RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1894:24
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 24.
Tisdagen den 3 april.
Kl. Va 3 e. m.
§ I
Herr
statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående upplåtelse till krigsskolan å
Karlberg af dervarande värdshus- och markententeribyggnad.
Den sålunda aflemnade kongl. propositionen begärdes på bordet
och bordlädes till nästa sammanträde.
§ 2.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i
senaste sammanträdet aflemnade propositioner till Riksdagen:
angående upplåtelse af jord från Alnarps kungsgård underlydande
gatehusen n:is 12, 13 och 14 Lomma i Lomma församling
af Malmöhus län;
angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarna för vissa
kronoegendomar; och
angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtande n:o 30; och
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11.
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 24.
1
N:o 24. 2
Tisdagen den 3 April.
§ 4.
Afgåfvos nya motioner af:
herrar C. J. Jakobson och C. Rydberg, n:o 164, med anledning af
Kongl. Maj:ts proposition om anslag till nya kasernetablissement
m. m.; och
herr G. Thestrup, n:o 165, med anledning af samma kongl.
proposition.
Båda dessa motioner bordlädes.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. G. Petersson
i Brystorp under två dagar från och med den 9 innevarande april.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 65 riksdagsordningen; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 35, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 3 §
kyrkolagen;
n:o 36, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
viss ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864;
n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 §
utsökningslagen; och
n:o 38, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 39 §
utsökningslagen.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 7-
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,89 e. m.
In fidem
Hj. NeJirman.
Onsdagen den 4 April, f. m.
3 N:o 24.
Onsdagen den 4 april.
Kl. 11 f. m.
§ i.
Justerades det i kammarens sammanträde den 28 nästlidne mars
förda protokoll.
§ 2.
Jemlikt förut fattadt beslut företogos val af dels tjugufyra valmän
för att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter, dels ock sex suppleanter för nämnde
valmän; och befunnos, efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit
utsedde:
till valmän:
herr | C. W. Collander.............................. |
| 207 | röster, |
| A. G. GyTlensvärd............................ |
| 207 | » |
» | G. Jansson i Krakernd.................... |
| 207 | » |
» | J. P. Jansson i Saxhyttan............... |
| 207 |
|
| J. Johnsson i Bollnäs ...................... |
| 207 | » |
| Lasse Jönsson................................... |
| 207 | » |
» | A. V. Ljungman............................... | ......... » | 207 | » |
» | L. Norrhy......................................... |
| 207 |
|
» | A. Persson i Mörarp........................ |
| 207 |
|
» | P. Truedsson..................................... |
| 207 |
|
» | C. A. Bokström ................................ |
| no | » |
» | J. Bromée ....................................... |
| no | » |
» | Jakob Erikson från Stockholm.......... | ......... » | no | » |
» | A. Halm............................................ |
| no | » |
| A. Henricson..................................... |
| no | » |
| K. E. Holmgren................................ |
| no |
|
» | M. M. Höjer..................................... |
| no | > |
N:o 24. 4
Onsdagen den 4 April, f. m.
herr A. Lilljenvist..................................... | ......... med | 110 röster, | ||
» | A. V. Nilson från Lidköping ......... | ......... » | no | » |
» | J. Nydalil........................................ | ......... » | no | » |
» | J. Persson från Arboga .................. | » | no | » |
» | E. Svensson från Karlskrona............ | ......... » | no | » |
» | N. Wallmark.................................... | ......... » | no | » |
» | N. Åkesson ...................................... | ......... » | 107 | » |
| till suppleanter: |
|
|
|
herr N. Svensson i Olseröd..................... | ......... med | 127 | röster, | |
» | J. P. Dahlberg................................. | ......... » | 119 | » |
» | C. Wallis......................................... | ......... » | 118 | » |
» | 0. Anderson i Hasselbol................. | ....... » | 116 |
|
» | H. E. Ahrenberg............................ | ......... » | 114 | » |
» | M. G. Rruzelius ............................. | ......... » | 113 | » |
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående § omförmälda
val.
§ 4.
Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående försäljning af förra militiebostället
1Vg4 mantal Öjebyn n:o 1 eller Gran i Norrbottens län.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 5.
Efter föredragning af Kongl. Majrts i gårdagens sammanträde
bordlagda proposition till Riksdagen, angående upplåtelse till krigsskolan
å Karlberg af dervarande värdshus- och marketenteribyggnad,
beslöt kammaren öfverlemna densamma till behandling af statsutskottet.
§ 6.
Likaledes hänvisades till statsutskottet följande på kammarens
bord bvilande motioner, nemligen af
herrar C. J. Jakobson och C. Rydberg, n:o 164, och
herr G. Thestrup, n:o 165.
Onsdagen den 4 April, f. m.
5 N:o 24.
§ 7-
Föredrogos ocli bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4; samt
lagutskottets utlåtanden nås 35, 36, 37 och 38.
§ 8.
Till kammarens afgörande förelåg till en början sammansatta
bevillnings- och lagutskottets betänkande, n:o 1, rörande vissa delar af
Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny förordning angående
mantalsskrifning.
Sedan uti förenämnda proposition Kongl. Maj:t, under åberopande
af bifogadt utdrag af protokoll öfver finansärenden för den 30
sistlidne november, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens yttrande
öfver närlagdt förslag till förordning angående mantalsskrifning äfvensom
Riksdagens godkännande af förslaget i de delar, som läge till
grund för utgörandet af allmänna utskylder, så både bevillningsutskottet,
till hvilket omförmälda proposition blifvit hänvisad, ansett
nödigt att, med afseende å §§ 1, 2, 3, 14 och 15 f förslaget, sammanträda
med lagutskottet; och hade med anledning häraf nämnda delar
af författningsförslaget blifvit, i den ordning 47 § riksdagsordningen
föreskrifver, behandlade af sammansatt bevillnings- och lagutskott.
I föreliggande betänkande hemstälde nu sammansatta utskottet:
»att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, i de delar, utskottet förehaft till behandling, icke kunnat
oförändrad bifallas, måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
förordning angående mantalsskrifning.
§ 1-
Mom. 1. Mantalsskrifning, dervid hvarje svensk undersåte utom
den, som öfvergifvit riket och bosatt sig å utländsk ort, äfvensom
utländsk undersåte, som är inom riket bosatt, bör till namn, födelseår
och yrke i mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret,
uppföras, skall årligen emellan den 15 november och årets slut förrättas
särskildt för hvarje stad, socken å landet eller, der socken tillhör
flera fögderier, fögderidel af socken samt i allmänhet försiggå
Rot an äe
vissa delar af
Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
N:o 24.
Hörande
vissa delar af
Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
6 Onsdagen den 4 April, f. in.
inom mantalsskrifningsdistriktet, dock att, hvad landsbygden beträffar,
förrättningen, efter derom bos vederbörande häradsskrifvare före september
månads början af kommunen gjord framställning, må kunna
hållas å ställe, beläget utom distriktets område.
Utländsk undersåte, tillhörande främmande magts härvarande
beskickning, är för sig, sin familj och sin utländska betjening från
mantalsskrifning befriad.
Mom. 2. - Mantalsskrifningen förrättas å landet af häradsskrifvaren.
I stad verkställes denna förrättning under magistratens tillsyn
af den tjensteman, hvilken debiteringen af kronoutskylderna åligger
eller till hvars befattning förrättningen enligt särskildt meddelade
föreskrifter körer. I städer, der magistrat ej finnes, verkställes mantalsskrifningen
af vederbörande häradsskrifvare.
§ 2.
Mom. 1. Efter förslag, som af häradsskrifvare och magistrater
före- den 15 september afgifvas, utsätter Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tider och ställen för mantalsskrifningarnas förrättande samt
utfärdar derom kungörelse, innefattande jemväl fullständig underrättelse
om hvad enligt denna förordning bör iakttagas samt om den för underlåtenhet
deraf stadgade påföljd, hvilken kungörelse bör före den 15
oktober i kyrkorna uppläsas och derefter finnas att tillgå på uppgifvet
ställe inom hvarje stad och socken.
Mom. 2. Kan mantalsskrifning icke ega rum å dag, som derför
blifvit utsatt, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter anmälan
derom, ofördröjligen bestämma och kungöra annan tid för förrättningen.
§ 3.
Mom. 1. En hvar skall mantalsskrifvas der han är bosatt.
Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det distrikt,
der han vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å
innehafvande tjenst eller andra omständigheter bör anses derstädes
hafva sitt egentliga hemvist.
Den, som nästa fardag eller derförinnan kommer att flytta till
annat distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse eller tillträda
tjenst, bör jemte'' honom åtföljande personer der mantalsskrifvas.
Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen.
Mom, 2. Den, som är i rikets tjenst å utländsk ort anstäld,
skall med sin familj och svenska betjening mantalsskrifvas inom
Stockholms stad och S:t Nicolai församling.
Mom. 3. Sjöfarande, för hvilken mantalsskrifningsort enligt
mom. 1 ej förefinnes, mantalsskrifves fortfarande der han senast varit
i mantalslängd uppförd.
Mom. 4. Vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt för erhållande
af undervisning föranleder icke till mantalsskrifning i den ort,
Onsdagen den 4 April, f. m.
7 N:o 24.
der läroanstalten är befintlig, derest ej annan mantalsskrifningsort saknas,
eller för den, som är öfver femton år gammal, särskild anmälan om
mantalsskrifning göres.
Mom. 5. Den, som för sig, hustru eller minderårigt barn enligt
§ 1 i kongl. förordningen den 9 juni 1871 af fattigvårdssamhälle åtnjuter
full försörjning, som ej är tillfällig, mantalsskrifves inom
fattigvårdssamhället motsvarande eller tillhörande distrikt.
Mom. 6. Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig
beskaffenhet eller i följd af uppdrag, lemnadt af Riksdagen, å annan
ort sig uppehåller, må ej af sådan anledning der mantalsskrifvas.
Enahanda stadgande . gäller i afseende å den, som intagits å
sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt utom
hemorten.
Mom. 7. Kronoarhetskarl och fånge mantalsskrifvas inom det
distrikt, i hvars mantalslängd han senast varit uppförd, så vida icke
under arbets- eller fängelsetiden sådana förhållanden inträffat, att han
på grund deraf bort, derest han vistats på fri fot, annorstädes mantalsskrifvas.
§ 14-
Mom. 1. Eörrättningsman, som utan att vara af laga förfall
hindrad ankommer till förrättningsstället först efter den för mantalsskrifningens
början utsatta tid, men inom tre timmar derefter, böte,
om mantalsskrifningen det oaktadt kan ega rum, tio kronor. Kan
förrättningen icke ega rum eller kommer han utan laga förfall senare
än nyss är sagdt eller uteblifver alldeles, böte trettio kronor.
Mom. 2. Pastor eller församlingsföreståndare, som, utan att laga
förfall anmäles och idan att ombud för honom blifvit utsedt, underlåter
att inställa sig vid mantalsskrifning på utsatt tid eller att dit medföra
församlingsboken eller aflemna behörigt utdrag deraf, der sådant
är medgifvet, böte, derest mantalsskrifningen ändock kan försiggå,
fem kronor, i annat fall trettio kronor.
Enahanda påföljd för dylik underlåtenhet vare gällande för pastors
eller församlingsföreståndares ombud, som emottaga uppdrag att
vid mantalsskrifning närvara.
Mom. 3. Länsman eller stadsfiskal, som utan anmäldt giltigt
förhinder uteblifver från mantalsskrifning, böte 10 krouor. Uteblifver
kommunalombud eller fjerdingsman utan anmälan om sådant hinder,
höte tre kronor.
Mom. 4. Uti de i mom. här ofvan omförmälda fall bör anmälan
af vederbörande pastor göras hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
I öfriga fall har förrättningsmannen att i protokollet anteckna
de försumliges namn och hemvist samt behörigt utdrag derom
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande insända; och egen Kongl. Maj.ts
Börande
vissa delar af
Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
N:o 24. 8
Onsdagen den 4 April, f. m.
visfa delar af hefaUnin9shafvande att efter vederbörandes hörande och profning af
Kongl. Maja» förekommande omständigheter förordna om böternas uttagande.
proposition Den, som icke åtnöjes med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
mtiU fÖr/öt- beslut> hvarigenom lian blifvit till böter dömd, eger att, med iaktordning
an- ägande af hvad i allmänhet är stadgadt angående böters nedsättning,
gående man- då ändring i utslag sökes, hos kammarrätten anföra besvär innan
taUslrifning. klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af samma beslut.
Mom. 5. Böter, som efter denna paragraf ådömas, tillfalla den
kommun, inom hvilken den försumlige är bosatt.
Saknas tillgång till böterna, skola dessa förvandlas enligt allmän
lag.
§ 15.
Aflemnas icke i behörig tid och ordning de i denna förordning
föreskrifna uppgifter, må, jemte det anteckning om de försumliges namn
och hemvist af förrättning smannen i protokollet verkställes, felande
uppgift, om den försumlige finnes inom orten, efter anmodan af mantalsskrifningsförrättaren,
honom affordras genom stadsfiskal i stad samt
länsman eller fjerdingsman på landet. Tredskas den försumlige eller
finnes han icke inom orten, skall mantalsskrifningsförrättaren anmäla
förhållandet hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som eger att med
föreläggande af vite den felande handlingen införskaffa.
* Den krono- eller stadsbetjent, som verkställer infordrandet af
felande uppgift, eger derför af den försumlige undfå godtgörelse med
en krona 50 öre för hvarje förrättning.
Den, som genom uteblifven eller origtig uppgift föranleder, att
någon skattskyldig undgår att utgöra mantalspenningar, skall för gäldande
deraf vara ansvarig.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Themptander: De erinringar emot det föreliggande för
slaget,
hvilka jag har att göra, afse närmast den 3:e paragrafen, hvilken
innehåller sjelfva den grundregel, som är bestämmande för en persons
mantalsskrifning. Det heter der, att eu hvar skall mantalsskrifvas,
der han är bosatt. Det är den gamla, redan gällande regeln. Men
svårigheten ligger ju, som vi veta, uti att kunna bestämma, hvar en
person rätteligen är bosatt. Det är gifvet, att i många — lyckligtvis
de flesta — fall någon svårighet att bestämma detta ej förefinnes,
men tillräckligt många äro de fall, då stridigheter derom kunna uppstå.
När man nu haft en så allmän regel att tillämpa, har det efter min
tanke varit en fördel uti den gamla mantalsskrifningsförordningen, att
den åtminstone i vissa fall angifvit regler, tack vare hvilka man har
kunnat reda sig och icke behöft ingå uti någon särskild svårare pröfning.
En sådan regel har varit den hittills stadgade valfriheten för
9 N:o 24
Onsdagen den 4 April, f. m.
dem, som egt fastighet eller idkat rörelse inom skilda mantalsskrifningsdistrikt.
Nu vet jag visserligen, att den valfriheten understundom
blifvit missbrukad, i det att en person har kunnat-optera för ett mantalsskrifningsdistrikt,
inom hvilket han aldrig varit boende, fastän han
der egt en fastighet. Detta har ju varit eu oegentlighet. Men jag
vågar påstå, att" det blir ännu större oegentligheter och svårigheter
hädanefter, om man skall anställa process — och utan process lär det
icke aflöpa — vid hvarje tillfälle, då en person eger fastighet inom
skilda mantalsskrifningsområden och vistas olika tider af året på dessa
olika fastigheter. Herrarne kunna ju lätt föreställa sig, huru svårt
det skall vara för myndigheterna att afgöra, hvar en fastighetsegare,
som hor 5 å 6 månader på den ena egendomen och återstående delen
af året på den andra, skall anses rätteligen hafva sitt bo och hemvist.
Och detta, mina herrar, är icke något sällsynt fall. Jag ber att få
nämna — då jag på grund af min embetsställning har en viss erfarenhet
i mantalsskrifningsfrågor — att i län, sådana som Stockholms län,
Indika ligga invid portarne af en stor stad, det finnes ett synnerligen
stort antal personer, som äro uti den ställning, att de ega fastighet
både inom staden och inom länet och vistas den ena delen af året
på den ena egendomen och den andra delen af året på den andra.
Det blir enligt min tanke — derest det föreliggande förslaget antages
— hädanefter icke något annat än det rena godtycket, som får afgöra,
om en person skall anses bosatt på den ena eller andra platsen uti
fall sådana som det nämnda. Likartade förhållanden inträffa med
personer, som t. ex. idka rörelse inom skilda mantalsskrifningsdistrikt
och i följd deraf uppehålla sig under olika tider af året på olika
orter för att tillse sin rörelse. Om man nu undviker den gamla
oegentligheten, som medgifver att en person får mantalsskrifva sig,
der han har en fastighet, på hvilken han dock alls icke bor, derigenom
att man för valfrihet fordrar, att personen någon längre del af
året skall vistas på den fastighet, der han vill skrifva sig, —- om man
gör denna inskränkning i de nuvarande bestämmelserna, så kan jag
för min del icke finna annat, än att det måste vara en fördel att bibehålla
den gamla valfriheten och icke föranleda en mängd fall utaf
mantalsskrifningstvister, der det rena godtycket ensamt kommer att
fälla utslaget. Ty det är verkligen icke möjligt att i detta fall på
några mera objektiva grunder utreda, hvar personer af nämnda kategori
egentligen hafva sitt bo och hemvist.
Jag her äfven att få beröra en annan punkt i denna §. Kongl.
Maj:t har föreslagit, att »uppehåller sig någon under olika delar af
året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt
i det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han
derstädes bör anses hafva sitt egentliga hemvist-». Ja, det är just det,
som är svårigheten att bedöma. För att nu förbättra saken har
utskottet lagt till några ord, som skola tjena till ledning vid pröfningen,
då utskottet säger, att man skall taga hänsyn till innehafvande
tjenst eller andra omständigheter. Uttrycket »innehafvande tjenst»
Rörande
vissa- delar af
Kongl. Maj:ts
proposition
med, förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
N:o 24. 10
Onsdagen den 4 April, f. ra.
Rörande bni jag någorlunda förstå; men orden: »andra omständigheter» säga
''>KongLMafu urin uppfattning alldeles ingenting. Det är gifvet, att om jag
''proposition skall pröfva en sak, måste jag pröfva den med hänsyn till några ommed
forslag ständigheter — det behöfver man icke tala om. Men när man icke
Ordning °an- ^arl karakterisera dessa omständigheter mera än att man kallar dem
gående man- »andra» omständigheter, tycker jag, att man likaså gerna kan låta
ial sskrifning. hli att tala om dem. Hvad angår uttrycket »innehafvande tjenst»,
(Forts.) känner jag igen det från den nuvarande mantalsskrifningsförordningen,
men endast så till vida, att der står »allmän tjenst». Det har varit
en af fördelarne i den gamla mantalsskrifningsförordningen, att den
åtminstone klart angifvit, att när en person innehar allmän tjenst,
han skall mantalsskrifvas på tjenstgöringsorten. Ku skulle ju äfven
detta vinnas med utskottets redaktionsförändring, men utskottet har
icke begagnat ordet »allmän tjenst», utan endast ordet »innehafvande
tjenst». Ku vet jag verkligen icke, om utskottet dermed åsyftar äfven
enskild tjenst, så att den i detta fall skulle likställas med allmän.
Sådant kan hafva mycket skäl för sig. Jag talar här om sådana fall,
som äro kända för mig och hafva stor tillämpning på förhållandena
i Stockholms stad och län. Här finnes en mängd tjensteman, som
hafva sin tjenstgöring i Stockholm, men bo utanför Stockholm i länet
på åtskilliga ställen. Ku har det varit klart, att posttjenstemän eller
telegraftjenstemän och dylika, som haft allmän tjenst i Stockholm,
skolat mantals- och skattskrifvas der, fastän deras bostad legat utom
Stockholm. Det har varit en fördel, att detta varit klart hittills.
Det kan väl ock anses vara meningen efter utskottets förslag. Men
om en person har en tjenst i ett bolag eller en enskild hank, hvarvid
han är i likartad ställning, i det han har sin sysselsättning i
staden hela dagen men har sin bostad på landet, är det då utskottets
mening, att han skall mantalsskrifvas på landet? I så fall kan jag
icke neka, att det är rigtigt och innebär eu förbättring uti författningen.
Men är det meningen att taga ordet tjenst uti eu sådan
mera omfattande bemärkelse, kommer detta, derom vill jag upplysa,
att medföra ganska stora förändringar i nuvarande förhållanden.
