RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 17 mars.

Kl. 11 f. m.

§ L

Justerades det i kammarens sammanträde den 10 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af lierr P. Waldenströms i gårdagens sammanträde
afgifna motion, n:o 161, beslöt kammaren hänvisa densamma
Jill behandling af statsutskottet.

§ 3.

Eöredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 29;

bevillningsutskottets memorial och betänkande n:is 8 och 9;

lagutskottets memorial n:o 30; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande, n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag rörande främmande trosbekännares öfvefgång till svenska
kyrkan.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Wellander: Herr talman! Jag kan icke förlika mig
med, att detta lagförslag skulle förkastas, utan att inom kammaren

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 20. 1

Angående
förslag till
lag rörande
främmande
trosbekännares
öfvergång
till svenska
kyrkan.

N:0 20. 2

Lördagen den 17 Mars.

Angående
förslag till
lag rörande
främmande
trosbekännares
öfvergång
till svenska
kyrkan.

(Forts.)

höjdes en enda röst för bifall till detsamma; och då jag förlidet år
deltog i det beslut, hvarigenom kyrkomötet för sin del godkände förslaget,
så anhåller jag nu att få yttra några ord.

Onekligen är det en brist i vår lagstiftning, att der saknas
bestämmelser om vilkor och sätt för utträde ur främmande kristet
trossamfund och öfvergång derifrån till svenska kyrkan. Utskottet
medger ock, att det är »önskvärdt, att en lag stiftas rörande främmande
trosbekännares öfvergång till svenska kyrkan»; och häraf synes
framgå, att utskottet godkänner förslagets syfte.

Hvad som emellertid föranledt utskottet att afstyrka förslaget
är de betänkligheter, som utskottet hyser beträffande tre särskilda
bestämmelser, som i förslaget förekomma.

Den första anmärkningen gäller bestämmelsen, att den, som vill
upptagas till medlem af svenska kyrkan, skall vara »till förståndsmognad
kommen.» Ett dylikt stadgande, säger utskottet, är allt för
sväfvande och torde komma att tillämpas mycket olika. Utskottet
anser derför, att, i öfverensstämmelse med hvad beträffande utträde
ur svenska kyrkan förut skett i dissenterlagen af den 31 oktober 1873r
en viss åldersgräns bort bestämmas äfven för inträde i densamma. —
Den åldersgräns, som här åsyftas och som föreskfifves i dissenterlagen,
är som bekant 18 år. Men om bestämmelsen rörande förståndsmognad
är sväfvande, kan val med minst lika stort skäl anmärkas,
att bestämmelsen angående en åldersgräns af 18 år är godtydelig.
Om det är sant, att många personer vid 18 års ålder eller
tidigare uppnått den förståndsutveckling, att de förmå bedöma vigten
af det steg man tager, bär man utträder ur ett trossamfund och
öfvergår till ett annat, så bör väl å andra sidan också medgifvas, att
det finnes adertonåringar, som icke hunnit en sådan mognad; och det
är förståndsutvecklingen, som här är det angelägna; på åldern ligger
naturligtvis mindre vigt, och den presumtion om förståndsmognad,
som man hemtar från åldern 18 år, håller icke alltid streck. Jag
för min del anser, att det kongl. förslaget är val grundadt, då det
föreskrifver, att i hvarje särskildt fall skall pröfvas, huru vida den
sökande är till förståndsmognad kommen ; och jag har ingen farhåga
för att den pröfningsrätt, som enligt förslaget skulle läggas i presterskapets
händer, skulle komma att missbrukas.

Den andra anmärkningen afser vilkoret, att den sökande »förer
en oförvitlig vandel.» Det står »förer»; det fordras således icke, att
han alltid fört en oförvitlig vandel. Nu frågar utskottet, huru och
med hvilka bevis den sökande skall styrka, att han fyller detta vilkor.
Ja, till en början tviflar jag på att det enligt lagförslaget skulle
åligga honom att förete något bevis härom. Ty hvar och en får väl
antagas vara oförvitlig, ända tills anledning förekommer att antaga
motsatsen. Vidare tror jag, att under de särskilda förhållanden, som
här förutsättas, presten kommer till den sökande i den ställning, att
han utan svårighet kan göra sig underrättad om dennes lefnadsförhållanden
och vandel. Man får i alla händelser icke förutsätta, att

Lördagen den 17 Mars.

3 N:o 20.

presterskapet skall hafva någon särskild önskan att lägga hinder i
vägen för främmande trosbekännares öfvergång till vår kyrka. Och
att helt och hållet utesluta det nu ifrågavarande vilkoret anser jag i
likhet med . lagkomitén vara betänkligt och ingalunda öfverensstämmande
med kyrkans värdighet. Ty derigenom skulle det kunna inträffa,
att en person, som på grund af ett sedeslöst lefnadssätt uteslutes
ur ett främmande samfund, direkt öfvergår till svenska kyrkan;
och sådant skulle helt visst väcka förargelse inom församlingen och
ådraga kyrkan det främmande samfundets förakt.

Slutligen anmärker utskottet, att den nyss omnämnda bestämmelsen
skulle kunna gifva upphof åt »den origtiga meningen, att
svenska kyrkan skulle anse sig icke i samma grad som andra kristna
trossamfund, för inträde i hvilka fordran på oförvitlig vandel icke
ställes, ega förmåga att i andligt hänseende förbättra sina medlemmar.»

Då utskottet sjelft har betecknat en dylik uppfattning såsom
ovigtig, anser jag icke nödigt att vidare inlåta mig på denna fråga.
Jag kan svårligen tänka mig, att den farhåga, som utskottet här uttalat,
skulle kunna utgöra giltigt skäl för ett afslag.

På grund af hvad. jag nu anfört och då jag anser de anmärkningar,
söm utskottet framstält, icke vara tillräckligt väl grundade,
yrkar jag bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Redelius: Anslutande mig till hvad den ärade talare,

som före mig hade ordet, yttrat, kan jag inskränka mig till att helt
enkelt yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till den kongl.
propositionen.

Herr von Krusenstjerna: Beträffande det af utskottet anförda
skäl för sin tillstyrkan om afslag å den kongl. propositionen eller
det i propositionen begagnade uttrycket »förståndsmognad», får jag
säga, att jag för min del icke anser detta skäl vara så vigtig!, att
jag ensamt på den grund skulle vilja vara med om att tillstyrka afslag
å den kongl. propositionen, utan hvad som varit för mig hufvudsaken
är det andra af utskottet anförda skälet, nemligen att uti den
kongl. propositionen fordras, att den, som upptages i den svenska
kyrkan, förer en oförvitlig vandel. Detta förslag motiveras af kyrkolagskomitén
dermed, att det icke vore kyrkan värdigt att genom upptagande
af personer, hvilka icke uppfylde fordringen på en oförvitlig
vandel, gifva sig sjelf skenet af att söka förskaffa sig flera medlemmar
utan hänsyn till deras moraliska beskaffenhet.

Detta skäl kan jag för min del på intet sätt godkänna. Det
synes mig .alldeles strida mot den kristna uppfattningen och den
kristna kyrkans egenskap att vara en för alla öppen nådes-, räddningsoch
fostringsanstalt. Det synes, såsom en medlem af högsta domstolen
erinrat, redan deraf, att vår Frälsare på ett bestämdt sätt motsatt
sig den uppfattning att någon, som vill komma till den kristna
kyrkan, skulle på grund af sin föregående vandel bortvisas, och Han

Angående
förslag till
lag rörande
främmande
trosbekännares
öfvergång
till svenska
kyrkan.

(Forts.)

No 20. 4

Angående
förslag till
lag rörande
fram mande
trosbekännare
s öfvergång
till svenska
kyrkan.

(Forts.)

Om ändring
i vissa delar
af kyrkomött
sför ordningen.

Lördagen den 17 Mars.

bär ju sjelf uppmanat sina lärjungar att gå ut till allmänheten och
utan åtskilnad inbjuda till Hans gemenskap en hvar, som anträffades.
Uppställandet af detta vilkor bar varit för mig skälet, hvarför jag
icke kunnat vara med om den kongl. propositionen.

Jag tillåter mig för öfrigt erinra, att i 1873 års kyrkolagsförslag
finnes icke ett sådant vilkor i fråga om icke kristna trosbekännares
öfvergång till den lutherska läran, och detta förslag är dock undertecknadt
af en sådan man som erkebiskop Sundberg, och no g kunna
vi väl trygga oss vid att ban håller på den kristna kyrkans värdighet.

