RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 9.

Lördagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet;

n:o 12, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 25 § 1 mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1862; och

n:o 13, i anledning af väckta motioner afseende dels ändring af
23 § i forordningen om kyrkostämma med mera den 21 mars 1862,
dels ock tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 17 och 20 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 16 § i
lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, biföll kammaren
utskottets i detta utlåtande giorda hemställan.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 20 denna månad bord- Ang. rätt för
lagda utlåtande n:o 7, i anledning af justitieombudsmannens fram- Konungens 6cställning
om ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881. ordna om sam manläggning

Herr Asker: Herr talman, mine herrar! Vid tillämpningen slraff * vista

af ifrågavarande lagrum har erfarenheten visat, att så invecklade för- fatl''
Första Kammarens Prot. 1804. N:o 0. 1

N:o 9. 2

Lördagen den 24 Februari.

Ang. rätt för hållanden kunna förekomma vid verkställighet af flera utslag, hvariKonungens
be genom en person blifvit dömd, vare sig till straffarbete enbart eller
t-ande^att för- till straffarbete och fängelse gemensamt, att eu dömande myndighet
ordna om sam- eller, såsom nu är stadgadt, hofrätterna lämpligast böra hafva dessa
manläggning af frågor under sin sakkunniga och noggranna pröfning; och jag kan
straff i vissa ^j][ härför åberopa, att för några år sedan en af hofrätterna anA1
'' såg ett dylikt fall så tvifvelaktigt, att underdånig framställning gjor1
or des hos Kongl. Maj:t, huru straffsammanläggningeu rätteligen borde ske.

Hvad deremot beträffar förvandlingen af böter till motsvarande
straffarbete eller fängelse, är detta en så enkel åtgärd, att hofrätterna
med allt skäl bör befrias från dessa, icke sällan återkommande rättsfall,
hvilka med full trygghet böra kunna öfverlemnas till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande. Om någonsin klander mot det så kallade
mångskrifveriet i vårt land kan anses befogadt, så är det sannerligen
i fråga om dessa bötesförvandlingar. Och jag tillåter mig att med
ett enda exempel belysa, huru öfverflödigt vidlyftig en sådan fråga
nu lagligen måste behandlas. En person, som blifvit dömd till tre
månaders straffarbete, har börjat undergå bestraffningen. Kort derefter
inkommer till verkställighet ett utslag, hvarigenom samma person
blifvit dömd till fem kronors böter. Framställning måste nu göras
till hofrätten om böternas förvandling till motsvarande straffarbete,
och hofrätten förvandlar dessa böter genom utslag till eu dags straffarbete;
men denna dags straffarbete bortfaller vid straffets verkställighet,
emedan, enligt lagen den 29 juli 1892 angående utsträckt tillämpning
af straffarbetes verkställande i enrum, en fjerdedel af strafftiden
skall afdragas. Fem kronors böter reduceras alltså i detta fall i verkligheten
till noll dagars straffarbete, och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lärer med lätthet kunna verkställa denna uträkning, utan
att hofrätten behöfver träda emellan och först förvandla böterna till
en dags straffarbete.

För min del tror jag emellertid, att klokheten bjuder att låta
Kongl. Maj:ts befallningshafvande uteslutande hafva dessa förvandlingar
om hand, och jag vågar derför, på grund af hvad jag anfört,
vördsamt yrka bifall till den af herrar Annerstedt och Bruzelius vid
detta betänkande fogade reservation.

Herr Annerstedt: Jag är hufvudsakligen förekommen af den

förste talaren, och har endast att tilläga några ord. Om man efterser
i den justitieombudsmannens framställning, som gifvit anledning till
förevarande förslag, finner man, att justitieombudsmannen åberopat
särskildt det förhållande, att i Norrland sammanläggningen af böter
med annat frihetsstraff är förenad med stor tidsutdrägt, då hofrätt
skall göra denna sammanläggning. Det är detta skäl, som af justitieombudsmannen
åberopats för den föreslagna lagändringen. Och vid
sådant förhållande synes man, i enlighet med vanligen tillämpade lagstiftningsgrundsatser,
hafva kunnat vänta, att förslaget inskränkts till

Lördagen den 24 Februari.

3 N;0 9.

en sådan förändring af gällande lag, som afhjelpt den påpekade olägen- Ang. rätt för
heten. Men detta är icke händelsen, utan lagförslaget har erhållit en Konungens besa
vidsträckt omfattning, att det afser jemväl sammanläggningen afJande^ait^fm
två olika slag af frihetsstraff. Nu har den föregående talaren redan ''ordna om samfäst
uppmärksamheten derpå, att i sistnämnda fall sammanläggningen, manläggning af
långt ifrån att vara en enkel operation, som utan svårighet skulle slraS i vissa
kunna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sammanhang med deras ^alL
öfriga mångskiftande göromål verkställas, tvärtom icke så sällan erbjuder (Forts )
så stora svårigheter och lemnar rum för så många skiljaktiga meningar,
att, på sätt en ledamot af hofrätt, som är ledamot af lagutskottet,
anfört i afseende å den hofrätt han tillhör, det ofta inträffar, att man
på hofrättens divisioner en ganska rundlig tid sysselsätter sig med
diskussion härom, innan man kommer till något resultat. Då, såsom
bekant, fånglistorna undergå granskning, såväl i hofrätt som i justitiekanslersembetet
och af justitieombudsmannen, äro de fel, som kunna
inträffa i afseende å sammanläggningen af straff, det slags fel, som
snarast af alla smärre embetsföreseelser blifva bragta i dagen och lättast
föranleda åtal, vare sig felet består deri, att någon längre än han
rätteligen bort varit beröfvad sin frihet, eller sammanläggningsfelet
gått i motsatt rigtning. I båda fallen följer åtal å den, som verkstält
den origtiga sammanläggningen. Det torde derför icke med skäl
kunna sättas i fråga, huruvida det kali vara lämpligt att i sådan utsträckning,
som af justitieombudsmannen blifvit föreslaget, uppdraga åt
Kongl. Maj:ts befallningshafvande en befogenhet, hvars hela vinst för
Konungens befallningshafvande stundom blefve, att de ganska ursäktligt
blefve föremål för åtal och gifva anledning till rubriken i tidningarne
»bötfäld Kongl. Maj:ts befallningshafvande». Af dessa skäl
och då en skrifvelse i den omfattning, som herr Bruzelius inom
lagutskottet föreslagit, synes mig till fullo afhjelpa de missförhållanden,
som justitieombudsmannen påpekat, vågar jag vördsamt yrka bifall
till den af honom afgifna reservationen.

Herr Fröberg: Lagutskottets framställning skiljer sig från re servanternas

derutinnan, att utskottet föreslagit, att, då till verkställighet
på en gång förekomma Mera utslag, hvarigenom samme person
blifvit till straff dömd, Konungens befallningshafvande skall ega förordna
om sammanläggning af straffen, då deremot reservanterna ansett
Konungens befallningshafvandes befogenhet böra inskränkas till att
verkställa sammanläggningen endast i de fall, då bötesstraff skola förenas
med andra straff. Såsom skäl för reservanternas förslag hafva
de föregående talarne framhållit, att ganska invecklade fall kunde före
komma, och att det derför vore fara för att stadgandena om straffsammanläggning
icke alltid blefve rätt tillämpade. Med anledning
häraf ber jag få fästa uppmärksamheten derå, att, om böter skola förvandlas
till straffarbete, det skall så förfaras, att böterna först förvandlas
till fängelse och derefter detta till straffarbete, hvarefter samma

N:o 9. 4

Lördagen den 24 Februari.