Tänkom oss t. ex. en person, som står i den ställningen, att han
-—• såsom fallet är med många -—■ väl icke drifver någon sjelfständig
rörelse i Stockholm, men är direktör i ett bolag. Hans verksamhet
består uti att sköta ett bolag, för hvilket arbete han är aflönad af
bolaget, men han har sin hostad på landet. En sådan person bär
dittills mantalsskrifvits på landet, derför att han icke haft någon allmän
tjenst och han således bort vara skrifven, der han haft sin hostad.
År det nu utskottets mening — såsom jag skulle vilja tolka
uttrycket med hänsyn till den formulering utskottet användt -— att
ordet tjenst skall betyda, att en person skall skrifvas der han utöfvar
den verksamhet, af hvilken han hemtar sin inkomst, då skall — i
olikhet med hvad för närvarande är fallet — eu dylik person hädanefter
mantalsskrifvas i Stockholm, fastän han har sin bostad utom
• staden. Men då måste jag för min del säga, att om man verkligen
11 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
vill gå så långt, att man säger, att det är den plats, der personen
ntöfvar sin verksamhet och hvarifrån han hemtar sin inkomst, som
skall vara hans mantalsskrifningsort, då bör man uttrycka detta på
ett tydligare sätt, än utskottet gjort med »innehafvande tjenst eller
andra omständigheter». Man måste bestämdt uttala, att det skall
vara den plats, der personen mtöfvar sin verksamhet, som är hans
mantalsskrifningsort. Detta har man delvis erkänt, då man talar om
»innehafvande tjenst», men uttrycket är icke nog vidsträckt för att
angifva alla de fall, då en person har sin verksamhet förlagd på en
plats, men sin hostad på en annan. I följd häraf skulle jag anse
högeligen önskvärdt, att uttrycket: »med afseende å innehafvande
tjenst eller andra omständigheter», blefve i väsentlig mån förtydligadt,
så att man bestämdt kunde få veta, huru vidsträckt ordet »tjenst»
skulle tolkas, samt finge en liten antydan om, hvad de der »andra
omständigheter» skulle innebära.
Vidare skulle jag, såsom förut nämnts, önska, att en valfrihet
finge bibehållas, men en sådan, åt hvilken icke gåfves samma uttryck,
som i nuvarande lagen, utan som begränsades på det sätt, att man
fordrade, att personen skulle vistas på den fastighet, för hvilken han
opterade åtminstone någon del af året. — Det vore derför i min
tanke gagneligt, om det sammansatta utskottet finge tillfälle att än
en gång taga denna fråga under öfvervägande. Jag tillåter mig alltså
att anhålla om återremiss af 3:e §. Det är ju emellertid icke skäl
att återremittera endast nämnda paragraf, emedan det onekligen finnes
ett visst samband mellan författningsförslagets olika delar, som gör
det försigtigast att återremittera hela förslaget. Jag anhåller således
att få yrka återremiss af föreliggande betänkande och förslag i dess
helhet.
Häruti instämde herrar Petri och Larsson i Berga.
Vidare yttrade:
/
Herr Gust. Ericsson från Stockholm: Jag har velat fästa
kammarens uppmärksamhet på en annan omständighet, som den föregående
ärade talaren icke har vidrört. Det heter i början af mom. 1
af 3 §, att »en hvar skall mantalsskrifvas, der häri är bosatt», och
i l:a § säges, att mantalsskrifningen skall på landet förrättas mellan
den 15 november och årets slut för kommande år som mantalsskrifningen
gäller.
Nu vet hvar och en, åtminstone den, som något känner till
Stockholms förhållanden, huru här förhåller sig med mantalsskrifningen.
Den daterar sig den 1 januari eller den 2 i samma månad för
mantalsskrifningsåret. Om nu mantalsskrifningen skall förrättas på
landet mellan den 15 november och årets slut, så inträffar ganska
ofta att här i Stockholm bosatta personer icke blifva mantalsskrifna
i Stockholm på grund deraf, att de icke bo qvar i hufvudstaden till
Rörande
ritsa delar af
Kongl. Maj:ts
jtr oposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantal
s skrifRing.
(Forts.)
N:o 24. 12
Onsdagen den 4 April, f. m.
Rörande den 1 januari. De flytta ut på landet i närheten af Stockholm och
Kongl^Maj-ts ^er ^ar C^1 redan mantalsskrifningen blifvit förrättad, hvadan de icke
‘proposition komma att blifva mantalsskrifna på något ställe. Detta är en olägenmed
förslag het, som jag tror borde afhjelpas vid antagandet af den nya mantalsorLiTng^an-
skri fningsförordn i ngen. I detta hänseende tillåter jag mig att hemgående
man- ställa, det mantalsskrifningen på landet framflyttas till den 15 januari
talsskrifning. i stället för till årets slut. Början af mantalsskrifningstiden kan vara
(Forts.) densamma, eller också kan man äfven framflytta den, men afslutningen
på landet borde framflyttas till den 15 januari.
Jag vill icke framställa något positivt yrkande, utan anhåller att
med afseende å den l:a punkten få förena mig i det yrkande om
återremiss, som den föregående ärade talaren gjorde.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet, friherre vonEssen:
Det finnes ganska få författningar, som varit underkastade så mångsidig
och så långvarig pröfning som just denna. — Riksdagen begärde redan år
1871, att Kongl. Maj:t måtte uppgöra förslag till ny mantalsskrifningsförordning.
Hvar och en af de herrar inom kammaren, som studerat frågan
— hvilket antagligen, jag vågar tro det, icke någon större del af kammarens
ledamöter gifvit sig tid till —- genom att genomse alla komitébetänkanden
och redogörelser för denna frågas behandling, har fullt
val sett, att denna fråga kostat mera arbete, än många af de största
samhällsfrågor, som här blifvit lösta.
Nu hade man ju hoppats, att man ändtligen genom att skjuta
undan alla mera betydande förändringar, som blifvit ifrågasatta i afseende
å mantalsskrifningen, skulle kunna åstadkomma en förordning,
som, derigenom att den endast innehölle så små förändringar som
möjligt, kunde vinna bifall. Naturligtvis förutsätter jag, att alla
känna hvad som senast i frågan förekommit, och det, jag nyss nämnde,
gälde ju endast de förberedande förhandlingarna, hvilka skjutits undan
till följd af de anmärkningar, som embetsverk och komitéer hafva funnit
sig föranlåtna att göra. Men ur den utredning, som verkstäldes af
den komité, som tillsattes för att bereda ärendet i finansdepartementet,
framgingo några väsentliga förändringar med hänsyn till den nuvarande
mantalsskrifningsförordningen, hvilka syntes möjligen kunna blifva
antagliga äfven för Kongl. Maj:t och Riksdagen. — Dessa väsentliga
förändringar bestodo i följande tre stycken, nemligen rörande framflyttning
af mantalsskrifningstiden, rörande mantalsskrifningsorten
enligt 3 §, om hvilken den förste talaren yttrade sig, och rörande
ett nytt åläggande, nemligen inlemnande till presterskapet af uppgifter
från de enskilde i stället för vid mantalsskrifningsförrättningen
— jag menar föreskriften derom, att hvar man skulle vara skyldig
att lemna dylika uppgifter. Två af dessa mera vigtiga förändringar
hafva blifvit till den grad klandrade och kritiserade, att jag icke vågade
föreslå Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga dem till antagande,
ty jag motsåg att de icke kunde vinna bifall, nemligen frågan om framflyttande
af tiden för mantalsskrifningens förrättande och om öfver
-
13 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. in.
lemnande af uppgifterna till presterskapet. Det är egentligen från ■
presterskapets sida, som detta förslag mött motstånd. Uti liandlin- ^ongLMajdt
garna synes icke detta motstånd så starkt framträda, som det verk- ‘proposition
ligen gjort sig gällande enskildt vid den beröring, jag käft med med- med förslag
lemmar af presterskapet, särskilt vid senast församlade kyrkomöte. ''"n.
Det synes af betänkandet, att det endast varit två af domkapitlen, gående mansom
satt sig emot framflyttningen af tiden, nemligen Strengnäs och taUskrifning.
Upsala domkapitel, men de kafva gjort det till den grad skarpt, att 1 or*''s''
man icke kunde underlåta att fästa något afseende dervid. Samma
erinran mot framflyttningen bar gjorts från många andra båll, hvarför
man ansett det nödvändigt att frångå tanken på denna förändring.
Hvar och en, som bar någon kännedom om hittills rådande förhållanden,
kan icke förneka, att det skulle vara stor fördel—jag måste
framhålla det, ehuru det icke ingår i förslaget — att en tid efter
flyttningen på landet, som sker den 1 november, tillfälle lemnas för
inflyttande och utflyttande att aflemna sina betyg. Man hade då i
och för mantalsskrifningen en eller annan månad, inom hvilken tid
dessa flyttningar voro fullbordade. Man finge derigenom mera reda på
dem, än om betygen skulle aflemnas omedelbart vid flyttningstiden.
Äfven känna vi alla, hurusom husförhören ofta hållas på landet just
under november och december månader, och dervid också anteckningar,
der så är nödigt, verkställas i husförhörsböckerna, hvilka anteckningar
kunna vara synnerligen nyttiga, ja, rent af nödvändiga såsom
förberedelser till mantalsskrifningen. Ålit detta måste nu ersättas
genom särskilda förteckningar, som komma att uppgöras af presterskapet,
sedan mantalsskrifningen redan är förrättad. — Äfven från
inskrifningsväsendets sida hafva mött icke oväsentliga hinder. Från
andra håll har uppgifvits, att med hänsyn till häradsskrifvarnes arbete
med uppbörden, som verkställes på våren, och med den brådska,
presterskapet skulle få genom att deras åliggande vid mantalsskrifningen
framflyttades till den 15 januari, dessa arbeten skulle i högsta
grad försvåras. Hufvudsakligast på dessa skäl har man frångått förslaget
i dessa delar.
Nu vore det af största vigt, jag ber att få nämna det, att detta
förslag till mantalsskrifningsförordning blefve antaget. Tv dels blefve
derigenom Riksdagens länge närda önskan tillgodosedd, dels blefve
författningen uppgäld med den reda, jag vågar tro det, som var ett
hufvudsyfte i Riksdagens begäran, och dels kan icke frågan om uppbördsväsendets
ordnande väsentligen lösas förr, än mantalsskrifningsförordningen
är antagen, särskildt derför att, om det kommer i fråga
eu framflyttning af mantalsskrifningstiden, uppbördsväsendet icke kan
ordnas på samma sätt, som nu vore meningen. Hvad nu beträffar
uppbördsväsendet, är det ordnadt på grund af en författning af år
17159, och sedan dess hafva ju åtskilliga tillägg och författningar i
detta ämne utkommit. Detta bör ju med snaraste ordnas på ett mera
tillfredsställande sätt, det kan väl ingen förneka. Frågan om uppbördsväsendets
ordnande kommer mycket snart, om jag får med saken
N:o 24. 14 Onsdagen den 4 April, f. m.
ritsa delar af ^ ®®ra'' blifva färdig och ligger redan förberedd inom .finansXongl.
e.Vaj:it departementet. Likaså är förhållandet med kvrkoskrifningsväsendet.
proposition Såsom torde vara bekant, är frågan härom utredd genom en särskild
med förslag komité, som samarbetat under en viss tid med den komité, som beordning
an- handlat frågan om mantalsskrifningsväsendet, och de hafva kommit
gående man- rätt väl öfverens i fråga om framflyttandet af tiden, men de mötte
talsskrifning. sedan, som sagdt, i detta afseende många hinder från presterskapets
( oit=.) sida. Emellertid lärer detta arbete komma att med allra snaraste
t framläggas för Kongl. Maj:t, och det är utan tvifvel en vigtig sak.
Jag har nu tillåtit mig omnämna de tre vigtigaste saker, som
varit i fråga vid affattande! af denna förordning. Af dem qvarstår i
den kongl. propositionen endast den, som rör mantalsskrifningsorten,
och i korthet sagdt är det dervidlag intet annat, som är väsentligt
än valfriheten. Gillar kammaren den förste talarens yrkande
derom att valfriheten skall bibehållas, blir hela författningen så reducerad
till sitt innehåll, att det, hvari den skiljer sig från den hittills
varande författningen, blir en obetydlighet, och den blir endast mera
ordnad och mera systematiskt uppstäld. Hvad nu beträffar sjelfva
saken eller valfrihetsprincipen, så vet man, att valfriheten föranledt
till mycket trassel och obehag, och den förste ärade talaren känner
fullt väl såväl från det embete som han nu bekläder som från det
han förut innehaft, huru besvärligt det är att tolka nuvarande författning.
Man måste visserligen medgifva, att genom de många upprepade
prejudikat, som hlifvit en följd af anförda klagomål, grundlagts
eu praxis, som numera gör det lättare att bibehålla denua valfrihet
än det varit förr, men i alla fall är den ett ganska svårt hinder
för att kunna på ett tillfredsställande sätt lösa frågan hvar en person
skall skrifvas. Hvarför icke valfriheten är önskvärd ur statens och
kommunens synpunkt torde vara hvar och en klart. Det beror nemligen
på den omständigheten, att det står hvar man fritt, som har
en sådan valfrihet, att låta skrifva sig på den plats, der han får betala
de minsta kommunalutskylder, och följaktligen går den kommun,
der han borde betala utskylder, men der de äro högre, miste om dessa
utskylder. Denna valfrihet kan leda till högst kuriösa förhållanden
och jag skall be att få gifva ett litet exempel. Om en person
t. ex. eger hus i Kalmar, men är bosatt i Stockholm, har han enligt
nuvarande författning skyldighet att skrifva sig i Stockholm der lian
är bosatt men icke i Kalmar. Men köper han ett hus i Stockholm
och bor qvar i Stockholm och sålunda eger fastighet på begge ställena,
då är han berättigad att skrifva sig i Kalmar, förutsatt, att han der
uppehåller sig någon tid. Det låter kuriöst, men det är så. Det är
författningens innehåll, och det kan icke nekas honom, då han eger
fastighet på båda hållen, att låta skrifva sig hvar han vill, fastän
han bor qvar i Stockholm. Då säger den förste talaren, att för att
förebygga detta skall man låta honom skrifva sig på den ort, der
han kan sägas vistas någon längre tid af året. Då upphör valfriheten
och det tillkommer myndigheterna att pröfva, om han vistas
15 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
på orten en längre tid eller icke; men det blir i alla fall icke så
lätt för myndigheterna. Hvad sjelfva valfriheten beträffar, har den
frågan varit underkastad pröfning af många myndigheter. De flesta
hafva ansett, att den borde upphöra, och det kan väl icke nekas, att
om vederbörande myndighet får höra, att en person önskar blifva
skrifven der eller der, myndigheten också låter, såvida författningen
sådant medgifver, honom blifva skrifven på den platsen. Jag kan
villigt medgifva, att de fall, som här uppgåfvos, äro mycket svåra att
afgöra öfver efter utskottets formulering. Den förste talaren anförde
som exempel, att en person kan hafva sin dagliga verksamhet i Stockholm,
men bo på Djursholm eller Saltsjöbaden eller på något annat
ställe utanför Stockholm. Han visste icke, hvarför icke denne skulle
skrifva sig i Stockholm, der han har sin verksamhet hela tiden. Han
skulle icke få det, ''eftersom han icke hade en allmän tjenst, utan
blott en verksamhet som är af enskild natur, och derföre finge han lof
att skrifva sig, der han är bosatt. Genom utskottets förslag skulle
denna olägenhet dock blifva till en viss grad afhjelpt på grund af
det gjorda tillägget: »med afseende å innehafvande tjenst eller
andra »omständigheter». Jag vill icke förneka, att utskottets formulering
är ganska antaglig; myndigheterna få sedan afgöra, om innehafvande
tjenst är af den beskaffenhet, att han deraf har sin egentliga
sysselsättning och drager sin hufvudsakliga inkomst, så att han
bör mantalsskrifva sig der han innehar tjensten. Det har möjligen
varit utskottets uppfattning. Men utskottets ledamöter få sjelfva förklara
det. Jag kan icke fatta det på annat sätt, och jag vill icke
motsätta mig, att Riksdagen antager detta tillägg i formuleringen,
som från utskottets sida blifvit gjordt. Att formulera denna paragraf
så, att inga tvister och svårigheter sedan förekomma, är rent omöjligt.
Men jag tror att den blir lättare att tillämpa på det sätt Kongl. Maj: t
föreslagit och utskottet formulerat den än förut.
Jag föreställer mig, att åtskilliga talare komma att uppträda och
jag skall derför icke för närvarande längre upptaga tiden med de
andra paragraferna, då denna paragraf är kärnpunkten, hvarom diskussionen
kommer att röra sig och hvarpå det beror, om författningen kommer
att af Riksdagen antagas eller återremitteras. För närvarande
inskränker jag mig till det nu sagda.
Herr Boethius: Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
med herr Themptander, men det är några synpunkter jag dock har
trott niig böra framhålla. Jag har tänkt mig ett sådant fall, som
att en egendomsegare, hvilken verkligen sköter sin egendom, men har
fastighet i stad, för några angelägenheters skull, exempelvis sina barns
uppfostran, måste under .vintern vistas i staden. Hvar skall han enligt
detta förslag skrifvas? Så vidt jag förstår, kommer att i afseende
på honom tillämpas hvad som uttryckes genom orden »andra
omständigheter», och han blir kanske skrifven i staden, oaktadt han
har sin vigtigaste verksamhet på landet. Enligt min uppfattning kan
Rörande
ritsa delar af
Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
N:o 24
16
Onsdagen den 4 April, f. m.
Rörande detta hafva er) viss politisk betydelse, på grund af den vigtiga roll,
VKongl°MaH» mantaRskrifningsorten spelar i vårt politiska lif. Mannen i fråga kan
proposition vara en representativ personlighet, och jag tror, att landsbygden kan
med förslag få olägenhet af att på detta sätt beröfvas många af sina representaordnin/an,
• tiva män’ ^Mket jag anser vara skadligt. Å andra sidan tror jag,
gående man- att äfven städerna kunna hafva skada af detta förslag. Vi veta, hur
talsskrifning. vanligt det är att personer bosätta sig strax utanför en stad, fastän
*- or ^ de hafva sin verksamhet och vistas mesta delen af dagen inne uti
staden. Nu kan det inträffa, att en sådan person har fastighet
på båda ställena. Skall nu den förre vara skyldig att, då han hor i
staden, äfven låta skrifva sig der, fastän han har sin verksamhet på
landet och der drager sin hufvudsakliga inkomst, måste också den
andre mantalsskrifvas på landet, fastän han har sin egentliga verksamhet
i staden och derifrån drager sin inkomst. Man säger: det få
myndigheterna afgöra. Skola myndigheterna afgöra det, inträffa två
fall. Antingen stanna myndigheterna i olika beslut. Då hemfalla
vi under det fullständiga godtycklighetens regemente. Eller också
ena sig myndigheterna om en bestämd regel. Men kunna myndig
-
heterna
ena sig om en verkligt tillfredsställande regel, bör också
Riksdagen kunna göra det. Riksdagen är i allmänhet ganska mycket
rädd för embetsmannavälde, men man kan likväl observera en viss
benägenhet hos Riksdagen, att, då den kommer till en mera kinkig
fråga, säga: det få myndigheterna afgöra. Men vill man undvika att
gifva för stor magt åt denna klass, så sker det icke genom deklamationer
och tal, utan derigenom att de folkvalda ombuden visa sig
kunna göra sådana saker, som annars myndigheterna skulle få göra,
ty annars hjelper det icke att tala mot embetsmannamagten. Tilllämpar
man detta på föreliggande fall, så synes det mig vara Riksdagens
uppgift att finna en regel och de administrativa myndigheternas uppgift
att tillämpa den gifna regeln, men här har man lagt sjelfva
lagstiftningsmagten i myndigheternas hand, ty dessa »andra omständigheter»
betyda, såsom herr Themptander påvisat, rakt ingenting. På
grund af dessa skäl förenar jag mig i hans yrkande om återremiss.
