RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 28.

Tisdagen den 10 april.

Kl. V, 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen:

angående pensioner och gratifikationer till underbefäl och arbetare
vid statens jernvägsbyggnader; och

angående jordafsöndring från indragna militiebostället Harby
n:o 1 i Stockholms län.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 6,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
olika beslut i fråga om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
hlef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringsproposition
af kammaren godkänd.

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr G. Ryding, hvilken
nu aflemnade en motion med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående pensioner och gratifikationer till underbefäl och
arbetare vid statens jernvägsbyggnader.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 167, begärdes på
bordet och bordlädes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Halm under 3 dagar från och med den 11 dennes,

» Folke Andersson under 8 dagar från och med den 11 dennes
och » S. R. Brnhn under 3 dagar från och med den 11 dennes.
Andra Kaminarens Prof. 1894. N:o 28,

N:o 28.

Onsdagen den It April.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o It?,
i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om vissa reformer i afseende på folkskoleinspektionen; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring i § 16 af gällande jagtstadga.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ ?•

Justerades två protokollsutdrag;
möter åtskildes kl. 2,42 e. m.

/!.■., if -. .-Cur!.

hvarefter kammarens ledaln
fidein
Hj. Nehrnian.

Onsdagen den 11 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 4 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af herr G. Bydings i gårdagens sammanträde
bordlagda motion, n:o 167, beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15;
samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16.

Sto 28.

Onsdagen den il April.

§ 4. Angående

_ husbondes

Till behandling förelåg till en början sammansatta bevillnings- el!er arbetsoeh
lagutskottets betänkande n:o 3 med anledning af Kongl. Maj:ts S^foores anproposition
n:o 3 med förslag till förordning angående husbondes TnaresdUr
eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbetares person- arbetares

liga utskylder. personliga

utskylder.

Under åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver finansärenden
för den 30 november 1893, hade Kongl. Maj:t uti ofvannämnda
proposition föreslagit Riksdagen att antaga följande

Förordning

angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares
eller arbetares personliga utskylder.

Husbonde eller arbetsgivare vare ansvarig för betalning af
de vid mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift,
sysselsatta tjenares eller arbetares mantalspenningar och iiriga
personliga utskylder, mot rättighet för husbonden "eller arbetsgivaren
att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla
ett mot sagda utskylder svarande belopp.

Sedan bevillningsutskottet, till hvilket omförmälda proposition
blifvit hänvisad, ansett nödigt att för behandling af densamma
sammanträda till öfverläggning med lagutskottet, så hade med anledning
häraf förevarande proposition blifvit i den ordning 47 §
riksdagsordningen föreskrifver behandlad af sammansatt bevillningsoch
lagutskott; och hemställer nu utskottet, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke måtte bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre-von
Essen: Såsom det är kammaren bekant, hade § 88 i 1869 års

bevillningsförordning följande lydelse: »Husbonde eller arbets givare

vare ansvarig för betalning af de vid mantalsskrifningstiden
hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta tjenstehjon
eller arbetares personella utskylder, mot rättighet för husbonden
eller arbetsgivaren att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst
innehålla ett emot de personella utskylderna svarande
belopp.»

I alla derefter utfärdade bevillningsförordningar förekommer
sedan ett lika lydande stadgande, intill dess detsamma, i sammanhang
med personliga skyddsafgiftens eller bevillningens enligt
första artikeln afskaffande, uteslöts ur den bevillningsförordning,
som utfärdades den 14 september 1883. Men i en annan författning’

N:o 28.

Angående
husbondes
eller arbetsgifvares
ansvarighet
för
tjenares eller
arbetares
personliga
utskylder.

(Ports.)

Onsdagen den 11 April, f. m.

i gällande förordning angående mantalspenningarnas utgörande,
qvarstår likväl ett stadgande i dylikt syfte. Det heter nemligen
i § 2 af denna förordning: »Angående handlandes, fabriks- och

annan näringsidkares, äfvensom husbondes ansvarighet för mantalspenningar
af de i deras tjenst eller arbete anstälda personer,
jemte deras hustrur och barn, samt af landtbönder och torpare,
gäller hvad derom i fråga om bevillningsutskylder är stadgadt.»
Denna bestämmelse har nu, oaktadt det stadgande i bevillningsförordningen,
till hvilket sålunda hänvisas, försvunnit, som nämndt
är, qvarstått och ansetts böra tillämpas, såsom om hänvisningen
till detsamma afsåg den före 1883 gällande bevillningsförordning.
Sagda bestämmelse har också i praxis varit använd och till och
med i vissa fall, i anledning af framstälda besvär, blifvit faststäld
såsom gällande.

Då det emellertid icke kan nekas, att tvekan kan förekomma
om, huru det citerade stadgandet i förordningen angående mantalspenningarnas
utgörande skall tolkas, var det ju naturligt att, när
frågan om ny mantalsskrifningsförordning förekom till pröfning,
det skulle ligga nära till hands att på samma gång underkasta
äfven denna fråga Riksdagens pröfning. Härvid förelågo då tvenne
alternativ: antingen att för Riksdagen framlägga förslag derom,
att det tvifvelaktiga stadgandet i förstnämnda förordning skulle
utgå, eller i en annan form framkomma såsom en särskild föreskrift.
Vid valet mellan dessa båda alternativ tog jag det senare,
och föreslog Kongl Maj:t att till Riksdagen aflåta en proposition
om antagande af en förordning angående husbondes eller arbetsgifvares
ansvarighet för tjenares eller arbetares personliga utskylder.
Detta förslag har nu utskottet ogillat och ansett antagandet af en
sådan författning icke vara tillrådligt af åtskilliga skäl.

Utskottet säger sålunda först och främst: »Sålunda synes

det föreslagna stadgandet, att husbonde eller arbetsgivare skulle
ega rättighet att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst
innehålla ett mot ifrågavarande utskylder svarande belopp, ej stå i
öfverensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser angående
utskylders utsökande». Ja, det kan väl vara en viss sanning i
detta, ty vi veta att utsökningslagen bestämmer, att vissa persedlar
och födoämnen för en månad skola gå fria från utsökning, men penningar,
om sådana finnas, äro naturligtvis utsökningsbalk. Om man
känner till förhållandena vid de stora arbetarecentra, såsom vid stora
bruksegendomar, skogs- och sågverk m. m., der en stor mängd arbetare
finnas, vet man, att det vanligen går så till, att arbetarne hafva att
utfå vissa naturaprodukter hos arbetsgivaren, såsom mjöl, sill, fläsk
m. m. dylikt, till ett bogränsadt och lågt pris. När sedan aflöningsdagen
kommer, och den kontanta aflöningen skall utbetalas, afräknas
värdet af dessa naturaprodukter. Den kontanta betalningen
blir följaktligen ganska obetydlig och användes ofta omedelbart
för att inköpa kaffe, socker och åtskilliga klädespersedlar etc., så
att i regeln arbetaren icke har någon kassa, äfven om han förtjenar
ganska bra. Hushållningen är nemligen så stäld, som jag
nu nämnt, på landet vid de större arbetarecentra. Man kan der -

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

för antaga, att det kan vara olägligt för en sådan arbetare,
äfven om han blott skall ut med den lilla summan af 40 öre, som
han skall betala i mantalspenningar, då han i regeln icke har
penningar annat än vid aflöningsdagarne, och dessa gemenligen
åtgå till fyllande af vissa nödvändiga lefnadsbehof.

Hvad sedan beträtfar utsökningen, så skulle följden blifva
den, att, då arbetarne icke betalade, såsom naturligtvis ofta komme
att ske, det blefve utmätningar och utmätningar i massa, hvarvid
ett flertal komme att gå fria på grund af utsökningslagens bestämmelser,
men andra åter måste sälja något af det lilla de ega.
Jag frågar, om icke olägenheter äro förenade med ett sådant förhållande.
Deremot tror jag, att det för arbetsgifvaren icke kan
vara något svårt eller så känbart, om han betalar denna lilla afgift
för sina arbetare, då han sedermera eger att af deras aflöning
eller arbetsförtjenst innehålla ett mot utskylderna svarande belopp.

Det har vidare sagts, att den skattskyldige, om detta förslag
blefve lag, icke skulle få tillfälle att pröfva rigtigheten af debiteringen
och, i fall af befogenhet, vidtaga åtgärd för rättelses erhållande
i densamma. Enligt min uppfattning har den skattskyldige
ju först och främst trettio dagars besvärstid, efter det debetsedeln
blifvit honom delgifven. Jag kan för öfrigt icke förstå, att
andra felaktigheter kunna uppkomma i debiteringen, än att misstag
göres på person. Men i så fall blir det väl arbetsgifvaren, som
får stå risken. Har arbetsgifvaren icke sett efter, att i längden
upptagas de personer, han har i sin tjenst, så träffar denna olägenhet
honom. Jag vågar ock påstå, att de olägenheter och det tvång,
som genom förevarande förslags antagande anses uppkomma, egentligen
träffa arbetsgifvaren och ej arbetaren. Men då arbetsgifvaren
förut är van vid detta tvång, torde detta vara mindre obehagligt
för honom nu än det var före 1883, då det förelåg i vida större
utsträckning. Jag föreställer mig derför, att detta förslag bör af
arbetsgifvaren lätt nog kunna antagas. Om deremot, såsom utskottet
säger, denna betalningsskyldighet för arbetsgivare hädanefter
skulle anses bero på det fria aftalet, är jag öfvertygad, att
många arbetsgivare komme att draga sig för densamma, emedan den
ju i allt fall är ett besvär, som de väl helst vilja vara befriade
från och följaktligen ej gerna äro böjda att åtaga sig, om de ej
dertill blifva tvungna. Det kan visserligen, hända, att en och
annan arbetsgivare ändå skulle åtaga sig betalningsansvaret, men
i allmänhet skulle — det är min öfvertygelse — af den medgifna
valfriheten uppkomma stora olägenheter. Jag skall bo att något
få beröra dessa olägenheter.

För det första kommer naturligtvis inkomsten af raantalspenningarna
att för staten väsentligen minskas. Såsom, jag nyss
antydt, är det påtagligt, att den kontanta utbetalningen icke komme
att på långt när utgå så regelmessigt som nu är förhållandet.
För det andra måste tusentals debetsedlar skrifvas mera än nu
sker, då arbetarne uppföras på husbondens eller arbetsgivarens
förteckning. För det tredje är det för arbetarne eu besvärlig sak
att behöfva infinna sig vid uppbördsstämmorna för att betala ut -

Angående
husbondes
eller arbetsgifvares
ansvarighet
för
tjenares eller
arbetares
personliga
utskylder.

(Forts.)

Ji:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Angående
husbondes
eller arbetsgifvares
ansvarighet
för
tjenares eller
arbetares
personliga
utskylder.

(Forts.)

skyldeman Ett sådant besvär se de helst, att de slippa ifrån.
För det fjerde skulle en mängd utsökningar blifva en följd. Af
alla dessa skäl finner jag, att det kongl. förslaget icke på något
sätt bör vara obehagligt för arbetaren, under det att det deremot
blifver en börda för arbetsgifvarcn. Men denna börda bör kunna
bäras nu, då den i förra tider burits i ännu högre grad.

Det har framhållits — jag har sett det i pressen — att förslaget
vore en tvångsåtgärd, som komme att hindra det fria aftalet,
samt att det derför icke passade för vår tid, och att det icke vore
lämpligt att komma fram med något sådant. Det betecknades, tror
jag, såsom en reform baklänges. Jag förstår icke, hvarför man
just i detta fall skall anse, att man tager ett steg tillbaka, då man
endast vill tillämpa, och i mindre grad än förut, något som förr
egt rum. Man talar ju i vissa andra afseenden om nödvändigheten
och behörigheten af att göra vissa inskränkningar i afseende på
det fria aftalet mellan arbetare och arbetsgifvare, såsom t. ex.
rörande aflöning, rörande sjukkassor, rörande ålderdomsförsäkring,
rörande arrendeaftal m. in. sådant. Jag kan derför icke finna, att
det kan vara vådligt att bifalla förevarande förslag.

Det må för öfrigt gå dermed huru som helst. Jag har ansett
det för min pligt att framställa det föreliggande förslaget, hellre
än att tillstyrka .Riksdagen att stryka denna bestämmelse. Jag
tycker att det vore klokt att, genom att fullfölja det gamla förhållandet,
i fortsättningen begagna sig af något, som jag åtminstone
för min del anser praktiskt och nyttigt såväl för landet som
för alla parter, och derför har det förefallit mig vara orätt att icke
åtminstone fråga Riksdagen, om Riksdagen vill fortfara med detta
förhållande eller icke.

Herr Forsell: Herr talman, mine herrar! Det kan icke

förnekas, att inom vårt land finnes en hel de! arbetare, synnerligen
ogifta fabriksarbetare, som åtnjuta sådan aflöning, att de utan
olägenhet kunna betala den lilla personliga skatt, som påföres dem,
men som detta oaktadt undandraga sig att betala denna skatt, derför
att de sakna lösöretillgångar, åtkomliga för utsökningsmännen.
Mot sådana arbetare skulle naturligtvis den nu föreslagna lagen
kunna i någon mån verka derhän, att man kunde få ut deras personliga
skatter. Men härtill inskränker sig också enligt min åsigt
hela lagförslagets förtjenster, då deremot olägenheterna af detsamma
synes mig vara af den beskaffenhet, att de betydligt öfverväga
fördelarne. Jag kan derför för min del icke biträda detta förslag,
och jag skall be att få angifva några af de olägenheter, som jag
anser skulle blifva en följd af den föreslagna lagens antagande.

Lagen kommer att verka orättvist gent emot arbetare, som
äro likstälde i afseende på betalningsförmågan. Jag tänker mig
en arbetare, som straxt före mantalsskrifningen antages af en arbetsgifvare.
Han skall då uppföras på dennes uppgift till mantalsskrifningen.
En annan arbetare antages af samme person någon
tid efter mantalsskrifningen. Han står då icke på uppgiften. Då
kan man enligt denna lag tvinga ut skatten af den förre, men den

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

sistnämnde går fri, derför att han icke står på arbetsgifvarens Angående

uppgift och saknar utmätningsbar tillgång. eder arbets Vidare

anser jag, att staten icke gent emot den skattskyldige gifmres an.
bör ega bättre rätt, än en privatman har gent emot sina gälde- svårighet för
närer. Vi veta, att utsökningslagen, då en persons tillgångar icke tjenares eller
uppgå till 75 kronors värde, icke medgifver att dessa tillgångar arbetares
genom utsökningsåtgärd beröfvas gäldenären. Hvarför skall då ^tshyUer.
svenska staten ega rätt att af en sådan taga ut dessa personliga (Forte.)
skatter? Sådant är ingalunda rättvist.

Vidare kan en annan olägenhet inträffa derigenom att arbetsgifvaren
har rätt att af arbetarens aflöning innehålla skatten. Vi
antaga, att en arbetsgivare har till mantalsskrifningen på sin uppgift
ärligt och rigtigt upptagit sina arbetare. En del af dem flyttar
ifrån honom någon kort tid efter mantalsskrifningen. För att icke
blottställa sig för förlust, begagnar han sig af sin rätt och innan
afflyttningen sker, innehåller den skatt, för hvilken han står i borgen
till staten. Häraf kan följa, att sådana arbetare få betala sin
skatt ett helt år i förskott. Detta kan ej heller vara lämpligt.

Vidare kan inträffa, att en arbetsgivare, som på detta. sätt
innehållit skatten för arbetande, under den tid, som förflyter intill
uppbörden, blir insolvent. Hvem skall då betala skaften? Då
förlorar ju staten skatten i alla fall.

Derjemte kommer i praktiskt hänseende tillämpningen af denna
lag att möta synnerligen stora svårigheter. Betalningsskyldigheten
skulle åligga arbetsgivaren, för så vidt arbetaren är upptagen å
hans uppgift till mantalsskrifningen.. Men denna, uppgift åtföljer
mantalslängden och är följaktligen icke tillgänglig för uppbördsmannen.
Då nu skatten icke förfaller förrän ett år eller mer efter
sedan uppgiften lemnats, och uppbördsmannen aldrig får del af
uppgiften, hur skall då uppbördsmannen få reda på hvilka som
uppgifvits af den eller den arbetsgifvaren ? Här möta alltså sådana
praktiska svårigheter, som äro rätt tråkiga och svåra att
öfvervinna.

Så afser ju författningsförslaget endast mantalspengarna för
mannen. Men om denne har på sin debetssedel hustru och dräng
eller piga, för hvilka mantalspenningar skola betalas, då skall, om
sådan arbetare icke godvilligt betalar, hos arbetsgifvaren uttagas
denne arbetares mantalspenningar, och derjemte arbetaren hemsökas
i sitt hem, för att man må utfå öfriga beloppet i utsökningsväg och
om tillgång saknas afkorta detsamma, sedan alla derför föreskrifna
vidlyftiga formaliteter iakttagits. Lagen blir alltså ganska betungande
äfven i uppbördshänseende. ,

Jag har sökt att sätta mig in i de sannolika följderna af lagförslagets
antagande. Men ju mera jag det gjort, desto bestämdare
har jag kommit till det resultat, att'' det icke bör antagas. Den
ekonomiska fördel, som till följd af lagens antagande skulle tillkomma
staten, blefvc dessutom så obetydlig, att den icke uppvägde
de stora olägenheter, som lagen skulle medföra. Jag kommer
derför att rösta för bifall till utskottets förslag.

Men, herr talman, i sammanhang härmed, och innan jag lemnar

N:o 28.

Angående
husbondes
eller arbetsgifrares
ansvarighet
för
tjenares eller
arbetares
personliga
utskylder.
(Forts.)

8 Onsdagen den 11 April.

talarestolen, skall jag be att få angifva ett förhållande, som nära
berör nu föreliggande fråga. Kongl. Maj:t har nemligen den 10
december 1892 mit ett utslag, deri Kongl. Makt dömt en arbetsgivare
att betala mantalspenningar för åtskilliga arbetare, och
denna dom är baserad på 2 § af förordningen den 24 december
1863 rörande mantalspenningars utgörande. Kongl. Maj it har, efter
hvad jag personligen varit i tillfälle att taga reda på, ansett, att
med den omständigheten, att ur bevillningsförordningen är utesluten
bestämmelsen om arbetsgivarens ansvarighet för arbetarens utskylder,
icke har afsetts att befria arbetsgifvaren från ansvarighet
för utskylder påförda enligt förstnämnda kongl. förordning. Vi
hafva följaktligen ett kongl. prejudikat derpå, att arbetsgifvaren
skall betala mantalspenningar för arbetaren. Och här föreligger nu
ett regeringsförslag till författning i detta syfte. Om nu B.iksdagen
afslår detta förslag till förordning, skall då detta kongl.
prejudikat ändock gälla, och följaktligen arbetsgifvaren vara skyldig
att betala sina arbetares mantalspenningar. Det hade varit önskvärd^,
att bevillningsutskottet tagit kännedom om detta prejudikat
och jemte afslagsyrkandet gjort någon framställning i syfte att
undanrödja denna ovisshet. Af skäl jag nu anfört yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skulle egentligen icke behöft
yttra mig, då den näst föregående talaren redan anfört de skäl och
omständigheter, som tala för bifall till utskottets hemställan, och
jag i hufvudsak delar hans åsigter. Men jag kan icke underlåta
att säga några ord för att bemöta ett par anmärkningar, som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet rigtat mot utskottets
betänkande.

Han yttrade, att natura-aflöning skulle vara mycket vanlig på
vissa håll, i sågverksdistrikt och bergslagsdistrikt o. s. v. Den
erfarenheten har icke jag åtminstone från den trakt, hvarifrån jag
är. Jag känner ganska noga förhållandena i hela norra delen af
Örebro län — och der förekommer natura-aflöning knappast på ett
enda ställe, utan all aflöning är kontant och bestämd. Detta gör
förhållandena helt annorlunda, än der man vill svälta arbetarne
äfven med natura-aflöning, såsom stundom sker på andra ställen.

Vidare antog herr statsrådet, att fel i debiteringen icke gerna
borde förekomma, då det ej vore fråga om annat än de personliga
utskylderna till statsverket. Men olyckan är, att arbetarens kronodebetsedel
kan upptaga mycket mera än mantalspenningar. Författningsförslaget
talar ju om mantalspenningar och vidare om
»öfriga personliga utskylder». Alltså kan arbetaren få på sin debetsedel
äfven kommunens folkskoleafgift. Så är det landstingets
sjukyårdsafgift, som äfven skall betalas. Och det kan finnas åtskilliga
ställen, der de personliga afgifterna till presterskapet äfven
uppföras på kronodebetsedeln på grund af särskild öfverenskommelse.
Det är emellertid en annan sak, som i synnerhet förefallit
mig beaktansvärd just till följd af den erfarenhet, jag har

Onsdagen den 11 April.

