RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 2.

Torsdagen den 18 januari.

Kl. Va 11 f- m §1- Upplästes

följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiede-partementet den 17
januari 1894.

Hemraansegaren Halvar Eriksson i Elgered hade aflemnat fullmakt,
utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 20 augusti sistlidet
år hållits i Bergsjö och Delsbo tingslags valdistrikt af Norra Helsinglands
domsaga, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för en tid af tre år, räknade från och med den 1 innevarande
januari; och sedan berörda fullmakt funnits vara i föreskrifven form
utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmakten framstält
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmakten skulle till
kammaren öfverlemnas för att hållas hemmansegaren Eriksson till
hända.

In fidem
Albert Petersson.

Herr Erikssons behörighet att taga plats i kammaren godkändes;
och tillkännagaf herr talmannen, att herr Eriksson denna dag instält
sig derstädes.

§ 2.

I öfverensstämmelse med kammarens under gårdagen derom fattade
beslut företogs nu val af sekreterare hos kammaren, till hvilken
befattning icke någon ansökning inkommit.

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 2.

Jf:o 2.

Torsdagen den 18 Januari.

Valet, som anstäldes i föreskrifven ordning med slutna sedlar, betans,
efter valsedlarnas öppnande och uppräkning, hafva så utfallit,
att till sekreterare utsetts advokatfiskal i kammarkollegium Karl
Hjalmar Abraham Nehrman med 176 eller alla afgifna röster.

Sekreteraren, som härefter instälde sig, öfvertog, efter erhållen
kännedom om valets utgång, protokollsföringen.

C. Gethe. Axel Vilh. Ljungman.

§3.

Herr talmannen och kammarens herrar ledamöter afgingo kl. S/411
till Storkyrkan, hvarest riksdagspredikan hölls. Efter slutad gudstjenst
begaf sig kammaren till rikssalen, der äfven Första Kammaren infann
sig. Hans excellens herr statsministern, som erhållit förordnande att
å Hans Maj:t Konungens vägnar vid tillfället föra ordet, uppläste nu
trontalet, hvarefter och sedan herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
föredragit Kongl. Maj:ts berättelse om hvad i rikets
styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit, samt
herrar talmän inför tronen framfört uttrycken af kamrarnes undersåtliga
vördnad äfvensom hvardera mottagit ett exemplar af Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof, afslutades
ceremonien på rikssalen, vid utgåendet hvarifrån kammaren,
enligt beslut fattadt före afgången från dess samlingsrum, åtskildes.

In fidem
Hj. Nehrman.

Fredagen den 19 Januari.

N:o 8.

Fredagen den 19 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande två protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 18 januari
1894.

Organisten Elias Gustaf Fredholm i Åhy Bengt-Jonsgården och
borgmästaren Carl Edvard Wellander i Nyköping hade aflemnat fullmakter,
utvisande att de, Fredholm vid riksdagsmannaval, som den 7
augusti sistlidet år hållits i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga,
samt Wellander vid riksdagsmannaval, som den 11 september 1893
hållits i Nyköpings, Torshälla, Mariefreds, Trosa och Enköpings städer,
hlifvit utsedde till ledamöter af Riksdagens Andra Kammare för en
tid af tre år, räknade från och med den 1 innevarande januari; och
sedan berörda fullmakter funnits vara i föreskrifven form utfärdade
samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmakterna framstält någon
anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmakterna skulle till
kammaren öfverlemnas för att hållas Fredholm och Wellander tillhanda.

och

In fidem
Albert Petersson.

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kong], justitiedepartementet den 18 januari
1894.

Nämndemannen Pehr Andreasson i Tunge hade aflemnat fullmakt,
utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 14 augusti sistlidet
år hållits i Inlands Nordre, Inlands Fräkne, Inlands Torpe och Inlands

N:o 2.

Fredagen den 19 Januari.

Södre härads domsaga, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för en tid af tre år, räknade från och med den 1 innevarande
januari; och sedan berörda fullmakt funnits vara i föreskrifven
form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmakten framstäf
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmakten skulle
till Kammaren öfverlemnas för att hållas nämndemannen Andreasson
till hända.

In fidem

Albert Petersson.

Efter uppläsande häraf beslöt Kammaren, uppå derom af herr
talmannen gifven proposition, att godkänna herrar Fredholms, Wellanders
och Andreassons behörighet att intaga plats bland kammarens
ledamöter; hvarefter de upplästa protokollen lades till handlingarna.

De aflemnade fullmakterna skulle genom kammarens kanslis försorg
till vederbörande återställas.

§2.

Jemlikt kammarens den 17 i denna månad fattade beslut företogs
nu val af tre ledamöter att deltaga i talmansöfverläggningarna; och
blefvo dertill utsedde:

herr A. Persson i Mörarp med 209 röster,

» B. T. G. Rydiny » 209 »

och » O. Jonsson i Hof » 123 »

§3.

Vid derefter anstäldt val af de två ledamöter, hvilka, jemte två
ledamöter af Första Kammaren, skulle hafva inseende öfver Riksdagens
kansli, blefvo dertill valde:

herr G. W. Skytte med 213 röster,
och » TF. R. Wester » 137 »

§ 4.

Vidare företogs val af åtta ledamöter att jemte herr talmannen
tillsätta kammarens1 kansli och vaktbetjening; och valdes dervid:

herr	vice talmannen A. P. Danielson med	211 röster.
V	J. Johansson i Noraskog	7)	211 ”
r>	0. Jonsson i Hof	r>	211 ”
r>	A. Persson i Mörarp	7)	211 ”
v	G. F. Östberg	7>	211 ”
v	R. N. E. Amnéus	7)	131 "
n	C. M. F. E. Gethe	7)	131 ”
och ”	E. Hammarlund	7)	130 "

Fredagen den 19 Januari.

§ 5.

X:0 2

Slutligen anstäldes val af tre ledamöter att hafva vården om kammarens
ekonomiska angelägenheter, dervid i sådant afseende utsågos:
herr J. Johansson från Stockholm med 204 röster,

” Elis Nilson ” 124 *

och ” J. H. E. Dieden ” 107 "

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående fyra §§
omförmälda val.

§ 7.

Herr talmannen föredrog härefter den i kammarens sammanträde
den 17 dennes bordlagda frågan, hvilkendera af herrar V. Ekenman
eller E. Meyer skulle tills vidare taga plats i kammaren.

