RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 10.

Tisdagen den 27 februari.

Kl. |3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 20 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af de på kammarens bord hyllande motioner
hänvisades:

herr D. Perssons i Tällberg motion, n:o 154, till konstitutionsutskottet; herr

O. V. Vahlins motion, n:o 155, till Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 3; och

herr E. Svenssons från Karlskrona motion, n:o 156, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
lagutskottets utlåtanden n:is 11, 12 och 13;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2; och
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande mo 3.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Lilljeqvist
under sex dagar från och med den 2 instundande mars.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,4 2 e. ni.

In fidem
Hj. Nehrmcin.

Andra Kammarens Prot. ISO/,. N:o 10. 1

N:o 10.

2

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Onsdagen den 28 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 21 innevarandemånad
förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren kade inkommit följande sjukbetyg, som upplåstes t

Att riksdagsmannen kerr P. Andersson i Högkil på grund af allmän
svagket ock sömnlösket tills vidare bör afkålla sig från deltagande
i Riksdagens arbeten, intygas härmed på heder och samvete.

Stockholm den 27 februari 1894.

Anton Nyström.

Med. d:r.

§ 3.

Till behandling företogs konstitutionsutskottets memorial n:o 1,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagar.

Dervid förekom i ordningen först det från Riksdagen år 1891
hvilande förslag om ändring af § 25 rilcsdagsordningen.

Enligt detta förslag skulle nämnda § erhålla följande lydelse:

Befinnes vid riksdagsmannaval, hvilka böra med slutna sedlar
förrättas, valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller
färre, än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel
någon tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall
samma sedel anses ogild.

Äro valsedlar till större antal än hälften ogilda och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anstäldt.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Ljungman: Jag hemställer om kammarens bifall till nu
föredragna grundlagsändringsförslag.

Herr Elowson: Såsom kammaren behagade finna, afser det nu
föreslagna tillägget till § 25 riksdagsordningen att förebygga de oegentligheter,
som kunna uppstå derigenom, att röster massvis fiirklaras
ogilda. Emellertid löses nog icke den svårighet, som är förenad med

Onsdagen den 28 Februari, f. m. 3 N:o 10.

dessa oegentligheter, genom den föreslagna ändringen på ett rationelt
sätt. Denna lösning skulle vinnas, om man accepterade helt och fullt
den grundsatsen, att för att vara vald till riksdagsman fordras att
hafva erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Ty det är i alla
fall enligt mitt förmenande medborgarnes förtroende, icke mer eller
mindre konstigt aflattade lagparagrafer, som bör utgöra grunden till
riksdagsmannakallets utöfvande.

Att den nu föreslagna bestämmelsen skulle kunna i vissa fall
verka högst egendomligt, vill jag med ett enda exempel ådagalägga.

Om vid ett val två personer erhålla röster, den ene 210, den andre
200, så förklaras naturligtvis den, som erhållit 210 röster, vara vald.

Sedermera anföres besvär öfver valet. Om det då befinnes, att dessa
210 röster af en eller annan anledning äro ogilda, så förklaras valet
annulleradt och nytt val skall anställas, ty mer än hälften af de afgifna
rösterna äro kasserade och det befinnes inverka på valets utgång.
Men antag nu, att jemte dessa två personer, af hvilka den ene
fått 210 och den andre 200 röster, en tredje erhåller stänkröster, 12
till antalet, hvilka icke inverka i vanlig mening på valets utgång.

Den, som erhållit 210 röster, förklaras vald. Men besvär anföres
öfver valet. De 210 rösterna förklaras ogilda, men de 200 och de 12
förklaras gilda. Då har mindre än hälften af de afgifna rösterna
blifvit kasserad, och då måste'' enligt denna paragraf den minoritetens
representant, som erhållit 200 röster, förklaras vald.

Herrarne behagade således finna, att bestämmelsen icke är rigtigt
lyckligt affattad. Jag uttalade nyss den förhoppning, att man måtte
komma till att helt acceptera den grundsatsen, att för att blifva vald
måste en person erhålla mer än hälften af afgifna röster. Då emellertid
den nu föreslagna formuleringen är bättre än gällande bestämmelser,
har jag icke något annat yrkande att göra än det som redan
blifvit gjordt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef det ifrågavarande
förslaget af kammaren antaget.

Härefter föredrogs det från lagtima riksdagen år 1892 tadlande 0m ändring
förslag om ändring af §§ 6. 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen. ^

Enligt detta förslag skulle ifrågavarande §§ erhålla följande för ■

• i S lii v/d O (J liviL Liv Q Oltt

andrade lydelse:

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, utses af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes eu riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtio
ndcdel af rikets folkmängd.

N:o 10.

4

Onsdagen (lön 28 Februari, f. m.

Om ändring
eif §§ 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

4. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; dock
må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald
riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande
bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda valkretsarne
länder till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman inträda
allenast i det fall, att ledighet uppstår i den valkrets, staden förut
tillhört.

7. Aro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst förestående mom. ännu ej utsett
riksdagsmän, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet
riksdagsmän bör ega rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande af
rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i afseende å ordningen
för sagda rättighets utöfning dessa valkretsar emellan, gälla
till efterrättelse: att nya valkretsar ega företräde framför äldre; att
bland två eller flera nya valkretsar företrädet tillkommer den, som tidigast
utträdt ur landsting; att valkretsar, för hvilka tillökningen i riksdagsmännens
antal är grundad på stadgandena i mom. 2, ega företräde
framför valkretsar, för hvilka sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna
i mom. 4; att bland sådana valkretsar, hvilka på grund
af stadgandena i mom. 2 ega välja ökadt antal riksdagsmän, den har
företrädet, för hvilken detta antal är störst, eller, om antalet är lika
för två eller flera valkretsar, den bland dem, hvars folkmängd mest
öfverskjuter de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarne; att bland sådana valkretsar,
hvilka jemlikt mom. 4 ega utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet
tillkommer den, för hvilken det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverslcott
är störst; samt att i de fall, der folkmängdsöfverskottet,
såsom lika stort för två eller flera valkretsar, ej kan tjena till grund
för bestämmande af företrädet dem emellan, detta skall afgöras genom
lottning inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre
bland fullmägtige i rikets bank och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret.

§ 1

O

O.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
deraf etthundrafemtio för landet och åttio för städerna, väljas

5

N:o 10.

Onsdagen don 2P Februari, f. in.

för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början Om ändring
året näst efter det, under hviiket valet skett. “/ §§ 6< ls<

2. Å landet, hvartill i Iråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses lör hvarje domsaga eu riksdagsman. Understiger dom- ordningen,
sagornas antal etthundrafemtio, skota, för ernående af det bestämda (Forts.)
antalet tilcsdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan härads vis,

indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman.

Öfverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån
sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva
minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en
åttiondedel af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel
af städernas folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än nu
är sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske tenn länsvis, i så många valkretsar,
som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af det i mom, 1 föreskrifva antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmäla valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning
förr än vid de val, hvillia näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola
ega rum. Köping eller annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier,
räknas i fråga om riksdagmanna val fortfarande till landet, till dess
ny valkretsordning varder faststäld.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än åttio tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän tvåhundratrettio iitses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna,

Det antal riksdagsmän, som sålunda bär utses för landet och för städerna,
bestämmes af Konungen vid fastställande af den i mom. 4
omförmälda ordning, dervid i öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 15.

Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas inom september
månads utgång näst före början af de tre år, för livilka valen gälla.

Förordnar Konungen nya val eller afgår eljest riksdagsman för
Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit,
verkställes ofördröjligen inom den i alkrets, som utsett den afgångne,
nytt val för den återstående tiden.

§ 16.

A landet väljes riksdagsman medelst elektorer. För hvarje kommun
utses inför kommunalstämmans ordförande en elektor och der -

N:o 10.

6

Onsdagen den 28 Februari, f. ni.

Om ändring utöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af ett tusen. Desse
vf 16 gg1 o’eh (‘lektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför domhafvanden i
28 riksdags- den domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om två domsagor
ordningen, äro förenade till en valkrets, inför domhafvanden i den af dessa dom(Forts.
) sagor, hvilken den största folkmängden eger.

I de valkretsar, som bestå åt två eller dera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega dock
begagna det omedelbara valsättet, derest flertalet af de röstberättigade
så beslutar. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat, varder sådaut meddeladt Konungens befallningshafvande, som
från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberättigades
röster och utfärdar kungörelse om utgången, efter thy som de
flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. I sistnämnda fall
kan frågan icke förr, än en tid af fem år derefter förflutit, å nyo
upptagas. • Beslutas åter förändringen, träder den i kraft vid det val,
som näst efter en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och
gäller för en tid af minst tern år, hvarefter beslut om dess upphörande
kan på lika sätt som om dess införande fattas. Vid de omedelbara
valen afgifvas rösterna, särskildt för hvarje kommun, inför kommunalstämmas
ordförande eller magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmagts utfärdande åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna å landet till domhafvanden
och för städerna till magistraten i den stad, som största folkmängden
eger.

I stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän, förrättas
valen omedelbart inför magistraten; och må, der flere riksdagsmän
skola utses, staden, på sätt om val till stadsfullmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar. I stad, der magistrat ej finne3, skall
den för sådan stad särskildt tillsatta styrelse eller dess ordförande
taga den befattning med riksdagsmannaval, som enligt denna § samt
§§ 18, 20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande.

§ 22.

1. Är någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
må han deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
i valorten eller, der fråga om val för flera domsagor eller
städer handlagts inom särskilda län, hos befallningshafvande!! i det
län, der slutliga handläggningen skett. För det ändamål eger klaganden
hos domhafvande eller magistrat, som slutligen handlagt valfrågan,
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom högst två
dagar derefter bör till klaganden utlemnas; och skall han, vid förlust
af talan, sist inom åtta dagar efter valförrättningens slut ingifva sina
besvär till Konungens befallningshafvande, som, på sätt i 11 § stad -

7

N:0 10

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

gas, lemnar vederbörande tillfälle att sig förklara samt sist innan
nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar.

2. Den med Konungens befalluingshafvandes utslag missnöjde
eger att, sist inom åtta dagar efter deraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlemna sina besvär, stälda till Konungen, hvarefter
med målet vidare så förhålles, som ofvan i 11 § sägs.

3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse
af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
derå, om afsägelsen egt rum vid valtillfälle; enligt mom. 1 i denna §
och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande,
enligt mom. 2.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag genom val fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att nya val anställas.

Om emellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när
den afgångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om nytt val;
och, då den afgångne vant ledamot af Första Kammaren, att om
ledigheten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om nytt vals
anställande.

Beträffande detta förslag anförde:

Herr Vahlin: Herr talman, mine herrar! Då nu föredragna grundlagsförslag
för första gången i sin ursprungliga Rydinska redaktion
förelåg till kammarens afgörande, förklarade jag mig villig att eftergifva
den särskildt gynnade ställning med hänsyn till representantantal
i denna kammare, som tillförsäkrades städerna vid den stora kompromiss,
hvarur 1866 års riksdagsordning framgick. Jag gjorde det
emellertid endast under bestämdt vilkor, att sådan framtidsbestämmelse
vidfogades detta förslag, att härigenom vunnes säkerhet, att icke alldeles
samma fråga, efter en helt säkert mycket orolig skendöd under
några tiotal af år, skulle å nyo uppstå för att tynga Riksdagens arbete
och förvirra partiställningen.

Om jag än hvarken ansåg hänsynsfullt mot den förlorande parten
eller i öfrigt tillstäudigt att vidtaga en grundlagsändring, som, efter
ett endast temporärt utjemnande, skulle hytta den påtalade orättvisan
från en part öfver till den andra, hyste jag dock redan då den öfvertygelsen,
att landsbygdens och städernas verkliga intressen icke voro
af så skiljaktig innebörd, och än mindre skulle bli det i framtiden,
att särskildt städernas allt fortfarande skulle kräfva dubbel bevakning;
och jag trodde då, som jag tror ännu, på fördelarna af en fixering,
om än genomförd medelst lyckligare funna bestämmelser än det nu
föreliggande förslagets.

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:0 10.

8

Onsdagen den 28 Februari, f. in.

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Kongl. Maj:ts senast framlagda förslag utelenmade emellertid äfven*
det den vigtiga framtidsbestämmelse, jag här omnämnt, som först inflöt
deri genom den reservation, jag vidfogade konstitutionsutskottets
betänkande. Efter detta tillägg kunde jag år 1892, om också icke
utan tvekan, rösta för det förslag, som nu föreligger till definitivt
afgörande.

Det är sant, jag gjorde det icke utan tvekan, och jag uttalade
öppet mina farhågor för följderna för denna kammare af antagandet
af något af de då föreliggande förslagen. Jag skulle önskat, att tvenne
andra reformer äfven samtidigt funnit sin lösning: en sänkning af vilkoren
för valrätt till denna kammare och en begränsning af den kommunala
rösträtten på landet — eu revision således af dessa begge bestämmelser,
af hvilka den ena ger för litet, den andra för mycket af
rätt, men hvilka ändock begge hjelpas åt att befästa samma stora orätt,
mot hvilken hela vår utvecklingsrörelse nu så hårdt bryter sig, och
som den icke kan smyga eller smygas på sida om.

Ingenting hade emellertid då varit att vinna för dessa frågor genom
deras sammankoppling med en länge eftersträfvad reform, af hvars
ensidiga genomförande man då icke öfversåg alla följder, och hvars
förmenta fördelar man då som nu icke så litet öfverskattade. Det
fans emellertid då andra förhållanden, som man kunde hoppas skulle
föra till dessa frågors lösning, förhållanden, som emellertid nu icke
längre finnas.

Man kunde ju ännu vid 1892 års ordinarie riksdag berättigadt
förvänta, att det ständigt växande krafvet på en utsträckt försvarspligt
och härmed förenadt aflyftande af länge och otåligt burna bördor
från vissa samhällsklassers skuldror icke skulle af denna kammare
bifallas utan medgifvande af en lika otåligt efterlängtad medborgarrätt
åt andra och större klasser, som, redan förut mindre gynsamt
stälda i alla hänseenden, skulle få sin fulla anpart med af de nya
bördorna, utan att tillerkännas någon del vid utskiftandet af vederlaget,
och hvilka klasser man dessutom så nyss förut gifvit ett lika
bittert som obestridligt bevis på rösträttsfrågans betydelse, på farao
af att vara skattepligtig men rättslös.

Likaså hade det visat sig, att en stämning för en begränsning af
den kommande rösträtten på landet vunnit en så ökad styrka inom
Första Kammaren, att en reform i detta hänseende äfven kunde anses
förestående.

Man kunde hysa dessa förhoppningar före den urtima riksdagen
— det var de stora löftenas tid — men man kan det icke längre
efter densamma; och i följd häraf torde äfven vi, som före denna urtima
riksdag allt för godtroget röstade för att öka och befästa Första
Kammarens magtställning inom representationen för all framtid, böra,
med de senaste årens erfarenhet för ögonen, undersöka, huruvida vår
ställning till det hvilande grundlagsförslaget icke äfven blifvit en annan,
än den var, då vi första gången provisoriskt godkände detsamma.

Denna undersökning synes mig endast ha till uppgift att besvara
tvenne frågor: eger eu inskränkning af städernas representationsrätt
ännu samma betydelse för landsbygden, som den egde före den ur -

9

N:0 10.

Onsdagen, den 28 Februari, f. m.

tima riksdagen; och kan det berättigadt förväntas, att ett antagande
af föreliggande förslag — det är ett stärkande af Första Kammarens
ställning — skall, om icke öka, så åtminstone icke förminska representationens
vilja och förmåga att lösa de stora frågor, som vår utveckling
nu så allvarsamt ställer för densamma, särskildt de tvenne reformkraf,
som jag här framhållit såsom banbrytande för alla andra?
Det är af det .svar, jag nu måste ge på dessa frågor, som mitt votum
i dag skall bestämmas.

Genom urtima Riksdagens beslut om grundskatternas liksom rustoch
roteringsbördornas afskrifning har den stridsfråga, som allt dittills
stälde lands- och stadsrepreSentanter i skilda läger och härigenom
så olyckligt tilltrasslade vår partiställning, har dock den till sist och
för alltid blifvit fullständigt afskrifven. Den är ett minne blott, om
än som sådant ännu icke ofarlig. Härmed har emellertid vår politiska partiställning
börjat alltmer klarna, andra och högre framtidsuppgifter
kunnat bestämdare framträda och göra sig gällande, på samma gång
det egentliga motivet för en inskränkning af städernas representationsrätt
förlorat sin betydelse.

Inga verkliga intressen för landsbygden hotas numera att af städernas
ökade inflytande skjutas å sido, och under sådana omständigheter
borde de andra skäl, som lör närvarande tala för uppskjutande
af en definitiv uppgörelse dem emellan, kunna fullt och opartiskt komma
till sin betydelse. Det är — för så vidt min syn sträcker sig — endast
onda minneD, som stå oss emellan, men jag skulle vilja hoppas,
att icke många af oss, för att sona dessa gengångare, skola i dag
vilja göra ett gemensamt offer af vår bästa framtidsförhoppning. Urtima
Riksdagen tog bort hvad vi så länge stridt om, men den lemnade
oss tillräckligt att kämpa för och emot, och vi kunna, synes det mig,
i dag bättre häfda den allt fastare sammanslutning, som den politiska
utvecklingen så bestämdt ställer för oss som framtidsuppgift, genom
en gemensam seger än genom ett gemensamt nederlag.

Jag behöfver ju knappast i förbigående påminna om att de begge
parter, jag här talar om, äro framstegsmannen från land och stad, de,
som i allt väsentligt hafva samma gemensamma intressen att skydda,
samma gemensamma framtidsmål att kämpa för.

Vid urtima riksdagen trängde sig frågan om ökade bördor för
vårt lands försvar fram till lösning före frågan om ökad medborgarrätt
för ett större flertal af dessa skattemedborgare, som skulle, lika
med de andra, dela de nya bördorna. Försvarsfrågan sköt rättsfrågan
till sido och som jag befarar till baka, i stället för att, som väl mången
med mig hoppades, skjuta den framför sig till lycklig lösning.
Jag förmodar, att åtminstone några, som under dessa känslostämningens
farliga ögonblick förvexlade dessa frågors företrädesrätt,, med hänsyn
till deras betydelse för vårt lands framtid, — som då skiftade ståndpunkt
och härigenom möjliggjorde detta förtidiga steg i vår utveckling,
att do åtminstone förväntade af segrarnes högsinne och rättskänsla,
att de, sedan de pålagt de nya bördorna, skulle känna sig förpligtigade
att ärligt tillmötesgå de gamla rättskrafven. Ja, man kände äfven
denna förpligtelse så allvarligt manande, att man måste söka nya

Om ändring
af §§ 6, 13.
15, 16, 22 ock
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

No 10.

10

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring undanflykter — och man uppfann de s. k. garantierna. De skulle
is ig % och ännu ett nytt politiskt samvetsplåster. Man visade ju, att man

ss riksdaqs- §e> 8e något som ingen ville ha, och som ingen riktigt visste hvad

ordningen, det var, om icke en uppfinning, som skulle möjliggöra för ena parten
(Forts.) att ge utan att förlora, och för den andra att få utan att vinna,

och som, i hvad fall som helst, alltid i stället för ett snart genomförande
af Andra Kammarens fullt färdiga program, skulle ställa i
,utsigt ändlösa tvister om ett sannolikt värdelöst resultat. Detta bullrande
“på stället marsch" skulle allt fortfarande karakterisera vår politiska
utvecklingsrörelse!

Vid 1892 års ordinarie riksdag fans för en, låt vara betydelselös,
begränsning af den kommunala rösträtten på landet en mycket stark
minoritet inom Första Kammaren; förslaget om en begränsning till -jf
af kommunernas hela röstetal föll med 56 röster mot 57. Vid 1893
års riksdag väntade vi här en afton så otåligt att emottaga budskap om
hur långt Första Kammarens eftergifter då skulle sträcka sig. Jag
behöfver icke påminna dem, som då voro här närvarande, om budskapets
innebörd, då det slutligen kom: den starka minoriteten var nu
betydligt reducerad, samma förslag, som jag nyss omnämnde, föll nu
med 32 röster mot 80.

I rösträttsfrågan bjuder man oss således nu, i stället för ett antagande
af Andra Kammarens enkla förslag, garantiernas invecklade
konstverk i ett fjerran framtidsperspektiv, och fyrktalens siffermått
på menniskovärde och medborgarrätt skall allt fortfarande utan inskränkning
vara den svenska rättvisans lagmått. Se der, hvad dessa
begge frågor vunno på försvarsfrågans lösning, hvad de rättslöse fingo
i vederlag för nya bördor — och, jag upprepar det, vår utveckling
\ väntar på dessa begge frågors lösning, tv den, liksom all verklig ut veckling,

måste dock i första rummet vara eu rättsutveckling; den är
farlig annars.

