RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 16.

Fredagen den 9 mars.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande mars.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Axel Lilljequist
i följd af sjukdom (Rheumatismus artieul. subacutus) är förliindrad
att under de närmaste dagarne bevista kammarens sammanträden,
intygar

.Stockholm den 9 mars 1894.

Thure Hellström.

Leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1;
bevillningsutskottets betänkande n:o 5;
bankoutskottets memorial n:o 2; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5.

§ 4.

För motions afgifvande både sig anmält herr P. Larsson i Fole,
hvilken nu aflemnade en motion, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående tillägg till § 35 folkskolestadgan.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 157, begärdes på
bordet och bordlädes.

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 1(1.

N:o 10.

Lördagen den 10 Mars.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr E. G■ Frédholm under 14 dagar fr. o. m. den 17 dennes,
5>	A. Magnusson	»	14	)) »	T>	17	3>
1)	J. Sjöberg	)>	14	J> »	»	16	))
D	N. Svensson i Olseröd	»	14	i) J>	5)	16	D
)>	G. W. Svensson i Rydaholm	))	12	5) ))	1)	16	)>
5)	C. E. Johansson i Berga	))	14	5) »	S>	16	))
»	0. W. Redetius	))	14	» 5)	»	17	»
och J>	Å. H. Hammarskjöld	D	5	» D	5)	12	»

§ 6.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande n:o 6,
angående vissa delar af allmänna bevillningen.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,42 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Lördagen den 10 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 3 innevarande mars.

§ 2.

Efter föredragning af herr P. Larssons i Fole i gårdagens sammanträde
aflemnade motion, n:o 157, hänvisades densamma till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 3.

Föredrogs, men blef å nyo bordlagdt bevillningsutskottets betänkande
n:o 6.

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

§ 4.

Till behandling förekom nu lagutskottets utlåtande n:o 14, i
anledning af motion om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken.

Med anledning af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr
vice talmannen A. P. Danielson väckta motion, n:o 109, hemstälde
utskottet i föreliggande utlåtande: »att Riksdagen i anledning af
motionen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om
vilkoren för anteckning i kyrkobok härstädes af äktenskap, som å
utrikes ort blifvit ingånget af en i Sverige född man, hvilken någon
tid vistats utrikes.»

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Wikström, som anförde: Af utskottets hemställan inhemtas,
att den angår äktenskap, som äro ingångna af »i Sverige
född man». Genom detta uttryck ställas utom utskottets hemställan
sådana äktenskap, som ingåtts af naturaliserad svensk man. Jag
föreställer mig emellertid, att om en naturaliserad svensk man reser
utrikes och der ingår äktenskap, och fråga sedan uppstår om anteckning
derom i kyrkobok här i landet, vederbörande prestman skall
komma i samma villrådighet som nu i fråga om infödd svensk mans
äktenskap. Det vore derför önskvärdt, om åt utskottets hemställan
kunde gifvas den utsträckning, att densamma komme att omfatta
äfven naturaliserad svensk mans äktenskap.

Detta kan ju äfven lätt ske derigenom, att orden »i Sverige
född man» utbytas mot orden »svensk man», som i sig innefattar
både den infödde och den naturaliserade.

Visserligen ser jag af motionen, att motionären begagnat uttrycket
»infödd svensk man», men då han tillika i slutet af sin motion
åt utskottet öfverlemnat att formulera förslaget såsom utskottet
finner lämpligast, så kan väl från motionens ordalydelse något Kinder
icke möta för en sådan utsträckning af utskottets hemställan.

Jag ber derför vördsamt att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den förändring, att orden »i Sverige född man» utbytas
mot orden »svensk man».

Vidare yttrade

Herr von Krusenstjorna: Jag skulle egentligen hafva så mycket
mindre att erinra mot det af den föregående talaren framstälda förslag
till formulering af utskottets hemställan, som det temligen öfverensstämmer
med det förslag till skrifvelse, som jag tillät mig framlägga
inom utskottet.

Deremot erinrades det dock inom utskottet, att det af formella
skäl var rigtigast, att Riksdagen i sitt skrifvelseförslag så nära som
möjligt anslöte sig till motionärens förslag, och då denne begränsat
sin. hemställan till i Sverige födde män, så ville utskottet oj gå längre
i sin hemställan.

Om tillägg
till 1 kap.
6 giftermålsialken.

N:o 16.

Om tillägg
till 1 kap.
6 § giftermålsbalken.

(Forts.)

Om ändrad
lydelse af
71 § konkurslagen.

Lördagen den 10 Mars.

Hufvudsaken är ju för öfrigt, att denna verkligen vigtiga angelägenhet
kommer in till Kongl. Maj:t, så att Kongl. Maj:t blir anmodad
att framlägga lagförslag i ämnet, och det är tydligt, att Kongl.
Maj:t då icke är bunden af ordalydelsen af Riksdagens skrifvelseförslag,
utan kommer att framlägga det förslag till författning, hvarigenom
det åsyftade ändamålet fullständigast kan vinnas.

Det är på denna grund och för att det icke skall blifva olika
beslut i detta afseende i båda kamrarne, som jag hemställer om bifall
till utskottets förslag oförändradt.

Herr vice talmannen Danielson: Äfven jag tror, att den olägenhet,
som den förste talaren påpekade, blir afhjelpt genom att densamma
under öfverläggningen blifvit berörd. Jag är öfvertygad om
att Kongl. Maj:t kommer att taga frågan i ompröfning i hela dess
vidd, och om det finnes skäl för en ändring i den rigtning, som af
den förste talaren yrkades, så kommer nog Kongl. Maj:t att afgifva
förslag i sådant syfte.

Jag är i likhet med den siste talaren af den åsigt, att vi i denna
fråga icke böra komma till ett annat beslut än Första Kammaren. Jag
vill derför icke gerna frångå utskottets förslag i detta fall, och jag
tror, att det icke vore välbetänkt, att vi här fattade ett annat beslut,
än det af utskottet tillstyrkta, i synnerhet som jag som sagdt är
öfvertygad om att i det förslag, som af Kongl. Maj:t kommer att
framläggas, hänsyn äfven kommer att tagas till den af den förste
talaren här uttalade åsigten.

Orsaken till att jag i min motion icke medtog äfven naturaliserade
svenske män, var den, att jag icke kommit att särskildt tänka
derpå. Jag inedgifver, att det ju kan hända, t. ex. om en sjökapten
gör en utrikes resa och har sin familj med, att det födes någon arfvinge
under resan, och denne är då född utom landet, och skulle
icke kunna kallas en infödd svensk man. Jag kom verkligen icke
att tänka på dylika fall, och jag tror för öfrigt, att de skola blifva
sällsynta.

Då jag emellertid tager för gifvet, att i Kongl. Maj:ts blifvande
förslag hänsyn kommer att tagas äfven till dylika fall, så ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan herr
talmannen gifvit proposition å hvardera af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

§ 5.

Företogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af 71 § konkurslagen.

Uti ifrågavarande inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottets
behandling hänvisade motion, n:o 110, hemstälde herr P. Truedsson,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att nämnda lagrum måtte erhålla
följande förändrade lydelse: »Vill — — — — fatta; utsätte då
ordföranden viss dag inom två veckor derefter, å hvilken anmärknin -

Lördagen den 10 Mars. 5 N:o 16.

garna, skriftligen författade, senast skola personligen aflemnas, eller Om ändrad
ock genom allmänna posten insändas, på afsändarens egen risk, till lge,af
rätten eller domaren. 71§konkurs Ordföranden

— — — — framställas.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Folke Andersson i Helgesta och P. G. Petersson i Brystorp.

lagen.

(Forts.)

Efter föredragning af ärendet anförde

Herr Petersson i Brystorp: Jag har icke kunnat instämma i
utskottets beslut i denna fråga, utan reserverat mig mot detsamma,
och skall nu be att få framhålla några skäl för min uppfattning i
frågan.

I den domsaga jag tillhör, har allt sedan gällande konkurslag började
tillämpas den praxis gjort sig gällande, att man fått skicka in
anmärkningarna med posten till domaren. Domaren har icke gjort
invändningar häremot, utan upptagit anmärkningarna till pröfning,
så vidt de inkommit inom behörig tid. ^

I 71 § af konkurslagen står icke föreskrifvet, på hvad sätt anmärkningar
skola inlemnas, men utskottet har kommit till det slut, att
det bör ske antingen personligen eller genom ombud. »Men», tilllägger
utskottet, »det är domaren obetaget att, icke såsom tjenstepligt
utan på grund af särskildt tillmötesgående mot parterna, emottaga
de anmärkningsskrifter, som till honom med posten öfversändas,
och, så framt de inom föreskrifven tid kommit honom till hända,
med anledning deraf vidtaga de vidare åtgärder, som i 71 § konkurslagen
äro föreskrifna.»

• Häraf synes, att det nu endast är fråga om ett tillmötesgående.
Då det icke är lagstridigt att med posten öfversända ifrågavarande
anmärkningar, tro* jag, att vår aktade domarecorps icke skall motsätta
sig upptagande af på sådant sätt inkomna anmärkningar. Jag
kan heller icke inse, att besväret derigenom blir för domaren större,
än om han personligen af anmärkningsförfattaren måste mottaga
skriften.

I motiveringen till utskottets förslag heter det vidare: »Bifölles
det af motionären framstälda förslag, skulle säkerligen under nuvarande
förhållanden flera gånger, särskildt i det fall, att vederbörande
domare vid tiden för anmärkningars aflemnande för embetsgöromål
eller af annat skäl vistades utom sitt hem, tvist uppstå,
huru vida anmärkning blifvit inom rätt tid framstäld.» En dylik tvist
synes mig lättare kunna uppstå, då anmärkningen skall personligen
aflemnas, ty om domaren icke är hemma i sin bostad eller icke kan
för tillfället träffas, saknas ju all bevisning för att anmärkningen aflemnats
inom behörig tid. Finge deremot anmärkningsskriften aflemnas
genom posten, visade sig ju af poststämpelns datum, att den
inom behörig tid afgifvits. För öfrigt är det just icke sällsynt, att
domhafvanden bor långt från de personer, som nu afgifva skriftliga
anmärkningar mot bevakade fordringar i konkurser, och det skulle

N:o 10.

Om ändrad

lydelse af

71 § konkurs lagen.

(Forts.)

G Lördagen den 10 Mars.

naturligtvis förorsaka dem ganska stora kostnader att resa denna
långa väg till domliafvanden för att aflemna handlingen. Det kunde
också hända, att domhafvanden- icke vore hemma, då tiden vore inne
för anmärkningarnas aflemnande, och då vore ändamålet med en dylik
resa helt och hållet förfeladt. Häremot kan nu visserligen göras den
invändning, att det är tillåtet att använda ombud. Men domhafvanden
kan bo på eu trakt, der icke något ombud står att erhålla eller
man har svårt att få reda på hans adress.

Slutligen har lagutskottet framhållit det'' olämpliga i att ändra
förevarande lagrum, under det exempelvis stadgandet 69 § kommo
att qvarstå oförändradt. Detta tror jag emellertid icke hör till den
sak, som nu är före, ty 69 § gäller endast bevakningshandlingar.
Jag vill dock i förbigående nämna, att om bevakningshandlingarna
inlemnats före inställelsedagen i konkursen, är domaren skyldig att
tillkännagifva desamma.

Då motionären nu icke yttrat något annat, än att anmärkningarna
skola få genom allmänna posten insändas på afsändarens egen risk,
och domaren sålunda är från allt ansvar i följd af anmärkningarnas
försenade framkomst eller uteblifvande fri, anser jag, att den begäran
om förändringen af 71 § motionären framstält är så billig, att
den bort af lagutskottet tillstyrkas.

Herr Truedsson: Såsom herrarne finna af utlåtandet, har lagutskottet
hemstält, att min motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och detta på de skäl, som redan blifvit i hufvudsak
af den föregående talaren påpekade, jemte det skälet, att mafl
vill tillvarataga fordringsegares rätt. Jag vill med anledning deraf
taga mig friheten anföra ett exempel, som just gifvit mig anledning
att väcka denna motion. Under sistlidet år var en konkurs anhängiggjord
inom den domsaga, som jag tillhör. Då fordringsegarne voro
tillsamman, begärdes det anstånd, som i konkurslagens 71 § omförmäles,
för att lemna fordringsegarne tillfälle att närmare granska
de framstälda fordringsanspråken. Om då skäl funnes till jäf mot
någon bevakad fordran, skulle anmärkningshandlingen ingifvas inom
viss förelagd tid. Till sysslomän i konkursen hade utsetts ett par
unge män, som aldrig förut haft ett dylikt uppdrag. Desse funno
emellertid, att skäl funnes till anmärkning mot en fordran, sona till
och med bevakats, med förmånsrätt och de insände då de skriftligen
affattade anmärkningarna med posten till domhafvanden. Men domhafvanden
tog helt enkelt icke upp saken, enär han tolkade lagen
på det sätt, som nu också gjorts af lagutskottet, att han icke vore
skyldig upptaga sådana anmärkningar, som genom posten kommit
honom tillhanda. I följd deraf förföll den sålunda framstälda anmärkningen,
som icke delgafs fordringsegarne vid derpå följande
sammanträde, och på grund deraf kom flen fordran, som bevakats
med förmånsrätt, att gäldas ur konkursboet, ehuru fordringsanspråket
var oberättigadt. Utskottets åsigt håller således icke streck, att
man vill genom nuvarande bestämmelser tillvarataga fordringsegares
rätt, ty i nämnda fall var det just de verkliga fordringsegarnes
rätt, som genom en dylik tolkning af lagen blef kränkt och det i

Lördagen den 10 Mars. 7

högst betydlig grad, enär den, som med yrkande om förmånsrätt bevakat
en oberättigad fordran, fick ut densamma till stort förfång för
öfriga fordringsegare. Detta skedde derför att sysslomannen trodde
sig ega rätt att insända anmärkningsskriften med posten, hvilket förut
praktiserats äfven inom denna domsaga, men numera icke sker.

Denna oegentlighet har jäg genom motionen velat fästa Riksdagens
uppmärksamhet på, och derför har jag ansett mig hafva goda
skäl, att en ändring af ordalydelsen i 71 § konkurslagen bör ega rum.
Jag har framstält en enligt mitt förmenande billig fordran, då jag
hemstält derom, att part skulle tillåtas inlemna sina handlingar antingen
personligen eller skriftligen genom allmänna posten på egen
risk. Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Kammaren behagade
påminna sig, att så väl i konkurslagen som i all annan lag och
författning, som afhandlar förfaringssättet vid de allmänna domstolarne,
högre såväl som lägre, den princip är antagen, att part, som
vid dessa myndigheter har mål eller ärende att bevaka, skall göra
det personligen eller genom ombud.

Den paragraf i konkurslagen, eller den 71:sta, om hvilken denna
motion handlar, bestämmer, att anmärkningar, som fordringsegare
eller syssloman i konkurs anse sig böra göra mot någon i konkursen
bevakad fordran, skola, skriftligen författade, vaflemnas till rätten eller
domaren».

Motionären hemställer om den ändring i denna paragraf, att det
hädanefter skulle stå anmärkaren fritt att antingen personligen aflemna
anmärkningarna eller ock att genom allmänna posten insända desamma,
på afsändare^ egen risk, till rätten eller domaren.

Som herrarne finna, innehåller detta lagändringsförslag å ena
sidan eu inskränkning i nu gällande bestämmelse, å andra sidan en
utvidgning af densamma. Inskränkningen, som till äfventyra torde
vara oafsigtlig, består deri, att, under det att nu gällande lagbestämmelse
tvifvels utan tillåter, att anmärkningsskrifterna inlemnas såväl
personligen som ock genom ombud, så föreslår motionären att, om
man vill aflemna dessa skrifter, detta skall ske personligen. Utvidgningen
åter består deri, att man skulle få rätt att genom allmänna
posten insända ifrågavarande anmärkningar till rätten eller domaren;
dock skulle detta insändande ske på afsändare^ egen risk.

Nu veta vi alla, huru som enligt en författning af den 12 juni
1885 det är tillåtet att i mål, som behandlas enligt kommunalförfattningarna,
och i mål, som afgöras af de förvaltande myndigheterna
eller gå till statsdepartementcn, insända handlingar och besvär på
eget äfventyr med allmänna posten i betalda bref. Nästan i sammanhang
med denna författning tillkom en annan, enligt hvilken det
är stadgadt, att i alla statsdepartement med undantag af ett, nemligen
utrikesdepartementet, hos alla Konungens befallningshafvande
och hos alla andra öfverexekutorer m. fl. dylika myndigheter skall
vara förordnad en lämplig person med benämning kommissionär, som
under tjenstemaunaansvar skall mottaga de handlingar, som allmänheten
insänder. Denne tjensteman har ock fått sig ålagd skyldighet

N:o 16.

Om ändrad

lydelse af

71 § konkurs lagen.

(Forts.)

N:o 16.

Om ändrad

lydelse af

71 § konkurs lagen.

(Forts.)

8 Lördagen den 10 Mars.

att, då så begäres, enligt uppgifven adress afsända dinriebevis. Genom
dessa bestämmelser bär full trygghet blifvit beredd den allmänhet,
som begagnar sig af den allmänna posten vid handlingars insändande
i ifrågavarande mål, att fatalier icke gå förlorade.

Helt annorlunda förhåller det sig med de allmänna domstolarne.
En domare har för närvarande icke skyldighet att hålla hvad man
kallar kansli. Hos domstolarne finnes ingen sådan tjensteman som
kommissionären hos embetsverken, hvilken kan mottaga med posten
inkomna handlingar. Det kan derför inträffa, att en domare är stadd
på embetsresor i sin domsaga under en tid af flera dagar, ja, flera
veckor, och när han kommer hem, är det honom omöjligt att veta,
hvilken dag ett visst bref med inneliggande handlingar anländt. Vi
böra erinra oss, att dessa anmärkningar skola ingifvas inom en viss
bestämd tid, och att det således här gäller fatalier.

Af motionären är påpekadt, huru som understundom domare af
beredvillighet taga emot handlingar i konkursärenden, äfven om de
sändas med allmänna posten. Ja, det är sant; men för min del vill
jag hålla före, att, om anmärkning deremot göres af någon, hvars
rätt är derpå beroende, ett sådant förmedlingssätt mellan part och
domare skall förklaras vara ogilt.

Om detta förslag blir lag, är det min öfvertygelse, att det snart
nog skall ingå i det allmänna medvetandet, att man har rätt att anlita
allmänna posten; men den risk, som dermed är förenad, torde
snart nog bortglömmas; och stora förvecklingar kunna härigenom
uppkomma.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten derpå, att i bortåt ett
40-tal af konkurslagens — om jag minnes rätt — 145 paragrafer
förefinnas liknande bestämmelser med dem i § 71. I dessa paragrafer
användas ungefär följande ordalag: »ingifva», »göra ansökning''»,
banmäle», »aflemna», »uppgifva» m. fl. dylika, alla häntydande på att
för denna lag är alldeles främmande rätten att begagna den allmänna
posten.

Om och när bestämmelser i lag inflyta, som införa skyldighet
för domare att hålla kansli, då, men icke förr, är, enligt min mening,
tiden inne att taga i öfvervägande lämpligheten af att införa i lagen
bestämmelser om rätt för part att begagna den allmänna posten i
frågor, som röra domstolsärenden, särskildt konkursärenden, men då
skall man icke göra detta partielt i fråga om en enda paragraf'', utan
låta det gälla den lag, man åsyftar, i dess helhet.

Jag vill tillika säga, att om jag skulle bryta ut en enda paragraf
i konkurslagen, så skulle jag för min del allra sist välja den
7Osta. En konkurs är nemligen icke i regel en rättegång; det är
en uppgörelse, en stor utmätning. Om ingen anmärkning mot någon
fordran framställes, kommer konkursen aldrig under rättens behandling.
Det är just då en anmärkning framställes, som början sker
till en blifvande rättstvist. Anmärkningen mot bevakad fordran är
grundläggande för en blifvande rättegång. Således är det i fråga
om formen för anmärkningens framkomst mer än i flera andra frågor
rörande konkursärende af vigt, att den, som framställer anmärkningen,
står bakom den med sin person, emedan det lätt eljest kan

Lördagen den 10 Mars. 9

hända, att en skrift med anmärkningar mot andra fordringar anländer
på posten, undertecknad med ett namn, som, när det kommer till
kritan, befinnes ej vara det rätta.