Ang. rätt för straff sammanlägges med det andra omedelbart ådömda straffarbetet.
Konungen, be- gkola åter böter förenas med fängelsestraff så sker sammanläggningen
vande att för- P& det sätt, att det böterna motsvarande fängelsestraffet sammanlägges
ordna om sam- med det omedelbart ådömda straffet. Men då flere fängelse- och straffmanläggning
af arbetesstraff skola till samma straffart förenas, erfordras icke någon
straff i vissa omfattande föregående åtgärd såsom förhållandet är vid bötes■;
straffs förvandling. I det ena som det andra fallet kan det vara minst

t or s-> lika svårt att förena bötesstraff med andra straff, som att till verk ställighet

befordra flera utslag, hvarigenom en person ådömts flera
frihetsstraff. Den påyrkade inskränkningen i utskottets förslag har,
enligt mitt förmenande, icke den betydelse, som deråt gifvits. Men
att äfven fall af mera invecklad beskaffenhet vid sammanläggning af
straff kunna förekomma, vill jag icke bestrida. Den nu gällande lagen
har emellertid egt tillämpning eu längre tid, och derunder har
en viss stadga i lagtillämpningen utbildat sig, hvarför jag icke tror
det vådligt att öfverlemna den ifrågasatta befogenheten åt Konungens
befallningshafvande, helst det hos denna embetsmyndighet finnes anstälde
lagfarna personer. Underrätterna äro ju skyldiga att verkställa förvandling
af böter och sammanläggning af straff, och jag kan icke finna någon
våda att åt Konungens befallningshafvande öfverlemna samma befogenhet.
Jag får således för min del yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson, Robert: För miu del tror jag, att åtgärden att
förvandla fängelsestraff till straffarbete, hvilket enligt reservanternas förslag
hufvudsakligen skulle förbehållas åt hofrätterna, är så enkel, att
äfven den kan med trygghet anförtros å länsstyrelserna.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Aunerstedt: Mot den af den siste talaren gjorda anmärkningen,
att sammanläggning af straffarbete och fängelsestraff alltid skulle
vara så enkel, att denna åtgärd med full trygghet kunde uppdragas
åt Konungens befallningshafvande, ber jag få vädja till den ärade talarens
egen erfarenhet från den tid, dä lian var ledamot af hofrätt.
Han torde sjelf kunna vitsorda, att icke sällan skiljaktiga meningar
och voteringar i dessa frågor förekomma. Jag anhåller vidare, att en
hvar måtte genomläsa 5, 6, 7, 8 och 9 §§ af 4 kap. strafflagen, hvilka
samtliga skola tillämpas i de fall som äro i fråga. Af dessa paragrafer
torde framgå, att sammanläggning af straff icke städse är så enkel
som uppgifvits, utan mången gång rätt invecklad. Jag tillåter mig
att här endast uppläsa 9 § af nämnda kapitel, så lydande: »Nu kan
så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd,
varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall han
så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd;
och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom
förut ådömda straff redan kan hafva utstått.» Äfven denna regel

Lördagen den 24 Februari.

5 N:0 9.

fall.

(Forts.)

skall af Konungens befallningshafvande tillämpas, och att den icke är Ang. rätt för
obetingadt enkel, torde vara uppenbart. ^/åSnjsIa/*

vande att för Herr

von Stapelmohr: Jag kan icke till fullo dela de betänk- ordna om samligheter,
som lagutskottets ärade ordförande uttalat mot lagutskottets manläggning af

framställning. Justitieombudsmannen har omförmält, att skälet till att *lrafft.....""

lagstiftningen undandragit den verkställande myndigheten eller Konungens
befallningshafvande rätten att sammanlägga straff och i stället
lagt denna rätt i hofrättens hand är att söka i omsorgen om, att sammanläggningen
skulle blifva gjord med full sakkunskap. Detta skäl
må hafva haft fullt fog vid tiden för nya strafflagens tillkomst
och trädande i kraft, men enligt mitt förmenande har det numera i
väsentlig mån förlorat sin giltighet, enär Konungens befallningshafvande
under den långa följd af år, som förflutit efter strafflagens trädande
i kraft, hafva haft tillfälle att vinna erfarenhet om och blifva
förtrogna med lagbestämmelserna om sättet för straffs sammanläggning
och grunderna derför. De lagrum, som innehålla dessa bestämmelser,
synas mig icke vara så invecklade och svårtydda, att man icke kan
med fullt förtroende uppdraga åt Konungens befallningshafvande deras
tillämpning. Den insigt i strafflagens besfämmelser, som man får förutsätta
hos Konungens befallningshafvandes tjenstemän, och den erfarenhet,
som Konungens befallningshafvande i frågor om straffsammanläggning
vunnit, synas mig innebära fulla garantier för, att Konungens
befallningshafvande, derest rätten att sammanlägga straff åt
dem uppdrages, skola behandla dessa frågor med den sakkunskap
och insigt, som sakens natur kräfver. Jag vill emellertid härmed icke
hafva sagt, att icke vid sammanläggning af straff sådana förhållanden
kunna förekomma, som ställa Konungens befallningshafvandes insigter
och skarpsinnighet på ganska hårda prof, men jag är öfvertygad om,
att Konungens befallningshafvande skola visa sig vuxna den uppgift,
som ifrågasättes för dem. Justitieombudsmannen har framhållit, att
de skal, Indika föranledt hans framställning, ega ganska stor praktisk
betydelse. Det händer nemligen icke så sällan, att eu person, som
genom särskilda utslag ådömts särskilda straff och sitter på straffanstalt,
måste, sedan tiden för straffet enligt det första utslaget gått till
ända, lössläppas, oaktadt ett annat utslag inkommit till Konungens
befallningshafvandes verkställighet; hvilket förhållande vanligen beror
derpå, att tiden icke medgifvit att inhemta hofrättens yttrande om
straffsammanläggningen.

Att åter anhålla en sådan person och införpassa honom till fängelset
medför ofta svårigheter och ganska betydande kostnader för
statsverket, som skulle kunna undvikas, om Konungens befallningshafvande
egt att omedelbart föranstalta om straffens sammanläggning.

< renom öfverflyttande af denna befogenhet från hofrätterna till Konungens
befallningshafvande skola hofrätterna erhålla eu välbehöflig lindring
i sitt ansträngande arbete, utan att någon motsvarande ökning i

N:0 9. 0

Lördagen den 24 Februari.

■é."5'''' rätt för arbetet hos Konungens befallningshafvande tillkomme, enär, efter hvad
fallnmgshqfjaS bal'' anledning antaga, arbetet med sammanläggningen af straff icke
vande att för- t°rde komma att taga längre tid än arbetet med den skriftvexling,
ordna om sam- som föranledes af inhemtandet af hofrättens utslag i frågan. Jag anmanläggning
af håller om bifall till utskottets förslag.
straff i vissa °

(Forts) Kfter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt

derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare derpå, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla det förslag,
som innefattades i den af herr Bruzelius vid utlåtandet afgifna reservation
; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om utarbetan- Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 20 innevarande februari
Ull la f-°rba''J b.ordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner om lagstift(jande
''och min''DS rörancle byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.
derhän af utfarts-
och by- Ilerr Annerstedt: Då samma motioner vid nästlidna års riksväcjar.
dag förekommo, blefvo de af lagutskottet jemväl afstyrka, och detta
lagutskottets afstyrkande blef af Första Kammaren utan diskussion
bifallet. I lider sådana förhallanden och då, sä vidt erfaras kunnat,
förhållandena i år icke skilja sig från förhållandena i fjol — åtgärderna
i fråga om indelning af de allmänna vägarne hafva nemligen
ännu icke fortskridit så långt, att det synes vara skäl att redan nu
väcka förslag beträffande indelning och lagstiftning angående byvägar
— hemställer jag att Första Kammaren, på de skäl, lagutskottet anfört
vid nästlidet års riksdag och hvilka äro upprepade i den reservation,
som bifogats utskottets förevarande betänkande, måtte afslå
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Herr Dickson, Robert: Vid betraktande af den nu gällande

lagstiftningen angående underhållet af utfartsvägar och byvägar måste
man ovillkorligen inse, att en förbättring af denna lagstiftning är erforderlig.
Den ledande grundsatsen är visserligen den, att dessa vägar
skola underhållas af dem, som begagna sig af desamma. Denna grundsats
är otvifvelaktigt rigtig, och i lagutskottets utlåtande ifrågasättes
icke heller någon ändring i denna bestämmelse. Men ser man på de
bestämmelser i öfrigt, som finnas för tillämpningen af denna sats, så
äro de ytterligt bristfälliga. Redan under föregående förhandlingar är
det papekadt, att man icke har bestämmelser om, huru en vägdeluing
vinner laga kraft. Visserligen finnes för den enskilde delegaren den
utväg, att han instämmer samtlige delegare till häradsrätten för att fa

7 N o 9.

Lördagen den 24 Februari.

frågan iv,-öfvad. Men det är en särdeles omständlig utväg, oeh jag Om ntarManhar
icke sett den använd. Huru sjelfva grundsatsen skall i ifrigt mnJg /ör.byytillämpas
vid fördelningen, är tvifvelaktigt, och derom finnes ingen be-^ancje o,-/, un.
stämmelse. Ännu svårare är det med tillsynen öfver, att vägen hålles derhän af uti
ordning. Jag har visserligen på ett eller annat ställe sett det brukas, farts- och by.
att kommunalstämman uppdragit åt kommunalnämnden att hålla syn ™9ar\
å de enskilda vägarne. Jag har sett sådana beslut gillade af Konun- or 1
gens befallningshafvande och faststälda af Kongl. Maj:t. Men det är
gifvet, att endast på få ställen man kan enas om ett sådant tillvägagående:
och nog har mången landtbrukare den erfarenheten, att han
sjelf får underhålla sin väg och får åka på eu illa underhållen väg,
tiär han kommer in på det vägstycke, som skall underhållas af andra.