Jf:o 28.

från den trakt, som jag talat om nyss. Det är nemligen den, att
de flesta ordentliga arbetare vid grufvor, hyttor och bruk i allmänhet
äro, snart sagdt utan undantag, taxerade jemväl för inkomst
af sitt arbete. Inkomsten kan visserligen icke vara synnerligen
stor, kanske blott 500 kronor, d. v. s. det minsta belopp, på bvilket
man har rätt att åtnjuta afdrag, så att skatten blir 50 öre eller
1 krona eller något sådant. Men de äro i allt fall påförda någon
bevillning för inkomst af arbete. Om nu debetsedeln vore så beskaffad,
att man kunde betala det ena och låta bli det andra eller
hade rätt att göra det, ja, då vore icke mycket att säga om den
saken. Men under nuvarande förhållanden, och när en del arbetare
jemväl äro taxerade för inkomst af sitt arbete, då förefaller det
mig åtminstone, som rättskränkningen och orättvisan blifva ännu
större, än om det endast galt de personliga utskylderna, och då
blir det ännu mera skriande att, på sätt herr statsrådet ansett
lämpligt, genom arbetsgifvarens åtgärd tvinga ut en sådan skatt.

Låt det då hellre gå, som det gått under de sista 10 åren.
Det är jemnt 10 år sedan man ur bevillningsförordningen tog bort
stadgandet angående betalningsskyldigheten i detta hänseende, och
så vidt jag vet, vare sig från min hemtrakt eller på grund af den
erfarenhet jag kunnat förvärfva från andra ställen, har det icke
sports den ringaste olägenhet af att detta stadgande afskaflades.
Skulle någon sådan kunna påvisas, ja, låtom oss då arbeta på att
taga bort de ännu återstående personliga afgifterna!

Då försvinner äfven denna olägenhet, och då har man äfven
gått i den rätta rigtningen. Under sådana förhållanden håller jag
för min del före, att utskottets hemställan bör bifallas.

Hvad slutligen angår den anmärkning, som den föregående
talaren gjorde derom, att ett prejudikat af Kong! Maj:t skulle
kunna tillämpas på sätt han nämnde, så vill jag säga, att prejudikat
är icke lag. Har Kong! Maj:t ansett det vara lämpligt att
framlägga ett lagförslag för att förekomma tillämpning af ett dylikt
prejudikat, och detta lagförslag icke af Riksdagen antages, så synes
det _mig alldeles klart, att prejudikatet, som är stridande mot den
mening, _ som Riksdagen uttalar gent emot detta lagförslag, icke
gerna vidare kan tillämpas. Jag tror för öfrigt icke, att Konungens
lagstiftningsrätt går så långt, att han kan föreskrifva hvilka
lagar som helst i detta hänseende. Den saken har dessutom under
dessa dagar varit så mycket tal om, att jag icke tror, att vi nu
behöfva i detta fall närmare inlåta oss derpå.

På grund häraf hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Hedin och Bromée.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

Angående
husbondes
eller arbetsgifvares
ansvarighet
för
tjenares eller
arbetares
personliga
utskylder.

(Forts.)

Jf:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

§ 5.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af Kone-l. Mai:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
af 227 § sjölagen.

Kongl. Majrt kade den 2 sistlidne februari till Riksdagen aflåta
en så lydande proposition, n:o 40:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

»L ag

om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu
varade, med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock
den, som skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet
betydligt öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla
jemkning; instämme dock, der bergarelönen jemväl guldits, medan
nöden ännu varade, klander inom sex månader, efter det betalning
erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade öfverenskommelsen,
att bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän
eller på annat dylikt sätt, vare aet aftal ej bindande för den, som
skall utgifva bergarelönen, der hau inom fjorton dagar, efter det
öfverenskommelsen slöts, hos bergarne uppsäger aftalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men eger ej
tillämpning i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag
träffats derom, att bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän
eller på annat dylikt sätt.»

Och hemställer lagutskottet i nu föredragna utlåtandet, att
propositionen måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af:

Herr Melin, som yttrade: Herr talman, rnine herrar! Oak tadt

vid detta betänkande icke finnes fogad någon reservation,
anser jag det dock nödvändigt för mig att söka förmå kammaren
att icke gå in på utskottets förslag.

För dem af herrarne, som icke direkt sysselsatt sig med liknande
frågor, anhåller jag få erinra, att det nu gäller, huruvida ett
vid olyckstillfället ingånget aftal om bergarelöns bestämmande genom
skiljemän skall hädanefter tillerkännas bindande kraft. Vid
1891 års riksdag förelåg en kongl. proposition i ämnet, hvilken
proposition innehöll precis samma ordalag i sista delen af denna
paragraf, som nu är på nytt framlagd i den föreliggande kongl.
propositionen.

Inom det särskilda utskott vid nämnde riksdag, af hvilket jag

Onsdagen den 11 April. 11

både äran att vara ledamot, diskuterades denna paragraf mycket
allvarligt för att söka åstadkomma rättvisa å ömse sidor, men utskottet
kom dock slutligen till den öfvertygelse, att detta tillägg
rörande skiljemän icke vore nyttigt eller nödvändigt, och föreslog
dess strykande, på grund hvaraf äfven Riksdagen borttog detsamma.
Sedan dess har lagen från år 1891 till 1893, och således endast
under ett par år, tillämpats, då i fjol tvenne motionärer, herr Hedenberg
i Första Kammaren och herr Svensson i denna kammare,
framkommo med ett förslag om en förändring i syfte att undanrödja
vissa svårigheter, som påstodos kunna uppstå för det bergarebolag,
som snart sagdt är det enda, som finnes i vårt land, nemligen Neptunbolaget,
och såsom stöd för sina åsigter bifogade dessa motionärer
en promemoria från detta bolag, innehållande en mängd anmärkningar
emot denna paragraf i gällande lag. På grund af dessa
motioner beslöt verkligen Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvari Riksdagen förordade en förändring uti ifrågavarande hänseende.

Det kan nu möjligen frågas mig, hvarför jag icke under föregående
Riksdags behandling af denna fråga motsatte mig en sådan
skrifvelse. Jag gjorde det icke, derför att jag ansåg, att de, som
hade en annan åsigt, borde få förslaget framstäldt för vederbörande
auktoriteter, för att dessa skulle få yttra sig om lämpligheten af
en förändring. — Så mycket mera kunde jag göra detta, som sjelfva
skrifvelsen var mycket försigtigt affattad. —• Riksdagen beslöt nemligen
en skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen borde
undergå förändring, i syfte att ett vid olyckstillfället ingånget aftal
derom, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän,
tillerkändes bindande kraft under förutsättning att i lagen intoges
bestämmelser, som beredde verksamt skydd mot missbruk af sådana
aftal. Då ett sådant tillägg gjordes i skrifvelsen, kunde ju hvar
och en våga sig på denna skrifvelse, emedan syftet med densamma
endast var att få frågan utredd för att söka åstadkomma det bästa
möjliga resultat för alla parter.

Nu har emellertid på grund af denna skrifvelse aflemnats till
Riksdagen en kongl. proposition af precis samma innehåll beträffande
denna del af paragrafen som vid 1891 års riksdag, och
utskottet har, såvidt jag kan finna, vid behandlingen af denna
fråga icke framkommit med några giltiga skäl till förändring af
denna paragraf, sådan som den'' 1891 antogs. Utskottet åberopar
endast två skäl: Det ena är önskvärdheten af att söka åstadkomma
öfverensstämmelse med lagstiftningen i Norge och Danmark. I
detta afseende kan det ju vara nyttigt att få en lagbestämmelse,
som ej skiljer sig från den, som är gällande i de öfriga skandinaviska
länderna, men då böra väl också förefinnas giltiga skäl, som
visa, att lagen i dessa land är bättre än i vårt land. Derom föreligger
emellertid ingen bevisning. Detta skäl kan jag således icke
anse vara bindande.

Det andra skälet, som utskottet anfört, är endast det, att
utskottet trott, att ifrågavarande bergningsbolags intressen skulle

N:o 28.

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad blifva bättre tillgodosedda, i händelse paragrafen ändrades till
lydelse af öfverensstämmelse med den kongl. propositionen. Deremot finnes
ä2laaen''>Ö utskottets betänkande icke ett ord anfördt i afseende å de för(Forts.
) delar, som genom en förändring af ifrågavarande paragraf skulle
beredas den i nöd stadde, hvilket jag för min del anser, att man
i första rummet bort tänka på.

Emellertid hafva under *den tid, som förflutit, sedan omförmälda
riksdagsskrifvelse afläts till Kongl. Maj:t, inträffat åtskilliga
omständigheter, som göra, att man måste anse, att de från nämnda
bergningsbolag genom motionärerna till Riksdagen framburna påståenden
varit i hög grad öfverdrifna. Jag skall icke tillåta mig
att framdraga vissa förhållanden, om hvilka jag på enskild väg
erhållit kunskap, utan jag skall söka hålla mig till officiella handlingar
i ämnet.

Under 1891 års riksdag, uti det för denna frågas behandling
tillsatta särskilda utskottet, tjenstgjorde såsom sekreterare häradshöfding
Herlitz, en i sådana värf mycket kunnig man, hvilken
också var utskottet till stor hjelp vid denna frågas utredning. Sedan
dess har denne man deltagit uti och är fortfarande medlem
af Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, der frågan senast blifva
behandlad, och har han beträffande denna del af frågan uti
nämnden haft ett anförande, hvars hufvudsakliga innehåll jag skall
be att få meddela kammaren.

Efter att hafva lemnat en fullständig redogörelse öfver alla de
rättegångar, som klagandebolaget under de senare åren haft, har
han bevisat, att det icke i sjelfva verket förefunnits mycken anledning
till alla dessa rättegångar, om icke bolaget sjelft framstält så
oskäliga anspråk på bergarelön, att just deraf rättegångar framkallats.
Han anför exempel på ett visst fall, då i bergarelön begärts
45,000 kronor för det bergade fartyget, hvilket sedermera
blifvit å exekutiv auktion såldt för 10,000 kronor. Detta är
endast ett af de skäl, som föranledt honom att påstå, att bergningsbolaget
sjelft varit den egentliga orsaken till en hel del rättegångar.
Efter denna redogörelse, hvilken jag icke vill trötta kammaren
med att uppläsa, uttalar han såsom sin åsigt, att de farhågor,
som fått uttryck i bolagets ifrågavarande framställning, hittills,
dess bättre, icke bekräftats af erfarenheten.

Sedermera finnas andra officiella intyg, som jag anser vara
nödvändigt att framhålla. Det anföres nemligen af Malmö handelsoch
sjöfartsnämnd, hurusom, enligt hvad närmare undersökningar
gifvit vid handen, de farhågor, som fått sitt uttryck i bergningsoch
dykeribolaget Neptuns i Riksdagens skrifvelse omnämnda framställning,
hittills icke bekräftats af erfarenheten; att de svårigheter,
öfver hvilka omförmälda bolag klagar, sålunda icke med fog kunna
sägas ligga hos § 227 sjölagen, utan berodde, bland annat, derpå
att bolaget stundom, ja, ofta, framstält oskäliga anspråk på bergarelön
och härigenom sjelft åsamkat sig onödiga rättegångar; att vid
tillsättandet af skiljemän för bestämmandet af dess bergarelöner
förekommit sådana missbruk, att redare och assuradörer, särskilt

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

utländska sådana, förlorat förtroendet till skiljedomar i bergningsmål;
att en skälig fordran å bergarelön i regel icke föranledde rättegång,
samt att ett återupptagande af bestämmelsen derom att ett,
medan nöden ännu varade, slutet aftal om bergarelönens bestämmande
genom skiljemän icke skulle vara bindande för den bergade,
derest han uppsade aftalet inom fjorton dagar efter dess ingående,
ej komme att lända till undanrödjande af de af bolaget
Neptun öfverklagade olägenheterna, enär den bergade, der han icke,
sedan nöden upphört, frivilligt läte tvisten afgöras genom skiljemän,
uppenbarligen skulle komma att göra bruk af sin rätt att
uppsäga aftalet och såmedelst i allt fall få saken hänskjuten till
laga domstols pröfning.

Det vore således, enligt min uppfattning, icke nyttigt att, sedan
man från år 1864, då den gamla sjölagen trädde i kraft, till år
1891 haft ett oefterrättlighetstillstånd med afseende å aftal om
hergarelön, som man genom 1891 års lag beslöt aflysa, man nu
skulle efter så kort erfarenhet antaga den kongl. proposition,
som man 1891 ansåg sig höra afslå. Sättet att tillsätta skiljemän
är en fråga af högst betydlig vigt. Såsom erfarenheten visar, förekommer
det ganska ofta, att i sådana fall, då skiljemän skola tillsättas,
rättsbegreppet icke alltid är så klart, som man skulle önska.
Man hör ganska ofta att personer, af hvilka man borde hafj^. rätt
att vänta bättre åsigter, välja en skiljeman med anspråk på att
denne skiljeman skall stå på deras bästa och icke, såsom det borde
vara, att han tillsammans med öfriga skiljemän skall söka fälla
en rättvis dom i frågan. Då är det ju ganska klart att, om bergarne
välja sin skiljeman ensidigt, den bergade vid valet af sin
skiljeman söker att få en person, som står på hans sida, i följd
hvaraf det ofta blir tredje man, som får afgöra saken.

Om en sådan lag som denna skulle träda i kraft, borde följaktligen
lagen om skiljemän ändras. Flera olika sätt låta ju tänka
sig, men jag föreställer mig, att saken kunde lämpligen ordnas
t. ex. så, att domstolen valde ett större antal skiljemän, samt bolaget
och den bergade hvar sin, hvarigenom man finge större utsigt
att få en bättre dom fäld.

I det afseendet hafva också anmärkningar framstälts inom de
olika handels- och sjöfartsnämnderna. Så har uti Stockholms
handels- och sjöfartsnämnd herr Peyron yttrat att, »då erfarenheten
visat, att vid parters val af skiljemän icke i främsta rummet gjordes
afseende på sakkunskap, utan företrädesvis derpå, att skiljeman
skulle på förhand vara vunnen för den uppfattning i frågan,
som hystes af part, hvilken för sin del utsåge honom till skiljeman,
nämnden måtte förklara, att den ansåge det böra tagas i
öfvervägande, huruvida icke såsom korrektiv mot missbruk af aftal
derom, att bergarelöns belopp skulle bestämmas af skiljemän, skulle,
med bibehållande af parts rätt att utse hvar sin skiljeman, kunna
stadgas, att t. ex. tre skiljemän skulle utses af offentlig myndighet,
hvarigenom skiljemännens flertal ej komme att utses af parterna».

Malmö handels- och sjöfartsnämnd hemställer dessutom om en
sådan förändring i rättegångsordningen för mål rörande bergarelön,

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forts.)

N:o 28.

önsdageh den 11 April.

Om ändrad
lydelse af
337 § sjölagen.

(Eorts.)

l:o) att den, som är missnöjd med aftal om bergarelon, ingånget
medan nöden ännu varade, skall, för att få bergarelönens storlek
pröfvad af domstol, anmäla sitt missnöje hos offentlig myndighet i
orten inom 14 dagar, icke från det aftalet afslutades, utan från det
nöden upphörde, d. v. s. från det att det bergade blifvit bragt i
säkerhet;

2:o) att mål angående bergarelon skola handläggas af rådstufvurätt
i närmaste stad, der dispaehör finnes;

Bro) att på dessa måls behandling skola i tillämpliga delar användas
stadgandena i 229 § sjölagen om dispachemål; samt

4:o) att rådstufvurättens utslag i dessa mål icke får öfverklagas.

I sådant afseende äro som sagdt redan många olika förslag
framstälda, och jag har talat vid åtskilliga personer, redare och
assuradörer, som haft åtskilligt annat att föreslå.

Om man nu anser, att någon förändring bör vidtagas — och
jag kan naturligtvis icke tänka mig, att kammaren nu skulle vara
villig att lyssna till ett förslag af mig, utan behandling af utskottet,
kunde en återremiss vara lämplig, men då jag icke känner
huru Första Kammaren behandlat denna fråga, anser jag, att ett
rent afslag vore mera att tillråda, då derigenom mera tid vunnes
för framläggande af lämpligaste förslag. Herrarne må tro, att
denna fråga icke är af ringa betydelse, och det vore icke väl, om
kammaren nu skulle blott med afseende fästadt på de klagomål,
som anförts från ett mägtigt, så godt som monopoliseradt bolag —
och utskottet har endast talat om detta bolags intressen — besluta
i enlighet med utskottets hemställan för att komma ifrån frågan.
Jag tror, att vi behöfva en något längre tids erfarenhet och ej nu
böra bestämma oss för att antaga det förslag, som af Kongl. Maj:t
framlades vid 1891 års riksdag och som sjölagsutskottet då förkastade.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herrar Lilljeqvist och Pehrsson i Norrsund instämde med herr
Melin.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
De af kammarens ledamöter, som deltogo i arbetet vid 1891 års
riksdag, torde erinra sig att den talare, som nyss hade ordet, var
eu stark motståndare mot det då föreliggande förslaget till ny sjölag.
Han ansträngde sig att få hela detta förslag afslaget, och
sökte öfvertyga kammaren, att det skulle vara nyttigt att låta
frågan hvila, till dess man i Norge tagit densamma om hand. I
Norge var, sade han, sjöfartsintresset mycket stort och han väntade
derför, att redarne derstädes skulle hafva vigtiga anmärkningar att
göra mot förslaget. Det lyckades honom emellertid icke att få
sjölagsförslaget undanskjutet; men den ärade talaren, hvilken såsom

N:o 28.

Onsdagén den il April,

sakkunnig blifvit insatt i det särskilda utskott, som hade att
behandla frågan, genomdref der, med kraftig hjelp af en annan
ledamot, som var intresserad i dylika frågor, en ändring af 227 §.
Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af denna § antogs icke, utan
paragrafen fick i stället den lydelse, som nu är i sjölagen fastslagen.
Den nu förevarande frågan ser ut att vara temligen liten och
enkel, men den är ganska vigtig för dem, som äro intresserade af
densamma. Det är nemligen många olika intressen, som deraf
beröras. Bergarne hafva naturligtvis ett mycket stort intresse.
Emot dem stå stick i stäf redare och assuradörer. Det är dem
det hufvudsakligen gäller, men äfven varuegare, hvilka icke hafva
assurerat sina varor, och skeppsbyggare kunna vara af bergningsaftal
berörde. Den ifrågavarande lagparagrafen ändrades, som sagdt,
år 1891 och fick den nu varande lydelsen, som är synnerligen
sträng mot bergarne och derför framkallat klagomål från deras
sida.

Herrarne torde erinra sig, att vid sistlidne riksdag väcktes
motioner i båda kamrarne om ändring af ifrågavarande paragraf.
Kamrarne funno de i dessa motioner uttalade meningar befogade,
och Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring af
paragrafen till förmån för bergarne. Öfver Riksdagens skrifvelse
hördes handels- och sjöfartsnämnderna i riket, och olika anmärkningar
mot paragrafen inkommo från de särskilda nämnderna,
förmodligen beroende på de olika sammansättningarna af dessa
nämnder. Det framlades 6—8 olika förslag till ändring af paragrafen,
af hvilka förslag dock icke något kunde af Kongl. Maj:t föreläggas
Riksdagen.

Under tiden hade nya sjölagar blifvit antagne i Danmark och
i Norge, och fråga uppstod äfven der om ändring i denna paragraf
i det för de tre rikena gemensamma förslaget. Den har också
blifvit ändrad i de båda länderna, Norge och Danmark, utom i
afseende på den sista punkten. Hvad den sista punkten beträffar,
är den i Norge och Danmark lika med det förslag, som af Kongl.
Maj:t framlades vid 1891 års riksdag. Inom regeringen gjorde sig
den meningen gällande, att de olika intressena bäst blefve tillgodosedda
på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit vid nämnda riksdag,
och detta är skälet, hvarför 1891 års förslag nu å nyo framkommit.
Högsta domstolen har icke haft någon erinran att göra mot den
af Kong! Maj:t föreslagna förändringen, och lagutskottet har enhälligt
accepterat densamma, samt att lagen skulle blifva lika för
de tre grannländerna.

Jag har, innan frågan inför Kongl. Maj:t föredrogs, förfrågat
mig angående opinionen i Norge och i Danmark om ifrågavarande
lagstadgandes lämplighet, och från hvardera landet
erhållit det svar, att både redare och assuradörer förklarat sig
icke hafva något att deremot anmärka. Vid sådant förhållande vill
det synas mig, att samma stadgande borde kunna vara lämpligt
jemväl i Sverige.

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forts.)

N:o 28.

1(5

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forts.)

Herr Höglund: Till hvad herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nu yttrat har jag mycket litet att lägga.
Jag vill blott säga, att jag fullkomligt gillar den princip, som fått
uttryck i sjölagen, nemligen att ett under den värsta nöden och
den deraf föranledda oron ingånget aftal icke skall vara absolut
gällande, utan att det skall finnas tillfälle att justera detsamma,
sedan mera lugn i sinnena inträdt. Men det målet anser jag
vinnas fullkomligt genom det stadgande, som här är föreslaget,
eller att ett aftal om kompromiss skall kunna häfvas af den nödstälde
inom 14 dagar. Jag anser det nemligen icke vara rättvist,
att, såsom nu är förhållandet, ett bergningsbolag kan inlåta sig
på ett bergningsarbete, som räcker flera månader, men under hela
denna tid hålles i ovisshet, huruvida det ingångna bergningsaftalet
skall blifva bestående eller icke. Jag anser att rättvisan kräfver,
att en viss tid bestämmes, inom hvilken äfven den andra parten
skall vara skyldig att lemna besked;.och att, om han dertill får
14 dagars rådrum, så är detta tillräckligt. Man kan invända, att
denna tid är tillräcklig, endast för så vidt egaren af fartyg och
last eller hans ombud är närvarande på stället. Men, mine herrar,
under nuvarande förhållanden, då man har telegrafen att tillgå
och man kan telegrafera verlden rundt samt få svar inom 24
timmar, anser jag 14 dagar medgifva tillräckligt rådrum. Ett
dylikt rådrum är nästan alltid tillräckligt för att skrifva bref
med en utförlig relation om förhållandet och att få svar, åtminstone
telegrafiskt, och i de flesta fall till och med skriftligen.