De hafva varit lärorika de tvenne år, som detta förslag hvilat,
men till den erfarenhet, jag påvisat i tvenne fall, måste ändock läggas
en af kanske ännu större förebådande betydelse. Till hvarje ny
riksdag återkommer Första Kammaren förstärkt med nya ledamöter,
fiender till allt nytt — utom kanske nya anslagsfordringar. Vi måste
förutse, att vi, inom en icke aflägsen framtid, för våra uppfattningar
här icke hafva att påräkna en enda röst från Första Kamma ren

vid summeringen af de gemensamma omröstningarnas resultat.

Jag tror, att jag nu tillfyllestgörande besvarat de begge frågor,

jag framstält. Striden i den fråga, som nu föreligger, är icke ett

sista kraftprof af en lång, en allt för lång brottningskamp mellan
stad och land, den har slutat med försoning; men( den gäller i dag
något annat och mer: att än fullständigare och bestämdare tillbakasätta
Andra Kammarens ställning inom representationen, och härmed
gäller den de frisinnades ställning inom hela vårt land.

Är det med dessa fakta för ögonen rätt, är det i något afseende
klokt att nu söka förebygga Andra Kammarens tillväxt, då denna tillväxt
i regel måste förväntas komma att öka de frisinnade och sparsamhetsvänliga
representanternas antal här?

Onsdagen den 28 Februari, f. ra. 11

År slutligen för gamla landtmannapartiet frågans afgörande just
nu så trängande, att det icke kan se tiden an ännu något litet,
invänta ännu någon ny erfarenhet? Detta parti kan, när helst omständigheterna
dertill föranleda, å nyo upptaga detta förslag, med full
visshet att, understödt af alla frihetsfiendtliga element inom riksdagen,
af allt det egetintresse, som, gömdt under vackra fosterländska förklädnader,
nu predikas rundt hela vårt land, kunna bringa det lika
säkert till lösning som nu.

Gent emot det konservativa partiet, sannolikt snart enväldigt herskande
inom Första Kammaren och stödt af en mycket stark minoritet
äfven inom denna, gent emot en regering, som utgått ur detta parti
och hyllar dess grundsatser, kunna de frisinnade inom denna kammare
dock änuu uträtta något, om de hålla enigt tillsammans. De kunna
hindra ett bestämdt tillbakaskridande genom lagstiftningsåtgärder, och
de kunna ännu hålla en vaktpost vid vår osäkra konstitutionella gräns,
der särskilt regeringsformens 89:de § lemnar en så stor öppning, om
de än icke kunna genomföra några verkliga reformer eller kanske
kunna hindra ett snabbt framåtskridande mot statsbrist och ständigt
ökade skattebördor — det öde, som hotar hvarje folk och farligast
ett litet och fattigt, hvars bästa energi och kraft så uteslutande tagas
i anspråk för häfdande af en icke hotad yttre magtställniDg, att det
försummar den inre utveckling, af hvilken dess yttre säkerhet alltid
är i främsta rummet beroende.

Att med en dylik vansklig ställning för dagen äfven frivilligt frånkänna
sig möjligheten af bättre utsigter för framtiden, frånsåga sig det
inflytande, en säkert växande magtställning redan tidigt ger i förskott,
det synes mig vara mer än politisk kortsynthet.

Att det föreliggande förslagets innebörd nu icke längre är att
reglera magtlördelningen mellan lands- och stadsrepresentanter, utan
att på begges bekostnad endast säkrare befästa fyrktalens magt inom
representationen, det har allt bättre insetts af de mera frisinnade äfven
bland landtmännen. För dem står klart, att denna rättsreglering,
utan verklig reform af de valrättsbestämmelser, som utestänga det stora
flertalet af vårt folk från allt inflytande på utseende af dess representation,
är ett steg till baka, ett ödesdigert steg, som nu kan utan våda
uppskjutas, men som, en gång taget, icke kan återtagas.

Herr talman! Jag yrkar afslag på det föredragna betänkandet; vi
meningsfränder från bygd och stad skola nog en gång uppgöra våra
mellanbafvanden, men tiden derför är icke rigtigt väl vald just nu,
då våra motståndare så girigt utsträcka händerna för att upphemta
den vinst, hvaraf intet skall tillfalla oss sjelfva. Jo, det är sant, något
skall äfven tillfalla oss — det är magtlösheten.

Herr Glest. Ericsson från Stockholm förenade sig med herr Vahlin.

Herr Odhner yttrade: Herr talman, mine herrar! Då jag tecknat
mitt namn under den af herr Themptander framburna motionen, har
jag redan derigenom gifvit till känna, att jag kommer att yrka afslag
på det hyflande förslaget. Jag har derigenom äfven gifvit till känna,

N o 10.

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10.

12

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring hvilka som äro de väsentligaste motiven till detta mitt yrkande. Jag
ii 16 %1Soch S*cu^e kunna inskränka mig till att hänvisa till samma motiv. Jag
28 riksdags- skulle ock kunna nöja mig med att åberopa, hvad eu af regeringens
ordningen, egna ledamöter har i frågän anfört till statsrådsprotokollet. Men då
(Forts.) jag icke, såsom de flesta af mina kamrater i kammaren, haft tillfälle
att taga del i föregående öfverläggningar om denna vigtiga fråga, anhåller
jag att få angifva min ståndpunkt och framhålla särskildt de
moment i frågan, som för mig hafva den största vigt och betydelse.

Af de olika intressen, som beröras utaf det hvilande förslaget,
finnes ju intet, som beröres på ett känbarare sätt än städernas intresse.
Det begäres af städerna, att de skola uppgifva en rätt, eu
vigtig politisk rättighet, som de lagligen förvärfvat, en rätt, som hvarken
kan kallas föråldrad — ty den är ju knappt 30 år gammal —
ej heller kan sägas vara af dem förverkad — ty hvad som lagts stadsrepresentanterna
till last från olika håll, bär allt för mycket spår af
tillfälliga politiska företeelser, dem jag icke behöfver här närmare
omtala; det bär allt för mycket spår af tillfälliga stämningar eller rättare
misstämningar, för att man skulle dervid fästa något större afseende,
då man går att lagstifta för en lång framtid.

Den rätt, som det här gäller, har också tillkommit på ett sådant
sätt, under sådana förhållanden, att den äfven derför kan förtjena afseende
och undseende. Den har tillkommit såsom ett slags ersättning
för den sjelfständiga stämma, som städerna egde i den gamla representationen;
den har tillkommit, enligt riksdagsordningens motiv,
såsom en garanti deremot, att denna kammare skulle komma att utgöras
af blott ett''enda samhällselement; den har slutligen äfven tillkommit
såsom ett stöd för de mångfaldiga både materiella och andliga
kulturintressen, som städerna innesluta. Det var således med särskild
afsigt, som statsmagterna på sin ''tid tillerkände städerna den
ställning inom representationen, som de för närvarande innehafva. Det
är väl sant, att de då icke kunde förutse den starka tillväxt i städernas
folkmängd och representantantal, som sedermera följde under
1870- och 1880-talen. Men de kunde dock icke heller vara okunniga
derom, att representantantalet i städerna skulle växa fortare än på
landet. Detta kunde redan då slutas af folkmängdsförhållandena, i
det att på 1850- och 1860-talet städernas folkmängd ganska ansenligt
tillväxt, under det landsbygden redan då började decimeras genom
emigrationen. Det oaktadt tillerkände statsmagterna städerna den
ifrågavarande rätten.

Emellertid erkänna ju stadsrepresentanterna villigt, att städernas
rätt måste vika, när högre intressen så kräfva, när det visar sig nödvändigt
att afhjelpa vissa deraf föranledda missförhållanden. Vi känna
alla, hvilka dessa missförhållanden äro. De äro i första rummet det
allt för stora antalet af stadsrepresentanter öfver hufvud taget och i
andra rummet den allt för starka tillväxten af städernas, särskildt de
stora städernas, representantantal. För att nu afhjelpa detta, äro
stadsrepresentanterna villige att uppoffra en del af städernas rätt.
Men de begära derför två ting. De1 begära, att uppoffringen icke må
vara större, än de påvisade missförhållandena oundgängligen kräfva,

13

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

och de begära vidare, att den begränsning, som är nödig, sker efter
billiga grunder, grunder, som lagen och lagstiftarna sjelfve anvisat.

Det erkännes ju vara ett missgrepp, om en menniska, somvill
vinna ett mål, derför använder större och starkare medel, än omständigheterna
påkalla. Detta kallas gemenligen att skjuta öfver målet;
och det är detta, jag tror att man gjort i denna fråga. Hvad som
behöfves, det är uppenbarligen en begränsning af städernas representantantal,
på det sätt att tillväxten sker ytterst långsamt. Men i
stället för eu begränsning bär man bjudit oss en fixering. För min
del har jag aldrig kunnat förstå, hvad det är som skulle göra eu
fixering nödig. Här finnas ju flera andra sätt och vägar att vinna
målet. Det lins den väg, som anvisas af den nu framlagda motionen.
Men om man till äfventyrs fruktar, att efter denna metod städernas tillväxt
efter cirka 30 års förlopp åter skulle kunna blifva farlig för
jemvigten; — ja, då har man ju i sin band att göra begränsningen
så effektiv som möjligt genom att antaga en stigande skala, så att ju
större folkmängd en stad vunne, dess större skulle representationsqvoten
också blifva. Genom en sådan metod skulle man för all framtid
vara befriad från nämnda farhåga.

En dylik begränsning, vare sig på ena sättet eller på det andra-,
vore byggd på hvad jag förut kallade billiga grunder, grunder som
lagen och lagstiftarna sjelfve anvisat. Hvilka äro då dessa grunder?
Det bar sagts, om jag minnes rätt under öfverläggningen i Första
Kammaren, att den princip, som riksdagsordningen uppställer, skulle
vara endast den territoriella indelningen i domsagor och städer, och
att folkmängden tillkomme som ett senare, reglerande moment. Detta
är näppeligen rigtigt. När det i 13 § riksdagsordningen beter, att
domsaga med större folkmängd än 40,000 skall delas i två valkretsar,
och att i större städer en representant skall väljas för hvart 10,000-tal, är åtminstone för mig klart, att folkmängden här inträder icke
blott såsom ett senare tillkommet, reglerande moment, utan att det
finnes der såsom ett ursprungligt, väsentligt och konstitutivt element.
En kommun med en viss i lag bestämd folkmängd, det är den valkrets,
riksdagsordningen anvisar. Följer man nu de grunder, som lagen
sjelf angifver, kommer man således. äfven på denna väg till en begränsning
af representantantalet, vare sig genom eu gång för alla bestämd
folkmängdssiffra eller genom en stigande skala, men, man kommer
icke till en fixering.

När man i eu lag inför en ny princip, och en sådan är obestridligen
fixeringen af representantantalet, så är det naturligtvis svårt att
förutse, hvilka verkningar denna princip kommer att medföra, det är
svårt att på förband säga, hvart det bär, det är i sjelfva verket ett
språng i mörkret, man står i begrepp att göra. Att så är, visar sig
bäst af de mångfaldiga olika, ofta diametralt motsatta, beräkningar,
som blifvit gjorda med afseende å de eventuella följderna af det hvilande
förslaget. Den ena dagen får man höra, att det är de stora
städerna, som genom detsamma komma att förlora mest, och den andra
dagen, att det är de mindre städerna, som komma att blifva derpå
lidande. För min del tror jag, att det är de mindre städerna, som

Om ändring
af §$ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10. 14 Onsdagen den 28 Februari, f m.

Om ändring få sitta emellan; detta synes mig följa deraf, att de stora städerna
fg 19 ocä kafva proportionsvis mycket starkare tillväxt än de mindre. Men jag
°2’8 rfks~da°s vill lemna den saken derhän. Hvad man dock redan nn med visshet
ordningen, kan saga, det är, att denna s. k. fixering, som skulle vara sjelfva
(Forts.) stabiliteten, kommer att medföra mycken osäkerhet, kommer att medföra
en omkastning och en förskjutning af städernas representativa förhållanden
och rättigheter, som icke kan annat än verka oroande och kännas
tryckande på många håll. Resultatet af hvad jag nu anfört blifver,
att jag anser den föreslagna fixeringsprincipen icke nödig för vinnande
af det ändamål, som här afses; att jag finr.er nyttan deraf mycket
tvifvelaktig, eller, rättare sagdt, att jag finner den nytta, som den på
en eller annan punkt kan medföra, vida öfvervägas af de olägenheter,
den i andra afseenden kommer att vålla; och slutligen att jag visserligen
finner fixeringen möjlig att genomföra, men på samma gång förknippad
med stora svårigheter vid tillämpningen, hvilket bäst visar sig
af det svårbegripliga stadgandet i § 6 mom. 7, som icke torde ega
sin like i våra grundlagar, och hvilket äfven visar sig deraf, att regeringens
ingripande vid valkretsarnes reglering blifvit eu nödvändighet.

Herr Nyström: Vid den föregående behandlingen af det förslag,

som här föreligger, vill det synas, som om ett felslut vore begånget,
ett sådant, som kallas petitio principii, då såsom bevisgrund användes
ett påstående, som behofver bevisas. Man har sagt: “det måste anses
ostridigt, att eu begränsning af riksdagsmännens antal är nödvändig";
men man har icke ingått i bevis för den satsen; och på ett dylikt
löst antagande har man uppkonstruerat en lag af sådan vigt, i synnerhet
för städerna, som den föreliggande. För min del bestrider jag,
att en sådan begränsning af representantantalet är nödvändig. Med
afseende å den Ideal eller rättare de lokaler, i hvilka Riksdagens förhandlingar
försiggå — detta är ju ett af skälen för begränsningen —
är det uppenbart, att den icke erfordras. Att denna kammare icke
lemnar synnerligen många rum för ett tilltagande antal ledamöter, är
jag villig att erkänna, men det går likväl för sig att här bereda utrymme
för det fåtal, som i en närmare framtid kan tillkomma oss.
I alla händelser är ju Riksdagen betänkt på att skaffa lämpligare
byggnad, men i det hänseendet vill jag blott uttala den förhoppningen,,
att det uti ekonomiskt hänseende olyckliga Helgeandsholmsprojektet
aldrig måtte komma till utförande, helst andra, bättre och billigare
utvägar med säkerhet stå till buds. — Med afseende å antalet af
ledamöter torde detta icke vara så stort, att fixeringen på grund deraf
bör ske. Jag skall i det hänseendet be att få nämna, att under nu-
varande session är riksdagsmannaantalet i Englands andra kammare
eller underhuset 670, i Frankrikes 584, i Preussens 433 och i Raliens
508. Det synes af dessa siffror, att det tal, till hvilken Andra Kammaren
nått, eller 228, icke kan anses för stort. Jag vill tillägga, att
i intet af dessa länder med undantag af Ralien har man funnit nödigt
att begränsa eller fixera antalet. — Hvad slutligen beträffar kostnadsfrågan,
hvilken äfven någon gång framhållits, anser jag den icke vara
af beskaffenhet att få inverka på en så stor politisk reform som.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

15

N:o 10.

ifrågavarande, och för öfrigt, om kostnaden skulle stiga utöfver siffran
289,200 kronor, hvartill kostnaden förlidet år uppgick, så beror detta
på stigande folkmängd, som har kraft att bära de ökade utgifterna.

Sedan jag nu i korthet visat, att de, om jag så får säga, materiella
skälen icke äro gällande, skall jag med några ord beröra dq politiska.
I främsta rummet skall jag då fästa uppmärksamheten på talen 150 och
80 eller fördelningen af Andra Kammarens representantantal, som
i sjelfva verket innebär det förhållandet, i hvilket stad och land hädanefter
skulle komma att utöfva sin respektiva lagstiftningsrätt. Några
statistiska data skola visa, i hvilken orimlig proportion nämnda tal stå
till de verkliga förhållandena, i synnerhet då det torde få anses såsom
fastslaget, att stigaude folkmängd, direkt och ökadt bidrag till den
allmänna hushållningen indirekt skola medföra proportionsvis större
inflytande på samhällsordningen och i det politiska, lifvet. Sedan 1870
har taxeringsvärdet på landet ökats med 56 procent, men deremot i
städerna med 112 procent. Städernas taxeringsvärde uppgår för närvarande
till -J- af hela rikets. Städernas folkmängd utgör ^ af hela
rikets och eriägger 65 procent af dess beskattning. Åled eu sådan
utveckling, med sådana siffror för ögonen är man berättigad att säga,
att det föreliggande förslaget icke blott är en förändring af den grund,
som lades år 1866, utan fast hellre en upprifning af samma grund
i afsigt att lägga eu annan ny grund, som emellertid lider af en svaghet
af den beskaffenhet, att ensam den skulle föranleda mig rösta
mot det hvilande förslaget. Jag menar paragraf 13 mom. 4, der det
står, att indelningen af omtörmälda valkretsar bestämmes hvart tionde
år af Konungen. I vår nu gällande lag förekommer en sådan indelning
af valkretsar allenast rörande domsagor, hvilkas invånareantal
blifvit för stort, och den tudelning, som då egen rum, skall dock ske
efter vissa grunder, ty det står föreskrifvet, att delningen skall ske
helst häradvis. Denna nu ifrågasatta hvart tionde år återkommande
inblandning från Kong!. Maj:ts sida, för att, efter tudelning eller förening
af domsagor och hopslagning af mindre städer, det föreskrifna
antalet valkretsar skall uppnås, är efter min mening vådlig. Enligt
föregående bestämmelser hafva valmännen sjelfva i sin hand att öfvervaka,
det ingen träder deras rätt för nära. Här föreslås en indelning
oberoende af valmännens önskningar och oberoende af, om jag så får
säga, lokala förhållanden, och med den indelning, som sker, få valmännen
åtnöja sig. Jag anser, att denna lag är vådlig, och den kan
lemna rum för godtycke, som minst af allt borde höra hemma i en
valordning, enligt hvilken svenske män skola utöfva sin högsta medborgerliga
pligt och der i synnerhet god och väl skrifven lag borde
hafva första och sista ordet.

Jag skall slutligen beröra de sociala skäl, som inverka på frågan.
Dessa skäl äro mindre framträdande, men de äro de tyngst vägande.
De äro, så vidt jag förstår, af väsentlig olikhet i de båda kamrarne.
I Första Kammaren höres ett dunkelt tal om “onaturliga" allianser,
som förklaras vara till finnandes i Andra Kammaren, och i det talet
ligger ett visst beklagande. Men deremot höres icke någon klaga,
såsom jag gör, öfver saknaden af den enda allians, som enligt min

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10. 16 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring mening är naturlig, alliansen mellan de båda kamrarne för enig samaJ
§§ verkan till fäderneslandets ära, lycka och förkofran. Men der främ ja

r/fos<%s- skymtar också. en farhåga för socialismens röda spöke, som anses
ordningen, egentligen lefva, vistas och-hafva sin varelse i städerna. Jag skulle
(Forts.) likväl vilja se den träda fram, som vågar förklara oss, svenska städernas
representanter, vara eu samling röda rabulister, hvilkas tillträde
till Riksdagens förhandlingar kunde innebära någon fara eller
någon våda för landets trygghet och säkerhet och hvilkas inflytande
derför, så vidt möjligt är, bör kringskäras. Den, som så tror och så
tänker, skall säkerligen vid närmare bekantskap med oss komma under
fund med sitt misstag, och han skall också säkert komma att ångra
det slut, till hvilket han kommit på så falska förutsättningar. Det
kan för öfrigt ifrågasättas, huruvida icke eu liten inblandning af
liberalismens rödfärg skulle vara nyttig för förhandlingarna hinsidan
sammanbindningsbanan och åt dem förläna ett rosenskimmer, som de
för visso för närvarande sakna.

I Andra Kammaren åter äro de sociala skälen långt djupare,
långt allvarsammare. Här står, så vidt jag förstår, striden mellan
stad och land, en strid, för länge sedan påbörjad och som understundom
har uppflammat, men som nu synes mig ha slagit ut i full aktualitet.
Ja, i eu strid är den svagares öde gifvet, men för den händelse
ett bifall lemnas, skall det orättvisa beslut, som Andra Kammaren
fattar, stå skrifvet i vår historia till ett vittnesbörd derom, att behörig
hänsyn till andras grundlagsenliga rätt icke vann gehör inför
Andra Kammarens pluralitet redan 25 år efter det att representationsförslaget,
med sådant jubel helsadt, lyckligen blef genomfördt.

Då alltså, herr talman, förslaget efter mitt förmenande är både
farligt, olämpligt och orättvist, anhåller jag för min del att få yrka
afslag.

Herr Ljungman: Herr talman! Jag skall i motsats mot de

föregående talarne yttra mig helt kort.

