RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:18)

E. A. Wijkander

J. Persson från Arboga

0. Ericsson i Bjersby

B. E. L. Bann

H. LiUiehöök

J. E. Jansson i Taberg

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 18.

Torsdagen den 15 mars.

Kl. 43 e. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande utslag, som upplästes:

Kongl. Maj:ts utslag på de besvär stadsfogden, vice häradshöfdingen
Tröste M. Kullberg och tunnbindaremästaren P. M. Rignell i Karlshamn
hvar iör sig i underdånighet anfört deröfver att, sedan Kullberg
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län öfverklagat

ej mindre Kongl. Maj:ts befalluingshafvandes beslut den 25 november
1893, hvarigenom i anledning deraf att rådstufvurätten i Karlshamn
i en till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven skrift anmält,
att häradshöfdingen Y. N. Ekenman, hvilken vore vald till ledamot af
Riksdagens Andra Kammare för valkretsen Karlshamn—Sölvesborg—
Ronneby för tre år från och med den 1 januari 1894, den 20 november
1893 blifvit vid rådstufvurätten stäld under tilltal enligt 22 kap. 1 §
strafflagen för svikligt och bedrägligt förfarande, Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
under åberopande af 26 § i riksdagsordningen, förordnat,
att nytt val af riksdagsman till Andra Kammaren för nämnda valkrets
för en tid af tre år från och med den 1 januari 1894 skulle ega rum
samt för sådant ändamål skrivelser till vederbörande magistrater inom
valkretsen skulle aflåtas;

än äfven det på grund af samma beslut inför magistraterna i
Karlshamn, Sölvesborg och Ronneby den 22 december 1893 förrättade
och genom sammanräkning af rösterna inför magistraten i Karlshamn den
2 januari 1894 afslutade val. dervid grosshandlaren, vice konsuln, riddaren
Ernst Meyer förklarats utsedd till ledamot i Riksdagens Andra Kammare
för valkretsen för tiden intill den 1 januari 1897;

samt Kullberg dervid anfört, att det enligt hans uppfattning af
riksdagsordningens bestämmelser icke tillkommit Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att, på sätt som skett, skilja Ekenman från hans riksdagsmannauppdrag; så

har Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag den 22
januari 1894 sig utlåtit att, som Kullberg i sin besvärsskrift hvarken
anfört skäl för sin “uppfattning af gällande riksdagsordnings bestämmel Andra

Kammarens Prot. 1894. N:o 18.

M;o 18.

2 Torsdagen den 15 Mars.

ser“ eller på grund deraf framstäf något yrkande, lemnades besvären
utan vidare afseende;

Deri Kullberg och Rignell i underdånighet yrkat ändring;

Med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms slott
den 6 mars 1894.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär; och som hvarken ur den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
åberopade 26 § i riksdagsordningen eller eljest ur något lagrum
kan härledas behörighet för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
pröfva, huruvida häradshöfdingen Ekenman, hvilken genom val, som
vunnit laga kraft, blifvit till riksdagsman utsedd och icke afsagt sig
det uppdrag, han sålunda erhållit, saknade befogenhet att träda i
utöfning af denna sin befattning, samt vid sådant förhållande rådstufvurättens
ifrågavarande anmälan ej kan anses hafva utgjort giltig anledning
för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att förordna om anställande
af nytt val, pröfvar Kongl. Maj:t lagligt upphäfva ej mindre Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i berörda hänseende meddelade beslut än
äfven den till följd af samma beslut hållna valförrättning och Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes derom meddelade utslag. Det vederbörande
till underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts sekret.

Ernst Hdkanson.

Detta utslag lades till handlingarna.

§ 2.

Föredrogos, hvar efter annan, Kongl. Maj:ts på kammarens bord
hvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades af desamma till
lagutskottet följande, nemligen:

med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen;

samt

med förslag till lag om skyldighet för svensk domstol att upptaga
sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som
drabbat fartyg från annat land än Sverige och Norge.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts propositioner: om

anslag till nya kasernetablissement m. m.;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. gravören
G. M. Wirsings enka Maria Walburga Johanna Wirsing, född Sonnenleiter;
samt

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förrådsdrängen
Olaus Pettersson.

§ 3.

Efter föredragning vidare af herr C. F. Wallboms i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:o 159, hänvisades densamma till
konstitutionsutskottet.

Torsdagen den 15 Mars.

N:o 18.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande,
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Ordet begärdes härefter af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Herr talman! Mina herrar!
Det har uttalats en allmän önskan, att det nu för andra gången bordlagda
statsutskottsbetänkandet n:o 8, rörande regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, måtte förekomma vid morgondagens
plenum på förmiddagen. I anledning häraf tager jag mig friheten
hemställa, att kammaren ville besluta att på föredragningslistan
till morgondagen uppföra främst bland två gånger bordlagda ärenden
statsutskottets utlåtande, n:o 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen
anförde: Herr talman! Mina herrar! Då statsutskottets vice ordförande
uttryckt den åsigt, att det är en allmän önskan hos kammarens ledamöter,
att föredragningeu måtte ordnas så, som här föreslagits, kan
jag naturligtvis ej derom yttra något vidare, än hvad jag nu kommer
att med några ord säga — kammaren har ju att sjelf, alldeles utan
mitt inflytande, bestämma rörande föredragningsordningen. Jag har
endast tänkt att för kammaren framhålla svårigheterna för chefen för
finansdepartementet att i båda kamrarne samtidigt deltaga i öfverläggningen
om en så vigtig fråga som sjunde hufvudtiteln, hvilken nu skall
förekomma. Och skulle icke kammarens ledamöter förena sig om att
biträda det gjorda förslaget, så vore det naturligtvis en fördel —
åtminstone skulle jag anse det så — att få tillfälle att i båda kamrarna
deltaga i förhandlingen om denna hufvudtitel.

Herr Jonsson i Hof: Den önskan, som herr statsrådet framförde,
kan ju från hans sida sedt vara berättigad. Men å andra sidan har
det sin risk att låta detta betänkande placeras långt fram på listan,
emedan med all säkerhet ganska många af kammarens ledamöter
komma att lemna riksdagen redan i morgon och hufvudtiteln sålunda
kunde varda behandlad af ett mindre antal närvarande ledamöter i
kammaren. Detta vore icke heller lämpligt. Derför tror jag, att det
ej finnes annan utväg än att bifalla det förslag, som af herr Anders
Persson framstälts.

Herr vice talmannen Danielson: Jag erkänner, att det nog kan
vara beklagligt, att en hel del af kammarens ledamöter redan i morgon
resa härifrån, men jag anser i alla fall, att verkliga billighetsskäl tala
för den uppfattning, som af herr statsrådet anfördes. Ty då den vigtiga

N:o 18.

Torsdagen den 15 Mars.

hufvudtitel, för hvilken han är chef, kommer till behandling samtidigt
i båda kamrarna, är det tydligen för honom omöjligt att lemna de
upplysningar, som en och annan skulle önska och till och med vara
berättigad att fordra. Jag tycker verkligen, att det vore bättre att
de riksdagsmän, som tänka resa ifrån så vigtiga ärendens behandling,
uppfylde sina åligganden, än att man skulle få anledning att saga, att
statsrådet ej blir i tillfälle att fullgöra hvad som af honom fordras.
Jag tycker verkligen, att billighetsskäl tala för detta, och skulle gerna
önska att man icke gent emot ett sådant uttalande behandlar en fråga
af sådan vigtig och granlaga natur, der hans närvaro så att säga är
nödvändig. Tro icke äfven herrarna, att vi med den nuvarande uppställningen
af listan skola i morgon afton komma till detta ärende,
och då skulle denna olägenhet undanrödjas. Jag tror icke heller, att
så många af kammarens ledamöter skola hafva rest tills i morgon afton,
ty de flesta hafva väl icke tänkt resa förr än om lördag, och få vi
plenum både i morgon förmiddag och eftermiddag, torde vi ändå hinna
till sjunde hufvud titeln. Jag har velat uttala detta, och enligt min
mening vore det billigt, att det går till väga på detta sätt.

Vid detta förhållande vågar jag tillägga det yrkande, att listan
finge fortgå i den ordning den är uppstäld.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit hvartdera af de olika yrkandena,
beslöt kammaren, med bifall till den af herr Persson i Mörarp gjorda
hemställan, att statsutskottets ifrågavarande utlåtande, n:o 8, skulle å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras främst
bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial,. n:o 28, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande rikssfatens fjerde
hufvudtitel.

Punkten 1.

Utskottets anmälan lades till handlingarna och den föreslagna
omröstningspropositionen godkändes.

Punkterna 2—5.

De af utskottet föreslagna voteringspropositionerna blefvo af kammaren
godkända.

§ 6.

Efter föredragning dernäst af bevillningsutskottets memorial, n:o 7,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt i bevillningsutskottets
betänkande, n:o 3, angående vissa delar af tullbevill -

N:o 18.

Torsdagen den 15 Mars. .5

ningen, blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringsproposition
af kammaren godkänd.

§ 7.

Föredrogos vidare, men blefvo å nyo bordlagda:
bankoutskottets memorial och utlåtande nås 3 och 4;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8.

§ 8.

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. G. Nyström,
hvilken nu aflemnade en motion, med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om anslag till nya kasernetablissement m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 160, begärdes på bordet
och bordlädes.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. W. Gollander under 10 dagar fr. o. m. den

18 dennes,

§ io.

Till bordläggning anmäldes

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om meddelande af bestämmelser i syfte af ett mera planmessigt samarbete
mellan rikets folkskolor och allmänna läroverk.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å morgondagens föredragningslista
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,1 e. m.

In fidem
Ej. Nehrman.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Fredagen den 16 Mars.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande mars.

• § 2.

Efter föredragning af Herr J. G. Nyströms i gårdagens sammanträde
bordlagda motion, n:o 160, hänvisades densamma till statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

§ 4.

Enligt förut fattadt beslut företogs nu till behandling statsutskottets
utlåtande, n:o &, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkt cn 1.

Angående Under mom. a) hemstälde utskottet: att hvad Kongl. Maj:t före beredande

af slagit angående beredande af semester utan minskning i inkomster å
semester åt tjensten för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna och postanstaltjenstemän.
terna icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Me lin: Då Kongl. Maj:ts vid 1892 års riksdag framlagda
förslag om beredande af semester utan minskning i inkomster åt postverkets
tjenstemän blef afslaget, har jag med tillfredsställelse sett, att
samma fråga ånyo blifvit Riksdagens pröfning förelagd, ehuru jag med
ledsnad finner, att statsutskottet afstyrkt densamma på det skäl, att
utskottet anser lämpligt, att denna fråga endast bör vinna sin lösning
i sammanhang med den på dagordningen stående frågan om post- och
telegrafverkens sammanslagning.

Jag vill för min ringa del icke tilltro mig att gifva något direkt
omdöme om lämpligheten af en sådan sammanslagning, men jag må

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

säga, att det förefaller mig märkvärdigt, om det icke i vårt lilla land
skulle låta sig göra att sammanslå dessa båda verk, när man känner,
att, i det stora flertalet länder, der post- och telegrafrörelsen är högst
betydligt större än i vårt land, en dylik sammanslagning varit utterbär.

Då det är omöjligt att förutse, om eu sammanslagning af de båda
verken kan komma till stånd eller ej, vill jag fråga: är det under
sådana förhållanden med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att
semesterfrågan uppskjutes till en oviss framtid? För mig ställer sig
saken så, att dessa tjensteman, hvarom här är fråga, hafva stora anspråk
på Riksdagens tillmötesgående i det fall, som nu föreligger. Vi kunna
ju icke neka till, att posttjenstemännen, som i allmänhet hafva en låg
aflöning, äro i hög grad ansträngda genom det trägna och enerverande
arbete, de hafva sig ålagdt. De få, i vanliga fall, stå i trånga, osunda
och varma lokaler och förrätta sitt arbete, och äro derför väl i behof

åt semester. Jag anser detta förslag om beviljande af semester för

posttjenstemännen vara en billig begäran. För staten uppväges den
utgift på 32,000 kronor, som här är ifrågasatt, väl genom det kraftigare
och intressefullare arbete som af tjenstemannen kan lemnas i
följd af semestern. Denna lilla utgift är värd att göras för att tjenste männen

skola fä intresse för sitt arbete. Jag anser för öfrigt, att

staten i detta fall har samma skyldighet mot sina tjensteman, som den
enskilde arbetsgifvaren har mot sina; staten skall då finna, att den
har fördel af att gifva dem någon ledighet. Då det således är klart,
att såväl staten som äfven den stora allmänheten, hvilken är beroende
af posttjenstemännens arbete, får fördel af att semester beviljas dem,
är detta för mig tillräcklig anledning att förorda ifrågavarande begäran.
Jag tvekar således ej att begära bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
detta moment, i förhoppning om att i denna kammare skall finnas icke
så få, utan rätt många medlemmar, som hysa samma åsigt som jag i
denna ingalunda ovigtiga fråga.

Jag anhåller sålunda, på grund af hvad jag nu yttrat, om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herrar Liljeholm, Wijkander, Hedgren,
Odhner, Johansson från Stockholm, Bakström, LiUiehöök, GrundeU och
Vahlin.

Vidare yttrade:

Herr von Krusenstjern a: Jag är den siste ärade talaren synnerligen
tacksam för det understöd, han gifvit det föreliggande af generalpoststyrelsen
förordade och af Kongl. Maj:t framlagda förslaget om
semester åt tjenstemännen vid postanstalterna och distriktförvaltningarne.
Han erinrade om det skäl, som statsutskottet anfört för sitt afstyrkande
af förslaget; det är samma skäl, som angafs förra gången denna
fråga var före år 1892, eller att man borde afvakta lösningen af frågan
om post- och telegrafverkens förening under gemensam styrelse. Det
skälet kunde år 1892 hafva sin betydelse, då Riksdagen väntade, att
frågan om sammanslagningen skulle snart, till och med inom den när -

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjensteman.

(Forts.)

N:o 18. 8 Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående maste framtiden, lösas, men i det skede denna sammanslagningsfråga
^semester åt nu befinner sig> hemställer jag, om detta skäl kan hafva någon betyda
post- delse. Det är visserligen sant, att statsutskottet yttrat — och jag
tjensteman, hoppas, att åtminstone denna kammare biträder den uppfattningen —
(Forts.) att frågan om post- och telegrafverkens förening är eu fråga, som icke
får falla, utan att det finnes fullgiltiga skäl för att den måste komma
fram. Men vi måste medgifva, att det kan komma att dröja, innan
detta sker; det finnes icke i statsutskottets utlåtande angifvet någon
tidpunkt för föreningens åvägabringande utan blott ett platoniskt uttalande
om vigten af densamma. Att på denna grund uppskjuta
semesterfrågans lösning, är således att uppskjuta den till en kanske
ganska aflägsen framtid.

Men under tiden är det posttjenstemännen, som få sitta emellan.

Den siste talaren erinrade om det tunga och sträfsamma arbete,
desse tjensteman hafva att utföra. Ja, vi få besinna, att de få förrätta
detta tunga arbete året om, dag efter dag, söndag och hvardag,
och att på de större postkontoren icke blott dagen tages i anspråk
utan ofta många timmar af natten. Detta arbete — det tror jag mig
kunna vitsorda — är för många, kanske för flertalet, synnerligen ansträngande;
ja vid vissa tider på året, såsom vid jul och vid årsskiftet,
är arbetet vid de flesta postkontor för många rent af öfveransträngande.
Det har visat sig deri, att nervsystemet lidit skada och det icke
blott hos jernvägsposttjenstemännen, der ju en särskild anledning kan
finnas, utan äfven hos tjenstemännen vid de fästa postanstalterna.
Nevrastbeni är också en af de vanligaste anledningarne till ansökan
om tjenstledighet.

Vid de flesta andra tjenstemannacorpser finnes rätt till semester för
tjenstemännen, åtminstone vid sådana corpser, der tjenstemännen i likhet
med postpersonalen hafva arbete inom hus och således icke få
tillfälle till deu rekreation, som arbetet utom hus kan medföra. Vidare
äro de semestervilkor, som här äro föreslagna, icke alls så förmånliga
som de för andra tjenstemannacorpser stadgade. Vid dessa gäller vanligen
den principen att, när eu tjensteman sköter tjenst i en högre
grad under innehafvarens semester, så uppbär han af statsmedel
tjenstgöringspenningar i denna högre lönegrad. Här åter har Kongl.
Maj:t, för att nedbringa kostnaderna, föreslagit, att tjensteman af
lägre grad, som finge förordnande att sköta en tjenst i högre grad
under innehafvarens semester, skulle låta sig nöja med åtnjutande
endast af sina egna allöningsförmåner utan någon förhöjning för den
högre befattningen. Den utgift, det här gäller, och som skall utgå af
statsmedel, skulle således begränsas till arfvoden åt de extra tjensteman,
som under semestertiden förordnades att i lägsta graden tjenstgöra.
Att behof af ledighet förefinnes, det kan jag vitsorda; och flertalet
af dessa tjenstemän hafva sannerligen icke så stora inkomster,
att de kunna på egen bekostnad taga sig ledighet och förskaffa sig en
välbehöflig hvila.

Herr Mehn erinrade om, att det läge i postverkets intresse och
för detsamma vore af vigt, att hafva tjenstemän, som icke blefve uttröttade,
utan som med friska krafter kunde egna sig åt sitt värf.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

N:o 18.

Detta är sant; men det finnes äfven en annan omständighet, som i
hög grad talar för denna semesterfråga. Det är nemligen den skärpning
af kontrollen öfver postmedel, som skulle åstadkommas genom det
nu föreliggande förslaget, att nemligen semestern skulle blifva obligatorisk
för sådana tjensteman, som hade uppbörd sig anförtrodd. Vi
veta, att vid många enskilda bankinrättningar är den principen genomförd,
att uppbördsmännen skola hafva semester under någon viss tid
af året; och vid mänga af våra postkontor är uppbörden numera så
stor, att de kunna jemföras med mindre bankinrättningar.

Det är på grund af dessa skäl, som jag hoppas, att kammaren
måtte behjerta det förslag, som bär föreligger och icke tveka, när det
gäller beredandet af en liten lindring åt dessa postverkets pligttrogna
och arbetssamma tjenstemän, som förrätta ett värf, som är af så stort
intresse för oss alla. Vi tänka icke så mycket på det, när allt går
bra, men vid minsta rubbning i posttrafiken, märkes hvilken vigtig
roll, dessa tjenstemän spela. Jag hemställer, att kammaren icke måtte
glömma dem utan genom ett bifall till den jemförelsevis obetydliga utgift,
om hvilken här är fråga, skänka dem möjlighet till hvila en kort
tid af året. Jag skall derför, herr talman, tillåta mig att yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt.

Herr talk instämde häruti.

Herr Zetterstrand: Utskottet hemställer i detta moment: att
hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående beredande af semester utan
minskning i inkomster å tjensten för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna icke må af Riksdagen bifallas; och grundar
utskottet detta sitt afslagsyrkande derpå, att denna fråga endast
i sammanhang med frågan om post- och telegrafverkens sammanslagning
bör vinna sin lösning. Under sådana förhållanden torde det vara
gifvet, att denna fråga om sammanslagning af post- och telegrafverken
redan nu bör komma under debatt, hvilket den också har gjort. I
anledning deraf anser jag mig skyldig att angifva min ståndpunkt i
frågan.

Förlidet år kom jag i tillfälle att noggrant genomläsa komitébetänkandet
rörande post- och telegrafverkens sammanslagning. Jag
får bekänna, att, när jag började genomläsningen af detta komitébetänkande,
jag hade den förutfattade meningen, att en sammanslagning
af de .båda verken skulle komma att medföra icke allenast stora
besparingar, utan äfven många andra afsevärda fördelar, ej endast för
statsverket, utan äfven för allmänheten. I denna min uppfattning
styrktes jag än mer, när jag fann, att Riksdagen flera gånger gjort
framställning till Kongl. Maj:t i samma syfte, och att komiténs flertal
på, såsom det syntes mig, synnerligen behjertansvärda skäl, tillstyrkt
en sammanslagning af de båda verken. Men, miue herrar, jag fortsatte
läsningen af de vid komitébetiinkandet fogade reservationer, hvilka
upptaga omkring ett par hundra sidor. Dessa reservationer äro i
formelt hänseende icke så synnerligen väl hopkomna och kunna ej fri -

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjenstemän.

(Forts.)

N:o 18. 10 Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående tagas från en viss grad af partiskhet, men de vittna dock om en stor
''semester åt sakkunskap ocli ett stort intresse för den föreliggande frågan. Sedan
rusa post- ja8 läst dessa reservationer, kom jag, efter öfvervägande af skälen för
tjensteman, och mot en sammanslagning, till den förändrade uppfattning, att en
(Forts.) sammanslagning af post- och telegrafverken icke skulle medföra några
ekonomiska fördelar för statsverket, och icke heller några betydande
fördelar för allmänheten, utan att olägenheterna tvärtom skulle blifva
öfvervägande. Hade någon sagt mig, när jag började taga del af
komitébetänkandet, att min uppfattning, genom läsningen af detsamma,
skalle blifva sådan den blef, skulle jag icke trott det. Men om litet
hvar af herrarne, innan I fatten edra beslut i denna fråga, tagen noggrann
del af såväl hvad komiténs flertal som äfven hvad reservanterna
yttrat och vägen samvetsgrant skäleu för och mot, tror jag, att mer
än eu af kammarens ledamöter skall komma till samma uppfattning
som jag, nemligen att en sammanslagning af post- och telegrafverken
icke är att rekommendera.

Under sådana förhållanden och då jag är temligen öfvertygad om,
att jag bland kammarens ledamöter står så godt som ensam om denna
min uppfattning, har jag ansett mig skyldig att nu till kammarens
protokoll angifva densamma.

Då nu föregående talare, som uppträdt i denna fråga, yrkat bifall
till Kong). Maj:ts proposition om beredande af semester för posttjenstemännen
utan minskning i inkomster, och propositionen är
synnerligen behjertansvärd, samt statsutskottet icke förebragt något
annat skäl mot densamma, än att denna fråga bör afgöras i sarnman.
haag med frågan om sammanslagning af de båda verken, kommer jag
att rösta för Kongl. Maj:ts förslag.

I sammanhang härmed ber jag få tillkännagifva, att jag i öfriga
punkter, der utskottet grundat sina afslagsyrkanden på de särskilda
frågornas förmenta sammanhang med sammanslagningsfrågan, ej heller
kommer att på denna grund rösta i enlighet med utskottets hemställan.

Jag yrkar sålunda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Bergendahl: Med anledning-af hvad statsutskottet i sin
motivering framhållit i afseende på frågan om post- och telegrafverkens
sammanslagning, skall jag be att få såsom min åsigt uttala, att
jag för min del anser Kongl. Maj:t handlat välbetänkt uti att förklara
sig ej åtminstone för närvarande vilja vara med om en förening
af dessa båda verk under en styrelse.

Hvad sedan beträffar den punkt, som nu närmast föreligger, eller
semesterfrågan, så kan jag icke gilla det slut, hvartill utskottet i afseende
på densamma kommit, då jag anser utskottets motivering hvarken
lämplig eller rigtig. Jag stöder denna min åsigt derpå, att, då
man genomser utskottets utlåtande, finner man, att utskottet ej kunnat
anföra några andra skäl mot den ifrågasatta anordningen än det, att
frågan borde uppskjutas tills eu sammanslagning af post- och telegrafverken
kunde ega rum. Då emellertid tidpunkten för en sådan
hopslagning enligt min uppfattning torde vara ganska aflägsen, tror
jag, att ett sådant uppskjutande af den förevarande frågan vore att

Fredagen den 16 Mars, f. m.

NO IS.

ställa densamma på en oviss framtid. Jag skall derför yrka bifall Angående
till Kongl. Maj:ts förslag på grund af dessa skäl och på grund af he^edande- åt
hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde till viese‘
statsrådsprotokollet af den 13 januari 1892, der han säger: att i tjensteman.
betraktande af det trägna och ansträngande arbete, posttjensten (Forts.)
kräfde, det syntes vara af rättvisa och billighet påkalladt, att nämnde
tjensteman bereddes tillfälle att, der sådant utan hinder för göromålens
gång kunde ske, utan ekonomisk uppoffring komma i åtnjutande af
en kortare semester hvarje år, samt att dertill kom me, att, derest i
öfverensstämmelse med generalpoststyrelsens förslag, semestern blefve
obligatorisk för dem bland ifrågavarande tjensteman, som hade sig
anförtrodd uppbörd, en sådan anordning skulle innebära en högst afsevärd
skärpning af kontrollen öfver uppbörd af postmedel. Jag tager
mig derför friheten förena mig med dem, som yrka bifall till Kongl.

Maj:ts förslag eller, hvilket är detsamma, till den reservation, som är
vid denna punkt bilagd betänkandet och afgifven af herrar Casparsson
m. ff.

Herr Nilson från Lidköping: Jag ber att få ansluta mjg till det
yrkande i afseende på semesterfrågan, som nyss gjorts af talaren på
göteborgsbänken. Redan vid 1892 års riksdag yttrade jag mig för
bifall till det då framlagda förslaget om beredande af semester för
posttjenstemännen utan minskning i inkomster, och jag hade väntat,
att, då frågan nu återkommit, den icke skulle röna något motstånd.

Så ekonomiska vi än äro i denna kammare, må vi väl dock icke helt
och hållet slå döförat till för ett så trängande billighetskraf, som det
här är fråga om. Det är såsom det framhållits af en talare på stockholmsbänken
icke något ringa och litet arbete, som dessa posttjenstemän
få utföra. De få icke veta af någon normalarbetsdag. Deras
träl-arbete räcker från tidiga morgonen till sena qvällen under årets
alla 365 dagar, ja mångenstädes äfven om natten.

Utskottet ger till skäl, att det först önskar få sammanslagningen
mellan post- och telegrafverken åstadkommen. Detta skäl påminner
icke så litet om den åtgärd, som, då det var fråga om elementarlärarnes
löneförbättring, här påyrkades, nemligen att latinfrågan och en
del andra frågor rörande elementarläroverken först borde afgöras, innan
man inginge på förhöjning af lärarues löner. Samma fordran uppställes
äfven här. Men jag kan icke finna, att förevarande semesterfråga
så strängt hänger tillsammans med sammanslagningen af postoch
telegrafverken; och det måste vara obilligt, att posttjenstemännen
skola få lida derför att denna stora fråga icke så lätt får sin lösning.

