RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 11.

Onsdagen den 28 februari.

Kl. 7 e. m.

§ J -

Fortsattes öfverläggningen angående det i konstitutionsutskottets Om ändring
memorial n:o 1 omförmälda, från 1892 års lagtima riksdag hvilande af §§ 6, 13,
förslag om ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdag sord-15’ 22 och

»<»»»• zsx

Enligt förut gjord anteckning lemnades ordet åt

Herr Göransson, som yttrade: Då jag icke yttrade mig, när

detta förslag vid 1892 års riksdag förklarades kvilande, och då jag
anser denna fråga vara så vigtig, att man vid dess slutliga behandling
bör gifva sin åsigt till känna, får jag nu meddela, att jag 1892 röstade
för detta förslag, och att jag ej funnit något skäl att sedan dess frångå
eller ändra min åsigt.

Det har från visst håll inom denna kammare med synnerlig styrka
framhållits, att detta förslag, i fall det blefve grundlag, skulle komma
att medföra våda för vårt land. De som hafva en sådan åsigt måste
följaktligen anse det, att landsortsrepresentanterna i Andra Kammaren
ökas med 5 och stadsrepresentanterna minskas med 3, såsom vådligt
för fäderneslandet, och att endast en ohejdad ökning af stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren är den enda garantien för ett lyckligt
samhälle och dess bestånd. Men jag kan för min del icke vara med
om en dylik åsigt. Hvarför har man en sådan misstro till landsbygden
och dess representanter, att man ej ens vågar lemna dem en representationsrätt,
hälften så stor som städernas i proportion till folkmängden.
Hvad ondt hafva dessa landsortsrepresentanter då gjort,
efter man anser att det skulle blifva så olyckligt, om icke stadsrepresentauterna
skulle få växa dem öfver hufvudet, utan det blefve en
bestämd fastslagen siffra för landsbygdens och för städernas representanter.
Jag tror icke, att dessa svenska odalmän någonsin hafva svikit
sin pligt eller förrådt sitt fosterland, och jag hoppas att de icke heller
härefter komma att göra det. Jag är öfvertygad om att de känna

Andra Kammarens Prot. 1894. N:0 11. 1

N:o 11. 2

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring sig fullt lika solidariska med sitt fädernesland som stadsrepresentan"f
§§ B'' 13’ terna.

‘28 ri).S(iagSc. Man kar velat påstå, att om detta förslag skulle blifva lag, så

ordningen, skulle det till Första Kammarens förmån förändra magtställningen
(Forts.) kamrarne emellan. Detta är eu framtidens sak, och hvem vågar garantera
för huru den kommer att gestalta sig, jag vågar åtminstone icke
profetera derom, dessutom är ju detta beroende på valmännen, och i
deras rätt är ju ingen förändring vidtagen, och valmännens politiska
åskådning brukar vanligtvis återspegla sig bland representanterna så
väl i Första som Andra Kammaren. Jag tror derför, att man icke
behöfver bekymra sig så mycket för framtiden härvidlag.

Icke en fixering, men eu begränsning vill man nu medgifva såsom
behöflig, och stadsrepresentanterna hafva ju i sin motion upptagit
ett förslag i denna rigtning. Men äfven om ett sådant förslag skulle
antagas, hvilket jag tror icke är möjligt, så kunde det i alla fall icke
blifva ett bestående förslag, för framtiden gällande, ty det komme nog
snart att förändras, så vida man icke vill, att representanternas antal
fortfarande skall ökas, kvilket jag för min del anser vara helt och
hållet öfverflödigt. Jag tror, att ett så litet land som vårt kan vara
tillräckligt represeuteradt med det antal riksdagsmän, som vi nu hafva,
och jag är öfvertygad om, att besluten icke blifva bättre derför, att
det är flere representanter.

Emellertid har denna fråga, som vi veta, förut många gånger
varit på tal i denna kammare och förslag väckts än i den ena och
än i den andra rigtningen, men man har aldrig kunnat enas om något
förslag. När nu detta förslag har blifvit antaget af 18J2 års Riksdag
såsom hyflande och när nu äfven Första Kammaren har antagit det
vid slutlig behandling under denna riksdag, så vågar jag icke för min
del rösta mot förslaget och bidraga till dess fall. Jag vet icke något
annat förslag och har heller ej hört någon framställa något sådant,
som skulle kunna hafva hopp om framgång.

Som bekant är, hafva stadsrepresentanterna under denna frågas
tidigare skede icke velat gå in på något förslag afseende inskränkning
i deras representationsrätt. På sista tiden hafva de dock sjelfva framkommit
med ett förslag, kanske härtill nödda och tvungna, och detta
förslag hafva de å nyo framlagt i sin motion i år, såsom jag förut omnämnt;
men tror någon att deras förslag skulle kunna blifva antaget?
Emellertid kan jag för min del icke anse det ligga någon orättvisa
mot städerna i det nu föreliggande förslaget. De få ju ändå fortfarande
mer än dubbelt så stor representationsrätt som landsbygden,
och då tycker jag icke, att de hafva skäl att klaga. De, som nu i
vissa andra frågor hålla så hårdt på personlighetsprincipen och menniskovärdet,
hvarför vilja de icke handla konseqvent och äfven i detta
fall hylla samma princip? Det rätta skulle vara, att för hvarje representant,
såväl i städerna som å landsbygden, fordrades lika folkmängdssiffra.
Men när man nu icke kan komma derhän, så anser jag, att
man ändå bör taga det förslag, som här föreligger, då det ju innefattar
betydligt större rättvisa än det nuvarande förhållandet.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

3 N:o 11.

Herr Themptander anförde: Ehuru min ställning till den före- Om ändring

varande frågan är känd till följd af den motion, jag i förening med;“f §§ ^ ^
flere af kammarens ledamöter afgifvit i ämnet, har jag dock ansett 2’s r’iksd°
mig höra förklara anledningen, hvarför jag och de med mig liktän- ordningen.
kande funnit oss böra framlägga det i motionen innehållna förslaget, (Forts),
huru liten utsigt vi än vet i det ega, i stället för att här i dag endast
rösta nej till det hvilande förslaget. Anledningen har naturligtvis
varit den, att, då vi erkänt behofvet af en begränsning i vissa afseenden
i antalet af kamrarues ledamöter och sålunda äfven enligt vår
åsigt grundade skäl förefinnas för en reform i detta fall, det synts oss
vara rigtigare att genom ett positivt förslags framläggande visa, huru
vi ansett den af oss åsyftade förändringen böra genomföras, än att
ställa oss på den negativa ståndpunkten att endast säga nej till det
hvilande förslaget.

Hvad för öfrigt det i motionen framstälda förslaget vidkommer,
har jag omöjligen af den kritik, som här egnats detsamma, och hvilken
— det må jag säga — varit ganska knapphändig, kunnat känna
mig i någon mån öfvertygad derom, att detta förslag icke skulle vara
utförbart eller att det skulle vara behäftadt med så beskaffade brister,
att det icke skulle kunna tillämpas. Naturligtvis har detta förslag,
liksom hvarje annat sådant, den egenskapen att kunna göras till föremål
för modifikationer och förbättringar, och jag är alldeles förvissad,
att om konstitutionsutskottet, när det vid ett föregående tillfälle haft
att granska detta eller liknande förslag, velat egna sig åt detsammas
omarbetande och förbättrande, så hade säkerligen förslagets anhängare
varit mycket tacksamma derför, i synnerhet om förändringarna icke
behöft göras större än hvad af en ärad talare på göteborgslänsbänken
på förmiddagen antyddes, då han förklarade, att förslaget vore oantagligt
derför, att man i grundlagen saknade den nödiga bestämmelsen om
den folkmängdssiffra, som skulle betinga en stads utträde ur landsting,
och att det vore en brist i detta förslag, att denna siffra endast förekomrae
i landstingsförordningen. Ått afhjelpa en sådan brist i förslaget
vore dock af den allra enklaste beskaffenhet.

Hvad som för mig har varit bestämmande att icke gifva min röst
åt det hvilande förfiaget, det har under förmiddagens diskussion blifva
så fullständigt belyst och af så många talare berördt, att jag icke
vill vara vidlyftig, då jag ordar derom. Jag vill sammanfatta mina
åsigter om det förslag, som här är hvilande, på det sätt, att jag anser
förslaget vara bygdt på principielt origtiga grunder, vara till formen
otillfredsställande, till sina syften längre gående än som betingas af
föreliggande förhållanden och hittills vunnen erfarenhet samt slutligen
egnadt att på menligt sätt inverka på vårt framtida politiska lif.

Hvad förslagets grunder angår, gäller naturligtvis min invändning
i främsta rummet den i förslaget upptagna fixeringen, hvilken
jag finner innebära något nytt och främmande för de grundsatser, på
hvilka vår nuvarande riksdagsordning är byggd. En auktoritet i detta
fall, och den fläkta, när det gäller att vitsorda den bristande öfverensstämmelsen
mellan detta förslag och vår nuvarande riksdagsordning,
har man ju att åberopa i denna riksdagsordnings upphofsman. Det
syftemål man uppstält: att begränsa tillväxten af kamrarues ledamöter,

N:o 11. 4

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

''{Om^ändring vinnes ju lika väl på den väg, som angifves i motionen; ty ännu har
22 "yaB ’c^c hört bevisas eller kan anse af erfarenheten ådagalagdt, att
28 riksdags-*™ fixering af båda kamrarnes hela ledamotsantal skulle vara något
ordningen, absolut nödvändigt. Den måttliga och långsamt skeende tillväxt i
(Forts.) antalet af kamrarnes ledamöter, som enligt motionen fortfarande skulle
vara medgifven, kan efter min tanke ske lika väl, som jag vågar påstå,
att den tillväxt af kamrarnes ledamöter, som hittills egt rum, icke
varit till någon olägenhet för vårt politiska lif. Här har visserligen
sagts af hans excellens herr statsministern, att motionen icke skulle
innebära någon lösning af frågan för längre tid än möjligen 20—30
år framåt, och efter den tidens förlopp skulle man sålunda blifva nödsakad
att å nyo taga i hop med frågan. Ja, det är visserligen möjligt,
att vid den tidpunkten förhållandena kunna gestalta sig så, att en
fixering blir en oafvislig nödvändighet, men är det väl någon af
herrarne som tror, att den lösning, som i dag kommer att beslutas,
har så lång framtid för sig, som jag nyss antydde. Innan vi komma
så långt, har en annan och mycket större fråga nödvändigt trängt
fram, kräfvande sin lösning, nemligen frågan om en utsträckning af
den politiska rösträtten, och det är i samband med den frågan, som
begränsningen af kamrarnes ledamöter efter min tanke hade fått sin
naturliga lösning.

Att man stödt det hvilande förslaget på en fixering, har också
nödvändiggjort den tillkonstlade lagtext, hvartill man hittills torde
hafva saknat motstycke i vår grundlag. När man erinrar sig, huru
man alltid framhållit angelägenheten af enkla och klara bestämmelser
i vår grundlag, och när man erinrar sig, huru man städse afvisat de
försök, som gjorts att genom eu komplettering af våra grundlagsbud
förebygga den massa af valtrassel och oegentligheter vid riksdagsmannaval,
som varit sorgligt utmärkande för vår senare tids inre
historia, — afvisat dessa dermed, att de innefattat alltför detaljerade bestämmelser
för att kunna lämpligen inrymmas i grundlagen, då hemställer
jag till herrarne, om det icke är besynnerligt, att man kan
med så god smak svälja en sådan vidunderlig lagtext, som här är i
fråga. Jag ber i det afseendet endast få hänvisa till 6 § 7 momentet,
der dessa långsläpiga bestämmelser förekomma, den ena fogad vid den
andra, och det kännes som en verklig lättnad, då man ändtligen hinner
till — lottkastningen inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Trots alla dessa omfattande och detaljerade bestämmelser har jag dock å
andra sidan icke kunnat finna annat, än att en ytterligare komplettering
af desamma dock kan vara af nöden och att man har behof af lottkastningar
jemväl på ett tidigare stadium i momentet, der det föreligger
ett fall, som eljest blir mycket svårt att afgöra. Det heter
nemligen i början af detta moment: »att nya valkretsar ega företräde
framför äldre; att bland två eller flera valkretsar företrädet tillkommer
den, som tidigast utträdt ur landsting». Nu bör det ju i regeln
ifrågakomma, att en stad utträder ur landsting med början af ett
kalenderår, och det finnes intet som hindrar, att två städer i olika län
kunna med samma kalenderår utträda ur landsting. Om det nu inträffar,
att två städer med samma kalenderår utträda ur landsting och
det icke räcker till att gifva dem hvar sin representant, huru skall då

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

5 N:o 11.

företrädet mellan dessa båda städer afgöras? Nu säger man: sådant Om ändring
bör blifva ett mycket sällan inträffande fall. Det är visserligen !f’h

ligt, men icke blir det mera sällsynt än det fall, för kvilket denna js riksdagslottdragning
är förutsedd i förslaget, nemligen att folkmäugdsöfver- ordningen.
skottet skulle vara lika stort för två eller derå valkretsar. Det blir (Forts.)
nemligen säkerligen ett mycket sällan inträffande fall, att i så stora
valkretsar, som bär är fråga om, folkmängdsöfverskottet skall blifva
alldeles på siffran lika.

Med dessa bristfålligbeter i de redaktionella bestämmelserna får
man väl emellertid reda sig så godt man kan, och formens oskönbet
kan ju med skäl sägas vara endast eu smakfräga, men hvad som icke
efter min tanke är en smakfråga, utan en vigtig priucipiel invändning
mot det bvilande förslaget, det är, att vid sidan af fixeringen inrymmer
detta förslag åt Kongl. Maj:t befogenhet att reglera valkretsarna.

Det heter visserligen i det betänkande af konstitutionsutskottet, som
af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet åberopas i hans
anförande till statsrådsprotokollet: »att det endast gälde tillämpning
af noga bestämda grunder, och hela åtgärden således i intet afseende
skilde sig från en vanlig förvaltningsätgärd». Jag vill erkänna, att
detta yttrande har sin tillämpning i fråga om valkretsindelningen för
Första Kammaren. Det har äfven i det allra närmaste sin tillämpning
på valkretsindelningen för denna kammare, för så vidt angår
landsbygdens valkretsar, men deremot alldeles icke på de mindre städernas
indelning i valkretsar. I de förra fallen är verkligen indelningen
ett räkneproblem, och jag tror, att man der kan lösa problemet
helt och hållet med tillhjelp af aritmetiken och möjligen i ett och
annat fall lottdragning. Men när vi komma till de smärre städerna,
då är det visserligen icke endast ett räkneproblem. Sjelfva grundlagens
ord antyda detta tillräckligt, då det heter, att denna indelning
bör, så vidt lämpligen ske kan, ordnas länsvis. Men, mine herrar,
all lämplighetspröfning faller på sidan af aritmetiken. Nu veta vi
mycket väl redan af hittills vunnen erfarenhet, att en sådan valkretsindelning
låter icke göra sig länsvis, utan man tvingas att sammanföra
städer från skilda län att bilda en valkrets. Detta behof kommer
naturligtvis att framgent göra sig gällande, och det kommer alltid att
blifva möjligt att, hållande sig inom de af lag utstakade aritmetiska
grunder, få eu mängd olika kombinationer, hvarigenom jag kan sammanföra
den och den staden, de och de städerna. Då eu politisk
lifaktighet gör sig gällande inom landet, då partierna stå skarpt emot
hvarandra och da det är mycket lätt att känna den politiska barometern
i de olika städerna, så hemställer jag, inför hvilket problem
regeringen skall stå, när den skall fatta sitt beslut och välja mellan
alla de olika kombinationer, som kunna göras, och hvarigenom regeringen
onekligen har i sin hand att kunna i viss mån verka bestämmande
på utgången af valet. Härtill svarar man naturligtvis, att regeringen
skall stå öfver partierna. Detta är en ofta hörd och såsom
allmängiltig erkänd sats, åt hvilken jag för min del icke skänker en
sådan allmängiltighet. Väl hoppas jag, att den tid aldrig måtte
komma, då icke regeringen i vårt land -står höjd öfver partierna, när
det gäller att pröfva enskildes angelägenheter, som iiro anhängiggjorda

N:o 11. 6

Onsdagen den 28 Februari, e. ra.

Om ändring hos Kongl. Maj:t, när det gäller att såsom dömande myndighet till15
ff 22 lagar och författningar och när det gäller att öfver hufvud

28 riksdags- ^?Arda sådana angelägenheter, som med politiken icke hafva något att
ordningen, skaffa, men deremot skulle jag icke kunna gilla den regering, som
(Forts.) ansåg sig stå höjd öfver partierna, när det gälde att sköta de politiska
värfven. Om en regering har ett bestämdt program och icke endast
är eu tillfälligt fungerande expeditionsministér, om regeringen har,
säger jag, ett bestämdt program och är öfvertygad, att, om det programmet
följes, landets väl bäst främjas, då eger denna regering icke
blott rätt, utan äfven pligt att begagna sin magt, så långt det står
den till buds, i syfte att söka förverkliga detta program. Och då det
här gäller en grundlag, som är afsedd att verka för lång tid, så kan
man ju, utan att i minsta mån behöfva missförstås och utan att det
kan anses innebära i aflägsnaste mån rmgot misstroende mot den minister,
som sitter vid styret, när denna fråga nu behandlas, uttala såsom
sin öfvertygelse, att det är eu af de allra betänkligaste sidor af detta
förslag, att man lagt valkretsindelningen i handen på regeringen. Jag
kan icke finna annat, än att man derigenom pålagt regeringen ett
mycket ansvarsfullt och svårt uppdrag; och man skall icke vänta, att
regeringen skall lösa denna sin uppgift — och uppgiften är icke obetydlig,
ty det kan gälla indelning af 28 å 30 valkretsar för mindre
städer — man får icke vänta, säger jag, att regeringen skall lösa
denna uppgift utan hänsyn till den politiska uppgift, som regeringen
i allmänhet stält för sig. Men just deri ligger det betänkliga uti förslaget,
och det är särskildt förvånande att finna eu sådan bestämmelse
accepterad af Riksdagen, då man vet, huru ömtålig den eljest är, när
det gäller att bevara sin magtsfer, och huru rädd den är att lemna
ifrån sig någon del af sin hittills varande magt och myndighet.

Ser jag nu till, för hvithet syfte detta förslag är tillkommet, och ser
jag då på denna frågas historik, så finner jag, huru förslaget ursprungligen
åsyftat att begränsa den starka tillväxten af de större städernas representantantal.
Om behöfligheten af åtgärders vidtagande i det afseendet äro
vi ju nästan alla ense, men frågan är ju, om icke det målet allt för
väl kan vinnas utan att man behöfver tillgripa den oegentliga och
ännu åtminstone opåkallade fixeringen och genom att i stället följa
en sådan väg, som är utstakad i motionen, och hvilken sluter sig till
de bestående grunderna för vår riksdagsordning. Man skulle då också
hafva tillfälle att vinna den åsyftade begränsningen, utan att derigenom
behöfva beröfva eu del städer det antal representanter, hvilket de under
hittills varande riksdagsordnings tillämpning i behörig ordning förvärfvat
sig. Det gälde då att endast för framtiden stäfja denna tillväxt
och man komme, såsom sagdt, icke att borttaga från vissa städer deras
nuvarande lagligen förvärfvade representationsrätt. Det är denna omständighet,
som enligt min tanke har till en väsentlig del gjort denna
fråga större och mer ingripande, än den eljest behöfde vara. Det är
visserligen icke så, som eu ärad talare på göteborgslänsbänken på
förmiddagen misstänkte, att man från städernas sida vill göra gällande,
att det skulle vara ett privilegium för dessa att hafva ett visst antal
representanter. Men man kan, mine herrar, å andra sidan icke förbise,
att, när denna riksdagsordning tillkom, afhände sig derigenom städerna

7 N:o II.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

en icke obetydlig del af den magtställning'', som de förut egde inom Om ändring
representationen, och det var då både förutsedt och förutsagdt, att jy *8 ^

städerna i följd af sin snabbare folkmängdstillväxt skulle komma att 28 riksdagserhålla
ett ökadt antal representanter. Så har också skett, och, om ordningen.
än tillväxten möjligen skett hastigare än man tänkt sig, vågar jag (Forts.)
dock trotsa, att någon kan med fog påstå, att den hittills varande tillväxten
i någon mån inneburit något hotande för landsbygdens representanters
öfverlägsenhet i antal eller att det hittills varande antalet af
stadsrepresentanter verkat i någon mån förryckande på Andra Kammarens
uppgift och verksamhet.