Herr Vahlin nämnde, att tidsförhållandena äro synnerligen förändrade
nu mot hvad de voro vid lagtima riksdagen år 1892, då det
föreliggande förslaget antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
och deruti vill jag gifva honom fullständigt rätt; men jag
drager en helt annan konklusion än han af hvad som skedde vid
1892 års urtima riksdag. Den grund, som år 1863 vid framläggandet
af propositionen till vår nu gällande riksdagsordning förefans för bibehållande
i 13 § riksdagsordningen af en ståndsskilnad mellan städernas
och landets befolkning, den grunden är i sjelfva verket aflägsnad
genom det beslut, som fattades vid urtima riksdagen; och den
konklusion, jag drager af händelserna år 1892, är den, att ståndsskilnaden
i 13 § riksdagsordningen bör helt och hållet bortskaffas i
stället för att fastläsas. Då jag emellertid mycket väl inser, att ett
antagande af det nu hvilande förslaget icke lägger något hinder i
vägen för en sådan utveckling och icke heller för en sammankoppling
af den 13:de §:s omändring med den 14:de §:s omändring — hvilket
äfven antyddes af herr Vahlin — så ser jag icke något hinder för

17

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

att nu antaga det Infilande grundlagsförslaget. Tvärtom tror jag, att
man deruti har ett ganska godt uppslag för en vidare utveckling.

Att man i det kvilande grundlagsförslaget kommit att uppställa
en fixering af kammarledamöternas antal i stället för att omarbeta
det förslag, man redan hade, eller utarbeta ett nytt förslag på de
grunder, som angåfvos af statsministern friherre De Geer år 1863,
det kommer sig af den liknöjdhet, som stadsrepresentanterna visat i
frågan. Om man undantager det förslag, som framstälts af professor
Rydin, och som antyddes först vid 1887 års majriksdag, i syfte att
motarbeta det förslag, för hvilket landtmännen då kämpade, och i
syfte att gynna städerna och skydda deras rätt; så har från städernas
sida icke framstälts ett enda förslag, som varit möjligt att antaga, icke
ett enda förslag, till hvilket man kunde anknyta en utveckling af
frågan. Det är denna omständighet, som har vållat, att det förslag,
som nu föreligger, är sådant, som det är i afseende å fixeringen. Hade
till och med så sent som vid 1892 års riksdag stadsrepresentanterna
framlagt ett förslag, som visat, att man verkligen ville en reform, och
som autydt, i hvilken rigtning man ville, att denna reform skulle gå,
på ett sådant sätt, att man kunde inse, att det var möjligt att genomlöra
densamma; så är det påtagligt, att ett sådant förslag kunnat
vinna pluralitet inom åtminstone denna kammare. Så skedde emellertid
icke. Det förslag man kom med är, såsom hvar och en, som vill
se igenom det, lätt kan finna, alldeles omöjligt att bygga något på.

Hvad slutligen beträffar magtställningen mellan de båda kamrarne,
beror den väl icke derpå, att Andra Kammarens ledamöters antal
skulle växa så mycket hastigare än antalet ledamöter af Första Kammaren.
Hvad särskildt beträffar den motion, som åtskilliga stadsrepresentanter
här framlagt, vill jag ock påpeka, att den ju i sjelfva
verket bjuder på samma “vingklippning", eller hvad man vill kalla
det, som det hvilande grundlagsförslaget. Om i stället denna motion
nu hade förlegat till antagande, hade ju följden blifvit den, att Andra
Kammarens antal representanter hade kommit att utan ökning stå
stilla ganska länge, åtminstone så länge, till dess man hade behöft
å nyo omarbeta § 13 i samband med omarbetande af § 14 riksdagsordningen.

Jag tror derför, att den beskyllning, man framkastat mot förslaget
i detta hänseende, är obillig. Om Andra Kammaren nu står
mycket svagare gent emot Första Kammaren än för 15 år sedan, så
beror detta icke derpå, att ledamöterna af Andra Kammaren nu äro
färre till antalet — de äro ju tvärtom flere — utan derpå, att partigrupperingen
är onaturlig och att personer gä tillsammans i samma
parti, hvilka hysa de mest skiljaktiga åsigter, och att derför någon
kraftigare enighet sällan vinnes i denna kammare.

Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.

Ilerr Elowson: Herr talman! Anhängarne af det nu hvilande

förslaget, som afser en ombildning af Riksdagens sammansättning, kunna
för visso icke glädja sig åt någon synnerligen stor hänförelse för för Andra

Kammarens Prot. 189/+. N:o 10.

Om ändring

af B O, 18,

15, 16, 22 och

28 riksdagsordningen.

(Forts.)

2

N:o 10. 18 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring slaget hos nationen. I detta afseende förefinnes en märklig skilnad
af §§ o. is, mellan tillståndet nu och de opinionsyttringar, som gjorde sig gällande
15’16’J2rt och under förberedelserna till antagandet af 1866 års riksdagsordning.
''ordningen'' Anledningen till denna skilnad kan också vara lätt funnen. Då afsåg
(Forts.)'' förändringen ett framåtskridande, ett stort steg framåt till högre fulländning
och större fullkomlighet. Den förändring, som nu är föreslagen,
åsyftar enligt min uppfattning, ett steg till baka. Vid 1866 års
representationsförändring inträffade det lätt begripliga, att ridderskapet
och adeln frivilligt afstod från sin magt, så vidt den rörde sig på det
politiska området, för att lägga densamma i nationens händer. Den
för vanligt förstånd nu obegripliga företeelsen är den, att det i denna
stund lifskraftigaste och politiskt mägtigaste partiet inom Riksdagen
är färdigt att afsåga sig sin rnagtställning för att lägga densamma hos
en Första Kammare, hvars politiska uppfattning det gamla, frisinnade
landtmannapartiet icke delar.

Det förslag, som nu är framlagdt, leder sitt ursprung från treårsperioden
1888—90. Grundritningen till detta förslag utarbetades inom
konstitutionsutskottet år 1888. Det kom in till kamrarne i slutet af
riksdagen. Båda kamrarne återremitterade detsamma i den underförstådda
mening, att det skulle få hvila hos utskottet till nästa riksdag.
Detta förslag utgick ifrån en helt och hållet ny princip, nemligen
den om fixering. För denna nya princip var icke någon egentlig
motivering förebragt. Det sades endast, att hos oss har man ansett
“det vara i sin ordning att fastslå en viss siffra för riksdagsmännens
antal“ och att derjemte äfven etablera en bestämd proportion icke
endast mellan de båda kamrarne, utan äfven mellan skilda delar af
den ena kammaren. Jag vill erinra derom, att förslag angående fixering
af riksdagsmännens antal visserligen förut blifvit framstäldt under
förberedelserna till 1866 års riksdagsordning, men icke vunnit erkännande.
Under år 1884 väcktes ock i Första Kammaren förslag om
en liknande fixering. Dåvarande konstitutionsutskott betecknade detta
såsom en våldsam rubbning af de uti 1866 års riksdagsordning fastslagna
grunderna.

Då förslaget återkom i oförändradt skick från konstitutionsutskottet
vid 1889 års riksdag, uppstod om detsamma debatt såväl i Första
som i Andra Kammaren. I Första Kammaren blef detta fixeringsförslag
förkastadt med en majoritet af 63 röster mot 53. Så vidt jag har
kunnat inhemta, torde motiven för detta afslag hafva varit dels formella
betänkligheter, dels hvad jag nyss antydde, eller att fixeringsprincipen
i sjelfva verket principielt skiljer sig från de grunder, som äro angifna
i 1866 års riksdagsordning. Vid 1890 års riksdag återkom förslaget,,
och då blef det antaget i båda kamrarne. Man uppvisade visserligen,
att förslaget i följd af sina formella brister var oantagligt, att det var
omöjligt, men det var bestämdt, att förslaget skulle antagas, och det
blef antaget till hvilande i båda kamrarne. Pluraliteten i Första Kammaren
hade då ändrat sig, så att för bifall röstade 76 mot 51 för
afslag. Kom så den rätt egendomliga sanktionsvägran på detta förslag
från regeringens sida. Jag har anledning antaga, att denna sanktionsvägran
till väsentlig del härrörde från den fästa hållning, som en af

Onsdagen den 28 Februari, f. m. 19

Konungens rådgifvare under förhandlingarna ådagalade, och jag ber
att för min ringa del få begagna detta tillfälle att till honom frambära
min tacksamhet, derför att detta oformliga förslag icke blef inregistreradt
i Sveriges grundlagar. Jag vill nu hysa eu förhoppning
— den är måhända fåfäng — att äfven det här föreliggande förslaget
icke må blifva inregistreradt i den svenska grundlagen. Ifrågavarande
förslag utgör nemligen endast en formel omarbetning af det, som
Riksdagen år 1891 hade antagit. Regeringen ansåg sig böra omarbeta
detta samma förslag, som af formella brister icke kunde vinna dess
godkännande.

Uti det förevarande förslaget finnas, beträffande sammansättningen
af Första Kammaren, tre principer, soin strida mot hvarandra. Den
ena är den om fixeringen af hela representantantalet; den andra afser
fastställandet af en viss tid för hvarje riksdagsmans mandat, och den
tredje är den bestämmelsen, som föreskrifver, att hvarje riksdagsman
skall inom sin valkrets utses efter eu rörlig norm, nemligen en viss
bråkdel af folkmängden i riket. Dessa tre principer äro icke med
hvarandra förenliga. Detta visas också deraf, att, oaktadt det otroliga
skarpsinne, som nedlagts på aflättandet af formen i detta förslag, man
ändock icke har lyckats lösa frågan på annat sätt, än att, såsom framgår
af (i paragrafens 7 mom., man måste öfverlemna åt slumpen att
i vissa fall afgöra, om en riksdagsman skall utses exempelvis af landstinget
i Malmöhus län eller af landstinget i Jemtlands län. Mig synes,
att, då man kommit till denna konseqvens, det hade varit skäl att
tänka på, att dessa grunder, som blifvit framlagda, icke äro lämpliga
att derur härleda en ny riksdagsordning. Enligt mitt förmenande hade
vår riksdagsordning af år 1860 varit mera lämplig att tjena till grund
härför.

I detta sammanhang ber jag att få säga några ord med anledning
af hvad den ärade talaren på göteborgs- ocli bohuslänsbänken yttrade.
Han framhöll, att från stadsrepresentanternas sida icke blifvit framstäldt
något förslag, som varit möjligt att lägga till grund för utarbetandet
af eu ny riksdagsordning i de paragrafer, hvarom fråga är.
Jag ber få erinra derom, att den motion, som framlades vid 1892 års
riksdag och hvilken återfinnes såsom en af mig i konstitutionsutskottet
anmäld reservation vid det betänkande, som afgafs, då det nu föreliggande
förslaget antogs till hyllande, att denna motion och reservation,
siiger jag, utgå helt och hållet från de grunder, som äro gifna i
den nu gällande riksdagsordningen. I G § har genom min reservation
icke gjorts någon annan förändring än den, att talet 30,000 skulle
höjas till 40,000. Om det sedan finnes några detaljbestämmelser, som
behöfva förändras, så kan det väl lätt göras, men man kan enligt min
tanke icke påstå, att det är omöjligt att i åsyftade delar utarbeta en
riksdagsordning på de grunder, som finnas i den nuvarande riksdagsordningen.

Inom politiken spela opportuuitetsskäl en vigtig roll. De hafva
måhända också der sin fulla giltighet och sin vidsträckta användning.
Under början af 1880-talet framlades, såsom jag tror af opportunitetsskäl,
i denna kammare en motion, som afsåg att begränsa riksdags -

tid 10.

Om ändring
»f §§ O, IS,
Jo, JO, :22 och
28 riksdagsordningen.

(Fort;.)

N:o 10.

20

Onsdagen don 28 Februari, f. m.

Om ändring

«/ §§ 13, 13 ■
15, 16, 22 ock
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

männens antal från städerna. Denna motion var ju med sin spets
omedelbart rigtad mot stadsrepresentanterna och derigenom medelbart
enligt den tidens förhållanden mot Första Kammaren. Sedan inträdde
eu förändring. Den politiska vinden kastade om. Representanterna
från städerna närmade sig i uppfattning allt mer och mer den frisinnade
delen af gamla landtmannapartiet. Under sådana förhållanden
synes det mig vara naturligt, att dessa båda element icke bekämpa
hvarandra.

Emellertid fortfor allt jemt sträfvandet från samma håll att inskränka
stadsrepresentanternas inflytande. Jag tager mig vid detta tillfälle
friheten erinra om ett märkvärdigt yrkande, vittnande om en klarseende
blick hos landtmannapartiets höfding vid 1889 års riksdag, då det
var fråga om att antaga det förslag, som då framlagts till begränsning
af riksdagsmännens antal. lian yrkade nemligen återremiss. Jag
tydde detta så, att han fått en klar blick för den förändrade ställning
man kommit till. Huru denna förändrade ställning tillspetsats, framgår
deraf, att om man slår upp konstitutionsutskottets betänkanden i
nu föreliggande fråga från föregående års riksdagar, skall man der
finna reservationer af framstående ledamöter från Första Kammaren
mot fixeringsprincipen, derför att den icke öfverensstämmer med gällande
grunder i 1866 års riksdagsordning, men samma personer äro
nu ifriga anhängare af fixeringsprincipen. Det synes mig derför, som
om opportunitetsskäl der gjort sig gällande.

Nu har frågan fått en annan ställning, och rigtningen af förändringen
går åt annat håll. Var begränsningen, såsom jag nyss sade, omedelbart
rigtad mot stadsrepresentanterna och medelbart mot Första Kammaren,
så är begränsningen nu rigtad visserligen i främsta rummet mot
stadsrepresentanterna, men medelbart mot Andra Kammaren. Det är
Andra Kammarens magtställning frågan nu gäller.

Gör jag mig den frågan, hvilka följderna skola blifva af förslagets
antagande, så torde de ligga i temligen öppen dag. För mig te de
sig såsom minskade möjligheter att åstadkomma en naturlig och sund
utveckling af samhällslifvet. Särskilat torde den kommunala rösträttsfrågan
på landet icke kunna vinna någon nöjaktig lösning, och helt
visst skall Andra Kammarens inflytande vid de gemensamma omröstningarna
komma att minskas.

Ser jag åter på följderna af förslagets förkastande, så blifva dessa
naturligtvis enligt mitt förmenande motsatta. De komma att bestå i
en sund och naturlig utveckling af samhällslifvet, särskilt i en tillfredsställande
lösning af den kommunala rösträtten på landet, men
äfven af den politiska rösträtten, samt i ett större inflytande hos den
folkvalda kammaren på de gemensamma omröstningarne. Detta är
väl, mine herrar, något som är öfverensstämmande med nutidens utveckling.

Det anses ju såsom en god konstitutionel regel, att den undre
kammaren i ett land har ett större inflytande vid skatters påläggande
än den öfre kammaren. Följderna af det hvilande förslagets antagande
blifva emellertid, att ett motsatt förhållande kommer att inträda. Det

21

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

synes mig derför, som om den frisinnade delen af landtmannapartiet
skulle hafva allt skäl att vid detta tillfälle bida sin Hd.

Den förste talaren erinrade derom, att om man nu i dag toge
steget tillbaka och tillintetgjorde en del af den representationsförändring,
som skedde år 1860, kunde man icke taga det framåt igen. Om åter
gamla landtmannapartiets män besluta sig för att sjelfva taga denna
fråga om hand och framlägga ett representationsförslag, som reglerar
städernas rättigheter, så hafva de dem i sin hand och kunna få ett
förslag antaget i den rigtning, de sjelfva vilja och önska. Under sådana
förhållanden synes det mig mycket egendomligt, om gamla landtmannapartiet
skulle vilja afstå från den magtställning, som det nu innehar.
Då jag tror, att frågans lösning helt och hållet beror härpå, har jag
velat framhålla detsamma.

Det finnes i förslaget åtskilliga formella brister, men jag skall
icke vidröra mer än en af dem, hvilken redan förut påpekats af talaren
på gefiebänken. Det är nemligen den bestämmelsen i förslaget,
som föreskrifver, att Konungen med stöd af sin administrativa magt
skall ega att reglera stadsvalkretsarne. Detta förhållande är enligt
mitt förmenande så främmande för en god konstitutionel regel, att i
en kammare, som vore mån om att konungamagten icke inblandades
i Riksdagens sammansättning, förslaget endast derför borde afslås.

Förslaget skall, om det antages, föra oss till baka ett stycke i den
utveckling, vi hafva uppnått efter år 1866, och det skall lända till
ofärd och skada för landet. Detta är för mig hufvudsaken, hvarför
jag nu, herr talman, ber att få yrka afslag på detsamma.

Ilerr Ericson i Ransta: Då den föreliggande frågan är af stor

vigt och betydelse, har äfven jag velat uttala den åsigt, som jag hyser
i densamma. Jag skall endast bedja att få i korthet tillstyrka förslagets
antagande, som jag anser innebära rättvisa och billighet.

Såväl bland de talare, som i dag yttrat sig i frågan, som äfven
bland dem, hvilka förut yttrat sig deri, har det knappast funnits någon,
som kunnat förneka billigheten och rättvisan i en inskränkning af
städernas prepresentationsrätt. Jag anser, att landsbygdens representanter
numera ha i det närmaste lika många intressen att bevaka i
Riksdagen som städernas representanter. Det har här talats om vingklippning
af städernas representationsrätt. Jag kan icke inse, att
detta förslag innebär någon dylik vingklippning. Det är ju egentligen
storstädernas representanter, som enligt förslaget skall minskas, men
denna minskning är endast obetydlig. Den grund, som det hvilande
grundlagsförslaget utgår från, är, att städerna skola få behålla det
representantantal, som de nu ha. Förslaget afser endast att siitta
en gräns för att storstädernas representanter icke skola blifva förmänga
och landsortens för få och således att bibehålla det proportionella
förhållande mellan land och stad, som vid början af representationsskickets
införande gjort sig gällande. Det har ju äfven i den
motion, som af städernas representanter i denna fråga framlagts, medgifvits,
att en begränsning af riksdagsmännens antal vore nödvändig.
Jag skulle icke hafva så mycket mot att bifalla denna motion, om jag

Om ändring
eif tf 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10.

22

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari, f. in.

icke tviflade på, att, om det nu föreliggande förslaget afsloges och
motionen i stället antoges, det derpå byggda förslaget, då det andra
gången skulle antagas, komme att godkännas, emedan de, som framlagt
detsamma, då ändrat åsigt. Det har ju i dag visat sig, att en
stadsrepresentant, som förut varit med om att bifalla föreliggande
grundlagsförslag, nu ändrat åsigt. Jag tror derför, att, om vi landtman
bifalla den motion, som stadsrepresentanterna i denna fråga framlagt,
den vid det slutliga afgörandet icke komme att af stadsrepresentanterna
sjelfve godkännas.

Den förste talaren framhöll vigten åf att bibehålla partiställningen
i kammaren. Han sökte dervid visa betydelsen för landsortens
representanter att behålla sina bundsförvandter från städerna. Detta
skäl anser jag deremot icke vara af någon betydenhet, utan det förefaller
mig tvärtom mycket bättre, att landsortens representanter enade
sig till ett parti. Man bör också med fog kunna tillbakavisa det påståendet,
att man i landsorten i allmänhet väljer till representanter
personer, som äro fiender till allt framåtskridande. Visserligen kan
det vara sant, att de kunna hafva olika åsigter om framåtskridandet,
men några fiender dertill tror jag dock icke bland dem finnas, om ock
en del anser, att man bör gå till väga med mera försigtighet. Dessutom
torde, då man talar så mycket om Första Kammaren, man böra
besinna, att äfven der städerna äro bättre representerade än landsorten
och hafva flere representanter i jemförelse till folkmängden. För
öfrigt väljas ju dit ofta äfven för landsvalkretsar stadsbor, så att jag
tror, att man skall kunna säga — ehuru jag icke vet det bestämdt
— att halfva antalet af Första Kammarens ledamöter består af personer
från städerna. Således tycker jag icke, att städerna kunna hafva
något att klaga öfver, då de äfven i Första Kammaren äro mera gynnade
än landsorten.

Man har här vidare sagt, att man icke borde antaga det föreliggande
förslaget, derför att det för all evighet skulle fixera representanternas
antal; men jag tror, att litet hvar lätt kan inse, att så icke
behöfver blifva förhållandet. Jag inser ej, hvarför icke en förändring
skulle kunna åstadkommas, om man får skäl dertill. Finner maD, att
städerna tillväxa i den grad, att deras representantantal bör ökas,
så kan jag ej förstå, att något hindrar att i den rigtningen genomföra
en grundlagsändring när som helst.

Jag har endast velat säga dessa ord; och då redan så många
skäl för detta förslags antagande blifvit anförda, vill jag icke vidare
upptaga kammarens tid, utan skall, herr talman, bedja att få tillstyrka
antagandet af det hvilaude grundlagsförslaget.