Af billighets- och humanitetsskäl ber jag derför att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del.

Häruti instämde herr Härin.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mina herrar! Ehuru en af
de ärade talare, som yttrat sig här, äfven börjat att beröra den stora
fråga, som föreligger i detta betänkande, nemligen frågan om sam -

No 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående matlagning af post- och telegrafverken, tror jag dock, att man för
beredande af närvarande lämpligast bör hålla sig till detta nu föredragna moment,
vista post- synnerligast som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tjensteman, nu val är sysselsatt i medkammaren med samma fråga och med skäl
(Forts.) bör vänta att få vara med vid öfverläggningen om densamma äfven i
denna kammare, hviiket nu lätt kan ske, om den behandlas i sin vederbörliga
ordning.

Beträffande nu denna semesterfråga, så är det ju naturligt, att
ingen kan neka, det en semester för posttjenstemännen i sjelfva verket
skulle vara en välbehöflig hvila för dessa herrar och att ur denna
synpunkt ingenting kunnat vara att invända mot semestern. Men det
lär ingalunda vara så absolut säkert, att icke posttjenstemännen kunna
få en hvila, när de behöfva det, oberoende af huruvida semester här
beviljas eller icke. Ty hela affären med denna semester är ingenting
annat än detta, att om en tjensteman får en månads semester, så
skulle han, om detta moment bifalles, få behålla sina tjenstgöringspenningar,
under det att om han behöfver hvila i annat fall, måste
han afstå tjenstgöringspenningarna till den, som sköter hans plats. Men
när nu .dessa tjenstgöringspenningar, pr månad räknadt, gå från en
30 å 40 kronor och i högsta fall till något öfver 100 kronor, så kunna
herrarne deraf finna, att så afgörande för möjligheten att få hvila
är icke denna semester, som man här sökt göra den till. Jag tror
för min del, att om posttjenstemännen äro öfverhopade med arbete —
och i åtskilliga fall tror jag detta är sant och rigtigt — så skulle
man på annat satt kunna bereda dessa herrar någon välbehöflig hvila.
Under senare år har inom riksdagen åtskilliga gånger varit fråga
om inskränkning för brefbärare etc. i tjenstgöringen om söndagarna,
och jag undrar, om icke samma inskränkning utan någon våda skulle
kunna äfven få lof att omfatta åtminstone till stor del sjelfva poststationstjenstemännen.
Kunde man göra detta, skulle beredandet af
en sådan hvila blifva mycket större vinst på ett år än en månads
semester; och jag finner ingen omöjlighet för att man på det sättet
skulle kunna gå dessa herrar till mötes och gifva dem någon vederqvickelse,
som de nu sakna.

Men det är äfven en annan omständighet i afseende på denna semesterfråga,
som man icke bör förbigå. Hvar och en af herrarna,
åtminstone om han deltagit i riksdagen åtskilliga år förut, minnes
mycket väl, huru de e. o. posttjenstemännen år efter år gått in till
generalpoststyrelsen med petitioner om att flere ordinarie platser måtte
inrättas vid postverket, emedan det är för ringa antal sådana i jemförelse
med e. o. platser. I år föreligger nu ett förslag, tillstyrkt af
utskottet, att tillsätta 30 ordinarie nya platser vid posten; och det
’ tror jag är eu åtgärd, som ingen kan undvika att lemna sin medverkan
till. Men huru ställer det sig i afseende på sjelfva hufvudsyftet
att söka förbättra proportionen mellan de ordinarie och e. o. posttjenstemännen,
om man går in på semesterförslaget i detta moment?
Jo, då motverkas, så vidt jag kan förstå, ganska väsentligt just hvad
man velat vinna genom att tillsätta flera ordinarie posttjenstemän.
Tv under det att dessa ordinarie tjenstemän hafva sin semester, måste

Fredagen den 16 Mars, f. m. 13 H:o i8.

andra rycka upp i deras ställe, och behofvet af e. o. tjenstemän ökas Angående
ovilkorligen genom att man gifver semester åt de ordinarie tjenstemännen.
Således, det syfte, som dessa e. o. tjenstemän sjelfva velat vissa post.
vinna genom att få flera ordinarie platser, skulle i det.närmaste blifva • tjensteman.
illusoriskt. Och om man fortgår på den vägen att ena året sätta till (Forts.)
flera ordinarie platser och andra året lätta tjenstgöringen för de ordinarie
tjenstemännen, så blir det hvarken hackadt eller malet just med
afseende på hvad de e. o. tjenstemännen framstält som vigtigt i detta fall.

Huru jag än ser denna fråga, så kan jag icke finna, att den har
sådan vigt och innebord, som de talare sökt lägga in i den, hvilka
yttrat sig för bifall till Kongl. Maj:ts proposition i saken. Icke heller
tror jag, att de af utskottet här framstälda skälen för att med denna
fråga lämpligen bör anstå, tills frågan om sammanslagningen af postoch
telegrafverken i sin tid kommer till Riksdagen och vinner sin lösning,
saknar berättigande. Ty onekligt är ju, att hvad man gör här
för postverket, det kan ingen neka till att likstälda verk, som t. ex.
telegrafverket, sedermera med fullgoda skäl skola kunna yrka på måtte
komma äfven dessa verk till del. Och jag kan icke finna annat än
att, om telegraf och post få denna semester, skall vår stora tjenstemannacorps
vid jernvägarne med samma skäl kunna yrka på att äfven
få semester med bibehållande af sina tjenstgöringspenningar.

Ur denna synpunkt, och när frågan har så vidsträckt innebörd i
bakgrunden, tror jag, att kammaren gör klokast i att för närvarande
bifalla utskottets förslag och se tiden an med hvad som kan göras
för att lätta tjenstemännens arbete, der sådant behöfves.

Jag yrkar således bifall till momentet.

Herr Nilsson i Skärhus förklarade sig instämma i detta yttrande.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre von Essen:

Herr talman, mina herrar! I motsats mot den siste ärade talaren tror
jag, att kammaren skulle handla klokt, om den beviljade Kongl. Maj:ts
proposition; så olika kunna tankarna vara. Jag menar, att det för
landet och postförvaltningen skulle vara gagneligt och nyttigt, om
kammaren beviljade, hvad Kongl. Maj:t i detta fall föreslagit. Saken
har flera gånger af Kongl. Maj:t framhållits. En gång har en proposition
för Riksdagen framlagts. Och förra året var det blott på
särskilda skäl, som jag ansåg, att jag icke borde tillstyrka den. Men
flå jag under diskussionen blef interpellerad om frågan, yttrade jag,
att nästa år skulle jag framställa förslag i denna fråga.

Generalpoststyrelsen har redan flera gånger gjort framställning i
denna sak, som af protokollet synes, —som jag antager flere talare framhållit
— dels derför, att det vore en billig och rättvis handling att låta
dessa mycket ansträngda tjenstemän få någon tids ledighet, och dels
för kontrollens skull. Och hvad kostnaden beträffar, kan man nära
nog antaga, att den är mer än väl uppvägd just genom den skärpta
kontrollen, då kostnaden endast uppgår till 32,000 kronor.

Jag kan icke dela den senare talarens åsigt, att derför att dessa
tjenstemän få semester, alla andra verk hafva skäl att yrka detsamma.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående
beredande aj
semester åt
vissa posttjenstemdn.

(Forts.)

Hvad telegrafen beträffar, är ju eu framställning gjord af Kong!. Maj:t,
och det är att önska, att den bifalles. Men denna framställning eger,
som vi veta, eu mindre omfattning och är mera begränsad af många
skäl. Jag tror derför, att det vore nyttigt och rätt, om denna semester
kunde beviljas, men jag skall icke upptaga kammarens tid längre med
denna fråga. Den lär väl upptagas af åtskilliga andra talare.

Utskottet har i sammanhang med denna semesterfråga framstält
åtskilliga åsigter för motivering just beträffande denna punkt, som
kammarens ledamöter behagade finna i betänkandet från sidan 18
midt på sidan till sidan 23 midt på sidan, der utskottet resonnerar
om Kongl. Maj:ts eller departementschefens förfaringssätt med afseende
på den mycket omtalade frågan om sammanslagning af post- och
telegraf, hvilken utskottet ställer i något sammanhang med denna
semesterfråga, som den enligt mitt förmenande icke har. Jag ber då
att få upptaga kammarens tid någon liten stund; ty den frågan anser
jag vara af synnerlig vigt, huruvida det skall åt Riksdagen läggas
mig till last, att jag enligt utskottets mening förbisett vissa vigtiga
omständigheter vid pröfningen af det komitébetänkande, som förelåg,
då Konungen hade att afgöra frågan om sammanslagning af de båda
verken.

Liksom riksdagsmännen år 1888 lefde i den öfvertygelsen, att det
skulle vara fördelaktigt att sammanslå post- och telegraf, har jag
också haft samma tanke i många år och varit med vid alla tillfällen,
då framställning gjorts till Kongl. Maj:t rörande utredning af denna
fråga. Utan att närmare ingå i pröfning af densamma, är man verkligen
mycket benägen att tro, att denna sammanslagning skulle medföra
afsevärda fördelar. Nu har jag för min del icke funnit, att komiténs
resultat varit sådant — hvartill jag sedan skall be att få återkomma
— att jag kunde tillstyrka Kongl. Maj:t ett antagande af förslaget.

Emellertid, sedan Riksdagen atiåtit sin skrifvelse, tillsattes kort
derefter denna komité med generalpostdirektören till ordförande och
såsom ledamöter två embetsmän från posten och två från telegrafen,
en ledamot af Första Kammaren och en ledamot af den Andra. Jag
visste mycket väl, att den ledamot af denna kammare, numera hädangången,
som satt i denna komité, var en stark ifrare för saken. Jag
kände icke närmare, som jag vill påminna mig, generalpostdirektörens
och posttjenstemännens åsigter i saken; men jag kunde tänka mig, att
åsigterna skulle ställa sig så, som de gjort under många år eller att
postverket liksom friat till telegrafen, men alltid fått nej. Det gjorde,
att jag valde dessa båda motsatta kategorier till ledamöter i komitén.
Och den ledamot af Första Kammaren, som blef af Kongl. Maj:t utsedd,
hans åsigter kände jag icke.

Nu blef majoritetens mening, såsom vi veta, ett förslag om sammanslagning,
och alla måste vi erkänna — det hoppas jag ingen skall
kunna jäfva — att den af komitén verkstälda utredningen var ovanligt
grundlig och väl utförd; hvad som deremot kunde vara att tvista
om, det är, huruvida det resultat, hvartill komitén kom, var sådant,
att det borde lägga grund till en rubbning i bestående förhållanden.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Man hade att tillse, om genom denna sammanslagning allmänheten
skulle beredas fördelar, och besparingar uppstå. Detta var
naturligtvis de vigtigaste synpunkterna. Man undersökte då, huruvida
i utlandet eu dylik sammanslagning eller sammanföring af de båda
verkan slagit väl ut- Komitén utredde äfven denna sak, men utskottet
gifven nu departementschefen en beskyllning att hafva helt och
hållet förbisett den omständighet, hvarpå såväl komitén som Riksdagen
fäst särskild vigt, nemligen utlandets föredöme. I det afseendet reciterar
utskottet alla europeiska och åtskilliga andra länder, der,
enligt hvad man sagt, sammanslagningen lyckats förträffligt. Men
hvar finnas bevis på att den lyckats förträffligt? Har man framstält
den åsigt eller lagt i dagen, att sammanslagningen uti dessa länder
skett under samma förhållanden, som nu hos oss äro rådande?

I Tyskland skedde sammanslagningen år 1875, men jag tviflar på,
att det då fans en enda telefon derstädes.

Hade vi icke någon telefon, så skulle jag icke ett ögonblick motsätta
mig denna sammanslagning, men nu är emellertid förhållaudet,
att Sverige står framför alla länder i afseende å telefonväseudets utveckling,
och det är uti detta utvecklade telefonväsende, som det förnämsta
hindret ligger för att åstadkomma de fördelar, som man önskat
vinna genom denna sammanslagning.

Hvad Sveriges ställning i afseende å telefonväsendet beträffar, så
ber jag att få nämna, att i Sverige finnas 17,000 telefoner på en folkmängd
af 4,500,000 invånare, livilket gör en telefon för hvar 260:de
person. I Tyskland finnas 80,000 stycken telefoner på 40,000,000
invånare, hvilket gör en telefon på hvar 500:de person. I Sverige
är telefonledningarnas längd 40,000 kilometer, d. v, s. I kilometer på
hvar 113:e person; i Tyskland 180,000 kilometer, d. v. s. 1 kilometer
på hvar 223:e person. Jemför man således dessa båda länder, finner
man, att frågan ställer sig temligen olika, hvartill dessutom kommer,
att sammanslagningen i Tyskland icke är så fullständig, som man
föreställer sig.

I Tyskland sitter såsom chef en minister med säte i konseljen,
hvilken sålunda motsvarar vår finansminister med afseende på sin
ställning till de båda verken; han är chef lör rikspostamtet och har
tre afdelningschefer — direktörer — under sig, motsvarande våra generaldirektörer.
Af dessa tre afdelningar har den ena 8, den andra
6 och den tredje 9 byråar, således tillsammans 23 — öfverstyrelsens
hela personal uppgår alltså till 27 personer, Indika hafva vidt skilda
lokaler och äro i många afseenden sjelfständiga; särskildt är afdelningen
för telefonväsendet mycket sjelfständig. Emellertid äro, det medger
jag, af de tre direktörerna eu gemensam för hela verket, under
det de båda andra hafva skilda grenar. Huru det ställer sig med
afseende å vinsten geuom sammanslagningen i Tyskland är mycket
svårt att säga, enär i Tyskland utgifterna icke bokföras åtskilda för
de olika grenarne af denna verksamhet, utan endast inkomsterna, i
följd hvaraf det är ganska svårt att klargöra, huru det i ekonomiskt
afseende skulle ställa sig med hänsyn till de skilda grenarne. Derjemte
har man mycket svårt att jemföra nuvarande förhållanden med

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjensteman.

(Forts.)

N:o 18.

Angående
beredande af
semester åt
vissa ''posttjensteman.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

dem, som voro rådande, då sammanslagningen egde rum, samt att säga,
att väsentliga besparingar uppstått genom den skedda sammanslagningen,
då man ju icke vet, huru det gestaltat sig, om någon sammanslagning
icke verkstälts.

Utskottet bär erkänt, hvad Sverige beträffar, att icke endast den
nuvarande utan äfven den föreslagna staten för telegrafverket är uppgjord
med all hänsyn till billighet och besparing, och, såsom vi veta,
understiger den föreslagna staten den nuvarande med 1,200 kronor.
Nu har utskottet yttrat sig om många länder, men för att icke trötta
kammaren allt för mycket, skall jag bedja att få fästa mig endast vid
Danmark, hvilket land af utskottet framhållits såsom något efterföljansvärdt.
Men hvarför skola vi gå efter Danmark, då vi gå före detta
land i afseende å telefouväsendets utveckling? För öfrigt har Danmark
ingen telefon; endast eu bit rikstelefon mellan Vedbäck och
Köpenhamn. Dessutom bar Danmark en del telefon för fisket; men
vi finna derför, att förhållandet i detta afseende inom Danmark är
på intet sätt jemförbart med våra förhållanden.

Utskottet beklagar, att origtiga uppgifter lemnats af reservanterna
i komitén rörande Italien och Belgien. Då de äro tagna ur officiella
papper och stå i officielt tryck, så behöfver jag ej försvara dem; jag
kan icke hjelpa, om deri förefinnas några fel. Men beträffande dessa
länder har det dock uppgifvits, att den skedda sammanslagningen icke
ledt till lyckligt resultat. Nästa punkt af anmärkningar rör egentligen
den möjligen uppkommande besparingen. Då komitén uppgjorde sitt
förslag, fann komitén, att genom den ifrågasatta sammanslagningen en
besparing af 95,000 kronor skulle kunna åstadkommas, men jag får
säga att, hade man endast att motse en besparing af nyss angifvet
belopp, så tycker jag, att vinsten vore allt för liten för att åstadkomma
en sä stor rubbning i något, som för närvarande befiunes godt.
Men nu komma embetsverken och saga, att de anse att den af komitén
uppgjorda organisationen kräfver vissa ökade utgifter och att, för
att förvaltningen skall kunna operera effektivt, så väl med afseende å
styrelsen som å inspektionen, tjenstemännens antal måste ökas. En
souschef måste antagas under den högste chefen för en del specialuppgifter
rörande telegrafen och telefonen, och embetsverken beräkna,
att den summa, genom hvilken besparingen skulle minskas, skulle uppgå
till 122,670 kronor, hvari dock ligger ett belopp af 30,470 kronor,
som beror på frankoteckenförsäljningen, som under alla förhållanden
måste beräknas.

Om man då beräknar att man minskar besparingen med omkring
122,000 kronor, så uppstår det egendomliga förhållande, att utgifterna
ökas med 27,000 kronor, i stället för att man skulle vinna en
minskning, ty, om man drager 95,000 från 122,000, så kommer man
till talet 27,000, hvarmed således kostnaderna skulle ökas genom denna
stora och besvärliga omhvälfning.

Nu är jag öfvertygad om, att en och annan skall säga, att dessa
tillägg behöfvas icke. Ja, derom kan man ju tvista, och skulle denna
sammanslagning eu gång komma till stånd, så är det ju Riksdagen,

Fredagen den 16 Mars, f. m.

som kommer att afgöra den saken; jag för min del är dock af den
tanke, att större delen af dem är behöflig.!

Vidare bär det framhållits inom utskottet, att det väl vore sant,
att besparingen icke hade blifvit så stor, om man utgått från förhållandena
år 1891, men att, om en kalkyl öfver de möjligen blifvande
besparingarna nu företoges, besparingen säkerligen skulle befinnas
icke obetydligt större än hvad komitén på grundval af 1891 års förhållanden
beräknat. Detta är dock enligt min tanke ganska ovisst,
då ju bär tillkomma åtskilliga under årens lopp från 1891 tills nu
gjorda utgifter t. ex. till arfvoden åt extra ordinarie tjenstemän, livilkas
utbetalning varit absolut nödvändig, och hvilka nu liksom då komma
att öka beloppet af det hela.

Emellertid säger utskottet, att bland andra utgifter, hvaruti en
icke obetydlig besparing kunde åstadkommas, förekomma utgifter för
inventarier, skrifmaterialier och dylikt samt för lokaler och dessas belysning,
uppvärmning, renhållning och städning. Jag har nyss i Första
Kammaren yttrat mig om detta förhållande; jag nödgas nu i denna
kammare upprepa detsamma. — Jag vill då i det hänseendet nämna,
att det för närvarande finnes 165 lokaler i olika delar af landet upplåtna
för telegrafen. Af dessa betala omkring 17 stycken i hyra 13,500
kronor, omkring 133 stycken lemnas fritt. Skulle nu en sammanslagning
ega ruin, så är det mer än antagligt, att största delen af dessa
fritt upplåtna lokaler indragas, och här är i många fall fråga om icke
blott lokaler åt anstalterna, utan äfven åt telegraftjenstemännen. Dessutom
finnas af kommuner hyrda lokaler, för hvilka de betala ett hyresbidrag
af 4,500 kronor. Alla dessa lokaler skulle man nu genom en
skeende sammanslagning gå miste om. Således tror jag, att förlusterna
mycket väl gå upp emot eller till och med mer än väl uppväga de
besparingar, som eljes skulle uppstå, enär man dessutom icke kan
tänka sig, att en telefonstation kan inrymmas i eu postlokal. Ett
vexelbord kan icke, för att på ett effektivt sätt verka, stå i en postlokal,
der det bullras och folk går ut och in. Det måste hafva ett
särskilt rum. Ej heller kan postmästaren springa upp och telefonera
midt under det han sitter och expedierar bref, ty då får allmänheten
vänta och det vigtigaste af allt, som rör telefonen, är ju att gifva
allmänheten tillfälle att ögonblickligen få sina samtal.

Äfven ur ekonomisk synpunkt är det i högsta grad vigtigt, att
dessa samtal hastigt expedieras, ty ett eller ett par samtal mindre om
dagen per apparat för de interurbana leduingarna gör dock icke så
litet i längden. Snabbheten i expedieringen är alltså en oerhördt vigtig
sak, och man bör derför se till, att eu person ständigt finnes vid
vexelbordet och icke springer från och till. Detta hör nu egentligen
till telegraf- och telefonfrågan, men jag har icke kunnat underlåta att
nu beröra den, ty derpå beror, om lokalerna skola hafva större eller
mindre omfattning.

Vidare har utskottet anmärkt, att det finnes ett par förenade postoch
telegrafstationer, hvilkas föreståndare uppgifvit, att det gått väl
för sig, och dessa föreståndares utlåtanden hafva blifvit företedda för
utskottet; det är Leksand och Kopparberg. Härpå ber jag att få svara,
Andra Kammarens Prat. lS9i. N:o 13. 2

N:o 18.

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjenstemän.

(Forts.)

N;o 18.

Angående
beredande af
semester åt
visso posttjensteman.

(Forts.)

Fredagen, den 16 Mars, f. m.

att det vid dessa stationer icke finnes rikstelefon, och detta kan ju i
hög grad inverka på resultatet af sammanslagningen. Och dessutom
är frågan, i hvad mån man lyckats, icke en sak, som dessa tjensteman
sjelfva kunna afgöra, utan afgörandet dervidlag torde böra öfverlemnas
åt deras öfverordnade och åt allmänheten. Finge man in utlåtanden
från dessa håll, så är det väl icke alldeles så säkert, att de skulle gå
i samma rigtning som de, hvilka de sjelfva behagat afgifva.

Och hvad det ekonomiska resultatet beträffar, skall jag be att få
nämna, att under de senaste 10 åren inkomsterna vid Leksands station
i medeltal uppgått till 6,846 kronor och de direkta utgifterna till
14,706 kronor, då deremot vid en likartad station, nemligen Mora, inkomsterna
under samma tid uppgått till i medeltal 14,209 kronor och
utgifterna till 18,106 kronor om året. Detta talar ju icke för antagandet,
att sammanslagningen skulle medföra vinst i ekonomiskt afseende.

Hvad jag syftar på med hvad jag haft äran anföra, är egentligen
det, att om Riksdagen, trots hvad som blifvit skrifvet och sagdt i fråga
om sammanslagningen, fortfarande skulle vilja hålla frågan sväfvande
ja, då kan jag icke hjelpa det, och det är icke mycket att säga derom.
Men jag skulle för min del önska, att det icke i Riksdagens skrifvelse
måtte inflyta den del af motiveringen, jag nu berört och som återfinnes
i betänkandet på sid. 18 till och med sid. 23. Jag föreställer mig
nemligen, att jag i någon mån lyckats besvara vissa af de anmärkningar,
som af utskottet blifvit framstälda mot departementschefens
sätt att behandla denna fråga. Skulle det så vara, att någon af kammarens
ledamöter i detta fall delar min uppfattning, så vore jag naturligtvis
tacksam för att i detta afseende erhålla understöd. Af Första
Kammarens ledamöter i statsutskottet hafva, som herrarne finna, tre
reserverat sig mot detta uttalande.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid — jag har redan
gjort det länge nog — men jag torde längre fram under förmiddagens
lopp, då anslagen till telegrafverket komma under behandling, få tillfälle
att återkomma till frågan.

Herr Boethius: Vid föredragningen af denna hufvudtitel för liden

riksdag tog jag mig friheten framhålla, att det, enligt min åsigt,
skulle hafva varit önskligt, om förslag då väckts att bereda semester
åt tjenstemännen vid postverket, och jag framhöll såsom skäl derför
två synpunkter, den ena att man derigenom skulle bereda dessa tjensteman
en lättnad i deras tunga arbete, hvilket äfven för staten skulle medföra
den fördelen, att de skulle lemna ett bättre arbete, den andra —
och det var för mig ett fullt ut lika vigtigt skäl — att genom en
sådan anordning den yppersta kontroll skulle vinnas på dessa tjensteman,
nemligen den, som utgöres af en obligatorisk semester.

Till min glädje har jag sett, att Kong!. Maj:t vid denna riksdag
väckt förslag i ämnet, men till min stora ledsnad har jag också sett,
att statsutskottet afstyrkt detsamma. Då jag vidhåller de åsigter jag
förut byst i frågan och då jag icke kan finna dem vederlagda af utskottets
nakna påstående, att denna fråga blott kan lösas i samman -

Fredagen den 16 Mars, f. m.

bang med post- och telegrafverkens sammanslagning, så får jag för
min del be att få instämma med de herrar, som, rörande den nu föreliggande
punkten, yrkat afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts förslag eller till den reservation, som afgifvits af herr
Casparsson m. fl.

Med herr Boethius förenade sig herr Peterson i Hasselstad.

Herr von Krusenstjerna: Endast några ord med anledning
af ett yttrande af eu ledamot af statsutskottet. Han yttrade, att då
det för en posttjensteman, som ville skaffa sig semester, kunde gälla
eu utgift på icke mera än 100 kronor, så vore detta ingen afsevärd
utgift. Men, mine herrar, för en tjensteman, som har hustru och barn
och en årsinkomst af endast 2,200 å 2,400 kronor — jag tager som
exempel en postexpeditör, som ännu icke fått ålderstillägg — för en
sådan tjensteman är dock 100 kronor ett ganska afsevärdt belopp.

Samme talare ansåg, att man kunde vinna samma mål genom att
bereda tjenstemännen söndagshvila. Men dervid möter det hinder, att,
när det är fråga om göromål, som skola af tjenstemän förrättas, det
faller sig vida svårare än vid vikariering för betjente att skaffa kompetenta
personer, som äro villiga att om söndagarne träda in och sköta
tjensten, och det medför dessutom icke samma fördelar, som om man
får en längre tid i sträck lemna sina vanliga sysselsättningar och söka
hvila på landet.

Vidare gjordes af samme talare den invändning, att införandet
af semester skulle motverka sträfvandet att göra tjensterna till ordinarie
och i stället nödvändiggöra en ökning i antalet extra biträden.
Men icke, tror väl den ärade ledamoten af statsutskottet, att det är
möjligt, äfven om man får antalet ordinarie tjenster ökadt, att i postverket
kunna undvara extra biträden. Användandet af sådana måste
nödvändigtvis fortgå, ty i ett verk med så stor personal som postverket
är det omöjligt att få alla tjenstemän på ordinarie stat.