Frågar man sig då: hvad är det nu, som vållar denna stora ifver
att få detta förslag igenom, änskönt åtskilliga af förslagets egna anhängare
erkänna de brister, som vidlåda detsamma? Jo, svarar man,
det är fruktan för den växande storstadsradikalismen; och då landets
öfriga större städer utom hufvudstaden näppeligen kunna anses hafva
bidragit att injaga denua oro, så är det väl från hufvudstaden man
anser faran i detta fall egentligen hota. Hvad nu radikalismen angår,
så lär det vara något svårbestämbart, om man vill uppgifva, hvari
radikalismen egentligen består, och jag tror, att bestämningarna skulle
blifva ganska skiftande, derest herrarne skulle försöka sig på att definiera
detta begrepp. Jag vet icke, huru pass radikal herrarne anse
mig vara. Jag har aldrig dolt, att jag hyser ganska frisinnade åsigter,
och jag vet, att för niånga af vår tids högermän är frisinthet och
radikalism temligen liktydiga begrepp. Men jag vet också, att svenska
folket till sin grund och botten, till sin karakter och grundåskådning
är ett frisinnadt folk och att, om också tillfälliga strömningar stundom
kunna häntyda på motsatta sträfvanden, detta folk dock älskar att
främja framåtskridandets sak genom eu lugn och sansad utveckling i
frisinnad rigtning. Och detta frihetssinne, detta sinne för sans och
måtta, det är, mine herrar, grunden, hvarför den svenska representationen
icke behöfver frukta något menligt inbytande från radikalismen.

För mig ter sig saken så, att mången gång, när jag hör en mening,
som går längre än att jag sjelf anser mig kunna biträda den, så ser
jag dock deri ett gif akt, väl behöfligt för mig och för andra för att
vi icke skola hängifva oss åt den benägenhet, som så lätt gör sig gällande
hos dem, hvilka i större man åtnjuta förmånerna af rådande
politiska och sociala förhållanden, benägenheten att slå sig till ro i
eget välbefinnande och att icke nog beakta mindre lyckligt lottades
berättigade kraf. Det är ett sådant gif akt, som icke heller bör förklinga
ohördt, om det gör sig gällande inom den svenska riksdagen,
och med den sammansättning, denna riksdag eger, och med den af
mig nyss antydda folkkarakteren, eger den svenska Riksdagen äfven
förutsättningarna för att kunna vända sådana röster till godo för en
frisinnad utveckling. Och om det stundom skulle spörjas några öfverdrifter
i yrkanden och förslag från vensterradikaler, så kan jag icke
inse, att de äro farligare än de egendomliga yrkanden och meningar,
som stundom framträda från de för eu representativ församling otta
ganska besvärliga högerradikalerna.

Det är emellertid en sak, om hvilken alla tyckas vara ense, och
det är, att en begränsning ju ovilkorligen bör ske af städernas och

EN:o 11. 8

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring särskilt de större städernas representantantal. Man har tvistat om,
K 16 22 0IcAhuru vicla 0det åvilande förslaget skulle innebära en fördel för de mindre
[28 riksdags- städerna på de större städernas bekostnad eller tvärt om. Onekligt är

ordningen, ju, att under första skedet af förslagets tillämpning antalet af de mindre
(Forts.) städernas representanter verkligen kommer att ökas, men under en
fortsatt tillämpning kommer för hvarje ny tioårsperiod valkretsarne
för de mindre städerna att minskas, icke blott derför, att eu eller
annan af dessa städer kommer att rycka upp till den folkmängdssiffra,
att staden sjelfständigt får utse representant, utan äfven derigenom,
att de större städernas ökade folkmängd betingar ett ökadt antal representanter,
ty lagen är ju sådan, att de sjelfständigt väljande kommunernas
behof af representanter i första rummet skali fyllas och
först sedermera kommer öfverskottet att fördelas på de mindre stadskommunerna.
De mindre stadskommunernas valkretsar komma derför
att under tidernas lopp allt mer och mer minskas. I hvad mån nu
sådant kommer att inverka på Riksdagens sammansättning, torde vara
alldeles omöjligt att i närvarande stund förutse, och för min del tror
jag, att vi litet hvar handla klokast, om vi afhålla oss från alla profetior
rörande beskaffenheten af de riksdagsmän, som om ett eller
annat decennium härefter komma att i denna kammare taga plats, de
må nu komma från de större eller de mindre städerna eller från landsbygden.

Det är emellertid eu synpunkt till förmån för det hvilande förslaget,
som under de senare åren kanske i större utsträckning har
gjort sig gällande än vid frågans tidigare behandling, och det är önskan
att genom detta förslag befästa och i någon mån öka den Första
Kammarens numeriska betydelse och derpå grundade inflytande inom
den svenska Riksdagen. Jag ber då att till Eder, ärade ledamöter af
denna kammare, få framställa den frågan: har verkligen på fullt allvar
hos någon af Eder någonsin uppstått någon oroande tanke på att allt
intill den stund, som är, Första Kammaren skulle hafva haft för litet
inflytande på ärendenas gång och att det derför skulle vara behöfligt
att bättre tillgodose detta inflytande? Jag tror mig för min del tvärt om
våga påstå, att hvad detta förslag ur den synpunkten saknar, det är
förutsättningen af några faktiskt föreliggande förhållanden, som betinga
något dylikt, och ser man saken ur denna synpunkt, då får jag
visserligen säga, att det icke i någon mån motsvarar den fordran, som
våra grundlagar uppställa på ändringar i desamma, nemligen att ändringarna
skola vara nödiga. Jag tror för min del icke heller, att förändringen
är nyttig. Jag är visserligen en bestämd anhängare af den
åsigten, att båda kamrarne skola ega en fullt sjelfständig ställning vid
sidan af hvarandra, om jag än anser önskligt, att denna likställighet
faktiskt icke gjordes gällande, utan att här, såsom i England, öfverhuset
icke toge i anspråk ett sådant likaberättigande i hvarje skatteeller
ekonomisk fråga, som förekomme. Men enastående lärer väl det
förhållande vara, som eger rum hos oss, att just i sådana frågor den
Första Kammaren eger större magt än den Andra, sa till vida, att
Första Kammaren kan genomdrifva siu vilja uti dylika frågor geut
emot den Andra Kammaren, blott den Första Kammaren kan påräkna
stödet af en minoritet i den Andra. När sålunda vår Första Kammare

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

9 N:o 11.

redan eger en så exceptionelt stor magt mot hvad eljest tillkommer Om ändring
öfverhus i andra länder, då hemställer jag till herrarne, om det kan af §§ 6'' 13’
vara skäl att ytterligare öka och befästa denna magt. Konservativa^ ''riksdag^
församlingar—och det ligger jo i sakens natur och hör till en Första ordningen.
Kammares uppgift att vara konservativ — konservativa församlingar, (Forts.)
säger jag, böra icke sakna eu påminnelse derom, att det utanför deras
murar gifves eu med dem jemnbördig magt. Huru tro herrarne, det
skulle hafva sett ut i England, om icke den engelska regeringen haft
rätt och begagnat sig af rätten att genom utnämning af nya pärer
utöfva inflytande på majoriteten i det engelska öfverhuset? Nu säger
man mig väl, att här skall korrektivet sökas på annat håll, ty skilnaden
mellan Englands öfverhus och vårt är, att vårt öfverhus har framgått
ur val. Ja, det är sant, men de bestämmelser, som gälla för
bildandet af vår Första Kammare, erbjuda icke i detta afseende fullt
tillfyllestgörande garantier. Våra landsting äro utomordentliga institutioner
i vården af sina respektive läns angelägenheter, men de äro
lyckligtvis inga politiska institutioner, derför att de icke behöfva vara
det för att fylla sin hufvudsakliga uppgift ; men just derför kanna de
icke utöfva ett sådant inflytande på den Första Kammarens sammansättning,
att man i denna eger alla de politiska garantier, som äro
nödiga för att kammaren skall under alla förhållanden motsvara sin
uppgift, och allra minst har man deri eu garanti för att Andra Kammarens
sjelfständiga ställning gent emot den Första skall blifva vederbörligen
beaktad. Det kan icke ske från något annat håll än från
Andra Kammaren sjelf, men det är detta, som Andra Kammaren efter
min tanke förbiser, när den lemnar sitt godkännande till det hyflande
grundlagsändringsförslaget.

Mine herrar! Det är äfven ur eu annan synpunkt, som jag anser
detta förslag komma att inverka menligt på vårt framtida politiska,
lif. Alltid har det hos mig väckt allt annat än angenäma känslor,
när jag varit i tillfälle att bevittna den gamla striden mellan stad och
land. Jag har sett dessa stridigheter och hoppats, att de skulle melodi
mer utjemnas. Jag har sjelf i min ringa mån sökt medverka till
att undanrödja några af de tvistefrön, som alstrat dessa strider, och
jag har till min glädje sett, huru ett godt och nyttigt samarbete kunnat
komma till stånd inom denna kammare mellan landsbygdens och
städernas representanter. Det förefaller mig derför sorgligt, om jag uti
det nu föreliggande förslagets framgång skall se, att den gamla oviljan
från landsbygdens sida mot städerna åter skall flamma upp och göra
sig gällande, så snart en fråga föreligger, som kan erbjuda skilda synpunkter
för stad och land. För min del är jag så öfvertygad om den
rättvisa innebörden uti den motion, som här med så öfverväldigande
flertal omfattats af städernas representanter, att jag omöjligt kan, såsom
den ärade talaren från Malmö, böja mig för något som helst hot,
att man icke borde förfäkta sin sak af fruktan för att eljest i framtiden
uppgörelsen kunde blifva ännu ofördelaktigare för städerna.

Jag tror, att städernas representanter handla rätt, då de i detta
fall uttala sin protest mot den begränsning, som afses i det föreliggande
förslaget; och fastän vi alla veta, att det endast blifver en protest,
så är det dock vår skyldighet att uttala den, och detta icke en -

Ji:o 11. 10

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

■Om ändring däst med hänsyn till städernas fördel, utan med tanken på hela vårt
af §§ 6< fäderneslands lugna politiska utveckling.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å den föredragna punkten.

dSf 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Med herr Themptander förenade sig herrar J. H. G. Fredholm,
Ekman, Wavrinsky, Johansson från Stockholm, Hammarström, Svensson
från Stockholm, Wallis, Jakob Erikson, Eklund från Stockholm,
Holme, Höglund, von Friesen, G. Ericsson från Stockholm, Hed gren,
Lilljeqvist, Wijk, Liljeholm, Wijkander, Ahrenberg, Forsell, Elis
Nilson, Her sson från Arboga, Alsterlund, W ester, Gethe, Broström,
Hahn, Svensson från Karlskrona, Bokström, Wikström, Göthberg,
Bromée, Eriksson i Bäck, Norberg, Ericsson i Väsby, Nordin i
Sättna, Walter, Wallbom och Andersson i Lysvik.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren yttrade
: Den ärade ledamot af kammaren, som nyss hade ordet, har temligen
skarpt kritiserat redaktionen af det föreliggande förslaget, och
såsom exempel härpå har han framhållit 6 § 7 mom. Jag ber
med anledning häraf få erinra om tillkomsten af detta moment. Det
hörde icke till det ursprungliga förslaget, utan tillädes i Kongl. Maj:ts
proposition och var föranledt af en del anmärkningar af formel beskaffenhet,
som inom Riksdagen och i högsta domstolen framstäldes
mot förslaget. Detta är anledningen till att momentet blifvit temligen
långt — det upptager något mera än en sida på half spalt i betänkandet
— men det är indeladt i att-satser och bör derför icke vara svårt
att förstå för den, som läser detsamma. I detta moment hade talaren
funnit anledning till en anmärkning, som icke förut gjorts. I momentets
sista punkt är för det fall, att folkmängdsöfverskottet är lika stort
för två eller flera valkretsar, införd bestämmelse derom, att företrädesrätten
till val skall afgöras genom lottning inför chefen för justitiedepartementet
i närvaro af tre bland fullmägtige i rikets bank och tre
bland fullmägtige i riksgäldskontoret. Talaren trodde, att den föreskrifna
lottningen aldrig skall ifrågakomma och han ansåg derför bestämmelsen
alldeles öfverflödig. Deremot påstod flan, att lottning bort
föreskrifvas för ett annat fall, det nemligen, då flera städer under
samma kalenderår utträdt ur landsting. För min del tror jag, att han
häri misstagit sig. De fall, som omnämnas i sista punkten, der lottning
föreskrifves, kunna lätteligen inträffa, ty hvarje gång Konungen
skall fastställa valordning för Första Kammaren måste minst 28 uträkningar
göras, genom hvilka de särskilda valkretsarnes folkmängdssiffror
divideras med det tal, som utgör en etthundrafemtiondedel af hela
rikets folkmängd, och vid dessa uträkningar kan det lätteligen inträffa,
att lika folkmängdsöfverskott visar sig för flera valkretsar. Deremot
synes det fall, talaren framhöll, att två städer samtidigt kunde komma
att utträda ur landstinget, blifva ytterst sällsynt. Jag bekänuer, att
jag aldrig kan tänka mig ett sådant fall. Talarens påstående grundade
sig uppenbarligen derpå, att, enligt hans åsigt, stad icke kunde
utträda ur landsting å annan tid än vid kalenderårs början. Denna
åsigt har emellertid icke stöd i lag. Efter min mening utträder en
stad ur landsting vid den tidpunkt, då stadens folkmängd uppgår till

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

11 N:o 11.

25,000, och det kan inträffa när som helst under ett år. En annan Om ändring
anmärkning, som talaren lade särskild vigt på, var, att i förslaget §§ ^ ^

nats rätt åt Kongl. Maj:t att indela de mindre städerna i valkretsar, AksdagsDenna
anmärkning är icke ny, och den är flera gånger besvarad i kam- ordningen.
marerv af personer, som yttrat sig i frågan. För min del får jag säga, (Forts.)
att jag icke anser det vara vådligt att lägga denna sak i Kongl.

Maj:ts hand. Kongl. Maj:t har ju allt sedan år 1865 haft rättighet att
indela domsagorna i valkretsar, och deröfver har, så vidt jag erfarit,
icke försports några klagomål. Jag kan icke förstå, att större trygghet
skulle vinnas, om valkretsindelningen öfverlemnades åt kammaren,
ty äfven i Riksdagen kunna ju politiska åsigter göra sig gällande.

Den ärade talaren kritiserade grunderna för det hvilande förslaget.

De äro så ofta pröfvade här i kammaren, att jag icke vill inlåta mig
härpå.

Vidare framhöll talaren, att den motion, som han jemte åtskilliga
andra stadsrepresentanter framlagt i syfte att visa, i hvilken rigtning
de ansågo en begränsning af representanternas antal borde gå, vore
tillfyllestgörande. Denna motion, som skulle råda bot för sot, är icke
ny. Den är ord för ord lika med en motion, som minst två gånger
förut blifvit väckt, men afstyrkts af konstitutionsutskottet och afslagits
af Riksdagen. Ehuru den af herr Themptander in. fl. vid innevarande
riksdag väckta motionen icke i dag förekommer till behandling —jag
förmodar, att den ännu hvilar i konstitutionsutskottet — skall jag likväl
taga mig friheten att något kritisera densamma. Dervid skall jag inskränka
mig till att uppläsa, hvad jag för två år sedan till kammarens
protokoll yttrade rörande den motion som då afgafs af herr Lilienberg
m. fl., och som var ord för ord lika med den af talaren nyss åberopade.

Jag yttrade då: »Det» (förslaget) »ger sig ut för att vilja begränsa riksdagsmännens
antal, men jag tror, att uttrycket begränsning är mindre
lämpligt valdt, ty förslaget sätter icke, såsom jag strax skall söka visa,
någon gräns för riksdagsmännens antal, utan medger en mycket stor
tillökning. Man kan visserligen säga, att det i viss mån inskränker
ökningen af represeutanter, så att det är fördelaktigare än nu gällande
bestämmelser, men man har icke rätt att kalla detsamma en begränsning.

Om jag då, för att bevisa mitt påstående, tillämpar förslagets
stadganden å de folkmängdssiffror för tidsperioden 1890—1920, som
finnas upptagna i den statsrådsprotokollet åtföljande tab. 2, kommer
jag till ett ganska märkligt resultat. Fäster jag mig först vid
Första Kammaren, finner jag, att under dessa 30 år skulle ur landstingen
utträda icke mindre än 13 städer, hvilka hvar för sig egde
välja riksdagsman i Första Kammaren. När en stad utträdt ur
landstinget, eger den, såsom jag nyss antydt, utse en riksdagsman i
Första Kammaren, och ehuru det ligger nära till hands att antaga, att
landstinget i stället mister en riksdagsman, är förhållandet ofta det,
att i följd af folkmängdsförhållandena och gällande stadganden landstinget
får behålla samma antal riksdagsmän, som det förut haft, samt
att det väljes en ny riksdagsman för den stad, som utträdt ur landstinget.
Jag har med ledning af folkmängdsförhållandena inom landstingsområdena
och städerna sökt beräkna, hvad verkan 13 städers

N:o 11. 12

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring utträde ur landstingen under nästkommande 30 år skall hafva på anlY
w 22 ''0->let ledamöter i Första Kammaren, och jag har kommit till det resul28
rikdags-att det skulle medföra en tillökning af 8 nya ledamöter.
ordningen. Vidare leder tillämpningen af herr Lilienbergs förslag dertill, att
(Forts.) före år 1920 skola utses, för Stockholm tre, för Malmö två och för
Göteborg två nya ledamöter i Första Kammaren. Sammanslår jag de
under dessa år nykomna ledamöter i Första Kammaren, uppgår således
deras antal till 15, och denna tillökning kan man ju icke kalla en
begränsning.

Ser jag till, huru det år 1920 skulle gestalta sig i Andra Kammaren,
antager jag, att, då herr Lilienbergs förslag icke gör någon ändring
i gällande stadgande!! i fråga om landsbygdens rätt att välja
riksdagsmän, landsbygdens representanter skola komma att ökas ungefär
såsom under den förflutna tiden från 1866, eller med omkring 12.
Tillökningen torde dock under den kommande tiden icke blifva så stor
som under den förflutna, då denna tillökning till icke ringa del föranledts
af domsagors klyfning, och förklaringen är att söka deri, att
under den gångna tiden häradshöfdingarnes löner blifvit reglerade.
Jag tror nemligen, att de domsagor, som kunna klyfvas, i allmänhet
redan äro delade, och att således under den kommande tiden delning
af domsagor skall blifva mera sällsynt. Emellertid antager jag under
dessa.,30 år en tillökning af landsbygdens representanter af omkring 12.

Ofvergår jag sedan till städernas representationsrätt, så skulle enligt
herr Lilienbergs förslag de sjelfständigt väljande städerna, d. v. s.
de, som välja utan att vara förenade med andra städer, välja 90 riksdagsmän,
och de till valkretsar indelade, hvilka år 1920 skulle hafva
eu folkmängd af omkring 224,000 invånare eller ungefär samma folkmängd
som de till valkretsar indelta städerna nu hafva, 24 riksdagsmän.
På detta sätt kommer jag till en ökning af 33 stadsrepresentauter
i Andra Kammaren. Hela tillökningen i Andra Kammaren
blefve således 45 och i Första Kammaren, såsom jag förut nämnt, 15
eller sammanlagdt 60 nya ledamöter under 30 år. Märkvärdigt nog
öfverensstämmer denna summa med den tillväxt, som egt rum från
1867. Den utredning, jag nu lemnat, torde visa, att genom antagande
af det Lilienbergska förslaget de olägenheter och missförhållanden, som
äro en följd af gällande riksdagsordnings stadganden, ingalunda blifva
afhulpua».