Jag anhåller af dessa skäl att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Melin: Jag tillåter mig att med några ord bemöta herr
statsrådets och chefens för justitiedepartementet yttrande.

Herr statsrådet nämnde mycket rigtigt, att denna fråga var
före vid 1891 års riksdag, och att inom det utskott, som hade att
behandla frågan, ett par ledamöter opponerade sig mot hela förslaget.
Ledsamt nog tillhör den ene af desse ledamöter, hvilken
också var en representant för sjöfartsnäringen, numera icke längre
denna kammare. Jag kan emedlertid meddela, att då frågan vid
sistlidne riksdag förevar till behandling, yttrade herr Brodin, bland
annat, att han ansåge det icke vara lämpligt att efter en så ringa
erfarenhet om den nya lagen, som dittills vunnits, och inom så
kort tid efter dess antagande, besluta en ändring i denna paragraf,
så mycket hellre, som det funnes en mängd andra paragrafer i
sjölagen, som icke syntes vara honom tillfredsställande.

Det är sant, att jag vid 1891 års riksdag bekämpade lagen,
emedan den, enligt min öfvertygelse, dels i många fall icke var
antaglig, och dels emedan arbetena med lagen så påskyndades, att
man icke hann påvisa, än mindre genomföra de förbättringar i
förslaget, som man ansåg behöfliga. Men det är tydligt, att den,
som har med sjöfartsnäringen att göra, och ser, hvilka missbruk
som upphörhgen ske vid bergningar, måste sätta sig emot att det
enda stora bergningsbolag, som vi hafva, vill undandraga sig den

Onsdagen den 11 April.

N;o 28.

227 § sjölagen.

(Forts.)

kontroll, som endast domstolarne mäkta åstadkomma, ock i stället Om ändrad
anlita skiljemän. Och då man ser, att mera afseende fästes vid }xSe^f,e af_
detta bolags fördelar än vid öfriga intressen, bör man icke undra
efver att man söker motverka sådant.

Hvad angår den siste talarens anmärkning, så är det tvifvels
utan många fall, då det är svårt att inom så kort tid bestämma
sig, när ett aftal är ingånget under nöd. Den nödstälde lider
nemligen under ett tryck af den bergande, som man icke anar.

Om afgörandet skall ske inom 14 dagar, kan det sålunda mycket
väl bända, att bergaren derförinnan går ifrån honom med sina
vedskap. Ty det är naturligtvis icke hans skyldighet att berga på
hvilka vilkor som helst. Men, mine herrar, i många andra länder
läder icke samma förhållande, som här, eller att ett enda bolag dominerar
bergningsaffären. I England afgöras bergningsmål vanligen
genom domstol och icke genom skiljemän, emedan man funnit det
vara ytterligt farligt att lemna sig i händerna på dessa senare.

Med den erfarenhet jäg har om oskäliga anspråk från bergares
sida, kan jag alltså med bästa vilja icke afstå från mitt yrkande
om afslag.

Jag tror, att man gerna kan låta den lag vi hafva arbeta fortfarande
och ej vidtaga någon förändring, innan erfarenheten visat,
att sådan är nödvändig.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr von Krusenstjerna: Det har redan af en föregående
talare blifvit påpekadt, att detta förslag tillkommit med anledning
af sistlidne Riksdags begäran. Denna afsåg att tillgodose bergningsbolagens
intressen, hvilka man ansett blifvit lidande på de ändringar
i det ursprungliga sjölagsförslaget, som vidtagits 1891.
Den förste talaren erinrade om att när Riksdagens kamrar uttalade
sig i denna rigtning, så skedde det dock »under förutsättning, att
i lagen intoges bestämmelser, som beredde verksamt skydd mot missbruk
af sådana aftal», det vill säga aftal slutna i nödens stund.
Just med hänsyn dertill har här införts detta stadgande, att ett
dylikt i nödens stund träffadt aftal kan höfvas, blott uppsägningen
sker inom 14 dagar derefter.

Samme talare åberopade det uttalande, som gjorts af en ledamot
af Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, äfvensom om det
yttrande, som afgifvits af Malmö handels- och sjöfartsnämnd. Ja,
det förstnämnda uttalandet blef dock icke pluralitetens uttalande.
Malmö handels- och sjöfartsnämnd uttalade sig visserligen i den
angifna. rigtningen, men flertalet af de öfriga handels- och sjöfartsnämnderna
hade i princip ingenting att erinra mot en sådan ändring,
som 1893 års Riksdag önskade.

Hvad som emellertid för lagutskottet, hvilket, som herrarne
behagade finna, varit enhälligt i sin tillstyrkan till Kongl. Maj:ts
proposition, varit bestämmande, har varit, att när Norge, ett land
med så mycket större sjöfart än Sverige, funnit sig tillfredsstäldt
med eu sådan lag, som den af Kongl. Maj:t föreslagna, samt när
man visste, att på sätt herr statsrådet och chefen för justitie Andra

Kammarens Prat. 1894. N:o 28. 2

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af
237 § sjölagen.

(Forts.)

departementet nyss erinrade, man, innan lagen der antogs, lemnat
assuradörerna, fartygsegarne, skeppsbyggarne och öfriga intresserade
tillfälle att yttra sig öfver förslaget, och de icke haft något att
deremot erinra, så ansåg sig utskottet icke behöfva hysa några
betänkligheter mot det framlagda förslaget. Ett ytterligare skäl
för utskottet var, att genom dess antagande vunnes den efter min.
uppfattning högst väsentliga fördelen, att i en dylik internationel
fråga likformighet åstadkommes mellan de tre skandinaviska län*
dernas sjölag.

Jag hemställer om bifall till lagutskottets förslag.

Häruti instämde herr Swartling.

Herr Svensson från Karlskrona: Efter de anföranden, som

hållits dels af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
dels af vice ordföranden i lagutskottet, skulle jag kunna underlåta
att yttra mig. Jag skall emellertid göra det för att fästa uppmärksamheten
på ännu några synpunkter, som kunna vara af vigt för
frågans bedömande.

Genom de nuvarande bestämmelserna i sjölagens 227 § skulle
man riskera, att ett svenskt bergningsbolag, som vunnit europeisk
ryktbarhet, skulle förlamas i sin verksamhet, kanske helt och hållet
gå under. De bestämmelser, som finnas i nu gällande sjölag, inbjuda
nemligen rent af till rättegångar om bergningssumman.
1892, eller första året då den nya sjölagen började tillämpas, bergades
af bolaget »Neptun» 11 utländska fartyg till bergadt värde
af 1,780,000 kronor. Alla dessa hergningsföretag hafva föranledt
rättegångar, under det att icke något enda hergningsföretag af
svenskt fartyg gjort det. 1893 bergades 10 utländska fartyg med
bergadt värde af i rundt tal 1,143,000 kronor samt 2 svenska fartyg
med värde af 430,000 kronor, likaledes i rundt tal; samtliga dessa
hergningsföretag föranledde rättegångar. Det är helt naturligt, att,
om ett hergningsföretag, tilltaget i så stor skala som det ifrågavarande,
blir beroende på långvariga rättegångar, och bolaget sålunda
måste ligga ute med alla sina omkostnader, bolaget kommer
att göra ganska stora förluster, hvilka komma att föranleda, att
dess verksamhet måste inskränkas, kanske rent af nedläggas, och
jag tror, att detta skulle vara till ofantlig skada för sjöfarten.

Som jag nämnde, har det bolag, som det gäller, rent af vunnit
europeisk ryktbarhet, och jag tror icke, att det är skäl att genom
att afslå det nu framlagda förslaget så godt som inbjuda utländingar
att söka undandraga sig sin skyldighet genom rättegångar.

På dessa skäl skall jag be att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Melin: Gent emot den siste talarens yttrande om rätte gångarna

ber jag att få hänvisa till de officiella handlingarna rörande
denna sak. En af medlemmarne i Stockholms handels- och
sjöfartsnämnd yttrar: »Bolaget uppgifver sig hafva nödgats under

år 1892 till domstol instämma representanter för ej mindre än 11

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

fartyg. Genom efterforskningar hos härvarande rådstufvurätt har
jag erfarit, att 10 af dessa rättegångar efter ingången af augusti
månad 1892 anhängiggjorts vid denna rådstufvurätt. Af dessa
rättegångar äro två ännu oafgjorda. De öfriga åtta äro afslutade,
två genom rådstufvurättens domar, som icke öfverklagats, och sex
genom förlikningar, träffade under sistlidna och innevarande år.
Den bergarlön, bolaget i dessa mål uppnått, synes hafva uppgått
till omkring 325,000 kronor. De åtta fartyg, om kvilkas bergning
i dessa mål varit fråga, hafva varit: ett norskt, två tyska, fyra
engelska och ett spanskt.» Det förefaller mig således, som om det
icke vore så illa hestäldt med den långsamhet, hvaröfver bergningsbolaget
klagat, då rättegångarna blifvit på jemförelsevis kort tid
afslutade.

Den siste talaren påpekade nödvändigheten att tillgodose bergningsholagets
intressen. Jag tror mig äfven hafva visat, att jag
icke har något deremot, då jag föregående riksdag af billighetsskäl
var med om att frågan skulle undersökas. Men jag tror äfven,
att de svenska redarne skulle kunna sjelfva upprätta en bergningsaffär,
om bergningsholaget i fråga icke funne med sin fördel förenligt
att längre fortsätta sin verksamhet. Jag är för öfrigt öfvertygad
derom, att det blott är skrämskott, att bolaget skulle lemna eu så
lönande affär. Men om bolaget verkligen skulle göra det, så finge
redarne som sagdt slå sig tillsamman för att på ett för sig fördelaktigt
sätt ordna dessa förhållanden.

Jag her å nyo att få påpeka den oegentligheten i den föreslagna
lagen, då det föreslås, att aftalet om att bergarelönens belopp skall
bestämmas af skiljemän skall vara gällande, så vidt den, som skall
utgifva bergarelönen, icke uppsäger aftalet inom fjorton dagar, efter
clet öfverenskommelsen slöts. Det borde i stället vara från den tid,
då bergningsarbetet är fullbordadt. I annat fall uppstå högst betydande
svårigheter.

Det skulle kunna anföras ännu flera skäl, hvarför man ej hör
förhasta sig med antagandet af en ändring af denna paragraf. Så
nödvändig är en sådan ändring icke, och jag föreställer mig att
bergningsholaget mycket väl skall kunna vänta ett år, så att man
kunde hinna få fram ett förslag, hvarigenom rederinäringen, som
ju vanligen är styfmoderligt behandlad, kunde komma i åtnjutande
af full rättvisa.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan samt
följaktligen jemväl å Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann
herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till det förra yrkandet.

Herr Melin begärde likväl votering, hvilken ock företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af
227 § sjölagen.

(Forte.)

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o
40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

vinner Nej, har kammaren med afslag å nämnda hemställan,
förkastat Kong!. Maj:ts i ämnet framlagda proposition.

Omröstningen visade 148 ja mot 40 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Angående
upphäfvande
af fideikommisstiftelser
i
fast egendom
på landet.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 41, i
anledning af väckt motion, angående upphäfvande af fideikommisstiftelser
i fast egendom på landet.

Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
E. Ålcerlund afgifna motion, n:o 79, hemstälde utskottet:

»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, efter
verkstäld utredning om beskaffenheten och omfånget af bestående
familje-fideikommiastiftelser rörande fast egendom å landet, täcktes
taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser om dylika
stiftelser må kunna upphäfvas eller så förändras, att, enligt öfverenskommelse
med vederbörande slägt, eller under andra lämpliga vilkor
och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för
Riksdagen framlägga förslag till de stadganden, hvartill den verkstälda
utredningen kan föranleda».

Häremot hade reservation anmälts af herrar Kardell och Svensson
från Karlskrona.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Åkerlund: Jag är naturligtvis ytterst välvilligt stämd

mot reservanterna inom denna kammare, derför att de yrkat bifall
till min motion, och jag skulle gerna önska att detta kunde blifva
Rikdagens beslut. Men då jag är öfvertygad derom, att Första
Kammaren i bästa fall icke kommer att bifalla annat än utskottets
förslag, vill jag äfven förklara mig nöjd dermed och får jag derför
nu yrka bifall till detsamma.

Herr Kardell: Herr talman! Såsom visar sig af utskottets

utlåtande, har jag reserverat mig mot utskottets hemställan i ämnet.
Jag har gjort det, pmedan jag anser, att utskottet bort hemställa
om bifall till herr Åkerlunds motion. Men då denne nu förklarat

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

sig nöjd med utskottets förslag, vill jag naturligtvis icke göra något
särskildt yrkande.

Jag kan dock icke underlåta att nämna, att jag anser, det utskottet
här begärt alldeles för litet, då det hemstält, »att Riksdagen
Ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Makt efter verkstäld
utredning om beskaffenheten och omfånget af bestående familjefideikommisstiftelser
rörande fast egendom å landet, täcktes taga
under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser om dylika
stiftelser må kunna uppbäfvas eller så förändras, att, enligt öfverenskommelse
med vederbörande slägt — — — dessa stiftelser må
kunna upphöra — — -—.» Det kan nemligen sättas i fråga,
huruvida icke Kongl. Makt redan nu i vissa fall eger rätt att förordna
om fideikommisstiftelses upphörande. Jag her i detta hänseende
få hänvisa till lagutskottets eget yttrande på sid. It af
utlåtandet, der det talas om förordningen af den 3 april 1810.
Utskottet anför der ur nämnda förordning, »att i de fall, då någon
innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå
emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att
få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller ock finna
sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommisstiftelser
innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra dylika

ämnen —--borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på

det att Kongl. Makt med dess högsta domstol, i likhet med annan
förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter
sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda
meddelade bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta
domstolen befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående
fideikommisstiftelse, en befogenhet, som, särskildt i fråga
om tillåtelse att inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan
leda till fideikommissrättens upphörande.»

Ur denna förordning har deducerats en rätt för Kongl. Maj:t
att med vissa förbehåll till och med upphäfva fideikommiss. I en
artikel i Nordisk familjebok, undertecknad af generalkrigskommissarien
Sjöberg, heter det sålunda: »Till rätt att upphäfva fideikommiss,
att med fideikommissegendom göra förändring eller att
fideikommitterad fastighet med inteckningar besvära måste jemväl
förvärfvas Kongl. Maj:ts tillstånd, hvithet i regeln ej torde gifvas,
om ej samtycke erhållits af alla befintliga personer, hvilka hafva
eventuel rätt att komma i besittning af fideikommisset.»

Om nu Riksdagen skulle anhålla om något sådant, som utskottet
här föreslagit, synes det mig sålunda vara ett hugg i luften. Då
redan 1810 års Riksdag brutit stafven öfver fideikommissinstitutionen,
då allmänt erkännes, att den är skadlig både i politiskt, socialt
och nationalekonomiskt hänseende; då man numera icke hos oss
längre behöfver med konstlade medel upprätthålla en klass af ärftliga
lagstiftare; då icke heller främmande nationer, hvilka i afseende
på kultur och rättsuppfattning kunna anses stå lika högt som vi,
dragit i betänkande att i detta afseende sätta yxan till sjelfva roten
af det onda, då borde icke heller denna kammare draga sig för att

Angående
upphäfvande
af fideikommisstiftelser
i
fast egendom
på landet.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Angående gorå ett bestämdt uttalande att fideikominisstiftelserna böra uppW/^Ää!eifem<k
^äfvas, utan att det får stå den enskilde rätt att inlägga sitt veto
misstifteher i mo^ den sa^en- Ty skulle sådan rätt tillkomma enskilda personer,
fast egendom så skola helt visst ännu under en lång följd af år dessa för hempå
landet, mansklyfningen och landets uppodling och den ekonomiska-utveck(Forts.
) lingen af i synnerhet landets södra delar så skadliga feodala inrättningar
förblifva beståndande.

Nu har Andra Kammaren många gånger förut, såsom åren
1882, 1883, 1884, 1889, 1890 och 1893 bestämdt uttalat sig för upphäfvande
af fideikommissen, och till och med Första Kammaren
har en gång varit nära att biträda Andra Kammarens beslut. Det
af lagutskottet i år framlagda förslaget förelåg i fjol i form af en
reservation till utskottets dåvarande hemställan. Denna reservation,
som afgifvits af lagutskottsledamöter af Första Kammaren, bifölls
då icke af .Riksdagen. Skulle kammaren nu i år antaga detta förslag,
har densamma derigenom principielt uttalat sig för den fortfarande
helgden af de en gång af fideikommisstiftarne stipulerade
vilkoren, enär dessa då ju icke skulle kunna upphäfvas, om icke
vederbörande slägtingar sjelfva liksom afsade sig sin legitima rätt.
Så ängslig har man verkligen icke varit i de främmande länder,
der ifrågavarande institution redan upphäfts; något som äfven framgår
af utskottets betänkande.

Jag vill slutligen påpeka den motsägelse, som finnes mellan
utskottets hemställan och dess yttrande på sid. 12 af betänkandet.
Der heter det: »Beträffande frågan om helgden af enskildes dispositioner,
gjorda i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande
lagbestämmelser, erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren
dertill bör taga all skälig hänsyn, men hyser för sin del den bestämda
öfvertygelse, att, der dylika dispositioner under den tid, som
förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen kommit i strid med det
allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen af hvad samhällets
sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för hänsynen till
statens väl.»

Efter ett sådant uttalande synes mig underligt att sedan visa
en sådan undfallenhet och göra sådana medgifvanden som dem,
som göras i utskottets hemställan.

Då motionären emellertid icke sjelf håller på sin motion, skall
jag icke heller, såsom jag förut sagt, göra något yrkande till förmån
för densamma.

Herr Svensson från Karlskrona: Äfven jag har reserverat

mig mot det slut, hvartill lagutskottet kommit. Men då jag är i
allo förekommen af min medreservant den senaste talaren, herr
Kardel!, skall jag nu inskränka mig till att instämma med honom.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad; och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

§ 7-

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 42, i anledning
af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns
arfsrätt, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

8 8. Om ändrad

* lydelse eif 49

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande, s fattign:o
43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till vardsförordförordning
om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående ningen.
fattigvården den 9 juni 1871.

Till lagutskottets behandling hade kamrarne hänvisat en den
26 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition, n:o 37, så
lydande:

Under åberopande af hvad bifogade utdrag af protokoll, förda
i statsrådet och högsta domstolen, innehålla, vill Kongl. Maj:t i
nåder inhemta .Riksdagens yttrande öfver följande förslag till

Förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigTården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver kammarrättens beslut ifattigvårdsärenden må ej klagan föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1895; dock skall
i afseende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten före
nämnde dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.

I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att
propositionen icke måtte af Kiksdagen godkännas.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar Annerstedt, von Krusenstjerna, C. H. Lundström, Pehrsson,

Bruzélius och Kardell, livilka ansett, att propositionen bort af utskottet
tillstyrkas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:

Af det statsrådsprotokoll, som bifogats Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, hafva herrarne säkerligen inhemta!;, att med den föreslagna
ändringen i förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871 hufvudsakligen åsyftas att åstadkomma minskning af högsta
domstolens balansmål. För att kammaren må kunna bedöma, hvad
verkan skulle blifva af förslagets antagande samt hvad lidande,
som tillskyndas parter genom att antalet af de oafgjorda målen
allt jemt ökas, ber jag att utöfver de upplysningar, som lemnats
i statsrådsprotokollet, få meddela några sifferuppgifter,o hemtade ur
Sveriges officiella statistik rörande rättsväsendet. År 1882 inkommo
till högsta domstolen 1,770 mål. Seylan den tiden har

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad målens antal år för år stigit, så att det fem år derefter eller år
hjde1se (1^49 1887 utgjorde 1,921 och år 1892 2,075. Detta är en ganska stor
mrdsförord- stegring på de sista 10 åren. Ser man vidare till, huru de balanningen.
serade målen i högsta domstolen ställa sig, finner man, att under
(Forts.) tioårsperioden 1871 —1880 utgjorde de balanserade målen i medeltal
500 per år. Den balansen var icke synnerligen afsevärd, tv
detta antal mål är ungefär hvad som behöfves vid årets början
för att fördelas på de särskilda revisionssekreterarnes rotlar. Revisionssekreterarne
behöfva nemligen alltid ett visst antal mål att
bereda till föredragning inom högsta domstolen, der hvarje revisionssekreterare
föredrager 14 dagar i suite. Närmast följande
femårsperiod, 1881—1886, hade balansmålen i medeltal stigit till
600, således en ökning af 100 mål om året, och går man till de
sista åren, hvarför statistik finnes, 1891—1893, så finner man, att
medeltalet af balansmålen sprungit upp till icke mindre än 1,115
om året. För att visa, hvilken betydelse denna stegring af balansmålen
har för allmänheten, ber jag att få anföra ännu några, äfven
ur den officiella statistiken hemtade siffror. Inom den grupp af
mål, som är den vigtigaste, nemligen revisionssaker, d. v. s. mål,,
som fullföljas efter revisionsskillings erläggande, eller tvistemål,
hafva ungefär 10 procent af de under år 1882 afgjorda målen varit
öfver ett år gamla. En tiondedel af antalet revisionsmål hade
sålunda fått vänta mer än ett år på afgörande af högsta domstolen
under år 1882. Men går jag till år 1887, finner jag, att nyssnämnda
procenttal stigit från 10 till 22 procent och går jag ytterligare
fem år framåt, till år 1892, visar sig, att procenttalet stigit
till 55 procent. Sålunda voro år 1892 mera än halfva antalet afgjorda
mål öfver ett år gamla. Mången af eder, mine herrar, har
säkerligen erfarenhet af att dylika mål blifvit 2 å 3 år gamla
innan dom fallit. Jag ber derjemte få meddela att, enligt hvad
som inhemtas icke af den officiella statistiken, utan af revisionssekreterarnes
arbetsredogörelser, var inom gruppen af revisionssaker
de balanserade målens antal vid 1893 års utgång 487. Af dessa
mål hade 12 hvilat i afbidan på dom från år 1891, 98 från år 1892*
» och de återstående 377 målen hade inkommit under år 1893.