Behof vet af en förbättrad lagstiftning är erkändt äfven af reservanterna,
men de framhålla den omständigheten, att man först borde
invänta erfarenheten om, huru den nya väglagen komme att verka.

För min del kan jag icke inse, att detta skäl har någon betydelse.

Om denna omständighet skulle hafva någon betydelse, skulle det vara
den, att man ville se, huru stort antal af byvägarne som skulle komma
att ingå såsom bygdevägar. Det torde väl vara sant, att en eller
annan byväg kommer att ingå såsom bygdeväg, men allmänt kan det
dock icke blifva, ty såsom bygdevägar få icke anses andra än de, som
för den allmänna samfärdseln äro nödiga och nyttiga, och för denna
lärer flertalet byvägar icke vara nödiga och nyttiga, fastän de kunna
vara ytterst nödvändiga för de enskilde delegarne. Det skulle också
vara ganska betänkligt, om man i vidsträckt grad intoge byvägar i
den allmänna vägdelningen. Detta skulle blifva synnerligen betungande
för kronan, som får betala ''/ro af kostnaderna för underhållet af
de allmänna vägarne, och äfven för andra beskattningsföremål, men
icke heller fördelaktigt för jordbrukaren, ty då skulle sannolikt anspråk
på underhåll af byvägar komma att höjas.

Någon erfarenhet om, huru den nya väglagen verkar i fråga om
sättet för verkställighet af vägdelning, kan naturligen icke behöfvas,
tv det kan väl icke ifrågasättas, att den vidlyftiga apparat, som erfordras
för delning af de allmänna vägarne, äfven borde tillämpas när det
gäller byalagens vägar. Icke heller kan man behöfva någon erfarenhet
om, huru vägstyrelserna komma att verka. Det är en stor och dyrbar
apparat och kan icke tillämpas, när det gäller en så liten vägkomplex
som ett byalags små enskilda vägar. Jag tror icke heller,
att det kan ifrågasättas, att kronan eller andra beskattningsföremål
skola deltaga i underhållet af byvägar, hvadan icke heller någon erfarenhet
behöfs om de väguppskattningar, som verkställas genom de
särskilda nämnderna. Jag finner således icke någon vidare erfarenhet
af den nya väglagen behöfva vinnas, och det är klart att, huru den
än tillämpas, så kommer alltid att kvarstå en mängd byvägar, Indika
skola underhållas, och för hvilka en ny lagstiftning är behöflig. Jag
får derför yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 9. 8

Lördagen den 24 Februari.

de'' afa fördar . Frilierre I-oij o ii li u f v u d: Jag delar i väsentlig mån den före nt

lag rör^byg- gåen.<1e„ ära(le talarens åsigt angående olämpligheten att uppskjuta den
gande och un-11 u ifrågavarande skrifvelsen till Kong!. Magt. Det af reservanterna
derhän af ut- påpekade skälet, att man borde afvakta de verkningar, som kunna visa
Jarts-^och by- sig af den nj a väglagens tillämpning, innan man åstadkommer en lagKjar.
stiftning i detta ämne, finner jag icke hafva någon grund och anser

( orts l ett sådant uppskof icke af behofvet päkalladt. Det är ju gifvet, att

dessa utfartsvägar och mindre byvägar måste ställas under eu helt
annan kategori än de lands- och bygdevägar, som äro berörda i väglagen.
Enligt mitt förmenande borde det aldrig komma att i lagstiftningsväg
bestämmas hvarken bredd, afdikning eller annat för dessa
vägar; utan detta skulle bero på de bestämmelser härom, som fattas
vid den laga förrättning, som föregår fördelningen af vägens underhåll
mellan de väghållningsskyldige, liksom jag också anser, att dessa vägar
icke böra städas direkt under kronobetjeningens tillsyn, utan att, såsom
i en motion föreslagits, de väghållningsskyldige böra välja eu vägfogde,
som skall hafva att tillse, att vägen hålles i vederbörligt skick.

Deremot kan jag icke med den föregående talaren godkänna det
förslag, som skulle ligga i utskottets motivering, enligt hvilket skyldigheten
att underhålla utfarts- och byvägar borde fortfarande som hittills
åligga dem, som åt vägarne betjenade sig. Den nya väglagen, när
den genom vägdelniugar blifvit tillämpad, kommer att gälla för eu
ganska^ stor mängd vägar, som förut varit byvägar men blifva förklarade
såsom bygdevägar. De väghållningsskyldige få naturligen eu stor
lättnad i underhållet, då dessa vägar komma att delas lika på de stora
komplexerua af underhållningsskyldige, häradena eller distrikten. Jag
anser derför, att dessa utfarts- och byvägar böra vara eu kommunens
gemensamma angelägenhet, och jag finner eu anledning härtill just i
det förhållandet, att en mängd, som nu hafva socknevägar eller enskilda
vägar att underhålla, genom dessa vägars indelande till bygdevägar
fa en stor lättnad, då deremot andra, som icke få sådana vägar
indelade inom sitt distrikt, fortfarande komma att blifva betungade
med en ganska stor väghållningsskyldighet. Det egentliga syftemålet
med denna lagstiftning skulle vara att få bestämdt och afgjordt, på
hvad sätt och under hvilka former eu lagstiftning skulle kunna åstadkommas
för dessa mindre vägar.

Särskildt i afseende på det dyra underhåll, som alltid kräfves
för dessa smärre vägar, och då detta alltid faller ganska ojemnt, så
vill jag för min del föreslå, att kommunerna, sedan beslut är fattadt
om hvilka vägar som skola underhållas, gemensamt böra underhålla
dessa, och att äfven dervidlag bör fastas afseende vid sådana mindre
hemman eller, lägenheter, som hafva så långa utfartsvägar enskilt för
sig, att man icke kunde anse dessa vägar vara annat än särskildt betungande
för dessa hemman och lägenheter. Dessa borde då få en
mindre skyldighet sig ålagd vid fördelning af socknens gemensamma
underhållsskyldighet. För min del skulle jag således vilja att, om ut -

Lördagen den 24 Februari.

9 N:o 9.

skottets förslag antoges, orden: »Dock anser sig utskottet böra redan Om utarbetan nu

uttala såsom sin åsigt, att, på sätt i herr Olof Andersons motionde af förlag
förutsattes, skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne bör fort-tM ,/ rori hyg''
turande såsom hittills åligga dem, som åt vagarne betjena sig,» borde derhän af ututgå
från denna punkt, och motiveringen således i denna del icke god -färla- och bykännas,
utan Riksdagen allenast i underdånig skrifvelse anhålla, det vägar.

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag (Forts.)

till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. Jag anhåller
om proposition på detta yrkande.

Grefve Hamilton: Jag är till stor del förekommen af herr

Dickson. Vill man taga reda på, hvilka föreskrifter finnas rörande
anläggning och underhåll af byvägar och utfartsvägar, lär man få söka
dem dels i skiftesstadgan, der det heter i § 66: »För allmänna gator
och vägar till stad, kyrka och qvarn — — - - bör nödigt utmål af
oskifto tagas», dels i 4 kap. byggningabalken, der det står: »Farväg
till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och qvarn, bör läggas
af oskifto, sex alnar bred — — -—», dels i kongl. brefvet den
17 april 1828, som säger, att tvister om anläggning och underhåll af
enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet skola af domstolen
i orten upptagas och afgöras samt sedermera fullföljas i samma ordning
som tvistemål i allmänhet», dels ork i kongl. resolutionen på adelns
besvär den 8 januari 1735, der det heter: »Byvägar underhållas endast
af dem, som sig deraf betjena.»