Ilerr Ohlsson från Vexiö: Jag skall icke trötta kammaren med
ett vidlyftigt upprepande af det myckna, som tillförene blifvit anfördt
i nu föreliggande fråga. Jag skall blott i största möjliga korthet angifva
den ställning, jag intager till densamma. För detta ändamål
nödgas jag emellertid — för att blifva rätt förstådd — något närmare
sysselsätta mig med ett af de skäl, som blifvit anförda för att ådagalägga
nödvändigheten af en förändring i eu bestående valförhållanden.

23

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Detta skäl är för öfrigt det enda, som kan tillmätas någon afgörande
betydelse, och det innebär i sig den egentliga anledningen till att hela
denna fråga kommit på dagordningen. Jag syftar naturligtvis på det
sakförhållandet, att den vid riksdagsordningens antagande beräknade
proportionen mellan landt- och stadsrepresentanterna efter hand förändrats
till städernas förmån så, att deras representanter i denna
kammare, som år 1867 voro 55 till antalet, nu äro 83, under det
landets representanter, som 1867 voro 135, nu äro 145. Detta utvisar
en ökning för städerna af 28, men för landet af endast 10 representanter.
Uppenbart synes det vara, att en dylik i förminskad
grad fortgående ökning komme att inom en icke allt för aflägsen framtid
förorsaka öfverbefolkning i kammaren af särskildt stadsrepresentanter
och att på samma gång. så småningom öfverflytta den politiska
magten från landet till städerna. Detta har man temligen allmänt
insett, men blott så långt som jag nyss antydde har man fullföljt
jemförelsen i afseende på representanttillökningen för städerna gent
mot landet.

Hvarför, mine herrar, har man icke gått vidare på den en gång
inslagna vägen? Hade man det gjort, skulle det genast blifvit tydligt
och klart för alla, hvar roten och upphofvet till det öfverklagade missförhållandet
i afseende å ökningen af städernas representantantal rätteligen
är att söka och finna. Det skulle dä visat sig, att af hela ökningen
för rikets 92 städer — vi minnas den var 28 — belöper ensamt
för Stockholm och Göteborg 18 och för de 90"öfriga städerna
blott 10 eller precis samma antal, hvarmed landsortsrepresentanterna
ökats. Dessa båda städer, Stockholm och Göteborg, hafva således sedan
1867 ökat sitt representantantal med ungefär dubbelt mot rikets öfriga
90 städer och nära lika mycket som hela Sveriges landsbygd och dessa
SO städer tillsammans. Ligger det, mine herrar, rättvisa och billighet
i ett sådant förhållande? Är det rättvist och billigt, att dessa båda
städer nu representeras af 35 personer, eller inemot en sjettedel af
kammarens hela representantantal? År det rättvist och billigt att,
om det hvilande grundlagsförslaget antages, dessa båda städer genast
få insätta 30 representanter af 230, eller mer än eu åttondel af kammarens
hela antal? Var det öfver hufvud taget ens rättvist och billigt,
att Stockholm vid det nya representationsskickets införande fick 13
representanter af 55, eller nära en fjerdedel af städernas dåvarande
hela representantantal? hör min del, mine herrar, svarar jag på alla
dessa frågor ett bestämdt nej. Äfven om man af politiskt-historiska
skäl kan förklara denna öfvermägtiga storstadsrepresentation, tror jag
dock ej man kan nöjaktigt försvara den. I hela den civiliserade
verlden torde man icke kunna uppvisa något motstycke till den numeriskt
stora representationsrätt, som nu utöfvas af de båda städerna
Stockholm och Göteborg.

Vi känna alla full väl anledningen till den förmånliga och väl
också politiskt berättigade undantagsställning, som vid det nya repretationsskickets
införande tillerkändes städerna. Märk väl jag sade:
städerna. Denna förmån var på sätt och vis en köpeskilling, ett slags
betalning, för att det dåvarande borgareståndet afstod från sin stånds -

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10.

24

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring representation. Men när man fastslog den princip, efter hvilken denna
ii fe s? ol’h ^°rm^n skulle utskiftas mellan städerna, begick man efter nutida sätt
28 riksdags- se ett stort misstag; ja, man missräknade sig ända derhän, att
ordningen, förmånen hufvudsakligen kommit de två förutnämnda största städerna
(Forts.) till godo.

Men, mine herrar: “missräkning är ingen betalning; ehvar den
finnes, bör den först rättas och sedan betalning derefter ske“. Innebörden
af denna urgamla rättsgrundsats anser jag för min del i allo
tillämplig äfven i förevarande fall, der det — nu som förr — tyvärr
synes mera gälla ett politiskt köpslagande än ett fosterländskt tillvaratagande
af allas och det gemensamma och berättigade intresset.
Vare sig emellertid man hyser den åsigten, att det redan nu är lämpligt
och nödvändigt att fixera representanternas antal i Riksdagen,,
eller man, såsom jag, är af den meningen, att det hvarken är politiskt
klokt eller praktiskt behöfligt att för det närvarande taga ett så långt
gående steg, som alldeles onödigtvis rubbar bland annat en af de grundvalar,
på hvilka den nuvarande riksdagsordningen är byggd, så finner
jag det dock under alla omständigheter vara så väl denna kammares
som hela Riksdagens oeftergidiga pligt att afveckla den visserligen icke
sekelgamla, men dock nu 27-åriga orättvisa, som ligger i storstadsrepresentanternas
allt för stora antal. För min del måste jag villigt
erkänna, att jag aldrig lyckats rätt förstå logiken i deras tankegång,
och åsigter, som å ena sidan förfäkta och söka göra gällande — och
detta enligt mitt förmenande med rätta — att så väl i kommunala
som politiska angelägenheter allt en- och fåtalsvälde är orättvist och
ofta omöjliggör ett lyckosamt och fruktbringande arbete för det allmänna
bästa, men som å andra sidan, då det gäller den lagstiftande
församlingen, Riksdagen, och dermed det största samhället, staten, icke
blott icke låtsa om, utan till och med arbeta på att för framtiden
fastslå och möjliggöra utveckling af just detta samma fåtalsvälde, som
på alla andra områden så skoningslöst och strängt fördömmes. Ty,
mine herrar, jag upprepar det, ett dylikt fåtalsvälde existerar faktiskt
för närvarande i denna kammare, der en af rikets städer eller kanske
rättare uttryckt eu stadsvalkrets af 41 nu disponerar nära nog en
tredjedel af alla städernas sammanlagda röstetal, ja der, om det hvilande
grupdlagsförslaget antages, två städer, två stadsvalkretsar, komma
att disponera mer än en åttondedel af kammarens hela röstetal. Det
är, som jag nyss antydde, för mig oförklarligt, att i denna kammare,
der flertalet dock gör anspråk på att vara liberale och frisinnade män;
der man genomdrifvit begränsning af den kommunala rösträtten i stad
till högst o6; der man allmänt och ifrigt synes arbeta på att genomföra
dylik begränsning för landet till högst ^ö-; der flertalet lär
vilja vara med om utvidgning af den politiska rösträtten; ja, några
till och med ifra för allmän och lika rösträtt för hvarje myndig och
välfrejdad person, oberoende af alla andra qvalifikationer — det är
oförklarligt, säger jag, att i denna samma kammare fördrager man tålmodigt
och stillatigande" det florerande fåtalsväldet inom stadsrepresentationen.
Ja, man står nu kanske i begrepp att än ytterligare för
årtionden gifva patent på denna gammalmodiga uppfinning.

Onsdagen den 28 Februari, f. ra. 25 N:o 10.

Ty, mine herrar, hvad är väl hvarje valkrets annat än en juri- Om ändring
diskt-politisk personlighet: en sammanfattning af förutsatta gemen- ^%1S0’cl
samma ekonomiska, personliga och alla möjliga andra intressen? Val- 28 riksdagskretsen
är en genom grundlagen bestämd enhet för sig, den må inne- ordningen.
sluta än så mycken intelligens, rikedom och mångfald af intressen. (Forts.)
Kan det vid nu anmärkta förhållanden anses förmätet, obilligt eller inkonseqvent
att förvänta och fordra, att denna kammare på sig sjelf
tillämpar förut godkända och gillade rättsgrundsatser, exempelvis att
ingen valkrets må i kammaren utöfva rösträtt för mer än högst en
tjugondedel af hela kammarens röstetal. Stockholm skulle för sådant fall
få i kammaren insätta 11 eller högst 12 representanter i stället för
enligt det hyllande grundlagsförslaget 21.

Mine herrar! Hvarken det hyllande grundlagsförslaget med sina
qvottal eller de hittills framkomna s. k. motförslagen med sina tiotusental
och derefter femton- eller tjugutusental för rätt till stadsrepresentation
äro egnade att lösa städernas representationsfråga — och det
är ju dock detta, som det ytterst och egentligen gäller — i en för
alla och särskilt de mindre städerna fullt rättvis rigtning. Vill och
skall man i detta fall skipa verklig rättvisa, måste det blifva en progressiv
valskala, som börjar med något tal, exempelvis mellan sex och
tiotusen — sextusentalet är i detta fäll icke främmande för vår nuvarande
riksdagsordning — och hvilken skala icke slutar med femtoneller
tjugutusental, utan kommer upp till femtio-, ja möjligen hundratusental.

Herr talman, jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag
har nu åtminstone antydt, att det hvilande grundlagsförslaget från en
synpunkt, som hittills varit föga beaktad, icke ens tillfredsställer de
billigaste fordringar, man har rätt att ställa på detsamma. Det har
för öfrigt från flera olika håll i samma förslag påpekats så många och
så stora brister både i formelt och reelt afseende, att det väl i denna
kammare knappt finnes någon, som i verkligheten kan vara med detsamma
nöjd. För min del kan jag knappt fatta, att någon här i
kammaren kan vara med om att redan nu, innan sådant är af oafvisligt
behof påkalladt, fixera Andra Kammarens ledamotsantal gent
emot Första Kammarens, ty, mine herrar, den politiska tidsströmningen
går numera öfverallt, såsom vi alla väl veta, i rigtning att stärka och
vidga magten åt de frisinnade och folkliga elementen i de moderna
staternas representantförsamlingar och icke tvärtom i rigtning att försvaga
och förminska den, såsom det hvilande grundlagsförslaget gör.

Till sist ännu ett par ord. Hvad jag här yttrat är icke förestafvadt
af någon otillbörlig småstads-intresse-politik och icke heller af
någon önskan att undanskjuta frågan för att såmedelst bereda städerna
än ytterligare oproportionerligt ökadt representantantal, utan af full
och djup — af inga partihänsyn påverkad — öfvertygelse, att den
föreliggande frågan kan och bör, ja måste — och det snart — lösas i
flera hänseenden både rättvisare och bättre, än som sker, om vi nu
afgöra den i enlighet med det hvilande grundlagsförslaget.

Herr talman, jag ber att få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta mot det hvilande grundlagsförslaget.

N:o !0. 2G Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring Herr Kilson från Lidköping: Herr talman! Jag har icke begärt
jff? I’,13’ ordet derför att jag känner mig i stånd att lägga några nya skäl till
is riksdags! de mäuSa’ som redan blifvit anförda för afslag å det hyllande grundordningen.
lagsförslaget om fixering af antalet representanter i Riksdagens båda
fForts.) kamrar. Men då detta förslag innebär ett våldsamt angrepp mot den

representationsrätt, som för ett fjerdedels sekel sedan blifvit rikets
städer genom grundlag tillförsäkrad, må det icke förtänkas dessas ombud
i Riksdagen, att de eu och hvar uppträda för att åtminstone till
protokollet afgifva sin kraftiga protest mot ett dylikt angrepp.

Man får väl icke så mycket förvåna sig öfver, att Första Kammaren
gerna ser en förändring, som stärker dess egen magtställning
och försvagar medkammarens. Äfvenså låter det sig i någon mån förklaras,
. att Andra Kammarens tullskyddsvänner, som ingått en något
konstgjord allians med Första Kammarens protektionistiska majoritet,
icke i förevarande fråga rätt klart se, hvart de styra hän, så länge de
ännu gå med tullbindeln för sina ögon. Men fäst oförklarligt är det
deremot, att bland den frihandelsvänliga och frisinnade delen af Andra
Kammarens landtmannarepresentanter lära finnas många, som icke
kunna glömma sin gamla, numera alldeles obefogade afvoghet mot städerna
och ännu alltjemt vilja hafva deras inflytande i Riksdagen
minskadt, ehuru de derigenom beröfva sitt eget parti goda och pålitliga
bundsförvandter.

Dessa hafva emellertid nu det hyllande grundlagsförslagets öde i
sin hand. Blir det genom deras tillskyndan upphöjdt till grundlag,
så påtaga de sig dermed skulden och ansvaret för att Första Kammarens
redan nu alltför stora andel i Riksdagens lagstiftnings- och
beskattningsrätt kommer att ytterligare ökas. Den magtställning, som
Andra Kammaren sålunda sjelf gifven till spillo, skall den sedermera
icke så lätt kunna återvinna, och i hvarje fall icke utan långa och
bittra strider.

Och om man betraktar frågan från landtmännens egen synpunkt,
hvad hafva de väl att förlora derpå, att det hyllande förslaget nu
fäller? De veta ju, att stadsrepresentanterna icke längre hålla på status
quo, utan äro villiga att ingå på en reglering, som är grundad på
billighet och rättvisa; och en uppgörelse i godo mellan land och
stad bör sålunda icke vålla stor svårighet eller lång tidsutdrägt. Bör
icke ett sådant ömsesidigt tillmötesgående synas dem mera tilltalande
än étt användande af tvångsmagt, hvars följder blefve oberäkneliga och
kanske icke minst ödesdigra för dem sjelfva. Redan den omständigheten,
att det är från motståndarnes, från Första Kammarens läger,
som de ifrigaste bearbetningarne nu göras för det hyllande förslagets
antagande, bör varna dem för de ugglor, som här finnas i mossen.
Den grop, som de hjelpa till att gräfva för städerna, lärer nog en
vacker dag komma att visa sig vara afsedd äfven för dem sjelfva.

Här begäres ingen nåd för städerna, endast rättvisa. Må de
vingklippas, om politisk nödvändighet det bjuder; men en sådan nödvändighet
förefinnes för visso icke.

Skall emellertid domen öfver städerna gå i verkställighet, må då
Andra Kammaren likväl först tillse, att nödiga garantier erhållas mot

Onsdagen den 28 Februari, f. m. 27 N:o 10.

Första Kammarens öfvermagt. Sker icke detta eu medan tid är, skall Om ändring
kammaren nog finna besannadt, att “långa år få gälda hvad stunden ff!
brutit,u. 2S riksdags*

Då jag, herr talman, erkänner, att en gräns för representant- ordningen.
antalets alltför stora och hastiga tillväxt bör sättas, men icke kan (Forts.)
gilla en godtycklig fixering af detta antal, hvilken skulle gälla för en
oöfverskådlig framtid, så kommer jag att rösta för afslag å det hvilaude
grundlagsförslaget.

Herr Petri: Jag har länge varit tveksam angående de fördelar
eller olägenheter, som det nu föredragna hvilaude förslaget erbjuder,
men efter den sorgfälligaste pröfning, jag kunnat åstadkomma, har jag
nu kommit till en bestämd åsigt, som jag beder att, så kortfattadt
som möjligt, få för kammaren framlägga.

Att en begränsning af riksdagsmännens antal är behöflig, derom
är jag för min del fullt öfvertygad och torde som skäl härför endast
behöfva påvisa den stora och sannolikt ej beräknade ökningen i detta
antal, som sedan nu gällande riksdagsskicks inträde egt rum. Vid
1867 års riksdag bestod Första Kammaren nemligen af 125 ledamöter
och Andra Kammaren af 190, deraf 55 stads- och 135 landtrepresentanter.
Ku deremot består Första Kammaren af 148 och Andra
Kammaren af 228, deraf i sistnämnda kammare 83 stads- och 145
iandtrepresentanter. Man ser häi’af, att det egentligen är från städerna,
och af dessa från de större, som ökningen hufvudsakligast egt rum.

Ser man nu till, huru dessa förhållanden komma att ställa sig för
framtiden och grundar sina beräkningar efter samma folkökning, som
under de senaste 25 åren egt rum, så kommer man beträffande stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren till ungefär följande resultat: år
1900 skulle de blifva minst 99, högst 121 (beroende på valkretsindelningen),
år 1910 minst 134, högst 152 och år 1920 minst 171,
högst 189. Af detta antal skulle Stockholm, som nu har 25, tillsätta
resp. 31, 41, 53, Göteborg 13, 18, 23, Malmö 6, 9, 12, Helsingborg
3, 4, 7 samt Norrköping, Upsala, Jönköping och Gefie 3, 4, 5, o. s. v.
Sammanlagda summan af Riksdagens hela representantantal skulle
således 1920 i Andra Kammaren uppgå till omkring 326, detta med
beräkning att äfven landets representantantal ökas i samma proportion
som hittills. Som herrarne se, så ökas landets represeutantantal
mycket litet; men äfven om man antager, att det blott ökas i samma
förhållande, så kommer Andra Kammaren att bestå af omkring 326
ledamöter. Jag hemställer, om det kan vara lämpligt att få en sådan
representation.

Jag är derför alldeles på det klara, att det är nödvändigt att
begränsa antalet, hvilket, äfven såsom det nu är, sannolikt är det
största i hela Europa. Kär man nu, såsom jag åtminstone, är på det
klara, att det är nödvändigt att begränsa antalet, återstår att afgöra,
huru denna begränsning rätteligen bör ske. I detta fall hafva, såvidt
jag vet, i hufvudsak icke mer än två förslag förelegat, dels det nu
hvilande och dels det vid föregående riksdag framlagda, hvilket nu
ytterligare blifvit återupptaget af landshöfding Themptander m. fl.

N.o 10.

28

Om, ändring
af 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Beträffande det hyllande får jag säga, att, då jag förut framhållit,
att jag anser en fixering nödvändig, jag icke har något emot den
fixering, det hyllande förslaget innebär; det innefattar, så vidt jag kan
förstå, ingen orättvisa. Förhållandet emellan Första och Andra Kammaren
blir alldeles detsamma enligt nya förslaget som det var år 1867;
Första Kammaren skulle med sina enligt förslaget bestämda 150 representanter
motsvara 66 procent af medlemmarne af Andra Kammaren,
hvilket just var förhållandet år 1867. Således ligger deri ingen orättvisa.

Beträffande fixeringen mellan stads- och landtrepresentanter så
har jag från min synpunkt sedt icke heller något att i det afseendet
anmärka. Dermed förhåller sig så, att 1867 utgjorde stadsrepresentanterna
29 procent af Andra Kammaren mot 85 procent enligt nu
föreliggande förslag; således en ökning till städernas favör.

Det har äfven anförts mot det nu hvilande förslaget, att deri
finnes ett stadgande, som berättigar Kongl. Maj:t att fastställa valkretsarne
för Andra Kammaren, och att detta lämpligen i stället borde
vara Andra Kammarens ensak. Det är ju en smaksak, men jag för
min del tror, att Kongl. Maj:t bör vara fullt så opartisk som möjligen
en tillfällig majoritet inom kammaren. Jag tror och antager, att
alla hafva sig bekant, att vid de regleringar, som skett af kammaren,
ofta politisk hänsyn gjort sig gällande, hvilket äfven möjligen framdeles
kan komma att ega rum, och jag tror derför, att det icke ligger
någon våda i det förslag, som nu föreligger.

Vidkommande den här framburna motionen får jag säga, att jag
anser densamma icke innebära någon förbättring. Genom densamma
skulle visserligen ett uppskof med representantantalets tillväxt ega rum,
men detta uppskof blefve dock temligen kort, ty först och främst tillkomma
inom kort tid de städer, som snart blifva i tillfälle att välja
egen riksdagsman, hvilka icke äro så få. De städer nemligen, som
inom några år uppnå 10,000 invånare, äro Kristianstad, Halmstad,
Eskilstuna, Borås, Karlstad, Oskarshamn, Ystad, Vexiö, Uddevalla,
Vesterås och Falun. Om nu hvardera af dessa städer inom kort tid
får tillsätta egen riksdagsman, så ökas ju ytterligare antalet, hvartill
kommer, att det icke dröjer så länge, förrän Stockholms stad återigen
blir i tillfälle att för hvart 20,000-tal tillsätta ytterligare en riksdagsman.
Ty sedan Stockholm uppnått en folkmängd af öfver 500,000
invånare, hvilket torde inträffa omkring år 1920, går naturligtvis
ökningen förhållandevis fortare, och sannolikt skulle det sedan icke
dröja längre än mellan hvarje treårsperiod, förr än Stockholm egde rätt
att tillsätta ytterligare en eller två riksdagsmän.

