RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 8.

Onsdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 17 och 20 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet "hemstält bifölls.

4 punkten. Omorganisa tion

af de all Herr

Helander: Efter det för både kartverken och stats- må"™fart
verket ödesdigra beslut, som förra Riksdagen fattade, torde det ver''entjena
till föga. att här å ny o utveckla hvad jag vid många tillfällen
under min riksdagsmannatid såväl i kartverkskomitén som
vid andra tillfällen uttalat derom, att det vore angeläget att
de ifrågavarande kartverken, som i allt hufvudsakligt hafva att
befordra civila ändamål, också handhafvas af en civil corps af
kartografer., på det att kartorna icke blott må blifva hvad de för
sitt egentliga, ändamål böra vara, utan äfven må åstadkommas
för minsta möjliga kostnad. Antagligen skall man möta mig med
den invändningen, att det tjenar till intet att vidare tala om denna
sak, enär Riksdagen förra året fattat sitt beslut i frågan, och för
den händelse att detta beslut är öfverensstämmande med hvad den
kongl. propositionen innehåller, har man ju endast att hålla sig
till samma beslut. Jag vill emellertid erinra derom, att Riksdagens
beslut förra året visserligen innefattade bifall till den kongl. propositionen
vid 1885 års riksdag —• hvilken proposition då afslogs
— men dock sålunda, att den skulle framkomma, såsom det heter,

»i betydligt modifierad form». Frågan är då, synes det mig, huruvida
sådana betydande modifikationer verkligen blifvit iakttagna
uti här ifrågavarande förslag, men såvidt jag kan förstå, är detta
icke händelsen.

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 8.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Febrnari.

Omorganisa tion

af de all männa

kart verken.

(Forts.)

Jag skall be att få göra en liten jemförelse emellan de särskilda
punkterna i 1885 års proposition och den förevarande kongl.
propositionen, i hvilken föredragande departementschefen i allt
väsentligt hänför sig till hvad araelningschefen vid generalstabens
topografiska afdelning föreslagit.

I förslagen handlar första punkten om skalorna. Denna punkt
är enligt begge förslagen hufvudsakligen lika. Härvid skall jag
dock ej vidare uppehålla mig, enär det nog härefter såsom hittills
blir nödvändigt, att man gör vissa förändringar i afseende å skalorna
m. m. — Den andra punkten är i båda förslagen alldeles
lika, utan vare sig tillägg eller förändring. — Den tredje punkten
är äfven lika, med undantag deraf, att nu föreslagits, att kartan
i skala 1: 20,000 skulle utgifvas i färgtryck i 1: 50,000, till dess
erforderliga medel erhölles för dess utgifvande i 1:20,000. Utgifning
i skala 1:20,000 eger emellertid, såsom herrarne torde
påminna sig, icke vidare rum, och i allt fall är det icke fråga om
att statsverket skulle för sådant ändamål vidkännas någon utgift,
hvarför man har nöjt sig med att fortfarande utgifva kartan i
1 : 50,000. — Den fjerde punkten är ock hufvudsakligen lika i begge
förslagen, endast med aet tillägg i det förevarande förslaget, att
planen för Norrbottenskartan, som är oförändrad, skall utsträckas
att gälla i vissa fall äfven för Yesterbotten. Här är således fråga
om en utsträckning, men någon modifikation af 1885 års förslag
kan jag icke utfinna. — Femte punkten är i båda förslagen lika.
— Hvad angår sjette punkten i 1885 års förslag, så innehöll den,
att det ekonomiska kartverket i afseende på personal och anslag
skulle förenas med generalstabens topografiska afdelning, hvilken
afdelning det alltså skulle åligga att med biträde af tillhörande
personal utföra alla med landets allmänna kartläggning och beskrifning
förenade arbeten. I nu föreliggande förslag heter det
deremot, att de ekonomiska och topografiska kartverkens personal
utför under kartverkschefens ledning alla med landets ekonomiska
och topografiska kartläggning och beskrifning förenade arbeten.
Som hvar och en finner, är detta blott en omskrifning, ty meningen
är, att det fortfarande skall vara så, att ledningen utöfvas
af chefen för generalstabens topografiska afdelning. Om man har
qvar orden »förenad med» eller icke, betyder alltså detsamma. —
Sjunde punkten är i hufvudsak lika i bada förslagen, med undantag
deraf, att det i 1885 års förslag heter »från armén kommenderade
officerare och underofficerare», hvaremot det i 1894 års proposition
heter »officerare eller miderofficerare». Ordet »ocä»,_ som
stod i 1885 års förslag, förekom också i det förslag, afdelningschefen
ingifvit till Kongl. Maj:t. Jag vet icke hvarför det nu
skall heta »eller». I alla händelser kan denna förändring icke
innebära någon »betydligt modifierad form», såsom i Riksdagens
beslut förra året begärdes, och är ändringen öfver hufvud någon
modifikation, så är det en modifikation till det sämre. — Punkterna
8—11, motsvarande punkterna 8—10 i afdelningschefens och 1885
års förslag, handla hufvudsakligen om arfvoden och ersättningar

Onsdagen den 21 Februari.

Jf:o 8.

åt personalen. Här är emellertid att märka, att afdelningschefen
föreslagit, att anslagen till kartarbetena skulle uppföras under
rubriken »till fortsatt bearbetande af rikets ekonomiska och topografiska
kartverk», hvaremot rubriken enligt den kongl. propositionen
skall vara »rikets allmänna kartverk». För mig synes det
mycket märkvärdigt, att man skall gifva en sådan benämning åt
dessa två civila kartverk, då det finnes ännu ett allmänt kartverk,
nemligen sjökarte verket. Att detta senare kartverk är både »allmänt»
och »rikets» torde icke kunna förnekas. Dess benämning
sjökarteverket kommer nu att stå i motsats mot »rikets allmänna
kartverk». Nog hade det emellertid legat nära till hands att sätta
i stället den benämning å kartverken, hvilken begagnades i 1877
—78 års komités förslag, der det heter »landkartverket» i motsats
mot »sjökartverket». Den här föreslagna benämningen synes sålunda
åtminstone icke vara någon modifikation till det bättre, om
den kan anses utgöra någon modifikation alls.

Af hvad jag anfört torde det synas, som om statsutskottet
haft fullt . skäl att, med hänvisning dertill att i den kongl. propositionen
icke fästs tillräckligt afseende vid Riksdagens under fjolåret
uttalade önskningar och än mindre gjorts några modifikationer,
allra minst några betydliga modifikationer af 1885 års förslag,
att, säger jag, tillstyrka afslag å den kongl. propositionen.

Innan jag yttrar något mera i denna fråga, skall jag afvakta
den vidare diskussionen deri, med förbehåll att sedermera få i de
afseenden, hvartill denna kan föranleda, ytterligare utveckla min
åsigt, och skall jag för ögonblicket inskränka mig till att hemställa
om afslag å utskottets förslag.

Herr Boström, Filip: Den föregående ärade talaren har
under sin långa riksdagsmannaverksamhet med mycken ifver uppträdt
för utvecklingen af rikets ekonomiska kartverk och år efter
år yrkat, att detta kartverks kraf skulle af Riksdagen bättre tillgodoses.
Emellertid har Första Kammaren vid 1885 års riksdag
utan votering antagit ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag till
omreglering af rikets kartverk. I öfverensstämmelse med detta
förslag afläts under sistlidna års riksdag en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Det synes således vara skäl, att kammaren i år bibehåller
den ståndpunkt, kammaren förut intagit, då denna fråga förelegat
till behandling. — Man må hysa hvilken mening som helst
om det sätt, hvarpå kartverken skötts, så kan det icke vara tvifvelaktigt,
att en sådan sammanslagning af verken, som här föreslagits,
skall blifva ganska fördelaktig, ty det kan icke nekas, att
de tre nuvarande verken äro i vissa afseenden med hvarandra likartade
och i andra af hvarandra beroende. Så är att märka, att
vissa arbeten utföras bättre af topografi än af kartografer, eller
tvärtom; topografer torde t. ex. vara lämpligare för trianguleringen
och de geodetiska arbetena, under det kartograferna bättre
lämpa sig för stomkartornas upprättande. I följd häraf måste det
erkännas, att fördel uppstår, om de olika verkens personal får an -

Omorganisa tion

af de all männa

kart verken.

(Forts.)

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Omorganisa- våndas, der behofvet af dess arbete mest förefinnes. Äfven synes
^rnänna^kart'' en sanilnanK^aSn''nÄ karl blifva af stort gagn för de olika

ma verken*'''' verkens utveckling, i det att, om anslagen få användas, der de
(Forts) bäst beliöfvas, arbetena i deras helhet måste komma att betydligt
påskyndas.

Man kan ju göra den anmärkningen, att, ehuru hithörande
ärenden skulle föredragas af chefen för civildepartementet, kartverkschefen
komme att utnämnas på generalorder på förslag af
chefen för landtförsvarsdepartementet. Men man får ihågkomma
att, såsom ock framgår af den kongl. propositionen, ärendena äro
afsedda att i statsrådet föredragas af, efter gemensam beredning,
cheferna för civildepartementet och landtförsvarsdepartementet.
Under sådana förhållanden är jag öfvertygad, att det ekonomiska
kartverket kommer att för framtiden lika väl tillgodoses som tillförene,
och att detta kartverks målsmän ej hafva något skäl att
i likhet med herr Fredholm önska, att det sammanslagna "kartverket
skulle förläggas under landtförsvarsdepartementet.

Jag tror således, att Första Kammaren, som 1885 och 1893
siält sig på en ståndpunkt i öfverensstämmelse med syftet af det
förevarande förslaget, icke har något skäl att nu frångå denna
ställning, hvarför jag ock får yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Helander: Hvad den siste talaren yttrade derom, att
det föreliggande förslaget skulle medföra besparingar och i andra
afseenden vara till fördel för kartverken, föranleder mig, då han
förmodligen stödt sig på anförandet till statsrådsprotokollet, att
uppläsa hvad föredragande departementschefen yttrat. Hetta yttrande,
som återfinnes på sid. 17 i betänkandet, lyder:

Såsom af den nu lemnade redogörelsen för förenämnda kartverks
särskilda utvecklingsskeden framgår, har man redan från
många år tillbaka insett behofvet af att ifrågavarande kartverk,
de ekonomiska och topografiska, blefve stälda i närmare samband
med hvarandra, så att, bland annat, vissa arbeten, som äro för
kartverken grundläggande, kunde till dessas gemensamma bästa
på en gång af de derför särskildt lämpliga personerna utföras,
hvarigenom vunnes, att man undginge dubbelarbeten jemte dermed
förenade ökade kostnader och att man erhölle ett noggrannare utfördt
arbete, som bättre egnade sig för kartverkens fortsatta bearbetande
för deras -särskilda ändamål. Jag vill i detta afseende
erinra att topograferna, med afseende å sin utbildning, äro mera
lämplige än kartograferna för vissa arbeten, som äro för båda
kartverken behöfliga, såsom trianguleringen och de geodetiska undersökningarna,
o. s. v.

Nu är emellertid förhållandet, att topograferna icke syssla
med dessa grundläggande arbeten, utan dessa utföras under ledning
af professorn i geodesi af, mig veterligt, endast hans civila
biträden. Vidare anföres, att genom den föreslagna förändringen
dubbelarbete skulle undvikas. Men jag måste härvid erinra, att

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

dubbelarbeten i verkligheten icke förekommer i annan måtto än Omorganisalust
derigenom, att militärer hafva ledningen af kartarbetenaaf de aiih
vilka de, så att säga, se med militära ögon, utan att rätt inse månn\ kart~
hyad som är åt vigt och bör utmärkas på aen ekonomiska kartan. ,”r e"''
Till stöd för denna mening vill jag. åberopa det förhållande, att ort8''
man sammansätter stomkartan på ritrummet, innan nödiga mätningar
i orten förutgått, samt att numera på ekonomiska kartan
insättas graderingsskiljaktigheterna från skifteskartorna, hvaraf
man icke allenast ej har gagn, utan, hvad värre är, man otydliggör
kartan, betydligt ökar arbete och kostnad samt försvårar framtida
revidering.

Sedan stomkartan blifvit transporterad till den topografiska
arbetsskalan, lägges den i arkivet utan att vidare begagnas. Vid
denna sista öfverföring skulle man tänka sig, att de nämnda skiljaktigheterna
skulle åtminstone kunna gagna den topografiska detaljen,
men detta är icke heller fallet, ty, förståndigt nog, uteslutas
dessa graderingsskiljaktigheter på kartan i skalan 1:50,000.

Till hvad jag förut yttrat vill jag lägga, att jag skulle
undrat mindre på det förslag, man framlagt till omorganisation
af kartverken, om man dervid åtminstone tagit hänsyn till hvad
kartekommissioneii anfört till 1885 års förslag, så att alla dessa
kartografer och icke minst alla dessa ([vinliga biträden — Indika
i förslaget blifvit omnämnda blott med de orden, att arbetena
skola utföras bland annat af »qvinlig personal» — fått någon
.säkerhet för sin anställning. Många af dessa qvinliga biträden
hafva arbetat i flera, ända till 30 år, men kunna när som helst
afskedas, kanske blott derför att de icke längre hafva tillräckligt
god synförmåga. Jag tycker, att detta är obarmhertigt och att man
borde på något sätt sörja för deras ålderdom, då man nu är i begrep])
att fatta definitivt beslut i kartverksfrågan. ''

Jag vet icke, om det kan anses ligga utom den föreliggande
frågan att påvisa hvad j ag nu vill säga, men åtminstone för mig
har det synts egendomligt, att just nu, sedan man i flera år hållit
på att försöka småningom komma till rätt insigt om huru kartverken
. borde bearbetas, man skall komma fram med eu definitiv
plan vid denna tidpunkt, då afvittringsgöromålen nalkas till slut
och anslagen dertill betydligen minskats, samt det förhåller sig på
samma sätt med skiftesverket, så att landtmätarne snart stå utan
arbete. Äfven landtmäteristyrelsen sjelf är i afgående. Chefen
är pensionsmessig, landtmäterifiskalen och aktuarien likaledes och
sekreterare)! blir det i år; och af ingeniörerna blir den ene pensionsmessig
om två år och den andre äfven om några få år. Under
sådana förhållanden har jag tänkt, att man skulle kunna göra
en sådan^ organisation, att det lilla, som återstår af landtmäteriverket,
på något sätt förenades med kartverket. Detta kan visserligen
icae ske ögonblickligen, ty organisationens genomförande
komme nog att fordra någon tid. I alla händelser tror jag dock,
att försigtigheten bort bjuda att icke nu antaga något definitiv
plan. Då jag dessutom i hvarje fall icke kan finna, att det före -

N:o 8.

Onsdagen den 21 Feoruari.

Omorganisation
af de allmänna
kartverken.

(Forts.)

liggande förslaget innefattar någon modifikation af 1885 års förslag
och än mindre en betydlig modifikation deraf, vidhåller jag
mitt yrkande om afslag, dock med den inskränkning, att de förut
gifna anslagen till kartverken måtte bibehållas.

Herr statsrådet Groll: Då Riksdagen förra året fattade sitt
beslut i kartverksfrågan, uttalade Riksdagen, att den önskade en
organisation framlagd på grundvalen af de då lemnade anslagen,
det vill säga, Riksdagen förklarade sig icke benägen att höja anslagen
till kartverken, utan ville, att organisationen skulle lämpas
efter dessas då varande belopp. Med hänsyn dertill är nuvarande
framställning rörande kartverken uppgjord. Den afser, enligt mitt
förmenande, icke den fullständigaste organisation, man kan önska
sig i afseende å kartverken, men den är dock sådan, som jag föreställer
mig att den bör vara för att tillfredsställa de fordringar,
man i allmänhet kan ställa på densamma. Skulle Riksdagen framdeles
bevilja större anslag, så kunde kartverksarbetet bedrifvas
mera intensivt, än som nu är tänkt, då man måste hålla sig inom
ramen af de anslagsbelopp, som här är o i fråga.

Riksdagen uttalade vidare, att Riksdagen anslöt sig till 1885
års förslag. Således hade man vid organisationsfrågans behandling
att tillse, i hvad mån detta förslag vore tillfredsställande och, i
den mån så befans, söka gå Riksdagens önskningar till mötes.
Äfven detta tror jag måste erkännas vara i det nu föreliggande
förslaget iakttaget. Man vinner genom detta förslag, att de tillgängliga
penningmedlen kunna användas på det mest fruktbärande
sätt genom att de förenas under ett anslag. Man kan till följd
deraf, när omständigheterna så bjuda, drifva på arbeten, som böra
föregå andra kartarbeten; och arbeten, som för båda kartverken
äro gemensamma, kunna på en och samma gång utföras, hvilket
naturligtvis blifver billigare, än om hvardera kartverket, det topografiska
och ekonomiska, bearbetas utan hänsyn till det andra.

Det har redan sedan lång tid tillbaka ifrågasatts, att kartverken
skulle läggas under civil förvaltning. Det är något som
låter ganska befogadt, men med den höga utbildning, som våra
generalstabsofficerare ega, är jag för min del förvissad, att det
topografiska kartverket bearbetas fullt ut lika bra inom generalstaben
som under någon civil förvaltning. -Jag har icke heller
någonstädes funnit anförd någon brist hos det ekonomiska kartverket,
som skulle vara beroende på att förvaltningen deraf varit
anförtrodd åt en militär. Jag tror icke att någon kan påstå, att,
om det ekonomiska kartverket varit utfördt af landtmätare, det
skulle blifvit i ringaste mån bättre än det nu är. Detta kartverk
har, såsom alla våra kartverk, haft att genomgå sina särskilda
utvecklingsskeden. Man vet, att under forna tider man icke hade
så fullständiga hjelpmedel och instrument som nu. De äldre kartorna
voro icke heller fullt exakta. Jag tror dock, att ingen kan
påstå, att under den nuvarande chefen eller hans företrädare någon
ofullständighet i beteckningarna eller i noggrannheten visat sig.

