RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 31 mars.

Kl. 7 e. in.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående sammansatta stats- ocli
bankoutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckta motioner
om ändring i eller anstånd med utförandet af Riksdagens beslut
angående uppförande å Helgeandsholmen af nya byggnader för
Riksdagen och riksbanken.

Enligt förut gjord anteckning lemnades dervid ordet till

Herr Månsson, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Då
jag varit ledamot i det sammansatta utskottet, som haft att behandla
denna fråga, så skall jag tillåta mig att säga några ord.

Det har här många gånger framhållits under diskussionen, och
särskildt har det betonats af den ärade motionären, att det icke
är fråga om att upphäfva ett Riksdagens beslut, utan det är fråga
om ett års uppskof. Men '' jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att så är icke förhållandet, utan såväl i reservanternas yrkande
som i det förslag, herr Ljungman framstält, talas blott om ett
uppskof af frågan: det står ingen tid i dessa förslag, eller huru
länge detta uppskof skall räcka. Det står, att fullmägtige i riksgäldskontoret
och riksbanken eller riksdagshuskomitén skola framkomma
med förslag om de ändringar och de utredningar, hvartill
de kunna finna sig föranlåtna, och att detta skall underställas Riksdagens
beslut. Sålunda är det ett underställande till Riksdagens
förnyade beslut, som är ifrågasatt, innan detta uppskof slutar. Nu
vädjar jag till hvar och eu af kammarens ledamöter: hvad är
skilnaden på upphäfvande och ett sådant uppskof? Jag kan icke
läsa på annat sätt än att det är ett upphäfvande, då det skall
fordras ett nytt beslut, innan vi kunna fortsätta byggnadsarbetena.
Det är en väsentlig sak, och vi böra noga fästa oss dervid, att
herrar reservanter och förslagsställare måtte göra detta klart för
oss, huru länge uppskofvet skall räcka. Ty som det nu står, är
det ett uppskof för evigheten, tills Riksdagen har beslutat på nytt.

Vidare så har här talats om och klandrats den utredning, som
är lemnad. Och man har klandrat icke allenast don utredning,
som frågan fått af byggnadskomitön och af fullmägtige, utan äfven
af det sammansatta utskottet, som haft att behandla frågan. Nu
Andra Kammarens Vrot. 1894. N:o 28. I

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande &
Helgeandsholmen
af
nita byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

är det ju gifvet, att allt beror på hvad man fordrar. Utredningarna
kunna vara af flera slag, och fordringarna kunna vara sådana,
att de äro omöjliga att uppfylla. Varen så goda, mine herrar, och
följen denna frågas behandling, dock icke i 1888 års betänkande,
ty då medgifver jag, att utredningen var ganska knapphändig, och
jag får säga, att jag den gången röstade mot förslaget. Men vi
hafva haft det före en gång senare, vi hafva haft det 1891, och
då undrar jag, om man kan säga, att utredningen från sammansatta
utskottet var så knapphändig. De frågor, som då utskottet framlade
till fullmägtiges besvarande, voro flera, och de finnas i det
utskottsbetänkande! bifogade såsom bilagor. På samma sätt har
sammansatta utskottet nu framstält frågor till komitén och till
fullmägtige till besvarande; och dessa svar finnas också bifogade
som bilagor. Det har varit frågor om kostnaderna, huru de skola
ställa sig, det har varit om grundläggningsarbetena, m. m., m. m., och
jag vädjar till hvar och en, som har läst och satt sig in i dessa
frågor och dessa svar och utredningar, huruvida man har skäl att
fordra mera. — Ja, man kan ju alltid göra det, förstås, men hvad
man ytterligare skulle hitta på att fråga och att få besvaradt, det
visste vi icke i utskottet. Och den ärade motionären, som sjelf
var ledamot af utskottet, hade inga vidare frågor att framställa
än de, som äro gjorda. Hade han det gjort, är jag öfvertygad om,
att han skulle fått svar. Han har fått det, så vidt jag vet, i allt
hvad han i det fallet framstält, så att jag tror icke, att han kan
säga, att icke allt hvad han i det fallet ville har utredts. Det
voro vi villiga att gå honom till mötes med.

Nu är det sagdt, att det har varit en så knapphändig majoritet
i Riksdagen, som heslutat denna fråga: det var endast några få
röster, som beslöto detta 1888. Det medgifver jag. Men vid 1891
års riksdag, då frågan var före å nyo och vi hade tillfälle att se på
allt, som förevarit sedan 1888, så voro meningarna så stadgade till
följd af alla de undersökningar och alla de utredningar, som funnits
mellan 1888 och 1891, att det blef en majoritet i denna kammare
af 135 mot 81, således öfver 50 rösters öfvervigt. Och det
tycker jag icke man kan säga är litet i förhållande till år 1888.
Detta vittnar om, att saken hade legat till sig, att åsigterna blifvit
stadgade och att frågan låg bättre före då än 1888. Och detta är
icke besynnerligt, mine herrar; ty den utredning, den noggranna
undersökning af grunden på holmen, som enligt mitt förmenande
är det allra vigtigaste, och hvarom man sväfvat i största farhåga,
dessa undersökningar, som herrar ingeniörer och byggnadskomiterade
hade låtit verkställa, hade visat det utomordentligt gynsamma
resultat, att det beräknades, att på den kostnad, som afsetts
till grundläggningen, kunde sparas in 300,000 kr. Det är en summa,
som står i 1891 års utskottsbetänkande och i en skrifvelse till
komiterade från deras ingeniörer och verkställande män. Således
har man icke någon anledning att betvifla detta. Och då pålningsförsöken
hafva visat ett så gynsamt resultat, så undras mig, om
man icke kan hafva skäl att vara trygg i sin uppfattning efter en
sådan kännedom.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

Nu är det sagdt — och det är ganska egendomligt för resten
— att utrymmet på holmen är för litet, och att svårigheter skulle
möta för att verkställa utförandet af dessa byggnader till följd af
utrymmets beskaffenhet. Jag undrar, om man har rätt att säga
det, då man ställer fram såsom motstycke till denna plats den, som
vi nu äro på. Och det är visadt här i förmiddags af en föregående
talare, att denna tomt och denna plats är betydligt mindre än den
byggnadsplats, som är afsedd för riksdagshuset på Helgeandsholmen,
så betydligt mindre, att den byggnadsplats, som finnes på Helgeandsholmen,
är 67,000 qvadratfot, då denna plats ensamt för riksdagshuset
icke upptager mer än 41,000 qvadratfot. Lägger jag till gymnasiehuset
och Grymnasiegränden, så kommer jag till en summa af omkring
50,000 qvadratfot, och tager jag den räta linien mellan tomterna,
som är öppen utmed gymnasiehuset, så kommer jag till

53.000 qvadratfot, det är alltsammans. En talare sade, att det
icke är exakta siffror, som äro uppgifna. Men jag her att få nämna,
att så är förhållandet. Jag har sjelf varit närvarande vid en uppmätning
och tagit ut dessa mått, och jag kan försäkra, att de äro rigtiga.
Således stå vi här inför en summa i qvadratfot, som är 14,000 qvadratfot
mindre, om vi inräkna gymnasiehuset och Gymnasiegränden.
Och huru man då kan komma och tala om, att platsen för riksdagshuset
på Helgeandsholmen är för liten, det kan jag icke fatta.

Vidare har det talats om de stora summor, som skulle kunna
besparas och hvilka beräknats till omkring 2 millioner kronor.
Men, mine herrar, jag tillåter mig betvifla, att så kommer att ske,
och jag skulle kunna tillägga, att man kunde spara mycket mera,
nemligen om vi låta hli att hygga någonting, det vill säga låta
riksbanken ligga der den är, och riksdagshuset vara oförändradt.
Då spara vi in alltsammans, såvidt jag kan se, och det kunde ju
vara ett sätt och jag tror nog, att det finnes personer, som skulle
vilja vara med derom. Skola vi skaffa oss ett bättre riksdagshus
och en bättre riksbankslokal, så gäller det, att vi skola få nytta
af dessa båda hus, och att den nuvarande generationen får heder
af dem i framtiden, men för att vinna detta tror jag icke, att man
kommer att stanna vid den summa, som reservanterna här framstält
för oss. Jag tror nemligen icke, att det beträffande ett riksdagshus
å denna tomt kominer att sluta med att här bygga ut
plenisalar, ty med den kännedom, man har om denna plats, har
det varit ett enstämmigt uttalande, att detta skulle vara olämpligt.
Jag vädjar till den ärade motionären, huruvida han icke sjelf vet,
att alla de komitéer, som varit tillsatta för denna byggnadsfråga,
hafva förklarat, att det är olämpligt att göra en tillbyggnad på
denna plats. Han har för öfrigt sjelf år 1887 haft ett anförande
i den rigtningen till statsrådsprotokollet, och jag tror, åt t han icke
kan förneka dessa komitéers yttranden. Skola vi bygga på denna
plats, så måsto det blifva en fullständig nybyggnad, och i så fall
har 1884 års komité beräknat, att donna nybyggnad skulle kosta

2.580.000 kronor. Lägger man härtill värdet af gymnasiehuset,

200.000 kronor, och värdet af det nuvarande riksdagshuset, hvilket
i alla utredningar och komitébetänkanden upptagits till 800,000

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

kronor, äfvensom, den summa, som beräknats åtgå till uppförande
på Helgeandsholmen af ett riksbankshus, 1,800,000 kronor, så äro
vi uppe vid en summa af 5,380,000 kronor för uppförande af ett
riksdagshus på denna tomt och ett riksbankshus på Helgeandsholmen;
detta under förutsättning att Stockholms stad bidrager
med kostnaderna för kajers och broars anläggande. Man skulle då
hafva inbesparat omkring 650.000 kronor, men tager man så hänsyn
till, att i denna af mig angifna kostnadssumma icke ett enda öre
är upptaget för grundläggning på denna plats, så lär besparingen,
såsom herrarne torde finna, blifva ganska liten.

Så slår den beräkning ut, som jag tillåtit mig göra, och jag
tror, att man icke kan komma ifrån densamma, när frågan en gång
kommer allvarligt på tal. Det är nu en betydlig skilnad mot den
af reservanterna antydda stora besparing, men jag kan icke hjelpa,
att jag icke kan underskrifva densamma, ty med min beräkning
kommer man ändå upp till ungefär samma summa, som beräknats
till uppförandet af båda riksbyggnaderna å Helgeandsholmen, eller

6,030,000 kronor.

Ku har det visserligen sagts, att denna summa icke skulle
vara tillräcklig, utan att den måste komma att öfverskridas. Ja,
mine herrar, det kan man ju säga om allting här i verlden. Jag
undrar just om det finnes något, hvarom man icke kan säga, att
det icke är rätt. Men alla de personer, fullmägtige, arkitekter m. fl.,
som haft saken om hand och hvilka åtnjuta allmänt förtroende,
hafva enstämmigt förklatat, att den beräknade summan räcker, och
att det ändå blir pengar öfver — 400,000 kronor — till oförutsedda
utgifter. Under sådana förhållanden vet jag icke, hvarför man skall
säga, att summan icke räcker. Kiksdagen har ju dessutom alltid
magt att säga, huru mycket den vill betala.

Tänka vi sedan på, att detta hus skulle användas till lokaler
för våra embetsverk, som äro husvilla och för hvilka vi nu betala
ut 40- å 50,000 kronor årligen i hyror, så undrar jag, om det skulle
blifva någon egentlig behållning genom att använda denna tomt;
och huruvida ett riksdagshus på denna plats skulle blifva vackert
eller till heder vare sig för Stockholms stad eller landet, det undras
mig storligen. Jag vädjar till hvar och en af herrarne i denna
kammare, huruvida det kan vara skäl att offra pengar och så oerhörda
summor på ett riksdagshus på denna plats, inklämdt mellan
sjön å ena sidan, jernvägen å den andra och kyrkan ända in på
väggen å den tredje; jag tror det icke och anser det icke lämpligt,
ty skall man våga något och göra något för framtiden, som skall
kosta millioner, så bör man söka åstadkomma något, som är värdigt
landet och till nytta för dess representanter, som skola vistas derstädes.
Dessutom är det eu annan omständighet, som jag icke kan
uraktlåta att vidröra, nemligen den att, när nu Stockholms stad
och dess representanter äro så emot att riksbyggnaderna uppföras
å Helgeandsholmen och vilja hafva 1891 års riksdagsbeslut ändradt
— jag medgifver visserligen, att det äfven finnes andra, som hysa
samma åsigt, som vilja uppföra en modellbyggnad o. s. v., ehuru
de icke så starkt som stockholmsrepresentanterna förfäktat sin åsigt

>:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

— när, säger jag, förhållandet är sådant, har det förefallit mig, som
om man haft rätt att fordra, att desse män med sitt mägtiga inflytande
i Stockholms stad och hos stadsfullmägtige skulle gjort en
framställning till Stockholms stad i syfte att erhålla ett uttalande
om hvad Stockholms stad ville göra för att något så när hålla
staten skadeslös för alla de summor, staten nedlagt för att få denna
tomt; åtminstone om staden vore villig åtaga sig anläggandet af
kajer och broar. Jag begär ingalunda framläggande af ett fullständigt
förslag, men jag tycker i alla fall, att man hade bort på förhand
veta, hvad Stockholms stad vill uppoffra för att slippa dessa
byggnaders uppförande å Helgeandsholmen, och det undras mig,
om man icke haft rätt att fordra det.

Nu begär man, att Riksdagen skall gå till Stockholms stad och
fråga, hvad staden vill göra i detta afseende, men jag tycker att
man haft rätt att vänta, att Stockholms stad skulle sagt: »det vilja
vi gifva, och vill Riksdagen gå in derpå?» Då kunde saken hafva
varit att tänka på, ty vi höra komma i håg, att vi gifvit ut stora
summor för platsen och skola stå till svars för, huru dessa summor
användts.

Emellertid ha vi ännu ej öfvergifvit Helgeandsholmen som
byggnadsplats, och för min del har jag ej ännu förändrat åsigt i
frågan. Och beslutet att hygga husen på Helgeandsholmen står
fast, ända tills det samma blifvit af kamrarne upprifvet.

Jag kan icke underlåta att något erinra om frågans föregående
behandling. Den har, såsom vi veta, allt sedan år 1865 med mindre
och större uppehåll varit föremål för bearbetningar och förslag samt
underkastad diskussion, tills man ändteligen år 1887 fick en kongl.

nosition med förslag att bygga på Helgeandsholmen, framlagd
en ärade motionären, som då var regeringens främste man.

Jag skall be att få läsa upp en liten del af herr Themptanders
uttalande till statsrådsprotokollet, ett uttalande, som kraftigt bevisar
holmens lämplighet såsom byggnadsplats. Jag skall ej läsa upp
mycket, blott några rader.

Efter det att alla öfriga förslag till tomter blifvit pröfvade och
förkastade, yttrar herr Themptander: »Derest min på anförda skäl

grundade åsigt om samtliga ofvan omförmälda tomters oanvändbarhet
som byggnadsplats för riksdags- och riksbankshus vinner
nådigt godkännande» — de hade som sagdt blifvit klandrade och
kasserade allesammans — »återstår af de hittills ifrågasatta byggnadsplatserna
endast Helgeandsholmen. Att denna holme icke
allenast uppfyller alla berättigade anspråk i detta afseende, utan
dertill i måhända högre grad än någon annan plats inom hufvudstaden
förenar alla do egenskaper, som böra förefinnas hos en för
det ifrågavarande vigtiga ändamålet afsedd byggnadsplats, lärer
icke kunna bestridas.»

Detta, mina herrar, torde tydligt ådagalägga, att Helgeandsholmen
är den enda plats, som är användbar och att det ej finnes
någon bättre. Nu vet jag, att motionären skall svara mig, att förhållandena
sedan den tiden blifvit ändrade, ty då var det endast
fråga om ett hus, men nu om tvä. Men detta enda hus skulle i

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande ä
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

stället vara en sådan komplex, att deri skulle inrymmas allt livad
som nu skall inrymmas i tvä hus, och förändringen har ju tillkommit,
emedan de sakkunniga och alla, som haft med frågan att göra,
ha kommit öfverens om, att en dylik komplex är olämplig, och
att två hus äro bättre än ett.

Särskildt her jag att få hänvisa till en man, som jag tror man
svårligen kan i det fallet jäfva som sakförståndig, och det är etatsrådet
Meldahl. Herrarne ha haft tillfälle att läsa hans utlåtande
i riksdagshandlingarna, och det fans för öfrigt i går eller förgår
intaget i en stockholmstidning. Herrarne känna väl alla, huru
kraftigt han häfdar, att fördelningen på två hus är det bästa och
värdigaste sättet att lösa denna byggnadsfråga. Jag anser sålunda,
att just denna omständighet, att man nu ämnar bygga två hus,
innebär ett vida lämpligare tillvägagående än det, som föreslogs i
1887 års kongl. proposition. Detta är, synes mig, äfven från en
annan synpunkt mera praktiskt, nemligen för den händelse att
eldfara skulle uppstå. Jag vet ej, om etatsrådet Meldahl särskildt
kommit att tänka på denna omständighet till följd af den rysliga
händelse, som timade i Köpenhamn, då det ståtliga Kristiansborgs
slott med alla de samlingar, som det inrymde, gick förloradt genom
eldsolycka. Men det är gifvet, att det är klokt att dela byggnaden
i två särskilda hus. Tv med det frånskilda läge, som riksbanken
då skulle få, och med den gata, som skulle skilja densamma från
riksdagshuset, skulle tryggheten mot eldfara bli betydligt större än
eljest skulle blifva förhållandet. Jag anser, att för detta fall allt
är klokt rangeradt.

Här har vidare sagts, att någon undersökning och utredning
ej föreligger; men, mine herrar, är ett dylikt påstående sant och
rättvist? Jag får säga, att enligt mitt begrepp ha flera utredningar
gjorts och mera penningar derpå nedlagts än man skäligen kan
fordra. Här ha ju gång efter annan utlysts pristäflingar i oändlighet
och anskaffats ritningar, här hafva tillkallats arkitekter och
auktoriteter från skilda håll för frågans bedömande i alla möjliga
afseenden. Särskildt har herr Meldahl inkallats ett par gånger för
att afgifva sitt omdöme. Senast ha nu professorerna Dahl, Clason
och Grundström afgifvit utlåtande. Och läser man detta, har man
all anledning att känna sig lugn och belåten, då ej andra anmärkningar
kunnat framställas än som i detta utlåtande gjorts; åtminstone
är jag för min del fullt trygg. Att det kan finnas olika
åsigter i rent estetiskt hänseende, och i hvad som tilltalar eller
stöter skönhetssinnet, medgifver jag, men äfven i detta afseende
tror jag, att vi ha auktoriteter på vår sida. Särskildt ha dessa tre,
som jag nyss nämnde, uttalat sig ganska skarpt mot friherre Leijonhufvuds
klander i detta hänseende.