Nu är det visserligen möjligt, att ett i såväl formelt som annat
hänseende bättre förslag än det nu föreliggande skulle kunna föreläggas
Riksdagen, men hvarje år, som afgörandet af denna fråga uppskjutes,
innebär eu våda, ty för hvarje år ökas representanternas antal
i oroväckande grad. När man derjemte vet, huru svårt Riksdagen har
att enas om ett förslag, så torde det dröja i åratal, innan något nytt
förslag kan godkännas, hvarför jag anser, att ett förkastande af det
hvilande förslaget innebär en ganska stor fara. Dessutom är jag öfvertygad
om att de förslag, som sedermera kunna framkomma, åtminstone

29

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. in.

från städernas synpunkt icke blifva bättre, utan snarare sämre, och Om ändring
anser jag, fastän stadsrepresentant, att städerna böra blifva belåtna 2^oö och
med den ställning, som genom det hyllande grundlagsförslaget till- ös ^ksdagsförsäkras
dem. De hafva nemligen nu 80 representanter i Andra ordningen.
Kammaren, och när man vet, att i Första Kammaren finnes en hel (Forts.)

del stadsrepresentanter äfven utom dem, som af städerna blifva grundlagsenligt
valda, så tror jag icke, att städerna genom antagandet af detta
förslag behöfva riskera att förlora någon magtställning.

Då jag derför, herr talman, anser, att en begränsning af städernas
representantantal är nödvändig, då jag anser, att det nya förslaget är
ganska lämpligt och då jag slutligen anser, att ett uppskof med antagande
af detta förslag skulle icke minst för städerna kunna medföra
en stor fara, så får jag, ehuru stadsrepresentant, utan någon farhåga
lör det hot, som en aftontidning uttalat, nemligen att de stadsrepresentanter,
som vågade godkänna förslaget, skulle utsätta sig för en skarp
näpst, likväl yrka bifall till det hyllande grundlagsförslaget.

Herr Bengtsson: Att olika meningar kunna göra sig gällande

i en sä vigtig fråga som den nu föreliggande, i synnerhet då den förekommer
till behandling under första riksdagen af en treårsperiod, då
en stor del af kammarens ledamöter äro nyvalde, är enligt min tanke
icke något att förundra sig öfver; men att åtskilliga personer, som
sjelfva varit med om att genomdrifva det föreliggande förslaget, kunna
'' i dag uppträda mot detsamma, finner jag för min del litet mera besynnerligt.

Såsom det starkaste skälet mot det föreliggande förslaget har framhållits,
att detsamma skulle rubba magtställningen mellan båda kamrarne,
hvarjemte såsom ett ytterligare motskäl anförts, att man icke
borde antaga detta förslag förr, än man finge visshet om hvad Första
Kammaren ämnade göra med afseende å det förslag, som föreligger om
begränsning af den kommunala rösträtten.

Detta skäl vill jag till en stor del godkänna. Jag skulle för min del
också önskat, att denna fråga först blifvit afgjord. Huru med den
kommer att gå, kan jag naturligtvis icke bestämma. Men det synes
mig, som om de personer, som hysa fruktan att dervidlag icke något
kommer att göras, skulle hafva möjlighet att få denna sin fruktan
häfd vid ett tillfälle sådant som detta, då ju de flesta ledamöter af
regeringen äro närvarande och kunna lemna upplysning om huru regeringens
mening är i detta fall.

Hvad det beträffar, att en del personer se en fara i den magtställning
kamrarne emellan, som genom detta förslags antagande skulle
blifva en följd, så tror jag, att man icke bör tillmäta denna fara allt
för mycken betydelse, för så vidt man icke vill utgå från den bestämda
förutsättningen, att Första Kammaren i all framtid kommer att sammansättas
på samma sätt som nu, och att valen i städerna skola utfalla
på det sätt, att stadsrepresentanterna i alla frågor komma att
göra gemensam sak med landsbygdens representanter. Men jag undrar
just, om någon af de herrar, som hafva uttalat sådana åsigter, våga
ikläda sig borgen för huru dessa val i framtiden komma att utfalla.

N:o 10. 30 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring Sammansättningen åt'' Första Kammaren hafva dock landtmännen litet
il 16 % ''och grand itjflytande Pä’ om de vilJa sköta sig. Men att de skulle kunna
°28 riksdags- inverka på valen i städerna, det veta vi alla, att det icke går för sig.
ordningen. Snarare kan det i framtiden gå i motsatt retning: det har funnits
(Forts.) antydningar derom.

För öfrigt förefaller det ganska besynnerligt att höra denna magtställningsfråga
så starkt framhållas i kammaren af de personer, som
förr varit med om att erkänna både nödvändigheten och rättvisan af
såväl eu begränsning som eu fixering af representantantalet, ja af
hvilka eu del sjelfva underskrifvit en motion i detta syfte, som blifvit
inlemnad i denna kammare. Jag ber nemligen att få återkalla i
herrarnes minne eu motion, som inlemnades till 1891 års Riksdag,
underskrifven af ett sjuttiotal stadsrepresentanter. Det var ett förslag
att begränsa städernas representantantal, och jag vågar påstå, att om
detta förslag hade blifvit antaget, så skulle Andra Kammaren, åtminstone
hvad städerna beträffar, under en lång följd af år icke fått den
ringaste tillökning i sitt representantantal. Men af detta förslag var
Första Kammaren alldeles oberörd: den fick växa huru mycket som helst.

Oaktadt detta fel i förslaget klart och tydligt framhölls, yttrade
dock en ganska framstående ledamot af denna kammare, då detta
förslag var före:

“Jag har, herr talman, i likhet med de flesta stadsrepresentanterna
denna kammare, undertecknat ett förslag om begränsning af städernas
representationsrätt. Denna min underskrift betyder, att derest detta ''
förslag skulle komma att blifva hvilande, och derest jag skulle hafva
den äran att deltaga i Riksdagens förhandlingar, när eventuelt ett
sådant förslag kunde komma till slutligt afgörande, jag då vorex lika
villig som ock af min heder förbunden att göra allt hvad på mig ankomme
för att detta förslag måtte blifva upphöjdt till grundlag.“

Ja, mine herrar, så lät det den gången, då städerna ville genomdrifva
-sitt eget förslag, ett förslag som skulle rubbat magtställningen
betydligt mera, än det nu föreliggande skulle göra, och som skulle
blifvit till mycket större fördel för Första Kammaren, än det nu hvilande
förslaget är.

Fn annan stadsrepresentant yttrade vid 1890 års riksdag, då ett
liknande förslag förelåg:

“Jag önskar blott uttala min enskilda åsigt; jag skulle vara villig
att acceptera konstitutionsutskottets föreliggande förslag, om deri funnes
intagna några bestämmelser för det fall, som kan komma att inträffa,
om städernas befolkning stiger till hälften af landsbygdens. Jag anser
icke, såsom herr Ivar Månsson, att detta skall komma att dröja i
femtio år, utan att det sannolikt kommer att inträffa långt förut.
Funnes några bestämmelser för detta fäll intagna i utskottets förslag,
så skulle jag, som sagdt, vara med om detta förslag, hvaremot jag
icke kan vara med om att godkänna något förslag, i hvilket icke
representanternas antal fixei’as.“

Samma person har i dag uppträdt och yrkat afslag på det föreliggande
förslaget. Han sade, att han ville rösta för förslaget vid 1890
års riksdag, så framt det icke saknat den bestämmelsen, att, när stä -

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

31

N:o 10.

dernas folkmängd uppginge till mer än eu tredjedel af kela landets,
städerna skulle hafva rätt att välja förökadt antal representanter. Nu
är icke allenast denna brist afhjelpt, som då ansågs så svår, utan i
det föreliggande förslaget har man tillerkänt städerna ännu större
rättigheter. I 1890 års förslag var bestämdt, att representantantalet
för städerna skulle vara. 75 och för landet 150; uti det föreliggande
förslaget har man, som herrarne veta, höjt representantantaiet för
städerna till 80. Men man är i alla fall icke nöjd, man tycker icke
om förslaget ändå. För min del får jag upprigtigt bekänna, att man
kan sannerligen vara frestad att tro, att alla dessa nya skål, som man
uppletar för att kunna yrka afslag å förslaget, icke äro annat än de
obotiärdigas förhinder. Hvilket förslag, som än framkommer — man
må sjelf hafva framlagt det eller deltagit i dess genomdrifvande —
när det kommer till slutligt afgörande, så yrkar man afslag. Ja, jag
säger ännu en gång, att dessa nya skäl kunna icke vara annat än de
obotfärdigas förhinder för att få undan förslagen, till dess man är säker
om att ingenting kan genomdrifvas från motsidan.

Man talar om att landsbygden vill hafva fördelar. Nej, mine
herrar, jag tror icke, att landsbygden vill hafva fördelar; hvad landsbygden
vill hafva, är rättvisa. Landsbygden anser sig icke längre behöfva stå
qvar i det omyndighetstillstånd, hvari den hittills stått i fråga om
representationsrätten till Andra Kammaren. Jag tror, att om herrarne
från städerna ville vara rättvisa, så skulle de sjelfva erkänna, att det
icke är några fördelar utan endast rättvisa, som landsbygden begär.

Herr talman, för min del har jag icke haft anledning att ändra
åsigt sedan förslaget förra gången förevar; och jag skall derför anhålla
att få yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Häruti instämde herrar Lundström, Fredhölm i Saleby, Svensson
i Brämhult, Dahlgren, Larsson i Fole, Jönsson i Gammalstorp, Holm
och Wikstén.

Hans excellens herr statsministern Boström yttrade: Herr grefve
och talman! Den siste ärade talaren rigtade till regeringsbänken eu
anhållan att få höra regeringens ställning till den kommunala rösträttsfrågan.
Jag begagnar då tillfället att säga, att, när Kongl. Maj:t uppdragit
åt statsrådet och chefen för civildepartementet att verkställa eu
utredning derom, så är det naturligtvis beroende derpå, att Kongl. Maj:t
ansåg en ändring i den kommunala rösträtten önskvärd. Men det
visade sig, när man började lägga hand vid saken, att de siffror,
som lågo till grund för den äldre utredningen, i högst väsentlig grad
skilde sig från nutidens, och att det dessutom icke fäns någon som
helst utredning angående den inverkan, som bolagen i detta afseende
utöfva inom kommunerna. Det var på grund af dessa båda omständigheter,
som Kongl. Maj:t ansåg sig böra uppdraga åt statsrådet och
chefen för civildepartementet att göra en utredning, för att Kongl.
Maj:t sedan måtte kunna framlägga de förslag, hvartill denna utredning
må kunna föranleda.

När jag nu har ordet, herr talman, anhåller jag att få söka be -

Om ändring
af §§ 6, IS,
25, 16, 22 och
28 riksdags
ordningen.
(Forts.)

N:o SO. 32 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring mota de anmärkningar, som framstälts emot det hvilande grundlagsaJ
§8 13> förslaget.

L>''x^riksdags-* Deri vigtigaste anmärkningen är då utan tvifvel den, som finner
ordningd, detta förslag oantagligt derför, att det strider emot de principer, som

(Forts.) äro antagna i vår gällande grundlag. Vår valkretsindelning hvilar,

som lierrarne veta, på domsagorna och städerna. Men det var ju gifvet,

att med ett så olika antal invånare, som finnes inom de olika domsagorna
och än mera inom de olika städerna, nödvändigheten kräfde

en ny princip der bredvid, och då föreslogos dessa folkmängdsbestämmelser,
nemligen att en domsaga på öfver 40,000 invånare skulle få
två representanter och hvarje stad, som hade 10,000 eller flere invånare,
skulle få en representant för hvart 10,000-tal samt de smärre
städerna indelas i kretsar om 0,000 å 12,000 invånare. Man antog,
när förslaget till vår nu gällande riksdagsordning framlades, att städerna
skulle få 50 och landsbygden 130 representanter. Men det
visade sig vid första valet, att siffrorna blefvo 55 för städerna och 135
för landsbygden, och nu hafva de stigit till 83 för städerna och 145
för landsbygden. Det är således alldeles klart, att det förhållande,
som man vid den tiden ansåg vara det rätta emellan städernas representanter
och landsbygdens, icke längre är bibehållet, utan proportionen
dem emellan är högst väsentligt förryckt, och man måste ju erkänna
— det har äfven blifvit från alla håll erkäudt — att det icke ligger
någon rättvisa i det förhållande, som nu blifvit ett faktum. Det är
så mycket mera orättvist, som de intressen, hvilka, när nu gällande
grundlag skrefs, städerna ansågos böra bevaka, i sjelfva verket icke
längre uteslutande bevakas af städerna. Ty i samband med den utveckling,
som vårt kommunikationsväsen uppnått, hafva på landet uppblomstrat
industriella anläggningar, som förut endast funnos i städerna.
Således kan man säga, att eu del af de intressen, som förut endast
representerades af städerna, numera bevakas äfven af landsbygdens
representanter.

Det var också redan för lång tid tillbaka, som missnöjet med städernas
och landets inbördes representationsrätt först kom till uttalande.
Det skedde, så vidt jag icke misstager mig, vid 1880 års riksdag, då
inom denna kammare väcktes ett förslag, gående ut derpå, att å landet
domsagorna skulle få en representant för 20,000 invånare och städerna
en för 20,000. Det förslaget föll, men återkom i ungefär samma form
vid 1884 års riksdag, men då framkom också för första gången förslaget
om en fixering af representanternas antal. Det framlades af
herr Wallenberg i Första Kammaren. Herr Wallenberg hade tänkt
sig, att Första Kammaren skulle bestå af 120 representanter och Andra
Kammaren af 180, deraf två tredjedelar från landsbygden och en tredjedel
från städerna. Intet af dessa förslag vann bifall inom konstitutionsutskottet,
och de afslogos äfven af kamrarne.

Frågan var åter före vid 1886 års riksdag, men först år 1887
kom konstitutionsutskottet med ett formuleradt förslag till ändring i
gällande bestämmelser. Majoriteten i utskottet föreslog då, att antalet
invånare för hvarje representant skulle ökas från 10,000 till 15,000 i
städerna; för landsbygden deremot gjordes ingen ändring. Men det

33

N:o !0.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

fans en hel del reservanter med alldeles olika förslag, och det förslag,
som framlagts af konstitutionsutskottet, vann icke bifall i någondera
kammaren. Första Kammaren upptog en reservation, som afgifvits af
åtskilliga dess medlemmar och som, ehuru den i princip erkände, att
det skulle vara en representant för 15,000 invånare i städerna, medgaf
den jemkning i tillämpningen, att så stort antal representanter, som
en stad hade, skulle den få behålla. Således förekom då för första
gången denna princip, som vi sedan återfunnit i alla förslag af liknande
nrt. Andra Kammaren deremot godkände utskottets förslag med ett
tillägg, som bestämde valkretsarues invånareantal till 8 å 16 tusen. År
1888 förekommo framställningar af begge dessa slag af begränsning;
och utskottet gick då för första gången öfver och löreslog bestämmelser
om fixation. Utskottets betänkande kom mycket sent fram till behandling
inom kamrarne, återremitterades till utskottet, och sedan hann
frågan icke återkomma på kamrarnes bord före riksdagens slut.

1889 upprepades motionerna, och konstitutionsutskottet återupptog
också sitt förslag om fixation. Det afslogs då af Första Kammaren,
men godkändes af Andra Kammaren med mycket stor röstöfvervigt.
1890 återkom förslaget. Denna gång godkändes det af båda kamrarne
och likaledes vid 1891 års riksdag, ehuru det, såsom herrarne väl
hafva sig bekant, på grund af formella brister icke vann Kongl. Maj:ts
sanktion.

Såväl vid alla dessa tillfällen som äfven i år har det utöfver de
förslag, som vunnit bifall i konstitutionsutskottet, alltid förelegat andra
förslag, af samma art som det-nu framlagda motförslaget, hvilka endast
velat öka det invånareantal, för hvilket städerna få välja en representant.
Men af den historiska redogörelse, som jag lemna!, behagade
herrarne finna, att under den tid, som denna fråga legat före, har
frågan om fixationen allt mer och mer vunnit anklang inom representationen,
och det synes mig icke förunderligt, att så skett. Ty det
vill åtminstone förefalla mig, som om motförslaget hade sina bestämda
brister. Det godkänner den princip, som ligger till grund för den
nuvarande ordningen, och vill endast öka siffran 10,000 till 20,000.
Ku har det visat sig, att denna princip ledt till resultat, som alla
erkänna ohållbart. I)å är det ju klart, att, om man fasthåller principen
och endast ändrar siffran, måste man komma till ett resultat,
som icke är hållbart och som man åter måste ändra. Detta hafva
också motionärerna i sin motion erkänt, när de säga, att "om åter i
eu ännu ganska aflägsen framtid, äfven efter att ökningen af stadsrepresentanternas
antal begränsats, hela antalet riksdagsmän skulle
finnas vara nära att stiga till eu af praktiska skäl olämpligt hög siffra,
lärer då vara tid att afhjelpa denna olägenhet". Meningarna kunna
ju vara delade om huru snart denna tidpunkt kommer att inträda,
men det förefaller mig, som om den icke kan vara så synnerligen aflägsen,
som motionärerna söka att framställa den, ty för mig åtminstone
är tidrymden härifrån och dit ganska öfverskådlig.

Ser man på motionärernas förslag i detalj, så måste man erkänna,
att det företer åtskilliga oegentlighet^1. Det heter nemligen, att de
städer, som hafva två eller llere representanter, skola behålla dem,

Andra Kammarens Prof. 180N:o 10.

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

3

N:o 10.

34

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring
af §§ 6, IS,
15, 16, n och
%8 riksdagsordningen.

(Forts.)

men deremot andra, som icke hafva mer än en, fä icke flere förr än
de få 30,000 invånare., Detta leder dertill, att t. ex. Karlskrona och
Helsingborg, som nu hafva ett invånareantal, obetydligt öfverstigande20,
000, härutaf berättigas att hafva och behålla två representanter,
under det att t. ex. Jönköping, som samtidigt hade mer än 19,900
invånare och således står på gränsen att komma upp till en andra
representant, får stanna och vänta, till dess det fått 30,000 invånare.
Det ligger ju en obillighet deruti, att två städer, som stå så nära
hvarandra, skola representeras den ene af en och den andre af två
representanter.

Går jag vidare, så ser jag, att t. ex. Malmö har ett invånareantal
af nära 50,000 med fyra representanter; det får sin Temte representant,,
när det hunnit till 90,000 invånare. Med det invånareantal Göteborg
nu har af icke fullt 110,000, får Malmö blott 5 representanter,,
under det Göteborg nu har 10. Göteborg får sin elfte, när det har

210,000 invånare, och när det har 250,000, .så får det tretton representanter
för samma antal invånare, hvarför Stockholm nu har tjugufem.
Det är ju gifvet att under tiden också Stockholm vuxit, så att des^
representanter då representera ett större antal invånare än hvad de
nu göra. Herrarne finna således, att, till dess städerna så att säga
vuxit in i det nuvarande representantantalet, oegentligheter komma
att finnas. Men när de hunnit växa så, att dessa oegentligheter äro
utjemnade, då äro vi vid den tidpunkten, att man- åter måste vidtaga
ändring, såsom det ock erkännes i den del af motionen iag nyss uppläste.
Och det kommer, som jag nämnde, af det helt enkla skälet,
att den -''princip, på hvilken man bygger, icke är hållbar. Jag frågar
då: när vi sett erfarenheten från den tid som gått, är det då skäl
att bibehålla denna princip, är det icke fastmer skäl att se till, att
man kan få en annan och bättre princip?

Äfven i det förslag, som här föreligger, är städernas representantantal
bibehållet. Jag medger, att så icke är förhållandet för ögonblicket,
men när förslaget framlades, var det förhållandet. Man har
deri endast vidtagit den ändrmgen, att städerna få sina representanter
icke såsom nu efter hvarje stads invånareantal, utan på det sätt, att
städernas representanter iördelas lika på samtliga städer efter invånareantalet.
Detta synes mig fullt korrekt och öfverensstämmer äfven i princip
med 1863 års förslag till riksdagsordning. Ty när detta förslag ville
särskilt tillgodose städerna, så betraktade det städerna som eu enhet.
På samma sätt gör detta förslag; det tillgodoser städerna som en enhet
och fäster sig icke vid städerna som särskilda samhällen.

Man har vidare gjort anmärkning mot sjelfva fixationen och sagt,
att det är en olämplig åtgärd. För min del tror jag. att man kan
påstå, och jag har icke sett det bestridt, att ett ökadt antal representanter
icke alltid innebär någon fördel. Tvärtom har jag sett uppgifvas,
och jag tror att det är bestyrkt af erfarenheten, att man icke
i ett stort antal representanter har någon garanti för ärendenas bättre
behandling. När härtill kommer, att ingen påstått och näppeligen lärer
kunna påstå, att det representantantal, som är föreslaget, eller 380,
icke är tillräckligt stort för att inom sig rymma samtliga de intressen,

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

35

N:o 10.

som böra vara i riksdagen representerade, så synes det mig afgjordt,
att man icke med fog kan göra någon anmärkning mot sjelfva fixationen.