Herr Bäckgren: Jag skall be att få yrka afslag på den del
af tillägget i 1 mom. 3 paragrafen, som innefattas i orden »eller andra
omständigheter», hyilka ord jag hemställer måtte strykas. Jag gör
detta yrkande i den personliga frihetens och sjelfbestämningens namn,
då detta tillägg kan vara vådligt, emedan det derigenom kunde hända
att en person, som har fastighet inom flere taxeringsdistrikt, icke skulle
få välja mantalsskrifningsort. Jag anser, att, om en person har ärligt
förvärivat sina egendomar och ordentligt betalar utskylder för dem
till stat och kommun, han då också bör hafva rättighet att låta mantalsskrifva
sig vid hvilken af dessa egendomar han behagar. Nu har
man denna rättighet, men blir detta förslag antaget, kommer det att
vålla en så långt gående inskränkning i den personliga friheten och
sjelfbestämningen, att jag icke vill vara med derom. Men detta till
-
17 N:0 24
Onsdagen den 4 April, f. m.
lägg kan äfven betraktas ur en annan synpunkt. Om jag t. ex. bar Rörande
egendom på landet, som jag sjelf brukar och der jag bor, och denna ^‘ong^Mafn
egendom är belägen alldeles inpå gränsen till ett annat mantalsskrif- proposition
niugsdistrikt, exempelvis en stad, och det skulle inträffa så olyckligt, rned förslag
att mitt boningsbus brunne upp, så skulle det kunna hända, att jag ^dnilg^anäfven
med bästa vilja i verlden icke kunde bo ute på min egendom, gående manutan
blefve nödsakad att söka mig bostad i den närbelägna staden, tåls skrifning.
vare sig jag der bar egen gård eller nödgades hyra mig rum. Jag (Forts.)
skulle då blifva tvungen genom detta tillägg att mantalsskrifva mig
i staden, oaktadt jag för hvarje dag vistades ute på min egendom,
arbetade der och skötte densamma. Jag skulle således flytta ifrån
landet, der jag hörde under häradsrätt, till staden, der jag hörde under
rådhusrätten. Yore jag t. ex. nämndeman, måste jag afsäga mig den
befattningen; likaså om jag vore landstingsman. Yore jag riksdagsman,
kunde jag icke få fortfara med det uppdraget, då jag saknade
valrätt inom den kommun, der min egendom vore belägen. Och
skulle det inträffa ett riksdagsmannaval samtidigt med att jag måste
låta skrifva mig i staden, skulle mina valmän, äfven om de fortfarande
hade förtroende för mig och jag sjelf vore villig att åter
mottaga uppdraget, likväl icke kunna omvälja mig.
Det är dessa omständigheter, jag velat påpeka, innan kammaren
fattar något beslut i frågan. För min del tycker jag, att sammansatta
bevillnings- och lagutskottet här allt för hårdt tilldragit tvångströjan
omkring den personliga friheten, som för mig alltid varit mycket
hög och dyrbar.
Herr Waldenström: Det finnes en annan omständighet i denna
paragraf, som gör, att jag skall vara med om yrkandet på återremiss.
I 6 mom. säges nemligen: »Den, som i och för arbete eller upp
drag
af tillfällig beskaffenhet eller i följd af uppdrag, lemnadt af
JRilcsdagen, å annan ort sig uppehåller, må ej af sådan anledning der
mantalsskrif vas.» Utskottet förklarar i inledningen till sitt betänkande,
att det tillägg, som utskottet här gjort till Kongl. Maj:ts förslag, har
afsett att undvika all tvetydighet. Tvetydighet, menar utskottet,
.skulle kunna föranledas deraf, att Riksdagen nyss beslutit, att fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret skola väljas för tre år.
Emellertid torde detta tillägg böra förfullständigas, så att det kommer
att heta: lemnadt af Hilcsdagen, eller af Kongl. Majct. Det kan
nemligen också hända, att Kongl. Maj:t förordnar en person till
ledamot af en komité, hvars arbete drager ut under flera år, och för
hvilket arbetes skull han till äfventyra kan vara tvungen att kanske
åratal bo på annan plats. Här finnes en lektor vid allmänna latinläroverket
på norr, hvilken sedan flera år är förordnad att vara ledamot
af bibelkommissionen. Detta förordnande har ban af Kongl.
Maj:t, och så vidt jag vet, har han under åratal för detta uppdrags
skull bott i Upsala. Men det kan väl ej vara meningen, att han
Andra Kammarens Prut. 1894. N:o 24.
2
N:o 24. 18
Onsdagen den 4 April, f. m.
Rörande fördenskull skall mantalsskrifvas i Upsala, när han har sin tjenst i
Ä Stockholm
proposition Jag skall således med afseende å detta yrka återremiss af bemed.
förslag tänkandet.
till ny förordning
an- _
gående man- Herr ite de lins: En talare på stockholmsbänken yrkade åter
fältskri/ning.
remiss äfven af § 1 af det skäl, att han önskade, så vidt jag fattat
( orts.) honom rigtigt, att mantalsskrifningen skulle förrättas på annan Hd
än den, som nu är föreskrifven och som skulle fortfarande blifva
gällande enligt det nu framlagda förslaget; och han sade sig önska,
att mantalsskrifningen måtte förrättas i januari månad. Då jag som
prestman haft ett och annat tillfälle att förut uttala mig mot ett sådant
förslag, vill jag nu också yttra några ord emot det — jag ber
att få nämna, att jag gjorde det för några år sedan, jag mins ej om
det var år 1886 eller år 1887, då frågan sist låg före här i kammaren
-—- icke i syfte att underlätta arbetet för presterslcapet; ty för sådant
syfte skulle snarare, åtminstone i ett fall, framflyttningen af mantalsskrifningstiden
vara gynsam: vi prester skulle då komma ifrån den
der kompletteringen, som det nu är oss ålagdt och fortfarande skulle vara
oss ålagdt att insända till häradsskrifvaren, om alla de förändringar, som
timat i folkmängdsförhållandena under tiden från mantalsskrifningsförrättningsdagen
till och med den 31 december. Denna uppgift komme vi
således ifrån, i händelse mantalsskrifningen icke förrättades förr än efter
den 1 januari. —• Det är således icke detta skäl, utan ett annat, som är,
åtminstone i mina ögon, mycket mera talande, hvilket varit för mig
afgörande i fråga om mitt votum i denna sak, det skäl nemligen, att
man behöfver Hd för att verkställa sina embetsåligganden. Nu är redan
en sådan mängd dylika oss ålagda under januari månad, att det skulle
möta synnerligen stora svårigheter att kunna också hinna husförhörsböckernas
komplettering och mantalsskrifningen i januari, i fall nu
mantalsskrifningen förlädes dit, utan att på samma gång en hel del
andra föreskrifter lemnades om tiden för en hel hop andra expeditioner.
Januari-expeditionen är mycket stor — jag her att få nämna
detta för dem af herrarne, som icke känna till det förut — nästan till alla
slags myndigheter i riket skola presterna då inkomma med rapporter
och förteckningar, som taga ganska lång tid, så att det svårligen
låter sig göra att framflytta mantalsskrifningstiden till januari utan
andra förändringar på samma gång.
Jag her bara att få nämna detta såsom motiv för att jag motsätter
mig herr Ericssons förslag i nämnda rigtning, ehuru jag för
öfrigt icke har något emot återremiss; ty den kan ju hafva sin nytta
i alla fall. Särskildt har jag ingenting deremot i afseende å § 3.
Herr Hasén förenade sig med herr Redelius.
Herr Wall bom: Jag skall anhålla att få instämma med den
förste ärade talaren, som yrkade på återremiss. Han har för mig
19 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m,
klargjort, hvilken oreda det skulle blifva, när det gälde att bestämma,
hvar en person skulle skrifvas. Då jag ser efter i bevillningsutskottets
utlåtande n:o 10, § 8 mom. 4, hvilken som i detta afseende skall
döma, står det der: »Uti de vid mantalsskrifningen förekommande
ärenden skall förrättningsmannen meddela beslut, som tillika med
skälen derför antecknas i det protokoll, som det åligger honom att
vid förrättningen föra och hvilket jemväl bör upptaga namnen på de
personer, som till följd af sin tjenstebefattning eller såsom kommunalombud
tillstädesvarit.» Jag antager, att, när det blir fråga om att
en person skall skrifvas i en församling, det kan uppstå strid
derom vid mantalsskrifningsförrättuingen. Det blir väl der, första
striden kommer i fråga. Om olika meningar göra sig gällande der,
skulle det kunna inträffa, att det blefve nästan omöjligt att på en
dag afsluta en mantalsskrifningsförrättning. Det skulle ju kunna inträffa
flerstädes, att 10, 20 sådana fall förekomme i en församling.
Och då, icke annat än jag kan fatta, häradsskrifvaren skall döma dervidlag
i första band, blir det nödigt att försöka få paragrafen litet mera
förtydligad. Annars blir det olägenheter för såväl befolkningen som
tjenstgörande mantalsskrifningsförrättaren.
Jag anhåller derför att få yrka bifall till förslaget om återremiss.
Herr Johan Johansson i Noraskog: Jag bar dröjt i det längsta
med att begära ordet egentligen derför, att jag dessförinnan ville
blifva satt i tillfälle att böra alla de anmärkningar, som skulle komma
att framställas mot det sammansatta utskottets förslag. De hafva,
såvidt jag kunnat fatta, inskränkt sig till två, ja, jag kan säga: blott
en enda, hufvudsakligen rörande § 3. — Som jag redan vid ett
föregående tillfälle tillåtit mig antyda, är detta förslagets kärnpunkt.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet bar redan
sökt ådagalägga, att den valfrihet, som finnes i nu gällande mantalsskrifningsförordning,
kan vara förkastlig ur många synpunkter. Och
jag misstänker storligen, att, om man också försökte att i detta hänseende
inrymma i paragrafen sådana bestämmelser, som den förste
talaren åsyftade, svårigheterna icke skulle blifva mindre, utan att de
snarare skulle komma att qvarstå i lika hög grad som någonsin förut.
Regeln, såsom förslaget nu är, angifves tydligen i första stycket
af mom. 1: »En hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt.» Nu
bar jag bort, enskildt, och detta mycket mer än under debatten bär,
att man ville gifva bestämdt företräde åt det stadgandet, som finnes
i ännu gällande mantalsskrifningsförordning och som lyder sålunda:
»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist.» Det är efter
mitt förmenande en väsentlig skilnad på att man »bör anses hafva
sitt bo och hemvist» och att man »är bosatt» på ett ställe; och det förefaller
mig, som om föreliggande författningsförslag genom den redaktion
det fått i detta hänseende skulle hafva blifvit betydligt förbättradt.
Rörande
vissa delar fl/
Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till ny förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
N:0 24. 20
Onsdagen den 4 April, f. m.
. I afseende å andra stycket har utskottet insatt ett, som utskottet
VKongl.eSlajii trocl<le, förtydligande tillägg, då det inflickat orden: »med afseende å
proposition innehafvande tjenst eller andra omständigheter bör anses derstädes
till nSr*f~9 *ia*va s''n eoeil<;hga hemvist.» Det har anmärkts mot detta, att ut*ritning
an- bottet ej skilt på allmän eller enskild tjenst härvidlag. Ja, det är
gående man- fullt rigtigt. Utskottet bär underlåtit det af den orsak, att det är
t afskrifning, nästan omöjligt att kunna säga, om vissa tjenstår äro enskilda eller
( oi s.) allmänna. Detta är fallet med t. ex., hvad den ärade talaren nämnde,
direktörskap i hanker, vissa bolag och dylikt. Sådan tjenst kan stundom
vara af den beskaffenhet, att man stannar i tveksamhet, om den
är af allmän eller enskild natur. Anledningen, hvarför utskottet begagnat
uttrycket »med afseende å innehafvande tjenst», är ock att söka
deri, att det i nästa stycke förekommer en annan bestämmelse, der
det heter: »Den, som nästa fardag eller derförinnan kommer att flytta
till annat distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse eller
tillträda tjenst, hör jemte honom åtföljande personer der mantalsskrifvas.
» Der är det heller icke uttryckt i det kongl. förslaget,
om tjensten skall vara enskild eller allmän, som är ifrågasatt att tillträdas.
Detta tillägg »med afseende å innehafvande tjenst» tillkom
också på yrkande från det håll, der man ansåg, att nu gällande mantalsskrifningsförordnings
föreskrifter i detta hänseende hade en viss
betydelse derutinnan, att åtminstone allmän tjenst borde vara bestämmande
för vissa personers mantalsskrifningsoit. Det kan ju förstås
sägas, att det kan vara litet obestämdt, huru det ibland kan förhålla
sig med denna sak, när t. ex. tjensten utöfvas på annat ställe
än der man bor; men just tillägget »eller andra omständigheter»
ansåg utskottet skulle kunna utöfva ett visst bestämmande inflytande
i detta fall. Med dessa ord kan ju förstås någon enskild verksamhet
af den beskaffenhet, att den ej precis är hänförlig till tjensteferhållande,
någon rörelse eller sådant, som står i nästföljande stycke, och
som kan behöfva tagas hänsyn till vid afgörandet af ifrågavarande
bestämmelses betydelse. Jag för min del anser, att författningsförslaget
icke förlorat på det tillägg, som här blifvit gjordt.
Hvad vidare beträffar den anmärkning, som en ärad talare på
geflebänken framstälde derom, att vid tillägget i mom. 6 af § 3 jemväl
borde inflickas orden »eller af Kongl. Maj:t», så var det nog tal om
den saken också i utskottet. Men man ansåg, att det dervidlag icke
borde kunna uppstå ringaste tvetydighet, huruvida ett uppdrag vore
af tillfällig beskaffenhet eller icke, såsom det heter i momentets första
rader: »Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet»
etc. Ett komitéuppdrag, som den ärade talaren nämnde, måste väl
anses vara af tillfällig beskaffenhet. Man vet aldrig, då man får ett
sådant uppdrag, om det kan räcka en månad eller ett år eller flera
år. Jag har för min del haft komitéuppdrag, som räckt i fulla fyra
år, och jag kan till och med af egen erfarenhet meddela, att just
denna omständighet föranledde, att man vid den tiden åtminstone
försökte beröfva mig min politiska valbarhet i hemorten derför, att
21 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
jag innehaft ett dylikt uppdrag så lång tid. Det lyckades icke den
gången, och försöket har sedermera icke upprepats. Men hvarför man
satte till detta tillägg »eller i följd af uppdrag, lemnadt af Riksdagen»,
berodde hufvudsakligen derpå, att Riksdagen ju nyligen fattat beslut,
att fullmägtiges i riksbanken eller riksgäldskontoret uppdrag kunna
blifva treåriga, och då tiden är bestämd på förhand, kan det väl
sättas i fråga, huruvida uppdraget är af tillfällig beskaffenhet. Utskottet
tordes icke lita på de försäkringar, som utskottets tre eller
fyra jurister afgåfvo, att de voro fullt öfvertygade om att uppdraget,
fastän det gåfves på tre år, likväl vore att anse såsom af tillfällig
beskaffenhet, utan för att vara fullt viss derom, att någon tvist i en
sådan sak icke skulle uppstå, blef utskottets majoritet ense om att
sätta till tillägget sådant det är. Jag har intet emot att till detta
tillägg fogas »eller af Kong!. Maj:t», ty det kan ju gifvas äfven
andra uppdrag än komitéarbeten, såsom t. ex. då någon erhåller i
uppdrag att sköta ett embete på förordnande, som kan räcka någon
längre tid, men som dock äfven måste anses vara af tillfällig art och
sålunda af den beskaffenhet, att det bör suhsumeras under denna bestämmelse.
Den anmärkning, som af eu annan talare på stockholmsbänken
uttalades, att mantalsskrifningstiden skulle sättas till början af januari,
skulle, såsom förut är anmärkt, nödvändiggöra nästan hela förordningens
omarbetande i dess vigtigaste stycken. Den frågan var den
första, utskottet tog i öfvervägande, innan man skred till detaljerad
behandling af förslagets öfriga bestämmelser, och hvarken inom bevillningsutskottet
eller sedermera inom det sammansatta bevillningsoch
lagutskottet höjdes någon enda röst för ändring med afseende å den
nu gällande mantalsskrifningstiden. Beträffande åter den anmärkning,
som denne talare på stockholmsbänken framhöll, nemligen att vissa
personer icke skulle komma att uppföras i längderna för de orter,
de tillhörde, är denna anmärkning undanröjd genom bestämmelserna i
§ 10 af den del af författningsförslaget, som ännu icke är föredragen.
För min del skulle jag icke med hvad jag nu sagt tveka att
yrka bifall till utskottets förslag, sådant som det föreligger. Men det
kan ju hända, att Första Kammaren, hvarifrån jag hört flera svåra
anmärkningar rigtas mot förslaget, återremiterar detsamma, och då
kan det ju vara lämpligt, att utskottet å nyo får taga i öfvervägande
de anmärkningar, som framstälts, och som möjligen kunde leda till
några ändringar.
Fn annan orsak, som gör, att jag icke har så mycket emot en
återremiss, är, att i 14 och 15 §§ förekommer en del ansvarsbestämmelser,
som naturligtvis äro beroende på huruvida kammaren antager
de öfriga delarne af författningsförslaget. Det kan vara lämpligt, att,
sedan man nu fått höra det hufvudsakliga i detta afseende, man låter
den delen, som behandlats af sammansatta utskottet, återremitteras
och sålunda hvila, till dess man behandlat de öfriga författningsförslagen.
Rörande
vissa delar af
Kongl. Maj:ts
''proposition
med förslag
till ny förordning
angåcnde\mantalsskrifning.
(Forts.)
N:0 24. 22
Onsdagen den 4 April. f. m.
Hittord dar af ''^ao vagar hoppas och tro, att åtminstone denna kammare skall
iUngLMajit* antaga flesta paragraferna i det andra förslaget, och om så blir
proposition förhållandet, komma vi nog att i hufvudsak få behålla de bestäm''
n°r‘fSr me^ser’ som ^nnas i sammansatta utskottets nu föredragna betänkande.
ordning °an- Under sådana förhållanden skall jag icke yrka bifall till utskottets
gående man- förslag, och jag vill icke heller motsätta mig yrkandet om återremiss,''
tåls skrifning, på det att förslagets vigtigaste bestämmelser måtte komma att pröfvas
or ■ efter de mindre vigtiga stadgandena.
Herr Bengtsson: Jag skall för min del be att få sluta mig
till dem, som yrkat återremiss. Det synes mig, som om man derigenom
skulle kunna undanrödja en del af de missförhållanden och
svårigheter, som påpekats.
Enligt min tanke är § 3 i nu föreliggande förslag fullt lika
otydlig, som den ar i nu gällande förordning. I mom. 1 af § 3
heter det: »Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det
distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han med afseende
å innehafvande tjenst eller andra omständigheter bör anses
derstädes hafva sitt egentliga hemvist.» Uttrycket »sådana förhållanden»
etc. är, enligt min tanke, alltför otydligt. Jag tror det varit
mycket bättre, om utskottet i stället stadgat »der han under längsta
tiden af året stadigt vistats», ty^ man kan åtminstone bedöma, om
en person har vistats längre på ett ställe än på ett annat.
Herr Themptander påpekade i sitt anförande, att i vår nuvarande
mantalsskrifningsförordning finnes införd valfrihet för personer,
som ega fastigheter på två ställen, att skrifva sig, der de ville,
och han ansåg önskvärdt, att sådan bestämmelse måtte finnas qvar
för framtiden. Skulle en återremiss komma till stånd och den saken
tagas i betraktande, ber jag för min del att få framhålla, för att
äfven bestämmelserna härutinnan må blifva tydliga, att enligt nu
gällande mantalsskrifningsförordning icke blott den, som eger fastighet
på två ställen, har valfrihet, ty det heter i förordningens § 3:
»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist. Härvid iakttages
så väl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse
inom särskilda man talsskri fningsdistrikter, må sjelf bestämma och
anmäla, på hvilketdera stället han hör mantalsskrifvas» etc. Ordet
innehar kan, enligt min uppfattning, icke hafva samma betydelse
som ega fastighet. Det skulle vara en orättvisa att låta den person,
som eger två fastigheter i olika kommuner, hafva full valfrihet, men
deremot förvägra dylik frihet för den, som idkar jordbruk på två
ställen och innehar större fastigheter än den andre, fastän han icke
eger dem. Om man begagnar ordet »eger», skulle således en person,
som arrenderar två stora egendomar i olika kommuner och vistas än
på den ena och än på den andra, icke hafva samma valfrihet som
den, hvilken eger ett hälft tunnland jord inom olika kommuner.