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

Det har nästan blifvit en trosartikel hos vissa personer, att kart- Omorganisaverken
borde lyda under civil förvaltning. Jag har icke funnit^"
något enda sakligt skäl för en sådan åsigt. Om man kunde an- ma""rj,en°r"
ordna en särskild styrelse för kartverken, så måste derför äfven , Fort8)
finnas särskild personal och särskild aflöning till denna. Hvarifrån
skola medlen dertill tagas? Deremot kommer, på det sätt saken
nu är föreslagen att ordnas, det topografiska kartverkets personal
att till en del aflönas af anslag, upptagna under generalstaben.

När topografiska corpsen införlifvades med generalstaben, öfverflyttades
dit tio löner. Skulle man nu skilja dessa tio löner från
generalstaben, blefve anslaget till denna så reduceradt, att det säkert
icke skulle förgå ett år, innan behof af förhöjning i anslaget
till generalstaben visade sig. Greneralstabsofficerare måste, på
samma gång som de handlägga kartverksarbetena, äfven sysselsätta
sig med rent militära göromål, och till följd häraf måste
kartverksarbetena visserligen komma att gå något långsammare
än eljest. Men detta är också den enda olägenheten, som jag kan
finna vara härmed förenad. Och detta är en olägenhet, som Riksdagen
med den organisation, som nu är framlagd, likasom med den
nu gällande, kan när som helst i framtiden afhjelpa genom att
bevilja ökade anslag. Man kan för närvarande, då man är inskränkt
till de nu utgående anslagsbeloppen, icke göra någon förändring
i den nuvarande organisationen af personalen.

Det är särskildt en skilnad i afseende å personalorganisationen
mellan nu förevarande förslag och förslaget af år 1885, som jag
anser mig böra framhålla och som torde få anses såsom en förbättring
från deras håll, hviska frukta det allt för stora militära
inflytandet å kartverken. År 1885 var meningen, att båda kartverken
skulle förläggas till generalstabens topografiska afdelning,
till följd hvaraf också båda kartverken skulle komma att i sista
hand lyda under chefen för generalstaben. Enligt den nuvarande
organisationen, som är afsedd att härutinnan bibehållas, har deremot
generalstabschefen icke det ringaste att befalla i fråga om
det ekonomiska kartverket, hvilket således fortfarande skulle förblifva
mera fristående än enligt 1885 års förslag var äsjfitadt.

Nu hafva kartverksarbetena, de ekonomiska såväl som de topografiska,
pågått så länge, att man kan skönja tidpunkten för deras
afsittande. Man torde nu hafva hunnit längre än halfva vägen.

Under det Riksdagen med få mellantider behandlat frågan, huru kartverken
rätteligen borde organiseras, hafva sjelfva arbetena fortgått
i all sköns lugn, och jag vet icke, att man kan framställa något berättigadt
klander mot arbetena, sådana de under senare åren utförts.

Jag hoppas derför, att kammaren skall finna fördelaktigast
att bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit i denna fråga, helst, om
det af Riksdagen bifalles, Riksdagen derigenom icke bundit sig för
alltid, utan bär fria händer att i en framtid öka anslagen, så att
organisationen må kunna ändras på ena eller andra sättet, allt
efter som dervid befinnes lämpligt.

Jag hemställer derför om bifall till Kongl. Majfis förslag.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Omorganisa tion

af de all männa

kart verken.

(Forts.)

Herr Helander: Jag har tyvärr icke kunnat rätt höra den
siste ärade talarens yttrande, men kan förstå, att det gick ut
på, att det nu med kartverken var så väl bestäldt som möjligt,
och arbetet förenadt med minsta kostnader. Jag skall i anledning
häraf be att ur tillgängliga handlingar få lemna några upplysningar
om kostnaderna för det ekonomiska kartverket. När det
var fristående eller lydde under landtmäteriet — från 1860—1872 —
hafva, utgifningskostnad oberäknad, dessa kostnader för kartläggning
af en qvadratmil uppgått till 1,852 kronor i medeltal, medan
deremot, sedan verket lades under ledning af generalstaben, kostnaderna
ökats, så att de redan under de fem åren 1873—1877 i
medeltal stigit från 1,852 kronor till 4,121 kronor.

För senast bearbetade län, Vermlands, gå kostnaderna sannolikt
upp till minst 5,000 kronor per qvadratmil. Äfven om man
icke beräknar skilnaden emellan förr och nu till mer än ett par
tusen kronor per qvadratmil, så gör det dock på ett län sådant
som Vermlands, hvilket varit lätt att bearbeta, kanske 300,000
kronor.

Att herr statsrådet är belåten med det framlagda förslaget,
och att den andre ärade talaren ansåg kartverken genom detta
blifva väl tillgodosedda, förundrar mig naturligtvis icke, ty i
annat fall hade förslaget, sådant det är, icke blifvit framlagdt.
Sjelf är jag dock, såsom redan blifvit framhållet, af den öfvertygelse,
att det allmänna hade blifvit bäst tillgodosedt, om dessa
civila kartverk uteslutande fått bearbetas af civila kartografer,
hvilka åt arbetena kunnat egna hela sin tid, i hvilken händelse
det ock varit helt naturligt, att chefen för civildepartementet,
oaktadt den mångfald af andra ärenden han har att behandla,
blifvit kartverkets högste målsman, hvaremot, på sätt nu är tillstäldt,
han har att rådföra sig med krigsministern, denne med
generalstabens chef och denne åter med sin afdelningschef. Det
blir sålunda i verkligheten militärer och icke civile, som få allt
inflytande å kartverksamheten.

Jag yrkar fortfarande af slag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Helander, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, ville besluta, att nuvarande
anslag till rikets ekonomiska kartverk skulle bibehållas oförändradt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Helander begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 4 punkten af
sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Onsdagen den 21 Februari.

S:o 8.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter,
att nuvarande anslag till rikets ekonomiska kartverk skall
bibehållas oförändradt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 18.

5—8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

9 punkten.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet icke för att
länge uppehålla diskussionen, ty jag inser, att det förslag, som
jag i denna punkt ämnar framställa, dock icke kommer att vinna
denna kammares bifall. Jag har begärt ordet, derför att i denna
punkt samtliga ledamöter af statsutskottet från Andra Kammaren
afgifvit en reservation, som finnes på sid. 106 af detta betänkande
omförmäld och hvilken är af den beskaffenhet, att jag finner den
både lämplig och nyttig och innefatta en besparing, som icke kan
bringa någon olägenhet åstad. När man betraktar sjette hufvudtiteln
med en ordinarie anslagssumma, enligt statsutskottets förslag,
af kronor 5,600,188 och extra anslag enligt samma förslag
af kronor 509,812, eller tillhopa kronor 6,110,000, så finner jag,
att de sparsamhetsvänner, som finnas i statsutskottet för närvarande,
hafva inlagt sin gensaga mot vissa anslag på ett, jag vågar
säga, mycket anspråkslöst sätt, ty det är egentligen blott vid tre
frågor, som reservationer blifvit gjorda. I två fall hafva sparsamhetsvännerna
lyckats genomdrifva sin åsigt och fått majoritet
i statsutskottet, men summan af alla besparingar, som på denna
stora hufvudtitel af öfver sex millioner af hushållningsvännerna i
statsutskottet blifvit ifrågasatta, belöper sig till summa 18,000
kronor. Det kallar jag verkligen att vara mycket anspråkslös.

Jag hade skolat uppträda redan vid två föregående punkter,
punkterna 5:o och 7:o, med anhållan om bifall till de vid dessa
punkter fogade reservationer, men som dessa reservationer icke
voro undertecknade af samtliga Andra Kammarens statsutskottsledamöter,
så ville jag icke besvära kammaren dermed. Men vinna
dessa reservationer Ändra Kammarens bifall, så kunna herrarne
vara öfvertygade, att jag går med den i de gemensamma voteringar,
som då förestå. I denna punkt deremot hafva alla Andra
Kammarens statsutskottsledamöter framstält begäran om en ganska
anspråkslös nedsättning af endast 2,000 kronor i det anslag, som

Omorganisation
eif de allmänna
kartverken.

(Forts.)

Höjdt anslag
till reseunderstöd
för landtbrukets
studerande.

N:o 8.

Onsdageu den 21 Februari.

Höjdt anslag äskats. Jag medräknar kär icke herr Casparsson, som också står
derttöd^Ts antecknad såsom reservant, ty hans reservation afser endast molandtbrukets
tiveringen. Jag skall icke besvära kammaren med att begära vostuderande.
tering, men jag har velat, att Andra Kammaren må veta, att åt(Forts.
) minstone en ledamot af denna kammare sökt göra dess åsigt här
gällande.

På grund af hvad jag haft äran anföra her jag få yrka afslag
på statsutskottets hemställan i denna punkt och bifall till
reservanternas förslag.

Herr Casparsson: Jag har anmält min reservation mot den,
enligt mitt förmenande alltför starka betoning, hvarmed statsutskottet
framhållit, att den ifrågasatta ökningen af anslaget till
reseunderstöd skulle vara så godt som uteslutande afsedd för lärare vid
landtbruksinstituten och landtbruksskolorna. Jag håller före, att det
finnes andra, som af dylikt reseunderstöd kunde draga lika stor, om icke
större, nytta. Jag menar härmed från landtbruksinstituten utgångna
framstående elever, hvilka önska utbilda sig till lärare vid landtbruksläroverken.
Sedan de vunnit anställning såsom lärare, är deras
tid fullt upptagen af att tillreda och bibringa eleverna den mängd
teoretiskt vetande, som hädanefter blifver den hufvudsakliga »födan»
åtminstone vid landtbruksinstituten. Den tid, som de äro befriade
från föreläsningar och examensskyldighet, tre ä fyra veckor
vid jultiden, är icke mycket egnad för anställande af praktiska
och agrikulturvetenskapliga undersökningar.

Hushållningssällskapens ombud säga, att studieresor sådana
som dessa skulle blifva till gagn »för lärarne sjelfve, hvilka hade
att utbilda jordbrukare för olika landsdelar och som om förhållandena
der i flertalet fall saknade önskvärd kännedom». Jag vill icke bestrida,
att så kan vara förhållandet, men det är då icke någon
kompliment mot lärarne, att de i flertalet fall sakna »önskvärd
kännedom» om förhållanden, om hvilka de skola bibringa eleverna
kunskap. Mig synes det önskvärdt, att de förvärfvade denna kännedom,
innan de skola bibringa den åt andra.

Ombuden hålla vidare före, att studieresorna skulle blifva till
gagn äfven för den jordbruksidkande allmänheten, »enär de råd,
som lärarne under dessa resor blefve i tillfälle att lemna, och de
reseberättelser, som af dem afgåfves, i hög grad skulle kunna blifva
denna allmänhet till ledning och nytta». Men om lärarne sjelfve
sakna önskvärd kännedom om jordbruksförhållandena, huru i all
verlden skola de då kunna bibringa allmänheten råd, som må vara
denna allmänhet till nytta och ledning? Om detta anslag kommer
att användas på det sätt, statsutskottet tänkt sig det, så föreställer
jag mig, att nyttan deraf blir densamma, som en känd
auktoritet yttrade om medicinen:

»Att den nytta gör
åt medici om ej åt flera».

Jag hoppas derför, att anslaget får en vidsträcktare användning,
än statsutskottet tänkt sig enligt detta betänkande.

Onsdagen den 21 Februari.

Jf:o 8.

Beträffande sjelfva klämmen har jag icke annat yrkande att Hejdt anslag
göra än bifall till statsutskottets förslag. m r<se“"‘

° ° derstöd för

Herr Odelberg, Theodor: Jag vill icke här yttra mig, huru- studerande.
vida det kan vara lämpligt att höja detta anslag till åtta eller (Forts.)
tio tusen, men mig synes emellertid, att, då detta anslag allt sedan
1860 utgått med 6,000 kr., och delaktighet af detsamma årligen
sökes af omkring 40 personer, tidpunkten nu kunde vara inne att
företaga en höjning.

Herr Casparsson synes, då han yttrade sig om olämpligheten
af utskottets motivering med anledning af Kongl Maj:ts framställning
om anslagets beviljande äfven för resor inom landet, uteslutande
tagit hänsyn till de lärare, som äro anstälde vid landtbruksinstituten.
Men dessa lärare komma nog icke att i så stor utsträckning
få begagna sig af detta anslag. De hafva jemförelsevis ganska

föda löner, och resor inom landet äro icke så dyrbara, att de icke
unna kosta på sig dem. Men det finnes en annan grupp lärare i
vårt land, som herr Casparsson tycktes alldeles lemna å sido, nemligen
de, som äro anstälda vid våra lägre landtbruksskolor eller
landtmannaskolor. De hafva i allmänhet små löner och kunna
derför väl behöfva bidrag för att företaga resor inom landet, ty
det är ej nyttigt hvarken för dem sjelfva eller för den undervisning,
de skola meddela, att vara nödsakade att år ut och år in
vistas på samma plats utan att kunna komma ut och se, hur jordbruket
på andra platser bedrifves, eller hur undervisningen vid
andra landtbruksskolor är ordnad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan om anslagets
höjande från 6,000 till 8,000 kronor.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af friherre
KlincTcowström, att kammaren skulle godkänna det förslag, som
innefattades i den af herr A. Persson m. fl. vid punkten afgifna
reservation.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa begge yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

10 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

11 punkten.

Mom. a).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Om åtgärder
för befrämjande
af hafsfisket.

Mom. b).

Herr Bill ing: Mot den nu föredragna punkten hafva tolf ledamöter
af statsutskottet — och bland dem också jag — anmält
sin reservation och hemstält, »att Riksdagen, med anledning af herr
Ljungmans motion, n:o 8, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru en verksam
administration af hafsfisket såväl vid rikets vestkust som ock, om
så af förhållandena funnes påkalladt, vid dess sydkust lämpligen
måtte kunna bringas till stånd;» och jag anhåller nu att få anföra
de skäl jag haft att biträda denna reservation. ■

Vid 1892 års riksdag förordade statsutskottet så godt som enhälligt
— då funnos blott 2 reservanter — alldeles detsamma, som
nu af reservanterna föreslagits. När frågan förekom i Första Kammaren
afslogs statsutskottets hemställan, men med en mycket liten
majoritet, jag tror icke, att majoriteten var större än 14 röster.
Bland dem, som då röstade mot statsutskottet, var också jag; och
skälet, hvarför jag då så röstade, var icke annat, än att jag ansåg
det sätt, hvarpå motionen blifvit motiverad, vara af den beskaffenhet,
att man på grund af detsamma icke borde bifalla motionen.
Jag vet, att det var flere än jag i denna kammare, som hade lust
att bifalla statsutskottets hemställan, men af samma accidentiella
skäl röstade afslag. Detta skäl har nu bortfallit. Det som har
föranledt mig att instämma i reservanternas yrkande är endast
och allenast ett mycket stort intresse för fiskerinäringen och en
föreställning derom, att denna mycket stora handtering i vårt land
icke skötts eller understödts i alla afseenden så, som den behof!
och som den förtjena!. Det ligger nära till hands att redan a
priori göra en slutledning i den rigtningen, då man besinnar, att
denna handtering kan i omfattning och betydelse jemföras med
snart sagdt hvilken annan handtering som helst inom landet, och
då man betänker, att dessa senare handteringar visat sig behöfva
en anordning af ungefär den art, som här föreslagits. Man antager
då, att liknande behof skulle förefinnas rörande fiskerihandteringen.

Ett starkt stöd för denna min uppfattning finner jag deri, att
hvad här påyrkas föreslagits eller förordats af åtskilliga myndigheter
inom den ort, som frågan närmast berör. Gröteborgs och Bohus
läns landsting har 1882, 1884 och 1891 förordat en sådan åtgärd.
Konungens befallningshafvande och hushållningssällskapet der hafva
gifvit ett liknande förord. Härvid får jag dock tillägga, att senare
hafva Konungens befallningshafvande och hushållningssällskapet,
såvidt jag kunnat läsa handlingarna rätt, i någon mån
inskränkt sitt förord, framhållande att behofvet nu icke vore så
starkt, som då vid föregående tillfällen Konungens befallningshafvande
yttrat sig i frågan. Dessutom hafva äfven från andra håll
framkommit framställningar i samma syfte.

Der finnes således en opinion för en sådan åtgärd, som här
föreslagits. Men nu finnes det också en opinion, och den ganska
stark, mot en sådan åtgärd. Den har val icke att stödja sig vid

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

så många offentliga myndigheters vitsord, men den är i alla fall Om åtgärder
i hög grad påaktansvärd. Den kommer från många af dem, som Jördrbe-Cr?mf
omedelbart drifva fiske. Desse hafva stält sig mycket motvilligaja” j;"j!et nJS
mot den föreslagna administrationen. Men om man undersöker (Forts.)
hvad det är hos desse senare, som betingar deras uppfattning,
kommer man mycket lätt under fund dermed, att det är fruktan
för att en sådan anordning, som här är föreslagen, skulle komma att
lägga onödiga och skadliga band på näringen, att den skulle blifva ett
slags polisanordning, som på ett obehörigt sätt skulle binda friheten.