Härvid begärdes ordet af

Ang. herr
Ekenmans
eller herr
Meyers behörighet
att taga
plats i kammaren.

Herr Hedin, som yttrade: Jag skall tillåta mig att göra

den hemställan, att herr talmannen behagade inhemta kammarens
mening, om icke först finge afgöras den fråga, som väcktes vid föregående
sammanträde, huruvida detta ärende må underkastas utskotts
behandling eller icke. Jag gör ej denna hemställan för att bereda
mig sjelf något tillfälle att vidlyftigt förfäkta min mening, då jag
tyckt mig märka, att den öfvervägande stämningen i kammaren är
mot förslaget om utskott, utan jag gör det blott för att bevara deras
formella rätt, hvilka önska tillsättande af ett utskott, att få frågan
under ompröfning af kammaren, hvilket icke skulle komma att ske, om
icke detta ärende först företages, hvarom jag således hemställer om
proposition.

Herr Jonsson i Hof anförde: Äfven jag anser, att man skulle underlätta
frågans behandling och afgörande, om kammaren först fattade beslut
angående förslaget om tillsättande af ett enskildt utskott. Skulle
nemligen alla saker i ett föredragas och behandlas, så skulle debatten
komma att röra sig icke blott om lämpligheten af ett dylikt utskott,
utan ock om hvilken af kandidaterna vore företrädesvis berättigad att intaga
platsen. Begränsades deremot frågan och man finge först afgöra,
huruvida ett utskott skall tillsättas eller icke, vore det förmånligare,
då man derigenom finge behandla den ena saken och den andra hvar
för sig. Derför instämmer jag med herr Hedin i hans yrkande.

Sedan öfverläggningen angående föredragningsordningen härmed
förklarats slutad, biföll kammaren den af herr Hedin i sådant afseende
gjorda hemställan.

X:r 2.

Fredagen den 19 Januari,

Ang. herr j följd häraf företogs nu först till afgörande herr Hedins i sena elUrhm*

s^e sammanträdet väckta och då bordlagda förslag om tillsättande af
Meyers hehö- ett enskildt utskott, bestående af sju ledamöter, för behandling affrårifjhet
att taga gan om herr Ekenmans eller herr Meyers behörighet att taga plats

plats i kärn-{ kammaren, och anförde dervid:
maren.

Herr Jonsson i Hof: Så vidt jag kan finna, tr-or jag knappast,
att den utredning af frågan, som ett enskildt utskott skulle kunna
åstadkomma, är af behofvet påkallad. Det har nemligen förefallit mig,
som om kammarens ledamöter redan af justitieombudsmannens berättelse,
der frågan är temligen grundligt refererad, böra kunna bilda
sig ett omdöme om sjelfva realiteten. Jag skulle likväl icke sätta mig
emot tillsättandet af detta utskott, derest jag icke ansåge det vara
något ogranlaga mot den valkrets, hvars representant ännu icke kunnat
intaga sin plats i kammaren. Valmännen inom denna valkrets hafva å sin
sida icke begått något formelt fel. De hafva endast fullgjort sin rätt
och pligt vid båda valtillfällena, och det vore då obehagligt för valkretsen,
om kammaren genom tillsättande af ett utskott skulle ytterligare
fördröja afgörandet af sjelfva sakfrågan eller frågan om hvilken
representant bör intaga platsen. Ty det förefaller mig, som vore det
alldeles omöjligt att, derest ett utskott tillsattes, få frågan klarerad
till nästa tisdag, då de ordinarie utskottsvalen skola försiggå, och
kanske inte ens förrän mot slutet af den veckan. Och då sjelfva frågan
bör lika väl kunna afgöras utan denna utredning af ett enskildt
utskott, tager jag mig friheten yrka, att kammaren icke måtte tillsätta
detta utskott.

Herr Hedin: Såsom jag redan antydt, skall jag, herr talman,

icke fäkta ifrigt för min och fleras åsigt om rigtigheten af tillsättandet
utaf ett utskott. Jag skall endast i största korthet angifva de
skäl, som dikterat detta förslag.

Det är icke min mening att i minsta mån bestrida kammarens
formella rätt att afgöra frågan utan föregående utskottsbehandling,
eftersom det är ett ärende, som, med begagnande af riksdagsordningens
ord, *rörer kammaren enskildt». Men ganska visst är det å andra
sidan, att detta ärende är af ojemförligt större vigt än många ärenden,
för hvilka utskottsbehandling är föreskrifven i grundlagen.

Då vidare denna fråga synes mig vara af synnerligen vansklig
och invecklad beskaffenhet, har det synts mig, att man icke borde
allt för mycket påskynda afgörandet, utan tvärt om söka åstadkomma
all den utredning af ärendet, som kunde ernås, så mycket hellre som
det naturligen från alla håll erkännes vara önskligt, att det beslut,
som kammaren kommer att fatta i denna kinkiga och delikata sak,
måtte varda af den beskaffenhet, att det röner ett allmännare gillande
af de opartiskt och sakkunnigt profvande.

Jag skall emellertid icke framställa något yrkande om bifall till
mitt förslag.

>T:o 2.

Fredagen den 19 Januari.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och beslöt kam- Ang.herr
maren, efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition,
att, med afslag å herr Hedins ofvanberörda förslag, till omedelbart Negers behöafgörande
företaga frågan om herr Ekenmans eller herr Meyers be- vighet att taga
lurighet i ifrågakomna hänseendet. Plats ''l kam~

(Forts.)

Härefter anförde:

Herr Bruzelius: Herr talman, mina herrar! På de skäl, som

jag hade äran vid föregående plenum anföra och hvilka det icke torde
vara nödigt att upprepa, tager jag mig friheten yrka, att kammaren
måtte tillerkänna herr Meyer rättighet att framför herr Ekenman tills
vidare intaga plats i kammaren.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall äfven anhålla att

få förnya mitt vid onsdagens plenum gjorda yrkande, att kammaren
ville förklara herr Ekenman behörig att vara ledamot af kammaren,
till dess annorlunda blifvit i laga ordning bestämdt.