23 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Det beror blott på honom sjelf, så att, oaktadt utskylderna i de olika vj™r™*"af
kommunerna äro lika, beror det blott på hans sympati för den ena j(ongl. Maj:ts
eller andra kommunen, hvar han låter mantalsskrifva sig. Han väljer proposition
sjelf, hvilken kommun skall få den förmånen att uppskatta hans
kanske stora inkomster. „ . ordning an
Om
nu frågan blir återremitterad, anhåller jag, att äfven dessa gående manomständigheter
må tagas i betraktande. Jag anser, att valfrihet icke tal.skHfning.
bör tillkomma allenast den, som eger, utan äfven den, som innehar
fastighet på två olika ställen.
Jag yrkar återremiss på föreliggande betänkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
gifvit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och derefter på återremiss, beslöt kammaren återförvisa ärendet till
sammansatta utskottet för förnyad behandling.
§ 9.
I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets betänkande ^^mny
n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2, med förslag förordning
till ny förordning angående mantalsskrifning. angående
Punkten 1 — innefattande utskottets anmälan, att utskottet vid * öfning
behandlingen af ifrågavarande ärende ansett nödigt att sammanträda
med lagutskottet för öfverläggning med afseende å §§ 1, 2, 3, 14
och 15 i författningsförslaget, rörande hvilka delar af förslaget utlåtande
jemväl, på sätt af nästföregående § i protokollet här ofvan
inhemtas, afgifvits af sammansatt bevillnings- och lagutskott — lades
till handlingarna.
Under punkten 2, beträffande öfriga delar af författningsförslaget,
hemstälde utskottet, att Riksdagen, medförklarande, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition i de delar, utskottet förehaft till behandling,
icke kunnat oförändrad bifallas, måtte för sin del antaga ett inom
utskottet uppgjordt Förslag till förordning angående mantalsskrifning.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande författningsförslag, hade ordet hegärts af
Herr Johansson i Noraskog, som nu i sådant afseende anförde:
Jag skall anhålla, att föredragningen af detta författniugsförslag
måtte ske paragrafvis, och beslut fattas för hvarje paragraf
särskildt, samt att kammaren måtte börja med § 4 och sedan taga
paragraferna i den ordning, de förekomma.
Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls.
N:o 24. 24
Onsdagen den 4 April, f. m.
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
I följd häraf föredrogs nu till en början § 4, så lydande:
»Mom. 1. Eu hvar, som ej hos annan mantalsskrifves, skall
årligen vid mantalsskrifningen aflemna uppgift enligt bifogade formulär
n:o 1, upptagande:
l:o) för- och tillnamn, födelseår och födelsedag samt jTké eller
tjenst och hemvist för honom sjelf och dem, som till hans hushåll
höra eller till följd af aftal om biträde vid jordbruks- eller annan
rörelse eller af annan anledning skola hos honom mantalsskrifvas,
dervid iakttages, att särskild! för hvarje fastighet uppgifves dervarande
personal; börande i uppgiften tillika anmärkas, om någon af
deri upptagna personer varit vid senaste mantalsskrifning boende på
annat ställe inom distriktet;
2:o) den fasta egendom, han inom distriktet eger, besitter eller
brukar, och den rörelse, han der idkar;
3:o) beloppet af den årliga afgäld eller hyra, som erlägges för
hvarje af honom utarrenderad fastighet eller uthyrd lägenhet inom
distriktet;
4:o) namn och hemvist för de å hans egendom inom distriktet
boende eller vid hans rörelse derstädes anstälda personer, som äro
pligtiga att lemna särskilda mantalsuppgifter;
5:o) fartyg, som af honom eges eller för hvilket han är hufvudredare,
dess drägtighet och byggnadsmaterial samt derå anbringad
ångmaskins drifkraft äfvensom befälhafvarens namn och mantalsskrifningsort;
6:o)
den fasta egendom, som han eger, besitter eller brukar, och
den rörelse, han idkar inom annat distrikt; samt
7:o) namn och mantalsskrifningsort för personer, hvilka hos honom
uppehålla sig vid den tid uppgiften aflemnas, men icke höra
inom distriktet mantalsskrifvas.
Mom. 2. Den, som eger, besitter eller brukar fast egendom
eller idkar rörelse inom annat distrikt än det, hvarest han skall
mantalsskrifvas, åligger att jemväl till mantalsskrifningen i förstnämnda
distrikt aflemna uppgift angående egendomen eller rörelsen
med den dertill hörande personal.
Mom. 3. Den i mom. 1 och 2 stadgade utgiftsskyldighet gäller
i tillämpliga delar äfven för allmänna inrättningars föreståndare,
bolagsstyrelser och i allmänhet dem, som vårda och förvalta annans
egendom.
Mani. 4. Uppgifterna för de inom samma gård i stad eller köping
boende personer skola insamlas och aflemnas af gårdens egare
eller den, hans ställe företräder.
Mom. 5. På landsbygden må mindre skrifkunnig, hvilken har
att aflemna uppgift, som endast afser namn, födelsetid, yrke eller
tjenst och hemvist, meddela densamma muntligen.»
25 N:o 25.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Beträffande lydelsen af mom. 5 i denna paragraf hade särskilda
reservationer afgifvits: förordning
angående
af herrar Henricson, S. M. Olsson och Bromée med yrkande, att Gifning
åt momentet måtte gifvas följande lydelse: * (Forts.)''’
»På landsbygden må mindre skrifkunnig, hvilken har att aflemna
nppgift, meddela densamma muntligen»; samt
af herr G. Jansson i Krakerud, som yrkat, att utskottet måtte
tillstyrka följande lydelse af sagda moment:
"»På landsbygden må allmogen och mindre skrifkunnige, hvilka
hafva att aflemna uppgift, som endast afser namn, födelsetid, yrke
eller tjenst och hemvist, meddela densamma muntligen.»
Herr Johansson i Noraskog erhöll å nyo ordet och yttrade: Jag
anhåller att få rätta ett tryckfel, som förekommer i 3 mom. af § 4
på sid. 9 i utskottets betänkande. Der står nemligen: »Den i
mom. 1 och 2 stadgade ^(/Oskyldighet» i stället för uppgiftsskyldighet».
Jag anhåller, att det måtte läsas såsom det bör vara:
»uppgiftsskyldighet».
Jag har endast velat fästa uppmärksamheten härpå.
Herr vice talmannen Danielson anförde: Då kammaren har
återremitterat sammansatta utskottets betänkande öfver de paragrafer
af mantalsskrifningsförordningen, hvilka af nämnda utskott behandlats,
och då jag anser, att dessa paragrafer äro i vissa fall grundläggande
för hela förordningen, samt dessutom i detta betänkande,
som nu föreligger, förefinnas stadganden, som jag tror vara mindre
lämpliga, skulle jag för min del önska, att äfven detta betänkande
återremitterades. Icke kan det vara skäl att antaga dessa paragrafer,
då man icke vet, huru de paragrafer komma att lyda, som afse det
hufvudsakliga och väsentliga.
Jag har särskildt i detta fall fäst mig vid mom. 5 i den nu
föredragna paragrafen. Det lyder: »på landsbygden må mindre skrifkunnig,
hvilken har att aflemna uppgift, som endast afser namn,
födelsetid, yrke eller tjenst och hemvist, meddela densamma muntligen».
Den förmånen, att icke behöfva skrifva dessa uppgifter, kan nog
i och för sig vara beaktansvärd, men jag hemställer till hvar och en,
som känner förhållandena »på landsbygden, om det skall vara nödvändigt
att ålägga alla, som icke lemnat skriftliga uppgifter, att
komma personligen tillstädes och göra det muntligen. För min del
anser jag detta på landsbygden vara alldeles obehöfligt; det skulle
endast .tomma att leda till stora svårigheter, bland annat derhän, att
en stor del af dem, som äro skyldiga att lemna uppgifter, skulle
komma att blifva uppförda i den förteckning, som skall finnas öfver
dem, som icke afgifvit sina uppgifter.
N:o 24. 26
Onsdagen den 4 April, f. m.
forsla 6till v i ^ åläSSa allmogen ett besvär, som icke är nödvändigt, är nå
förordning
got> som jae tror man bör söka undvika, och jag har derför tänkt,
angående att detta moment skulle kunna få följande lydelse: »Allmogen och
skrifnin miadre skrifkunnig vare icke skyldig aflemna uppgift, der sådan en*(
Forts/f'' däst a^ser. namlli födelseort, yrke, fastighet eller tjenst och hemvist,
utan härvid antecknas hvad församlingsboken upptager, derest ej
uppgifter förekomma, som föranleda ändring deraf.»
Med ett sådant stadgande är det ju klart, att allmogen, den
stora mängden af dem, som skola införas i mantalslängderna, icke
behöfva infinna sig vid förrättningen. När flertalet af dessa öfvervarit
husförhören, som ega rum i församlingarna, och då anmält de
förändringar eller rättelser, som kunna förekomma, så får man väl
hafva det förtroende till församlingsboken, att man antager den vara
rätt uppsatt. Vill deremot en eller annan komma tillstädes och aflemna
sin uppgift, då sådant af någon förändring vore påkalladt, så
skulle han naturligtvis få det.
Då jag sålunda anser, att man icke onödigtvis bör betunga allmogen,
så hemställer jag, att kammaren ville till utskottet återremittera
den nu föredragna paragrafen, och att utskottet måtte se
till, om icke mom. 5 kunde erhålla den lydelse, jag föreslagit. Jag
tror, att det godt kan låta sig göra med bibehållande af god ordning,
och att kammarens majoritet så mycket mer bör kunna vara med
derom, som förslaget skulle afse äfven de mindre skrifkunnige, och
sålunda, då dylika finnas i städerna lika väl som på landet, medföra
en lättnad äfven för dessa.
Jag yrkar således återremiss af § 5, och att utskottet måtte
framkomma med ett förslag i det syfte, jag angifvit.
Häruti instämde herrar Ericsson i Bjersby, Anderson i Tenhult,
Hazén, Petersson i Boestad, Svensson i Rydaholm, Sjöberg, Jönsson
i Mårarp, Andersson i Löfhult, Rydberg, Kummin och Eriksson i
Elgered.
Vidare yttrade:
Herr Henricson: Uti den vid detta betänkande fogade reservationen
har jag, jemte herrar S. M. Olsson och Bromée, yrkat en
ändring i detta moment, och hade jag tänkt yrka bifall till denna
reservation, men då nu här föreslagits återremiss, så skall jag förena
mig i yrkandet derom.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar! Som
kammaren finner, skulle, enligt detta moment, alla hemmansegare
vara skyldiga att lemna skriftliga uppgifter till mantalsskrifningsförrättaren.
Detta stadgande har jag ansett dels obehöflig!, dels ock
medföra ganska stora svårigheter, ty det är klart, om vi taga hänsyn
till landsbygden och de många hemmansegare, som der finnas, att
27 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
det skall för dem blifva ganska svårt att lemna sådana skriftliga upp
gifter.
När dertill kommer, att dessa uppgifter måhända äfven skulle Jsrordning
åstadkomma oreda och svårigheter för mantalsskrifningsförrättarne, så angående
kan jag icke fatta, hvad de skola tjena till, helst som utan tvifvel ^rifnln
många, om icke de allra flesta af dessa uppgifter skulle blifva ofull- 4 (Forts™)
ständiga. Dessa i många fall ofullständiga eller origtiga uppgifter
skulle naturligtvis insändas till kammarrätten, som på det sättet skulle
få icke så obetydliga packor. Jag kan icke förstå, att kammarrätten
skulle kunna finna något nöje i dessa packor, och skulle den också
göra detta under det första året, då den fick se de olika skrifprofven,
så är jag dock öfvertygad om, att den icke för framtiden skulle finna
något nöje deri, och någon nytta kan kammarrätten omöjligt hafva
deraf, ty den kan ju icke lita på att dessa uppgifter äro exakta.
Detta är skälet, hvarför också jag reserverat mig i denna punkt,
men då nu vice talmannen framkommit med ett yrkande, som går
vida längre och som jag anser bättre än min reservation, så skall
jag be att få förena mig med honom.
Herr Anderson i Hasselhol: Herr talman! Då jag har när
varit
såsom ombud vid åtskilliga mantalsskrifningsförrättningar och
derigenom kommit att sätta mig in litet grand i dessa saker, så vill
jag meddela, att jag på grund af den erfarenhet, som jag derunder
förvärfvat, anser jag mig böra instämma i vice talmannens yrkande
om återremiss äf denna paragraf för att få den ändrad, ty det är ett
alldeles onödigt besvär, som derför bör undvikas, att hvarje ifrågavarande
person skall behöfva vara närvarande vid mantalsskrifningsför
rättningen.
Derför yrkar äfven jag återremiss.
Herr Högstedt: I den reservation, herr Jansson vid detta
moment afgifvit, ber jag att i hufvudsak få instämma, ehuru jag helst
hade önskat, att denna reservation haft följande lydelse: »På landsbygden
må, om så önskas, sådana uppgifter, som afse namn, födelsetid,
yrke eller tjenst och hemvist, meddelas muntligen eller genom
ombud.»
Med en sådan lydelse skulle man hafva undvikit uttrycket »mindre
skrifkunnige», ty dels är detta uttryck något obestämdt, dels anser
jag, att det icke må förekomma i en stadga af 1894. I städerna,
och särskildt de större, är det absolut nödvändigt, att dessa uppgifter
aflemnas skriftligen, men på landsbygden kunna sådana uppgifter
saklöst lemnas muntligen. Jag vill förena mig med dem, som yrkat
återremiss af denna paragraf.
Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Jag her
att få instämma i vice talmannens uttalande, hvilket jag anser hafva
goda skäl för sig, men derjemte skall jag, för den händelse att ärendet
N:o 24. 28
Onsdagen den 4 April f. in.
fertil*?6 ^''r ^errem''tteradt, be att få fasta uppmärksamheten på äfven eu
flrZdninn annan omständighet.
avgående Det har i vara dagar klagats ofantligt mycket öfver mångskrifveriet,
Zrifnin'' °cl1 detta icke utan fo°’ 1 föreliggande förslag är det först och främst
*(Forts”^'' föreskrifvet, att hvarje person, för så vidt han icke är, som det heter,
mindre skrifkunnig, är skyldig att lemna skriftlig uppgift icke endast
för sig, utan äfven för det folk, som han har hos sig mantalsskrifvet,
och denna bestämmelse bör nog också finnas, måhända med det i
mom. 5 omnämnda undantag. Men derjemte förekommer i mom. 2
en bestämmelse om att den, som eger fast egendom inom annat distrikt
än det, hvarest han skall mantalsskrifvas, åligger att jemväl till mantalsskrifningen
i förstnämnda distrikt, det vill säga det distrikt, der
han icke är mantalsskrifven, aflemna uppgift angående egendomen med
den dertill hörande personal.
Det förefaller mig, som om denna bestämmelse skulle vara alldeles
öfverflödig, för den händelse att egaren icke sjelf nyttjar egendomen,
utan har den utarrenderad, ty då åligger det ju arrendatorn
att aflemna dylik uppgift öfver sitt folk. Att detta oaktadt ålägga
jemväl jordegaren att lemna sådan uppgift förefaller mig alldeles
onödigt och leda till ett sådant mångskrifveri, att jag icke förstår,
huru vederbörande skola kunna reda sig med alla dessa uppgifter.
Jemte det att jag instämmer i yrkandet om återremiss, ber jag,
att, om icke det af mig nu anförda beror af någon missuppfattning
från min sida, äfven detta förhållande måtte af utskottet tagas i betraktande.
Herr Grundell: Herr talman! Den, som känner, huru det
tillgår och hittills har tillgått utan anmärkning vid mantalsskrifningarna
på landet, nemligen så, att vanligen endast några större egendomsegare
och industriidkare aflemnat uppgifter, medan deremot den
egentliga allmogen nästan aldrig gjort detta, utan häradsskrifvaren
fått tillräckliga upplysningar ur den så kallade husförhörs- eller församla
gsb oken, den, säger jag, som känner till detta förhållande, kan
icke förstå, hvarför icke denna sistnämnda kategori af mantalsskrifningsskyldighet
skulle kunna alldeles befrias från åläggande att lemna vare
sig skriftliga eller muntliga uppgifter, under förutsättning att församlingsboken
lemnar fullt besked angående dem.
Medgifvandet att få lemna muntliga uppgifter kan vid första
påseendet synas medföra en lindring; men i verkligheten innebär detsamma
raka motsatsen dertill; ty under det att en person kan aflemna
skriftliga uppgifter för en hel by eller till och med för flera byar,
måste naturligtvis, när det gäller muntliga uppgifter, hvarenda person
komma tillstädes, och det är sålunda lätt att förstå, hvilken onödig
tidsspillan derigenom skulle vållas.
Jag ber för min del att få instämma i herr vice talmannens förslag
till ändring af mom. 5 under § 4 i föreliggande förslag.
29 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be att, med afseende ^”sående
å den anmärkning, som den ärade talaren på skåuebänken nyss fram- förläning1
stälde mot det i mom. 2 förekommande stadgandet, att »den, som eger, angående
besitter eller brukar fast egendom eller idkar rörelse inom annat mantalsdistrikt
än det, hvarest ban skall mantalsskrifvas, åligger att jemväl
till mantalsskrifningen i först nämnda distrikt aflemna uppgift angående
egendomen eller rörelsen med den dertill börande personal», endast
få nämna, att denna bestämmelse icke är någon nyhet, utan att en
alldeles liknande bestämmelse återfinnes i den nu gällande mantalsskrifningsförordningens
§ 6, der det i punkten 2) beter, att »uppgiften
till mantalsskrifningen, der den skattskyldige väl bar egendom och
drifver rörelse, men icke skall för sin person skattskrifvas, endast
beköfver omfatta hans dervarande egendom, yrke och rörelse samt
dertill börande personal». Och då detta stadgande kunnat hittills
tillämpas utan att gifva anledning till misstydning, så vill jag hoppas,
att detta skall kunna ske på samma sätt äfven för framtiden.
För öfrigt, om man ser på innehållet af det formulär, som är
bilagdt detta författningsförslag och som förekommer å sid. 20—22
i betänkandet, så kan man finna, att meningen icke är, att man skall
lemna några detaljerade uppgifter öfver personalen, utan endast uppgift
å kufvudpersonerna vid de särskilda lägenheterna.
T afseende å de anmärkningar, som från skilda håll blifvit framstälda
mot bestämmelsen i mom. 5 af 4 § derom, att blott mindre
skrifkunnig person på landsbygden, hvilken bar att aflemna uppgift,
som endast afser namn, födelsetid, yrke eller tjenst och hemvist, skulle
ega att meddela densamma muntligen, skall jag be att få fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att det väl icke går an att alldeles taga
bort denna skyldighet att lemna uppgifter, ty uttrycket landsbygden
innefattar väl ganska ofta mer än den egentliga landsbygden, det
vill säga smärre hemman och lägenheter. Det finnes nemligen en
bel mängd köpingar och stationssamhällen m. m., som också ligga på
landet. I fråga om dessa stadgas i mom. 4: »uppgifterna för de
inom samma gård i stad eller köping boende personer skola insamlas
och aflemnas af gårdens egare eller den, hans ställe företräder.»
Denna bestämmelse bar naturligen till följd, att såväl i städer som
köpingar kvarenda husegare måste lemna fullständiga uppgifter i både
det ena och andra hänseendet, och man bar dermed afsett att på detta
sätt få reda på icke allenast hyresinkomsterna, för att derefter kunna
bestämma taxeringsvärdet å egendomar, som äro att hänföra under
rubriken »annan fastighet», utan äfven på bvilka personer som af en
eller annan orsak böra i taxeringslängderna uppföras. Det är af denna
anledning, som först komitén och sedermera Kongl. Maj:t ansett, att
man väl skulle kunna slippa skriftligen afge sådana uppgifter, som
endast afse namn och födelsetid o. s. v., men deremot under alla förhållanden
vara skyldig att aflemna uppgifter, som afse fast egendom.
För min del tror jag, att man icke behöfver stanna i förlägenhet för
att afgöra, bvilka som skola anses vara mindre skrifkuuniga, hvarför
N:o 24. 30
Onsdagen den 4 April, f. in.