Som herrarne torde finna, har jag, så vidt möjligt varit, sökt
sätta mig in i frågan och bilda mig en egen åsigt om densamma.
Denna delas äfven af utskottet i dess helhet med undantag af de
två reservanterna. Och då kan man ej begära, att Riksdagen skall
frångå ett beslut, som ej är fattadt eu gång, utan två gånger, och
den sista gången med så betydande majoritet.

Nso 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Och då man ej heller kan säga, att något inträffat, som gör Om ändring i
frågan svårlöstare — jag vädjar till motståndar ne till frågans lösning
på sätt här är i fråga och trotsar en hvar att kunna leta upp det af jliksens
ett enda litet skäl för påståendet att frågan blifvit svårlöstare dagens beslut
— kan jag ej stå till svars för att, sedan nationen kastat ut öfver angående
tre millioner för att få holmen till byggnadsplats för dessa vigtiga uppförande å
hus, den så ändå icke skulle erhålla den. _ holmen af

Sparsamhetens sanna intresse kräfver val — låt vara, att jag mJa byggnamåste
erkänna, att tomten blifvit dyr — att den, sedan den en der för Riksgång
blifvit förvärfvad, äfven kommer nationen till nytta, så att dagen och
der kan uppföras ett nationen och dess representantförsamling
värdigt riksdagshus och ett passande hankhus.

Det är af dessa skäl som jag ej kan medgifva, att det förebragts
tillräckligt tungt vägande orsaker för att frångå det förut fattade
heslutet, utan anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag sådant det här föreligger.

Vidare anförde:

Herr Hammarskjöld: Jag har blifvit nödsakad att begära

ordet för att besvara ett par anmärkningar, som framstälts mot
mig af tvenne talare på förmiddagen, och jag skall bjuda till att
ej länge upptaga kammarens tid.

Den ene af dessa talare var den ärade representanten för Jönköping,
som påstod, att jag kommit med origtiga siffror rörande de
ifrågasatta tomternas areal. Han sade, att när jag uppgaf, att den
tomt, på hvilken vi befinna oss, var 41,000 qv.-fot, var denna siffra
för låg, Jag har sedan enskildt upplyst honom om, och jag vill
nu göra det för kammaren offentligt, att mina siffror dervidlag äro
fullkomligt rigtiga, och att det är han, som tagit miste om min
mening. Han har nemligen trott, att jag menade ej blott denna
tomt, utan äfven den tillökning som skulle göras, om Riksdagen
ville inköpa gamla gymnasietomten och förena denna med den nuvarande
tomten. Derigenom skulle aTealen ökas — efter hvad jag
tror — till 50,000 qv.-fot. Men den tomt, som nu är ifrågasatt i herr
Themptanders motion, den håller verkligen ej mer än 41,000 qv.-fot.

Men detta yttrande eller denna supposition af herr Falk, att
jag nemligen skulle åsyftat att medtaga äfven gymnasietomten,
väckte hos mig allehanda tankar.

Jag trodde mig sålunda deraf finna, att det kanske ej är meningen
att nöja sig blott med hvad som står omtaladt i motionen,
nemligen att bygga till på denna gamla tomt. Syftet med motionen
var ju, att det skulle bli en stor besparing. Men herr Falk
ansåg, att det var alldeles sjelfklart, att man skulle taga med
gymnasietomten.

Skall man köpa in den och på denna tillökade tomt bygga
det stora hus, som deraf blefvo en följd, hvart tar då den omtalade
stora besparingen vägen?

Den andra anmärkningen, som jag vill besvara, framstäldes af
herr Themptander. Han sade, att han förvånade sig öfver, att jag,

X:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

en landsortsarkitekt, som numera knappast sysselsätter sig med
arkitektur, ensam vågade ställa mig upp mot de 59 arkitekter,
hvilkas.protest blifvit till oss utdelad. Ja, mine herrar! Det medgifver
jag, att vore den anmärkningen sann, då skulle den bevisa
en så oerhörd brist på sjelfkritik hos mig, att den ej af något
kunde ursäktas.

Men jag visste redan då, att jag visst icke står ensam om min
mening, ty jag saknar på denna arkitekternas protestlista en mängd
konstnärsnamn, namn på framstående arkitekter i Stockholm.

Det kan ju hända, att somliga bland dem ej skrifvit på, derför
att de ansett sig hindrade derifrån på grund af sin ställning,
men jag vet med visshet, att det är flere bland dem, som ej skrifvit
på, just derför att de tyckt hela projektet vara bra.

Och nu, mine herrar, när jag kom hit i afton, hade en vänlig
hand skickat mig en liten förteckning på arkitekter, dels i Stockholm,
dels i landsorten, hvilka ej underskrifvit denna protest.

Det kan ej falla mig in att nämna ens ett enda namn, men
för den, som enskildt vill fråga mig, skall jag ej neka att stå till
tjenst med förteckningen, för att icke någon måtte tvifla på mina ord.

På denna finner jag — om jag räknat rätt — omkring 20 af
Stockholms arkitekter och dessutom 25 landsortsarkitekter; och
särskildt bland de förra återfinner jag namnen på flera af de förnämsta
skapande konstnärer på byggnadskonstens område, som
vårt land eger.

För min del. har jag aldrig velat gå in på, att vox populi
också är vox dei eller fritt öfversatt: jag vill ej ens i en smakfråga
medgifva, att den allmänna rösträttens utslag alltid är det
råtta. Ännu mindre, kan jag göra det, sedan jag trott mig finna,
att jag har bakom mig ett stort antal af Sveriges konstnärer.

Jag anser mig derför kunna stå lugn för den dom, som skulle
kunna drabba mig, om jag verkligen vore den ende, som vågat
yrka på fasthållandet af det beslut, som Piksdagen vid två föregående
tillfällen fattat.

Jag har ej något vidare att anföra.

Herr Elowson: Herr talman, mine herrar! På förmiddagen
i dag framförde . en högt ärad representant på kalmarlänsbänken
ett argument, hvilket ensamt borde*vara bestämmande för kamrar -nes beslut i denna fråga, om nemligen vanliga förståndsregler finge
gälla.

Han framhöll nemligen, att det'' program, som nu föreligger
för byggande af riksdags- och riksbankshus, är ett annat än det,
som beslöts af Piksdagen år 1888. Då den ärade representanten
sjelf är en fackman, så ber jag att få taga fasta på detta uttryck,
emedan det enligt min uppfattning är synnerligen afgörande för
en ändamålsenlig lösning åt den nu föreliggande frågan.

Det program, som nu föreligger, är ett annat än det som förelåg
år 1888. Ja, så är det, mine herrar!

Uti 1888 års beslut förefinnas nemligen två väsentliga omständigheter
att fästa uppmärksamheten vid.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

Den ena är en förutsättning för beslutet, och den andra är en
i ord framstäld formulering.

Den ifrågavarande förutsättningen för detta beslut var af estetisk
art. Man tog nemligen allmänt hänsyn till den egendomliga,
storartadt sköna konungaborg, som vi äro nog lyckliga att ega i
vårt land. Man ville ej framdraga riksdagsbusbyggnaden så långt
åt öster på den föreslagna platsen, att byggnaden skulle skymma
kungaborgen från någon enda punkt på Gustaf Adolfs, torg.

Det uppdrogs för den skull en rak linie från nedersta hörnet
af arfprinsens palats till vestra änden af slottsflygeln. Att framdraga
riksdagsbusbyggnaden öster om denna demarkationslinie, som
då fick namnet skönbetslinien, vågade ingen ens att göra en antydan
om. En antydan om att öster om denna linie framflytta riksdagshuset
blott en enda meter skulle då varit detsamma som
förkastandet af hela förslaget.

Den andra omständigheten, utgörande ett i ord formuleradt
moment af 1888 års beslut, är af finansiel art.

Det heter nemligen, att totalkostnaden för byggnadernas uppförande
ej skulle få öfverskrida fem millioner kronor. Och för
att gifva ytterligare styrka åt den mening, som ligger i detta beslut,
uttalade Riksdagen, att de besparingar, som tvifvels utan
kunde åstadkommas, skulle till statskassan återföras. Märk väl,
mine herrar, dessa ord: skulle till statskassan återföras. Besparingarne
skulle således ej nedläggas i några dekorativa anordningar
på byggnaderna och redovisas genom en på detta sätt förhöjd
effekt, utan de skulle återbäras till statskassan.

Det var således Riksdagens bestämda och tydliga mening, att
byggnaderna ej skulle kosta mer än fem millioner kronor samt att
de till sitt läge ej skulle få framflyttas öfver den noga bestämda
linie, som då var allmänt bekant samt på kartor och ritningar
fixerad.

Hvad har emellertid nu inträffat? Jo, det egendomliga är, att
man säger sig vilja hålla på Riksdagens beslut och upprätthålla
Riksdagens värdighet i det afseendet, att 1888 års beslut ej skulle
ändras. Ja, i förbigående vill jag nämna, att här är ej fråga om
att ändra något beslut, utan blott fråga om uppskof.

Men om jag granskar utskottets förslag, hvad skulle ett antagande
af detsamma innebära? Jo, det skulle innebära ett faktiskt
upphäfvande af 1888 års beslut. Det har nu gått så långt, att
ingen här ens tänker på att bygga ett riksdagshus inom de gränser,
som förutsattes år 1888. Ingen tänker på att använda endast
fem millioner för dessa byggnader, utan kostnadsförslaget har
ökats. Det minsta, som nu sättes i fråga, är sex millioner och
några tiotusental kronor, och tvifvels utan kommer det ej att stanna
vid denna siffra. Byggnaderna skulle kunna uppföras för sex millioner,
om man nöjde sig med dem sådana de blifva, men vill man
hafva byggnader för ifrågavarande ändamål på Helgeandsholmen,
så måste de uppfylla mycket höga anspråk, ja, de måste uppfylla
de högsta anspråk, med hänseende till svenska folkets värdighet
och sjelfständighet, och i detta afseende måste man noga tillse,

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande ä.
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forte.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

att ej förfuskningar ega rum. Vill man nå det höga målet, måste
man äfven offra penningar för detsamma.

Således vill jag fasthålla detta, att byggnadsprogrammet nu är
ett annat än år 1888. Vill man derför ändra detta Riksdagens
beslut, ja, då skall man bifalla utskottets förslag, ty detta innebär
faktiskt en ändring af nämnda beslut.

Riksdagsbeslutet af år 1888 innefattade ett väsentligt negativt
moment. Man ville nemligen då blifva fri från den stallbyggnad, som ej
var någon prydnad för Helgeandsholmen. Det rådde en liflig önskan,
att denna stallbyggnad skulle komma bort derifrån. Detta har nu
skett genom användande af ganska mycket penningar. Men i och
med det, att denna byggnad, som var en vanprydnad till och med
för holmen, kom bort, har man fått en egendomlig blick på den
ståtliga konungaborgen. Man har funnit, att den med sin harmoniskt
rena, storartade skönhet fordrar frihet och luft, och att den
ej tål någon stor granne bredvid sig.

Det positiva hufvudmomentet i 1888 års beslut var, att för
fem millioner uppföra två byggnader på holmen. Dessa byggnader
hafva nu år 1894 enligt ritningar och förslag, som äro framlagda, fått
ett väsentligt annat läge än de då hade. Så vidt jag af handlingarna
i detta vidlyftiga ärende funnit, kan jag ej annat än uttala
såsom mitt ringa omdöme, att byggnadskomitén på ett synnerligen
förtjenstfullt sätt fullgjort sina funktioner, men detta är ett, och
ett annat är att tillse, om den byggnadsplats, som Riksdagen anvisat
för byggnadernas uppförande, är ändamålsenlig eller ej.

I detta afseende skall jag be att få framhålla några måttbestämningar,
som den ärade talaren på kalmarlänsbänken omnämnde
på förmiddagen och som äfven på aftonen blifvit upprepade.
Det talades nemligen om, att den yta, som på Helgeandsholmen
är afsedd för riksdagshus, skulle vara 67,000 qv.-fot, och
den yta, som här, på riksdagshusets nuvarande plats, skulle komma
i fråga, blott 41,000.

Ja, mine herrar, det kan te sig så egendomligt, att en yta,
hvars absoluta mått är 67,000 qv.-fot, är relativt mindre än den,
der motsvarande siffra är 41,000. Det är här ej fråga om den absoluta
måttbestämningen, utan om den relativa storheten. Lägger
man nemligen på denna lilla holme två stora hus, så blefve byggnadskomplexen
för stor i förhållande till holmen; det ena af de
båda husen kommer nemligen för nära vattnet. Det är i första
hand här ej fråga om det absoluta utrymmet, utan om det relativa;
de båda husen äro för stora i förhållande till holmen, och
holmen är för liten i proportion till deras storlek.

Nu är det här föreslaget, att en granskning af byggnadsprojektet
skulle verkställas. För denna granskning tala enligt mitt förmenande
synnerligen vigtiga skäl.

Jag har, som jag tror, undanröjt det vigtigaste skälet, som man
kan anföra mot eu granskning, nemligen att denna möjligen skulle
leda till ändring af 1888 års beslut. Men nu hafva händelserna
utvecklat sig sålunda, att, såsom förut sagts, ett bifall till utskottets
förslag innebär en faktisk ändring af nämnda beslut.

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Skulle man företaga en revision af den uppgjorda byggnadsplanen,
kunde, såsom vanligt och naturligt är i dylika fall, en af
svå saker inträffa: antingen komme granskningen att visa, att byggnadsplanen
är god och förträfflig, och då hade man vunnit den
stora fördelen, att man kunde med trygghet låta byggnadsarbetet
gå i verkställighet, och detta är ej en ringa förmån; eller ock skulle
resultatet blifva det, att förslaget visade sig vara mindre ändamålsenligt,
och att, om det verkstäldes, det ej skulle lända till båtnad
för landet och för dess hufvudstad. Komme man till den åsigten
genom granskningen, vore denna äfven ur den synpunkten fördelaktig.

Alltså är det enligt min uppfattning en fördel att nu verkställa
en utredning, denna må leda till det ena eller det andra
resultatet. Jag förutsätter nemligen, att den verkställes af fullt
sakkunnige män och på ett fullt opartiskt sätt.

En svårighet fins onekligen vid den fråga, vi nu behandla,
och det är, att det ej är tillräckligt att taga hänsyn till byggnadernas
eget utseende. Den uppgjorda ritningen till riksdags- och
riksbankshus kan ju vara förträfflig i och för sig, men man måste
äfven taga hänsyn till den lilla holme, på hvilken de skulle ligga,
och till det stora slott, som de skulle få till granne.

En talare på göteborgsbänken erinrade derom, att man under
frågans föregående skeden talade om, hurusom riksdagshuset skulle
undanskymma slottet, men att man på senare tiden öfvergifvit
detta och i stället framhåller, hurusom slottet med sina massor
skulle i estetiskt hänseende verka i högsta grad nedtryckande på
riksdagshuset.

Jag ber dock att få fästa herraraes uppmärksamhet derpå, att
hufvudsaken i detta fall är den vexelverkan, som komme att finnas
mellan de båda byggnaderna. Slottet med sina harmoniskt rena
och storartade skönhetslinier kräfver frihet och luft, och det tål
icke i sin närhet någon större byggnad, allra minst en sådan med
den estetiska pondus, som bör tillkomma riksdagshuset. Ä andra
sidan måste slottet med sin massa bestämdt verka estetiskt nedtryckande
på riksdagshuset, äfven om man pryder dess fasad med
dekorativa kolonnader och om man ofvan krönet reser en hög kupol.
Det är således vexelverkan mellan dessa båda byggnader man
måste taga hänsyn till, och jag tror att man måste lägga stor vigt
vid de uttalanden, som konstnärerna gjort i detta afseende.

Huru svår uppfattningen af denna fråga är, framgår tvifvels
utan af konstnärernas ställning till densamma. Förut hafva de
varit mera delade angående det estetiskt berättigade i detta byggnadsprojekt,
men numera, efter närmare begrundande och sedan
konstnärsverlden hunnit sätta sig in i saken, hafva konstnärerna
temligen allmänt kommit till den åsigten, att byggnadsprojektet
ur estetisk synpunkt är förkastligt. Ett och annat undantag finnes
visserligen, men det öfvervägande antalet af konstnärerna har dock
uttalat sig mot byggnadernas utförande.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att några nya skäl för ändring
i 1888 års Riksdags beslut sedan 1891 icke tillkommit. För min

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af jRiksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

If:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

del tror jag dock, att flera sådana skäl kunna angifvas. I detta
afseende vill jag först och. främst fästa uppmärksamheten vid den
granskning af byggnadsritningarna, som af sakkunnige verkstälts
i juni 1893 och i november samma år. Under den korta tiden af
icke mer än 5 månader hafva ritningarna undergått väsentliga
förändringar. Detta visar, mine herrar, att det icke ännu är fullt
klart, huru herrar byggnadskomiterade tänka sig dessa hus. I
juni månad 1893 var förslaget något helt annat än i november
1893; huru det ser ut nu i slutet af mars 1894, vet jag icke, men
antagligen är det nu ytterligare förändradt. Från den synpunkten
kunde det vara en ren fördel för byggnadskomiterade att få
ytterligare någon tid på sig, för att ritningarna och förslagen må
hinna mogna, om jag så får säga, och kunna blifva ytterligare
granskade.

Ett annat skäl, som tillkommit sedan 1891, är det utlåtande,
som 1892 afgifvits af akademien för de fria konsterna. Herrar
byggnadskomiterade hade nemligen till akademien för de fria
konsterna framstält förfrågan, huruvida några berättigade estetiska
anspråk skulle blifva åsidosatta, för den händelse byggnadernas
läge framflyttades något mer än det ursprungligen blifvit
ifrågasatt. Pluraliteten af akademiens medlemmar uttalade den
meningen, att ett sådant åsidosättande af berättigade estetiska anspråk
skulle komma till stånd.

Vidare vill jag påpeka, att processen angående eganderätten
till holmen och angående regleringen af vattenförhållandena börjat
efter 1891, och det torde vara skäl att fästa afseende äfven vid
densamma.