Jag tillåter mig att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Jag kan icke neka till att det förefaller
mig egendomligt, att icke en så oskyldig lag som denna skulle
kunna vinna kammarens bifall, ty det är ju icke något särdeles märkvärdigt,
som begäres, utan endast att få saken ordnad på ett förståndigt
sätt.

I likhet med den förste talaren finner jag de skäl, som utskottet
anfört mot lagen, vara synnerligen svaga, och då jag sjelf haft äran
att vara medlem af förlidet års kyrkomöte, anser jag mig skyldig att
uttala min mening till protokollet, nemligen att jag anser att lagen
bör bifallas och lagutskottets förslag förkastas.

Herr Höjer: Jag skall endast anhålla att få till protokollet
antecknadt, att jag i denna fråga instämmer med herr von Krusenstjerna
och likasom ban yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad; samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 14, till Konungen i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 juni 1868, dels ock Kongl. Maj:ts i propositionen om
statsverkets tillstånd och behof under andra hufvudtiteln gjorda
framställning om anvisande af medel för tillämpningen af ny stat
föt krigsbofrätten jemte öfvergångsstat.

§ 6.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 29, i anledning af
väckt motion med förslag till ändring i vissa delar af förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

Lördagen den 17 Mars. 5

Under punkten 1 hemstälde utskottet, att Riksdagen med anledning
af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr Ola Bosson
Olsson afgifna motion, n:o 106, ville för sin del antaga följande:

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863, sådant detta lagrum lyder i Lagen
angående ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 6 oktober 1893, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtUga å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,
utse en elektor och derutöfver, efter kyrkoskrifna folkmängden, en för
hvarje fullt tal af femtusen. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom
ställe derför, galle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt är
stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensamt elektorsval sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby
stift hvardera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvardera
två valdistrikt. De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas
till sitt omfång af Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet
förordnad valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar
hvar för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som viiljas skola. Vid första omröstningen är den vald,
som erhållit mer än hälften af de äfgifna rösterna. Har ej det antal
ombud, som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren
eu förteckning, hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första
omröstningen utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest
de, som näst den vid berörda omröstning utsedde, erhållit högsta
röstetalet. Förteckningen skall upptaga två gånger så många namn,
som ombud då äro att välja. Den omröstning, som derpå företages,
må icke afse andra än de i förteckningen uppförda personer; och äro
de valde, som då de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal
afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant, att, i
händelse af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt
inför Stockholms stads konsistorium.

N:0 20.

Om ändring
i vissa delar
af kyrkomötes
för ordningen.

(Forts.)

N:o 20. 6

Lördagen den 17 Mars.

Om ändring
i vissa delar
af kyrkomötesförordningen.

(Forts.)

I fråga härom anförde:

Herr Höjer: Lagutskottet har i sitt utlåtande ansett, att den
mera genomgripande förändring i lagen om kyrkomöte, som här är
föreslagen af motionären, icke är af det slag, att till densamma något
behof torde förefinnas. Jag skall för min del kunna ge utskottet rätt
i denna dess åsigt, men om så är, så torde orsaken dertill vara den,
att hos svenska folket något behof öfverhufvud icke torde förefinnas
af hela kyrkomötet, åtminstone med dess nuvarande magtställning och
dess faktiska sammansättning, som gör, att det icke kan anses vara
ett korrekt uttryck af de religiöst kyrkliga åsigterna hos den svenska
statskyrkans med fem mar. Såsom för herrarne väl är bekant, var
kyrkomötet i sin begynnelse på grund af 1863 års lag ingenting
annat än en rådgifvande församling, men det gjordes vid följande
riksdag af opportunitetsskäl till en politisk kompensation åt det högvördiga
presteståndet för att det skulle få någon ersättning vid sin
sortie ur det politiska lifvet. Het förvandlades på samma gång från
en rådgifvande församling till en lagstiftande myndighet vid sidan af
eller, om man så vill, i vissa stycken öfver Sveriges Konung och dess
Riksdag.

Det blef på detta sätt, enligt mitt förmenande, en konstitutionel
anomali, till hvilken icke finnes ett motstycke inom hela den protestantiska
verlden. Ett kyrkomöte med den magt, som det svenska
kyrkomötet har, passar möjligen för en frikyrka, men näppeligen
för en statskyrka, som är en statsinstitution och hvilken derför
borde vara underkastad samma lagstiftning som andra statsinstitutioner.

Man kan ju ifrågasätta, huruvida det svenska kyrkomötet under
de 30 år, som det lefvat, har fyllt sin uppgift. Jag vill visserligen
icke stöta någon för hufvudet — man kan ju i denna sak hafva olika
meningar — men från min och mina meningsfränders synpunkt kan
svaret icke blifva mer än ett, nemligen att det svenska kyrkomötet
icke fylt och på grund af sin sammansättning icke heller kunnat
fylla sin uppgift. Det har, så vidt jag kunnat finna! icke i någon
nämnvärd mån befrämjat det religiösa lifvets utveckling inom vårt
fädernesland. Det har under de år, som det funnits till, icke kunnat
eller velat genomföra någon reform inom den svenska statskyrkan, -—
ja, det har icke allenast icke gjort detta, utan fast mera gjort allt
hvad det kunnat för att föra den svenska statskyrkan tillbaka. Detta
kommer sig deraf, att det svenska kyrkomötet allt från sin begynnelse
och intills nu i sin verksamhet icke erkänt den frihetens
lag, som ligger till grund för hela den menskliga utvecklingen i allmänhet.

Enligt mitt förmenande och mångas med mig är således det
svenska kyrkomötet väl i behof af en genomgripande förändring. Om
man nu lemnar dem åsido, som öfver hufvud taget, icke vilja, hafva
något svenskt kyrkomöte alls — och dessa borde helst vilja, att det

Lördagen den 17 Mars.

7 N:0 20.

svenska kyrkomötet finge förblifva sådant det för närvarande är, —
och om man ställer sig på deras ståndpunkt, som vilja göra kyrkomötet
till något annat och bättre än det är, så skulle man kunna
tänka sig två utvägar för att genomföra en sådan reform. Den ena
af dessa skulle vara den, som herr Ola Bosson Olsson djerft och beslutsamt
inslagit, då han vill låta kyrkomötet bestå med den magt
och deh myndighet, som det har, men i stället söker att reformera
detsamma genom att gifva det en mera folklig sammansättning, dels
genom att öka medlemmarnes antal och dels genom att förändra valsättet
för kyrkomötet. Den andra vägen är den, på hvilken herr
Wallbom för några dagar sedan i sin motion inlåtit sig, genom att
beröfva det svenska kyrkomötet dess nuvarande orimliga lagstiftande
magt vid sidan af Kongl. Maj:t och Riksdagen och i stället låta det
åter blifva hvad det från begynnelsen varit, nemligen endast en rådgifvande
myndighet. Med den reformen låter sig ju äfven förena
den andra att åt kyrkomötet gifva en folkligare sammansättning. För
min del är det alldeles naturligt att jag, då jag anser kyrkomötet i
dess nuvarande skick vara en anomali, om jag öfver hufvud skall
tänka mig en reform af detsamma, är böjd att förena mig med dem,
som vilja en principiel förändring genom att fråntaga det dess lagstiftande
magt vid sidan af Kongl. Maj:t och Riksdagen för att låta
det åter blifva hvad det från begynnelsen varit, nemligen en blott
rådgifvande institution. På grund deraf är det också klart, att jag
med mycken likgiltighet ser det förslag till en obetydlig reform som
lagutskottet framlagt i sitt utlåtande. Jag vill emellertid icke precis
yrka afslag å dess hemställan, då densamma, ehuru i det hela oskyldig,
likväl innebär i någon mån en förbättring, men deremot skall
jag, när herr Wallboms motion kommer före i kammaren, alldeles
obetingadt ge mitt bifall till densamma.

Jag har velat på detta sätt angifva min ståndpunkt med afseende
på frågan om det svenska kyrkomötet och om den reform deraf,
som nu närmast föreligger. Jag skall tills vidare icke göra något
yrkande.

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman! Motiveringen af den nu
ifrågavarande motionen visar, att motionären har med densamma haft
tvenne syften. t

Han säger nemligen först, att ombudens »fördelning på skilda
valkretsar måtte så nära som möjligt ansluta sig till dessas folkmängd,
så att största möjliga likformighet i lekmännens representation bragtes
till stånd», och vidare säger han:

»Hvad lekmannaombudens antal vidkommer, torde behofvet af
deras förstärkande någorlunda fyllas, i fall de ökas till 45, eller
hälften flera än de presterliga ombuden, då alltså hela kyrkomötet
komme att bestå af 75 ledamöter».