Tydligt och klart är, att en ny lag angående underhåll af byvägar
är af nöden, och att det nuvarande oefterrättlighetstillståndet,
enligt hvilket t. ex. en tredskande väghållningsskyldig ej kan åläggas
fullgöra sitt vägunderhåll, med mindre han stämmes till domstol, är
ohållbart. Äfven synes lagutskottet vara enigt derom, att en ny lag
är af behofvet påkallad. Meningarna skilja sig blott rörande tiden,
när en sådan lag bör framträda. Den förste ärade talaren ansåg, att
man borde afvakta verkningarna af 1891 års väglag. Men just den
omständigheten, att vägdelning pågår enligt nämnda lag, framtvingar
nödvändigheten af en ny lag rörande underhållet af byvägar, emedan
en stor del af dem kommer att ingå såsom bygdevägar, och således
en vägdelning af de öfriga erfordras. Det torde också kunna ifrågasättas,
huruvida icke bristen på en sådan här lag äfven i det afseende
inverkar menligt, att en stor del personer frukta, att by vägarne ej
skola blifva underhållna, just emedan en lag derom saknas, och derför
önska fa såsom bygdevägar intagna en mängd byvägar, som obehörigen
skulle dit hänföras.

Oaktadt jag ej kan dela utskottets motivering i den del den ansluter
sig till Olof Andersons motion, yrkar jag likväl bifall till dess hemställan.

Herr Widmark: Det synes mig vara mycket tungt vägande

skäl, som af utskottet blifvit framställa för behofvet af en ny och

N:0 9. 10

Lördagen den 24 Februari.

Om utarbete™-förbättrad lagstiftning angående underhållet af utfarts- och byvägar.
jk af (ör^arJ Under eu lång följd af år har frågan varit före vid riksdagen, och
gande acA un- saknaden af lagbestämmelser i detta hänseende har ådagalagt uödvänclerhåll
af ut- digheten af att något göres. Men frågan har uppskjutits, derför att
farts- och by- man ej hade några lagbestämmelser om de allmänna vägarnes underbar.
håll, eller derför att förändring i afseende på dem var ifrågasatt. Och
(Forts.) nu vj]] man, att, sedan vi fått en ny lag angående de allmänna vägarne,
lagstiftningen om byvägarne skall än ytterligare uppskjutas, för
att man skall få se verkningarna af den allmänna vägdelningen. Reservanterna
säga, att det ej torde på något synnerligt sätt fortskynda
frågan om erhållande af en ny lagstiftning för byvägar i det fall, att
nu göres en underdånig framställning om utredning i frågan. Men
om man är ense om angelägenheten af en dylik lagstiftning, måste
man väl medgifva, att det är bättre, ju förr hemställan derom aflåtes.
Ju förr eu derför erforderlig utredning blir gjord, desto förr kan man
också vänta frukterna deraf. Vidare säga de, att man bör afvakta
utgången af och begagna lärdomen af den pågående delningen af de
allmänna vägarne samt se, huru den slår ut, innan man griper sig
au med den nu ifrågasatta lagstiftningen. Jag har en alldeles motsatt
åsigt, den nemligen, att det skulle på ett betydligt sätt fortskynda
delningen af de allmänna vägarne, om vi redan nu hade en lag angående
fördelning af underhållsskyldigheten på de smärre vägarne.
Det har nemligen redan, sedan den allmänna väglagen kommit i tilllämpning,
visat sig en sträfvan och benägenhet att alldeles oresonligt
utsträcka begreppet bygdevägar och få så många som möjligt att räknas
till dem. Härutaf framkallas tvister och tidsutdrägt vid delningarna.
Skälet till sträfvandet att få bygdevägsbegreppet utsträckt
spårar man visserligen lätt deri, att man för dem har att påräkna
statens tiondedelsbidrag äfvensom bidrag af andra beskatta i ngsföremål
än jordbruket; men det är sannerligen icke den väsentligaste och förnämsta
grunden till denna sträfvan, som ligger i de två nu nämnda
omständigheterna, utan grunden ligger verkligen i det oefterrättliglietstillståud,
som nu råder. Det är omöjligheten att hafva kontroll
öfver att få ett verkligt, behöfligt och rigtigt underhåll på byvägarne,
som i högsta grad ökat denna sträfvan. Funnes sålunda redan nu en
sådan lag om byvägar, så är det min öfvertygelse, att den stora allmänna
vägdelningen skulle gå lättare, fortare och bättre för sig än
eljest. Jag gillar till fullo det lagutskottets förklarande, att byvägarne
skola underhållas af dem, som dem nyttja, och får derför i allo yrka
bifåll till utskottets hemställan.

Herr Berg, Lars: Då denna fråga under de två senaste riks dagarne

föredrogs och jemlikt lagutskottets tillstyrkande utan diskussion
afslogs i denna kammare, ansåg jag mig, ehuru jag då var lika
öfvertvgad som nu om ohållbarheten af de för afslag förebragta skälen,
icke pligtig att ensam gå i elden för att söka genomföra en förbättrad

Lördagen den 24 Februari.

11 N:0 9.

lagstiftning i afseende på byvägarne. Men att jag nu, då äfven lag- Om utarbetanutskottet
tillstyrkt en underdånig skrifvelse i frågan, anser mig både (''e af Inslag
pligtig och villig att söka med min röst bidraga till denna förbättring ^
i lagstiftningen, torde kammaren finna både befogadt och naturligt, derhän af tu Jag

instämmer med flere föregående talare, som vederlagt de farts- och byskäl,
som af reservanterna äro anförda mot eu sådan lagstiftning. Det vägar.

är visserligen sant, att eu större eller mindre del byvägar kan genom (Forts.)

den nya väglagen komma att intagas såsom bygdevägar eller landsvägar
— och enligt min åsigt vore det lyckligt, ju flere desto bättre
— men vi komma ändå i alla tider och under alla förhållanden att
ega ett stort vägnät af byvägar. Det förefaller mig dock, som om
utsträckningen och vigten af detta vägnät ej varit så tydlig för lagutskottet
och ej heller för Riksdagen, då flere gånger den härom väckta
frågan afslagits. Det är emellertid i förslaget ej frågan om de byvägar,
som komma att öfvertagas i den allmänna vägdelningen; det
gäller nemligen endast de återstående, och dessa komma alltid att
finnas i mycket stor utsträckning. Någon erfarenhet från nya väglagens
tillämpning om, huru vi skola lagstifta för att hålla vägar farbara,
behöfva vi ej vänta på, såsom reservanterna påstått, ty allt sedan
1734 ha vi haft tillfälle att pröfva ännu gällande lagstiftning om den
saken, och det har visat sig, att om vi tillämpa den, få vi vägarne
åtminstone nödtorftigt underhållna. Lagutskottet nämner också, att
det härför erfordras endast sådana bestämmelser, som göra byvägarnes
delning beqvämlig, billig och lagligen gällande, likasom en bestämmelse
om, huru kostnad för underhåll af byvägar som försummats må kunna
beqvämt uttagas hos tredskande. Endast dessa bestämmelser äro jemväl
enligt min åsigt erforderliga för att få farbara och goda byvägar.

Hvad delningsgrunden angår, gifver mig hvad en talare bakom mig
yttrade anledning säga, att, då ej industrien i större mån slår sig ned
efter byvägar, och ej heller det egentliga kapitalet är bofast invid
dem, kan det ej vara fråga om att indraga nya beskattuingsföremål i
underhållet af byvägar, utan bör detta, såsom det af gammalt varit,
bindas vid jorden. Ser man på deras uppkomst och anläggning samt
skiftesstadgans föreskrifter, synes det sannolikt, att detta är det enda
praktiska.