Herr Petersson i Dänniugelanda: Man kan ju icke undra öfver,
att olika meningsbrytningar göra sig gällande i en fråga af så stor
vigt som den förevarande. Eu sak tyckas dock alla ledamöter i kammaren
vara ense om, nemligen att en ändring i förhållandet mellan
den nuvarande representationsrätten för stad och land är behöflig.
Mänga förslag hafva under tidernas lopp blifvit i detta hänseende
framlagda, men intet har kunnat af Riksdagen antagas. Såsom herrarne
hafva sig bekant, antogs af båda kamrarne för några år sedan
ett förslag till begränsning af ledamöternas antal i riksdagen. Detta
förslag, deri bestämdes, att af Andra Kammarens ledamöter skulle ett
antal af 75 utses för städerna och 150 för landet, kunde ej af Kongl.
Maj:t, på grund af formella brister i förslaget, sanktioneras. Sedan

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

13 N:0 11.

dessa formella brister blifvit afhulpna, återkom förslaget till Riksdagen. Om ändring
Men då inträffade, att, vid förslagets behandling i konstitutionsutskottet, af §§ 6< 13<
en ledamot der reserverade sig mot detsamma och yrkade, att städernas7^ ^iksda °»h
representanter skulle ökas till 80. Denna reservation blef också af ordningen.
båda kamrarne antagen. Men i dag bar det märkvärdiga inträffat, att (Forts.)
samme reservant yrkat afslag på sitt eget förslag. Man bör då ej
förvåna sig öfver, att de personer, som verkligen vilja lösa denna fråga,
hysa berättigade tvifvelsmål, huruvida stadsrepresentanterna mena allvar,
då de säga sig vilja vara med om en lösning af frågan. Ku har
visserligen från stadsrepresentanterna framkommit ett förslag om att
lösa frågan i en annan rigtuing än den, hvari föreliggande förslag
afser att lösa den, men hvem borgar för att, om deras förslag nu antages,
det går igenom, när det slutligen skall pröfvas. Derförinnan
skola nya val ske, och hvem vet, huru riksdagen då blifver sammansatt.
Jag tror, att de ärade motionärerna icke sjelfva kunna gifva
svar på den frågan.

Det har både i tal och skrift framhållits, att genom antagandet
af det föreliggande förslaget skulle Första Kammarens magt ökas gent
emot den Andra. Ett sådant påstående går nog för sig att inbilla eu
kritiklös massa på landsbygden, som icke känner till förslaget eller
satt sig in i dess detaljer, men icke lär det vara möjligt att inbilla
någon riksdagsman här i kammaren att så kommer att blifva förhållandet,
icke ens någon nyvald. Första Kammaren har nu 148 ledamöter
och Andra Kammaren 228. Genom det nu föreliggande förslagets
antagande komme Första Kammarens ledamöter att ökas med 2 och
Andra Kammarens likaledes med 2. Då kan jag icke förstå annat,
än att magtställningen blifver densamma som nu, ty 2 måtte väl alltid
vara lika med 2. Den senaste ärade talaren på stockholmsbänken,
som sjelf är motionär i denna fråga, gjorde i sitt glänsande anförande
en antydan, som icke var alldeles fri från den meningen, att vi genom
förslagets antagande öka Första Kammarens magt gent emot den
Andra Kammaren. Han framkastade det spörsmålet, om någonsin
tillförene i Andra Kammaren framkommit någon önskan om att öka
Första Kammarens magt. Derpå vill jag svara, att jag icke tror,
att det någonsin framstälts en sådan önskan. Den förefinnes icke
heller nu, och den skall icke framkomma. Den innefattas icke i föreliggande
förslag, utan der gäller det endast en begränsning af de
större städernas representationsrätt och eu lika magtfördelning mellan
Första och Andra Kammaren, som nu finnes.

För min del har jag aldrig varit rigtigt nöjd med det nu föreliggande
förslaget och icke heller med det förra förslaget, i hvilket
städernas representantantal bestämdes till 75, emedan jag alltid yrkat
på lika representationsrätt för land och stad. Denna åsigt hyser jag
äfven nu; men då man icke på länge torde kunna komma derhän,
skall jag nöja mig med det, som kan erhållas, och skall derför, herr
talman, yrka bifal till det hvilande grundlagsförslaget.

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

Herr Svanberg: Då jag icke undertecknat den af herr Themptander

N:o 11. 14

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring m. fl. stadsrepresentanter väckta motionen om ändring i §§ 6 och
“/ §§ 6< 13''13 riksdagsordningen, ehuru jag förut, vid 1892 års riksdag, del281
riksdags-i ett liknande förslag, har det skett emedan jag för min del
ordningen, ansåg framläggandet af ett sådant förslag i år såsom — jag ber om
(Forts.) ursäkt för uttrycket — ett »hugg i luften», under nuvarande förhållanden
för städernas intressen möjligen politiskt oklokt, men i hvarje
fall säkerligen ej medförande åsyftadt resultat.

Att en så stor del af landtmännen i denna kammare just nu söker
att med all kraft genomdrifva detta så länge på dagordningen stående
grundlagsändringsförslag, kan jag icke förundra mig öfver; och jag
respekterar äfven de skäl, som af dem såväl i dag som många gånger
förut anförts till stöd för detsamma. Jag senterar jemväl innehållet i
det yttrande i ämnet, som på förmiddagen afgifvits af herr Dieden
från Malmö. Det oaktadt kan jag dock för min del icke biträda förslaget
hufvudsakligen af det skäl, att jag anser detsamma kränka
minoritetens rätt och omedelbart komma att, mot uttryckligt bestridande
från de allra flesta stadsrepresentanters sida, beröfva våra
större städer deras i grundlagsenlig ordning förvärfvade representantantal.
Jag anser dessutom förslaget vara behäftadt med formella brister,
och det är säkert, att den juridiska lagtexten kommer att blifva svår
att tillämpa.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då jag fruktar,
att förslagets antagande i vida kretsar af vårt land kommer att väcka
missnöje, hvarigenom samhällsfriden och en lugn politisk utveckling
störes, kommer jag att rösta mot det nu föreliggande grundlagsförslaget.

Med herr Svanberg instämde herrar Thestrup, Liljenroth, Åkerblom
och Zetterstrand.

Herr Truedsson: Jag skall endast be att få tillkännagifva, att
då det hvilande grundlagsförslaget förra gången var före i denna kammare,
röstade jag för detsamma, hvilket jag äfven i dag kommer att
göra, då det skrides till votering. Mina skäl härför äro helt enkelt,
att billighet och rättvisa i förhållandet mellan stad och land på något
sätt måtte kunna åstadkommas. Det är på grund häraf jag kommer
att rösta för förslaget.

Herr Berglöf: Sedan jag begärde ordet, bar eu talare på stockholmsbänken
så fullständigt framlagt de skäl, som tala emot det hvilande
grundlagsförslaget, att jag icke har något vidare att tillägga.
Åberopande mig på dessa och de många andra af föregående talare
anförda skäl emot förslaget, skall jag be att få yrka afslag på detsamma.

Herr Petersson i Runtorp: Den fråga, som nu föreligger, är
så väl i tal som skrift under flera år så mycket diskuterad och omskrifven,
att jag ej tilltror mig i afseende på densamma kunna tilllägga
något nytt. Ej heller är jag nog förmäten att tänka mig, att
jag genom mitt yttrande skulle kunna inverka på någons öfvertygelse,

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

15 5:o II.

emedan jag antager, att en hvar redan förut stadgat densamma. Jag Om ändring
har begärt ordet blott med anledning af några under diskussionen af §§ 13<

fålda yttranden, som jag velat besvara. l02’s

Det har här i allmänhet framhållits och erkänts, att en förändring ordningen.
och förbättring af de nuvarande bestämmelserna i grundlagen rörande (Forts.)
Riksdagens sammansättning är nödvändig. Det har också framhållits,
att detta skulle kunna ske på det sätt, som föreslagits i en af en
motionär på stockholmsbänken m. fl. framlagd motion, och att man
derför skulle kunna afslå det nu hyflande grundlagsförslaget. Jag tror
deremot, att om vi skola få någon förändring alls och få en, som åtminstone
är något så när, så måste vi antaga detta hvilaude förslag, ehuru
jag visserligen får säga, att jag icke är vidare förtjust i detta förslag
i dess nuvarande form, då jag anser, att man icke kan stanna vid bestämmelserna
i detsamma, utan måste göra nya ändringar. Detta är
skälet, hvarför jag kommer att rösta för förslaget. Ty antages det
icke, kan det komma derhän, att man icke kan få något annat förslag
igenom, åtminstone icke något bättre än detta. Det bär man exempel
på, huru meningarna kunna ändra sig. Tv om det förslag, som af
motionärerna blifvit framlagdt, skulle blifva antaget nu, vore det derför
icke säkert, att det ginge igenom, när det »komme till kritan», som
man säger. Detta förslag kanske då finge röna samma öde, som det
nu hvilande grundlagsförslaget i dag rönt, att förslagsställaren sjelf
komme att klandra det. Nej, mine herrar, förhållandet är, att de äro
så mycket affärsmän i städerna, att de inse, att blott de vinna tid,
vinna de allt. Den som icke förstår, att det förslag, som i år framkommit,
blott är en sprängkil, lian begriper icke mycket och ser icke
långt framför sig.

Den ärade talaren på stockholmsbänken har sagt oss, att han i
sin mån förut sökt stifta frid mellan stad och land. Ja, det är ju ett
vackert mål, och vi äro honom tacksamma för hans goda vilja, fast vi
nog förstå, att han dermed åsyftar att framhålla afskrifningen af grundskatter
och indelningsverk. Ehuru det visserligen är förmätet af mig
att vilja uppträda som skolmästare för denne ärade talare, så vill jag
likväl säga honom, att om han vill fortgå på den banan att stifta frid
mellan stad och land, då borde han framkommit med ett annat förslag
än det, han nu framlagt. Han borde hafva framkommit med ett förslag,
som gjort representanträtten lika för land och stad; då tror jag,
han skulle kunnat vinna det mål, han säger sig åsyfta.

Den ärade talaren klandrade vidare landstingen och sade, att de
skulle vara olämpliga såsom valkorporationer till Första Kammaren.

Ja, det kan man nu hafva olika åsigter om, men jag för min del tror
dock, att landstingen äfven på det sätt, de nu äro sammansatta, äro
fullkomligt lika bra valkorporationer som valmansföreningen i Stockholm.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Det behöfves icke, då hvar
och en redan förut stadgat sin åsigt i denna fråga. Men så mycket
vill jag dock tillägga, att jag mänga gånger önskat, att vi skulle
hafva öppen votering, emedan det skulle vara bra i denna fråga, att
kommittenterna i landsorten kunde få veta, huru deras ombud röstade.

Det är hvad jag skulle önska; men då något sådant naturligtvis ej
kan ske, vill jag endast uppmana mina vänner att yttra sig, så att

N:o 11. 16

Onsdageti den 28 Februari, e. m.

[Om {ändring deras kommittenter må kunna veta, hvilken ställning de intagit vid

nan, jag har icke något vidare att tillägga, utan vill blott

ordningen, saga, att jag kommer att rösta för det hvilande grundlagsförslagets
(Forts.) antagande.

Herr Bladh instämde häruti.

Herr Östberg: Herr talman! Man kan ju icke undra på, att
stadsrepresentanterna äro föga benägna att antaga det hvilande förslaget.
Det är tvärtom ganska naturligt, att de helst skulle se, att
ingen förändring komme till stånd. För min del anser jag dock, att
en sådan uppfattning är orätt, då det föreliggande förslaget från alla
synpunkter sedt är moderat.

Man får icke glömma, att förslaget icke innehåller hvad landtrepresentanterna
i allmänhet önska. Vid 1867 års riksdag utgjorde stadsrepresentanterna
29 procent af Andra Kammaren, under det att landtrepresentanterna
utgjorde 71 procent. Sedan dess hafva förhållandena
förändrats, i det att folkmängden i städerna högst ansenligt växt, men
skall månne den undantagsställning, hvilken städerna från början erhållit,
ytterligare ökas på grund af folkmängdens tillväxt? Ville man uteslutande
fästa sig vid folkmängden, då komme man ju till den slutsatsen,
att land och stad borde representeras lika. Man må i stället göra sig
den frågan: har städernas betydelse för landet ökats sedan år 1867
eller intaga de ännu ungefär samma ställning? Det är väl sant, att
inom städerna såväl industrien och handeln som äfven de andliga intressena
erhållit större betydelse, men, mine herrar, förhåller det sig

materiella som c o uen varit lika kraftig?

På grund häraf kommer jag till den slutsats, att städerna nu icke
hafva större betydelse för riket, än de hade vid den tid, då vår riksdagsordning
började att tillämpas, hvarför det icke torde vara origtigt,
om landtrepresentanterna hylla den satsen, att man borde stanna vid
den proportion, som då var gällande. I sådant fall skulle af 230 riksdagsmän
67 tillkomma städerna och 163 landsbygden. Emellertid har
det föreliggande förslaget utgått från de siffror, som voro för handen
år 1888, då förslaget först framkom, och jag kan icke finna annat,
än att detta är ganska tillmötesgående.

Det förefaller mig, som om eu del representanter glömt, att städerna
intaga en undantagsställning; annars skulle de icke så mycket
tala om att det är fråga om att beröfva städerna gamla rättigheter,
hvilka de icke förverkat. Det kan naturligen här ej talas om rättigheter
i samma mening, som då det gäller privaträttigheter; här gäller
att ordna förhållanden, som uteslutande afse det allmänna bästa.

Man har mot detta förslag anmärkt, att det är origtigt att bestämma
en fixering. Jag medgifver mycket gerna, att ett ordnande
af dessa förhållanden kan ske, utan att antalet riksdagsmän i sin
helhet och särskildt beträffande stad och land en gång för alla fixeras,
men jag har dock icke hört sådana skäl anföras, hvilka skulle kunna
bevisa, att det i och för sig vore origtigt, och, som vi veta, förefinnes

aj « n, m, detta tillfälle.

iS, 16. 22 och

2° —---- 1

icke på samma

sätt med lam

Har icke äfven der såväl den

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

IT i\:o II.

€n dylik fixering i andra länder under förhållanden, som äro mycket Om ändring
ogynsammare än som kan blifva fallet hos oss. Det är alldeles gifvet, af ss 6< 13>
att eu fixering ordnar förhållandena på ett definitivt sätt, och jag r’ik3da
kan icke finna annat, än att den undanrödja'' i stället för befordrar ordningen.
splittringar och strider mellan land och stad. (Forts.)

Äfven den föreliggande motionen innebär en fixering, men denna
fixering skulle ske pa annat sätt och är, enligt min uppfattning, vida
mindre hållbar. Jag vill taga ett par exempel.

Vi tänka oss två städer i närvarande stund med något öfver
20,000 invånare. De välja två riksdagsmän hvardera. Om nu utaf
dessa städer den ena hastigt tillväxer, men den andra står stilla, hvilket
ju kan hända, så komma dessa båda städer i alla fall att bibehålla
sina två riksdagsmän, huru mycket de än skilja sig i afseende å folkmängden.
Det kan också hända, att en stad har något öfver 20,000
invånare, eu annan något under, vid hvilket förhållande det under eu
lång följd af år skulle kunna inträffa, att den ena staden fick välja
två riksdagsmän, men den andra endast en, ehuru under tiden den
senare stadens invånareantal blefve mycket större än den andras. Det
nu hvilande förslaget fixerar på ett helt annat sätt; enligt detsamma
kan det icke inträffa, att en mindre stad får rättighet att sända flere
representanter än en större.

Man har anmärkt, att, om två städer hafva ungefär samma folkmängd,
det kan komma att inträffa, att under en period den ena
staden kommer något öfver och den andra något under den qvotsiffra,
som berättigar att välja ytterligare en riksdagsman, men att under
följande period förhållandet blifver motsatt, hvadan sålunda eu vexling
mellan dem komrne att uppstå. Deri kan jag emellertid icke finna
någon olägenhet; tvärtom synes det mig mycket mera olämpligt, att
åt två städer, som hafva ungefär samma invånareantal, den ena alltid
får välja en och den andra alltid två. Rättvisare förefaller det mig
då att de få tura om.

Man har klandrat, att det hyflande förslaget vill tillämpa eu alldeles
ny princip. Ja, att eu princip är ny, deri kan väl icke ligga
något ondt; origtigare synes det mig då vara att uppställa eu princip,
hvilken icke blir tillämpad, hvilket förhållandet är med det af motionärerna
framlagda förslaget. Det uppställer den princip, att en stad
skall välja en riksdagsman för det första 10,000-talet invånare, men
sedan en för hvarje fullt 20,000-tal. Denna princip är dock icke
fråga om att tillämpa, utan under en lång följd af år skola helt andra
principer tillämpas. För att åstadkomma hvad man vill, borde man
gå till väga på ett helt annat sätt. Den uppstälda liberala principen,
som i och för sig skulle ställa stad och land hemligen lika, motsvaras
icke af tillämpningen.

Man har vidare klagat öfver att det hyflande förslaget skulle
komma att verka retroaktivt. Härvidlag kunna naturligen icke samma
åsigter tillämpas, som gälla, då det är fråga om enskildt förvärfvade
rättigheter, men vill man tala om att man beröfvar städerna rättigheter,
som de redan ega, så kan man med skäl göra en jemförelse
med förhållandena i afseende å den kommunala rösträtten. Vi vilja
förändra den kommunala rösträtten, men på samma gång beröfva de

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 11. 2

N:o 11. 18

Onsdagen den 28 Febrnari, e. m.

Om ändring störa fyrktalen den magt, de för närvarande ega inom kommunen.
af SS tf, H^Om dem kan ju också sägas, att de ega lagligt förvärfvade rättigheter,
28 riksdags- men jao tror icke* att någon af oss skulle draga i betänkande att inordningen.
skränka deras rösträtt utan att kosta en tanke på att man dervid går
(Forts.) retroaktivt till väga. På samma sätt anser jag förhållandena vara här.

Motionärerna hafva särskildt påpekat såsom varande origtigt, att
man uti det hvilande grundlagsförslaget icke upptagit de för närvarande
gällande siffrorna, så att städerna framgent skulle få ett färre
antal representanter, än som nu finnas i kammaren, och landet tvärtom.
Ja, det är ju naturligt att, då man framlägger ett förslag, som skall
behandlas under tvenne rilcsdagsperioder, man icke kan träffa de siffror,
som komma att vara för handen vid det tillfälle, då förslaget skall
definitivt afgöras.

Man har utgått från de siffror, som förefunnos år 1888, då stadsrepresentanterna
voro 76 och landsbygdens 146. Städernas representantantal,
enligt förslaget, har ökats med fyra och landsbygdens likaså
med 4, hvilket utgör för landsbygden en ökning af 2 7/io procent och
för städerna 5 3/,0 procent, således till fördel för städerna. Det förefaller
mig, som om denna anmärkning blifvit framstäld endast derför,
att det varit svårt att finna mera betydande.

Naturligen måste man erkänna, att eu del af det hvilande förslaget
icke är särdeles elegant redigeradt, men det följer med nödvändighet
af principen för detta förslag, att en mängd detaljerade bestämmelser
måst upptagas; det ligger i sakens natur. Men det kan
väl egentligen icke vara så mycket att anmärka deremot, då stadgandena
äro klara och lätta att tillämpa. Förhölle det sig så, att de voro
invecklade och oklara, vore anmärkningen berättigad, men så är ingalunda
förhållandet. Jag vill nu ånyo påpeka hvad som från statsrådsbänken
nyss anfördes mot en af eu föregående talare framstäld anmärkning.