Nu är det väl alldeles klart och detta framgår också af den
officiella statistiken, att ju större antalet af balanserade mål i
högsta domstolen är, desto längre få vederbörande parter vänta på.
dom. Det är derför af den största vigt att detta missförhållande
afhjelpes. Jag har för min del tänkt, att man för sådant ändamål
borde afskilja vissa mål, och funnit, att detta med minsta olägenhet
kunde ske med fattigvårdsmålen. Jag vet att utskottets pluralitet
icke delar denna åsigt och jag anser mig derför, sedan jag nu.
lemnät _ en redogörelse för huru det är stäldt med de balanserade
målen i högsta domstolen, redan vid detta tillfälle höra nämna,
att, om Riksdagen nu afslår den kongl. propositionen, jag anser
mig pligtig tillstyrka Kongl. Maj:t att till nästa Riksdag framlägga
förslag om vidtagande af andra åtgärder, för minskande af den
allt jemt stigande balansen. Det första jag då kommer att gorå
blir att söka utverka en utvidgning af högsta domstolen så att

''Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

antalet justitieråd ökas med två och att arbetskrafterna jemväl
inom nedre justitierevisionen förstärkas. Det är möjligt att en
sådan åtgärd icke är tillräcklig. Skulle det ifrågasättas att fördela
högsta domstolen på tre divisioner, hvilket jag för min del anser
att man i det längsta bör undvika, så måste antalet justitieråd
ökas utöfver 18 och detta kan icke ske utan grundlagsändring.
Grundlagen stadgaT nemligen, att antalet justitieråd skall vara
minst 12 och högst 18.

Jag skall icke ingå i något bemötande af de skäl, som af utskottet
anförts för anslag å den kongl. propositionen. Jag vill
endast uttala det omdömet, att dessa skäl synas mig föga öfvertygande
och derför icke böra leda till afslag å den kongl. propositionen.
Men jag her få tillägga några ord rörande den utväg,
som af utskottet anvisats för uppnående af samma mål, som Kongl.
Maj:t med sin proposition afsett att vinna och som äfven utskottets
pluralitet ansett önskvärdt. Utskottet säger, att en minskning i
de till högsta domstolen fullföljda målens antal skulle kunna
vinnas genom införandet af den föreskriften, att allmän åklagare
ej skulle ega att fullfölja talan mot hofrätts utslag i brottmål,
utan att dessförinnan hafva inhemtat justitiekanslerns yttrande
och dertill erhållit hans tillstånd. En sådan utväg för vinnande
af en ''snabbare rättskipning i högsta domstolen synes för utskottets
pluralitet långt mera tilltalande än den nu föreslagna. Jag
för min del tror emellertid, att det icke kan vara tilltalände för
den allmänna rättskänslan att göra lagstiftningen sådan, att den
ena parten icke får åtnjuta samma förmån som motparten i afseende
på instans att fullfölja talan. Men äfven om en sådan förändring
infördes, tror jag, att hvad som dermed åsyftats icke skulle
uppnås. Allmän åklagare skulle utverka sig justitiekanslerns tillstånd,
innan han finge i högsta domstolen fullfölja talan i brottmål.
Han skulle således på den korta tid, som för besvärs anförande
är medgifven, skaffa sig handlingarne i hofrätten, förete
dessa handlingar hos justitiekansler! och slutligen redogöra föT de
skäl, hvarpå han vill grunda sin besvärstalan; och justitiekansler!
skulle derefter, innan besvärstiden gått till ända, hinna pröfva och
yttra sig öfver framställningen. Följden af en sådan anordning
blefve sannolikt den, att justitiekanslern, öfverhopad med framställningar
af åklagare från alla delar af riket, nödgades gifva sitt
tillstånd utan att ingå i fullständig pröfning af hvad som i målet
förekommit; och då vunnes ju ingen minskning i de till högsta
domstolen fullföljda målens antal. Eller också inträffade det, att
den tilltalade anförde besvär i högsta domstolen i samma mål,
der det vägrats hans motpart att fullfölja talan, och äfven i sådant
fall blefve ändamålet med den föreslagna anordningen förfeladt.

Herr von Krusens t j orna: Såsom herrarne finna, har jag i
likhet med ett par andra af donna kammares ledamöter i lagutskottet
reserverat mig mot utskottets hemställan, och det är med
anledning deraf jag her att få yttra några ord.

När år 1871 fattigvårdsmålen öfverflyttades från Kongl. Maj:t

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningen.

(Forts.)

i ecklesiastikdepartementet till högsta domstolen, var antalet balanserade
mål i högsta domstolen endast 370, och man antog då,
att fattigvårdsmålens förläggande dit icke skulle medföra någon
afsevärd tillökning i högsta domstolens göromål. Antalet fullföljda
fattigvårdsmål utgjorde år 1873, såsom af den kongl. propositionen
synes, endast 56. Nu är förhållandet helt annorlunda.
Balansen af oafgjorda mål har sedan dess ökats så, att de år 1891
utgjorde 1,174, och antalet af från kammarrätten till högsta domstolen
fullföljda fattigvårdsmål uppgick för samma år till 167.
Denna siffra nedgick visserligen år 1893 till mellan 120 och 130,
men detta är i alla fall mer än dubbelt mot det antal mål som
fullföljdes 1873.

Jag behöfver icke för kammaren framhålla, Indika stora och
behjertansvärda olägenheter denna ständigt växande balans af oafgjorda
mål måste medföra för den rättsökande allmänheten. Jag
vill endast fästa uppmärksamheten på en grupp af ärenden, nemligen
redovisningstvister. Hur ofta ser man icke, att en tredskande
förvaltare af ett förmynderskap eller ett arf fullföljer sin talan
alla instanserna igenom. Han har i första instansen blifvit ålagd
klar redovisning, och han vet mycket väl, att han i sjelfva saken
icke kan åstadkomma någon ändring, men han vinner i allt fall
— och kanske till ohjelplig skada för den fattige, som väntar på
sitt arf — han vinner, säger jag, hvad han åsyftat, han vinner tid,
och den oredlige förvaltaren kan på detta sätt i åratal förhålla arftagaren
att komma i åtnjutande af sin klara rätt. Utskottet har
också medgifvit, att något måste göras i detta fall. Frågan är blott
livad som bör göras. Det finnes ju tre utvägar. En utväg är att
uttaga högre arbetsprodukt af högsta domstolen med det nuvarande
antal ledamöter, men det låter sig icke göra. Vi veta att dessa
frivilligt hafva minskat sina efter det ansträngande arbetet välbehöfliga
ferier. Man har försökt att införa sessioner äfven på eftermiddagarne
för att derigenom få större arbetsprodukt, men denna
utväg har på goda skäl måst öfvergifvas. Ett annat sätt är att
öka ledamöternas antal så, att de kunna arbeta på tre afdelningar
i stället för på två, såsom nu är förbållandet. Men förutom de
afsevärda kostnader, som en sådan anordning skulle medföra —
det skulle nemligen då erfordras anslag till nya justitierådslöner,
till en ny revisionssekreterarelön och kanske äfven till en ny protokollssekreterarelön
•— möter mot eu sådan tillökning den principiella
betänkligheten, att på ju flere afdelningar högsta domstolen
kommer att arbeta, ju mera minskas utsigten att få enhet i rättskipningen,
hvilket, såsom vi alla veta, är en af de vigtigaste omständigheter.
Således återstår, synes det mig, endast det tredje
sättet, eller att minska högsta domstolens arbetsbörda genom att
derifrån afskilja en del ärenden, och konsten är då att finna den

trupp af ärenden, som är sådan, att man med minsta olägenhet
an upphäfva rätten att fullfölja dessa mål till kungs. Kongl. Maj:ts
förslag är ett steg i denna rigtning. I likhet med hvad högsta
domstolen och kammarrätten uttalat, kan jag icke finna annat än
att uti dessa fattigvårdsmåls egen beskaffenhet icke ligger något

Onsdagen den 11 April. 27

hinder för att låta dem stanna uti kammarrätten. Dessa mål äro
icke att likställa med vanliga tvistemål, lika litet som fattigvårdsförordningen
är att likställa med eu vanlig civillag. Fattigvårdsförordningen
är hufvudsakligen en administrativ författning, der
tillämpning af allmänna rättsgrundsatser icke förekommer i vidare
mån än vid pröfning af hvarje annan dylik författning. I de
allra flesta af de fattigvårdsmål, som gå till högsta domstolen,
är det egentligen endast tvenne frågor, som domstolen har att
pröfva. Den ena frågan är den, om vederbörande är i behof af
fattigunderstöd enligt 1 § af fattigvårdsförordningen, d. v. s. om
han är sjuk, orkeslös eller dylikt. Denna pröfning sker på grund
af företedda betyg — det är, efter hvad man upplyst mig, egentligen
läkarebetyg, som bär äro afgörande, och för den saken behöfver
man icke en sådan apparat som att anlita högsta domstolen.
Den andra frågan är den: hvar borde vederbörande vara mantalsskrifven,
när fattigunderstöd gafs honom? Detta är en fråga, som
— jag instämmer häri med lagutskottet — stundom kan vara ganska
invecklad, men hvad finnes det väl, som betingar, att, då eljes
mantalsskrifningsmål pröfvas af administrativa myndigheter, de
nödvändigt behöfva afgöras af högsta domstolen, då de förekomma
i sammanhang med fattigvårdsmål?

De öfriga, rent juridiska frågor, som kunna förekomma i högsta
domstolen vid pröfning af fattigvårdsmål, äro, efter hvad mig blifvit
upplyst af justitieråd, ett försvinnande fåtal. De röra sig t. ex.
om faderskap för oäkta barn, och äfven der sker pröfningen icke
genom bevisning eller edgång, utan på grund af eget medgifvande
eller dom, vidare om fattigvårdsstyrelsens husbonderätt och dylikt.
Men med undantag af dessa ytterst sällan förekommande frågor — och
icke ens deras natur är sådan, att den med nödvändighet betingar,
att de skola gå till högsta domstolen — tillhöra uti alla andra fattigvårdsmål
de tvistefrågor, som der behandlas, någondera af de två
grupper, som jag nyss tillät mig nämna.

Är det nu lämpligt att låta dessa mål stanna i kammarrätten?
Är kammarrätten en lämplig myndighet att slutligen handlägga
desamma? Den synes mig så vara, ty kammarrätten är, som herrarne
veta, ensam öfverdomstol för hela riket, och man torde sålunda
hafva full trygghet för att nödig enhet i rättsskipningen
skall vinnas, helst om man vidtager den åtgärd, som kammarrätten
och chefen för finansdepartementet antydt, d. v. s. inför ett stadgande
för kammarrätten, i likhet med hvad som sedan år 1876
gäller för högsta domstolen, om handläggning i plenum af sådana
mål, der det är fråga om att afvika från en förut följd rättsgrundsats.

Hvad utredning af målen beträffar, synes man hafva full trygghet
för att en tillräcklig sådan åstadkommes redan i kammarrätten,
ty, som kammaren känner, finnes ju redan i fattigvårdsförordningen
föreskrifvet, att under skriftvexlingen Konungens befallningshafvande
skall, der så finnes vara erforderligt, anskaffa nödig utredning.
Detta torde innebära fullkomlig trygghet i förevarande hänseende.

N:o 28.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningen.

(Forts.)

Ett ytterligare skäl för den åsigten, att dessa mål icke behöfva
gå till högsta domstolen, finner jag uti den statistiska redogörelse,
som i Kongl. Maj:ts proposition är lemnad och som visar, hurusom
det endast i ytterst få fall — jag tror uti omkring 4 procent af de
afgjorda målen — förekommit, att Kongl. Maj:t i högsta domstolen
ändrat kammarrättens beslut uti fattigvårdsmål. Detta omnämner
äfven lagutskottet, men, säger lagutskottet, »äfven om antalet af de
beslut, som af högsta domstolen ändrats, ej varit synnerligen stort,
skulle dock saknaden af högsta domstolens pröfning i dessa fall
vållat, att vederbörande fått nöja sig med ett beslut, som enligt
högsta domstolens derom uttalade olika mening torde få antagas
hafva vant origtigt». Ja, det är alldeles rigtigt resonneradt af lagutskottet,
och jag kan naturligtvis icke påstå, att det icke i något
fall varit till nytta för eu klagande, att han fått fullfölja sitt mål.
Detta skall ju alltid kunna lända till nytta. Om det funnes eu
instans öfver högsta domstolen, antager jag, att äfven der ett visserligen
mycket litet procenttal af de klagande kunde få ytterligare
ändring. Men icke kunna vi, mine herrar, hafva instanser i oändlighet,
utan man måste i denna fråga bedöma hvad som är praktiskt
nog. Det synes mig möjligen äfven kunna sättas i fråga, om
det är billigt, att — med antagande af nyssnämnda procenttal —
96 procent af de rättsökande få vänta kanske ett par år på att få
ett slutligt beslut, för att de 4 procenten skola få en ändring.
Detta torde vara ganska obilligt. I de flesta fall torde dessa 4
procent, som i högsta domstolen få en ändring, kunnat få densamma
redan i kammarrätten, om de der velat förete det läkare betyg, eller
hvad det nu må vara, som sedermera föranledt eu ändring i högsta
domstolen.

Lagutskottet föreslår såsom en utväg att afhjelpa ökningen af
antalet mål i högsta domstolen att upptaga »en föreskrift, som förut
varit ifrågasatt, nemligen att allmän åklagare ej skulle ega att fullfölja
talan mot hofrätts utslag i brottmål, utan att dessförinnan
hafva inhemtat justitiekanslerns yttrande och dertill erhållit hans
bemyndigande». Det är väl ändå ganska osäkert, om ett sådant
förslag, för så vidt det en gång på allvar väckes, skall hafva någon
utsigt att vinna bifall. Som herrarne känna, finnes redan nu i
rättegångsbalken förbud för allmän åklagare att, annat än i vissa
särskilda fall, fullfölja mål i högsta instans, men rättsutvecklingen
har, som vi veta, gått i eu annan rigtning, och nämnda förbud tilllämpas
icke. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har erinrat om vissa bestämda hinder för en dylik åtgärd, och jag
vill i sammanhang härmed fästa uppmärksamheten på en annan
omständighet. Om ett sådant stadgande, som det af lagutskottet
ifrågasatta, blefve infördt, hvad skulle följden blifva? Jo, antingen
tjenade det till ingenting, ifall nemligen justitiekanslern
anbefalde åklagaren att fullfölja alla de mål, der det icke visat
sig, att åtalen varit alldeles orimliga — och detta vore sannolikt,
hvad som i regel skulle blifva fallet — eller också skulle justitiekanslern
underkasta ärendena en fullständig, noggrann pröfning,
hvilket åter kräfver ökade arbetskrafter hos justitiekanslersembetet,

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

Mot den kongl. propositionen tinnes en invändning — jag anser
det egentligen icke finnas mer än en, men en, som jag medgifver
vara af ganska stor vigt, och. det är, att den icke stämmer
öfverens med den gamla, vackra och, som det synes mig, både för
konungamagten och nationen hedrande uppfattningen hos svensken,
att han vill hafva möjlighet att med alla mål i sista hand gå till
kungs. Mot en sådan uppfattning strider ju det föreliggande förslaget.
Men, mine herrar, utom det att det finnes eu hel del grupper
af ärenden, der man redan nödgats borttaga denna rättighet —
så erinrar utskottet om utsökningsmålen — synes det mig, att man
här måste väga det ena mot det andra. Det synes mig, att angelägenheten
för den rättsökande allmänheten af att få sina mål inom
en beräknelig tid slutligt afgjorda och att icke i åratal nödgas vänta
på att få ut sin rätt — det synes mig, säger jag, att denna angelägenhet
är så stor, att den andra uppfattningen, huru behjertansvärd
och vacker den är, måste vika i sådana fall, der icke det allmänna
rättstillståndet i någon mån skulle lida deraf, att icke målen
finge fullföljas till Kongl. Maj:t i högsta domstolen. Som jag
förut tillåtit mig yttra, anser jag, att ett sådant fall här föreligger
i fråga om dessa fattigvårdsmål, att de sålunda kunna stanna uti
kammarrätten och att denna åtgärd är behöflig ur den synpunkten,
att arbetsbördan inom högsta domstolen behöfver minskas, på det
att öfriga mål må kunna inom kortare tid afgöras. Jag har sålunda
biträdt Kongl. Maj:ts förslag. Dock anser jag för min del,
att i ett hänseende en ändring der bör göras.

Som herrarne behagat se, har Kongl. Maj:t velat »inhemta
Riksdagens yttrande» öfver förslag till förordning om ändrad lydelse
af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. Nu
förhåller det sig visserligen så, att fattigvårdsförordningen till sina
hufvudsakliga delar är en administrativ förordning, och det är endast
i de frågor, som röra tillämpningen af kommunallagarne, som
beslut fattats af Konung och Riksdag; men det bar synts mig, att
denna fråga om att borttaga rättigheten att från kammarrätten gå
till Kongl. Maj:t är uti den enskildes och kommunernas rättssfer
så ingripande, att Riksdagen bör deröfver gemensamt med Konungen
besluta, och det. är derför, som jag, herr talman, hemställer,
att kammaren behagade, med utslag å utskottets hemställan, besluta,
att Riksdagen för sin del antager en lag af den lydelse, Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag till förordning om ändrad lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordningen innehåller.

.Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Zetterstrand, Larsson
i Mörtlösa, Rydberg och Wijkander.

Herr Restadius: Herr talman! Uti en den 15 maj 18G8 till
Kongl. Maj:t afbiten skrifvelse hemstälde Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke en förändring kunde
vidtagas i fråga om behandlingen af sådana mål, Indika afgjordes
af administrativ ortsmyndighet och genom besvär kunde fullföljas
antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande, centrala em -

ot» ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordningen.

(Forts.)

S:o 28.

Om ändrad
lydelse af 49
i fattig■
var ds förordningen.

(Forte.)