Jag har nu nämnt, att inom den ort, hvarom här närmast är
fråga, stå opinionerna mot hvarandra, men så vidt jag kunnat inhemta,
stå der icke blott opinioner mot hvarandra, utan der stå
också passioner mot hvarandra, och stämningen lär vara i hög
grad ömtålig och uppdrifven. Under sådana förhållanden kan man
resonera så: då är det bäst, att ingen åtgärd vidtages. Men man
kan också, och som jag tror med bättre skäl, resonera så: när
stämningen är sådan, när denna fråga verkligen håller på att skada
de inbördes förhållandena på den orten, då är det skäl, att en objektiv
och lugn utredning af saken kommer till stånd. Och man
kan hoppas, att en sådan utredning verkligen skulle — om den också
icke hade några stora följder med afseende på fiskerinäringens befordrande
— likväl hafva den frukten med sig, att sinnena kunde lugnas
och passionerna stillas. Det kunde ju hända, att utredningen ledde till
det resultat, att ingen administration behöfdes och ingen administration
önskades, och då vore agitationen från det ena hållet med detsamma
afklippt. Det synes derför, som om man redan från den
synpunkten sedt borde vara med om en sådan utredning, men dertill
kommer, att om också opinionerna stå här mot hvarandra
mycket skarpt, så, om man lugnt läser framställningarna från de
olika hållen — och det har jag naturligtvis kunnat göra — finner
man, att hvad man här liksom ofta annars är oense om är icke
om sjelfva väsendet i saken, utan om något, som man misstänker
ligga bakom. Från olika sidor har man, så vidt jag kan se, insett,
att det kunde vara behöfligt, att något gjordes. Men från ena
sidan är man rädd att, om något göres, få hvad herr Ljungnian
föreslagit, ty det vill man för ingen del vara med om; man vill
icke vara med om någon polisanordning. Dock förklarar äfven
motionären alldeles bestämdt, att hans syfte icke är någon polisanordning,
icke att lägga något band på fiskerinäringen. Men då
är man ju enig i de två stora hufvudsakerna: att eu utredning
behöfves och att man icke vill hafva någon polisanordning. Och
då synes, som om en utredning verkligen skulle kunna leda till
ett positivt resultat. Det förefaller mig derför, som anledning vore
att bifalla reservanternas förslag.

Jag ber nu ytterligare få betona, att då jag förordar reservationen,
innebär detta alldeles icke öfvertygelsen om, att den af
herr Ljungman föreslagna administrationen, i den form herr Ljungman
föreslagit, är sådan, att den bör och kan godkännas. Äfven
den, som icke är sakkunnig på detta område — såsom fallet är

Pf:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Om åtgärder med mig, — ser alldeles tydligt, att det finnes af herr Ljungman
/or utkastade tankar, som alldeles icke kunna eller böra realiseras,

jan ^ket.*** och derför vill jag hafva det betonadt, att ett bifall till motionen
(Forts) i-cke innebär godkännande af den af herr Ljungman föreslagna anordningen,
utan det innebär blott en hemställan, att med anledning
af motionen en utredning måtte komma till stånd.

Skall jag säga något om huru enligt min mening en sådan
administration — det är ett alldeles för storartadt uttryck, men
jag kan icke hitta på något annat — skulle vara beskaffad, kan
jag icke finna annat, än att hushållningssällskapets yttrande i frågan
är väl värdt att påaktas. Hushållningssällskapet tillstyrker en
sådan administration, men säger att den skulle få i uppdrag endast
att afgifva yttranden i ämnen, som af Konungen eller Konungens
befallningshafvande till den remitteras, äfvensom afgifva förslag
till hafsfiskets befrämjande. Så vidt jag kan förstå, skulle denna
administration hafva ungefär samma ställning, som hushållningssällskapens
förvaltningsutskott hafva till länets landtbruksrörelse,
och då jag nu vet, att dessa förvaltningsutskott hafva verkligen
gagnat landtbruket mycket, kan jag ju icke tro annat, än att ett
sådant der fiskeriförvaltningsutskott också skulle kunna gagna.

På de skäl jag nu anfört anhåller jag att få yrka afslag på
utskottets förslag och bifall till reservationen.

Friherre von Otter: Da jag för min del i likhet med den
förste talaren är lifligt öfvertygad, att det finnes ett sådant behof,
som motionären i sin motion framstält, har jag också ansett mig
böra reservera mig mot det beslut, hvartill statsutskottet kommit.
Jag är lifligt öfvertygad, att om fiskerinäringen skall kunna bedrifvas
på ett efter våra förhållanden rationelt sätt, fordras, att
de som drifva denna näring hafva något organ, hvarigenom de
kunna gifva sina önskningar till känna, men jag ber att i likhet
med den näst föregående talaren uttryckligen få betona, att jag
tviflar på att den af motionären angifna vägen är den rätta.
Men att ett organ är erforderligt, derom är jag förvissad, och till
ett sådant organ hoppas jag, att den föreslagna skrifvelsen, som
jag tror kammaren kommer att antaga, skall leda.

Det är säkerligen oss alla bekant, hvilka ofantliga rikedomar
England och Holland ösa ur hafvet. Dessa rikedomar kunna icke
betecknas med mindre än sjusiffriga tal.

Gå vi till våra förhållanden och i sådant afseende söka upplysning
i Konungens befallningshafvandes senaste femårsberättelser,
skola vi finna, att specielt denna del eller hafsfiske!, som jag
anser vara det mest magtpåliggande, är snarare tillbakagående än
framåtgående. 1886 utgjorde fångstens värde för storsjöfisket
708,105 kr., 1887 661,369, 1888 658,763, 1889 595,415, 1890 497,374
och enligt särskild berättelse från en fiskeritjensteman uppgick
den 1892 till 448,244 kr. Således under loppet af 7 år har detta
vigtiga fiske icke allenast icke gått framåt, utan det har gått
tillbaka med närmare 40 %. Att anledningen härtill icke ensamt

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

kan vara den, att fiskerinäringen på vestkusten icke haft något Om åtgärder
särskildt organ, må väl vara sant. Många omständigheter med- fBr ljefram''
verka dertill, och jag antager, att sillfisket, som pa de senare70™
åren varit så gifvande, inbringat så mycket i kustbefolkningens (portsj
kassor, att de ansett sig under sommaren icke .behöfva vinnlägga
sig om hafsfiske^ Men detta är icke något skäl i och för sig,
hvarför man, om man verkligen vill taga vara på denna näring,
icke skulle vilja bereda denna närings idkare ett organ. Här har
af den föregående ärade talaren blifvit refererad gången af denna
fråga. Motionen väcktes redan för två år sedan och erhöll då
det öde, som den föregående talaren nämnde. Förlidet år hade
jag äran att sitta på den afdelning inom utskottet, som hade förberedande
af denna fråga om hand, och jag uttalade då mina
sympatier för den, men jag hörde då så motsägande uppgifter om
densamma, att jag då icke fann mig kunna något för saken uträtta,
utan förenade mig med dem, som yrkade, att motionen icke
skulle till någon åtgärd föranleda. Men då saken kom före i
Andra Kammaren, afgåfvos der sådåna vittnesbörd och anfördes sådana
åtminstone mig öfvertygande skäl, att jag kom till den åsigt, att
frågan borde få en lösning. Så här yttrade sig herr Collander,
som är representant för städerna i Bohuslän: »Jag vill icke förlänga
diskussionen, som redan varit lång nog, men då herr vice
talmannen nämnde, att han icke hört något uttalande från denna
ort, hvilket varit till förmån för herr Ljungmans förslag, anser
jag det vara min pligt att yttra några ord. Det är otvifvelaktigt,
att vi der på orten önska att få en, om jag så får kalla det,
ekonomisk administration eller institution, som tager vara på dessa
angelägenheter. Till följd af kustens långsträckta beskaffenhet
hafva emellertid egendomliga förhållanden här uppstått, hvilka
väl dock måste enas under en gemensam institution eller, om den
så får kallas, administration. Det kan råda olika meningar om
huru en sådan bör vara sammansatt, och det är detta motionären
och äfven reservanterna afsett, nemligen att fä fram ett förslag
till en lämplig sådan. Det finnes stora intressen att här taga
vara på just i fråga om detta sillfiske. Detta är emellertid af eu
egendomlig natur, derför att det är en osäker näring, som kan
bedrifvas med stor ekonomisk framgång, men också medföra betydliga
förluster.» — — ---och vidare: »Emellertid ber jag att

få nämna, att det inom Bohuslän finnes stora sympatier för att
få en sådan gemensam administration till stånd, ehuruväl äfven
de finnas, som icke önska någon sådan, utan vilja ha qvar det
oefterrättlighetstillstånd, som för närvarande är rådande. Jag
kan icke förstå, hvilka upplysningar varit lemnade statsutskottet,
att det icke finnes någon sådan önskan der nere, utan att man
helst vill slippa från eu dylik administration.» Här är vidare
herr Ekström, som yttrade: »Då diskussionen i denna fråga varit
både långvarig och hetsig, skall jag endast helt kort be att få
säga, att inom den valkrets, jag representerar, finnas sju af de
största fisklägen på bohuslänska kusten. .Tåg känner temligen

N:o 8.

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs fisket.

(Forts.)

16 Onsdagen den 21 Februari.

noga befolkningens sinnesstämning gent emot herr Ljungmans förslag
och vet, att man på denna trakt allmänt hyser sympatier
för detsamma. Och då här icke är fråga om annat än en skrifvelse
till Kong!. Maj:t, som naturligtvis föranleder både utredning
och ett på denna grundadt beslut, så kan det väl icke vara så
farligt att bifalla framställningen härom.» Detta är ju ett ojäfaktigt
vittnesbörd om att man der nere önskar, att något göres.
Men jag upprepar å ny o, att jag vill icke tillråda precis hvad herr
Ljungman föreslagit. Jag instämmer fullkomligt med den näst
föregående talaren deri, att hvad som erfordras icke blott på vestkusten
utan äfven vid våra öfriga kuster, der hafsfiske idkas, det
''är någonting för fisket som inom jordbruket motsvarar hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Skulle nu en sådan här skrifvelse, som den reservanterna
föreslagit, af Riksdagen bifallas, förmodar jag, att Kong], Maj:t,
innan han vidtager några andra åtgärder för att sätta en sådan
administration i gång, låter höra denna befolkning, huruvida den
önskar något sådant. Svara de: åh, vi vilja visst icke hafva något
sådant, faller ju saken af sig sjelf. Men är det så, att de önska
någonting i den vägen, är jag öfvertygad, att Kongl. Maj:t tager upp
frågan och bringar den till en för hafsfiskebedriften lycklig lösning.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag, herr talman, att
få instämma i den näst föregående talarens yrkande.

Herr Boström, Filip: Vid denna frågas behandling inom
statsutskottet å 2:a utgiftsafdelningen enades samtliga ledamöterna
i att afslå föreliggande motion. Då denna motion varit föremål
för föregående Riksdags behandling och här i denna kammare icke
medfört ett ords diskussion, ansåg man icke någon utsigt förefinnas,
att den i år skulle få ett annat öde. När frågan sedermera
kom till behandling inom utskottets plenum, uttalades derom
andra meningar. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
bland reservanterna inom statsutskottet uttalade sig en ledamot
från Skåne sålunda: »de må gerna skrifva och begära en administration
af fisket vid vestkusten, men på våra trakter vilja vi helst
vara befriade derifrån». Samma åsigt uttalades af en ledamot från
Bohuslän. Fiskarena äro motvilliga och misstänksamma mot en
administration. De hafva förut haft kontrollörer öfver sig, som
vitjat deras båtar, och denna fiskalisering har väckt mycken
indignation. Fiskarena vilja sköta sig fritt och sjelfständigt och
icke komma under någon fiskeristyrelse.

Fn föregående talare yttrade, att det endast var fråga om en
utredning. Nej, mine herrar, det är icke fråga endast om en utredning,
tv det står i reservationen, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huru en verksam administration af hafsfisket såväl
vid rikets vestkust som ock, om så af förhållandena funnes
påkalladt, vid dess sydkust lämpligen måtte kunna bringas till
stånd.

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

Det är icke fråga om en utredning, ty da skulle det stå:
»huruvida en verksam administration» o. s. v., utan man utgår från
den förutsättningen, att en fisker iadministration skall åstadkommas,-och frågar, huru den skall göras. Jag tror icke, att i frågans
nuvarande läge några nya skäl blifvit bragta i dagen, som kunna
föranleda kammaren att komma till ett motsatt resultat mot i
fjol, och jag ber att fä fästa uppmärksamheten derpå, att de ärade
talare, som nu anmält sig, icke yttrade ett ord, när frågan föll i
fjol. Några nya skäl tror jag icke förebragts, och derför tillåter
jag mig yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Sanne: Då fiskerinäringen i vårt land utgör en af landets
största och värdefullaste rikedomar, och jag är fullkomligt öfveratt
mycket både kan och bör göras till denna vigtiga
närings förkofran och omvårdnad, her jag, herr talman, att få
yrka bifall till de tolf statsutskottsledamöternas reservation.

Herr Nyström, Carl: De skäl, som kunna anföras mot det
yrkande, för hvilket reservanterna gjort sig till målsmän, och
som äfven blifvit anförda i Bohuslän, den landsdel som frågan
närmast rör, samt äfven af yrkesmän, jag menar dem som fånga,
salta och sälja fisk, hafva naturligtvis i främsta rummet, och jag
kan gerna säga endast, förestafvats af fruktan, att man skulle
komma att lida intrång i sitt yrke genom opåkallad mellankomst
af inspektörer, kontrollörer eller dylika myndigheter, som man
befarar skola anställa visitationer i fiskelägena, ena gången med
påbud om hvad som enligt deras mening skall göras och andra
gången med förbud mot den ena eller andra af yrkesmännen tilltänkta
åtgärden. För allt sådant hafva fiskarena och öfrige
yrkesmän, som framför allt och med full rätt vilja sköta sig sjelfva,
en mycket _ utpreglad fruktan, och detta bör dem icke förtänkas.
Ty ■— och jag ber att få sätta detta i spetsen för mitt anförande
— i fall den tillämnade styrelsen skulle taga hand om fisket på
det sätt jag nyss nämnde, skulle jag vara den förste att med all
ifver lägga sig emot en sådan inrättning. Men svaret på detta
argument är mycket enkelt: det har icke varit tal om och kan
icke vara tal om att den ifrågasatta styrelsen på detta sätt skulle
lägga sig i yrkets utöfning. Jag ber att få nämna, att jag alltid
vid de många tillfällen, då jag rådplägat om fiskeriets omvårdnad
med dess utöfvare, har låtit mig angeläget vara att säga till dem:
»då ni velat hafva underrättelser om den ifrågasatta styrelsen,
vill jag framför allt omtala, hvad den icke är afsedd att göra.
Den skall icke utgöra något band på edert fria handlingssätt,
icke heller skall den på något sådant sätt ordna fisket, att ni
komme att blifva beroende af något slags kapitalistiskt förlag»,
ty äfven denna fruktan finnes hos en och annan bland fiskeribefolkningen.
Den är van att på eget förlag utrusta båtar med
dertill hörande redskap och fruktar att, om detta förhållande
skulle ändras, blifva ett slags löntagare hos den större kapitalisten,

Första Kammarens Prof. 1894. K:o 8. 2

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs fisket.

(Forts.)

W:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Om åtgärder som blefve deras förlagsgifvare. Jag har således trött mig kunna
för befråm- lugna deras farhågor äfven i detta afseende, och i samma stund
jende af hafs- som <ietta bnfvit klart för dem och de i stället fått upplysning
om, hvilka den ifrågasatta styrelsens funktioner skulle blifva,

1 hafva de fullständigt uppgifvit allt motstånd mot förslaget om en

sådan och förklarat sig — åtminstone de många som jag rådfört
mig med — finna den påtänkta styrelsen innebära en oskattbar
förmån för fiskerinäringens utveckling. Såsom sagdt är detta,
eller en opåkallad inblandning från styrelsens sida uti fiskets bedrifvande,
som jag medgifver kunde blifva för densamma farlig
och betänklig, det hufvudsakligaste argumentet mot förslaget derom,
och så snart detta är undanröjdt, bör äfven motståndet falla.

En annan invändning är den, att åtskilliga icke kunna gilla
den föreslagna styrelsens sammansättning, sådan den af herr
Ljungman i hans motion föreslagits, men derpå vill jag icke offra
många ord. Ty icke lärer Kongl. Maj:t, då han sammansätter
styrelsen, vara bunden af herr Ljungmans anvisningar. Helt andra
grunder finnas, hvilkas antagande torde vara mera sannolikt.
Huru det kommer att ga, är för tidigt att säga, men i alla fall
är den invändningen angående en styrelses eventuella sammansättning,
om hvilken man icke kan presumera annat än att den blir
förståndig och klok, fullkomligt värdelös som skäl mot denna styrelses
inrättande.