Emellertid ber jag att få ytterligare nämna ett par ord just med
anledning af det långvariga motståndet från Riksdagens sida mot ordnandet
af byvägarnes underhåll, hvilket föranledt mig tro, att dessa
vägars betydelse ej rätt beaktats. I detta afseende tillåter jag mig
framhålla, att dessa byvägar verkligen ega stor betydelse i nationalekonomiskt
afseende. I första rummet förtjenar deras stora utsträckning
beaktande. Vi hafva ingen bestämd statistik härom, men vägkomitén
beräknade de allmänna vägarne till nära 6,000 mil, och antog,
att byvägarne icke mycket skilde sig i afseende på den sammanlagda
längden från de allmänna vägarne. Huru härmed än förhåller
sig, kan med visshet antagas, att flera tusen mil byvägar finnas i

N:o 9. 12

Lördagen den 24 Februari.

Owj utarbetande
af förslag
till lag rör. byggande
och underhåll
af utfarts-
och byvägar.

(Forts.)

vårt land. När man nu vet, huru i allmänhet fattigt landet är på
kommunikationer — och det är egentligen för de delar af landet,
der det allmänna vägnätet ej är utveckladt, som byvägarne äro af den
största betydelse — är det helt naturligt, att dessa vägars eländiga
och oframkommeliga skick skall utöfva ett högst menligt inflytande
på hela uäringslifvete utveckling. Det är nemligen en känd sanning,
att om en producent behöfver betala en eller annan krona mera till
följd af vägarnes oduglighet och den tidsförlust för forsling af samma
varumängd, som deraf förorsakas, kan han ej konkurrera med en annan
producent, som befinner sig under lyckligare omständigheter. Det
samma gäller den ena orten i förhållande till den andra och slutligen
hela landets förhållande till utlandet. Jag är viss om, att en icke så
obetydlig del af jordbrukets öfverklagade betryck kommer från det
usla tillståndet hos byvägarne, i synnerhet der det förefinnes ett stort
nät af sådana, såsom t. ex. i Norrland, der eu större byväg kan uppgå
till 6—7 mils längd inom vissa orter. I sydligare landskap, såsom
Skåne m. fl., der det allmänna vägnätet är utveckladt, äro byvägarne
af mindre vigt. Men deras allmänna betydelse kan man likna vid
kapillärsystemets i eu organism. Det är det sekundära ådernätet, som
tillför det större de lifgifvande vätskorna, och om de förra stoppas,
blifva så att säga ofarbara, så lider och förtvinar hela organismen.
Detta är icke min liknelse, utan en mycket gammal, som jag endast
här tagit mig friheten att citera, men som är lika gammal som den
är sann. Då vi årligen offra stora summor af statsmedel på vägväsendet,
intressera oss för dettas utveckling och lefva i en tid, då ingen
sanning är så erkänd som den, att intet medel är så vigtigt för kulturens
och civilisationens spridning som goda kommunikationer, böra
vi väl ej underlåta att gifva dem, som bedja derom, ett hjelpmedel till
att sätta eu stor del af rikets vägar i farbart skick. Då vi t. ex.
med rätta icke tveka att bevilja 800,000 kronor till vägfouden om
året — en efter våra förhållanden betydlig summa —- och dermed
åstadkomma 50— 60 mil nya eller förbättrade allmänna vägar årligen,
borde vi väl icke draga i betänkande att utan kostnad för statsverket
blott med en lagstiftningsåtgärd på eu gång vinna eu sådan stor utvidgning
af vägväsendet som några tusen mil goda byvägar, som nu
finnas men ej äro farbara. Däfven I, mine herrar, rest efter byvägar?
Jag vill dock ej upptaga tiden med att beskrifva, lmrudana de
äro. Men jag tillåter mig dock konstatera, att de ofta nog äro i sådant
skick, att enda sättet att komma fram är att öfvergifva vägen,
lemna sitt åkdon och begifva sig till skogs. Så är åtminstone under
vissa årstider fallet i en stor del af norra Sverige, och detta stämmer
illa öfverens med ett civiliseradt samhälles lagbundna ordning.

Jag kan således ej föreställa mig, att kammaren kan annat än
bifalla detta lagutskottets förslag, då det nu visat sig, att det stora
motstånd upphört, som alltid mot denna fråga rest sig från allmogens
sida, som nogsamt vetat, att det skulle kosta dem pengar. Tillståndet

Lördagen den 24 Februari.

13 N:0 9.

med byvägarne är visserligen sorgligt, hafva de resonerat, men få vi Om utarbetanen
lag med deraf följande kontroll, få vi ej sköta dem, som vi vilja, *** “/ f^rsla0
och kostnaderna bli derigenom allt för dryga. Men nu upprepas årägande
ligen vid riksdagen rop på ny lagstiftning från jordegarne sjelfva, underhåll af utvilja
de ändtligen i allmänhet ha en sådan lag, som ordnar byvägarnes/<«''(.?- och byunderhåll.
Under sådana förhållanden synes det mig tillkomma oss vägar.

att genast och tacksamt bifalla denna begäran, och på grund deraf (Forts.)

yrkar jag bifall till lagutskottets förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag kan visserligen icke se någon
olycka i, om utskottets förslag bifalles. Men nog får väl kammaren
medgifva, att det skulle se något besynnerligt ut, om vi, som i fjol
deltogo i denna frågas behandling i lagutskottet och på då anförda
skäl afstyrkt då föreliggande motioner enhälligt, hvarefter i kammaren
ingen enda röst yrkade bifall till dem, skulle i år tillstyrka kammaren
fatta beslut i rak motsats mot i fjol, ehuru inga nya skäl under tiden
tillkommit. Ty de skäl, som nu anförts i kammaren och som förebragts
i de väckta motionerna, äro ej alls något nytt utan precis desamma,
som förefunnos både i fjol och året derförut och derförut.
Och jag kan således ej finna annat, än att vi ej haft att göra annat
än att ställa oss på den ståndpunkt, som förut så enhälligt omfattats
af Första Kammaren. Det lär väl ej kunna bestridas, att nog behöfs
det någon erfarenhet af nya väglagen 1891 mer än vi redan vunnit.
Visserligen hörde man, innan den lagen kommit till stånd, ett allmänt
och oupphörligt rop på ny lag om vägars underhåll, att det
var behöfligt och af rättvisan påkalladt, och att de allra största orättvisor
rådde under det förra tillståndet. Nu ha vi fått en ny lag,
och jag var också med om den. Men ha herrarne den erfarenheten,
att belåtenheten med denna lag är så allmän, sedan man vill fått den?
Nej, det är långt ifrån fallet. Man har funnit på många ställen, att
lagen är mycket invecklad, och att den förorsakar mycket besvär,
många kostnader och ganska inkrånglade förhållanden. Men att man
har vunnit något afsevärdt med den, derom har man på långt när ej
blifvit öfvertygad. Nu föreställer jag mig dock, att svårigheterna vid
denna lags tillämpning skola så småningom utjemnas med den ökade
erfarenhet, man får af förhållandena. Det synes mig då vara klokt
att vänta med den nya lagen, som nu skall vara så eftersträfvansvärd,
så att man ej skapar två lagar, genom Indika man skulle fä
dubbla svårigheter. Det skulle nog vara lättare att åstadkomma en
lag för by- och utfartsvägar, sedan man vunnit erfarenhet om tillämpningen
af den allmänna väglagen, der man kunde undvika de obehag
och svårigheter, som vidlåda den nya lagen om de allmänna vägarne.
Man saknar väl icke heller, såsom man här påstått, i nuvarande lag
hvarje stadgande i fråga om dessa by- och utfartsvägar. Inom lagutskottet
var det en erfaren landtdomare, som sade sig, med nuvarande
lagbestämmelser, vid utöfvandet af sitt domarekall varit med

N:0 9. 14

Lördagen den 24 Februari.

Om utarbetan- om att pröfva och fastställa rätt många frågor om by- och utfarts''fe.
, ,af försla9 vägar. Det stadgas ju också: »Tvister om anläggning och underhåll
gande och un-af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet skola af domderhåll
af ut- stolen i orten upptagas och afgöras samt sedermera fullföljas i samma
farts- och by- ordning som tvistemål i allmänhet.» Med en sådan föreskrift kan
vagar. man taga hänsyn till förhållandena inom den ort, der frågan då är

(Forts.) före, under det att, om man får en allmän lag, denna kanske passar

bra för Norrbotten och Lappland men icke alls för Skåne, eller tvärtom.
Men man måste dock följa den lagen, under det att nu frågorna upptagas
af domstolen i orten, som ej är bunden af sådana generella lagbestämmelser,
utau kan taga hänsyn till förhållandena inom den ort,
der frågan uppstått.