På grund häraf, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Berglöf: Herr talman! Den föreliggande frågan är i och
för sig sjelf icke af så stor vigt, men lagutskottets motiv för afstyrkande
af motionen hafva gifvit den en viss betydelse. Hvad motionen
innehåller derom, att det finnes domare, som icke mottaga eller
godkänna anmärkningsskrifter, som blifvit insända med posten, förefaller
mig något egendomligt, och jag tror, att detta förekommer i
högst få domsagor. Ty den uppfattningen vill jag hoppas hafva
numera öfvergått till regel, att man måste så tolka såväl konkurslagens
som öfriga lagars bestämmelser i enahanda syfte, så att vederbörande
i orterna må få insända sina handlingar med posten; och
det är icke domarens, utan afsändarens risk, om handlingarna förkomma
eller anlända för sent.

Jag sade, att motiven till utskottets hemställan äro det egentligen
stora i frågan, och detta skall jag nu söka närmare belysa.
Uti första stycket af sitt utlåtande säger utskottet: »om ock det är
domaren obetaget att, icke såsom tjenstepligt utan på grund af särskilt
tillmötesgående mot parterna, emottaga de anmärkningsskrifter»
etc. Det är för domaren ingenting annat att beakta än embetspligten.
Om något domarens tillmötesgående får man icke tala, och det
får heller icke förefinnas, ty domaren har endast en sak att rätta sig
efter, och det är embetspligten. Skulle domaren få handla efter tillmötesgående
och godtfinnande, så får jag säga, att jag skulle beklaga
såväl domarecorpsen som den svenska allmänheten. Domaren
har en pligt att fylla, och han måste tillse, att han det gör och att
han gör det på ett rigtigt och ordentligt sätt. Det förefaller mig
på grund häraf egendomligt, att utskottet kunnat komma med något
sådant, som att tala om att en domare skulle mottaga dessa anmärkningsskrifter
på grund af särskildt tillmötesgående.

\ idare säger utskottet i sista stycket af sitt utlåtande, att det
finnes flera ställen uti konkurslagen, der samma uttryck begagnas och
som skulle rubbas, om § 71 koinrne att ändras. Särskildt åberopar
utskottet § 69. Om man läser sistnämnda paragraf, der det talas om
bevakningshandlingar, finner man, att der användes samma uttryck
aflemna. Om det nu finnes domare i vårt land, som icke mottaga
anmärkningsskrifter, hvilka blifvit insända med posten, så vågar jag
dock påstå, att det icke finnes en enda domare i vårt land, som icke
mottager med posten insända bevakningshandlingar. Först och främst
sänder Sveriges riksbank alla bevakningshandlingar med posten, likaså
andra bankinrättningar, en mängd enskilda personer sända också detta
slags handlingar med posten, och varen öfvertygade om, att domaren
tager emot dem och lägger dem till de öfriga bevakningshandlingarna
i konkursen. Han lägger dem icke i papperskorgen eller lemna!-dem utan afseende. Det är förlåtligt, om en person, som skickat in
sin bevakning med posten och fått den godkänd af domaren, såsom

N:o 16.

Om ändrad

lydelse af

71 § konkurs lagen.

(Forts.)

N:o 16

Om ändrad

lydelse af

71 § konkurs lagen.

(Forts.)

10 . Lördagen den 10 Mars.

rigtigt mottagen, skulle till samma domare skicka anmärkningsskrift
.med hopp om att få den mottagen, då enahanda uttryck användes i
§ 71 som i § 69. Lagen kan vara ojemnt skrifven så till vida, att
man begagnar mångahanda uttryck för en och samma sak, som t. ex.
»ingifva», »göra ansökning», »aflemna» o. s. v. Domaren får se till,
att han tolkar lagen på ett rigtigt sätt. Men när det har kommit
till en praxis i tolkningen, så tror jag att domaren får lof att hålla
på den och se till, att icke det blir någon olägenhet eller vållar
något obehag för den rättsökande allmänheten.

Att nu söka få en ändring i den föreliggande paragrafen låter
sig sannolikt icke göra. Ty Första Kammaren har antagligen redan
godkänt föreliggande utskottsbetänkande. Jag skulle annars hafva
varit böjd för att återremittera det till utskottet för att till betänkandet
få andra motiv. Hade motiveringen varit skrifven på annat
sätt och uti den senare delen deraf gjorts gällande, att ordet »aflemna»
i § 71 betyder detsamma som i § 69, så tror jag att hela frågan dermed
hade varit afhulpen, och då hade man icke behöft att göra ändring
i lagtexten. Emellertid tager jag mig frihet att yrka återremiss
på föreliggande utskottsbetänkande.

Herr Wellander: Herr talman, mine herrar! Jag kan heller
icke underlåta att uttala mitt instämmande i motionens syfte.

Det är ett faktum, att hos en mängd af våra domstolar, sannolikt
hos de allra flesta, har utbildat sig den praxis, att man i konkursmål
upptager till behandling bevakningsinlagor och anmärkningsskrifter,
äfven om de blifvit med allmänna posten insända. Denna
praxis har, så vidt jag vet, icke föranledt någon som helst olägenhet.
Under sådana förhållanden synes det mig onödigt att i lagen vidare
behålla de tunga former, som uppstälts genom stadgandet, att bevakningshandlingar
och anmärkningsskrifter skola till domaren »aflemnas».
Dessa former äro tillika olämpliga, emedan det nu gällande stadgandet,
om det tolkas efter bokstafven, i många fall föranleder omgång
och kostnader, som borde kunna undvikas; och det öfverensstämmer
alldeles icke med affärslifvets kraf. Jag anser derför önskligt, att i
såväl § 69 som § 71 i konkurslagen vidtagas sådana ändringar, hvarigenom
fordringsegare uttryckligen berättigas att för framskaffande
till domaren af sådana skrifter, hvarom nu är fråga, använda hvilkendera
utvägen han behagade, d. v. s. antingen att, personligen eller
genom ombud, aflemna dessa handlingar, eller att i betaldt bref med
allmänna posten insända dem — detta naturligtvis på eget äfventyr.
Nu har utskottet invändt, att om motionärens förslag bifölles, skulle
säkerligen under nuvarande förhållanden — särskilt''i det fall, att
vederbörande domare vid tiden för anmärkningarnas aflemnande vistades
utom sitt hem — uppstå tvist, huru vida anmärkningarna blifvit
i rätt tid framstälda. — Hvad här invändts torde till en början icke
gälla alla domstolar, utan endast häradsrätterna. Hvad angår rådhusrätterna,
kan man icke gerna hafva det så stäldt, att icke för hvarje
dag de ankommande brefven af behörig tjensteman öppnas, och då
förses de alltid med påskrift om tiden, då de hafva anlända Och
det är att märka, att af hela antalet konkursmål, som behandlas af dom -

Lördagen den 10 Mars.

N:o 16.

stolarne, belöper på rådstufvurätterna en ganska stor procent. Jag Om ändrad
har sett efter i justitieministerns embetsberättelse för år 1892 och ^^se af
funnit, att det året förekommo vid våra underdomstolar något öfver ^ lanen^8
6,000 konkursmål; och deraf belöpte på rådstufvurätterna icke mindre (Forts)
än 40 %• Hvad återigen beträffar häradsrätterna, är det påtagligt,
på sätt af förste talaren anmärkts, att, om domaren skulle vara bortrest,
det är lika omöjligt att personligen råka honom i hans hem
som att der träffa honom med bref.

Deremot erkänner jag, att den af motionären föreslagna formuleringen
af stadgandet i § 71 icke är fullt tillfredsställande, och att,
på sätt utskottet påpekat, det är önskvärdt, att, om ändring vidtages,
denna kommer att afse icke allenast § 71 utan äfven § 69. Men då
ett förslag i denna rigtning icke kan nu upptagas, skall jag inskränka
mig till att uttala den önskan, att förslaget må i en annan och fullständigare
form vid en kommande riksdag framläggas.

Herr Truedsson: Jag skall endast be att få återtaga mitt förra
yrkande och instämma i''det yrkande, som gjordes af talaren bakom
mig, om återremiss.

Herr Erickson i Bjersby: Jag hemställer, om en återremiss,
hvarom här framstälts yrkande, kan vara lämplig. Då motionärens
förslag är så affattadt, att det i ena hänseendet skulle innebära en
inskränkning i nu medgifvet sätt för ifrågavarande handlingars aflemnande
till rätten eller domaren, om ock i ett annat en utvidgning
deraf, så är det ju icke skäl att nu återremittera frågan, utan för
denna gång låta den falla för att åter igen upptagas ett annat år i en
bättre form. Inom utskottet uttalade jag sympatier för motionens
syfte, dervid jag stödde mig på de motiv, som finnas antydda i sista
stycket af utskottets motivering. Ty skall ändring härutinnan ske,
så bör naturligtvis ändring ega rum jemväl af flera andra stadganden
i konkurslagen, t. ex. § 69 och möjligen § 80, i hvilken förstnämnda
§ stadgas, att bevakningshandlingar, hvilkas antal kan vara ganska
betydligt, skola »aflemnas» eller »ingifvas» till rätten eller domaren.
Den ringa omfattning motionären gifvit sitt förslag har, som sagdt
är, föranledt mig att icke inom utskottet biträda motionen, i förhoppning
att, då den ett annat år återupptages, densamma må innefatta
förslag om ändring af jemväl alla öfriga likartade stadganden i
konkurslagon, i hvilka ändring uti ifrågavarande hänseende samtidigt
bör ske.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, och herr talmannen
gifvit propositioner på de yrkanden, som återstodo, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 16, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be -

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

gäran om utarbetande och framläggande af förslag till lag, i syfte att
gift person ej må utan andre makens samtycke ingå borgen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af berr Back Per Ersson väckta motion, n:o 122,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter det denna utskottets hemställan blifviVuppläst, begärdes
ordet af motionären

Herr Back Per Ersson, som yttrade: Lagutskottet börjar sin
motivering med att uttala önskvärdheten af en sådan lag, som i motionen
blifvit föreslagen; men det har uppstält några praktiska olägenheter,
som skulle ligga i vägen, hvarför utskottet hemställer om
afslag. Jag är villig att medgifva, att det kunde blifva vissa olägenheter.
Men då syftet är önskvärdt, brukar man icke vilja rygga tillbaka
för olägenheterna, utan försöka att undanskaffa desamma, så att
man till sist så småningom må komma till målet.

Utskottet anför vidare, att hustruns ställning skulle blifva sämre
— om motionen skulle bifallas — än hvad nu är förhållandet. Men
jag kan icke fatta och förstå utskottets tankegång i denna del, och
detta så mycket mindre, som den lagparagraf, som utskottet anfört,
icke talar ett ord om den sak, som den skulle bevisa.

Och slutligen anför utskottet, att en sådan inskränkning i borgenssystemet,
som den motionen åsyftar, icke skulle vinnas, då man ju
i stället kunde utfärda skuldsedlar, vexlar o. s. v. Det kan ju
vara sant, att lagen skulle kunna kringgås derigenom. Men det är
väl ändå icke lika lätt att af en person få en ren skuldsedel eller
en vexel som att få honom till att skrifva under en borgensförbindelse
— det måste väl medgifvas.

Men jag skall icke heller hålla på motionen vidare. Det är väl
omöjligt att få något bifall till densamma; och då skall jag naturligtvis
icke framställa något yrkande. Men det är en annan sak,
som jag skall be att få påpeka.

Redan vid 1884 års riksdag har Riksdagen aflåtit en skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till
vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars
inbördes egendomsförhållanden. Der upptages samma ämne;
och i skrifvelsen heter det i motiveringen: »med anledning af särskilda,
hos Riksdagen gjorda framställningar om ändrad lagstiftning
angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden, i syfte att
bättre än hittills skett tillgodose den gifta qvinnans rätt och bästa,
har Riksdagen, efter sorgfällig pröfning af hit hörande förhållanden,
kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning i ämnet bör ändras
i nedannämnda afseenden». Sedan står det i skrifvelsen åtskilliga
stycken, som jag skall förbigå. Men i fjerde stycket heter det:
»hustrun bör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom svara för
gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon icke
sig dertill uttryckligen förbundit». Således föreligger samma mening
i denna riksdagsskrifvelse, som hvad jag åsyftat med min motion.
Vidare står det i motiveringen ett kort stycke, som jag skall be att

N:o 10.

Lördagen den 10 Mars.

få anföra. Det heter: »Riksdagen är öfvertygad, att derest i förevarande
del af vår lagstiftning bestämmelser i nu angifna syften infördes,
åt den svenska gifta qvinnan vore i afseende å hennes egendomsförhållanden
inrymd en sjelfständighet, befogenhet och trygghet,
som på en gång vore större än den, hon för närvarande eger, och
ändock läte sig väl förena med svensk sed, svensk rättsåskådning och
en i dylika fall särdeles önskvärd, att icke säga nödvändig historisk
utveckling».

Denna skrifvelse är ju alldeles i samma syfte som tnotionen,
och jag tror att skrifvelsen kanske skulle vara till fyllest. Men när
nu så är, att Riksdagen redan har skrifvit, så skall jag be att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
vördsamma förfrågan: »har Riksdagen ifrån Kongl. Maj:ts re Sering

att vänta ett svar på sin den 7 maj 1884 aflåtna skrifvelse?»

m detta svar blir jakande, skall jag be att få fråga: »huru snart
har Riksdagen att vänta ett svar på den skrifvelsen?» — Jag har
intet yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 17, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken, i hvilket
utlåtande utskottet, med tillstyrkande af berörda, inom Andra
Kammaren af herr D. G. JRestadius väckta motion, n:o 94, hemstälde:
det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
en sådan ändring i 11 kap. 2 § jordabalken samt uti gällande lagfarts-
och inteckningslagar, att i de domsagor, der allmänna sammanträden
hållas, sådana sammanträden i fråga om tidsbestämmelser må
hafva samma betydelse som ting i öfriga domsagor.

Ordet begärdes af

Herr Jansson i Djursätra, hvilken anförde: Ehuru lagutskottet

för sin del tillstyrkt den föreslagna skrifvelsen, anser jag likväl för

min del, att det kan vara skäl ätt påpeka en eller annan olägenhet,

som enligt min mening kunde uppkomma, derest de lagrum, som

här aro i fråga, blefve ändrade i den rigtning skrifvelseförslaget

angifver. Det förefaller mig, som om motionären och lagutskottet

hade förbisett, att, om en sådan ändring kommer i fråga, deraf kunna

uppkomma åtskilliga praktiska olägenheter, som möjligtvis icke hafva

blifvit påtänkta. För så vidt jag kan förstå, har anledningen till

motionen varit den, att motionären ansett, att den tid, under hvilken

säljare af fastighet enligt jordabalkens 11 kap. 2 § har förmånsrätt

för ogulden köpeskilling, någon gång skulle kunna blifva alltför långt

utsträckt för en och annan köpare. Det är det praktiska skäl och

de praktiska olägenheter, som motionären ansett förefinnas. Utskottet

har för sin del erkänt, att dessa skäl kunna vara talande, men

0 ''

N:o 10.

Lördagen den 10 Mars.

utskottet har äfven funnit, att i analogi med ändringen utaf den
föreslagna paragrafen i jordabalken jemväl lagfarts- och inteckningslagarne
borde ändras. Jag skall nu be att få påpeka några olägenheter,
som jag tror kunde uppkomma, derest en sådan lagförändring
skedde.

Det är naturligtvis hufvudsakligen med afseende på de olägenheter,
som kunna förefinnas i domsagor, der tingen äro fördelade på
sammanträden, som förslaget blifvit väckt. Jag vill nu å andra sidan
påpeka några svårigheter, som enligt min mening af förslaget kunde
blifva en följd. Jag vill att börja med framhålla ett exempel, som
har afseende på ändringen af 11 kap. 2 § jordabalken. Om t. ex.
en person sålde en fastighet i början af mars, så kunde köparen tillträda
densamma redan den 14 i samma månad. Der sammanträden
enligt 1872 års tingsordning nu hållas, kunde köparen redan vid
aprilsammanträdet begära och erhålla lagfart på detta sitt köp. Och
det är att märka, att han kunde få sådan lagfart, äfven om han icke
betalt köpeskillingen, så vida nemligen icke i köpekontraktet vore
uttryckligen förbjudet, att lagfart på sådant fång kunde lemnas. Om
nu det ock inträffade, som ofta händer, att säljarne till en sådan
fastighet vore sterbhusdelegare, som bodde den ene här och den
andre der på långt aflägsna trakter, så kunde de för sin del icke alls
hafva reda på, att lagfart blifvit sökt, än mindre att den beviljats
så hastigt efter ett sådant köp; men under tiden lefde säljarne i den
goda tron, att deras förmånsrätt vore bevakad enligt gällande lag,
intill déss sex månader förflutit, sedan köparen fått lagfart. Skulle
nu enligt den föreslagna lagändringen sammanträden i fråga om tidsbestämmelser
likställas med ting, så skulle för sådana säljare det
inträffa, att förmånsrättstiden utlöpte redan påföljande höst. Hade
icke säljarne redan före novembersammanträdet för sin oguldna köpeskilling
sökt inteckning, så hade inteckningsrätten gått dem ur händerna.
Och härvid kunde, som jag nämnde, det inträffa, att den ene
säljaren bodde här, den andre der, och ingen ''af dem hade reda på,
att lagfart för köparen redan beviljats. Jag vill påpeka, att detta
exempel icke är gripet ur luften, utan det är faktiska förhållanden,
som inträffa rätt ofta på landsbygden.

Detta med afseende på den olägenhet, som jag menar kunde
uppkomma, derest en lagförändring i fråga om 11 kap. 2 § jordabalken
skedde i enlighet med motionärens och utskottets mening.
Men utskottet har ansett, att äfven lagfarts- och inteckningslagarne
borde ändras, och det af analoga skäl. Öfvergår jag då till inteckningslagen
och ser efter, huru det i afseende på den skulle komma
att taga sig ut, derest tingssammanträde skulle i fråga om tidsbestämmelser
vara likstäldt med ting, så finner jag, att tiden skulle
kunna blifva alltför knapp. Detta gäller i synnerhet, om det är
fråga om, att en säljare vill bevara sin förmånsrätt genom inteckning.
Det skulle nemligen då kunna inträffa, att köparen för sin del gör
jäf emot säljarens inteckningsrätt, och att domstolen af en eller annan
anledning kan anse, att inteckningsfrågan bör hvila. Då föreskrifver
gällande lag, att, om ett sådant ärende är förklaradt hvilande, sökande
skall, inom en tid af 3 månader efter det ifr&gakommet hinder

Lördagen den 10 Mara

blifvit undanröjdt, fullfölja inteckningsansökningen vid äfventyr, att
densamma eljest anses förfallen. Jag upprepar här ungefär samma
exempel jag nyss begagnade. Säljarne, kunna nemligen ofta vara
sterbliusdelegare i ett fattigt bo, för hvilka den sålda fastigheten utgjort
deras enda arf. De kunna ofta bo långt ifrån hembygden,
och hafva så mycket större behof åt att under den nu gällande tiden få sin
förmånsrätt för den oguldna köpeskillingsfordran bevarad. Om nu
en sådan lag skulle tillämpas, att sammanträdena skulle hafva samma
betydelse i fråga om tidsbestämmelser som tingen, så kunde det
blifva alltför knapp tid för dem att fullfölja sitt vigtiga ärende, och
förmånsrätten kunde i följd deraf förloras. Jag påstår, att detta är
ett praktiskt skäl, som visar, att den föreslagna ändringen skulle
medföra både fara och olägenhet.