Som nu vinnandet af det sistnämnda syftet torde komma att
undanskjutas till en aflägsen framtid, om lagutskottets utlåtande

Om ändring
i villa delar
af kyrhom
ötetforördningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om ändring
i vissa delar
af kyrkoniöte
sför ordningen.

(Forts.)

8 Lördagen den 17 Mars.

bifalles, så vill jag, herr talman, yrka afslag å utskottets utlåtandeoch
bifall till motionen.

Herr Hammarlund: Då icke någon talare har yrkat bifall till
utskottets hemställan i den nu föredragna punkten, så skall jag taga
mig friheten att göra det. Jag är med den förste talaren fullt ense
derom, att kyrkomötet icke har fylt sin uppgift och att detsamma
icke heller har kunnat göra det, utan behöfver en genomgripande
förändring. Jag skall också liksom han vara med om att bifalla det
yrkande, som föreligger i herr Wallboms motion; men icke destomindre
tror jag, att det är ett icke ovigtigt steg, som är föreslaget i
första punkten af lagutskottets utlåtande beträffande valsättet. För
närvarande existerar i detta afseende en tydlig och uppenbar orättvisa,
hvilken äfven efter antagande af herr Wallboms motion skulle
komma att göra sig gällande och hvilken sålunda påkallar en rättelse.

Jag skall blott påpeka, huru det härvidlag förhåller sig i Stockholm.
Nu gällande stadga innehåller den bestämmelsen, att hvarje
kyrkoförsamling skall utse en elektor. I Stockholm hafva vi i 8
dylika församlingar, deribland 8 stora territoriella med en sammanlagd
folkmängd af omkring 240,000 personer, samt 10 mindre församlingar,
nemligen garnisonsförsamlingarna, hofförsamlingen samt
tyska och finska församlingarna och hvilka 10 församlingar icke hafva
mer än omkring 10,000 medlemmar. Dessa sistnämnda 10 församlingar
välja 10 elektorer för utseende af ombud för Stockholm vid
kyrkomötet och elektorerne för de öfriga 8 församlingarna, som representera
nyssnämnda folkmängd af 240,000 personer, kunna således
absolut ingenting uträtta vid detta val, derest förenämnda 10 elektorer
är o eniga.

Det är en ändring i detta missförhållande, som ett bifall till
lagutskottets förslag skulle medföra, och på denna grund yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm instämde i detta yttrande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 7.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 3r
angående afskrifning nr räkenskaperna af åtskilliga fordringar, tillhörande
afdelningskontoren i Göteborg, Malmö, Jönköping och Karlstad,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial liemstält.

9 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst bankoutskottets utlåtande n:o 4,
med anledning af väckt motion om anvisande af medel till uppförande
af egen byggnad för riksbankens afdelningskontor i Karlstad.

Utskottet bemstälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren
af herr G. Eloivson med flere afgifna motion, n:o 50, för närvarande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Jansson i Krakerud: Bankoutskottet bar behandlat föreliggande
motion på ett sätt, som verkligen är värdt mycket erkännande.
Jag bar således icke mycket att anmärka mot det förslag,
som utskottet här bar uttalat.

Bankoutskottet tyckes mig hafva afslagit motionen derför, att
utskottet, såsom orden lyda, saknat erforderlig ledning för bedömande,
huru stort anslag skulle vara behöfligt »för uppförande af egen byggnad
för riksbankens afdelningskontor i Karlstad, och bar utskottet
med anledning deraf besluta uppdraga åt fullmägtige i riksbanken
samt afdelningskontorets i Karlstad styrelse att närmare utreda frågan.

Jag bar för min del ingen anmärkning att göra beträffande den
åtgärden; jag skulle till och med kunna säga, att jag vore fullt belåten
dermed, ty det lärer väl icke finnas någon auktoritet, som skulle
kunna utreda frågan bättre än just nämnda personer. Härvid förekommer
emellertid ett fel, bestående deri att någon fond icke finnes
reserverad för byggande af det ifrågasatta bankhuset. Om så vore
förhållandet, så skulle jag obetingadt ansluta mig till hvad utskottet
bär aufört. Ku är emellertid förhållandet det, att det mycket lätt
kan inträffa, att den tomt, som fullmägtige skulle vilja för ändamålet
förvärfva, kan komma att blifva inköpt af enskild person just under
den tid fullmägtige verkställa sin utredning, och hvarigenom fullm9gtige
icke skulle blifva i tillfälle förvärfva tomten för samma pris,
som kunde betingas ifall de både medel i sin band att när som helst
inköpa tomten.

Jag tror derför, att det varit önskligt, att bankoutskottet tagit
mera hänsyn till det uttalande, som bankofullmägtige gjort till utskottet
och som är intaget i utskottets betänkande på sid. 9. Bankofullmägtige
säga der bland annat: »Om emellertid, såsom af motionen
synes framgå, utsigt finnes till anskaffande inom en ej för aflägsen
tid af tjenlig och ej allt för kostsam byggnadstomt, måste det naturligtvis
vara förmånligt, att riksbanken kan, när helst tillfälle erbjuder
sig, förfoga öfver de medel, som erfordras för tomtinköp likasom för
nybyggnad».

Man finner således, att fullmägtige i riksbanken uttalat den
åsigten, att det vore önskligt för dem att kunna förfoga öfver de
medel, som skulle beböfvas, och af hvad jag redan nämnt torde man

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för riktbankens

afdelningskontor
i
Karlstad.

N:o 20. 10

Lördagen den 17 Mars.

Om anvisande kunna finna, att det vore särskild! af bekofvet påkalladt att bankoauppförande
fullmägtige finge förfoga öfver de medel, som beköfvas för inköpet
af egen bygg- af tomt. Då så är och då utskottet erkänner befogenheten af att få
nåd för rilu- frågan utredd, så att man kan komma i tillfälle att köpa en tomt,
afdelnings- oc^ ^ 3a8 ar öfvertygad om, att icke utskottet och ej heller någon
kontor i af kammarens ledamöter hyser den misstanke mot fullmägtige i riksKarlstad.
banken, att de i onödan skola använda dessa medel, så vågar jag
(Forts.) föreslå, att Riksdagen måtte bemyndiga herrar fullmägtige i riksbanken
att af riksbankens medel använda ett belopp af 25,000 kronor för att
så snart ske kan inköpa lämplig plats för uppförande af egen byggnad
för riksbankens afdelningskontor i Karlstad.

Herr Olsson i Kyrkebol instämde häruti.

Herr Themptander: Som herrarne behagade finna och som

äfven den siste ärade talaren erkänt, har bankoutskottet stält sig
mycket välvilligt mot den af honom väckta motionen, men det var
verkligen icke möjligt för bankoutskottet att tillstyrka densamma i
saknad af en utredning i åtskilliga afseenden, som af utskottet ansågs
önsklig.

Utskottet hade tillgänglig en planritning öfver afdelningskontorets
nuvarande lokal, och det var inom utskottet ganska mycken tvekan
om huruvida man hade på klokt sätt tillgodogjort sig det onekligen
ganska stora utrymme, som den närvarande lokalen erbjuder. Det
fans bland annat ett s. k. direktionsrum, som var särdeles rymligt.
Detta rum användes endast en kort stund, Vä å s/r timme om dagen,
och det syntes utskottet, att man allt för väl skulle genom förändrade
anordningar inom den nuvarande lokalen kunna i visst afseende afhjelpa
de öfverklagade olägenheterna i fråga om bristande utrymme.
Bankoutskottet ansåg alltså, att det icke var bestämdt utredt, huruvida
ny lokal för afdelningskontoret verkligen behöfde anskaffas.

Men äfven om detta ansågs behöflig!, så var det en annan fråga,
som var fullt ut lika oklar, och det var huru det nya bankhuset
skulle komma att se ut. Förhållandet är nemligen, att inom de delar
af staden, der det kan komma i fråga att anlägga nytt bankhus —
att lägga det någonstädes i utkanten af staden kan ju ej vara lämpligt
— tomtvärdet ställer sig synnerligen högt. Man kan då ifrågasätta,
huruvida med så höga tomtpris, som der äro rådande, det kan vara
lämpligt att köpa in en bebyggd tomt — det upplyses nemligen af
motionärerna, att det icke torde vara möjligt att erhålla någon annan
lämplig tomt än en redan bebyggd — rifva det der befintliga huset och
uppföra ett nytt hus. Man ansåg sig då kunna ifrågasätta, huruvida
det icke vore bättre att inköpa ett redan uppfördt hus, som genom
lämpliga förändringar kunde göras användbart till banklokal. Och
vidare ansåg man sig kunna ifrågasätta, huruvida icke, om ny byggnad
borde uppföras, det med hänsyn till de höga tomtprisen vore skal att
göra denna något större än som erfordrades för afdelningskontorets

11 N:0 20.

Lördagen den 17 Mars.