Slutligen äro också kostnaderna en väsentlig faktor i detta
afseende. Kostnadsbeloppet var, såsom jag nyss nämnde, ursprungligen
bestämdt till 5 millioner; nu har det uppgifvits till 6 millioner.
För min del tror jag, att man måste lägga till ytterligare några
millioner till detta belopp för att få verket färdigt. Jag har för
min del uppstält några siffror för att motivera det votum, jag ämnar
afgifva, och jag ber att i största korthet få angifva desamma,
utan att i ringaste mån göra anspråk på att dessa siffror skola
öfvertyga mine herrar motståndare. Jag ber blott få anföra dem
till protokollet, derför att de äro bestämmande för mig. Jag har
på grund af kända förhållanden trott mig kunna antaga, att en
byggnad sådan som riksdagshuset icke skulle med grund och alltsammans
kunna med hänseende till materialiernas beskaffenhet
uppföras för mindre ''belopp än 35 kronor per kubikmeter, och då
enligt de uppgjorda ritningarna och förslagen detta hus skulle upptaga
en volym af 160,000 kubikmeter, så skulle kostnaden för riksdagshuset
komma att gå till 5,600,000 kronor. Gör jag sedan en
beräkning i fråga om riksbanken, så tror jag med afseende på den
trygghet mot eldfara och den soliditet i andra afseenden, som man
vid byggandet af detta hus måste söka bringa till stånd, att kostnaden
icke kan beräknas till mindre än 40 kronor per kubikmeter.
Då nu byggnadens volym uppgår till 50,000 kubikmeter, komme
kostnaden för dess uppförande att belöpa sig till 2 millioner. Vi -

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

dåre tillkommer kostnaden för kajer och broar, för vattenregleringen,
för administrationen under byggnadstiden o. s. v., som jag
beräknat till 1,400,000 kronor. Jag kommer sålunda till ett belopp
af 9 millioner kronor, och jag tror för min del icke att det
är möjligt att under detta belopp uppföra de båda byggnaderna
på ett sätt, som komme att blifva nationen värdigt.

Nu bar det ju under den föregående tiden ifrågasatts tre olika
sätt att ordna Helgeandsholmen. Det ena bar varit att uppföra
två byggnader, det andra att uppföra en byggnad, och det tredje
att icke uppföra någon byggnad alls. Jag har för min del lutat
åt den åsigten, att det skulle vara fördelaktigt, om der blefve en
byggnad, men af sådana dimensioner, att den ej komme att verka
menligt i förhållande till det kongl. slottet. Fn sak är, om man
vill hafva en storartad byggnad för representantförsamlingen. Detta
kan ju vara någonting i och för sig ganska ändamålsenligt, och då
kan man anslå de millioner, som erfordras för denna byggnad, och
lägga den på en plats, der den tager sig något ut utan att verka
störande på granskapet.

Det yttrades af en talare i förmiddags, att arkitekterna visserligen
äro temligen enhälliga om att riksdagshusbyggnaden ej
bör uppföras å Helgeandsholmen, men att de ej lemnat något förslag,
hvar den bör läggas. Men om de icke lemnat något annat
förslag, så beror detta kanske hufvudsakligen derpå, att de icke
blifvit tillfrågade. Om Riksdagen besluter eu utredning äfven i
den mening, att sakkunnige skola få uttala sig om platsen, så
kommer kanske att till nästa riksdag föreligga utredning äfven i
detta afseende.

För mig skulle det vara synnerligen angenämt och önskvärdt,
om uti denna sak mera samverkan än hittills kunde komma till
stånd mellan Riksdagen å ena sidan och Stockholms stad å den
andra. Hufvudintresset för denna fråga måste naturligtvis tillkomma
Riksdagen, såsom landets representation, men äfven Stockholms
stads fullmägtige kunna icke vara likgiltiga för densamma,
och det vore derför särdeles lämpligt, om eu samverkan mellan
dessa båda kunde komma till stånd.

Nu tror jag, att under aftonens lopp något annat förslag än
det af herr Ljungman framstälda kommer att framläggas för ernående
af en sådan samverkan mellan Riksdagen och Stockholms
stadsfullmägtigo, och jag skall derför nu icke göra något bestämdt
yrkande. Men jag skall be att få uttala min lifliga öfvertygelse
derom, att det skulle lända till byggnadsföretagets fromma, om
Riksdagen ville besluta att låta det uppgjorda förslaget undergå
en revision, och resultatet af denna granskning framlades för näst
kommande Riksdag. För min del är jag lifligt öfvertygad derom,
att en sådan åtgärd icke i ringaste mån skulle vara nedsättande för
Riksdagens värdighet. Den skulle möjligen det vara, om Riksdagen
vore en svag myndighet, men med den stora styrka Riksdagen har,
kan ingen med fog säga, att ett sådant beslut i någon mån är
nedsättande för Riksdagens värdighet, det är tvärtom att upprätthålla
Riksdagens värdighet.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Eorts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

Jag skall be att i detta sammanhang äfven få yttra någonting
angående utskottets afstyrkande motivering med anledning af herr
Berglöfs motion om uppförande af en modell i naturlig storlek.
Utskottet säger, att man af en sådan modell icke kan få någon
föreställning om det sätt, hvarpå byggnaden skulle verka i förhållande
till sin omgifning. Men, mine herrar, detta är väl att missförstå
hela saken. Hvad är det nu som är tvifvelaktigt? Jo, det
är tvifvelaktigt, huruvida icke en stor byggnadskomplex på Helgeandsholmen
skulle verka skymmande i förhållande till slottet. I
det afseendet har jag af de mindre modeller, som varit utstälda,
gjort iakttagelser, som jag tror äro af ganska stor betydelse. Man
har rörande dessa modeller gjort den anmärkningen, att de skulle
vara i vissa afseenden vilseledande. Ja, det kan ju hända, att de
äro det, men för mig hafva de emellertid varit vägledande. Jag
har på ritkontoret gjort mig förvissad om, att modellernas proportioner
äro rigtiga, och derefter sökt angifva höjdsläget af den horisontala
syftlinie, som bestämmes af riksdagshusbyggnadens krön,
och jag har funnit, att om man följer den i dess förlängning, så
träffar den något öfver midten på den öfverstå fönsterraden på det
kungliga slottet. Och dessutom är ju att märka, att ofvanom krönet
en hög kupol skulle komma att uppföras.

JNu är det tydligt, att man kan få en föreställning om denna
byggnads storleksförhållanden med hänsyn till omgifningen derigenom,
att man uppför en modell just af byggnadens storlek. Huru
det yttre af denna modell kommer att med sina ytor verka, behöfver
man icke fästa sig vid, men sjelfva storleksförhållandet till
omgifningen måste väl blifva uppenbart för hvar och en, som betraktar
densamma.

En talare på göteborgsbänken menade, att modellen skulle
gifva stöd åt dem, som icke vilja hafva någon riksdagshusbyggnad
på Helgeandsholmen. Ja, skulle modellen hafva eu så kraftig
verkan, så är det af synnerlig vigt, att densamma uppföres.
Är det så, att byggnaden kommer att befinnas verka störande i
förhållande till det kungliga slottet, så är det ju af vigt att man
får kännedom derom. Är det åter så, att man kan efter modellens
uppförande med trygghet gå i författning om verkställande af
arbetet, så är ju äfven dermed en fördel vunnen. Äfven i ett
tredje afseende är denna modell af betydelse, och jag har förestält,
mig, att komiterade på grund deraf bort utan påstötning
af Riksdagen utföra modellen. Den skulle nemligen blifva ett det
bästa studiematerial för de arkitekter, som hafva att utföra arbetsritningarna
och det detaljerade kostnadsförslaget.

På grund af alla dessa omständigheter är jag lifligt öfvertygad,
att lösningen af denna byggnadsfråga, som ju intresserar oss alla,
skulle i hög grad främjas, om man toge ytterligare ett års betänketid
och derom fattade ett så formuleradt beslut, som i kammaren
kan hafva största utsigten till framgång.

Häruti instämde herr Bexell.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

Herr Odhner: Jag har begärt ordet, icke derför att jag
har något nytt att säga, utan derför att jag känner ett behof att
uttala min mening och icke vill bära något ansvar, om ett beslut,
som jag ogillar, i dag blir oåterkalleligen fastslaget. Jag
kan för min del icke dela den förundran, som en föregående
talare uttryckte deröfver, att Riksdagen en gång kunnat fatta ett
sådant beslut som detta. Tvärtom finner jag det mycket förklarligt,
attplanen attuppföra ett riksdagshus på Helgeandsholmen kunnat
i ett obevakadt ögonblick slå an på kammaren och Riksdagen.

Det ligger onekligen något storslaget i denna tanke, något
som är egnadt att för ögonblicket hänföra och att besticka äfven
sundt tänkande menniskors omdöme. Ännu mindre förundrar
jag mig öfver, att de personer, som af Riksdagen fått i uppdrag
att förbereda och leda detta stora byggnadsföretag och sålunda
lefvat sig in i detsamma, på allvar förälskat sig i projektet och
försvara detsamma till det yttersta såsom sitt skötebarn. Men
hvad jag deremot bar svårt att förstå är, att icke alla andra,
utanför stående personer åtminstone blifvit intagna af betänkligheter,
då de fått skärskåda saken från alla dess sidor och fått
böra omdömen från alla möjliga sakkunniga personer och myndigheter.
Ty det står likväl fast och bar icke kunnat vederläggas:
ingen sakkunnig myndighet eller person — om jag undantager
herr Hammarskjöld och kanske den arkitekt, som utarbetat
de sista ritningarna till byggnaden — har vågat träda fram för
offentligheten och säga: detta är en förträfflig och i allo lyckad
byggnadsplan. Herr Hammarskjöld bar visserligen nyss upplyst,
att det finnes en del arkitekter, som dela hans åsigt i detta fall,
men den lista, han sade sig innehafva och som innehölle namnen
på dessa arkitekter, hör icke till offentligheten, och desse
personer kunna derför icke tagas med i räkningen. För öfrigt
hafva till och med sådana arkitekter, som varit bundna af hänsyn,
bundna af beskaffenheten af de frågor, som framstälts till deras
besvarande, uttalat åtskilliga »om och men» samt framstält reservationer
i mer eller mindre tydlig form, bvilka kunna sägas
hafva resulterat dertill: ja, det går nog an, det låter sig göra
o. s. v. Och de som kunnat uttala sig fritt, utan hvarje hänsyn,
såsom teknologer, arkitekter och konstnärer i allmänhet, desse
hafva med en öfverväldigande majoritet uttalat sig emot byggnadsprojektet.
Man har visserligen sökt förringa betydelsen af
dessa meningsyttringar och sagt, att de tillkommit genom konstlad
agitation. Ja, detta är lätt sagdt, men icke så lätt bevisadt.
Bästa motbeviset är, att man å den andra sidan, oaktadt de
största ansträngningar, icke lyckats åstadkomma ens en tillstymmelse
till opinion för företaget bland de sakkunnige. Till och med
den man, som i början var byggnadskomiténs rådgifvare och som
utarbetat de första ritningarna, har sett sig föranlåten att draga
sig tillbaka, naturligtvis derför att han icke sett sig i stånd att
kunna lösa uppgiften på ett tillfredsställande sätt.

Inför dylika fakta borde dock Riksdagen blifva betänksam 1
Låtom oss icke glömma, att här gäller icke en vanlig tomt, utan

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande &
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

den yppersta, mest bemärkta plats i Sveriges rike; bär gäller att
uppföra en byggnad af nationel, historisk, ja, man kan äfven
säga politisk betydelse, och detta borde väl icke ske, utan att de
sakkunniges mening vore någorlunda stadgad, utan att den allmänna
meningen vore någorlunda enig om byggnadsplanens förträfflighet.
Jag menar nu icke den allmänna mening, som kan
uppstå bland allehanda sysslolöst, godt folk här i hufvudstaden
och som af en skämtsam talare för några år sedan kallades »Herr
Stockholm», utan jag menar den allmänna meningen bland sansadt,
tänkande och bildadt folk både inom och utom Stockholm.
Kan man väl med fog påstå, att den allmänna meningen, så
fattad, uttalat sig till förmån för den stora dubbelbyggnaden?
Ingalunda! Tvärtom kan man säga, att motståndarnes antal
vuxit allt mera, ju längre byggnadsföretaget skridit framåt, ja,
till och med flere af byggnadsplanens ursprungliga anhängare
hafva ändrat mening och öfvergått till det motsatta lägret. Jag
har från öfverläggningarna i dag i Första Kammaren hört, att
ett stort antal talare uppträdt mot byggnadsprojektet, och att helt
nyss en talare, som förr var ledamot af byggnadskomitén, föreslagit
ett uppskof, på det att man skulle få höra hvad Stockholms
stad ville bjuda i afseende på denna fråga.

Under sådana förhållanden — då de sakkunnige äro öfvervägande
mot projektet, då den allmänna meningen bland sansadt
och tänkande folk för öfrigt är minst sagdt mycket delad,
och då alltså det stora nationella företaget skulle begynnas med
splittrade och delade sinnen, så hemställer jag, om icke Riksdagen
gjorde klokast i att se tiden an, uppskjuta verkställigheten
på åtminstone ett år och vidtaga åtgärder för att dels skaffa sig
visshet om, huru dessa byggnader skulle taga sig ut på platsen,
dels bereda sig tillfälle att jemföra det stora dubbelbyggnadsprojektet
med andra sätt att lösa frågan. Det är också just detta
som åsyftas med de förslag, som reservationsvis framstälts af
herrar Themptander och Fränekel samt genom motion af herr
Berglöf. Dessa förslag ber jag för min del att få understödja.
Det har visserligen blifvit sagdt, att herr Themptanders projekt
till ny riksdagsbyggnad skulle vara opraktiskt och omöjligt att
på ett tillfredsställande sätt genomföra. Ja, om så är, kommer
väl detta bäst att visa sig, då den utredning, som han begär,
blifvit verkstäld. Genom antagande af herr Themptanders förslag
förloras ingenting väsentligt, ty hvad betyder väl ett års
dröjsmål? Men man vinner väsentliga fördelar: större stadga och
enighet i den allmänna meningen, större visshet och framför allt
ett fredadt samvete. Ty då behöfver man icke frukta, att ångern
skall komma efter under vår egen tid, och att eu hård dom skall
afkunnas öfver oss af den tid, som kommer..

På dessa skäl yrkar jag, herr talman, bifall till herrar Themptanders
och Berglöfs förslag.

Med herr Odhner förenade sig herr Palme.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

Herr Persson i Mörarp: Diskussionen liar redan fortgått så
länge, att det icke är underligt, om kammaren börjar tröttna derpå,
och jag skall derför icke heller länge upptaga herrarnes tid.

Jag behöfver väl icke misstänkas för att på något sätt vara
en beundrare af det beslut, som tillkom vid riksdagen 1888, då
begge kamrarne beslöto att förlägga riksdags- och riksbankshusen
till Helgeandsholmen. Jag har motarbetat detta förslag så länge
jag kunnat, ända till dess att beslutet var fattadt om byggnadernas
förläggande dit, och ännu i detta ögonblick anser jag, att det
beslut, Riksdagen då fattade, var ganska olyckligt derigenom att
det kommer att medföra kostnader, betydligt större än de enligt
mitt förmenande bort blifva. Men det var särskilda omständigheter,
som bidrogo till detta beslut. Det fans ett hus på Helgeandsholmen,
som man ville blifva qvitt, och för att få staten att betala
kostnaden derför, skydde man snart sagdt ingå uppoffringar; man
använde alla möjliga skäl för att förmå Riksdagen att betala. Det
är nu icke lönt att vidare tala om denna sak, men det förutsågs
obestridligen af mången inom representationen, att beslutet om
förläggande af dessa byggnader till Helgeandsholmen skulle medföra
oerhörda kostnader, vida större än som kunnat komma i fråga,
om man nöjt sig med att förlägga dessa byggnader på en annan
plats, der de hade haft fullt ut lika godt läge, som de nu skulle
få. Det har varit fråga om att förlägga riksdaghuset här på Riddarholm^n;
olika platser der hafva varit ifrågasatta, men det har
såsom en röd tråd genomgått alla dessa förslag, att det varit omöjligt
att här få någon lämplig plats, och detta af den omständighet,
som jag nyss antydde.

Nu föreligger här i reservationen till utskottets betänkande
ett förslag, hvarigenom man skulle få tillräckligt utrymme för ett
nytt riksdagshus på den plats, der vi nu äro. Men vi veta ju alla,
att ett dylikt förslag varit understäldt Riksdagen icke eu, utan flera
gånger och — förkastats. Och för min del får jag säga, att af
alla de platser på Riddarholmen, som varit föreslagna, så är väl
denna den mest olämpliga, man kan tänka sig. Här har redan
under diskussionen blindt framhållet, hvilken trångt och undanskvmdt
läge denna plats har, och det är alldeles klart, att huset
på framsidan icke kan få något tilltalande eller imponerande utseende;
möjligen kan det blifva vackert åt den södra sidan, men
det är väl mera beträffande den andra sidan som man kan fordra,
att huset skulle visa en mera framstående arkitektur.