Herr Jonsson i Hof: Afgörandet af hvilkendera utaf de båda

kandidaterna bör företrädesvis vara berättigad att intaga den lediga
platsen i kammaren är onekligen en kinkig och delikat fråga. Å ena
sidan har anförts, att det formelt rigtiga bör vara, att herr Meyer intager
platsen. Herr vice talmannen återigen har framhållit, att, om
kammaren skulle fatta ett sådant beslut, lusten att trakassera riksdagsmän
skulle blifva allt starkare, hvaremot samma lust blefve temligen
bestämdt afklippt, derest kammaren skulle besluta att godkänna
herr Ekenman. Icke tror jag precis, att ett godkännande af herr
Ekenman för tillfället skulle medföra en så stor effekt, att icke faran
för åtal, mer eller mindre befogadt, lika väl qvarstår, och likaledes
tror jag icke heller, att faran af att en Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
på sätt som här skett, äfven framdeles kunde förordna om nytt
val härigenom förebygges. Men så pass mycken innebörd skulle det
väl ändock kunna ligga i ett godkännande tills vidare af herr Ekenman,
att man derigenom i någon mån skulle borttaga lusten att icke
utan rigtigt starka skäl förfara såsom här har skett. Och då, såvidt
jag kan förstå, kammaren alltid är den, som i sista hand här harpröfnings-
och beslutanderätt om hvilkendera som bör godkännas, så lutar jag
i detta fall mera åt den af vice talmannen framhållna uppfattningen än
åt den motsatta. Om också det yrkande, som af herr Bruzelius blifvit
framstäldt, skulle vara formelt rigtigare, så tror jag deremot, att
den materiella rätten skulle blifva bättre tillgodosedd genom ett beslut
i motsatt rigtning; och i valet mellan dessa olika synpunkter kan
jag ej vara tveksam, utan håller före, att den materiella rätten måste
väga mer än det formelt rigtigare.

N o 2.

Fredagen den 19 Januari.

Ang. herr På grund af hvad jag sålunda anfört kommer jag att ansluta

etter forr* till det yrkande, som af herr vice talmannen blifvit framstäldt.

Meyers behörighet
att taga Häruti instämde herrar Halvar Eriksson, Bromée, Petersson i

plats i kärn- Dänningelanda, Andersson i Löfhult och Rydberg m. fl.
maren.

Herr Zetterstrand yttrade: För min del vill jag instämma
i det yrkande, som af herr hofrättsrådet Bruzelius blifvit framstäldt.
Ty visserligen tillkommer det hvardera kammaren att pröfva
sina medlemmars befogenhet att utöfva riksdagsmannakallet, men
detta dock endast i tvenne fall: dels för sådana »hvilkas fullmakter
ej blifvit godkända» — men det är obestridligt, att båda de nu
ifrågavarande fullmakterna äro godkända —; dels för sådana,
semot hvilka eljest till följd af grundlagen anmärkning förekommer»,
— men mot herr Meyer förekommer ovedersägligen icke någon
anmärkning. Sålunda har kammaren, efter mitt förmenande,
icke någon grundlagsenlig rätt att ingå i någon profning af herr
Meyers befogenhet. Från denna synpunkt synes det mig derför vara
alldeles gifvet, att, då två personer ej kunna representera samma valkrets,
kammaren bör förklara herr Ekenman för närvarande obehörig
och den sist valde herr Meyer behörig att intaga plats i kammaren.
Jag vill belysa min uppfattning genom ett exempel. Jag förutsätter
— såsom alla tyckes göra — att de båda ifrågavarande personerna
äro sådana, att mot dem ingen anmärkning förekommer och att båda
aflemnat formelt rigtiga fnllmakter. Huru är då eljest praxis vid
ett dylikt förhållande? Jag hemställer till alla närvarande och särskildt
till kammarens herrar jurister: om ett sådant fall skulle inträffa,
att två personer framträda med hvar sin fullmakt, som är fullkomligt
rigtig, och emot personerna för öfrigt ingen anmärkning förekommer
— hvem anses då ha rätt att föra talan? Så vidt jag vet, alltid
den, hvars fullmakt är af senaste datum. Jag tror, att, om vi nu
följa samma princip, vi komma att ställa oss på en rigtig grundval
samt följa grundlagens bud — och grundlagen skall efter ordalydelsen
tolkas. Men göra vi det ej, så komma vi in på ett obestämdt och
obegränsadt område. För tillfället har det ej så stor betydelse, om
frågan afgöres i den ena eller den andra rigtningen. Men det kan
komma fall, då kammaren skulle ångra, om den nu -— enligt mitt
förmenande —• öfverskrede sin befogenhet.

Jag yrkar således, herr talman, att herr Ekenman måtte förklaras
för närvarande obehörig och herr Meyer behörig att intaga plats i
kammaren.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag tillåter mig att
hafva en annan mening än den siste talaren. Det är visserligen sant,
att kammaren kan vara formelt berättigad att göra såsom han och
herr Bruzelius föreslagit; och i fall kammaren vill hålla sig blott till
formen och visa från sig realiteten, så bör den göra så. Men behof -

Fredagen den 1!) Januari. 9 Nio 2.

ver kammaren göra så? Med andra ord: är det, såsom den siste ta- Ang. herr
laren påstod, grundlagsvidrigt, om kammaren upptager denna sak till ^f

pröfning? Nej, enligt min mening. Den 32 § af riksdagsordningenMeyers behösäger
i 2 mom.: »Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att vighet att taga
pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för platå i kamsådana
dess medlemmar, hvilkas fullmakter ej blifvit godkända, än äfven
för dem, emot Indika eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning
förekommer.» Denna paragraf medgifver kammaren en fullständig
pröfningsrätt öfver alla fullmakter, äfven om de gått igenom alla instanser.
Det anser jag alldeles klart; det ligger i ordalydelsen. Om
nu här aflemnas en fullmakt, som har tillkommit, enligt hvad kammaren
anser, genom en olaga valhandling, då faller ju denna sak under
det stadgandet, der det säges, att mot densamma »eljest anmärkning
förekommer enligt denna grundlag.»

Om vi nu anse, att herr Meyers fullmakt har tillkommit genom
en olaglig valhandling, så ega vi således rätt att underkänna densamma.
Jag förstår mycket väl, att herrar jurister här kunna hafva
betänkligheter. De säga, att detta strider mot den principen, att laglig
myndighets utslag icke böra underkastas pröfning af Riksdagen.