■egna behof, för att genom uthyrning af en del af lokalerna kunna
hemta någon afkastning af hvad man utgifvit för ändamålet.

Då nu i alla dessa afseenden frågan var så föga utredd, kunde
bankoutskottet icke för närvarande tillstyrka vidtagande af någon
definitiv åtgärd för anskaffande af ny lokal. Jag tror också, att kammaren
handlar klokast genom att låta frågan anstå i afvaktan på den
utredning, hvarom bankoutskottet gått i författning genom att aflåta
en anmodan till bankofullmägtige att taga frågan under ompröfning.

Icke kan det heller förefinnas någon sådan fara, som den siste
talaren antydde, att afdelningskontoret skulle gå miste om lämplig
lokal, derför att en passande tomt under den närmaste framtiden skulle
komma att utbjudas till salu, men bankofullmagtige då ej ega frihet
inköpa densamma. Ty om det skulle visa sig vid utredningen, att
det blir nödvändigt att uppföra ny byggnad för afdelningskontoret,
och att behofvet icke lämpligen kan på annat sätt afhjelpas, så föreställer
jag mig, att bankofullmagtige och afdelningskontorets styrelse
kunna anlita den utvägen, att de, om synnerligen lämplig tomt erbjöde
sig under tiden före nästa riksdag, med tomtegaren uppgjorde
ett vilkorligt köpeaftal om tomten under förutsättning af Riksdagens
godkännande.

Jag anser det som sagdt försigtigast att biträda bankoutskottets
förslag och yrkar derför bifall till detsamma.

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för riksbankens

afdelning!-kontor i
Karlstad.
(Fprts.)

Herr Sjö: För min del är jag af den uppfattningen, att riks bankens

afdelningskontor i landsorten böra befästas genom erhållande
af egna byggnader, så mycket mer som de derigenom få sina lokaler
lämpliga och tidsenliga, kassahvalfven fullt brandfria och allt inrättadt
med största möjliga soliditet, och dessutom äfven vinna den fördelen, att
de slippa förhyra lokaler och ej behöfva befara att blifva trakasserade
af husvärdar. Af detta skäl yrkade jag inom utskottet, att det skulle
föreslå Riksdagen att uppdraga åt bankofullmagtige att vid lämpligt
tillfälle inköpa en passande tomt i Karlstad för hppförande af en
bankbyggnad och, då sådant köp skett, till bankoutskottet inkomma
med förslagsritning och kostnadsförslag för arbetets utförande. Tillika
ville jag, att Riksdagen skulle ställa till bankofullmägtiges disposition
ett förslagsanslag af 25,000 kronor för ifrågavarande tomtköp. Detta
mitt förslag omfattades äfven af några af mina kamrater inom bankoutskottet,
men när sedermera det förslag, som nu af utskottet afgifvits,
der framlades, så ansåg jag mig, på grund af att detta förslag går i
ungefär samma rigtning som mitt nyssberörda förslag, icke böra reservera
mig mot denna utskottets hemställan. Jag ansåg nemligen,
att, om bankofullmagtige ville nå det åsyftade målet, kunde de ju
uppgöra ett vilkorligt köpeaftal, på sätt bankoutskottets ordförande
nyss nämnde, samt inkomma till nästa Riksdags bankoutskott med
ett förslag gående i den angifna rigtningeu.

Under sådana förhållanden kan jag icke annat än biträda det af
bankoutskottets ordförande redan framstälda yrkande.

N:0 20.

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för riksbankens

af delningskontor
i
Karlstad.
(Forte.)

12 Lördagen den 17 Mars.

Herr Hammarström: Hå det nu är fråga om en så vigtig sak

som att bygga ett hus för riksbankens afdelningskontor i Karlstad,
anser jag för min del, att man icke bör raska i väg och i förtid vidtaga
denna åtgärd. Man bör åtminstone afvakta en utredning från
fullmägtige i saken, och derför yrkar äfven jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Melin: Hå äfven jag i afseende å denna fråga kommit

till samma slutsats som bankoutskottets ärade ordförande, samt han
redan tillräckligt framhållit de skäl, som föranledt utskottet att afstyrka
motionen, hade jag icke ämnat begära ordet. Men då herr Sjö
omnämnt sitt inom utskottet framlagda förslag att ställa 25,000 kronor
till bankofullmägtiges disposition för inköp af en tomt till den ifrågasatta
byggnaden, vill jag upplysa, att utskottet icke kunnat ingå på
detta förslag bland annat af det skäl, att utskottet tänkt sig möjligheten
af att ett och annat af de öfriga afdelningskontoren kunde
hafva lika stort behof af lämpligare lokal, som afdelningskontoret i
Karlstad. Men då utskottet icke fullständigt kände till, huru i detta
fall förhölle sig, kunde utskottet icke fästa afseende vid herr Sjös
förslag, utan beslöt att stanna vid den framställning, som nu föreligger.

Herr Elowson: På en banklokal böra väl kunna ställas de

fordringar, att den skall vara fullt betryggande vid eldsolycka och
väl belägen med hänsyn till den allmänna trafiken. Beträffande den
första af dessa fordringar hafva de af Riksdagen utsedde revisorerne
af riksbankens afdelningskontor i Karlstad uttalat sig vid två till fällen,

nemligen åren 1891 och 1893. He hafva sagt, att särskilda
arkivets säkerhet ej vore fullt tillfredsställande samt att utrymmet
för kontoret vore för litet. Från de nu församlade af innevarande
Riksdag utsedde revisorerne af afdelningskontorets förvaltning har till
bankoutskottet inkommit ett protokollsutdrag, som finnes intaget i
utskottets förevarande utlåtande och hvartill jag ber att få hänvisa.
Heri föstes särskildt uppmärksamheten derpå, att den nuvarande lokalen,
såsom belägen i den tätast bebyggda delen af stadens centrum
är synnerligen blottstäld för fara vid en eventuel eldsvåda, helst

hvarken kassahvalfvet kunnat sänkas under jordytan eller arkivet
förses med eldfasta väggar och hyllor.

Het syntes mig derför välbetänkt att, med anledning af revisorernas
föregående uttalanden, genom en motion fästa Riksdagens uppmärksamhet
på dessa förhållanden. Het har visserligen redan blifvit

sagdt, att det ändamålsenligaste vore, om man från början kunde

anordna lokalerna så, som de borde vara i eu bankbyggnad, och detta
skulle kunna ske endast genom att uppföra en lämplig och väl belägsn
byggnad samt inreda densamma för ändamålet. Men nu är så
förhållandet, att det i Karlstad icke finnes ens någon passande obebyggd
tomt, lämplig för en bankbyggnads uppförande derå, och om

Lördagen den 17 Mars. 13

man nödgas köpa en bebyggd tomt samt rifva ned den gamla byggnaden
och uppföra en ny, blir det förenadt med vida större kostnader
än annars. Motionärerna hafva emellertid trott, att kostnaderna icke
kunna spela så stor rol, då det gäller en så vigtig sak som beredande
af en fullt säker lokal för ett riksbankens afdelningskontor.

Öfver motionen hafva herrar fullmägtige i riksbanken haft tillfälle
att uttala sig, och af deras yttrande, som intagits i utskottets
utlåtande, torde herrarne finna, att fullmägtige vitsordat motionärernas
åsigt om behofvet af ny lokal för afdelningskontoret i Karlstad.
Äfven hafva fullmägtige uttalat önskvärdheten deraf, att riksbanken
kunde, när helst tillfälle erbjuder sig, inköpa en passande tomt.
Detta är enligt mitt förmenande också synnerligen vigtigt. Det kan
ju hända att under den närmaste framtiden någon lämplig tomt erbjudes.
Ku bar bär visserligen sagts, att fullmägtige kunde afsluta
ett eventuelt köp under vilkor af Riksdagens godkännande; men det
kan vålla svårigheter att träffa ett sådant aftal, om fullmägtige icke
kunna disponera några medel ens till bestridande af en del af köpeskillingen.
Det synes mig derför lämpligt, om den förste talarens
yrkande kunde bifallas, tv derigenom vunne man fortare en lösning
af frågan än genom antagande af utskottets förslag. Skulle nämnda
yrkande emellertid icke kunna af kammaren bifallas, torde fullmägtige
i alla fall vid behandling af denna angelägenhet hafva en god ledning
af de här gjorda uttalandena i ämnet.