Då jag emellertid deltagit i utskottet under den förberedande
behandling, som egnats denna fråga, och med min röst bidragit
till det slut, hvartill utskottet kommit, så skall jag be att få anföra
hvad som utgjort motivet för mig. Om jag nemligen skulle
gå in på någon förändring af 1888 års beslut, så skulle, mine
herrar, detta ske endast under förutsättning, att man, samtidigt
med att man förändrade detta beslut, både frågan så pass utredd,
att man på samma gång kunde fastslå en annan plats för riksdagshuset.
Ty jag föreställer mig, att det då endast skulle blifva till
om att bygga riksbanlcshus på Helgeandsholmen. Det synes mig

Andra Kaminarrns 1‘rat. td''1''i. ,Y,v> 2‘i. 2

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i som om den kommun, Stockholms kommun, som väl ändå, säge
eller anstånd hvad man vill, i detta hänseende är mest intresserad, skulle sedan
''det af Riks- 1^88 haft ganska rundlig tid på sig till att fatta beslut, hvaridagens
beslut genom den hade kunnat komma till Riksdagen med ett positivt
angående erbjudande, för den händelse Riksdagen skulle velat ändra sitt år
uppförande ä 1888 fattade beslut derhän, att på Helgeandsholmen skulle förlägholmen
af §as en(^as^ en dessa två byggnader. Om ett sådant förslag hade
nya byggna- förelegat — jag syftar icke på att en motionär eller vissa motioder
för Riks- närer skulle kunna gjort det så omständligt, att man skulle varit
dagen och färdig med kostnadsberäkningar eller dylikt — men om det endast
”''ffortsT'' ^ade förelegat i det skick, att man hade haft tydligt, att der eller
'' or 8■'' der är en lämplig och ändamålsenlig byggnadsplats för att förlägga
riksdagshuset i stället för att förlägga det på Helgeandsholmen, så
skulle jag varit den förste till att lyssna till ett sådant anbud.
Men något sådant har icke förelegat, och för min del är jag
af den öfvertygelsen, att om man nu beslutar i enlighet med
reservanternas förslag, så blir det att upprepa samma historia
som den, hvilken fortgått under loppet af en 16 å 17 år, att man
får söka med ljus och lykta omkring på alla områden efter en sådan
lämplig tomt, som man kanske ändock icke skall lyckas finna.
Herrarne veta, att Riksdagen en eller ett par gånger gifvit sina
fullmägtige i riksgäldskontoret och i riksbanken i uppdrag att
framkomma med ett bestämdt förslag till anskaffande af lämplig
byggnadstomt för riksdagshuset; och man uttalade dervid ocl^så, att
några särskilda undersökningar rörande lämpligheten af riksdagshusets
förläggande till Helgeandsholmen, icke finge ega rum. Men
huru det var, så kom man alltid dit. Äfven om Riksdagen sagt:
»vi vilja icke komma dit, utan var så god och skaffa tomt annorstädes»,
så ledde det alltid derhän ändå. Komiterade slutade med
att man sökt, men att man icke hade funnit någon lämpligare
plats än der. Det fans nu verkligen ett par andra förslag, såsom
det att förlägga riksdagshuset till Skeppsholmen. Men utaf de 12
eller 14 personer, som jag tror utgjorde antalet ledamöter i komitén,
var det icke mer än 2, som uttalade sig för Skeppsholmen.
Ett annat förslag var också å bane, nemligen att förlägga riksdagshuset
på Riddarholmen, men icke på den nuvarande platsen, utan
på Riddarkolmens spets, der Stockholms auktionsverk ligger. Men
det förslaget var alldeles icke billigare, utan snarare dyrare än
det förslag, som nu föreligger här, och det hade efter min mening
medtagit ytterligare kostnader, som jag nu icke skall påpeka. —
Som sagdt är, min ställning har varit sådan, att om ett anbud
hade förelegat från Stockholms stad, lydande på ungefärligen detta
sätt: »vill Riksdagen besluta att förändra sitt år 1888 fattade beslut
och förlägga endast ett af de ifrågavarande husen till Helgeandsholmen,
så äro vi villiga att göra de och de uppoffringarna»,
och om man så på samma gång haft utredning om en annan lämplig
tomt för riksdagshuset, så att man så att säga i samma ögonblick
kunde fastslå, att der och der skall riksdagshuset ligga, så
skulle jag varit villig att lyssna till ett sådant förslag. Men något
sådant har icke förelegat; och under sådana förhållanden har

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

jag för min del icke haft annat val än att biträda det beslut, hvartill
utskottet kommit.

Nu har man klandrat utskottet ganska hårdt, derför att det
icke lemnat fullständigare utredning öfver denna fråga, än utskottet
gjort. Utskottet har ju endast anfört hvad 1891 års sammansatta
utskott framhöll och dertill lagt några, visserligen knapphändiga,
skäl. Men jag tror, att de herrar, som velat intressera sig för
denna fråga, haft så tillräcklig lektyr, oberoende om utskottet hade
skrifvit en eller annan sida mera som motivering för sitt beslut,
att man snarare bör hålla utskottet räkning för, att det icke här
utöfvat mångskrifveri. Sannolikt skulle det alldeles icke hafva
tillfredsstält dem, som här tala om att utskottets motivering är
knapphändig.

Jag skall, mine herrar, icke längre uppehålla tiden. Jag har
för min del ingen anledning att frånträda det beslut, som jag inom
utskottet varit med om att fatta, och anhåller jag följaktligen om
bifall till utskottets förslag.

Herr Holm instämde häruti.

Herr Collander. Herr talman! Med min röst bidrog jag till
det beslut, som fattades år 1888, och jag har icke känt någon ånger
deröfver och har icke heller sedan dess erfarit någonting, som kunnat
komma mig att förändra den uppfattning, jag då hade. Jag
får dervid öppet bekänna, att jag icke ansåg valet af platsen för
riksdagshuset vara det lyckligaste, då man tager särskild hänsyn
till fordringarna på ett vackert läge. Ty då hade man efter mitt
förmenande otvifvelaktigt bort välja Skeppsholmen framför något
annat af de många förslag, som då voro å bane. Men det är mer
än säkert, att denna plats hade kraft större kostnader, icke blott
för sjelfva byggnadens skull, utan äfven för den dermed i sammanhang
— om icke genast, så åtminstone inom en viss tidrymd —
stående förflyttning af flottan, hvilken förflyttning hade kommit att
kosta mycket penningar. Men om man nu äfven har en sådan
önskan, att få hvad som är det vackraste, så får man ändå böja
sig för hvad som är möjligt. Och då nu år 1888 yppade sig ett
tillfälle att efter långvariga strider få frågan löst inom Riksdagen
och att på samma gång få en annan fråga löst, nemligen huru man
skulle få bort den fula plats på strömmen, som Helgeandsholmen
då bildade, så var min ställning dermed också gifven. Ty Helgeandsholmen
med sina fula stallbyggnader och sina husruckel
var så att säga en skamfläck för den vackra tafla, som Norrström
bildar. Då nu Riksdagen ej skydde uppoffringarna för företaget,
utan betalade platsen ganska dyrt, så borde väl också, synes mig,
Stockholms samhälle känna sig särdeles tacksamt härför. Ty jag
förmodar, att frågan att få denna holme planerad och vacker hade
varit en ganska långvarig historia, om endast Stockholms kommun
skulle löst densamma. Det gälde nemligen icke endast att betala
lösepenningen för holmen, utan äfven att sedermera planera densamma.

Emellertid har man ansett, att frågan om byggnadernas beskaffenhet
icke är tillräckligt pröfvad, utan man vill hafva upp -

om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Ports.)

\:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

skof för att få denna fråga ytterligare utredd. Men detta uppskof
är icke begärdt i syfte att få bättre ritningar och bättre kostnadsförslag,
utan det är begärdt i det syfte, som å den sidan, derifrån
det framkommit, är fullkomligt rigtigt och lofligt •— jag klandrar
det icke — att få beslutet häfdt. Det är nemligen min öfvertygelse,
att om man går in på det begärda uppskofvet, så är det
detsamma som att man får vara beredd på att få frågan upprifven.
Och hvad skulle då inträffa? För min enskilda del hyser jag den
största farhåga för, att om man afstode från att bygga der, så
skulle man få byggnadsfrågan löst på ett mycket, mycket sämre
sätt. Ty jag känner mig förvissad om, att man då skulle försöka
få frågan löst genom en sådan historia som att förlägga riksdagshuset
på den plats, der det nu ligger — och det vore den sämsta
lösningen af alla.

Här talas oupphörligt om, att det gäller ett nationelt verk,
ett monumentalt verk för framtiden, som vi gå att besluta om,
och att vi derför böra vara betänksamma. — Ja, så låter det, när
det gäller att bygga på Helgeandsholmen. Men så snart det är
fråga om att förlägga huset här, så skall man spara och bygga det
enkelt och. alls icke monumentalt. Jag kan icke förstå den tankegången.
År icke uppgiften den, att bygga ett riksdagshus lika
stort, om huset skall ligga på ena eller andra stället? Man svarar
då, att den holmen fordrar dyrbarare byggnadsstil med hänsyn till
omgifningarna än här. Jag kan icke dela den uppfattningen. Tv
man har ju till och med talat om, att det nuvarande förslaget skulle i
någon män ofördelaktigare inverka på slottet genom sin karakter,
samt att det skulle fordras ett byggnadssätt, som vore något enklare
och som icke skymde, så att säga, undan slottet eller nedtryckte
det stora, mägtiga intrycket af slottet. Ja, vill man bygga
det på ett billigare sätt, så kan man bygga något billigare på Helgeandsholmen,
om man anser det här vara för dyrbart. Men för
min del kan jag icke anse det vara nationen värdigt att i det fallet
spara, då det gäller att få en byggnad, som skall vara värdig den
andra statsmagten. Det kan den göra anspråk på. Och de närvarande
riksdagsmännen behöfva icke i det fallet tala i egen sak;
ty när byggnadsfrågan en gång blir löst, så kanske de flesta, som
nu tillhöra Riksdagen, icke sitta här. Under sådana förhållanden,
mine herrar, kan jag icke vara med om att bifalla förslaget om
begäran af uppskof. Ty jag fruktar för att det bara skulle komma
att medföra ett uppridande af beslutet, och att man skulle få byggnadsfrågan
sämre löst, än hvad man nu efter lång sträfvan fått. —
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström: Herr talman, mine herrar! Det torde med

skäl kunna sägas, att från hela landet för närvarande höres ett rop
om sparsamhet, sparsamhet med statens medel, och det ropet härefter
år 1892 blifvit allt högre. Knappast något af de val, som i
höstas egde rum, torde hafva försiggått, utan att på programmet
sparsamhet ingått som en af de vigtigaste punkterna. Säkerligen
har ej heller någon af oss här nu tillträdt sitt riksdagsmannavärf

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

utan med den lifligaste föresats att iakttaga denna sparsamlietens
dygd, så långt nemligen sådant är med statens fördel förenligt,
ock voteringarna i förgår ka också visat, att vi kafva för afsigt att
omsätta denna föresats i kandling. Men inom kufvudtitlarne äro
endast relativt små kesparingar möjliga gent emot de stora belopp,
som i alla kändelser måste anvisas. Det är derutanför, som tillfällen
till större indragningar måste sökas, ock den nu föreliggande
frågan erkjuder enligt mitt förmenande ett sådant tillfälle af den
utmärktaste keskaffenket.

Då den stora kyggnadsplanen väl i första rummet fåT anses
vara afsedd att kereda oss riksdagsmän ökade keqvämligketer genom
större utrymme, kättre ventilation, rymligare trappor ock korridorer
o. s. v., synes det mig som en kjudande pligt ock som den enklaste
grannlagenket, att vi icke för dessa personliga förmåner ålägga
svenska folket en keskattning på millioner, kelst som den ifrågasatta
dyrbara förändringen icke är nödvändig. Ty dessa samlingssalar
äro dock enligt min mening fullt tillfredsställande ock kunna
med ringa kostnader ytterligare förbättras, kelst sedan fixeringen
gjort större utvidgningar obeköfliga. Det är vanskligt att drifva
ut riksdagstomtarne från ett kem, der de funnit trefnad ock der
Riksdagens göromål ock förkandlingar varit angenäma ock lyckokringande.

För sådana räknemästare som Andra Kammarens män torde det
vara öfverflödigt att framkalla, kuru dålig den affär är eller rättare
kommer att blifva, som nu är i fråga. Den enda afkastning, så
vidt jag förstår, som derifrån kan förväntas, torde vara det ringa
belopp af omkring 40,000 kronor, som nu betalas för vissa embetslokaler.
Men, mine kerrar, detta motsvarar likväl icke ett större
kapital än 6 å 700,000 kronor, under det att frågan kär gäller 6 å
7 millioner, och enligt min vördsamma mening torde dessa 7 millioner
icke räcka till, utan torde nog få ökas med ytterligare någon
million, då det ju här gäller att lägga en grund på en djupt liggande
fast kotten och uti rinnande vatten.

Det synes mig under sådana förhållanden rättast, att Riksdagen
drager sig tillbaka från en affär af sådan beskaffenhet. För min
del återvänder jag med större tillfredsställelse hem från riksdagsgöromålen,
om jag då medför det medvetandet att med min ringa
röst kafva bidragit till ett beslut, som med betydande kelopp lättar
vår budget och på samma gång sänker dessa debetsedlar, hvilka
hafva en ständig tendens att öka sig år från år med allt större
summor.

Då reservanternas förslag enligt mitt förmenande går i den
rätta rigtningen, särskildt sedan herr Ljungman dertill gjort ett
tillägg, som på visst sätt reglerar och angifver den del, som Stockholms
stad borde taga i denna fråga vid den slutliga uppgörelsen,
så anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr Larsson från Upsala: Herr talman, mine herrar! Jag

kar egentligen intet nytt att anföra, utan vill endast precisera min

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Ports.)

Lördagen den 31 Mars, e.

ställning till frågan. En aktad talare förklarade, att hans åsigt
yore den, att till förberedelserna för uppförandet af dessa stora
byggnader äfven hörde den redan verkstälda förflyttningen af hofstallet.
Jag skall icke ingå i något tvistemål derom; jag skall
villigt erkänna, att den ena meningen kan vara lika god som den
andra. I beslutet af år 1888 beter det dock i första punkten: »att
för inrymmande af Riksdagen, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
samt af riksbanken må uppföras tvenne skilda
byggnader å vestra delen af Helgeandsholmen». Detta ansågs vara
det väsentliga, det mål, hvartill man ville komma. Till förberedelserna
och medlen dertill hörde att få bort de byggnader, som
redan funnos å holmen. Följden häraf var, att hofstallet byggdes
på annat håll. Detta anser jag vara en förberedande åtgärd för
att få platsen å holmen fri. Först i 7:de punkten talas närmare
om, hvar hofstallet skulle förläggas, och vidare innehåller 8:de
punkten något, som visserligen är känd!, men kanske icke synnerligen
beaktadt. Der heter det nemligen: »att Riksdagens och riksgäldskontorets
nuvarande hus må efter Riksdagens och riksgäldskontorets
afflyttning från desamma disponeras för inrymmande deri
af sådana statens embetsverk, hvilka sakna egen lokal». Det är
ju klart, att också detta spelar in på det ekonomiska området. Jag
skall emellertid icke längre uppehålla tiden med att skärskåda
denna sak.

Men då det talats om att ingå auktoriteter på byggnadskonstens
område egentligen uttalat sig för byggnaderna på Helgeandsholmen,
så vågar jag åberopa en mycket gammal auktoritet, nemligen
byggmästaren af Stockholms slott. Han uppgjorde en plan
att uppföra tre stora hus på Helgeandsholmen: ett med hufvudfasad.
åt vester, hvars höjd, såvidt man kan döma af de ofullständiga
ritningar, som ännu finnas i behåll, skulle uppgå till omkring
100 fot, och derjemte tvenne flyglar, som skulle sträcka sig
ända fram till Horrbro och hafva en höjd af omkring 50 fot. En
sådan auktoritet har ansett, att slottet icke skulle lida genom uppförandet
af tre byggnader på Helgeandsholmen, men nu anser man
två vara för mycket. Jag har velat åberopa detta faktum såsom
ett bevis för att det verkligen finnes auktoriteter af hög rang, som
ansett, att man kan uppföra flera byggnader å Helgeandsholmen.

Herr Henricson: Herr talman! Då så många skäl redan

anförts, skulle jag kunna inskränka mig till att instämma med dem,
som yrkat uppskof med frågan, men jag skall dock be att få tillägga
några ord.

Här är ju blott fråga om uppskof med verkställigheten af Riksdagens
år 1888 fattade beslut, för att få en vidsträcktare undersökning
och en närmare utredning af frågan, en utredning, hvars
resultat möjligen skall komma att visa, att genom en förändrad
anordning af dessa byggnader man kan göra en besparing på kanske
millioner, och redan den omständigheten synes mig vara skäl nog
för ett uppskof. Man talar om sparsamhet, när det gäller hun -

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

dratal och tusental kronor. Jag tror då också, att man är skyldig
se till, om man icke äfven kan spara på millionerna.

En talare på skånebänken, som började aftonens debatt, bar
visserligen gifvit oss en utredning, men med all aktning för nämnde
talares sakkunskap i denna fråga, må det dock tillåtas mig att önska
en utredning äfven af andra sakkunnige.

Då det således nu icke är fråga om ett undanrödjande af 1888
års beslut, utan endast om ett uppskof för att få till stånd en mera
fullständig utredning, synes mig frågans vigt kräfva, att man medgifver
ett sådant uppskof. Jag hemställer om bifall till det af herr
Ljungman gjorda yrkandet.

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar! Då redan så

mycket blifvit taladt i denna fråga, skall jag endast be att i största
korthet få angifva min ståndpunkt i densamma.

År 1891 tillhörde jag dem, som i denna kammare önskade
vidare utredning af frågan, innan de år 1888 beslutade byggnadsföretagen
slutligen utfördes. Förslaget om vidare utredning blef
emellertid vid nämnda riksdag icke bifallet.

Tre år hafva sedan dess förflutit, och nu begäres å nyo en utredning.
Ehuru jag i likhet med en kamrat på göteborgsbänken,
som yttrade sig på förmiddagen, särskildt mot herr Themptanders
motion, måste anmärka, att den — något som man dock efter så
lång tids förlopp kunnat förvänta — icke är åtföljd af ett på säkra
kostnadsberäkningar grundadt förslag, utvisande en lyckligare lösning
af frågan än den Riksdagen åstadkommit, och ej heller är åtföljd
af något erbjudande från Stockholms stad eller andra i frågan
intresserade att i någon mån ersätta hvad staten måst utgifva för
förvärfvande af dispositionsrätten öfver Helgeandsholmen genom
uppförande af nytt hofstall etc., vill jag dock icke motsätta mig
syftet i herr Themptanders motion, som jag tolkar på det sättet,
att den icke innefattar något uppridande af 1888 års beslut, utan
endast åsyftar att utverka ett års respit med fortgången _ af byggnadsarbetet
i dess väsentliga delar. Jag vill nemligen icke med
min röst hafva medverkat till den domen om 1894 års Riksdag, att
den omöjliggjort utsigten till en ändring i 1888 års beslut, derest
detsamma, efter en å nyo företagen allsidig och noggrann utredning,
skulle befinnas varit förbastadt och olämpligt.