Ett annat argument, som ofta finnes anfördt i tidningar och
vissa broschyrer, är det, att det med fisket i skärgården är för
närvarande så väl bestäldt, att det icke behöfves någon vidare
omvårdnad. Men sådant der är ett fåfängt tal, tv såsom hvarje
annat menniskoverk är denna näring icke så beskaffad, att dess
ställning icke skulle kunna förbättras, och den, som tänker på
skärgårdsfiskets mångfaldiga sidor, bör på förhand kunna inse,
att mycket kan göras för dess förbättring och utveckling, något
som äfven torde blifva klart, om det tillåtes mig att med några
ord antyda, huru de flesta af oss, som ifra för den föreslagna styrelsen,
tänkt oss dess verksamhet.

Men innan jag går att nämna något härom, ber jag att mot
den ärade ledamoten af statsutskottet, som nyss yttrade sig, och
mot hans dervid anförda skäl. som hufvudsakligen bestodo i några
interiörer för statsutskottet, få säga, att de äro något som i saken
mycket litet inverkar. Om en statsutskottsledamot från Skåne,
jag vet icke huru långt inne på slätten bosatt, finner, att någon
fiskeristyrelse icke behöfves för Skåne, så lärer. denna omständighet
icke kunna anföras som skäl mot en administration för fisket
på vestra kusten, der naturförhållanden, folkvanor m. m. äro helt
andra än i Skåne. Och om äfven eu stämma från vestkusten höjes
mot inrättande af nämnda styrelse, en stämma. som för öfrigt icke
är ensam, så är detta något som kanske står i sammanhang med
de påminnelser, som biskop Billing gjorde i början af sitt föredrag.

Jag skall icke blifva mångordig vid beskrifningen af hvad
denna styrelse enligt min åsigt bör uträtta. För att gifva en

Onsdagen den 21 Februari.

11»

N:o 8.

föreställning om hvad frågan gäller, torde det vara tillräckligt Om åtgärder
att antyda, hvad en sådan styrelse verkligen kan uträtta. Hvad för befrämja
bör sysselsätta sig med är följande; och jag ber om ursäktiaHie a/haJI''
att jag åter framhåller begränsningen af dess myndighet, eller **
att den icke eger mellankomma och blanda sig i fiskeriyrkets ut- °rs

öfning. Först denna negativa påminnelse. För öfrigt finnas
tvenne strömningar uti ofvannämnda verksamhet, som båda äro
fullständigt beskrifna i hushållningssällskapets utlåtande. Styrelsen
bör först och främst vara regeringens sakkunniga auktoritet,
som kan rådfrågas i afseende på användningen af anslagen till
fiskets _ befrämjande och i afseende på lagar och författningar,
hvaruti regeringen nu icke har någon ledning. Det gäller således
att disponera öfver redan bestående anslag för det för dem afsedda
ändamålet samt att, der så behöfves, skaffa nya sådana, och att
döma af den erfarenhet jag haft från Andra Kammaren, kommer
Riksdagen att vara synnerligen villig att för detta vigtiga ändamål
anslå fullt tillräckliga medel. Hvilka äro ändamålen för
dessa anslag och huru skola de användas? Utan en fiskeristyrelses
råd att tillgå, skulle regeringen i dessa frågor snart vara i "samma
ställning som t. ex. ecklesiastikministern, i fall han uti medicinska
frågor icke hade _ medicinalstyrelsen att rådfråga, utan på egen
hand måste leta sig väg i fråga om författningar och anordningar,
som angå sjukvården och mera dylikt. Det tycks vara nödvändigt,
att en auktoritet i fiskeriärenden finnes till hands, ty om regeringen
i saknad af en sådan vänder sig med förfrågningar till höger
och venster i orterna, riskerar den att fa svar från det ena och
andra hållet,_ som äro konträrt motsatta och således icke lemna
någon den ringaste ledning. Regeringen behöfver således denna
rådgifvande myndighet för såväl anslags- som författningsfrågor,
och om någon säger; att de senare icke behöfva belysas af en sakkunnig
styrelse, skall jag fästa uppmärksamheten på, att skärgårdsfiskets
historia och utveckling erbjuder exempel såväl på
lagar angående fiskerinäringen, hvilka vittna om bristande sakkunskap
(så är t. ex. fallet med föreskrifterna angående hummerfisket),
som på bristande lagstiftning i fall, der sådan varit nödvändig
eller åtminstone förmånlig, såsom i fråga om förhållandet
mellan vadfisket och garnfisket samt de ömsesidiga klagomål om
intrång och hinder, som dervid förekomma. Det lider nu intet
tvifvel, att huru detaljerna af en blifvande fiskeristyrelses sammansättning
blifva af gjorda, skoladess utlåtanden komma att innehålla
tillräcklig sakkunskap, hvilken tillsammans med de yttranden,
som afgifvas af landsting och hushållningssällskap, torde
tjena regeringen till ledning och sålunda förekomma skadliga och
befordra goda åtgärder för fiskerinäringen. Detta var den ena
strömningen: en rådgifvande verksamhet. Den andra skulle yttra
sig i ett sjelfständigt ingifvande af förslag, som kunna tjena till
fiskerinäringens bästa. För att ernå detta skulle styrelsen naturligtvis
noga följa med framstegen och utvecklingen af fiskerinäringen,
så i hemlandet, som i utlandet, och derpå grunda sina framställningar

N:o 8.

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs Jisket.

i Forts.)

20 Onsdagen den 21 Februari.

till regeringen. De ämnen, som sålunda skulle kunna behandlas, äro
mångfaldiga. Det vigtigaste deraf torde, såsom erfarenheten från
England och Norge tillräckligt visat, angå varans behandling efter
fångsten, dess saltning, packning och märkning samt dess transport
och afsättning i synnerhet i utlandet, der måhända med ledning af
en sakkunnig styrelses utlåtande fördelaktigare anordningar skulle
kunna ernås än de som nu tillämpas — allt saker, som stå i samband
med varans behandling, och jag ansluter mig till hvad friherre
von Otter nyss sade, nemligen att om någonsin behöfvas
sakkunniga upplysningar i fråga om storsjöfiskens behandling.
Denna vara kommer in till fiskeplatserna i ett ganska dåligt skick,
och mycket borde kunna göras för att förbättra detta förhållande
och alltså till vinnande af bättre pris, helst den hufvudsakligen
förekommande fiskarten, långa, är synnerligen värdefull: Uti

varans behandling hafva vi således en fråga, som fiskeristyrelsen
på eget initiativ kan och bör behandla. Derefter kommer frågan
om ändamålsenliga båtar och redskap samt frågan om nya upptäckter
och förbättring dervidlag, vidare frågan om kommunikationerna,
om statistiken och slutligen frågan om försäkringar af
olika arter. Uttryckligen ber jag få saga, att jag anser den föreslagna
styrelsen höra hålla sig borta från allt experimentmakeri,
men likväl hafva ögonen rigtade på den biologiska och hydrografiska
forskningens område och derifrån taga, hvad den finner
vara till fiskerinäringens nytta.

Det synes mig, att detta program tydligen ålägger fiskeristyrelsen
att på eget initiativ inkomma med förslag till regeringen
samt yttra sig om hvad den anser vara af behofvet påkalladt för
näringens utveckling. Det är nu sant att, såsom det påmindes,
förra gången eller 1889 vestkustfisket lemnades utanför den
organisation, som då vidtogs, men äfven att landstinget vidhållit
sitt 1889 gjorda tillstyrkande af en fiskeristyrelse, och detta framgår
äfven af hushållningssällskapets utlåtande, ehuru detta sällskap
nog äfven, såsom rätt och skäligt är, utöfyar kritik mot förslaget.
Emellertid innehåller det sista utlåtandet absolut detsamma,
som jag nu tagit mig friheten framhålla, nemligen att den
blifvande fiskeristyrelsens uppgifter blefve hufvudsakligen tvenne,
den ena att utgöra regeringens sakkunniga auktoritet och den
andra att på eget initiativ framlägga förslag till fiskerinäringens
befrämjande. Detta återfinnes i klämmen af hushållningssällskapets
nämnda utlåtande.

Jag anhåller slutligen att få fästa uppmärksamheten derpå,
att reservanternas förslag innehåller det vigtiga uttrycket, att de
blott »med anledning» af herr Ljungmans motion gorå sin framställning,
till hvilken jag nu yrkar bifall. De af mig citerade
orden betyda, att herr Ljungmans motion icke skall anses vara
af reservanterna understödd eller på något sätt oförändrad förordad,
samt att den endast gifvit uppslaget till deras hemställan
i fråga. Deruti ligger en vederläggning af de anmärkningar,
som möjligen kunna berättigas af ordalagen i nämnda motion

Onsdagen den 21 Februari.

Jf:o 8.

samt af motionärens särskilda yrkanden, t. ex. angående styrelsens Om åtgärder
sammansättning m. m. Det är derför ingen fara att bifalla för
reservationen, och på de skäl jag anfört synes det mig vara afJ“»* «/*«/*■
stor vigt, att Första Kammaren visar sitt intresse för ifråga- Ä*
varande näring, som för närvarande väl kan kallas en national- °rs
angelägenhet, genom att ytterligare skapa ett organ, som skulle,
såsom jag nu beskrifvit, vara verksamt samt, utan att på något
otillbörligt sätt mellankomma uti fiskets bedrifvande, höja denna
näring och bidraga till dess utveckling.

Jag anhåller således, herr talman, att på grund af de nu
framstälda skälen på det ifrigaste få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Såsom flere talare redan
yttrat, förefinnas uti åsigterna rörande denna fråga tvenne strömningar,
och då den ena af dessa på ett mycket tilltalande sätt
förfäktats såväl af reservanterna som doktor Nyström, skall jagbedja
att, ehuru sannolikt med mycket mindre framgång, få göra
mig till tolk för den andra. Dock ber jag på samma gång få
säga, att enligt min åsigt dessa strömningar icke äro så diametralt
motsatta, ; som man kunde tro, utan mycket väl låta sig förenas,
ehuru icke på den bas, som motionären och reservanterna tänkt sig.

; i Jag skall bedja att först få nämna några ord om en sak, som
under diskussionen framkommit. Doktor Nyström ansåg nemligen
icke, att man kunde tillmäta någon betydelse åt det omdöme inom
.statsutskottet, som i frågan uttalats af en ledamot från Skåne,
enär »denne, såsom bosatt kanske flera mil från kusten, icke kunde
hafva reda på fiskerinäringens behof af administration».

Huru detta skäl kan gälla för doktor Nyström, förstår jag ej,
då man vet, att vi på vestkusten hafva en representant, som, ehuru
bosatt i Stockholm året rundt, likväl med den allra största sakkännedom
uttalar sig i våra fiskerifrågor in i deras minsta detaljer.

. Äfven ett annat yttrande af en statsutskottsledamot skall jag
bedja att få beröra. Denne talare — jag tror det var den andre i
ordningen — läste delvis upp anföranden från förra årets diskussion
inom Andra Kammaren i frågan. Jag vågar hemställa, om ett
sådant ofullständigt referat gifver en opartisk bild af förhållandet,
då man dervid refererar endast ena sidans yttranden i saken.

Doktor Nyström betonade, att det icke vore fråga om att
skapa eu administration i egentlig mening. Men om man nu ser
på motionen, innefattar denna en begäran om en representativ administration,
och reservanterna tillskärpa detta ytterligare genom
epitetet »verksam». Alltså tyckes Riksdagens mening, om reservanternas
hemställan bifalles, blifva den, att en styrande myndighet
i dess mest vidsträckta form hör åstadkommas, och det är detta
som vi frukta, när vi taga hänsyn till förhållandena der nere och
pa samma gång tänka på, huru den föreslagna styrelsen skulle
vara sammansatt. Yi finna då, att den skulle utgöras af ett antal

>'':o 8.

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs fisket.

(Fort».)

22 Onsdagen den 21 Februari.

personer, till största delen valda på sjelfstyrelsens väg af den
fisker i idkande befolkningen sjelf. Men för att då de olika orternas
intressen skola tillgodoses, fordrar rättvisan, att dessa personer
väljas icke blott från de centrala utan äfven från de
längst bort belägna platserna, men det blefve då sannolikt en
mycket tung apparat att få tillsammans och verka, i betraktande
af den långsträckta kusten och de underhaltiga kommunikationerna.
Jag tror derför, att apparaten icke komme att funktionera så som
man tänkt sig, utan att besluten ofta komme att fattas endast af
den aflönade sekreteraren jemte ett fåtal af styrelsens ledamöter,
nemligen dem, som bo närmast och derför lättast kunna hörsamma
kallelsen till sammanträde. Hvad vidare angår sättet för ledamöternas
utväljande, har jag hört af personer, som äro mycket
inne i denna sak. att meningen vore att de skulle väljas af de
större fiskelägena, nemligen af dem, som hafva kommunal sjelfstyrelse.
Men huru skall det då gå med alla de smärre fiskelägena,
hvilka genom ett sådant tillvägagående icke få in någon målsman
att bevaka sina intressen hos denna myndighet, som är afsedd att
behandla för dem så vigtiga angelägenheter.

Herr Nyström stödde, om jag minnes rätt, förslaget om ifrågavarande
styrelse på nödvändigheten af en myndighet, som kunde
på eget initiativ ingifva förslag, som afse fiskerinäringens bästa.
Detta är mycket godt och val och en sak som jag respekterar,
men att så skarpt betona denna gren af den föreslagna administrationens
verksamhet som att, med detta såsom ett hufvudmål, en
ny styrelse skulle behöfva komma till stånd, tror jag ej vara behöflig!,
och för en opartisk kan det spörsmålet framställa sig:
visar icke till och med denna motion, som grundar sig på så
många yttranden m. m., tillräckligt tydligt, att frågor, som angå
fiskerinäringens bästa, kunna utan svårighet komma fram och
vinna uppmärksamhet af dem det vederbör, utan att någon ny
myndighet för detta ändamål behöfver inrättas?

En annan orsak, hvarför jag begärde ordet, har varit, att jag
anser mig skyldig tillkännagifva, att jag såväl förut som under
de sista dagarne emottag^ yttranden och petitioner från enskilda
personer och fiskeriföreningar, hvilka alla med skärpa uttala sig
mot en fiskeriadministration. Dock ber jag på samma gång få
säga, att jag icke i allt delar den uppfattning, som i petitionerna
uttalats. Ty jag anser, att förhållandena både äro sådana och
kunna ytterligare utveckla sig i sådan rigtning, att en samling
med skärgårdsförhållandena förtrogna personer skulle kunna uträtta
mycket till gagn för hafsfiske! genom att föreslå åtgärder
till skärgårdens förkofran m. m., dock utan att denna nämnd skulle
ega administrativ myndighet, detta senare allra minst i den grad,
som reservanterna tyckas vilja inrymma åt densamma, och i detta
fall står jag närmast den uppfattning, som hushållningssällskapet
yttrat i frågan. Föreliggande motion hade för mig varit mycket
mera tilltalande, om det vidsträckta program, som denna tilltänkta
nya myndighet, hvilken skall i så mångt och mycket ingripa i

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

våra förhallanden, hvilket program antydes i den motionen åt- Om åtgärder
följande bilagan, hade i någon punkt vidrört tillgodoseendet af de /or
behof, som för närvarande kräfvas för näringslifvets utveckling,an e^let a}‘~
hos oss. Jag menar upprensning af farleder, förbättrande af kärn- (FortB.1
nar samt anordnande af kommunikationer inåt landet, hvarigenom
en konsumtion af fiskets produkter, som nu saknas, skulle beredas.

Och är detta angelägenheter, som lika mycket torde tillhöra en
fiskeriadministration som t. ex. inrättandet af bibliotek samt anordnandet
af ett fiskerimuseum.

Då jag således anser mig icke kunna afgifva min röst för det
föreliggande förslaget, gör jag det med tanke på, att denna fråga
genom ett afslag nu icke skall för all framtid vara undanskjuten,
ty i sådant fall hade äfven jag, ehuru med tvekan, gått in på
förslaget, i förhoppning att hvad som deri enligt min uppfattning
kommer att vålla missuppfattning och bereda svårigheter skulle
så småningom kunna bortnötas. Men med kännedom om motionärens
energi och förkärlek för denna sin älsklingsidé och ifrågavarande
motions lifskraft att år efter år återkomma samt röna
sympati, tror jag man kan hafva anledning hoppas, att snart nog
skall kunna framläggas ett förslag, som skall mer än detta kunna
förena de skilda intressen, som härvidlag gjort sig gällande i
Bohuslän, och derigenom äfven har utsigt att vinna Riksdagens
bifall.

Herr talman! På grund af hvad jag sagt, får jag nämna, att
jag för närvarande, i det läge frågan ligger, icke kan biträda vare
sig motionen eller reservationen.

Herr Stråle: I likhet med flere föregående talare tror jag
för min del, att fiskerihandteringens utveckling, i vida högre grad
än för närvarande eger rum, är en fråga af stor betydelse för
vårt land. Visserligen är det hufvudsakligen på vestkusten och
södra Sverige, som fiskerihandteringen nu spelar en stor roll, men
det är mycken anledning att antaga, att den kan ytterligare utvecklas
och blifva af stor betydelse äfven för andra delar af landet.
Äfven i Stockholms län hafva myndigheterna sökt verka
icke så litet för fiskerinäringens utveckling och, jag kan säga,
med någon framgång. Men, mine herrar, hvilka förutfattade
meningar, hvilken envishet träffar man icke pa hos fiskarebefolkningen,
hvilka föreställningar göra de sig icke, om myndigheterna
vilja försöka att upplysa dem och inverka på deras handtering!

Den erfarenhet herr Nyström omtalade är äfven min, att man
måste gå till väga med mycket stor försigtighet, när man förhandlar
denna fråga med fiskarebefolkningen.