Angående jag tror att man kan antaga förslaget, sådant det är formuleradt, och
'' förordning11 jaS ska11 derför taga mig friheten att yrka bifall till paragrafen
angående oförändrad.
mantals
*(Ports*/''
Herr Redelius: Jag ber att få yttra ett par ord angående upp
gifternas
beskaffenhet, vare sig de skola ske skriftligen ellen muntligen
eller meddelas en eller flera gånger; och ber jag dervid att
få fästa uppmärksamheten på något, som jag hade trott icke skulle
hafva varit obeaktadt, men som, då så tyckes vara förhållandet, föranledt
mig att nu begära ordet. Yi hafva nemligen och skola fortfarande
hafva i kyrkoboken eller husförhörsboken, såsom den nu heter,
och hvilken härefter skall komma att heta församlingsboken, den fullständigaste
förteckning öfver den folkmängd som finnes, till hvilken
bok alla nödiga uppgifter skola lemnas och hvartill författningsförslag
är, såsom jag tror mig veta, under utarbetning — jag har åtminstone
sett korrekturet till detsamma och äfven varit i tillfälle att taga någon
liten kännedom om det deri intagna förslag om kyrkoskrifning, som
också af utskottet beröres i dess nu föreliggande betänkande. Jag
får härvid säga, att om hvar och en som sig bör ordentligt lemnar
fullständiga och rigtiga uppgifter till församlingsboken, så behöfdes
ju i dessa delar förvisso icke annat eller mer, än att mantalsskrifningsförrättaren
toge en afskrift af dessa uppgifter, och då vore härmed
allting klart.
Jag kan således icke finna det vara lämpligt att ålägga allmänheten
skyldighet att lemna uppgifter två gånger, nemligen först en uppgift
till presterskapet och sedan en uppgift af samma innehåll till
mantalsskrifningsförrättaren.
Jag tror mig veta, att det lärer vara föreslaget att i kyrkoskrifningsförordningen
stadga ansvarspåföljd af böter intill 5 kronor för
dem, som underlåta att i rätt tid aflemna flyttningsattest för sig och sina
tjenare. År emellertid denna uppgift lemnad, hvad behöfves då vidare?
Nu har man här begärt återremiss af saken, och har jag för min
del ingenting att invända deremot, men jag ber dock, att man vid
denna punkt ville taga ifrågavarande sak i öfvervägande, så att man
må slippa att göra dessa dubbla anmälningar, de må nu ske skriftligen
eller muntligen.
Vidare en annan sak. I afseende på tiden, som är föreslagen
för granskningen, ber jag att få påpeka nödvändigheten deraf att denna
tid förlänges, enär den föreslagna tiden af 5 dagar enligt min åsigt
är allt för kort tilltagen. Granskningstiden kan mycket väl framskjutas
till den 1 april, då den komme att vara 14 dagar, och dermed
skulle den saken vara afhjelpt utan olägenhet. Äfven i det afseendet
önskar jag återremiss.
Med herr Redelius förenade sig herrar Ekströmer, Larsson i
Mörtlösa, Mallmin, Pehrson i Törneryd, Ola Bosson Olsson, Göransson,
Waldenström, Carlsson och Hansson i Solberga.
31 N:ö 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Herr Holmgren: Genom ett Utfall till nu föredragna 4 §:s ■Anlg”''™fi
5:te moment ålägger man landsbygdens befolkning en skyldighet, som fys''rofdningV
för mången bland densamma skulle komma att kännas ganska be- angående
tungande. Det finnes nemligen rätt många personer, som kunna mantalshafva
två mil och derutöfver till förrättningsstället; och det är ju då ^Yortsj''
klart, att en bestämmelse om åliggande för dessa att infinna sig der
på en bestämd dag icke skulle vara för dem välkommen. Det kan
också ifrågasättas, huruvida man kan bereda lokaler med tillräckligt
utrymme för en så stor massa folk, som sålunda nödgades inställa sig
för att meddela muntliga upplysningar. Jag anser alltså, i likhet med
talaren på bohuslänsbänken, att denna sak skulle kunna bättre ordnas,
och i hvarje fall är det ju att föredraga den hittills gällande praxis,
att uppgifterna beträffande allmogen och mindre skrifkunnige lemnas
genom vederbörande presterskap medelst utdrag ur kyrkoboken.
Jag ber derför, herr grefve och talman, att få biträda det yrkande,
som är framstäldt af herr vice talmannen.
Herr Halm: Som jag tager för alldeles gifvet, att mom. 5 af
den föredragna § kommer att återremitteras, och den diskussion, som
afser detta moment, i viss mån kommer att blifva en vägledning för
den ändring deri, som möjligen kommer att ske, skall jag be att få
med några ord uttala min tanke om nämnda moment. Jag tror alls
icke, att det här föreslagna momentet är behöfligt. Jag kan nemligen
. icke inse, hvarför landsbygden skall stå i en undantagsställning gent
emot städerna. Sedan folkskolan nu funnits i öfver 50 år och verkat
derhän, att det icke bör vara så synnerligen klent med skrifkunnigheten
bland befolkningen, så torde det icke blifva så svårt att få
ifrågavarande uppgifter skrifna. Någon synnerlig tidsvinst derigenom
att uppgifterna ske muntligen i stället för skriftligen kan det ej heller
‘enligt min uppfattning blifva. I senare fallet kan en hvar blott behöfva
vända sig till närmaste skrifkunnige för att få sina anteckningar
verkstälda, och sedan kan en person medtaga flere uppgifter på
en gång, hvilket ju på det stora hela medför tidsbesparing. Då man
nu af momentet ser, att medgifvandet att aflemna muntliga uppgifter
endast afser »namn, födelsetid, yrke eller tjenst och hemvist», så
synes mig, att dessa enkla uppgifter jemväl borde utan nämnvärda
olägenheter kunna meddelas skriftligen. Man skulle blott behöfva
hafva små tryckta blanketter att ifylla. En sådan bestämmelse skulle
i viss mån vara bindande, då allmänheten på landsbygden vandes vid
att lemna skriftliga uppgifter.
För min del anser jag, att momentet gerna kan helt och hållet
utgå.
Herr Bokström: Jag förmodar, att det yrkande på återremiss,
som blifvit framstäldt, kommer att af kammaren bifallas. Icke desto
mindre skall jag anhålla att få yttra några ord rörande den uppgiftsskyldighet,
som väckt så stora farhågor.
N:o 24.. 32
Onsdagen den 4 April, f. m.
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
I nu gällande förordning angående mantalsskrifning är det en
ovilkorlig skyldighet för en hvar, som har en sjelfständig ställning,
att lemna uppgifter till mantalsskrifningen, visserligen för en stor del
muntligen; men, ehuru en sådan ovilkorlig skyldighet finnes, så
tillämpas den dock icke i verkligheten af det skal, att mantalsskrifningsförrättaren
ur församlingsboken är i tillfälle att hemta de för
mantalsskrifningen erforderliga uppgifterna. Så kommer det ock,
tänker jag, att allt framgent tillgå. Det må emellertid vara godt
och väl, att en del uppgifter kunna hem tas ur kyrkoboken; men dock
kunna icke alla de erforderliga uppgifterna derur erhållas. De uppgifter,
som der kunna hemtas, omnämnas i l:a punkten af l:a mom. i
§ 4, der det talas om »för- och tillnamn, födelseår och födelsedag
samt yrke eller tjenst och hemvist». Ja, man kan ju äfven derur
få reda på den fasta egendom, som en hvar skattskyldig har inom
sitt distrikf; men derförutom är det för det allmänna, för staten
och kommunen af vigt att få reda på några andra förhållanden, som
omförmälas uti 3, 5, 6 och 7 mom., och beträffande dem är det
nödigt att erhålla särskilda uppgifter, och dessa skriftligen. I qvantiteten
utgöra dessa senare uppgifter ett försvinnande antal i förhållande
till dem, som hemtas ur kyrkoböckerna, och de spela således
icke någon stor roll. När man dertill lägger, att åtminstone det
sammansatta bevillnings- och lagutskottet borttagit bötesbestämmelser
för underlåtenhet att lemna dessa uppgifter, så tror jag, att i verkligheten
den uppgiftsskyldighet, hvarom här är fråga och som i det
stora hela visserligen icke saknas i den gamla författningen, icke
bör kunna gifva anledning till så stora farhågor, som man här velat
göra gällande.
Jag har velat nämna detta under antagande, att kammaren återremitterar
paragrafen; och om dervid någon lyckligare begränsning
kan ske, så skall jag icke hafva någonting deremot. ,
Herr Folke Andersson: På samma gång jag ber att få instämma
med herr vice talmannen och herr Redelius, skall jag be
att få påpeka en bestämmelse i 7 punkten af 1 mom., der det
bland uppgifter, som jag skall aflemna, talas om namn och mantalsskrifningsort
för personer, hvilka hos mig uppehålla sig vid den tid,
uppgiften aflemnas, men icke böra inom distriktet mantalsskrifvas.
Om t. ex. jag har ett besök af en slägtinge eller främling, så synes
det mig vara bra orimligt, att jag ovilkorligen skall nödgas uppgifva
namnet på en sådan besökande äfven för det fallet, att detta besök
är helt kort. Om i förevarande punkt stode inryckt någon bestämmelse
om huru lång tid en person skall vistas i ens hem för att man
ovilkorligen skall vara skyldig upptaga honom å sina uppgifter till
mantalsskrifningen, vore saken något rimligare, men såsom det nu är,
innebär ju föreskriften en orimlighet och leder till det af her Anders
Persson omnämnda mångskrifveri. Då nu hela §, såsom jag hoppas,
Onsdagen den 4 April, f. m.
33 N:o 24.
blir återremitterad, hemställer jag, huruvida ej utskottet skulle helt
och hållet kunna stryka punkten i fråga.
, Herr AV allbom: Jag begärde ordet egentligen för att yrka bifall
till vice talmannens förslag.
Derefter har emellertid uppträdt én talare, som yrkat på, att 5:e
momentet skall vara som det är af utskottet formuleradt. Jag frågar:
hvarför skall det så vara? Har man på landsbygden lidit något af de
nuvarande lagbestämmelserna? Nej, visst icke. Det blir icke samma
förhållande i städerna och på landet i fråga om mantalsskrifningen.
Städerna fordra mera noggranhet i fråga om mantalsuppgifterna. Det
är på landet bra mycket bättre stäldt med uppgifterna i husförhörsboken
än i städerna.
Det är också säkert, att om det i denna kammare funnes någon
representant för den tjenstemannaklass, som man genom detta förslag
komme att pålägga en tung börda, jag menar häradsskrifvame, så
skulle de träda upp och försvara sig. Det finnes inom kammaren
representanter för en annan tjenstemannaklass, som beröres af detta
förslag, och de taga nog vara på sina intressen, men häradsskrifvame
är det ingen som försvarar.
Här skola inlemnas skriftliga uppgifter från hvarje landtbrukare
på landet. Så skall det också lemnas uppgifter från dem, för hvilka
det enligt tabell 1 i anmärkningskolumnen begäres särskild debetsedel.
När häradsskrifvaren fått in alla dessa papper, så skulle man kanske
tro, att han endast behöfde binda i hop dem. Men så är icke förhållandet,
ty han måste gå igenom hvartenda ett och se efter, för
hvilka personer denna anmärkning förekommer. Det blir ett förfärligt
göra för häradsskrifvame att taga reda på dessa personer. Det
skulle bli, jag vet icke hvad jag skall kalla det, men nog gör det
skäl för benämningen onödigt skrifveri.
En annan sak är också, att det i städerna finnes tryckta blanketter
att tillgå, men på landet långt bort från städerna är det icke
lätt att få sådana.
Jag yrkar bifall till herr vice talmannens förslag.
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
Herr Olsson i Mårdäng: En ärad talare yttrade nyss, att det
med de föreslagna nya bestämmelserna skulle i vissa fall till häradsskrifvaren
inkomma dubbla uppgifter. Jag tror, att det kan visas
exempel på, att det ibland kan komma till och med tredubbla uppgifter
om eu person. I mom. 1 fjerde punkten talas det om att egare
af jordegendom skall lemna uppgift om »namn och hemvist för de å
hans egendom inom distriktet boende eller vid hans rörelse derstädes
anstälda personer, som äro pligtiga att lemna särskilda mantalsuppgifter».
För dessa får man alltså en uppgift i kyrkoboken, en från
hemmansegaren eller egaren af egendomen och en -från dem sjelfva.
Kan det vara nödvändigt att lemna alla dessa olika uppgifter? För
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 24. 3
N:o 24. 34
Onsdagen den 4 April, f. m,
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
min del tror jag det icke, i all synnerhet som den uppgift, som
omnämnes i 1 mom. 4 punkten, endast skulle afse namn och hemvist.
Jag skulle derför helst se, att denna punkt komme att utgå,
och jag tillåter mig framställa yrkande derom.
Jag tror äfven, att det kan framvisas fall, då det kommer att
ställa sig tvistigt i afseende på denna uppgift, nemligen då det är
fråga om en egendom, som eges af flera personer. Hvilken af dessa
skall då lemna uppgiften? Det torde blifva ganska svårt att afgöra.
Det är äfven en annan omständighet, som enligt mitt förmenande
sammanhänger härmed, och det är, att, om en egare inom ett annat
distrikt eger eu egendom och har personer boende eller sysselsatta
på densamma, han icke har skyldighet att för dessa lemna någon
uppgift, och följaktligen blifva dessa icke så noggrant uppgifna som
de, hvilka bo på hans egendom i det distrikt, der han sjelf är bosatt.
På samma gång jag instämmer i herr vice talmannens förslag
och i herr Redelii yttrande äfvensom i det yrkande, som gjorts af
herr Folke Andersson, skall jag be att få hemställa, att denna punkt
måtte ur förslaget utgå.
Herr Persson i Stallerhult: Då första delen af mantalsskrifningsförordningen,
som afhandlades i sammansatta bevillnings- och
lagutskottets betänkande, blifvit återremitterad, så är det väl alldeles
gifvet, att äfven denna del kommer att till utskottet återförvisas.
Jag kan emellertid icke underlåta att uttala den förhoppning,
att, för den händelse sammansatta bevillnings- och lagutskottet skulle
på grund af återremissen komma med en sådan förändring i förslaget,
att den nuvarande valfriheten skulle bibehållas, detta förslag måtte
af kammaren afslås.
■ Beträffande den nu föredragna paragrafen, kan jag efter alla de
anmärkningar, som mot den samma blifvit gjorda, icke finna, att de
äro så befogade, som det låter. Ty mig synes den föreslagna förändringen
från gammalt till nytt åtminstone icke vara en förändring
till det sämre, utan snarare till det bättre.
I den gamla författningen heter det, att en hvar »husbonde»
skall vid mantalsskrifningen uppgifva de och de personerna. I den
nya heter det, att »en hvar, som icke hos annan mantalsskrifves»,
skall aflemna dylika uppgifter. Skilnaden i detta fall är sålunda icke
så stor, och jag tror i allt fall icke, att mot den föreslagna ändringen
några befogade anmärkningar kunna göras.
Beträffande de uppgifter, som man befarat skulle blifva så besvärliga
att tillhandahålla vid mantalsskrifningen, förmodar jag, att,
om förslaget antages, alldeles samma förfaringssätt kommer att tilllämpas
som hittills, och på landet har, åtminstone på den ort jag
tillhör, det icke iakttagits så stor stränghet beträffande fordringen på
skriftliga uppgifter, utan äfven muntliga uppgifter hafva mottagits,
hvilka afsett annat och mera än bär omnämnda namn, hemvist o. s. v.
35 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Men i alla fall skall jag icke motsätta mig en återremiss för att Angående
få en förenklad form i fråga om denna paragraf, helst som jag hörde Oordning
af herr Redelius, att han icke hade något emot, att mantalsuppgifterna angående
skulle lemnas endast till pastor och att de sedan skulle af honom mantal*
medhafvas till mantalsskrifningen och der godkännas. Det är på sk^aria)
detta sätt, komitén önskade, att paragrafen skulle formuleras, men
det har vederbörande statsråd icke vågat sig på till följd af det
motstånd, förslaget rönte från presterskapets sida. Men då nu en
prestman här i kammaren yrkat på, att denna bestämmelse skulle
upptagas, så kan jag ej annat än finna det önskvärdt, att så måtte
ske. Jag skall taga mig friheten uppläsa den § i komiténs förslag,
som handlar om, huru mantalsuppgifter skola aflemnas. Den lyder:
»En hvar, som ej hos annan mantalsskrifves, skall årligen under loppet
af december månad i och för nästkommande års mantalsskrifning till
pastor å tid och ställe, som af honom gemensamt för hela församlingen
eller särskilt för olika delar deraf utsättas och i god tid
förut i kyrkan kungöras, aflemna uppgift enligt bifogade cirkulär n:o 1,
upptagande» o. s. v. alldeles som det nu står i utskottets förslag.
Dessa uppgifter skulle sålunda aflemnas vid förskrifningen eller husförhören,
och sedan skulle pastor aflemna dem vid mantalsskrifningen,
så att vederbörande alltså icke ''skulle behöfva lemna nya uppgifter.
Detta har man emellertid icke vågat upptaga, emedan det
rönte stort motstånd från presterskapets sida, då det hade att afgifva
yttrande angående förslaget.
Då nu emellertid herr Redelius är ense med komitén derom, att
dubbla uppgifter äro onödiga, och att man mycket väl kan reda sig
med enkla, så hoppas jag, att, om förslaget kommer att återremitteras,
det kommer att omarbetas i detta afseende, så att man får ett enklare
sätt än det nu föreslagna.
För min del har jag alltså ingenting emot en återremiss, alldenstund
jag hoppas, att man derigenom skulle vinna detta syfte, som
innebär en stor förbättring.
Herr Berglöf: Den nu ifrågavarande författningen har ju sin
ganska stora betydelse, då den är grundläggande först och främst för
folkmängdsstatistiken, som ligger till grund för en hel mängd val i
landet, vidare för alla beskattningsangelägenheter och slutligen äfven
för en hel del fattigvårdsmål.
Det är en ständig strid emellan kommunerna angående beskattningsfrågor,
och då mantalsskrifningsförordningen är grunden för beskattningen,
så är det heller ej underligt, att man strider om mantalsskrifningsförordningen
och platsen, der en hvar skall mantalsskrifvas.
Då frågan är af så stor vigt, skulle man hafva kunnat tänka sig,
att man efter 20-årigt arbete med denna författning skulle fått fram
ett bättre förslag än nu föreliggande.
Det fel, hvartill man härvidlag gjort sig skyldig, torde vara
det, att man här som vid mången annan lagstiftning sökt lappa på
N:o 24.
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
36 Onsdagen den 4 April, f. m.
ett gammalt kläde, att man sökt lappa på 1861 års gamla förordning
och icke genast satt sig ned och skrifvit en ny, mera tidsenlig. Jag
tror, att om man låtit bli den gamla författningen och kastat sig in
på en ny lagstiftning, så skulle arbetet dels hafva Varit lättare och
dels kommit fram i mera fulländad form.
Under förarbetena till föreliggande förslag har det varit påtänkt
att taga annan tid för mantalsskrifningen än den gamla eller årets
sista månader. Det har vid flera tillfällen inom denna kammare uttalats
som önskningsmål att få tiden för mantalsskrifningen förändrad,
och det är alldeles gifvet, att det innebär en orimlighet, att det skall
taga en tid af 3 år med behandlingen af mantalsskrifningen, debiteringen
och uppbörden, så att den mantalsskrifning, som verkställes under
november och december 1893, är grundläggande för den uppbörd, som
eger rum 1895.
Med denna långa tid mellan mantalsskrifningen och uppbörden
är det gifvet, att en hel del förändringar inträffa, som åstadkomma
besvärligheter i handräckningsväsendet och svårigheter för resp. uppbördstagare
att få ut'' sina uppbördsmedel. Detta skulle kunna afhjelpas,
om man hade god vilja, och frågan behöfde icke möta de
svårigheter, som åtskilliga myndigheter och embetsverk bär i sina
utlåtanden hafva uttalat.
I afseende på den föreliggande punkten om dessa skriftliga eller
muntliga uppgifter, må jag säga, med den kännedom jag har om skrifkunnigheten
på landsbygden och med den kännedom jag har om beskaffenheten
af de skriftliga handlingar, som inkomma från landsbygdens
invånare, att skriftliga mantalsuppgifter på landsbygden äro
både onödiga, olämpliga och besvärliga för allmänheten. Hvarför skall
man fordra in uppgifter på saker, som år ut och år in äro ungefär
desamma? Det är ingen annan förändring än den, att t. ex. ett barn
födes eller någon dör eller ett par gifter i hop sig; och om dessa saker
kan man med lätthet få uppgift från presterskapet, så att ifrågavarande
skriftliga uppgifter äro onödiga och besvärliga.