Det förekommer nemligen i § 6 mom. 7 ett stadgande derom
att, då två eller flera valkretsar samtidigt komma i åtnjutande af
rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän, företräde tillkommer den,
som tidigast utträdt ur landsting. Talaren på stockholmsbänken utgick
från den uppfattningen, att det mycket lätt skulle kunna inträffa,
att tvenne städer samtidigt utginge ur landsting, enär det
enligt hans mening först vid ett kalenderårs slut skulle kunna fastställas,
att den erforderliga folkmängden vore uppnådd. Detta tror
jag dock icke är rigtigt, ty utträde ur landsting betingas deraf, att
staden uppnått 25,000 invånare, och detta kan inträffa när som helst
under årets lopp. Det kan icke vara omöjligt att utröna, hvilkendera
af två städer under samma år tidigare uppnått den för utträde ur
landsting behöfliga folkmängden.

Samme ärade talare ansåg det vara en mycket stor olägenhet, att
regeringen skulle få rättighet att indela de smärre städerna i valkretsar,
och han trodde, att regeringen dervid lätt skulle komma att
verka i partiintresse. Hau uttalade dervid den mening, att en regering
har rättighet och pligt att på allt sätt befordra sitt program, och ansåg,
att man icke skulle kunna klandra en regering, om hon vid indelning
af städerna i valkretsar komme att tillämpa rent politisk hänsyn.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

19 N:o 11.

Eu sådan uppfattning förefaller mig omotiverad, och jag kan icke inse Om ändring
rigtiglieten deraf. Det är ju gifvet, att en regering i fråga om de af ss 6< 13<
lagar och propositioner, hon framlägger, har rättighet och pligt att ''Is^luLgssöka
på öfvertygeisens väg befordra dem så långt hennes magt sträcker ordningen.
sig, men det kan väl deremot icke vara rätt att i ett fall sådant som (Forts.)
detta söka inverka på de politiska förhållandena. Jag tror icke, att
en sådan uppfattning gjort sig gällande hos de regeringar, som hittills
fungerat under vårt nuvarande statsskick, eller att man kan påvisa,
att regeringen i fall, analoga med detta, velat utöfva ett sådant inflytande.
Jag tror icke heller, att så framdeles kommer att ske. Deremot
kan man säga, att det onekligen ligger en fara i att en riksförsamling
vid ordnandet af valkretsarne kan komma att låta sig leda af
politisk hänsyn. Åtminstone tyckes mig den faran vara vida större,
och jag tror derför, att det är lägligt, hvad som i det föreliggande förslaget
är hemstäldt, eller att regeringen skall få utöfva denna magt.

Detta förslag har betecknats såsom ett öfvergångsförslag; och det
må vara så med hvarje förslag, att man icke kan vänta, att det skall få
tillämpning under synnerligen lång framtid, ty förhållandena vexla ju
hastigt. Dock tror jag, att det livilande förslaget i sig innebär vida större
garantier för en lång framtid, än det förslag, som af motionärerna blifvit
framstäldt. Om detta hvilande förslag blir af Riksdagen antaget och af
Kongl. Maj:t sanktioneradt, så kan jag icke förstå annat, än att landsbygdens
representanter under en mycket lång tid skola finna sig belåtna,
och jag tror också, att städerna icke skola finna anledning att
yrka förändring deri. Skulle vi deremot tänka oss, att det förslag,
som nu genom motionen framburits, blefve antaget, så fruktar jag
högeligen, att vi icke skulle få vänta länge, innan anspråk från landsbygden
skulle framställas på större rättigheter i afseende på representantantal.
Denna fara synes mig genom det nu framlagda förslaget i
väsentlig måu undanröjd, och det synes mig derför, som om städernas
representanter icke blott med jemnmod borde antaga det, utan äfven
finna sig ganska nöjda.

Från landsbygdens sida är intresset ganska starkt. Det vet man,
om man något står i beröring med folket ute på landet. Förslaget
har nu tre gånger blifvit af begge kamrarne antaget. Och jag kan
icke finna annat, än att tiden nu är inne att definitivt antaga det.

Jag vill derför understödja förslaget och anhåller om bifall till detsamma.

I detta yttrande instämde herrar Eliasson, Mattmin, Holmgren,

Kihlberg, Nilsson i Grofva, Arnoldsson och Haas.

Herr Högstedt: Äfven om man icke förut haft äran att tillhöra
Riksdagen och deltaga i förhandlingarna angående denna vigtiga fråga,
så är den dock af sådan beskaffenhet, att den alltid tagit äfven de
utanför Riksdagen ståeudes uppmärksamhet i anspråk. Och jag får
bekänna, att ju mer jag satt mig in i denna fråga, desto mera afgjordt
måste jag ställa mig på deras sida, hvilka äro mot det hvilande förslaget,
och instämma i det hufvudsakliga af de skäl, som af dem
blifvit anförda för afslag. Och på grund deraf ber jag att få yrka

N:o 11. 20

Onsdagen den 28 Februari, e. in.

Om ändring

af §§6. ,3>

15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

afslag på detta förslag och förklara, att jag kommer att rösta mot
detsamma.

Herr Dahn: Man har här i dag framhållit å ömse sidor, att

man borde visa hvarandra i denna fråga rättvisa och billighet. För
min del har jag den uppfattningen, att rättvisa och billighet skulle
bäst tillgodoses, i fall land och stad representerades i afseende på folkmängden
i lika proportion. Specielt vill jag lägga dem på hjertat,
som önska utsträckning af rösträtten, att tänka på att äfven ändra
detta streck, som finnes mellan land och stad. De hufvudsakligen två
skäl, som funnos 1866 för att städerna skulle få eu utsträckt representationsrätt
framför landet, finnas numera icke, eller åtminstone i
mycket obetydlig grad. Man ansåg då, att bildningen och kulturen
hade sitt säte väsentligen i städerna, och att den större industrien och
handeln också hade sitt egentliga hem der. Men, mine herrar, i följd
af skolväsendets utveckling, genom förbättrade kommunikationer och
genom en friare näringslagstiftning hafva vi, så att säga, flyttat en del
af de faktorer, som voro bestämmande i detta fall, ut på landsbygden.
Storindustrien och handeln äro representerade der lika väl som i städerna;
och hvad beträffar vår sjöfart och dess utveckling, så tror jag,
att den har att finna sina målsmän lika väl på landet som i städerna.
De skäl, hvarför städerna fingo sin större representationsrätt gentemot
landet, förefinnas följaktligen ej nu mer.

Man har sagt, att detta förslag skulle specielt vara rigtadt mot
de större städernas och särskilt hufvudstadens representationsrätt. Det
medgifver jag gerna. Men för att klara ställningen skulle det icke
skada att uppdraga en jemförelse mellan vår hufvudstad och t. ex.
Danmarks hufvudstad, Köpenhamn. Huru ställer sig saken då? Jo,
efter det förslag, som föreligger, så skulle i alla fall Stockholm, med
sina omkring 250,000 invånare, d. v. s. V20 af hela svenska folkstocken,
komma att få tjuguen representanter, eller mer än dubbelt
så många som Köpenhamn med sina närmare 400,000 invånare, som
utgöra V6 af hela Danmarks befolkning. Det är visserligen sant, att
Stockholm är för oss ett bildnings- och kulturcentrum, men icke på
långt när i den bemärkelse, som Köpenhamn är det i Danmark. Vi
hafva, utom våra gamla universitetsstäder, äfven i Göteborg, som ju
har sin högskola och sitt vetenskapssamfund, ett bildningscentrum specielt
kanske på det merkantila området. Och, som jag nyss nämnt,
industrien och handeln finnas numera icke uteslutande inom städernas
murar, utan äfven på landsbygden. Det är icke tu tal om att icke
verldshandelsstaden Köpenhamn med sin frihamn (detta stora hufvud
på den lilla kroppen), i hvilket det väsentligaste af danska nationens
intellektuella och materiella kraft finnes koncentrerad, spelar eu ofantligt
större roll i Danmark, än någonsin Stockholm kali komma att
spela i Sverige. Der har man icke haft olägenhet af att Köpenhamn
representeras af endast 9 af 103 folketingsmän, d. v. s. af omkring
81/2 procent af representantantalet i dess andra kammare. Nu skulle
Stockholm komma att få, efter det nya förslaget, omkring 9 procent
af representantantalet i Andra Kammaren. I Första Kammaren har
Stockholm 8 representanter, men Köpenhamn har endast 7 i lands -

21 N:o 11.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

tinget. Och Stockholm kan dessutom på sätt och vis anses represen- Om ändring
teras af i Stockholm mantals- och skattskrifna personer inom Första Kärn- ^

maren till ett antal, som tillsammans med dess egna 8 ledamöter utgöra 2''s rh.sgags.
icke mindre än 45. I fall Stockholm får behålla samma antal i Första ordningen.
Kammaren som hittills, och valen i landsorten till nämnda kammare (Forts.)
utfalla på samma för hufvudstaden gynsamma sätt som hittills, så
skulle Stockholm komma att representeras i svenska Riksdagen af närmare
70 personer, 21 i Andra Kammaren och mellan 40 och 50 i
Första. Man bör således ej kunna klaga öfver, att Stockholms intressen
icke blifvit rundligt tillgodosedda äfven i det föreliggande förslaget.

Men nu säger man, att det kan väl vara billigt, att städernas
representantantal begränsas, men vi skola icke skrifva vår egen dödsdom
genom att gifva Första Kammaren inflytande på denna kammares
bekostnad. Huru ställer sig saken der vidlag V Jag vill icke tala om
den omständigheten, att hvardera kammaren får 2 rösters tillökning,
hvilket ju neutraliserar hvartannat. I sin helhet får Första Kammaren
150 ledamöter, när Andra Kammaren har 230. Det är således 80 röster
som skilja. Från det håll, der man motsatt sig förslaget, drifver man
ju deu satsen, som jag för öfrigt också anser fullkomligt rigtig, nemligen
att allt i vår tid tenderar deråt, att sparsamheten kommer att
representeras icke blott af landsbygden, utan äfven af städerna. Det
svnes således, som om man kan vara lugn i det hänseendet. Ty Första
Kammaren behöfver minst ett fyrtiotal röster i Andra Kammaren för
att segra i den gemensamma voteringen; men hittills hafva vi alltid i
Första Kammaren haft eu icke så liten kohort till vår disposition.

Nå, säger man, den försvinner: den har blifvit mindre. Ja, ömsom si
och ömsom så. Men detta står till en stor del äfven i vår egen magt
att bestämma, i fall vi se till, huru landstingen sammansättas. Om vi
bättre och planmessigare sköta både elektors- och landstingsmannavalen,
så kan man få Första Kammaren modifierad i sparsamhets- och
reformvänlig rigtning. Dessutom är det min öfvertygelse, att när eu
del af de äldre, de mera oresonliga elementen inom den kammaren
enligt naturens ordning gå bort, så kommer Första Kammaren af ren
sjelfbevarelsedrift att moderera sina åsigter.

Nu har man sagt här, att sedan vid urtima riksdagen beslut fattats
om afskrifning af grundskatterna, så förelåge icke mellan stad och
land något vidare tvistefrö. Så trodde man. Men den, som var med
här i fjor, märkte mycket väl, att just de, som yttrade detta, sjelfva
stälde till ett nytt tvistefrö. Yi fingo fördubblad jordbruksbevilltiing:
det var rättvist och fullkomligt i sin ordning. Men man sökte äfven
pålägga oss en ytterligare dubbel bevillning i form af inkomstbevinning
af jordbruksnäring; och ett liknande förslag kommer nog äfven
fram framdeles, det kunna vi landtmän vara temligen säkra på.

Ett annat bevis för att icke enigheten eller försonligheten mellan
stad och land är så synnerligen stor, gifver oss t. ex. det sista valet
till statsrevisorer. Ty fastän vi och våra buudsförvandter hade en gemensam
lista, räknade man icke för rof att skicka ut en extra lista,
hvarigenom en af de våra prickades af ej mindre än 36 s. k. vänner.

jag tror derför, att, om vi afslå detta föreliggande förslag, vi
hafva i utsigt att underkastas ett icke så litet tyranni från det hållet.

N:o 11. 22

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring Ja, jag skulle hafva mycket att säga ännu, men tiden är långt
aÅ 13\framskriden, hvarför iag skall inskränka mig till att yrka bifall till

28 riksdags- det föreliggande forslaget.
ordningen.

(Forts.) Herr Johansson i Noraskog: Herr talman, mine herrar! Det är

icke utan mycken tvekan, som jag tager till orda i denna sak, men
denna tveksamhet härleder sig ingalunda derifrån, att jag icke är säker
om min egen uppfattning med afseende å frågans politiska vigt och
betydelse. 1 det hänseendet är det mig ett nöje att få betyga min
upprigtiga tacksamhet för det utmärkta och genomgående sätt, hvarpå
en ärad talare på stockholmsbänken ådagalade icke allenast det nu
hyllande förslagets brister, utan äfven en politisk grundåskådning, som
för mig och honom i väsentliga delar är gemensam. Men min tvekan
i afseende å det föreliggande förslagets antagande just nu beror egentligen
derpå, att jag icke kan värja mig från att misstänka, låt mig
säga, just den ifver, hvarmed Första Kammaren antagit detta förslag,
och hvarmed anhängare af förslaget inom denna kammare plädera
för detsamma, hvilket påfallande intresse gör, att jag är tveksam, huruvida
det kan vara politiskt klokt att nu antaga detsamma. Jag föreställer
mig nemligen — och då jag säger detta, så talar jag af 25-årig
erfarenhet från denna kammare — att det vore skäl att dessförinnan
få se saväl resultaten af den utredning, hvilken, enligt det besked vi
i dag erhållit från statsrådsbänken, lärer vara under utarbetande, som
ock de förslag, h vilka på grund af denna utred ning angående de kommunala
rösträttsförhållandena komma att framläggas, jag skulle också
gerna vilja se, hvad Första Kammaren gör i denna fråga — låt vara
blott om några få dagar — innan jag är färdig att gifva mitt ja åt
det nu föreliggande förslaget. Jag har under lång tid haft en bitter
och delvis personlig erfarenhet om att förespeglingar och löften från
det hållet icke hafva varit så synnerligen mycket att bygga på, och
det må ingen förtänka mig, att jag då tvekar att rösta för bifall.

Då jag emellertid fått ordet, ber jag få säga, att jag är eu af
de få landtman i denna kammare, som vågar uttala en afvikande
mening från den strömning, som nu med all magt vill göra sig gällande.
Men då jag talar om hvad jag gerna öuskade se, innan jag
gifver mitt ja till det hvilande förslaget, vill jag tillägga, att jag också
gerna ville se, huruvida det finnes någon utsigt att hos anhängarne af
detsamma vinna något tillmötesgående i afseende å en utsträckning af
den politiska rösträtten. Jag kan nemligen icke värja mig från den
föreställningen, att många anhängare till det hvilande förslaget, synnerligast
inom denna kammare, i sjelfva verket äro mer eller mindre
hemliga motståndare till en begränsning af den kommunala rösträtten
och en utvidgning af den politiska.

Det är ingen nöd att bär i kammaren hyckla politisk liberalism
i dessa frågor, då man vet, att Första Kammaren antingen slagit i hjel
förut framlagda förslag derom eller, om det icke vid föregående behandling
redan skett, man kan vara viss om att så kommer att ske. Men
det skulle lysta mig att se, huru denna kammare skulle komma att
ställa sig gent emot eu faktisk verklighet i det ena eller andra hänseendet,
i händelse vi en gång i framtiden skulle komma så långt.

23 N:o 11.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Det är dessa omständigheter, som göra, att jag icke är redo att Om ändring
antaga förslaget, och jag kan icke heller se, att det skulle vara någon "/
riksolycka, om Andra Kammaren nu skulle afstå detsamma. Ty hvad ^ r’ilcsdags.
komme då att inträffa? Jo, ingenting annat, än att förslaget kanske ordningen.
redan i år eller åtminstone nästkommande år åter skulle uppstå i en (Forts.)
bättre och måhända tydligare upplaga, än den som här behandlas. Det
är ingenting som bör kunna hindra, att under den riksdagsperiod, som
vi nu börjat, kunna få ett nytt förslag livilande, hvilket, lika med det
nu föreliggande, ginge ut på en begränsning eller fixering af riksdagsmännens
antal både inom Första och Andra Kammaren, och jag kan
icke heller föreställa mig, att de folkmängdsförliållanden, som nu förefinnas,
skulle komma att undergå någon synnerlig förändring, innan
man, tre år härefter, hade ett sådant förslag till slutligt afgörande.

Jag hyser nemligen den öfvertygelsen, att man då skulle stå ungefär
på samma ståndpunkt som nu, men man skulle under det stillestånd,
som man vunnit genom ett afslag, få full visshet om huru långt vår
medkammare vill gå oss till mötes med afseende å inskränkning af
den kommunala och utvidgning af den politiska rösträtten.

Det är med afseende å dessa förhållanden och då jag under min
långa riksdagsmannatid lärt mig, att, då man har ett godt medel att
på ena eller andra området köpa sig medgifvanden i andra frågor, man
icke onödigtvis skall släppa bort den fördel, som jag anser att Andra
Kammaren nu eger uti ett afslag — det är på dessa grunder, som jag
hemställer om afslag å det hyllande förslaget.

Häruti instämde herrar Nydahl, Thor, Nordin i Sättna, Eriksson
i Qväcklingen och Henricson.

Herr Falk: Herr talman! Det kan ju synas öfverflödigt att yttra
sig i en fråga, som redan tyckes vara afgjord. Men jag skall ändock
tillåta mig ett par korta anmärkningar.

Här har förklarats, att med det föreliggande förslaget endast afses
en inskränkning i den stora tillväxten i kammarledamöternas antal
och att man uteslutande häri har att söka orsaken till förslagets framkomst
i fonn af antalets fixering, som för alla tider skulle i det hänseendet
verka till fyllest. Jag undrar emellertid, huru det i sjelfva verket
härmed förhåller sig. Afgöres frågan verkligen uteslutande på
basis häraf? Eller är det möjligen någonting annat, som spelar in?

Här har i dag talats något om magtställningen såväl kamrarne emellan
som äfven inom Andra Kammaren. I afseende å magtställningen kamrarne
emellan gafs der under diskussionen i Första Kammaren, då förslaget
der afgjordes, så klart besked, att något tvifvel om Första Kammarens
mening icke gerna kan förefinnas. Jag beklagar, att så få af
denna kammares ledamöter åhörde denna diskussion, ty den var mycket
upplysande. En af kammarens mest tongifvande talare, varm anhängare
af förslaget, som han ansåg vara ett steg i rätt rigtning, hade
dock en anmärkning att göra mot konstitutionsutskottet för dess försummelse
att icke samtidigt med detta förslag hafva framlagt förslag
derom, att de gemensamma omröstningarna skulle verkställas af ett
lika antal ledamöter från hvardera kammaren; »ty», yttrade talaren,

N:o 11. 24

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring »som det nu är stäldt, inträffar det allt för ofta, att Första Kammaren
tf 16 22 /<fcÄStannar i minoriteten». En annan talare blottade på ett otvetydigt
28 riksdags- sätt hvad det var, som gjorde att han röstade för förslaget: jo, det
ordningen, var det röda spöket: radikalismen! Han framhöll tydligt, att förslaget
(Forts.) afser att stärka motståndet mot alla reformer, till och med de anspråkslösaste.
Pa den strängen var det som flertalet spelade med synnerlig
förkärlek. En af motsidans talare fäste emellertid vederbörandes uppmärksamhet
derpå, att det icke är med grundlagsparagrafer, som man
hejdar radikalismen, utan genom i tid vidtagna reformer.

Den fråga, som mer än någon annan under de senare åren ofördelaktigt
inverkat på kamrarnes arbete och stört landets naturliga och
sunda utveckling — att denna fråga intagit ett betydande rum vid
afgörandet af det föreliggande förslaget, derom kan väl knappast vara
något tvifvel, fastän, besynnerligt nog, om denna fråga ingenting i dag
offentligen yttrats. Ingen må förvåna sig öfver att de, som i tullskraukor
och tullskatter se enda räddningen för sig sjelfva och landet
från befarad ekonomisk ruin, söka att genomdrifva sina åsigter och förmå
Riksdagens pluralitet att godkänna dem, men hvad som deremot kan
ifrågasättas, är, huruvida såsom motiv för en vigtig grundlagsförändring
får användas en fråga af så relativt efemär natur som tullfrågan.