Den näst föregående talaren sade, att man nu skulle lyssna till
det rop, som så enstämmigt höjts om en sådan lag, och på det sättet
få flera tusen mil vägar, utan att statsverket behöfde bekosta något
deraf. Ja, men det lär väl ej kunna undgås, att någon skall kännas
vid kostnaderna, äfven om icke staten gör det, ty icke får man hundra-
eller tusentals mil vägar, utan att det är förenadt med kostnader,
äfven om staten icke betalar det.

Det synes mig således, som om reservanterna haft goda skäl, då
de på grund af de skäl, som i fjol anförts och af kammaren enstämmigt
gillades, äfven nu behålla samma åsigt som då, och som äfven
af kammaren då uttalades. Ett annat förhållande är det med Andra
Kammarens utskottsledamöter, ty såvidt jag kan erinra mig, bifölls i
fjol förslaget om skrifvelse i detta syfte af Andra Kammaren. Men
vi från denna kammare hafva ej kunnat göra annat än hvad vi gjort,
och som äfven inom utskottet blef majoritetens beslut. För min del
yrkar jag afslag på utskottets hemställan och bifall till den af herr
Annerstedt afgifna reservationen.

Herr Unger: Att en fullständigare lagstiftning i detta ämne är
nödvändig, torde vara temligen allmänt erkändt, och jag tror, att vi
allmänt erkänt det förut också, ehuru Riksdagen ej vågat sig på detta
svåra ämne, utan tills vidare skjutit undan det, till dess det blifvit
så trängande, att man måste taga i tu dermed.

Ingå nya skäl äro tillkomna, sade den siste talaren. Ett nytt
skäl fins, och det är det, att det blifvit större och större anspråk på
förbättrade kommunikationer; och ytterligare ett skäl är det, att genom
den nya väglagen blifva antagligen mycket flere vägar indelade
till bygdevägar, så att by- och utfartsvägarne ej bli så många och
stora nu som förr. Denna önskvärda lagstiftning lärer väl här, likasom
i andra länder, kunna på något lämpligt sätt genomföras. De
skäl, som af reservanterna anförts för ytterligare uppskof dermed,
hafva, enligt min åsigt, ingen hållbarhet, på sätt en föregående talare
ock påpekat, ty den nya väglagen lär väl ej kunna verka på förhållandena
med indelning af byvägar och utfartsvägar. Af reservanterna

15 N:0 9.

Lördagen den 24 Februari.

har äfven anförts, att man borde afvakta afslutandet af de vägdel- Om utarbetanningar,
som i flere orter inom riket pågå. Ja, mine herrar, skola vi ''le af /®''''SW
vänta med att skaffa oss en sådan här lag, till dess det ej pågår
någon vägdelning inom riket, få vi vänta evinnerligen, ty alltid är återhåll af utdet
någonstädes en vägdelning, som håller på att verkställas. farts- och by Särskilt

den omständigheten, att nu många vägdelningar, till vägar.
följd deraf att staten bidrager till halfva kostnaden af vägdelningen, (Forts.)
äro och ännu flere bli anhängiggjorda inom orterna, gör just denna
tidpunkt lämplig för lagstiftningen, emedan, när den kommer till
stånd, vore nya vägdelningar hållna inom större delen af riket, och
man hade derigenom bestämt, hvad som vore att hänföra till utfartsoch
byvägar. Vid sådant förhållande får jag för min del yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lundin: Då jag står nämnd bland reservanterna, skall jag
bedja att med några ord få framlägga skälen, hvarför jag reserverat mig.

Det första skälet är det, att det bör finnas konseqvens hos utskottets
ledamöter. 1892 och 1893 kom lagutskottet till ett alldeles
motsatt resultat, och det från den synpunkten, att man icke bör sammanröra
för många saker. Enligt mitt förmenande bör man vänta
och se, huru den nya väglagen verkar, innan man går i författning
om att begära en ny lag om utfarts- och byvägar. Jag säger, som
en föregående talare, att det är icke få utan många vägar, som komma
under den nya väglagen. Derför tror jag icke, att det kan vara skäl
att nu skrifva till Kong!. Maj:t i frågan. Då kunde den sista villan
blifva värre än den första.

En talare har sagt — hvad äfven motionären begärt — att hela
kommunen skulle deltaga i underhållet af utfarts- och byvägar. Deri
ligger dock en betydlig orättvisa, ty vanliga fallet är det, att den,
som köper ett hemman, faster sig mycket vid, hurudana kommunikationerna
äro, och det hemman, som ligger aflägse och illa till, säljes
för billigare pris. Det finnes kanske mången i en kommun, som aldrig
använder utfartsvägen, och att underhålla vägar för främmande
kan icke vara rättvist. På dessa skäl har lagutskottet ansett, att
dröjsmål bör ega rum, till dess den nya lagen, som redan kommit till
stånd, hunnit visa sina verkningar. Derför tager jag mig friheten,
herr talman, att yrka afslag på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Friherre Leijonhufvud: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en
gång tager till ordet med anledning af herr Bergs yttrande om att
sista punkten i utskottets motivering, som jag tillåtit mig anse böra
uteslutas, borde qvarstå.

Jag är fortfarande af den åsigten, att det är kommunens sak att
afgöra, hvilka som skola deltaga såväl i byggandet som i underhållet af
utfarts- och byvägarne. Anledningen, hvarför jag yrkade, att den af

N:o 9.

Lördagen den 24 Februari.

Om utarbetan- mig upplästa punkten i motiveringen skulle uteslutas, var den, att

^ af om den står qvar, blifva både regeringen och den komité, som till

''gande ocä un- följd af skrifvelsen förmodligen kommer att tillsättas, tvungna att fasta
derhän af ut- sig vid detta, att skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne
farts- och bg- bör fortfarande såsom hittills åligga dem, som af vägarne betjena sig.

vägar. jag tycker, att man derigenom inskränker både regeringens och ko (Forts.

) miténs frihet att fatta beslut i frågan, och det är för att lemna dem
friare spelrum, som jag önskar, att denna punkt måtte uteslutas.

Herr Helander: Under eu mer än femtioårig tjenstgöring i åtskilliga
orter af landet har jag kommit till erfarenhet om nödvändigheten
att skaffa någon lag beträffande utfarts- och byvägar. Det nuvarande
tillståndet är verkligen i hög grad beklagligt, och stora olägenheter
hafva uppstått derigenom. Så snart jag kom till Riksdagen
beslöt jag derför att, i hvad på mig ankom, söka åstadkomma en sådan
lag. Jag väckte motion i ämnet inom Andra Kammaren och bilade ett
förslag till lag, utarbetadt så godt jag förstod och åtföljdt af ritning och
tabeller. Detta förslag antogs, om jag mins rätt, temligen enhälligt i
Andra Kammaren, men afslogs här. Nu har här sagts, att det är
origtigt att uppträda och yrka bifall till utskottets förslag, då man
icke yttrade sig i saken vid förra riksdagen. Men hvad mig beträffar,
ville jag låta det skälet, som då anfördes, tills vidare verka hvad det
kunde, nemligen att åtminstone början sker med tillämpning af den
allmänna väglagen, innan man gjorde något vidare i afseende å lag för
utfarts- och byvägarne. Men det skälet är i sjelfva verket icke synnerligen
giltigt, ty när skulle då i sjelfva verket lagen kunna komma
till stånd? Den ena gången tycker en, att tiden icke är inne, den
andra gången en annan. Jag tror, att det kan vara skäl att nu bestämma
sig, och att denna kammare frångår den vana, den hittills
följt, att alltid säga nej. Skälet har icke varit detsamma förr som nu,
men alltid har dock resultatet blifvit detsamma. För egen del är jag
öfvertygad om nyttan och nödvändigheten af, att en lag, sådan som
den föreslagna, kommer till stånd, och derför ber jag att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr Unger: Med anledning af friherre Leijonhufvuds yttrande,
att sista punkten i utskottets motivering: »Skyldigheten att underhålla
utfarts- och byvägarne bör fortfarande som hittills åligga dem,
som af vägarne betjena sig» borde utgå, skall jag bedja att få uttala
den mening, att den bör visst stå qvar. Det är just önskningsmålet
man vill komma till, att detta besvär skall åligga dem, som af vägarne
betjena sig. Icke har jag tänkt mig, att dessa vägdelningar, när de
en gång komma till stånd, skulle blifva en gemensam angelägenhet
för kommunen, utan hvarje sådan delning bör naturligtvis blifva en
gemensam angelägenhet för byalag, som hafva gemensam utfarts- och
byväg.