Samma är förhållandet, då det blir fråga om ändring i lagfartslagen.
Det är föreskrifvet, att köpare skall inom sex månader efter
köpet lagfara, vid äfventyr att domstolen eljest kan vid vite ålägga
honom att lagfara. Men när en köpare ofta med rätt stor ansträngning
fullgjort sin köpeskillingsliqvid, hemställer jag, om det kan
anses vara för lång tid, i fall han har sex månader, innan han blir
tvungen att fullgöra de ofta dryga och betungande lagfartskostnaderna.
Skulle nu äfven tingssammanträdc gälla såsom ting, så skulle tiden
för sådan köpare blifva mycket förknappad. Jag kan icke heller
föreställa mig, att den ifrågavarande lagförändringen bör ega rum
endast af omtanke för en del köpare. Motionären har för sin del
endast sagt, att det någon gång för köpare skulle hafva visat sig vara
olägligt med den nuvarande anordningen, enligt hvilken tingssammanträde,
der sådant eger rum, icke eger samma betydelse som ting, i
det att det åtgår allt för lång tid, innan köpare kan hos domare få
bevis, att inteckning för ogulden köpeskilling icke vidare i egendomen
kan erhållas. Ja, det kan ju möjligen inträffa ett eller annat fall,
då det anmärkta förhållandet synes vara olägligt för sådana köpare,
som vilja köpa större egendomar utan att dertill hafva nödigt kapital.
Men är det solida köpare, som kunna betala det de köpa, då gör
det dem ingen skada, att tiden är som den är. Jag tror icke, att
det är skäl att med lagstiftningsåtgärder uppmuntra en osund spekulation,
som i alla fall ofta förefinnes. Då motionärens nu föreliggande
förslag den 19 april 1893 behandlades i Första Kammaren, upplystes
ock af lagutskottets ordförande, att det ingalunda varit lagstiltarnes
mening med 1872 års förordning, att allmänna tingssammanträden
skulle träda i stället för ting, enär, om så varit förhållandet, tiden
för den rättsökande att vidtaga de för honom nödiga åtgärderna i
flera fäll skulle blifvit allt för knapp.

En annan rättslärd ledamot af samma kammare anmärkte ock,
att det vid lagförändringar ej går an att vid flera analoga fall plocka
ut något eller någrå af dem, men låta andra qvarstå oförändrade, då
genom ett sådant förfaringssätt lagen skulle blifva ett principlöst
kaos och svårfattlig för dem, som studerade juridik, samt vilseledande
för allmänheten. Herr talman! Jag fruktar att något ditåt kunde
inträffa, om ändrade tidsbestämmelser skulle stadgas endast för de af
utskottet föreslagna lagrummen, moll icke t. cx. uti ärfdabalken i fråga

N:o 16.

16 Lördagen den 10 Mars.

om tid för ingifning af bouppteckning till häradsrätten, så ock om
bevakning af testamente.

Jag vet, herr talman, att det är fåfängt att yrka afslag; men jag
har i alla fall ansett, att de anmärkningar, jag nu framstält mot det
ifrågasatta skrifvelseförslaget, borde antecknas till protokollet till det
afseende de kunna förtjena. Jag skall för närvarande inskränka mig
härtill och har icke något yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Vid föredragning härnäst af lagutskottets utlåtande n:o 18, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i gällande stadganden om tillsättning af organist- och klockarebefattningar,
biföll kammaren utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

§ 9.

Om upphäf- Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande
rande ajf de» n:0 * anledning af väckt motion om upphäfvande af förordningen

S rilcTaaen1'' angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890.

Uti berörda, inom Första Kammaren väckta motion, n:o 5, hade
herr G. P. af Buren hemstält: »att Riksdagen ville fatta beslut om
upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 30 maj 1890
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
eller den s. k. mellanrikslagen, i syfte att angående
omförmälda förhållanden söka åvägabringa förändrade stadganden,
hvarigenom Sveriges ekonomiska intressen måtte på rättmätigt sätt
varda bättre tillgodosedda än genom den nu gällande mellanrikslagen.
))

I föreliggande betänkande hemstälde deremot utskottet: »att
Riksdagen, med afslag å förevarande motion, måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning
angående beskaffenheten och omfattningen af åtskilliga öfverklagade
olägenheter i afseende å Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden, samt derefter för Riksdagen framlägga resultaten
af den verkstälda utredningen och göra den framställning i
ämnet, som af omständigheterna påkallas.»

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Dieden: För oss, som veta, huru ringa innebörden af ett

dylikt skrifvelseförslag är, kunde det ju betyda ganska ringa att
antaga detsamma. Men jag befarar, att man på annat håll kan egna
mycket mera värde åt ett sådant skrifvelseförslag, än det förtjena».
Och derför tror jag, att det vore bäst, om vi afsloge det helt och
hållet.

Ingen kan väl tänka, att man kan uppgöra ett dylikt affärs -

, Lördagen den 10 Mars. 17 N:o 16.

kontrakt, utan att några fördelar måste finnas å ena sidan och några å Om upphäfden
andra. vande af den

Jag skall visst icke tillåta mig att upptaga till bemötande alla8'' mellan de

punkter, som här framhållits. Jag skall blott be att få fästa upp- f*?''

märksamheten på ett par af dem. Bland dem äro t. ex. artikeln ^ °r 8

ylleväfnader, som motionären klagat öfver att vi hafva så stor import
af från Norge. Men verkliga förhållandet är likväl, att vi hafva
en ganska stor export till Norge af de fina och dyrbarare varorna af
denna artikel. Hvad som importeras är mest enklare saker och sådana,
som hufvudsakligast tillverkas vid Malmö-fabriken och några andra
mindre fabriker. Men denna import lärer inskränka sig till den del
af behofvet inom landet, som våra egna fabriker icke kunna fylla.

Våra egna afsätta allt hvad de kunna tillverka, och det är sannolikt,
att i den mån, Malmö-fabriken hinner utvidgas, kommer den allt mer
och . mer att uttränga denna import från Norge och att jemte andra
fabriker öka exporten dit af de finare varorna.

Det har klagats öfver att vi få taga in hästar tullfritt från Norge.

Men om vi behöfva de norska hästarne, är det ju lika stor fördel för
oss att få införa dem, som för Norge att få sälja dem.

Det finnes uppe i Vesterbottens län en socken, som heter Tärna,
belägen nära norska gränsen, och der ladugårdsskötsel är ganska högt
uppdrifven. Socknen har en god väg till en plats, som heter Mo i
Norge. Dit införes med stor fördel en stor mängd smör, uppgående
till betydande belopp hvarje år. Det sista år, för hvilket man känner
förhållandena i detta afseende, är år 1892, under hvilket värdet
af det importerade smöret antages hafva uppgått till 22,000 kronor.

— Hela denna afsättning skulle vara komplett omöjlig, om den måst
föras ned till Sveriges kuster. Sådana fördelar finnas, som icke synas,
och äfven i sista fallet visas ju, hvarför importsiffrorna i Norge äro
så mycket högre mot hvad exportsiffrorna i Sverige visa. Ty detta
smör liksom många andra artiklar, som föras landvägen, förekommer
aldrig i några svenska uppgifter öfver exporten till Norge, utan
endast i Norges uppgifter på importerade svenska varor.

Mycket skulle kunna vara att anföra med afseende på utskottets
utlåtande, men det sagda kan vara nog.

Jag skall endast tillåta mig att yrka afslag å så väl motionen som
utskottets hemställan.

Herr Nils Petersson i Runtorp: I likhet med den nästföre gående

ärade talaren vill äfven jag vara med om att detta utskottets
förslag afslås. Men jag för min del yrkar afslag på helt annan grund

— derför att jag önskar bifall till motionen. Jag tycker, att tiden
redan länge varit inne, då traktaten med Norge bort uppsägas. Vi
hafva verkligen nu för tiden icke råd att göra några sådana uppoffringar,
som den svenska nationen måste göra i anledning af mellanrikslagen,
sådan denna nu föreligger. Jag tror derför, att vi böra
noga se till, hvad som i den vägen kan göras. Man må säga hvad
man vill om våra bröder norrmännen, så tycker jag ändå, att de icke
behandlat oss så i denna sak, att vi längre kunna vara belåtna, utan
svenska nationen bör tala om, hvad den egenligen vill i denna fråga.

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 16. 2

N.o 10. 18 Lördagen den 10 Mars.

Om upphof- När norrmännen kunna skicka på oss sitt okontrollerade margarin
vande af den stånga vår kreatursexport till Norge, sä är det icke just något
s. k. mellan- -vänligt bemötande. För öfrigt, om detta utskottsutlåtande bifalles,
^FortsT hvad vinna vi väl då? Så mycket erfarenhet tror jag vi hafva fått
^ °r af våra bröder i Norge, att icke estimerar man der denna sak eller

sätter något egentligt värde på att här åstadkomma ett bättre sakernas
tillstånd, utan allt blir nog som det är. Då man ändrat lagen, så att
det skall vara två års uppsägningstid, tror jag icke att det vore för
tidigt, om uppsägning skedde nu. Underhandlingar kunna lätt inledas
med Norge, när uppsägningen är gjord. Men då man der vet, att
det är två års uppsägningstid, så kommer regeringen ingen väg. Det
enda skäl, som kunde tala för ett bifall till utskottets förslag, vore,
att detta innebure ungefär detsamma som: »let får vara som betar»,
eftersom man lätt kan få den föreställningen, att, om en uppgörelse
sker, den efter vanligheten göres så dålig, att vi få det sämre än
det nu är. Det kunde vara ett skäl, hvarför utskottets förslag borde
bifallas. Men då jag tror, att vi svenskar borde ha vaknat upp till
att se betydelsen af en ordentlig och redig uppgörelse med norrmännen,
så yrkar jag, herr talman, afslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen, i syfte att mellanrikslagen må uppsägas.

Herr Johan Johansson i Noraskog: Denna öfverläggning synes
från början ställa sig på ungefär samma sätt, som den gjorde inom
utskottet, der man också hade att afgöra mellan de båda ytterligheterna,
dels bifall till motionen och dels rent afslag å densamma.
Det var desSa motsatta förhållanden, hvilka inom utskottet ville göra
sig gällande under den tre till fyra dagars långa öfverläggning, som
egde rum rörande denna fråga och som slutligen föranledde, att jag
tog mig friheten att söka medla mellan de båda till ytterlighet gående
meningarna och framlade ett förslag, hvilket var i det närmaste
ungefär detsamma som det, som funnit sitt uttryck i utskottets kläm,
ehuru sedermera i någon män omredigeradt. Jag hade nemligen förestält
mig, att om och för den händelse man verkligen ville hafva
en förändring i bestående mellanrikslagstiftning, borde man söka så
vidt möjligt få reda på alla derpå inverkande förhållanden och särskilt
de öfverklagade olägenheter, hvilka man nu från vissa håll
söker göra så stora som möjligt. Våra statistiska underrättelser och
det material, som i detta hänseende stått utskottet till buds, äro ty
värr icke af den beskaffenhet, att man kaD få fullt tillförlitliga och
säkra uppgifter i denna sak, utan man stannar i mer eller mindre
ovisshet derom, hvad som egentligen behöfver rättas eller förändras.
Innan man kan komma derhän, är det nödvändigt att söka få fullständigt
reda på hvad man vill hafva förbättradt. Detta synes mig
att man först måste hafva klart för sig, innan man gör någon framställning
i ämnet till Kongl. Maj:t.

Det väcktes äfven förslag inom utskottet att uteslutande inskränka
sig till en anhållan om en fullständigare statistisk utredning af frå fan,

än den, som för närvarande finnes tillgänglig i detta hänseende.

len man kom då till det resultat, att det skulle åtminstone icke
skada, om denna utredning kunde blifva så fullständig som möjligt.

Lördagen den 10 Mars. 19 N:o 16.

För den händelse, att resultatet af denna utredning utfölle så, att Omupphäfnågra
jemkningar eller förändringar i bestående mellanrikslagsstiftningm”<fe af
blefve nödiga, kunde man sedan få förslag derom från det håll, hvari-^rikstaalT
från utredningen verkstälts, nemligen från regeringen. Framför allt (-FoJ'' \
ville man försöka behandla denna fråga, till en början åtminstone, 1S''
såsom en uteslutande svensk fråga, och ingenting annat.

För min del skall jag icke sörja så mycket, antingen utskottets
förslag nu kommer att gå igenom eller om i stället denna kammare
vill fatta beslut i öfverensstämmelse med den förste talarens yrkande
i denna fråga. Men för oss andra kammarledamöter inom utskottet
var det af vigt att vid afgörandet söka undvika de ytterligheter, som
ligga uti den förste och den andre talarens yrkanden i ämnet, så att
åtminstone icke den senare ytterligheten, den som framstäldes af
herr Nils Petersson i Runtorp, skulle kunna framgå efter en votering,
som alltid kunde hafva berott på den förseglade sedeln. Detta var
ock ett skäl, hvarför vi bestämde oss att taga förslaget i den enklare
och mildare formen, och som slutligen äfven vann första kammarledamöternas
bifall. Jag tror också för min del, att innan man vidtager
en sådan åtgärd, som herr Nils Petersson i Runtorp föreslog,
nemligen uppsägandet af mellanrikslagen, bör man noga betänka sig. ''

Det kan ju vara jemförelsevis lätt att uppsäga den, men den ärade
talaren kan icke, och sannolikt ingen annan heller, garantera, att vi,
sedan de två åren gått, kunna få en ny mellanrikslagstiftning till
stånd. Jag tror derför, att man bör vara försigtig, innan man vidtager
en sådan kraftåtgärd som den ifrågasatta. Skulle det vara
meningen att, så att säga, på våldsam väg i ena eller andra formen
åstadkomma ett dylikt resultat, då är det efter min uppfattning bättre,
att kammaren nu afslår både motionen»och utskottets hemställan.

Men under närvarande förhållanden och just för att söka ådagalägga
den fredliga innebörden både i utskottets förslag och våra sträfvande
för öfrigt i detta hänseende, tror jag det vore klokast att utan
vidare ordbyte antaga utskottets hemställan.

Jag skall derför, herr talman, anhålla om bifall till denna hemställan.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få instämma med
bevillningsutskottets vice ordförande.

öfverläggning611 var härmed afslutad; och sedan herr talmannen
gifvit'' proposition å hvartdera af derunder gjorda yrkanden, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Härefter företogs lagutskottets utlåtande, n:o 19, i anledning af Angående
väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid. kyrkovär Med

tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herr Lasse Jönsson i Sandby afgifna motion, n:o 55, hemstälde ut- viss tid
skottet: »att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbe -

N:o 16.

Angående
kyrkovärdars
tillsättande
för
viss tid.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

stämmelse derom, att kyrkovärdar skola utses, i likhet med hvad om
valda ledamöter i kyrkoråd finnes stadgadt, för en tid af fyra år».

Efter ärendets föredragning begärdes ordet af

Herr Hazén, som anförde: Ehuru jag villigt erkänner, att denna
fråga icke är af de större, hvilka här utgöra föremål för öfverläggning,
finner jag den dock icke betydelselös, hvarför jag ber att rörande
densamma få frambära några ord.

Kyrkovärdsinstitutionen är, såsom för hvar och en är nogsamt
bekant, uråldrig i vårt land. Enligt vitsord från våra landskapslagar
sträcker den sig djupt in i medeltiden och har allt sedan dess fortfarande
haft sin tillvaro.

Den närmaste uppgiften för denna institution är naturligtvis: att
utöfva sysslomannaskap å församlingens vägnar vid dess dyrbaraste
egendom, helgedomen, att vårda inventarierna och att ombesörja
mottagandet af gåfvor och tillfälliga kollektör. Dessutom har ock
ingått i denna institution uppgiften att förvalta kyrkokassan, en uppgift,
som nu närmast tillhör kyrkorådet, derest intet vidare härom
är öfverenskommet.

Inom denna gammalsvenska institution, hvilken har bakom sig
en skön, ehuru oskrifven historia, ha inrymts och inrymmas ännu
helt visst personer, hvilka äro att räkna till den sundaste kärnan af
den svenska allmogen. Anledningarna härtill kunna vara många, dels
att man vid dessa val har iakttagit en större noggrannhet än annars,
dels ock att tjenstgöringstiden varit något längre, än med afseende
på andra förtroendeuppdrag. Häraf har kommit en rikare bildning
och större erfarenhet, hvilken kommit väl till pass för att göra en
rik insats i det kyrkliga samfundslifvet. Att förtroendet till kyrkovärdarne,
då det hittills legat i deras händer att sjelfva bestämma sin
tjenstgöringstid, af en eller annan blifvit missbrukad, så att han förglömt
sig på platsen, sedan han vare sig af inre eller yttre omständigheter
bort manas att afgå, vill jag icke bestrida. För att förebygga
detta bar den aktade motionären och det ärade lagutskottet
föreslagit, att en begränsning bör ske. Dock tror jag, att denna begränsning
gått för långt, då man nedsatt tiden till fyra år. Härigenom
har bland annat den karakter, som förut utmärkt kyrkovärdarne,
nemligen den af församlingens äldste, betydligt utplånats.

Alltså när jag önskar, att denna gamla karakter bör bibehållas
med afseende å kyrkovärdarne, när jag tror, att det icke vore välbetänkt,
att denna institution försvunne i kyrkorådet, och när jag
också tror, att en längre valtid är egnad att alstra ett rikare intresse
för att sätta sig in i tjenstens åligganden, hvilket ock efter tjenstgöringen
lemnar en rikare erfarenhet, så skulle jag för min del vilja
föreslå, att kyrkovärdarne valdes på åtta år med rättighet likväl att
afgå efter fyra år. Härigenom vunnes bland annat, att, om man icke
fick bibehålla kyrkovärdarne i åtta år, man ändå kunde få bibehålla
dem några år utöfver de fyra. Man säger visserligen, att det står
till buds att efter fyra år, om man så vill, göra omval. Men af er -

Lördagen den 10 Mars. 21 N:o 16.

farenheten från min hemort vet jag, att seden kan utveckla sig der- Angående
hän< att omval blifva ganska svåra att få fram. kyrkorån Alltså

i anslutning till det anförda och af aktning för denna dctrsJlllJ.at''
gammalsvenska institution och i tro på att, om vi bevara den, ur den- v^ss tiåi
samma kan utveckla sig något, som kan komma till hjelp för den (Ports.)
kyrkliga kärleksvården, vill jag för min del föreslå, att, såsom jag
redan yttrat, kyrkovärdarne måtte väljas på 8 år med rätt till afgång
efter 4 år. Vi hafva förut något liknande i afseende på nämndemännen.
Då man öfvergick från att välja dem för obegränsad tid,
gick man derhän, att man bestämde att de skulle väljas på 6 år men
ega rätt att afgå efter 2 år. Jag ber således att få ansluta mig till
lagutskottets utlåtande, dock med den förändring, att kyrkovärdarna
väljas för en tid af 8 år och med rätt att afgå efter 4 års tjenstgöring.

Vidare yttrade:

Herr Eedelius: Då anmärkningar blifvit gjorda mot lagut skottets

förevarande betänkande, ber jag att få yttra några ord, ehuru
jag icke har några invändningar att göra emot motionärens eller
utskottets förslag. Men det har inträffat något, sedan denna fråga
senast låg på kammarens bord, som nu föranleder mig att göra en
liten erinran. Vi minnas väl, och utskottet erinrar derom i sin motivering,
att detta förslag då antogs af denna kammare utan några
svårigheter, men föll i Första Kammaren efter ett anförande, som
hufvudsakligen innehöll mycket ampla loford öfver våra förträffliga
kyrkovärdar. Jag vill visst icke säga något ondt om dem, men den
erinran vill jag göra, att jag icke tror, att kyrkovärdsbefattningen har
den säregna egenskap att förvandla en person, så att han just derför
att han är kyrkovärd blir alltigenom och för alla tider lämplig
att förestå en kyrkans tjenst. Det kan inträffa omständigheter, som
gorå det önskligt för församlingen och kyrkoväsendet att byta om.

Likaledes erinrar jag derom, att der kyrkovärdarne äro så förträffliga,
som den åsyftade talaren i Första Kammaren framhöll, inga hinder
möta att omvälja dem, när de 4 åren äro gångna. Jag instämmer
derför i lagutskottets hemställan.