Mina herrar, Sveriges rike styres icke efter principer, utan det styres
lyckligtvis efter lagar. Skulle det styras efter principer, då skulle
här blifva en synnerlig ordning; ty så många hufvuden, så många
åsigter. Nej, vi få helt enkelt hålla oss till lagen. Tycker någon,
att lagens ord strider mot den princip, han gillar, då må han försöka
att få lagen ändrad. Men tills detta skett, få vi hålla oss till lagens
stadgande. Och nu medgifver lagen i detta fall kammaren rätt att
pröfva mål, som varit eller äro före inför domstol. 90 § af regeringsformen,
som skulle innebära, att kammaren icke har en sådan
rätt, och som skulle vara uttrycket för den ifrågavarande principen, den
gör dock ett tydligt undantag der icke grundlagarna annorlunda bestämma;
och i detta fall bestämmer grundlagen annorlunda.

Dessutom är det heller icke så orimligt, att kammaren i detta
fall har pröfningsrätt. Ty hade kammaren icke en sådan, då skulle
det icke finnas något forum, till hvilket man kunde vädja mot ett
landshöfdingembetes åtgärd, när det upphäfver ett val, som icke på
besvärsväg kommit under dess pröfning. Detta hafva vi funnit härvidlag
genom högsta domstolens utslag, då den förklarat sig icke kunna
upptaga denna fråga. Under sådana förhållanden torde det vara billigt,
utom det att det är lagligt, att kammaren i sådant fall får vara forum;
ty annars vore kammaren prisgifven åt de administrativa myndigheternas
godtycke.

Jag har med det jag nu sagt velat visa, att kammaren har rätt
att taga saken under pröfning, och skall nu be att få gå in på frågan,
huru vi skola afgöra den. Dervid anser jag för min del, att vi
böra godkänna herr Ekenman på det sätt, som vice talmannen föreslagit,
och underkänna herr Meyers val. 18 och 28 §§ af riksdagsordningen
innehålla stadganden om de fall, då Konungens befallnings -

N:o 2.

Fredagen den 19 Januari.

Ang herr hafvande bär att utlysa nya val, nemligen om ledighet inträffar eller
ellerherr va'' erfordras; men då skola ledigheten och behofvet vara kon Meyers

bebo- staterade. Nu är det icke konstateradt, att nytt val erfordras, då ett
vighet att taga åtal har uppkommit, som kan vara tillbakataget, innan personen ännu
plats v kärn- inträdt i sin riksdagsmannarätt. Jag anser, att detta är en ytterst
(Fort”) principfråga just med afseende på svenska Riksdagens och val männens

säkerhet. Ty kunna Konungens befallningshafvande utlysa
nya val, utan att fråga om dessas behöflighet kommit på laglig väg
genom vad under deras pröfning, då kunna Konungens befallningshafvande
afsätta hvilka riksdagsmän som helst. De kunna helt enkelt
utskrifva nya val, och gillas då den af talaren från Norrköping förfäktade
åsigten, så har Riksdagen intet korrektiv häremot, utan måste inom
sig upptaga dessa personer, som blott genom en åtgärd af Konungens
befallningshafvande blifvit dem påtvungna. Faran härför är icke så
stor, säger man. Nej, icke under våra nuvarande förhållanden; men
den kan blifva stor. Här kunna komma tider, då man t. ex. finge en
kampministére, eu ministere, som ville genomdrifva en sak, som hade
för sig en betydande minoritet i kammaren och behöfde blott några
röster till. Då kunde denna ministere genom sina landshöfdingeembeten
söka skaffa sig dessa röster, och kammaren kunde icke hindra
detta. Nå, det finnes andra korrektiv, säger man: landshöfdingeembetena
kunna åtalas. Ja, landshöfdingeemhetena kunna åtalas för det
begångna embetsfelet, — men jag tillåter mig säga, att det många
gånger förvånat mig, huru obetydliga de straffpåföljder i sjelfva verket
äro, som drabba embetsman för embetsfel. Det gör icke så mycket
under vanliga förhållanden, då andan hos våra embetsmål! är sådan,
att sjelfva saken att blifva fakt för tjenstefel är för dem ett
betydande straff. Men under politiskt upprörda tider behöfver det
icke så vara. Det finnes ett annat korrektiv, säger man: valet kan
öfverklagas. Men det drager ut på tiden, och under tiden sitta dessa
olagligt valde i riksdagen, och med dem kan en sak genomdrifvas mot
den verkliga Riksdagens och mot landets mening.

Derför anser jag det vara principielt rigtigt, att kammaren fattar
ett beslut, som afvisar nämda möjlighet och som visar, att Riksdagen
icke godkänner en sådan inblandning i grunderna för dess tillvaro af
de administrativa myndigheterna. Och detta mål nå vi genom att
förklara herr Meyers fullmakt icke vara den lagliga.

För mig gälla i denna sak personerna intet — jag ber att få
betona det —, utan endast principfrågan. Enligt hvad jag hört, hafva
begge kandidaterna ungefär samma politiska åsigter, och således kan
för mig icke finnas någon personlig anledning att föredraga den ene
eller den andre.

Jag anser sålunda, att herr Meyers fullmakt bör ogillas. Återstår nu
frågan om herr Ekenman. Jag ber att få säga, att när jag först började
att söka bilda mig ett omdöme om denna fråga, kom jag till
den åsigten, att äfven herr Ekenmans fullmakt borde underkännas.
År det konstateradt, att en person är anklagad för vanfräjdande brott,

Fredagen deD 19 Januari.

N:o 2.

då har kammaren skyldighet att underkänna hans fullmakt; och just Ang.herr
derför att kammaren här utgör ett forum, måste den hålla sig stricte AJkemtums

till lagen. . . MeyZsbehö Men

när jag ytterligare sökt sätta mig in i frågan, har för mig r ig het att taga
uppstått mycken tvekan, huruvida herr Ekenman är för vanfräjdande P*»*8 i kambrott
anklagad eller icke. Jag har sökt taga reda på, hvad som me- maren.
nas med vanfräjdande brott. När 1734 års missgerningsbalk gälde, (Ports.)
förekom, så vidt jag vet, det ordet icke i denna balk; och den gälde
år 1862, när riksdagsordningen skrefs. Sedermera insattes ordet i
straff lagen af år 1864; men genom en lag af år 1890 är uttrycket
borttaget. Således, enligt svensk lag skulle nu mer icke finnas något
brott, som heter vanfräj dande. Oklarheten af hvad som menas med
vanfräj dande brott framgår ytterligare af följande omständighet. Det
heter uti 26 § 2 mom. riksdagsordningen, att ej må såsom riksdagsman
godkännas c) ”den som för vanfräjdande brott är under tilltal eller
blifvit för sådant brott till ansvar dömd eller under framtiden stäld”. Men
mom. d) säger: ”den som är förlustig medborgerligt förtroende”, han är
inkompetent. Om nu, som jag tror juristerna allmänt anse, vanfräjdande
brott är det samma som brott som medför förlust af medborgerligt
förtroende, kan jag icke finna annat, än att momenten d) och c)
handla om samma sak, men hafva olika stadganden om denna samma
sak; och huru skola då båda dessa moment kunna tillämpasV Att så
ej kan ske, är också Naumanns åsigt, ty han har tillåtit sig att sammanslå
båda momenten; men grundlag bör ju tolkas efter ordalydelsen.