Herr talman! Jag skulle helst vilja yrka återremiss till utskottet
i syfte att vinna ett års. anstånd med byggnadsföretaget i
dess väsentliga delar i afbidan på den af herr Tbemptander äskade
utredningen, men då jag tror det nästan lönlöst att framställa ett
sådant yrkande, skall jag för närvarande inskränka mig till att
instämma i herr Themptanders yttrande på förmiddagen och hans
dervid framstälda yrkande.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman, mine

herrar! Före afgörande! af denna fråga synes det mig, som om
det skulle arta sig till öppen omröstning, och med anledning häraf
har jag begärt ordet för att tillkännagifva min mening. Det skall

Om ändring i
etter anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 34 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

som vanligt ske i mycket korta ordalag. Jag skall då till eu
början tillkännagifva, att j''ag icke ändrat åsigt, sedan beslutet i
denna fråga fattades vid 1888 års riksdag. Jag deltog i detta

icq7 t0^1 fösta4e äfven för det kong! förslag, som framlades år
1887. Jag kan icke nu vara med om ett uppskof af frågan, ty
detta uppskof anser jag skulle blifva detsamma som en upprifning
åt hela frågan, och dertill kan jag ej lemna mitt bifall. Ej heller
kan jag vara med om en annan motionärs förslag, att på holmen
för en kostnad af 25,000 kronor uppföra en modellbyggnad till de
blifvande husen. Denna holme har redan kostat Riksdagen allt
för mycket. Lika litet kan jag vara med om det af en tredje
motionär, herr Ljungman, framlagda förslaget. Det är min mening
i detta fall. b

Om nu staten icke skulle få rätt att bygga på Helgeandsholmen
utan Riksdagen skulle besluta ett uppskof med denna
fråga, hvem skall då ersätta de stora kostnader, som statsverket
redan tätt vidkännas? De äro icke obetydliga. Hofstallet har
kostat i rundt tal 1,070,000 kronor, basarbygnaden 250,000, tvättinrättningen
10,000 kronor o. s. v. Dertill kommer det stora
värdet, som den tomt har, på hvilken hofstallet är bygdt. och som,
om staten sålde den till bygnadstomter, säkerligen"betingade ett
pris af minst en million. Hela den sammanlagda summan uppgår
till omkring 2,340,000 kronor. Nu vill man efterskänka hela
denna summa och ändå tala om att det vore hushållning med
statens medel att uppskjuta med denna fråga. En sådan hushållning
kan jag icke förstå, utan, såvidt jag kan fatta, skulle ett
sådant beslut ovilkorligen innebära en förlust.

Jag kärn således ej vara med om ett uppskof med byggnadsaibetet,
hvilket skulle vara det samma som ett uppöfvande af
1888 års beslut. Jag får derför förklara, att jag för min del ej
anser ett uppskof böra ega rum, utan byggnadsarbetet bör få fortgå,
så att man någon gång kan få ett riksdagshus, som är värdigt
svenska folket och dess representanter.

Motionären har i sin reservation föreslagit, »att Riksdagen må
uppdraga åt fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret att låta
uppgöra ritning och kostnadsförslag till uppförande å Helgeandsholmen
af en byggnad, afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor
och justitieombudsmansexpedition och placerad så långt
vesterut å holmen som möjligt, dock utan att någon utfyllning i
vattnet behöfver för byggnadens skull ifrågakomma». Ja, det är
val meningen, att detta bankhus skulle läggas på östra sidan om
den gata, som skulle sträckas fram öfver holmen. Ty annars kan
JaS ej förstå, att riksbanken skulle erhålla nödig storlek, om den
lades vester om den nämnda gatan.

I afseende å riksdagshuset säger motionären vidare: »låta uppgöra
ritning och. kostnadsförslag till utvidgning och ombyggnad af
det nuvarande riksdagshuset, med förläggande af kamrarnes plenisalar
å tomtens hittills nästan obebyggda södra del, och med iakttagande
i fråga om utrymme af de fordringar på golfyta, hvilka

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

tillämpats i programmet för de å Helgeandsholmen tilltänkta riksdagslokalerna».

Ja, kan det vara skäl att bifalla detta förslag, kvilket flera
gånger varit föremål för utredning samt för Riksdagens pröfning,
utan att det dock vunnit Riksdagens godkännande?

Så väcktes vid 1878 års riksdag motion om tillbyggnad af
gamla riksdagshuset i öfverensstämmelse med ett af slottsintendenten
Jakobsson förut uppgjordt förslag. Denna fråga bänsköts
till riksgäldsfullmägtige, som utsågo en komité, bestående af kapten
Hjerta, byggmästare Thavenius och arkitekten Dahl.

Denna komités utlåtande inkom till 1879 års Riksdag, och deri
anförde komitén de mest dräpande skäl mot en sådan tillbyggnad.
Jag har antecknat något af hvad komitén yttrar i sitt betänkande
och ber bland annat att få anföra följande: »att golfytorna komme
att ligga ojemnt, vissa lolaler blefve för små, andra deremot för
stora, och att huset blefve olämpligt och oansenligt i afseende på
dess yttre utseende» o. s. v.

På sidan 4 i betänkandet heter det, »att följande lokaler
saknas:

rum för biblioteksföreståndaren;

två å tre vaktmästarerum;

domestikrum till mathållningslokalen;

portvaktslokal, samt särskilda läktare för diplomater och tidningsreferenter.
»

Och vidare: »att efter inläggning af nytt bjelklag mellan de
två våningar, hvaraf den består, sessionssalens höjd skulle blifva
11 3/4 fot; fönstren äro 4 3/4 fot höga och 3 :!/4 fot breda, hvilken
storlek för fönster, som sitta så lågt, endast 1 */2 fot från golfvet,
är högst olämpligt för ett arbetsrum.

Annorledes kan ej ordnas, enär gamla murar och bjelklag
lagt hinder i vägen, hvadan rummens fördelning ej kunnat ske på
fördelaktigt sätt.

Kamrarnes läge gör, att fönstren ej kunnat anbringas systematiskt
i det inre. Kapprummen isolera kamrarne från talmansrummen,
kanslien och en del samtalsrum.

Dertill komma de beräknade kostnaderna af en million kronor
för lappning af det gamla riksdagshuset, som efter all sannolikhet
strax efter att det blifvit färdigt, befinnes vara oändamålsenligt,
och snart kommer att väcka missnöje.»

Sålunda är utredning gjord rörande den ifrågasatta tillbyggnaden,
hvilken utredning omtalas ganska skarpt i kamrarne vid
1881 års riksdag, då en ledamot af den komité, som då var tillsatt
för lösning af riksdagshusfrågan, nemligen Sven Nilsson i Efveröd,
förklarade, att vi aldrig skulle tänka på, att vårt nuvarande hus
skulle kunna ändras, så att det blefve lämpligt till riksdagshus.

Den förste talaren påstod, att ej någon utredning verkstälts
af tomtfrågan på Helgeandsholmen. Jo, en sådan har verkligen
egt rum, nemligen år 1872, då en motion väcktes i Första Kammaren
om uppförande af nytt riksdagshus på Helgeandsholmen.
Då denna fråga pröfvades af Riksdagen, beslöt denna att hänskjuta

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande ä
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.
(Forts.)

Lördagen den 31 Mars, e. m.

densamma till fullmägtige. Dessa läto göra en utredning för att
utröna, huruvida Helgeandsholmen vore lämplig till byggnadsplats.
Fullmägtige uppdrogo denna undersökning till kapten Cronstrand,
som förklarade i sitt syneinstrument, att holmen vore förträfflig
såsom byggnadsplats, emedan den hestode af groft grus; äfvenså
vore arealen tillräcklig både för riksdags- och rikshankshus.

Efter denna utredning ha flera andra tillkommit, och de hafva
ej ådagalagt annat, än att tomterna varit lämpliga till byggnadsplats.

Jag anhåller derför att få yrka afslag å motionen och bifall

till utskottets hemställan.

Herr Ramste dt: För min del ansluter jag mig till dem,

som anse den af herrar Themptander och Fränekel afgifna reservation
— numera något ändrad af herr Ljungman — vara värd
den största uppmärksamhet, och detta ej minst ur den synpunkten,
att det här gäller att ordna en plats, som kanske skulle kunna
blifva en bland de vackraste i Europa.

Innan man går att förvandla Helgeandsholmen från en skräpvrå,
som den förr var, till en omsorgsfullt ordnad plats, bör man
tillse, att de millioner, som för ändamålet skola användas, ej tjena
till att för alltid gäcka deras förhoppningar — och dessa äro ej
få — som i många och långa år med längtan motsett, att i hufvudstadens
centrum skulle ordnas en plats, tilltalande genom naturlig
enkelhet i anordningarna och stående i harmoni med omgifningarna.

Man kan i oändlighet tvista i smaksaker, men ingen lär väl
på fullt allvar kunna påstå, att de båda byggnaderna utmärka sig
för smakfull enkelhet eller stå i harmoni vare sig med hvarandra
eller ännu mindre med platsen och omgifningarna.

Det är visserligen långt ifrån afskräckande att, såsom en jätte,
i fogelperspektiv skåda ned på eller från kanten betrakta de båda
byggnaderna, representerade af de nätta leksaksmodeller, som
varit utstälda. Men annorlunda kommer saken att te sig i verkligheten,
då vi hlifvit reducerade till vanliga menniskor, som helt
beskedligt få från marken skåda upp på det väldiga riksdagshuset,
som jemte riksbankshuset undanträngts till den vestra sidan, naturligtvis
med den påföljd — som vi alla känna — att det mindre
huset blifvit undanpetadt i sjön.

Jag har hört sägas, att man nu för tiden kan hygga säkert
till och med midt i Trollhättefallen, men jag är säker på, att det
finnes flere än jag, som helst skulle se, att riksbanken blefve uppbyggd
på torra landet. Jag är visserligen öfvertygad om, att arkitekternas
skicklighet skall veta att sörja för, att bankens kassahvalf
bli torra äfven midt i strömmen, men hvarför ej använda
den öfver alla tvifvel höjda tekniska färdigheten för vidare utarbetande
af herr Ljungmans förslag, som synes kunna bereda afgjorda
företräden i hvad som rör det väsentligaste ändamålet med
byggnadernas användande, oafsedt att detta förslag äfven skulle

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

medföra betydande besparingar? För min del skall jag rösta för
uppskof med frågans definitiva afgörande.

Herr von Friesen: Jag har för min del icke begärt ordet

för att uttala min åsigt i sjelfva hufvudfrågan. Den åsigten är väl
bekant för dem, som erinra sig, att jag år 1891 deltog i den motion,
som af herr Afliden här i kammaren väcktes i detta ämne. Don
ståndpunkt jag då intog har jag sedan dess icke förändrat.

Då jag emellertid tätt den pligten att deltaga i förberedelserna
för utförande af de ifrågavarande byggnadsföretagen, har jag, oaktadt
den ställning jag sålunda i hufvudfrågan intagit, naturligtvis
ej kunnat annat än samvetsgrant och så vidt i min förmåga stått
arbeta på, att lösningen af dessa frågor, sådan Riksdagen tänkt sig
denna lösning, måtte blifva så god som möjligt.

Med den ställning till hufvudfrågan jag sålunda intager bör
jag icke kunna misstänkas för att genom hemlighetsmakeri, såsom
en talare här uttryckte sig, eller genom något lättvindigt förfaringssätt
vilja drilla igenom åtgärder utan Riksdagens vetskap eller som
skulle komma till Riksdagens kännedom först då det vore för sent
att råda bot på det onda. Jag behöfver ej taga mig sjelf i försvar
för detta; och jag tror äfven, att jag lätt skall lyckas försvara mina
kamrater inom fullmägtige för beskyllningar om ett dylikt tillvägagående.

Det har här talats om »byggnadskomiterade», och detta ord har
användts i dubbel bemärkelse. Såsom bekant finnes det för riksbyggnaderna
egentligen ej mer än en byggnadskomité, nemligen
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Det är visserligen sant, att dessa fullmägtige hafva tillsatt en
riksdagshuskomité, som den kallas, men denna har i det stora hela
blott att förbereda de åtgärder, som sedan framläggas till fullmägtiges
bepröfvande. Den är således på det hela taget blott ett förberedande
utskott och icke en beslutande myndighet; ty att fatta
beslut tillkommer uteslutande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Jag anhåller att få erinra kammaren om dessa sakförhållanden
för att ställa hela frågan, för så vidt den rör fullmägtiges beslut
och åtgärder, i ett rättare ljus, än som här blifvit kastadt öfver
densamma från ett och annat håll.

Det har sagts, att byggnadskomiterade ansett sig kunna använda
räntan på fonden utan Riksdagens bifall; och jag tror, att
det äfven sagts, att byggnadskomiterade ansett sig kunna utan
Riksdagens hörande använda större belopp, än som af Riksdagen
blifvit anslagna.

Jag vill då säga, att det i dag ofta omnämnda kostnadsförslaget,
som slutar på inemot 6 ’/2 millioner kronor, aldrig varit
understäldt de egentliga byggnadskomiterade, hvilka, som sagdt,
äro fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret. Det var den
så kallade riksdagshuskomitén, det vill säga det af fullmägtige utsedda
förberedande utskottet, som af det sammansatta stats- och
bankoutskottet tillfrågades, till hvilket belopp den tänkt sig, att

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

]N;o 23. 28 Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i kostnaderna skulle uppgå. Detta kostnadsförslag har, som sagdt,
wfd utföran v.ar^ understol dt fullrnägtiges pröfning; och hvilken åtgärd

™et af Riks- fullmägtige komma att vidtaga, om de vid pröfning skola finna, att
dagens beslut byggnaderna ej kunna på lämpligt sätt utföras utan öfverskridande
angående af det af Riksdagen beviljade anslaget, kan ingen säga. Den fråuppförande
å gan har ännu ej varit föremål för fullrnägtiges pröfning. Hvad den
holmen af frå§an beträffar, huruvida fullmägtige komma att anse sig berättigade
nya byggna- öfverskrida de fem millionerna, så kan jag således som sagdt ej
der för Riks yttra mig derom.

dagen och Frågan är ju med hänsyn till formuleringen af 1888 års beslut

riksbanken, något tvifvelaktig; det heter nemligen der i punkt 4, att total(
or s'') beloppet af kostnaderna icke får öfverstiga hvad som återstår af fonden,
sedan från densamma utgått de i punkt o upptagna kostnader
för hofstallet, artilleriplanen, basaren och tvättinrättningen, eller i
rund summa 5 millioner kronor. Dessa två alternativ öfverensstämma
emellertid icke fullt med hvarandra; ty det som återstår
af fonden, sedan de ifrågavarande utgifterna utgått, är icke i rund
summa 5 millioner. Som sagdt, det kan vara tvifvel om huru detta
1888 års beslut skall tolkas, men hvad som är säkert är, att detta
beslut af dem, som hittills haft att yttra sig i saken, ännu icke
fått någon som helst tolkning. Jag vill således helt och hållet fritaga
de egentliga byggnadskomiterade, nemligen fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, från att hafva på något sätt öfverskridit
den befogenhet, som blifvit dem af Riksdagen gifven. Riksdagshuskomitön
har naturligtvis icke kunnat på något sätt öfverskrida
kostnaderna, ty det tillkommer icke den att fatta beslut i
denna fråga.

Det har vidare anmärkts, att det kostnadsförslag, som blifvit
af riksdagshuskomitén framlagdt, skulle vara endast approximativt
och icke grunda sig å detaljerade beräkningar, och man ifrågasätter
starkt, huruvida byggnaderna verkligen skola kunna uppföras för
den af riksdagshuskomitén uppgifna Kostnaden.

Det är hvad kostnadsförslagets uppgörande beträffar icke fullt
så förhållandet, som uppgifvits, ty det finnes för det första med
afseende på byggnaderna fullt detaljerade kostnadsberäkningar, som
innehållas i två mycket tjocka böcker, uppgjorda visserligen med
afseende å andra ritningar, hvilka dock i det stora hela legat till
grund för de ritningar, som nu snart äro uppgjorda. Förhållandet
är endast, att byggnaderna enligt det nu föreliggande förslaget äro
till volymen något större; men i afseende å sjelfva planen och anordningarna
skilja sig de nya ritningarna endast föga från dem,
som legat till grund för de detaljerade kostnadsberäkningarna. Då
har det ju för en approximativ kostnadsberäkning kunnat vara
ganska upplysande och ganska tillräckligt att endast öka det förutvarande
kostnadsförslaget i förhållande till den ökning i volym,
som byggnaderna enligt de nya ritningarna skulle erhålla. De
föregående kostnadsberäkningarna uppgjordes på en tid, då prisen
stälde sig något högre än nu, så att i det hänseendet behöfver man
icke frukta för att det nya kostnadsförslaget skulle vara för lågt
tilltaget. Detta i fråga om byggnaderna.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Nso 23.

I afseende å kajbyggnader, utfyllningar och grundläggningsarbeten
äro äfven detaljerade beräkningar gjorda, grundande sig å
ganska täta borrningar och pejlingar. Jag kan sålunda icke medgifva,
att det nu framlagda kostnadsförslaget icke stödjer sig på
detaljerade beräkningar. Sant är att för den ritning, som nu föreligger,
någon särskild kostnadsberäkning icke blifvit uppgjord. Man
har inom fullmägtige först velat fastställa planen för ifrågavarande
byggnader i princip, innan man låter utarbeta några arbetsritningar
— först sedan sådana blifvit uppgjorda, kan en på de nya ritningarna
grundad kostnadsberäkning uppgöras. Klart är således, att
om Riksdagen icke nu fattar något beslut, som förändrar fullmägtiges
tillvägagående, så komma de framlagda eskissritningarna att
af fullmägtige pröfvas. Om de blifva i princip godkända, kan jag
naturligtvis icke säga. men om de det blifva, så återstår närmast
att uppgöra arbetsritningar och på grund af dessa utarbeta kostnadsförslag.
Det är först sedan detta skett, som enligt min tanke fullmägtige
böra taga under ompröfning, huruvida de kostnader, som
enligt 0den af fullmägtige antagna planen skulle förorsakas, äro
sådana, att de ännu eu gång böra underställas Riksdagens pröfning.

Man har satt i fråga, huruvida dessa kostnadsberäkningar blifvit
uppgjorda af dertill kompetenta personer. Jag vill då säga, att fullmägtige
naturligtvis icke sjelfva kunna anses hafva kompetens för
en pröfning af beräkningarna, ty en sådan tillhör fackmän. Men
fullmägtige hafva sökt att erhålla fullt tillförlitliga fackmän för
bedömandet af dessa frågor. Jag kan således icke medgifva, att
fullmägtige på något sätt gått lättvindigt till väga eller att de, för
att samvetsgrant fullgöra Riksdagens uppdrag, hafva kunnat gå på
annat sätt till väga än de gjort.

Skulle man fråga mig, om jag anser att byggnaderna kunna
uppföras för de nu uppgifna kostnaderna, ungefär 6 ''/2 millioner,
så kan jag icke derpå svara annat, än att man bakom denna kostnadsberäkning
har en auktoritet, som jag icke på grund af blott
eu opinion har rätt att underkänna.