Herr von Krusenatjernå: Den förste ärade talaren erkände i
likhet med lagutskottet lämplighetan af att kyrkovärdar skulle tillsättas,
icke såsom nu på obestämd tid, .utan på viss tid. Frågan blir
då att välja emellan lagutskottets förslag om en tidrymd af 4 år eller,
såsom han ifrågasatte, 8 år. För 4 år talar den omständigheten, att
kyrkorådets ledamöter väljas för samma tid; och när denna kammare
förra riksdagen antog ett med lagutskottets nu föreliggande förslag
alldeles likalydande, deri tiden bestämdes till 4 år, och när såsom
sagdt samma tid gäller för val af kyrkorådets ledamöter, hemställer
jag, om icke alla skäl tala för att kammaren fattar samma beslut
som vid förra riksdagen, och hemställer jag alltså om bifall till lagutskottets
förslag.

N:o 16.

Om utarbetande
af en
arrendelag.

22 Lördagen den 10 Mars.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner å derunder framstälda yrkanden; och blef dervid
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 11.

Förekom vidare lagutskottets utlåtande, n:o 20, i anledning af
väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 38, hade herrar Anders Olsson i Ornakärr och P. Truedsson,
med hvilka instämt herrar A. Henricson och Jöns Andersson,
hemstält: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till en arrendelag, så beskaffad att den på ett tidsenligt sätt
ordnade jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts:

af herr Petersson i Brystorp, som på anförda skäl förklarat sig
anse, ätt motionen bort af utskottet tillstyrkas, samt

af herrar Kardell och J. A. Lundström, hvilka jemväl ansett,
att utskottet bort tillstyrka åtgärd i motionens syfte.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman, mine herrar! Lag utskottet,

som hemstält att vår motion »icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda», har för detta sitt afslag anfört flera motiv. Efter
att först hafva erkänt, att en omarbetning af bestämmelserna i jordabalken
rörande arrendeaftal kan medföra nytta, fortsätter utskottet:
»Rattsförhållandet emellan jordupplåtare och brukare bör likväl i
första rummet bestämmas genom det fria aftalet.» Men detta hafva
vi i motionen icke bestridt, utan tvärt om framhållit dermed, att vi
anfört lagkomiténs och gamla lagberedningens motiv rörande denna
sak, som äro af följande innehåll: »Ehuru det hufvudsakligen må bero
på de kontraherandes frivilliga aftal att stadga de vilkor, hvarmed
den ene upplåter och den andre till bruk emottager jordegendom,
är det dock lagstiftarens rätt och pligt att dels inskränka eu sådan
afhandlingsfrihet, då afseende på det allmänna välståndet eller enskildes
rätt gör inskränkningen nödig, och dels gifva föreskrifter, Renande
till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen
afhandlat.»

Rörande »behofvet» af lagstiftning i nämnda sak, säger utskottet,
att det bör vara »så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten»
samt att motionärerna icke åstadkommit någon utredning, utvisande
att utöfver de lagbestämmelser, som vi redan hafva, ytterligare
sådana äro af verkligt behof påkallade». Huru stora anspråk lagutskottet
har på motionärer om att åstadkomma en vidtomfattande utredning
i en sak, hvarom de våga att väcka motion, det vet jag icke,
men det synes mig, som ett verkligt behof förefinnes för att lagstifta

Lördagen den 10 Mars.

No 10.

i denna sak, då lagkomitén redan 1838 utgaf förslag till arrendelag
och lagutskottet 1867 yttrade, att »i detta ämne är lagstiftningen hos
oss i behof af utveckling». Det exempel på orättvis behandling af
arrendatorer, som herr Petersson i Brystorp framhållit i sin reservation,
torde ock bevisa behofvet af lagstiftning rörande nämnda sak.

Att här finnas arrendeförhållanden i vårt land, som äro till skada
för den enskilde och jordbruket och som bidraga till emigrationen,
men som i någon mån kunde afhjelpas genom en tidsenlig arrendelag,
derom vill jag anföra några ord af tvenne framstående mäns
uttalanden i denna sak. Generaldirektör Berg yttrade i Första Kammaren
under förra riksdagen med anslutning till lagutskottets utlåtande
rörande väckt förslag om arrendelag följande ord: »Särskilt är det

med hänsyn till de nordligare delarne af vårt land, hvilka jag har
äran att representera, som jag har tagit till orda. Der är nemligen
det förhållande rådande, att en stor del af arrendeaftalen med torpare
och åbor icke uppgöres skriftligen, utan blott medelst muntliga
öfverenskommelser, hvarigenom inträffar, att då eganderätten ombytes
eller åbon dör, står man inför en mängd tvistefrågor, svåra att slita
och ännu svårare att slita utan till den svagares och fattiges nackdel»
—---

»Om ni såsom jag fått mottaga deputationer af sådana män, som
beklagat sig öfver, att frukterna af ett helt lifs arbete i svett och
möda blifvit dem genom laga skiftena beröfvade, och sett, huru de
af dessa, hvilka förmått skaffa sig medel dertill, öfvergifvit sitt fädernesland
under förbannelser öfver det handlingssätt de rönt, då skulle
ni med all säkerhet ej tveka att begära en utredning af den behöfliga
lagstiftningen rörande förhållandena mellan jordegare och arrendatorer.
»

Dr von Feilitzen, som gjort åtskilliga resor i Östergötland, Småland
och Skåne för att lära känna torpares och andra jordbruksarbetares
arrenden och ekonomi etc., säger: »Den ofantliga emigrationen
af ogift ungdom har sin alldeles naturliga orsak deri, att
jorden ej förmår föda den ökade befolkningen, emedan den ej ligger
under tillräckligt intensivt bruk. Och botemedlet mot utvandringens
öfvermått vore en verkligt tryggande arrendelag, som nemligen energiskt
gynnade intensiv landthushållning. Men naturligtvis skulle
den då tillika komma att hindra orättvis vräkning af arrendator,
hvilken förbättrat jordegarens jord.» Dessa intyg, som kunde mångdubblas,
torde bevisa, att behof förefinnas, som kräfva att lagstiftningen
söker att rättvist och tidsenligt ordna jordegares och arrendatorers
rättsförhållanden.

Lagutskottet hyser den farhågan, att, om arrendator tillerkännes
rätt till ersättning för jordförbättringar, detta antagligen skulle verka
till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarens sida i fråga
om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda icke utöfva en obetingadt
nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden. Äfven i denna
del har jag en helt annan åsigt än lagutskottet. Här finnas jordegare,
som hafva så många jordegendomar, och här är inom landet så mycken
till odling lämplig jord, att om egarnc vilja hafva någon inkomst af
dessa egendomar och marker, så måste de bortarrenderas. Så vidt

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

N:o 19.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

jag fått tillförlitliga uppgifter, så är på många ställen större brist på
jordbruksarbetare, som vilja odla jord, än på jord att odla. Jordbruksarbetarne
känna många arrendatorers föga afundsvärda lott, och
de välja hellre att söka arbete i städerna eller att emigrera än öfvertaga
jordbruk på arrende. Kunde lagstiftningen i någon mån åstadkomma
ett botemedel mot detta missförhållande, så vore det visserligen
behöfligt.

Lagutskottet har äfven en annan farhåga, den att en bestämmelse
om ersättning för »förbättring» skulle gifva anledning till »misshälligheter»
emellan arrendator^- och jordegare. Men vi hafva icke
föreslagit, att en arrendator skall ega rätt att företaga sig hvilka förändringar
som helst och kalla sådant för förbättring. Skall arrendatorn
först hafva jordegarens medgifvande till den förbättring han önskar
utföra, så tro vi, att jordegarne äro i allmänhet så förståndiga, att
de endast gifva bifall till sådant, som verkligen förbättrar egendomen,
och om arrendatorn genom afträde från densamma icke erhåller den
påräknade fördelen, kan det ej vara annat än rättvist, att jordegaren
lemnar ersättning för en förbättring, som skett i öfverensstämmelse
med hans vilja. Slutligen påstår utskottet, att motionärerna icke
angifvit, i hviika afseenden i öfrigt lagstiftningen angående arrendeaftal
skulle förbättras etc.

Denna anmärkning saknar dock tillräcklig grund för att hafva
den betydelse, som utskottet vill tillmäta densamma, ty då herr
Petersson i Brystorp i slutet af sin reservation har kunnat i korthet
sammanfatta hvad vi i motionen föreslagit, så lär den icke vara så
otydlig, att icke lagutskottets öfrige medlemmar skulle af densamma
kunna finna, i hvilka afseenden vi anse förändringar vara behöfliga
rörande jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Mine herrar, då jag antager att kammaren fasthåller det beslut,
som den under förra riksdagen fattade, vill jag yrka bifall till den
hemställan, lagutskottet då framlade och som är af följande lydelse:

»Att Riksdagen i anledning af herrar Anders Olssons och Truedssons
ifrågavarande motioner måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, under hvilka
vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt arrendeaftal,
tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda förbättringar, och på
hvad sätt rättsförhållandena mellan arrendator och jordegare jemväl
i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning
finnes böra föranleda.»

Herr talman! Jag anhåller om proposition på detta förslag.

Herr Henricson: Den, som nitälskar för jordbrukets utveckling
och känner de förhållanden, som inverka menligt och hämmande
på dess utveckling i följd af saknaden af en tidsenlig arrendelag,
kan icke känna sig tillfredsstäld med det slut, hvartill utskottet i
denna fråga kommit. En reservant har påvisat en olägenhet, som är
en följd just derutaf, att vi sa.kna en tidsenlig arrendelag. Jag skall
bedja att få i korthet anföra ett dylikt exempel. En person ingår
kontrakt om 15-årigt arrende af en egendom. Denna egendom är

25 N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

taxerad till 100,000 kronor och intecknad för 80,000 kronor. Arrendesumman
är bestämd att årligen utgå med 5,000 kronor. Vid
tillträdet förrättas syn i vanlig ordning. Husrötebeloppet, som enligt
kontraktsbestämmelserna får uppbäras först vid afträdet, uppgår till
5- å 6,000 kronor. Efter några års förlopp anser arrendatorn behöflig!,
att jorden täckdikas. Han vänder sig för detta ändamål till
egaren, träffar med honom öfverenskommelse om att få verkställa
detta arbete och erhåller skriftligt medgifvande af jordegaren att få
ersättning vid arrendetidens slut för åtminstone de nedlagda tegelrören,
under förutsättning att arbetet utförts af sakkunnig person
och efter af egaren godkänd plan. Så har arrendatorn lyckats uppdrifva
skördarne vid egendomen. Det befinnes, att ladugården är
otillräcklig, enär ett större antal kreatur kunde födas på egendomen,
men utrymme saknas. Då träffas öfverenskommelse med jordegaren
om att bygga ytterligare en utvidgad ladugård. Arrendatorn förbinder
sig dertill med rätt att återfå kostnaden vid afträdet. Då dessa
grundförbättringar äro verkstälda, äro 9 arrendeår gångna. Så inträffar
en ogynsam konjunktur. Egaren råkar i ekonomiskt obestånd.
Egendomen måste säljas exekutivt. Den kan då betinga endast 85,000
kronor eller en summa, som motsvarar den intecknade skulden jemte
derå upplupen ränta. Arrendatorn har nedlagt sitt kapital i nämnda
förbättringar och måhända skuldsatt sig något dertill, så att han icke
mägtar inköpa egendomen. Ed annan inköper den. Denne vill tillträda
sin egendom. Arrendatorn blir då skyldig att afträda densamma.
Han har dock ett fardagsår. Arrendesumman under detta
fardagsår är, som jag nämnde, 5,000 kronor, motsvarande den husrötebrist,
som af arrendatorn afhjelpts och som han har qvittningsrätt
för. För de gjorda förbättringarna, nemligen täckdikningen och
byggnaden, får han således icke någon som helst ersättning, och han
mister också derjemte nyttjanderätten för de återstående arrendeåren,
då han möjligen kunnat tillgodogöra sig någon del af det nedlagda
grundförbättringskapitalet. Denna grundförbättring har dock otvifvelaktigt
i sin mån bidragit att höja egendomens kapitalvärde.

Ett sådant osäkerhetstillstånd inverkar menligt på en intresserad
och driftig jordbrukare, hvilkens duglighet under andra förhållanden,
der hans rätt vore mera skyddad, kunde komma landtbruket bättre
till godo. En tidsenlig arrendelag skulle enligt mitt förmenande
vara till gagn icke allenast för arrendatorerna, utan äfven för jordegarne
och framför allt för det svenska jordbruket. Jag hoppas
också, i likhet med den föregående talaren, att kammaren icke skall
frångå det beslut, som Andra Kammaren fattade i denna fråga vid
189ö .års riksdag.

Jag ber att få förena mig med den föregående talaren i hans
yrkande.

Herr Erickson i Bjersby: Inom utskottet har jag icke kunnat
biträda motionärernas förslag af det skäl, att en arrendelag, byggd
på de principer, som de i sin motion uttalat, skulle, enligt min uppfattning,
mera skada än gagn. '' Deremot — jag erkänner gerna, att
det kan finnas åtskilliga brister i nu gällande stadganden om lega

Om utarbetande
af en
arrendelag.
(Forts.)

N:o 16.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Ports.)

Lördagen den 10 Mars.

af jord — har jag inom utskottet uttalat mig för att det borde i
lag stadgas, att arrendeaftalen ovilkorligen skulle skriftligen uppgöras
och vara bestämda, att laga af- och tillträdessyn mellan jordegaren
och arrendatorn ovilkorligen skulle förrättas, att arrendatorn
skulle ega rättighet att, om han så önskade, låta inteckna arrendekontraktet
i den arrenderade egendomen, samt att arrendatorn till
och med skulle vara berättigad att få ersättning, i händelse, såsom
det ofta sker, genom allmänna påbud nya utskylder tillkommit, som
man vid arrendeaftalets ingående icke tänkt sig, men som arrendatorn
på grund af kontraktets bestämmelser måste utbetala under
arrendetiden. Om t. ex. ett härad besluter att bygga nya allmänna
vägar eller tingshus, eller en socken besluter att bygga kyrka eller
andra allmänna hus inom socknen, t. ex. prestgård eller skolhus, så
blifver ju arrendatorn, i händelse han, hvilket vanligen är förhållandet,
enligt kontraktet är ansvarig för alla under arrendetiden utgående
utskylder för egendomen af allmän eller kommunal beskaffenhet,
juridiskt skyldig att betala sådana utskylder, som de nyss
nämnda. Men det låter tänka sig, att han ej under arrendetiden har
den ringaste nytta af de verkstälda allmänna arbetena, och under
sådana förhållanden förefinnes obestridligen för jordegaren en moralisk
pligt att betala de derigenom tillkomna utskylderna. En dylik
skyldighet för jordegaren torde böra äfven i lag stadgas, hvarom
allt bestämmelse dock torde kunna erhållas, utan att man derför behöfver
begära en ny arrendelag. Men en arrendeläg, byggd på den
hufvudprincip, som motionärerna uttalat sig för, eller att de förbättringar,
som af arrendatorn med jordegarens samtycke nedlades på
den arrenderade jorden, skulle för arrendatorn medföra en skälig
ersättning af jordegaren, skulle snarare motarbeta hvad motionärerna
vilja vinna eller, bland annat, ökadt tillfälle att besitta jord. Ty
uppställer man alltför hårda regler såväl för jordegaren som för
arrendatorn, blir följden den, att jordegaren icke vill utarrendera sin
jord, utan måste bruka den sjelf, så länge han kan — det ser nu
för tiden ut, som om han ej länge skulle kunna göra det vidare —
likasom ock att personer skola befinnas ovilliga att på arrende öfvertaga
jord. Och för öfrigt, huru vill man ställa med säkerheten för
utbekommande af den ersättning, som motionärerna åsyftat skola
tillförsäkras arrendatorn för å egendomen gjorda förbättringar?
Olämpligt, ja till och med skadligt skulle det blifva, om den frågan
ordnades sfi, som förhållandet för närvarande är med odlingslån af
staten, för hvilkas återbetalning egendomen svarar med förmånsrätt
framför alla inteckningar i egendomen. En del åtgärder, arrendatorn
kan vidtaga med den arrenderade egendomen i syfte att förbättra
densamma, kunna i verkligheten icke vara förbättringar af ekonomisk
betydelse. De hafva i allt fall kostat penningar, för hvilka arrendatorn
skulle hafva förmånsrätt i egendomen. Detta skulle blifva
en ny tyst förmånsrätt af ganska farlig beskaffenhet, och att tillskapandet
deraf skulle i hög grad skada fastighetskrediten, är uppenbart.

Reservanten herr P. G. Petersson talar om fall, då en egendom
under arrendetiden säljes exekutivt. Det är, jag medgifver det, hårdt

Lördagen den 10 Mars.

N:o 10.

för arrendator!! att under sådana förhållanden lida förlust. Men han Om utarbeär
icke ensam derom; många andra iordegarens fordringsegare få ^an^e 9f en
nog vidkännas detsamma, såsom det ju merendels går hvar och en,
som inlåtit sig i affärer med en insolvent person. För öfrigt torde '' °r S-''

det flere gånger inträffa, att jordegare får förlora på arrendator än
tvärt om.

Jordbruksförhållandena i vårt land äro — det erkänner jag villigt
— i hög grad olika, och jag vågar icke bestrida, att exempelvis
i landets sydligaste provinser, derifrån motionärerna äro, en arrendelag,
byggd på de i motionen framhållna grunder, kan vara behöflig.

Men för de delar af landet, hvarom jag har närmare kännedom, skulle
en sådan arrendelag högst sannolikt verka skadligt i flera afseenden.

Motionärerna hafva till stöd för sitt förslag äfven åberopat den
utländska lagstiftningen i ämnet; men de hafva ej visat, om man
är nöjd med verkningarna af arrendelagarne i exempelvis England,

Danmark och Tyskland. Förmodligen är det kändt af flere af oss,
att åtminstone i England, der nästan all jord brukas af arrendatorer
och arrendetiden i regel är endast ett år, ett stort missnöje råder
med just dess arrendelag.

Vigten af eganderättens hållande i helgd har ju ofta framhållits
i denna kammare. Dit måtte väl åtminstone få anses höra, att man
skall få fritt förfoga öfver hvad man eger, och om man i något fall
bör iakttaga varsamhet i lagstiftningsväg i fråga om inskränkning i
dispositionsrätten, så är det här, ty h vil ket kan väl sägas i högre
grad tillhöra en jordegares oförytterliga fri- och rättigheter än det
att bestämma, på hvilka vilkor han önskar lemna ut sin jord till
nyttjande af andra. — Om man någorlunda känner till förhållandena
nu för tiden, kan man ock vara förvissad derom, att såväl jordegare
som arrendatorer allesammans äro skrifkunnige och väl i stånd
att se sig för, innan de skrifva under ett arrendekontrakt. Vanligtvis
är det numera enligt min erfarenhet snarare arrendatorn än jordegaren,
som dikterar kontraktet, hvilket förhållande beror derpå, att
det nu för tiden är ytterst svårt att få en duglig arrendator. Under
förflutna tider, då jordbruket bar sig åtminstone något så när, var
förhållandet, att, när en egendom blef kungjord till utarrendering, en
mängd spekulanter anmäde sig. Nu deremot kan man stundom få
hålla flera arrendeauktioner, utan att någon spekulant afhöres. Arrendatorernas
ställning gent emot jordegarne är i sjelfva verket icke
sådan, som man förmenar. Af motionärernas framställning ser det
nästan ut, som om de trodde, att egendomsegarne förtrycka arrendatorerna.
Sådant är åtminstone icke förhållandet i min hemort.

Väl kan det hända äfven der, att tvister uppstå mellan jordegare och
arrendatorer; men det är ingalunda gifvet, att detta beror på någon
ofullkomlighet hos våra nuvarande lagar, orsaken dertill kan ligga
antingen i otydlighet i arrendekontrakten eller i andra särskilda omständigheter.