Går jag nu till de anmärkningar af mera speciel art, som blifvit
gjorda mot förslaget, så kommer jag först till den, att förslagets formulering
skulle vara så otymplig, att det icke har något motstycke i detta
hänseende. Det är ju sant, att jemfördt med de korta och enkla
bestämmelser, som vi nu hafva,, detta förslag är mycket vidlyftigt.
Men vi böra komma i håg, att man i detta förslag velat möta hvarje
svårighet, som kunde upptänkas. Jag har också af motståndare till
förslaget hört erkännas, att det är med synnerlig skarpsinnighet utarbetadt.
Herrarne veta äfven, att vår riksdagsordning i all sin korthet
och enkelhet dock ingalunda är tydlig. Huru ofta hafva icke dess
bestämmelser blifvit olika tolkade, till huru många processer har den
ej gifvit anledning, och huruledes har ej bredvid grnndlagstexten en
tillämpningsteori utbildat sig. Med detta förslag, så fullständigt soto
det är utarbetadt, tror jag icke, att något sådant behöfver komma i
fråga.

Man har äfven anmärkt, att det vore en oegentlighet, att regeringen
skulle ingripa och ordna såväl städernas indelning i valkretsar
som åtskilliga andra med valen sammanhängande frågor. Jag ber
emellertid att få påpeka, att förslaget äfven innefattar bestämmelser,
huru detta skall gå till, så att regeringen i sjelfva verket icke har
något annat att göra än att verkställa i grundlagen gifna föreskrifter.
Och det är dessutom alldeles gifvet, att då det gäller att ordna förhållandena
inqm hela landet, så finnes ingen annan myndighet, åt
hvilken detta uppdrag kunnat lemnas.

Jag har icke i dag i kammaren hört framställas, men deremot
mångfaldiga gånger sett i tidningarna anfördt det skäl mot det hvilande
grundlagsändringsförslaget, att ett bifall till detsamma skulle nödvändiggöra
en upplösning af kamrarne. För min del tror jag, att
detta är ett fullständigt misstag. Lagförslaget gifver, om man läser
det rätt, ingen anledning till ett dylikt påstående.

Man har vidare talat om magtställningen mellan begge kamrarne
och förmenat, att Första Kammarens magtställning skulle vara i föreliggande
förslag allt för mycket tillgodosedd. Det förhåller sig emellertid
så, att man 1861, då representationsförslaget skrefs, antog, att
Första Kammaren skulle komma att bestå af 119 ledamöter gent
emot 180 i Andra Kammaren, följaktligen ett förhållande af 2 till 3.
Detta förhållande har äfven på det hela taget bibehållit sig oförändradt.
Som herrarne torde funnit, har nemligen Första Kammaren
ökats med 23 och Andra Kammaren med 38 ledamöter. Den numeriska
öfvervigten hos Andra Kammaren är visserligen nu större,
men det är icke från den sidan, som man bör se saken, utan det är
till proportionen, som man måste taga hänsyn, och herrarne finna då,
att tillökningen af 23 representanter i Första Kammaren är relativt
något mindre än tillökningen af 38 representanter i den andra. Om
nu det hvilande förslaget går igenom, så kunna herrarne genom eu
lätt uträkning finna, att äfven derigenom Första Kammaren icke till -

Om ändring
§§ 6, IX,
15, 18, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N-.o 10.

36

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari, f. in.

växel'' i sådan proportion, att den får proportionsvis större antal ledamöter,
än so;n vid riksdagsordningens skrifvande var afsedt.

Man har slutligen talat om hvilka följder i politiskt hänseende
denna ändring skulle medföra, och man har från vissa håll velat se
dessa följder mycket mörka. Man skulle, har man sagt, genom förslagets
antagande lägga hämband på all utveckling i frisinnad riktning.
För min del kan jag icke se, huru något sådant kan blifva följden.
Förslaget bestämmer ju endast, huru många representanter skola
väljas; hvilka representanter som blifva valda, blir väl framdeles som
hittills beroende af valmännen. Och när man talar om, huru mycket
motstånd från Första Kammarens sida göres mot berättigade kraf på
reformer från Andra Kammaren, så ber jag blott, utan att ingå i
detalj, få påvisa den utveckling, som vårt land har haft under de år,
som det nya representationssättet varit gällande. Ingen, som rättvist
och opartiskt betraktar förhållandena, kan neka, att icke allt tyder
på att samarbetet i det stora hela varit godt och ländt till fosterlandets
fromma.

Jag vet mycket väl, att, mär ett förslag sådant som detta föreligger,
det omöjligen kan mötas med bifall från alla håll, ty det är
gifvet, att när man gör en begränsning, så kommer den att träffa den
ene hårdare än den andre, den innebär ju alltid på vissa håll en
förminskning af förmåner eller inflytande. Men jag vet också, att
när stora frågor varit å bane inom representationen, så hafva Sveriges
representanter vetat att sätta det egna intresset efter det allmännas,
och min förhoppning är, att de äfven vid denna frågas afgörande
skola veta göra det.

Herr Zotterman: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
tager mig friheten uttala mig ur synpunkten af de mindre städernas
representationsrätt, och jag gör det särskilt med anledning af det
påstående, som från flera håll blifvit gjordt, att småstäderna skulle
genom det föreliggande förslagets antagande vinna icke mindre än 6
representanter.

Såsom vi känna, hafva af våra 92 städer 16 rätt att sjelfständigt
välja en eller flere representanter, under det de återstående 76 städerna
äro indelade i 25 valkretsar, af hvilka hvar och en väljer en riksdagsman.
Sålunda hafva nu de större städerna 58 representanter, under
det de mindre tillsammans hafva endast 25. Man har från visst håll
gjort en uträkning efter den af statistiska centralbyrån utarbetade
befolkningsstatistiken den 31 december 1892. Enligt denna statistik
utgjorde städernas folkmängd då 922,348 personer. Om man delar
denna siffra med de i förslaget beräknade 80 representanter för
städerna, så uppstår en qvot-siffra af 11,529, efter hvilken en stad
skulle få välja riksdagsman. Efter den siffran skulle också fortfarande
16 städer få välja en eller flere riksdagsmän, ehuru dock med den
ändringen, att Halmstad rycker upp bland de större städerna och
Söderhamn faller ned bland småstäderna. Dessa 16 städer skulle
komma att få välja 49 riksdagsman, eller 9 mindre än nu. Då de3sa
16 städer hade ett sammanlagdt invånareantal af 646,329, så hade

37

N:o iO.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

småstäderna tillsammans 276,019. Och då hela antalet riksdagsmän Om ändring
för städerna skulle bli 80, men de större städerna skulle få blott
49 representanter, så skulle småstäderna få 31 och skulle sålunda få g8 rl^dagstill
skänks 6 representanter. ordningen.

För denna vinst har man antagit, att småstädernas representanter (Forts.)
skulle anse sig pligtiga att rösta för det nu hyllande förslaget. Man
anser, att dessa representanter skulle för den tillfälliga vinsten af
några få representanter mera i kammaren vara med otu att vingklippa
de större städerna och rubba de principer, på bvilka riksdagsordningen
är grundad, vara med om att förstärka Första Kammaren gent emot
den Andra, vara med om att från Andra Kammaren till Kongl. Maj:t
öfverlemna rätten att reglera valkretsarne för de mindre städerna.

Mine herrar, jag anser mig pligtig förklara, att jag för min del icke
kan för det köpet vara med om eu sådan åtgärd. Detta under förutsättning,
att småstäderna genom den föreslagna förändringen verkligen
skulle göra en vinst.

Men nu blir frågan, om verkligen på det hela taget någon vinst
uppstår för småstäderna. Jag betvifiar detta, och jag skall söka
visa, att så icke blir förhållandet. För att ej misstänkas för att
begagna mindre tillförlitliga siffror, skall jag för min beräkning utgå
från de tabeller, bvilka såsom bilagor äro vidfogade Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet till 1892 års Riksdag. Af bilagan 1 framgår
nemligen, att 1890 städernas hela folkmängd var 899,403, och att
enligt då föreliggande förslag de större städerna skulle få 44 representanter
— medan deremot småstäderna skulle få 31. Enligt bilagan 2
skulle städernas folkmängd år 1900 uppgå till 1,151,247; de större
städerna skulle erhålla 47 representanter, eftersom qvoten visar 15,349;
småstäderna deremot blott 28. År 1910 är städernas folkmängd
beräknad till 1,483,987; då qvoten utgör 19,786, skulle de större
städerna få 49 representanter, de mindre 26. År 1920 är städernas
folkmängdssiffra 1,926,204, qvoten 25,682; de större städerna skulle
då få 52 och de mindre 23 riksdagsmän. Sålunda märka herrarne,
att under perioden 1890—1920 småstädernas representantantal skulle
falla från 31 till endast 23. Ilerrarne torde alltså finna, att småstäderna
alls ingenting hafva att i verkligheten vinna genom förslaget.

Nu skulle visserligen kunna sägas, att de nyss anförda siffrorna
tagits med beräkning af att städernas representantantal skulle utgöra
75, och att då antalet enligt det hvilande förslaget skulle utgöra
80, skilnaden med afseende på siffrorna skulle blifva mycket betydlig.

Jag ber då att först och främst få fästa uppmärksamheten vid det
förhållande,'' att ehuru representantantalet för städerna i allmänhet
ökats från 75 till 80, så faller icke en enda af dessa 5 representanter
på småstäderna, utan de tillfalla samtliga de större städerna.

Det är sålunda ingen vinst alls för de mindre städerna, om man
beräknar efter siffran 80. Om vi nemligen räkna dermed, såsom en
fixerad siffra, visar det sig, att minskningen i de mindre städernas
representationsrätt blir fullkomligt lika stor, om icke större, än om vi
beräknat stadsrepresentanternas antal till 80. Ty då man tager folkmängden
i samtliga städer år 1900 till 1,151,245 och om man divi -

N;o 10. 38 Onsdagen den 28 Februari, f. in.

Om ändring derur denna summa med föreslagna representantantalet, 80, så blir
rf 16 % ocA *lTOten icke 15,349, såsom i tabellen till det kongl. förslaget, utan
28 riksdags- 14,390. Detta gör, att de större städerna få icke blott 47 utan 53
ordningen, representanter, under det att småstäderna få icke 28 utan 27 repre(Forts.
) sentanter. Då vidare städernas folkmängd år 1910 beräknats till
1,483,987, och representanterna ej till 75 utan 80, så blir qvoten
icke 19,786 utan 18,550, och de större städerna få då ej blott 49
utan 54 representanter, under det småstäderna få, verkligen enligt
beräkning i bilagan, 26. Men så komma vi till de sista siffrorna,
nemligen de för år 1920. Städernas folkmängd antages då uppgå
till 1,926,204 personer. Delas detta med meranämnda tal, 80, blir
qvoten icke 25,682, såsom tabellen utvisar, utan 24,077, och de större
städerna skulle då få icke blott 52, utan 56 representanter, under
dét att småstäderna endast finge 24. Då först är det som småstäderna
få något med af de 5 rösterna, som vi vunnit mot kongl. propositionen.
I alla fäll ha småstädernas ökade röster kontinuerligt minskats från
31 till 24. Och då qvoten för dessa städer under tiden ökats från
år 1900 = 11,592 till år 1910 = 14,573 och år 1920 = 22,650, så
visar denna stigning, att småstäderna komma i en allt sämre och
sämre ställning i sin representationsrätt gent emot storstäderna.

Med dessa siffror för ögonen kan man verkligen undra, huruvida
det kan vara möjligt, att småstädernas representanter just för den tillfälliga
vinstens skull böra vara med om antagande af det föreliggande
förslaget. För min del får jag bekänna, att det är mig alldeles omöjligt
att vara med om en dylik åtgärd. Men jag hör dock till dem, som, i
likhet med de flesta, jag ville säga alla, talare här i dag, önska en
begränsning uti den nuvarande snabba tillväxten i de större städernas
representantantal. Denna begränsning har jag dock ansett böra gå i
den rigtning, som angifvits i den af herr Themptander nyligen framburna
motion, hvilken just innefattar förslag till ändring i de bestående
förhållandena, som med afseende på klarhet, enkelhet och tydlighet
står öfver allt beröm, och som söker att lösa frågan utan att förändra
nu gällande grunder för representationens sammansättning, utan
att rubba magtställningen kamrarne emellan, utan att verka retroaktivt
till skada för städerna, och utan att kammaren afstår från sin
rätt att ordna valkretsarne.

På grund af hvad jag nu anfört kan jag, herr talman, icke annat
än yrka afslag på det nu hvilande grundlagsändringsförslaget.

Herr Sjö: Det nu föreliggande grundlagsförslaget har, såsom
vi hört, af åtskilliga stadsrepresentanter och deribland den senaste
talaren underkastats klander och en grundlig kritik. Huruvida detta
klander och denna kritik äro befogade, det lemnar jag derhän, då
framtiden nog kommer att visa, huru sig dermed förhåller; jag åtminstone
vågar icke fälla en så skarp dom öfver förslaget, som en
del stadsrepresentanter här gjort. Men å andra sidan är icke heller
jag fullkomligt nöjd med förslaget, enär jag i likhet med många andra
vill hafva jemlikhet mellan stad och land i förevarande hänseende,
hvilket väl torde vara det rättvisaste. Mig synes således att, då eu

39

N:o 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

lagforändring skall ske, borde man utgå från den grundsats, att en
representant från landsbygden och en sådan från stad skola representera
eu lika stor folkmängd. Det borde deremot icke vara, såsom
nu är afsedt, så, att representanten från landsbygden skall representera
-dubbelt så många personer som stadsrepresentanten, ty denna oegentlighet
synes mig icke stämma väl öfverens med nu för tiden rådande
förhålländen i afseende '' å skyldigheter och rättigheter. Men då jag
nu, likasom när frågan för två år sedan var före i Riksdagen, måste
fatta mitt beslut deri, får jag säga, att jag nu som då kommer att
rösta för förslaget. Jag gör detta dels på de skäl jag förut anfört
■och dels derför, att jag anser eu fixering af representanternas antal
vara alldeles nödvändig, för att det nuvarande höga representantantalet
icke måtte undan för undan ökas. En sådan ökning är enligt
mitt förmenande onaturlig. Det har redan under debatten i dag
yttrats, att det finnes icke något land, med undantag af Norge, som
i proportion mot folkmängden har så många riksdagsmän som vårt
land. Sverige är i alla fall ett fattigt land, och alldeles säkert är,
att vi skulle kunna uträtta riksdagsarbetet med betydligt mindre antal
representanter än nu, hvaraf äfven följde, om så skedde, att det blefve
billigare rikdagskostnader. Jag hade derför för min del gerna sett,
att jnan framkommit med ett förslag till minskning i stället för till
fixering af representanternas antal. Något sådant förslag föreligger
emellertid icke, och jag kan naturligtvis nu icke heller framställa ett
dylikt, ehuru jag velat fästa uppmärksamheten på saken, ty nog hade
det varit af behofvet påkalladt att i stället för eu begränsning besluta
en betydlig minskuing af representanternas antal.

Jag vill nu icke vidare inlåta mig på frågans detaljer, utan har
blott med dessa ord velat angifva min ståndpunkt i frågan, och kommer
jag sålunda att rösta för antagande af det hvilande grundlagsförslaget.

Första Kammaren har, såsom vi veta, redan antagit förslaget,
och jag hoppas, att denna kammares beslut skall gä i samma rigtning.
I hvad fall som helst är jag öfvertygad, att kammarens blifvande
beslut är af den beskaffenhet, att det kommer att lända fäderneslandet
till gagn.

Om ändring
0-f ii 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman, mine

herrar! Sedan jag begärde ordet, har bland andra talare hans excellens
herr statsministern tydligt och klart angifvit den föreliggande frågans
hela historia och innebörd samt bemött de framstälda anmärkningarna
deremot, anmärkningar som för öfrigt enligt mitt förmenande icke äro
af någon betydenhet. Denna fråga är från landsbygdens sida föremål
för mycken uppmärksamhet, och de hemmavarande önska derför gerna
veta, huru deras ombud vid riksdagen afgifva sitt votum i eu så vigtig
sak som denna. Jag har åtminstone från min hemort erhållit underrättelse
om att så är förhållandet. Då emellertid herr statsministern,
såsom sagdt, redan bemött dem, som motsatt sig förslaget, kan jag
inskränka mig till att här gifva tillkänna, huru jag kommer att rösta.
Jag kommer att med min röst bidraga till förslagets antagande. För -

N:0 10.

40

Onsdagen den 28 Februari, f. in.

Om ändring
<*/ §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

slaget afser ju eu fixering af riksdagsmännens antal. Detta resultat
vilja ju äfven representanterna från städerna vinna, och tvisten rör
sig således endast om huru fixeringen skall ske. Jag kan icke inse,,
att målet vinnes lättare eller bättre genom antagande af det förslag,
som af stadsrepresentanterna framlades vid 1892 års riksdag än genom
det nu förevarande förslaget. Men då 1892 års förslag föll, återupptogs
det icke vid senaste riksdag, ehuru det nu kan fullföljas, om det
hvilande grundlagsförslaget skulle fälla. Det är ju nu icke meningen
att göra valrätt för stad och land lika, utan städerna skulle äfven
framgent få behålla den dubbla rösträtt de hafva gent emot landsbygden
i förhållande till folkmängden, hvilket ju för städerna är en ofantlig
vinst.

Skulle emellertid detta förslag falla, vet ingen huru länge det
kan dröja, innan en ny lag i denna rigtning kan komma till stånd,
och man har räknat ut, att redan år 1920 skulle representanternas
antal i begge kamrarne efter nu gällande riksdagsordning komma att
uppgå till 500. Detta måtte väl icke kunna anses lämpligt för en lagstiftande
församling i ett så litet land som vårt, då alla andra länder
hafva ett vida mindre representantantal i förhållande till folkmängden,
än vi redan nu hafva.

Som Första Kammaren redan antagit föreliggande förslag, och
då jag för min del anser detsamma både nödigt och nyttigt samt för
fäderneslandet gagneligt, vill jag på det varmaste yrka bifall till förslaget.

Herr friherre Lagerbring: Då jag icke tilltror mig kunna framlägga
några nya skäl i en så genomdebatteraa fråga som det förevarande
grundlagsförslaget, anhåller jag endast att i all korthet få
angifva min ståndpunkt i frågan.

Jag anser det hvilande förslaget otillfredsställande, derför att det
otvifvelaktigt inför en helt och hållet ny princip i vår gamla riksdagsordning,
något som enligt mitt förmenande icke borde ske annat än
i samband med denna riksdagsordnings fullständiga omarbetande.

Icke heller kan jag finna annat, än att förslagets verkliga innebörd
är, såsom flera gånger framhållits, att åstadkomma eu minskning
i den tillväxt af inflytande på statens angelägenheter, som nu gällande
grundlag inrymmer åt denna kammare. Skulle denna kammare i dag
antaga detta förslag, vore detta, så vidt jag kan se, liktydigt med,
om icke precis ett politiskt sjelfmord, hvarvid man t. ex. liknat ridderskapet
och adelns beslut vid 1865 års riksdag, så dock ett kammarens
attentat mot sig sjelf. Ridderskapet och adeln fick dock, mine
herrar, för att använda ett modernt uttryck, åtminstone “do i skönhet",
men denna kammare skulle komma att förete sjelfstymparens sorgliga
skepnad, och detta trots kammaren nu genast skulle få en tillökning
af ett par platser.

Jag anser vidare förslaget felaktigt till sin utgångspunkt,''derför
att det utgår från beräkningar, som icke längre äro hållbara. Eu af
de hufvudsakliga anledningarna såväl till detta som till föregående
förslag har väl varit den starka tillväxten af invånareantalet i städerna,

Onsdagen den 28 Februari, f. m. 41

särskilt på 1880-talet. Men denna tillväxt, tillfällig som den var och
föranledd delvis af alldeles särskilda omständigheter, såsom den helt
och hållet abnorma och forcerade byggnadsverksamheten i åtskilliga
större städer, som drog mycket folk in till dessa, har redan efterträdts
af delvis en absolut minskning och delvis en betydande minskning i
tillökningen. Stockholm, soih på 1880-talet ökades med 8 å 10 tusen
menniskor årligen, visade för år 1891 en tillväxt af 4,000 och för år
1892 en tillväxt af endast omkring 1,100 personer. Dessa sifiror stämma
icke rigtigt med de beräkningar, som den ärade Eksjörepresentanten
nyss framlade, då han påstod, att Stockholm år 1920 skulle hafva

500,000 invånare. Skulle folkmängden här i Stockholm icke ökas med
mer än 1,000 personer om året i medeltal, komme det således att
dröja 250 år, mine herrar, innan Stockholm finge 500,000 invånare;
och tidpunkten, då detta tal komme att uppnås, hlefve icke år 1920 —
utan år 2244. Till dess tror jag vi hafva tid på oss att göra åtskilliga
grundlagsändringar.