För mig är det således oklart, hvad som menas med vanfräjdande
brott; och då kan jag icke vara med om att förklara herr Ekenman åtalad
för ett sådant brott Om kammaren gör det, så har den derigenom
afgifvit en lagförklaring om hvad som menas med vanfräjdande
brott. Men detta är icke sättet för en lagförklarings tillkomst; den
skall ske på samma sätt som en ändring af lagen. Under sådana förhållanden
anser jag oss berättigade och skyldiga att tills vidare godkänna
herr Ekenmans val. Och genom en sådan åtgärd hafva vi,
mine herrar, för Riksdagen och valkorporationerna vunnit en verklig
säkerhet. Mom. c) kan, enligt min mening, icke tillämpas. Men om
en lagparagraf icke kan tillämpas, då upphör skyldigheten att tillämpa
den. Ty ultra posse nemo obligatur: när man icke kan, så har man
heller icke någon skyldighet. Och kammaren visade genom sitt beslut
i förgår, att detta också är dess mening, när den satte sig öfver
32 paragrafens stadgande, att, när fullmakts rigtighet blifvit satt i
fråga, skall den gälla, tills saken blifvit afgjord. Fattar nu kammaren
ett sådant beslut, så är härmed eu verklig säkerhet vunnen. Ty
om då illviljan eller det politiska hatet uppväcker en anklagelse mot
en vald riksdagsman, så leder detta icke till någon påföljd: Kammaren
måste då efter det prejudikat, som den gifver i dag, om den följer
min åsigt, ogilla alla sådana försök att aflägsna eu riksdagsman. Således
kan då en riksdagsman icke afsättas annat än om han enligt
mom. d) blir dömd medborgerligt förtroende förlustig. Naturligtvis

N:0 2.

Fredagen den 19 Januari.

Ang.herr bör otydligheten undanrödjas; och det bör ske genom en grundlags^Merherr
förändring, som jag hoppas kunna vara färdig under nästa riksdagsMeyers
behö- period- Men genom en sådan tolkning sitta Andra Kammarens ledarighet
att taga möter säkra under denna period åtminstone.

plats i kärn- Således: genom att underkänna herr Meyers val betrygga vi Riksmaren.
dagens och valkorporationernas säkerhet gent emot de administrativa
(Forts.) myndigheterna; genom att godkänna herr Ekenmans val afklippa vi
möjligheten att, med begagnande af mom. c) i 26 § riksdagsordningen,
aflägsna redan valde riksdagsmän.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag be att få instämma i
herr vice talmannens yrkande.

Herr Lundell: Jag vill ej underkänna betydelsen af de skäl,

som af herrar jurister blifvit anförda från rent formelt juridisk synpunkt;
och skall denna synpunkt vara den bestämmande, då bör utan
tvifvel herr Meyer intaga plats i kammaren. Men jag anser, att riksdagen
ej är någon juridisk institution, som ovilkorligen behöfver fästa
sig blott vid det rent formelt juridiska, utan eger rätt att bestämma
sig äfven efter andra grunder; och ser man frågan från moraliskträttslig
synpunkt, bör otvifvelaktigt herr Ekenman anses behörig att
vara representant för valkretsen. Det må tillhöra domaremakten, när
den en gång tager saken under pröfning, att bestämma sig efter rent
formelt juridiska hänsyn, men vi må rätta oss ej efter bokstafven, utan
efter andan. Och det göra vi, om hvar och en röstar efter som hans
samvete och pligt bjuder.

Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till herr vice
talmannens förslag.

Herr Ze.tterstrand: Då min uppmärksamhet blifvit fäst derpå,

att det förefinnes någon skiljaktighet i ordalydelsen mellan herr Bruzelii
och mitt förslag; och då jag i sak är alldeles ense med honom,
så förklarar jag mig härmed frånträda mitt yrkande och instämmer
med herr Bruzelius.

Herr Ekman: Det är visserligen sant, att den materiella rätten

bör respekteras framför den formella rätten. Men det synes mig, som
om vi här saknade materialierna för att bedöma det verkliga förhållandet,
huruvida herr Ekenman gjort sig skyldig till det brott, för
hvilket han blifvit anklagad, eller icke. Vore den saken klar, då vore
frågans afgörande ganska lätt. Så är dock ej förhållandet. Jag måste
derför i brist på materialier, och då jag således ej kan häfda den
materiella rätten, hålla mig just till den formella rätten. Och faktum
är ju, att en myndighet, landshöfdingeembetet i Blekinge län, gripit in
och förklarat herr Ekenman obehörig att taga plats i Andra Kammaren.
Detta utslag af en myndighet har ännu ej genom en öfverordnad
myndighets utslag blifvit upphäfdt. Det synes mig då vara
alldeles klart, att herr Meyer tills vidare bör intaga plats i kammaren.

Fredagen den 19 Januari.

N o 2.

Blir sedan det nämnda utslaget uppliäfdt, är det tid för Andra Kam- Ang. herr
maren att ingå i pröfning af herr Ekenmans behörighet att vara riksdagsman,
och då torde också tillräckliga materialier finnas för ett Meyers
rätt och samvetsgrant bedömande af denna fråga. vighet att taga

Jag yrkar således, herr talman, för min del, att kammaren måtte plats i kamgodkänna
herr Meijer såsom representant tills vidare för valkretsen maren.
Karlshamn — Sölvesborg—Ronneby. (Forts.)