En annan sak i afseende på mantalsskrifningen på landet, som
jag tror vara nödvändig, är, att sexmänneD, som förut lemnat upplysning
och meddelanden vid mantalsskrifningarne för resp. rotar, på
något sätt blifva ersatta. Vill man icke behålla sexmännen, såsom
varande en föråldrad institution, så må man inrätta rotemän, som
komma till mantalsskrifningen med muntliga uppgifter för vissa områden
inom kommunen. De s. k. kommunalombuden, som omtalas
i mantalsskrifningsförordningen och som kommunalstämman skulle
utse, äro icke desamma som sexmännen, utan sådana, som skola lemna
uppgifter rörande resp. personers förmåga att utgöra sina skatter.
Men för rotemännen, eller hvad man vill kalla dem, borde det vara
ett åliggande att lemna muntliga upplysningar i afseende på mantalsskrifningsförhållandena,
hvilka äro synnerligen vigtiga och angelägna.
Deremot skall man icke besvära allmogen med att komma in med
37 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
skriftliga uppgifter eller personligen infinna sig för att lemna muntliga
uppgifter.
Här kar i öfrigt såväl i afseende på det sammansatta utskottets
betänkande som i afseende på detta betänkande framförts så många
anmärkningar, att jag må säga, att hela författningen i det skick, hvari den
nu finnes, icke är mogen till antagande, vare sig i nu befintligt skick
eller efter återremiss till utskottet. En annan vigtig fråga, som står
med denna i sammanhang, är lagstiftningen om kyrkoskrifningen.
Lagbestämmelser härutinnan ligga fortfarande under behandling; de
äro icke färdiga. Men det kan väl icke vara lämpligt att besluta
om mantalsskrifningsförordningen ensamt för sig, då, efter hvad som
presterskapet inom ''kammaren upplyst, mantals- och kyrkoskrifningarne
stå i oafvisligt förhållande till hvarandra. Detta under 20 år påarbetade
förslag tror jag kan ligga till sig ännu någon tid, öfverses af
resp. myndigheter och framför allt af regeringen och komma fram i mera
fullmoget skick i sammanhang med kyrkoskrifningsförordningen. På
grund häraf och på grund af de många anmärkningar mot förslaget,
som för öfrigt framstälts, tager jag mig friheten att yrka afslag icke
blott på den föreliggande paragrafen, utan på hela författningen.
Angående
f örslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Arnoldsson, Larsson i Berga och Åkerlund.
Herr Kedelius: Herr Persson i Staller hult hade ett yttrande
nyss, som uppkallat mig, och det så allvarsamt, att jag ansett för min
pligt att begära ordet för att närmare förklara mig öfver ett och
och annat, som han sade. Tv jag känner mig verkligen träffad af
den anmärkningen, som han framstälde, att från presterligt håll anmärkning
framstälts mot den del af förslaget, som förelåg från mantalsskrifningskomitén
i denna punkt i fråga om uppgifterna. Det
fans verkligen ett förslag, som jag för min del icke vill hafva upphöjd!
till lag. För att få försvara mig i dessa frågor, utan att blifva
utsatt för svårare missförstånd, så ber jag kammaren om öfverseende,
i fall jag kommer att vidröra åtskilligt, som redan är sagdt både af
mig och af andra talare förut, då jag icke ser mig i stånd att på annat
sätt klargöra min mening och min ställning till frågan om uppgifterna.
Jag får kanske börja med det förhållande, som är i denna del,
ett förhållande, som jag för min del anser kunna utan svårighet få
fortfara. När uppgifterna samlas till den s. k. rättelse för kyrkoskrifningen,
så sker det hos mig åtminstone vanligen på husförhöret före
början af den religiösa delen, en timme eller två, allt efter som rotarne
äro större eller mindre. Då är vanligen hela i’oten samlad, så
många som kunna infinna sig, äldre och yngre, män och qvinnor.
Då får man enligt mitt förmenande fullständiga och pålitliga uppgifter
till husförhörsboken. Men dessa lemnas i regeln muntligen. Skriftligen
kan det icke sägas ske på annat sätt och i andra delar, än att
om någon kommer och säger, att han skall skrifvas för en ny hemmansdel,
större eller mindre, anser jag mig pligtig att begära att få
N:o 24. 38
Onsdagen den 4 April, f. m.
framtill Se an^D?ei1 köpebrefvet eller åtminstone köpekontraktet, och det förförordning
utaQ skrifver jag honom icke såsom egare. Uppgifver någon sig som
angående arrendator, d. v. s., om hemmansegaren sjelf icke uppgifver arrenmantah-
datorn — ty det må ju vara tillräckligt — utan arrendatorn i ega
*
(FortsO rens frånvaro vill skrifvas, så ber jag att få se arrendekontraktet och
antecknar naturligtvis på promemorian datum för både det ena och
det andra, för att derom lemna uppgift åt häradsskrifvaren vid den
förestående mantalsskrifningen. Och så fordrar jag naturligtvis för
dem, som flytta in, att flyttningsattest lemnas, hvarförutan jag naturligtvis
icke kan inskrifva dem i husförhörsboken.
När på detta sätt anteckningar om de uppgifter, som lemnats
om inflyttning och utflyttning, födelse och död, o. s. v., äro rigtigt
och ordentligt gjorda, då menar jag, att husförhörsboken är så klar
som den rimligtvis kan blifva. Och då får jag också säga, att då
behöfves ingenting mera. Jag har i mitt förra anförande sagt, att
jag ansåg, att det icke behöfdes mera, än att mantalsskrif ningsförrättaren
fick afskrifva dessa uppgifter utan att något nytt åläggande
skulle komma till, hvarigenom enskilde familjefäder m. fl. i församlingen
skulle åläggas skriftliga uppgifter till mantalsskrifningen, sedan
dessa muntliga uppgifter aflemnats, vare sig detta skett vid husförhöret
eller det skett vid den särskilda förskrifningsförrättningen sedermera.
Men det var icke detta, som mantalsskrifningskomitén föreslagit
och som jag bland andra motsatte mig; utan det var något helt
annat, så vidt jag kan fatta. Det gick ut på, att alla skulle lemna
sina skriftliga uppgifter enligt formulär, som nu äro visade, och lemna
dessa till presterskapet, hvilket det sedan skulle åligga att numrera
dem i alfabetisk ordning, genomdraga dem och lemna dem till mantalsskrifningen,
hvarförinnan presten äfven skulle hafva rättat dem.
Jag frågade mig, huru det för mig skulle vara möjligt att rätta en
uppgift, som jag sjelf skulle rätta mig efter. Ty jag skulle först
införa rättelserna i husförhörsboken efter dessa skriftliga uppgifter,
och sedan skulle det också åligga mig att rätta sj elfva de skriftliga
uppgifterna. Detta ansåg jag vara en motsägelse, som jag icke kunde
anse helsosam i något hänseende. Och dertill kommer, att i sammanhang
med detta föreslagna åliggande för presterskapet förbundits
åtskilligt annat ansvar, som jag icke vill vara med om, just i fråga
om mantalsskrifningsskyldigheten. Jag tror, att jag hade skäl för att
motsätta mig detta förslag från mantalsskrifningskomiténs sida, på
samma gång jag kan vara med om det, som nu här i kammaren framhållits
af mig och andra talare.
Jag ber att få uttala denna min uppfattning, att jag icke anser
mig komma i motsägelse mot mig sjelf för den sakens skull, utan
godt kan förlika det ena med det andra. Det var det, jag ville svara
herr Persson i Stallerhult.
Herr Henricson: Då jag förra gången hade ordet, trodde jag
icke, att diskussionen skulle blifva så omfattande, och derför inskränkte
Onsdagen den 4 April, f. m, 39 N:o 24.
jag mig till hvad jag då sade. Emellertid har nu yttrats åtskilligt,
som jag skall anhålla att få med några ord bemöta. förordning
Reservanterna, nemligen jag samt herrar Olsson och Bromée, angående
hafva icke velat införa något nytt, ty i nu gällande författning före- mantal»-finnes redan en föreskrift derom, att allmoge och mindre skrifkunniga *jJorts!)*''
personer må vid förrättningstillfället muntligen meddela sina uppgifter,
och dessa personer hafva således hittills varit skyldiga att aflemna
dessa uppgifter vid mantalsskrifningstillfället. Här bär uttalats farhågor
för att detta skulle medföra så stora besvärligheter, och att
mången, som underläte detta, skulle åläggas den föreslagna ersättningen
till kronobetjeningen, hvilken egde infordra den felande uppgiften;
men jag tror, att dessa farhågor i någon mån kunna skingras,
om man genomläser det sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande på sidan 4, der detta förhållande klargöres. Der står
nemligen:
»§ 15 i Kongl. Maj:ts förslag innehåller stadganden derom, att
derest föreskrifven uppgift icke i behörig tid och ordning aflemna:?,
skall felande uppgift den försumlige alfordras. Då emellertid ett sådant
affordrande ej synes nödigt i det fall, att tillförlitlig upplysning
rörande de förhållanden, uppgiften skolat afse, ändock vid mantalsskrifningsförrättningen
erhålles, vill utskottet förorda, att ifrågavarande
stadgande ej göres så ovilkorligt, som Kongl. Maj:ts förslag
innebär; och har i utskottets förslag i sådant syfte of vanberörda ordet
»skall» utbytts mot ordet »må». -
Utskottets förslag afser att ålägga alla^ kemmansegare skyldighet
att aflemna mantalsuppgiften skriftligen. Vi reservanter hafva yrkat,
att mindre skrifkunniga må kunna aflemna sina uppgifter muntligen.
Och jag kan icke tänka mig, att en förrättningsman just skulle vara
så angelägen om att få så många skriftliga uppgifter, enär de sedermera
skola åtfölja mantalslängden och således blifva till ganska mycket
besvär.
Emellertid måste väl något stadgande finnas. Antagligt är ju,
att uppgifter icke komma att affordras i annat fall, än då någon
tredskas eller underlåter att på något sätt aflemna dylika uppgifter,
men vid ett sådant förhållande måste väl någon straffpåföljd förefinnas.
Jag har icke något vidare'' yrkande att framställa.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen. Herr talman, mine herrarI Då jag icke haft tillfälle att
närvara vid den diskussion, som hållits rörande den 4:de paragrafen,
men hört, att bland andra yrkanden äfven afslag a densamma blifvit
yrkadt, så kan jag icke underlåta att lägga kammaren pa sinnet att
åtminstone låta denna paragraf få åtfölja den allmänna återremissen,
på det att icke det inbördes sammanhanget emellan de olika paragraferna
måtte rubbas och hela frågans framgång derigenom riskeras.
Det är, såsom flera talare upprepade gånger framhållit och äfven jag
N:o 24. 40
Onsdagen den 4 April, f. m.
fötaZtuL ?låt6L mi" Dämna 0(ih ™>. tredje paragrafen, som är sjelfva
förordning hu*vudiragaii, men icke för ty är det af ganska stor vigt att få hela
angående författningen ordnad och systematiserad, hvarjemte åtskilliga af de
tkrifninq. J)estämjnelser- som i andra paragrafer förefinnas, böra kunna antagas,
(Forts.) huru det än går med tredje paragrafen. Särskilt vill jag påpeka
sammanhanget med förordningen angående kyrkoskrifning. I det
hänseendet har jag hört en föregående talare yrka afslag, emedan
han ansåg, att författningen rörande mantalsskrifning borde ställas
i direkt samband med kyrkoskrifningsförordningen och först då
underkastas pröfning. Detta skulle dock enligt min tanke ytterligare
försvåra i stället för att förenkla lösningen af denna redan nu ganska
kinkiga fråga.
Hvad nu beträffar den detaljfraga, som jag hört egentligen gifvit
anledning till diskussionen, nemligen den i denna paragrafs femte
moment befintliga föreskrift om mantalsuppgifters aflemnande, så har
Kongl. Maj:t framstält sitt förslag i den tanke, att befriade från att
aflemna skriftliga uppgifter skulle vara mindre skrifkunnige, dock
endast i särskildt uppräknade fall eller att dylika, som icke ega fastighet,
skulle få muntligen aflemna de uppgifter, som endast afse namn,
födelsetid, yrke eller tjenst och hemvist. Jag kan icke neka till,
att _ det vore vigtigt och nyttigt att få skriftliga uppgifter från alla
fastighetsegare, och hvilken fastighetsegare finnes väl i Sveriges rike,
som icke kan skrifva en dylik uppgift? Och finnes det verkligen
någon, som icke kan konsten, huru nyttigt vore det icke för honom
att lära sig den! Jag anser, att det icke är för mycket begärdt af
våra svenska fastighetsegare, att de skola kunna skrifva så simpla
uppgifter som: jag eger detta hemman och har i min tjenst så och
så många drängar och pigor. Men besväret kanske anses för stort,
och i sådant fall erkänner jag, att det icke är någon kardinalfråga,
ehuru jag anser-, att det icke anstår våra fastighetsegare att säga: vi
kunna icke skrifva sådana uppgifter.
Jag har emellertid ansett, att denna paragraf borde få af utskottet
pröfvas lika väl som öfriga delar af förslaget.
Herr vice talmannen Danielson: Då herr statsrådet lade
vigt på att alla fastighetsegare borde vara skyldige att aflemna
sådana här uppgifter, så får jag säga — och det tror jag, litet
hvar känner till — att i landsorten inom många kommuner det
knappt finnes någon, som icke är fastighetsegare, och då skulle således
alla vara skyldige att årligen aflemna uppgift om sina fastigheter.
Hvartill skulle detta tjena, då fastigheten kanske icke ombyter
egare hvart tionde eller tjugonde år, och det är kändt, att det
är samma egare och samma förhållande? Hvartill skulle det tjena,
att denna lilla fastighetsegare, som kanske eger blott en mindre jordlägenhet
eller husbyggnader eller låt vara hemmansdel på x/* eller Va
hemman eller något mera, skall komma med en sådan uppgift? För
öfrigt kan det ju också hända, att det stora flertalet af de mindre
41 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
fastighetsegarne såsom jordlägenhetsinnehafvare och husegare är ute
på arbetsförtjenst på andra håll, ja, kanske som idkande fiske eller • fsrordning^
sjöfart på långt'' aflägsna platser. Hvarför skulle det vara så nödigt angående
att ålägga dessa att lemna uppgifter eller för en kostnad af 1 krona
50 öre till ersättning åt kronobetjeningen infordra dem af honom i *(Forts”f''
händelse af försummelse. Jag kan icke tro, att Riksdagen vill stifta
en lag, som på sådant sätt skulle trakassera allmänheten, och har
det förut funnits en sådan bestämmelse, som nu påyrkas, så anser
jag, att det icke är mer än rätt att ändra ett sådant förhållande,
som kan föranleda onödiga trakasserier.
Man har talat om att i 15:de paragrafen ordet »skall» utbytts
mot ordet »må», men i alla händelser är detta »må» så tillräckligt
starkt, att, i händelse den försumlige uraktlåter att aflemna sin uppgift,
mantalsskrifningsförrättaren kommer att anmäla förhållandet hos
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som eger att införskaffa den felande
handlingen genom anlitande af kronobetjeningen, hvilken för
detta sitt besvär erhåller 1 krona 50 öre. Det är visserligen föreslaget,
att böterna skola falla bort, men 1 krona 50 öre är dock en
utgift, och då den är alldeles onödig, kan jag icke tro, att denna
kammare vill stifta en lag, hvarigenom man rent af föreskrifver en
så onödig bestämmelse.
Jag béklagar, att utskottets vice ordförande yrkat bifall till denna
paragraf, och det ser ut, som om en återremiss af densamma icke
kan vinna mycket understöd, då äfven en annan ledamot af utskottet
yttrat sig på samma sätt, men jag hoppas dock, att, om denna fråga
mot förmodan skulle återkomma i samma skick, denna kammare
måtte beakta frågan, och jag skulle då hellre vilja hafva afslag på
alltsammans än bifall till paragrafen, sådan den nu föreligger. Jag vill
emellertid hoppas, att utskottet, i händelse af en återremiss, är vänligt
att afgifva sin hemställan i den rigtning, som jag tror, denna
kammare i détta fall önskar.
Herr Hammarström instämde med herr vice talmannen.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall först anhålla
att få ansluta mig till herr vice talmannens yrkande, men på
samma gång hemställa till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
hvartill dessa skriftliga uppgifter skulle tjena, då
hemmansegarne skulle sysselsätta sig med dem för att lära sig skrifva
sådana uppgifter? Hvilken fördel skulle vederbörande få af dessa
uppgifter, hvilka icke vore fullständiga, ty under det att man håller
på att lära sig något, kan man icke göra något fullständigt? Det,
skulle således dröja rätt många år, innan dessa uppgifter finge någon
som helst betydelse.
Medan jag har ordet, skall jag äfven anhålla att få svara en
ärad ledamot af bevillningsutskottet, som ansåg, att dessa uppgifter
skulle blifva mindre farliga derför att böterna borttoges. Hvartill
N:o 42. 42
Onsdagen den 4 April, f. m.
Angående skall det då tjena att skrifva en förordning, som icke är effektiv,
förordning^ u^an den ena kemmansegaren skall, om lian finner för godt, få
angående lemna sådana uppgifter och den andre icke bry sig om det? Hvad
mantals- skall svenska folket få för aktning för lagar och författningar, om
^FortsT'' man skifver sådana författningar, som det får behandla huru det
behagar? Jag tror från moralisk synpunkt, att man på goda skäl
kan vara med på en återremiss.
Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Med afseende å
dessa skriftliga uppgifter, så är det ju möjligt, att de kunna erfordras
i städerna för taxeringen, men hvad åter beträffar landsbygden,
så äro de alldeles öfverflödiga; möjligen skulle de kunna behöfvas
för de större egendomsegame och yrkesidkarne, men i öfrigt kunna
de icke erfordras.
Här har talats om, huru lätt det är att fullgöra dessa uppgifter, men
jag har en annan erfarenhet derom från den trakt, der jag bor. Det
är mycket knapp tid mellan förrättningen och mantalsskrifningen;
presterskapet har mycket brådt om; det håller'' husförhör och andra
förrättningar; presten får fullständiga uppgifter och han upptager i
husförhörsboken såväl hvem som eger hemmanet och hvilka som
bo å detsamma, så att i denna bok finnes fullständigt, hvad som erfordras
för mantalsskrifningen.
Om nu skriftliga uppgifter lemnas, så vet jag, huru svårt det
är att på den korta tiden hinna med allt, medan presten är upptagen
på husförhör och dylikt; de skola kollationeras med kyrkoboken
m. m.
För min del vill jag instämma med herr vice talmannen och
har intet emot en återremiss, men jag anser, att det tillägget skulle
göras, att, då en person nöjaktigt till presten uppgifvit, hvad som
erfordras för mantalsskrifningen, det måtte få vara nog dermed, och
att prestens hok vid mantalsskrifningstillfället måtte få vara fullt
gällande. Märk väl: jag säger nöjaktiga, jag säger hvarken skriftliga
eller muntliga; jag tror för öfrigt, att muntliga uppgifter skola
blifva mycket säkrare än skriftliga, hvilka mången, gång kunna vara
origtiga.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o på godkännande
af den föredragna paragrafen; 2:o på afslag å densamma;
och 3:o på återremiss. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den sistnämnda propositionen; men som
votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
på afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som vill, att kammaren till bevillningsutskottet återförvisar
43 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
§ 4 i föreliggande förslag till förordning angående mantalsskrifning,
röstar förordning
angående
■ mantals
skrifning.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är nämnda § af kammaren afslagen.
Omröstningen utföll med 1-57 ja mot 58 nej; och hade alltså
paragrafen till utskottet återremitterats.
§ 5 var af följande lydelse:
■»Mom. 1. Genom vederbörande chefers föranstaltande skall årligen
aflemnas uppgift till för- och tillnamn samt födelseår och
födelsedag- å arméns och flottans i garnisons- eller stationsort förlagda
värfvade manskap samt de vid kronans varf och verkstäder
anstälde ständige arbetare; börande för de sistnämnde jemväl uppgifvas
yrke eller anställning.
Mom. 2. Sjömanshusdirektion åligger att för hvarje år, räknadt
från och med den 1 november, angående under året vid sjömanshuset
påmönstrad sjöfarande, som företett utflyttningsbetyg från en
församling, hvilket icke blifvit i annan församling inskrifvet, medelst
utdrag af vederbörande register meddela uppgift till förstnämnda församling.