I motionen säges, att ritningarne till den ifrågavarande byggnaden
skulle godkännas af bankofullmägtige. Deri ligger naturligtvis att de
skulle kunna afgöra, huruvida byggnaden skulle tilltagas i större
skala eller i mindre. Utskottet har särskilt fäst sig vid att ingen
utredning föreligger derom, huruvida byggningen skulle afse endast
kontorets eget behof eller om man skulle tilltaga den så stor, att den
kunde gifva inkomst genom uthyrning af en del lokaler. Ja, motionärerne
hafva för sin del icke velat- föreslå vare sig det ena eller
andra i detta hänseende, utan ansett lämpligast att öfverlåta detta
åt fullmägtiges afgörande. Dock tror jag, att det för bankens trygghet
vore bäst, om byggnaden icke toges i större skala, än att den
inrymde endast nödig lägenhet för banken och möjligen eu boställsvåning.
Deremot torde det vara mera ekonomiskt, om den tilltoges
så stor, att lägenheter kunde uthyras. Detta hafva dock motionärerne,
såsom sagdt, velat öfverlemna åt bankofullmägtige att bestämma.

Ku hafva fullmägtige i riksbanken emellertid af bankoutskottet
anmodats att låta utreda frågan samt att till Riksdagen inkomma med
förslag i ämnet. Under sådana förhållanden tror jag, att motionärerna,
äfven om de icke fått allt hvad de önskat, likväl fört frågan fram
mot det åsyftade målet och sålunda kunna vara tillfredsstälda. Det
är gifvet, att jag helst biträder det yrkande, som den förste talaren
framstälde, enär bankofullmägtige, om utskottets förslag bifalles, icke
kunna disponera några medel för inköp af en tomt, men jag anser
i alla fall, att fullmägtige kunna, såsom utskottets ärade ordförande

N:o 20.

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för rikabankens

afdelningskontor
i
Karlstad.
(Forts.)

N:o 20. 14

Lördagen den 17 Mars.

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för riksbankens

af delningskontor
i
Karlstad.
(Forts.)

sagt, afsitta ett eventuel köp, och jag kan derför äfven vara med
om utskottets förslag. Kommer emellertid en votering att ega rum,
röstar jag naturligtvis för det af den förste talaren framstälda yrkande.

Häruti instämde herrar Broström och Jansson i Taberg.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med an ledning

deraf, att åtskilliga af bankoutskottets ledamöter allvarligen
uppmanade bankofullmägtige och styrelsen för riksbankens afdelningskontor
i Karlstad att söka utreda frågan och snarast inkomma med
förslag till uppförande af en ny byggnad för detta afdelningskontor.
Jag kan nemligen icke gilla, att man skulle, såsom herr Sjö sade,
söka så fort som möjligt skaffa alla dessa afdelningskontor egna byggnader,
ty derigenom komma vi in på en efter mitt förmenande ganska,
besynnerlig affär. Så länge riksbanken gifver en så försvinnande liten
afkastning i förhållande till andra banker, tror jag icke det är skäl i
att kosta på den allt för mycket, och skola vi gifva oss in på att
bygga bus i hvarje stad, der riksbankskontor finnes, kommer det att
taga eu stor del af bankovinsten att först bygga och sedan underhålla
dessa bus.

Beträffande Karlstad, så bar det ju icke visat sig vara någon
svårighet att få hyra den nuvarande lokalen, som kostar endast 2,000
kronor i årlig byra, och bankrörelsen går nog lika bra och säkert i
denna förhyrda lokal som i en nybyggd. Jag kan derför icke finna
skäl i att uppmana fullmägtige att taga i öfvervägande, om man icke
borde bygga i alla städer, der afdelningskontor finnas, och jag undrar,
om detta passar väl i stycke med den rent af usla afkastning riksbanken
gifver i förhållande till dess stora fonder. År det då skäligt
att bygga för hundratusentals kronor? Så mycket skulle det komma
att kosta! Tomten i Karlstad skulle ju kosta omkring 25,000 och
sedan kommer nog sjelfva byggnaden att kosta minst 75,000 kronor.
Detta utgör 100,000 kronor. Men hvad kostar icke egendomen sedan
i underhåll? Det synes mig alldeles gifvet, att detta kommer att
blifva vida mera än den nuvarande lokalen kostar i byra. Jag bar
egentligen begärt ordet för att inlägga en gensaga mot att uppmana
bankofullmägtige att fullfölja denna plan, helst som inga väsentliga
svårigheter mött att få byra lämplig lokal.

Jag upprepar ännu en gång, att så länge riksbankens afkastning
är så obetydlig, böra ,vi begränsa dessa byggnadsplaner, i all synnerhet
om man vidhåller den uppfattningen, att antalet af riksbankens
afdelningskontor bör ökas. Äf denna anledning tror jäg, att man
bör fara varsamt fram i dessa frågor.

Jag skulle helst velat hafva bort orden »för närvarande» ur
klämmen, men då jag ser, att bankoutskottet beslutit anmoda bankofullmägtige
att vidtaga åtgärder uti ifrågavarande syfte, så är ju detta
något, som icke kan tagas tillbaka; men jag vidhåller, att det är öfverflödigt
och oförsigtigt att gifva sådana löften, ehuru de väl icke kunna

N.o 20.

Lördagen den 17 Mars.

betyda så mycket; ty jag hoppas, att, då frågan återkommer, Riksdagen
skall finna skäligt att väl se sig före, innan man anslår medel
till byggnader på detta sätt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående förvärfvande för statens räkning af
vissa enskilda jernvägar.

Den aflemnade kongl. propositionen begärdes på bordet och bordlädes
till nästa sammanträde.

§ io.

Till behandling företogs härefter Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 6, i anledning af väckt förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl. cirkulärbref
vet den 14 juni 1820 om förbud mot skådespels uppförande å
vissa dagar.

Nämnda cirkulärbref innehåller:

»Då i afseende på långfredagen, påskaftonen och påskdagen
skådespel på dessa dagar icke uppföras eller böra uppföras, komnler
detsamma hädanefter jemväl att gälla för juldagen, julaftonen, pingstdagen
och pingstaftonen samt alla böndagarna och dagar före desamma.
»

Med föranledande af en inom Andra Kammaren af herr O.
Wikström i ämnet väckt motion, n:o 100, hemstälde nu utskottet:
»att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t förordna,
att kongl. cirkulärbrefvet den 14 juni 1820 icke vidare skall
vara gällande.»

Herr Redelius erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få yrka af slag å utskottets betänkande och å motionen. Såsom
skäl vill jag anföra, att »allmänna föreställningen», åtminstone hvad
landsbygden beträffar, ingalunda går i den rigtning, som utskottet
synes antaga. Äfven om så vore förhållandet på vissa orter, så kan
jag för min del icke godkänna den grundsatsen, att lagstiftningen i

Om anvisande
af medel för
uppförande
af egen byggnad
för riksbankens

afdelningskontor
i
Karlstad.
(Forts.)

Om upphäfvande
af
kongl. cirkulärbrefvet

den 14 juni
1820 om förbud
mot
skådespels
uppförande
å vissa dagar.

N:o 20. 16

Om upphäfvande
af
kongl. cirkulärbrefvet

den 1 juni
1820 om förhud
mot
skådespels
uppförande
<l vissa dagar.
(Forts.)

Lördagen den 17 Mars.

ett kristet samhälle skall grundas på den »allmänna föreställningen».
Jag har nemligen trott och tror fortfarande, att lagstiftningen skall
hafva en mycket säkrare och stadigare grund än så att stå på. Tv
att grunda lagstiftningen i hvarjehanda fall och särskildt i detta på
den allmänna föreställningen, det är liksom att bygga i luften och
det är en grund, som far bort med vinden; ty opinionsvindar gå åt
skilda håll och vexla liksom andra, naturliga vindar. Vi hafva en
bättre grund och jag behöfver icke utveckla den vidlyftigt, jag behöfver
blott hänvisa till vår kristna urkund, skriften, som innehåller
de sedliga grundsatser, som höra vara basis för vår lagstiftning. Följa
vi den, så tror ''jag att föreställningen skall blifva, att det icke lämpar
sig för ett kristet folk att på de ifrågavarande stora högtidsdagarne,
såsom juldagen, pingstdagen m. fl., i stället för att egna sig åt de
tankar, som dessa högtidsdagar äro afsedda att väcka, förlusta sig
med skådespel.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Hazén, Andersson i Ölsund och Nilsson
i drefva.