Det är också ett par andra saker, om livilka jag skulle vilja
lemna några upplysningar, på det att man icke måtte blifva vilseledd.
Man har sagt, att fullmägtige skulle kunna börja bygga husen,
åtminstone riksdagshuset, innan vattenregleringsfrågan är afgjord.
Jag tror dock att man bör vara försigtig, innan man yttrar sig i
denna fråga; ty om vattenregleringsfrågan skulle utfalla så, att riksbanken
icke utan allt för stora svårigheter kan uppföras der den
är ämnad att uppföras, så tror jag att det vore betänkligt att fastslå
riksdagshusets läge på samma plats, der det skulle komma att
ligga, om riksbankshuset blefve på den för det bestämda platsen
uppfördt. Det torde ock vara tydligt, att riksdagshusets fagad åt
vester komme att blifva en annan, om bankhuset ligger framför,
än den skulle blifva, om äfven riksbankshuset byggdes på Helgeandsholmen.
Jag tror således, att man icke bör vara säker på att
byggandet af riksdagshuset kan påbörjas förr än frågan om vattenregleringen
blifvit löst.

Det har äfven sagts, att meningen skulle vara att i den norra

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring strömgrenen borttaga eu icke obetydlig remsa. I afseende härå vill
med utföran aumä.rka'' att frågau om strömregleringen fortfarande är föremål
det af Riks- f6* rattsllg behandling — jag tror till och med att densamma just
dagens beslut 1 dag varit- före i Stockholms rådstufvurätt. Men det förslag, som
angående ° nu är å hane, åsyftar icke att bortskära någon del af marken vid
Helaeands^ deu.n0Tra strömgrenen, utan blott att något sänka det utskjutande
holmen af stycket, så att det kommer vare sig något högre än högsta eller
nya byggna- något lägre än lägsta vattenståndet — detta just för att icke göra
der för Riks- någon nämnvärd rubbning i de strömförhållanden, som nu före rikZnlt

fin,n\S-, Det ar, klfrt’ attTmed uppförandet af byggnaderna på Helge(Forts)
ai?dslicdmen icke bör förbindas någon som helst fråga om reglering
af höjdförhållanderna för vattnet i Mälaren, ty denna fråga har
alls intet med byggnadsplan att skaffa. Hvad man bör göra är
att laga så, att det rinner hvarken mer eller mindre vatten fram,
om byggnaderna der uppföras, än om allt får förblifva vid det gamla.’

Eu föregående talare har också påstått, att en process skulle
pågå om eganderätten till holmen; men så är icke fallet. Mankan
icke ens säga, att det är process om vattenregleringen, utan livad
som förekommit är blott, att denna fråga behandlas enligt gällande
lag angående vattenrätten. Någon process om eganderätten till
holmen har icke blifvit inledd, och jag hoppas att, hurudan utgången
i dag än må blifva, någon dylik process icke skall uppstå.
Mm åsigt är nemligen, att såväl staten som Stockholms kommun
hafva de allra, största fördelar af att söka utan process komma till
en uppgörelse i dessa frågor.

Man har klandrat Stockholms stad derför att under denna långa
tid icke något anbud från staden framkommit; men jag tror mig
veta, att detta berott på en temligen allmän opinion inom Stockholms
stadsfullmägtige, att från stadens sida icke något ingrepp i
ett af Riksdagen fattadt beslut bör göras. .Annat blir naturligtvis
förhållandet, om nu enligt herr Ljungmans förslag en direkt fråga
kommer att ställas till Stockholms stadsfullmägtige. Då är jag
öfvertygad om att svar skall komma, och det mycket snart.

Jag har som sagdt, herr talman, icke velat här upptaga tiden
med annat än att lemna de upplysningar, som jag, på grund deraf

jao under det sista året deltagit i de ifrågavarande ärendenas
behandling, har ansett mig böra lemna.

Något yrkande har jag icke att göra.

Herr vice talmannen Danielson: Det är väl bekant, att
hvarje gång denna fråga om Helgeandsholmen och dess bebyggande
förekommit, så har det varit en stor fråga, och så är det äfven
denna gång. Jag har hört, att nästan alla äro missbelåtna och ingen
fullt belåten med hvad som beslutats, men om så är förhållandet,
tror jag att det vore välbetänkt att föra frågan fram så, att man
kunde blifva mera belåten. Det är väl icke herrarne obekant, att
många ansågo, att det som egentligen försköt denna stora fråga, det
var frågan om hofstallets förflyttning.

Jag hade för mig den förmodan, att, när frågan gick igenom
med några rösters öfvervigt, detta berodde till väsentlig del på

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

sagda förhållande och på att vi icke hade haft tillräcklig tid att
öfverlägga, huru vi skulle ordna dessa byggnadsfrågor och använda
och begagna holmen, och att detta ej kunde ske förrän denna fråga
om bofstallet vore undanröjd. Nu är den undanröjd, och nu tror
jag, att rätta tidpunkten är inne att ordna Helgeandsholms-frågan
i sin helhet. Derför vore det enligt min tanke mycket välbetänkt,
om kammaren beslöte uppskof med saken, så att den finge fullständigt
utredas från alla sidor så, som den verkligen förtjenar att
utredas.

Man har sagt, att vi skola bebygga holmen värdigt. Ja, det
är ju detta vi alla vilja. Man har vidare sökt göra den uppfattning
gällande, att det här skulle företrädesvis vara fråga om att
gynna stockholmsintressen och stockholmarne. Men detta tror
jag icke är den rätta uppfattningen; ty staten eger ju så många
egendomar i hufvudstaden, att vi också hafva intressen såsom egendomsegare,
om jag så får säga, och då tycker lag, att dessa intressen
böra gå hand i hand med Stockholms städs. Det är lika vigtig!
för staten, för riket i dess helhet och för oss alla, hvar och
en, att denna holme ordnas på bästa sätt, som det kan vara för
Stockholms stad; ty — jag upprepar det — staten eger många och
stora egendomar i Stockholm och har i sin egenskap afegendomsegare
intressen, som icke höra förgätas af någon af oss.

Det är temligen tydligt ådagalagdt, att, om begge husen skola
byggas å holmen, utrymmet blir för knappt. Detta erkännes af
alla. Derför tror jag, att det är i högsta måtto välbetänkt att taga
sig uppskof i denna sak. Om vi finge utredt till exempel, att Stockholms
stad såsom sådan ville åtaga sig att hålla stränder, kajer,
gator och öppna platser och draga Drottninggatan öfver holmen,
mot det att vi uppförde endast eu byggnad å holmen, tror jag, att
detta skulle vara en synnerligt lycklig lösning af frågan. Mer än
ett hus på denna plats tror jag icke, att framtiden kan gilla. Jag
tror derför, att vi böra gifva oss tid att få den frågan utredd, om
det är lämpligt att lägga endast hanken eller endast riksdagshuset
der, och att, om det skulle blifva banken, få förslag om att tillbygga
riksdagshuset, der det är. Detta är en fråga, som rör millioner;
och vi få väl ändå icke glömma, att vi äro ansvarige för,
huru vi handskas med dessa millioner. År det icke af någon
betydelse att vara sparsam, då kan man ju hygga huru man tycker;
men jag tror, att nationen väntar att, på samma gång vi ordna
detta klokt, vi äfven ordna det billigt.

Man har talat om, att vi gifvit 1,200,000 kronor för hofstallet,
och att man kan beräkna tomten till 800,000 kronor. Detta blir tillsammans
2,000,000 kronor, det är sant. Men denna utgift har ju
nu en gång skett; och om vi ordna holmen på det sätt, att vi
bygga bankhus der, och tillbygga riksdagshuset här, bespara vi
derigenom minst 2,000,000 kronor. Sålunda förlora vi ju ingenting
på saken. Tvärtom få vi säkerligen något i behåll. Man har sagt,
att det är ovisst ännu, om det kan byggas för det belopp, som man
år 1888 tänkte sig. Jag tror, att de uttalanden, som här i detta
hänseende blifvit gjorda ej äro så mycket värda. Jag erinrar

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

särskilt om en talare på samma länsbänk som jag, hvilken sagt,
att det fattas åtskilliga konstnärsnamn på den protestlista, som vi
fått oss tillstäld — men jag tror icke, att den värde talaren, då
han ej vågat namngifva någon, kan påstå att de många tiotal namn,
han förmenat fattas, äro af någon synnerligt betydande beskaffenhet.
Jag har mig särskildt bekant, att, då för ett och annat år
sedan en fråga var före, som för den ort jag tillhör var af stor
vigt, samme _ talare mycket varmt och mycket ifrigt förordade en
arkitekt här i Stockholm, hvilken skulle vara den skickligaste han
kände. Jag såg just på listan, att hans namn fans der. Det synes
mig derför vara ett och annat att säga i detta afseende.

Jag får vidare säga, att hvad herr Ivar Månsson anförde om
att, derest nuvarande riksdagshuset skulle komma att användas till
embetslokaler, det lemnade 30 å 40,000 kronor i besparing af hyror
om året. Detta kan vissesligen vara sant, men att sagda belopp
ändå ej är mer än ränta på de 6 å 800,000 kronor, om man räknar
efter 5 procent, som man måste kosta på huset till omändring
till sådana lokaler. Men om vi sålunda skulle förändra vårt nuvarande
riksdagshus, är det klart, att sagda kostnadsbelopp finge
tagas med i räkningen. I alla fall skulle vi dock vinna den förmån,
att, om vi byggde riksbanken på Helgeandsholmen, riksbankens
gamla hus skulle lika väl kunna användas till embetslokaler,
med ombyggnad och förändringar. Det ena lär alltså uppväga det
andra helt och hållet.

Jag tror, att ett uppskofsbeslut vore välbetänkt, desto mera
som en af fullmägtige här just nu i kammaren yttrat, att det är
tvifvelaktigt, huruvida man kan bygga riksdagshuset, förrän frågan
om den för riksbanken afsedda tomten blifvit afgjord i och med
den tvist, som pågår om eganderätten till vattnet. Man kan icke
bestämma riksdagshusets läge, förr än denna sak blifvit afgjord;
och när den blifvit afgjord, är väl säkerligen ytterligare minst ett
år gånget.

Jag har derför nu samma uppfattning i frågan, som jag hade,
då 1888 års beslut fattades; och jag kan icke tillmäta de der 12
rösterna, som egentligen voro de, som beslöto i denna byggnadsfråga,
större auktoritet, än hvad fackmännen hafva i saken. Huru
man än vill respektera ett riksdagsbeslut, så är det klart, att äfven
ett sådant kan vara olämpligt; och det bör ej vara ohyggligt, om
man kan rätta hvad som skett i förhastande. Det är ej .skäl att
tala om, huru, efter hvad jag och många med mig veta, 1888 års
beslut tillkom, och hvilken agitation då bedrefs. Jag har knappt
under min riksdagstid sett maken till agitation. Om agitationen
icke varit så häftig, som den var, hade aldrig denna majoritet af
12 röster kommit till. Nu har det skett emellertid. Men jag tror,
att vi lika fullt böra ändra hvad som lian ändras och lämpligen
bör ändras. Jag tager mig friheten framställa ett förslag, som jag
tror skall jemna ut frågan på alla håll och göra det möjligt för
oss att få den utredd och så utredd, att vi skulle kunna vara belåtna
dermed hvar och en, utan att det blir dyrare än som från

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 28.

början varit afsedt. Jag har tänkt, att kammarens beslut lämpligen
bör affattas sålunda:

»att, i anledning af motionärernas förslag, Riksdagen, med beslutande
af uppskof, på sätt bär nedan omförmäles, med verkställighet
af Riksdagens år 1888 fattade beslut om uppförande å Helgeandsholmen
af nya riksdags- och riksbankshus, må uppdraga åt
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret att

l:o) låta före nästa riksdag de öfver de ifrågasatta riksdagsoch
riksbankshusbyggnaderna å Helgeandsholmen uppgjorda kostnadsförslagen
underkastas granskning af sakkunnige för utrönande
af verkliga kostnaden;

2:o) från Stockholms stadsfullmägtige inhemta yttrande, som
skall till fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret aflemnas
före den 15 nästa juli, huruvida Stockholms stad är villig att bekosta
såväl Drottninggatans fortsättning öfver Norrström och Helgeandsholmen
fram till Mynttorget som ordnandet af stränder, kajer,
gator och öppna platser å Helgeandsholmen och dessa allt framgent
på stadens bekostnad underhålla, under förutsättning att å holmen
uppföres endast en byggnad, antingen riksdagshus eller riksbankshus,
detta senare afsedt att inrymma riksbank, riksgäldskontor och
justitieombudsmansexpedition, samt så placerad som nedan sägs;

3:o) i händelse af Stockholms stads bifall till i mom. 2) beslutade
hemställan, låta före nästa riksdag uppgöra ritningar och
kostnadsförslag

a) till uppförande å vestra hälften af Helgeandsholmen af en
byggnad, antingen ensamt riksdagshus eller riksbankshus, detta
senare afsedt att inrymma riksbank, riksgäldskontor och justitieombudsmansexpedition,
börande kostnadsförslaget för denna byggnad
upptaga den beräknade kostnaden för byggnaden med grundläggning
och hvad i öfrig! till byggnaden hörer, men icke kostnaden
vare sig för Drottninggatans fortsättning fram till Mynttorget
eller för ordnandet af stränder, kajer, gator och öppna platser
å holmen; och

b) till utvidgning och ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset
med syfte att göra detsamma fullt tillräckligt för det ändamål,
för hvilket det redan nu är afsedt.

4:o) Skulle Stockholms stad vägra bifall till hvad punkten 2) här
ofvan innehåller, ega fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
låta Riksdagens 1888 fattade beslut om byggande af riksdagsoch
riksbankshus å Helgeandsholmen fortgå till verkställighet utan
Riksdagens vidare beslut härom, derest de af Riksdagen Förr anvisade
medel, fem millioner kronor, med derå tillkommen ränta äro
tillräckliga för byggnadskostnaderna».

Detta tycker jag är fullkomligt att sätta frågan, som man
säger, på rent spel. Vill icke Stockholms stad då ingå på ett
sådant erbjudande, har Stockholms stad sedan ej skälig anledning
att klaga. Deremot: om staden ingår på det, vinna vi ju den förmån,
att vi få frågan fullt utredd, fä motse alla de förslag, som
kunna vara lämpliga att taga under öfvervägande, samt få holmen
ordentligt bebyggd med ett hus. Jag beklagar, att jag bar anled Andra

Kammarens Prof. 1894. N:o 23.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Biksdagens
beslut
angående
uppförande ä
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Biksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

ning tro, att denna kammare kommer att bifalla utskottets förslag.
Jag har tyckt mig märka detta under diskussionen, och jag har då
icke kunnat underlåta att anföra detta till protokollet för att derigenom
ådagalägga, att jag åtminstone för min del icke vill bära
det klander, som jag antager, att framtiden kommer att fälla öfver
det beslut, som kommer att fastslås, om, såsom jag antager, kammaren
bifaller utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber, att proposition må framställas på det
af mig nu upplästa förslaget.

Herrar Östberg, friherre von Knorring, Wester och Bestadius
instämde häruti.

Herr Jonsson i Hof: Äfven för dem, herr talman, som år

1888 sökte med all magt motsätta sig det utskottsförslag, som då
blef Riksdagens beslut, tror jag försigtigheten bjuder att i det förändrade
läge, hvari frågan nu kommit, med stor kritik taga emot
de förslag om ändring, som här af olika talare framstälts; ty det
är en annan situation, mine herrar, nu än år 1888, dä detta beslut
fattades. Det gälde då för vinnande af en lämplig byggnadsplats
på Helgeandsholmen att offra en 12, 13 hundra tusen kronor i
penningar för lokal åt vissa ädla djur, och det gälde att offra en
tomtplats, som minst var värd 1,000,000 kronor, för detta ändamål.
Den, som då måste vara mycket missnöjd med det riksdagsbeslutet,
kan icke stå på samma punkt nu längre, när just den förutsättning
gått i fullbordan, som man var mest missnöjd med då.
Ingen må derför undra, om man vill med kritik undersöka de förslag
och yrkanden, som här framstälts.

Jag skall be att så kort som möjligt få framställa innebörden
af de olika förslag, som här föreligga. De hafva alla någonting
gemensamt, och det är, att det hetes, att det icke är fråga om att
upprifva riksdagsbeslutet af år 1888, utan endast att vinna uppskof
— och ett års uppskof hafva de fleste talarne sagt. Men tror
verkligen någon af de herrar, som så yttrat sig, att det ligger i
mensklig förmåga att på ett år verkställa de utredningar det här
gäller, upprätta nya ritningar, låta dessa ritningar undergå granskning
ur olika synpunkter och derefter upprätta arbetsritningar och
kostnadsberäkningar? Att allt detta skall hinna utföras på ett eller
två, ja, till och med på tre år, det är omöjligt. Detta kan man
säga på grund af den erfarenhet* man har om större byggnadsföretag.