Talaren yttrade slutligen, att om man gifver semester åt posttjenstemännen,
så skulle det komma att medföra den konseqvensen,
att man vore nödsakad medgifva sådan äfven åt personalen i andra
verk, der semester nu ej förekommer, och han erinrade särskild^ om
jag fattade honom rätt, om jernvägarne. Om jag icke är illa underrättad,
så finnes emellertid der redan semester, åtminstone för kontorspersonalen,
som bar rättighet till 14 dagars ledighet två gånger om året.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande. När vi sedan komma till telegrafstaten,
torde jag få tillfälle att yttra mig med anledning af hvad herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet anfört beträffande den
stora frågan om sammanslagning af post- och telegrafverken.

Herr Hedin: Jag ber till eu början att få gifva till känna, att

jag för min del icke har något att anmärka mot hvad Kongl. Maj:t
i semesterfrågan föreslagit, men jag tillåter mig att på samma gång
påpeka ett önskningsmål och tillika uttala den önskan, att chefen för
generalpoststyrelsen måtte taga detta önskningsmål i öfvervägande, då

N:o 18.

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjenste
n din.
(Fortn.)

N:o 18.

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjcnstemän.

i Korts.)

Fredagen den 16 Mars, f. in.

denua fråga, hvilken väl nu icke blir afgjord, förr eller senare och antagligen
snart nog på Kongl. Maj:ts initiativ åter kommer in till Riksdagen.
Detta önskningsmål vore, att vederbörande då äfven täcktes
hafva i åtanke postbetjeningens i min tanke icke oberättigade anspråk
på att erhålla — jag skall icke begagna uttrycket semester, ty det
har fått betydelsen af en viss tidslängd — utan någon, låt vara helt
ringa, sammanhängande ledighet. Om det också icke kunde blifva en
hel månad, om det blefve endast ett par veckor, skulle eu sådan ledighet
för dem säkerligen vara af stort värde. Jag håller före, att det
skulle rätt väl anstå staten och dess myndigheter att föregå de enskilde
med godt exempel i att tänka på dem, hvilka hafva det allra
tyngsta arbetet och hvilkas målsmän äro inom de statsverksamheten
representerande institutionerna färre än deras, som bekläda de högre
platserna. Det skulle icke vara någon dålig eller klandervärd eller till
sina följder betänklig och skadlig statssocialism.

Jag kan icke underlåta att anföra ett par ord med anledning af
ett yttrande, som till min stora förundran här fäldes för en stund
sedan. Det är, som vi alla veta, ganska sällsynt att finna embetsverken
ställa sig på deras sida, som önska indragning, förenklingar och ökad
sparsamhet i statsförvaltningen. När någonting sådant någon gång
undantagsvis inträffar, förtjenar det enligt min tanke allt beröm. Och
jag hörde i allt fall icke på sin tid någon illa omtala statskontoret,
då det med stor beredvillighet förklarade sig färdigt att utan tillökning
i arbetskrafter öfvertaga eu icke ringa del nya göromål. Då nu Riksdagens
önskan om en sammanslagning af post- och telegrafverken haft
förmånen att röna understöd af generalpoststyrelsen, så synes det mig
väl, att man kan vara berättigad att uttala olika meningar om lämpligheten
af eu sådan sammanslagning, men att detta generalpoststyrelsens
tillmötesgående mot en af Riksdagen uttalad önskan skulle blifva karakteriseradt
på det sätt, som skett från statsrådsbänken, då det yttrades,
att postverket eller geueralpoststyrelsen — jag minnes nu icke
ordalagen sä noga —- hade gång på gång friat till telegrafverket, det
var mig synnerligen oväntadt, helst den klandrande anmärkning, som
deri ligger, träffar en man, som under en lång följd af år genom sina
utomordentliga förtjenster beredt sig eu verklig särställning i den
svenska administrationens annaler. Det gamla
kan icke försvara sig sjelf, han behöfver för öfrigt icke mitt försvar,
men min egen känsla bjuder mig att protestera mot ett sådant bedömande
af en del af hans vackra lifsgerning.

Herr Broström: Redan år 1892, då denna fråga förelåg för

Riksdagen, tillkännagaf jag, att jag var öfvertygad om billigheten af
att det föreliggande förslaget genomfördes. De många uttalanden till
förmån för Kongl. Maj:ts proposition, som nu äro gjorda, synas visa,
att frågans lyckliga lösning har varma sympatier inom denna kammare,
och de skäl, som från utskottets sida anförts för dess mening, synas
mig vara så svaga, att jag vill hoppas, att kammaren bifaller Kongl.
Maj:ts proposition, till hvilken jag skall be att få yrka bifall.

Herr Aulin förenade sig med herr Broström.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Jag kan icke underlåta att med anledning af herr Hedins yttrande säga,
att jag icke tror, att den person, han syftade på, behöfver hans försvar,
fastän han icke är närvarande, allra minst mot de ord som jag
fälde. Ty de ord, som jag fälde — skämtande, det medgifver jag —
träffade icke någon person, utan afsågo endast det förhållande, som
alltid egt rum, nemligen att postverket och dess tjensteman, då en
sammanslagning varit på tal, alltid visat sig önska en sådan, medan
deremot telegrafverket och dess tjenstemän ansett en sammanslagning
olämplig. Jag har ej haft någon anledning antaga, att ej dessa önskningar
och uttalanden å båda sidor varit dikterade af fullkomlig öfvertygelse,
och jag har ej heller sagt något sådant. Min mening har
alltså ej varit att såra, och jag tror heller icke, att det behöfves
något försvar för vare sig den ene eller andre, som haft med saken
att göra.

Herr Hedin: Att den person, hvilken vi syfta på, icke behöfver

mitt försvar, har jag sjelf sagt, och det behöfver följaktligen icke upprepas
af herr von Essen.

Herr Waldenström: Då jag af gammalt varit en bland dem,

som motionerat om sammanslagning af post- och telegrafverken, så
må det tillåtas mig att blanda in ett ord i denna diskussion.

Hvad beträffar herr statsrådets yttrande, att telefonväsendet i vårt
land är mera utveckladt än i något annat land, så eger det sin rigtighet,
när man tänker på apparaternas antal i förhållande till folkmängden.
Men det oaktadt är det klart, att telegraf- och telefonstyrelsen
i Tyskland har ett ofantligt mycket större telefonverk att sköta,
än hvad telegrafstyrelsen här har. Jag känner en stad i norra Sverige,
der det lär finnas en telefonapparat på hvar tionde eller elfte invånare.
Så många telefoner gifves det icke här i Stockholm i förhållande
till folkmängden, men] deraf kan man väl icke draga den slutsatsen,
att icke den förra telefonstationen skulle kunna skötas med likadan
eller t. o. in. mycket mindre förvaltning, än telefonstationen i Stockholm.
Hvad beträffar det af herr statsrådet omnämnda förhållandet
mellan telegrafstationerna i Leksand och Mora, eller att kostnaderna
för Leksands station proportionsvis varit större än för Mora station,
men att inkomsterna för den förra deremot varit mindre än för den
senare, så torde det nog icke bero derpå, att på det ena stället förekommer
sammanslagning, men på det andra icke, utan på andra omständigheter,
t. ex. att Leksand är en mycket mindre betydande plats
än Mora.

För öfrigt skall jag be att för min enskilda del få instämma i
det, som herr Hedin yttrade derom att man, då frågan om semester
för posttjenstemännen slutligen skall afgöras, må taga under öfvervägande,
om icke äfven postbetjente må kunna erhålla någon lindring
i sina göromål. Jag har sjelf några gånger fått vara målsman för
postbetjente i Gede hos generalpoststyrelsen; jag har med anledning
deraf varit nödsakad att sätta mig in i hvad dessa postbetjente hafva

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjensteman.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m,

Angående att gorå, och jag kan försäkra, att det verkligen är så mycket, att
l7emetier åt ingen af dem, som tjenstgöra på postkontoret, har något lik "visZ

post- nan(-c- Jag skall derför som sagdt be att få lägga vederbörande på
tjensteman, hjertat att äfven taga postbetjentes sak under ompröfning, när denna
(Forts.) angelägenhet slutligen skall ordnas.

Ilerr Elis Nilson instämde häruti.

Herr Petersson i Runtorp: Denna fråga kan nog vid första

påseende synas mycket lätt och enkel, om man endast håller sig till
och tänker på hvad som föreslås i den kongl. propositionen. Men
tänker man på konseqvenserna, är frågan icke så obetydlig, ty detta
förslag torde kunna betraktas såsom blott eu liten förelöpare till hvad
som komma skall. Börjar man att på detta sätt gifva semester åt
den ifrågavarande tjenstemannacorpsen, så vet ingen, hvar det kommer
att sluta. Det ginge väl an, om man inskränkte semestern till dessa,
men exemplet smittar, och med det exempel, som gifvits af post-,
telegraf- och telefonpersonalen, torde anspråk af så stor omfattning
uppkomma, att det torde blifva svårt för Riksdagen att tillfredsställa dem.

Jag kan visserligen icke neka till, att det synes mig billigt, att
de personer, hvilkas arbete är särskilt ansträngande, böra hafva
semester, men jag kan icke vara med om att de då skola bibehålla
sin lön med ty åtföljande tjenstgöringspenningar. Om de skola behålla
sina tjenstgöringspenningar, när de hafva ledighet, hvarför kallas de
då tjenstgöringspenningar? Skola de behålla äfven den delen af sin
aflöning, så borde åtminstone namnet ändras. För min del tycker jag,
att det är alldeles tillräckligt, om de få behålla eu del af sin lön.

Börja vi på detta sätt, hvart skall det då taga vägen? Man har
börjat med de högre tjenstemännen, och så går det allt längre ned.
Snart komma nog också vaktmästarne och begära semester med bibehållande
af fulla lönen, och slutligen komma väl också våra drängar
och begära att få semester med full lön. Jag tror att man, innan
man slår in på denna bana, bör noga se till, hvart det tar vägen,
och för min del kan jag icke finna annat, än att denna fråga ytterligare
bör ligga till sig.

Hvad angår sammanslagningen, så har ju Riksdagen i skrifvelse
uttalat sig derom, och jag är öfvertygad om att den bör ske. Att
man icke precis kan beräkna, huru det kan gestalta sig, ligger ju i
sakens natur, ty eu beräkning, som blifvit gjord för ett eller annat
år sedan, kan möjligtvis på grund af förändrade förhållanden icke
längre hålla stånd. Men ger man nu genom ett bifall till semesterförslaget
ett exempel i den rigtningen, innan sammanslagningen egt
rum, så komma båda verken nog att utveckla sig oberoende af hvarandra,
så att en förening framdeles blir svårare. Då nu eu sådan
sammanslagning med fördel kunnat ske i andra länder, bör den väl
kunna ske äfven här.

Det finnes derjemte en del andra frågor, som behöfva lösas, såsom
pensionsfrågan, och då kan det tåla vid, att den nu föreliggande frågan
uppskjutes. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Det låter ju mycket bra, hvad herr Nils Petersson nyss yttrade, men
jag hoppas dock, att ingen af kammarens ledamöter låter fånga sig
af det resonnementet. Ty den semester, hvarom här är fråga, afser
icke allenast att bereda hvila åt tjenstemännen, utan äfven att åstadkomma
kontroll. Det måste derför vara en obligatorisk semester.
Men en sådan kan ej införas, utan att tjenstemännen få behålla hela
lönen under semestern. Säg till en tjensteman, att han skall lemna
sin tjenst en månad om året och derunder afstå en del af sin lön,
oaktadt hans utgifter under ledigheten kanske äro större än annars.
Man skall då icke kunna begära, att han skall taga emot en sådan
semester. Och skulle så vara, att kammaren ville se frågan ur samma
synpunkt som herr Nils Petersson, då betackar jag mig för ett bifall
till en sådan semester, äfven om det i dag skulle beviljas.

Kongl. Maj:ts afsigt med förslaget är — jag upprepar det ännu
en gång — icke endast att bereda dessa tjensteman en välbehöflig
hvila, utan äfven att åstadkomma en nyttig och nödig kontroll, och
detta kan icke ske annat än genom en obligatorisk semester, så att
tjenstemännen blifva tvungna att taga den ledighet, som bjudes dem.

Angående
beredande af
semester åt
vissa posttjenstemän.

(Forts.

Herr Themptander: Genom den motivering, som det ärade

statsutskottet begagnat, har den ur statsregleringssynpunkt onekligen
ganska obetydliga frågan om beredande af semester åt posttjenstemäunen
blifvit stöld i samband med den stora principfrågan om en
sammanslagning af post- och telegrafverken. Men, mine herrar, om
vi nu vilja se hvar sak för sig. så kunna vi dock icke annat än erkänna,
att i det stora hela alls intet samband finnes mellan dessa
båda frågor. Man kan väl nemligen icke påstå, att behofvet att bereda
semester åt posttjenstemännen skulle vara i någon mån beroende af
den utgång, som frågan om sammanslagningen erhåller.

Då jag nu i strid mot den ärade talaren på kalmarlänsbänken
anser, att, om än denna fråga ur statsregleringssynpunkt är ganska
liten, den dock verkligen eger mycket bekjertansvärda sidor, så väl
med hänsyn till dessa posttjenstemäns behof af en tids hvila från sina
verkligen ansträngande göromål, hvilka i så många afseenden skilja
sig från andra tjenstemäns åligganden, bland annat genom den på
många ställen förekommande, mycket betungande nattjenstgöringen, som
ock ur kontrollsynpunkt, och det ur sistnämnda synpunkt, såsom herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet nyss framhållit, är ett
stort allmänt intresse, att en sådan semester kommer till stånd, så
skulle jag vilja hemställa till herrarne, huruvida det dock icke kan
vara skäl att afgöra denna fråga alldeles oberoende åt den stora
organisationsfrågan.

Det synes mig icke vara lämpligt, att kammaren vid det blifvande
beslutet i denna fråga söker att i detta beslut inlägga något uttryck
af sin uppfattning af nyssnämnda stora fråga. Vi komma ju i en
följande punkt till en omfattande regleringsfråga, som står i allra
närmaste sammanhang med frågan om sammanslagningen af de båda
verken. Vid afgörandet af den punkten är det helt naturligt, att

N:o 18. 24 Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående kammarens uppfattning i organisationsfrågan tager sig ett uttryck,
Semester åt men <*en nu föreliggande punkten synes det mig, som om kamera,
post- maren både allt möjligt skäl att fatta sitt beslut utan att dervid taga
tjensteman, minsta hänsyn till den stora organisationsfrågan. Det är denna syn(Forts.
) punkt, som jag velat framhålla, då jag yrkar bifall till Kongl. Majits
förslag i den föredragna punkten.

Häruti instämde herrar Hammarlund, Wéllander, Swartling,
Zotterman, Eklundh från Lund och Svensson från Karlskrona.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å nämnda
hemställan och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den som, med afslag å statsutskottets hemställan i lista punkten
mom. a) i utlåtandet n:o 8, bifaller Kongl. Majits förslag angående
beredande af semester utan minskning i inkomster å tjensten för posttjenstemännen
vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 90 ja mot 88 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Alom. b).

Kongl. Maj:t hade föreslagit att åt aktuarien Hans Fredrik Wennerbom
måtte beviljas en.årlig pension å 1,600 kronor, att af postmedlen
utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken
afsked ur postverkets tjenst blefve Wennerbom beviljadt. Utskottet
hemstälde, att Kongl. Majits förevarande framställning måtte på det
sätt bifallas, att åt Wennerbom beviljades en årlig pension å 1,000
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken
afsked ur postverkets tjenst blefve honom beviljadt.

I fråga härom anförde i

Herr von Krusenstjerna: Aktuarien Wennerbom uppbär för
närvarande under tjenstledighet på grund af sjukdom 2,800 kronor af

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

postmedel. Till hans vikarie utgå 1,200 kronor, utgörande Wennerboms
tjeustgöringspenningar, och derutöfver af postmedel lika stort
belopp 1,200 kronor. Således äro postverkets utgifter för aktuarietjensten
för närvarande 2,800 kronor plus 2,400 kronor eller tillsammans
5,200 kronor. Nu har Kongl. Maj:t för Wennerbom begärt pension
till belopp af 1,600 kronor, för att han jemte den pension å
1,200 kronor, hvartill han är berättigad från civilstatens pensionsinrättning,
må erhålla samma belopp i pension eller 2,800 kronor, som
han nu har rätt att uppbära. Om nu detta afslås, d. v. s. om Kongl.
Maj:ts förslag icke bifalles, utan pensionen bestämmes till det lägre
belopp, som utskottet föreslagit, hvad blir följden? Jo, som jag antager,
står Wennerbom qvar till dess han uppnått 65 års ålder — han är
nemligen icke skyldig att taga afsked, och tjenstledighet kan ej vägras
honom, så länge han kan förete fullständigt sjukbetyg — och postverket
får för tjenstens uppehållande utbetala 5,200 kronor. Bifalles
deremot Kongl. Maj:ts förslag, så tager han afsked. Då blifva postverkets
utgifter: 1,600 kronor för Wennerboms pensionering och 3,000
kronor i lön åt hans efterträdare, eller tillsammans åtminstone under
de törsta 5 åren 4,600 kronor, således 600 kronor mindre än nu.
Härtill kommer det pensionsbelopp, som utgår från civilstatens pensionsinrättning
eller 1,200 kronor.

Det är ju således för postverket en ren fördel, om Kongl. Maj:ts
förslag bifalles, hvartill kommer att tjensten blir skött af en ordinarie
innehafvare.

Det är af dessa skäl som jag tillåter mig att yrka, att kammaren''
ville, med afslag å utskottets hemställau, bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Frie sen: Herr talman, mine herrar! Med afseende å
den pensionsfråga, som föreligger, ber jag att få upplysa, att mannen
i fråga är endast 59 år gammal och har endast 31 tjensteår. Det är
således klart, att han hvarken i ena eller andra hänseendet hunnit så
långt, som i allmänhet är bestämdt för att civila tjenstemän skola vara
berättigade till pension. Det oaktadt skulle han, enligt utskottets
förslag, erhålla såsom direkt statsanslag 1,000 kronor och från civilstatens
pensionsinrättning 1,200 kronor, eller tillsammans 2,200 kronor
årligen — ungefär samma belopp, som en kapten erhåller i pension;
och det förefaller mig, som om det kunde vara tillräckligt.

Nu är det visserligen sant, att det för postverket skulle blifva
en besparing på 600 kronor, äfven om Kongl. Maj:ts proposition bifölles;
men för det allmänna deremot skulle det då blifva i det hela
en ökad utgift af 600 kronor. Ty, såsom den föregående ärade talaren
nämnde, är nu postverkets utgift för platsens upprätthållande 5,200
kronor; bifalles deremot Kongl. Maj:ts förslag, blir utgiften från postverket
4,600 kronor, men dessutom komme 1,200 kronor att utgå från
civilstatens pensionsinrättning, d. v. s. hela utgiften blefve 5,800 kronor.
Således skulle, om Kongl. Maj:ts förslag går igenom, utgiften
för det allmänna blifva 600 kronor större än förut. Att bevilja den
föreslagna pensionen under sådana vilkor har icke synts utskottet
möjligt, utan utskottet har stannat vid siffran 1,000 kronor, hvarvid

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

utgifterna af allmänna medel blifva enahanda, antingen den ifrågavarande
personen står qvar eller afgår. Att han nödvändigt skall stå
qvar, såsom den föregående ärade talaren antog, det vet jag icke.
Han kan visserligen icke tvingas att taga afsked; men huruvida det
är alldeles nödvändigt att bevilja honom tjenstledighet, torde vara
tvifvelaktigt — jag vet åtminstone, att man på andra håll icke anser
det oundgängligen nödvändigt att bevilja tjenstledighet åt sjuka personer,
som äro berättigade till pension.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c).

Bifölls.

Under mom. d) hemstälde utskottet: att Riksdagen, vid bifall till
hvad utskottet i mom. a), b) och c) hemstält och med beräknande af
•postverkets stater för år 1895 till följande belopp, nemligen:

afiöningsstaten ........................................ kronor 3,038,600: —

öfvergångsstaten .................................... „ 2,400

indragningsstaten.................................... „ 593

peusionsstaten ........................................ „ 89,325

omkostnadsstaten.................................... „ 4,733,500

oförutsedda utgifter................................- „ 40,000

afkortningar och restitutioner in. m..... „ 45,182

tillsammans kronor 7,944,600: —,

måtte bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 7,944,600
kronor, att utgå direkt af postmedlen.

I en vid utlåtandet fogad, af herrar C. E. Casparsson, 11. P. P.
Tamm, O. M. Björnstjerna och Ii. G. von Hedenberg afgifven reservation
rörande mom. a) och d) af förevarande punkt, i hvilken
reservation beträffande mom. a) yrkats, att utskottet skulle hemställa
om bifall till Kongl. Maj:ts i den delen gjorda framställning, hade
vidare under mom. d) hemstälts:

“att Riksdagen, med bifall till hvad utskottet i mom. a), b) och
c) hemstält och med beräknande af postverkets stater för år 1895 till
följande belopp, nemligen:

afiöningsstaten ........................................ kronor 3,065,600:

öfvergångsstaten ........... ,

indragningsstaten.................................... ,

pensionsstaten ...........................,........... ,

omkostnadsstaten.................................... ,

oförutsedda utgifter................................ ,

afkortningar och restitutioner m. m..... ,

tillsammans kronor 7,980,100: —,

må bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 7,980,100
kronor, att utgå, direkt af postmedlen.''-''

2,400
593
89,325
4,737,000
40,000
45,182

Fredagen den IG Mars, f. m.

N;o 18.

'' Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr von Krusenstjerna: Efter det beslut kammaren fattat vid
punkten a) hemställer jag, att kammaren vid punkten d) måtte fatta
beslut i öfverensstämmelse med den reservation, som tinnes intagen i
utskottets betänkande å sid. 99.

Herr von Friesen: Jag har icke någon erinran att göra vid den
siste ärade talarens framställning, men jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på en annan fråga, som beröres af den nu
föredragna punkten. Generalpoststyrelsen har nemligen framkommit
med ett anslagskraf för de s. k. postelevkurserna. Då jag först tick
se detta förslag, tilltalade det mig icke synnerligen. Att upprätta ett
nytt slag af skolor syntes mig icke särdeles lämpligt; jag ansåg, att
man kunde fordra, att den, som intages i postverket, skulle redan vid
inträdet vara fullt kompetent att sköta tjenstgöringen i verket. Men
vid frågans behandling fästes min uppmärksamhet på att man genom
anordnandet af dylika kurser kunde undvika att ställa de allmänna
kunskapsfordringarna för inträde i postverket så högt, som eljest vore
nödvändigt. Det skulle då icke blifva erforderligt att de, som aspirerade
på anställning i posten, sysselsatte sig med skolstudier så länge,
som om dessa kurser icke funnes. Detta skäl var för mig synnerligen
talande. Nu har jag deremot sett i tidningarna, att generalpoststyrelsen
hädanefter kommer att för inträde i postverkets tjenst fordra
affagd studentexamen. Detta är en bestämmelse, som förefaller mig
vara ganska betänklig. Det är kammaren utan tvifvel bekant, att de
allmänna läroverken äro, jag kan väl säga, öfverbefolkade. Det kan
dock icke vara nyttigt, att så många unga män få sysselsätta sig med
abstrakta studier under en så lång tid af sitt lif som till 19 å 20 års
ålder. Flei''e böra icke göra det än som oundgängligen behöfves. Nu
blir emellertid fallet, att om för inträde i ena eller andra verket fordras
studentexamen, kommer att till de allmänna läroverken tillströmma
icke blott ett så stort antal nya elever, som motsvarar verkets behof,
utan ett vida större antal. Om t. -ex. postverket behöfver 30 nya
elever årligen, derför att 30 nya platser erbjudas, så komma säkerligen
på grund af inträdesfordringarna för postverket icke endast 30
nya elever in i allmänna läroverken, utan fyra eller fem gånger så
många, och alla dessa sträfva att aflägga studentexamen. Men hvart
skola då alla de öfriga taga vägen, då endast 30 kunna komma in i
postverket? Alla hafva dock för att komma in i postverket aflagt
studentexamen. Man säger, att de få vända sig åt andra håll. Ja,
detta är nog rigtigt; men de både utan tvifvel haft bättre utsigter på
andra håll, om de tidigare kommit ut i det praktiska lifvet, än då de
komma dit först efter studentexamens afläggande. Ifrågavarande bestämmelse
af generalpoststyrelsen bidrager sålunda till att många ynglingar
få sitt utträde i det praktiska lifvet försenadt. Detta synes
mig olämpligt, och jag beklagar derför, att poststyrelsen utfärdat en
sådan bestämmelse.

Af hvad jag nu sagt kan möjligen synas, som jag borde yrka

N:o 18. 28 Fredagen den 16 Mars, f. m.

afsteg på det äskade anslaget till elevkurser, men jag gör det likväl
icke, emedan jag icke vill tro, att den ifrågavarande bestämmelsen är
så fäst och orygglig, att den icke kan ändras.

Häruti instämde herrar Manicell, Aulin, Ericltson i Bjersby, Ilazén,
Bokström, Pehr son i Törneryd, Svensson från Karlskrona, Petri, Jonsson
i Hot och Waldenström.

Herr von Krusenstjerna: Med anledning af herr von Friesens
yttrande tillåter jag mig till en början fästa uppmärksamheten derpå,
att den omständigheten, att kurser för postelever äro inrättade, icke
i och för sig kan medföra, att studentexamen kan anses obehöflig för
dem, som söka inträde i postverket. Ty hvad är det dessa elevkurser
omfatta? Jo, det är företrädesvis ämnen, hvilka eleverna måste inlära,
vare sig de tagit studentexamen eller icke, enär de icke vid läroverken
fått dessa kunskaper. Het är först och främst kännedom i postförfattningarna,
såväl de svenska som internationella, och i redovisningsxn.
fl. reglementen. Dessa saker kan en inträdessökande naturligtvis
icke känna till derför, att han tagit studentexamen. Numera fordras
derjemte af posttjenstemännen temligen stora kunskaper i lefvande
språk, och detta i vissa branscher i högre grad, än som fordras, för erhållande
af ett vanligt betyg i studentexamen. Så fordras särskilt
god kunskap i tyska spi-åket och färdighet att läsa tysk skrift, hvilket
numera är alldeles nödvändigt, sedan Tyskland slutat att begagna
vanliga skriftypen, utan vid alla meddelanden derifrån, som för öfrigt
äro ganska många, begagnar tysk skrift. Vidare fordras ganska omfattande
kunskaper i franska språket, sedan detta språk af verldspostföreningeu
antagits såsom det internationella språket. Jag kan
försäkra lierrarne, att det visat sig, att äfven de postelever, som aflagt
studentexamen, icke innehaft för posttjensten tillräckliga kunskaper
i dessa språk. Likaså hafva deras insigter i postal geografi visat
sig alldeles otillräckliga. Det är hufvudsakligen i dessa ämnen, som
elevkui’sen skall bibringa dem nödiga insigter.