Herr Themptalider: Till en början ber jag att få protestera

emot ett yttrande af en värd talare på upsalabänken, att vi jurister
skulle företrädesvis hafva benägenhet att fästa oss icke vid gällande
lagar, utan mera vid principer. Jag tror, att vi anse oss af vår pligt
bundna att tillämpa gällande lag, om vi än vid tolkningen af densamma
ej kunna underlåta att taga hänsyn till de principer, hvilka
i lagen fått sitt uttryck. När deremot samma ärade talare ansåg sig
taga hänsyn till lagen, men ville tillämpa den på det sätt, att han helt
enkelt bortförklarade betydelsen af mom. c i § 26 riksdagsordningen,
genom att anse, att det ej finnes något brott, som är att hänföra under
benämningen »vanfräj dande», så hemställer jag till hvar och en, hvad
värde sådan lagtillämpning kan ega och huruvida det verkligen kan
antagas för godt, att det ej skulle finnas »vanfräjdande brott». Skulle
det verkligen vara den ärade talarens mening, att »vanfräjd» ej skulle
vara förbunden ens med sådana brott som mened, förfalskning o. d.?

Det är ju alldeles orimligt. Den sortens lagtillämpning kan jag ej
tillmäta synnerligen stort värde.

Hvad som gör lösningen af nu föreliggande fråga så synnerligen
vansklig är, att det är så många skilda, men egentligen alldeles icke
berättigade synpunkter, som spela in — och det af helt naturliga
skäl — vid denna frågas afgörande. En mängd af dessa åskådningar,
som göra sig gällande, skulle jag vilja hänföra till en slags känslostämning.
Man finner den bestämmelse i riksdagsordningens 26 §,
som här åberopas, alldeles orimlig. Man tycker, såsom herr vice talmannen
i förgår yttrade — och man tycker det med mycket fog —
att åtskilliga faror äro förbundna med att denna lagbestämmelse finnes,
och att hvem som helst derigenom lätt nog skulle kunna disqvalificeras
till riksdagsmannakallet. En annan uppfattning, som också
helt naturligt gör sig gällande, är den, att man till en mångårig aktad
medlem af Riksdagen hyser det förtroende, att man anser hans behörighet
för riksdagsmannakallet icke kunna dragas i tvifvel på den grund,
som nu ifrågasättes. Slutligen tycker man, att eu embetsmyndighet
här har ingripit i valet och förordnandet om nytt val under förhållanden,
som man icke anser korrekta. Man anser ett sådant ingripande
icke vara förenligt med riksdagsmannens ställning, och man
anser Riksdagens värdighet kräfva, att den, med den makt, som står
den till buds, skrider in för att återställa det rubbade förhållandet.

Jag förstår mycket väl, att dessa synpunkter kunna göra sig gällande,
men om jag i allt fall kommer till ett motsatt slut mot de ärade leda -

N:o 2.

Fredagen don 19 Januari.

Ang. herr möter i kammaren, som hylla ilen mening jag nyss antydt, så beror
ellerlierr derPa enligt min uppfattning, den rättsliga synpunkten är den

Meyers bebo- enda berättigade vid denna frågas lösning.

righet att taga Herrarne veta liksom jag, att förhållandet här icke är såsom i
plats i kam- åtskilliga andra land, att vederbörande kammare är den enda, som
marm■ har att pröfva besvär och anmärkningar mot representantval. Här
(Forts.) finnes vid sidan af kammarens pröfningsrätt en pröfning af besvär
öfver riksdagsmannaval och en pröfning af frågor om riksdagsmäns
behörighet, som verkställes af embetsmyndigheter, och denna pröfning
är för kamrarne i den mening bindande, att, om t. ex. högsta domstolen
förklarat en person obehörig till riksdagsman, så hjelper det
icke, om kammaren aldrig så många gånger förklarar honom behörig.
Väl kan kammaren utesluta och kassera en af högsta domstolen godkänd,
men kammaren kan aldrig, sedan en person blifvit underkänd
af högsta domstolen, förklara, att han i allt fall skall sitta qvar i
kammaren. Sålunda hafva vi här att räkna med en pröfning af riksdagsmäns
behörighet, som sker genom embetsmyndigheter och som är
egendomlig för våra förhållanden. Men i sådant fall och då kammaren
följaktligen icke kan underlåta att taga hänsyn till den utom kammaren
skeende pröfningen af saken, synes det mig alldeles gifvet, att
det för kammaren måste vara af vigt att Hd ett tillfälle sådant som
detta icke låta sin pröfning af förhållandena föregå och föregripa den
pröfning, som skall ega rum i den andra af mig antydda ordningen.
Om kammaren nemligen nu underkänner herr Meyers, den senast valde
ledamotens, fullmakt, hvad gör kammaren? Jo, kammaren förklarar
då, att den underkänner det beslut af vederbörande embetsmyndighet,
på grund hvaraf detta val tillkommit, och detta är just hvad den ärade
talaren på upsalahänken förklarat sig hafva åsyftat. För min del deremot
anser jag högst önskvärdt, att kammaren icke i (lag tillåter sig
något bestämdt uttalande härom. Jag vill för min enskilda del icke
yttra min mening om den vederbörande embetsmyndighets åtgärd, på
grund hvaraf det nya valet tillkommit, men jag skulle också anse önskvärdt,
att icke heller kammaren nu gör det. Den frågan blir i allt
fall pröfvad i vederbörlig ordning och, efter hvad vi kunna antaga, i
sista hand af högsta domstolen, och då synes mig mindre välbetänkt
af kammaren att redan nu afgöra den saken, helst som högsta domstolens
beslut kommer att blifva för kammaren bindande, så att, om
kammaren nu underkänner herr Meyers val, derför att den anser att
detta val grundar sig på en länsstyrelses beslut, som är olagligt, det
kan hända, att högsta domstolen förklarar detta beslut vara lagligt.
Det är detta jag önskar, att kammaren icke skall utsätta sig för genom
att gå den i annan ordning skeende pröfningen i förväg. Det är
af detta skäl jag anser det enda rigtiga vara, att kammaren här tills
vidare godkänner den sist valde riksdagsmannen; och jag ber att få
säga, att i det afseendet fins ett precedensfall, som väl förtjenar att
icke vid detta tillfälle förbises. Det är lyckligtvis eu mycket sällan
inträffande händelse, som nu föreligger för oss att bedöma, men det

Fredagen den 19 Januari.