Medan vi äro inne på detta ämne, kan jag icke underlåta att
fråga, hvartill det egentligen skulle tjena att lagstifta om dessa förhållanden,
när det står så till med vårt jordbruk, att det dag för
dag går snart sagdt sin förintelse till mötes. Förhållandet är möj -

N:o 16.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

28 Lördagen den 10 Mars.

ligen på ett och annat håll bättre, men på de flesta orter är det
sådant, att jordbrukarne måste inskränka sitt jordbruk i stället för att
utvidga det. För min del känner jag flera trakter, der mindre gifvande
jord, hvilken dock kraft minst lika dryg odlingskostnad som
odling af den yppersta jord, lagts igen och får ligga obrukad, derför
att värdet af dess afkastning för närvarande icke motsvarar ens halfva
produktionskostnaden.

Hos Riksdagen hafva flere gånger framstälts förslag om fideikommissrättens
upphäfvande, i syfte att få jorden mera styckad och
derigenom flere egare af jordbruk, och vi vänta ju dagligen från
Kongl. Maj:t förslag, åsyftande att åt mindre bemedlade och obemedlade
bereda tillfälle till egna jordbruk. Dessa förslag äro grundade
på en god princip, och jag har önskat framgång deråt och gör det
fortfarande. Men hvad vinner man dermed, om man icke hjelper
jordbruket ens så mycket, att dess idkare kunna existera med de
mest torftiga lefnadsbehof, hvilket de icke förmå för närvarande här.
Första och främsta omsorg måste vara att lagstifta så, att idkarne af
vår modernäring må kunna'' åtminstone utan direkt förlust bruka jorden.

Inom utskottet var jag mycket tveksam, huru jag skulle ställa
mig till denna fråga, derför att denna kammares enhälliga beslut
förra året om aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse i ämnet
icke föregicks af något yttrande i kammaren. Frågan är dock af
den beskaffenhet, att den väl behöfver utredning och diskussion, och
deri ligger anledningen till, att jag nu yttrat några ord deri. För
min del anser jag, jag upprepar det, att ändrad lagstiftning i ämnet
i viss mån är behöflig; men ändamålet kan mycket väl vinnas genom
ändring af nu. gällande stadganden om lega af jord å landet, hvartill
äfven jag, när förslag dertill framställes, i min mån skall medverka, i
händelse jag då är medlem af kammaren.

För närvarande tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herrar Larsson i Fole och Sjöberg instämde häruti.

Herr Petersson i Brystorp yttrade: Jag kan icke rätt förstå

den siste talaren. Först säger han, att det bör stå en hvar fritt att
sköta sin jord efter behag. Det instämmer jag i. Men sedermera
säger han, att det är arrendatorerna, som diktera vilkoren för jordegarne.
Detta är åtminstone icke förhållandet i min hemtrakt. Vidare
ansåg han det vara onödigt att i lag bestämma allmänna vilkor,
ty de infördes i kontrakten, och då hade ju arrendatorerna ingenting
att säga, när de visste dem. Men i min hemtrakt händer det, att i
kontrakten inflyter mycket, som arrendatorn icke begriper, när han
skrifver under, och som kan göra, att han blir vräkt från egendomen,
sedan han på den nedlagt stora summor. Jag skall anföra ett exempel.
Det skrifves t. ex. i kontraktet, att om arrendator underlåter att
fullgöra sina skyldigheter, så får han genast afträda. Om nu arrendatorn
icke betalar på dagen till jordegaren, så blir han genast vräkt.
Under sådana förhållanden hemställer jag, om icke man behöfver införa
laga föreskrifter i detta fall. Dessutom bör det vara någon

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

ömsesidighet och likställighet. Jordegaren har förmånsrätt för sin
fordran hos arrendatorn, men denne har icke någon säkerhet för sin
fordran för hvad han nedlagt i egendomen. Men framför allt bör
det finnas likställighet inför lag. Det är icke sagdt, att arrendatorn
alltid kommen att häfta i skuld till jordegaren, utan fall kunna förekomma,
der jordegaren blir skyldig arrendatorn.

Den förre talaren nämnde äfven om inteckningsrätten och påstod,
att dylik förmånsrätt skulle förstöra vårt kreditsystem. Jag skall be
att få anföra ett exempel, som visar att det icke är så farligt för
inteckningshafvaren. Genom jordförbättringar och byggnadsföretag
blir egendomen till förmån för inteckningshafvaren mera värd, än om
arrendatorn skulle vanvårda den. Ännu ett exempel: Vid odlingsföretag,
utdikning af vattensjuk mark, måste den, som icke vill ingå
i företaget, afstå den jord, som vinnes genom arbetsföretaget, åt deltagarne
deri. Denna jord kommer således från hemmanet, och inteckningsegare
i hemmanet få deri ingen rätt, utan jorden tillkommer
arbets bolaget. Här är precis samma förhållande, och ingen förnärmas.

Jag har anfört ett annat exempel i min reservation, och jag försäkrar,
att jag sett så mycket trassel uppstå och bedrägerier begås
till följd deraf att arrendatorer skrifvit under arrendekontrakt, som
de icke förstått, att jag anser det vara nödvändigt att få en lag, som
tryggar arrendatorernas rätt.

Det skulle förvåna mig, om frågan skulle i denna kammare afslås
i år, då den i fjol antogs. Jag yrkar derför afslag å utskottets
förslag och förenar mig i motionärernas hemställan.

Plerr Kardell: Herr talman, mine herrar! Den föreliggande

frågan om en tidsenlig arrendelag anser jag för min del mycket vigtig,
ja nära nog icke mindre betydelsefull än den vigtiga frågan om
beredande af egna jordbruk åt mindre bemedlade. Denna senare
fråga har af Riksdagen omfattats med synnerligt stor välvilja och
gifvit anledning till ett vidlyftigt komitéarbete, hvars resultat dock
i trots af allt icke kan betraktas såsom synnerligt tillfredsställande.
Frågan om en tidsenlig arrendelag är antagligen lättare löst. Den
är ju redan löst i främmande länder, såsom Danmark, England och
Preussen, och bör derför kunna lösas äfven här. Den bär säkert varit
till stort gagn i nämnda länder och skulle nog äfven blifva det hos
oss. Den är af brännande natur för oss just i dessa tider, då i stora
delar af vårt land den sjelfegande hemmansegareklassen håller på att
öfvergå till en klass af arrendatorer. Särskildt är detta förhållandet
i Norrland, der de stora bolagen förvärfva det ena hemmanet efter
det andra. De förre jordegarne blifva då arrendatorer, så vidt de
stanna qvar och jcke emigrera, hvilket ofta är fallet. Det är klart,
att det då är af behofvet påkalladt att genom en tidsenlig arrendelag
i någon mån skydda dem och gifva dem intresse att hålla jordbruket
vid magt, så att icke denna landsända kommer att ligga platt
öde. Arrendelagen är nog af stor betydelse äfven för andra delar af
vårt land, hvilket framgår deraf, att motionärerna såväl i år som i
fjol äro från södra delen af landet.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Ports.)

N:o 16.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

Då två motionärer förra året framlade sina motioner om arrendelag,
så mottogos dessa med mycken sympati af lagutskottet och
underkastades en jemförelsevis noggrann utredning. Utskottet hemstälde
på grund deraf om ett ekrifvelseförslag i motionernas syfte.
Detta skrifvelseförslag blef af denna kammare antaget, och det utan
någon debatt. Deremot förkastades det af Första Kammaren. Detta
är naturligtvis orsaken, hvarför en motion i ämnet nu åter framkommit.
Men nu blåsa helt andra vindar inom lagutskottet än i fjol.
I år har det med betydande majoritet hemstält, att denna motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvarjemte det affardat
hela motionen med en ganska snäf argumentation. Det ligger en stor
inkonseqvens i detta, men detta förhållande är mindre att undra öfver,
om man betänker att af lagutskottets ordinarie ledamöter 11 voro
frånvarande i fjol, när frågan under påskferierna behandlades inom
utskottet. Dessa samma 11 hafva i år deltagit i dess behandling.
Således hafva icke samma ledamöter förberedt frågan i år som i fjol.
Jag vill emellertid hoppas, att åtminstone kammaren står fast vid
det beslut, som den i fjol fattade.

De skäl för afstyrkande af bifall till motionen, som anförts här
af lagutskottet, äro så egendomliga, att de förefalla mig smaka af
hvad man brukar kalla »de obotfärdiges förhinder». Utskottet talar
om att genom en arrendelag hinder skulle läggas i vägen för det fria
aftalet. Men det är ju endast meningen att få till stånd några allmänna
rättsbestämmelser, som skola gälla i förhållandet mellan arrendator
och jordegare. För öfrigt lemnas full frihet att råda, och
det står arrendator och jordegare fritt att öfverenskomma om hvad
som helst.

De allmänna bestämmelser, som skulle införas i lagen, äro, såsom
redan af andra nämnts, att arrendatorerna skola hafva ersättning för
sådana förbättringar, som utförts med jordegarens samtycke, samt
jordegaren ersättning för vanskötsel af den arrenderade jorden. Vidare
skulle arrendelagen innehålla föreskrift, att arrendevilkoren skola
skriftligen uppsättas och bestämdt formuleras, och slutligen att arrendatorns
nyttjanderätt skall vara betryggad, på det att intet godtycke
må kunna komma i fråga.

Pe argument, som utskottet anfört, hafva för öfrigt redan blifvit
vederlagda, hvarför jag icke vidare skall uppehålla mig dervid. Jag
vill endast anmärka, att utskottet särskildt fäst sig vid ordet »förbättring».
Den tänjbarhet, hvarmed detta ord skulle vara behäftadt,
skulle göra, att det icke skulle passa i en lagtext. Förra årets lagutskott
har vederlagt detta och i sitt betänkande nämnt, att detta
samma ord redan förekommer i 11 kap. 1 § jordabalken, utan att
hafva gifvit anledning till något nämnvärdt missförstånd. Herr Erickson
talade om den moraliska förpligtelsen för jordegare att till arrendator
utgifva skälig ersättning för de förbättringar denne nedlägger
på egendomen. Denna moraliska förpligtelse är nog bra, men
i denna ofullkomligheternas verld är det icke sagdt, att man fyller
densamma, om icke juridiken kommer och hjelper till.

För öfrigt har man sagt, att arrendatorer stundom antagas på
sådana vilkor, att jordegaren derigenom tillskyndas skada. Ja, detta

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

kali väl förklaras af bristen på en tidsenlig arrendelag, ty en sådan
lag skulle bestämdt blifva till gagn för begge parterna, både jordägare
och arrendatorer.

Beträffande slutligen det påståendet, att motionärerna icke skulle
hafva angifvit, i hvilken rigtning den af dem begärda arrendelagen
skulle gå, så förefaller det mig ganska egendomligt. Motionärerna
hafva ju i motiveringen angifvit detta, ehuru det icke framkommit i
klämmen. För öfrigt har herr Anders Olsson nu anslutit sig till den
hemställan, som gjordes af lagutskottet vid sistlidet års riksdag och
som då antogs af denna kammare. Jag tror derför, att kammaren
kan med godt samvete sluta sig till denna hemställan i år likasom i
fjol. Jag förutsätter nemligen, att kammaren icke är lika inkonseqvent
som utskottet.

Jag skall anhålla att få yrka bifall till den hemställan, som gjorts
af herr Anders Olsson.

Med herr Kardell förenade sig herrar Bromée, Nordin i Hammerdal,
Walter Larsson i Berga, Norberg, Thor, Nordin i Sättna, Schönbeck
och Nydahl.

Herr Lundström anförde: Herr talman, mine herrar! Då jag

var bland dem, som förra året deltogo i lagutskottets behandling af
en då föreliggande, liknande motion, och då jag äfven deltog i det
slut, hvartill utskottet då kom, och hvilket af denna kammare godkändes,
så var det naturligt, att, då inga nya omständigheter tillkommit,
som föranledt mig att ändra mening, jag i år skulle komma
att biträda den vid betänkandet fogade reservationen.

Jag har svårt att fatta, hvarför man är så rädd för att äfven i
vårt land erhålla en arrendelag, som afser att bringa ordning och
reda i förhållandena mellan jordegarne och dem, som i egenskap af
arrendatorer öfvertaga jorden till brukning mot bestämd afgift. Det
synes mig, som om man skulle i viss mån hafva missförstått syftet
med en sådan arrendelag. Det är icke meningen att inskränka den
fria eganderätten eller det fria aftalet, utan meningen synes mig vara
den, som uttalas i förra årets utskottsbetänkande, att gifva lämpliga
bestämmelser, som, på sätt motionärerna förutsett, kunna utgöra en
norm, egnad att dels för de jordegare och arrendatorer, som förklara
sig vilja hafva sina rättsförhållanden bedömda enligt lagen, bättre än
nu gällande torftiga föreskrifter förmå tillgodose deras rättmätiga
intressen och dels att tjena till ledning vid upprättande af arrendekontrakt,
om kontrahenterna vilja ordna förhållandena efter lagen
vare sig i dess helhet eller endast delvis.

Vi veta ju alla, att i fråga om köp af fast egendom köpevilkoren
måste vara skriftligen upprättade för att vara gällande, och det kunde
väl icke skada, om samma föreskrift gälde för arrendeaftal, så att de
ömsesidiga vilkoren blefve tydligt bestämda. Detta kan ju endast
vara till nytta och tjena till att åstadkomma ordning i dessa förhållanden,
öfver hvilka det ju i allt fall försports klagomål från olika
delar af vårt land.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

N o 16.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

En talare anförde åtskilligt mot motionen, mrn mig tycktes det.
som om han blott ökade de skäl, som tala för denna arrendelag,
särskild! genom hvad han framhöll angående sådana utskylder, som
icke kunna beräknas vid arrendets uppgörande.

Emellertid skall jag icke efter allt som här anförts trötta kammaren
vidare, utan ansluter mig till det af motionären framstälda
yrkandet, till hvilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Bergendahl: Blott ett par ord. Jag skall tillkännagifva,

att jag icke kan vara med om motionärernas förslag, utan kommer
att rösta för bifall till utskottets hemställan.

Jag anser att, huru tilltalande en sådan motion som denna än
må förefalla, den likväl icke skall medföra önskvärdt praktiskt resultat,
och att man med en dylik arrendelag icke skall kunna åstadkomma
så mycket, emedan den naturligtvis icke kan undanrödja det
fria aftalet. Man talar om, att arrendekontrakten skulle uppgöras för
en bestämd tid. Men det är ju ofta omöjligt att på förhand bestämma,
på huru lång tid ett arrende skall upplåtas. Vidare heter
det, att enligt lagen ersättning skall gifvas åt arrendator för de förbättringar
han nedlägger på jorden. Jag föreställer mig, att om
sådana jordförbättringar åläggas arrendator, så intages denna bestämmelse
i arrendekontraktet, och om då förhållandena gestalta sig som
vanligt och saken går sin gilla gång, så får arrendatorn ersättning
vid afträdet. Skulle emellertid olyckligt nog en exekutiv försäljning
komma till stånd under arrendetiden, hvarigenom arrendatorn skulle
nödgas gå ifrån egendomen, om han icke vore mägtig att inköpa
den, så kan jag icke förstå, huru man skulle kunna införa någon lagbestämmelse,
som i ett dylikt fall tryggade arrendatorns rätt. Man
kan ju icke ingripa i gällande inteckningslag, och det blefve ett
vanskligt kredittillstånd, om man ville tillbakasätta de inteckningar,
som finnas i en egendom på grund af löpande skuldförbindelser.
Stundom händer det dessutom att, då en egendom blifvit exekutivt
försåld, egaren detta oaktadt icke blifvit helt och hållet utblottad,
och om han då vid arrendekontraktets uppgörande åtagit sig personlig
förbindelse till arrendatorn, så kan ju denne i dylika fall få ut
sådan godtgörelse, som han har att fordra, något som jag naturligtvis
också anser önskligt, der det kan ske.

Då jag emellertid på grund af hvad jag nu anfört anser, att det
omöjligt kan leda till något praktiskt resultat att aflåta en sådan
skrifvelse, som föreslagits, till regeringen, så ber jag attjfå yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Carlsson i Hede förklarade sig instämma häruti.

Herr Henricson: Mot den siste talaren skall jag be att få

erinra, att i det fall, som jag förut omnämnt, såldes egendomen exekutivt,
och oaktadt försäljningssumman ej uppgick till det belopp,
hvartill egendomen vid arrendatorns tillträde af densamma var intecknad,
mägtade arrendatorn, som hade låtit inteckna sitt kontrakt,
icke inropa egendomen. Då nu arrendesumman var 5,000 kronor

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

och det intecknade beloppet var 80,000 kronor, synes mig, som om
det icke skulle varit något synnerligen stort ingrepp i intecknincrshafvarnes
rätt, om arrendatorn fått bibehålla sin nyttjanderätt i ett
dylikt fall, der arrendesumman motsvarade full ränta å det belopp,
hvartill egendomen var intecknad vid arrendatorns tillträde.

Den förste talaren, som tog lagutskottets betänkande i försvar,
yttrade bland annat, att detta förslag möjligen kunde passa för Skåne
men icke för öfriga delar af landet. Jag ber att deremot få invända,
att det finnes åtskilliga rättsprinciper, som passa för hvarje landsdel
och för hvilken tid som helst.

Han yttrade vidare, att det är arrendatorerna, som vid arrendeaftalen
diktera vilkoren. Jag vill icke förneka, att i vissa fall så kan
vara förhållandet, men det är vanligen i sådana fall, då egendomen är så
pass högt intecknad, att egaren ej mägtar bruka densamma, utan åtnöjer
sig med att blott få en bestämd arrendesumma, helst så hög
som möjligt, och öfverlemnar bestämmandet af de öfriga vilkoren ål.
arrendatorn, som då får fria händer att sköta egendomen. Vanligen
är vid sådant förhållande arrendet icke på så lång tid. Arrendatorn
som är oviss om, huru vida egendomen kan komma att säljas exekutivt,
bryr sig ej om att nedlägga några grundförbättringar på densamma,
utan han söker blott att på de få åren förtjena så mycket
“Sb utan hänsyn till att egendomen blir utsugen och vanhäfdad,
och jag hemställer, om detta kan vara till fromma vare sig
för mteckningshafvarne eller jordbruket. °

Jag vidhåller mitt första yrkande.

Herr Hammarskjöld: Utan att vilja inlåta mig närmare på
frågan vil jag blott tillkännagifva, att jag anser, att de olägenheter,
som föranledas genom bristen på en arrendelag och de fördelar som
skulle vinnas genom en ändamålsenlig arrendelag, äro så stora att faoobetingadt
ansluter mig till motionärernas förslag. ’

i uHerrr i^rUf ds80“: Det skulle förvåna mig, om denna kammare

skulle affila vår motion, då den vid förra årets riksdag antogs en“‘T.
, denna kammare utan votering, och helsades med så stort
bitali i landet. Det är märkvärdigt att så många invändningar göras
mot en dylik arrendelag, då den ju skulle tillgodose så väl arrendan0m,
j°rdegarnes intressen genom att ordna deras inbördes
rättsförhållanden. Man kan med skäl fråga, hvarför man söker motarbeta
denna lag, om det möjligen är derför, att här i Andra Kammaren
finnes så många jordegare och så få arrendatorer. Det hufvudsakfiga
skalet är väl, att man fruktar att genom en dylik lacr det
fria avtalet och den fria dispositionen öfver sin egendom skota inskränkas.
Men detta är, såsom vi påpekat, alls icke meningen, utan
blott i de fall, då ett aftal af en eller annan anledning icke kunnat
tydligt affattas, denna lag skulle kunna verka till nytta och ga<m för
båda parterna. Vi hafva ju för öfrig! redan så många lagbestämrnelser,
som ingripa i den enskilda eganderätten, när denna går öfver
sina tillbörliga gränser, att det skälet icke lär kunna gälla.

Andra Kammarens Pro/. 1894. N:o 16. 3

Om utarbetande
af e n
arrendelag.
(Forts.)

N:o 16. 34 Lördagen den 10 Mars.

Om utarbe- Jag skall derför be att få yrka bifall till vår motion i det syfte,

tande af eu som )ierr Anders Olsson yrkat.

arrenaelag.