Herr von Friesen beklagade vidare, att generalpoststyi’elsen utfärdat
detta cirkulär angående vilkoren för antagning till postelev.
Jag vill först nämna, att studentexamen icke gjorts till ett absolut
vilkor för posteleverna, utan i cirkuläret säges, att i regel komma att
antagas företrädesvis personer, som aflagt denna examen. Hvarför har
emellertid cirkuläret utfärdats? Jo, derför att det visat sig, att då
postverket i höstas skulle antaga omkring 70 elever, anmälde sig
ungefär 300 sökande, af hvilka flertalet aflagt studentexamen, och då
man icke kunde bestrida, att icke de senare vore mera kompetente än
de öfrige, ansåg man rigtigast att fästa uppmärksamheten derpå, att
vid valet bland så många måste man gifva företräde åt dem, som
innehade högre kunskapsbetyg. Man ansåg också, att man iakttog
tillbörlig uppmärksamhet emot aspiranter för inträde i postverket, om
man i god tid erinrade dem härom.

Som min uppmärksamhet blifvit fäst på en oegentlighet i mitt
förra yrkande, ber jag att få ändra det derhän, att orden “med bifall

N:0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

till hvad utskottet i mom. a), b) och c) hemstält och1'' måtte utgå, så
att det i stället komme att heta: att Riksdagen, med beräknande af
postverkets stater för år 1895 till följande belopp, nemligen: o. s. v.
i'' öfverensstämmelse med herr Casparssons m. fl. reservation å sid.
99 af betänkandet; och får jag anhålla om proposition i enlighet
härmed.

Herr ''von Friesen: För min del känner jag mig icke rigtigt
öfvertygad af den näst föregående talarens yttrande. Han nämnde, att
studentexamen icke är tillräcklig för posteleverna med afseende på språkkunskap
och icke heller beträffande postal geografi. Detta synes dock
icke mig utgöra ett skäl, hvarför studentexamen skulle fordras för
postelev, utan snarare för motsatsen. De kunskapsfordringar, som
böra ställas på en posttjensteman, äro ju icke öfverensstämmande med
fordringarna för studentexamen. Det är efter helt andra grunder fordringarna
böra uppställas för inträde i postverket, och det synes mig
derför lämpligt, att särskilda kurser för ändamålet anordnas.

Samme talare nämnde såsom sitt hufvudskål, att så många ansökningar
till elevplats inkommit. Detta är dock eu sak för sig, och
jag antager, att poststyrelsen, utan att taga sin tillflykt till det nu
anlitade mera mekaniska sättet att bedöma sökandenas egenskaper för
tjensten i fråga, mycket väl skulle kunna utgallra dem, som vore för
posttjensten lämpligast.

Härmed förklarades öfverläggningen slutade Med afslag å utskottets
hemställan, biföll kammaren förenämnda reservation i mom.
d) med uteslutande af orden “med bifall till hvad utskottet i mom. a),
b) och c) hemstält och“.

Punkten 2.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen, dels med godkännande
af de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13 januari
1894 föreslagna staterna för telegrafverket och de vilkor för de nya
afiöningarnas åtnjutande, hvilka i sammanhang dermed tillstyrkts, dels
ock med förklarande, att af telegrafverkets medel skulle tills vidare
utgå till telegrafverkets pensionsinrättning ett årligt bidrag, motsvarande
eu och en half procent af den för året beräknade inkomst af telefon-,
abonnements- och samtalsafgifter, och till telegrafverkets enke- och
pupillkassa jemväl ett årligt bidrag till belopp, utöfver det i sådant
hänseende nu utgående, af 1,000 kronor, måtte, under Kongl. Maj:t
förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som
kunde finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag, att utgå
direkt af telegrafverkets medel, till telegrafverket för år 1895 anvisa
enahanda belopp, 2,870,000 kronor, hvartill inkomsterna af telegramportoafgifter
samt af telefonabonnements- och särskilda samtalsafgifter
för året beräknats, samt tillika medgifva, att det öfverskott, som kunde

Angående
anslag till
telegrafverket.

N:0 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

å dessa inkomster uppstå, finge af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets
tidsenliga utveckling ock förbättring.

I sammanhang med denna Kongl. Maj:ts framställning, kade utskottet
till behandling förekaft en af kerr J. II. G. Fredholm, med
kvilken kerr A. Hedin m. fi. instämt, inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 70, deruti kemstälts, att Riksdagen måtte besluta: att, om
lägsta lönegraden för ordinarie telegrafist icke ansåges kunna bibekållas
vid sitt nuvarande belopp (900 kronor), denna lön dock icke måtte
sättas lägre än den, som Kongl. Maj:t funnit lämplig föreslå för de på
telegrafverkets stat lägst aflönade vaktmästare, eller 800 kronor; att
åt de på extra stat upptagna telefonisterna måtte beredas ålderstilllägg,
att årligen utgå med 15 procent af lönen efter fem års
tjenstgöring ock sedermera med ytterligare samma belopp efter kvarje
full tjenstgöringsperiod af fem år; samt tillika att telefonist, som i
följd af genom tjenstgöring försvagad helsa nödgades från tjensten afgå,
måtte i gratifikation beviljas 10 procent af hela den under tjenstetiden
intjenade lönen.

Utskottet hemstälde:

att, med afslag å kerr Fredholms förenämnda motion, Kongl.
Maj:ts ifrågavarande förslag måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen
dels med godkännande af vid utskottets utlåtande bifogade utgiftsstater
för telegrafverket, att tillämpas år 1895, samt af de vilkor för de nya
aflöningarnas åtnjutande, som enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 13 januari 1894 tillstyrkts, dels och med förklarande, att
af telegrafverkets medel finge tills vidare utgå till telegrafverkets pensionsinrättning
ett årligt bidrag af 20,000 kronor, och till telegrafverkets
enke- ock pupillkassa jemväl ett årligt bidrag till belopp, utöfver
det i sådant hänseende nu utgående, af 1,000 kronor, måtte, under
Kongl. Maj:t förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater göra de
jemkningar, som kunde finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag,
att utgå direkt af telegrafverkets medel, till telegrafverket
för år 1895 anvisa enahanda belopp, 2,870,000 kronor, hvartill inkomsterna
af telegramportoafgifter samt af telefonabonnements- ock
särskilda samtalsafgifter för året beräknats, samt tillika medgifva, att
det öfverskott, som kan å dessa inkomster uppstå, finge af Kongl.
Maj-.t användas för telegrafverkets tidsenliga utveckling ock förbättring.

I en vid punkten fogad reservation kade deremot af herrar A.
Persson i Mörarp, II. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen, P.
Holm, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, C. Persson i Ställhult, N.
Petersson i Runtorp, A. P. Danielson, N, Nilsson i Skärkus, L. Norrbij
ock Ollas A. Ericsson kemstälts:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning i hvad den afser
telefonväsendets inordnande i telegrafverket ock dermed sammanhängande
förändringar i telegrafverkets stater icke måtte af Riksdagen bifallas;

b) att kerr Fredholms motion icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda;

c) att, vid bifall till hvad utskottet i mom. «) och b) hemstält,
Riksdagen i anledning af Kongl. Maj-.ts förevarande framställning må»

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

med beräknande af telegrafverkets utgiftsstater för år 1895 till följande
belopp, nemligen:

aflöningsstaten...........................

öfvergångsaflöningsstaten .........

pensions- och understödsstateu
underhållsstaten.......................

...... Er.

......

...... V

...... n

951,900

4,600

112,320

284.800

Angående
anslag Vill
telegrafverketi.

(Forts.)

tillsammans Er. 1,353,620

samt under Eongl. Maj:t förbehållen rätt att i dessa stater göra de
jemkningavsom kunna finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag,
att utgå direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket för år
1895 anvisa enahanda belopp, 1,370,000 kronor, hvartill telegrafinkomsterna
för året blifvit af Eongl. Maj:t beräknade, samt tillika
medgifva, att det öfverskott, som kan å telegrafinkomsterna uppstå,
må af Eongl. Maj:t användas för telegrafverkets och telefonväsendets
tidsenliga utveckling och förbättring.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Här torde
onekligen rätta platsen vara att något närmare gå den fråga in på
lifvet, som utgör sjelfva kärnpunkten i hufvudtiteln för denna gång,
nemligen frågan om sammanslagning af post- och telegrafverken; ty
med denna fråga står utan allt tvifvel frågan om fastställande af en
ny och vidsträcktare stat för telegrafverket i ett mycket nära sammanhang.
Således skall ett bifall till hvad utskottet föreslagit enligt min
. uppfattning på samma gång vara afgörande för huruvida denna gamla
• sammanslagningsfråga någonsin skall kunna återkomma till Riksdagen
och vinna den lösning, som Riksdagen under 26 å 27 år har efterlängtat
och sökt åstadkomma.

Utskottet har ganska fullständigt yttrat sina åsigter och tankar
beträffande de skäl, som statsrådet och chefen för finansdepartementet
anfört till stöd för sin åsigt, att denna sammanslagning icke
bör komma till stånd. Jag antager derför, att mycket icke kan återstå
att tillägga i detta fall. Men herr statsrådet yttrade ett och annat
förut i denna fråga, som kan tåla att något närmare skärskådas. Han
refererade då efter dessa embetsverks uttalande den omständigheten,
att, i stället för att Riksdagen har trott sig genom eu sammanslagning
göra besparingar, resultatet i stället blefve motsatsen, och att kostnaderna
skulle blifva större, om verken vore förenade och opererade
tillsammans, än hvar för sig. — Ja, i det fallet tror jag knappast man
behöfver begagna andra medel och undersökningar än det vanliga
sunda förnuftet för att finna, att den slutsatsen, att det till och med
skulle blifva dyrare genom en sammanslagning, icke kan hålla streck.
Ty genom eu sammanslagning måste det väl ändå stå fast, att åtskilliga
befattningar, som nu skötas af två, kunna skötas af en, att
en mängd skrivelser och expeditioner, som nu måste utföras åt två
personer, i det fallet komme att expedieras af en, och att i flera fall,

N:o 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

der man nu opererar på skilda lokaler, samma utrymme i eu lokal
kan vara tillräckligt för båda verken. Blott dessa saker synas mig
vara tillräckliga för att vederlägga den märkvärdiga slutsatsen, att
det t. o. m. skulle komma att ställa sig dyrare att sammanslå båda
verken, än om man låter dem vara qvar hvar för sig.

Om den frågan tror jag icke att vi så särdeles mycket behöfva
att tala. Men så bar man framhållit, att för allmänheten skulle det
ovilkorligen blifva sämre, derest verken skulle sammanslås, emedan
expeditioner och sådant der skulle komma att lida. ,Jag tror, att i det
fallet beror det här som alltid ytterst på punktligheten, påpassligheten
och dugligheten hos de stationsföreståndare, som hafva att handlägga
dessa saker, och icke särdeles eller kanske icke ens i någon mån på
huruvida i en lokal finnes en person, som sköter om posten, och en
annan, som sköter om telegrafen, eller huruvida i en lokal, der göromålen
äro mycket obetydliga, samma person fullgör båda dessa befattningar.
Reservanterna inom den komité, som utredt denna fråga,
hafva också med all magt sökt att göra den meningen gällande, att
på de ställen, der sammanslagning egt rum, har en eller annan olägenhet
blifvit följden af denna sammanslagning. De hafva således sökt
göra gällande, att telegrambefordringar, expeditioner af begärda telefonsamtal
och sådant der skulle vara mycket sämre tillgodosedt, särskilt
vid ett par stationer, som äro omnämnda i reservationen. Utskottet
har här tillåtit sig att säga att de svar, som dessa stationsföreståndare
lemnat på de gjorda anmärkningarna, öfver hufvud taget synts vederlägga
de anmärkningar, som utaf reservanterna upptagits gent emot
tjenstgöringen; och det är åtminstone beträffande den ena af dessa
stationer icke så, att det endast är stationsföreståndaren sjelf, som
gjort denna vederläggning, utan allmänheten har också instämt med
honom derom, att ingen anmärkning mot sättet för expeditionernas
skötande finnes derstädes; och det bör åtminstone vara tillräckligt
talande för att anmärkningarna i det fallet varit betydelselösa eller
obefogade. Ty man kan ju tänka sig, att en stationsföreståndare sjelf
söker att rentvå sig från framställa anmärkningar, äfven om han
kanske icke skulle hafva goda skäl derför. Men när den korresponderande
allmänheten tager hans parti och säger, att allt varit väl
bestäldt och väl skött, tror jag att man bör kunna fullständigt lita
på, att den personen hade rätt i sin uppfattning.

Ja, denna sammanslagningsfråga, mine herrar, står väl nu på den
ståndpunkt, som herr statsrådet behagade karakterisera denna gamla
skiljaktighet i åsigter emellan generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,
att, som han behagade uttrycka sig, generalpoststyrelsen gång på gång
friat men fått nej. Här gäller det, enligt min uppfattning, huruvida
Riksdagen, som gång på gång uttalat sig för önskvärdheten af en
sammanslagning, nu skall få ett nej som svar på sin önskan; och
derom gäller i det hela taget öfverläggningen om denna stat.

Nu tager jag för gifvet, att herr statsrådet och den talare, som
nyss begärde ordet, skola mot detta komma att säga, att fastställandet
af den nya lönestaten för telegrafverket icke kan hindra en sammanslagning
för framtiden, derest den i och för sig sjelf är berättigad.

N.o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Jag skall derför nu på förhand be att något få skärskåda den uppfattningen,
att det icke betyder någonting för sammanslagningen, om
man fastställer sfaten eller icke. Om jag då till de herrar, som
hysa eu sådan åsigt, ställer den frågan, huruvida icke, derest hvarken
postverket eller telegrafverket för närvarande hade någon tjenst satt
på ordinarie stat, denna sammanslagningsfråga i sådant fall skulle
vara oändligt mycket lättare, än den är, just derför att vi hafva eu
stor personal satt på ordinarie stat med bestämd lön och bestämd
tjenstgöringsskyldighet — kunna icke de herrarne svara mig på den
frågan, så tror jag på samma gång att det skall blifva mycket svårt
att vederlägga det påståendet, att ju mera man vidgar området för
iaststälda stater för ett eller båda af dessa verk, ju svårare skall det
blifva att, när en gång sammanslagningsfrågan kommer före, kunna
genomföra denna sammanslagning, och detta dels af ekonomiska skäl
och dels af andra personliga skäl eller af hänsyn för sjelfva tjenstemännen.
Jag vill i det fallet göra herrarne uppmärksamma derpå,
att genom ett bifall till den föreslagna staten för telegrafverket skulle,
om jag ser bort från styrelsen och distriktsförvaltningarna, som i det
fallet icke spela den roll för en blifvande sammanslagning som löneregleringen
vid stationerna — så skulle, säger jag, utom ökningen
i antalet ordinarie platser vid styrelsen och distriktsförvaltningarna,
25 kommissarier flyttas upp till högre lönegrad, än de för närvarande
hafva, hvaremot i de nu lägst aflönade kommissariernas antal en minskning
skulle ega rum med 6. Är det icke alldeles tydligt, att om en
lönereglering tenderar åt det hållet, att man ökar de högst aflönades
antal och slår fast dessa löner på ordinarie stat, svårigheten skall
blifva ofantligt mycket större — just till följd deraf, att man slagit
fast högre lönebelopp för ett flertal tjensteman •—■ att, när verken en
gång skola komma att sammanslås, då bestämma lämpliga lönebelopp
för dem. Det är ju alldeles naturligt, att ju mera man kan hålla
dessa tjenster på sväfvande fot, aflöna dem med arfvoden, ju mindre
man fastslår lönebeloppen, desto mindre svårigheter måste det alltid
blifva, när en gång sammanslagningsfrågan, som jag hoppas, trots den
vind som blåser i dag, skall på allvar återkomma och en gång finna
sin lösning. Det är således, synes det mig, en alldeles naturlig sak, att
det icke går an att polemisera på den basen, att trots ett fastställande
af den nya staten för telegrafverket skulle det vara lika lätt eller lika
svårt att framdeles återkomma till en sammanslagning. Man måste
bestämma sig för antingen den ena eller andra rigtningen; och den,
som går in på fastställandet af telegrafverkets stat, måste på samma
gång vara beredd att lemna sammanslagningsfrågan åt sitt öde.

De herrar åter igen, som hålla fast vid att sammanslagningen är
nyttig och berättigad både för staten och det allmänna, måste på
samma sätt stå qvar vid sin uppfattning, att här duger det icke att
bifalla den vidsträckta stat, som i utskottets förslag föreligger. Jag
tror således, att den saken bör vara temligen klar och lätt insedd af
hvarje ledamot i kammaren, att vi bär stå vid skiljovägen. Det gäller,
huruvida Riksdagen skall låta sig besegras af einbetsmannamotstånd,

Andra Kammarens Prat, ISO.}. N:o IS. 3

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

eller huruvida den skall göra sig respekterad genom att fortfarande
stå qvar på den ståndpunkt, den med goda skäl intagit; och den som
icke vill böja sig för ett sådant oberättigadt motstånd — för den bör
saken vara klar att icke bifalla utskottets förslag. Jag slutar således
med att anhålla om afslag å utskottets utlåtande och bifall till den
af Anders Persson m. fl. ledamöter af denna kammare i statsutskottet
framstälda reservation.

Häruti instämde herrar Pehrson i Törneryd, Truedsson, Bromée,
Norberg, Nydalil, Nordin i Hammerdal, Jansson i Saxhyttan, Wallbom,
Odqvist, Gyllensvärd, Månsson och Sjö.

Ordet lemnades härefter till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen,
som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag tänker att kammaren

skall icke ogilla, om jag säger, att jag har en vida högre tanke om
svenska Riksdagen, än hvad den föregående talaren i sitt yttrande
här har tillkännagifvit. Han har sagt, så vida jag fattade honom rätt,
att Riksdagen vill hafva sin mening respekterad, och att dess 26-åriga längtan skall fram, coute qu’il coute; det hjelper icke, om det
icke visar sig vara rätt eller fördelaktigt, Riksdagen skall hafva sin
vilja fram. Jag tror gent emot detta deremot, att det varit Riksdagens
önskan, sedan den begärt en utredning, att Kongl. Maj:t skall
laglikmätigt de konstitutionella formerna undersöka och pröfva frågans
natur och sedan fatta beslut samt låta beslutet komma till Riksdagens
kunskap. Gillar då icke Riksdagen den utredning, som gjorts, utan
önskar Riksdagen på grund af sakliga skäl att frågan kommer under
förnyad ompröfning i framtiden, så är det en annan sak. Men jag
kan aldrig tro, att Riksdagen skall hafva en sådan känsla af rätthafveri,
att den önskar framgång af sin skrifvelse, om den än upprepat
den aldrig så många gånger under förra tider, trots det nya
förhållanden inträdt, som förändrat frågans läge i betydlig grad. Så
uppfattar jag svenska Riksdagens åsigter, och jag kan icke tänka, att
någon annan skall göra det annorlunda.

Nu hafva reservanterna, hvilkas förslag den siste ärade talaren
försvarade, velat lägga mig till last, att jag sagt, “att så länge
frågan om post- och telegrafverkens förening ännu vore sväfvande,
kunde ett definitivt inordnande af statstelefonen under telegrafverket
icke ega rum.“ Det är sant, att jag yttrat detta, och jag beklagar,
att uttrycket fallit så pass starkt, som det gjort, men till förklaring
af hvad jag menar med uttrycket “sväfvande" skall jag be att få
nämna några ord.

Uti statsrådsprotokollet af den 12 januari 1892 yttrar chefen för
finansdepartementet såsom skäl, hvarför stat för telefonväsendet då
icke borde för Riksdagen framläggas: “Härtill komme, att innan den
för utredande af frågan om post- och telegrafverkens förenande under
en gemensam styrelse af Kongl. Maj;t tillsatta komité inkommit med
de förslag, hvartill det komitéu lemnade uppdrag kunde komma att

Fredagen den 16 Mars,,f. m.

föranleda, och dessa förslag blifvit af Kongl. Maj:t pröfvade, frågan
om telefonverkets framtida ställning ännu vore sväfvande."

Der ar förklaringen. Jag anser, att man med goda skäl kan
saga, att en fråga är i hög grad sväfvande, när den ligger under utredning
och af vaktar Kongl. Maj:ts pröfning, och derför kunde man
icke, midt under det att denna fråga var under behandling, komma
fram med en begäran om ordinarie stat för telegrafverket. Men sedan
Kongl. Maj:t pröfvat denna fråga om sammanslagning af de båda
embetsverken, så är tiden inne, synes det mig, att göra en framställning
till Riksdagen om fastställande af ordinarie stat för telegrafverket.
Långt ifrån att detta behöfver utgöra något hinder för eu
blifvande sammanslagning, såsom den siste talaren har sagt, anser jag
tvärtom, att omständigheter finnas, som tala för motsatsen. Genom
ett bifall till det föreliggande förslaget finge man nemligen eu ordnad
ingeniörsstat, hvilket, enligt hvad utskottet sjelft erkänner, hade till
följd, att lokaltjenstemännen icke blefve i behof af så mycken teknisk
bildning, som eljest skulle vara fallet. Denna omständighet, att ingeniörsstaten
blefve stäld alldeles för sig, synes mig i hög grad underlätta
en eventuel sammanslagning. Det vare långt ifrån mig att vilja begagna
mig af ett så ytterligt rätthafveri, att jag skulle vilja saga, att
den ifrågasatta sammanslagningen aldrig kan komma till stånd. Jag
upprepar hvad jag nyss sade: låt frågan vara öppen och sväfvande,
till dess telefonverksamheten blifvit än mer utvecklad, då kan man
måhända finna utvägar att genomföra denna sammanslagning, på hvars
böjlighet jag för min del icke tror; men låt den vara olöst, tills den
tiden kommer. Jag vill icke opponera mig mot det uttryck i afseende
härå, som skulle komma att inflyta i Riksdagens motivering — det
må vara Riksdagens sak, jag har min mening för mig — men hvad
jag bestämdt vill påstå är, att det icke vållar något hinder för sammanslagningen
att bifalla Kongl. Maj.-ts proposition och antaga en ordinarie
stat för telegrafverket, mot hvilken, enligt hvad utskottet sjelft erkänner,
ingen anmärkning kan göras i fråga om de der ingående
beloppens storlek. Den nuvarande staten för telegraf- och telefonväseudet
uppgår till 1,311,900 kronor, och förslaget till samma stat
för år 1895 slutar med en summa af 1,335,700 kronor, hvilket utvisar
en ökning med 23,800 kronor. Men här måste man äfven taga i
beräkning den summa af 25,000 kronor, som är afsedd till vikariatsarfvoden
under ordinarie tjenstemäns semester. Detta är en ny sak,
som kunde ifrågasättas äfven innan ordinarie stat blifvit faststäkl och
som således här bör tagas med i räkningen. Om jag nu från dessa
25,000 kronor drager den förut erhållna siffran, 23,800 kronor, får
jag till resultat eu besparing, uppgående till 1,200 kronor, och häraf
framgår tydligen, att den nya staten icke öfverstiger den nu befintliga.

Den senaste talaren har äfven velat framhålla, att det skulle vara
svårt att reglera tjenstgöringsskyldigheten för tjenstemännen. Men i
förslaget stadgas: “att tjensteman vid telegrafverkets linier, verkstad
eller stationer skall vara underkastad den vidsträcktare tjeustgöringsskyldighet
eller jemkning i åligganden, som vid eu möjligen inträdande
förändring af telegrafverkets organisation eller eljest i allmänhet kan

N:o 18.

Angående
anslag till
telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

elegrafverket.

(Forts.)

varda stadgad eller ock i följd af förening af post- och telegraftjenst
kan varda honom ålagd.“ Det har Kong!. Maj:t föreslagit, och jag
ser icke något hinder för att bifalla detta förslag.

Samme talare yttrade, att det kunde vara en möjlighet, att man
i en framtid ville nedsätta tjenstemännens löner. Derom vill jag icke
yttra mig; det torde i hvarje fall blifva svårt att komma till rätta
dermed, då en gång lönerna till sin storlek äro gifna.

Vidare yttrades från samma håll, att det vore rent af omöjligt,
att icke en sammanslagning utaf styrelserna och de lokala förvaltningarna
skulle medföra besparingar. Jag omnämnde nyss — och det
är för öfrigt allmänt bekant — att komitén uppgifvit, att en besparing
å 95,000. kronor skulle uppstå. Talaren kan väl icke tro, att man
skulle kunna gå under det belopp, som komitén beräknat, och göra
än ytterligare besparingar. Jag tillät mig säga, att det förefaller mig,
som om Riksdagen knappast skulle vilja eller böra våga försöket med
en sammanslagning blott på förhoppningen om en besparing å 95,000
kronor, då man har sig bekant, att det nu går bra, och icke vet,
hvilket resultatet af en dylik åtgärd skulle blifva. Jag anser besparingen
vara för liten för att man skulle vedervåga ett dylikt försök.
Då härtill kommer en summa af — jag vill icke upprepa alla siffror,
men den är i alla fall ganska betydande — hvilken enligt hvad som
uppgafs af vederbörande embetsverk, som hade att yttra sig i frågan,
enligt deras mening borde tilläggas, för att man skulle kunna få till stånd
en förvaltning, som verkligen vore effektiv och god, så blir besparingen
ingen, utan den nya organisationen blir 27,000 kronor dyrare än den
gamla. Det var detta, som väckte den senaste talarens uppmärksamhet
såsom varande litet komiskt, men det förhåller sig verkligen så,
att embetsverken kommit till detta resultat — jag kan icke hjelpa det.

Det går an att säga, att tjensterna kunna skötas af en person,
men det kan en hvar tänka sig, huru det skulle gå, om tjenstemannen
nödgades gång på gång springa från postbordet till telefonen. Det
vore alldeles omöjligt. Under tiden finge abonnenten stå och vänta
och blefve så ond, att han vore färdig att kasta apparaten i väggen
och aldrig mer ville ha någon telefon; men det var icke meningen,
när man beslöt utvidga telefonväsendet. Man måste betjena allmänheten
ögonblickligen — eljest går det icke — och det sker också.