Lördagen den 24 Februari.

17 N o 9.

Vid sådant förhållande är naturligtvis önskningsmålet, som skall Om utarbetanvinnas
genom den nya väglagen och de blifvande vägdelningarna, att * V för
de, som betjena sig af utfarts- och byvägarne, också bidraga till hd gande o&ltmderhållet
deraf. derhän af ut För

min del vill jag således gerna, att detta står qvar och icke farts- och by
utgår ur motiveringen. vägar.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) af friherre Leijonhufvud, att kammaren
skulle godkänna utskottets hemställan men ur motiveringen utesluta
sista punkten, börjande med orden »Dock anser sig utskottet»;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställlan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Lundin begärde votering, i anledning hvaraf, och sedan till
kontraproposition dervid antagits utslag å utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition, så lydande:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält
n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

sitt utlåtande

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja -71;
Nej—33.

Föredrogs å ny o lagutskottets den 17 och 20 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands
län, dels ock väckta motioner om lagstiftning rörande åtgärder
mot skogsförödelse.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle punktvis företagas till afgörande och första punkten såFörsta
Kammarens Prof. 1894. N:o 9. 2

N:0 9. 18

Lördagen den 24 Februari.

lunda, att först föredroges paragrafvis deri framstälda förslag till lag
med slutmeningen och rubriken sist samt derefter utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Lagförslag om 1 punkten.

åtgärder mot

skogsförödelse Dm af utskottet föreslagna lag.

inom Gotlands

län- §§ 1—13.

Godkändes.

Slutmeningm.

Herr Annerstedt:. Vid betänkandets affattande har det fel förelupit,
att då rubriken lyder: »lag angående åtgärder till förekom mande

af skogsförödelse inom Gotlands län», det äldre uttrycket »förordning*
här bibehållits. Jag hemställer derför, att kammaren ville,
med afslag å utskottets hemställan i denna del, antaga slutmeningens
ordalydelse sålunda: denna lag träder i kraft o. s. v.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes slutmeningen med
den förändring, att ordet »förordning» utbyttes mot lag.

Rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
lagförslagets särskilda delar fattade beslut.

Ifrågasatt lag 2 punkten.

stiftning mot

Si°riissa^län* Herr Sandberg: Med djupt bekymmer ser jag det ena året
efter det andra förflyta, utan att regering och Riksdag besluta några
allvarliga åtgärder för stäfjande af den ohejdade skogssköfling, som
alltjemt fortgår och som inom en icke aflägsen framtid kommer att
till ödemarker förvandla stora trakter af vårt fattiga land. Icke ens
för åstadkommande af skogens återväxt på de kalhuggua markerna
hafva några kraftiga och verksamma åtgärder blifvit vidtagna. Småland,
det landskap, der min vagga stått, der jag uppväxt och tillbragt
större delen af min lefnad, hotas kanske i ännu högre grad än andra
delar af vårt land af denna ödeläggelse. Det Småland, som jag minnes
från min barndom, har endast en aflägsen likhet med det landskap,
som nu ter sig för ens ögon. Sjöar och berg finnas qvar, men skogarne
hafva försvunnit. Särskilt under innevarande vinter, då prisen

Lördagen den 24 Februari.

19 N o 9.

å jofdbruksalster sjunkit i så betänklig grad och så godt som ruine- Ifrågasatt lagrat
många landtman, och då bristen på frost och snö gör afverknin- atifini"S **o<
gen af skog för innehafvarne svår, hafva otaliga — åtminstone räk- VtiM* /&* *
nas de i hundratal — försäljningar af större och mindre skogsskiften (portg)
egt rum till skogshandlare, dessa förhatliga mellanhänder mellan skogsegarne
och exportörerna; och dessa skogshandlare sköfla skogen på
ett ännu grundligax-e sätt, än någonsin egarne af marken skulle göra.

Jag erkänner visserligen, att utskottet haft skäl att icke tillstyrka motionärens
förslag om tillämpning eller antagande af den gotländska
skogslagen i hela landet, men om inom lagutskottet funnits tillräckligt
mått af välvilja för denna vigtiga sak, skulle efter mitt förmenande
utskottet kunnat af motionen taga sig anledning att föreslå en
skrifvelse till regeringen med begäran om förslag till stadganden, som
kunde hämma den ohejdade afverkuingen af ungskog eller åtminstone
föreskrifva återplantering på kalhuggna trakter. I detta syfte tager
jag mig friheten, äfven med ringa utsigt till framgång, att yrka återremiss
till lagutskottet.

Herr Annerstedt: Såsom bekant, är lagutskottet bundet af omfattuingen
utaf den motion det förehar till behandling, i det att utskottet
icke eger motionsrätt. Under sådana förhållanden och då i
den motion, som nu föreligger, begäres, att gotlandslagen skulle tilllämpas
på landet i dess helhet, hade lagutskottet icke befogenhet att
föreslå något helt annat, i den retning, som den siste talaren förordade.
Det synes mig vid sådant förhållande, som om eu återremiss
icke skulle vara rätta vägen att främja det mål, hvarom den föregående
talaren så varmt yttrade sig, utan att detta på initiativ inom
Riksdagen icke kan åstadkommas på annat sätt, än att för saken intresserade
personer en annan gång framlägga motion i den rigtning,
som de anse vara den rätta, hvarefter lagutskottet skall behandla denna
liksom alla andra motioner på det sätt, som öfverensstämmer med de
regler, som i grundlag äro för lagutskottet utstakade.

På dessa skäl vägar jag vördsamt hemställa, att kammaren ville
bifalla lagutskottets hemställan i denna punkt.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
samt vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

3 punkten. Ifrågasatt lag stiftning

mot

Herr Sandberg: Då jag icke fick något medhåll i mitt yrkandei^Kalmm^tän.
på återremiss af föregående punkt, torde jag hafva ännu mindre utsigt

N:0 9. 20

Lördagen den 24 Februari.

Ifrågasatt lag- till framgång i afseende på den nu föredragna. Jag vill dock fasta
stiftning mot kammarens uppmärksamhet på, att utskottets här anförda skäl synas
i Kalmar län. m,''g fertil igen svaga. Utskottet säger, »att motionären icke lemnat
(Forts) någon närmare utredning om förhållandet beträffande skogarne inom
Kalmar län eller omfånget och beskaffenheten af den skogsförödelse,
som der uppgifves hafva egt rum», men motionären har dock citerat
Konungens befallningshafvandes i Kalmar län sista 5-års-berättelse, som
innehåller: l:o) att afverkningen under perioden fortgått hejdlöst; 2:o)
att afverkningen bedrifves i en utsträckning, som betydligt öfverskrider
skogens återväxt; och 3:o) att faran för verklig skogsbrist i en
nära framtid blifvit allt mer öfverhängande.» Under sådana förhållanden
synes det mig, att motionären i den citerade årsberättelsen haft
fullkomligt giltiga skäl för sin framställning.

Vidare säger utskottet, att »eu skrifvelse i det syfte, som af motionären
förordats, icke synes böra af Riksdagen aflåtas, med mindre
invånarne inom Kalmar län i enahanda ordning, som befolkningen
inom de båda nordligaste länen samt å Gotland, gifvit till känna sin
önskan om en skogslagstiftning, i hufvudsak öfverensstämmande med
någondera af de lagar, som blifvit med afseende på sistnämnda län antagna».
Detta skäl är icke heller fullgiltig^ ty för ett par, tre år sedan
antog åtminstone Kalmar läns södra landsting ett förslag till skogslagstiftning
för dess område, som dock icke blifvit af regeringen godkändt.
Således återstår af de skäl lagutskottet anfört mot motionärens
förslag endast det, att Kalmar läns norra landsting icke uttalat
sig i frågan. Men då detta förslag icke går ut på annat än en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och efter vederbörande landstings hörande för Riksdagen framlägga
förslag till förordning angående åtgärder mot skogsförödelse
inom Kalmar län, synes mig detta skäl hafva ringa betydelse, ty det
är ju motionärens mening, att landstingen ytterligare skola höras.