En annan sak, som synes mig mycket vigtig, men som hittills allt
för litet berörts, är förslagets formulering. Alla äro vi väl derom ense,
att grundlagsstadganden böra vara så kort affattade, som med nödig
tydlighet är möjligt, på det att vid tillämpningen icke må uppstå tvistigheter,
olika tydningar etc. Det ter sig för mig som ett axiom, att
de för en fixering af riksdagsmännens antal nödiga bestämmelserna
icke kunna klart, lättfattligt och kort affattas. Det nu föreliggande
förslaget är, trots alla derpå nedlagda ansträngningar, härför det bästa
bevis.

Att ett förslag, till hvars uppkomst man kan framvisa så många
dolda motiv, och hvars formulering lemnar så mycket öfrigt att önska,
icke kan medföra annat än skada för vårt land, derom är jag för min
del fullt öfvertygad, och vid sådant förhållande kan jag, herr talman,
endast anhålla att å detsamma få yrka afslag.

Herr Redelius: Äfven jag, herr talman, önskar få i protokollet
antecknadt, att jag ämnar rösta för bifall till det föreliggande förslaget;
och detta, utom på de af många talare före mig anförda skälen,
hufvudsakligen af följande två skäl: l:o Det första, att eu begräns ning

af riksdagsmännens antal är nödvändig, hvilket också från alla
sidor erkänts, äfven af de städernas representanter, som i denna fråga
före mig haft ordet. Särskilt har denna nödvändighet på ett för mig
tillfyllestgörande sätt framhållits af talaren på vexiöbäuken, till hvars
motivering jag hänvisar. Denna motivering för begränsningens behöflighet
var, enligt min uppfattning, så klar och bevisande, att ensamt
den var för mig tillräckligt skäl för bifall, oaktadt nämnde talare sjelf
kom till ett annat resultat. 2:o För det andra kommer jag att rösta
för förslaget för att bevara landsbygdens berättigade inflytande på
riksdagsärendenas gång, ett inflytande, som hotar att försvinna, derest
det får fortgå, som det nu går; ty, såsom redan framhållits, hafva stä -

Oasdagen den 28 Februari, e. ni.

25 Ji:o 11.

derna nu ett allt jemt växande inflytande, under det att landsbygdens Om ändring
minskas allt jemt. Det har emellertid mot förslaget invändts åt- af §§ e> 13>
skilligt, som jag ber få till en del bemöta. ^ °c*

Den vigtigaste invändningen anser jag vara den, att förslaget ordningen.
skulle vara orättvist, oaktadt landsbygdens representanter, förutsatt att (Forts.)
detta förslag blir antaget såsom deras, erbjudit städerna att få behålla
den rätt, de hafva i detta hänseende. Jag kan derför för min del ieke
förstå den invändning, som gjordes mot förslaget af en högt aktad
talare, att detsamma skulle »kränka minoritetens rätt». Minoriteten
skall väl betyda städerna med icke fullt en million invånare, då landsbygden
har omkring 4 millioner. Då nu dessa 4 millioner åtnöjas med
att representeras af 150 riksdagsmän, och åt den återstående femtedelen
af befolkningen lemnar ett represeutautantal af 80, så frågas, om detta
verkligen kan kallas obilligt af majoriteten. Skulle det vara obilligt
mot minoriteten, i den mening den nyss omnämnde talaren nyttjade
ordet, att gifva den 2 å ö gånger så många representanter, som den
enligt folkmängdssiffran, efter likställighetens grundsats, borde hafva,
medan majoriteten för egen räkning åtnöjer sig med mindre än halfva
det antal representanter, som den, enligt nyssnämnda grundsats, med
rätta tillkommer, då förstår jag icke hvad obillighet är.

Det har vidare sagts af eu talare på stockholmsbänken, att förslaget
skulle vara oantagligt på grund af den rätt, som det skulle
gifva Kongl. Maj:t att reglera valkretsarne för de mindre städerna.

Det lät på den talaren, som om det uttryck han använde, »vidunderlig
lagtext», skulle mynna ut just i denna rätt. Åtminstone sade han,
att denna rätt var »den allra största betänklighet», som han hade mot
förslaget. Jag vill besvara denna anmärkning mot förslaget så, att
jag icke tror, att det skall vara större svårigheter för Kongl. Maj:t
att på ett opartiskt och tillfredsställande sätt ordna denna sak, än för
ett tillfälligt parti i Riksdagens Andra Kammare, hvilket parti kan
vara ett motparti. Men detta skäl har redan blifvit bemött, och jag
har vidrört det, icke för att upprepa hvad förut blifvit sagdt, utan för
att svara på något, som i sammanhang med denna sak yttrades af den
samme ärade talaren, nemligen att regeringen »vid denna reglering
skulle komma att inverka till förmån för sin politik». Detta framhölls
med sådan styrka, att jag för min del icke betvifla!-, att, derest den
ärade talaren och hans meningsfränder skulle utgöra regeringen vid
ett sådant tillfälle, en sådan inverkan frän regeringens sida skulle ega
rum, emedan, som han sade, regel-ingen har »rätt och skyldighet att
verkliggöra sitt program» och »icke kan undvika att taga hänsyn till
sin politiska ståndpunkt» och alltså i detta syfte begagna sig af sin
politiska magt. Om sådant gillas och om derefter handlas, frågar jag,
om detta skall anses för frisinthet?! För min del har jag trott, att
»sans och måtta», för att begagna samme talares uttryck, skulle föreskrifva
att så rättfärdigt som möjligt reglera dessa valkretsar, så att
ingen förnärmelse skedde, som kunde undvikas, och att man icke borde,
om man än kunde det, taga hänsyn till hvad en möjligen vald riksdagsman
i den ena eller andra valkretsen skulle komma att föra för talan
i Riksdagen. 1 det fallet instämmer jag med samme ärade talare, då
han sade, att han »icke ville profetera, kvilka eller hurudana riksdags -

N:o 11. 26

Onsdagen den 28 Februari, e, m#

Om ändring män de nya kretsarne skulle komma att sända till riksdagen». Jag
af §§ 6> 13tror också, att det är bäst, att vi afhålla oss från dylika profetior.
15‘Is i rik stift ; D c h det är ju här icke fråga om hvilka riksdagsmän, som komma att

ordningen, väljas, utan blott om deras antal.

(Forts.) Det har vidare anförts såsom skäl emot förslaget, att det skulle

gifva Första Kammaren en så stor magt. Många hafva vidrört denna
sak, och jag skall icke upprepa, hvad de redan hafva sagt; men eu
ärad talare yttrade, att Första Kammaren skulle få öfvervigt öfver
Andra Kammaren i finansfrågor, emedan den vid gemensamma omröstningar
icke skulle behöfva annat än hjelp af en minoritet i Andra
Kammaren. Men faktum är, att Andra Kammaren nu kan och äfven,
enligt nu föreliggande förslag, skall fortfarande kunna ensam reglera
budgeten, om den är enig. Den behöfver dertill ingen hjelp af Första
Kammaren. Icke lär väl detta bevisa Andra Kammarens underlägsenhet?!
Jag får säga, att jag icke förstår, hvari Första Kammarens öfvermagt
skulle bestå.

Vidare har det sagts, att man icke borde antaga det hvilande förslaget,
utan förkasta det »för samhällsfridens bevarande». Ja, det
var verkligen en talare, som sade så. Hvad är meningen? Månne
landsbygdens representanter skola störa samhällsfriden, om förslaget
blir godkändt, så att landsbygden härefter som hittills kan få någonting
att säga i riksförsamlingen? Jag kan icke tro det. Nå, än städerna
då? Skola de störa samhällsfriden, om de icke få besätta mer
än något öfver V3 af platserna i Andra Kammaren? Kanske skola de
göra uppror? Jag kan icke tro det heller. Säger någon så, vill jag
svara, att man förtalar städerna. Samhällsfriden skall visserligen icke
komma att störas från städernas sida, om detta förslag antages. Jag
tror, att vi kunna vara fullkomligt lugna i det afseendet.

Slutligen har en talare påstått, att ändamålet med det föreliggande
förslaget vore att hämma den s. k. »storstadsradikalismen», för hvilket
ändamål förslaget vore obehöfligt, emedan enligt hans förmenande hos
oss icke funnes någon sådan radikalism, som vore egnad att ingifva farhågor;
hvilket han ansåg vara bevisligt af den sammanblandning, som
ofta visade sig af liberalism och s. k. radikalism. »För många», så
folio hans ord, »äro radikalism och frisinthet liktydiga begrepp.» Derpå
svarar jag, att detta är väl möjligt, ty det är så många, som hafva
oklara begrepp, ja, några hafva inga begrepp alls. Men för vanliga
menniskors begrepp är det dock en stor skilnad dem emellan. Jag vill
försöka belysa detta med ett par exempel, hvilka jag, för att undvika
missuppfattning, icke vill taga här hemma, men från de stora kulturländerna;
uti Tyskland t. ex. tinnes ett radikalt parti, socialisterna,
som sjeltve kalla sig så och äfven af andra så benämnas; men det finnes
derjemte ett annat parti, som kallar sig de »tysk-frisinnades»;
och jag undrar, om de skulle acceptera påståendet, att radikalism och
frisinthet är detsamma. I Frankrike finnas äfven radikaler, af hvilka
somliga derjemte kalla sig socialister och andra anarkister; jag förmodar,
att de frisinnade i deputeradekammaren skulle högeligen förundra
sig, om det sades dem, att man här i Sverige hyser sådana begrepp
om dem, att deras radikalism och frisinthet är ett och det samma.
För min del tror jag dessutom icke, att detta har mycket att göra

Onsdngcn den 28 Februari, e. m.

27 N:0 11.

med saken i fråga. Det synes mig endast vara ett sätt att skenbart Om ändring
försvara sig genom att leka med ord. Men att leka med ord är en ff 6> 13>
sak och eu annan att tala allvar. 2''8 rlksda°g_‘

Jag skall nu icke längre upptaga tiden, utan slutar med att yrka ordningen.
bifall till det föreliggande förslaget. (Forts.)

Herr Hammarskjöld instämde häruti.

Herr Ljungman: Jag har blifvit uppkallad af eu talare på
stockholmsbänken, som angrep ett yttrande, som j.\g hade i förmiddags.
Han ansåg mitt påstående, att den framlagda motionen vore
omöjlig att genomföra, vara oberättigadt. Men går man denna sak
på lifvet, skall man finna, att konstitutionsutskottet, på grund af enskilda
motioner 1887 och 1888, framlagt mycket moderata förslag,
byggda på de nu gällande bestämmelserna, men dessa förslag vunno
icke ens städernas bifall, och ännu mindre Riksdagens. Det var derför
fullt klart, när stadsrepresentanterna år 1892 framlade sin motion, att
den icke skulle kunna vinna bifall. Ja, den visade sig icke ens kunna
samla 1/3 af rösterna inom Andra Kammaren. Under sådana förhållanden
kan jag icke förstå, att man nu å nyo kommer med samma förslag.

Det är visserligen sant, att det ej varit omöjligt att framlägga ett
värdigt motförslag till det hvilande, men fullt ut lika säkert är det
också, att motionen i fråga icke lemnar det allra minsta uppslag till
svårigheternas lösande, och att den icke heller kunde hafva varit till
det minsta gagn vid utarbetande af ett sådant förslag. Det synes mig
också, att, när en fråga nått en sådan utveckling, att en kongl. proposition
förelagts och ett på densamma grundad! förslag förklarats
hvilande samt godkänts af den ena kammaren, ett motförslag, som
framlägges i den andra kammaren, bör vara så utarbetadt, att det
verkligen är förtjent att kallas motförslag, så utarbetadt, att det skall
kunna antagas; men detta är synbarligen på intet vis fallet med de
sextiotvås förslag.

Herr Tliemptander talade om att man bör respektera redan förvärfvade
rättigheter. Af motionen finna vi emellertid, att han sjelf
icke respekterar denna grundsats. Det heter nemligen i 4 mom. af
13 §, att stad, som vid 1892 års slut egde två eller flere representanter
i Andra Kammaren, skulle få behålla dessa. Men detta förslag
kunde, om det nu antoges såsom hvilande, ej förekomma till slutligt
afgörande förrän vid 1897 års riksdag, och då kunde det ju hända,
att vid valen 1896 ytterligare eu eller annan stad fått sina representanters
antal tillökadt, och huru skulle det då gå med dem? Deras
»rätt» skulle då, enligt motionen, icke komma att respekteras. Och
gå vi till 6 §, så finna vi der ett ännu värre afsteg från motionärens
princip. Det heter der, att »landsting eller stad, som vid 1892 års
slut egde utse 2 eller flere riksdagsmän», får bibehålla sina riksdagsmän.

Men nu kan man tänka sig, att Första Kammarens ledamotsantal blifvit
ökadt efter 1892 till och med på grund af en så sen folkmängdssiffra
som den vid slutet af 1896, och huru går det med dessa riksdagsmän
i Första Kammaren, som tillkommit på grund af tillökningen
i folkmängden efter 1892? De få väl, enligt herr Themptanders för -

N:o 11. 28

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring slag, köras ut; jag kan åtminstone icke se någon annan möjlighet, då
15 16 22 ^riksdagsupplösning med nya val undantages. Detta vittnar icke om
28 riksdag!- någon synnerlig respekt för redan förvärfvade rättigheter. Det nu hviordningen.
lande grundlagsförslaget deremot är fullkomligt tillfyllestgörande i det
(Forts.) hänseendet, hvad Första Kammaren beträffar, fast det med hänsyn till
Andra Kammaren, ur nödvändighetens och billighetens synpunkt, minskar
stadsrepresentanternas antal vid nästa allmänna val från 83 till 80
eller till ungefär det antal, de utgjorde, då förslaget förklarades filande.

Det har vidare talats om att antagandet af detta förslag skulle
uppkalla eu häftig strid mellan stad och land. För min del tror jag
tvärt om, att det hvilande grundlagsförslaget, om det upphöjdes till
grundlag, skulle för en tid bortåt åtminstone göra slut på den strid,
som nu fortgått i mer än tio år, då deremot ett förkastande af detsamma
naturligtvis skulle omedelbarligen drifva denna strid till sin
spets.

Jag yrkar derför fortfarande bifall till förslaget.

Herr Hedin: Jag skall icke, såsom jag på förmiddagen hade
tänkt, inlåta mig på någon detaljerad kontrovers med herr statsministern.
Ty ehuru jag är fullkomligt viss derom, att jag icke skall
komma att göra mig skyldig till en sådan lek med ord som den,
hvilken eu talare, med exempel hemtadt från sig sjelf, varnade kammarens
ledamöter att icke göra sig skyldig till, så är dock detta sätt
att diskutera en allvarsam fråga för mig så afskräckande, att jag, för
att icke ens råka ut för den faran att närma mig gränsen, blott med
några få ord skall vidröra ett par yttranden af herr statsministern,
hvilka föreföllo mig särskildt anmärkningsvärda. Jag blott refererar
utan att anse nödigt att med några kommentarier beledsaga det beröm,
han uttalade öfver det utmärkta samarbetet mellan kamrarne,
för hvilket vi, så vidt jag rätt förstod hans ord, äro icke mindre tack
skyldige Första Kammaren än den Andra. Han yttrade, att om man
»läser grundlagen rätt», så skulle det vara klart, att de nu ifrågavarande
grundlagsbestämmelserna, hvilka, sedan de blifvit af Kongl.
Maj:t sanktionerade, omedelbart i och derigenom träda i kraft, dock
skulle komma att sakna kraft under — jag förmodar att han utsträckte
perioden till ett par år. Detta innebär således, att Kongl. Maj:t i följd
af det uppdrag, som grundlagen i sitt tillämnade förändrade skick
gifver Kongl. Maj:t att ordna valkretsindelningen, skulle kunna suspendera
Sveriges grundlag och vare sig lemna landet utan all representation
eller förlänga tillvaron af den representation, som i och med förslagets
sanktionerande upphör att ega laglig existens. Jag vill hoppas,
att detta hans uttalande blott var ett tillkännagifvande af hans rent
personliga mening och icke af regeringens — jag menar icke ett uttryck
af hans kollegers, ännu mindre af Kongl. Maj:ts mening, ty då
skulle det i förra fallet innebära, att han och hans kolleger skulle vara
beredde att tillstyrka Kongl. Maj:t att göra uppror mot grundlagen,
och i senare fallet, att Kongl. Maj:t sjelf redan fattat ett dylikt beslut.
Jag hoppas således, att yttrandet uttrycker blott herr statsministerns
personliga mening och att det sålunda icke komprometterar någon

[Onsdagen den 28 Februari, e. m.

29 N:o 11.

annan än honom sjelf, icke något annat än hans egna anspråk på Om ändring
kännedom om och hans begrepp om lydnad och aktning för gruud-^f ^
lagen. Vi skola läsa den rätt, sade han. Ja, men för att läsa den Hksdagsrätt
böra vi gå i en annan skola än hans. Jag erinrar om att det ordningen.
Riksdagens utskott, för hvilket han under någon tid var ordförande, (Forts.)
har under hans ledning en gång till Riksdagen aflåtit ett betänkande
af den beskaffenhet, att till en sådan grundlagsvidrighet — det vågar
jag försäkra — har aldrig något utskott hvarken förr eller senare
efter 1809 gjort sig skyldigt.

Herr talman! Jag kastar en blick tillbaka på ett antal år från
denna dag till den vackra vårdag 1889, då jag tick träda in i denna
kammare vid en uppkommen ledighet efter en af »de 22» och lyckligtvis
fick mitt huld och skydd hos ärade kamrater på stockholmslänsbänken.
Hvad som då först mötte mig här, var — munkorgslagen.

Man glömmer icke lätt eu sådan dag. Sedan dess har jag här i kammaren
räknat derå mulna än ljusa dagar, men visst är, att ingen af
dessa mulna dagar gifvit mig ett sådant intryck, som den innevarande
dagen, af den styrka, med hvilken reaktionen rufvar öfver vårt land.

Hvadan kommer det sig då, herr talman, att vi sedan ett antal
år befinna oss midt uppe i en politisk reaktion? Eller med andra ord,
bär statsverksamheten fullföljts i en sådan rigtning, att folkopinionen
slutligen behöft reagera mot den? Har väl under den tid, som gått
till ända, sedan riksstånden beslöto den nya riksdagsordningen, landet
flämtat och skälft under högtrycket af hvarandra jagande, brådstörtade
förändringar, som folkmeningen icke varit förberedd på, som den icke
kunnat följa med och som den antingen icke alls eller blott med den
största svårighet kunnat vänja sig vid? Har således denna reaktion
sin förutsättning, sitt berättigande och sin förklaring i en hejdlös, blindt
framåtrusande aktion? Har detta varit karaktereu af Sveriges inre
historia sedan midten af 60-talet? Jag kan icke föreställa mig, att
ens någon af dem, som med de bittraste känslor af saknad blicka
tillbaka till tiden omkring eller före midten af detta århundrade, kan
så bedöma den tidrymd, som förflutit sedan decemberdagarne 1865.

Den politiska rösträtten är 1894 oförändrad, sådan den af Kongl. Maj:t
föreslogs 1863. Orubbade i allt hvad som gifver dem en politisk betydelse
äro de ännu något äldre bestämmelserna om den kommunala
rösträtten på landet. Har måhända lagreformarbetet så ilat framom
opinion och sed, att dessa slutligen rest sig mot en hänsynslös nyhetslusta?
Eller har den svenska representationen våldsamt haudterat det
historiska bandet mellan stat och kyrka? Hafva prestprivilegier och
kyrkomötesveto visat sig vanmägtiga att skydda detta land mot anlopp,
inspirerade af abstrakt teoretiska principer under åsidosättande af traditionens
vördnadsbjudande rätt? Eller har, om icke Riksdagen, så dock
en af dess afdelningar missbrukat sin rätt att kontrollera statsförvaltningen
och göra konstitutionelt ansvar gällande, missbrukat den för
att inkräkta på regeringens lagbestämda område och försvaga eller
kanske till och med förinta regeringens naturliga initiativ? Jag skulle
helt visst, herr talman, kunna fortsätta länge med dylika frågor utan
att hafva att hoppas ens ett bidrag till ett giltigt svar på den frågan:
hvarför befinna vi oss midt i en politisk reaktions långvariga kris?