Skilda lokaler skulle icke behöfvas, utan man kunde använda
samma lokal. Derpå har jag svarat förut.

Jag skall icke vidare ingå i detaljer för att icke trötta kammaren,
men jag vill dock anhålla att få erinra Andra Kammaren
om en sak, som jag måste uttala vid detta tillfälle.

1889, då jag tillät mig tillstyrka Kongl. Maj:t att begära ett
anslag å 750,000 kronor för anläggande af telefonledningar (långlinier,)
stälde sig frågan motsatt mot hvad fallet är i dag. Första Kammarens
statsutskottsledamöter voro alla mot saken, under det att de
12 ledamöterna i statsutskottet från Andra Kammaren tillstyrkte densamma.
Andra Kammaren biföll framställningen, och vid gemensam
votering blef detta Riksdagens beslut. Detta för hela telefonväsendet
afgörande beslut var beroende af Andra Kammarens åtgärd, och svenska

N:0 18.

Fredagen den 1C Mars, f. m.

folket bär i första rummet Andra Kammaren att tacka för den
oerhörda fördel, som beredts vårt land genom telefonväsendet. Hvarje
särskild apparat är ju en obetydlighet, men de tusenden, som äro
spridda öfver hela landet och bereda tillfälle till hastig samverkan
mellan hela landets invånare, äro af större betydelse än man inser,
då man är van vid att dagligen och stundligen använda telefonen.
Efter min tanke var det ett stort beslut, som den dagen fattades, och
hade icke Andra Kammaren fattat ett sådant beslut, så är jag viss,
att under min ledning hade icke denna sak tagit någon utveckling.

Kammaren torde påminna sig, att förhållandet var sådant, att
allmänna bolaget hade den förherskande ställningen, och det gälde att
göra ett kraftigt slag för att kunna framträda som konkurrent. Nyttan
derutaf har sedan visat sig derigenom, att icke ett monopoliserad t bolag
kunnat ensamt slå under sig denna stora industriella verksamhet,
hvarigenom åter det blifvit möjligt att hålla prisen för telefonsamtal
inom skäliga gränser, hvilket i annat fall icke kunnat ske, och att
låta hela landet komma i åtnjutande af de fördelar, som beredas
genom dessa långlinier, hvilket i annat fall icke heller hade skett.
Ty icke kan man väl föreställa sig, att enskilda bolag skulle vilja
anlägga långlinier, som icke vore rentabla, utan hade nog deras verksamhet
inskränkt sig till ledningar på kortare distanser, på mera tätt
befolkade platser, såsom i stora städer o. s. v., hvilka bringat dem
inkomst. Hvilka kolossala fördelar deraf skördats, kan ingen beräkna,
men säkert är, att allmänheten hade förlorat.

Nu emellertid stå vi inför det förhållandet, att Andra Kammaren
är beredd att sätta sig mot en åtgärd, som efter min tanke skulle
vara synnerligen gagnelig för utvecklingen af denna stora sak, som
är Andra Kammarens verk från första stund.

Jag nämnde, att allmänheten blifvit i högsta grad tillgodosedd.
Men vi hafva också utsigt, mine herrar, att få en ganska vacker statsinkomst
af telefonverksamheten, och hvad har den kostat staten? På
största delen af hvad som der är nedlagdt, några få millioner, betalas
ränta och amortering inom en tid, som är mycket kort, ja, kortare
än den, som brukar åläggas andra låntagare, och de anslag, som till
detta ändamål blifvit lemnade, äro, i jemförelse med den nytta de
gjort, ganska obetydliga.

Det är alldeles klart, att om nu telefonstaten blir ordnad på
samma sätt och inregistrerad under samma förhållanden som telegrafstaten,
hvilken ju redan är ordnad, så kommer detta att lända
till stadga och fördel för sakens hela utveckling, och detta icke minst
genom den ofantligt vigtiga inspektionen. Jag hade nyss tillfälle att
påpeka, hvilken stor vigt jag tillmäter inrättandet af inspektion i fråga
om postverksamheten. Nu är det beräkuadt, att inspektionsdistrikten
för telegraf och telefon skulle få ungefär samma utsträckning som för
posten, och att de ö tekniska ingeniörer, som äro indelade en på
hvart och ett af de olika distrikten, skulle ha skyldighet att inspektera
sjelfva linierim, hvar och en inom sitt distrikt, under det att också
direktörerna — det är ju meningen att inrätta en ny direktörsbefattning,
så att antalet åf dessa tjenstemän blefve ö — skulle hafva

Angående
anslag till
telegrafverket.
(Forts)

Ilo 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

samma inspektionsskyldighet i sådana frågor, hvarmed de hade att
taga befattning. Hvad dessa inspektioner uträtta och hafva för betydelse,
derom torde icke kammarens ledamöter kunna göra sig en
föreställning. Vid inspektion af direktören presenteras frågor — en
hel lång lista — som skola besvaras. Vid en sådan visitation måste
uppgift lemnas om kassans ställning, om vården af materielen, om
klagomål från allmänheten. Den, som verkställer visitationen, är skyldig
att göra sig redo för om någon anmärkning framstälts, som icke
genast ledt till rättelse, och om berättigade klagomål förekommit:
med ett ord, den allra nogrannaste redogörelse. Alla dessa inspektionsberättelser
komma in ögonblickligen till vederbörande generaldirektör.
Det måste medgifvas, att detta är till den allra största
nytta. Vi hafva nu en sådan inspektion i en viss grad, men vi kunna
icke få den fullständigt ordnad i sina detaljer, förrän indelningen i
nya distrikt blifvit genomförd. Och det måste medgifvas, att det är
förvånande, att, när en så talrik allmänhet ständigt är beroende af
snabb expedition, det icke gör sig gällande några nämnvärda klagomål.
Utskottet har ej heller förnekat, att arbetet skötts bra, och
jag tror icke heller, att denna kammare skall göra det.

Jag vill ej längre taga kammarens tid i anspråk, ehuru det
kunde vara ej så obetydligt att tillägga. Jag har kanske redan allt
för länge upptagit tiden, hvilket kammaren torde ursäkta, då frågan
intresserar mig på det högsta. Min önskan, att förslaget måtte vinna
kammarens bifall, kan jag icke nog allvarligt och lifligt förnya.

Vidare anförde:

Herr Ljungman: Då jag förut yttrat mig i denna sak, när helst
den under de senaste tio åren varit före inom denna kammare, så
anser jag mig äfven nu böra göra det, särskilt för att lemna några
upplysningar med hänsyn till bedömandet af den frågan, hvarför det
i Sverige har mött större svårigheter än i utlandet att förena postoch
telegrafverken under en gemensam styrelse. Vårt land erbjuder
i afseende på post- och telegrafväsendet vissa säregna omständigheter.
Landet egen en vidsträckt yta med gles befolkning och ett
mycket ringa antal betydande affärsorter. Detta vållar, att här i
Sverige möta vida större svårigheter i afseende på åstadkommandet
af ett utveckladt post- och telegrafväsende, än i andra länder, med
hvilka vi för öfrigt kunna jemföra de svenska förhållandena. I länder,
sådana som Danmark, Tyskland, Belgien, Holland, England, är detta
vida lättare just på grund af landets mindre utsträckning, tätare befolkning
och stora affärsstäder. Denna olikhet har gjort, att man i
Sverige, för att kunna få ett utveckladt post- och telegrafväsende,
nödgats inrätta detta så ekonomiskt och sparsamt som möjligt; och
när Riksdagen år 1888 aflät sin skrifvelse, voro både post- och telegrafverken
anordnade på ett synnerligen tillfredställande, möjligast
sparsamt sätt. Särskilt i afseende på telegrafverket var sparsamheten
drifven snart sagdt till sin yttersta gräns. Detta gjorde, att den
komité, som fick i uppdrag att utarbeta förslag till sammanslagning

N:0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

af verken under en gemensam styrelse, mötte synnerligen stora svårigheter.
Den sparsamma förvaltning, som fans, erbjöd nemligen icke
några tillfällen till stora besparingar, och de fördelar, man skulle
vinna genom föreningen, motsvarades å andra sidan af ej ringa olägenheter.
Vi skola komma i håg, att dessa verk icke äro vanliga embetsverk,
utan att det för bådadera snarare är fråga om en personal,
som har att leda och sköta en statens affärsrörelse; och det erbjuder
tvifvelsutan en stor förmån, att den direkta ledningen af en affärsgren
är möjligast insigtsfull och kraftig, och det är alldeles icke gifvet, att
man vinner stora fördelar genom att sammanföra flere affärsgrenar
under en enda persons omedelbara ledning med tillhjelp af en större,
mer månghöfdad byråkratisk styrelseapparat. Det är derför det möter
så stora svårigheter att hos oss sammanslå de nämnda verken, störi’e
än i andra länder.

Hvad t. ex. beträffar Tyskland, så veta vi, att när tyska rikets
enhet bragtes till stånd, blef post- och telegrafväsendet en rikssak.
Man kom då i tillfälle och var för öfrigt i viss mån nödsakad till
att omorganisera postväsendet, som förut var på olika sätt ordnadt
för de skilda staterna och dessutom för en del af riket var ett slags
familjefideikommiss åt fursten af Timra och Taxis; och man vann
redan derigenom stora fördelar. Så var vidare telegrafväsendet i
lägervall, då de båda verken 1875 förenades under eu gemensam chef
och styrelse, och derför kunde äfven en betydande förbättring jemförelsevis
lätt åstadkommas. Andra stater hafva handlat efter Tysklands
föredöme, men i dem har oftast det förhållandet egt rum, att
ettdera eller båda verken befunnit sig i ett mindre tillfredsställande
skick i ena eller andra hänseendet. Der var således mycket lättare
att åvägabringa förbättringar vid genomförandet af en sammanslagning,
och der var mycket lättare att åstadkomma och för allmänheten
uppvisa dessa förbättringar och göra dem synliga, än hos oss,
der förhållandena länge varit tillfredsställande, och anordningen så
sparsam, som gerna varit tänkbart.

Det har vidare här framhållits, att genom eu förening skulle
vinnas en afse värd minskning i personal och omkostnader. Jag tror
för min del icke, att någon nämnvärd sådan minskning skulle på den
vägen kunna vinnas. För öfrigt är väl icke skäl att sila mygg och
svälja kameler i afseende på organisationskostnaderna, utan i stället
taga hänsyn till resultaten i stort sedda samt till dessas ekonomiska
beskaffenhet och önsklighet.

När man ser efter, huru denna fråga blifvit behandlad i utskottet
vid denna och föregående riksdagar, så finner man den egendomligheten,
att när Riksdagen begärt, att de tvenne verken skola förenas
under en gemensam styrelse, så underlåter man icke att skapa nya
ordinarie platser inom båda verken, utan endast inom det ena af dem.
Det ena verket får allt hvad det behöfver, det andra nekar man allt.
Mig synes, att man borde förhålla sig alldeles lika till båda verken
och icke vidtaga några bestämda mått och steg, förrän man fått en
duglig plan för organisationen af båda verken som ett helt. Jag tror
nemligen, att det sätt att gå till väga, man valt, icke är fullt korrekt.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts )

N:0 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Är det så, att man verkligen vill kafva en sammanslagning, borde
man hafva sökt få den genomdrifven på sådant sätt, att man äfven
fått den på allra bästa vis anordnad, och icke på bakvägar sökt bereda
ett slags ram i postverket, i hvilken man sedan kan stoppa in
telegrafverket; ty enligt min öfvertygelse skall icke derigenom vinnas
något fullt tillfredsställande resultat. Och vi kunna vara synnerligen
glada öfver att ett sådant tarfiigare förslag icke blifvit genomdrifvet.
Ty hade det skett, så hade vi helt säkert icke haft det ypperliga rilcstelefonväsende,
vi nu hafva. Redan 1892 års komitéförslag afser icke
båda verkens “ förening under eu gemensam styrelse14 enligt Riksdagens
skrifvelse af 1888, utan i stället ett telegrafverkets uppslukande af
postverket på ett sätt, som skulle komma att hämma telegraf- och
telefonväsendets önskliga utveckling. Den ram för telegrafverkets inpressning
uti postverket, man 1892 föreslog, var ej ändamålsenlig, och
den man litet senare i förtid tillskapat, torde vara det än mindre.
Den otillfredsställande beskaffenheten af 1892 års komitéförslag bör
redan för sig hafva varit mer än tillräckligt skäl för Kongl. Maj:t att
lemna samma förslag utan afseende.

Det är vid denna fråga särskildt att fästa uppmärksamheten på
att man måste taga hänsyn till post- och telegrafväsendets bedrifvande
såsom en affär; och gör man det, tror jag, att man måste gilla telegrafverkets
beteende, att vid de tillfällen, då det satts i fråga eu
förening af post- och telegrafstationer, och denna förening icke visa!
sig ur affärssynpunkt förmånlig för telegrafverket och dess verksamhet,
ställa sig afböjande emot förslaget. Jag tror för min del, att det
varit klokt handladt. Om det hade visat sig ekonomiskt förmånligt,
då hade saken stält sig annorluuda. Men då det, som är förmånligt
för det ena verket, icke äfven är förmånligt för det andra, får naturligtvis
hvardera verket stå på sin ståndpunkt. Sakskäl och icke
embetsmannagodtycke eller byråkratisk magtfullkomlighet hafva sålunda
enligt min öfvertygelse utgjort enda orsaken till den så orättvist klandrade
obenägenheten mot utsträckt gemensamhet i fråga om de smärre
stationerna.

Jag för min del är öfvertygad, att, när en gång Riksdagens skrifvelse
om ett samfärdsdepartement blifvit besvarad och när man väl
fått ett sådant departement till stånd, åtskilliga betydande reformer
skola kunna genomföras i afseende på samfärdsväsendet i sin helhet.
Men att nu vilja pressa fram i förtid eu blott partiel reform, som
skulle ställa både telegraf- och postverken under den direkta ledningen
af allenast en enda person, det anser jag betänkligt. I Tyskland, som
vanligen åberopas som exempel, har man ej handlat så. Post- och
telegrafverken höra visserligen der under en högste chef, som tillika
är “statssekreterare", d. v. s. enligt vår terminologi statsråd, men
hvartdera af de båda verken har, lika väl som den för dem båda
gemensamma kansliafdelningen, sin särskilda chef eller “direktör", som
utöfvar den direkta ledningen af verkets affärsverksamhet; och jag
tror, att om man verkligen ville förena dessa verk hos oss under eu
gemensam styrelse, blefve det nödvändigt att anordna saken på samma

Fredagen den 16 Mars, f. m. 41

sätt. Eljest komrne med säkerhet telegrafverket att sakna den kraftiga
och insigtsfulla ledning, som det verkligen behöfver.

Jag vill fästa uppmärksamheten på i huru hög grad elektrotekniken
gått framåt, och huru synnerligen hastigt vårt telegrafverk utvecklats.
Det fordras derför en i ordets mest egentliga bemärkelse sakkunnig
personal i spetsen för detta verk, hvilken är vuxen sin post och verkligen
kan följa med s’in tid och den snabba utvecklingen på detta område.
Det kan visserligen hända, att i en mer aflägsen framtid förhållandena
ställa sig annorlunda och att det blir med telegrafverket
som med postverket, att det blir i utvecklingen jemförelsevis mera
stillastående. Då finnas naturligen icke heller de svårigheter, som nu
erbjuda sig, eller de betänkligheter, som nu förefinnas emot eu förening
med postverket under en gemensam styrelse, i händelse en sådan förening
mot förmodan då fortfarande skulle påyrkas. Men det vill jag
än ytterligare framhålla, att om en dylik förening eu gång skall ske,
blir det nödvändigt, såsom i Tyskland, att se till, att man får en särskild
underchef åtminstone för telegrafverket, hvilken kan sammanhålla
telegraf- och telefonväsendet och leda dess drift och utveckling så,
att detsamma icke dukar under eller, till skada för näringslifvet, blir
mindre kraftigt framdrifvet, än behöflig! är.

Jag skall ytterligare betona, hvad som redan framhållits från
statsrådsbänken, att antagandet af den föreliggande staten icke bör
lägga det ringaste mera hinder i vägen för den mycket omordade föreningen
än t. ex. Riksdagens beslut angående dessa nyss behandlade
postexpeditörer. De båda byråerna inom telegrafverket, den tekniska
byrån för telegrafärenden och den tekniska byrån för telefonärenden,
äro båda behöfliga, väte sig post- och telegrafverken äro skilda eller
blifva förenade. Jag kan icke finna, hvarför man skall visa sig orättvis
mot tejegrafverkets kommissarier, när man visat rättvisa mot postverkets
tjenstemän.

Jag skall derför yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: En talare på norrköpingsbänken nämnde för
en stund sedan, att han, som från början var af den uppfattningen,
att de ifrågavarande verken borde förenas, efter genomläsandet af
reservationen till komitébetänkandet fått den uppfattningen, att de icke
borde förenas; och han antog, att en hvar, som samvetsgrant läste
igenom komitébetänkandet och reservationen, skulle komina till samma
uppfattning. I går hörde jag en annan ärad ledamot af denna kammare
nämna, att det var just den bifogade reservationen, som hade
bragt honom på den tanken, att det vore nödvändigt, att verken förenades.
Det beror således mycket på huru man läser och hvilken
kritik man utöfvar. Jag vill icke säga, att vare sig den ene eller
andre läst bättre eller utöfvat bättre kritik. Men jag vill säga, att
man kan läsa på olika sätt.

Den närmast föregående ärade talaren på göteborgslänsbänkeu
nämnde, att det var underligt, att man nu ville framhålla denna föreningsfråga.
Jag vill erinra, att 1892, då postinspektörer tillsattes,
framhölls just såsom skäl för detta af utskottet och Riksdagen, att

N:o 18.

Angående

anslag till

telegrafverket,

(Forts.)

N: 0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

post- och telegrafverkens förening vore nära förestående. Då, synes
det mig, borde den ärade talaren hafva gjort anmärkning mot detta
skäl och mot det derpå grundade förslaget. Ty då var det utan tvifvel
många, som röstade för dessa inspektörers anställande just med tanke
på att föreningen skulle genomdrifvas. Så sent som nästlidet år yttrade
Riksdagen sig i samma rigtning, den tänkte sig äfven då föreningen
af post- och telegrafverken såsom snart förestående. Men nu har
bladet vändt sig. Man har genom att förespegla Riksdagen föreningen
vunnit åtskilliga anslag. Sedan man vunnit det, ja då “har moren
gjort sin tjent, då får moren gå“. Då kan man vara utaf med föreningen.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ansåg, att det
var mycket orätt yttradt af en ärad kamrat till mig i statsutskottet,
då han sade, att han hoppades, att Riksdagen skulle veta att drifva
igenom sin vilja — eller något sådant, jag minnes icke fullt ordalagen.
Statsrådet ansåg, att Andra Kammaren aldrig skulle komma på den
ståndpunkt, att den skulle genomdrifva sin vilja, om den icke hade
skäl dertill. Det förefaller mig såsom mindre berättigadt att tilltro
den ärade statsutskottsledamoten, att han skulle hafva ansett, att
Riksdagen borde drifva igenom sin vilja utan att skäl dertill förelåg.
Men det var naturligtvis derför, att ur saklig synpunkt skäl förefinnas
för föreningen, som han ansåg, att det mer eller mindre byråkratiska
motstånd, som mötte föreningen, icke borde afskräcka kammaren från
att fullfölja sin afsigt, utan häfvas.

Jag föres derigenom till en granskning af de skäl, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet uti statsrådsprotokollet af
den 15 september 1893 har anfört, hvarför han för sin del icke ansåg
sig kunna tillstyrka den föreslagna föreningen. Han sätter der i
främsta rummet kostnadsfrågan och anser denna vara en sådan hufvudfråga,
att han, när han i denna kommit till en uppfattning, som går
i den rigtning han önskar, anser saken i sjelfva verket vara afgjord.
Jag skall derför icke uppehålla mig vid de öfriga skäl, han anfört,
utan endast hålla mig till kostnadsfrågan och se till, huru han uppfattat
densamma.

I dag har finansministern sagt, att äfven om besparingen genom
sammanslagningen vore 95,000 kronor, borde man icke fästa sig så
mycket dervid. Men denna uppfattning uttalas icke i statsrådsprotokollet,
och det är således icke heller den uppfattningen, som ledt
honom, då han tillstyrkt Kongl. Maj:t att afslå det af komiterade
framstälda förslaget och Riksdagens begäran. Ty der utvecklar han
besparingsfrågan mycket noga. Komitén hade tänkt sig en besparing
af 95,000 kronor. “Men", säger han, “det synes mig efter den verkstälda
utredningen icke kunna betviflas, att den ifrågasatta föreningen
af post- och telegrafverken icke kommer att för statsverket medföra
den beräknade besparingen, utan i stället en ökad utgift." Föreningen
kommer icke att medföra den påräknade besparingen, d. v. s. en besparing
af 95,000 kronor, utan i stället en ökad utgift — det är detta,
som är hufvudskälet, hvarför han afstyrkt Kongl. Maj:t att taga hänsyn
till komiterades förslag.

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. va.

Det torde derför förlåtas mig, om jag, eftersom detta är hufvudskälet
i statsrådsprotokollet, ingår på eu granskning af de olika momenten
uti den der förekommande bevisföringen för att denna besparing
icke kommer att. ega rum, utan att det i stället kommer att uppstå
ökade utgifter. Jag ber då till en början att få fästa uppmärksamheten
derpå, att då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i dag har yttrat, att de båda embetsverken hade beräknat, att föreningen
skulle medföra en ökad utgift utöfver hvad komiterade beräknat
af 122,670 kronor och således på det hela eu tillökning i statens
utgifter för post och telegraf af 27,670 kronor, så är detta icke fullt
rigtigt. Ty visserligen ha generalpoststyrelsens beräkningar slutat på
denna siffra, men telegrafstyrelsen har beräknat den till omkring 9,000
kronor. Jag säger detta derför, att jag vill framhålla, att det förra
beloppet enligt min tanke är alldeles orimligt, men deremot det senare
beloppet, ifrån den ståndpunkt telegrafstyrelsen intager, rimligt och
berättigad^ Herr finansministern har i statsrådsprotokollet hållit sig
till generalpoststyrelsens enligt mitt förmenande orimliga belopp, 27,670
kronor, men icke till telegrafstyrelsens från dess ståndpunkt rimliga
belopp, 9,000 kronor. Det är alldeles klart, att om man åvägabringar föreningen
så, att man i öfrigt låter allt vara vid det gamla och endast
tillsätter eu gemensam chef för de båda verken, kommer föreningen
att medföra en kostnad, som är den öfverstå gränsen, utöfver hvilken
kostnaden för sammanslagningen omöjligt kan gå. Detta har telegrafstyrelsen
— såsom naturligt är —• äfven besinnat, då den satt den
ökade kostnaden till 9,000 kronor. Denna styrelse har just tänkt sig
en gemensam chef, och kostnaden för denne såsom tillökningen i statens
utgifter. Denna kostnad skulle visserligen blifva mer än 9,000 kronor;
men som, när det blir en ny gemensam chef, de nuvarande särskilda
cheferna icke skulle behöfva så stora löner, som de för närvarande
hafva, enär de härefter endast skulle blifva underchefer, så blir tillökningen
i kostnaden icke så stor, som för den gemensamma chefen,
utan endast 9,000 kronor. Denna beräkning är, som sagdt, från den
ståndpunkt, telegrafstyrelsen intagit, mycket rigtig. Men då man
säger, och säger till och med på siffran, 27,670 kronor, så borde man
sjelf hafva insett, att den grund, man byggt på, är svag och icke kan
vara tillfredsställande. Ty det är en gammal bekant sanning, att, om
förutsättningen leder till orimligt resultat, så måste förutsättningen
sjelf vara orimlig. Denna summa, 27,670 kronor, har för öfrigt aldrig
blifvit af generalpoststyrelsen nämnd. Styrelsen har tydligen dragit
sig för att lägga i hop och subtrahera sina siffror derför, att det är
med ganska imaginära siffror den räknat, och då så är, vill man icke
gerna framhålla resultatet som precist, såsom statsrådet gjort, då han
säger, “omkring 27,670 kronor11 — på tiotalet när! Jag erkänner,
att om man tager beräkningen såsom ett exempel på quattuor species,
är den fullt rätt utförd. Men det synes mig, att finansministern hade
bort undersöka grunden för denna beräkning, innan han framstält den
enligt min tanke orimliga siffran 27,670 kronor.

Jag skall nu be att få granska de särskilda poster, ur hvilka
denna siffra härledts. Den första posten är ett belopp af 6,500 kronor

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forte.)

No 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

i staten för den gemensamma styrelsen. Komitén har föreslagit eu
sous-chef på förordnande. Generalpoststyrelsen har sagt: detta duger
icke, utan det skall vara en sous-chef på ordinarie stat. Detta har
statsrådet genast tagit för godt och gifvit generalpoststyrelsen rätt
mot komitén. Det må nu så vara. Telegrafstyrelsen säger mycket
rigtigt — jag kan i många punkter instämma med telegrafstyrelsen,
ehuru jag i sak kommer till ett annat resultat än denna — att om
det också skulle blifva en sous-chef på ordinarie stat, kan detta mycket
väl förklaras genom den storartade utveckling, som båda verken fått
under den sista tiden. Detta är en mycket vigtig synpunkt. Man
måste besinna, att de två verken äro stadda i en ständig utveckling,
och att derför kostnaden för dem oupphörligen kommer att ökas, vare
sig de äro förenade eller skilda. Vi hafva ju sett, huru kostnaderna
ökats från den ena riksdagen till den andra. Om man således jemför,
hvad den förenade styrelsen skulle kosta år 1894 med hvad de
skilda styrelserna kostade år 1891, så är det klart, att maja kommer
till ett ofördelaktigt resultat för föreningen. Skulle man åter jemföra,
hvad den förenade styrelsen skulle hafva kostat år 1891 med hvad
de skilda styrelserna kosta år 1894, korande man till ett synnerligen
ofördelaktigt resultat för de skilda styrelserna. Båda jemförelserna
vore orättvisa^. Må det för ett ögonblick tillåtas mig att göra följande
jemförelse. År 1891 kostade telegrafstyrelsen, enligt komiténs uppgift,
ensam 106,980 kronor. Om jag derifrån drager arfvodena till
ingeniörerne, Indika arfvoden icke äro upptagna i telegrafstyrelsens nu
föreslagna stat, nemligen 8,000 kronor, och alla ålderstillägg, hvilka
icke heller äro upptagna i sistnämnda förslag, utgörande 5,800 kronor,
så får jag ett belopp af 93,180 kronor. Detta belopp skulle således
vara telegrafstyrelsens nuvarande kostnad. Men enligt det förslag,
som föreligger, skulle kostnaden för telegrafstyrelsen vara 105,000
kronor — således 11,820 kronor större, än hvad komitén upptagit.
Man skulle sålunda kunna säga — om man ville göra jemförelser på
det sättet — att i sjelfva verket kostar den eubara telegrafstyrelsen
11,820 kronor mer, än komiterade hafva beräknat, och följaktligen
bör besparingen på den gemensamma styrelsen blifva 11,820 större,
än komitén har beräknat. Det är, som man finner, mycket vanskligt
att göra dessa jemförelser. Generalpoststyrelsen tyckes icke kunna
skilja på de kostnader, som komma att inträda efter sammanslagningen,
och de kostnader, som komma att inträda till följd af sammanslagningen,
och anser, att de förra ovilkorligen äro kostnader i följd af
sammanslagningen. Det är också detta, som finansministern har antagit,
då han upptager generalpoststyrelsens siffror. Men detta är alldeles
icke rigtigt med afseende på den starka utveckling, hvari båda
verken befinna sig.