Jag anser slutligen, att förslaget är till sin redigering — för att
använda ett mildt uttryck — föga lyckadt. Det bjuder på en lagtext,
sådan, att det valtrassel, som man på senare tid så mycket beklagat
sig öfver, men som åtminstone med afseende å valkrets rätt att utse
representant ännu icke förekommit, skulle med detta förslags antagande
blifva af statsmagterna med öppna ögon infördt i grundlagen.

Då nu, mine herrar, ett förslag, som jag tillåtit mig att beteckna
såsom otillfredsställande, till sill utgångspunkt felaktigt och till sin
redigering föga lyckadt, dock vid 1892 års lagtima riksdag förklarats
hyllande, bör man enligt mitt förmenande nu icke förändra denna förslagets
karakter af hyllande, utan fast mera förpassa det till den eviga
hvilan genom ett afslag, hvarom, herr talman, jag ber att få framställa
yrkande.

Herr Schönbeck: Herr talman, mine herrar! Då jag, ehuru

stadsrepreseutant, icke varit med om att underteckna den motion om
ändrad lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen, som nyligen framlagts
af ett (50-tal utaf kammarens ledamöter, anser jag mig böra
tydligt och bestämdt angifva min ställning till denna fråga, för att icke
blifva misstänkt som eu hemlig anhängare, till det hvilande förslaget,
hvilket jag icke är.

Jag ser visserligen hvarken så stora faror å ena sidan, ej heller
så stora fördelar å den andra, sidan uti att det föreliggande förslaget
skulle blifva antaget, som måhända mången annan det gör. Det vill
säga: jag ser icke så stora faror deri, såvidt man kan förutsätta, att
det nu rådande goda förhållandet mellan städernas och landsbygdens
representanter skulle få fortfara. Men jag kan icke heller finna, att
den fixering, som det nu är fråga om, är af behofvet påkallad eller
kan anses vara rigtigt lämplig. Jag anser, för att nu använda grundlagens
eget uttryckssätt, den föreslagna ändringen hvarken vara högst
nödig, ej heller ens nyttig. Möjlig att verkställa kan den ju nog vara;
men det får jag likväl tillkännagifva, att, sedan jag kommit hit till
Stockholm, jag hört bra många personer och bland dem en i denna

N:o 10.

Om ändring
af tf 6, 13,
1.5, 16, 22 ock28
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:0 10.

42

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring
of % 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

kammare, hvilkens ord icke allenast för mig, utan jemväl, som jag
tror, för de fleste inom kammaren väga mycket tungt, uppgifva som
sin åsigt, att det skulle blifva särdeles svårt för regeringen att ordna
valkretsindelningen så, att den kunde anses nöjaktigt motsvara rimliga
anspråk hos flertalet af landets städer. Detta må väl också något
tagas med i beräkning.

Jag har yttrat, att jag icke anser den föreslagna ändringen högst
nödig, men så har den väl emellertid blifvit ansedd just för den orsaks
skull, som den siste ärade talaren nämnde, att man gjort upp så vidunderliga
beräkningar, att, för att anföra ett exempel, Stockholms
stad 26 år härefter skulle hafva en folkmängd, uppgående till 510,000
invånare, d. v. s. skulle hafva fått sin folkmängd ökad till dubbelt
mot den nuvarande. Jag tror, liksom den siste ärade talaren, icke på
en så vidunderlig beräkning. Jag tror för öfrigt icke, att det blir så
stor ökning i städernas folkmängd numera, utan jag tror, att den
stora inflyttning från landet till städerna, som varit den egentliga orsaken
till deras så snabba tillväxt, har uppnått sin kulminationspunkt.
Således tyckes denna anledning till eu fixering förfalla.

Emot förslaget vill jag derförutom framhålla, att fixering af riksdagsmännens
antal, enligt mitt förmenande, verkligen är en oegentlighet.
Jag ber att få skilja emellan en fixering af riksdagsmännens antal och eu
begränsning af stadsrepresentanternas antal, hvilka begrepp jag tycker
mig hafva märkt, att man förvexla! emellanåt. Jag går in på att
en begränsning skulle kunna få ske, men deremot anser jag skadligt,
att en sådan här fixering, som är ifrågasatt, får komma till stånd.
Utom det, att en dylik fixering är olämplig och otjenlig, finner jag
för min del, att förslaget derom innebär någonting, som jag tycker
mig vilja kalla rättsvidrig! eller åtminstone orättvist, om också icke
rättsvidrig! enligt statsrättslig uppfattning: ty upphöjdt till lag, skulle
detsamma verka retroaktivt, så att flere af städernas valkretsar skulle
blifva beröfvade den rätt, som de nu enligt grundlag förvärfvat sig.
Städernas representanter skulle, i summa taget, minskas med ett antal
af tre, och på samma gång skulle genast landets representantantal
ökas med fem, utan att någon tillökning i folkmängd dertill gifvit anledning.
Detta tror jag i sanning skulle väcka ett stort missnöje inom
de flesta stadsvalkretsar. Jag tror, att det från många håll skulle
betraktas som en stor rättskränkning.

Det torde väl ock böra fästas något afseende vid att borgareståndet
sannolikt icke skulle hafva gått in på det representationsförslag,
som faststäldes år 1866, om icke städerna blifvit tillförsäkrade
en sådan representationsrätt, som enligt nu gällande grundlag dem
tillkommer. Adeln och presterskapet ha vetat att värna om sina privilegier,
så att Riksdag och regering icke kunna ändra eller upphäfva
dessa, med mindre, beträffande de förras, ridderskapet och adeln å
adelsmöte och, hvad beträffar presterskapets privilegier, kyrkomötet
dertill gifva sitt samtycke. Något sådant förutseende har icke funnits
hos borgareståndet. Detta tycktes vid ifrågavarande tidpunkt förtroendefullt
lita till hänsynsfullhet hos majoriteten i Andra Kammaren, som
vi väl nu snart — om icke i dag, så i morgon — få pröfva och se,

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

43

N:o 10.

huru den ställer sig. — Fjerde ståndet, bondeståndet, fick visserligen
icke tillfälle att värna om några privilegier; och stora privilegier hade
väl icke heller bondeståndet. Men i stället fick bondeståndet eller
hemmansegarne sina intressen så tillgodosedda, att de sedan den tiden
utgjort majoritet här i kammaren; och de ha också förstått att så
begagna sig äf denna majoritet, att de sannerligen sedan dess beredt
sig mycket stora fördelar år efter år.

Jag ber således och ställer min bön särskildt till gamla landtmannapartiet,
att landsbygdens representanter måtte taga någon hänsyn
till det förtroende, som enligt mitt förmenande sålunda visats
dem från borgerskapets sida. Jag ber dem tänka på detta, innan de
afgifva sitt votum, och icke endast tänka på den magtställning, som
de sjelfva nu innehafva. Väl håller jag på hvad jag förut yttrat, att
någon större fara icke hotar, så länge förhållandet är godt mellan
stads- och landtrepresentanter; men man kan icke obetingadt tro, att
det så blir, i fall landsbygdens representanter icke visa sig motsvara
det förtroende, som jag anser, att borgerskapet en gång satt till dem,
utan då skulle möjligtvis motsatsen kunna inträffa, och det låter
tänka sig, att städerna i förtrytelsen öfver hvad som skett valde sådana
representanter till Andra Kammaren, som förenade sig med
Första Kammarens majoritet. Och då, mine herrar, skullen I komma
att stå i minoriteten vid gemensamma omröstningar. För närvarande
är, såvidt jag finner, förhållandet godt mellan städernas och landsbygdens
representanter, enkannerligen mellan stadsrepresentanterna och
gamla landtmannapartiet. Detta har således icke skäl till att uti
städernas representanter se några sina vederdelomän eller vedersakare,
utan tvärtom. Men det skulle, som sagdt är, kunna inträffa någonting
annat, om man låter ställningen tillspetsa sig. Detta uttalar
jag visst icke såsom något mitt önskningsmål. Jag säger icke heller,
att det är högst sannolikt, att så skulle ske, men jag säger, att det
är eu möjlighet.

Herr talman! Jag yrkar afslag å det föredragna, hvilande förslaget.

Herr Dieden: Herr talman! Då jag i olikhet med flertalet

stadsrepresentanter kommer att rösta för antagande af det hvilande
grundlagsförslaget, anser jag mig skyldig att öppet uttala detta samt
att angifva mina skäl derför.

Alla äro vi ense om nödvändigheten af en inskränkning af riksdagsmannaantalet,
och då man satt antalet i denna kammare till 230,
måste jag betrakta en kontingent af 80 stadsrepresentanter såsom fullt
tillfredsställande. Men hvad som hufvudsakligast inverkat på mitt
beslut, det är, att jag kommit till den fästa öfvertygelse, att, om detta
förslag icke antages nu, denna fråga aldrig får någon annan lösning
än likstäld representation för stad och land; och detta vore ju just
det minst fördelaktiga af allt för städerna.

Derför tror jag, att stadsrepresentanterna borde i städernas intresse
antaga det hvilande förslaget, och på grund häraf ber jag, herr talman,
att få rösta för dess antagande.

Om ändring
af §§ 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 10.

44

Om ändring
af tf 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2S Februari, f. m.

Herr Grundell: Det kan icke falla mig in att genom vidlyftigt

ordande någon längre stund taga kammarens tid och uppmärksamhet
i anspråk, så mycket mindre som denna vigtiga fråga redan blifvit
och troligen ytterligare kommer att blifva från olika sidor belyst genom
sakrika anföranden. Endast det tillåter jag mig säga, att jag under
den lemnade betänketiden af fjorton dagar icke rubbats i den ofvertygelsen,
att icke blott billighet och rättvisa, utan äfven hänsyn till en
lugn samhällsutveckling synes inig kräfva, att landsbygden vinner det
inflytande på representationens sammansättning, som tillförsäkras den
i det nu hvilande grundlagsförslaget,

Jag kommer derför, herr talman, att rösta för bifall til! nämnda
förslag.

Med herr Grundell förenade sig herr Andreasson.

Herr Ljungman: Under den öfverläggning, som här pågått,
har man märkligt nog från liberalt håll fått höra uttalas meningar,
hvilka man eljest blott plägar få höra från den motsatta sidan. Man
har framhållit, att antagandet år 1865 af vår nu gällande riksdagsordning
skulle berott på eu köpslagan, dervid städerne betingat sig
vissa förmåner såsom ett slags privilegium för all framtid. Men man
glömde då, att det dock var mer än blott ett stånd, som var med
om antagandet af 1866 års riksdagsordning, och man glömde att efter
13 § i riksdagsordningen följer 14 §. Ställer man sig på en dylik
föråldrad privilegieståndpunkt, då har man afstått från all tanke på
utvidgning af den politiska rösträtten, ty om mau anser, att hvad som
1865 beslöts var åt privilegienatur, så skulle ju hvarje sådan utvidgning
innebära upphäfvande!, af ett privilegium.

Man bär talat om de grunder, hvarpå den nuvarande riksdagsordningen
är byggd, men, såvidt jag förstår, kan med dessa grunder
icke menas annat än de grunder, som anfördes i statsrådsprotokollet
för den 5 januari 1863 af dåvarande justitiestatsminister!! Louis
De Geer. Ser man nu efter hvad som i detta yttrande anfördes, så
uttalas deri den grundsatsen, att städerna skulle hafva dubbel representationsrätt
mot landsbygden, men sjelfva lagtexten är så aflattad, att
städerna i verkligheten fiugo vida större representationsrätt, än grunderna
angifva, och är detta anledningen till att aldrig något förslag
från städerna framkommit i ful! öfverensstämmelse med 1863 års
grunder. Genomdrefve man nemligen ett sådant förslag, så skulle man
tå afstå från det öfverskott, som man vunnit utöfver hvad de angifna
grunderna bjödo.

Hvad beträffar magtställningen emellan de båda kamrarne, så
ligger det enligt min öfvertygelse i sakens natur, att den andra, större
kammaren alltid skall hafva en öfvervägande politisk betydelse. Att
nu under några år ett annat förhållande egt rum, har berott på den
sorgliga tullstrid, som uppflammade år 1887; men jag är öfvertygad,
att, då den striden väl utkämpats, det gamla förhållandet skall återvända,
och Andra Kammaren återvinna den större betydelse och politiska
öfvervigt, som den hade före nyssnämnda år.

No 10.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Man har vidare talat om det hvilande grundlagsförslagets ofull- Om ändring
köttighet, men hvad är den mot de fullkomligheter, som finnas i nu °J ^ ^
gällande riksdagsordning och i den motion, som framlagts af 62 leda- 2''8 ^ksdagemöter
i kammaren. Enligt bådadera kan man t. ex. genom att ordningen.
ändra landstingsförordningen öka eller minska antalet representanter i (forts.)
Första Kammaren. Om man t, ex. ändrar landstingsförordningen,
så att hvarje stad, som har 10,000 invånare, skall utträda ur landsting,
så skulle man derigenom öka antalet ledamöter i I1 örsta Kammaren
ganska betydligt. Fastställer man åter en invånaresiffra af

40,000 för utträde ur landsting, så blefve ledamöternas antal något
minskadt. Går man till Andra Kammaren, så kan man enligt såväl
nu gällande riksdagsordning som motionen öka eller minska ledamöternas
antal genom omreglering af domsagorna. Ökar man domsagorna,
så växer ledamöternas antal, och sammanslår man domsagor,
så minskas i samma mån ledamöternas antal. Detta är ofullkomligheten,
som äro af ofantligt mycket större betydelse, än dem man kan
uppleta i det nu hvilande förslaget. Man talar om att rubba magtställningen,
men då man kan göra detta enligt nu gällande riksdagsordning
genom att ändra en kommunallag eller på statsregleringsväg,
så är detta vida betänkligare. Jag tror derför, att man tryggt kan
antaga det hvilande lagförslaget, och detta äfven af det skäl, att det
kan vara tid på att för ett eller annat år åtminstone komma ifrån
dessa strider, som vållat så mycket split i kammaren utan något afsevärdt
gagn.

Herr Höglund: Herr talman, rnine herrar! Det har upprepade

gånger sagts, och jag vill icke opponera mig ''emot det, att det är
nödvändigt att en förändring sker, men då så är förhållandet, har jag
icke heller velat yrka utslag utan att samtidigt tillkännagifva, att jag
vill vara med om en ändring, och på denna grund har jag också varit
med om att underteckna den af herr landshöfdingen Themptander
framlagda motionen. Denna bör, såvidt jag förstår, motsvara det
ändamål, som är afsedt med förändringen, och om resultatet särskildt
i början icke skulle så mycket skilja sig från det, man vill vinna med
det hvilande förslaget, så har dock denna motion det företräde, att,
såsom redan flera gånger påpekats, den hvilar på eu gammal grund,
på samma grund som vår nuvarande riksdagsordning, och dessutom
har den företrädet af större enkelhet och reda.

Det hvilande förslaget anser j förändring, för att icke säga omstörtning af de principer, hvarpå vår
nuvarande riksdagsordning hvilar. Äfven en så stor förändring medgifver
jag dock gerna kunde vara berättigad, men då bör man icke
söka införa den genom en lappning på den gamla lagtexten, utan
föreslå en ny lag, ty eljest har man svårt att uudgå en så invecklad
lagtext, som den man nu finner i det hvilande förslaget. Men att
skrifva en ny lagtext skulle medföra den olägenheten, att man då
icke längre kunde inbilla sig och andra, att den ifrågavarande förändringen
blott var en naturlig utveckling af bestående lagstadganden,
föranledd af inträdda förändringar i de verkliga förhållandena.

»

N:0 .0.

46

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Om ändring Jag kommer nu att framställa den frågan: hvarför har man då
il ig % oc/t S^0r brådska aftaga det hyllande förslaget, hvars brister äro

g''8 riksdags- ‘ uppenbara, oaktadt ett annat förslag föreligger, som saknar dessa
ordningen, brister, och hvarigenom samma mål bör kunna vinnas? Det förefaller
(Forts.) mig, som det före funnes någon slags farhåga hos majoriteten, att den
några år härefter skulle kunna förvandlas till minoritet. Men i så
fall vore ju detta ett bevis för, att det icke i landet förefinnes någon
allmän opinion för och någon verklig fordran på nu ifrågavarande
grundlagsförändring, utan att det fäst mera blott är en tillfällig strömning,
som söker göra sig gällande. Men sådant har grundlagen sjelf
velat förebygga, såvidt det öfver hufvud taget kan förebyggas genom
lagstadganden, genom sitt påbud, att grundlagsändringar skola antagas
två förnyade gånger under två på hvarandra följande valperioder. Ett
antagande af det hvilande förslaget kan sålunda för framtiden komma
att vittna om att det här galt att begagna eu tillfällig majoritet för
att genomföra en grundlagsförändring, som i sig sjelf icke har tillräckligt
stöd af den allmänna opinionen.

Detta, mine herrar, är ett af skäien, hvarför jag nu ber att få
yrka afslag å det föreliggande förslaget.

Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Då jag förut icke

yttrat mig i föreliggande fråga, så anhåller jag nu att få säga några
ord angående densamma.

Man har sagt och säger fortfarande, att hufvudsyftet med detta
grundlagsföräudringsförslag skulle vara att minska städernas politiska
magt, att begränsa antalet representanter för städerna i Andra Kammaren.
Antag att förhållandet vore sådant, är väl stadsrepresentanternas tillväxt
i antal så farlig, att man behöfver tillgripa så utomordentliga
åtgärder'', som de här ifrågasatta, deremot? Ja måhända, om nemligen
stadsrepresentanterna kunde i allmänhet anses hafva fullgjort sina
mandat så, att man vore berättigad att i dem se ett slags fiender
till samhällets sunda utveckling. Detta tror jag väl dock, att man
näppeligen lärer kunna påstå, Men, säger man, det är i alla fall
orättvist, att stadsrepresentanterna äro så många, jemfördt med landsbygdens
ombud. Såsom hvarje orättvisa blir äfven denna med tiden
olidlig, och derför måste den afskaffas. Det må väl vara sant, att
stadsrepresentanterna nu äro långt flere än 1867, men man bör dervid
märka, att desse representanters antal på fullt grundlagsenlig väg
tillväxt och kommit till den siffra, som det nu uppnått. Vidare vill
jag framhålla, att antalet af dem dock ingalunda är så stort, att de
på något sätt kunna bringa landtmännens intressen i fara. Icke göra
de det nu och icke heller lära de så snart komma att göra det, ja
icke ens i eu aflägsen framtid. Detta myckna ordandet om deras
talrikhet är derför helt enkelt detsamma som, med förlof sagdt, att
måla den onde på väggen. Dertill kommer, att landsbygdens intressen
äfven i Första Kammaren äro tillräckligt betryggade. Jag anser derför,
att man borde kunna utan fara med förkastande af detta förslag
vänta, för att längre fram få ett bättre i stället.

Man har så länge skrikit folk i öronen, att stadsrepresentanterna i

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

47

N:o 10.

Andra Kammaren genom sin mängd äro en stor fara, så att tron att så är Om ändring
blifvit rent af en politisk trosartikel, en dogm, af hvilken man nu begagnar °S §§ 6> 1S>
sig för att söka vinna seger åt det högkonservativa partiet. Och man l0o’s ^fofLgspåstår,
att ännu värre skall det blifva. På talet om stadsbefolk- urdningen.
ningens starka tillväxt försäkrar man nemligen, att denna tillväxt (Forts.)
äfven i framtiden immerfort skall komma att fortgå i samma proportion
som hittills, tills städernas befolkningssiffror hunnit ända till en
svindlande höjd. Man kan naturligtvis icke veta, hvad som kommer
att hända i framtiden, men jag är liksom friherre Lagerbring öfvertygad
derom, att städernas starka tillväxt under de sista tiotalen är
rent tillfällig och utan all fråga står i samband med kommunikationsväsendets
snabba utveckling under samma tid. Under dessa decennier
har byggts ett nästan hela vårt land omfattande nät af jernvägar, i
följd hvaraf en mängd orter, som förut legat nästan i dvala, hastigt
ryckts upp till kraftigare utveckling. Verksamheten der har blifvit
lifiigare och invånarnes antal hastigt ökats. Nu är emellertid jernvägsbyggandet
i stort så godt som afslutadt, vid hvilken omständighet
mera konstanta förhållanden skola komma att inträda. Naturligtvis
blir folkmängdstillväxten i städerna dervid mindre än förut, i följd
hvaraf landsbygden och städerna i afseende å befolkningsökningen
komma att blifva mera likstälda med hvarandra. Emellertid begagnar
man sig af denna fiktion, att nemligen stadsrepresentanternas antal
skulle ökas'' så mycket i framtiden, för att rigta ett dråpslag emot
denna kammare i allmänhet. Det har sagts fiera gånger förut i dag —
och jag upprepar att jag för min del också är öfvertygad derom •—

att det är mindre städerna, än hela denna kammare, som det nu

gäller, och att denna fixering, hvarom det är fråga, är en åtgärd,
som hufvudsakligen länder till förmån för Första Kammaren. Nog
torde nemligen antalet representanter i vår kammare åtminstone i
framtiden komma att ökas starkare än i Första Kammaren, om det
De Geerska representationsskicket får fortfara. Med hvarje generation
skulle vid sådant förhållande denna kammare blifva starkare i jemförelse
med den Första Kammaren, något som skulle visa sig i synnerhet
vid de gemensamma voteringarna. Må hända skall man- på det

sättet i framtiden komma till samma mål, till hvilket man redan

kommit i England, der, såsom vi veta, budgeten beror uteslutande på
underhuset, utan att öfverhuset faktiskt har med den saken att skaffa.