(Forts.) öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall

till utskottets hemställan och dels bifall i stället till det af herr Olsson
i Ornakärr nu framstälda särskilda förslag. Herr talmannen upptog
hvardera af dessa yrkanden till proposition i nu nämnd ordning
och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr
Olssons berörda förslag. Som emellertid votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition:

Den, som beträffande lagutskottets utlåtande n:o 20 bifaller det
af herr Olsson i Ornakärr under öfverläggningen framstälda förslag,
röstar

i ♦

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och utföll med 106 ja
mot 79 nej; och hade kammaren alltså fattat sitt beslut i enlighet
med ja-propositionens innehåll.

§ 12.

Vid föredragning härefter af lagutskottets utlåtande, n:o 21, i
anledning af väckt motion angående införande i kommunallagarne af
bestämmelser rörande val af sexmän, i hvilket utlåtande utskottet
hemstälde, att berörda, inom Andra Kammaren af herr C. G. Bäckgren
väckta motion, n:o 30, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, begärdes ordet af motionären,

Herr Bäckgren, som yttrade: Såsom jag redan i min motion
omnämnt, hafva inom landskommunerna olika meningar gjort sig
gällande dels rörande sjelfva valsättet för och dels rörande behöfligheten
af de kommunala förtroendemän, om hvilka här är fråga, de
s. k. sexmännen. I presterskapets privilegier af år 1723 heter det,
att kyrkoherden i samråd med församlingen skall utvälja och tillsätta
sexmän. I kyrkolagens 23:dje kap. åläggas sexmännen att
närvara vid inventering i kyrka och prestgård och enligt 26:te kap.
samma lag, tillkommer det sexmännen att jemte kyrkoherde och
kyrkovärdar hafva vård om kollektmedlen samt om kyrkans dyrbarheter
och öfriga lösegendom. I gällande mantals- och skattskrifningsförordning
föreskrifves, att sexmännen skola vara närvarande vid
den årliga mantalsskrifningen äfvensom vid den stämma, på hvilken

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

mantalslängden granskas. Alla dessa föreskrifter jemte flere andra
rörande sexmännen visa således, att de församlingar, som hittills valt
sexman och tagit deras tjenster i anspråk, handlat fullkomligt rigtigt,
då de blott ställt sig lag och författningar till efterrättelse.

Det har icke varit på grund af öfvertygelse om nödvändigheten
och behofvet af dessa tjensteman, som jag väckt frågan om dem på
tal. Jag har framlagt min motion endast för att från lagutskottet
och Riksdagen få ett uttalande om, huru vida sexmannainstitutionen
fortfarande borde bibehållas eller icke, och för att i förra fallet få
föreskrifvet i kommunallagarne om sättet för val af dessa personer.
Nu har emellertid Kongl. Maj:t i en proposition vid denna riksdag
inkommit med ett förslag till ny förordning angående mantalsskriD
ning, i hvilket förslag anses, att sexmännen icke vidare behöfva närvara
vid denna förrättning utan kunna ersättas af andra inom kommunen
valda ombud.

Med stöd häraf har nu lagutskottet ansett sexmannainstitutionen
kunna betraktas såsom föråldrad och öfverflödig och utan fara kunna
afskaffas.. Då jag vidare antager, att Riksdagen kommer att dela
denna utskottets mening, tror jag, att det blir ett uttalande från
Riksdagens sida, som kommer att helsas med tillfredsställelse och
belåtenhet inom landskommunerna, så mycket hellre som kanske
dessa förtroendemäns tjenster icke alltid motsvarat den uppoffring
af tid och de större eller mindre kostnader, som deras uppdrag förorsakat
dem. Syftet med min motion är då vunnet; landskommunerna
få i detta fall veta, hvad de hafva att rätta sig efter, och den
åldriga sexmannainstitutionen kommer icke vidare att finnas till i
vårt land.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Till behandling förekom härefter Andra Kammarens tredje till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, n:o 4, i anledning af herr P. Waldenströms utverkande
motion (n:o 142) angående utverkande för Sverige och Norge af enafneuJra^tet
garanterad neutralitet. {°’h £’r^

Uti sin berörda motion hade herr Waldenström föreslagit: »att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, om icke Kongl.

Maj:t kunde finna det för de förenade rikenas framtida trygghet gagneligt
att inleda underhandlingar med Europas öfriga magter — eller
en del af dem — i afsigt att från deras sida utverka en högtidlig
förklaring, att de, i. händelse af ett europeiskt krig, skola strängt
respektera den skandinaviska halföns neutralitet.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte bifallas
af kammaren.

Efter föredragning af ärendet anförde:

N:o 16. 36 Lördagen den 10 Mars.

Angående Herr Waldenström: Då vid det nu föredragna utskottsbetän utverkande

kandet icke är fogad någon reservation, har jag varit tveksam, huru
af neutralitet vj(ja jag skulle begära ordet i denna fråga eller låta all dis^ocli
Iforoe.6 kussion om densamma förfalla. Men vid närmare eftersinnande har
(Forts) lag ansett mig böra säga några ord. Jag tror nemligen, att den
'' fråga, som i motionen beröres, icke är af så ringa betydelse, som
utskottet tyckes hafva tänkt. Det kan visserligen för många, af
herrarne synas vara en utopi att komma med en sådan framställning,
som jag nu gjort; men jag tror, att dagar skola komma eller åtminstone
kunna komma, då man skall tänka, att. det visserligen varit
bra, om någonting varit gjordt åt saken, och icke blott en hel del
vackra fraser varit uttalade.

Utskottet har vid behandlingen af min motion begagnat sig al
ett utlåtande af ett tillfälligt utskott vid riksdagen år 1883 och gjort
det på ett sådant sätt, att jag icke kan förstå annat, än att utskottet
velat göra samma utlåtande till sitt. Detta har förvånat mig en smula,
då, såsom herrarne sjelfva kunna se, Andra Kammaren år 1883 delvis
ogillat utskottets motivering. _ .....

Utskottets betänkande handlar hufvudsakligen om en militäriskt
garanterad neutralitet; men som herrarne behagade finna, handlar
min motion icke alls om något sådant. Utskottet i år synes hafva
skrifvit sitt betänkande med anledning af den tillfälliga oegentliga
öfverskrift, som min motion fått i riksdagstrycket, och icke med hänsyn
till det, som jag i min motion yrkat. . Jag har nemligen icke
talat om någon militäriskt garanterad neutralitet alls; än mindre har
jag yrkat på någon sådan, utan jag har begärt, att Riksdagen skulle
i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, om icke Kongl. JHaj.t kunde
finna det för de förenade rikenas framtida trygghet gagneligt att inleda
underhandlingar med Europas öfriga raagter — eller en del åt
dem — i afsigt att från deras sida utverka en högtidlig förklaring,
att de i händelse af ett europeiskt krig skola strängt respektera den
skandinaviska halföns neutralitet. Herrarne torde finna, att med denna
anmärkning förfaller precis livartenda ord, som utskottet skrifvit på
sidorna 3, 4 och 5.

Hvad jag yrkat är ej heller detsamma, som yrkades i den motion,
med anledning af hvilken 1883 års utskott skref sitt betänkande. I
den motionen begärdes, Datt Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
skulle uttala den önskan, att Kongl. Maj:t täcktes hos de främmande
stater, med hvilka Sverige står i diplomatisk förbindelse, inleda
underhandlingar åsyftande Sveriges fortvarande neutralitet, i öfverensstämmelse
med den moderna folkrättens grundsatser». Mitt yrkande
deremot är vida mer inskränkt. Jag är icke diplomat och vill icke
inblanda mig i diplomatiska angelägenheter. Jag har derför endast
anhållit, att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t hemställa, om icke
Kongl. Maj:t kunde finna det för de förenade rikenas framtida trygghet
gagneligt att inleda underhandlingar. Ett bifall till min motion
skulle således icke innebära en af Riksdagen framstäld anhållan, att
Kongl. Maj:t skidle inleda sådana underhandlingar, utan allenast, att
han skulle taga under ompröfning, huru vida det icke vore gagneligt
för landet, och sedan handla i öfverensstämmelse med det resultat,

Lördagen den 10 Mars.

N:o 16.

till hvilket han, efter ett sådant öfvervägande, kunde komma. Herrarne
torde derför finna, att, såsom jag sagt, sidorna 3, 4 och 5 i
utskottets betänkade öro skrifna alldeles i vädret, att jag så må säga.1

Det finnes likväl på en af dessa sidor en punkt, som skulle
kunna tillämpas äfven på min motion, och som för öfrigt är af den
beskaffenhet, att jag icke kan underlåta att fästa herrarnes uppmärksamhet
på densanna. Der står nemligen på sidan 5 följande sats:
»för att icke tala om det förödmjukande för Sverige att underhandla
med den ena staten efter den andra för att utverka en särskild undantagsställning,
hvilken icke är kräfd af andra förhållanden, än att Sverige
har mindre folkmängd, ringare materiella hjelpkällor och svagare försvarskraft
än Europas större stater.» Jag kan icke kalla detta för
annat än en ömklig suveränitetshögfärd. Då det emellertid är ganska
vanligt att få höra dylikt uttalas, har jag redan i min motion svarat
derpå med följande ord: »Vårt land är litet och kan aldrig falla på
den tanken att bedrifva någon stormagtspolitik. Det hehöfver derför
icke blygas att med öppet erkännande af sin sekundära magtställning
taga ett steg i nu antydda rigtning. Tvärt om tror jag, att
det derigenom skulle tilldraga sig en allmän högaktning, som ock
säkert komme att visa sig i stort tillmötesgående från de andra
magternas sida.» Att Frankrike icke tager ett liknande steg, att
Tyskland och andra stormagter icke göra det, kan jag väl förstå.
Ty ingen af dem vill erkänna sig vara en magt af sekundär betydelse.
Sådant skulle för dem vara förödmjukande. Men för oss kan
det ej vara förödmjukande att erkänna — hvad alla menniskor veta
— att vi äro en magt af sekundär för att icke säga tertiär eller
qvartär betydelse.

Men utskottets anmärkning föranleder mig äfven till en annan
anmärkning. Utskottet säger, att en sådan undantagsställning för
Sverige icke skulle vara kräfd af andra förhållanden, än att Sverige
har mindre folkmängd, ringare materiella resurser och svagare försvarskraft
än Europas större stater. Något sådant har jag emellertid
icke alls talat om. Min motion är baserad på en helt annan grund,
nemligen den, att svenska folket är ett folk, som icke endast känner
sig svagt, utan framför allt ett folk, som vill lefva i fred med Gud
och alla menniskor. Och det anser jag vara en vigtigare grund än
allt det andra. Jag förstår ej, hvarför utskottet i sitt betänkande
icke föst det ringaste afseende vid hvad jag derom sagt. I min
motion behagade nemligen herrarne finna följande ord derom: »Vårt
folk har en synnerligen djup motvilja mot krig. Det finnes icke hos
detsamma något spår af nationalhat eller af hämndkänsla mot något
annat folk, hvilken känsla kunde komma det att med längtan motse
den dag, då det finge tillfälle att slå till en fiende.» En sådan hämndkänsla
har i gamla tider funnits i Sverige gent emot Ryssland. Ett
sådant nationalhat är för närvarande rådande i Ryssland gent emot
Tyskland och i Frankrike gent emot Tyskland, men absolut icke i
Sverige gent emot något annat folk. Och det är härpå jag baserat
min motion. Jag har önskat, att Riksdagen skulle inför Konungen
frambära ett kraftigt uttryck af den stämning, som enligt min tanke
i detta afseende är allmänt rådande i landet. Men härvid har ut -

Angående
utverkande
tf neutralitet
för Sverige
och Norge.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 10 Mars.

Angående skottet, som sagdt, icke behagat fästa sig det ringaste. Utskottet
af''n6’Yalitet bar 1 stäbet f111111^ det beqvämare att tala om saker, som jag i motioJörYverige
nen i°ke alls be™rt. „

och Norge. Men på sidan 6 anför utskottet ur 1883 års utskottsbetänkande
(Forts.) några ord angående ett modifieradt förslag, som inom 1883 års utskott
blifvit framstäldt; och detta modifierade förslag passar någorlunda
in på min motion. Deri hemstäldes nemligen, huru vida
det icke kunde vara skäl att inleda underhandlingar, åsyftande Sveriges
fortfarande neutralitets erkännande af främmande magter, utan att
dessa behöfde garantera densamma. Utskottet anför derom: »Sverige
skulle på sådant sätt ikläda sig förpligtelse till en fortfarande, under
alla förhållanden gifven neutralitet, hvars erkännande af främmande
magter skulle innebära en moralisk garanti för att magterna äfven
skulle hålla Sveriges neutralitet i helgd.» Ja, det är just denna
moraliska garanti, jag _ åsyftat, och icke endast åsyftat, utan äfven
tydligt uttalat mig för i min motion. Jag säger nemligen i motionen:
»Det må erkännas, att man icke kan vänta allt af en sådan öfverens -

kommelse, utan ock måste hålla sig beredd att i nödfall med väpnad
band försvara sig. Men någon —- och det kanske ej så liten — garanti
torde man kunna hoppas, att den skulle innebära. Utan tvifvel
har man bättre grund för ett sådant hopp nu än någonsin förr, då
ju i staternas inbördes förhållande i allmänhet folkrättens principer
vida mer respekteras nu än i gångna tider.» Men utskottet resonerar
om denna sak på följande sätt — jag antager nemligen, att
det gör 1883 års utskottsbetänkande till sitt eget —: »Utskottet anser
sig dock böra afstyrka motionen äfven i denna form, ty ett sådant
erkännande behöfves icke. Hvar sjelfständig stat såsom sådan
eger, såsom förut blifvit yttradt, på grund af sin suveränitet rätt till
neutralitet i hvarje uppkommande krig emellan andra stater.»

Jag skall i sammanhang härmed bedja de herrar, som intressera
sig för denna sak. slå upp sidan 9 i utskottets betänkande. Der
säger utskottet i andra stycket på sidan: »Måhända bör dock såsom
ett bevis, att Sveriges rätt till neutralitet blifvit äfven i upprörda
tider erkänd, utan att den någon längre tid förut behöft utverkas,
här erinras om förhållandet år 1854, då Riksdagen i skrifvelse (n:o
42) den 8 april till Konungen uttalade sin tacksamhet för den den
14 förutgångna december utfärdade samt under januari—mars samma
år af de europeiska magterna och Förenta staterna i Norra Amerika
godkända neutralitetsförklaringen.» Om nu Kongl. Maj:t vid berörda
tillfälle hade resonerat såsom utskottet, eller så här: »hvarje sjelfständig
stat eger såsom sådan rätt till neutralitet; någon neutralitetsförklaring
eller anhållan om dess godkännande behöfves alltså icke»,
då hade naturligtvis Kongl. Maj:t år 1853 icke utfärdat någon neutralitetsförklaring,
än mindre anhållit om något dess godkännande af
de andra magterna. De andra magterna skulle ock naturligtvis —
i synnerhet Amerikas Förenta stater — vid sådant förhållande icke
behöft godkänna en rättighet, som var så absolut sjelfklar. Emellertid
betraktades Kongl. Maj:ts gerning den gången såsom en så skicklig
politisk manöver, att följande års Riksdag fann sig föranlåten att

Lördagen den 10 Mars. 39 N:o la i

en särskild skrifvelse uttrycka sin tacksamhet till Kongl. Alaj:t Angåend^

derför. . , .. , , . . af neutralitet

Huru nu utskottet tänkt sig sammanhanget mellan denna historia Sverige

och sitt resonnement om obehöfligheten af neutralitetens godkän- och Norge.
nande, det förstår jag icke. Möjligen har det tänkt: »Ett sådant (Forts.)
häfdande af vår neutralitet kunna vi spara med nu såsom förut, till
dess ett krig mellan andra magter utbryter.» Derpå vill jag svara:

Gäller då icke vid ett fredsbrott detsamma som derförinnan, nemligen
att det icke hehöfves något erkännande från främmande magters
sida af vår neutralitet, emedan Sverige likasom hvarje sjelfständig
stat i och genom sin suveränitet eger oomtvistelig rätt. till neutralitet?
Men om utskottets mening verkligen är, att det vid ett krigsutbrott
i Europa vore lämpligt, att Kongl. Maj:t utfärdade en neutralitetsförklaring
samt sökte att få densamma godkänd, så vill jag
fråga: Hvarför skulle man icke, redan innan krig utbryter, kunna vidtaga
några åtgärder i samma rigtning? Hvarför skulle icke åtminstone
Riksdagen kunna, såsom jag föreslagit, hemställa till Kongl.

Maj:t, om icke han möjligen kunde finna det gagneligt för de förenade
rikenas framtida trygghet att reåan nu under fredens dagar
inleda underhandlingar med Europas öfriga magter — eller en del
af dem — i afsigt att från'' deras sida utverka en högtidlig förklaring,
att de i händelse af ett europeiskt krig skola strängt respektera
den skandinaviska halföns neutralitet?

Det kan visserligen svaras: »Sådant har aldrig, förut händt.»

Ja, hvarje sak, som händer första gången, har aldrig förut händt.

Men skulle man visa en sak tillbaka på denna grund, då skulle icke
mycket komma att hända i verlden.

Således: hvad utskottet talat om obehöfligheten af en neutralitetsförklaring
och dess godkännande, det har utskottet sjelft vederlagt
på sidan 9 genom det derstädes förekommande meddelandet från
1853 års historia.

Men vida större uppmärksamhet förtjena några andra ord af
utskottet. Jag ber herrarne slå upp sid. 6. I slutet på denna sida
läses följande: »En neutralitetspolitik till hvarje pris angifver karakterslöshet
och svaghet. Neutralitet får icke förblandas med oveld,
opartiskhet. Dikasom i det enskilda lifvet det kan vara den mest
fridsamme medborgares pligt, till och med under äfventyr af straff,
att, då han ser en rättskränkning eller misshandling begås, uppgifva
sin passivitet och söka afstyra våldet, så kan det äfven vara den enskilda
statens pligt att uppgifva sin neutralitet. Det vore dåraktigt
påstå, att opartiskheten fordrar, det den ena staten ej under något
förhållande inblandar sig i andras krig. Man kan vara opartisk och
icke neutral, om man nemligen af opartisk kärlek till rättvisa räcker
den svagare parten en hjelpsam hand; man kan vara partisk och dock
neutral, om man nemligen af feghet eller orättfärdighet prisgifver
den svagare parten, som är i sin goda rätt, åt motpartens öfvermagt.

Då heder och rätt genom neutraliteten ställas på spel, bör den uppgifvas».
Detta är, såsom hvar man finner, just hvad man kallar stormagtspolitik.

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

Äwf, Herrarna torde erinra sig 1864 års händelser, då ett krig pågick
af neutralitet1116,an Österrike och Preussen å ena sidan samt Danmark å den
för Sverige anc*Ta- På Sveriges tron satt då en konung, som resonerade just så,
och Norge, som utskottet här gör: »Man skall af opartisk kärlek till rättvisa räcka
(Forts.) den svagare parten en hjelpsam hand; man skall icke af feghet eller
orättfärdighet prisgifva den svagare parten, som är i sin goda rätt,
åt motpartens öfvermagt. Här fordra derför heder och rätt, att jag
uPPgifver neutraliteten och blandar mig i kriget till skydd för det
svaga Danmarks rättvisa sak».