Det nästa sifferbelopp, som finnes i statsrådsprotokollet, är 8,200
kronor på distriktsförvaltningen. Nu är att märka, att komitén icke
upptagit kostnaden för distriktsförvaltningen såsom redan utgående
före föreningen, utan upptagit denna kostnad såsom utgående först
efter föreningen. Vi veta alla, att efter år 1892 är förhållandet motsatt,
ty nu utgår denna kostnad redan före föreningen. Den bör så -

N:0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

ledes upptagas på den sidan af kostnadsberäkningen, der kostnaden
för de skilda verken förekommer, lika väl som den upptages på den
sidan, der kostnaden för de förenade verken förekommer. I följd
deraf måste naturligtvis besparingen ökas med ett belopp lika med
kostnaden för distriktsförvaltningen. Men finansministern anser i alla
fall, att det blir eu ytterligare ökad kostnad genom distriktsförvaltningen
af 8,200 kronor; bvilket är, såvidt jag kan finna, fullkomligt
origtigt. Generalpoststyrelsen anser, att postinspektörerna böra hafva
förhöjda löner, nemligen med 500 kronor om året till hvar och en.
da, det veta vi ju, att generalpoststyrelsen anser. Det fingo vi erfara
vid nästlidne riksdag, då Kongl. Maj:t gjorde en framställning, som
föranleddes af en önskan om dylik förhöjning — att generalpoststyrelsen
vill öka upp lönerna, det är ju alldeles klart. Men lika
litet, som denna framställning beviljades sistlidne riksdag, lika litet
är det säkert, att den kommer att beviljas när den en annan gång
göres. — Om kostnaderna för ökadt biträde vid distriktsförvaltningarna
gäller hvad jag nyss anförde i fråga om styrelsen, nemligen att de,
om de verkligen erfordras, väl kunna förklaras af rörelsens tillväxt.

Dernäst förekommer en post å 47,500 kronor. Äfven här har
finansministern lika som spikat upp på väggen och gjort säkert och
visst ett sifferbelopp, som generalpoststyrelsen icke vågat nämna, derför
att det är alldeles osäkert. Generalpoststyrelsen säger, att den
ökade kostnaden, som den ifrågasätter, skulle gå ända upp emot hälften
af den utaf komiterade beräknade besparingen. I statsrådsprotokollet
divideras 95,000 kronor, den af komitén påräknade besparingen, med
2 — och divisionen är alldeles rigtig — det blir 47,500. Deri måste
jag gifva finansministern fullt rätt. Men statsrådet har icke observerat
den väsentliga skilnaden mellan generalpoststyrelsens sväfvande uttryckssätt
och det bestämda fastslåendet af siffran 47,500 kronor. Undersöker
man huru detta sifferbelopp uppstått, skall man också finna, att
generalpoststyrelsen har fullt skäl att antaga detsamma såsom osäkert.
Det grundar sig derpå, att om sammanslagningen skulle utsträckas i
den grad, som komitén tänkt sig, skulle det blifva nödigt att vid åtskilliga
postkontor anställa särskilda räkenskapsförare. Nu voro i
komitén insatte såsom ledamöter generalpostdirektören, en byråchef i
generalpoststyrelsen och en postmästare. Således tyckes den postala
fäckskickligheten der hafva varit ganska väl tillgodosedd. Men det
oaktadt ansåg komitén dylika räkenskapsförare icke erforderliga. Man
skulle då tänka sig, att generalpoststyrelsen hade anfört mycket vigtiga
och mer talande skäl för, att desse räkenskapsförare verkligen
borde anställas. Men så är alldeles icke fallet. Skälet är egentligen
det, att så är det i Tyskland. Man finner dock icke i generalpoststyrelsens
utlåtande någon jemförelse mellan postkontoren i Tyskland
och motsvarande postkontor i Sverige med afseende på dels rörelsens
omfattning, dels antalet af öfriga tjenstemän. För att Tysklands exempel
skulle blifva på något sätt bevisande hade ovilkorligen en dylik
jemförelse varit nödvändig, men en sådan föreligger icke.

Den nästa siffran i herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
beräkningar är siffran 30,000 kronor, som skulle öka upp de

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Angående

andag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

i komiténs förslag beräknade kostnaderna, på den grund att åtskilliga
extra biträden, som komitén ville anställa, skulle utbytas mot ordinarie
tjensteman. Det är ju ett gammalt tal hos generalpoststyrelsen detta,
att den har för få ordinarie tjensteman, och Riksdagen har oupphörligen
beviljat medel på grund af dessa klagomål. Särskildt i dag har
ett större antal extra ordinarie tjensteman blifvit satta på ordinarie
stat. Men det sätt, hvarpå generalpoststyrelsen kommit till siffran
30,000, är om möjligt ännu mer otillfredsställande än det som användes
beträffande den föregående siffran. Generalpoststyrelsen säger,
att enligt komiténs uppgift skulle med hänsyn till förhållandena sådana
de voro den 1 januari 1891 till extra biträden vid såväl post-som telegrafverket
hafva utgått ett belopp af 546,051 kronor för år, men enligt
komiténs förslag skulle efter de båda verkens förening till motsvarande
extra ordinarie tjenstemän utgå 582,706 kronor, hvilket skulle
visa en försämring i förevarande hänseende enligt komiténs förslag af
36,000 kronor. Det vill säga, enligt komiténs förslag skulle för anställande
af extra personal användas 36,000 kronor mer än för närvarande.
Men jag ber få fästa kammarens uppmärksamhet på huru
osäkra dylika beräkningar måste vara. Huru skulle man kunna beräkna
på ett tillfredsställande sätt, hur stor extra ordinarie personal
under ett år skulle komma att erfordras, och kan man icke antaga,
att de fackmän, som uti komitén gjort denna beräkning med hänsyn
till verkens sammanslagning, gått i någon mån utöfver hvad de ögonblickliga
behofven kräfde och tänkt på rörelsens utveckling? Men
vill man verkligen tänka aldrig så litet på rörelsens utveckling, kommer
man snart upp till denna siffra af 30,000 kronor och mera.
Under tiden den 1 juli 1891—30 juni 1892 voro kostnaderna för
afiöningen af extra biträden vid distriktsförvaltningen och postanstalterna,
således inom postverket, 475,700 kronor. Nästa år, från den
1 juli 1892 till 30 juni 1893, gick samma kostnad upp till 499,700
kronor. Kostnaden hade således på ett år för postverket ensamt ökats
med 24,000 kronor. Hvilken tilltro kan man då hysa till de beräkningar,
som generalpoststyrelsen nu lagt till grund för sitt uppställande
af denna siffra 30,000? Så vidt jag kan förstå, ingen.

Sedan komma vi till den sista siffran, som i statsrådsprotokollet
finnes anförd, eller 30,470 kronor, som skulle utgöra en tillökning utöfver
hvad komitén beräknat i kostnader, härflytande derutaf, att posttjenstemännen
skulle erhålla en procent rabatt å försålda frimärken
m. in. I det hänseendet kan jag gifva såväl generalpoststyrelsen som
finansministern rätt; det är klart, att komiténs beräkningar böra ökas
med denna siffra eller någon motsvarande. Jag vill icke säga, att
denna siffra är så tillförlitlig, att den bort upptagas på tiokronan
när, men att kostnaden här bör ökas med någon siffra, det är alldeles
tydligt. Det sammanhänger dermed, att den fixering af uppbördsprovisionen,
hvilken komitén antagit som en följd af sammanslagningen
utaf de båda verken, icke borde så anses. Ty denna fixering
kan genomföras, vare sig verken äro förenade eller åtskilda. Men
då denna fixering är så upptagen, boi’de också — såsom äfven komitén
sjelf synes vidgå — någon siffra, motsvarande den i sammanhang der -

N;o 18

Fredagen den 16 Mars, f. m.

med satta rabatten vid försäljningen af frankotecken, här hafva upptagits.
Denna siffra är dock icke större, än att den så godt som
motväges af det belopp, som på andra sidan bör tillgodoföras komitén,
på den grund att distriktsförvaltningen är nödvändig, äfven om ingen
sammanslagning eger rum.

Jag tror mig nu hafva anfört tillräckliga skäl för att visa, att de
beräkningar, som ligga till grund då man sagt, att en sammanslagning
skulle medföra en ökad kostnad af 27,670 kronor, icke hålla streck.
Om jag sjelf skulle uppfordras att gifva ett omdöme om skilnaden i
kostnad före och efter föreningen, skulle jag vara ganska tveksam. Jag
tror emellertid, att man för närvarande kan stå ungefär på den ståndpunkt,
på hvilken komitén stält sig, eller att besparingen skulle blifva
90—100,000 kronor. Men att påstå detta med säkerhet är, som en
hvar lätt kan förstå, ganska vanskligt.

Man måste vid bedömandet af föreningsfrågan ställa sig på en
helt annan ståndpunkt än den trånga, som åt generalpoststyrelsen intagits.
Det synes mig, att man i det fallet får eu vida bättre ledning
af telegrafstyrelsens sätt att gå till väga vid frågans utredning. Telegrafstyrelsen
erkänner öppet, att om det är angeläget att vid det
stora flertalet stationer post- och telegrafgöromål skötas af samme
personer, då är det också angeläget att post- och telegrafverken slås
tillsamman; men, säger telegrafstyrelsen, alldenstund det icke är lämpligt,
att vid dessa stationer post- och telegrafgöromål skötas af eu och
samma person, så är det icke heller lämpligt, att de båda verken
förenas. Det är, såsom herrarne finna, eu fullt korrekt tankegång,
mot hvilken intet kan invändas. I sjelfva verket är kärnpunkten af
frågan den: böra vid ett flertal stationer post- och telegrafgöromål
förenas i samma händer? På den frågans besvarande faller eller står
föreningen, men icke på de 27,670 kronor, som i statsrådsprotokollet
äro omnämnda. Telegrafstyrelsen har yttrat, att de försök med sammanslagning,
som blifvit gjorda i vårt land, icke hafva utfallit lyckligt.
Såsom utskottet anfört, kan berättigandet af detta uttalande starkt
sättas i tvifvel. Försöken äro för öfrigt icke många. Efter 1892 års
berättelse — jag vet icke om några förändringar sedan dess inträffat,
den berättelsen är den senaste tillgängliga — hafva vid 6 postkontor
sammanslagning egt rum. Det är resultatet på 21 år från 1873 till
1894. Under det att sålunda denna föreningsfråga hunnit myndig
ålder, har sammanslagning kunnat komma till stånd vid summa 6
postkontor. Dessutom är sammanslagning genomförd vid 3 filialer i
Stockholm och 2 filialer i Göteborg samt, om jag minnes rätt, vid 8
poststationer. Det är det hela man vunnit i sammanslagning.

Hur vigtig den frågan är, om särskildt vid de mindre stationerna
post- och telegrafgöromålen kunna vara förenade i en hand, finner
man ytterligare bekräftadt, då man närmare tager reda på telegrafverkets
ställning i flnansielt hänseende. Man skall då erfara, att
telegrafverkets öfverskjutande inkomster i sjelfva verket komma från
några få större stationer. Om jag.sammanlägger nettobehållningarna vid
Stockholms, Göteborgs, Gefle och Sundsvalls stationer samt Köpenhamns
kontrollstation för 1892, erhåller jag ett belopp af 419,940 kronor

Angående
anslag till
telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

61 öre. Med behållningen vid detta fåtal stationer icke allenast
bestridas alla omkostnader för styrelse och inspektion samt alla öfriga
omkostnader utom för stationerna, utan den lemnar derjemte hela
den på telegrafrörelsen uppkommande vinsten och dessutom omkring
100,000 kronor. Dessa 100,000 kronor uppslukas af de mindre stationerna.
Det är således icke på de större stationerna, man behöfver
rigta sin uppmärksamhet, då man vill undersöka verkets ekonomi,
utan på de mindre; de förra bära sig nog bra, vare sig post- och
telegrafverken blifva sammanslagna eller icke. Men det är på icke
mindre än 80—90 stationer, om jag räknat rätt, som enligt 1892 års
berättelse telegrafrörelsen går med förlust. Nu kan man efter uppgifter,
som funnos tillgängliga inom utskottet, antaga, att om post- och
telegrafstationerna på ifrågavarande ställen sloges tillsammans, det
derigenom blefve en besparing på 900 —1,000 kronor för hvarje station.
Skulle man då göra en sådan besparing på en hvar af de nämnda
90 småstationerna, komme man till en siffra inemot 90,000 kronor.
Det är således — jag vill ännu en gång fästa kammarens uppmärksamhet
på det — detta som är kärnpunkten i frågan: “böra vid ett
flertal stationer post- och telegrafgöromål förenas i samma hand?*
Derpå, som sagdt, hänger frågan. Anser man denna förening vid
stationerna fördelaktig, bör man vara med om de båda verkens sammanslagning,
eljest icke.

Jag för min del tror icke, att vid flertalet stationer det bör möta
några svårigheter att göra en sådan sammanslagning. Visserligen har
jag sett, att telegrafstyrelsen velat söka stöd för en motsatt uppfattning
i ett uttalande från Italien; det heter: “Erfarenheten har, säges vidare

i cirkuläret, äfven i denna gren af mensklig verksamhet bekräftat
sanningen af arbetsfördelningens princip, i det att endast den tjensteman,
som koncentrerar hela sin uppmärksamhet och energi på ett
begränsadt verksamhetsområde, kan vinna erforderlig snabbhet och
fulländning, hvaremot sådant icke kan uppnås af den, som måste egna
sig åt olikartade och mångfaldiga sysselsättningar. Genom arbetets
fördelning vinnas både besparing och arbetskraft.*

Det låter bra. Men om det skall afsändas fyra telegram om
dagen och expedieras hundra postförsändelser, frågar jag: På livilket
sätt kan man genom arbetsfördelning vinna besparing och arbetskraft?
Blir det mer än fyra telegram att afsända, om det är två i
stället för en att expediera dem; blir det mer äm hundra postförsändelser,
om man har två postexpeditörer i stället för en? Dessa
abstrakta teorier tror jag förtjena intet afseende vid denna frågas
bedömande. Ty det är klart, att der post- och telegrafgöromålen äro
af den ringa omfattning, att de kunna skötas af en person, under
det att nu finnas två, det är bättre att hafva en i stället för två,
och der de äro af det omfång att de kunna skötas af två, under
det att nu finnas tre, är det bättre att hafva två i stället för tre
o. s. v. Det tycker jag är så enkelt, att man icke behöfver närmare
vidröra det.

Enligt min tanke måste det vara klart, att föreningen af postoch
telegrafverken skulle lända till väsentliga besparingar. Men i

Fredagen den 16 Mars, f. m. 49

sådant fall bortfaller hufvudskälet, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet anfört
för sitt afstyrkande af komiténs förslag. Jag betonar, att det är
hufvudskälet. Men när det bortfaller, bortfaller, synes mig, grunden för
hela afstyrkande!. Det bör då icke vara underligt om, såsom en kamrat
i statsutskottet yttrade, Riksdagen håller på att denna fråga fortfarande
hålles vid lif, och icke blott vid ett skenlif, utan vid ett
verkligt lif.

Eu föregående talare på göteborgsbäuken nämnde, att då vi
skulle få ett samfärdselsdepartement, skulle förevarande angelägenheter
kunna bättre ordnas.

Ja, det tror jag också. Men just derför bör man verkligen hålla
frågan öppen, tills man får ett samfärdselsdepartement. Jag tror dock
icke, att detta kommer att medföra det resultat, som han antog. Ty
man måste noga besinna olikheten emellan ministrarnes ställning i
vårt land och i andra land. Här har man med stor ömtålighet velat
förebygga, att våra ministrar skulle vara annat än Konungens rådgifvare.
Om man fortfarande vill intaga denna ståndpunkt, är det klart,
att eu minister, gemensam för dessa båda verk, ej kan spela samma
roll i vårt land som i ett annat land, der ministern är verklig chef
för de båda verken. Här är en minister ej chef för några honom
underlydande verk, utan endast Konungens rådgifvare i ärenden, som
angå vissa verk.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet slutade med — ja,
icke slutade med, men anförde mot slutet — att denna kammare hade
fört telefonväsendet mycket framåt i landet, och nämnde, att han
sjelf vore varm vän af statens telefonväsen. Jag kan för min ringa
del säga detsamma. Jag har alltid varit vän af, att staten skulle
öfvertaga telefonväsendet, och har, om måhända icke i samma grad
som han, medverkat till, att telefonväsendet skulle utvecklas. Jag
för min del skulle således ingalunda vilja vara med om ett beslut,
som kunde på något sätt hämma telefonväsendet i dess utveckling.
Men jag tror icke, att ett uppskjutande nu af beslutet om telegrafverkets
nya stat korume att i någon mån hämma telefonväsendets
utveckling i vårt land. Telegrafstyrelsen är för sin del också af en
dylik åsigt. Den berör, huruledes man har talat om, att den omständighet,
att den här frågan icke är löst, skulle verka menligt på
de båda verken. Men så säger telegrafstyrelsen: “Att emellertid

detta tillstånd icke lagt eller lägger något väsentligt hinder i vägen
för hvardera verkets utveckling och förbättring för sig framgår otvetydigt,
å ena sidan, af de nuvarande förhållandena inom postverket i
jemförelse med dem, som derstädes förefunnos, då föreningsfrågan
först bragtes på tal, äfvensom af den, oberoende af samma fråga,
nyss vidtagna decentralisation inom nämnda verk och, å andra sidan,
af statstelefonväsendets tillkomst och införlifvande med telegrafverket.“
Telegrafstyrelsen pekar med stolthet på denna utveckling, och den
har kunnat ega rum, under det denna fråga varit sväfvande. Telegrafstyrelsen
är för sin del icke det minsta rädd för, att icke verkets
bästa fortfarande skall kunna kraftigt befrämjas, äfven om förenings Andra

Kammarens Prut. ISO.£. N:o IS. 4

N:o 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

Fredagen den 16 Mars, f. m.

frågan fortfarande hålles öppen. Att således bibehållandet af status
quo i detta fall skulle verka menligt för telefonväsendets utveckling,
kan jag för min del icke förstå.

Deremot är jag öfvertygad, att ett fastslående nu af telegrafverkets
stat till den omfattning, som af Kongl. Maj:t är föreslagen,
skulle för lång tid aflägsna all tanke på förening. Man kan för den
frågans bedömande finna en ledning af förloppet vid telegrafens införande
i vårt land. Telegrafverkets grundläggare, Akrell, höll före,
såsom man också nu på vissa båll vill framskjuta med afseende på telefonväsendet,
att, sedan telegrafen eu gång vuxit ut och liksom vuxit in
uti sina kläder, det vore en naturlig sak, att telegrafen skulle läggas
under postverket. Men bur bar det gått? Jo, det gick så som det
var klart att det skulle gå: när telegrafverket eu gång fått växa ut,
så att det blef ett rigtigt sammansmält helt, ett rigtigt verk för sig,
först då stötte det på de största svårigheterna att få eu förening till
stånd mellan post- och telegrafverken. På samma sätt kommer det
naturligtvis att gå nu, om vi låta den organisation stelna, som vi
för närvarande hafva i vår band att forma efter omständigheterna.

Ja, sedan kan man så godt först som sist uppgifva tanken på de

båda verkens förening. Jag åtminstone, kan icke förstå, huru man,
då man icke nu kunnat öfvervinna motståndet mot denna förening,
skulle kunna göra det, sedan man genom den nya statens fastslående
ytterligare befästat telegrafverkets sjelfständiga ställning.

Mig synes nu, att det vore eu väsentlig organisativ förbättring i
vår förvaltning, om post- och telegrafverken kuDde förenas. Det
synes mig också, att man icke bar någon utsigt att få denna fråga
löst, om man här fastslår telegrafverkets stat, sådan den nu föreslagits.
Och jag anser derjemte, att man icke skulle förorsaka telegrafverket

någon olägenhet genom att för närvarande låta dess stat vara vid

det gamla. Under sådana förhållanden är det klart, att jag för min
del icke kan annat än yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Hammarström förklarade sig instämma med herr von
Friesen.

Herr Darin: Då jag, i öfverensstämmelse med hvad som enhäl ligt

uttalats af statsutskottet, icke kan finna, att de skäl, som från
Kongl. Maj:ts sida förebragts mot förening af postverket och telegrafverket,
äro afgörande, och då jag å andra sidan, i likhet med utskottsreservanterna
från denna kammare, icke kan tro, att det skulle vara
gynsamt för föreningsfrågans fortsatta behandling att nu fastslå en
ny stat för telegrafverket, kunde jag inskränka mig till att biträda
deras yrkande, som anhållit om bifall till Andra Kammar-reservanternas
förslag.

Emellertid vill jag tillåta mig att med några få ord beröra en
omständighet, som sammanhänger med det förslag till stat för stationstjenstgöringen,
som nu:innehålles i statsutskottets betänkande. A sid.
43 i detta betänkande finnes en rubrik, som lyder sålunda: “86 telegrafister,
hvardera med 700 kronor i normal aflöning." Då i denna

Fredagen den 16 Mars, f. m.

N:0 18.

rubrik användes en beteckning, söm förut användts om tvenne andra
grupper af befattningshafvande, af hvilka den ena aiiönas med 900
kronor och den andra med 1,100 kronor, och då man hvarken i statsrådsprotokollet
eller i telegrafstyrelsens skrifvelse till Kong!. Maj:t
funnit någon annan upplysning om denna grupp af befattningshafvande
än den, som man finner på sid. 44 i utskottets betänkande, der
man får veta, att de 86 nya telegrafisterna “vore afsedda att betjena
de interurbana telefonledningarna''1; så har denna omständighet på
derå håll föranledt till ett missförstånd, hvilket åter igen i intresserade
kretsar och icke minst å den ort, som jag har äran representera,
framkallat en liflig oro. Man har nemligen trott, att med bibehållande
af de vilkor för inträde i telegrafverkets tjenst, som innehållas
i telegrafstyrelsens instruktion för stationstjenstgöringen den 18 november
1878, blifvit skapad en ny klass af befattningshafvande, som, efter
genomgående af fullständigt qvinligt läroverk och efter genomgående
af en särskild undervisningskurs för telegrafister samt slutligen efter
en expektanstid inom extra ordinarie graden, som under senare åren
i medeltal kräft 14 år, skulle adönas med 700 kronor årligen. Jag
finner, att den oro, som af de anförda omständigheterna framkallats,
varit fullt berättigad. Emellertid har det inträffat, att utskottet blifvit
satt i tillfälle att lemna en upplysning af särdeles stor vigt för det
ifrågavarande ämnets bedömande, då man på sid. 61 och 62 i utskottets
betänkande får veta, att det alldeles icke är fråga om att
för dessa befattningshafvande, som skulle adönas med 700 kronor,
stadga samma kompetensvilkor som för öfriga telegradster.

Sedan denna upplysning blifvit lemnad, har jag för min del icke
någonting att erinra mot det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till
utgiftsstat för telegrafverket. Jag skulle dock vilja ifrågasätta, om
icke det varit lämpligt att genom benämningen redan gifva till känna,
att det här vore fråga om en klass af befattningshafvande, som icke
blott till graden, utan till sjelfva arten äro olika beskaffade med de
befattningshafvande, som annars kallas telegrafister. Men jag vill
icke i detta hänseende uttala någon mening.

Emellertid, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall till det
förslag, som framstälts af utskottsreservanterna från denna kammare.

Herr Ljungman: Jag vill yttra ännu några ord, med anledning
af att herr von Friesen vände sig till mig särskildt. Han klandrade,
att jag ej uppträdde, år 1892, när fråga var före om postinspektörerna.
Men saken är den, att jag aldrig varit någon ifrig vän af den ifrågasatta
föreningen af post- och telegrafverken under gemensam styrelse,
och under sådant förhållande hade jag ju ej någon direkt anledning
att uppträda i den frågan. Men hade jag varit eu så ifrig vän,
som herr von Friesen tycktes vara, af en förening utaf post- och
telegrafverken, då skulle jag hafva uppträdt både år 1892 mot postnspektörerna
och i dag mot postexpeditörerna. Ty i sådant fall vore
det för mig alldeles klart, att, om man ville framtvinga en förening,
man borde neka begge verken hvad de begära och ej neka blott det
ena verket hvad det begär, men gifva det andra allt hvad det önskar.

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

No 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket

(Forts.)

Ingen har kunnat förklara den oegentlighet och den inkonseqvens, som
man i denna sak gjort gällande.

Hvad sedan sjelfva kärnpunkten i den föreliggande frågan beträffar,
tick jag till, min stora förvåning höra, att den skulle vara, om några
tiotal små obetydliga telegrafstationer kunde förenas med poststationer.
För min del får jag dock bekänna, att jag har en mycket djupare
uppfattning af frågan. Jag tror nemligen, att det här gäller, huru
tvenne affär sförvaltning ar, som staten har, böra skötas på kraftigaste
och bästa sätt, till största vinst för landet och till största gagn för
dess närings- och atiärsidkande befolkning. Hetta är kärnpunkten i
frågan och icke ett sådant obetydligt ekonomiskt spörsmål, som om
några tiotal små telegrafstationer skola förenas med poststationer.