En medlem af statsutskottet har sagt, att det icke blifvit
anfördt något nytt skäl för kammaren att nu frångå det beslut,
som kammaren sistlidne riksdag fattade. Mig synes tvärtom, att
mycket talande skäl blifvit anförda i synnerhet af den förste talaren,
hvarför Första Kammaren i år kunde och borde ändra den
åsigt, som förra året gjorde sig gällande hos kammaren.

Nso. 8.

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs fslcet.

(Forts.)

Onsdagen den 21 Februari.

Jag måste medgifva, att skrifvelseförslaget, sådant det nu —
i fall det bifalles — måste af Riksdagen aflåtas, bör som man säger
läsas mellan raderna; men som jag anser skrifvelseförslaget egentligen
vara en allvarlig väckelse med afseende på vidtagande af
åtgärder för ytterligare befordrande af fiskerihandteringens utveckling
i vårt land, anhåller jag att för min del få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr Casparsson: Om man jemför hvad motionären yrkat
och reservanterna föreslagit, så finner man deremellan en icke
oväsentlig skilnad. Motionären föreslår, att Riksdagen måtte i
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder
för åstadkommande af en mer tillfredsställande administration
af fiskena. Reservanterna åter föreslå, att Riksdagen måtte
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru en
verksam administration af hafsfiske! såväl vid rikets vestkust som
ock, om så af förhållandena funnes påkalladt, vid dess sydkust
lämpligen måtte kunna bringas till stånd. Mellan att »vidtaga
en åtgärd» och taga en sak »i öfvervägande» förefinnes en ganska
väsentlig skilnad. Nu säger en gammal godkänd exegetisk regel,
att skrift bör med skrift förklaras, och jag skall derför bedja att
fa belysa reservanternas förslag till skrifvelse med hvad motionären
sjelf säger i sin motion n:o 7, der han lemnar den upplysningen,
att då hafsfiske! vid rikets vestkust — hvars administration.
till följd af sin från sötvattens- och de egentliga östersjöfiskena
så uppenbart afvikande samt med sjöfart, handel och industri
mera öfverensstämmande beskaffenhet, helt rigtigt förlagts
under kommerskollegium — föranled! till och för närvarande, på
grund af ansökningar hos Kongl. Maj:t från Göteborgs och Bohus
läns landsting samt enskilda personer, är föremål för utredning
med syfte att erhålla ett tillfredsställande förslag till en möjligast
god anordning af dess administration; så synes tidpunkten
vara särskild! läglig för att Kongl. Maj:t samtidigt äfven företager
frågan om anordnandet af en tidsenlig administration för
fiskena vid rikets östra kust och i sötvattnen till behandling.

Således är, enligt motionärens uppgift, denna fråga redan
föremål för Kongl. Maj:ts utredning. Första Kammaren älskar i
allmänhet icke att belasta Kongl. Maj:t med onödiga skrifvelse!-;
och att bedja, att Kongl. Maj:t skall taga i öfvervägande en fråga,
som, enligt hvad upplyst blifvit, Kongl. Maj:t redan tagit i öfvervägande,
synes mig verkligen vara temligen onödigt och obehöflig!
Dessutom har Kongl. Maj:t i denna fråga blifvit rigtigt
bombarderad med skrifvelser. Motionären upplyser, att den 31
oktober 1891 fick Kongl. Maj:t mottaga eu skrifvelse i ämnet från
Oroust och Tjörns fiskeriförening. Och två gånger, den 16 november
1891 och den 30 december 1891, har motionären sjelf till Kongl.
Maj:t ingifvit skrifvelser i frågan. Af bilagan framgår vidare,
att Kongl. Maj:t dessutom fått emottaga skrifvelser från Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt från

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

2r>

länets hushållningssällskap. Så nog har Kongl. Maj:t fått till- Om åtgärder
räckligt med skrifvelser i ämnet. En stor historieforskare ytt- /ör bef™nrade
en gång, att »verlden skall förgås i papper», och jag färjan £keta *
säga, att skall man på detta sätt belasta Kongl. Maj:t med onö- (Forts)
diga skrifvelser, fruktar jag, att om icke Kongl. Maj;t, så åtminstone
föredragande departementschefen kommer att förgås i papper.

Derför kan jag icke finna annat, än att statsutskottet handlat
fullkomligt rätt, då det föreslagit, att förevarande skrifvelse måtte
lemnas utan afseende. Jag yrkar således bifall till statsutskottets
afstyrkande hemställan.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Tamm, Hugo: Efter den senaste talarens anförande
skall jag uttrycka mig helt kort.

Det torde icke vara Första Kammaren alldeles obekant, att
icke en gång cctan många gånger skarpt klandrats, om Kongl.

Maj:t haft den djerfheten att ens två gånger framlägga ett och
samma förslag. Jag vill endast påminna herrar ne om det gång
på gång uttalade missnöjet öfver att Kongl. Maj:t djerfdes komma
igen och framlägga förslaget om ett tredje ålderstillägg till jägmästarne
inom skogsstaten. Man har förnummit ungefär samma
stämning, då Kongl. Maj:t nu råkat om igen frambära en anhållan
om omorganisation af landtbruksstyrelsen. Det är det sätt, hvarpå
Kongl. Maj:ts propositioner sä ofta mottagits; men en enskild
motionär skall anses berättigad att gång efter gång, år efter år
besvära Riksdagen med att behandla samma motion. Så har särskilt
varit fallet med den föreliggande motionen; och då de talare,
som här yttrat sig, särskildt den förste talaren, fritagit sig såväl
från att godkänna motionärens skrifsätt som från att godkänna
innehållet i motionen, torde det icke vara för mycket, i fall Första
Kammaren väntade med ett bifall, tills för dess beslut läge till
grund en motion om hvad kammaren vill, och ej, som nu är föreslaget,
antager en skrifvelse, som deduceras ur en motion, som ingen
af talarne vill vara med om, och om en sak, som motionären icke
begärt. Jag skulle kunna tillägg, att den femte talaren ju visat
sig ega eu sä grundlig kännedom i saken och hafva så fullständigt
reda på huru en administration skall ställas och hela fisket vara
anordnadt, att det nästan förefaller mig som bevis på att en enda
person skulle kunna ersätta hela den ifrågasatta representationen;
och om den meningen är han kanske icke alldeles ensam.

Grefve Snoilsky: Denna fråga har under mer än 10 år varit
föremål för öfverläggningar inom Göteborgs och Bohus län, men
Konungens befallningshafvande har hvarken 1882 eller senare i
vidsträcktare mån ansett sig kunna tillstyrka bifall till förslaget
om fiskeristyrelse, än att densamma gåfves uppdraget att vara eu
rådgifvande nämnd eller en komité, till hvilken ärendenas utredning
kunde öfverlemnas och som skulle erhålla rättighet att fram -

N:o 8.

Om åtgärder

för befräm jande

af hafs Jislcet.

(Forts.)

26 Onsdagen den 21 Februari.

ställa egna förslag. Men detta tillstyrkande gafs naturligtvis under
förutsättning, att man inom länet skulle kunna finna sakkunnige
män, som vore fullt vuxna ett sådant uppdrag, och att dessa män
på samma gång de voro sakkunniga äfven voro villiga att uppoffra
den tid och den möda, som åtgår för att sammanträda; och denna
möda torde blifva ganska stor, om vid sammanträdena meningarna
skulle sammanjemkas, så att komiténs uttalande verkligen blefve
någorlunda enhälligt. Jag vågar säga, att förverkligandet äfven
af denna sista förutsättning är ganska svårt att hoppas på, då det
inom länet finnes fyra fiskeriföreningar, hvilka sannolikt innesluta
inom sig de sakkunnigaste män inom länet, och det visar sig, att
dessa föreningar ofta äro af väsentligt olika åsigter om hvad som
skulle gagna fisket eller icke. Härtill kommer, att motionären
icke nöjt sig med en sådan utredande komité, utan han vill hafva
en administration, och hvad han dermed menar har jag förgäfves
sökt sätta mig in uti. I föreliggande motion förekommer det visserligen
icke, men i någon annan af hans många tryckta skrifter
finner man, hvad han menar med denna administration; den skulle
nemligen hafva samma inflytande på fisket, som hushållningssällskapen
hafva på jordbruket. Men i sådant fall kan jag ännu mindre
förstå hvad han menar, ty hushållningssällskapen äro ingalunda
någon administration af jordbruket inom det län de omfatta. De
hafva börjat med att utgöra klubbar, der jordbrukarne sammanträdde
för att utbyta tankar och höra hvarandras erfarenheter.
Men sedan de visat sig kraftigt och gagnande kunna verka, hafva
ganska stora penningemedel stälts till deras förfogande. Kunde
nu eu sådan styrelse, som motionären önskar, få medel till sitt förfogande,
tillräckliga att dermed göra försök med ny redskap eller
uträtta annat, som vore af nytta för fisket, så vore en jemförelse
möjlig, men utan dessa medel kan jemförelsen med hushållningssällskapen
icke vara effektiv, och dessutom behöfves derför ingen
ny styrelse, da redan befintliga fiskeriföreningar mycket väl kunna
mottaga och använda de anslag, som kunna gifvas.

Pa dessa skäl och da jag icke tror på någon möjlighet att
administrera näringarna i allmänhet och allra minst fisket, förenar
jag mig med dem, som önska Intill till statsutskottets förslag.

Herr Nyström, Carl: Blott några ord till bemötande af de
invändningar, som förekommit.

Hvad först min ärade bänkkamrat, herr Pettersson, beträffar,
så tillåter jag mig säga, att jag har alldeles icke ondgjorts deröfver
att en skåning yttrat sig i saken, men jag har velat inlägga en
gensaga emot. att hans uttryck, som gälde Skåne, skulle tillämpas
på vestkusten, om hvilken nu är tal. Har den ärade statsutskottsledamoten
gjort studier också på vestkusten, så gör det ju ingenting
att han är bosatt i Skåne, men jag kan icke vara med om att erfarenheten
från Skåne utan vidare tillämpas på vestkusten, hvars fiskepå
grund af redan påpekade egendomligheter är en sak för sig. För
öfrigt måste man naturligtvis fästa särskildt afseende vid hem

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

Petterssons invändningar i fråga om den omtalade styrelsens be- Om åtgärder
fogenhet och uppgifter samt om dess sammansättning. I första /ör bef™™~

Sunkten är redan sagdt, att styrelsen ej skulle blifva en i näringenJ"n
irekt ingripande myndighet, och hvad sammansättningen beträffar, (Forts)
så, om vi lemna till Kongl. Mairt att bestämma denna, hafva vi
all anledning att tro, att den skall blifva god. Vidare säger han,
att då fiskeriföreningarna representera en betydande sakkunskap,
skulle det vara nog med deras yttranden. Nej, just derför behöfves
en myndighet, som kan sammanfatta alla dessa erfarenheter, som
kan pröfva skiljaktigheterna och med opartiskhet och utan passion,
utan den lidelse, som verkligen finnes hos de små fiskeriföreningarna,
bilda sig ett pålitligt och godt omdöme om dessa saker. Jag skulle
vilja gå så långt, att just de bestående fiskeriföreningarna och deras
stridiga åsigter äro ett bland de allra bästa bevis för att det bör
finnas en styrelse dem öfverordnad, som kan sammanfatta och för
Kongl. Maj:t framlägga en öfversigt öfver dessa ärenden, hvilken
Kongl. Maj:t omöjligt kan få från dessa ofta sins emellan oeniga
föreningar. Vidare säger herr Pettersson, att i fall frågan om
kommunikationerna, särskildt fiskerikommunikationerna, inginge i
den tilltänkta styrelsens program, så ville han gerna vara med
om den saken. Slen den ingår i styrelsens program! Det är ju
meningen, att den skulle sysselsätta sig alldeles särskildt med
sådana kommunikationsdetaljer, som röra fisket, och han borde således
vara till freds med densamma. Då den ärade bänkkamraten
slutligen säger, att han icke under alla förhållanden skulle afstyrka
tillsättandet af eu styrelse, så är nu ett utomordentligt tillfälle
att få en framställning under eu lindrig form fram till Kongl. Maj:t,
och man finge sedan se, om derifrån möjligen icke kunde komma
ett förslag, som tillfredsstälde äfven herr Pettersson, då han ju,
som sagdt, icke under alla förhållanden skulle vara emot saken.

Hvarför skulle vi således icke kunna påräkna äfven herr Petterssons
understöd för detta skrifvelseförslag?

Herr Stråle har anmärkt, att reservanternas förslag är affattadt
så, att det måste läsas så att säga mellan raderna. Men det är
tydligt, att »huru» i förslaget kan läsas äfven såsom »huruvida).

Det finnes rndiment till administration äfven nu, men dessa äro
så obetydliga, att »huru» icke med nödvändighet behöfver beteckna
en omgestaltning, utan kan gälla frågan i dess helhet, frågan
huruvida fiskeristyrelsen öfver hufvud skall komma till stånd
eller icke.

Hvad herr Casparsson sagt om onödigt skrifvande må gälla
för de många och repeterade publikationerna i detta ämne, men
gäller sannolikt icke om ett uttalande från Första Kammaren,
hvilket har den betydelse att, om Första Kammarens beslut nu
blir utslag, så skall Kongl. Maj:t hafva svårt att, på grund af
aldrig så goda skäl som komma från andra håll, kunna taga upp
saken. Sedan den nu beaktats inför Första Kammaren, synes den
mig icke kunna afslås utan den största våda för frågan i dess
helhet.

N'':o 8.

Onsdagen den 21 Februari

Om åtgärder Herr Tamm har framhållit, att det vore orätt, att samma förtör
hefräm- siag gång på gång återkommer från en enskild motionär. Att för>an
''asket ^ mena sådant är att göra ett ingrepp i grundlagen. Den ärade
(Forts) talaren har derjemte låtit oss förstå, att då härnäst en person vill
göra sig möda att efter bästa förmåga utreda och detaljera ett förslag,
så har han att af herr Tamm vänta sig en påminnelse derom,
att han vill monopolisera frågan, att han vill göra annan utredning
eller särskild styrelse onödig o. d. Yi skola hålla oss till
de allra allmännaste och mest intetsägande fraser för att icke af
herr Tamm få eu förebråelse, egentligen innehållande, att behandlingen
är för mycket konkret och innehåller för mycket upplysning
och utredning. .1 ag tror icke, att förhandlingarna komme att
vinna, om hans mening i den vägen skulle göra sig gällande.

Hvad grefve Snoilskys påminnelser om fiskeriforeningarna beträffar,
så gå de under samma rubrik, som hvad herr Pettersson i
detta afseende sagt förut, att dessa fiskeriföreningar sins emellan
skola utbyta sina meningar. Men vid detta skäl har man att fästa
sig vid den ofta förekommande skiljaktigheten mellan dessa meningar
och att det vid sådant förhållande är bättre att hafva någon
styrelse, som mera öfversigtligt och framför allt mera opartiskt
kan sammanfatta dem och framlägga dem för Kongl. Maj:t. Detta
synes mig vara det allra tydligaste i verlden. Grefve Snoilsky
gör vidare några påminnelser om den föreslagna styrelsens verksamhet,
men det är ju redan så många gånger upprepadt, att deras
mening, som förordat denna s. k. styrelse, endast är, att det för
denna näring och detta landskap, hvars förhållanden äro så ytterst
egendomliga som vestkustens med dess fiske, äfven bör finnas ett
organ, som kan taga denna närings bästa om hand och gifva regeringen
råd och ingå till regeringen med förslag om verkligt lämpliga
åtgärder till näringens utveckling.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag hade icke ämnat yttra mig
i denna fråga, då jag gick upp i plenum i dag, derför att jag
trodde, att Första Kammaren skulle i år hysa samma åsigter som
i fjol i eu likartad fråga; ty det är ingen skilnad mellan den som
i är är före och den som kammaren i fjol afslog. Men då så
många uppträdt för motionärens förslag, så till vida att de vilja
hafva en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och då dessa uppträdande
besitta stor förmåga att förfäkta sin mening, och dessutom eu liflig
agitation pågått för att vinna något i frågan, så fruktar jag, att
reservationen kommer att , bifallas, och det är derför jag vill hafva
till protokollet antecknadt, att jag vidhåller den åsigt jag i fjol
hyste, då samma fråga förekom i kammaren.

Jag har naturligtvis ingen synnerlig sakkännedom beträffande
hafsfiske! på vestkusten. I detta fall får jag bekänna min okunnighet.
Jag kan dervid icke tala med den sakkännedom, som den
talare, hvilken öppnade diskussionen i dag, nemligen herr Billing
och flere med honom; men då en talare först åberopade, hurusom
landstingen och hushållningssällskapen ifrigt yttrat sig i samma

Onsdagen den 21 Februari.

>'':o 8.

syfte som motionen, och sedan kom till den åsigt, att de ändrat Om åtgärder
sitt omdöme i saken, så tycker jag, att det hade varit bättre att fBr befrdmirke
tala om hvad de sagt vare sig förr eller senare. Ty ickejan
kan det vara att styrka en åsigt, som förfäktas, att de myndig- (Fortsj
heter, Som åberopas som auktoriteter, ändrat mening i viss män
under tiden.