30 Onsdagen den 11 April.

betsverk samt vidare hos Kong!. Maj:t i statsrådet eller ock omedelbart
hos Kongl. Maj:t. Riksdagen ansåg, att dessa besvärsmål
kunde delas i tre grupper, den första bestående af sådana, som
vore uteslutande af tvistemåls natur och hvilka, enligt Riksdagens
åsigt, borde hänvisas till domstol. Till den andra gruppen förmenades
de mål höra, som vore af blandad! administrativ och judiciel
beskaffenhet, och borde dessa mål kunna fullföljas från ortsmyndigheten
till högsta domstolen. Den tredje gruppen ansågs bestå
af de mål, som uteslutande vore af administrativ beskaffenhet och
hvilka ansågos böra behandlas på sätt som förut skett. Kongl.
Maj:t hörde högsta domstolen öfver detta förslag, och i slutet af
samma år afgaf högsta domstolen ett yttrande, hvari tre af dess
ledamöter lemnade förslaget utan anmärkning, under det att fyra
andra förklarade sig anse, att förslaget ej borde föranleda till någon
ändring uti högsta domstolens organisation och arbetssätt.
Dervid är dock noga att bemärka, att vid den tiden balansen af
oafgjorda mål i högsta domstolen var ganska obetydlig, att fråga
då förevar endast om att till högsta domstolen hänskjuta sådana
mål, som vore af blandad! administrativ och judiciel beskaffenhet,
samt slutligen att vid nämnda tidpunkt högsta domstolens tid icke
upptogs af så många granskningar af lagförslag, som nu är fallet.
Kär sedermera statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
inför Kongl. Maj:t föredrog ett af tillsatta komiterade uppgjordt
förslag till ny fattigvårdsförordning, hemstälde statsrådet, att 49 §
i förslaget skulle erhålla den- lydelse, paragrafen nu har, och att
följaktligen besvärsmål i fattigvårdsärenden dädanefter skulle gå
icke till Kongl. Maj:t i statsrådet, utan till högsta domstolen. Såsom
skäl derför anförde statsrådet, att mängden af besvärsmål i
hög grad ökats och att behofvet att minska denna mängd klarare
framstod i samma mån, som antalet af förvaltnings- och lagstiftningsåtgärder
af mera omfattande betydelse alltjemt ökades. Kongl.
Maj:t biföll också detta förslag. Då sedermera proposition härom
afläts till Riksdagen, yttrade lagutskottet med endast en meningsskiljaktighet
■— reservation var anmäld af, om jag minnes rätt,
häradshöfding Carl Hasselrot — att det icke kunde i denna del
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, utan yrkade, att det
måtte förblifva vid hvad som förut varit stadgadt, eller att dessa
ärenden skulle fullföljas hos Kongl. Maj:t i statsrådet. Såsom
skäl härför anförde utskottet, att enligt dess förmenande fattigvårdsmålen
hufvudsakligen vore af administrativ natur och att, om
det också någon gång kunde hända, att ett dylikt mål vore af
blandad! administrativ och judiciel natur, _så vore dock i regeln
dess administrativa natur öfvervägande. Äfven om det någon
gång inträffade, att ett fattigvårdsmål företrädesvis vore af juridisk
natur, så vore dock, enligt utskottets uppfattning, de spörsmål, som
här kunde ifrågakomma, icke af någon synnerligt invecklad beskaffenhet.
Kär sedermera frågan förekom hos Riksdagen, afslog
Riksdagen lagutskottets förslag i denna del och biföll den kongl.
propositionen. Skälen derför syntes vara, att man ansåg det vara
alldeles nödvändigt, att ecklesiastikdepartementets arbetsbörda blefve

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

minskad, ity att den icke kunde af departementet väl uppbäras.
''Vidare förmenade man också, att med stigande kultur och ökade
ekonomiska fördelar fattigvårdsmålens antal säkerligen skulle minskas.
Huru denna förmodan utfallit, visar sig bäst af den tablå,
som finnes fogad vid den kongl. propositionen. Deraf inbemtas,
att fattigvårdsmålens antal i högsta domstolen, som år 1874 uppgick
till endast 57, år 1891 utgjorde 167 och år 1893 127.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
framhållit, hurusom antalet inkommande mål i högsta domstolen
år från år ökats, äfvensom att i följd deraf balansen allt mer och
mer stigit, samt derjemte fästat uppmärksamheten derpå, att i
fråga om nära 55 proc. af inkommande mål det går åt mer än ett
år, innan de blifva slutligt afgjorda. För den, som nitälskar för
att rättskipningen varder — jag vill icke säga snabb, ty det vore
att begära för mycket, men att den icke alltför mycket uttänjes,
äro de af herr statsrådet framhållna exemplen mycket nedslående.
Fn långsam rättskipning, mine herrar, innebär i sig ett förolämpande
af rättvisans kraf, i det att en sen rättshjelp understundom
är detsamma som ingen hjelp, och i alla händelser
en tidig rättshjelp är bättre än en, som kommit sent. En
långsam rättskipning medför ock en indirekt uppmuntran åt
orättfärdigheten, som ingenting högre önskar än att så sent som
möjligt tvingas att fullgöra sin pligt och att, äfven om den dertill
förpligtas, få tiden allt längre och längre framskjuten. Såsom belysande
exempel härpå vill jag endast framhålla sådana mål, der
spörsmål förekomma om redovisning, arfsutredning, förskingring af
anförtrodt gods och dylikt. Den mindre samvetsömme, som af underdomstol
förpligtas att utgifva det belopp, hvarom tvisten gäller,
finner kanske tiden att fullgöra denna redovisningsskyldighet vara
olämplig och hänskjuter derför saken under Kongl. Maj:ts skärskådande,
viss, som han är, att derigenom i de flesta fall få redovisningstiden
uppskjuten ett år och kanske långt derutöfver. Emellertid
har det inträffat, att den som slutligen vinner målet under
tiden nödgats lida .nöd, och det har också inträffat och kan inträffa,
att hvad den vinnande slutligen utfår icke utgör rättvis ersättning
för hans vedermödor under de gångna åren.

Jag tror derför, herr talman, att den åhåga, Kongl. Maj:t i
sin proposition visat att minska antalet mål hos högsta domstolen,
är af ett oeftergiflig! behof påkalladt. Man har då vändt sig till
fattigvårdsmålen, som ansetts utan skada kunna skiljas från högsta
domstolens behandling. I forna tider och ganska långa tider
handlades fattigvårdsmålen af det embetsverk, som kallades Allmänna
ärendenas beredning. Detta embetsverk inrättades år 1789,
således samtidigt med högsta domstolen. Deraf framgår uppenbarligen,
att man vid den tiden icke ansåg fattigvårdsmålen vara
af sådan beskaffenhet, att de borde blifva föremål för högsta domstolens
behandling. Ur principiel synpunkt måsto man ock gifva
ett sådant åskådningssätt dess rätt, ty bär är icke fråga om tilllämpning
af civil- eller kriminallag, icke heller af rättsgrundsatser

Om ändrad
lydelse af 49
§ i faltigrardsförordningen.

(Forts.)

Jf:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigx-ardsförordningen.

(Forts.)

i vanlig mening, utan fast hellre af regler, som blifvit ur den allmänna
nyttans synpunkt framstälda.

Fattigvårdstvister gälla hufvudsakligen frågorna om en persons
hemortsrätt och om det större eller mindre belopp af ersättning,
som en kommun skall gifva eu annan för bestridd fattigvård
eller för en fattig persons hemsändande, begrafning och dylikt.
För mig har af sakkunnig person uppgifvits, att mer än hälften af
de fattigvårdsmål, som dragas under Kongl. Maj:ts pröfning, äro af
den beskaffenhet, att de hufvudsakligen afse graden af det behof,
i hvilket en vanför, en lytt eller en sinnessjuk person är försatt,
och de omständigheter, som betinga måttet af det fattigunderstöd,
som skall honom tillerkännas. Det synes mig vara alldeles uppenbart,
att den pröfning, som i sådant fall förekommer, allenast är
en iämplighetspröfning och alldeles icke fordrar det mått af skarpsinne
och juridiska insigter, som man allenast har att förutsätta
hos högsta domstolen. Ofriga mål afse företrädesvis bestämmande
af en persons mantalsslcrifningsort och deraf beroende hemortsrätt.
En talare, lagutskottets vice ordförande, har redan anmärkt, att
dessa frågor väl icke kunna anses vara af juridisk natur, och att
alla andra frågor rörande mantalsskrifning skola pröfvas af administrativ
myndighet. Det synes derför ur juridisk synpunkt icke
förefinnas några betänkligheter mot att afskilja dessa mål från
högsta domstolens behandling.

Lagutskottets ärade vice ordförande har redan fullständigt
redogjort för de skäl, som tala för att ifrågavarande mål böra
stanna hos kammarrätten. Den är i och för sig en öfverrätt, hvars
speciella uppgift är att afgöra mål af förevarande beskaffenhet.
Dessa måls afgörande kräfver icke någon speciel juridisk insigt,
utan vigten ligger hufvudsakligen derpå, att de varda afgjorda efter
en stadgad praxis. Här är icke fråga om slitande af tvister mellan
mig och dig, utan tvister kommunerna emellan. Skulle man
ytterligare vilja främja det målet att få en stadgad praxis till
stånd, vore det lämpligt att, på sätt eu ledamot af högsta domstolen
yttrat, för kammarrätten införa samma bestämmelse, som nu
gäller för högsta domstolen genom 1876 års’stadga, nemligen att
mål i vissa fall skola in pleno föredragas.

Om jag skulle ytterligare söka skäl för lämpligheten af hvad
Kongl. Maj:t i ty fall föreslagit, skulle jag finna ett sådant i kraftlösheten
af det betänkande, som lagutskottet i förevarande fall afgifvit.
Det vill nästan förefalla mig, som om utskottet kommit
uti — om uttrycket tillätes mig — en viss »skälanöd». Skälen äro
få — och det kan vara godt — men deras vigt är ganska liten, så
vidt jag förstår. Utskottet säger till en början, att målens beskaffenhet
ofta nog kan vara ganska invecklad. Jag har redan förut
anfört, hurusom enligt högsta domstolens egen mening och af sakens
egen natur tydligen framgår, att så icke är förhållandet.
Skulle utskottets påstående vara rigtigt, vore jag utskottet synnerligen
tacksam, om det ville meddela mig, kvilka mål i juridisk
mening så kunna anses. Utskottet har vidare talat om att det
skulle finnas ett hos allmänheten djupt rotadt anspråk att få sina

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

angelägenheter i sista hand pröfvade af Kongl. Maj:t. Ja, det Om ändrad
kunde kanske sägas med någon sanning på den tiden, då man på- af. 49

stod, att det svenska folkets historia vore dess konungars, men den JKdJf&rordtiden
är långt borta. — Jag har någon gång i tidningarne läst en ningen.
löje väckande notis, hurusom Kongl. Maj:t i besvärsmål afgjort frå- (Forts.)
gan derom, huruvida några personer på Södermalm här i staden
skulle få uppföda svin. Der förekommer ofta notiser om att studerande
vid universitet ingått till Kongl. Maj:t med begäran att
få på svenska språket försvara på utländskt språk författade afhandlingar.
Hvad Kongl. Maj:t skall ha med dylika frågor att
göra, är mer än jag förstår.

Utskottet har vidare i en senare punkt omnämnt, hurusom i
§ 192 af utsökningslagen är stadgadt, att hofrätts utslag i der af.
sedda mål ej må hos konungen öfverklagas, men utskottet har på
samma gång velat bestrida betydelsen af detta lagrum i
Jet hänseende, som nu är i fråga, derigenom, att det erinrat, att
sådana mål kunna dragas under vederbörlig domstols pröfning.

Jag vill i detta sammanhang erinra derom, att i 16 kapitlet rättegångsbalken
är stadgadt, att så kallade dilatoriska mål icke få hos
Kongl. Maj:t öfverklagas. Detta lagrum har varit gällande ända
sedan år 1736, och man har aldrig försport någon klagan deröfver.

Lagutskottets ärade vice ordförande har redan till bemötande
•upptagit det skäl, som hestår deri, att i ungefär 4 proc. af de mål,

•som hänskjutits till Kongl. Maj:t, kammarrättens utslag ändrats.

Det är alldeles gifvet, att om man vill hjelpa den, som sölar, så
bör man inrätta icke 3 instanser, utan 4, 5 eller 6 sådana, på det
att den sölande må få god tid på sig att förebringa bevisning.

Men nu går den allmänna rättsuppfattningen i den rigtningen, att
man icke vill öka instansernas antal, utan snarare minska detsamma.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
uttalat sig om hvad utskottet i sista punkten af sitt betänkande
framkastat, eller att besvärsmål icke skulle få af allmän åklagare
dragas inför Kongl. Maj:t, med mindre han dertill erhållit justitiekanslerens
samtycke. Då Kongl. Maj:t på 1880-talet — jag vill
minnas det var år 1886 — framlade ett utarbetadt förslag till ordnande
af åklagaremagten i Sverige, blef detta förslag afslaget af
kammaren, och jag söker skälet dertill i den omständigheten, att
kammaren ansåg frågan icke vara mogen för afgörande. Sedan
dess hafva icke några omständigheter förekommit af den beskaffenhet,
att de utgöra '' anledning att förmoda, det kammaren ändrat
denna sin åsigt.

På de skäl jag nu uttalat, her jag, herr talman, att få ansluta
mig till det förslag, som här af lagutskottets vice ordförande framstälts.

Herr Bäckgren: Huru önskvärdt det än voro, att högsta

domstolen icke öfverhopades med utredning af flera mål, än dess
arbetskraft och tid tillåta, kan jag dock för min del icke vara
med om, att fattigvårdsmål ej skulle få dragas under högsta dom Andra

Kammarens Prof. 1894. N:o 28.

N:o B8.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordningen.

(Forte.)

34 Onsdagen den 11 April.

stolens slutliga pröfning och afgörande, utan att kammarrätten skulleblifva
sista instans vid dessa mål. När man under en följd af år
haft uppdraget att vara ordförande i fattigvårdsstyrelse, har man
nödgats, mången gång mot sin vilja, att syssla med sådana mål,
och skötseln af dem är så mycket ömtåligare, som den helt och
hållet hvilar på ett förtroendeuppdrag. Man är icke ense med sig
sjelf om att man gjort allt hvad man kunnat och bort i dessa mål,
förrän de varit understälda högsta domstolens skarpsynta och rättvisa
bedömande. Dermed får man sedan vara nöjd, huru det än
må utfalla. Af egen erfarenhet i detta fall vet jag, att man lättare
förlikar sig med en dom från högsta domstolen — den må
gå i den ena eller andra rigtningen, blott den är af högsta domstolen
uttalad — än om den varit fäld af en underrätt.

Så inträffade t. ex. för några år sedan, att högsta domstolen,
hade den uppfattningen, att en person, som hade egendom för 10Ö
kronor, i alla fall saknade egna tillgångar, och högsta domstolen
afgaf ett utslag på grund ut'' en sådan uppfattning. Jag kunde
icke begripa det då, och jag kan icke heller fatta det nu; men det
var ofantligt mycket lättare för mig att böja mig för en sådan mening,
så snart den var uttalad af vår högsta dömande myndighet,
än det eljest skulle hafva varit. Skulle nu Kongl. Maj:ts förslag
vinna Riksdagens bifall, så skulle det egendomliga och kanske
farliga inträffa, att dessa fattigvård sm ål, som kunna vara af lika
vigtig beskaffenhet som en mängd andra mål, icke komme att behandlas
af någon domstol i detta ords egentliga bemärkelse, utan
endast af ett par myndigheter, landshöfdingeembetet och kongl.
kammarrätten — visserligen respektabla hvar för sig, men dock
omfattande ett helt annat verksamhetsfält än domstolarnes, likasom
äfven deras embets- och tjensteman hvarken till- eller afsättas
i samma ordning, som svensk lag föreskrifver för svenska domare.
Öfver den svenska domarecorpsen har ju dessutom Riksdagen
ett ord att säga. Jag har för min del den uppfattningen, att det
finnes hos svenska folket en mycket allmän och djupt inneboende
önskan, att de ömsesidiga tvister, som kunna uppstå, skola behandlas
vid laga domstolar, sammansatta så, som det i grundlagen
heter, enligt Sveriges lag och laga stadgar. En inskränkning
deri skulle utan tvifvel uppväcka missnöje och farhåga för att
svenska folket hädanefter ej skulle få åtnjuta den rättvisa, som
det utan tvifvel har all rätt att fordra och som äfven äT det tillförsäkrad
genom det åt Riksdagen gifna vigtiga uppdraget att
hålla ett vakande öga öfver huru vår domare<*orps handhafver sitt
dyrbara och ansvarsfulla uppdrag.

På grund af min uppfattning af denna frågas innebörd får jag
således yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag deltagit i det beslut,

hvartill utskottet kommit, skall jag be att få säga några ord. .

Den kongl. propositionen innehåller förslag derom, att fattigvårdsmål
ej skulle få fullföljas längre än till kammarrätten. Jag
troT, att vederbörande kommuner icke skulle finna sig belåtna med

Onsdagen den 11 April.

Sso 28.

att icke längre få — såsom hittills varit dem tillåtet — dylika
mål pröfvade af Kongl. Makt. Detta är orsaken, hvarför jag inom
lagutskottet biträdt det förslag, hvartill utskottet har kommit. Jag
skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Jag får erkänna, att äfven jag för min del har haft betänkligheter emot
denna kongl. proposition, men under öfverläggningen har jag trott
mig finna, att sådana skäl framkommit, att man hör betänka sakens
innebörd. Skulle det komma att besannas, som anfördes från statsrådsbänken,
att vi nästa år, derest utskottets förslag hifölles, skulle
hafva att motse förslag till förstärkning af högsta domstolen med
två justitieråd, två revisionssekreterare och en pTotokollsförare, så
torde kostnaderna härför komma att gå upp till omkring 40,000
kronor. Huruvida kammaren då kan afböja ett sådant förslag, är
icke godt att säga nu. Men i alla fall, vi hafva hört, att det är
att förvänta. Jag föreställer mig då, att olägenheten af att låta
fattigvårdsmålen stanna i kammarrätten icke gerna kan uppväga en
så betydande kostnad. Derför vill jag säga, att jag för min del
kan vara med om ett bifall till den kongl. propositionen. Ty det
är väl ändock tydligt, att om en fattigvårdsstyrelse vill utreda ett
ärende fullständigt, kan den göra detta, innan ärendet blir afgjordt
i kammarrätten. Till den låta höra vittnen eller hafva andra intyg
fram, är det gifvet att detta står den till huds, innan målet afgöres
i kammarrätten. Man kan med skäl säga, att dessa mål icke äro
af så genomgripande eller omfattande betydelse, att de böra besvära
högsta domstolen, helst denna har en så stor mängd ärenden att
behandla, att den tör hända, såsom vi hört, måste komma att förstärkas,
derest ingen minskning i dess arbete kan åstadkommas.

Detta skäl har under diskussionen tillkommit, och jag kan icke
neka, att de betänkligheter, jag haft emot att låta fattigvårdsmålen
stanna i kammarrätten, härigenom blifvit väsentligen förminskade.
Jag tror derför, att kammaren godt kunde bifalla don föreliggande
propositionen, utan att någon synnerlig olägenhet skulle uppkomma
genom den föreslagna förändringen. För min del skall jag på
grund af den uppfattning af frågan, jag här uttalat, och särskild!
med hänsyn till de nya skäl, som under diskussionen framkommit,
be att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den
kongl. propositionen.

Herr Lundell instämde häruti.

Herr Broström: Om herrarne vilja tänka tillbaka till den

tid, då den nu gällande förordningen angående fattigvården tillkom,
skola herrarne finna, att ett hufvudsakligt skäl för ändringen
genom nämnda förordning i fråga om högsta instans i fattigvårdsmål
var det, att dessa mål äro af öfvervägande tvistemåls
egenskap. Under det de förut pröfvats endast i administrativ väg,
förflyttades nu pröfningsrätten från Kongl. Maj:t i statsrådet till
högsta domstolen. Nu har man framhållit, att högsta domstolen

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförorduingen.

(Forts.)

S:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningm.

(Forte.)

har så många mål att handlägga, att den borde befrias från dessa
fattigvårdsmål. Men för min del tror jag, att dessa i många fall
äro lika vigtiga som en hel del andra mål, hvilka dragas inför
högsta domstolens pröfning. Hvad åter beträffar antydningen derom,
att det skulle blifva nödvändigt att öka antalet af högsta domstolens
ledamöter, hvilket åter skulle medföra ökade kostnader, ja, enligt
vice talmannens förmodan ganska höga och afsevärda kostnader,
så torde nog ett förslag derom i alla händelser komma att framläggas,
äfven om de något öfver 100 fattigvårdsmålen subtraheras
från de mål, som pröfvas af högsta domstolen. Jag för min del
kan ej finna mig vid att rösta bifall till den kongl. propositionen,
utan kommer att yrka bifall till utskottets förslag.

Talaren på stockholmsbänken framhöll —- och det med rätta —
allmänhetens rätt att fordra ett hastigare afgörande af de besvärsmål,
som dragas inför högsta domstolens pröfning, än hvad nu
sker. Men jag frågar då, om icke de kommuner, som hafva mål
emot andra kommuner, eller ännu mer understödstagare, som ock
kunna finna skäl att draga sin klagan inför Kongl. Maj:t gent
emot kommunen, om dessa icke tillhöra den allmänhet, som har
samma rättighet.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Kär Riksdagen för 23 år sedan behandlade Kongl.
Maj:ts förslag till nu gällande fattigvårdsförordning, fann jag mig
föranlåten såsom ledamot af lagutskottet att reservera mig bland
annat mot den form, i hvilken lagutskottet tillstyrkte Riksdagen
att tillkännagifva sitt beslut uti det af Kongl. Maj:t framlåga ärendet.
Kongl. Maj:t hade då proponerat Riksdagen att meddela yttrande
öfver ett förslag till ny fattigvårdsförordning, proponerat det
på ett sådant sätt, som lemnade alldeles oafgjordt i detalj, hvilka
delar af denna förordning Kongl. Maj:t betraktade såsom af hans
administrativa myndighet uteslutande beroende, och hvilka delar
af samma lag, Kongl. Maj:t ansåg falla under Kongl. Maj:ts och
Riksdagens samfälda lagstiftningsrätt. Att jag i denna reservation
mot den tillstyrkta formen för tillkännagifvande af Riksdagens beslut
träffade rätt, derpå har jag fått bekräftelse, när nu Kongl.
Maj:t några och tjugu år efter nämnda tidpunkf kommer till Riksdagen
och begär blott dess »yttrande» om en sådan bestämmelse i
fattigvårdsförordningen, som det nu är i fråga att ändra. Det hade
jag verkligen dock icke drömt om, att Kongl. Maj:t skulle hänföra
denna del af fattigvårdsförordningen till de ärenden, i hvilka Kongl.
Maj:t kan på egen hand besluta — ty märk väl, att när Kongl.
Maj:t begär blott Riksdagens yttrande öfver ett förslag, så betyder
det: »Detta gör jag, derför att det möjligen kan vara intressant och
ser artigt ut mot Riksdagen, men min rätt är oförkränkt att göra
hvad jag vill, och jag behöfver alldeles icke inhemta Riksdagens
yttrande i frågan, vid hvilket jag för öfrigt eger fästa litet eller
intet afseende».

Det är karakteristiskt för regeringen, karakteristiskt för förslaget,
att Kongl. Maj:t har tillkännagifvit en sådan mening om

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

sin rätt i detta fall, och det karakteristiska härutinnan förminskas Om ändrad
icke, när man ser på innehållet, deraf, att vi skola minska instanserna
för fattigvårdsmålen. Yi skola taga bort den garanti, som vårdsförordligger
deruti, att högsta domstolen skall pröfva sådana ärenden. ningen.