För öfrigt är det tydligen bättre att såsom hos oss hafva telegrafoch
telefonstationerna förenade, men poststationerna afskilda för sig,
än att såsom i Tyskland hafva post- och telegrafstationerna förenade,
men telefonstationerna afskilda för sig; ty både telegraf- och telefonväsendets
skötande kräfver vissa insigter i elektroteknik, hvilket deremot
alls icke är förhållandet med postväsendets omhänderhafvande.

Hvad särskild! de små telegrafstationerna vidkommer, vålla de i
allmänhet icke i något fall telegrafverket någon förlust, derför att
vederbörande kommuner lemna kostnadsfria lokaler och vanligtvis äfven
få garantera en årlig inkomst af 1,200 kronor vid dem eller ungefär
det belopp, som går åt. För öfrigt äro både post- och telegrafverken
byggda på den grund, att det är de större stationerna, som lemna
den egentliga vinsten, under det att de små stationerna merendels
icke lemna någon behållning.

Den såsom utväg för sammanslagningens underlättande antydda
minskningen i telegrafpersonalens insigter och tekniska duglighet vore
för telegrafverket en olycka, som slutligen skulle hårdt drabba detsamma
med ökade utgifter; ty distriktsingeniörernas kunskaper komme
ej att i nämnvärd mån ens ersätta bristen å sådana hos den öfriga
telegrafpersonalen.

Hvad slutligen angår frågan om att hälla saken öppen, så att
den i framtiden kan afgöras, förstår jag alls icke, hvarför den skall
anses mer afslutad, om man beviljar något, som telegrafverket behöfver,
än om man beviljar något, som postverket behöfver. j

Det är icke anfördt något direkt skäl, hvarför denna tilldelning
af den tekniska byrån i telegrafstyrelsen skall lägga minsta hinder i
vägen för en förening, då t. o. m. den komité, som afgaf sitt utlåtande
år 1892, just tillstyrkt eu sådan tudelning.

I fråga vidare om telegraf kommissariernas förbättrade lönevilkor
kan jag icke se, hvarför telegrafstaten skall ställas sämre än poststaten,
och hvarför man icke skall kunna gifva dem den aflöning,
de förtjena.

Jag skall derför yrka bifall till statsutskottets framställning.

Herr von Krusenstjerna: Äfven jag skall be att få yttra några
ord med anledning af hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
här anfört.

N:0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m. 53

Hvad först angår frågan om besparingar och de beräkningar, som
derom blifvit anstälda, så behöfver jag icke vidare inlåta mig derpå
efter den genomgående granskning dessa beräkningar nyss undergått
af en talare på stockholmsbänken. Till denna granskning ansluter jag
mig i allo.

Jag vill blott, med anledning af hans anmärkningar mot det af
generalpoststyrelsen i ämnet afgifna utlåtande, få tillkännagifva, att
då jag varit ordförande i den komité, hvars betänkande skulle granskas
af generalpoststyrelsen, så deltog jag naturligtvis icke i detta ärendes
handläggning, utan är utlåtandet afgifvet under ordförandeskap af en
tjenstförrättande chef. Jag bär således intet ansvar för detta utlåtande.
Hvad jag nu skulle vilja ytterligare framhålla är endast, att hvarje
beräkning, som får till resultat, att en förening skulle medföra icke
endast icke besparing, utan t. o. m. ökade utgifter, utgifter, hvilka
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet fått upp till omkring
27,000 kronor, hvarje sådan beräkning är, såsom herr von Friesen
uppvisat, tydligen omöjlig. Ty om de båda verken förenas på det sätt,
som är det dyrbaraste, eller att de båda chefsplatserna icke slås i hop,
utan det tillsättes en ny chef öfver de nuvarande generalpost- och
generaltelegrafdirektörerna, och man vidare antager det sämsta fall,
som skulle kunna inträffa, nemligen att föreningen icke åstadkommer
indragning af eu enda tjenst, så kan ju ändock icke uppstå någon
annan ökad utgift än aflöningen åt den nye chefen,-och denna må
man sätta högst betydlig, så skall den likväl alltid mer än kompenseras
af den vinst, som kommer att uppstå genom användning af
gemensamma lokaler och samtidigt anskaffande af materialier med mera.
Att komma till någon högre utgift i följd af föreningen är således i
och för sig omöjligt.

Het var närmast med anledning af herr statsrådets yttrande om
förhållandena i utlandet, som jag önskade att få säga några ord. I
olikhet med honom vågar jag tillmäta stor vigt åt exemplen derifrån,
ty är det några förvaltningsgrenar, som äro universella, så är det väl
posten och telegrafen. I följd af verldspostföreningen kan man ju säga,
att den civiliserade veriden i postalt.afseende är en enhet, och i följd
af telegrafunionen gäller detsamma i telegrafiskt hänseende. Från
Japan till Australien, från Sverige till Sydafrikanska republiken, öfver
allt måste ordningen för post- och telegraftjensten, organisationen af
post- och telegranstalter vara ungefär likartad. Vid sådant förhållande
måste det ju finnas eu bestämd presumtion för att det sätt
att anordna förvaltningen eller den förvaltningsnorm, som befunnits
möjlig, lämplig och fördelaktig i ett land, äfven skall vara det i ett
annat land, tillhörande dessa stora unioner.

Nästan alla länder i Europa, med undantag af fyra, hafva följt
exemplet från Tyskland, och förenat post- och telegrafverken. Herr
statsrådet frågade: hvar har det bevisats att de äro lyckade, dessa
föreningar? Jo, i det betänkande, om hvilket han fälde ett välvilligt
omdöme, för hvilket jag är honom tacksam, finnes en fullständig redogörelse
för de svar, som frän främmande post- och telegrafförvaltningar
ankommo på de frågor, som man i detta hänseende till dem

Angående

anslag till

telegrafverket,

(Korta.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket.

Forts.)

aflat, och dessa svar äro sammanstämmande deri, att denna förening
verkat godt.

Jag hade för ett par år sedan den äran att vara Sveriges ombud
på verldspostkongressen i Wien. Helt naturligt, med anledning af det
uppdrag jag då innehade att vara ordförande i post- och telegrafkomitén,
vände jag mig till de delegerade vid kongressen -— och sådana
funnos från alla verldspostföreningen tillhörande länder med
undantag af ett — och frågade dem om deras erfarenhet angående
föreningen af post- och telegrafverken. För dem alla var det verkligen
en solklar sak, att dessa båda kommunikationsgrenar skulle vara
förenade, och det var icke tal om några olägenheter. Naturligtvis,
svarade de, hade motstånd i början mött från tjenstemännens sida af
det helt naturliga skälet, att föreningen medförde en betydlig indragning
af tjenster, och detta motstånd hade företrädesvis visat sig från
telegraftjenstemännens sida, derför att de misstänkte att det mindre
verket skulle assimileras med och uppgå i det större. Men, sade de,
sedan föreningen genomförts och öfvergångstiden gått förbi, var det
slut med missnöjet, och de hade endast sett välgörande verkningar af
föreningen såväl i finansielt hänseende som för allmänheten. Jag
talade äfven om samma sak med statssekreteraren von Stephan, det
tyska postverkets chef, och han sade mig alldeles detsamma. “Nå,
huru ställer sig hos eder telegrafverket till föreningsfrågan?“ frågade
han. Jag nödgades erkänna, att det största motståndet kom derifrån.
“Alldeles som hos oss“, genmälde han, “men missnöjet har nu lagt
sig“, och han tilläde, att ett par af hans mest framstående öfverpostdirektörer
voro forna telegraftjenstemän.

Het yttrades, att det förenade verkets organisation i Tyskland
icke skulle vara likartad med den här ifrågasatta. Någon verklig
förening i centraladministrationen skulle ej vara genomförd; der funnes
särskilda direktörer under statssekreteraren, som sjelf innehade en
ministers ställning och icke en sådan chefsplats som en generaldirektör
hos oss. Han innehar dock en sådan ställning, att han ingriper ganska
betydligt i förvaltningen, och den, som läst förhandlingarna i tyska
riksdagen vid behandlingen af post- och telegraf budgeten, ser der bäst,
huru statssekreteraren är den verklige chefen, den som sammanhåller
alltsammans. Het är sant, att under honom finnas tre särskilda
direktörer, men en af dem handlägger de för båda grenarne gemensamma
ärendena, nemligen finansiella frågor och hela räkenskapsväsendet,
en har de telegraftekniska och särskilda telegrafärendena om
hand, och till den tredjes afdelning höra slutligen alla frågor om personalen
vid de förenade post- och telegrafanstalterna. Het är sålunda
eu verklig förening och icke två skilda embetsverk, och det förhåller
sig ej så, som herr Ljungman sade, att i Tyskland posten och telegrafen
hafva hvar sin särskilda chef.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet erinrade också
om Italien och omnämnde anmärkningar, som der skulle framstälts
mot föreningen, och hvilka särskildt betonats af telegrafstyrelsen. Het
var ett särdeles olyckligt exempel, som telegrafstyrelsen dervidlag
åberopat. 1889, om jag minnes rätt, förenades post- och telegraf -

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

verken i Italien, och detta skedde på det sätt, att verken erhöllo en
gemensam chef, men i distriktsförvaltningen kom ingen förening till
stånd och i lokalförvaltningen endast till någon del. Telegrafstyrelsen
Öar nu omnämnt ett uttalande, af 1891 tror jag, af dåvarande chefen
för post- och telegrafdepartementet, hvilket visserligen egentligen angick
undervisningsväsendet, men deri han äfven yttrat någonting, som
antydde, att han icke egentligen var stämd för föreningen. Detta var
1891, och telegrafstyrelsen åberopade det 1893. Emellertid bar det
sig icke bättre, än att samma år 1893 i juni framlade den nye postoch
telegrafmiuistern för Italiens deputeradekammare och senat, med
vitsordande af föreningens stora fördelar, ett förslag till fullständig
förening af post- och telegrafanstalterna och fullständig sammanslagning
af distriktsförvaltningen, och detta förslag antogs af både kammaren
och senaten. Det är mig veterligen ännu icke promulgeradt, förmodligen
beroende på den ministérförändring, som egde rum nyligen, men
det har genomgått pröfning hos conseil d’état.

När vi nu hafva dessa exempel från utlandet, och det ju är,
såsom jag förut yttrat, presumtion för att samma förvaltningsform bör
kunna användas äfven hos oss, då är frågan: finnas här några särskilda
förhållanden, som betinga att så ej kan ske? Det har icke
anförts några särskilda omständigheter i postaliskt hänseende, som skulle
hindra en dylik förening, och således måste det vara ur telegrafiskt
hänseende som hinder skulle möta. Frågar jag då: hvad är det för
omständigheter, som i telegrafiskt hänseende skulle förorsaka en så
diametral olikhet mellan Sverige och öfriga kulturländer, särskildt
Tyskland, att det sätt att anordna tjenstgöringen på en gemensam
anstalt, som der praktiserats i 18 år utan olägenhet för telegraftjenstgöringen,
icke skulle kunna genomföras i Sverige, så vill det
synas mig, att man blir beviset skyldig. Det är visserligen ett skäl,
som anföres, nemligen att man kunde befara, att den telegraftekniska
skickligheten skulle blifva mindre i ett förenadt post- och telegrafverk
än i det sjelfständiga telegrafverket, men detta skäl, om det haft någon
betydelse, kommer väl att bortfalla nu, sedan Ivongl. Maj:t på föredragning
af chefen för finansdepartementet tillstyrkt tillsättande af
distriktsingeniörer inom telegrafverket, som just skulle handhafva de
ärenden, hvilka fordra särskilda tekniska insigter, ty då blir behofvet
af tekniska insigter mindre hos tjenstemännen vid de förenade anstalterna.
Således tala efter min uppfattning utlandets exempel kraftigt
för en dylik organisation äfven i vårt land, när man nemligen icke
kunnat framdraga några särskilda skäl, hvarför den just bär icke
skulle kunna genomföras.

Herr von Friesen erinrade om, och han synes mig dermed hafva
träffat frågans kärnpunkt, att hufvudsaken är att söka åstadkomma
en förening af de mindre anstalterna, och han framhöll, huru det
gått hittills. 1873 meddelades nödiga föreskrifter i syfte att åstadkomma
förening af sådana anstalter, och sedan dess hafva vi hunnit
till 7, han säde G, men vi hafva verkligen hunnit till 7 sådana förenade
post- och telegrafanstalter, förutom några filialkontor. Detta
på 21 år. Jag tror dock, att ofantligt mycket mera borde kunna

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18. 56 Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående hafva åstadkommits i den vägen under dessa många år, och jag vill

anslag till j hänseendet anföra ett exempel. Under ett af de första åren,.

*eJ(Forts^C*'' se^an jag mottagit mitt nuvarande embete, besökte jag under en inspektionsresa
ett postkontor på landet. Der fans en ordinarie postmästare,
och som en postmästare derjemte måste hafva ett biträde,
emedan det vid värdeposternas inslagning skall finnas ett vittne, så
fans der också ett biträde, som jag dock tror icke aflönades med
mera än 200 kronor. Jag undersökte, huru mycket postmästaren hade
att göra. Detta var ej mycket, ty detta kontor var ett af de få postkontor
på landet, som vi ännu hade qvar, der göromålen verkligen
voro mycket lindriga. Jag begaf mig derpå till andra ändan af huset,
der det fans en telegrafstation, som jag också besökte. Der residerade
äfven en ordinarie tjensteman, och på fråga meddelade han mig, att
också hos honom stälde sig arbetet mycket lugnt. Ja, på det stället
florerade verkligen tjensteman, ty utanför postkontoret hade jag nöjet
sammanträffa med ännu en tjensteman, chefen för tullväsendet på
platsen, och äfven denne medgaf på fråga, att han icke var nedtyngd
af arbete. Här vågar jag bestämdt påstå, att en förening af postoch
telegrafanstalterna mycket väl kunnat genomföras, och detta påyrkades
äfven af korrespondenterna på platsen, som förutsågo hvad
som eljest måste inträffa. Förening kunde emellertid af den vanliga
anledningen ej komma till stånd, och hvad har följden blifvit? Naturligtvis
bar sig hvarken telegrafstationen eller postkontoret såsom
särskilda anstalter. Telegrafstationen är borta, och postkontoret är
också borta. Först indrogs telegrafstationen, och nu har generalpoststyrelsen
måst vidtaga samma åtgärd i afseende å postkontoret och
inrätta en poststation i stället. Men allmänheten på platsen, det är
den som blef lidande, ty nu har den hvarken postkontor eller telegrafstation.
Det nu anförda exemplet är ett — och många andra skulle
kunna anföras — som visa att — jag vill begagna detta tillfälle att
nämna, att det bästa samarbete är rådande mellan cheferna för postoch
telegrafstyrelserna — man i allt fall icke kan komma långt med
dessa föreningar, så länge det finnes två skilda styrelser.'' Och, mineherrar,
om vi verkligen komme något längre på den vägen, om vi
lyckades genomföra en massa dylika föreningar — och Kongl. Maj:t
vidhåller, enligt hvad chefen för finansdepartementet meddelat, fortfarande
den åsigten, att de mindre anstalterna böra förenas — så blir
administrationen ytterst tungrodd och''besvärlig, enär alla ärenden, äfven
de minsta, såsom fråga om några dagars tjenstledighet, skola handläggas
af både generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen med deras
två generaldirektörer och fyra byråchefer. Detta är ju ett maskineri,
som nu visserligen kan användas derigenom att man begagnar vissa
genvägar och vidare har att göra endast med ett fåtal dylika anstalter,
men som, om anstalternas antal skulle ökas, blefve högeligen tungrodt
och i så väsentlig mån skulle förhindra och försena administrationen,
att man af denna anledning måste, befarar jag, öfvergifva den en gång
inslagna vägen.

Jag kommer således till det resultat, att om man önskar en förening
af post- och telegrafanstalter, går det icke på annat sätt att

N:0 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

genomföra densamma än genom att börja i toppen och förena styrelserna.
Eljest vinner man ingenting.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Jag skall yttra mig helt kort. Jag kan
dock icke underlåta att med några ord bemöta herr von Friesen. Han
har, om ''jag fattat honom rätt, velat binda mig vid statsrådsprotokollet
så till vida, att det skulle vara på den omständigheten, att jag med
stöd af generalpoststyrelsens utlåtande i frågan ansåg en sammanslagning
skola medföra en ökning i de årliga kostnaderna med 27,000
kronor, som jag egentligen grundade mitt afstyrkande af denna sammanslagning.
Denna omständighet har också medverkat dertill. Jag har
framhållit de siffror, som herr von Friesen gått igenom, och påpekat,
att man kan ha olika åsigter om desamma, att man kan pröfva dem
och möjligen anse de ifrågasatta utgiftsposterna vara i större eller
mindre mån obehöfliga; men jag har tillåtit mig antaga, att de till
största delen vore behöfliga. Detta har nu herr von Friesen velat bestrida,
i det han förklarat, att han i detta fall hyser större förtroende
till telegrafstyrelsen. Det passar bättre in för hans bevisföring, naturligtvis,
att vid detta tillfälle ställa sig på telegrafstyrelsens sida; eljest
synes han icke vara särskilt benägen att hylla de åsigter, som af
telegrafstyrelsen förfäktats, men här var det lämpligt. Emellertid
tror jag verkligen, att litet hvar af andra sakkunnige än han, som
jag antager vara ganska sakkunnig i dessa förhållanden, skall gifva
mig rätt deruti, att den mycket omtalade sous-chefen ändå kan blifva
behöflig.

Jag tror, att åtminstone större delen af de 8,200 kronor, som
han ansåg vara obehöfliga för distriktsförvaltningeu och för höjande
af postinspektörernas arfvoden, ändå bör beviljas för att fylla billighetens
och rättvisans kraf, då ju dessa inspektörer skulle få ökadt
arbete med att inspektera både post- och telegrafväsendet inom sina
distrikt. Jag kan derför icke skjuta bort denna siffra, utan måste
anse, att åtminstone en del deraf är nödvändig, så mycket mer som
det enligt generalpoststyrelsens åsigt nödvändigtvis måste i 3 distrikt
tillkomma en ny tjensteman.

Den ärade talaren har vidare velat gifva mig rätt så till vida, att
han gifvit mig ett godt examensbetyg i fråga om att kunna dividera
med 2. Han undrar emellertid på att jag så exakt uppgifvit siffran
47,500, d. v. s. hälften af 95,000 kronor. Detta skulle just vara hvad
som erfordras till aflöning af särskilda kassörer för räkenskapsföringen
vid de större stationerna. Han tyckes icke vilja bestrida, att tillsättandet
af sådana kassörer är nödvändigt, och han sade, om jag
minnes rätt, att embetsverket ansett uppemot hälften af det beräknade
beloppet, 95,000 kronor, skulle behöfvas för detta ändamål. Jag har
nu tagit det så precis soin till jemt hälften af den nämnda summan.
Jag skall emellertid be att få upplysa ''honom om att det står icke
“uppemot hälften11, utan “ej lägre än hälften11, och då syntes mig,
att man kunde våga sig på att taga precis hälften.

Vidare har han talat om förhållandet mellan ordinarie och extra

Angående
anslag till
telegrafverket*
(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Angående

anslag till

telegrafverket

(Forts.)

Tjensteman och påpekat, att man i dag redan anslagit 30,000 kronor
iör beredande af semester åt posttjenstemän. Förhållandet är det —
och det är en ganska vigtig omständighet — att komiterade — det
måste jag säga — hafva, som det synes, för att göra besparingar
icke förbättrat, utan snarare försämrat förhållandet mellan ordinarie
och extra tjensteman inom postverket. Det förhåller sig nemligen så,
som jag förut framhållit och’ hvilket också föranledt Riksdagen, denna
gång liksom förut, att ånyo sätta ett antal postexpeditörer på ordinarie
stat, att avancementet inom postverket är så dåligt, att en tjensteman
vanligen avancerar till ordinarie vid en ålder af omkring 36 år och
efter cirka 13 tjensteår. Så förhåller det sig nu, och det fordras naturligtvis,
för att tillmötesgå billiga anspråk på avancement, att i någon
mån öka de ordinarie tjenstemännens antal undan för undan, för att
det icke skall bli alldeles hopplöst på den banan, så att knappast
någon vill inträda i postverket med utsigt att få gå som extra tjensteman
i så många år. Riksdagen har nu också bifallit Kongl. Maj:ts
framställning i detta syfte. Då det gäller eu ny sak, är det dock
nödvändigt att taga hänsyn äfven till denna omständighet. Utskottet
har sjeltt erkänt, att tjenstemännens ställning icke blifver bättre i
detta afseende. — Vid telegrafen ställa sig förhållandena helt annorlunda,
och derifrån komma nog inga pretentioner att på länge erkännas
i fråga om ökning af ordinarie tjenstemännens antal, åtminstone
icke i någon betydligare mån. Der ställer det sig nemligen så, att en
tjensteman blir ordinarie efter knappa 2\ års tjenstetid och vid en
ålder af 23 å 24 år. Om de båda embetsverken sammanslås, kommer
naturligtvis det menliga förhållandet att fördelas på dem båda. Derför
har jag ansett mig hafva grundad anledning att godkänna denna summa
å 30,000 kronor, som herr von Friesen velat stryka.

Han hade äudtligen den vänligheten att godkänna den post å
30,470 kronor, som är uppförd för frimärkesrabatten.

Jag vidhåller emellertid, hvad jag flera gånger förut yttrat, att
om icke förhållandena stälde sig så, som jag nämnt, eller att sammanslagningen
skulle medföra en ökad kostnad af 27,000 kronor, så skulle
jag anse, att 95,000 kronor i hvarje fall vore en för liten besparing
för att derpå grunda en så oviss sak som att ordna om hela det nuvarande
förhållandet.

Herr von Friesen vill binda mig vid det omnämnda yttrandet i
statsrådsprotokollet, så att jag . icke skulle ha lof att säga, hvad jag
sagt i dag. Jag anser mig emellertid icke vara bunden af detta yttrande
på ett sådant sätt, att jag icke skulle ha rättighet att yttra
hvad jag gjort. Jag tillät mig vid föredragningen af denna sammanslagningsfråga
att yttra till statsrådsprotokollet: “Då vid särskilda
tillfällen under de senast förflutna tjugufem åren frågan om post- och
telegrafverkens förening bragts på dagordningen, har det i främsta
rummet bestämmande skälet härför varit åstundan att genom föreningen
åvägabringa en minskning i administrationskostnaderna för de båda
förvaltningsgrenarne. “

Det är sant. Sedan säger jag: “Det synes mig efter den verk ställa

utredningen icke kunna betvifias, att den ifrågasatta föreningen

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

af post- och telegrafverken icke komme att för statsverket medföra
den påräknade besparingen, utan i stället eu ökad utgift. Om detta
måste anses ådagalagdt, är dermed ock det skäl, som i främsta rummet
anförts för önskvärdheten af föreningen, bortfallet.“

Slutligen säger jag: “Då det åter gäller att väga mellan de för

och emot föreningen anförda skälen, tvekar jag icke att uttala den
mening, att, sedan sammanslagningstanken beröfvats det stöd, som
legat uti utsigten af en ekonomisk besparing för statsverket, de öfriga
skäl, som anförts för föreningen, icke äro af beskaffenhet att böra
fälla utslaget till dennas fördel. Eu kortfattad öfversigt af sagda
skäl skall, enligt min åsigt, ådagalägga detta."

Jag hänsyftade dermed på att den ekonomiska besparingen visserligen
vore hufvudsaken, men det måtte väl vara tillåtet att anse,
att, då besparingarne äro ganska ringa, det icke kan vara skäl att
vidtaga eu så oviss åtgärd som att sammanslå de båda verken utan
att vara säker om att man äfven vunnit de andra fördelar, som här
omnämnts.

Nu säger herr von Friesen: detta är godt och väl, och det är
icke den stora sammanslagningen, som är hufvudsak, utan det gäller
de små stationerna; de äro sjelfva roten och uppliofvet till hans
önskan att få sammanslagningen till stånd; der kan man göra besparingar
med 900 kronor — eller hvad det nu var för siffra — vid
hvarje station. Jag tror emellertid icke, att han kan bevisa detta.
Jag har motbevis här. Jag tror icke, att man kan göra en sådan
besparing. Säkert är, att vid sådana stationer, som ha en liflig telefonverksamhet,
är det omöjligt att göra någon besparing, såvida det icke
skall ske på bekostnad af allmänheten.

Jag vill upprigtigt meddela kammaren, att jag fullkomligt ärligt
sträfvat för eu dylik sammanslagning af småstationer. Det var år
1873, som det först bestämdes, att en sådan sammanslagning skulle
ske. Uppkomme hinder vid uppgörelsen mellan posten och telegrafen,
skulle frågan förfalla. Enligt ett af mig senare Kongl. Maj:t förelagdt
förslag skulle, vid tvist mellan de båda styrelserna, saken hänskjutas
under Kongl. Maj:ts afgörande. Så har också skett vid ett och
annat tillfälle, senast i fråga om Fjällsjö, der de båda respektive styrelserna
stodo mot hvarandra. Emellertid tillstyrkte jag verkligen
Kongl. Maj:t sammanslagningen, trots telegrafstyrelsens afstyrkande,
blott för att pröfva, huru den skulle taga sig ut. Jag tror, att denna
sammanslagning ännu icke är fullständigt genomförd, åtminstone icke
så långt, att man deraf fått se resultatet. Det är en och annan
sådan sammanslagning, som blifvit försökt; i betänkandet förekommer
listan på dem. Särskilt redogöres för de olägenheter och svårigheter,
som förekommit vid Byske station — alltför vidlyftigt att här relatera.
Jag vill än en gång framhålla, att då komitcn tillsattes, var jag fullkomligt
opartisk.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid.

Herr friherre Åkerhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag skall af aktning för kammaren och då diskussionen så länge fort -

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. in.

Angående

anslag till

telegrafverket,

(Forts.)

gått, söka att fatta mig rätt kort, och än mera, jag skall söka att
hålla ord.