>T:0 2.

fins dock ett precedensfall. Detta är visserligen icke fullt analogt med Any. herr
det förevarande, men det erbjuder dock en mängd likheter. Då lik- Ekenmana
som nu var det två riksdagsmän, som blifvit vid två efter hvarandra Meners *lekaskeende
val utsedde för samma valkrets. Båda kommo hit och gjordenighet att taga
anspråk på att få taga plats i kammaren. Då likom nu kunde man plats i kamvara
frestad att anse det senare valet hafva tillkommit genom en be- maren.
stämmelse af vederbörande länsstyrelse, om hvars laglighet man med (forts.)
ett visst fog kunde hysa tvifvel. Förhållandet var nemligen, att länsstyrelsen
hade upphäft det föregående valet och förordnat om nytt val,
men tillika bestämt, att detta val skulle ske utan afvaktan på att
Konungens befallningshafvandes eget utslag skulle vinna laga kraft.

Följden blef ett nytt val; och då detta Konungens befallningshafvandes
utslag underkastades högsta domstolens pröfning, förklarade denna,
att det första valet var lagligt. Det fins således temligen många beröringspunkter
mellan detta fall och den situation, som nu föreligger,
men då stälde sig den dåvarande chefen för justitiedepartementet på
den efter min tanke enda formelt rigtiga grunden, att han, hänskjutande
saken till Riksdagens Andra Kammare, den enda som ju kunde
afgöra den, uttalade såsom sin mening, att man borde respektera det
sist hållna valet, då detsamma icke blifvit i laga ordning upphäfdt.

Vid denna uppfattning lät kammaren bero, och den sist valde fick
också intaga sin plats tills vidare.

Det synes mig, att, när i en sak, som är så pass ömtålig och
svårlöst som denna, man har ett precedensfall, det är försigtigast att
följa samma väg som då, och att icke nu genom ett beslut af kammaren
gifva uttryck åt en uppfattning, hvilken sedermera möjligen
icke kommer att blifva den beståndande och derför ej kan anses såsom
den rigtiga i fråga om tolkningen af grundlagen i detta fall, ty
jag vill än en gång fästa uppmärksamheten derpå, att tolkningen af
ifrågavarande sak beror icke blott på hvad denna kammare beslutar,
utan äfven på hvad högsta domstolen kommer att säga.

På denna grund sluter jag mig till det yrkande, som framstälts
af herrar Bruzelius och Zetterstrand.

Herr Falk förklarade sig instämma med herr Themptander.

Herr Boethius: En ärad talare på stockholmsbänken har prote sterat

mot att jag sagt, att våra jurister låta sig ledas af principer
och icke af lagarne. Det är möjligt, att jag kan hafva uttryckt mig
så, att jag gifvit anledning till missuppfattning, men min mening var
icke att säga detta om herrar jurister i allmänhet, utan jag ville endast
säga, att jag tror, att de personer, som äro så rädda för ett
beslut af kammaren i denna fråga, ledas af hänsyn till en stor och,
såsom äfven jag anser, i allmänhet rigtig princip. Som nu de flesta
af mina motståndare i denna fråga äro jurister, så är det ju möjligt,
att jag uttryckt mig så, att jag gifvit anledning till missuppfattning.

Den ärade talaren på stockholmsbänken bar äfven framstält saken

N:o 2. 16 Fredagen d:n 19 Januari.

Ang. herr så, som skulle jag hafva gjort mig skyldig till en stor orimlighet, då
Ekenmans jag jcj.e vejat erkänna, att det nu finnes brott, som äro vanfräjdande.
Malers bebo- Mord t. ex. skulle, menade han, efter min åsigt icke vara vanfräjdande.
rikhet att taga Jag undrar, om icke den ärade talaren härvid har gjort sig skyldig
plats i tom-till det logiska felslut, som kallas qvaternio terminorum, i det han i
■maren. samma ord inlagt en dubbel betydelse. Han har nemligen fattat ut(Forts.
) trycket »vanfräjdande» så, att lian dermed menat, hvad dm allmänna
uppfattningen inlägger i detta uttryck. Jag är visst med om, att det
finnes många brott, som äro vanfräjdande i den bemärkelsen, d. v. s.
skamliga. Men det var icke den betydelsen af uttrycket, vid hvilket
jag fäste mig, utan för mig var frågan den, huruvida sjelfva detta
uttryck »vanfräjdande* finnes i vår lag, och det är detta, som, så vidt
jag kunnat finna, icke är fallet. Jag har hört, att de juridiska auktoriteterna,
äfven om de anse, att det finnes i denna mening vanfräjdande
brott, äro mycket tveksamma om, huru detta uttryck skall tolkas,
och detta torde just bero af att uttrycket icke är i lagen definieradt.
Jag vill, för att förtydliga min mening, anföra ett exempel.
Om jag säger, att det icke i vår lag finnes något brott, som rubriceras
såsom skamligt, så har jag dermed icke förnekat, att det finnes
handlingar, som äro skamliga. Nu är frågan: finnes begreppet »vanfräjdande
brott» i allmänna lagen eller icke i 1'' innes det icke klart i
denna, så kan man, synes det mig, ej heller tillämpa stadgandet om
vanfräjdande brott i grundlagen, när det ej finnes i lag bestämdt, hvad
som med detta ord menas.

Den ärade talaren yttrade, att här tages hänsyn till personen, att
man anser honom vara orättvist anklagad, att man tycker det vara
omöjligt, att en sådan man begått ett sådant brott. För min del far
jag säga, att jag absolut icke tagit någon hänsyn till målets beskaffenhet
eller låtit min uppfattning deraf inverka på saken, och att jag lika
litet låtit leda mig af partihänsyn. För mig gäller det endast principen,
huruvida grunderna för Riksdagens tillvaro skola vara säkra.

Den ärade talaren yttrade vidare, att, om högsta domstolen förklarat
en person obehörig'' att vara riksdagsman, så kan kammaren
deråt ingenting göra, och ansåg, om jag rätt uppfattat hans mening,
att detta förhållande borde mana oss att i detta fall icke inblanda
oss i saken. Men, mine herrar, jag kan icke förstå, att, derför att
kammaren saknar en rättighet, den skall vara skyldig att afstå flan
eu rättighet, som den har. Om kammaren icke har rättighet att upptaga
ett mål, hvarigenom en vald riksdagsman förklarats obehörig, sa
följer väl icke deraf, att kammaren icke skulle ega att begagna sig
af sin rättighet att upptaga pröfningen af en fullmakt, hvilken, såsom
i föreliggande fall, verkligen kommit till densamma.