Yi skola öfverlemna den åt blott två instanser, af hvilka den ena (Forts.)

är Konungens befallningshafvande och den andra ett kollegium.

Det har anförts såsom skäl för att detta förslag icke borde
väcka synnerligen stora betänkligheter, att antalet af de mål, som
ändrats i högsta domstolen, är ganska obetydligt. Med den anmärkning
i förbigående, att det dock för den rättsökande icke är
så ovigtigt att hafva fått gå fram ända till rikets högsta dömande
myndighet, vill jag af denna erinran om det antal mål, som blifvit
i högsta domstolen ändradt, draga en annan slutsats, som synes
mig ligga ganska nära till hands, nemligen att det är något öfverdrifvet
att tro, att man genom att befria högsta domstolen från
handläggning af fattigvårdsmålen skall komma att i en så synnerlig
väsentlig grad minska högsta domstolens stora arbetsbörda, att
derigenom förebygges behofvet af ökade arbetskrafter, inom en kanske
snar framtid, i högsta domstolen och justitierevisiouen. Ty
det torde vara påtagligt, att, då det ofantligt stora flertalet af dessa
mål icke föranleder någon ändring i högsta domstolen, de måste
betraktas -— jag menar fattigvårdsmålen i allmänhet — såsom
kräfvande mycket mindre möda än en stor mängd andra mål.

Deraf drager jag den slutsatsen, att genom denna förändring vinner
man icke något synnerligen nämnvärdt i afseende på önskemålet
att minska högsta domstolens arbetsmassa och balansen af oafgjorda
mål. Om så är förhållandet, bör man göra sig förtrogen med den
tanken, att högsta domstolen i alla fall kan behöfva någon ökning
af arbetskrafterna, och att detta kommer att medföra ökade kostnader,
hvilket väl icke behöfver vara egnadttatt väcka förskräckelse.

Man bör för öfrigt erinra sig hvad som förekommer i bilagan
till Kongl. Maj:ts proposition, nemligen att kammarrätten sjelfkär
gjort gällande, att, om den skall blifva sista instansen i fattigvårdsmål,
• den behöfver förstärkning af antalet ordinarie ledamöter.

Detta förhållande torde väl strax efter genomförandet af den ifrågasatta
förändringen kräfva tillökning i arbetskrafterna och derpå
beroende kostnader, hvilka deremot herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet icke stält i utsigt uti sitt yttrande såsom
förestående för högsta domstolen, i fall den nu blefve bifriad från
att pröfva fattigvårdsmål. — När man vidare såsom ett skäl för
att det icke skulle vara några betänkligheter emot att taga bort en
instans — en fråga, som emellertid alltid förefallit mig vara i
allra högsta grad allvarsam och egnad att väcka stora betänkligheter
— har åberopat det förhållande, att början till en sådan förändring
är gjord i »det i 192 § utsökningslagon förekommande
stadgande, att hofrätts utslag i mål om lagsökning för gäld ej får
hos Konungen öfverklagas», så tillåter jag mig göra den erinran,
att det näppeligen kan vara rigtigt att jemnställa med hvarandra
såsom högsta instans i hvar sitt slag af mål å ena sidan kammarrätten
och å den andra hofrätten. Ty om jag ser på instruktionen

?J:o 28. 38 Onsdagen den 11 April.

Om ändrad fgr kammarrätten, synes deraf, att detta embetsverk kan adjungera
fattig- ledamöter, som icke hafva den för nyttjandet i domarevärf erforvårdsförord-
derliga kompetensen, och således kan jag icke anse, att man får
ningen. från det förfarande, som blifvit tillåtet genom utsökningslagen,
(Forts.) draga en alldeles bevisande konklusion i afseende på kammarrätten.

Jag kan icke erkänna, att, så länge denna består utaf uteslutande
lagfarne ledamöter, hvilka äro kompetente att i domarevärf nyttjas,
man kan jemnställa kammarrätten som juridisk kompetens med
rikets hofrätter. — Således föreställer jag mig, att det icke vore
för mycket begärdt, att sådana brister borde först afhjelpas, samt
att man äfven borde få se, huru man tänkt sig den ifrågasatta
ändringen beträffande handläggningen af ärendena uti kammarrätten,
om hvilken herr finansministern förmäler, att han, derest Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet blefve antagen, vore sinnad att föreslå
Kongl. Maj:t att införa bestämmelser i instruktionen för kammarrätten.
Det förefaller mig icke vara för mycket begärdt, om Riksdagen,
innan den fattar beslut i en så ytterst vigtig och vidtutseende
fråga som denna om minskning af instansernas antal, får se
litet närmare, huru de skulle taga sig ut, innan de infördes.

Den åberopade stadgan för högsta domstolen om handläggning
af vissa mål i plenum är icke utfärdad af Kongl. Maj:t uti administrativ
väg, utan stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Ku
vet jag väl, att detta berodde derpå, att man måste, för att kunna
åstadkomma denna handläggning i högsta domstolen, till och med
ändra 22 § regeringsformen. Men deraf ser man åter, huru vigtig
en sådan bestämmelse har betraktats af grundlagsstiftarne, då de i
grundlagen bestämt antalet af ledamöter i högsta domstolen, som
eger att deltaga i målens pröfning och afgörande, och, när denna
paragraf ändrades, funno sig föranlåtna att föreskrifva, att om
undantag från den härom i grundlagen meddelade regel ej finge
stadgas annorlunda än i den ordning, som i 87 § 1 mom. regeringsformen
föreskrifves.

Jag har icke kunnat låta mig öfvertygas af de skäl, som i
diskussionen blifvit anförda, att Riksdagen nu bör gå in på en förändring,
som synes mig tåla vid att Riksdagen tänker på den åtminstone
ännu en gång till, innan den fattar sitt beslut.

Här har erinrats om hvad som föreföll vid 1871 års riksdag, och
jag tror mig påminna mig detta ganska väl. Då gälde tvisten blott:
skall högsta domstolen vara sista instansen eller skall Kongl.
Maj:t i statsrådet, å ecklesiastikdepartementets föredragning, vara
det? Visserligen kom äfven den frågan upp, huruvida det icke
skulle vara tänkbart att afsöndra fattigvårasmålen från vare sig
den ena eller andra utaf dessa två auktoriteter och låta den stanna
i kammarrätten. Derom faststäldes ett yrkande af en då varande
ledamot af Andra Kammaren, numera aflidne häradshöfdingen R.
Carlén. Dock vågade icke ens han gå så långt, som Kongl. Maj:t
nu gjort, ty han gjorde åtminstone det förbehåll, att man skulle få
öfverklaga kammarrättens beslut i högsta domstolen i det fall, att
någon tilltrodde sig kunna visa, att beslutet icke tillkommit i laga
ordning. Men den tanken att i dessa mål minska instansernas

Onsdagen den 11 April.

Jf;o as.

antal föll alldeles till jorden. Förslag derom bär sedermera varit
underkastadt Andra Kammarens pröfning och blifvit förkastadt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Bonde: Till en början skall jag be att få instämma
med herr Hedin i en punkt af hvad han nyss yttrade, då
han nemligen framhöll det vigtiga uti att de bestämmelser, hvarom
bär är fråga, skulle gifvas genom en kongl. förordning, då de i stället
böra vara af eivillags natur. Herr von Krusenstjerna bär redan
framhållit detsamma och formulerat sitt yrkande på så sätt,
att Riksdagen skulle för sin del besluta den nu föreslagna ändringen.
Längre kan jag likväl ej följa herr Hedin, då jag ej delar hans
åsigter angående olämpligbeten af förändringens genomförande.
Tvärtom anser fag, att den föreslagna förändringen skulle- medföra
så stora och vigtiga fördelar, att jag hoppas, att kammaren för sin
del måtte godkänna densamma. Jag kan icke neka, att jag verkligen
blef något förvånad, då jag såg, att så många af denna kammares
ledamöter i utskottet voro för ett afslag på den kongl. propositionen.
Jag anser nemligen, att det kongl. förslaget verkligen
går i en rigtning, som öfverensstämmer med de principer, bvilka i
allmänhet gjort sig gällande inom Andra Kammaren. Kongl. Maj:ts
proposition afser en förenkling i förvaltningen: det är något, som
denna kammare i allmänhet önskar. Huru ofta klagas det ej öfver
statsmaskineriets invecklade natur, och huru ofta framhålles ej
önskvärdheten af förenkling i detsamma. Derjemte torde detta förslag,
såsom särskildt herr vice talmannen framhållit, innebära eu
möjlighet till iakttagande af sparsamhet eller, om icke en direkt
besparing kan åstadkommas, dock en minskning i kommande utgifter,
och det är ju äfven en besparing. Då således förslaget går i
rigtning af att dels förenkla förvaltningen, dels möjliggöra en besparing,
tycker jag, att det borde vara ett förslag, som skulle tilltala
Andra Kammaren.

Här har framhållits af en talare, herr Bäckgren, att det skulle
väcka stort missnöje, om icke kommunerna skulle hafva rättighet
att gå fram ända till Kongl. Maj:t. Han sade sjelf, att han såsom
ordförande i. fångvårdsstyrelse aldrig känt sig lugn, förrän han
sett Kongl. Maj:ts dom i fattigvårdsmålen. Men detta tycker jag
icke är något skäl för afslag, utan det visar tvärtom, att man nu
går »så långt som vägen räcker», ända fram till Kongl. Maj:t i
hvarje mål -— derför att man vill ha, såsom någon nyligen sade
till mig, »kungens namn»; men det blir man i alla fall lurad på,
då man endast får Kongl. Maj:ts sekret. Det är detta, som vållar,
att fattigvårdsmålens antal i högsta domstolen blir så stort,
att man i hvarje småsak skall gå fram ända till den högsta instansen.
Nu äro fattigvårdsmålen i allmänhet ganska likartade;
i allmänhet gäller frågan, hvart det eller det fattighjonet skall
höra. Likartade mål hafva förut i många hundra, att icke säga
tusen, fall afdömts i alla instanserna; prejudikat finnas — men
fastän man vet sig hafva orätt, anser man sig dock skyldig att gå
hela vägeu ända till högsta domstolen. Det är derför högsta dom -

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigrärdsförordningen.

(Forts.)

X:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 40
§ i fattigr
är ds förordningen.

(Forts.)

stolen har så ofantligt mycket arbete med dessa mål. Herr Hedin
säde, att då målen dels äro likformiga, dels af så enkel beskaffenhet
och så många gånger afdömda, förorsaka de icke högsta domstolen
särdeles mycket arbete. Det kan nog vara sant, att målen
icke äro så invecklade. Men ett mål, huru enkelt det är, tarfvar
dock alltid sin behandling och ofta en ganska vidlyftig utredning,,
hvilket tager både tid och arbete; och alla tillsammans tynga onekligen
på högsta domstolens verksamhet. Skall förhållandet fortfara,
tror jag för visso, att, såsom ock framhållits, det blifver nödvändigt,
att justitierådens antal ökas.

Här har framhållits, att om målen skulle stanna i kammarrätten,
måste dess arbetskrafter ökas. Jag kan icke fatta, hvarför
så måste ske. Alla dessa mål skola redan nu gå dit och redan nu
få en så omsorgsfull behandling som möjligt. Om kammarrätten
är den andra eller sista instansen, måste den behandla dem på
samma sätt. Alltså får den icke något ökadt arbete, om målens
slutliga afgörande sker der. Detta skäl kan jag derför ej tillmäta
någon betydelse.

Men ett skäl, som deremot verkligen är mycket talande för
förändringen, är — såsom jag tror särskildt herr Restadius framhöll
— det, att målen blifva snabbare afgjorda. Om man boTtser
från förenklingen i förvaltningen, om man bortser från sparsamhetsbänsyn,
så qvarstår alltid den betydelsen, att man får snabbare
rättvisa. »Snabb rättvisa är den bästa», yttrade en talare, och jag
gifver honom deri rätt; den satsen är rigtigare i detta fall än måhända
annars. Herrarne veta, hvad dessa fattigvårdsmål i allmänhet
afse. De gälla ju frågor om fattighjonens vistelseort vid en
viss tidpunkt och tvister mellan särskilda kommuner angående
skyldigheten att försörja fattighjonen eller skyldigheten att godtgöra
lemnadt fattigunderstöd. När då t. ex. en kommun väntar
att få ersättning af en annan och sväfvar i ovisshet, huru det kommer
att gå med den saken, kan detta vålla många svårigheter. Det
kan draga en lång tid, innan målen med genomgående af alla instanser
afgöras i högsta domstolen. Det kan finnas exempel på,,
att åratal åtgått, innan sådana mål blifvit afgjorda. Den tidsutdrägt,
som denna långa procedur förorsakar, kan i många fall medföra
stora obehag ej endast för kommunerna, utan äfven för den enskilde,
och vore derför ett snabbare slutligt afgörande ofta att föredraga,
äfven om man ej finge den högsta rättvisa. Jag finner verkligen
på de skäl, som af så många andra talare blifvit anförda, att den
af herr Hedin framhållna betänkligheten att minska instansernas
antal saknar vidare betydelse, och tror tvärtom, att äfven i många
andra fall det skulle kunna vara fördelaktigt, om det kunde ske på
samma sätt och derigenom större snabbhet i rättskipningen vinnas.
Utskottet har särskildt anfört ett sätt att minska högsta domstolens
arbete, nemligen genom att betaga allmänna åklagaren rättighet
att utan tillstånd af justitiekansleren vädja till högre rätt.
Flere af kammarens ledamöter hafva likväl redan uttalat sina betänkligheter
mot en sådan åtgärd, och jag ber att få fullkomligt
instämma deri. Herr talman, på de skäl jag anfört ber jag för min.

Onsdagen den 11 April. 41

del få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag med den af herr
Krusenstjerna gjorda förändring.

Herr Göransson: Det hufvudsakligaste skälet, som anförts
för ifrågavarande förändring uti fattigvårdsförordningen eller att
kammarrätten skulle utgöra högsta instansen uti fattigvårdsmål, har
varit, att högsta domstolen icke utan förstärkning af ledamöternas
antal skulle kunna medhinna pröfningen af dessa mål. Man har
äfven anfört, att denna förstärkning skulle kräfva en årlig kostnad
af 40,000 kronor. Detta kan jag för min del icke anse såsom något
fullgiltigt skäl. År det behöfligt, att dessa mål komma under högsta
domstolens pröfning, tror jag icke, att man bör låta kostnaden
spela någon roll. Hellre då öka arbetskrafterna i högsta domstolen!
Min åsigt är på grund af den erfarenhet, jag förvärfvat som
mångårig ordförande i fattigvårdsstyrelse, den, att det skulle blifva
ett ganska stort missnöje, om man skulle förvägras att få fattigvårdsmålen
hänskjutna till högsta domstolen. Jag tror, att allmänna
meningen i landet är emot denna ifrågavarande förändring.
Dessutom är det att märka, att det kan förekomma ganska invecklade
fattigvårdsmål, som t. ex. rörande hemortsrätt och om och när
föräldrar skola vara skyldiga att försörja sina barn och när barn
skola vara skyldiga och anses ega förmåga att försörja sina föräldrar.
Jag tror, att dylika mål många gånger kunna vara ganska
vigtiga och förorsaka kommunerna ganska stora kostnader. På
grund af dessa skäl och på grund af den erfarenhet jag har i frågan
skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bengtsson förklarade sig instämma i detta yttrande.

Herr Themptander: Den uppfattning, till hvilken jag i denna
fråga sluter mig, har blifvit på ett fullständigt och sakrikt sätt utvecklad
af åtskilliga föregående talare, och jag skulle särskildt i
allo kunna sluta mig till hvad som yttrades af min ärade granne
till höger i början af diskussionen. Men jag kan å andra sidan
icke underlåta att gifva uttryck åt den verkliga ledsnad, jag erfor,
då jag tog del af detta lagutskottets betänkande, hvarigenom lagutskottet
hade tillbakavisat ett förslag, som enligt min tanke var
i hög grad värdt att röna en annan behandling.

Det är ju alldeles gifvet, att det icke finnes någon menniska,
som i och för sig skulle hafva något emot att fattigvårdsmålen
framgent finge fullföljas till högsta domstolen, men vi måste här
taga hänsyn till en annan omständighet, som utur det allmännas
intresse eger vida större betydelse. Vi måste taga hänsyn dertill,
att högsta domstolens medlemmar icke må utsättas för den verkliga
öfveransträngning, hvilken de för närvarande äro underkastade, och
att icke hela vår lagskipnings gång blir så långsam, som den måste
blifva i följd af att dessa balanser i högsta domstolen år ifrån år
äro stadigt i ökning. Det är efter min tanke icke endast en kostnadsfråga
det gäller, då det är fråga om att öka ledamöterna i hög -

N:o 28.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordningen.

(Forts.)

Jf:« 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordr

ningen.
(Fort?.)

sta domstolen, utan dervidlag möter oss äfven en annan fråga, som
är vida vigtigare. Det är nemligen den, att i samma män som
man ökar afdelningarnas antal i högsta domstolen och de olika
kombinationer, hvari dess medlemmar kunna med hvarandra sammansättas,
i samma mån löper man äfven större fara, att enhet i
lagskipningen icke kan i önskvärd mån upprätthållas, och den frågan
är i mina ögon vida vigtigare än kostnadsfrågan, hvarför jag
anser, att man är skyldig att göra allt för att fördröja den tidpunkten,
då högsta domstolen måste tillökas. Det kan nog i alla
fall blifva möjligt i framtiden att det blir nödvändigt ställa så till,
att högsta domstolen måste arbeta på flera afdelningar. Men när
man vill minska den tunga arbetsbördan utan att öka antalet af
ledamöter i högsta domstolen, då finnes intet annat än att se till,
i hvad mån man kan befria högsta domstolen från en del af de
mål, som nu kunna dit fullföljas, och då får jag bekänna, att jag
icke vet någon grupp af mål, som mera lämpligt låter undandraga
sig från högsta domstolen än just fattigvårdsmålen. Jag vet, att
ni, mine herrar, hafva mycken erfarenhet af beskaffenheten af dessa
mål, men jag vågar också påstå, att min egen erfarenhet icke är
•så obetydlig. Jag har handlagt tusentals sådana mål och kan säga,
att ehuru besvärliga, äro de dock icke af beskaffenhet att ur rättslig
synpunkt erbjuda några så synnerligen anmärkningsvärda svårigheter.
Jag känner mycket väl igen ett argument, hvilket anfördes,
som jag tror, af herr Bäckgren, hvilken i likhet med många
andra samvetsgranna kommunalmän har sagt, att han aldrig känner
sig lugn, om han icke fullföljer målen till högsta instans. Detsamma
har jag hört från många kommunalmän inom mitt län, hvilka
sagt: »vi äro fullkomligt öfvertygade om att vi icke kunna vinna
något, men för våra kommuners skull och för att undgå anmärkningar,
anse vi oss skyldiga att fullfölja målen instanserna igenom v.
I detta, likasom i den kostnadsfria prosessen i ty fall, ligger till
väsentlig del en anledning, att så mänga fattigvårdsmål fullföljas
till högsta domstolen. Det sker i många fall icke alls i syfte eller
tro att verkligen kunna vinna någon ändring, utan derför, att

man icke anser sig böra lemna oförsökt tillfället att fullfölja målen,
så långt det lagligen ske kan.

Det finnes äfven andra omständigheter, om hvilka jag har
kännedom och som göra, att man fullföljer vissa fattigvårdsmål till
högsta domstolen, och det är, att understundom finnes äfven här

ett intresse, hvarom en ärad talare i afseende på andra civila mål

erinrade, nemligen att enskilda kommuner önska aflägsna tidpunkten,
då en kommun t. ex. är af en lägre instans ålagd att
öfvertaga försörjningsskyldigheten af ett fattighjon, som befinner
sig på annat håll. Fattighjonen äro understundom af den beskaffenhet,
att de äro mycket svåra att behandla, och jag har hört
kommunalordförande säga: »vi hafva fullföljt målet endast för att
fördröja den stund, då vår kommun skall öfvertaga vården af detta
mycket svårhandterliga fattighjons. Det finnes således fattigvårdsmål,
der det äfven ur denna synpunkt kan finnas ett intresse att
fullfölja målen genom flera instanser. Det är deremot efter min

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

öfvertygelse högst få fall, då en kommun kan göra sig någon synnerligen
afsevärd beräkning på att vinna något i sjelfva saken till
gagn för kommunen genom fullföljd till högsta domstolen. Herrarne
kunna vara fullt förvissade, att i det antal mål till en siffra
af fyra, fem procent, i hvilka här upplysts, att högsta domstolen
ändrat kammarrättens utslag, heror sådant i de flesta fall icke derpå,
att högsta domstolen har en annan åskådning om huru lagen bör
tillämpas, utan helt enkelt derpå, att utredningen blifvit kompletterad
i högsta instans på ett sådant sätt, att målen gestalta sig
annorlunda der än i de lägre instanserna. Sådant kan emellertid
icke vara något skäl för bibehållande af högsta domstolen såsom
högsta instans i fattigvårdsmål, ty med den långa tid, som åtgår
för behandlingen af sådana mål, då de ligga hos Konungens befallningshafvande
och kammarrätten, kan det icke vara behöfligt att
bibehålla ytterligare eu instans endast för att i undantagsfall lemna
kommunerna rådrum med att anskaffa fullständig bevisning.