Vi ha hört från stockholmsstadsbänken helt nyss påpekas, hvad
som här skulle vara hufvudfrågaD. Ja, det är just det jag skulle vilja
undersöka: hvad är hufvudfrågan? Man skulle af diskussionen kunna
tro, att hufvudfrågan är att få ett uttalande om lämpligheten eller
icke af en sammanslagning af post- och telegrafverken. Nej, det är
icke hufvudfrågan; det må vara, att det är den fråga, som har intresserat
många och kapske till och med drifvit åtskilliga att yttra sig som
de gjort, men det är icke nu tillfälle att pröfva gagnet eller ej af de
båda verkens sammanslagning, ej ens att derom orda. Dessutom är
redan frågan om den vigt, ett sådant uttalande kan hafva, afgjord.
Första Kammaren har nemligen beslutat i öfverensstämmelse med statsutskottets
förslag; eu Riksdagens skrifvelse i saken kommer således icke
till stånd. Hvad vi nu här i Andra Kammaren yttra för eller emot en
sammanslagning af de båda verken stannar alltså vid blotta sympatier.

Hufvudfrågan är den: Har Kong!. Maj:t ansett sig böra äska
anslag för telegraf- och telefonväsendet? Ja. Har statsutskottet ansett
sig böra, på sätt här synes af betänkandet, tillstyrka den
kongl. propositionen i vissa delar? Ja. Hafva de reservanter mot
Utskottets betänkande, som tillhöra denna kammare, yttrat sig deremot?
Ja. Hvad hafva de haft för skäl att icke nu bifalla anslaget
till telegrafverket? Näppeligen har det varit det skälet, att
ett bifall skulle hindra en sammanslagning af de båda verken,
emedan i Kongl. Maj:ts proposition tydligt står omtaladt det vilkor,
som från statsrådsbänken redan blifvit framhållet, eller att samtlige
de i Kongl. Maj:ts proposition tillgodosedde tjenstemännen skola vara
underkastade de förändrade förhållanden, som i följd af en sammanslagning
af post- och telegrafverken kunna inträffa. Det måste således
vara ett annat skäl, som framkallat reservationen. Hvilket det skälet
varit, fick jag klart för mig af den förste talaren, som från talarestolen
i dag yttrade sig i denna fråga på sitt vanliga rediga och klara
sätt. Skälet var nog, att man skulle genom ett nekande af det begärda
anslaget påskynda sammanslagningen af de båda verken. Man
skulle alltså öfva tryck på en motsträfvig styrelse. Jag vill för min
del i detta ögonblick hvarken yttra mig för eller mot eu sammanslagning
af post- och telegrafverken. Jag vill endast hafva sagt, att
denna sida af saken och detta skäl för ett afslag, att utöfva ett tryck
på en af en styrelse förfäktad mening, har genom Första Kammarens
beslut helt och hållet fallit bort. Här qvarstår nu endast att pröfva
den af Kongl. Maj:t föreslagna stat för telegrafverket. Kan man,
utan att binda sitt blifvande votum i sammanslagningsfrågan, bifalla
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om telegrafverket? Eller skall man
af sympati för eller missbelåtenhet med deras styrelsers uppträdande
skilja på de båda verken och behandla det ena på ett sätt och det
andra på ett annat? Jag vill icke detta. Jag anser det vara rätt,
att embetsverk, då de höras, våga uttala sina meningar om hvad de
finna vara rigtigt och nyttigt, och jag vill derför icke vara med om
att utöfva något tryck på denna deras rätt och pligt. För en frågas

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

fulla utredning äro dessa belysande yttranden af nöden, och Riksdagens
kamrar böra ej med afknappade anslag straffa det fria utredande
ordet, utan väl hellre uppskatta det och skydda det.

Af samma orsak således som jag röstade för Kongl. Maj:ts proposition
i fråga om postverket, af samma orsak kommer jag att rösta
för Kongl. Maj:ts proposition i fråga om telegrafverket.

Öfverläggningen var slutad. Sedan herr talmannen gifvit propositioner
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll herr A. Perssons m. fl.
vid punkten fogade reservation.

Punkten 3.

Bifölls.

Punkten d.

Mom. a)

Bifölls.

Under mom. b), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

‘•att Riksdagen må medgifva, att, derest vid statens skogsskolor
vid Grönbo och Kolleberga samt, i händelse af bifall till hvad utskottet
i punkt 5:o här nedan föreslår, jemväl vid Bispgården tinnes böra
såsom föreståndare anställas annan person än jägmästaren i det revir,
inom hvilket skolan är belägen, Kongl. Maj:t må ega att till sådan
skolföreståndare, hvilken skall vara pligtig att, der sådant honom af
domänstyrelsen uppdrages, under vederbörande revirförvaltares ledning
öfvertaga förvaltningen af skolan omgifvande eller angränsande kronopark,
anvisa, utöfver den för befattningen anslagna lön, ett fyllnadsarfvode
af 1,000 kronor, för år räknadt, att utgå af reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet. “

Ordet begärdes af

Herr von Friesen, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: Oaktadt tiden är långt liden kan jag icke, då
jag är reservant mot utskottets hemställan i detta moment, underlåta
att angifva de skäl, som föranledt mig att hysa en från utskottet
afvikande mening.

Jag ämnar egentligen icke motsätta mig den anordning, som här
af Kongl. Maj:t föreslagits, nemligen att i vissa fall föreståndareplats
för skogsskola skulle skiljas frän revirförvaltarebefattning. Ty det
kan utan tvifvel inträffa, att en revir förvaltare är lämplig såsom sådan,
men olämplig såsom föreståndare för skogsskola. Jag inser äfven
mycket väl, att revirförvaltarebefattningen i vissa revir kan taga jägmästarens
tid så i anspråk, att han icke kan egna sig åt ledningen

Angående

anslag till

telegrafverket.

(Forts.)

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

af skogsskolan. Det är således icke mot sjelfva saken, jag har något
att erinra. Det är i anledning af den form, i hvilken den framkommit,
som jag på det bestämdaste vill motsätta mig Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, enär jag anser, att det för Riksdagen är
synnerligen vigtig!, att icke något trassel uppkommer med anslagen
på budgeten. Det har under några år egt rum, att Kongl. Maj:t
från reservationsanslaget “till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet" har tagit medel till ett ändamål,
för hvilket det finnes ett bestämdt anslag på ordinarie stat, nemligen
till statens skogsskolor. Då det på sjunde hufvud titeln finnes ett
reservationsanslag “till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af
skogsväsendet i allmänhet*1, förefaller det mig temligen tydligt, att
meningen är, att från detta sista anslag böra utgå medel endast för
sådana hithörande ändamål, för hvilka icke finnas några särskilda
anslag och således icke för “statens skogsskolor**, för hvilka, som jag
nyss nämude, ett särskild! bestämdt anslag finnes. Jag vill nu icke
uppehålla mig vid det, som har varit; men det synes mig vara origtigt,
att Riksdagen sjelf inslår på en väg, som leder till förryckning af
ändamålen med af Riksdagen sjelf beviljade anslag. Om här föreslagits,
att det bestämda anslaget till skogsskolorna skulle ökas till visst belopp,
och reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning minskas med
samma belopp i staten, då skulle jag icke haft något att erinra mot
den ifrågasatta anordningen; men som förhållandet nu är, kan jag
icke godkänna förslaget, utan ber att få yrka afslag derå.

Jag tror icke, att någon olägenhet för den närmaste framtiden
skall uppkomma, om kammaren nu afslår utskottets hemställan. Förhållandena
kunna ordnas nästa riksdag, derigenom att ett förslag i
den rigtning jag framhållit då framlägges af Kongl. Maj:t.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen anförde: Hvad beträffar att taga det föreslagna fyllnadsarfvodet
åt de nu ifrågavarande skogsskoleföreståndarne från det bestämda
anslaget till skogsskolorna, så tror jag, att det har sina olägenheter,
emedan det är ovisst, huru dessa utgifter komma att utgå. Åtminstone
är förhållandet så i afseende på skogsskolan vid Kolleberga; ty orsaken
till att icke vederbörande revirförvaltare der kan vara föreståndare
för skolan, beror på helsoskäl. Förvaltaren är nemligen döf, så att
han icke kan vara lärare; hvarför detta hans åliggande måste skötas
af en annan person. Men detta förhållande kan upphöra, då en annan
revirförvaltare kommer på platsen. Jag tror derför, att det vore
olämpligt att förlägga denna utgift till en bestämd anslagspost. Det
kan visserligen tyckas, att namnet bör gifva tillkänna, att den för
detta ändamål erforderliga fyllnadssnmman borde tagas från anslaget
till skogsskolorna; men å andra sidan tror jag, att namnet äfven kan
passa in på reservationsanslaget, som ju utgår till befrämjande åt
skogsväsendet i allmänhet. Man kan väl icke neka till, att den
utgift, om hvilken här är fråga, skall utgå för ett ändamål, som befrämjar
skogsväsendet i allmänhet. De skogslärlingar, som vid dessa
skolor undervisas, gå ju till största delen till anställningar i enskild

Fredagen den 16 Mars, f. m.

N:o 18.

tjenst, ty staten konsumerar ej mer än en 8 ä 10 stycken om året
för att rekrytera sina kronojägare. Det är således till den stora allmänhetens
nytta dessa elever få sin undervisning. Det skulle vara
ledsamt, ja olämpligt synes mig, om icke den begärda lilla summan
kunde beviljas nu. Det är väl sant, såsom den siste talaren säde,
att man kan fortsätta som hittills, men det är likväl ett arfvode, som
är behöflig!, och jag tror icke, att det är så lämpligt, att det fortgår
så som det nu gör. Det har vant nödvändigt hittills; men det är för
att ordna saken, som det nu föreliggande förslaget framkommit. Jag
undrar verkligen om namnet kan hafva så stor betydelse i fråga om
hvarifrån anslaget skall tagas, att man för den orsakens skull bör
afslå denna punkt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen gifna propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 5—10.

Biföllos.

Punkten 11.

Utskottet hemstälde under mom a): att Riksdagen måtte för anläggning
af telefonledningar från Norrköping till Örebro och från Stockholm
öfver Sala och Norberg till Falun på extra stat för år 1895
bevilja 97,200 kronor.

Häremot hade reservation anmälts af herr S. G. von Friesen,
som yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Kongl. Maj ds framställning
om anslag för anläggning af dessa telefonledningar ej måtte vinna
Riksdagens bifall.

Etter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr von Friesen: Den första af de i den föredragna punkten

omnämnda telefonledningarne var före äfven vid nästlidet års riksdag.
Äfven den andra var då ehuru endast delvis före, nemligen delen Upsala
—Sala—Norberg; nu hafva tillkommit dels linien Stockholm—Upsala,
dels linien Norberg—Falun. Då yttrade Riksdagen, som afslog de för
dessa linier äskade anslagen, i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t: “Vid

pröfningen häraf har Riksdagen utgått från den uppfattning, som,
enligt hvad departementschefen jemväl antydt, under de senare åren
gjort sig gällande i fråga om sättet för beredande af medel till statens
telefonbyggnader, eller att företrädesvis sådana ledningar böra bekostas
med anslag utan återbetalningsskyldighet, hvilka, ehuru för telefonnätet
i dess helhet nödvändiga, på grund af sin långsträckthet eller till följd
af andra omständigheter icke anses kunna lemna den afkastning, att
anläggningskapitalet kan förräntas och på jemförelsevis kortare tid
amorteras. Enligt hvad Riksdagen trott sig finna, uppfylles nu denna
fordran bland ifrågavarande telefonsträckningar allenast af linierna

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

Norrköping—Vestervik—Oskarshamn, Sundsvall—Östersund, Malmö—
Helsingborg samt Varekil—Hättan.-1 Riksdagen yttrade således förra
året, att de vilkor, som Riksdagen ansåg borde uppfyllas af sådana
telefonlinier, hvilka skulle bekostas med direkta anslag af statsmedel,
icke uppfyldes af luden Norrköping—Örebro, och ej heller af linien
Upsala—Sala—Nor berg.

För min del står jag fortfarande på den ståndpunkt, som Riksdagen
i sin helhet då intog. Jag anser, att så väl den ena som den
andra af dessa ledningar kunna lemna både ränta och amortering och
att det således ej bör ifrågakomma, att till dem gifva direkta anslag
af statsmedel. Jag vill ej på något sätt bestrida önskvärdheten af,
att dessa linier blifva byggda, ty jag är förvissad, att dermed stora fördelar
skulle vinnas, och det är klart att jag hyser denna öfvertygelse, då,
såsom jag nyss yttrade, det är min åsigt, att de skulle lemna både
ränta och amortering på anläggningskapitalet. Jag vill således ej
bestrida dessa leduingars lämplighet och nödvändighet, utan hvad
jag vill bestrida är, att de skola betunga budgeten.

Ty det är ej mindre än 97,200 kronor, hvarmed budgeten skulle
ökas, om detta Kongl. Maj:ts förslag blefve af Riksdagen godkändt.
Och jag tror, att under nuvarande förhållanden hvarje besparing, som
kan göras, är synnerligen önskvärd.

Det är af detta skäl, som jag nu ber att få yrka afslag på utskottets
hemställan. Tv endast i den mån, som telefonväsendet sjelft
lemnar öfverskott och dermed tillgångar till nyanläggningar, synes
mig, att telefonväsendets utveckling hädanefter bör ega rum.

Om denna uppfattning är jag ej ensam, ty den delas af utskottet
i dess helhet. Utskottet anser nemligen, i likhet med mig, att
det hädanefter endast i undantagsfall bör ifrågakomma, att telefonledningar
anläggas genom direkta anslag af statsmedel.

Men utskottet säger, att eftersom Riksdagen ej förut gifvit Kongl.
Maj:t en påstötning om denna dess önskan, det torde vara något tvärt
att med ens slå in på den banan. Mig synes det deremot, att det
just nu är eu synnerligt lämplig tidpunkt att beträda den vägen. Vid
1889 års riksdag beviljades för nu ifrågavarande ändamål ett anslag
på 750,000 kronor att utgå med 150,000 kronor årligen under hvart
och ett af de följande fem åren. År 1894 är således det sista året,
under hvilket dessa 150,000 kronor utgå. I enlighet med 1889 års
Riksdags beslut bör således detta anslag upphöra efter utgången af år
1894. Det synes mig derför, att Kongl. Maj:t ej bör kunna anses
vara oförberedd på att nu icke vidare några direkta anslag till telefonledningars
anläggning komma att beviljas.

Ått telefonväsendet nu — så vidt man kan döma af beräkningarne
— ej saknar tillgångar att bestrida både ränta och amortering på
anläggningskostnaden för dessa telefonledningar, synes vara uppenbart;
man inhemtar nemligen af de gjorda beräkningarne, att det under år
1895 skulle blifva ett öfverskott af 67,000 kronor på telefonmedlen.
Men 67,000 kronor räcka till ränta och amortering på ett betydligt
kapital, äfven om amorteringstiden sättes så kort som 10 år, livilket
jag för min del skulle önska. Af det anförda torde framgå, att möj -

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m. 65

lighet bör finnas att bygga dessa linjer, äfven om det begärda anslaget
nu ej skulle beviljas.

Då jag således fasthåller den uppfattning rörande speciel dessa
linjer, som uttalades af 1893 års riksdag, ber jag att få yrka afslag
å utskottets hemställan i denna punkt.

Häruti instämde herr John Olsson.

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Jag hörde nyss med glädje, att herr von/ Friesen yttrade, att han vore
en vän af telefonväsendets utveckling, och önskade bereda all möjlig
framgång åt detsamma. Men det förefaller, som om detta var ett
ord, som han icke håller, då han, så vidt jag kan förstå, vid hvarje
tillfälle söker hindra denna utveckling. Nu önskar han att skuldsättningen
skall fortsättas för upprättandet af sådana långa telefonlinjer,
som de här föreslagna, hvilka icke kunna lemna någon afsevärd afkastning
för att betala ränta och amortering. De kortare ledningar
åter, som inköpas för öfverskotten på telefonmedlen, behöfvas för att
utvidga det stora nätet. De behöfva heller icke ränta af sig i så hög
grad, eftersom manHcke är tvungen att låna penningar för dem. De
äro i alla fall mera rentabla, än dessa långa ledningar äro. Nu har
herr von Friesen icke bestridt behöfiigheten af de här föreslagna telefonlinierna;
men genom att med lån ta penningar anlägga dem inskränker
man telefonväsendets utveckling. Det stämmer icke öfverens med den
önskan, han uttryckte, att han ville främja telefonväsendet. Jag skulle
tro, att kammaren icke hyllar den åsigten; och den gör väl uti att
bevilja detta anslag, som är tillstyrkt af utskottets samtliga ledamöter
utom herr von Friesen.

Herr Ollas A. Ericsson: Då jag deltagit i det slut, hvartill
statsutskottet kommit i denna punkt, så vill jag med anledning af
herr von Friesens yttrande säga några ord. Han ansåg, att nu vore
den rätta tidpunkten inne för att helt och hållet vägra anslag till nya
telefonledningar. Han grundade denna sin åsigt hufvudsakligast derpå,
att i och med utgången af detta år hade man utbekommit hela den
summa, som 1889 års Riksdag beviljade för anläggning af telefonledningar.
Men jag skall då be att få påpeka, att utom detta anslag
har Riksdagen under de senaste åren, jemväl på extra stat, för anläggning
af särskilda telefonledningar beviljat afsevärda belopp. Jag skall
blott nämna beloppen för de 2 sista åren. År 1892 beviljade Riksdagen,
förutom den år 1889 bestämda femtedelen af 750,000 kronor,
för anläggning af vissa telefonledningar 206,450 kronor och i fjol för
samma ändamål, utom sista femtedelen af förut omnämnda anslag,
134,600 kronor. Nu kommer statsutskottet i år och föreslår endast
den jemförelsevis blygsamma summan af 97,200 kronor, hvarjemte
statsutskottet tillika gjort det uttalande, “att man hädanefter anser
den tidpunkt vara inne, då endast i undantagsfall vidare anslag för
anläggning af telefonledningar behöfva af Riksdagen beviljas, och att
Andra Kammarens Prat. 189/,. 1V:o 18. 5

N:o IS.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

sålunda de ytterligare länkar i telefonnätet, som kunna anses erforderliga,
böra bekostas antingen genom uppkommen behållning å telefonrörelsen
eller, om så skulle vara behöflig!, genom upplånade medel".
Således tror jag, att man genom bifall till utskottets förslag hädanefter
skulle komma till just det resultat, som herr von Friesen åsyftar. Och
då jag tror det vara Riksdagen föga värdigt att så hastigt, som von
Friesen föreslår, afbryta sin frikostighet mot telefonerna, anser jag det
vara välbetänkt, att Riksdagen bifaller statsutskottets förslag i dess
helhet, hvartill jag för min del skall be att få yrka bifall.

Herr Larsson från Upsala: Jag anhåller att få fästa kammarens
uppmärksamhet på de skål, som framhöllos förra gången när förslag
framstäldes om anläggning af en särskild telefonledning mellan Norrköping—Örebro.

Genom upprättandet af eu telefonledning mellan nämnda orter
skulle undvikas, att samtalen mellan orter i Östergötland och Vestmanland
behöfde göras öfver Stockholm. Det är nu nästan omöjligt
att få ett samtal mellan orter inom nämnda landskap mellan
klockan 10 och B på dagen, enär ledningarne i Stockholm äro öfverfylda
med samtal. Det är klart, att det är omöjligt att med säkerhet
säga huru stor ränta en sådan anläggning kan lemna på anläggningskapitalet.
Men det är uppenbart, att derigenom, att-samtal mellan
orter inom nämnda landskap icke kan när som helst ega rum, telegrafverket
går miste om ganska betydliga inkomster. Det förhåller sig
härmed ungefär på samma sätt som med en flod, som strömmar fram.
Om jag stryper af den på ett ställe, så fungerar den ej vidare på
detta ställe, för så vidt jag ej der skaffar en sidokanal. Det blir eu
förträngning.

Jag tror, att det är nödvändigt för allmänheten, och att det är
fördelaktigt för staten, att berörda olägenhet afhjelpes. De skäl, som
tala för denna anläggning, äro många, och de hafva vid föregående
tillfälle, då denna fråga förevarit, så klart framhållits, att jag icke
skall besvära kammaren med att repetera dem.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ericson i Ransta: Herr talman! På de skäl, som stats utskottet

anfört, skall jag be att få tillstyrka bifall till utskottets utlåtande
i denna punkt. Det bär ju framhållits, att telefonnäten i vårt
land särskilt i Falun och andra nordliga trakter blifvit betydligt utvidgade.
Förhållandet är också, att om de telefonledningar, om hvilka
nu är fråga, icke skulle komma till stånd, så skulle det blifva nästan
omöjligt att få tillfälle till ett telefonsamtal med Stockholm, då de nu
befintliga linierna äro så upptagna, att man kan få vänta nära nog
hela dagar. Då staten låter bygga telefonledningar i landsorterna, så
tycker jag också, att det är billigt, att de nya abonnenterna kunna få
komma dit de vilja, så att de få någon valuta för sina kostnader.

Jag vill såsom ett tillägg till hvad redan Kongl. Maj:t och utskottet
anfört för bifall till denna linie Upsala—Sala—Norberg—Falun nämna
exempelvis om telefonledningen mellan Upsala och Sala, att för att

Fredagen den 16 Mars, f. m. 67 N:« 18.

komma t. ex. till Upsala från Heby, som ligger mellan Upsala och
Sala 2 eller 3 mil från Upsala, måste samtalet gå öfver Sala, Vesterås,

Enköping, Stockholm pch till Upsala. Att ett sådant tillvägagående
icke kan motsvara ändamålet med telefonledningarna, synes ganska
tydligt. Skulle man bifalla herr von Friesens reservation i frågan, så
skulle denna ledning uppskjutas till längre fram, när, vet man icke.

Jag yrkar bifall till hvad utskottet i moment a) föreslagit.

Herr von Friesen: Herr talman, Jag vill endast nämna, att

jag tror mig halva visat, att jag är vän af statstelefonen, såsom jag
vid en föregående frågas behandling yttrade. Men jag tror, att jag
då tilläde, att jag visserligen icke vore det i samma utsträckning som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, ty jag anser, att
-det icke är lämpligt, att utvecklingen går så hastigt, som herr statsrådet
synes önska, att den skall gå. Jag har dock aldrig hört till
dem, som motsatt sig, att staten skulle öfvertaga telefonväsendet;
tvärtom var jag förra riksdagen med om att för statstelefonliniers
anläggning bevilja 144,600 kronor, hvilket jag anser vara en ganska
aktningsvärd summa. Jag har endast stält mig på samma ståndpunkt,
som herr finansministern åtminstone i fjor intog i afseende å dylika
telefonledningar, och på samma ståndpunkt, som Riksdagen nästlidet
år stälde sig. På denna ståndpunkt står jag fortfarande qvar. Jag
bestrider icke hvad de ärade talarne från Upsala, Sala och Falun
yttrade angående lämpligheten och nödvändigheten af linien Upsala—

Sala—Norberg—Falun, jag tror äfven derpå, men jag vill i handling
häfda den ståndpunkt som utskottet intagit. Jag anser, att tiden nu
är inne, då medel till dylika ledningar böra kunna erhållas på annat
sätt än genom direkta anslag. I det hänseendet har utskottet gifvit
en anvisning, nemligen att de ytterligare länkar i telefonnätet, som
kunna anses erforderliga, böra bekostas antingen genom uppkommen
behållning å telefonrörelsen eller, om så vore behöfligt, genom upplånade
medel. Jag skiljer mig från utskottet endast i det afseendet,
att jag anser, att, när tiden nu är inne, man redan nu bör handla
efter den uttalade grundsatsen. Utskottet anser deremot att, då Riksdagen
icke förut bestämdt uttalat sig i denna rigtning, det vore skäligt,
att jemväl för nästkommande år något anslag beviljades för ifrågavarande
ändamål. Det är detta, jag för min del anser onödigt, och
det är derför, som jag fortfarande yrkar afslag å den föredragna
punkten.

Herr Hahn: Jag ber endast att under åberopande af de skäl,
som herr Larsson från Upsala anfört, få instämma med dem, som
yrkat bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

1 mom. b) hemstälde utskottet: att Kongl. Maj:ts framställning

N:o 18.

Fredagen den 16 Mars, f. m.

om anslag för anläggning af telefonledningar från Stockholm till Eskilstuna
och från Nässjö till Vestervik icke måtte vinna Riksdagens bifall..

I fråga härom anförde:

Herr Petri: Jag kan icke underlåta att anmärka, att jag finner
utskottets utlåtande i denna punkt litet egendomligt. Det har hemstält
om bifall till de större anslagen, men deremot utan några slags
skäl afstyrkt de långt mindre anslagen för linier, som dock enligt min
tanke torde vara lika vigtiga, som de hvartill anslag tillstyrkts. Jag
känner icke till den föreslagna Eskilstuna-linien. Men jag känner
deremot den föreslagna Nässjö—Vestervik-linien; och jag är öfvertygad
om att den är af stor vigt och att den i ekonomiskt hänseende skulle
bereda telegrafverket ganska stora fördelar. Utom de stora nät, som
i den kongl. propositionen omtalas och för hvilka vilkorligt köp blifvit
uppgjordt af telegrafverket, hvilket köp likvisst är beroende på, huruvida
anslag af Riksdagen beviljas, vill jag fästa uppmärksamheten på
de ganska betydliga nät, som finnas i de linien berörande städerna,
Vestervik och Eksjö, från hvilka stor trafik och stora inkomster skulle
tillföras telegrafverket.

Utskottet har yttrat, att det anser, att telegrafverket bör utvecklas
genom egna behållningar eller genom lån. Deremot har jag ingenting
att anmärka. Men då borde också utskottet hafva varit konseqvent
och antingen afslagit alla de begärda anslagen eller också bifallit
allesammans. Jag kan icke finna något skäl, hvarför de jemförelsevis
små anslagen nu skola afslås, och derför tager jag mig friheten att
yrka afslag å utskottets hemställan i förevarande punkt och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Återstående punkter na 12—14.

Biföllos.

§ 5.

Herr P. Waldenström aflemnade en motion, n:o 161, angående
ändring i Kongl. Maj:ts förslag om plats för Andra Svea artilleriregemente.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr G. Jansson i Krakerud under 10 dagar fr. o. m. den 18 dennes,.

och E. Olsson i Kyrkebol

Fredagen den 16 Mars, f. m.

N:0 18.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser,
nemligen:

från statsutskottet:

n:o 7, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; och

n:o 10, till Konungen, angående föreslagna statsbidrag till vägars
anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren
för sådana statsbidrags åtnjutande; samt

från sammansatta stats- och banJcoutshottet:

n:o 8, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld granskning
af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga
om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus; och
n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontoret i samma ämne.

• § 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,40 e. m.

In fidem
11 j. Nchrman.

Avdra Kammaren* Prof.. ISO4- N:o 18.