Mom. 3. Stations- eller kompanichef vid kronoarbetscorpsen
samt direktör eller annan föreståndare för straff- och arbetsfängelse
skall likaledes för hvarje år, räknadt från och med den 1 november,
angående en hvar för allmänt arbete eller bestraffning i corpsen eller
fängelset under året intagen och vid dess utgång i rullorna qvarstående
person till den församling, personen tillhör, meddela uppgift
å för- och tillnamn, födelseår och födelsedag, anledningen till hans
intagande i corpsen eller fängelset, dagen, då han ditkom, och den, då
arbets- eller strafftiden går till ända, äfvensom hans senast antecknade
bostad inom församlingen.
Mom. 4. De i denna § föreskrifna uppgifter skola till vederbörande
pastor eller i § 13 omförmäld församlingsföreståndare insändas
före den 8 november hvarje år och, efter det pastor eller
församlingsföreståndaren deraf tagit del, af denne aflemnas till mantalsskrifningsförrättaren;
skolande pastor eller församlingsföreståndare
likaledes till mantalsskrifningen medhafva de senast till honom inkomna
förteckningar öfver vissa arbetare, hvilka, enligt hvad särskildt
är eller varder stadgadt, årligen skola af arbetsgivare eller arbetsföreståndare
meddelas.»
N:o 24. 44
Onsdagen den 4 April, f. m.
Angående
förslag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Då jag antager,
att äfven den nu föredragna paragrafen kommer att återremitteras,
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på en lucka,
som förekommer i densamma — äfvensom i den 13:de §:n —, och
som är af den beskaffenhet, att den, om man skall kunna förstå
§:n, ovilkorligen måste fyllas. Det heter i 4:de mom. af § 5: »de
i denna § föreskrifna uppgifter skola till vederbörande pastor eller i
§ 13 omförmäld församlingsföreståndare insändas.» I § 13> talas om
föreståndare för sådana dissenterförsamlingar, hvilkas medlemmar
icke äro upptagna i kyrkoböckerna för den statskyrkoförsamling,
inom hvilkens område de äro boende.» Nu äro de legaliserade dissenterförsamlingarna
i vårt land af två slag, dels sådana, som ega,
och dels sådana, som icke ega rättighet att föra egna fullständiga
kyrkoböcker med lagligt vitsord i borgerliga angelägenheter. Det är
allenast om de förra, som det är fråga i denna föredragna § och i
§ 13. Jag kommer ock derför, när jag talar om frikyrkoförsamlingsföreståndare,
att mena endast föreståndare för sådana församlingar,
som hafva ofvan nämnda rättighet.
Om nu i staden A. finnes en statskyrkoförsamling samt en
legaliserad dissenterförsamling af ofvan nämnda beskaffenhet, så stå
medlemmarna af denna senare icke antecknade i statskyrkoförsamlingens
kyrkoböcker. Antag då t. ex., att en person, som tillhör
dissenterförsamlingen, antingen frivilligt lemnar församlingen eller till
följd af någon försyndelse blir från densamma utesluten. Hvilken
pastor skall då svara för honom vid mantalsskrifningen? Skall
pastorn i statskyrkoförsamlingen, i hvilkens böcker han ej står, göra
det? Eller föreståndaren för dissenterförsamlingen, i hvilkens böcker
han ej heller längre står? Derom finnes intet stadgadt. Det synes mig
derför vara nödvändigt, att i § 13 något säges om, huru man skall
förfara, då eu medlem af en dissenterförsamling af ofvan nämnda
beskaffenhet antingen frivilligt lemnar församlingen eller blir från
densamma utesluten.
Nu kan man säga, att om en medlem af statskyrkoförsamlingen
i staden A. öfvergår till dissenterförsamlingen dersammastädes, men
sedan blir från denna utesluten, så tillhör han i och med detsamma
åter statskyrkoförsamlingen, till hvilken han förut hörde. Men derom
finnes ingenting stadgadt. Det kan för resten också hända, att den
utgångne aldrig tillhört statskyrkoförsamlingen i A., utan vid sin
inflyttning till staden blifvit direkt skrifven i dissenterförsamlingen.
Man kan då svara, att pastor i statskyrkoförsamlingen skall sjelfmant
taga reda på sådana personer; men något sådant finnes icke stadgadt,
och jag undrar för resten, huru han skall kunna göra det, i synnerhet
i större städer. Man invänder kanske, att föreståndaren för
dissenterförsamlingen skall till pastor i statskyrkoförsamlingen anmäla,
när en person utgått eller blifvit utesluten ur hans församling. Men
45 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
någon sådan skyldighet finnes icke stadgad för honom. Ej heller
finnes det någon skyldighet för församlingen att inom sig och i små fÖTordning
höcker behålla en medlem, han må lefva huru som helst. angående
Jag skall derför be att få yrka återremiss af denna § och den
13:de i syfte att få införd en bestämmelse om, hvad föreståndare för iförts"/''
sådan församling af främmande trosbekännare, som i § 13 nämnes,
har att i afseende på mantalsskrifning iakttaga, när medlem uteslutes
eller sjelfvilligt utgår ur hans församling.
Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar!
Uti nu gällande förordning angående mantals- och skattskrifningarnes
förrättande stadgas uti 6 § 11 mom., att »genom vederbörande chefers
föranstaltande skall uppgift lemnas å kronans militär- och ordinarie
arbetsmanskap i garnisonsorter.» Uti mom. 1 af den nu föredragna
§:n föreslås, att nämnda stadgande skulle erhålla följande
lydelse: »Genom vederbörande chefers föranstaltande skall årligen
aflemnas uppgift till för- och tillnamn samt födelseår och födelsedag
å arméns och flottans i garnisons- eller stationsort förlagda värfvade
manskap samt de vid kronans varf och verkstäder anstälde ständige
.arbetare.»
Det tyckes sålunda, som om de, hvilka omredigerat momentet,
hvarken tänkt, att i garnisonsorter kan finnas förlagdt annat än värf*
vadt manskap, ej heller insett, hvilket trassel ordet »ständige» kan
komma att föranleda, då de utbytt orden: »kronans militär- och ordinarie
arbetsmanskap i garnisonsorter mot »arméns och flottans . i
garnisons- eller stationsort förlagda värfvade manskap samt de vid
kronans varf och verkstäder anstälde ständige arbetare.» Förhållandet
är emellertid, att vid flottans stationer äfven finnas andra trupper
än värfvade. Der finnes nemligen flottans stammanskap, som ej är
värfvadt De, som tillhöra detta manskap, hafva nemligen från
skeppsgossar befordrats till tredje klassens sjömän och hafva icke
mottagit någon städsel. Det är naturligtvis meningen, att äfven dessa
skola af vederbörande chefer uppgifvas. Likaledes finnes bland arbetsmanskapet
vid flottans varf och verkstäder en del, den s. k. ordinarie
timmermans- och handtverksstaten, som är antagen på sådana vilkor,
att dess arbetare icke kunna afskedas annat än på grund af oordentligt
uppförande, hvaremot en annan och den största delen af detta arbetsmanskap
är antaget genom kontrakt på längre eller kortare tid och
ofta med endast åtta dagars uppsägningstid. Då ordet »ständige» i anledning
deraf ofta kan komma att föranleda missförstånd, anser jag, att
det vore skäl att ur momentet borttaga detta ord. Det blir tillräckligt,
om i momentet står: vid kronans varf och verkstäder anstälde
arbetare. Som emellertid Första Kammaren återremitterat såväl
denna som öfriga paragrafer i nu föreliggande förslag, skall jag, herr
talman, endast yrka återremiss af den föredragna paragrafen.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Paragrafen återremitterades.
N:o 24. 46
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
för slag till ny
förordning
angående
mantalsskrifning.
(Forts.)
Härefter föredrogs §6, i fråga hvarom anfördes:
Herr Johansson i Noraskog: Då jag erfarit, att Första Kammaren
till utskottet återremitterat hela det nu föreliggande förslaget,
ber jag få säga, att jag för min del icke har något att invända, om
Andra Kammaren förfar på samma sätt. Det vore tvärt om fördelaktigt
att, då förslaget återkomme från utskottet, kunna behandla
det i ett sammanhang.
Men om jag sålunda icke vill motsätta mig återremiss, så vill
jag tillika uttala den anhållan, att, om herrarne hafva några anmärkningar
att göra mot de följande paragraferna, dessa anmärkningar nu
måtte framställas, på det att utskottet vid den ytterligare behandlingen
af förslagot måtte kunna taga dessa anmärkningar under öfvervägande.
Det vore tråkigt att, om betänkandet till utskottet återremitterats,
der ej veta, hvari förslagets brister ansetts ligga.
Herr G list. Ericsson från Stockholm: Jag ber att få yrka
återremiss af paragrafen.
Vidare yttrades ej. Jemväl denna § återförvisades till utskottet.
Efter föredragning vidare af § 7, yttrade
Herr Nilsson i Skärhus: Då bestämmelserna i denna paragraf
stå i nära sammanhang med det vid § 4 så mycket omdiskuterade
mångskrifveriet, vill jag anhålla, att äfven denna paragraf till utskottet
återremitteras, på det att utskottet må blifva i tillfälle att
taga den under ompröfning. Här har nu framlagts så många skäl
för att detta mångskrifveri icke skulle behöfva ega rum. Det torde
ju också vara klart, att, då pastor lemnår de upplysningar, som finnas
införda i församlingsboken, dessa upplysningar äro tillräckliga,
så att de bötesbestämmelser, som föreslagits i en annan paragraf,
böra kunna utgå. Jag anhåller, såsom sagdt, om återremiss.
Vidare anfördes icke. Paragrafen återremitterades.
§ 8.
Herr Gustaf Ericsson från Stockholm erhöll ordet och yttrader
Herr grefve och talman, mine herrar! Då alla paragraferna i detta
förslag stå i nära samband med hvarandra, och då jag föreställer
mig, att kammarens ledamöter ej för närvarande äro hugade att ingå
i någon pröfning af desamma, tillåter jag mig yrka återremiss.
Med bifall till den sålunda gjorda hemställan, beslöt kammaren
till utskottet återremittera jemväl denna §.
Onsdagen den 4 April, f. m.
47 N:o 24.
„ „ Angående
8 förslag till ny
förordning
Ordet lemnades å nvo till angående
mantals
Herr
Gustaf Ericsson från Stockholm, som yttrade: Herr ^portsT
grefve och talman, mine herrar! På förut anförda skäl, anhåller jag
att få yrka återremiss af denna paragraf.
Vidare anfördes ej. Paragrafen återremitterades.
§ io.
Herr Gustaf Ericsson från Stockholm yttrade: Äfven i af
seende
på denna paragraf tillåter jag mig yrka återremiss.
Paragrafen återremitterades till utskottet.
För § 11 hade föreslagits följande lydelse:
»Mantalslängden jemte dertill hörande bilagor samt det vid mantalsskrifningen
hållna protokoll skola, vid bot af 3 kronor för hvarje
dag, som dermed fördröjes, före den 25 mars af mantalsskrifningsförrättaren
aflemnas till vederbörande pastor, hvilken har att med
församlingsboken jemföra mantalslängden och å särskild förteckning,
som sistnämnda längd bifogas, upptaga de vid granskningen förekommande
anmärkningar samt inom åtta dagar efter emottagandet aflemna
samtliga handlingarna å landet till kommunalstämmans ordförande och
i stad till magistraten. Kommunalstämmans ordförande och magistraten
åligger att ofördröjligen kungöra, att mantalslängden finnes å uppgifvet
ställe inom distriktet för granskning tillgänglig, samt senast
den 15 april tillställa ordföranden i ortens bevillningsbereding mantalslängden
med samtliga bilagor för det ändamål, hvarom i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst förmäles,
men deremot till mantalsskrifningsförrättaren återställa protokollet.
Sedan årets pröfningsnämnd afslutat sina göromål, emottagas mantalslängderna
jemte bilagor af vederbörande häradsskrifvare och magistrater
för att, efter det vederbörliga rättelser i anledning af de af
pastor gjorda anmärkningar skett, jemte sammandrag enligt hosföljande
formulär n:o 5 bifogas årets kronoräkenskaper; börande duplettexemplar
af samma längder och sammandrag likasom protokollen förvaras hos
häradsskrifvarne och magistraterna.»
Beträffande lydelsen af denna paragraf hade reservation afgifvits
af herr Bokström, med instämmande af herrar Cavalli, L. Berg och
Dahlstedt, och hvilken ansett, att ifrågavarande paragraf borde erhålla
följande lydelse:
»Mantalslängden jemte dertill hörande bilagor samt det vid mantalsskrifningen
hållna protokoll skola, vid bot af 3 kronor för hvarje
N:o 24. 48
Onsdagen den 4 April, f. m.
fötZtuUny ?ag'' ,SOm “ fö^öjes före den 1 april af mantalaskrifningsförordning
forrattaren aflemnas till vederbörande pastor; och åligger det honom
angående dels att å nästa söndag i kyrkan pålysa, hvarest mantalslängden finnes
»Irifnin för granskning tillgänglig, dels att med församlingsboken jemföra
(FortsT samma längd och å särskild förteckning, som denna längd bifogas,
upptaga de vid granskningen förekommande anmärkningar samt dels
äfven att senast den 15 april tillställa ordföranden i ortens bevillningsberedning
mantalslängden med samtliga bilagor för det ändamål,
hvarom i förordningen angående bevillning af fast egendom och af
.inkomst förmäles, men deremot till mantalsskrifningsförrättaren återställa
protokollet.
Sedan årets pröfningsnämnd ■— .— — — .— — — __
och magistraterna»:
I fråga härom anförde nn:
Herr Bokström: Under åberopande af den reservation, som
jag afgifvit beträffande denna paragraf, anhåller jag, att paragrafen
måtte till utskottet återremitteras.
Herr Themptander: Då jag antager, att kammaren är sinnad
att återremittera äfven denna paragraf, skulle jag vilja till bevillningsutskottet
hemställa, om det icke skulle vilja taga i öfvervägande ett
annat förslag till ändring af paragrafen än det af reservanterna framstälda.
Jag sluter mig i hufvudsak till den af reservanterna uttalade
uppfattning och anser, att de i lagförslaget intagna bestämmelserna
icke tillgodose det alldeles nödiga tidsmått, som både häradsskrifvare
och pastorsembeten behöfva för att fullgöra de förrättningar, som
i detta afseende fordras af dem. Nu hafva reservanterna angifvit
ett sätt att afhjelpa detta missförhållande, men jag tror, att det af
dem åsyftade målet skulle kunna vinnas äfven på det sätt, att, i stället
för att stadga, att mantalslängden skulle senast den 15 april tillställas
ordföranden i ortens bevillningsheredning, man framflyttade tiden härför
till en senare datum. Det kan nemligen efter mitt förmenande icke
möta något hinder att låta mantalslängden med tillhörande bilagor
komma ordföranden i bevillningsberedningen till hända senare än den
15 april, och för min del tror jag, att tiden utan olägenhet kunde
hestämmas till den 25 april. Bevillningsberedningens ordförande är
nemligen icke i tillfälle att verkställa något egentligt arbete med dessa
längder förr än då, och något sammanträde med bevillningsberedningen
kan icke komma i fråga under april månad, enär icke ens alla de
uppgifter, som enligt författningarne skola komma bevilluingsberedningame
till hända, behöfva vara inlemnade förr än med nämnda
månads utgång.
Vid sådant förhållande torde man mycket väl kunna utbyta denna
bestämmelse om den 15 april mot en senare dag, och derigenom vunne
man också det mål, som reservanterna åsyftat.
49 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen: f.A''!s<’et''.>f,e
Ehuru jag icke är fullt säker derpå, kan det möjligen innebära en '' Jl “ordning
förenkling att antaga det af reservanterna framstälda förslaget beträf- angående
fande lydelsen af denna paragraf. Reservanterna säga, att det är en mantal»-omgång att gå till väga såsom Kongl. Maj:t här föreslägit. Men för- *
hållandena kunna vara sådana, att det också blir synnerligen besvärligt
för pastor att gå till väga såsom reservanterna önska. Jag förmodar,
att reservanterna förutsätta, att pastor skall föranstalta, att mantalslängden
hålles tillgänglig inom hvarje kommun af mantalsskrifningsdistriktet.
Det går nemligen icke an, att pastor endast kungör, att
mantalslängderna finnas tillgängliga hos honom, ty i stora församlingar,
såsom i Norrland, kan det vara många mil mellan moderförsamlingen
och annexförsamlingarna, och der vore det sålunda ytterst besvärligt
för de enskilda personerna att infinna sig hos församlingens pastor
för att granska längden. Det torde derför vara nödvändigt att i reservanternas
förslag utsätta, att längden under en viss tid skall finnas
för granskning tillgänglig inom hvarje kommun i mantalsskrifningsdistriktet.
Enligt reservanternas förslag skulle pastor draga försorg om att
mantalslängden på något ställe tillhandahölles allmänheten, men der
uppgifves icke, att den skall sändas till kommunalstämmans ordförande,
utan pastor kan bestämma, hvilken plats han finner lämplig. Sedan
längden en viss tid varit på detta ställe, skulle den af pastor afhemtas
för att tillställas bevillningsberedningens ordförande. Detta
torde måhända icke blifva mindre besvärligt för pastorn, än om det
förfares på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, att längderna genast af,pastorn
tillställas kommunalstämmans ordförande, hvilken förmodligen komme
att låta dem vara tillgängliga för granskning på det ställe, der kommunalstämmans
sammanträde eger ram. Ofta är kommunalstämmans
ordförande äfven ordförande i bevillningsberedningen, och i så fall är
ju förfarandet ganska enkelt. Det af Kongl. Maj:t föreslagnaRillvägagåendet
är sålunda i sjelfva verket mycket enkelt, ehuru det måhända
kan förefalla en och annan litet besvärligt.
Eör den händelse reservanternas förslag skulle vinna anslutning,
torde alltså böra föreskrifvas, att pastorn skall vara skyldig att, såsom
i Kongl. Maj:ts förslag säges, uppgifva ett ställe inom hvarje kommun
inom distriktet, hvarest mantalslängden finnes tillgänglig för granskning.
Detta hafva reservanterna icke fäst sig vid, och jag vill derför
hafva påpekat det, för att det måtte komma under ompröfning af bevillningsutskottet.
Herr Petersson i Runtorp: Jag har äfven begärt ordet för att
yttra mig rörande just denna sak. Mig tyckas reservanterna hafva
rätt i sin åsigt, att det är onödigt att skicka mantalslängden till kommunalstämmans
ordförande. Jag vet icke, huruvida ett distrikts medlemmar
i allmänhet hafva närmare till kommunalstämmans orförande
Andra Kammarena Prut. 1804. N:o 24. 4
N:o 24. 50
Onsdagen den 4 April, f. m.
förslag tittny ä.n, ^ ?“tor« me“ anfr’ a? det öfver hufvud taget är lämpligast,
förordning , handlingarna hallas af pastorn tillgängliga. Skulle sa vara förangäende
hållandet, som nyss omnämndes beträffande yissa delar af Norrland,
tkrifnin ^nnes ^et ju icke något hinder för att sända handlingarna till
''(Forts/f n^"on betrodd person i orten, vare sig en ledamot af kyrkorådet eller
kommunalstämman. Man vunne dessutom tid genom att låta längden
något längre vara tillgänglig hos pastorn, än om han skulle vara skyldig
att skicka handlingarna till ordföranden i kommunalstämman. Jag
antager, att äfven denna paragraf återremitteras, och då kan ju bevillningsutskottet
taga i öfvervägande, huruvida det är lämpligast, att
mantalsläugden bör hållas för granskning tillgänglig hos pastorn eller
ordföranden i kommunalstämman. Jag yrkar emellertid återremiss på
denna parpgraf.
Jag ber att få tillägga, att jag icke anser, att besväret för pastorn
med handhafvandet af denna angelägenhet skulle bli så stort.
Herr Lundell instämde häruti.
Herr Hazén: Då jag förmodar, att denna paragraf likasom de
öfriga blir återremitterad, vill jag påpeka nödvändigheten deraf, att
den tid, som bestämmes för pastors granskning af mantalslängden,
blir större än här föreslagits. Åtta dagar äro en allt för kort tid,
i synnerhet som det kan hända, att dessa åtta dagar infalla under
sjelfva påskveckan, då en pastor bör hafva ledighet att samla sig
något och icke förskingra tiden med sådana göromål som granskning af
mantalslängden.
Alltså, med önskan att utskottet vid frågans återupptagande måtte
tillse, att en längre tid än åtta dagar lemnas för ifrågavarande granskning
af pastor, anhåller jag att få förena mig med dem, som yrkat
återremiss.