Ja, precis detta var hans stormagtspolitiska resonnement, och
derför hade han så när bragt Sverige i ett krig. Men han hade rådgifvare,
som genom ett energiskt ingripande förhindrade olyckan. De
menade: när Sveriges rätt är kränkt, då må Sverige vidtaga åtgärder
för att försvara sig; men det bör icke i den stora europeiska krigskonserten
uppträda som den svagare partens skyddare mot öfvermägtiga
grannar, äfven om det skulle anse, att den svagare parten
har rätt. Sverige är stor tack skyldigt åt desse män. Ty huru skulle
väl dess tillstånd vara den dag, som i dag är, om det blifvit inveckladt
i det nämnda, kriget? @ch jag vill fråga, om Andra Kammaren
genom ett. bifall till utskottets hemställan skall godkänna sådana stormagtspolitiska
grundsatser i Sveriges politik, som utskottet uttalat här
på sidan 6? Sådant synes mig vara till den grad allvarligt, att jag
vore hardt när färdig att gråta blod deröfver.

btskottet har på sidan 7 anstalt några jemförelse», som icke
passa, och det är. det märkvärdiga med utskottets betänkande i allmänhet,
att det icke passar in på den sak, hvarom fråga är. Dess
• jemförelse gäller först de joniska öarna, som, när de förenades med

Grekland, icke förenades dermed såsom ett sjelfständigt rike, utan såsom
en del af Grekiska riket, och vid föreningen fingo sig neutralitet
ålagd samt blefvo tvungna att rasera sina fästningar o. s. v. Hvad
har detta att göra med min motion?

Utskottet talar vidare om Luxemburg, som enligt ett fördrag
1867 i London skulle under militärisk garanti af stormagterna bilda
en neutral stat o. s. v. Hvad har nu också detta med min motion
att gorå? Jag har aldrig hemstält eller talat om någon militärisk
garanti.

Vidare nämner utskottet om Schweiz, som genom Wientraktaten
fick en neutralitet, hvilken dock sedan bröts. Utskottet tillägger
emellertid, att »sin bestämda och högtidliga karakter erhöll neutraliteten
för Schweiz först genom Taristrdktaten 1815». Den neutralitet, ’
som Schweiz fick genom Wientraktaten, måste således icke hafva
haft. den bestämda och högtidliga karakter, som den fick först genom
Paristraktaten. Och det torde förklara, hvarför den bröts. Utskottet
har emellertid icke kunnat visa, att Schweiz’ neutralitet kränkts, sedan
den fick »sin bestämda och högtidliga karakter». Visserligen säger
utskottet, att »neutraliteten icke bibehållit sin fulla kraft, i det att
Chablais m. fl. år 1860, i strid mot Schweiz’ anspråk, afträddes af
Sardinien till Frankrike». Det skall blifva af allra högsta intresse
att få höra utskottets ärade ordförande för en okunnig person förklara
detta. Det var två provinser, som tillhörde konungariket Sardinien

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

och som genom fredsslutet 1860 afträddes till Frankrike. I hvad mån
kan nu Schweiz’ neutralitet anses hafva blifvit kränkt derigenom, att
Sardinien afträdde ett par af sina provinser till Frankrike? Biler har
utskottets ordförande eller någon annan ledamot af utskottet reda på,
att dessa två provinser tillhörde Schweiz, då de af Sardinien afträddes
till Frankrike ? Sådant skulle ju hafva varit en högst mirakulös
politisk händelse. Schweiz fann sig visserligen genom detta afträdande
liotadt i sin neutralitet och vände sig till England, för att ställa
sig under dess skydd; men icke hlef dess neutralitet på något sätt
kränkt. Nar alltså utskottet säger, att den högtidliga karakteren af
Schweiz’ neutralitet icke fick behålla sin fulla kraft, derför att Sardinien
afträdde två af sina provinser till Frankrike, då är det mer, än
hvad man egentligen skulle önska att få se i ett utskottsbetänkande.

Sedan nu utskottet sålunda på nio sidor har sysselsatt sig
med 1883 års utskottsutlåtande, så kommer det på sid. 9 med något
originelt, någonting, som det sjelft skrifvit och icke tagit ur 1883
års utlåtande. Der säger det nemligen, att »ett dylikt förklarande
icke skulle vara tillfyllestgörande». Ja, utskottet borde blott hafva
sagt: »Ett dylikt förklarande af magterna skulle, så som motionären
rigtigt anmärker, icke vara för alla händelser tillfyllestgörande». Ty
det är just, hvad jag framhållit i min motion, att man »icke kan
vänta allt af en sådan förklaring, utan måste hålla sig beredd att i
nödfall med väpnad hand försvara sig», om vår neutralitet på orättfärdigt
sätt skulle kränkas. Och jag vet icke, hvarför detta skulle
vara en motsägelse i min motion. Jag har ansett, att den moraliska
garanti, som läge i en sådan förklaring, skulle vara af stort värde,
äfven om den icke vore så absolut tillfyllestgörande, att intet mer
behöfdes.

Utskottet säger på sid. 4, att en sådan der begäran från Sveriges
sida skulle vara en ogrannlagenhet mot de magter, hvilka man ville
intressera för vårt fortfarande fredstilistånd. Ja, skall man tala om
ogrannlagenhet, då hemställer jag, hvad som kan vara ogrannlagenhet,
om icke det, som utskottet låter förstå, att det gagnar till ingenting,
om magterna afgifva högtidliga förklaringar: de äro i alla fall
sådana skurkar, att när det kommer till strid, så bry de sig icke om
sina högtidliga förklaringar. Jag för min del kan icke finna just
något grannlaga i det heller.

Utskottet gifver äfven på sid. 10 ett par historiska upplysningar,
hvilkas värde jag lemnar derhän, då utskottet sjelft säger: »Beträffande
dessa båda sistnämnda land kunde ock tilläggas, hvad allmänt
uppgifvits» ... Det är alltså icke fakta, som utskottet framlägger, och
derför går jag förbi dess meddelande.

Sedan säger utskottet: »På grund af det sålunda anförda, och då
en framställning till Konungen i motionens syfte, äfven om detta för
öfrigt ausåges lämpligt eller nödigt, också lärer bort förutsätta något
uttalande i ämnet från Norges sida, hvilket dock ej föreslagits af
motionären ...» o. s. v. Ja, af lätt begripliga skäl, herr talman, är
jag icke ledamot af norska stortinget, och har således icke der kunnat
göra något förslag i motionens syfte. Icke heller vet jag, huru
jag skulle kunnat i svenska Riksdagen väcka förslag om ett uttalande

Angående
utverkande
af neutralitet
för Sverige
och Norqe.
(Forts.

N:o 16. 42 Lördagen den 10 Mars.

också till utlåtandets obegrip11
herrarne, om herrarne anse,
vacka motion om en skrifvelse
in rör hela den skandinaviska
(Forts.) halföns väl, derest man icke kan på samma gång få till stånd något
uttalande derom från norska stortinget. Det är naturligt, att en sådan
skrifvelse, som jag föreslagit, skulle göra, att Konungen toge denna
sak i öfvervägande i fullt grundlagsenlig ordning såsom både Sveriges
och Korges Konung och såsom befälhafvare öfver både Sveriges och
Korges krigsmagt.

Vidare säger utskottet, att Kongl. Maj:t känner den allmänt rådande
sinnesstämningen i vårt land, utan att man behöfver underrätta
honom derom genom en skrifvelse. Ja, illa vore, om icke
Konungen kände den. Men man kan känna en sak på två sätt. Den
ärade ordföranden i utskottet är ledamot af en länsstyrelse, och han
vet således, att Konungens befallningshafvande kan känna en sak på
två sätt. Han kan hafva kunskap derom såsom alla andra, genom
tidningar och annat sådant; men en helt annan kunskap får han, om
t. ex. landstinget finner sig föranlåtet att i en skrifvelse fästa hans
uppmärksamhet derpå. Skulle man resonera som utskottet, så skulle
man också säga: »höga vederbörande känna mycket väl, hvad nykterhetsvännerna
önska. Hvad skall det derför tjena till att petitionera,
demonstrera och motionera i nykterhetssaken?» Ja, nog veta höga
vederbörande, hvad nykterhetsvännerna vilja; men när nykterhetsvännerna
demonstrera och motionera, så vilja de låta dem känna det
på ett helt annat sätt, än de kunna känna det genom tidningsartiklar
och dylikt. Det vore ock mycket besynnerligt, om det icke skulle
hafva någon betydelse för Kongl. Maj:t, att han från svenska Riksdagen
finge en skrifvelse om en sak, som han förut kände, genom
tidningar eller af andra källor! Jag kan icke föreställa mig, att utskottet
rigtigt tänkt, hvad det skrifvit i de der orden.

Slutligen har utskottet funnit sig föranlåtet att totalt ignorera
den sociala sidan af saken. Jag har dock i min motion särskildt
betonat, att ett sådant steg, som jag föreslagit, skulle vara af stor
social betydelse: »Endast med afsky, heter det, kan svenska folket
tänka på möjligheten af ett krig. Och detta må visserligen med allt
skäl anses såsom en stor heder för detsamma. Utan tvifvel ligger
ock deri den djupaste grunden till det missnöje, som den nya härorganisationen
uppväckt hos en ganska stor del af befolkningen.
Många kunna deri icke se annat än ett uttryck af militarism, d. v. s.
af en afskyvärd krigslust. Jag vågar derför tro, att det skulle göra
ett mycket godt intryck i alla delar af landet, om regeringen toge
ett sådant steg, som jag här ofvan antydt. Säkerligen skulle ock
folket mycket lättare finna sig i försvarets oundgängliga bördor, då
det sålunda hade full visshet, att alltsammans endast afsåge att i
nödfall försvara landets neutralitet samt i händelse af trolöst öfverfall
värna dess sjelfständighet.»

Herrarne skola icke underskatta betydelsen af den sociala sidan
af saken; den är kanske tvärt om den allra vigtigaste, och om jag i
min motion sagt, att jag tror, att det skulle göra ett mycket godt

Angående från norska stortinget. Detta hör nu
utverkande ^ Ugheter. Jag hemställer för öfrigt t:
''föt^Sverige a*;t man icke kan i svenska Riksdagen
nnh Nnme. till Konungen angående ett ärende, st

Lördagen den 10 Mars. 43 N:o 16.

intryck i . alla delar af landet, om regeringen toge ett sådant steg, Angående
som jag i motionen antydt, så skall jag nu anhålla att i stället få utverkande
säga, att det säkert skulle göra ett mycket godt intryck i landet, om °f neutralitet
Andra Kammaren toge ett sådant steg, att den genom ett bifall till och Norge''’
motionen underrättade Kongl. Maj:t om den stämning, som är rådande (Forts.)
i landet; stående det sedan Kong!. Maj:t fritt att göra åt saken, hvad
han kunde finna vara för Sveriges trygghet gagneligast. Ty jag ber
herrarne äter igen erinra sig, att det är endast detta, jag yrkat i min
motion.

Då, såsom jag redan påpekat, utskottet i sin motivering uttalat
grundsatser, hvilka, om de följdes i Sveriges politik, redan skulle
hafva varit och framdeles skulle komma att blifva af ytterst ödesdiger
beskaffenhet för vårt land, och då det derjemte här ej gäller
annat, än hvad jag i min motion framstäf, så skall jag anhålla att
få yrka — och jag hoppas, att jag i det hänseendet icke skall blifva
ensam — att Andra Kammaren — ty äfven om Första Kammaren
icke biträder yrkandet, skall det hafva stor betydelse, att Andra Kammaren
uttalar sig i den rigtningen — med afslag å utskottets betänkande
måtte bifalla min motion.

Herr Ekman instämde häruti.

Herr Amnéus: Herr talman! Jag beklagar bittert, att lotten att
svara på den föregående talarens hårda kritik icke fallit på en bättre
förmåga än mig, den stackars ordföranden i utskottet, och jag får
till en böljan förklara, att jag icke kan inlåta mig på alla de många
och bittra omdömen, som fäldes af motionären. Jag skall dock anhålla
att få taga upp ett par af dem till bemötande.

Motionären säger, att han i sin motion icke talat om en garanterad
neutralitet, utan att utskottet motiverat sitt utlåtande med anledning
af en i hast* tillkommen rubrik å motionen. Jag ber dock
att få fästa uppmärksamheten på motionens andra sida, sjunde eller
åttonde raden, der det heter: »dertill kommer, att en sådan garanterad
neutralitet för den skandinaviska halfön vore etc.» Med anledning
af hans yttrande, att han icke visste, hvari en förödmjukelse
skulle ligga, ber jag att få påpeka, att det på sista raderna af sidan 9
och första raderna af sidan 10 af utskottets betänkande heter: »sannolikt
skulle väl .mycket få magter finnas villiga att ingå på dylik
öfverenskommelse, och i hvarje händelse skulle detta icke ske utan
rätt att antingen kontrollera våra försvarsanstalter eller ock i nödfall
med egna trupper besätta vårt land — en förödmjukelse, som ingen
fosterlandsälskande man skulle vilja underkasta sig.» Vidare anmärktes,
att utskottet icke skulle hafva nog betonat, att vårt folk är
fredsälskande. Detta finnes dock, så vidt jag kan se, uttryckligen
omnämndt näst före klämmen; och är denna uppfattning alldeles
densamma som den, hvartill 1883 års Andra Kammare kom.

Dessutom nämnde herr Waldenström särskildt om förhållandena
år 1854 och att det då verkligen lyckades att få till stånd neutralitet.
— Jag är visserligen ingen historiker och vågar derför icke
gorå något uttalande i det hänseendet, men mig har sagts, att det
lärer suttit ganska Lärdt åt, innan vår stora granne i öster slutligen

N:o 16.

Angående
utverkande
af neutralitet
för Sverige
och Norge.
(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

och sist af alla magtev i Europa beqvämade sig till att erkänna vår
neutralitet.

Hvad nu för öfrigt motionen'' angår, så kan man ju uttala sitt
fulla erkännande och sin lifliga sympati för det menniskovänliga i
dess syfte, men, så vidt jag förstår, kan man icke heller komma stort
längre. Utskottet har dock visat, att en på förhand garanterad neutralitet
— så allmänt garanterad nemligen,] att den verkligen blir
effektiv — torde vara ganska svår, om ens möjlig att erhålla, och
detta helt naturligt, då alla eller de flesta af Europas stormagter
icke hafva eller någonsin lära få fullt likartade politiska intressen.
Men äfven om en så beskaffad neutralitet stode till att få utan sådan
förödmjukelse, som jag nyss antydde, så visar likväl historien, huru
ytterst föga det är att bygga på en sådan. När det verkligen gäller,
då få de dyrt besvurna traktaterna falla eller kastas de våldsamt åt
sidan. Härpå har ju utskottet lemnat många exempel, och jag skulle
kunna tillägga ett, nemligen det, då en viss stormast under 1870 års
krig begagnade sig af tillfället att frigöra sig från en sådan högtidlig
traktat, som generade den med afseende å Svarta hafvet. Så
vidt jag kan förstå, är det derför endast och uteslutande på oss sjelfva
som vi kunna lita för att bibehålla vår neutralitet, uteslutande på
försigtigheten i vår diplomati och på dugligheten af vårt försvar.

Jag skall i sammanhang härmed anhålla att få anföra ett par
betecknande yttranden, som fäldes här i kammaren år 1883 af vår
dåvarande utrikesminister under debatten om denna fråga. — Han
säger på ett ställe, att i våra dagar och i ett ordnadt samhälle med
lagbunden frihet kan icke statens högste styresman — han må nu
kallas konung, kejsare eller president — störta landet i krigiska
äfventyr emot landets egen vilja, och på ett annat ställe att, så länge
vår konung är omgifven af redliga rådgifvare och understödjes af
fosterländskt sinnade undersåtar, så länge behöfva vi icke frukta,
att vår neutralitet skall genom vårt eget fel löpa någon fara.

För min ringa del tror jag också härpå och anhåller att få yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr Wallbom: Herr Waldenström sade i sitt yttrande så många
gånger, att han tror. Ja, utskottet tror nog, att herr Waldenström
gör det, men utskottet har äfven försökt att forska efter huru herr
Waldenströms tro i detta afseende är beskaffad. Herr Waldenström
säger, att han tror, att den dag skall komma, då en garanterad neutralitet
skall hafva sin betydelse. Ja, derom har utskottet forskat
och dervid erinrat sig de bevis, hvilka herr Waldenström här i kammaren
sjelf anfört för denna sin tro.

Herr Waldenström yttrade under urtima riksdagen den 22 november
1892 i denna kammare: »jag tror således, att vi kunna vänta
ett europeiskt krig tidigt nog, och att Sverige kan ryckas med alldeles
utan sin egen vilja. Jag minnes, huru förhållandet var, när
kriget mellan Preussen och Frankrike utbröt. Då fordrade Preussen,
om man får tro tidningarnas uppgifter, att de smärre tyska staterna
inom 24 timmar skulle besluta sig för att vara med eller mot. Neutrala
fingo de icke vara. När budet härom kom till Wurtemberg,

Lördagen den 10 Mars. 45 N:o 10-

hade utrikesministern derstädes rest bort för att komma undan, men Angående
den preussiska ministern i Stuttgart fick order: Ees efter honom,
inom 24 timmar måste det vara svar, om Wiirtemberg vill hafva jör Sverige
krig med Preussen eller med Frankrike. Jag tror, att vårt geogra- och Norge.
fiska lä<''e är sådant, att vi kunna komma i samma situation, och då (Forts.)
skall det fordras alla våra krafter för att upprätthålla neutraliteten.»

»Man säger, att vi väl kunde få vår neutralitet garanterad, såsom
t. ex. Schweiz, om vi gjorde något derför. Ja, Schweiz, det har garanterad
neutralitet, men 5 en fredsvänlig morgontidning för i dag
finner jag, att efter det nya militärförslagets genomförande der kommer
Schweiz att få en armé af 489,000 man på en befolkning af 3
millioner. Jag svarar icke för siffrans rigtighet, men jag har ingen
anledning att betvifla uppgiften. Detta är Schweiz, med neutraliteten
garanterad.»

»Jag tror slutligen att, om vi anfallas med krig, vi böra försvara
oss, och att vi hunna göra det. Jag tänker nemligen, att vi icke
<rerna kunna råka ut för ett krig med en främmande stat på tu man
hand, om jag så får säga. Få vi krig en gång, tror jag det sker på
den vägen, att vi dragas in i ett krig mellan två stormagter, och då
kan en liten armé betyda mycket.»

Herr Waldenström har vid ett annat tillfälle sagt, att han trodde,
att neutraliteten skulle komma att verka först om ett århundrade.

•Om vi nu antaga, att herr Waldenström tror på hvad han sagt, så
är det väl icke märkvärdigt, att utskottet kommit till en sådan lösning
af frågan, som det gjort.

Herr Waldenström säger, att han endast har begärt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Men är det väl rätt att belasta Kongl. Maj:t med
skrivelser, hvilka omöjligen kunna leda till något och endast aflemnas
för att gifva en tjusningskraft åt folket, derför att de låta bra?

År det något att skicka en sådan skrifvelse till regeringen? Jag för
min del anser, att utskottet haft fullt skäl att afstyrka en sådan
skrifvelse.

Herr Waldenström förstår icke huru utskottet resonerar; men
jag antager, att jag tillräckligt tydligt förklarat för herrarne i kammaren,
hvarför utskottet kommit till sin åsigt.

För öfrigt anser jag, att man icke bör i Riksdagen utkasta sådana
ord som att man är färdig att gråta blod. Det är ord, som kunna
passa när man talar inför massorna; det kan framkalla ett känslosvall,
men till förståndet kunna sådana ord icke tala. Det är omöjligt enligt
enligt min uppfattning.

När så herr Waldenström har talat om för oss, att Schweiz med
3 millioner invånare har en armé af 489,000 man, eller ungefär
^/g af hela befolkningen, och han dessutom uppträdt för stärkandet
af vårt försvar, då förstår jag icke, hvarför han kommit med en sådan
motion som denna.

Herr Waldenström sade, att utskottet sagt, att det trodde, att
Kongl. Maj:t redan visste af att folket i landsorterna vore fredsälskande,
hvarjemte herr Waldenström yttrade, att man kan veta en
sak på två sätt. Ja, detta kan jag också finna af herr Waldenströms
yttrande.

N:o 16. 46 Lördagen den 10 Mars.

Angående Att herr Waldenström under urtima riksdagen förklarade, att
af neutralitet ^.an SÄSom riksdagsman ville hafva en åsigt, hvilken han önskade
för Sverige fora fram, och icke ville att den allmänna opinionen skulle vara beoch
Norge, stämmande, derom har jag intet att såga, utan anser detta vara full(Forts.
) komligt rigtigt, men här i denna motion är det den allmänna folkviljan,
''som tilltalat herr Waldenström; deri kan jag dock för min
del icke, åtminstone som utskottsledamot, följa honom hvart det än
må bära i väg.