N:o 11. 30

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring Jag ser icke mer än ett område, der vi rört oss i stormmarschtakt,
n 16 22 — budgetens. Jag ser icke mer än ett område, der eu våld 28

riksdags-sam omkastning försiggått, nemligen tullagstiftningens. Men det är
ordningen, ju icke åt dessa håll man vill reagera, eftersom den senare före(Forts.
) teelsen uteslutande och den förra i högst väsentlig grad just äro
denna politiska reaktions eget verk.

En gång i mannaminne har reaktionen kommit öfver oss utan
någon som helst anledning i händelsernas förlopp inom vårt eget land,
blott såsom en politisk införsels vara. Den djupt saknade statsman,
hvilkens minnesteckning öfver Konung Oscar I upplästes i Riddarholmskyrkan
den 8 augusti 1859, kunde icke underlåta att erinra
derom, huruledes i början af 1850-talet reaktionen kom till oss såsom
en svallvåg af återgångspolitiken på kontinenten efter 1848 års

händelser; huruledes det allmänna stilleståndet i den politiska utvecklingen
der ute i den stora verlden återverkade på Oscar I:s

politik och utan någon det svenska folkets egen förskyllan öfvade in flytande

på dess öden. Men denna reaktion var lyckligtvis af kort
varaktighet. Den blåstes bort af samma vind, som 1854 förde vestmagternas
flottor till Östersjön.

På hvilket sätt har då regeringen förklarat det steg hon tog genom
den kongl. propositionen af den 29 januari 1892? Icke ens
någon sådan yttre anledning, som den för några och 40 år sedan,
ligger bakom den nu rådande baksträfvarepolitiken, af hvilken detta
förslag är det hittills fullständigaste uttrycket.

Trenne skäl uppgåfvos i chefens för justitiedepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet af nämnda dag för fixering af riksdagsmännens antal.

Först, att en ytterligare tillväxt af representanternas antal skulle
medföra ett förslösande af arbetskraft samt förlänga och fördyra riksdagarne,
för det andra, att magtställningen mellan de begge kamrarne
redan blifvit i afsevärd grad rubbad; för det tredje, att den ursprungliga
proportionen mellan städernas och landsbygdens representanter
blifvit till städernas fördel förändrad. Hvad det första skälet angår,
torde det, herr talman, måhända vara lofligt att anmärka, att ett pligttroget
arbete, nedlagdt på vårdandet af landets allmänna angelägenheter,
icke är förslösande eller förspillande af arbetskraft, samt att det
måste lända till gagn, att ett större antal personer i ett land, der så
få äro i tillfälle att uteslutande egna sig åt politisk verksamhet, få
till uppgift att såsom riksdagsmän handlägga, derigenom förvärfva
samt hvar inom sin krets sprida kunskap om dessa allmänna angelägenheter.
Intill dess att praktiska lämplighetsskäl göra nödigt att
företaga en begränsning, intill dess håller jag före, att det måste lända
till gagn, att representantantalet får växa med folkmängdens tillväxt
och mångfalden af samhällsintressen. Att denna gräns redan nu vore
uppnådd eller att vi skulle stå den helt nära, det har lika litet blifvit
visadt och kan lika litet ådagaläggas, som det med något sken af skäl
kan påstås, att man för ändamålets vinnande behöfver tillgripa en
fixering af hela antalet representanter till eu en gång för alla bestämd
siffra.

Då Amerikas Förenta staters förbundsförfattning skrefs, stadgades
deri, att antalet ledamöter i representanternas hus icke finge öfver -

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

31 N:o 11.

stiga en på 30,000 af befolkningen. Sedan 100 år tillbaka och medan Om ändring
folkmängden vuxit från 4 millioner år 1790 till 63 millioner år 1890, ^

har det enkla medlet att successivt höja den mot en representant sva- 2''8 rhcSCiag3-rande folkmängdsiffran visat sig vara ett fullt tillfredsställande medel, ordningen.
och detta föredöme från den Nya verlden har, såsom samtlige leda- (Forts.)
möter af denna kammare utan tvifvel känna, med samma fördel många
gånger efterliknats i den Gamla.

Hvad det tredje anförda skälet angår, har det så många gånger
blifvit sagd! och lika många gånger befunnits omöjligt att vederlägga,
att detsamma utgör ett fullt giltigt och oomtvistligt skäl för vidtagande
af en annan reform än fixeringen, så att jag nu icke anser
mig böra på denna fråga vidare spilla några ord.

Hufvudmotivet, rättare sagdt numera det enda verkliga motivet

— huru mycken möda man än förut gjort sig och ännu i dag här i
sista stunden gör sig för att undanskymma och bringa det i glömska

— är det, som i strid mot en klassisk regel fått sin plats i midten,
nemligen farhågan för Andra Kammarens växande inflytande på de
gemensamma voteringaima. Denna växande inflytelse på de gemensamma
voteringarna, den betyder för det första — det är dess direkta
verkan — större sparsamhet i statshushållningen och en mot de små
i samhället mera rättvis beskattning. Den betyder för det andra —
det är dess indirekta, men på längd icke mindre säkra verkan — att
Andra Kammaren skulle efter hand åt sina önskningar om lag- och
förvaltningsreformer samt åt sin konstitutionella kontroll kunna förvärfva
eu ökad auktoritet. Men det är visst: båda dessa verkningar,
den förra som den senare, skulle först långsamt och efter hand göra
sig gällande, och under tiden skulle åskådningssättet hos hela folket
så omdanas, att, då man en gång efter längre tids förlopp finge fulla
och giltiga skäl att tala om, jag vore färdig att säga: då man först
komme att varsna en i betydlig grad förändrad magfställning mellan
kamrarne, alla skulle förundra sig öfver att någonsin eu tid funnits,
då en privilegierad minoritetsrepresentation, såsom den Första Kammaren,
kunnat utöfva i alla frågor »lika behörighet och myndighet»
som den Andra Kammaren.

I strid mot all historisk erfarenhet, i strid mot de öfver allt, der
ett konstitutionell styrelseskick råder, såväl i författningarna uttalade
som af statsrättslärare och af den praktiska politikens män allmänt
hyllade grundsatser synas vår riksdagsordnings ordalag vilja åt Första
Kammaren tillerkänna »i alla frågor lika behörighet och myndighet»
med den Andra. Det är dock naturligtvis alldeles klart, att de, som
skretvo vår nu gällande riksdagsordning, insågo, att detta på längden
ohållbara och samhällsvådliga förhållande mellan två afdelningar af
en representation småningom skulle komma att genom sakens naturliga
utvecklings gång modifieras. Annorstädes är ju alltid den politiska
tyngdpunkten förlagd till den ena afdeluingen af representationen,
den talrikare, den, som i följd af valrätts- och valbarhetsbestämmelserna
samt sjelfva valsättet står folket i dess helhet närmast. Allmänt
gällande är ju den regel, att budgeten först framlägges för den kammare,
som vi kalla den Andra. Denna regel gäller icke mindre i
monarkier än i republiker, icke mindre i de minst parlamentariska

N:o 11. 32

Onsdagen den 28 Februari, e. it.

Om ändring monarkier, sådana som Preussen, än i sådana, der det parlamentariska
15 16 22 Styrelsesättet i alla dess konseqvenser är utveckladt, såsom i Holland
28 riksdags- och Belgien. I Preussen är det gällande konstitutionell rätt, att den
ordningen, öfre kammaren icke egen att inblanda sig i budgetens detaljer, utan
(Forts.) blott i dess helhet antaga eller förkasta Andra Kammarens finanslagsbeslut.
Jag vill nu icke tala om England, der öfverhuset är fullständigt
uteslutet från all beslutanderätt i afseende på beskattningen.

Under det långvariga arbetet på en representationsreform, hvars
uppslag är att söka i 1809 års konstitutionsutskotts memorial rörande
nationalrepresentationen, utgick man nästan oupphörligen, såväl i det
Anckarsvärd-Richertska förslaget år 1830 som i konstitutionsutskottets
förslag vid 1840—41 års riksdag, i Ekholms och Bengt Gudmundssons
förslag vid 1844—45 års riksdag — af hvilka det förra i hufvudsak
godkändes af borgarståndet, det senare af bondeståndet antogs, vidare
i Orebroförslaget, som af bondeståndet voterades vid 1850—51 års
riksdag — i alla dessa in. fl. förslag utgick man från den principen,
att det politiska lifvets tyngdpunkt måste vara förlagd till den egentliga
folkkammaren, i förhållande till hvilken den andra afdelningen
af representationen skulle utgöra en emot öfverilningar tryggande,
kontrollerande motvigt, icke en i yttre måtto likstäld magt, icke en
jemlik styrka, den der skulle kunna hämma hela rörelsen eller frestas
att anställa kraftmätningar, hvilka slutligen måste ända antingen så,
att den ena af de täflande dukar under eller ock hela maskineriet
springer sönder i stycken.

Den »lika behörigheten och myndigheten i alla frågor» är en
farlig chimär, som har hela den konstitutionella utvecklingshistoriens
vittnesbörd emot sig. Vill man i tillämpningen fullt ut göra ett sådant
anspråk gällande, då skapar man, medvetet eller omedvetet, eu
permanent konflikt, eu konflikt, herr talman, som, äfven om den någon
gång döljer sig på djupet eller tyckes hvila, dock arbetar der nere,
och under detta arbete kommer den former att förvittra, hvilka skenbart
tryggas af en grundlagstext, men aldrig kunna af en sådan varaktigt
skyddas emot den åverkande kraften af sakernas egen natur.
En sådan konflikt, om den varar länge och ju längre den varar, om
den varit häftig och jo häftigare den varit, skall dess mera sannolikt
leda till rubbning, kanske till öfverändakastande af sjelfva grundvalarna
för statsskicket.

Undan en sådan fara hafva vi en väg, som ännu står oss öppen,
och denna väg är det, som man nu så ifrigt manar Andra Kammaren
att tillstänga, en väg, ganska lång — det döljer jag icke för mig •—
men som likväl vårt folks betänksamma och tåliga lynne låter oss
hoppas skola föra till målet. Det är möjligheten för Andra Kammaren
att genom dess relativt starkare tillväxt en gång se tyngdpunkten i
vårt politiska lif dit förlagd. Första Kammaren behöfver icke derför
förvandlas till en statsdekoration. Ingenting i sjelfva institutionens
beskaffenhet skall hindra en på mera folklig bas ombildad Första
Kammare att liksom t. ex. den franska senaten, hvilkens popularitet
växer för hvarje dag, återförvärfva uti ökad moralisk auktoritet en
för sig sjelf och för landet gagnelig ersättning för hvad den mistat
uti yttre magtställning. Ingen här skall våga påstå, att icke Första

Onsdagen den 28 Februari, e. m. 33

kammaren i Holland, senaten i Belgien hafva utöfvat all med en första
kammares rationella ställning förenlig magt och inflytelse. — Den utvägen
står oss ännu öppen, men man manar Andra Kammaren att''
tillstänga den, tillstänga denna väg, med påföljd att vi rusa fram mot
konstitutionella konflikter, som skola hårdt pröfva, måhända i grundvalarne
rubba, måhända öfverändakasta vårt statsskick.

Himmelsvidt skilda — det är landshöfding Bergströms ord —
himmelsvidt skilda äro ofta Första Kammarens idéer och opinioner
från den Andra Kammarens. Han yttrade detta till Första Kammarens
berömmelse; jag upprepar det utan att dermed i någon den ringaste
mån afse något tadel mot personer, jag blott konstaterar ett faktum,
som är en mycket stor faktor i vårt nuvarande politiska lif och i beräkningen
af utsigterna för en lugn, för en af lagen styrd och af laglydnaden
tryggad samhällsutveckling. Och jag icke ens förvånar mig
öfver detta faktum, ehuru jag med den djupaste oro betraktar detsamma.
När jag nemligen besinnar, att valbarhetsbestämmelserna,
fyrktalsrösträtten, det oaflönade mandatets längd hafva fört derhän,
att en stark majoritet, det stora flertalet af Första Kammaren representerar
det byråkratiska samhällslagret, så skulle jag ingenting hafva
lärt af historien, om jag kunde förundra mig deröfver, att Första
Kammaren står så fjerran från, så främmande för detta slutande århundrades
reformbehof och framtidstankar, reformbehof och framtidstankar,
uti hvilkas förverkligande vi liberaler tro oss se den enda
vägen till besvärjande af tendenserna till våldsamma samhällsomstörtningar.
Huru skulle det i sjelfva verket kunna öfverraska någon, att
en byråkratiskt beherskad minoritetsrepresentation af all magt skjuter
på budgeten på dess uppfartsväg till allt flera och allt högre aflönade
statstjenster, att den reser sig som en oöfverstiglig mur mot hvarje
försök från denna kammares sida att göra gällande det konstitutionella
ansvar, hvars reducerande till sken och vanmakt är ett vilkor för de
byråkratiska intressenas flor, eller att den intager en blott negativ
hållning gent emot de reformspörsmål, hvilkas lösning dock lika visst
är ett vilkor för samhällslif, som den oaflåtliga förnyelsen för den
organiska naturens lif? Man kan icke förundra sig öfver detta faktum,
men det är att undra öfver, att man icke vill taga denna stora
faktor i vårt nuvarande politiska lif och läge i behörigt skärskådande,
när man står inför en fråga sådan som den, som kammaren nu går
att afgöra.

En blott negativ hållning, en trotsig eller föraktfullt afvisande
hållning gent emot de närliggande framtidsspörsmål, som klappa på
de lagstiftande och beskattande församlingar nes dörr, tränger dock
aldrig dessa tillbaka. De bryta sig in såsom fiende hos den, som icke
förstår att öppna såsom vän.

Det är vedertaget att tala om det politiska lifvet såsom en strid,
dervid man vanligen och i hög grad origtigt blott tänker på striden
mellan personer och partier med hvad smått och lumpet som kan vidlåda
den, men glömmer det, som är det väsentliga, att nemligen denna
strid är en strid mot samhällets fel och brister, mot orätten och nöden
och om de bästa medlen och utvägarne att afhjelpa eller dock mildra
den. Uti denna strid eller, rättare sagdt, uti detta krig som knappt

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o II. 3

N:o 11.

Om ändring
af SS 6, 13,
(5, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 11. 34

Onsdagen den 28 Februari* e. m.

Om ändring vet af någon vapenhvila, är blotta defensiven — hvad jag nyss kallade
af SS 6, M, (jen negativa, afvisande hållningen — på längden omöjlig eller för
1528 Riksdags-''oundvikligen till nederlag. Det kominer ett ögonblick, då man måste
ordningen, beslutsamt och modigt, hvilket icke vill säga obetänksamt eller öfver(Forts.
) modigt, gå de stora frågorna under ögonen. Man måste gripa till
offensiven, och offensiven den heter reform. Det sista ögonblicket, då
man ännu har i sin hand att sjelf välja sin väg, det kommer en gång.
Händelserna bevilja ofta långt anstånd, många uppskof, men en gång
slår det sista klockslaget, efter hvilket ingen ånger återköper den förspilda
tiden, och lika visst ingen tvist om hvar ansvaret egentligen
och med rätta ligger, gör gjord gerning ogjord.

Om Andra Kammaren nu släpper ur händerna möjligheten att eu
gång få se dit förlagd vårt parlamentariska lits tyngdpunkt, då har
Andra Kammaren också uppoffrat vissheten om att eu gång kunna
främja lösningen af reformer, för Indika i synnerhet Andra Kammaren
står i ansvar. När den första utsträckningen af värnpligten och den
första afskrifningen egde ruin, hade Andra Kammaren redan för sin del
voterat en utsträckning af den politiska rösträtten. Sedan man ålagt
lifsmedelsbeskattningen, mer än fördubblat värnpligten, fullständigt
afskrifvit grundskatterna och lemnat lika fullständig ersättning för
rustningen och roteringen, sedan man fördubblat bevillningen, vänta
med ännu starkare skäl och ännu större otålighet de tungt beskattade
rösträttslöse på uppfyllelsen af det löfte, som Andra Kammaren gaf
redan år 1880, men genom de urtima besluten af hände sig det säkraste
medlet att kunna inlösa. Om Andra Kammaren nu godkänner detta
grundlagsändringsförslag, då skall Andra Kammaren också hafva afsagt
sig den sista återstående utvägen att kunna inlösa det redan år
1880 gifna ordet.

När då det talet går ut öfver allt landet, att af Andra Kammaren
i dess frivilligt ådragna vanmakt hafva vi icke någonting vidare att
väuta, när den liberala opinionen upphör att uti Andra Kammaren
se på samma gång sitt stöd och sin ledare, då är den politiska agitationen
frigjord från en i min tanke önskvärd, behöflig reglerande kraft.
Den har då mist sitt styre, på samma gång som Andra Kammaren
sjelf förlorat sin ställning såsom ledande och modererande det politiska
åskådningssättets progression. Men detta, att der uppstår och mer
och mer vidgas och befästes ett svalg mellan landet och dess representation,
det har, enligt historiens så ofta upprepade, men nästan lika
ofta glömda varningsord, i andra länder varit den raka och korta
vägen till statshvälfning.

Måtte tvärt om Andra Kammaren förblifva och ännu i högre grad
än hittills blifva den reglerande kraft, under hvilken folkmeningen
underordnar sig! Kammaren skall icke blifva radikal, den skall blifva,
hvad den har varit och är, liberalt-konservativ såsom det svenska folklynnet
är. Men likväl skola äfven de — de många — som kunde
önska en snabbare utvecklingsgång, foga sig i denna ledning derför
att de veta, att, om kammaren icke nu öfvergifver sig sjelf, Andra
Kammaren dock alltid skall i stort sedt komma att segla med den
vind, som för till eu bättre framtidsstrand.

Gån derför icke att med egna händer kringskära eder magt! Gån

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

35 N:o 11.

icke att beröfva eder den möjlighet, I egen, att efter hand främja större Om ändring
rättvisa i beskattningen, ett starkare lagarnes skydd för de betungade;“^ §§ 5> 13•
och betryckta! Afhänden eder icke möjligheten att till dessa, som ^ r''iksdagstjena
landet med sin arbetskraft, som skatta för hvarje brödbit de för- ordningen.

tära, som icke sjelfva åtagit sig, men utaf eder fått sig pålagd pligten (Forts.)

att för detta land gjuta sitt blod och gifva sitt lif — afhänden eder
icke den magt, I ännu egen, att till dessa utsträcka någon andel i
rätten att besluta om detta samma lands angelägenheter! Med hvarje
steg på en sådan rättvisans väg —• varen vissa derom — dämpas ett
missnöje, släckes ett hat. Med hvarje sådant steg skolen I öka antalet
utaf dem, som — det är Gdadstones ord — som »hafva ett in tresse

uti statsförfattningen», d. v. s. I öken antalet af dem, som
vid landet och staten, vid samhällsskicket och statsformen äro fastade
med tillgifvenhetens i stället för blott den tvungna lydnadens
bud och band. »Och denna tillgifvenhet» — så slöt den store statsmannen
sitt tal för valreformen den 12 mars 1866 —- »denna tillgifvenhet,
mer än edert guld och edert silfver, mer än edra flottor
och edra härar, mer än allt detta utgör den landets styrka, ära och
trygghet». Och härmed, herr talman, har jag sagt, hvarför jag ber
Andra Kammaren att afslå grundlagsändringsförslaget.