Den svårighet, som den ärade talaren påpekat, nemligen att, sedan
kammaren afgjort ett mål, högsta domstolen skulle kunna komma
att afgöra det på annat sätt, den svårigheten erkänner jag. Men att
så skulle kunna inträffa, är icke vårt fel. Det beror derpå, att grund -

Fredagen den 19 Januari.

N:o 2.

lagen är så stiliserad, att denna möjlighet kan uppkomma, och grund- Ang. herr
lagen, mine herrar, hafva vi rätt att tillämpa. Ekcnmans

Jag vidhåller mitt förra yrkande. h^hö_

righet att taga

Herr Ljungman: Med anledning af hvad som yttrats från stock- plats i kam holmsbänken,

att man borde invänta högsta domstolens utslag i målet, maren.
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att herr Meyers val väl är öfver- (Forts.)
klagadt hos Konungens befallningshafvande, men att det alls icke fins
någon säkerhet för att målet blir fullföljdt vidare. Således förlorar
det skälet hela sin beviskraft. Och jemför man det närvarande förhållandet
med det, som egde rum 1867, så finner man, att det mål,
som då var före, redan låg hos högsta domstolen, hvilket nu icke är
fallet.

Då det emellertid är ostridigt, att det sista valet är olagligt,
enär Konungens befallningshafvande icke har rätt att upphäfva ett redan
laga kraftvunnet val, så skall jag instämma i vice talmannens
yrkande.

Med Herr Ljungman instämde herr Peterson i Hasselstad.

Herr friherre Akerhielm: Jag anhåller att få yttra några ord

med anledning af det anförande, som hållits af en denna riksdag nyvald
framstående ledamot på stockholmsstadsbänken, och den bevisföring
han erbjudit.

Han yttrade, att han såg denna fråga helt och hållet ur den rättsliga
synpunkten. Då jag icke sitter här i en domstol, utan har äran
sitta i Andra Kammaren, ser jag frågan helt och hållet ur synpunkten
af grundlagens helgd. Den rätt, grundlagen tillerkänner kamrarne att
pröfva riksdagsmännens fullmagter, anser jag för min del icke på något
vis få trädas för nära af någon administrativ myndighet och under
inga förhållanden få uppgifvas af kamrarne sjelfva.

Och om man, på sätt den ärade talaren nämnde, icke skulle få
yttra någon mening om nu ifrågavarande embetsåtgärd af Konungens
befallningshafvande i Blekinge län, så kan jag icke förstå, huru man
likväl samtidigt skulle kunna godkänna herr Meyers val till riksdagsman,
ty detta godkännande af herr Meyers fullmagt innebär ju ett
uttalande, att kammaren icke för sin del fäst sig vid det grundlagsstridiga
i att Konungens befallningshafvande utan annat skäl än egen
pröfning anstält nytt val, och det innebär vidare, att den väktare af
Riksdagens fri- och rättigheter, justitieombudsmannen, som ansett sig
höra ställa Konungens befallningshafvande i det ifrågavarande länet
under åtal, icke skulle hafva kammaren bakom sig. Detta duger icke,
han måste, efter mitt förmenande, vid sina åtgärder till försvar för
grundlagens helgd och kamrarnes rättigheter ovilkorligen hafva Riksdagens
skydd och understöd.

Jag kan vidare icke erkänna, att det citerade precedensfallet kan
ega någon tillämplighet på nu ifrågavarande fall. Konungens befallAndra
Kammarens Prat. 1804. N:o 2. 2

N:o 2.

Fredagen den 19 Januari.

Ang. herr
Ekenmans
eller herr
Meyers behörighet
att taga
plats i kammaren.

(Forts.)

ningshafv andes åtgärd vid det tillfället — jag vill minnas, att det
var i ett af de norra länen — kan, efter mitt förmenande, icke jemföras
med den åtgärd, hvarigenom Konungens befallningshafvande i
Blekinge län, utan att valet blifvit öfverklagadt, utan att något annat
skäl förelåg än af Konungens befallningshafvande sj eif företagen grundlagspröfning,
faktiskt gripit Andra Kammarens pröfning af frågan i
förväg.

På dessa skäl måste, efter mitt förmenande, denna kammare hålla
på, att herr Meyers fullmagt icke bör godkännas.

Hvad angår den andra fullmagten, skall jag derom icke yttra
mig. Jag tror icke, att man derom behöfver mycket orda, ty vid det
förhållande, att så vigtiga skäl tala mot att godkänna herr Meyers
fullmagt, lärer ingenting annat återstå för kammaren än att tills vidare
godkänna herr Ekenmans.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: dels af herr
Bruzelius: att kammaren måtte tillerkänna herr Meyer rätt att framför
herr Ekenman intaga plats i kammaren, intill dess annorlunda i laga
ordning kunde varda bestämdt, och dels af herr vice talmannen: att
kammaren måtte förklara herr Ekenman behörig att vara ledamot af
kammaren, tills annorlunda blefve i laga ordning bestämdt. Herr
talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall till herr vice talmannens yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid
begärd och företogs i enlighet med följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller det af herr vice talmannen
i föreliggande fråga gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det yrkande, som under öfverläggningen
framstälts af herr Bruzelius.

Omröstningen utföll med 142 ja mot 68 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof;

N:o 2.

Fredagen den 19 Januari.

berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdags sammanträde
sig tilldragit;

berättelse till 1894 års lagtima Riksdag angående riksbanken af
Riksdagens revisorer år 1893; och

justitieombudsmannens embetsberättelse, afgifven vid lagtima riksmötet
år 1894, samt tryckfribetskomiterades berättelse.

§ 9-

Anmäldes följande motioner af herr O. B. Tkemptander, nemligen:

n:o 1, med förslag till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen; och

n:o 2, med förslag till ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne.

Dessa motioner bordlädes.

Härefter återskildes kammarens ledamöter kl. 1.35 e. m.

In fidem
llj. Nehrman.

Rättelse

i Andra Kammarens Prot. n:o 1. Friherre Ålcerhielms anförande.

Sid. 18, rad 5 nedifrån står: att denna fråga

läs: att äfven denna fråga

> » 8 > står: detta en gång föredragna ärende

läs: detta nu första gången föredragna ärende