Vidare anförde:

Herr Gr un de 11: Herr talman! Jag skall tillåta mig att yttra
några få ord.

Motionären har i den ifrågavarande motionen sagt, att föreskrifterna
i detta kongl. bref, som förbjuder uppförandet af skådespel på
de stora kristna högtidsdagarne, på de flesta ställen icke tillämpats
under en lång följd af år. Likaledes säger han, att, der tillämpning
ifrågakomma, detta oblidt upptagits af en ganska talrik allmänhet.
Motionären har äfven påvisat dels det för den allmänna rättskänslan
vådliga uti att hafva en lag, som opåtaldt icke tillämpas, dels ock
den svåra ställning, i hvilken de verkställande myndigheterna komma
i afseende å lagens tillämpning. Svårigheterna synas motionären
kunna afhjelpas, såsom det heter å sidan 2 i utskottets betänkande,
antingen genom ett uttalande i den rigtning, att det kongl. brefvet borde
upphäfvas eller genom ett på motionen gifvet afslag så motiveradt,
att deraf skönjdes, det Riksdagens mening vore, att samma bref fortfarande
borde ega giltighet, i hvilket senare fall det torde kunna
förutses, att hädanefter på hvarje ort ifrågavarande föreskrifter icke
skulle blifva allenast en död bokstaf.

Genom, ett bifall till motionen skulle nu landets representation
proklamera, att den icke tager någon hänsyn till den lyckligtvis ännu
betydliga delen af vårt folk, som vill hålla fast vid kyrkan och
kristendomens grundsatser; och då jag för min del är fullt öfvertygad,
att alla för kristendomen sant nitälskande skulle lika mycket
oroas öfver att detta lagbud i de flesta fall är en död bokstaf, som
andra oblidt upptaga, när det någongång tillämpas, ber jag att få

17 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

ansluta mig till det sista af de utaf motionären angifna alternativ
och yrkar således afslag å motionen och dermed äfven å utskottets
hemställan.

Med herr Grundel! förenade sig herrar Olsson i Ornakärr och
Ahrenberg.

Herr Folke Andersson yttrade: Beträffande denna fråga undrar
jag, huru det skulle upptagas i landet, om vi genom ett bifall
till motionärens förslag tillkännagåfvo, att vi önskade upphäfvandet
af denna förordning. Det är visserligen sant, att den icke tillämpas
öfver allt, men på landsbygden skulle det nog se besynnerligt ut,
om vi genom upphäfvandet af denna författning gåfve tillstånd till
skådespels uppförande på de stora helgdagar ne. Det är derför jag
icke kan vara med om motionen, utan yrkar afslag å utskottets hemställan.

Hen’ Andersson i Löfhult instämde häruti.

Herr Wikström: Herr talman, mine herrar! De orsaker, som
föranledt mig att framlägga denna motion, äro, såsom till en del
synes af densamma, att det ifrågavarande cirkulärbrefvet under årtionden
å de flesta orter icke tillämpats, att vidare detta kunnat ske
utan att från enskildt håll anmärkningar eller erinringar framstälts;
samt för det tredje, att ej heller de öfverordnade allmänna åklagarne,
som hafva att tillse, att lagar och författningar noga efterlefvas,
funnit anledning att härvid inskrida.

Jag tror mig icke behöfva anföra några vidare bevis till stöd
för dessa satser; de hafva också i hufvudsakliga delar vitsordats af
utskottet; jag vill endast hänvisa till hvad som passerade här i
hufvudstaden den 4 mars innevarande år, första böndagen, då det
spelades på alla Stockholms teatrar, icke blott de mindre, utan äfven
å den s. k. kungliga. Att allt detta kan ske, utan att deremot förspörjes
anmärkning, synes mig bevisa, att denna författning uppenbarligen
öfverlefva! sin tid eller att den icke vidare bör ega någon
kraft och verkan.

Nu har det emellertid visat sig, att ur religiös synpunkt anmärkningar
framstälts emot förslaget, och jag skall ingalunda illa
upptaga, om i följd deraf motionen afslås; men jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att man genom ett afslag å utskottets
hemställan måste anses hafva uttalat den åsigt, att stadgandet fortfarande
bör tillämpas, vid hvilket förhållande de öfverordnade åklagarne
för framtiden ej heller kunna underlåta att inskrida mot författningens
åsidosättande. Men jag hemställer till herr ar ne, huruvida
det kan vara lämpligt att hålla på detta förbud, då på samma tider,
som nu är fråga om, äro tillåtna varietéer samt bättre och sämre

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 20. 2

Om upphäfvande
af
kongl. cirkulärbrefvet

den 14 juni
1820 om förbud
mot
skådespels
uppförande
å vissa dagar.
(Forts.)

N:o 20. 18

Om upphäfvande
af
kongl. cirhulärbrefvet

den 14 juni
1820 om förbud
mot
skådespels
uppförande
å vissa dagar.
(Forts.)

Lördagen den 17 Mars.

konserter, under det samtidigt förgylda schweitzerier hållas öppna
med eller utan musik. Jag får säga, att jag verkligen icke förstår
den uppfattning, som vill hafva detta förhud qvarstående, men med
tystnad håller till godo med att de af mig nu nämnda andra tillställningarna
få ega rum. Den helgd, som skänkes åt sabbaten genom
tvångslagar, är, enligt min förmening, icke särdeles stor, då det
väl i stället är i menniskans eget inre man skall söka den rätta
grunden för sabhatshelgdens hållande.

Det kan äfven ifrågasättas, huruvida icke ifrågavarande förbud
står i strid med 13 § af ordningsstadgan för rikets städer, enligt
hvilken § för rättighet till skådespels uppförande m. in. endast fordras
en enkel anmälan till polismyndigheten, innan annonsering eger
rum, hvaremot i sagda lagrum icke gjorts någon inskränkning i afseende
å tiden, på hvilken dessa föreställningar få ega rum.

Jag tager mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Under gårdagen, då man behandlade
kyrkolags- och dylika frågor, hörde man åtskilliga uttalanden i
den rigtningen, att man icke skulle lagstifta på dessa områden,
så att man ginge baklänges, utan man önskade en lagstiftning i
framåtskridande rigtning. Jag ser i utskottets betänkande, att
ifrågavarande kongl. bref tillkommit den 14 juni 1820. Således
före den 14 juni 1820 rådde en annan åsigt inom nationen rörande
dessa skådespel: man ansåg före den tiden, att de kunde före komma

äfven på de tider, som detta stadgande förbjuder. Sedan
den tiden, nemligen den 14 juni 1820, torde man med goda skäl
kunna säga, att, så väl på öfriga områden som särskild! på det religiösa,
begreppen utvecklat sig till något högre och vida bättre, och
särskild! att man hyser större aktning för sådana saker nu än hvad
man gjorde på 1820-talet. Skulle man då, på grund deraf att man
på åtskilliga orter öfverträdt dessa stadgan den, upphäfva desamma?
Det synes mig vara ett ganska egendomligt skäl.

Då jag redan sagt, att jag tror att så väl den moraliska som
religiösa öfvertygelsen gått framåt och gått i den rigtningen, att folket
allmänneligen förhåller sig någorlunda hyggligt under sådana der
dagar, kan jag aldrig föreställa mig, att det skulle vara förenligt
med vare sig moral eller ifrån hvilken synpunkt som helst att bifalla
utskottets betänkande. Jag tror att det skulle komma att verka
mycket nedslående inom nationen, om Riksdagens beslut gå i den
rigtningen, att man rifver ned alla skrankor för uppehållande af ord
ning och skick inom nationen.

Herr Restadius: Herr talman, mine herrar! Jag har genom
att ansluta mig till utskottets ifrågavarande förslag icke åsyftat eller
velat åsyfta att på något sätt inskränka på den sabbatsfrid, som förefinnes
och som bör förefinnas. Men jag är af den fasta öfvertygelsen,
att då erfarenheten lär, huru som detta lagbud icke blir efterlefvadt,

19 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

grunden dertill måste sökas i den omständighet, att lagbudet icke
bär säker och fast rot i den allmänna föreställningen; och det är för
mig lika uppenbart, att ett lagbud, som ej bar ett sådant stöd, icke
vidare förtjenar att bibehållas.