En talare läste upp åtskilliga yttranden, som fäldes i Andra
Kammaren vid förliden riksdag, då frågan der behandlades, och
hemtade deraf stöd för behofvet af en skrifvelse, sådan som reservanterna
föreslagit. Han undvek dock sorgfälligt att uppläsa
något annat, än hvad som anfördes af dem, som talade för en
skrifvelse, icke det som står på andra sidan, ehuru, om man läser
protokollet, man nog får se, att det linnes stora skäl äfven på den
sidan. Då man af det som han åberopade finner, huru man genom
petitioner och dylikt sökte hemta stöd för reservationen, så skulle
man af diskussionen finna, huru det tillgick att samla underskrifter
på dessa petitioner. Jag vill icke uppläsa detta, dä det finnes i
tryck i protokollet för sistlidne riksdag. Samme talare åberopade
särskildt herr Ekström, som i Andra Kammaren i fjol skulle hafva
talat så varmt för en sådan skrifvelse, som herr Ljungman motionerat
om, och att han skulle hafva representerat så många fiskelägen,
jag vet icke huru många. Jag känner icke, om det är dessa
hans yttranden som vållade, att han icke blef omvald i år af fiskelägena,
utan fick stanna hemma och icke komma till Riksdagen
vidare; men hade det varit deras lifsfråga, som han så varmt talat
för, så är det underligt, att de ej vidare ville ha honom till sin riksdagsman.
Jag vet, som sagdt, icke, hvilken orsaken härtill var, men
faktum ät, att han icke kom åter, oaktadt han yttrat sig så varmt
för herr Ljungmans motion.

Jag har under en sommar för ej länge sedan vistats på vestkusten
och jag ansåg mig då skyldig att af folk, som jag kom i
beröring med, söka taga reda på dessa förhållanden, i synnerhet
som motioner i denna fråga återkommo nästan vid hvarje riksdag.

Men jag tycktes hafva otur att icke träffa andra, än sådana personer,
som icke varit med om dessa petitioner och dessa skrifvelser,
tv hvarenda en som jag talade med sade: »Må vi få vara i fred
för allt detta bråk om huru vi skola sköta vårt fiske, ty det veta
vi bäst sjelfva. Det vore icke märkvärdigt om sillen skulle gå
ifrån oss, såsom det nu bråkas». Nå, sillen tycks icke hafva fäst
sig vid det, ty den går fortfarande. Men befolkningen var, såvidt
jag kunde inhemta, af den åsigt, att man icke behöfde någon sådan
administrativ styrelse, som här är i fråga, eller några ytterligare
inspektörer, ty man trodde, att det endast skulle medföra krångel
och obehag. Detta skulle således kunnat vara afgörande för mig
att rösta för utskottets förslag och mot reservationen, men jag
gör det äfven derför, att jag för min del icke vill vara med om
en skrifvelse sådan som den nu ifrågasatta, huru oskyldig den än
ser ut; och de, som uppträdt till försvar för reservationen, hafva
sökt göra den ännu oskyldigare och mera intetsägande. Men jag

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Om åtgärder har under min riksdagsmannatid haft tillräcklig erfarenhet af detta
för befräm- tillvägagående. Man säger: »Det gör ingenting att skrifva till
Jnnde/isietha^S~ Kongl. Maj:t, det är så oskyldigt, det kostar ingenting, och så få
(Fort* 1 yi i alla fall en utredning i frågan». Och sa skrifver man. Ye °r

derbörande få lof att se efter hvad motionären sagt och hvad som

föranledt en sådan skrifvelse, äfven om det icke kommit in i skrifvelsen
till Kongl. Maj:t. Man måste taga hänsyn till detta. Man
måste komma till Riksdagen med ett förslag, och detta kostar
mycket penningar. När sedan ärendet kommer tillbaka, då säger
man: »Det var icke meningen. I fall jag vetat, att det skulle
kosta så mycket penningar, så hade jag icke varit med om en
sådan skrifvelse. Detta var icke bra, men eftersom man nu skrifva
till Kongl. Maj:t och begärt det och det, och Kongl. Maj:t
kommit med ett förslag till en sådan administration eller administrativ
styrelse och inspektörer» — motionären har då icke föreslagit
mer än en för östkusten — »så få vi lof att gifva hvad som begares,
äfven om det kostar mycket penningar. Eftersom man skrifvit,
så får man icke af slå hvad som äskas». Sådant har jag varit med
om. Och man har icke gjort det med gladt hjerta, men då man
sagt A, så måste man ock säga B, äfven om följden icke blifver
sådan man skulle önska.

Motionären begär i motionen n:o 8 blygsamt 8,000 kronor för
anställande af två fiskeriinspektörer för vestkusten och vidare en
representativ administration. Det får icke blifva någon simpel
styrelse, utan en som skall vara representativ, och den kommer
nog att kosta penningar. Det är med åberopande af herr Ljungmans
motion n:o 8 som reservanterna säga, att vi skola skrifva
till Kongl. Majit och begära en utredning. Reservanterna veta
icke, huru styrelsen skall vara beskaffad, eller huru stor den skall
vara för att vara representativ, men fäster man sig vid ordet, så
kommer den nog att blifva ganska afsevärd, och det finge man
underkasta sig, om man derigenom kunde vinna något. Men jag
tror icke att det är värdt att reglera och bråka så mycket, ty
både fiskarena och äfven fiskarne sjelfva vilja nog helst vara ifred
så mycket som möjligt. Det synes mig således, som om utskottet
på mycket goda skäl kommit till det slut, hvartill utskottet kommit,
och jag förenar mig med dem, som yrkat bifall till hvad utskottet
hemstält.

Herr Bil lin g: Om jag bortser ifrån sådant i denna diskussion,
som jag snarare vill räkna till hvad som är afsedt att roa
kammaren mer än att utreda saken, har tydligen diskussionen
visat, att de anmärkningar, som äro gjorda emot den föreslagna
skrifvelsen, äro af två slag. Det ena slaget anmärkningar är
härflutet ur en. kritik af herr Ljungmans detaljerade framställning.
Men alla dessa anmärkningar hafva bestämdt icke
någon beviskraft i denna diskussion, då hvarken i statsutskottet
eller i reservanternas förslag finnes ens det allra ringaste ord,
som stödjer dessa detaljer. Just genom att icke med ett ord

Onsdagen den 21 Februari.

S:o 8.

stödja dem hafva reservanterna tydligen visat, att de icke god- Om åtgärder
känna dem. f°r befräm ja-^

skall af alla de skäl, som äro hemtade nr en kritik afinnrf*
herr Ljungmans af ingen statsutskottsledamot förordade fram- ,p^rtg)
ställning, icke upptaga mer än ett, som rättvisan bjuder mig att °
upptaga.

Man har under diskussionen fäst sin kritik särskildt vid den
af herr Ljungman använda termen administration. Då jag första
gången hade ordet, reserverade jag mig i förväg emot att man
skulle hemta något argument ur en så ståtlig term som administration.
Rättvisan synes mig bjuda, att jag här anför hvad herr
Ljungman i diskussionen vid förra riksdagen i detta afseende sjelf
sade. Han yttrade: »Uttrycket administration är kanske icke sä
lämpligt, och uttrycket styrelse är det icke heller, men då man
icke har något fullt lämpligt ord, så får man begagna det ord,
som allmänneligen användes».

Så mycket om den ena gruppen af skäl.

Den andra gruppen af skäl emot reservanternas förslag innehåller
rent formella anmärkningar; och de äro af två slag. På
den ena sidan har man sagt, att man icke bör komma med eu
skrifvelse i detta ärende, derför att skrivelser i detta ämne förut
mer än tillräckligt aflåtits till Kongl. Maj:t. Jag tror icke, att
jag behöfver säga mer, än att hvar och en lär nog hafva klart
för sig, att det är en ofantlig skilnad mellan skrivelser från
enskilda personer eller enskilda korporationer och Riksdagens •
skrivelser. Och någon Riksdagens skrifvelse har aldrig i denna
fråga framkommit.

Det andra formella skälet låg i eu förebråelse emot motionären
för att han kommer tillbaka och upprepar sin motion. Den talare,
som anförde det skälet, inledde sitt anförande med påståendet, att
man klandrade Kongl. Maj:ts regering, då den kom med samma
proposition år efter år. Jag tror nog, att det händer, att en och
annan klandrar Kongl. Maj:ts regering härför, men jag har icke
i Första Kammaren hört. regeringen klandras för att den kommit
fram med samma sak riksdag efter riksdag. Jag har deremot
många gånger hört klander uttalas emot regeringen, derför att
regeringen icke kommit tillbaka med samma förslag om och om
igen, då regeringen varit öfvertygad om, att det varit ett godt
förslag.

Om nu sä är, hade jag icke trott, att man skulle klandra eu
motionär derför, att denne gång efter annan framkom med sin
motion. Så mycket mindre hade jag trott, att man hade fog härtill,
som detta, enligt min ringa riksdagserfarenhet, synes mig
vara den allmänna riksdagsmannakutymen. Nog har jag under
de år jag varit i Riksdagen oupphörligt läst samma motioner om
och om igen. Upprepandet af motionen kan väl icke vara ett
motiv för afslag af den gjorda framställningen.

Den talare, som sist hade ordet, har gifvit mig eu liten vänlig
admonition, som jag dock icke tror mig hafva synnerligen för -

N:o 8.

Om åtgärder
för befrämjande
af hafsJisket.

(Forts.)

Onsdagen den 21 Februari.

"tjena! Då jag hade ordet första gången, sade jag uttryckligen
och mer än en gång, hvad jag ju icke behöft säga, då det är
kändt för hvar och en, nemligen att jag icke hade någon sakkännedom
i denna fråga. Om nu herr Larsson funnit mig hafva
en sådan sakkännedom, förvånar det mig på det högsta. Man
behöfver icke heller hafva sakkännedom om hskeribedriften för att
begripa dessa två saker: den ena, att, då en landsort håller på att
slitas sönder af strider om en sak, det kan vara skäl att göra
något, som kan afstyra och afsluta dessa strider, och den andra,
att, när från alla hall det medgifves, att något i detta afseende
bör göras, ehuru man icke kunnat komma öfverens om hvad som
skall göras, det kan vara skäl att anhålla, att Kongl. Maj:t tager
i öfvervägande denna synnerligen vigtiga fråga.

Jag anhåller fortfarande att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Friherre Barnekow: Det är då visst sant, att vi lefva i en
tid, då Kongl. Majrt eller staten skall åtaga sig allt möjligt. Nu
har man här ifrågasatt, att Kongl. Maj:t skall skaffa målsmän för
fisket på vestkusten och tillsätta en styrelse att vakta deröfver.
Men hvad menar man då med vestkusten? Jag har här i dag fått
höra, att den provins jag tillhör icke får räknas dit, ehuru vi
hafva en ganska stor »vestkust» äfven i Skåne. Uttrycket vestkusten
tyckes härvidlag endast omfatta bohuslänska kusten. Men
har då icke Bohuslän någon institution, som kan representera
fiskerinäringens intressen. Jo, det har en institution, som bestämdt
kan göra detta, och det är länets hushållningssällskap och dess
förvaltningsutskott. Här har en talare i dag visserligen sagt, att
hushållningssällskapens uppgift är att endast tillgodose jordbruket,
men så är icke förhållandet. Jag tillhör ett län, der hushållningssällskapet
har lemnat anslag icke allenast för att befordra jordbruket
utan äfven fisket. Men, mine herrar, det län jag tillhör är
ett fattigt län, och på den grund hafva vi måst upphöra att lemna
bidrag till fiskerinäringen. Men så är ingalunda förhållandet med
Bohuslän, der hushållningssällskapet till följd af bränvinsmedlens
fördelning disponerar ganska betydliga belopp, och under sådana
förhållanden vill det synas mig, som länet sjelf skulle kunna taga
hand om fiskerinäringen och låta dess intressen blifva representerade.
Bohusläns hushållningssällskap har gjort stora uppoffringar
för skogsodlingens befrämjande. Det kunde nu offra något af sina
medel på fiskerinäringen, som ju har så stora intressen att taga
vara på. För min del tror jag det är obehöfligt, att Riksdagen i
något hänseende blandar sig i denna fråga. Jag anser det vara
mycket bättre och rättare att låta denna del af landet, som ej
saknar medel, i denna fråga sjelf sköta och bevaka sina intressen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande moment yrkats, dels att hvad

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Sining, att Om åtgärder
kammaren måtte afslå utskottets hemställan och bifalla det förslag, f6r 6efräm~
som innefattades i mom. b) och c) af den utaf friherre von Otterja*Je°£(hafm.
fl. vid 11 punkten i det föredragna utlåtandet afgifna reser- ™ rt ,
vation. 1 ''

Sedermera gjorde herr talmannén propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Stråle begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Hen, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af
11 punkten i sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
det förslag, som innefattas i mom. b) och c) af den vid berörda
punkt af friherre von Offer med flere afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 34.

12—28 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

29 punkten. Anslag till en

kemisk-växt Herr

Bergman: På de skäl, som statsutskottet anfört, har biolo9isk «»-utskottet välvilligt tillstyrkt bidrag till uppehållande af en växt- NorlbottZs
biologisk anstalt för öfre delen af Norrland. Statsutskottet har län.
emellertid ansett att det anslag och de kostnader, som äro beräknade,
skulle i någon mån kunna minskas genom att anstaltens
verksamhet något mera begränsades och genom nedsättning af de
omkostnader, som ansetts nödiga för anstaltens underhåll, emedan
dessa ansågos för högt beräknade. Af denna anledning anser utskottet,
att de föreslagna 7,000 kronorna skulle kunna nedsättas
till 5,000. I anledning deraf ber jag iå upplysa, att hushållningssällskapets
och landstingets komiterade, livilka haft i uppdrag att
uppsätta detta kostnadsförslag, med mycken noggranhet sökt beräkna
kostnaderna och nedsatt dem så mycket som möjligt har
varit. Dervid hafva de haft till sitt förfogande sin egen mångåriga
erfarenhet angående de kostnader, som äro förenade med de
säregna förhållandena i dessa öfre bygder.

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 8. ;j

N:o 8.

Onsdagen den 21 Febrnari.

Anslag till en
kemisk-växtbiologisk
anstalt
inom
Norrbottens
län.
(Forts.)

Då man tager i betraktande det magtpåliggande och mångfaldiga
arbete, som en föreståndare för en sådan anstalt har sig
ålagdt att utföra, och det vidsträckta arbetsfält, uppgående i genomsnitt
till cirka 100 mil, hvilket han årligen måste genomresa för
öfvervakande af ett noggrant verkställande af de gifna föreskrifterna,
så torde den beräknade ersättningen 2,000 kronor för resor
och andra omkostnader ej anses för högt upptagen.

Föreståndarens lön är föreslagen till 4,000 kronor; men det
aligger honom, att på de tider, då stationen är för allmänheten
öppen, kostnadsfritt meddela råd och upplysningar åt länets jordbrukare
i de frågor, der stationen kan stå till tjenst; att verkställa
undersökningar för jordbruksbehof, såsom af jordarter, jordför
bättringsmedel, gödningsämnen, husdjurens fodermedel, mejeriprodukter
m. m.; undersökningar för handelns och de andra näringarnas
behof, giftundersökningar på tyger, tapeter, kokkärl m. m.;
undersökningar af vatten för olika ändamål, äfvensom af näringsoch
njutningsmedel; tekniska undersökningar t. ex. af råämnen,
mellanprodukter och färdiga varor af landtbrukets tekniska binäringar
; praktiskt vetenskapliga undersökningar, hvartill må räknas
undersökning af odlingsbara marker; inom de öfre bygderna förekommande
jordförbättringsmedel, såsom apatit och kalkfyndigheter;
anställande och ledande af odlingsförsök hos enskilde jordbrukare,
som befunnits villiga upplåta större och mindre odlingsfält för dylika
försök, för att få utrönt hvilka varieteter af sädesslagen och
rotfrukterna, som under olika förhållanden mest lämpa sig för de
olika länen; undersökning af de olika foderväxterna från olika
lägen och jordmåner och särskildt de s. k. fjällbetena, som onekligen
skulle lemna material till goda foderväxter i odlade fleråriga
vallar; anställande af systematiska mjölkanalyser för att få utrönt
den svenska fjällboskapsrasens värde såsom mejeridjur o. s. v.
För allt detta omfattande arbete torde den föreslagna lönen ej
anses för högt tilltagen.

Då assistentens lön är beräknad till endast 1,500 kronor och
han har till uppgift att dela arbetet med föreståndaren, så kan
man ej rimligtvis begära att få en för platsen lämplig och vetenskapligt
bildad man för billigare pris.

Skall stationsföreståndaren ensam ombesörja alla de löpande
laboratoriegöromålen, så kan han ej gerna företaga några resor
inom länet. Det är nemligen svårt och ibland omöjligt att vid
inträffande reqvisition afbryta pågående undersökningar, stänga
laboratoriet och resa ut. För att stationen skall kunna fylla sin
vigtiga uppgift, måste den derför utom föreståndaren hafva en
assistent. Detta framträder så mycket tydligare, om man besinnar,
att det ej är teoretiska utan praktiska uppgifter, som med stationens
arbeten afses. Mycket kan visserligen utrönas genom en kemisk
undersökning inom ett laboratoriums väggar, men det är af ännu
större vigt, att de erhållna resultaten bli rätt tillgodogjorda och i
så hög grad som möjligt fruktbringande för den praktiske landtmannen,
som begagnat sig af stationens tjenst. Och för att detta

Onsdagen den 21 Februari. 35 jfso g#

mål skäll kunna nås, får ej föreståndaren, till följd af bristande Anslag till en
biträde .vid analysernas utförande, vara ständigt bunden af göro- kemisk-våxtmålen
vid laboratorium. biologisk an .