Jag anser mig genom detta mitt anförande hafva så godt jag
kunnat försvarat utskottets hemställan; på någon advokatyrutredning
af hvad som i denna sak förekommit kan jag ej vidare ingå.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Göthberg: Vid alla de tillfällen, då stärkandet af vårt försvar
varit på tal, och icke minst under urtimans dagar, har man
framhållit, huru som de åtgärder, man dervid önskade vidtaga, gälde
försvarandet af vår neutralitet. Oaktadt alla dessa försäkringar har
man ej lyckats att ens inom våra egna landamären inge fullt förtroende
åt denna åsigt, helst som den skyndsamhet, hvarmed man gått
tillväga samt de stora behof, som på senare tider uppstått för försvarets
stärkande, tyckts gifva vid handen, att vårt land ville träda i1
samma fotspår som de större kulturländerna. Det synes mig derför,
i likhet med motionären, vara välbetänkt att vidtaga de åtgärder,
som stå oss till buds för att lägga i dagen vårt folks önskan att ej
inblanda sig i möjligen uppkommande förvecklingar mellan främmande
magter.

Utskottet har vid behandlingen af motionen hänvisat till uttalanden,
gjorda år 1883 af ett tillfälligt utskott, som hade att afgifva
utlåtande öfver tvenne liknande motioner. Utskottet har emellertid
dervid förbisett, hvad som timat, sedan denna''fråga år 1883 förelåg
till behandling. De rustningar, som på senaste tiden, synnerligast
de två senaste åren, vidtagits för vårt försvars sättande i ett tidsenligt
skick, hafva, mine herrar, väckt uppmärksamhet i vissa delar af
vårt land. För att i handling visa, hvad som vid flera tillfällen
uttalats, samt. lugna de många, som genom urtima beslutet börjat
frukta för en äfventyrspolitik, anser jag för min del starka skäl förefinnas
alt tillstyrka motionen, helst som man af utskottets motivering
styrkes deri, att fara finnes för vårt lands inblandning i ett krig utom
våra egna gränser.

Utskottet påpekar nemligen möjligheten af en sådan situation.
Det visar, huru det vore dåraktigt påstå, att opartiskheten fordrar,
det den ena staten ej under några förhållanden inblandar sig i
andras krig.

Hvad. garantien beträffar, torde det redan vara af stor betydelse
att offentliggöra sin ställning till frågan.

Af hvad en utskottsledamot senast anförde, synes mig som utskottets
mening med att afstyrka motionen egentligen blott varit att
betala herr Waldenström för gammal ost.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag, herr talman,

Lördagen den 10 Mars.

N:o 16.

att få yrka afsina; å utskottets hemställan och bifall till herr Walden- Angående
J - ° utverkande

aj neutralitet
för Sverige
och Norge.

ströms motion.

Herr Waldenström: Jag skall be att få börja med att svara''
några ord på herr Wallboms anförande, om det annars kan anses vara
lämpligt.

Herr Wallbom har uppläst åtskilliga utdrag ur mitt anförande
vid den urtima riksdagen, och han har undrat, huru detta anförande
kunde komma öfverens med det förslag, som jag nu i min motion
framstält. Jag skall be att få hänvisa hvar och en af herrarne —
och herr Wallbom med — till min motion, som säger: »Det må

erkännas, att man icke kan vänta allt af en sådan öfverenskommelse
med främmande magter, utan ock måste hålla sig beredd att i nödfall
med väpnad hand försvara sig. Men någon — och det kanske
ej så liten — garanti torde man kunna hoppas, att den skulle innebära.
» Jag anser det ock för ytterst vigtigt, att man icke försummar
någonting, som kan medföra en sådan garanti. Anser nu herr Wallbom
detta uttalande innebära en motsägelse, ja, då vet jag icke,
hvad jag skall säga derom. Man kan, till exempel, icke undgå att do.
Men man kan vidtaga åtskilliga åtgärder, hvarigenom döden kan å
ena sidan fördröjas, och å andra sidan förmildras; och det vore väl
då orätt att om ett förslag till åtgärder i sådant syfte säga: »Hvad
tjenar det till, då vi ju ändå måste do till sist?»

Herr Wallbom omnämnde äfven mitt yttrande vid urtima riksdagen
om folkopinionen. Ja, då anförde jag derom ett yttrande, som
af herr Hedin fälts vid en föregående riksdag, nemligen att en svensk
riksdagsman icke skall taga emot kommando af någon, allraminst af
den nyckfullaste bland alla kommendanter: den allmänna opinionen.
Detta har jag ej heller gjort, vare sig vid den urtima riksdagen, eller
nu. Det är icke på grund af den allmänna folkopinionens kommando
utan på grund af min egen känsla och öfvertygelse om att någonting
bär göras i det syfte, min motion afser, som jag väckt densamma;
och jag djerfves tro, att denna tanke och känsla delas af den svenska
allmänheten, om också icke af herr Wallbom. Jag hade också trott,
att Riksdagens Andra Kammare delade samma känsla, hvarför jag
skulle anse det nyttigt, om Andra Kammaren genom ett beslut i den
rigtningen inför Kongl. Maj:t ådagalade det. Men det är ju möjligt,
att jag i den delen har tagit miste.

Jag skall nu vända mig mot utskottets ordförande.

Utskottets ärade ordförande skall icke blifva förvånad deröfver,
att jag blef förvånad öfver utskottets betänkande. Min förvåning har
blifvit stärkt genom det citat, som han nyss gjorde ur min motion,
derur han ville bevisa, att jag talat om någon slags militäriskt garanterad
neutralitet. Det af honom citerade yttrandet lyder i min
motion sålunda: »Det må erkännas, att man icke kan vänta allt af

en sådan öfverenskommelse, utan ock måste hålla sig beredd att i
nödfall med väpnad hand försvara sig. Men någon — och det kanske
ej så liten — garanti torde man kunna hoppas, att den skulle innebära»
o. s. v. Vidare heter det i motionen: »Dertill kommer, att en
sådan garanterad neutralitet» o. s. v. En sådan d. v. s. en neutralitet,

(Forts.)

N:o 16. 48 Lördagen den 10 Mars.

Angående så garanterad, som jag sagt, nemligen moraliskt genom en högtidlig
afnaitralitet för^arino öfriga europeiska magterna. Herrarne behagade

för Sverige a^tså finna, att jag icke talat ett ord om — jag upprepar detta ännu
och Norge, en gång — om någon militäriskt garanterad neutralitet.

(Forts) Utskottets ärade ordförande hänvisade till det uttalande, som

förekommer å sidan 9 i betänkandet: »Sannolikt skulle väl mycket
få magter finnas villiga att ingå på en dylik öfverenskommelse, och
i hvarje händelse skulle detta icke ske utan rätt att antingen kontrollera
våra försvarsanstalter eller ock i nödfall med egna trupper besätta
vårt land — en förödmjukelse, som ingen fosterlandsälskande man
skulle vilja underkasta sig.» Deri har utskottet alldeles rätt. Men
en sådan förödmjukelse skulle icke kunna träffa oss genom ett bifall
till mitt förslag, utan endast under den förutsättning, som utskottet
strax derförut uttalat, då det säger: »Skall någon grad af säkerhet
ernås, måste neutraliteten vara af magterna båda kollektivt och separat
erkänd; någon eller några magter måste dervid förbinda sig att i fall
af behof försvara vår neutralitet». Men en sådan garanti har jag
aldrig motionerat om, och har således aldrig föreslagit något, som
kunde utsätta vårt land för den förödmjukelse, som utskottet anser
såsom en gifven följd af ett bifall till motionen.

Emellertid sade utskottets ärade ordförande, att han låtit berätta
för sig, att det år 1853 var ganska svårt att få Sveriges neutralitetsförklaring
af en bland magterna godkänd. Men hvad värde har då
utskottets uttalande, att Sverige såsom en sjelfständig stat har en så
absolut rätt till neutralitet, att det alls icke behöfves något erkännande
af densamma? Visar icke just ett sådant historiskt faktum, som det
åberopade, att ett dylikt erkännande är af mycket stor betydelse?
Det må vara sant, att såsom utskottets ärade ordförande sade, traktater
ofta brytas. Ja, mina herrar, många traktater hafva kränkts och
brutits; men icke kunna vi väl deraf hemta anledning att säga, att
det är alldeles lönlöst att sluta traktater med främmande magter?
Om ock många /reJstraktater blifvit på våldsamt sätt brutna, icke får
man väl derför säga att alla fredstraktater äro utan värde?

Det är väl ändå icke så förfärligt illa stäldt här i verlden. De
fredstraktater och andra traktater, som blifvit brutna, äro få, i jemförelse
med dem, som blifvit obrottsligt hållna i helgd.

Vi skola lita endast på oss sjelfva, sade utskottets ärade ordförande.
Ja, jag har icke heller sagt, att man skall vänta allt af
dylika överenskommelser. Vare detta långt ifrån mig! Jag skall
icke heller undandraga mig att hädanefter, som hittills, understödja
hvarje förslag, som jag finner förnuftigt och egnadt att stärka vårt
lands förmåga att i nödfall försvara sin neutralitet. Men, mine
herrar, jag tycker, att icke ett steg bör försummas, som kan på annan
väg tagas för att i någon mån hjelpa till, att vi må få behålla fred
så länge som möjligt. Först sedan allt, som med klok omtanke kan
göras för det ändamålet, är gjordt och befunnits vara förgäfves, först
då må man vädja till vapnen. I sådant sylte har jag framstält det
yrkande, att Kiksdagen måtte hos Kongl. Maj:t göra hemställan, huru
vida icke Kongl. Maj:t kunde finna det för de förenade rikenas
framtida trygghet gagneligt att inleda underhandlingar med Europas

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

öfriga magter om respekterande af den skandinaviska halföns neutralitet.

Herr David Bergström: Herr talman! Jag beklagar, att den
ärade motionären icke var medlem af Andra Kammaren 1883 och dä
kunde börja sina vidlyftiga undersökningar rörande det berättigade
eller icke berättigade i de uttalanden, hvilka förekomma i det tillfälliga
utskotts utlåtande, som då afgafs med anledning af en liknande
motion. I sådant fall skulle motionären utan tvifvel hunnit
finna, att detta utskott dock skilde emellan å ena sidan en allmän
neutralitetsförklaring och en allmän neutralitetsgaranti och å
den andra sidan en neutralitetsförklaring i ett särskildt fall.

Anledningen till att utskottet eller åtminstone en del af dess
medlemmar kommit till det slut, som af betänkandet framgår, har
varit den, att dessa medlemmar ansett, att den väg, som man numera
bör gå för fredsfrågans lösning, icke är neutralitetsförklaringens väg,
utan skiljedomsvägen.

Den ärade motionären bar i sitt första anförande sagt, att utskottet
icke skulle hafva fäst sig vid det, som han ansåg vara hufvudsaken
och som han i slutet af sin motion betonar såsom hufvudsaken,
nemligen ett uttalande af att vi vilja lefva, såsom motionären
uttryckte sig, i fred med Gud och alla menniskor. Sedermera har
motionären erkänt, att utskottet fäst behörigt afseende dervid. Anledningen
till att utskottet ansett, att något uttalande i denna väg
från Riksdagens sida ej vore af behofvet påkalladt, är åtminstone
delvis att söka deri, att en betydande del af det svenska folket i
sammanhang med urtiman och efter densamma tydligt tillkännagaf
sin fredsälskande sinnesstämning. Detta skedde, då denna del af
folket så skarpt uttalade sitt ogillande af den urtima Riksdagens beslut,
just derför att den ansåg, att detta beslut gick icke i rigtning
af fred, utan af krig.

Herr talman, under sådana förhållanden ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Ericsson i Väsby.

Herr Re deli us: Det kom ändå under denna diskussion olyck ligtvis

ett yttrande, som jag önskar icke måtte hafva blifvit fäldt i
denna kammare, och detta föranledde mig att begära ordet för att
bemöta det samma, om det än kan synas öfverflödigt. Jag har lefvat
och lefver fortfarande i den tron, att det svenska folkets fredskärlek
är så allmän, så stark och så allmänt känd, att man icke behöfver och
derför icke heller bör ställa den under diskussion. För den skull hade
det varit min önskan i detta nu föreliggande fall, att kammaren just
med uttryckande af sina fredliga tänkesätt bifaller utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats s.(''slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, proposition dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 16. 4

Angående
utverkande
af neutralitet
för Sverige
och Äorge.
(Forts.)

N:o 16. 50 Lördagen den 10 Mars.

herr Waldenströms i ämnet väckta motion samt förklarade sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr
Waldenström begärde emellertid votering, hvilken ock företogs i
enlighet med följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition: Den,

som bifaller Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan i nu föredragna utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Waldenströms i ämnet väckta motion.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 149 ja
mot 56 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 14.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att till kammarens kännedom
få meddela, att efter öfverläggning inom talmanskonferensen
beslut fattats, att diskussionsplena skola hållas onsdag, fredag och
lördag i nästa vecka samt derefter endast bordläggningsplena till
torsdagen den 29 mars, då gemensamma omröstningar komma att
ega rum.

§ 15.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges
i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande
af det dem gemensamt ler. nade uppdrag i fråga om uppförande
å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

§ 16.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande,
n:o 5, b anledning af väckt motion om skrifvelse till Ivongl.
Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag
angående inrättande af en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

Öl

N:o 16.

Lördagen den 10 Mars.

§ 17.

Förekom vidare bankoutskottets memorial, n:o 2, angående verkstad
granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

Enligt detta memorial hemstälde utskottet: »att ansvarsfrihet må
beviljas fullmägtige i riksbanken dels för förvaltningen af bankens
såväl hufvud- som afdelningskontor under år 1892, dels och för de
beslut och åtgärder, hvilka finnas antecknade i fullmägtiges protokoll
för tiden från och med den l5 januari 1893 till samma dag innevarande
år.»

Enligt ett till memorialet hörande, senare utdeladt tilläggsblad
skulle emellertid utskottets hemställan rätteligen hafva följande lydelse:
»att ansvarsfrihet må beviljas fullmägtige i riksbanken dels för förvaltningen
af bankens såväl hufvudkontor som afdelningskontor i
Göteborg, Malmö, Hernösand", Jönköping, Kalmar, Karlstad, Luleå,
Vexiö, Visby och Östersund under år 1892; dels ock för de beslut
och åtgärder, hvilka finnas antecknade i fullmägtiges protokoll för
tiden från den 15 januari 1893 till samma dag innevarande år.»

Ordet begärdes af

Herr Themptander, som yttrade: Då en lättelse blifvit gjord
i klämmen till utskottets på sid. 17 gjorda hemställan, ber jag att få
förklara anledningen till denna rättelse, som blifvit herrarne delgifven
genom ett i dag utdeladt tilläggsblad till detta betänkande.

Förhållandet är nemligen, att sedan på sid. 17 i betänkandet blifvit
i inledningen till klämmen uppräknade samtliga de riksbankens
afdelningskontor, hvilkas förvaltning nu varit föremål för granskning,
så ha i sjelfva klämmen genom ett förbiseende afdelningskontorens
namn icke ånyo blifvit uppräknade. Det kan dock för tydlighetens
skull vara af nöden att ett sådant uppräknande ånyo göres i sjelfva
klämmen, emedan det finnes ett afdelningskontor, nemligen det i
Falun, som under loppet af år 1892 öppnats och börjat sin verksamhet
under senare hälften af året. Detta afdelningskontors förvaltning
har hittills icke varit föremål för någon som helst granskning, *
utan de revisorer, som af kamrarne för några dagar sedan valdes för
att granska afdelningskontorets i Falun förvaltning, hafva i uppdrag
att granska denna förvaltning ända från den tid, då kontoret öppnades,
och sålunda äfven under tiden före år 1893. Beträffande förvaltningen
af riksbankens afdelningskontor i Falun har sålunda icke
denna Riksdag utan först nästinstundande Riksdag att meddela décharge,
och den föreslagna ansvarsfriheten för bankofullmägtige gäller alltså
endast hufvudkontoret och de öfriga afdelningskontoren, som i den
rättade klämmen finnas uppräknade.

Jag anhåller sålunda, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan,
sådan den lyder i det utdelade tilläggsbladet.

Sedan härpå utskottets hemställan, sådan den lydde enligt ofvan
angifna tilläggsblad, blifvit uppläst, blef, uppå af herr talmannen i

N:o 16.

52 Lördagen den 10 Mars.

sådant afseende gifven proposition, samma hemställan af kammaren
bifallen.

§ 18.

Vid föredragning slutligen af Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om åtgärder till skydd för jordbruket
mot skada af s. k. canadahjortar i Södermanlands län, biföll kammaren
utskottets i utlåtandet gjorda hemställan; och skulle, jemlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 19-

För motions afgifvande hade sig anmält herr D. Persson i Tällberg,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 158, med anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag, bland annat, till lag angående
värdering af död mans bo.

Denna motion bordlädes.

§ 20.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. Anderson i Hasselbol under 12 dagar fr.o.m. den 16 dennes,

7>	A. G. Ericsson i Väsby	7)	13	))	»	7)	17	))
)»	B. Dahlgren	Ib	14	7)	7)	7)	17	7)
))	P. Pehr sson i Norrsund	7>	12	7)	7)	7)	17	7)
»	J. G. Hazén	7)	12	7)	7)	7)	17	7>
))	C. T. Lind	7>	14	7)	7>	7)	16	7)
7)	0. A. Johansson i Dingle	7)	14	»	7)	7>	16	7)
)>	P. Andreasson	»	14	»	7)	»	16	7)
»	A. Andersson i Baekgården	)>	14	»	7>	))	15	7)
»	N. Åkesson	D	14	7>	7)	7)	15	7)
>)	L. J. Jansson i Djursätra	J)	12	7)	7)	7)	19	7)
)>	P. Waldenström	7)	14	7>	7>	)>	17	))
»	E. Svensson från Karlskrona	))	12	7)	7)	7>	17	7)
)>	N. Nilsson i Skärhus ®	»	12	7>	7)	7)	17	7)
»	A. Henricson	7)	12	7>	7>	7)	17	7)
))	P. Truedsson	7)	14	7)	7)	»	15	7)
)>	J. Eliasson	7)	12	7)	7>	7)	17	7)
»	C. A. Kumlin	7)	14	7)	7)	7)	17	7)
))	C. A. Carlsson	7)	14	7)	7)	7)	17	7)
»	A. H. Göthherg	7)	12	7)	7>	7)	16	7>
»	J. A. Johansson i Strömsberg	7>	10	7>	7)	7)	17	7)
»	0. Persson i Rinkaby	7)	14	7)	))	7)	16	7>
)>	J. P. Dahlberg	7)	12	7)	))	7)	13	)>
»	P. Svensson i Brämhult''	7>	12	7>	7)	7)	17	)>
»	John Olsson från Stockholm	7)	2	»	7)	7)	13	»

Lördagen den 10 Mars.
herr A G. Gyllensvärd under 12 dagar fr. o.m. den 17 dennes,

X)	E. G. D. A. Bexell	XX	14 »	x>	»	ii	X)
X>	P. Nilsson i Tönnersa	y>	12 »	»	X)	17	»
)>	M. Dalm	X)	11 »			18	D
X)	M. Andersson i Löfhult	))	12 »	»	»	18	X)
»	R. EMundh från Lund	»	14 »	Ö	»	17	X)
och »	J. G. 0. Högstedt	XX	14 »		y>	17	X)

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden

n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret; och

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
utgiftsstat för postsparbanken; äfvensom

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden
n;o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 juni 1868; och

n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande fjerdingsmäns tillsättning och aflöning.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför det på bordet hvilande ärende
som blifvit två gånger bordlagdt.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag angående de i dagens sammanträde
fattade beslut; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,13 e. m.

In fidem

Hj. Néhrman.

Andra Kammarens Prat. 18!)4. N:o 16.