Den förste talaren yttrade, att han anser att lagstiftningen i ett
kristligt samhälle icke kan grundas på den allmänna föreställningen,
ty det har en bättre grund, nemligen vår kristna urkund. Väl förstår
jag, huru han från sin synpunkt och med sin lifsåskådning kan
framställa ett dylikt påstående. Men från min ståndpunkt, som också
är kristlig, vill jag dock anmärka, att det icke tjenar till något, om
det religiösa lifvet allenast skall upprätthållas genom yttre lagbud.
Har det icke inom sig den inneboende kraften att derförutan kunna
göra sig gällande, så är dess fall nära för handen. Men så är icke
förhållandet och kommer icke att blifva förhållandet, om detta obetydliga
cirkulärbref upphäfves. Jag anhåller derför, herr talman, om
bifall till lagutskottets förslag.

I detta yttrande instämde lierrar Vahlin, Nyström, Falk och
Aulin.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å så väl
nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Ölsund begärde emellertid votering, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
hemställan i föredragna utlåtandet n:o 6, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan
och den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 92 ja mot
44 nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens
innehåll; och skulle detta beslut, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Om uppkäfvande
af
ltongl. cirkulärbref
vet
den 14 juni
1820 om förbud
mot
skådespels
uppförande
ä vissa dagar.
(Forts.)

N:o 20. 20

Lördagen den 17 Mars.

Angående
cigarrbodars
stängning
under viss
tid.

§ 11-

Skedde föredragning af Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt förslag till lag angående cigarrbodars
stängning under viss tid.

Uti en till utskottets behandling hänvisad motion, n:o 46, hade
herr E. J. Ekman föreslagit, »att Riksdagen för sin del ville besluta
följande lag:

Bod eller lokal, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles
till salu, skall vara stängd från kl. 12 på natten till kl. 5 på
morgonen. Öfverträdelse häraf straffes med böter från 5 kronor till
. 20 kronor.»

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Ekman: Herr talman, mine herrarl Då jag väckte denna
motion här i kammaren, väckte det en viss munterhet, och jag fick
den förklaringen derpå, att många af kammarens ledamöter tyckte att
jag hade begärt så billigt och så orimligt litet, att de förvånade sig
deröfver. Emellertid finner kammaren, att utskottet icke har tänkt
detsamma, utan afslagit min motion. Hvad som nu förvånar mig
öfver detta här utskottets förslag, det är att utskottet verkligen kunnat
tillåta och utskottets ordförande verkligen ansett sig kunna sätta sitt
namn under ett sådant skrifvelseförslag, som det som här föreligger.
Det är verkligen af ett mycket klent och underhaltigt innehåll. Jag
skall be att få genomgå det något litet.

Det heter i slutet af första stycket, att intet skäl, enligt utskottets
uppfattning, förefinnes att »genom undantagslagstiftning göra inskränkningar
uti de hederliga cigarraffärerna mer än i andra lofliga näringsgrenar».
Jag har framhållit att de allra flesta »hederliga», för att
nu begagna utskottets uttryck, cigarraffärer stängas före klockan 12,
och för öfrigt hvad beträffar inskränkning i »lofliga näringsgrenar»,
så sker sådan ju rätt ofta. Så t. ex. finnes ju inskränkning med
afseende på söndagshaudel, schweitzeriers och krogars öppenhållande
o. s. v., så att det sker ju på andra områden; och således är det
hör icke något nytt, som skulle ega rum i det fallet.

Vidare säger utskottet, att någon utredning och bevisning med
afseende derpå, att det tillgår så lättsinnigt på de der ställena, har
jag icke kunnat framdraga. — Ja, mine herrar, jag kan verkligen i
det fallet icke åstadkomma någon utredning och bevisning, och jag
tror heller icke att det skulle vara särdeles uppbyggligt för kammaren,
om jac kunde åstadkomma någon sådan. Hafva utskottets ledamöter

21 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

varit angelägna att få en sådan utredning och bevisning, så hade de
kunnat erhålla detta af säkerhetspolisen och säkerhetsbyrån hfir i
Stockholm; och jag skulle vilja rekommendera ordföranden att besöka
den för att få reda på, huru det hänger i hop med den bär
saken.

Vidare heter det längre fram i andra stycket, att om man kunde
hoppas att genom den föreslagna åtgärden »det öfverklagade onda,
der det tinnes, kunde hämmas, sedlighet och ordning främjas, »så
vore visserligen skäl förorda densamma, men utskottet vågar ej hoppas
så kraftig verkan deraf». — da det vore väl märkvärdigt, om icke
det skulle hafva åtminstone en ganska god verkan, om sådana tillhåll
rent afstängdes. Man kan ju icke förekomma allt ondt och allt
möjligt oskick. Men att det skulle väsentligen hämmas genom en
sådan här bestämmelse om bestämd stängningstid, måtte väl vara alldeles
uppenbart.

På sid. 3 säger utskottet följande: »Men det anmärkta förhållandet
torde kunna fortfara lika lätt utan hvarje skylt, ty ingen lärer
kunna förmenas att hålla sina rum upplysta hela natten, eller förvägras
att släppa in den som klappar under hvilken tid som helst
på dygnet». —Jag tycker åtminstone, att utskottets ordförande borde,
för att det icke skulle nu missförstås, det här, hafva kunnat skrifva:
»klappa på». Ty »klappa», det tycker jag verkligen är väl mycket
skrifvet i ett utskottsbetänkande. Jag vill fråga utskottets ordförande,
om han verkligen tycker att det ligger motbevis deri, att man säger
att man kan hafva våningar öppna hela nätterna om. Det kan ju
då sägas i afseende på sdnveitzeriers stängning klockan 11 å 12, att
det är icke värdt att stänga schweitzerier och krogar klockan 11 å 12,
ty de kunna ju hafva våningar öppna och der idka utskänkning.
Skulle det verkligen vara något bevis att komma fram med för att
vilja slå i hjel en motion?

Vidare heter det här på slutet: »Skulle åter förhållandena vara
sådana, att cigarrbutiker, som hålla öppet efter klockan 12 på natten,
kunna bevisas vara så beskaffade »skamfläckar», som motionären låter
förstå, så finnas straffbestämmelser i gällande strafflag, som på dylika
fall ega tillämpning». — Men nu är verkliga förhållandet det, ifråga
om dessa straffbestämmelser, att det är särdeles svårt att kunna
tillämpa dem här, och det är för öfrigt tydligt och klart utredt, om
utskottet och ordföranden hade försökt att sätta sig in i förhållandena.
Det går ju an att tala vid sedlighetspolisen här, så får ordföranden
höra, huru alldeles omöjligt det är att komma till rätta med dessa
cigarrbutiker. — Det sker icke på annat sätt än genom ett bestämdt
förbud att hålla dessa ställen öppna.

För öfrigt synes det mig underligt, att man i våra dagar, då
det talas så mycket om normalarbetsdag och om att inskränka arbetet
så mycket som möjligt, verkligen tillåter dessa personer att stå i
butikerna först hela (lagen och sedan långt in på natten, och det
under det att de inandas det narkotiska gift, som finnes uti cigarr -

A ngående
cigarrbodart
stängning
under vitt
tid.

(Forts.)

N:o 20. 22

Lördag™ den 17 Marg.

Angående
cigarrbodars
stängning
■under viss
tid.

(Forts.)

bodarne. Det förefaller mig underligt, att man icke alls bär någon
ömhet gent emot dessa personer, utan endast helt simpelt låter förhållandet
få fortgå.

För min enskilda del anser jag, att detta verkligen är en sak,
som man icke hör skratta och gyckla åt, ty den är ganska allvarlig.
Jag skulle derför vördsamt vilja hemställa till kammaren, huruvida
den icke vill komma oss till hjelp i vårt arbete här i Stockholm för
sedlighetens befrämjande. Det kan val tyckas, att detta vore en
ganska ringa hjelp; men om denna lag hlefve fastslagen, skulle det
nog ändå vara ett ganska kraftigt handtag att tillstoppa åtminstone
några af de många orena källor, som här finnas. Jag anhåller, herr
talman, att få yrka bifall till min motion och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Ite delins: På af utskottet anförda skäl anhåller jag om
bifall till utskottets hemställan.

Jag anser mig icke behöfva besvara allt hvad den föregående talaren
anförde, men jag ber att få gifva honom ett erkännande. Jag har
nemligen för min del alls icke försökt att sätta mig in i sådana der
affärer, och icke heller har jag lust dertill. Då han nu sjelf medgifvit,
att han icke förebragt någon utredning eller bevisning, och
förklarat sig icke heller framdeles vilja göra det, torde icke mycket
mera behöfva sägas.