Herrar John Olsson och Fjällbäck förenade sig med herr Hedin.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

När jag i dag gick till detta plenum, så hade jag föresatt mig att
icke begära ordet i vidare afseende än att till protokollet anmäla, att
jag kommer att rösta för bifall till det föreliggande förslaget. Men
nu har ju så mycket blifvit sagdt, att herrarne torde ursäkta, att jag,
då jag nu fått ordet, ber att få yttra mig något utförligare; jag vill
härvid icke uppehålla mig vid att anföra siffror, ty sådana hafva ju i
tillräcklig myckenhet blifvit anförda, eller vid lagförslagets formulering,
enär äfven härom är tillräckligt sagdt, utan endast vid ett och annat
af hvad i öfrigt yttrats.

Här har så allvarsamt och med så stor tonvigt framhållits, att
detta förslag skulle förstöra all möjlighet för denna kammare att verka
för sparsamhet i statshushållningen. Den siste värde talaren upprepade
detta åtskilliga gånger, och andra ha också sagt detsamma.

Jag tror just, att om förslaget bifalles, så kommer man derigenom
bättre i tillfälle att befrämja sparsamheten, ty jag är öfvertygad om
att just vi från landet, landsbygdens representanter, äro de som bäst
känna, hvad hvarje öre är värdt, som utgår i skatter och som man
här talar om. Icke har man någon sparsamhet att vänta från städerna;
det har erfarenheten visat, åtminstone under den tid, som förflutit,
sedan jag kom hit som riksdagsman. Det kan väl hända, att det
tinnes en och annan vän af sparsamhet bland städernas representanter,
men i regeln är det just dessa, som rösta för de högre anslagen. Det
påståendet vill jag allvarligen tillbakavisa, att det är landsbygdens
representanter, som i allmänhet rösta för de större anslagen. Och jag
är öfvertygad, att det komma de icke att göra hädanefter heller, utan
de komma tvärt om att tillse, att icke utgifterna stiga, der man har skäl
att antaga att de kunna reduceras. Och jag tror, att, om detta förslag

N:o 11. 36

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring bifalles, Första Kammaren kommer snarare att gå i reformvänlig rigtll
fif % "»““Bi iy jag bär den förhoppningen, att då skall Första Kammaren
28 riksdags- kanske snart nog gifva med sig i den kommunala rösträtten, så att
ordningen, man i det fallet får större inflytande på valen till Första Kammaren.

(Forts.) Men, mine herrar, äfven om det icke skulle ske, så tror jag, att så
många landsting inom vårt land hafva den öfvervägande magten att
kunna välja sparsamme män, så att om det skulle visa sig, att det
skulle gå åt motsatt håll, skulle man kunna välja sparsamme män och
reglera rätt betydligt. Derför tror jag icke. att det är någon farhåga
att tala om, att man skulle brista i sparsamhet inom denna kammare
eller förlora något af dess inflytande i detta fall.

Det kan icke försvaras från det hållet, att man vill afslå förslaget
på den grund, att man vill befrämja sparsamhet; utan jag tror tvärt om,
att man just genom att antaga detta förslag skulle befrämja sparsamhet.

Sedermera har man sökt framhålla, att det är icke endast detta
skälet, sparsamhet, utan ett annat skäl, konservatism och liberalism.
— Ja, mine herrar, det tror jag att man får talas vid om på något
annat sätt. Icke kan man säga, att man befordrar liberalismen genom att
afböja förslaget. Ty jag vill dervid instämma i hvad en talare på
stockholmsbänken sade •—• som jag tyckte vara ganska rigtigt — att
svenska folket är ett frisinnadt folk. Jag tror det är så. Och jag
tror, att vår historia också visat detta under århundraden och årtionden
efter hvarandra. Men till dessa personer, som tala om liberalism och
frisinne, vill jag säga, att det är icke möjligt, att sådana frågor kunna
lösas, förr än svenska folkets öfvervägande flertal har samma uppfattning
— och icke skulle det vara lyckligt heller, så att jag tror, att
man får inskränka talet om liberalism, till dess hela svenska folkets
flertal är öfvertygadt att omfattande reformer äro nyttiga för det hela.
Således tror jag icke att detta är något skäl.

Jag skulle verkligen vilja sysselsätta mig litet med den siste värde
talaren. Men han var ju öfver hela verlden. Som herrarne hörde,
talade han om Frankrike, Belgien, Holland, Amerika och var öfver
allt, i sådana saker, som jag icke tror kunna tillämpas på oss. Han
lade mycken tonvigt på att reaktionen rufvade ''öfver landet, och det
sade han ett par gånger. Ja, mine herrar, det beror på hvad man
menar med reaktion. Kunna herrarne finna eu enda fråga, der Andra
Kammaren gått reaktionen till banda? Jag har varit riksdagsman i
öfver tjugu år. Men jag har icke funnit, att man gått bakåt i en enda
fråga, utan man har gått framåt, om icke med stora steg, så dock
något. Jag kan derför icke dela hans uttalande i det fallet. Icke kan
väl den värde talaren rimligtvis fordra, att Riksdagen skulle stifta
lagar, som skulle lemna obestraffade sådana tankar, som han för några
år sedan uttalade, att man skulle kunna misshandla vår regering och
stå och moja sig med att reglera brasor. Nej, det är icke möjligt.
Det får väl vara någon eftertanke.

Den förste talaren på stockholmsbänken, som höll föredrag bär
öfver en timmes tid, lade vigt på ett förhållande, som jag trodde vara
ett skäl, och som jag derför antecknade. Han sade att det var ovederläggligt,
att en regering skulle kunna missbruka den reglering af valkretsarne,
som nu skulle komma i regeringens händer. Det tyckte

37 N:o 11.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

jag var ett skäl. Meu när jag tänkte efter, att en regering icke får Om ändring
reglera oftare än hvart tionde år och att tillika, under den tid jag(“f sb ^ ^
varit riksdagsman, det varit icke mindre än sex gånger ombyte af rege- 2’s r''iksilagS.
ring, så kan det ju hända, att en regering, som skulle vilja miss- ordningen.
bruka sin magt, icke får någon reglering i sina händer, och då blir det (Forts.)
icke så farligt i det fallet. Ty regleringen sker, som jag nämnt, blott
hvart tionde år, så att den faran tror jag vara mycket aflägsen, helst
som regleringen måste ske inom vissa gränser.

Nu vill man inblanda en hel del andra saker och försöka att föra
oss landtman från den uppfattningen, att det skulle vara nyttigt, om
detta förslag bifölles. Ja, miue herrar, jag tror icke, huru vackert
herrarne än må tala, att vi landtman kunna bibringas den uppfattningen,
att det vore klokt att afstå förslaget. Ty på samma gång är det
alldeles tydligt, att dessa landets inbyggare, som synas mig hafva
rättighet att i något öfvervägande antal representera landsbygden —
att de nu skulle för all framtid förkasta för sig möjligheten att få ett
sådant inflytande. Det tycker jag verkligen är för mycket begärdt.

Jag kan förstå och högakta att städerna hälla igen. Men att försöka
gå så långt, att de säga till oss landtmän: »var så god och låt bli»,
det tycker jag är orimligt, ty det skulle lända till egen ofärd. Det
tror jag icke går ihop.

Här lades mycken vigt på att man icke skulle beröfva städerna
deras lagligen förvärfvade rätt. — Ja, mine herrar, att ändra lagligen
förvärfvad rätt — det bar man gjort förr. Det skedde vid nuvarande
riksdagsordningens antagande. Jag läste i somras dessa minnen af
Louis De Geer, vår riksdagsordnings författare. Han säger der i delen
II sidan 23: »Så vidt möjligt varit, har den jordegande klassens öfvervigt
blifvit i vår representation begränsad, till och med på rättvisans
bekostnad, då för hvarje riksdagsman från landet i regeln fordras dubbel
folkmängd emot hvad som fordras för stad, och då från valrätt till
Andra Kammaren uteslutits alla de hemmansegare, hvilka icke ega
fastighet till värde af 1,000 kronor, men som efter gamla riksdagsordningen
egde valrätt inom bondeståndet». Här är ingenting annat i
fråga än att återföra något af detta. Nu säger man: i regeln har
dubbel representationsrätt tillerkänts städerna. Men i verkligheten,
mine herrar, huru är det då? Jag har i tjugu år representerat den
ort, som jag nu representerar. Men då jag först kom hit, sä fattades
i den valkretsen femtio personer i antalet 40,000, När jag då mötte
här, fans det en representant från Visby, som representerade 6,000
personel-. Det var så nära sju gånger mera, som han hade större
representationsrätt efter folkmängden än jag. Således finna herrarne,
att det är icke så orimligt begärdt af oss, om någon begränsning i
stadsrepresentanternas antal eger rum.

Det är derför jag tror, att representanterna från landsbygden icky
skola taga det intryck, som man här vill försöka att bibringa oss. Te
jag tror, att vi skulle komma i ett olyckligt förhållande och att härmed
vårt riksdagsarbete skulle förryckas — och det kan snart gå. Nej,
mine herrar, låt landets lugna och fridsamma och — jag tillägger det —
också reformvänliga folk hafva större inflytande i denna kammare;
och jag tror att det skall gagna det hela. Ty då, om reformer ske,

N:o 11. 38

Onsdagen den 28 Febrnari, e. m.

Om ändring så ske de med folket och med dess önskan; men eljest skulle de kunna
15 te 22 >,ma gå emot folket; och det tror jag icke vore lyckligt.

28 riksdags- Jag vill nämna några ord med anledning af talarens på stockordningen.
holmsbänken yttrande om att han under den tid han tillhörde re(Forts.
) geringen sått ut frön till godt förhållande i landet. — Ja, mine herrar,
det torde vi minnas litet hvar, att det frö, som han afsåg att han utsådde,
icke var af någon gammal god svensk art utan var egnadt att
medföra en söndring hufvudsakligen emellan land och stad, ja äfven
delar af landsbygden, nemligen i samarbetet till fosterlandets ekonomiska
bestånd och utveckling, ja äfven på andra områden.

Jag beklagar verkligen, att sådan sådd har skett, men jag hoppas,
att dessa frön må snarligen förmultna, så att vi alla åter må kunna
ena oss i ett godt samarbete för fosterlandet och glömma de strider,
som då uppkommo mellan stad och land, och att de till sin häftighet
må vara utkämpade.

Då jag hyser denna uppfattning, hoppas jag, att landsbygdens
representanter i dag icke skola förglömma, att vi endast hafva att
häfda den urgamla rätt svenska allmogen alltid egt. Om vi, såsom
jag nyss antydde, gifva akt på häfdernas vittnesbörd, skola vi nogsamt
finna, att i ögonblick, då det gält att handla i fosterlandets sanna
intresse, har det alltid varit den svenska allmogen, som varit beredd
härtill.

Den värde talaren på stockholmsbänken herr Themptander slöt sitt
anförande med att yrka afslag — för att befrämja fosterlandets lugna
utveckling. Jag för min del skall, just för att i verklig mening befordra
vårt fosterlands lugna utveckling, på det lifligaste yrka bifall
till det hvilande grundlagsändringsförslaget.

Med herr vice talmannen instämde herrar Rydberg, Ericsson i
Norrby, Anderson i Tenhult, Svensson i Rydaholm, Uazén, Erickson
i Bjersby, Sjöberg, Johansson i Berga, friherre von Knorring,
Andersson i .Skeenda, Anderson i Himmelsby, Kunilin. Jakobson,
Andersson i Ohrstorp, Odqvist, Carlsson, Nilsson i Tönnersa, Engström,
Lind i Gerum, Johansson i Dingle och friherre Åkerhielm.

Herr Magnusson: För min del kan jag icke finna annat, än att
en fixering af ledamöternas antal i Andra Kammaren är nödvändig.
Jag ber derför få tillkännagifva, att jag kommer att rösta för det
hvilande grundlagsändringsförslaget. Jag gör det så mycket hellre,
som jag vet, att den valkrets af 38,000 personer, som jag representerar,
delar denna min uppfattning.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till förslaget
och hoppas, att det kommer att vinna liflig anslutning i denna kammare.

Herr Andersson i Backgården instämde häruti.

Herr Wittsell: Då jag vid föregående riksdagar icke yttrat mig
i denna fråga, har jag i dag begärt ordet, icke derför att jag tror mig
kunna framlägga några nya och vigtiga skäl, utan fastmer derför att

39 X:o 11.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

ingen skall kunna säga, att jag dolt mitt handlingssätt i den hop rullade

sedeln. , u, fe, 22 och

Här har yttrats, att om vi förkasta det nu föreliggande torsiaget, 2S riksdag,.
skall måhända redan i år ett annat framkomma, som är bättre. Ja, ordningen.
det låter ju ej förneka sig, att så möjligen skulle kunna ske. Men (Forts.)
en helt annan fråga är, om ett sadant förslag, i fall det i år, vunne
båda kamrarnes godkännande, äfven komme att antagas tre ar härefter.
Det torde vara mycket ovisst. För min del kan jag derför ej
vara med om att förkasta det nu föreliggande. o

Här är äfven yttradt, att vi nu tvärt emot städernas vilja söka sa
att säga tvinga oss till denna förändring. Men jag kan för min del
ej inse, att den ringaste orättvisa tillfogas städerna, då de få behålla
det antal riksdagsmän de redan hafva. Skulle det fortfarande ga till
på samma sätt som hittills, att landsbygdens representantantal allt
fort skulle förminskas, så skulle det enligt min öfvertygelse i en framtid
blifva mycket svårare att genomföra en representationsförändring.

Jag för min del kan derför ej vara med om att låta förslaget falla,
utan måste rösta för detsamma. Och jag gör detta icke blott på grund
af min egen personliga öfvertygelse, utan äfven derför, att jag vet mig
handla i fullaste öfverensstämmelse med mina valmäns önskan.

Herr Lundell: Med anledning af den långt framskridna tiden

skall jag blott angifva min ståndpunkt i frågan, och jag kan göra detta
genom att förklara mig instämma med herr vice talmannen i det
anförande han nyss hållit.

Herr Larsson i Mörtlösa: Man anade säkerligen icke vid den

nuvarande riksdagsordningens antagande, att den proportion, som då
förefäns mellan stad och land, skulle förändras så väsentligt som nu
skett. Emellertid tyckes man nu vara ense om att eu förändring är
nödig och nyttig så väl beträffande förhållandet mellan städs- och
landsortsrepresentanternas antal som äfven beträffande antalet riksdagsmän
i dess helhet. Representantantalet utgjorde efter representationsreformens
genomförande 135 från landet och 55 från städerna. Om
samma proportion bibehölles nu som da, sa skulle när representantantalet
från landsbygden bestämmes till 150 — stadsrepresentanternas
antal utgöra blott Öl. Man kau då icke gerna påstå, att siffran 80
är för lag. Då dessutom nu t. ex. Berlin nöjer sig med 6 representanter,
Köpenhamn med 9 och Kristiania med 4, så tyckes Stockholms
stad böra vara tillfreds med 21 representanter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till förslaget.

Herr Andersson i Ölsund: Jag ber endast att fa gifva till känna,

att jag kommer att rösta för bifall till förslaget.

Herr Näslund: Då jag anser det vara min pligt att låta både

denna kammare och mina komittenter veta den åsigt, som jag hyser
angående detta förslag, skall jag be att få tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för bifall till förslaget. Jag gör det så mycket hellre,
som jag hvarken af förslagets innebörd eller af de yttranden, som i

N:o 11. 40

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

°?&infin,9, da§ hållits mot detsammas antagande, kunnat finna, att någons rätt i

jV ff 22 0c’Amlnsta mau kommer att kränkas genom detsamma.

28 riksdag8- Jag yrkar således, herr talman, bifall till förslaget.

ordningen.

(Forts.) Herr Wijkander: Jag har redan instämt med en talare på

stockholmsbänken, och skulle derför icke hafva begärt ordet, om icke
fran statsradsbänken åtskilliga siffror blifvit anförda af sådan natur,
att jag anser dem förtjena ett bemötande.

Det är rätt ofta man inom denna kammare hör enskilda medlemmar
begagna siffror på ett sådant sätt, att man är böjd för att
derom använda uttrycket »sifferlek». Men då siffror förekomma i yttranden
från statsrådsbänken, väntar man, att de skola vara af verkligt
objektiv och tillförlitlig beskaffenhet. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har uppläst ett anförande, som han redan 1892
höll. Man förvanade sig da öfver att dessa siffror, som framkommit
genom en rent aritmetisk operation inom statistiska byrån, anfördes
utan någon kritik. Man förvånas ännu mera, då de denna gång
citeras, icke såsom ett kuriosum, utan så, att herr statsrådet sjelf synes
anse dem fortfarande vara fullt tillförlitliga. Man har dock några års
erfarenhet af hvad dessa siffror innebära. Man vet, att felen redan
visat sig under de tre förflutna åren synnerligen tydligt. Beräkningarna
voro gjorda under antagande af en årlig tillväxt af 2‘/2 procent
i städernas befolkning; men det har visat sig, att tillväxten endast
varit under 1891 1,47, under 1892 l,oe och under sistlidet år ungefär
1 procent. Det har således visat sig, att tillväxten varit betydligt
långsammare, än man kunnat vänta. Man har i samma riksdagshandlingar,
der herr statsrådets yttrande år 1892 finnes, anfört en°uträkning
af huru det skulle gestalta sig detta år med denna sak. Och
huru är det nu? I stället för den beräknade tillväxten af 6 stadsrepresentanter
har ökningen utgjort endast 2. Det har således visat
sig, att man har att beräkna en betydligt långsammare tillväxt äu då
kunde antagas. Men när man söker bygga sina invändningar emot
den af åtskilliga stadsrepresentanter framlemnade motionen på beräkningar
sådana som de nyssnämnda, så måste jag säga, att sådana invändningar
ega mycket liten betydelse. Men, herr talman, denna
motions syfte var icke att i detalj framställa något förslag. Den innehöll
egentligen ett framhållande af tvenne vigtiga principer: den ena,
att stadsrepresentanterna borde medgifva lämpligheten af att särskildt
de stora° städernas representantantal minskades; den andra, att då
genom sådan minskning äfven tillväxten af medlemmarnes antal i
denna kammare skulle påverkas, man också medgåfve eu motsvarande
reduktion af Första Kammarens tillväxt. Under sådana förhållanden
hade jag knappast väntat, att konstitutionsutskottets vice ordförande
skulle påstå, att stadsrepresentanterna vore en lämpligare korporation
att i detalj utarbeta sådana bestämmelser än konstitutionsutskottet
sjelft — detta utskott, der medlemmarne äro vana vid sådana undersökningar
och der frågan kan påräkna ett mångsidigt bedömande.
Man kunde derför vänta, att på grund af stadsrepresentanternas motion
ett förslag skulle inkomma till kamrarne, som vore vida bättre än det
nu hvilande.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

41 N:o 11.

Man framkastar gång på gång denna motsats mellan stad ock Om ändring
land såsom försvar för det hvilande förslaget. Jag vågar påstå, att;“-f §§ ®> 13\
detta icke är att tala öppet. Det är icke derför, att det finnes en r\ksdaå$-

motsats mellan stad och land, som förslaget fått den formulering, ordningen.
under hvilken det nu föreligger, utan just derför att samarbetet mel- (Forts.)
lan stad och land varit så godt, derför att samverkan mellan stadsrepresentanterna
och ett större antal landtmän varit så kraftig, att eu
dam upprests, emot hvilken många af det nya systemets vågor brutit
sig utan vidare verkan. Det hvilande förslaget är ett försök af det
nya systemets män att stäcka motståndet emot genomförandet af deras
reformatoriska sträfvanden.

Jag är öfvertygad, mine herrar, att det hvilande förslagets uppkofsmän
icke komma att skörda några goda frukter af sin uppfinningsförmåga.
Jag är öfvertygad, att det i denna kammare skall finnas
så stor motståndskraft, äfven om förslaget antages, att segerglädjen
skall blifva kort.