Man har vidare sagt, att man icke kan vara till freds med att
dessa mål stanna i kammarrätten, derför att kammarrätten icke skulle
ega en sådan sammansättning, som kräfves för behandlingen af så
beskaffade mål. En talare säde till och med, att han tyckte att kammarrätten
icke kunde räknas såsom en domstol. Jag ber dock få säga,
att kammarrätten är en domstol och en domstol utrustad med den
vidsträckta befogenhet, att den tillämpar allmän strafflag och kan
döma folk till många års straffarbete. Dit höra alla balansmål, alla
statens uppbördsman äro ansvariga inför kammarrätten, och kammarrätten
tillämpar på dem allmän strafflag. Jag tror således, att man
icke behöfver af någon farhåga i detta afseende tveka att bifalla
förslaget, och jag vågar påstå detta emot den ärade talaren på stockholmsbänken,
som fäste sig vid att man skulle kunna i kammarrätten
adjungera personer, som icke hade fullgjort hvad författningarna
föreskrifva för att brukas i domarevärf. Ja, om man kan
det — hvithet jag vet att man kan — ligger deri ingen synnerlig
fara, ty jag vågar påstå, att i följd af förhållandena kan ingen domstol
utbilda sig till en sådan förtrogenhet med och sådan insigt i
behandlingen af de mål, som der förekomma, som just kammarrätten.
Kammarrätten har nemligen ett mycket inskränkt fält af författningar,
inom hvilket den har att röra sig, och då en domstol
har att döma med en så speciel och begränsad kompetens, är det
alldeles gifvet, att der skall utbildas och vara till finnandes en insigt
i dithörande författningar och en vana vid deras tillämpning,
hvartill det är mycket svårare att finna motsvarighet hos de allmänna
domstolarne, som hafva ott ofantligt stort arbetsfält och så
mångskiftande författningar att tillämpa. Då vidare en talare
nämnde, att de allmänna domstolarne äro underkastade, såsom jag
fattade det, något slags tillsyn från Riksdagens sida genom dess
justitieombudsman, ber jag få nämna, att justitieombudsmannen
har till uppgift att egna alldeles samma tillsyn åt Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och kammarrätten, som han egnar åt de allmänna
domstolarne, så att i det fallet finnes ingen olikhet. Deraf,
att det nämnts, att dessa mål i följd af sin i allmänhet enklare

Om ändrad
lydelse eif 49
§ i fattigvardsförordninyen.

(Porla.)

N:o 28.

Om ändrad,
lydelse af 49
§ i fattigvardsförordningen.

(Forts.)

44 Onsdagen den 11 April.

beskaffenhet utan olägenhet skulle kunna fråntagas högsta domstolen,
har man trott sig kunna draga den slutsats, att deras handläggning
skulle kräfva mindre möda inom högsta domstolen, och
att det icke vore en så synnerligen afsevärd fördel, att högsta domstolen
befriades från dem. Jo, mine herrar, detta är det visserligen.
Ty det är förhållandet med dessa mål, att de mycket oftaväxa
till ganska stora dimensioner. De personer, om hvilka tvister
i fattigvårdsmål anhängiggöras, äro ofta sådana, som gjort
mycket vidsträckta vandringar här i landet och under kortare tider
uppehållit sig på skilda ställen. Just derutaf föranledes ofta svårigheten
att bestämma deras rätta hemvist eller deras rätta mantalsskrifningsort
och följaktligen hemortsrätt. Derför händer det,
att, redan innan ett dylikt mål hunnit från Konungens befallningshafvande,
det vandrat omkring hos länsstyrelserna i åtskilliga län
och vuxit till högst betydligt omfång. Men detta hindrar icke, att
det är mycket enkelt att, sedan man läst igenom luntan och tagit
kännedom om förhållandena, afgöra, hvad som i saken är föremål
för tvist. Emellertid måste hela ärendets gång föredragas i högsta
domstolen; och derför kunna dylika mål inkräkta icke oväsentligt
på högsta domstolens tid, äfven om de icke i så hög grad taga i
anspråk skarpsinnet hos högsta domstolens medlemmar.

Hvad tillökningen i arbetskrafter i kammarrätten angår, har
frågan derom redan blifvit berörd af friherre Bonde; och jag instämmer
deri med honom, att jag icke kan finna, att någon tillökning
af arbetskrafterna i kammarrätten med nödvändighet påkallas
af detta förslag, då målens antal i kammarrätten ju icke skulle
komma att växa i följd deraf. Hvad återigen angår de ändringar,
som möjligen kunna blifva hehöfliga i kammarrättens arbetsordning,
så är det ju en sak, hvarom i statsrådsprotokollet upplyses, att
uppmärksamheten redan blifvit fäst derpå. Kongl. Maj:t lär icke
underlåta att företaga den saken till behandling, och dertill kan jag
för min del icke finna, att Riksdagens medverkan i någon mån påkallas.
Deremot måste jag erkänna, att jag fullständigt delar den
uppfattning, som blifvit af andra talare angifven, då de ansett, att
den här ifrågavarande bestämmelsen borde tillkomma genom lag,
stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.

På dessa skäl ber jag att få till kammaren hemställa, huruvida
det icke är lämpligt att nu tillgodose det vigtiga intresset att
bereda en lindring i högsta domstolens arbete till gagn för hela
landets Tättskipning, när man kan göra det genom att låta dessa
mål stanna i kammarrätten och der vinna sitt slutliga afgörande.
Vi skola komma i håg, att före år 1871 dessa mål gingo icke till
högsta domstolen, utan till Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.
De blefvo då alldeles icke i sista instansen behandlade såsom
några rättsliga ärenden. Och jag är fullt förvissad om att den
behandling, som kommer dem till del i kammarrätten, skall vara
alldeles tillräcklig för att tillgodose allas vår önskan, att lag och
rätt äfven i dessa mål skola vinna sitt fulla afseende.

>'':o 28.

Onsdagen den 11 April.

I detta yttrande instämde herrar Östberg, Larsson i Berga,
Wellander, Wester och Wallbom.

Herr Bruzelius: Af statsrådsprotokollet inhemtar man, att

■det öfvervägande avtalet fattigvårdsmål redan nu stannar i kammarrätten.
Ingen lär väl finnas, som kan djerfvas påstå, att dessa
mål icke egnas samma noggranna omsorg vid behandlingen, som
■de mål, hvilka fullföljas till högsta domstolen.

Vidare ser man, att det är ett mycket litet antal af de till
högsta domstolen fullföljda mål, hvari ändring sker i kammarrättens
utslag. Härvidlag hör man också erinra sig, att i den omständighet,
att en öfverordnad myndighet ändrar en underordnad
myndighets beslut, alldeles icke behöfver ligga, att icke den underordnade
myndigheten i det skick, hvari målet vid denna myndighets
pröfning deraf befann sig, dömt rigtigt, utan ändringen kan
föranledas och föranledes ock ofta deraf, att utredningen har kompletterats.

Anledningen till detta lagförslag är ju önskan att bereda högsta
domstolen en välbehöflig lindring i dess arbete och derigenom också
möjliggöra, att balansen af oafgjorda mål inom domstolen nedbringas
till båtnad för den rättssökande allmänheten. Huru betänkligt
det är stäldt i detta afseende, derom vittna de siffror, som vi nyss
hörde uppläsas af herr statsrådet. Det sätt, på hvilket nedbringandet
af balansen i högsta domstolen kommer att genomföras, om
detta förslag faller, blir antagligen, att ledamöternas i högsta domstolen
antal inom kort kommer att ökas. I likhet med den siste
ärade talaren vill jag för min del säga, att man i det allra längsta
hör undvika detta, om man nemligen vill bibehålla enhet i lag^
skipningen.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få instämma i det yrkande,
som herr von Krusenstjerna framställ

Herr Kardelll förenade sig med herr Bruzelius.

Herr Jonsson i Hof: Att hufvudfrågan härvidlag är att

söka bereda en lättnad för högsta domstolen i dess arbete, tror jag
knappt någon meningsskiljaktighet bör råda om. Nej, meningsskiljaktigheten
gäller, huruvida det föreslagna sättet att åstadkomma
lättnaden är lämpligt och utan våda kan tillämpas. I detta afseende
får jag säga, att jag både förut och efter afhörande af denna
långa öfverläggning fått fullt klart för mig, att näppeligen något
lämpligare sätt att åstadkomma lättnaden än antagande af det förslag,
som här föreligger, kan upptänkas. Ty hvad är det man har
att fästa sig vid, när man skall utröna, i hvilket fall man kan bereda
en lättnad? Jo, det måste vara vid målens art och beskaffenhet,
nemligen huruvida de äro så invecklade och krångliga att
juridiskt afgöra, att högsta domstolen behöfver i sista hand bedöma
dem eller ej; och då lära väl inga mål mera lämpa sig för att tagas
ifrån högsta domstolen såsom sista instans än just dessa.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvärdsförordningen.

(Forts.)

Km) 28.

Onsdagen den 11 April.

Om ändrad
lydelse af 49
§ i fattigvårdsförordningen.

(Forts.)

En annan synpunkt, som bör vara bestämmande i det här fallet,
synes mig vara sjelfva målets vigt; och äfven derutinnan, i afseende
å sin pekuniära betydelse, lär väl denna grupp af mål alltid
komma att stanna inom vissa måttliga gränser. Om jag dertill
lägger, att dylika mål sällan gälla en enskild person, utan merendels
kommuner, och att således från denna synpunkt sedt fattigvårdsmål
måste anses vara af mindre vigt för den stora mängd af
intressenter deri, som slutligen komma att drabbas af de sålunda
förminskade följderna, än mål, som röra enskilda personer, så måtte
äfven detta skäl, tycker jag, fullt tala för, att man utan våda kan
bifalla den proposition, som framlagts i detta ämne, med den ändring
i form, som herr von Krusenstjerna föreslagit.

Men jag vill också fästa uppmärksamheten på en annan omständighet
i detta fall, som ingen af de föregående talarne berört.
Jag tror icke, att jag tager miste, om jag vågar påstå, att en af
svårigheterna vid afgörandet af fattigvårdsmål har varit, att det
rådt skiljaktiga meningar om, när vederbörande skulle anses vara
mantalsskrifna, när deras hemortsrätt skulle anses taga sin början
i den eller den kommunen, detta på grund af icke fullt tydliga
bestämmelser i mantalsskrifningsförordningen och i fattigvårdsförordningen.
Nu ber jag herrarne erinra sig, att i det återremitterade
förslaget till mantalsskrifningsförordning det förekommer en
preciserad bestämmelse, som skall undanröja all tveksamhet om,
när mantalsskrifning skulle tillämpas. Den skulle nemligen efter
detta förslag gälla det kalenderår, som inträffar näst efter senaste
mantalsskrifning. Andra Kammaren har för sin del redan antagit
just denna ändring i fattigvårdsförordningen. Första Kammaren
bär återremitterat frågan derom i den tanke, att densamma stode
i oskiljaktigt sammanhang med mantalsskrifningsförordningen; men
näppeligen lär det råda något tvifvel, att icke samma ändring i
fattigvårdsförordningen kommer att bifallas äfven af Första Kammaren.
Då har man således der fått en tydligare bestämmelse,
som undanröjer olika tolkning i berörda hänseende och som i sin
mån bör medverka till att svårigheterna vid afgörandet af sådana
mål, hvarom här är fråga, skola blifva mindre än förut.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat, än att kammaren
på goda grunder bör kunna lemna sitt bifall till det af herr
von Krusenstjerna framstälda yrkandet på bifall till den kongl.
propositionen; och jag skall be att få instämma i samma yrkande.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr Petersson i Brystorp: Då jag deltagit i det beslut,

hvartill utskottet kommit, vill jag anföra de skäl jag haft för att
göra detta.

För det första var jag af samma åsigt, som finnes omförmäld
i utskottets betänkande på sid. 10, att man ej »bör förbise det
i allmänna uppfattningen djupt rotade anspråk, man i vårt land
har att få sina angelägenheter i sista hand pröfvade af Kongl.
Maj:t». Det får väl tänkas, att det icke är alla gånger det gäller

Onsdagen den 11 April. 47

tvist kommuner emellan, utan att det också kan i fattigvårdsmål
vara fråga om enskilda personers rätt, och detta till höga belopp.
Och jag tror, att en enskild person skulle blifva ganska missbelåten
med, att för honom möjligheten vore afklippt att fullfölja
alla instanserna igenom.

Ett annat skäl var, att vid Kong!. Maj:ts proposition det fans
fogadt ett utlåtande från kammarrätten, hvari kammarrätten säger,
att, om fattigvårdsmålen skulle stanna i kammarrätten, det skulle
iå lof att tillföras dess arbetskrafter förstärkning. Det insåg jag
strax, att det i sådant fall skulle behöfvas ökadt antal tjensteman,
och detta fruktar jag för ännu.

Då derjemte andra skäl framdrogos i utskottet, såsom att målens
antal i högsta domstolen borde förminskas, ansåg jag mera talande
skäl finnas för, att brottmål icke skulle få fullföljas i högsta domstolen
af allmän åklagare utan justitiekanslerens medgifvande, än
att allmänheten skulle helt och hållet förtagas rätten att gå till
högsta instansen i vissa mål.

Här har af vice talmannen anförts, att, om vi nu antoge detta
förslag, vi skulle kunna vara nästan öfveTtygade, att vi sluppe öka
ledamöternas antal i högsta domstolen. Ja, det kan väl så vara,
men derför är det ingen säkerhet. Det torde icke blifva så mycket
mindre antal mål, som förekomma i högsta domstolen efter den
föreslagna ändringens genomförande, utan samma uppfattning om
behöfligheten af att öka antalet ledamöter i högsta domstolen kunde
möjligtvis fortfarande göra sig gällande, så att frågan derom komme
upp på nytt igen sedermera.

Jag tror, att de här ifrågavarande målen, som komma från kammarrätten
till högsta domstolen, icke äro af så vidlyftig beskaffenhet,
att de taga lång tid för utredning.

Sedan jag nu sagt mina skäl, hvilka jag vill vidhålla, skall
jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Jag nödgas påpeka, att den utaf mig omtalade

eventualiteten af förstärkning af antalet ledamöter i kammarrätten
alldeles icke är någon invention af mig, hvarpå jag begär något
patent. Om kammarens ledamöter behaga slå upp Kongl. Maj:ts
proposition i ärendet, så finnes der på sid. 15 följande yttrande
af kammarrätten i dess af chefen för justitiedepartementet refererade
utlåtande:

»Då kammarrätten, i anseende till ökningen af dit inkommande
mål och ärenden, under de senare åren åtnjutit biträde af två adjungerade
ledamöter, men det för uppnående af önskvärd enhet i
rättsskipningen vore mindre tjenlig^, om vid pröfningen af de till
kammarrätten, såsom högsta instans, fullföljda fattigvårdsmål domstolen
till eu del utgjordes af tillfälligtvis adjungerade ledamöter,
syntes dock, i händelse förslaget att göra kammarrätten till sista
instans i fattigvårdsmål komme att genomföras, deraf betingas förstärkning
af antalet ordinarie ledamöter i kammarrätten».

Detta är ett referat af hvad kammarrätten sjelf sagt; och jagbar
haft så mycket mer anledning att påpeka det, som chefen för

N:o 28.

Om ändrad
lydelse af 4(4
§ i fattigvårdsfurordningen.

(Forts.)

:o 28.

Onsdagen den 11 April.

ändrad justitiedepartementet antydde, att, derest icke det nu föreliggande
te af 49 förslaget antoges, man skulle behöfva öka arbetskrafterna i högsta
{domstolen. Mot denna erinran, om hvars lämplighet i denna
ningen. diskussion jag för öfrigt icke skall uttala min mening, ansåg jag

(Forts.) mig ega all anledning att erinra om utsigten till en anslagsökning

på annat håll.

Herr Ericson i Konsta: De skäl, som under diskussionen äro
anförda för bifall till Kong! Maj:ts proposition, synas mig så tydliga
och klara, att jag utan vidare vill yrka bifall till den kongl.
propositionen.

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt, att jag begärt
ordet i denna fråga, oaktadt jag icke kan bidraga till dess utredning
från juridisk synpunkt. Innan jag går vidare i mitt yttrande,
skall jag erkänna med anledning af den diskussion, som blifvit förd
här i dag, att jag finner, att det utan tvifvel kommer in allt för
många mål i fattigvårdsärenden till högsta domstolen. Men det
synes mig, som vore det icke fullt rigtigt att vilja afhjelpa detta
förhållande på sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Svenska folket har ett
obetingadt förtroende till högsta domstolen och fordrar att der i
sista instans få sina tvister afgjorda. Man har sedan gammalt vant
sig dervid; skulle man nu helt enkelt afklippa svenska folket denna
rätt, som det egt i många år, skulle följden, tror jag, blifva, att ett
rätt betydligt missnöje uppstode. Det händer ju allt ibland, ja rätt
ofta, att Konungens befallningshafvande dömer på ett sätt och
kammarrätten på ett helt annat, och att under sådana förhållanden
icke kunna få målen under högsta domstolens pröfning, det finner
man svårt, och följden blir mycket missnöje.

Jag tror derför, att man skulle kunnat afhjelpa den ifrågavarande
olägenheten genom att i en lag stadga, att den, som klagar
öfver kammarrättens utslag, så att ärendet kommer till högsta domstolen,
den får, om han förlorar, betala rättegångskostnaderna i fattigvårdsmål
lika väl som i andra mål. Om man så förfore, tror jag,
att högsta domstolen icke komme att öfverhopas af fattigvårdsmåi, ty
då skulle kommunerna betänka sig mer än en gång, innan de vädja
till högsta domstolen, och ordförandena i kommunalnämnderna
skulle icke finna det med samma ansvar som nu, då processerna i
fattigvårdsmålen äro kostnadsfria, förenadt att icke fullfölja målen
till högsta domstolen. Skulle man, genom att ålägga den förlorande
att betala kostnaderna, kunna hindra de allra flesta målen från att
gå till högsta domstolen, så skulle det vara ett sätt att afhjelpa
denna olägenhet till de allra flestes belåtenhet, då man ju ändock
icke afklippt vederbörande all rätt att fullfölja klagan i högsta
domstolen, derest de icke vore nöjda med kammarrättens utslag.
Då jag emellertid icke nu kan framställa något yrkande i det af
mig angifna syfte, har jag icke annat att göra än yrka bifall till
utskottets förslag.

Med herr Jansson förenade sig herr Olsson i Ornakärr.

Onsdagen den 11 April.

X:o 28.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden som Om ändrad
derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bi- lydelse af 49
fall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i ,.fr^C”>ordstället
till det af herr von Krusenstjerna under öfverläggningen " ningen
framstälda förslag. Herr talmannen fann den senare propositionen (Ports.)
vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill att kammaren, med afslag å lagutskottets hemställan
i utlåtandet n:o 43, bifaller det af herr von Krusenstjerna
under öfverläggningen framstälda yrkande, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 136 ja mot 72 nej; och hade alltså
kammaren fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 9-

Herr statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till förordning angående
uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ io.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande, n:o 44, i anledning
af väckta motioner om ändring i 32 § värnpligtslagen.

§ 11.

Skedde föredragning af Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 13 om ändring i sättet för utbetalning af den
ersättning af statsmedel, som tillkommer vissa egare af skattefrälseliemman.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till dess fjerde tillfälliga
utskotts behandling öfverlemnad motion, n:o 102, hade herr
P. G. Petersson i Brystorp föreslagit:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t behagade taga under ompröfning, huru vida icke kongl. kun Andra

Kammarens Vrot, 1894. N:o 28.

Om ändring i
sättet för utbetalning
af
den ersättning
af statsmedel,
som
tillkommer
vissa egare af
skattefrälsehemman.

tf:o 28.

Om ändring i
sättet för utbetalning
af
den ersättning
af statsmedel,
som
tillkommer
vissa egare af
skattefrälsehemman.

(Forts.)

50 Onsdagen den 11 April.

görelsen den 3 februari 1888 må kunna ändras så, att egare af
skattefrälsehemman, hvars skattefrälseräntor blifvit till beskaffenheten
utredda, men ej af statsverket inlösta, må ega att af vederbörande
kronofogde vid kronouppbördsstämmorna uppbära den hemmansegarne
tillkbmmaude ersättning af statsmedel. Skulle i något
eller några län verkliga hinder möta att vid kronouppbördsstämmorna
statsbidraget utbetala, må hemmansegarne tillerkännas rätt
att då eller sedermera till kronofogden öfverlemna de qvitterade
skattefrälseräntesedlarne för att inom en viss tid derefter utan särskild
ersättning hos kronofogden utbekomma det utgående statsbidraget
till nämnda räntor.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Petersson i Brystorp, som yttrade: De här ifrågavarande
frälsehemmansegarne synas mig hafva blifvit styfmoderligt
behandlade i mer än ett hänseende, först derigenom, att, då kronoskattehemmansegare
erhöllo lindring 1885, skattefrälsehemmansegarne
först tingo det 1888, då de erhöllo rätt att få en ersättning
af 30 %. De kunde icke utfå dessa på annat sätt än genom ombud
hos Konungens befallningshafvande, men kostnaderna derför
äro så stora, att för de mindre skattefrälsehemmansegarne ersättningen
nästan går åt till kostnaderna. Detta har gifvit de mindre
hemmansegarne anledning att säga, att denna ersättning icke vore
mycket att tacka för, och jag blef uppmanad att söka vid Riksdagen
åstadkomma ändring häri. På grund deraf väckte jag år 1891 motion,
att egare till skattefrälsehemman skulle få dessa procent hos
kronofogden vid uppbördsstämma!!. Denna motion bifölls såväl af
Första som Andra Kammaren på det sätt, att skrifvelse afläts till
Kongl. Makt. Kongl. Maj:t remitterade skrifvelsen till Konungens
befallningshafvande i de 10 län, der skattefrälsehemman förekomma.
Från befallningshafvande i 7 län erhölls det svar, att de icke ansågo
något hinder finnas, för att kronofogdarne skulle få utbetala
medlen. Från de tre öfriga länen gjordes deremot åtskilliga svårigheter.
Bland annat invändes, att frälseräntan bestode af så
många persedlar och tarfvade så vidlyftig utredning, att denna icke
medhunnes till uppbördsstämmorna. Till följd af dessa tre Kongl.
befallningshafvandes utlåtanden blef förslaget af Kongl. Maj:t afslaget.
.lag tycker mig då hafva haft fog för denna min motion
sedan den numera förändrats, så att vi i de län, der svårigheter
skulle möta för statsbidragets utbetalande vid uppbördsstämmorna,
skulle få lemna våra räntesedlar till kronofogdon, hvilken derefter
skulle uttaga och utan ersättning tillställa oss beloppet. Utskottet
har likväl afstyrkt min motion, dervid stödjande sig på det beslut,
Kongl. Maj:t förut i frågan fattat.