Hvad åter beträffar det märkvärdiga uttrycket »klappar», ber
jag få erinra talaren om ett uttryck, som han torde‘godkänna, hvad
sjelfva språket beträffar: honom, som klappar, varder upplåtet.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag får säga, att jag
icke har några mera betydande anmärkningar att framställa mot
utskottets betänkande, enär det synes mig, som om det förhållande
motionen afser icke kan afhjelpas, åtminstone icke i väsentligare mån,
genom ett bifall till motionen. Då utskottet endast betraktat frågan
från sedlighetssynpunkt, nemligen sådan sedlighet, som motionären
afsett, så förvånar det mig icke, att utskottet kommit till detta
resultat. Men jag tror, att man bör betrakta denna fråga äfven från
en annan synpunkt.

Förlidet år beslöt Riksdagen, att cigarrbutiker skola hållas stängda
under söndagarne till klockan 9 på qvällen. För min del röstade
jag för detta förslag och jag gjorde det derför, att jag ansåg det förhållandet,
att dessa qvinnor, som stå i cigarrbutiker, få stå der 15
till 18 timmar af dygnet, medföra en betydlig öfveransträngning.
Jag tror också, att det var denDa åsigt, som i allmänhet gjorde sig
gällande inom kammaren, att man ville lemna äfven dessa menniskor
såväl som öfriga frihet under söndagarne. Men man begick der ett
litet misstag, och detta bestod deri, att butikerna skulle vara stängda
endast till klockan 9 på söndags eftermiddagarne. Ty då nu dessa

23 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

flickor, som ha endast en fridag i veckan, nemligen söndagen, på

sommaren äro ute för att hemta frisk luft, så kan man lätt tänka

sig, att de, som under 6 dagar i veckan få stå inne i den qväfva
luften i cigarrhutikerna, sedermera, då de komma ut i den friska
luften, blifva betydligt utmattade och kraftlösa genom att andas denna
luft, vid hvilken de icke äro vana. Således, då de varit ute för att
hemta krafter och komma hem inemot 9-tiden på qvällen, uttröttade
och i behof af hvila, händer det ofta, att de i stället få gå in i

cigarrbutiken och öppna den och stå der icke endast till klockan 12

utan måhända ända till klockan 2 på natten. Det vore således från
den synpunkten för dem mycket angenämt, åtminstone beträffande
sådana cigarrbodar, der biträdena på sina principalers befallning måste
öppna klockan 9-, om de också kunde få stänga klockan 12 och således
icke behöfva ha mer än 3 timmars sysselsättning på sabbaten.
Det är från denna synpunkt jag tror att man hör betrakta frågan,
och gör man det, kan man icka undgå att erkänna, att det verkligen
är af beliofvet påkalladt, att dessa qvinnor slippa sin sysselsättning
under hela söndagsdygnet. Det göra de ändå icke, utan de, skulle i
alla fall få tre timmars arbete; men det vore godt för dem att icke
behöfva under söndagen arbeta mer än dessa tre timmar. Tidens
kraf är ju sådant, att man söker att inskränka och lätta bördorna
för den arbetande befolkningen inom alla nationer och äfven inom
vår nation. Jag tror, att dessa qvinnor också höra betraktas såsom
menniskor och komma i åtnjutande af det skydd, hvaraf de verkligen
äro i behof. På grund häraf skall jag anhålla om bifall till motionen
och afslag å utskottets hemställan.

Herr Re de Hus: Jag skall endast be att få erinra, att hvad den
senaste talaren vidrörde är en sak, som rör den allmänna lagen och
således ligger utom ett tillfälligt utskotts befogenhet att behandla
och äfven utom motionen. Detta torcjp vara tillräckligt för att finna,
att hans uttalande icke kan föranleda till någon åtgärd.

Herr John Olsson: Herr talmani För min del kan jag icke
annat än finna det olämpligt att skrifva en sådan motivering, som
innehålles i slutet af andra stycket af utskottets betänkande; jag
tycker ej heller, att utskottets ordförande har förbättrat denna motivering
genom sitt försvar för densamma. Jag skall således taga
mig friheten yrka, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag, men
med uteslutande af andra stycket af motiveringen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden,
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

A ngående
cigarrbodart
stängning
under viss
tid.

(Forts.)

Nio 20. 24

Lördagen den 17 Mars.

§ 12.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om meddelande af bestämmelser i syfte af ett
mera planmessigt samarbete mellan rikets folkskolor och allmänna
läroverk.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Andra Kammaren
af herr T. Zetterstrand afgifna motion, n:o 87, hemstälde
utskottet i detta utlåtande, »att Andra Kammaren måtte för sin del
besluta, att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller
om sådan ändring af fordringarna för inträde i allmänna läroverkets
lägsta klass, att dessa bringas till fullständig öfverensstämmelse med
de kurser, hvilka enligt gällande normalplan för undervisningen i
rikets folkskolor skola vara genomgångna vid inträdet i andi’a årsklassen
af fast folkskola litt. A».

Herr Zetterstrand begärde ordet och yttrade: Jag ber endast
att få uttrycka min tillfredsställelse öfver det välvilliga sätt, hvarpå
utskottet behandlat motionen, och den sakkunniga utredning, som
utskottet af denna fråga har lemnat. Att icke utskottet i alla delar
har kunnat instämma i motionen, finner ju sin naturliga förklaring
deruti, att motionären icke är fackman, men att deremot goda fackmannainsigter
stått utskottet till buds.

Jag får således inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Jemlikt föreskriften i §, 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 13-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr	P.	© Sr 1	under	11 dagar fr.	o. m. den	17	dennes,
	K.	A. KihTberg		10 »	» »	18	»
»	J.	E. Nordin i
		Sättna.........	»	8 »	» »	20	»
»	C.	G. Thor......		8 »	» »	20
	C.	J. Hammar-
		ström ..........	>	10 »	» »	19
»	C.	F. ^Vallhorn	»	9 »	» »	18

25 N:o 20.

Lördagen den 17 Mars.

Herr »	C. J. Jakobson friherre I. von	under 10 dagar fr.	o. m. den	19 dennes,
»	Knorling .... L. P. Larsson	» 10 »	» »	18	»
	i Berga ......	» 8 »	» »	18	»
» »	L. P. Mallmin N. J. Nilsson i	» 10 »	» »	17	»
	Grafva.........	» 10 »	» »	19
» »	I). Bergström... C. G. A. Ber-	» 4 »	» »	21	»
	gendahl........	» 10 » § 14-	» »	19	»

Till bordläggning anmäldes: sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande och memorial

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring i eller anstånd
med utförandet af Riksdagens beslut angående uppförande å Helgeandsholmen
af nya byggnader för Riksdagen och riksbanken; och

n:o 5, angående årligt understöd åt arbetsför mannen C. R Björklunds
och arbetaren C. G. Janssons enkor och barn;

bevillningsutskottets betänkande, n:o 10, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition, n:o 2, med förslag till ny förordning angående
mantalsskrifning;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande, n:o 1,
rörande vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 2, med förslag
till ny förordning angående mantalsskrifning;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande, n:o 2, i
anledning af väckt motion om tillägg till § 25 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871; samt

bankoutskottets utlåtande, n:o 5, med anledning af väckta motioner
om inrättande af nya afdelningskontor i riksbanken.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,7 e. m.

In fidem
Hj. Nerman.

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 20.

Onsdagen den 21 Mars.

Onsdagen den 21 mars.

Kl. v» 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och 14 dennes.

§ 2.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 16 § i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885.

n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i gällande stadganden om tillsättning af organistoeh
klockarebefattiiingar; samt

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands län.

§ 3-

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträde bordlagda
proposition till Riksdagen angående förvärfvande för statens
räkning af vissa enskilda jernvägar hänvisades densamma till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Sammansatta stats- och bänk outskottets utlåtande och memorial
n:is 4 och 5;

bevillningsutskottets betänkande n:o 10;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkanden n:is 1
och 2; samt

bankoutskottets utlåtande n:o 5.

§ B.

Afgåfvos nya motioner af:

Herr J. ManJcett, n:o 162, om ändring i §§ 14 och 17 riksdagsordningen;
samt

Onsdagen den 21 Mars.

Herr S. J. Kardell m. fl. n:o 163, med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition om anslag till nya kasernetablissement m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Bevillningsutskottets memorial n:o 11, med förslag till sammanjemkning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 5 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
JVlaj:t med begäran om dels framläggande för .Riksdagen af förslag
angående inrättande af en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

Lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning a^ Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående fagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående upphäfvande
af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka af
vissa äldre författningar;

n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft;

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka;

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl.
kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans
utbredning bland rikets invånare den 14 juli 1893.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,bi e. m.

In fidem
Hj. NeJirman.