Föredrager man deremot att genom anslagets reducerande åt- mXbZls
nöja sig med mahända mindre dugande förmågor, så skulle institu- län
t''011."ls syftemål ej uppnås och dess vigtiga uppgift förfelas. Af (Forts.)
utgifter för hyror och betjening, underhåll af laboratorium, inventarier,
apparater, böcker m. m. finnes ej någonting, som medgifver
någon nedsättning af de dertill föreslagna beloppen.

Då nu länet anslagit 5,000 kronor för anstaltens sättande i
stånd och äfven lemnat all erforderlig jord för experiment och
odlmgsförsök och äfven beviljat ett årligt bidrag af 3,000 kronor
för anstaltens upprätthållande, har Norrbottens län derigenom
adagalagt, icke blott att det inser det stora behofvet af en sådan
anstalt, utan äfven visat ett lifligt intresse för att densamma
matte komma till stånd.

Genom en nedsättning af 2,000 kronor i kostnadsförslaget
skulle ganska störa svårigheter möta för anstaltens bringande till
verksamhet. Då man möjligen med den nedsättning, som reservanterna
föreslagit, eller 1,000 kronor, skulle kunna uppehålla den
ifrågavarande anstalten, ber jag, herr grefve och talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm, Hugo: Dä jag först genomläste den kongl.
propositionen, kunde den icke annat än slå en lugn betraktare —
med en viss häpnad. År det någon kongl. proposition, som synes
starkt motiverad, sa är det denna, savidt man nemligen stöder sig
på de utredande myndigheternas och korporationernas uttalanden.

Jag skall be att få påpeka ett par af dessa.

,. l an fö res här: »En odling i stort, en kolonisation i öfre

Norrland, hvarom mycket talas och som torde utgöra ett önskningsmal
för staten och äfven för Norrbottens län, syntes icke
hafva någon utsigt till framgång utan den åsyftade försöksstationen».

Denna »kolonisation i stort» definieras sedermera på ett annat
ställe sålunda, att af staten, som sjelf eger % af hela öfre
Norrland,. en. ej obetydlig del syntes lämpligast kunna upplåtas
till kolonisation. »Uppodling och kolonisation af en ej obetydlig
del af 2/3 af öfre Norrland saknade utsigt till framgång utan en
liten växtbiologisk anstalt», förefaller mig åtminstone som ett väl
starkt uttryck.

♦lag kau förstå, att denna anstalt kan blifva gagnande genom
att utröna, hvilka grässlag böra odlas, huru gödning, brukning

V''i Jorden under i Norrbotten existerande klimatiska förhallanden
böra anordnas, men att genom anställande af fröodlingar
och försöksplanteringar för skogskultur den skulle bidraga till att
fa »de nu öde och nakna fjellen ännu en gång skogbeklädda», har jag
snarare att fatta — skogsgränsens trängande tillbaka och skogens
ödeläggelse har nog andrå orsaker och lärer ej bättras genom
undersökning af tall- och granfrön.

N:0 8. Onsdagen den 21 Februari.

Anslag till en Det tiar vidare framhållits, att denna anstalt, i synnerhet den
kemisk-växt- kemiska afdelningen, skulle blifva till stor nytta för industrien
biologi: an- ^ näringarne. Landtbruksstyrelsen, som mera lugnt yttrat sig,
NorrboitZs har reducerat detta betydligt, då den säger: »Visserligen skalle

län. eu kemisk station, afsedd uteslutande för Norrbottens län, inrättad
(Forts.) efter samma måttstock som de med statsmedel understödda kemiska
stationerna i riket och utan annan uppgift än dessa, ej pa
länge kunna erhålla full sysselsättning inom länet, der de naturliga
förutsättningar saknades, hvilka kunde gorå en dylik station
af bebofvet påkallad».

Jag skulle icke hafva anfört detta, då jag ju önskar bifall
till anslaget, men jag har gjort det endast emedan det på mig
och på många andra gjort intrycket af en allt för stark framställning
och blomstermålning, och att det derför vore någonting misstänkt
och att här skulle kunna sägas, att »den, som bevisar för
mycket, bevisar ingenting». Med det lifliga intresse jag har för
Norrland, tror jag det är skadligt om framställningarne derifrån
göras i allt för superlativ form. Landstinget har nog intagit den
rätta ståndpunkten, då det betonar, att »ännu i dag vore hufvudsaken
kornodling, som drefves till husbehof, samt gräsproduktion
för ladugården».

Men besinnar man rent sakligt, hvilken hård kamp den jordbrukande
befolkningen der uppe under polcirkeln måste föra, sa
är det ett fullt berättigadt kraf, att staten bifaller den framställning
om en växtbiologisk anstalt, som gjorts. Det är också derför
som jag varit med om att tillstyrka bifall till förslaget.

Men då man sedan kommer till huru stort anslaget behöfver
vara, torde Kongl. Maj:ts förslag tåla vid en reduktion: Kostnadsförslaget
belöper sig pa 10,000 kronor. Landsting och hushållningssällskap
hafva förbundit sig att af de önskade 10,000 kronorna
lemna 3,000. Det skulle således återstå för staten att lemna
de felande 7,000 kr. Då blir frågan: Kan det anses nödvändigt
att bevilja dessa 7,000 kr.? Jag vill i förbigående nämna, att de
kemiska stationer, som redan finnas i vårt land, disponera mycket
mindre belopp, men derom är här icke fråga. Vi kunna således
taga dessa siffror, sådana de äro. och då kan verkligen uppstå den
frågan, huruvida, då det ännu är så ovisst hvad som månde blifva
af denna station, det är skäl att på en gång bevilja ett så högt
anslag, som det här begärda, eller 7,000 kronor. Äfven om man
bifaller statsutskottets förslag skulle denna nya anstalt få större
anslag än någon af syster-anstalterna fått. Det torde icke heller
vara nödigt, att genast i början vid anstalten fästa en person med
en lön på 4,000 kronor, som till medhjelpare skulle hafva en annan
med en lön på 1,500 kronor, och dertill ett reseanslag på 2,000
kronor. Det lär väl icke blifva någon annan utväg än att dertill
taga vetenskapliga docenter och att genast aflöna dessa så högt,
som man föreslagit, torde ej vara klokt. Det är just detta, som
statsutskottet velat framhålla, att, såsofh förhållandet nu är och med
denna temligen ovissa organisation af anstalten, det vore skäl att

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

först se hvart det här. Såvidt vi kunnat se, tinnes det tillfälle Anslag till en
att göra en inskränkning såväl på aflöningarna, hvilka äro upp- kemM-växttagna
till 5,500 kronor som ock på reseanslaget, som beräknats
till 2,000 kronor. Man har således ifrågasatt, att icke höja an- Norrbotten»
slaget till hvad som beräknats, utan hålla det vid ett belopp, som, län.
tillsammans med det af landsting och hushållningssällskap bevil- (Forte.)
jade, eller 3,000 kronor, synes fullt tillräckligt. Kan man få institutionen
att fungera och arbeta sig fram en tid, blir det nog
sedermera tillfälle att återkomma med begäran om större hjelp.

Vi hafva många exempel på, att Riksdagen, i afseende å dessa
stationer, icke varit omöjlig, då det varit fråga om anslag.

Det är på dessa grunder, som jag anhåller om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Berg, Lars: Äfven jag anser mig med några ord böra
bemöta den motivering, som utskottet anfört för den föreslagna
nedprutningen i det nu ifrågavarande anslaget till Norrbottens
växtbiologiska anstalt.

Utskottet har, i likhet med alla myndigheter och vederbörande,
som yttrat sig i frågan, med sällspord enighet erkänt,
att denna anstalt är af ett synnerligt stort behof för öfre Norrland,
men utskottet har låtit förleda sig af sin eljest berömvärda
sparsamhet att dervid pruta af 1 3 af det af regeringen begärda
anslaget. Utskottet anför såsom skäl derför icke någonting annat
än det subjektiva tycket, att »det tyckes» vara nog med det
mindre anslaget af 5,000 kronor och att utskottet »håller före» att
anstaltens verksamhetsområde kunde i någon mån inskränkas.
Emot dessa skäl, som jag för min del vågar anse föga hållbara,
kan dock uppställas de af vetenskapsmän med odisputabel auktoritet
uppgjorda beräkningar, såväl i afseende å organisationen af
anstalten, som äfven i afseende å kostnadsberäkningarna derför.
Dertill kommer, att talrika utländska vetenskapsmän, som lifligt
intressera sig för denna så populära anstalt, som de kalla den, förmanat
och uppmanat oss att icke utrusta anstalten alltför ofullkomligt,
utan se till att endast dugande arbetskrafter af första
klass komma att egna sig åt lösandet af dess uppgift. Det är
således mycket talande skal anförda för att företaget icke allenast
bör komma i gång, utan äfven, såvidt det icke skall från början
helt och hållet misslyckas, att det måste sättas i tillfälle att
kunna arbeta på ett tidsenligt och vetenskapligt sätt. Och detta
kan icke ske med den nedprutning, som utskottet föreslagit, hvilket
hvar och en kan göra klart för sig, om han besinnar att här är
fråga om en förening af en kemisk anstalt med en biologisk. Till
de kemiska anstalterna gifva vi ju 4,000 kronor om året och här
är föreslaget endast 1,000 kronor mera. Vore det möjligt att
åstadkomma eu värdefull växtbiologisk anstalt för 5.000 kronor,
skulle vi väl skynda oss att höja anslaget till de befintliga 7
kemiska stationerna för att sätta i gång 7 växtbiologiska anstalter
i riket — men detta är en orimlighet.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Anslag till er,
kemisk-växtbiologisk
anstalt
inom
Norrbottens
län.

(Forts.)

Den siste ärade talaren och statsutskottsledamoten anförde,
att åtskilliga uttryck i vederbörande myndigheters skrifvelse!''
blifvit väl mycket färglagda, hvarvid han synnerligast citerade
landstingets yttrande. Men man bör väl, synes mig, taga i betraktande
under hvilka förhållanden, af hvilka krafter och med
hvilken hast dessa landstingets anföranden skrifvas och då bör
man med ett visst öfverseende och välvilja läsa deras underdåniga
framställningar och petitioner. Det är icke möjligt för de
landstingsmän, som arbeta i vidsträckta län för lösande af många
genomgripande och stora frågor, att på ett par tre dagar kunna
motivera och formulera sina ord så väl, att icke berättigad anledning
till anmärkning någon gång kan finnas för den, som gerna
vill anmärka. Men dessa ord borde icke vara egnade att hos eu
tänkande läsare — allraminst en så kritisk som statsutskottet —
framkalla någon misstanke om öfverdrift och att allt icke vore
helt bestäldt, utan de böra tvärtom öfvertyga honom om, att i
orten finnes en lefvande tro på denna anstalts nödvändighet och
nytta. Och det finnes verkligen der ett lifligt kändt behof hos
dem, som vid sitt jordbruk arbeta emot is och köld och en karg
natur, att få kraftig hjelp af en anstalt som med vetenskapens alla
hjelpmedel, med oafbrutna och ihärdiga experiment och kemiska
analyser kunde vägleda honom på hans villsamma stråt. Det är
detta, som varit anledningen till dessa kanske väl starka uttryck.

Derjemte ber jag få erinra, att anstalten skulle komma att
tjena en landsdel, som, säga hvad man vill om de kraftiga uttrycken,
likväl är af den beskalfenhet, att man med fog kan påstå,
att der hvilar »slumrande millioner», om blott Sveriges invånare
vilja hemta dem. Der finnes vidare äfven möjlighet för ännu eu
eller annan million svenska inbyggare att få utkomst och uppehälle.
När man under sådana förhållanden söker statens hjelp
för att påskynda odlingen i denna landsdel har man äfven stöd af
de omgifvande grannländernas exempel. Både Norge och Finland
vårda sig vida mer än vi om jordbrukets utveckling i de landsdelar,
som ligga på samma polhöjd som öfre Norrland. Det är
länge sedan vi togo något krafttag för att kolonisera dessa trakter.
Det var Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och drottning Kristina, som
på stormagtstiden vidtogo kraftiga anstalter i den vägen. Dä
gjorde man stora uppoffringar. Man byggde kyrkor och bildade
nya socknar, införde kolonister och dref grufverksamhet — allt
på statens bekostnad. Jag tror, att vi hvilat på dessa lagrar tillräckligt
länge. Det vore nu tid på, att å nyo taga hand om denna
landsdel. Jag försäkrar eder, mina herrar, att jag har följt denna
fråga från dess första begynnelse och jag kan derför säga, att
det är icke från myndigheterna eller från de höga eller de rika.
som detta väckelserop kommer till oss, utan från bönder och
torpare. Denna kolonisationsåtgärd kommer således från befolkningen
sjelf. Det är en bön från de djupa leden som känna sin
svaghet, sin oförmåga att ensamma kunna reda sig i striden om
ödemarkernas uppodling, såvida de icke få ledning af vetenskapen

Oundagen den 21 Februari. 39 NiO 8*

till att trotsa den karga naturen, kultivera sin jord så, att de af- Anslag till en
vinna den bättre och rikare skördar. Det tillkommer eder, mina kemsk-vaxtherrar,
att svara på detta väckelserop och på denna bön. Jag är ,tåu*mom
förvissad om att detta svar blir gynsamt och på den grund vågar Norrbottens
jag yrka bifall till utskottets förslag på det sätt, att anslaget län.
höjes från 5,000 till 6,000 kronor. (Forts.)

Herr B ill ing: Den siste talaren slutade med att uttala sin
förvissning derom att det af honom gjorda yrkandet skall vinna
kammarens bifall. Jag har äfven en föreställning om att så skall
gå med den erfarenhet jag har, att hvad norrländingarne föresätta
sig det går i allmänhet igenom, tack vare deras förunderliga
energi och stora vältalighet. Yi ha nu åter sett frammanade desamma,
som vi under alla riksdagar sett presenterade, nemligen
dessa »slumrande millioner», som ligga i Norrland. Det ligger i
detta uttryck en ganska signifikant afspegling af den norrländska
riksdagspolitiken, om jag så får säga; ty den manövrerar alltid
med två hufvudskål: å ena sidan Norrlands ofantliga rikedomar
med alla dess millioner, hvilka göra att man bör fästa så stort
afseende vid hvad det önskar, och, å andra sidan, att dessa
millioner äro slumrande, det vill säga att Norrland är ett misshandladt
eller åtminstone bortglömdt land. Den siste talaren använde
nu båda dessa skäl och vädjade både med den rikes och den
fattiges anspråk på att det här förordade nu skulle bifallas. Jag
ber att gent emot honom få fästa uppmärksamheten på, att han
äfven nu använde något starka uttryck, då han sade, att under
senare tider icke något gjorts för Norrland, utan att man finge
gå ända till Gustaf Wasa och Gustaf Adolf för att finna kraftigt
intresse för Norrlands väl. Under min korta riksdagstid har förhållandet
varit, att för intet landskap har beviljats eller offrats
mer än för Norrland.

Men det må nu ingen säga något om, att norrlandsrepresentanterna
äro ifriga och vältaliga för sitt förslag. Jag vill dock
fasta uppmärksamheten på, att ingen menniska har opponerat sig
emot att en sådan anstalt som den ifrågasatta må inrättas i Norrland.
Derom ha alla varit ense. Men det är först då det blir

oenighet, när fråga är, huruvida verkligen för denna anstalts

första uppsättande skall kräfvas ett så stort anslag. Och på denna
punkt synes det mig som om de ärade norrländingar, som här
yttrat sig, icke framlagt någon bevisning. Jag vill i förbigående
påpeka, att 5,000 ligger midt emellan 4,000 och 6,000 och att

5,000 kronor är den summa, om hvilken man enade sig i statsutskottet,
då det förelåg förslag dels om 4,000 kronor dels om 6,000

kronor. Vore det nu så som den siste talaren sade, att om man

ansloge 5,000 kronor till denna anstalt, den då skulle komma af
sig vid ingången och misslyckas så, att den sedan ej kunde upprättas
igen, ja, då vore det ej fråga om att icke bifalla de 6,000
kronorna, men vi hafva icke fått bevis på, att en så olycksdiger
följd skulle komma af det lägre anslagets beviljande.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Anslag till en Ett argument, som framhölls af herr Tamm, skall jag be att
kemisk-vaxt- betona, nemligen att de kemiska stationerna hafva blott 4,000
''»tält8inom kronors anslag. För dessa anslås nu 5,000 kronor. Dä säger herr
Norrbottens Berg: »Ja, men här är icke blott en kemisk utan en både kemisk
lön. och växtbiologisk anstalt». Detta är åter ett för starkt uttryck.

(Korts.) Det är icke så, utan det är en växtbiologisk anstalt, som äfven
skall hafva en liten smula kemiskt arbete vid sidan. Landtbruksstyrelsen
säger äfven, att det kemiska arbetet ej blir annat än
att understödja det växt biologiska. Det är icke fråga om att bevilja
anslag till en anstalt, som är både kemisk och växtbiologisk,
utan här är fråga om att bevilja anslag till en växtbiologisk anstalt,
som behöfver något understöd af kemiska insigter, säkerligen
ej större än hvad som linnes hos en hvar som i kemi allagt
vederbörlig examen inom den matematiskt naturvetenskapliga
sektionen vid universitetet. Nu bjudes här åt norrländingarne

1,000 kronor mer än åt de kemiska stationerna, och jag kan icke
förneka, att det synes mig som om norrländingarne borde vara
dermed belåtna och icke säga, att man vill strypa deras förslag
vid ingången. Derom har ej varit fråga, och jag är ganska lifligt
öfvertygad om, att denna anstalt icke strypes i början, icke kommer
af sig vid ingången, om den får dessa 5,000 kronor.