För att hindra sådant vill man nu på konservativt håll hafva en
fixering af representationen, sådan den var för två år sedan, dock
med modifikationer till Första Kammarens förmån. För att få eu
sådan till stånd, ser man sig nödsakad att göra allt för att vinna
anhängare för saken inom denna kammare. Man söker hetsa mot
hvarandra de liberala elementen från land och stad, man söker ställa
mot hvarandra såsom fiender representanter, som både genom åsigter
och intressen stå hvarandra nära, man söker framkalla ett inbördes
krig inom denna kammare och handlar i enlighet med den gamla
romerska regeln: divide et impera, d. v. s. man söker vinna sitt mål
genom att åstadkomma söndring i sina politiska motståndares led.

Jag medgifver för min del, att eu begränsning är nödvändig. Men

N:o 10. 48 Onsdagen den 28 Februari, f. ro.

Om ändring man må då taga sig till vara för en dylik fixering, som på samma
°-f §§ e, is, gång den innebär ett uppgifvande af de principer, efter hvilka vårt
1%1r’''lada°sh rePresenfationsskick hittills utvecklat sig, tillika skarpare än någonsin
ordningen, fastslår dualismen emellan land och stad. Denna dualism har varit
(Forts.) nära att försvinna på sista tiden. Det är ingalunda så, som herr
Ljungman förklarade, att nemligen ett antagande af förslaget skulle
medföra ett borttagande af dissonanserna mellan land och stad.

Man söker vinna de frisinnade landtmännen här i denna kammare
med skenfagra ord. Men må de väl betänka, från hvilket håll detta
förslag kommer! Må de väl betänka, att man bör taga sig till vara
för motståndare, äfven när de komma med gåfvor; ty dessa gåfvor
äro gemenligen af en för mottagaren ödesdiger beskaffenhet. Jag
behöfver icke säga, hvem som var den ursprungliga upphofsmannen
till detta förslag. Det veta vi alla. Jag behöfver heller icke säga, i
hvilket läger de befinna sig, som äro detta förslags förnämsta förkämpar.

Hvad Första Kammaren beträffar, så har denna redan en större
magt äu motsvarande församlingar i de flesta andra länder. Nyligen
framhöll jag, att förhållandet i England är sådant, att dess öfverhus
icke har något att säga i afseende på budgeten. Det har ett ord i
lagstiftningsfrågor, men det måste dock äfven der snart böja sig för
allmänna meningen. Icke tror väl någon, att öfverhuset skulle vågat
att ett fjerdedel sekel år efter år trotsa underhuset och allmänna
meningen, om t. ex. förhållandena i England skulle varit sådana, att
rättvisan der, liksom här, påkallat en begränsning af den kommunala
rösträtten på landet. — Men här vill man till och med öka den
Första Kammarens redan så stora magt.

Detta om det här grundlagsändringsförslaget i allmänhet. Det
vore nog äfven åtskilliga anmärkningar i detalj att göra vid detsamma,
men jag vill icke uppehålla kammaren dermed, då redan många andra
uppvisat dess brister och förmodligen än ytterligare åtskilliga skola
komma att göra det.

Jag förundrar mig, att så många kunna vara med om att utbyta

det De- Gfeerska, genom relativ reda och klarhet utmärkta represen tationsskicket

mot den Rvdinska- oredan. Det De Geerska skicket är
dock sådant, att det äudrar sig med förändringarna hos folket sjelf.
Man skulle kunna jemföra det med eu klädedrägt, som ansluter sig
till samhällskroppen symmetriskt och behagligt. Det Rydinska förslaget
åter innebär fixering, det vill säga det kan möjligen passa för den

tid, då det framkommer, men det passar naturligtvis icke för kom mande

tider, då andra förhållanden uppstå. Man skulle kunna jemföra
det med en dyster munkkåpa, som hänger obehagligt och smaklöst
ned från skuldrorna.

Under de senare åren har reaktionen vunnit seger på seger i
vårt land. För de liberala återstår snart icke mycket mera. Skall
reaktionen också segra i detta fall och genomdrifva detta förslag, ja,
då må vår moder Svea val hafva skäl att hölja sig i sorgedok och
gråta öfver dem af sina söner, som sveko den liberala fanan. Jag
yrkar afslag.

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

49

N:0 10.

Herr Björck: Vid förslag till ändring af lag i allmänhet bör Om ändring

man väl se till, att ändringen har sin grund i lagens anda och öfverens- “/ §§ s, 1S’
stämmer med lagens anda och mening. Är det så i allmänhet, borde L''ö8 rlksdagsdet
väl i synnerhet vara så förhållandet, då det är fråga om grund- ordningen.
lagsändring, och särskild! när frågan är af så stor vigt och det gäller (Forts.)
en så genomgripande förändring, som det nu föreliggande förslaget
afser. Men ingen lärer väl kunna påstå, att den fixering af riksdagsmännens
antal, hvarom nu är fråga, grundar sig på gällande riksdagsordning
eller öfverensstämmer med dess anda och mening. Redan
ur den synpunkten, att det nu föreliggande förslaget icke hvilar på
riksdagsordningens egen grund, kan jag -icke annat än finna det
vara orättvist. Men lägger man dertill förslagets formella brister och
svårigheter i tillämpningen, så blir det derigenom ändå orättvisare
och oegentligare samt för representationens utveckling rent af ödesdigert.
Jag kan således icke finna annat, än att det är min skyldighet,
så vidt på mig beror, att motverka förslaget, hvadan jag anhåller
om afslag å den föreliggande grundlagsändringen.

Herr Persson i Rinkaby: Jag ber att få tillkännagifva, att

jag kommer att yrka bifall till förslaget. Jag gör det icke derför att
jag är någon beundrare af detsamma, men då samtlige talare, som
här uppträda yttrat sig i den rigtningen, att något bör göras för en
begränsning i tillväxten af städernas ombud vid riksdagen, så- måste
det också vara tydligt, att landsortens representanter kommit i den
ställning, att de böra antaga förslaget. Man kan nemligen icke uppskjuta
denna fråga till en oviss framtid. Ty det skulle kanske aldrig
inträffa, att båda kamrarnes majoritet skulle antaga ett sådant förslag.
Vid det nuvarande riksdagsskickets början funnos i Första
Kammaren 125 och i Andra Kammaren 190 representanter. Sedermera
har detta antal i Andra Kammaren ökats med 38 representanter,
deraf ensamt Stockholmsbänken erhållit 12. Om man förutsätter,
att proportionen ökas på det sättet, så skall man en dag få se en
ökning, som kan blifva ganska farlig för landsorten. Jag anser det
derför som eu pligt mot min valkrets att rösta för det föreliggande
förslaget. Sedan må det bero på de olika valkretsarne, huru de vilja
sammansätta Första Kammaren med afseende på de reformer och
den sparsamhet, som framtiden kan komma att påyrka. Jag yrkar
bifall till förslaget.

Herr Au lin: Det kan icke falla mig in att åter upptaga de

skäl mot det föreliggande förslaget, hvilka redan här anförts. Men
enär jag såsom stadsrepresentant underskrifvit herr Themptanders
motion, så skall jag be att få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta mot det föreliggande förslaget.

Herr von Krusenstjerna: Endast ett par ord för att angifva

min ståndpunkt i frågan! Då en fixering af representanternas antal,
sådan soin det nu hvilande grundlagsförslaget innefattar, enligt min
mening strider mot grundtanken i vår nu gällande representations Andra

Kammarens Prat. lS9/f. N:o in. 4

N:o 10.

50

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

ordning; då åtgärden på intet sätt är nödvändig för att i behöflig mån
begränsa representanternas antal, utan detta mål kan vinnas i den
ordning, som vår riksdagsordnings författare, friherre De Geer, sjelf
antydt, och hvarom förslag framlagts i den motion, som åt herr Themptander
blifvit väckt, och i hvilken flertalet stadsrepresentanter instämt,
eller genom förändring i representationsqvoten; och då slutligen jag
icke vill vara med om ett förslag, som rubbar den nuvarande magtställningen
inom och emellan kamrarne, ber äfven jag att tå instämma
med dem, som yrkat utslag å det hyflande grundlagsförslaget.

Häruti instämde herrar Bruzelius, Eldundh från Lund, Ramstedt
och Wellander.

Herr Persson i Killebäckstorp: Jag vill endast med några ord

tillkännagifva, att jag kommer att rösta för det nu föreliggande grundlagsförslaget.
Då jag gör det, gör jag det derför, att jag anser det
vara en stor orättvisa, att stadsbefolkningen skall få välja mer än
tre gånger så många riksdagsmän som laudtbefolkningen, så att det
efter invånareantalet knappt kommer en riksdagsman för landsbygden
mot tre för städerna. Jag tror icke, att stadsborna i allmänhet
äro bättre än landsborna, och jag tror derför icke, att de borde vara
berättigade till denna stora förmån. Ser man på statistiken, finner
man, att stadsbefolkningen ökas icke så obetydligt år för år, i synnerhet
i de större städerna, så att de derigenom få rätt att välja allt
flere och flere representanter. Men, mine herrar, detta är icke förhållandet
på landsbygden. Tvärt om torde man kunna säga, att derstädes
i synnerhet på senare åren invånarantalet sjunker. För min
del anser jag derför, att det kan vara på tiden, att en begränsning af
representanternas antal bör ega rum, och jag skall på denna grund,
herr talman, anhålla om bifall till föreliggande förslag.

Herr Månsson: Då vi nu hafva att afgöra, huruvida vi skola

antaga detta hvilande grundlagsändringsförslag, är det gifvet, att vi
måste taga i öfvervägande, huruvida några sådana omständigheter inträffat
mellan år 1892, då det förklarades hvilande, och nu, att någon
ändring af det då fattade beslutet bör ske. Jag föranledes till denna
reflexion af den förste talarens yttrande i frågan. Som vi veta, var
han sjelf vid det förstnämnda tillfället bärare af det förslag, som nu
är hvilande. Det är på grund af det yrkande, han då gjorde i denna
kammare, som vi nu stå der vi stå. Han framstälde nemligen det
förslaget, att städernas representantantal skulle ökas med lem, och
förklarade han sig då vara nöjd. Då försvarade han detta förslag, ja
var bärare deraf. Men sedan dess har han, såsom vi hört i dag,
ändrat åsigt på grund af förhållanden, som inträffat sedan den tiden.
Låtom oss då undersöka, hvad för förhållanden det kan vara.

Den ärade talaren sade, att det var urtima ldiksdagens beslut, som
hos honom framkallat en sådan ändring i öfvertygelseu. Detta beslut
syntes vara hufvudorsaken till, att han nu anser sig böra säga nej till
det hvilande förslaget. Men vi lingo icke veta, på hvad sätt detta

Onsdagen den 28 Februari, f. m. 51

1892 åra beslut kunnat vara för honom bestämmande i den sak, som
nu är i fråga, huruvida det varit afskrifuingeu af grundskatterna och
lindringen i rustnings- och roteringsbördan eller den egentliga försvarsorganisationen.

Om jag nu antager, att det är derför att grundskatterna blifvit
afskrida och lindring beviljats i rustnings- och roteringsbesväret, som
han nu icke vill vara med om förslaget, så kan jag för min del naturligtvis
ej gilla det. Ty jag anser, att det var en gärd af rättvisa och
billighet, för hvilken kämpats i många år; och jag kan icke tro, att
den talaren verkligen är emot, att dessa “sekelgamla orättvisor" en
gång blifvit borttagna. Är det så, att flertalet af dem, som nu motsätta
sig det hvilande förslaget, göra det på den grund, att de ogilla
1892 års beslut i detta hänseende, då är det ingen skada, om vi få
några representanter färre från städerna.

Asyltar deremot talaren den andra omständigheten, försvarsorganisationen,
stärkandet af rikets försvar i dess helhet, så får jag säga,
att det är högst besynnerligt. Jag trodde, att icke minst från våra
städer vi skulle erhålla sådana representanter, som ansåge det angeläget
att värna om vårt land.

Jag kan således icke för mig göra begripligt, hvarför man säger,
att urtima Riksdagens beslut framkallat en ändring i tänkesättet beträffande
denna fråga. Vidare skulle det vara en annan omständighet,
den nuvarande kommunala och politiska rösträtten, som skulle
göra, att vi icke borde vara med om förslaget längre. Ja, mine
herrar, i det fallet stå vi på ungefär samma ståndpunkt som då. Vi
hafva icke kommit längre, det medgifver jag. Vi hafva dock kommit
så långt, att vi fått ett bestämdt uttalande från Kong!. Maj:ts regering,
att den vill göra allt hvad den kan, för att vi må få en ändring i
den kommunala rösträtten. Det synes mig alltså, som om äfven dessa
skäl icke borde förefalla så särdeles talande emot förslaget för den
ärade talaren och de med honom liktänkande.

Hvad beträffar magtställningen kamrarne och parterna emellan,
så kan jag för min del icke förstå, huru man kan komma med ett
sådant tal, som att denna fråga i det hänseendet skulle hafva så stor
betydelse. Ty, mine herrar, antalet blir ju i hufvudsak alldeles lika
efter det nya förslaget, som det för närvarande är. Det blir icke
någon rubbning af förhållandena. Ty icke kunna 2 eller 3 personer
komma att något nämnvärdt inverka på de framtida besluten. Nej,
mine herrar, det kommer att bero — såsom ock från statsrådsbänken
framhållits -— på, huru valen utfalla till de båda kamrarne inom de
olika valkretsarne. Och då valen hädanefter som hittills komma att
ligga i samma händer, så blir det allt fort valens utgång, som blir
bestämmande för politikens rigtning och kamrarnes beslut. Jag kan
derför i förslaget såsom sådant icke se den ringaste anledning att antaga
någon förändring i magtställningen.

Vidare hafva flere talare sagt, att det nu är slut med städernas
tillväxt, nu har den nått sin höjdpunkt. Jag vill då erinra om, hurusom
ett af skälen, hvarför man icke antog det förslag, som först låg
före, var det, att det ej funnes bestämdt, huru det skulle gå, om

N:0 10.

Oni ändring
«/ §§ 6, IS,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen(Forts.
)

N:o 10.

52

Om ändring
af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari, f. m.

städernas folkmängd komme att öfverstiga en tredjedel af rikets. Nu
är denna olägenhet förekommen. I förslaget finnes angifvet, huru det
skall gå, när detta förhållande inträder. Då menade man, att städerna
snart nog skulle få mer än en tredjedel af rikets invånareantal.
Nu återigen säger man: “Städerna komma aldrig att växa"! — Det
der talet synes mig vara besynnerligt! För mig är det klart, att under
normala förhållanden — under tider, då vi äro stadda i en rätt ställning
och kommit in i rätta hjulspåren igen samt icke såsom nu befinna
oss inom en stagnation i landets affärslif — städernas folkmängd
kommer att växa efter naturens egna lagar.

Vidare har man sagt, att det icke finnes någon opinion för förslaget,
utan att det varit kamrarne sjelfva, som i hufvudsak drifvit
densamma. — Jo, mine herrar, det finnes verkligen inom landet eu
opinion, och det en ganska stark sådan, för förslaget, och den har
tagit sig uttryck uti fjorton års tid i motion på motion samt har i
år senast trädt fram. Jag vädjar till hvar och en, som har aldrig så
litet kännedom om förhållandena, om icke vid hvarje valmöte, som
egt rum i vårt land i år, denna fråga stått på programmet för mötet.
Hvart enda möte har, såvidt jag sett, alltid uttalat sig antingen för
eller mot denna fråga, och i de allra flesta fall, i synnerhet på landet, för
ett gillande af förslaget. Jag kan således icke finna annat, än att
både opinion och uttalanden funnits så starka, som man gerna kan få
för ett sådant förslag. — Nu, mine herrar, stå vi för fjerde gången
för att besluta om ett förslag, alldeles likadant i hufvudsak som ett
förutvarande. Detta har varit antaget utaf Riksdagens båda kamrar
två särskilda gånger, har varit hos Kongl. Maj:t och hos högsta domstolen
samt der blifvit nagelfaret. Det har återkommit från Kongl.
Maj:t och antagits af kamrarne åter igen — och vi stå här nu för
att för fjerde gången behandla detsamma. Jag undrar storligen, om
man icke kan säga, att det mognat och ventilerats så mycket samt
framhållits på så många sätt, som man gerna kan begära.

Då jag emellertid icke kan finna, att några nya skäl här hafva
framkommit, som böra rubba, hvad förut här blifvit beslutadt, intet
enda kardinalskäl är uppstäldt, som gör förslaget hvarken orättvist,
obilligt eller omöjligt, så anhåller jag att få yrka bifall till detsamma.

Herrar Åkesson och Pehrsson i Norrsund förklarade sig instämma
med herr Månsson.

Herr Nordin i Hammerdal: Då jag med mitt votum icke kommer
att bidraga till seger för det hvilande grundlagsförslaget, så anser
jag mig både pligtig och berättigad att angifva de orsaker, som dervid
äro bestämmande för mig. Jag kommer att rösta emot det
icke derför, att jag känner någon större medömkan med städerna och
deras representanter än med de frisinnade från landsbygden — ty
jag kan icke tänka annat, än att såväl städernas som landsortens frisinnade
män hafva samma orsak till missbelåtenhet, i fall det nu hvilande
förslaget segrar — utan jag gör det af en helt annan orsak.

Här hafva många skäl förebragts både för och emot förslaget,

Onsdagen den 28 Februari, f. m. '' 53

och jag vill icke inlåta mig på att upprepa dem. Men om man plockar
bort grannlåten och fraserna från hvad som blifvit anfördt både för
och emot detsamma, kan jag icke finna annat, än att man måste
komma till en enda hufvudsanning, som måste vara gemensam för alla,
som vilja fatta och förstå densamma. Och denna sanning ligger deri,
att dénna kammare kommer genom ett antagande af förslaget att
mista sin magt gent emot den Första Kammaren vida mer, än hvad
som blefve händelsen, om kamrarne finge tillväxa ännu en tid. Flera
försäkringar hafva gifvits, bland annat ifrån statsrådsbänken, derom,
att någon magtförändring icke skulle genom detta förslags antagande
inträffa kamrarne emellan. Jag tycker, att dessa herrars uttalanden
varit rent af förunderliga, då de väl borde veta, att de här icke talat
till femton års pojkar.

Det är väl icke meningen, att detta förslag skulle räcka endast
under denna period, ty i sådant fall hade nog dessa talare rätt. För
den, som vet, huru utvecklingen försiggått inom de båda kamrarne från
år 1866 till närvarande dag, bör det icke vara något svårlöst problem
att räkna ut, huruvida denna kammare tillväxt i magt gent emot den
Första eller icke, och jag kan icke finna annat, än att om denna
kammare skulle antaga det nu hvilande grundlagsförslaget — som
troligt är, att den kommer att göra — så skulle kammaren hafva för
all framtid vingklippt sig sjelf och stält sig i det läge, den nu står.
Om man betraktar detta läge, sä måsto man medgifva, att Första
Kammaren i samband med en klick inom den Andra snart sagdt i alla
bevillningsfrågor gör med oss precis hvad den vill.

Dot har blifvit sagdt af vissa talare, att vårt land är för fattigt

att nu bekosta ett så stort antal representanter, som för närvarande
finnes, och som i all synnerhet för framtiden komme att finnas. Mine
herrar, jag kan icke neka till, att detta tal låter löjligt! Här hafva
vl handskats med millionerna, som om de varit leksaker, och nu börja

vi i hast att agera så fattiga, att vi icke kunna betala 10 å 12 riks dagsmän

deras arfvoden. Detta låter verkligen allt för mycket kostligt
och rent af barnsligt! Jag fäster mig icke vid sådana uttalanden, ty
de hafva blifvit fälda blott för att man skulle hafva något att säga.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att ännu en gång få
nämna, det jag kommer " att rösta emot det hvilande grundlagsförändringsförslaget.

Som ännu åtskilliga talare anmält sig för yttrandes afgifvande,
men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverläggningen
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,io e. m.

fn fidem
11}. Nehrman.

N:o 10.

Om ändring
af §§ 6. 13.
15, 10, 22 och
28 riksdagsordningen.

(Forts.)

Andra Kammarens Prat. 189f K:o 10.