Huru lång tids arbete behöfde icke till exempel ritningarna
för teaterbyggnaden undergå, innan de voro så klara, att kostnadsberäkningarna
kunde uppgöras? Och hur många år har man icke
arbetat på ritningarna till byggnaderna på Helgeandsholmen? Det
är lätt att säga: den och den ritningen är icke bra, vi skola bygga
på ett annat ställe, vi skola göra så eller så, men när det blir satt
i scen och man skall bedöma frågorna om utrymme, läge, arkitektonisk
utstyrsel och förhållandet till omgifningen, inträder frågan
i ett annat stadium, som först då blir rigtigt kritiskt, och det for -

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

dras tid att få det klart. Det är ett axiom, vågar jag påstå, att
uppskofsyrkandet gäller icke att framskjuta byggnadsfrågan ett
eller två år, utan enligt min mening snarare tre år ocli derutöfver,
och hvad som under den tiden kan komma att passera torde vara
för oss omöjligt att beräkna, men så myöket tror jag mig likväl
kunna säga, att om man erinrar sig det oerhörda utredningsarbete,
som föregått denna byggnadsfråga på Helgeandsholmen, huru den
ena komitén aflöst den andra från början af 1870-talet och sökt
alla möjliga tänkbara platser — den sista och största komitén af
1884 som bestod af 10 ledamöter, var så enig, att jag tror att det
var lika många reservationer mot komiténs utlåtande som det var
ledamöter i komitén — hur skall man då tänka sig, att det skall
gå lättare att ändra om beslutet och ena sig om en plats, som
mera tillfredsställer ett flertal än den fastslagna på Helgeandsholmen?
Herr Themptander har i likhet med flera andra ansett det
vara en mycket enkel och lätt sak att lösa, om man bygger ett riksbankshus
på Helgeandsholmen, med lokaler för riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen, och bygger här på platsen ett
annat riksdagshus. Jag ber att i det fallet få fästa uppmärksamheten
på en egendomlighet i detta förslag. I herrar Themptanders
och Fränckels reservation förekommer nemligen, bland annat,
att fullmägtige skulle låta uppgöra ritning och kostnadsförslag till
utvidgning och ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset, med
förläggande af kamrarnes plenisalar å tomtens hittills nästan obebyggda
södra del, och med iakttagande i fråga om utrymme af de
fordringar på golfyta, hvilka tillämpats i programmet för de å
Helgeandsholmen tilltänkta riksdag slokalerna. Således — det program
som följts för de sist uppgjorda ritningarna med den grundytan
måste här följas, men det bär af en talare förut påpekats, att
grundytan på Helgeandsholmen är 67,000 qv.-fot och att det nuvarande
riksdagshusets tomt håller 41,000 qv.-fot, och lägger man
gymnasietomten och gränden till kommer man upp till 50,000 qv.-fot. Nu har herr Themptander sagt, att behofvet af utrymme
skulle minskas, derför att justitieombudsmansexpeditionen och
riksgäldskontoret skulle flyttas från denna lokal öfver till Helgeandsholmen.
Det minskar ju något, men minskningen har icke
mycket att betyda, enär samme talare beräknar, att man för berörda
ändamål behöfver öka bankbyggnadens utrymme på Helgeandsholmen
endast med en femtedel. Det blir således icke något
annat än en obetydlig minskning det kommer att gälla, då man
skall draga lokalerna i fråga ifrån den stora riksdagsbyggningen.
Det måste således blifva ett otillräckligt utrymme på denna tomt.
Herrar reservanters egen uppmärksamhet måtte också hafva blifvit
fäst på att deras ståndpunkt i detta afseende icke är så hållbar,
ty under öfverläggningen i dag hafva reservanterna förenat sig om
ett annat yrkande, som undviker detta fel.

Äfven en annan omständighet i samma reservation vill jag
fästa mig litet vid, ehuru äfven den synes hafva uppgifvits. Det
har talats om, att man skulle bygga en bro från Drottninggatans
förlängning öfver norra strömgrenen, men öfver den södra har man

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

icke ansett något behof af en bro förefinnas. Det kan ju vara
delade meningar om Indika genvägar och beqvämligheter en bank
bör hafva för att rätt betjena sina kunder och draga sådana till
sig, men nog förefaller det, som om det vore mera af strategisk
art än förbiseende som man gjort dessa beräkningar för att nedsätta
kostnaden eller fördela kunderna. Men då äfven den synpunkten
är öfvergifven, är icke mycket att säga derom. Jag skall
icke yttra inig i fråga om den estetiska sidan af dessa byggnader,
då jag säkerligen icke är kompetent, och andra menniskors smak
än deras som blifvit rätt uppodlad i denna konstgren lär här hafva
intet att betyda. För öfrigt tror jag att den sidan blifvit tillfredsställande
skött af talaren på kalmarlänsbänken och icke behöfver
något vidare understöd. Likaså tror jag icke, att jag behöfver något
vidare yttra mig i fråga om kostnadsberäkningarna och de påstådda
otillfredsställande undersökningarna, ty derför har min
granne här temligen tydligt och klart redogjort. Men han förbigick
dervid en omständighet, som jag skall be att få beröra, och
den gäller kostnadsberäkningarna för sjelfva husbyggnaden. Det
torde nemligen icke hafva blifvit klart för herrarne, huruvida den
beräkning han omnämnde gälde en yttre vanlig murbruksputs å
husen eller om husen vore beklädda med naturlig sten, men jag
kan upplysa, att enligt intyg från de herrar, som verkstält beräkningen,
är kostnadsberäkningen baserad på en beklädnad af naturlig
sten på alla yttre fasader.

Mine herrar, tiden är långt framskriden, och något egentligt
nytt tror jag icke kunna vara att säga, men en liten omständighet
vill jag ytterligare fästa uppmärksamheten på. Det har sagts från
deras sida, som hafva varit missbelåtna med byggnadsplanen, att
komitén undanhållit andra de upplysningar, af Indika den begärt
att få begagna sig, men samtidigt har man från samma håll fått
höra, att kostnadsberäkningarna i alla möjliga afseenden, som vederbörande
fackmän verkstält, icke duga till något. Det är svårt
att fatta, hurusom de herrar, hvilka erkänt sig icke hafva haft
tillgång till material för frågans bedömande, lika fullt tilltro sig
att på rak arm mästra de detaljerade beräkningar som vederbörande
uppgjort. Detta förefaller mig egendomligt och visar, att här är
kanske något sjukt som icke kan försvaras.

Jag kan icke heller helt och hållet förbigå den kanske i sig
sjelf sunda idén, som herr Berglöf framstält, eller att uppföra en
modell i naturlig storlek på Helgeandsholmen för att derigenom
kunna visa, huru byggnaderna skola taga sig ut. Men herrarne
kanske erinra sig, att det framstälts anmärkningar mot det sätt,
hvarpå modellen i ritkontoret var placerad, ty det har sagts, att modellen
stått för lågt, så att blicken komme för mycket uppifrån, och
att derigenom omdömet blefve falskt. Det torde dock hafva stått
enhvar af dessa herrar fritt att sätta sig på en stol och intaga den
anordning med synvinkeln, som kunde bäst passa i stycket. Men
att man i alla fall, äfven om man här uppför en modell i naturlig
storlek, skulle kunna se huru byggnaderna komme att taga sig
ut, när man icke samtidigt besluter att rifva basarbyggnaden och

Lördagen den 31 Mars, e. m.

N:o 23.

ritkontoret, som annars skulle skymma bort denna modell, så att Om ändring i
omdömet måste blifva mycket mera falskt än det man får genom eUe*
att betrakta den nuvarande modellen — det är en sak, som för ^
vanliga menniskor är temligen svårfattlig. Det bär sagts, att ut- dagens beslut
redningen af kostnaderna vore knapphändig och otillfredsställande, angående
och det kan vara i viss mån sant, emedan icke fullmägtige ännu uppförande &
pröfvat och godkänt några ritningar öfver byggnaderna, hvarefter Ywlmen af
detaljerade ritningar sedermera kunnat upprättas. Det är en sak nya hygyna.
som kommer att ske! Men månne det icke finnes något annat, der för Rikssom
kan fordra en ytterligare utredning? Reservanterna inom ut- dagen och
skottet hafva frarastält ett yrkande i denna fråga; herr Ljungman riksbanken.
har kommit med ett annat och nu har herr vice talmannen kom- '' 01 s'')
mit med ett tredje. Torde icke också detta kunna visa, att idéerna
hos dessa herrar behöfva undergå en ytterligare utredning, innan
Riksdagen går in på deras förslag? Jag anhåller, herr talman, om
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson, Hansson i Solberga,
Hammarström, Anderson i Hasselbol, Schödén, Lilliehöok, Nordin
i Hammerdal, Wallmark, Odqvist, Jansson i Djursätra, Svensson
i Rydaholm, Mallmin, Olsson i Ornakärr, Andersson i Ölsund och
Göransson.

Herr Berglöf anförde: En talare på kalmarlänsbänken upp trädde

under förmiddagen och förklarade, att ehuru den föreliggande
byggnadsplanen blifvit underkänd af ett hundratal arkitekter
och konstnärer, så vore han ändå af den bestämda åsigten, att
byggnadsförslaget vore utmärkt, och stödde detta på sina egna
fackkunskaper i ämnet. Han har nu på eftermiddagen tröstat oss
med att han icke stode ensam i facket om sin åsigt, emedan han
från en sin vän fått sig tillsänd en förteckning öfver en liel mängd
arkitekter, som ännu icke uttalat sig i ämnet, men som skulle dela
hans åsigter. Han upplyste oss dock icke om, hvarför de icke velat
eller vågat uttala sig. Och han kunde icke ens namngifva oss
dessa herrar, som skulle gilla byggnadsförslaget. Herr talman, när
dessa herrar varit helt och hållet tysta, så kan jag icke rätt förstå,
huru talaren kan veta, om de äro af samma åsigt som han
eller af samma åsigt som de andra arkitekterna, som underkänt
förslaget. Ty den omständigheten, att de varit tysta och icke uttalat
sin tanke,, är väl icke bevis för att de äro af samma åsigt
som arkitekten från Kalmar län. Listan på dessa arkitekter kunde
man icke få höra: den skulle vara hemlig; men man fick se den.

Jag har varit i tillfälle att taga del af densamma, och jag kände
der igen namn, som jag förut omtalat, och om hvilka jag förut under
dagen upplyst, att de uttalat sitt ogillande af byggnadsförslaget.

Förteckningen var sålunda icke rigtig: den innehöll namn på
personer, som förut bestämdt uttalat sig mot byggnadsförslaget.

Den der arkitektlistan och förteckningen på de der många sakkunnige
vill jag sålunda för min del icke lemna något vitsord. Och

N:o 23.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

Lördagen den 31 Mars, e. m.

intilldess annat visas, tror jag, att den värde talaren från Kalmar
län står ensam bland sakkunnige om sin åsigt.

Samme talare förklarade, alt den der vattenfrågan vore en
simpel sak att reda, och han fann det löjligt, att man talat om
att en skilnad i vattenståndet i Mälaren skulle kunna inverka på
grunderna för husen här i Stockholm. Förändringar i vattenståndet
på landsbygden, der man sänker sjöar, som ligga i större eller
mindre byar, hafva vi icke att lägga så mycken vigt vid, emedan
grundläggningsarbetena derstädes icke pläga vara så vidlyftiga.
Men i stora städer såsom Stockholm, der många hus byggas på
pålar, der har vattenståndet en bestämd inverkan på byggnadernas
bestånd. Bland annat har omförmälts, hurusom flera hus vid
Skeppsbron och särskildt Sveriges riksbank satt sig betydligt under
åren, just i följd deraf att sjön sjunkit och öfre delen af pålarne
tagit rota. Det visar sig sålunda, att denna fackmännens
åsigt icke är löjlig, utan grundar sig på rena sakförhållanden, som
man icke kan bortresonera.

En talare på göteborgsbänken sade i afseende på den af mig
föreslagna modellen, att den var afskräckande. Ja, hän uttalade nog
den tanke, som är gällande hos en hel mängd, nemligen att om man
får se en modell uppförd, så kommer man att finna detta byggnadsföretag
afskräckande, just med hänsyn till en hel mängd, af
arkitekter och andra sakkunniga påpekade omständigheter. Man
vill icke se, huru huset kommer att taga sig ut, ty om man får
se det, så vill man icke hafva det. Man är rädd för denna modell
som för ett spöke. Man är rädd att få se vålnaden af de
tilltänkta husen på Helgeandsholmen. Men jag vill än eu gång
framhålla, att det finnes icke något bättre sätt att öfvertyga sig
om husens lämplighet på platsen än att sätta dit dem i den storlek
de skola hafva. Först derigenom kan man få ett slut på allt
käbbel, om husen äro lämpliga eller icke. Ty här uppträder en
fackman och säger: jag har den åsigten, trots det att alla andra
hafva den motsatta. Men sätt dit husen; då kunna alla blifva
öfvortygade om, huruvida de böra vara der eller icke.

En talare från Skåne bär refererat herr Meldahls yttrande och
äfven åtskilliga yttranden af andra arkitekter. Jag vill hänvisa
den talaren till att nogare genomläsa dessa )Tttranden och särskildt
det tillägg, som af den danske fackmannen blifvit gjordt. Då kan
han äfven förvissa sig om, att den danske fackmannen icke varit
på det klara med lämpligheten af den nu föreslagna byggnadsplatsen.
Han hade en gifven ram att yttra sig inom, och inom den har
han yttrat sig, men icke om platsens beskaffenhet och utsträckning.

Herr talman, för att undvika allt för många förslag och yrkanden
i ämnet skall jag frånträda det yrkande, jag i förmiddags
gjorde om bifall till reservationen och förena mig om vice talmannens
förslag.

Den siste talaren påstod, att de många förslagen vittnade om
bristande utredning i tankegången. Det kan ju vara roligt att
höra eu sådan der qvickhet emellanåt, men detta är en vigtig
fråga; och det vore väl, om en hvar af oss kunde så reda sin

Lördagen den 31 Mars, e. m.

U:o 23.

tankegång, att vi blefve på det klara med, huru riksdags- och
riksbankshus skola på ett för vårt land fullt lämpligt sätt uppföras.
Den tankegången bör redas så mycket som möjligt, och vi
böra icke skjuta från oss arbetet derför att det är svårt, utan söka att,
hvar och en i sin stad, göra hvad vi kunna för att få full klarhet
i denna störa och vigtiga fråga.

Dör min del yrkar jag bifall dels till herr vice talmannens
förslag, dels ock till den af mig med flere framlagda motionen om
anslag till uppförande af modellen i naturlig storlek för de tillämnade
byggnaderna på Helgeandsholmen.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman, mine

herrar! Då jag åtskilliga gånger haft den äran att deltaga i öfverläggningar
och beslut öfver denna fråga, så vill jag äfven nu säga
några ord. Jag har alltid varit emot uppförandet af ett riksdagshus
på Helgeandsholmen, emedan jag ansett platsen vara dertill olämplig.
Och jag har icke gått ifrån denna min åsigt, utan hyser den
fortfarande. Nu vill jag visst icke påstå, att jag är någon af de
sakkunnige, som det talats om så mycket, men jag har emellertid
denna uppfattning, och jag vill vidhålla den. Och jag styrkes nog
i denna min tro af de sakkunnige, som här omtalats och som visat
svårigheterna för att kunna få en monumental byggnad på omförmälda
ställe. Detta har äfven föresväfvat mig i min okunnighet.
Och det rå icke de personer för, som haft med saken att göra,
utan det är platsen, som icke är bra och lämplig för ett monumentalt
hus. Derför böra vi icke strida emot sådana förhållanden och
uppföra hus, der de icke lämpa sig, och vi veta att det är mångas
åsigt, att platsen är olämplig genom sitt läge i det storslagna slottets
närhet. Det har framhållits af flere talare, att om Riksdagen skall
bygga, så skall den göra det så, att den har heder deraf. Det vill
jag äfven, men som jag tviflar på att den får heder af att lägga
riksdagshuset på Helgeandsholmen, så vill jag hafva till protokollet
antecknadt, att jag afsäger mig den hedern. Det har äfven sagts,
att det finnes ingen annan plats i Stockholm att bygga riksdagshus
]3å. Då skall jag bo att få leda uppmärksamheten på en plats, som
föresväfvat mig flera gånger, och det är öfre delen af Kungsträdgården.
Det är en ypperlig plats för ett hus, och der skulle Riksdagen
hafva heder af att sätta upp ett monumentalt hus. Det är
också statens egendom, om jag icke missminner mig. Jag vill icke
yrka på detta förslag, utan har blott velat påpeka, att det finnes
en byggnadsplats, utan att man behöfver skämma bort en så vacker
plats som Helgeandsholmen. Låt dem der blott bygga det hus, som
är lämpligt, och det är riksbanken; ty det fordrar icke så mycket
utrymme eller den höjd som riksdagshuset. Derför tror jag, att
om man tager saken som den är, så kan man både få det vackert
och bra och spara pengar. Och detta borde vi icke strida så
mycket om.

Men här är något annat och det är, att man säger, att vi
kostat på holmen öfver ett par millioner, och då vore det orätt att
skänka den åt Stockholms stad. Men hvem har sagt det? Nej,

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
tiga byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande ä
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

Lördagen den 31 Mars, e. m.

vi bygga vår riksbank der, och det är en statsegendom; och om
det blir en vacker fri plats öfrig, så ligger väl ingen skada deri,
den är väl icke en present till Stockholms stad, utan den är Riksdagens
fortfarande egendom.

Huru jag än ser saken, så kan jag icke föreställa mig annat,
än att man icke borde strida så mycket om denna fråga, hvilken
ju kan ses från mångfaldiga sidor; men icke kan det ligga något
ondt i att man får uppskof. Icke heller kan det vara något generande
för bankofullmägtige: de få äfven se sig om på annat håll
och få eu större och vidgad fullmagt för sin verksamhet.

Hvad det angår att göra en ombyggnad här på platsen, så
tror jag, att det kan dröja ganska länge med den saken. Ty husets
tillstånd är icke så farligt, det kan jag intyga, som varit med på
ståndsriksdagarne: det är en ofantlig skilnad här både på beqvämlighet
och utrymme mellan då och nu. Men när vi en gång skola
nybygga, så skall det vara ett monumentalt hus på lämpligare
plats, och om jag då lefver och är med här, hvilket jag icke tror,
då skall jag gerna gå med derpå. Men att bygga hus, som vi
kanske få skam af i framtiden, det vill jag deremot icke vara med
om. Jag yrkar bifall till herr vice talmannens förslag.

Herr Themptander: Jag ber om ursäkt att jag ännu en

gång upptager herrarnes tid; men jag kan icke underlåta att besvara
några af de anmärkningar, som blifvit rigtade mot den mening,
till hvilken jag anslutit mig i denna fråga.

Jag skall dock icke mycket sysselsätta mig med så beskaffade
anmärkningar, som gjordes af den värde talare på gefleborgsbänken,
som nyss här bredvid från talarstolen hade ordet och som
syntes antaga, att det i reservanternas förslag läge någon slags
hänsyn till, huru man borde leda kunder från olika håll i staden
till riksbanken, efter som man hade uttalat sig för endast en bro.
Det ligger eljest mycket nära till hands att förstå, att der det
förut finnes en bro, der skall den bibehållas; derutinnan vill man
ingen förändring. Men i riksbankens intresse ansågo reservanterna
nödigt att få en ny bro från andra sidan, och i reservationen hafva
vi ifrågasatt, att denna bro skall bekostas af staten. Nu har af
herr Ljungnian ifrågasatts, att bron skulle bekostas af Stockholms
stad. Det är en fråga, som är af jemförelsevis underordnad betydelse,
hvilkendera som bekostar bron. Derför har jag kunnat sluta
mig till herr Ljungmans reservation, men jag ber att få tillbakavisa
alla sådana insinuationer, som att några så beskaffade beTäkningar,
som af denne talare antyddes, skulle ligga härunder.