I intet annat land har ett sådant förslag kunnat framläggas som
detta. Jag talar icke om oformligheten i stiliseringen, utan om innehållet.
Vid hvarje omreglering af valkretsarne skall så stort missnöje
uppstå, att det ej skall dröja länge, förrän denna fråga återkommer
på dagordningen. Jag beklagar, att genom detta förslag ånyo
framhållits denna motsats mellan stad och land, som alla önska se
aflägsnad, så vidt möjligt, och som under de sista åren allt mer försvunnit.
Med den betydelse industrien i våra dagar fått, med den
utsträckning kommunikationerna erhållit, då man ser jernvägs- och
telefonnätet utsträckas till landets aflägsnaste delar, kan man vara
fullt öfvertygad om att så småningom landets och städernas intressen
så sammanväxa, motsatsen så utjemnas, att det visar bra liten statsmannablick,
om man vill antaga ett förslag, som just framhåller denna
motsats mellan stad och land.

Herr talman, mine herrar! Jag har redan, genom att underteckna
den motion jag nyss omnämnde, angifvit min ställning i frågan. Men
jag anhåller nu ytterligare få yrka afslag på det hvilande grundlagsändringsförslaget.

Herr Schödén: Herr talman! Jag vet väl, att den föreliggande

frågan blifvit så utdebatterad och af hvar och en ledamot i denna
kammare så väl öfvervägd, att all vidare diskussion visserligen icke
torde kunna inverka på utgången.

Min afsigt är också nu endast att få till protokollet antecknadt
min ståndpunkt till frågan och blifvande votum.

Det synes mig då först och främst ostridigt, att vår nuvarande
representation är på väg att utveckla sig i medlemsantal långt utöfver
hvad som efter våra förhållanden är lämpligt och nödigt, samt att
denna tillväxt, hvad städerna angår, börjar urarta till en allt större
orättvisa gent emot landsbygden. Ett förslag föreligger nu, afsedt att
åtminstone i någon mån stäfja detta missförhållande, hvilket man på
alla håll måste erkänna för närvarande förefinnes. Mot detta förslag
har man emellertid anmärkt, att det skulle rubba magtställningen
mellan kamrarne vid de gemensamma voteringarna och försämra spar -

N:o 11. 42

Onsdagen den 28 Februari, e, m.

Om ändring samhetsväunernas ställning i detta afseende. Man har nu eu längre
“/ §§ 13>''tid hört och sett detta tema varieras i alla möjliga tonarter till landt åg

Riksdags-m*nnens uppbyggelse, alldeles såsom om denna vore den enda synordningen.
punkten, ur hvilken frågan af dem borde betraktas. Nu veta vi alla,
(Forts.) att detta förhållande, som man vill befara, icke skulle inträffa genast
vid förslagets antagande, utan beräknats att förekomma i någon mån
uti framtiden. För min del finner jag dessa hänsyn betydligt öfverdrifna,
enär man tydligen icke kan räkna hvarje ny tillkommen stadsrepresentant
såsom en gifven sparsamhetsvän. Jag tror, att det för
landtmännen vore säkrast att i detta afseende räkna mest på sig sjelfva.
Deremot är jag icke fullt öfvertygad derom, att stadsrepresentanterna
sjelfve hafva uppfattat frågan hufvudsakligen från den synpunkt, som
de äro så angelägna att framhålla för landtmännen. Ty om de gemensamma
voteringarna för dem vore hufvudsaken, så blir det åtminstone
för mig oförklarligt, huru en så skön harmoni kan förefinnas i denna
fråga mellan sä vidt skilda politiei som stadsrepresentanterna, hvilka
måhända just vid de gemensamma voteringarna komma att mötas såsom
motståndare sins emellan. Det synes mig, att jemväl detta förhållande
borde mana hvarje landtman till eftertanke, huruvida det
icke här kan vara meningen att genom ett afslag så att säga slå två
flugor i en smäll, samt huruvida det icke egentligen blir landtmännen,
som träffas af slaget. Man söker visserligen lugna i detta afseende
med hänvisning till nuvarande sympati mellan representanterna från
stad och land, men denna synes mig dock vara en alltför klen garanti
i jemförelse med ett rättvisare grundlagsstadgande. Opinioner och
partibildningar vexla, såsom vi veta, men grundlagar böra, synes det
mig, icke byggas på tillfälliga sådana, utan framför allt på hänsyn
till rättvisa och billighet. Det är på grund häraf som äfven jag, herr
talman, ansluter mig till dem, som yrkat bifall till det föreliggande
förslaget.

Herr Eriksson i Diger ed: Då jag icke förut i denna kammare

har tillkännagifvit min ställning till det hvilande grundlagsförslaget,
och dä jag föredrager en öppen bekännelse framför att gömma mig
bakom den slutna voteringssedeln, så ber jag att blott med några få
ord få tillkännagifva och motivera min ståndpunkt i frågan.

Det har här anförts så mycket med afseende å det hvilande förslaget,
både för och emot detsammas antagande, att jag icke behöfver
repetera något af hvad som i detta afseende blifvit sagdt.

Jag vill blott erinra om hvad en mycket framstående talare på
stockholmsbänken särskild! i tvenne hänseenden anmärkte såsom svaghet
i det hvilande förslaget. Det ena var att fixeringen vore ett afvikande
från vår nuvarande riksdagsordnings former samt ett brytande
af den princip, hvarpå denna hvilade. Jag medgifver sanningen häraf
och är för min del öfvertygad derom, att det vore lämpligt, om man
kunde utfinna något annat mera tillfredsställande sätt att lösa denna
fråga. Jag tror nemligen, att grundlagarna äro de former, inom hvilka
det politiska lifvet rör sig, och dessa böra derför vara sinsemellan
öfverensstämmande. Derutinnan finnes således eu farhåga, som äfven
jag hyser i fråga om antagandet af det hvilande förslaget.

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

43 N:o 11.

Den andra anmärkningen, som jag äfven anser vara till en del Om ändring
befogad, gäller den magt förslaget vill inrymma åt regeringen att °f §§ 6< 13 <
reglera valkretsarna, särskilt de mindre städernas. Huruvida all den^
vigt, den ärade talaren lade derpå, verkligen kan hafva sin fulla be- ordningen.
fyllelse, det lemnar jag derhän, men jag tror dock, att det möjligen (Forts.)
kan ligga någon fara i det antydda afseendet.

Samme talare gjorde äfven eu annan anmärkning mot förslaget,
en anmärkning hvilken genomgått alla yrkanden på afslag, som här i
dag blifvit gjorda, nemligen att förslaget skulle afse en vingklippning
af Andra Kammaren och derigenom stärka Första Kammarens magt.

Jag har sökt att följa med och så opartiskt som möjligt bedöma
denna fråga och får verkligen säga, att ingenting varit en tyngre sak
för mitt samvete, än att blifva ense med mig sjelf rörande den ståndpunkt,
som jag måst intaga angående denna fråga. Vid närmare skärskådande
har jag emellertid icke kunnat finna annat än att, när allt
kommer till kritan, det som anmärkts i fråga om denna vingklippning
är fullkomligt ogrundadt. Ty det är endast under en förutsättning,
som det kan vara möjligt, att Andra Kammaren skulle — i förhållande
till den Första — fä en gynsammare ställning än den nu har, och
det vore, att allt blefve status quo, och ingen förändring härvidlag
vidtoges för att begränsa tillväxten inom den Andra. Under denna
förutsättning skulle möjligen Andra Kammarens magtställning växa
den Första öfver hufvudet. Men denna förutsättning bortfaller ju,
då förslagets motståndare erkänna nödvändigheten af en begränsning;
men skall åter en sådan komma till stånd, så är frågan den, om verkligen
Första Kammaren kan acceptera ett förslag såsom halande grundlagsförslag
med mindre än att Första Kammaren tillerkännes den
samma situation, den nu har. Om det är allvar af dessa herrar, som
yrka afslag å förslaget, att en begränsning verkligen behöfves, så
förfaller alltså det väsentliga af denna anmärkning, att Andra Kammarens
ställning skulle genom antagandet af det hvilande förslaget
blifva försvagad gent emot den Första Kammaren.

Deremot hade jag i likhet med herr Johansson i Noraskog m. fl.
helst önskat, att frågan uppskjutits till dess den kommunala rösträtten
blifvit utredd, och att man uppgjort eu kompromiss i dessa båda frågor.

Om dertill funnes någon möjlighet, skulle jag rösta för afslag. Men
jag ser alltför väl, hurudan situationen nu är. Frågan afgöres i natt,
och det hvilande förslaget antages såsom grundlag. Sedan ega vi icke
mer något tillfälle att uttala oss i frågan, och då är det fara värdi,
att de landtinannarepresentanter, som rösta emot förslaget, komma
med eller utan grund att beskyllas för att de icke så mycket bevakat
sina valmäns intressen, så att de ansett det vara behöfligt att få mera
likställighet mellan land och stad. Men deremot anser jag, att det
hvilande förslaget, ehuru dess princip icke är den bästa, innebär en
gärd af rättvisa mot laudsbygdeus valmän, i det dessa skola tillerkännas
större — i förhållande till städernas — inflytande än förut, och
det afser ju att med tiden skapa likställighet emellan land och stad.

Uerrarne må säga och invända hvad som helst, så är frågan en
magtfråga. Den politiska situationen blir icke alltid hvad den nu är.

Vindarne kunna kasta om, och vi veta icke, huru det då kan gå.

N:o 11. it

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

Om ändring Då jag nu öfverväger skälen såväl emot som för förslaget, så finner
15 fe 2‘‘ oc''^ de sistnämnda vara öfvervägande; jag anser nemligen framför allt,
28 riksdags■ landsbygdens valmän böra beredas och tillförsäkras samma inflyordningen.
tande i Riksdagen som städernas och att förslagets principiella brister
(Forts.) icke kunna omintetgöra nämnda faktum. Jag beklagar sjelf, att jag
kommit i så konservativt sällskap — något som icke är vanligt för
mig — men det hindrar i alla fall icke, att jag yrkar bifall till förslaget
och kommer att gifva min röst för detsamma.

Herr Svensson i Olseröd: Jag skall med anledning af den långt
framskridna tiden inskränka mig till att yrka bifall till förslaget.

Herr Petersson i Brystorp: Jag har verkligen varit mycket tveksam
i denna fråga, då jag är lifligt öfvertygad om nödvändigheten af
den politiska rösträttens utsträckning och den kommunala rösträttens
inskränkning. Jag har trott, att dessa senare frågor bort lösas förr
än denna. Men då jag i dag från statsrådsbänken hört, att regeringen
påtänkt något i den saken och att en utredning deraf kommer att
ske, så hoppas jag, att äfven den skall komma att lösas, så att det
blir bättre sörjdt för rösträtten och så att de, som få pålagor, äfven
må få rättigheter.

Jag har under hela denna dags diskussion icke hört förnekas nödvändigheten
af en begränsning af riksdagsmännens antal. Icke heller
jag vill neka det, ehuru jag måste öppet bekänna, att jag tycker, att
Första Kammaren enligt detta förslag får något för stor fördel. Jag
beklagar ändå, om detta förslag skulle förkastas. Visserligen hafva
här framkastats andra förslag; men det är icke säkert, att de kunna
vinna tillslutning. Andra Kammaren kan i denna fråga ingenting
åtgöra mot Första Kammaren, utan denna har rätt att säga nej, och
förr än man visat Första Kammaren något tillmötesgående, kan man
icke vänta något från den. Då jag tagit detta i öfvervägande, har
jag slutligen kommit till det resultat, att jag kommer att rösta för
bifall till det hvilande förslaget.

Herr Petersson i Boestad: I denna sena timme skall jag

inskränka mig till att endast yrka bifall till förevarande grundlagsändring.

Herr Jönsson i Mårarp: Jag har aldrig hyst någon tvekan

om förevarande förslag, och jag gör det icke heller nu. Derför ber
jag att få till protokollet anteeknadt, att jag kommer att rösta för
förslaget.

Herr Ola Bosson Olsson: Som diskussionen redan varat så
länge, skall jag icke bidraga till att ytterligare förlänga densamma.
Jag vill endast tillkännagifva, att jag kommer att rösta för det hvilande
förslaget.

Herr Waldenström: Jag har flera gånger uttalat min åsigt i
denna fråga och skall derför icke upptaga tiden med att upprepa hvad

Oasdagen den 28 Februari, e. m.

45 N:o 11.

jag förut sagt, utan vill endast tillkännagifva, att jag intager nu Om ändring
samma ståndpunkt som förr, och kommer derför att rösta mot det “/ §§ 6> 13•
hvilande förslaget.

ordningen.

Herr Johansson i Strömsberg: Jag ber få gifva till känna, att (Forta.)
jag kommer att rösta för det hvilande förslaget.

Herr Dahlberg: Då debatten alltmer antagit formen af öppen
votering, skall jag be få tillkännagifva, att jag kominer att rösta för
det hvilande förslaget.

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall endast be få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till det hvilande grundlagsändringsförslaget.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall icke upptaga tiden med något
anförande oeh utvecklande af de skäl, som jag för min del anser ligga
till grund för antagande af detta förslag, som nu är i fråga, och hvarför
jag ämnar lägga min voteringssedel för detsamma. Blott ett kan
jag nämna, att jag förut vid flera tillfällen, då denna fråga varit före
inom Riksdagen, tillkännagifvit, att jag velat vara med om att antaga
förslaget, och vid ett särskilt^ tillfälle förra året uttalade jag mig
äfven i den rigtningen, samt att jag antog, att Andra Kammaren, när
frågan åter igen komme före, då skulle bifalla förslaget. Jag har
alltså ingen anledning att nu frångå min förut uttalade åsigt, och
kommer derför, som sagdt, att rösta för detta förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Jag ber att få till protokollet antecknadt,
att jag kommer att rösta för det hvilande förslaget.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Att eu så vigtig
fråga som denna bör hafva undergått en allsidig pröfning, derom tror
jag att vi litet hvar kunna vara ense. Derom äro vi kanske också
rätt många ense, att det förslag, som nu föreligger till behandling,
icke är i allo tillfredsställande. Åtminstone får jag tillkännagifva, att
det icke är helt och hållet sådant, som jag skulle hafva önskat detsamma.
Här har yttrats, att vi genom antagandet af detta förslag
skulle stärka Första Kammaren, men vi få väl icke räkna allenast med
följderna, sådana de blefve, om detta förslag skulle antagas, utan vi
fa väl äfven se till, hurudana följderna skulle blifva, om förslaget
händelsevis folie. Jag har sökt reda dessa frågor för mig sjelf och
kommit till den öfvertygelse, att, derest förslaget faller, detta skulle
kanske mera bidraga till att stärka reaktionen i denna kammare, än
hvad förhållandet skulle blifva, om detsamma blefve antaget. Den,
som känner förhållandena ute på landsbygden och vet med hvilket
intresse denna fråga följes der, har nog redan klart för sig, att derest
detta förslag faller, dess fall skall väcka en sådan storm af ovilja
öfver landsbygden, att man kan vara öfvertygad om att vid valen till
nästa period, då ett nytt förslag skall komma att antingen pröfvas
eller möjligen antagas, i fall ett förslag innan dess förklarats hvilande,

N:o 11. 46

Onsdagen den 28 Februari, e. in.

Om ändring denna kammare skall få ett annat utseende, än den nu har. Det blir
ii fe 22 J«?;Aicke vk soni d* k°mma att pröfva detta förslag. Det blir helt andra
28 riksdags- VeTS0V[er'' som skola gå Första Kammarens ärenden betydligt längre,
ordningen, än vi vilja.

(Forts.) Och jag undrar, mine herrar, om det skulle vara för stadsrepresen tanterna

mera tillfredsställande att få ett förslag, som inskränkte deras antal
så, att de framdeles skulle utses enligt samma grunder som landsbygdens.
Detta förslag kan visserligen sägas inkräkta på städernas representationsrätt;
men det inkräktar ju ej i den mån, att det kan sägas vara orättvist.
Från första stund, nemligen år 1867, då vår nuvarande riksdagsordning
började tillämpas, hade dock städerna ej fullt 29 procent af representanterna
i denna kammare. Enligt det nu framlagda förslaget skulle
de få 35 procent. Landsbygdens representanter hade år 1867 71 procent
och skulle efter detta få 65. Således har det icke gjorts någon
inskränkning för städerna. Och jag antager, att samma goda förhållande,
som hittills varit rådande mellan stad och land, icke på
något sätt skulle komma att ändra karakter. Jag kan icke förstå, att
kammarens ledamöter skulle genom ett grundlagsändringsförslags antagande
komma att få andra åsigter i Övriga frågor. Om valmännen
kan ju icke heller tänkas, att de i följd deraf skulle få andra åsigter.
De komma säkerligen att välja likadana personer, som de hittills valt.

Jag kan således icke finna, att vi göra vare sig städerna eller de
frisinnade någon tjenst med att förkasta förslaget; och det är på dessa
skäl, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson, Olsson i Sörnäs och
Back Per Ersson.

Herr Oberg: Herr talman! Mine herrar! Då diskussionen i
denna kammare nu synes hafva antagit karakteren af öppen votering,
ber jag få tillkännagifva, att jag af öfvertygelse, fotad på goda skäl
och grunder, kommer att gifva min röst för det hvilande förslaget.
Jag gör detta desto hellre, som jag vågar hoppas, att denna öfvertygelse
öfverensstämmer med mina kommittenters, och jag anser det vara
ett berättigadt kraf, att fixeringen sker, så att kammarens förstärkning
från landtmännens sida blir mera tillgodosedd gent emot städerna.
Den gamla svenska bondemagten i Sveriges Riksdag anser jag hellre
böra bevaras och stärkas än försvagas.

Jag yrkar bifall.

Herr Jansson i Krakerud: Då det artar sig till öppen votering,
skall jag också taga mig friheten tillkännagifva, att jag 1892 röstade
för det hvilande förslaget och kommer äfven i dag att rösta för samma
förslag.

Herr Olsson i Mårdäng: På samma skäl som den föregående
talaren skall jag äfven omnämna, att jag förut med min röst bidragit
till att detta förslag blef hvilande, och jag har icke, trots allt hvad nu
anförts, kunnat rubbas ur min öfvertygelse och kommer således att
äfven nu lemna min röst för detsamma.

Onsdagen den 28 Februari, e. m. 47 N:o 11.

Herr Anderson i Hasselbol: På samma grunder som de näst Om ändring
föregående talarne skall jag också be få uttala till protokollet, att jag}“^ §§ ^ ^
står på samma ståndpunkt som 1892, då jag röstade för förslaget. riksdagsJag
har sedan dess icke kunnat komma till en annan öfvertygelse än ordningen.
jag hade då, utan står fast dervid och kommer sålunda att rösta för (Forts.)
det hvilande förslaget.

Ofverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på antagande af det
föreliggande grundlagsändringsförslaget och dels på detsammas förkastande;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren antager det från lagtima riksdagen
år 1892 hvilande förslag om ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28
riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt.

Omröstningen visade 181 ja mot 89 nej; och hade alltså förslaget
af kammaren antagits.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit utgången
af voteringen, begärdes ordet af

Herr Svensson från Karlskrona, som yttrade: Då jag anser det
nu fattade beslutet synnerligen ödesdigert och fruktar, att det kommer
att i väsentlig mån hämma det lugna och sansade framåtskridandet,
skall jag be att få inlägga min reservation mot det fattade beslutet.

Reservationer mot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
Gast. Ericsson från Stockholm, Hammarlund, Eklund från Stockholm,

Höjer, Svensson från Stockholm, Jakob Erikson, Berg, John Olsson,
Bergström, Aulin och Hammarström.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
föredragningen af föreliggande memorial till ett kommande sammanträde.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. W. Lindh under 11 dagar från och med den 7 instundande
mars,

herr E. Andersson i Upsala under 14 dagar från och med den
10 instundande mars,

N:o 11. 48

Onsdagen den 28 Februari, e. m.

herr C. Falk under 7 dagar från och med den 3 instundande
mars, och

herr O. Melin under 3 dagar från och med den 3 instundande
mars.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från Yisborgs kungsladugård och bospitalslägenheten
Kohagen till mötesfält för Gotlands infanteriregemente och Gotlands
artillericorps; och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under sjette hufvudtiteln; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 3, angående vissa delar af
tullbevillningen.

Dessa ärenden skulle uppsättas främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,28 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Rättelse

i Andra Kammarens protokoll n:o 10.

Sid. 21 rad 9 uppifrån står: dem,
läs: den

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1894.