Herr Redelius: Jag är förekommen af den näst föregående
. talaren. "Äfven jag ville be, att utskottet vid frågans förnyade be
handling
måtte tillse, om vi icka kunde få 14 dagars tid på oss för
att verkställa detta granskningsarbete, som icke är så litet tidsödande.
Man måste dessutom hafva en person, som biträder vid denna granskning,
då det fordras minst två personer för att jemföra mantalslängden
och församlingsboken. Dessutom har naturligtvis en pastor en hel del
andra embetsgöromål, som under denna tid icke kunna få ligga nere.
Det var endast detta, som jag velat fästa uppmärksamheten på.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
framstält propositioner först på godkännande af paragrafen
och derefter på återremiss, beslöt kammaren återförvisa äfven denna
paragraf till utskottet.
Onsdagen den 4 April, f. m.
51 N:o 24.
£ 12. Angående
“ förslag till ny
förordning
Ordet lemnades till angående
mantals
Herr
Gustaf Ericsson från Stockholm, som anförde: Jag ber skrifning.
att få yrka återremiss äfven på denna punkt. 01
Vidare yttrades ej. Paragrafen återremitterades.
§ 13.
Herr Gustaf Ericsson begärde ordet och yttrade: Äfven i af
seende
å denna punkt tillåter jag mig att yrka återremiss.
Vidare anfördes icke. Äfven denna paragraf blef till utskottet
återremitterad.
För § 16 både utskottet föreslagit följande lydelse:
»Mom. 1. Vid tillämpning af denna förordning inom Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker gäller till efterrättelse:
l:o) att mantalsskrifningarne verkställas af länsmännen;
2:o) att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kungörelse om förrättningen
skall minst tre gånger före densamma i kyrkan uppläsas,
der behofvet sådant kräfver, äfven å lappska eller finska språket eller
å båda dessa språk;
3:o) att till mantalsskrifningen skall uppgifvas och i mantalslängden
antecknas jemväl hvarje persons nationalitet och språk;
4:o) att den del af lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga
boningsplatser, skall mantalsskrifvas stam- eller by vis;
5:o) att lapplänsmän eller rotemästare, der sådana finnas, böra
mantalsskrifningen öfvervara, vid vite af tre kronor;
6:o) att efter mantalsskrifningens slut och senast före februari
månads utgång mantalslängden med dertill hörande bilagor skall af
förrättningsmannen aflemnas till den tjensteman, hvilken det åligger
att upprätta taxeringslängd öfver fast egendom; börande duplettexemplar
af längden bos förrättningsmannen förvaras.
Mom. 2. I fråga om mantalsskrifning i städerna^Stockkolm och
Göteborg gäller, hvad derom särskildt är eller varder stadgadt.»
Efter uppläsandet häraf anförde:
Herr Elowson: I den nu föredragna § bar utskottet velat införa
en ny princip, nemligen den, att inom vissa trakter af riket skall
till mantalsskrifningen uppgifvas och i mantalslängden antecknas vederbörandes
nationalitet och språk. För min del finner jag denna princip
synnerligen god. Men jag vill dock fästa utskottets uppmärksamhet
derpå, att mom. 1 af denna § måhända behöfver någon omredigering.
N:o 24. 52
Onsdagen den 4 April, f. m.
f4sla>enil s^u^e eu^o^ utskottets förslag vara endast inom Vesterbottens
förordning^ oc^ Norrbottens läns lappmarker, som nämnda anteckningar om natioangående
nalitet och språk skulle göras. Såsom bekant, talar befolkningen uti
mantals- lappmarkerna dels lappska, dels finska, dels äfven i någon mån svenska.
*(FortsY'' Men utskottet bar sig säkerligen mycket väl bekant, att det inom
landet finnes ställen, der finska språket talas, men bvilka icke i något
afseende kunna räknas till lappmarkerna. I Haparanda stad t. ex.
talas mycket finska och i de närmast deromkring belägna bygderna,
som alls icke kunna hänföras till lappmarkerna, talas likaledes finska.
Det är enligt mitt förmenande af mycket stort intresse att få en
statistisk uppgift på huru språkförhållandena i dessa trakter undergå
förändring, och jag vill derför, då jag nu yrkar återremiss på denna
§, anhålla, att utskottet behagade fästa uppmärksamhet dervid, att
ordalydelsen af mom. 1 behöfver undergå någon förändring, så att
den föreslagna anteckningen om språket kan tillämpas äfven på orter,
som icke kunna hänföras till lappmarkerna.
Herr Gfustaf Ericsson från Stockholm: Då jag förut vid behandlingen
af sammansatta utskottets betänkande angående vissa delar
af förordningen om mantalsskrifning uttalat den åsigt, att det är
nödigt att framskjuta tiden för mantalsskrif ningens af slutning till den
15 januari, och då 6 punkten af första momentet i denna § 16 handlar
om när mantalslängden med dertill hörande bilagor skall vara af
förrättningsmannen aflemnad, hemställer jag, att utskottet äfven måtte
taga i öfvervägande, huruvida icke tiden mellan den 15 januari, som
jag föreslagit för afslutningen af mantalsskrifningen, och utgången af
februari månad är för knapp för mantalslängdens med bilagor aflemnande
till vederbörande tjensteman. Jag hemställer, om icke sistnämnda
tid kunde framflyttas så, att det komme att heta: senast den
15 mars i stället för februari månads utgång.
För öfrigt vill jag endast nu anhålla om återremiss jemväl af
denna §.
Herr Waldenström: Herr talman! Jag skall förena mig i
yrkandet om återremiss, men tillika begagna tillfället att påpeka
något, som jag anser uppenbarligen vara en misskrifning uti utskottets
förslag. Der heter det nemligen, att i mantalslängden skall antecknas
»jemväl hvarje persons nationalitet och språk». I motsvarande förslag
af Kongl. Maj:t heter det allenast »jemväl hvarje persons nationalitet».
Med anledning deraf anmärker utskottet, att det i många
fall, och särskildt vid blandade äktenskap, är förenadt med synnerligen
stora svårigheter att angifva en persons nationalitet, och att de
uppgifter, som i sådant fall komme att lemnas, skulle blifva högst
vilseledande. Deremot säger utskottet, att det ej torde möta några
svårigheter att uppgifva, hvilket språk vederbörande talar. Man skulle
således vänta, att utskottets ändringsförslag hade lydt: »jemväl hvarje
persons nationalitet eller språk». Nu heter det emellertid, att anteck
-
53 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
ning skall göras om både nationalitet och språk, och detta äi''icke ^gHUny
att förenkla, utan tvärtom att försvåra förrättningen. Jag SKaiL aer- förordning
för be att utskottet må taga i öfvervägande, hvad jag nu papekat. angående
Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen återremitterades,
Vid det förhållande, att sålunda samtliga §§ i det af utskottet
framlagda författningsförslaget blifvit till utskottet återremitterade,
hemstalde herr talmannen, det utskottets förslag jemväl i fråga om
ingress och rubrik till författningsförslaget måtte till utskottet återremitteras.
Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.
I fråga om punkten 3, deri utskottet anmält, att de till utskottets
författningsförslag hörande formulär i viss mån afveke från dem, som
bifogats Kongl. Maj:ts förslag, anförde
Herr Johansson i Noraskog: Herr talman! Jag skall anhålla,
att tredje punkten jemväl måtte återremitteras, enär det satts i fråga,
att de formulär, som bifogats förslaget, äfven skulle antagas af kammaren.
Jag yrkar således återremiss äfven af tredje punkten.
Vidare yttrades ej. Punkten återremitterades.
§ 10-
Härefter föredrogs sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande n:o 2, i anledning af väckt motion om tillägg till § 25
i kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Om tilllägg
till § 25 i
fattigvårdsförordningen
-
Med föranledande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herr C. J. Hammarström afgifna motion, n:o 23, hemstalde utskottet,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 25 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 skall erhålla följande
förändrade lydelse.
§ 25.
Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behof
af fattigvård enligt 1 § under det första kalenderår, för hvithet lian,
till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom
visst fattigvårdssamhälle, eller har den, som med afseende å tilltänkt
inflyttning mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat;
anses han icke hafva hemortsrätt i det lattigvårdssamhälle,
N:o 24. 54
Osndagen den 4 April, f. m.
mtu"i i,>on\\vj1ket han sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven,
fattigvårds- llt™ behåller han den hemortsrätt, han näst derförut egde. Detsamma
förordningen, galler, der någon under det första kalenderår, för hvithet han till
01 3'' ™i]d af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom Visst
fatt i gvå rd ssa m li allé, eller under det näst förutgående året för sig
hustru eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit
iattigvurd». J
Beträffande denna utskottets hemställan anförde:
Herr Redelius: Herr talman! Jag ber verkligen kammaren om
ursäkt att jag upptager tiden med ett yttrande mot ett betänkande,
som icke är åtföljdt af någon reservation, men det förefaller mig som
om man här skulle ha gjort sig skyldig till ett förbiseende i visst
fall. Vi veta ju allt för väl, hvad det är, som man vill bota, och
jag skall icke utbreda mig deröfver, ty derom äro vi väl alla ense.
Men det är dock i mina ögon betänkligt att utan vidare fastslå den
grundsatsen, att hemortsrätten skall bestämmas af den faktiska mantalsskrifning
sorten. Jag tror mig annars hafva funnit, att åtskilliga
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillämpat en annan grundsats, i
det de utgått från det spörsmålet: hvar har personen i fråga vistats
under den ifrågavarande tiden? Om nemligen personen inflyttat i ett
visst fattigvårdssamhälle vid tiden före den 14 mars, så skulle han
naturligtvis icke kunna blifva der mantalsskrifven förrän den 1
derpå följande januari, såvida icke det undantagsfall vore för handen,
att han redan året förut visste om, att han skulle tillträda någon
hemmansdel, men i sådant fall behöfde man ju icke tvista om fattigvård.
Men eu sådan person, för hvilken fattigvård kan komma i
fråga vid tiden närmast efter inflyttningen, skulle således, om han
inflyttar i en kommun vid tiden före den 14 mars, kunna vara
der hela det året och det derpå följande aret ut och ändå, under den
förutsättning, som utskottet här synes utgå från beträffande stadgandet
i § 25, under hela denna tid i fattigvårdshänseende tillhöra den
kommun, hvarifian han flyttade pa varen. Detta synes mig vara en
väl långt utsträckt tid.
Men detta är icke det värsta. Det värsta synes mig ligga deri,
att man har anledning att frukta, att detta skulle leda till oreda i
fråga om flyttningsattester och mantalsskrifning. Jag ber att få återkalla
i herrarnes minne — ty jag antager, att det förhållande icke
är på andra orter obekant, som jag sjelf käft tillfälle att iakttaga i
min hemort — att en person kan flytta hit och dit, bosätta sig på
ett ställe eller der taga tjenst, men utan att låta mantalsskrifva sig
i den kommun, dit han inflyttat. Derom kan till och med öfverenskommelse
hafva träffats mellan den flyttande personen och hans husbonde
eller hyresvärd särskildt på det nya stället. Man tillåter
honom att inflytta, men förbjuder honom att låta der mantalsskrifva
sig, för att han icke skall komma att tillhöra det nya distriktet i
55 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
afseende å fattigvården. Detta blefve en svårighet. Skulle det verk- Om tillägg
ligen icke låta sig göra att införa ett lagstadgande, hvarigenom dessa fattigX(irdlförhållanden
bragtes att på något sätt sammanfalla? Om det icke kan förordningen.
ske på det sättet, att vid bedömandet af mantalsskrifningen hem- (Forte.)
ortsrätten och en persons verkliga boende på ett ställe anses sammanfalla,
så undrar jag, om det icke vore helsosammare, att man utginge
från vistelseorten. Ty om en person stadigt vistas öfver år och dag
på ett och samma ställe inom en och samma kommun, så bör han
väl i regeln tillhöra denna kommun, om icke det undantagsfall är
för handen, som här är nämndt. Men att fastslå mantalsskrifningen
såsom det här bestämmande, synes mig vara betänkligt. Jag vet
visserligen, att så redan är stadgadt i nu gällande förordning, men
det föreliggande förslaget innebär en försämring i stället för en för- -bättring af dessa förhållanden.
Dessutom kunde uttrycket: »blifvit eller bort blifva mantalsskrifven»
gifva anledning till tvist. Det har förhållit sig så, att
detta uttryck tolkats på det sätt, att om en person varit mantalsskrifven
någonstädes, så ha myndigheterna dömt honom dit utan att
taga hänsyn till, huruvida han bort vara der mantalsskrifven eller
icke. Nu vill man kanske invända: han är visserligen mantalsskrifven
der, men så-borde icke vara förhållandet, tv han bar vistats så länge
på annan ort, att han bort vara mantalsskrifven der —- och om bestämmelserna
så tolkas, att den ifrågavarande personen på grund af
detta sitt vistande inom en kommun tilldömes densamma i fattigvårdshänseende,
så förfalla mina anmärkningar. Men jag vill höra
af dem, som satt sig bättre in i dessa frågor än jag, huru de ha
tänkt sig detta. Jag skulle gerna vilja veta, huru sådana myndigheter,
som hafva sig ålagdt att döma i dylika mål, vilja tolka detta
uttryck: »blifvit eller bort blifva mantalsskrifven», om detta uttryck
»bort blifva mantalsskrifven» får träda i förbindelse med vistelseorten,
så att, då denna kan uppgifvas vara ett visst samhälle, den ifrågavarande
personen anses höra dit, eller om man utgår från den faktiska
mantalsskrifningsorten, ty detta är två skilda saker.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden.
Jag anser det emellertid icke vara tjenligt eller föreuadt med någon
utsigt om framgång att här göra ett yrkande i den rigtning, jag
antydt, ty om stadgandet tolkas på det sätt, jag sist tog mig friheten
nämna, tror jag icke någon fara vara förenad med denna lagändring,
utan tvärtom; men eljest blir förhållandet ett motsatt.
Herr Hammarström: Herr grefve och talman, mine herrar!
Den motion, öfver hvilken föreliggande betänkande är utarbetadt,
afser intet annat än att få i lag faststäldt, hvad det egentligen är,
som skall ligga till grund för förvärfvande af hemortsrätt. Detta
har tolkats olika af do dömande myndigheterna. Somliga hafva förklarat,
att då en person har vistats i ett samhälle under ett år från
den dag, han der blef mantalsskrifven, så har han der förvärfvat
N:o 24. 56
Om tillägg
till § 25 i
fattigvårdsförordningen
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, f. in.
hemortsrätt. Andra myndigheter åter hafva tolkat lagen så, att de
ansett den ifrågavarande personen icke hafva för någon del af det år,
under hvilket mantalsskrifningen skedde, blifvit i kommunen mantalsskrifven,
utan att mantalsskrifningen faktiskt räknas från den 1 januari,
d. v. s. kalenderårets början.
Här är icke fråga om att reda de tvister, som hafva uppkommit
och kunna uppkomma på grund af eu persons vistelse på olika platser
under årets lopp. Derom kan man ju tvista, och det är uttrycket:
»bort blifva mantalsskrifven», som i detta fall är afgörande.
Jag skulle kunna anföra åtskilligt, som passerat och hvilket har
föranledt mig att väcka denna motion; men då utskottet enats om
att utarbeta en ändrad lydelse af paragrafen på grund af min motion,
skall jag icke trötta kammaren med vidare utläggningar, utan endast
be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lundell: Herr talman! Denna förändring afser intet
annat än att fastslå tiden till den 1 januari i stället för den tid, då
mantalsskrifningen förrättades. Hvad åter beträffar frågan om vistelse
och boningsplats, så kommer ju, då detta icke är detsamma som
officiel - mantalsskrifning, detta förhållande att rättas derigenom, att
man här infört uttrycket »blifvit eller bort blifva mantalsskrifven»,
och således förfaller ju allt hvad herr Redelius anfört i detta fall,
då vistelseorten i alla händelser blir bestämmande för hemortsrätten
i fattigvårdshänseende, om denna förändring antages, lika väl som
hittills.
•
Herr Erickson i Bjersby: Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag, och jag kan så mycket hellre göra det, som jag
såväl år 1885 som år 1886 väckt motioner om enahanda ändring i
fattigvårdsförordningen som den nu af herr Hammarström föreslagna,
hvilka motioner Riksdagen ej ville bifalla af det skäl, att förslag om
förändrad mantalsskrifningsförordning redan då väntades skola framläggas
för Riksdagen och Riksdagen före vidtagande af den ifrågasatta
ändringen i fattigvårdsförordningen ville inhemta kännedom om innehållet
i den blifvande mantalsskrifningsförordningen i motsvarande del.
Man har uppgifvit, att myndigheterna tolkat förevarande bestämmelse
olika, i det att det år, under hvilket en till viss kommun
inflyttad person kunnat derstädes förvärfva hemortsrätt, räknats än
från den 1 nästföljande januari och än från den dag, då mantalsskrifningen
inom kommunen förrättats. Så vidt jag känner, har olika
tolkning härutinnan egt rum väl endast hos Konungens befallningshafvande,
ty kammarrätten och högsta domstolen hafva, enligt hvad
jag inhemta!, aldrig tolkat 25 paragrafen på annat sätt, än att
berörda år räknats från sjelfva mantalsskrifningsdagen, hvilken tolkning
också är den rätta. Hvad utskottet i sin motivering i utlåtandet
n:o 1 yttrat i fråga om rätta tolkningen af paragrafen, är således
fullkomligt origtigt, och de farhågor, som herr Redelius uttalat i
57 N:o 24.
Onsdagen den 4 April, f. m.
denna sak, utan all betydelse. Grenom ett bifall till utskottets för- Om tillägg
slag kommer rättegången i fattigvårdsmål att i väsentlig mån under- fattigvård)-lättas. Man behöfver nemligen icke i sådant fall genom anskaffande förordningen
af intyg från häradsskrifvaren eller på annat sätt styrka mantals- (Forts.)
skrifningsdagen. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Herr grefve och talman!
Mig synes det rigtigt, ätt i utskottets förslag må få qvarstå
uttrycket: »blifvit eller bort blifva mantalsskrifven». Vistelseorten
kan ju icke bestämma hemortsrätten, i all synnerhet som en person
ju kan vistas än bär och än der inom eu församling eller en stad,
och ingen har ju rätt att förbjuda honom att der vistas, derför att
han är annorstädes mantalsskrifven, annat än i det fall, att han
kommer och begär fattigunderstöd. Då blir han naturligtvis hemskickad,
men icke förr. Och derför synes det mig, på det att icke
en kommun skall omedvetet få en massa understödstagare, som den
förut icke har vetat om, vare sig på grund af mantalsskrifning eller
kyrkoskrifning, det derför vara rigtigt, att utskottet tillstyrkt
bifall till förslaget, sådant det är, så att mycket trassel i sagda hänseende
skall kunna undvikas. Det kan t. ex. komma i fråga, att en
lös arbetare kommer och begär fattigvårdsunderstöd- Men då kan det
blifva svårt att visa, hvarest han den längsta tiden haft sin vistelseort.
Ty han har varit på ett ställe i tre månader, på ett annat i
sex månader, två månader på ett tredje ställe och en månad på ett
fjerde. Då det derför skulle möta stora svårigheter att leda i bevis,
hvarest han vistats längst, så synes mig, att vistelsetidens längd icke
bör utgöra grunden för fattigvårdsunderstöds lemnande.
Medan jag har ordet, ber jag att få erinra om nödvändigheten
af att mantalsskrifningarna i staden och på landet på det närmaste
öfverensstämma. Ty annars skulle det kunna inträffa, som jag förut
i dag antydt, att en person, hvarom det heter, att han skall mantalsskrifvas,
der han är boende — och då förutsättes väl, att han skall
mantalsskrifvas, der han bor, när mantalsskrifningen försiggår —•
skulle kunna flytta från den ena kommunen, innan mantalsskrifningen
der försiggått, och komma till den andra kommunen, sedan mantalsskrifningen
derstädes egt rum, så att han _på det sättet icke blefve
mantalsskrifven på något ställe; och då kommer han, enligt mitt förmenande,
att tillhöra det fattigvårdssamhälle, till hvilket han senast
hörde, och hvarest han sist var mantalsskrifven.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 24.
N:o 24. 58
Onsdagen den 4 April, f. in.
§ 11-
För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Bexett, hvilken
nu aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utfärdande af bestämmelser rörande undersökning af sinnessjuke
m. m.
Denna motion, som erhöll ordningsnummer 166, begärdes på.
bordet och bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,84 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Stockholm, Nya Tryckeri Aktiebolaget, 1894.