Härefter ber jag få vända mig mot den ärade talaren på kalmarbänken,
herr Hammarskjöld. Först och främst vill jag då säga,
att, såsom jag redan på förmiddagen erkände, han har alldeles rätt
i sina beräkningar af den nuvarande tomtens arealinnehåll, som
är ungefär 41,000 qvadratfot, men mot herr Olof Jonsson vill jag
erinra, att om man tillägger tomten här bredvid och gränden mellan
dessa tomter, då kommer man till en tomtyta af ungefär 65,000
qvadratfot eller mycket nära de 67,000 qvadratfot, som det projek -

Lördagen den 31 Mara, e. m.

N:o 23.

terade riksdagshuset skulle komma att omfatta. Men denna yta,
65,000 qvadratfot, är alldeles obehöflig! stor, och derför har det
icke af reservanterna ifrågasatts att förvärfva denna bredvid liggande
tomt, ty först och främst skulle ju här icke behöfva inredas
några lokaler för justitieombudsmansexpeditionen och riksgäldskontoret,
och vidare kan väl icke bestridas, att icke utrymmet här
på platsen kan tillgodogöras fördelaktigare och med mycket större
sparsamhet, än som kan ske i det föreslagna riksdagshuset på Helgeandsholmen,
der det är fråga om storartade trappuppgångar samt
vestibuler och korridorer i oändlighet, jemte andra anordningar,
som just påkallas af byggnadens beskaffenhet och läge, om de än
delvis torde blifva ganska litet gagneliga för dem, som skola vistas
der.

Här har rigtats den anmärkning mot mig, att jag förut instämt
i och förordat ett förslag om ett hus på Helgeandsholmen för Riksdagen
och riksbanken. Ja, de orden som nyss upplästes voro visserligen
icke mina ord, utan de yttrades af en annan ledamot i
statsrådet, men jag har instämt i dem och vill bära ansvaret för
dem. Jag har dock i min motion redan yttrat mig om den saken
och angifvit, att den fråga, som då förelåg, i sjelfva verket hade
bra liten gemenskap med nu förevarande fråga. Då var det först
och främst blott fråga om att bygga ett hus, och för det andra voro
det husets dimensioner beräknade efter de anspråk, som då för
tiden från Riksdagens och riksbankens sida stäldes på utrymme
för dessa båda institutioner. Dessa anspråk hafva sedermera under
de förflutna åren vuxit så enormt, att nu är det fråga om eu helt
annan byggnad än då. Nu vill jag visst icke ogilla, att man tager
till byggnaderna tillräckligt stora, men jag vill upplysa, att t. ex.
i fråga om riksbanken är det utrymme, som nu erfordras, helt
enkelt dubbelt så stort som det, hvilket då ifrågasattes. Det är
gifvet, att om man fördubblar anspråken på utrymme, så behöfs
det ett helt annat hus än som erfordrades, när man ansåg sig behöfva
blott hälften så mycket. Nu har frågan således kommit i
ett helt annat skick, nu gäller det två hus, och två hus som skola
skänka långt större utrymme, än då var i fråga.

Herr Olof Jonsson sade, att man bör egna en mycket noggrann
kritik åt de många yrkanden, som här framstälts. Ja, det skulle
nog vara påkalladt, om dessa yrkanden afsåge en definitiv lösning
af frågan, men hvad som företrädesvis synes mig behöflig!, det är
en noggrann kritik af herr Olof Jonssons mening eller af det beslut,
som är afsedt att bringas till verkställighet. Det är gifvet,
att då jag och mina meningsfränder anse för olyckligt det beslut,
som fattades 1888 och hvilket efter vår tanke en gång kommer
att stämplas såsom ett kolossalt misstag — derom hyser jag icke
något tvifvel — det är gifvet, säger jag, att då vi derför vilja
förekomma dess utförande och begära anstånd för pröfning af andra
sätt att lösa frågan, så kan det ju finnas ganska stora skäl för oss
att låta *flera olika ämnen blifva föremål för en sådan utredning.
Det är derför helt naturligt, att vi, som för närvarande endast
önska uppskof med frågan, icke behöfva fästa så mycket afseende

Andra Kammarens Prut. 1894. N:o 2.h

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forts.)

vid, om det ena eller det andra uppskofsyrkandet bifalles. Man
kan mycket väl vara med om att låta en utredning omfatta jemväl
en eller annan sak, hvarom man för egen del icke precis behöfver
anse en utredning af så stor vigt.

Hvad nu denna utredning angår, så förstår jag mycket väl, att
man, såsom här antydts, kan frukta, att ett betänkligt uppskof
skulle blifva dermed förbundet, men efter den antydan, som talaren
på samma bänk som jag, herr von Friesen, nyss gjorde, har jag
fått den bestämda uppfattning, att någon fara för att vårt förslag
skulle medföra något betänkligt uppskof verkligen icke synes förefinnas.
Herr von Friesen angaf först, att de siffror, som finnas i
betänkandet angående kostnaderna, alldeles icke äro några officiella
siffror. De äro uppgjorda af en riksdagshuskomité, som icke lär
hafva någon officiel tillvaro och vid hvars uppgifter man icke kan
fästa det afseende, som Riksdagen behöfver göra, när den skall bedöma
verkliga kostnaden för byggnadsföretaget. Dessa siffror äro
ännu icke pröfvade af riksbanks- och riksgäldsfullmägtige, och ännu
är det icke afgjordt, om dessa, när de företaga denna pröfning,
kunna finna sig uppfordrade att göra framställning till Riksdagen,
huruvida kostnaderna få uppgå till högre belopp, än som ifrågasattes
1888. För min del skulle jag också verkligen anse det ganska tillrådligt,
om fullmägtige funne sig behöfva göra en sådan framställning,
ty, såsom jag sade på förmiddagen, det vore ganska anmärkningsvärdt,
om Riksdagen i detta fall skulle lemna ifrån sig sin
pröfningsrätt i afseende å detta storartade byggnadsföretag, då
Riksdagen eljest är så angelägen att i detalj få utöfva en sådan
pröfning. Nå väl, skola vi då hafva att vänta en framställning från
riksbanks- och riksgäldsfullmägtige angående den kostnadsberäkning,
som bör läggas till grund för dessa byggnaders utförande, då
lär det väl icke vara antagligt, att frågan kan blifva snart afgjord,
och då behöfva vi ju icke frukta, att uppskof eger rum med verkställighet
af åtgärder, som eljest skulle ifrågakomma, om vi nu
begära ett anstånd till nästa år.

Vidare yttrade den ärade talaren, att det kunde ifrågasättas,
om man ens kunde börja med riksdagshuset, innan vattenregleringsfrågan
blifvit afgjord. Jag vill icke inlåta mig på den juridiska
sidan af saken, men jag blef något öfverraskad öfver detta yttrande,
då jag nemligen aldrig tänkt mig möjligheten af att något sådant
kunde på det hållet ifrågasättas. Men är det är verkligen så, ja,
då får jag säga, att då tyckes mig uppskof med verkställighet af
hela detta beslut komma att ega rum i en utsträckning, som torde
blifva ganska stor. Emellertid synes mig framgå af herr von Friesens
yttrande, att det i sjelfva verket icke är någon brådska å
färde. Frågan lär i alla händelser icke till nästa riksdag hafva
avancerat stort längre, än den är i närvarande stund. Hvarför icke
då begagna mellantiden till nästa riksdag för att vidare undersöka
saken och låta en mängd förhållanden, om hvilka vi behöfva utredning,
blifva klarare framlagda, än de nu äro, deribland icke
minst den frågan, huru mycket vi verkligen behöfva offra för dessa
stora byggnader på Helgeandsholmen, ty det står dock fast, att

Lördagen den 31 Mars, e. ro.

43 Nso 23.

något så beskaffad^ detaljeradt kostnadsförslag för huson i deras Om ändring i
senast projekterade form, som är erforderligt för att lära känna utföranden
verkliga kostnaden, finnes icke ännu eller har åtminstone ännu ^ ^
icke undergått granskning hos fullmägtige. dagens beslut

Till herr Hammarskjöld her jag få saga, att jag aldrig på för- angående
middagen yttrade, att jag förvånade mig öfver att han ensam stälde uppförande a
sig gent emot de öfriga arkitekterna. Det har icke kunnat falla
mig in, att han med den öfvertygelse han har icke skulle ärligt nya iyggnauttala
densamma, och jag har den uppfattning om och det förtro- (iey för Itiksendet
till hans karakter, att han med rätta känt det till och med dagen och
såsom en bjudande pligt att uttala sin mening. Hvad jag säde
var, att jag hemstälde till kammaren, huruvida kammaren vågade
ställa herr Hammarskjölds auktoritet i detta fall gent emot alla
de andra auktoTiteter, som yttrat sig i ett alldeles, motsatt syfte.

Herr Hammarskjöld talade för öfrigt om att han icke .var öfvertygad
om, att »vox populi» alltid var »vox Dei». Det är icke heller
jag, men han lär lika litet som jag vara i besittning af något
säkert medel att utröna, när vox populi är vox Dei och när den
icke är det. Jag ber för öfrigt att, då den ärade talaren, talade
om vox Dei, få erinra om ett gammalt yttrande af en vis man,
som säkerligen herr Hammarskjöld såväl som jag respekterar,
nemligen Salomo, som säger: »med vishet . varder huset bygdt»,
och till vishet hörer, att man väl betänker sig, innan man inlåter
sig på ett så vidtomfattande företag, som här är i fråga.

Slutligen får jag säga, att de skal, som för mig i denna fråga
varit bestämmande, hafva icke varit andra än de, som äro gällande
för oss alla, och hvilka jag vet vi alla vilja acceptera, nemligen
först, att när det gäller utförande af ett så beskaffadt företag som
detta, måste vi alla vara angelägna om att det sker så, att icke eu
framtid skall förebrå oss, att vi förbisett den estetiska sidan af
saken, och vidare, att vi icke böra inlåta oss på ett företag, så vidtutseende
i afseende å kostnaderna som detta, utan att se. till, om
man icke kan lösa frågan och vinna ändamålet på ett vida billigare
sätt, och detta senare skäl är af så mycket större betydelse,
om man i likhet med mig erkänner, att om man vill vara sparsam,
så har man framför allt skyldighet att vara det, då det gäller att
spara på millioner. Jag ber slutligen, efter som man yttrat, att
Stockholms stad borde hafva framkommit med något förslag i saken,
få tillägga, att jag är af en alldeles motsatt åsigt härutinnan, och
■att jag håller Stockholms stad räkning för att den icke gjort något
dylikt. Riksdagen har beslutat att bygga på Helgeandsholmen,
och hade Stockholms stad då tagit initiativ till någon ändring i
detta beslut genom att göra något slags anbud, så är jag fullt öfvertygad
om, att från många af eder, mine herrar, hvilka nu anmärkt,
att Stockholms stad icke framkommit med något sådant
förslag, skulle man då fått höra klander öfver att Stockholm börjat
en agitation för att kullkasta ett Riksdagens beslut. Med den ömtålighet,
som förefinnes i uppfattningen åt förhållandet mellan Riksdagen
och våra städer, särskilt hufvudstaden, vet jag,, att man är
benägen att mot hufvudstaden rigta hvarje anmärkning, hvartill

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Om ändring i man kan finna någon som helst anledning, och jag är öfvertygad
med utföran- 0m'' man heller skulle sparat på anmärkningar, om ifrån

det af Riks- s^aden utgått initiativet till en rubbning i ett af Riksdagen en gång
dagens beslut fattadt beslut. Deremot, om Riksdagen sjelf kommer till insigt om,
angående ° att dessa frågor kunna lösas i en annan ordning, och i fall Riksdavppförande
å gen påkallar Stockholms stads yttrande, i hvilken mån staden vill

Sen at TuTu,a tiU lösning; så är jag öfvertygad om, att staden

nya byggna- svar härå latta ett beslut, som kommer att visa, att sta der

föi\Riks- den inser betydelsen af denna fråga icke blott för staden, utan för
dagen och hela landet.
riksbanken.

(Forts.) Herr Bengtsson: Jag skall blott be att få till proto kollet

antecknadt, att jag tillhör dem, som komma att yrka bifall
till utskottets förslag. Ehuru jag 1888 röstade mot beslutet att
förlägga dessa byggnader på Helgeandsholmen, så kan jag icke finna
någon rimlig anledning att nu frångå detsamma, i synnerhet
sedan Riksdagen för beslutets realiserande redan offrat nära
3 millioner. Man har såsom skäl för upprifvande af Riksdagens
beslut åberopat sparsamhetshänsyn. Men, mine herrar, jag betvifla^
att detta är egentliga skälet! Nej, hufvudsyftemålet med de
framkomna motionerna är nog det, som eu ärad talare i Första
Kammaren i dag framhöll, att man icke vill hafva någon byggnad
på Helgeandsholmen, utan en fri och öppen plats med en plantering.
Detta yttrande var ett oförbehållsamt tal, som afslöjade innebörden
af de motioner, som här framkommit. Nu lär väl emellertid
ingen hysa den förhoppningen, att, om vi upprifva 1888 års
beslut, vi komma att få bygga på den tomt, der vi nu oss befinna,
utan Riksdagen komme nog att få se sig om efter en annan plats,
för hvilken den finge betala ytterligare millioner, b vilket jag icke
vill vara med om. Det är af denna anledning jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr H ammarskjöld: Trots den sena timmen nödgas jag

för några ögonblick taga tiden i anspråk för att försvara mig mot
ett par anfall af den aktade representanten från Yarberg.

Jag har visat honom den öppenheten att för honom framlägga
en mig tillsänd lista på icke protesterande arkitekter. Men hvarken
han eller någon annan kan väl begära, att jag skall läsa upp
denna lista här i kammaren. Det skulle åtminstone jag för min
del finna ogrannlaga. Han sjelf har likväl fått se listan, men det*
oaktadt har han förklarat, att han icke fäster något afseende vid
densamma. Den är anonym, säger han; namnen betyda derför icke
något, och jag skulle således fortfarande vara ensam bland Sveriges
arkitekter uti att försvara Riksdagens beslut af år 1888. Jag
skall dock be att få fästa hans uppmärksamhet på att, då jag förra
gången hade ordet, jag nämnde, att det sannolikt fans åtskilliga
af dessa namn, som icke kommit med bland de protesterande på
den grund, att deras innehafvare icke ansågo sig, till följd af sin
ställning, kunna underteckna någon offentlig protest. Men jag kan
försäkra honom, att det också på denna lista finnes flera namn på

Lördagen den 31 Mars, e. m,

N:o 23.

framstående arkitekter i Stockholm, om Indika jag personligen vet,
att de gilla det förslag till holmens bebyggande, här är ifrågasatt.
Jag är således fullkomligt säker på, att jag bland Sveriges arkitekter
icke står ensam om min mening.

Han har vidare sagt, att jag förlöjligat vattenfrågan, men det
är icke öfverensstämmande med sanningen. Jag har sagt, att jag
fann det löjligt, att, då man å ena sidan talar om att genom utfyllning
Mälaren skulle uppdämmas, man å den andra sidan —
då det svaras, att man i stället skall taga bort en del af holmen i
den andra strömfåran för att motverka detta — säger sig vara rädd
för att Mälaren skall rinna ut för fort. Det är detta, jag funnit
löjligt — och det finner jag fortfarande löjligt.

Herr Nydahl: Jag har på sätt och vis redan angifvit min

ställning till den föreliggande frågan, då jag är en af dem, som
undertecknat herr Berglöfs motion. Jag trodde nemligen, då jag
satte mitt namn under denna motion — och jag tror det fortfarande
— att om den föreslagna modellen komme till stånd, så att
Riksdagens ledamöter hlefve i tillfälle att få en vigtig föreställning
om huru denna byggnadsplan i verkligheten kommer att taga sig
ut, skulle åtminstone icke något riksdagshus komma till stånd på
Helgeandsholmen — jag tillägger, till stor fromma för den goda
smaken och för statskassan.

Jag skulle hafva önskat att något utförligare få yttra mig i
denna enligt min åsigt högst vigtiga fråga, men det är mig motbjudande
att vid denna sena timme ytterligare förlänga en debatt,
som så länge pågått, med ett anförande, som jag är öfvertygad om
icke skulle i minsta mån inverka på det beslut, kammaren om några
ögonblick går att fatta. Jag her derför blott att få säga, att jag
i likhet med herr Petersson i Runtorp vill fritaga mig från »hedern»
af att hafva med min röst bidragit till riksdagshusets förläggande
till Helgeandsholmen, och anhåller jag derför om afslag
å utskottets hemställan och bifall till det af herr vice talmannen
under öfverläggningen framlagda förslaget.

Herr Larsson i Berga förklarade sig instämma häruti.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade, i fråga till en
början om herrar Wallins, Themptanders och Ljungmans motioner,
yrkats: l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda
hemställan och bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) och 4:o) bifall till hvart och ett af de utaf herrar Ljungman
och vice talmannen under öfverläggningen framstälda särskilda
förslag. Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden
till proposition i nu nämnd ordning och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan.
Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr vice talmannens förslag, enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkänd voteringsproposition:

Andra Kammarens Prat. 1804. N:o 23. 6

Om ändring i
eller anstånd
med utföran
det af Riksdagens
beslut
angående
uppförande å
Helgeandsholmen
af
nya byggnader
för Riksdagen
och
riksbanken.

(Forte.)

N:o 23.

Lördagen den 31 Mars, e. m.

Den, som bifaller sammansatta stats- och bankoutskottets i
utlåtandet n:o 4 gjorda hemställan, såvidt den afser de af herrar
AVallin, Themptander och Ljungman i förevarande ämne väckta
motioner, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

A^inner Nej, har kammaren bifallit det af herr vice talmannen
under öfverläggningen framstälda förslag.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 136 ledamöter
röstat ja och 84 nej; och hade sålunda kammaren beslutat i enlighet
med ja-propositionen.

Beträffande derefter utskottets hemställan, i hvad den afsåg
herr Berglöfs m. fl. motion, hade yrkats dels bifall till samma hemställan
och dels afslag derå och bifall i stället till sistberörda
motion. Sedan herr talmannen gifvit propositioner å hvartdera af
dessa yrkanden, biföll kammaren utskottets hemställan jemväl i
denna del.

§ 2.

Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
meniorial n:o 5, angående årligt understöd åt arbetsförmannen
C. F. Björklunds och arbetaren C. G. Janssons enkor
och barn.

§3-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af Riksdagens år
1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1892; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion om förändrad anordning af fyrbelysningen
vid Sandhammaren.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,2 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman. , .

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.