Under sådana förhållanden tager jag mig friheten yrka bifall till
motionärens förslag.

Herr Annerstedt: Det af lagutskottet i första rummet anförda
skälet är det, att, innan utskottet vill föreslå Riksdagen en skrifvelse
i ett syfte, som i fråga om den enskilda hushållningen är af så genomgripande
beskaffenhet, som gotlands- och norrbottenslagens tillämpning
i en annan provins, utskottet har ansett, att vid ärendets
pröfning borde föreligga mera utförliga uppgifter än några allmänna
uttryck, som förekommit i landshöfdingeembetets femårsberättelse; och
att följaktligen Riksdagen med fog kunde begära, att utskottet, innan
det tillstyrkte ifrågavarande skrifvelseförslag, kunde för Riksdagen
framlägga en utredning, som visade skogarnes verkliga tillstånd inom
den provins, der man för den enskildes dispositionsrätt vill införa en
sådan begränsning, som Norrbottens eller Gotlands skogslagar skulle
medföra.

Lördagen den 24 Februari.

21 N:0 9.

Det andra skälet var det, att då såväl norrbottens- som gotlands
och vesterbottenslagen tillkommit på det sätt, att vederbörande landsting
ingått till Kongl. Maj:t och förklarat det vara provinsens enhälliga
eller åtminstone öfvervägande åsigt, att dylika inskränkningar vore
för provinsen lämpliga och nödiga, utskottet ansåg att ett dylikt uttalande
borde ske från Kalmar län, innan Riksdagen aflät någon skrifvelse
i ämnet; derest en skrifvelse i sådant fall vore behöflig, då Kongl.
Maj:t antagligen vid detta förhållande, liksom i fråga om Norrbotten,
Yesterbotten och Gotland, skulle komma att göra framställning till
Riksdagen äfven med afseende å Kalmar län. Nu är förhållandet, såsom
den föregående talaren påpekat, att endast halfva länet uttalat sin
önskan att få en dylik restriktiv lagstiftning, och att Kongl. Maj:t,
vid ärendets pröfning, har med anledning af Kalmar läns södra landstings
framställning icke ansett sig böra göra framställning till Riksdagen
i fråga om detta län. Det är naturligtvis svårt för den, som
icke haft tillgång till statsrådsprotokollet, att med full säkerhet angifva
grunderna för regeringens tillvägagående i detta fall. Man synes
mig dock i detta fall med temlig säkerhet kunna sluta till gruuden
för regeringens betänkligheter, och det förefaller mig icke osannolikt,
att äfven inom Riksdagen betänklighet skulle möta mot införande
af en lag, sådan som den förevarande, för en del af ett län. Man
torde derför kunna antaga, att innan Kongl. Maj:t föreslår en restriktiv
skogslag för Kalmar län, Kongl. Maj:t åtminstone för närvarande torde
afvakta båda landstingens i nämnda län enhälliga eller åtminstone med
öfvervägande majoritet uttalade önskningar å provinsens vägnar i denna
riktning. Förr än detta skett, synes mig icke framställningar sådana
som den ifrågavarande böra föranleda någon skrifvelse till Kongl.
Maj:t från Riksdagens sida.

På grund af dessa skäl far jag vördsamt hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag å samma hemställan samt bifall till den
i ämnet väckta motionen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 3 punkten af sitt
utlåtande n:o 9, röstar

Ifrågasatt lagstiftning
mot
skogsförödelse
i Kalmar län.

(Forts.)

Ja;

N:o 9. 22

Lördagen den 24 Februari.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anställa omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—77;

Nej—21.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 17 och 20 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition med förslag om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883 än
äfven väckta motioner om ändring af vissa bestämmelser i nämnda
lag, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets den
20 innevarande februari bordlagda memorial n:o 2, i anledning af olika
meningar mellan kamrarne, till hvilket utskott en motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af föreskrift i 27 §
disciplinstadgan för krigsmagten bör hänvisas.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12,60 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 27 Februari.

23 N:0 fl.

Tisdagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde klockan 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Föredrogs, men bordlädes ä nyo på flera ledamöters begäran lagutskottets
den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning
af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om den
kommunala rösträtten på laudet.

Herr Tamm, Hugo: Herr talman, mine herrar! Att den fråga,
som beröres i detta betänkande, nemligen inskränkning af den kommunala
rösträtten, befinner sig i ett sådant skede, särskildt på grund
af den af Kongl. Maj:t bestämda utredningen, att man kan förutse,
att en lösning af densamma inom den närmaste framtiden måste ske,
tror jag vara en alltmera stadgad öfvertygelse; men i afseende å sättet
för denna lösning äro meningarna deremot mycket delade, hvilket
ju redan tydligt nog framgår af de olikartade förslag, som i detta
hänseende framlemuats i form af motioner. Under sådana förhållanden,
och då Andra Kammaren ju gång på gång gifvit sin åsigt till
känna i frågan, torde särskildt Första Kammarens uttalande vara af
ganska stort inflytande och betydelse, då det gäller att faktiskt lösa
frågan. Mig synes på dessa grunder vara skäl, att något längre tid
beredes kammarens ledamöter att sätta sig in i detta utskottsbetänkande,
än om det skulle behandlas redan i morgon onsdag, och att
kammaren i stället besluter uppskjuta ärendets behandling till lördagen
den 3 nästkommande mars. EU uppskof med denna fråga
torde ej böra möta något hinder i det grundlagsstadgande, som bestämmer,
att såvidt ske kan ärenden skola samtidigt i begge kamrarne
behandlas, då det är allt skäl att antaga, att just denna fråga icke
kommer under behandling i Andra Kammaren förr än om lördag.
Det är på dessa grunder jag får hemställa, att Första Kammaren ville
besluta, att det nu bordlagda lagutskottets betänkande n:o 11 upptages
till behandling först nästkommande lördag, och att det på föredragningslistan
till den dagen sättes främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

N:o 0. 24 Tisdagen den 27 Februari.

Häri instämde flere af kammarens ledamöter.

På härefter gjord proposition beslöt kammaren, att lagutskottets
utlåtande n:o 11 skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan till kammarens sammanträde nästa
lördag.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 24 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 12.

Herr Annerstedt: Då Första Kammaren nyss beslutat att till
nästkommunde lördag uppskjuta behandlingen af lagutskottets betänkande
n:o 11, och då jemväl förevarande betänkande synes böra samtidigt
behandlas i båda kamrarne samt icke några andra ärenden förekomma
till morgondagen än samma utskotts betänkanden n:is 12
och 13, för jag, hvad nu först beträffar lagutskottets betänkande
n:o 12, vördsamt hemställa, att äfven detta betänkande må behandlas
om lördag, näst efter lagutskottets betänkande n:o 11.

Kammaren beslöt på gjord proposition, att lagutskottets utlåtande
n:o 12 skulle uppföras näst efter samma utskotts utlåtande n:o 11 å
föredragningslistan till kammarens sammanträde nästkommande lördag.

Föredrogs men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13.

Herr Annerstedt: Jemväl i afseende å detta betänkande tillå ter

jag mig göra enahanda framställning som i afseende å betänkaudet
n:o 12, nemligen att det må uppföras på föredragningslistan till om
lördag och då sättas näst efter lagutskottets betänkande n:o 12.

Denna framställning bifölls.

Kammaren åtskildes klockan 2,86 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 28 Februari.

25 N:o 9.

Onsdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 23, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från Wisborgs kungsladugård och hospitalslägenheten
Kohagen till mötesfält för Gotlands infanteriregemente och Gotlands
artillericorps; samt

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel; äfvensom

bevillningsutskottets betänkande n:o 3, angående vissa delar af tull -bevillningen.

Kammaren åtskildes kl. 2,36 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 9.