Vidkommande de _ svårigheter, som Konungens befallningshafvande
i Stockholms, Örebro och Vestmanlands län framhållit, tror

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

jag icke, att dessa hafva något större fog för sig. Deri framhålles,
att uträkningen af dessa procent å de i räntorna ingående persedlar
är synnerligen vidlyftig, men då samma persedlar återkomma
år efter år och skola uträknas efter årets markegång, så kan väl
den saken icke vara så svår. När från så många andra län förklarats,
att några svårigheter icke möta för förslagets genomförande,
så tycker jag det är märkvärdigt, att icke de fattiga bönderua skola
kunna på detta sätt få ut sina bidrag, som de så väl behöfva till
kronoutskylderna, hvilka skola inbetalas i medlet af februari, under
det att de först fram på hösten erhålla denna ersättning från
statsverket.

Att icke något hinder möter för kronofogden att få ut dessa
penningar, derpå har jag exempel från det fögderi, der jag hor, ty
vår nuvarande kronofogde är tillmötesgående samt uttager och lemnar
oss dessa penningar mot erhållande af en ganska ringa provision.
Detta är naturligtvis blott beroende på tillmötesgående från
hans sida; finge vi en annan kronofogde, skulle kanske denne afsåga
sig dylika uppdrag, och då måste vi å nyo använda den dyrbara
utvägen med ombnd hos Konungens befallningshafvande.

Då jag i sista delen af min motion icke begärt annat, än hvad
som redan här och der eger rum, så synas mig stora skäl tala för
bifall åtminstone härtill. Den enda skilnaden mellan hvad som
praktiseras och hvad jag föreslagit är den, att enligt mitt förslag
de små hemmansegarne skulle utfå dessa procent utan någon särskild
kostnad, och då kronofogden uppbär kronans medel, så anser
jag, att han också borde vara skyldig att utan särskild ersättning
utbetala sådana medel, som utanordnas af staten.

På grund af dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets betänkande
och bifall till min motion.

Vidare anförde:

Herr Ohlsson från Vexiö: „Den nu föreliggande frågan är,
såsom vi alla väl veta, icke ny. År 1891 aflat Riksdagen skrifvelse
till Kongl. Maj:t i samma syfte och af hufvudsakligen samma innehåll
som den skrifvelse, motionären nu föreslagit. Efter en temligen
fullständig utredning i ärendet fann Kongl. Maj:t Riksdagens
då gjorda framställning icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.

Beträffande sjelfva saken kan jag ju gerna och villigt medgifva,
att det vore mycket bra, om skattefrälsehemmansogarne kunde
utan alla kostnader och utan något som helst besvär utbekomma
den dom af statsmedel tillerkända ersättning. Men jag kan å andra
sidan icke lemna oanmärkt, att denna fråga i och för sig icke
har någon särdeles stor betydelse, då den gäller blott 157 skattefrälseräntor,
och då do kostnader och besvär, som nu äro törkuippade
med utbekommande af ifrågavarande ersättning, äro synnerligen
små och obetydliga. Med den erfarenhet, jag har i nu förevarande
ärende, vet jag, att det vanligen tillgår så, att egaren af
ett skattefrälsehcmman vid något besök, som han eller hans närmaste
granne i allt fall behöfver göra i länsstaden utan någon som

Om ändring i
sättet för utbetalning
af
den ersättning
af statsmedel,
som
tillkommer
vissa egare af
skattefrälsehemman.

(Forts.)

N:o 28.

Om ändring i
sättet för utbetalning
af
den ersättning
af statsmedel,
som
tillkommer
visso egare af
skattefrälsehemman.

(Forts.)

52 Onsdagen den 11 April.

helst kostnad utbekommer ersättningen. Vill han emellertid med
allmänna posten insända sin anmälan och sitt qvitto till länsstyrelsen,
så eger han genom den derstädes författningsenligt anstälde
kommissionären få Beloppet sig tillsändt mot en kostnad, som enligt
faststäld taxa icke uppgår till mer än cirka en krona 25 öre,
och om tre eller fyra hemmansegare slå sig tillsammans, Belöper
således icke mer än SO å 40 öre på dem hvar. I Stockholms län,
der ungefär hälften af alla skattefrälseräntor äro till finnandes,
går det i regeln så till, att hemmansegaren uppbär ersättningen
genom ortens riksdagsman, som väl i vanliga fall icke lärer betunga
honom med någon dryg kostnadsersättning.

För öfrigt är det ju uppenbart och tydligt, att inom statsförvaltningen,
der hvarje angelägenhet måste ordnas i stort och så,
att det häst lämpar sig för alla förekommande fall, de enskilda intressena
icke alltid kunna i alla möjliga afseenden tillgodoses.

Hvad senare delen af motionen beträffar, så innebär den, att
kronofogden i visst fall skulle göras till skattefrälsehemmansegarnes
gratiskommissionär. Då jag förut antydt, att frågan icke har
någon särdeles stor räckvidd, så vore väl detta icke i och för sig
så farligt, men principen är origtig, ty det fins många andra, som
äfvenledes och med lika fog kunde behöfva en gratiskommissionär.
Och slår man in på den bogen att tillämpa principen i stort, så
skulle många tjensteman kanske blifva alltför mycket upptagna
med enskildes kommissioner till men för deras egentliga tjensteåligganden.

Då, såsom jag förut antydt, Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning
i ärendet nyligen funnit en i hufvudsak liknande framställning
icke böra till någon åtgärd föranleda, och då, såvidt jag förstår,
motionären icke vederlagt de skäl, som för Kongl. Maj:t varit
bestämmande i detta fall, anhåller jag att få yrka afslag å motionen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Den förre talaren anmärkte, att
kronofogden icke borde göras till gratiskommissionär, och det må
ju i allmänhet vara befogadt, men då kronofogdarne hafva sig
ålagdt att till rust- och rotehållarne utbetala de ersättningsbelopp,
som dessa skola hafva från staten, så tycker jag, att förhållandet
borde vara likartadt med denna ersättning.

Att det går så lättvindigt för sig, som den siste talaren sade,
att utfå detta statsbidrag, derom hafva vi på vår ort icke haft någon
erfarenhet, men om så är förhållandet, så är jag honom tacksam
för upplysningen.

Då jag sist hade ordet, glömde jag nämna, att utskottet i sitt
utlåtande säger, att det af motionären angifna syftet att för egare
till skattefrälsehemman underlätta utbekommandet af ifrågavarande
ersättning skulle lämpligast främjas genom vidtagande af åtgärder,
som ledde dertill, att ännu oinlösta skattefrälseräntor blefve af
statsverket förvärfvade. Ja, det skulle naturligtvis dessa skattefrälseräntegifvare
önska; men man får dervid komma i håg, att det
är en sak, som icke tillkommer jordegaren, utan att det är staten

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

och ränteegaren, som derom måste komma öfverens. Jag skulle
derför önska, att det blefve utsatt en ny tid för dessa skattefrälseräntors
inlösande, så att de,.som ville, finge komma och få dem
inlösta, då deremot de, som ej gjorde detta, icke skulle få ut sin
ränteersftttning förrän hösten efter. Jag tror, att det skulle drifva
på dessa skattefrälseräntegare att få sina räntor inlösta, så att vi
en gång blefve fria från detta trassel. •

Herr talman, jag vidhåller mitt förra yrkande på bifall till
min motion.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12-

Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 14, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Konungen angående utredning rörande den kommunala rösträtten.

Punkten 1.

Bifölls.

Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren: Punkten

I motion, n:o 144, inom Andra Kammaren hade herr D. Persson
i Tallberg föreslagit: att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t vid den i Kongl. Maj:ts berättelse om hvad i rikets
styrelse sedan sista Riksdagens sammanträde sig tilldragit omnämnda
utredningen rörande den kommunala rösträtten täcktes taga
i öfvervägande, huru den kommunala rösträtten på landet skulle
verka enligt de i motionen föreslagna grunder, »att nemligen kommunens
hela fyrktal fördelas lika på alla inom kommunen röstberättigade
och qvoten lägges till det antal fyrkar, en hvar efter bevillning
är påförd, på sätt som i motiveringen närmare angifves».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Jag

skall till att börja med få uttala min tacksamhet till utskottet för
den fullständiga utredning, det lemnat rörande den kommunala rösträttsfrågans
öden i Riksdagen. Lika tacksam känner jag mig för

Om ändring i
sättet för utbetalning
af
den ersättning
af statsmedel,
som
tillkommer
vissa egare af
skattefrälsehemman.

(Forts.)

Om utredning
rörande
den kommunala
rösträtten.

Jf:o 28.

Om utredning
rörande
den kommunala
rösträtten.

(Forts.)

Onsdagen den 11 April.

den vänliga och humana behandling, som utskottet i sin motivering
låtit komma min motion till del, en behandling så om och
vänlig, att jag har mycket svårt jitt fatta, huru motionen deraf
kunnat ljuta döden.

Efter det utskottet gifvit eu historik öfver det 30-åriga rösträttskriget,
utvisande, att alla kämpar i detta krig hlifvit slagna,
säger utskottet på sid. 20 i betänkandet:

»De gamla reformkrafven stå der qvar alldeles ouppfylda, samtidigt
med att nya reformkraf kräfva mera djupgående reformer
med afseende å den kommunala rösträtten såväl å landet som i
stad. Särskildt har på sista tiden bolagens rösträtt börjat tilldraga
sig stor uppmärksamhet, liksom fallet redan var under de första
åren af de gällande kommunallagarnes tillämpning.»

Och i sista stycket på sid. 21 säger utskottet: »Utskottet

anser visserligen önskvärd!, att hvarje mera betydande refomförslag,
som framkommit under de senaste 30 åren — och till dessa reformförslag
räknar utskottet äfven herr D. Perssons — måtte så långt
möjligt göras till föremål för särskild undersökning i samband med
den statistiska utredningen af de kommunala rösträttsförhållandena.
Det är nemligen icke nog att få se sjelfva missförhållandena framställas,
utan man hehöfver äfven erfara, i hvad mån de olika
reformförslagen förmå att afhjelpa dessa missförhållanden. Men
utskottet anser sig icke behörigt att här söka pröfva och anvisa,
hvilka af de många olika reformyrkandena som särskildt böra
utväljas såsom de vigtigaste, när det gäller att undersöka värdet
och användbarheten af vissa förslag i tillämpningen.»

Utskottet erkänner således, att de gamla reformkrafven stå
qvar ouppfylda samtidigt med att nya kräfva mera djupgående
reformer, och anser det vara nödigt, att hvarje mera betydande
reformförslag, som framkommit under de senaste 30 åren, göres
till särskildt föremål för den blifvande utredningen. Men jag frågar,
mine herrar, huru skall utskottet få denna sin önskan uppfödd,
när det icke vågar i sitt betänkande framkomma med ett
enda af de reformförslag, som blifvit framlagda? Det stannar sålunda
blott vid en from önskan, som Kongl. Maj:t aldrig får
veta af.

Utskottet motiverar det slut, hvartill det kommit, dermed, att
utskottet icke ansett sig behörigt att pröfva och förorda det ena
eller det andra af de många olika reformförslagen, som framkommit.
Ja, det tror jag också, att utskottet icke varit behörigt att
pröfva alla de reformförslag, som till Riksdagen inkommit under
de senaste 30 åren; men de reformförslag, som innehållas i de
till utskottet vid denna riksdag remitterade motionerna, dem tror
jag, att utskottet både haft behörighet och äfven bort pröfva, utan
att utskottet derför behöft särskildt förorda något af dem. Af berättelsen
om, hvad i rikets styrelse sedan sista riksdagen sig tilldragit,
finna vi, att Kongl. Maj:t radan gått i författning om en
utredning rörande den kommunala rösträtten ; och jag hade derför
förestält mig, att åtminstone denna kammare skulle vara angelägen
om, att denna utredning måtte blifva så fullständig och

Onsdagen den 11 April.

N:o 28.

mångsidig som möjligt för att blifva upplysande och visa oss den
väg, vi böra gå, för att få denna reform genomförd. Det är skälet
till, att jag ansett mig böra väcka min motion just nu, för att
Kongl. Maj:t måtte blifva i tillfälle att, om han så för godt finner,
taga förslaget med under ompröfning. Skulle då Kongl. Maj:t
finna, att mitt förslag vore för långt gående och icke till någon
nytta, så hoppas jag, att Kongl. Maj;t har mod nog att icke fästa
något afseende vid detsamma. Jag anser derför, att det varit
nyttigt, att Kongl. Maj:t åtminstone fått veta, hvilka reformförslag,
som framkommit.

Vidare skall jag äfven be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på eu annan sak, som utskottet också vidrör, nemligen
att Första Kammaren gjort ett beaktansvärdt uttalande i afseende
på den kommunala rösträttsfrågan. Jag tycker derför, att det vore
orätt handladt af oss i denna kammare, om vi genom ett bifall
till utskottets hemställan skulle beröfva Första Kammaren möjligheten
att bevisa denna sin rösträttsvänlighet. Eftersom sålunda
utskottet i likhet med mig önskar en mera genomgripande reform
och önskar, att alla »mera betydande reformförslag» skola blifva af
Kongl. Maj:t pröfvade, samt utskottet derjemte anser det af mig
framlagda förslaget höra till dessa, de »mera betydande» förslagen,
skall jag, herr talman, för att både utskottet och jag skola få
denna vår gemensamma önskan uppfyld, yrka utslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Bergström: Herr talman! Utskottet har ingalunda

velat beröfva Första Kammaren tillfälle att visa, att den vill, att
eu kommunal rösträttsreform måtte ske i vårt brud; tvärtom har
utskottet med sin hemställan i första punkten afsett, att bereda
Första Kammaren tillfälle att ännu en gång tydligt utsäga detta.

Om den ärade motionären i sin motion hade hemstält, att alla
mera betydande förslag till reformering af den kommunala rösträtten,
som under årens lopp framkommit, skulle göras till föremål
för undersökning vid den utredning rörande den kommunula
rösträtten, som Kongl. Mnj:t nu besluta, då skulle utskottet haft
full anledning att uti sitt utlåtande företaga eu förberedande jemförande
pröfning af alla de olika reformförslag, för hvilka utskottet
här endast kunnat lemna en kortfattad redogörelse. Och äfven
med den mera begränsade läggning, som gifvits åt motionen, skulle
en dylik förberedande jemförande pröfning kunnat komina till
stånd, om motionären bibehållit eller rättare kunnat bibehålla de
ursprungliga slutorden i sitt i motionen framstälda yrkande, nemligen
att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t begära, att Kongl.
Maj:t, så snart ske kundo, till Riksdagen måtte inkomma med det
förslag i det i motionen antydda syfte, hvartill utredningen kunde
föranleda. Men den förberedande jemförande pröfningen hade då
icke kommit att företagas af ett tillfälligt utskott, utan, derest
motionen i ordinarie motionstid framkommit, af lagutskottet, till
bvilket utskott motionen då kommit att hänvisas.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott har emellertid med

Om utredning
rörande
den kommunala
rösträtten.

(Forts.)

N:o 28.

Om utredning
rörande
den kommunala
rösträtten.

(Forta.)

Onsdagen den 11 April.

anledning af lierr Daniel Perssons motion i motiveringen till sitt
utlåtande uttalat, att det anser, att vid den förestående utredningen,
det vore önskvärd!, att hvarje mera betydande reformförslag
blefve föremål för särskild undersökning, så att Riksdagen
sattes i tillfälle att tydligt erfara i hvad mån de olika reformförslagen
verkligen äro egnade att afhjelpa missförhållandena i
afseende på den kommunala rösträtten. I detta sammanhang har
utskottet också uttalat sig för, att herr Perssons motion måtte
blifva föremål för en dylik undersökning. Något annat och mera
har utskottet i frågans nuvarande läge icke ansett sig kunna göra.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Tällberg: Jag skulle kunna medgifva, att

den siste ärade talaren hade fullständigt rätt i sitt påstående,
om den s. k. klämmen i betänkandet stått i sammanhang med
motiveringen. Men det förefaller mig, som om utskottet varit angeläget
om, att icke mitt förslag skulle blifva föremål för Kongl.
Maj:ts pröfning; ty i annat fall hade väl äfven utskottets hemställan
beträffande min motion inryckts i första punkten. Men för
att tydliggöra, att intet afseende borde fästas vid denna motion,
har utskottet gifvit den en särskild punkt och hemstält, att motionen
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Vidare sade den ärade talaren, att om jag i motionen hade
förordat alla de förslag till en reformering af den kommunala rösträtten,
som framkommit, skulle den fått en annan behandling, än
den fått. Men det har så mycket mindre kunnat falla mig in att
förorda alla dessa förslag, som bland dem finnes en massa, som
jag på inga vilkor kan gilla. Något sådant har således icke kunnat
komma i fråga. Jag hade vidare tänkt, att det skulle vara
både utskottets och kammarens mening och vilja, icke så mycket,
att den af Kongl. Maj:t företagna utredningen skulle ske hastigt,
oaktadt äfven jag önskar, att den måtte ske så fort som möjligt,
som fastmera att den måtte blifva så fullständig som möjligt.

Detta har varit hufvudanledningen, hvarför jag väckt min
motion och framlagt mitt förslag,

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till min motion.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvartdera af de båda yrkanden
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Herr Hedin begärde ordet och yttrade: Genom Andra Kam marens

för några timmar sedan fattade beslut har Riksdagen förklarat
sig icke kunna antaga Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för tjenares eller arbetares personliga utskylder. Häraf
är den första konseqvensen, att Kongl. Maj;ts uti propositionen n:o
4 framstälda förslag om ändring af § 2 i förordningen angående

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

mantalspenningarnas utgörande den 24 april 1863, icke kan bifallas.
Men häraf bör också följa, att § 2 ur sistnämnda förordning
uteslutes, och att samma åtgärd vidtages med den 34 § i legostadgan
af den 23 november 1833, hvilken § också handlar om
husbondes skyldighet att ansvara för tjenstehjons personella kronoutskylder,
på det att, efter det uttalande som egt rum i Riksdagen
i dag, dessa båda bestämmelser icke måtte stå qvar och fortfarande
föranleda tvister, oreda och olika tillämpning.

Då jag nu väcker motion om upphäfvande dels af § 2 i förordningen
angående mantalspenningarnas utgörande den 24 april
1863 och. dels af 34 § i legostadgan.af den 23 november 1833,
åberopar jag 55 § riksdagsordningen.

Härefter afiemnade herr Hedin tvenne motioner:

n:o 168, om upphäfvande af 2 § i förordningen om mantalspenningarne;
och

n:o 169, om upphäfvande af 34 § i legostadgan.

Båda dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. P. Nilsson
i Käggla, under tio dagar från och med den 16 innevarande april.

§ 15.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
1

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare major Elis
Nilsson, som för närvarande vårdas å Serafimerlasarettets kirurgiska
afdelning tills vidare är förhindrad att bevista kammarens
sammanträden, intygar

Serafimerlasarettet den 11 april 1894.

J. Hissler.

Underkirnrg, leg. läkare.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 31, till Konungen, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen
till sjöförsvaret.

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 28.

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsordningens
stadganden i afseende å ledamöternas af Första Kammaren
valbarhet m. m.; och

n:o 6, i anledning af motioner om ändrade bestämmelser i
fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsman i Andra Kammaren
;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 37 med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändring af § 4 i gällande
stadgar för Riksdagens bibliotek;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen; n:o

40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för krigshofrätten;

n:o 41, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens sjunde hufvudtitel;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten
Köpingsön u:o 1; och

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 4,
med anledning af återremiss af utskottets betänkande n:o 2, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 25 i kong!, förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af väckta motioner om ändring dels i 22
kap. 4 § ärfdabalken och dels i lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884.

n:o 46, i anledning af väckt motion om ändring af 17 kap.
10 § handelsbalken;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen; och

N:o 28.

Onsdagen den 11 April.

n:o 48, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap.
13 § strafflagen.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,22 e. m.

In fidem:

IIj. Nehrman.