Det är naturligtvis svårt för statsutskottet att i detalj granska
dessa siffror, då för dem ej lins någon motivering, vare sig
för 2,000 kronor till resor eller för 4,000 kronor till lön åt föreståndaren.
Det har ej från myndigheterna framlagts någon motivering
för dessa siffror. Då bör man ej förebrå statsutskottet,
att det ej motiverat sina siffror, utan hållit sig till hvad som
gifves åt öfriga liknande stationer, och ändå tillagt ett plus åt
Norrland. Jag ber att få upplysa den siste talaren derom, att i
statsutskottet hörde jag icke någon menniska som tvekade derom,
att den första posten 2,000 kronor till resor och proftagningar
var ett orimligt för högt anslag. Jag kan icke förstå hvart man
skall resa för 2,000 kronor, hvad man skall göra på dessa resor.
Att resa för 2,000 kronor om året för att hemta frö! Hufvud -saken är ju att undersöka de olika frönas grobarhet och dylikt.
Behöfs det verkligen 2,000 kronor för att resa i det syftet? Vidare
kan jag ej förneka, att de föreslagna lönerna till föreståndaren
och amanuensen visserligen kunna synas önskvärda, ty en hvar
som skall uppsätta en sådan anstalt, som den här ifrågasatta, vet
väl, att det är i högsta grad fördelaktigt att kunna gifva stora
löner, ty derigenom kan man få de bästa personer an stål da. Men
nog får man väl medgifva, att det är väl mycket att i första
taget bevilja eu föreståndare här en lön på 4,000 kronor och ej
nog dermed utan dessutom 50 % af analysafgifterna. Man vet ej
huru stora dessa bli; i framtiden kunna de bli ganska betydliga
eller icke sa alldeles ovigtiga. Dertill kommer, utom 4.000 kronor
i lön och 50 % af analysafgifterna, hans del af dessa respenningar,
ty det är han som skall göra resorna. Och på dessa 2,000 kronor
bli naturligtvis afbränningar, men en hvar som reser på offentlig

Onsdagen den 21 Febrnari.

N:o 8.

bekostnad har alltid någon behållning derpå. Således om vi nu Anslag till en
hafva dessa 4,000 kronor och 50 % af analysafgifterna samt vidare kemisk-växtbehållningen
på resorna, så hemställer jag till herr Berg, om han ^låitfno^''
ej vill upprigtigt medgifva mig, att det är onödigt högt tilltaget. Ty Norrbottens
hvem blir antagligen föreståndare? Jo, en docent i botanik vid univer- län.
sitetet. Och om man bjuder en docent en lön, som är lika stor som (Forts.)
en extra ordinarie professors, synes det mig vara tillräckligt.

Det synes mig som om norrländingarne i detta afseende begärt
något för mycket och kunde vara belåtna med hvad utskottet
föreslagit. Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Boström, Filip: Jag har jemte några andra reservanter
uttalat den mening, att de af statsutskottet föreslagna 5,000 kr.
till den växtbiologiska anstalten borde höjas från 5,000 kr. till

6,000 kr. .lag tror för min del, att den afprutning, som af herrar
Tamm och Billing blifvit föreslagen, verkligen är allt för stor.

Det är visserligen sant, att föreståndarelönen är temligen rikligt
tilltagen, men för det första bör man komma ihåg, att det är
ganska dyra lefnadsomkostnader deruppe och för det andra är det
icke lätt att få en skicklig person, som vill komma söderifrån och
bosätta sig deruppe. Jag tror derför, att det är för mycket att
pruta ned 2,000 kr. till denna anstalt, men att 6,000 kr. är ett
medium, som är rättvist. Lika med de två statsutskottsledamöter,
som här yttrat sig, tror jag dock, att de allt för superlativa uttryck,
som förekomma i utlåtandet, gjort mera skada än gagn.

Ty man måste erkänna, att talet om »de otaliga spörjsmål, som
denna anstalt skulle komma att lösa», är något öfverdrifvet. Jag
har ock för min del tvekat om, huruvida denna anstalt skall komma
att bidraga till att de »nu öde och nakna fjellen ännu en gång
kunde blifva skogbeklädda». Jag tror, att det ligger utanför denna
anstalts verksamhet. Med stöd deraf anser jag, att den motivering
statsutskottet gjort, då det säger, att kostnaderna »torde kunna i
någon mån minskas genom begränsande af anstaltens verksamhet»
är ganska rigtig. Men då jag tror, att de 5,000 kr. ej komma att
bli tillräckliga och då jag vet de svårigheter som uppstå, att, om
brist från början kommer att vidlåda en sådan anstalt, få den fyld
straxt efter sedan anslaget beviljats, tror jag klokheten bjuda att
höja anslaget till 6,000 kr. och yrkar derför bifall till utskottets
förslag med den ändring, att siffran 5.000 ändras till 6.000.

Herr Benedicks: På samma gång som jag lifligt förenar mig
med den siste talaren i hans yrkande, vågar jag fästa uppmärksamheten
derpå att, hvad angår en föregående talares omnämnande,
att norrländingarne skulle begära så mycket, man bör komma ihåg,
att det ej är många år sedan norrländingarnes begäran nekades,
när det gälde eu anstalt i Gefle.

Jag tror, att dessa anstalter äro bland de bästa häfstänger
för att få landtbruket att gå fram. Kasta vi en blick på de talrika
anstalter, som upprättats söder om oss, t. ex. i Berlin, Bremen,

Jf:o 8.

Onsdagen den 21 Februari,

Anslag till en Halle, Darmstadt, Göttingen m. fl., se vi hvad de hafva åstad bioio^sTan-

kommit. Det har varit effekt med deras verksamhet. Här är

"stall*inö! endast fråga om att anlägga er dylik anstalt och den med ganska
Norrbottens sparsamma medel utrustad. Jag anser det då icke vara skal att

län. från början knappa in så, att det blir svårt för anstalten att lefva.

(Forts.) Vi behöfva sådana anstalter och det mer än der. Man bör tänka
sig, huru en af de anstalter, jag för några år sedan hade nöjet
besöka, nemligen i Halle, är utrustad. Förutom enorma byggnader
fans det särskilda inrättningar för att studera betesodling. Öfver

100,000 prof togos årligen på sockerbetor. En särskild anstalt pröfvade
direkt kornet på dess lämplighet till malt. En anstalt fans för
att profva hvetet i afseende på dess lämplighet till bröd. Någon dylik
fins ej här i Sverige. Om vi nu icke anhålla att precis få en sådan
anstalt, höra åtminstone vännerna af vårt landtbruk icke pruta än
på det ena än på det andra anslaget. Nyss var det fråga om sådant.

Jag tror derför, att om ock något rätt kan ligga i det påståendet,
att det var något för högt tilltaget från början, så är
rätta summan 6,000 kr., hvartill jag yrkar bifall.

Herr Alin: Jag vill ej inlåta mig på de stora vyer, som af
en och annan talare blifvit upprullade, utan söka betrakta saken
mera enkelt och såsom den föreligger.

Statsutskottet har erkänt behofvet af en sådan anstalt, som
Kong! Maj:t föreslagit, men ansett att den af Kongl. Maj:t proponerade
summan bör nedsättas från 7,000 till 5,000 kr. Utskottet
har, såvidt jag kan förstå, för denna nedsättning anfört särdeles
sväfvande skäl, och jag tror, att den förebråelse, hvilken af en
ärad talare på vesteråslänsbänken rigtades mot hans motståndare,
att de ej framlagt tillräckliga bevis, med större skäl kan rigtas
mot statsutskottet. Förhållandet är, att det är meningen inrätta
en station af delvis samma beskaffenhet som de, hvilka finnas i
andra delar af landet, för en landsända af den vidsträckthet, att
norr om Hernösand det ej finnes en dylik station, och som är utmärkt
för sina egendomliga klimatologiska och växtfysiologiska
förhållanden samt tillika är i besittning af synnerligen störa naturliga
tillgångar. Om man under sådana förhållanden anser att
denna station bör förses med ett något större anslag än systerstationerna,
så hemställer jag, huruvida detta kan sägas vara
olämpligt eller origtigt. Da man härtill lägger den omständigheten,
att här är fråga om ett anslag för blott ett år, hvilket, för
den händelse det skulle visa sig vara för högt tilltaget, mycket
väl nästa år kan nedsättas, men åter, om det sättes för lågt, blir,
på sätt den ärade talaren på södermanlandsbänken yttrade, mycket
svårt att åter få höjdt, finner jag för min del de skal vara afgörande,
hvilka tala för bifall till reservanternas förslag, hvartill
jag nu har äran yrka bifall.

Herr Tamm, Hugo: Jag vill blott fästa uppmärksamheten
på att här ej är fråga om ett anslag för ett år, ty det lär väl

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

icke vara antagligt, att landstingen och hushållningssällskapen Anslag till en
skola bygga och ordna för 5,000 kr. och göra det för ett år, utan ^^k-vaxtvi
måste beräkna, att det är ett anslag, som står qvar, fast det gtålt\nom
har formen af att stå på extra stat. Norrbottens

lån.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal- (Forts )
mannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas oförändrad, dels ock, af
herr Bergman, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att beloppet 5,000 kronor höjdes till 6,000 kronor.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 29 punkten
af sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring,
att beloppet 5,000 kronor höjes till 6,000 kronor.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej —- 61.

30 och 31 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

32 punkten. Understöd åt

svenska moss Herr

Beuedicks: Mosskulturföreningens framställning till kuiturforenmKongl.
Maj:t om anslagets höjning från 10,000 till 15,000 kr. har 9m''
i år lyckligtvis mötts med bättre framgång än förut. Efter hörande
och tillstyrkan från landsliöfdingeembetet i Jönköpings län och
landtbruksstyrelsen har Kongl. Maj:t bifallit den gjorda framställningen
och inkommit till Riksdagen med anhållan om anslagsbeloppets
höjande till 15,000 kr. De senaste båda åren har så
icke varit händelsen. I fjol hade statsutskottet i sitt yttrande
förklarat, att det ansåge tidpunkten ej ännu vara inne för beviljande
af det högre anslaget. I år har det ej ansett behöfligt —

Ji:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Understöd åt
svenska mösskulturföreningen.

(Forts.)

af hvad orsak vet jag icke — att anföra ett enda skäl, utan har
helt enkelt blott sagt sig ej vilja gifva mera än 10,000 kr.

Då jag icke har några skäl att opponera mig emot, inskränker
jag mig derför till att helt enkelt yrka afslag på utskottets framställning
och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition.

Herr Tamm, Hugo: Som herrarne torde erinra sig bär detta
anslag utgått under åren 1890 och 1891 med 5,000 samt under
samma år för tidskrift 1,000 kr., derefter höjdes det till 10,000
kr., vid hvilket belopp det stannat, utom att det år 1891 för ett
tillfälligt behof — utställning i Göteborg — dessutom beviljades

4,000 kr. Således har den regel som hittills följts varit att lemna
visst fast anslag och för tillfälliga behof extra tillskott.

Nu kommer framställning från Kongl. Maj:t om anslagets
höjande till 15,000 kr. Eu gång under sådan form beviljadt måste
detta betraktas och blir ett ordinarie anslag i realitet. Mig synes
att, när man slår fast beslutet om 15,000 kr., skall det vara grundadt
på den beräkning, att det kommer framdeles att utgå med
det beloppet, 15,000 kr., om det nu beviljas. Då gäller det att
göra sig sjelf den frågan: hvarpå grundar sig nu denna framställning
om 15,000 kr.? do, såvidt man kan se af framlagda
handlingar, grundar höjningen från 10,000 till 15,000 sig på ett
alldeles tillfälligt behof, det gäller nemligen att betala en skuld,
hvilken uppgår till 5,000 kr. Man finner sålunda, att här är fråga
om ett rent tillfälligt behof, och att detta skulle vara den grund,
hvarpå Riksdagen skulle fatta sitt beslut. Det borde, synes mig,
vara en regel att noga fasthålla, att nemligen icke för ett tillfälligt
behof fastslå en stat, som man alltför väl vet att den derigenom
blir fastslagen. Detta har varit den formella grund, på
hvilken jag och de med mig lika tänkande inom utskottet satt oss
emot den begärda höjningen. Nu kommer det naturligtvis att i
detta fall åberopas att i fjol afslogs det, då det kom på enskild
väg, men nu har deremot detta förslag framkommit på Kongl.
Maj:ts framställning. Ja visserligen, men jag ber att få säga, att
just i denna punkt är Kongl. Maj:ts motivering så svag som möjligt.
Den lyaer: »Då jag håller före, att det tor denna verksamhets
jemna fortgång under 1895 af föreningen beräknade anslagsbeloppet
måhända icke utan intrång i arbetena kan nedsättas.»

Det är hufvudsakligen af dessa två skäl som vi inom utskottet
förenade oss om att föreslå det mindre beloppet, 10,000 kr.,
hvilket förut varit tillerkändt denna förening. .lag kan ej undertrycka
den tanken att herrarne torde tycka att statsutskottet i
detta som i många andra afseenden kanske väl mycket sätter ned
anslagen. Men jag måste, för min del åtminstone, bekänna att så,
som budgeten ställer sig och dagligen visar sig för ögonen, är det
verkligen ett behof att noga ingå i pröfning om anslagens nödvändighet.
Alltid finnas sådana som äro så påträngande, att de
ej låta sig afvisas, men att gifva hit och dit kan jag ej finna vara
ngtigt, utan håller jag före, att vi böra iakttaga .sparsamhet der

Onsdagen den 21 Februari.

N:e 8.

det kan ske och ej förglömma den gamla regeln att af örena bildas Understöd åt
kronan. svenska mossig
ag anhåller om bifall till utskottets förslag. “ g?*em”

Herr Boström, Filip: Då statsutskottet föregående år afslog
den då väckta motionen om ökande af detta anslag anfördes såsom
skäl, att man ej ville gå ifrån den princip, att dylika anslag ej
borde beviljas förr än de blifvit af Kongl. Maj:t pröfvade. Nu bar
en dylik pröfning egt rum och Kongl. Maj:t har funnit lämpligt
att framlägga förslag i ämnet. Jag ber att i motsats mot herr
Tamm få säga, att bär ej är fråga om något tillfälligt behof, utan
att, med hänsyn till den utveckling, som mosskulturföreningen pa
senare tiden tagit, detta anslag är erforderligt för föreningens
framtida bestånd.

Jag bar en gång förut blifvit af herr Nyström tillrättavisad
för att jag uttalat en interiör från statsutskottet och äfven med
risk att den skall repeteras får jag nämna, att då denna fråga
behandlades på afdelningen voro alla dess ledamöter, äfven de från
Andra Kammaren, som äro stora sparsamhetsvänner, på det klara
med att i år borde detta anslag beviljas. Sedan en af Andra
Kammarens representanter inom afdelningen talat för afslag, så
gingo dessa öfver, men att äfven i Andra Kammaren en stor strömning
linnes för det högre anslaget äfven hos dem, hvilka förut
motsatt sig detsamma, det skall jag bedja att få konstatera.

Då jag är öfvertygad om att de skäl, som här framlagts,
komma att blifva afgörande, ber jag att få yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Wennerberg: Jag skall icke besvära kammaren med
att framlägga min åsigt om vigten af att låta mosskulturföreningens
arbeten alltmera gå framåt. Jag skulle kunna göra det med allt
skäl derför att jag har den glädjen att, på grund af ett tidigare
kammarens beslut, kunna med visshet tänka mig, att''Första Kammaren
i denna angelägenhet kommer att dela min åsigt. Jag
skall derför inskränka mig till att göra en liten historik och sedan
öfverlemna frågans afgörande åt kammaren.

För två år sedan var kammaren med om att höja det då ringa
anslaget. Förra året begärdes en förhöjning af det af Kongl. Maj:t
begärda anslaget, 10,000 kronor, till 15,000 kronor, och, ehuru på
enskild motion, gick det igenom i denna kammare utan votering.
År det väl då troligt, att ett är efteråt samma Första Kammare,
sedan nu mosskulturföreningens vänner tillika fått med sig Kongl.
Maj:ts framställning om behofvet af att låta denna institution
kraftigare verka såsom åsyftande ett högvigtigt ändamål, är det
väl då troligt, säger jag, att kammaren nu skulle draga sig tillbaka
från den åsigt, som den hyst året förut och så märkligt
ådagalagt, att den då utan votering biföll motionen? Jag tror
det ej och skall ej heller längre besvära kammaren.

.lag yrkar bifall till det högre anslaget.

N:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kong! Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle
bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

33—37 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

38 punkten.

Anslag till Herr Lundström: Såsom synes har statsutskottet visserligen
bergsskolorna^ äfven i år tillstyrkt det vanliga anslaget till bergsskolorna i
* ’ Falun. °C Eilipstad och Falun, men tillika föreslagit, att Riksdagen skulle vid
anmälan om detta beslut anhålla, »att Kong! Maj:t, efter det brjikssocietetens
fullmägtige i jernkontoret blifvit hörda i fråga om förändrad
organisation af berörda skolor, täcktes till Riksdagen inkomma
med det förslag i ämnet, hvartill förhållandena må föranleda.»

Af motiveringen synes denna fråga om förändrad organisation
af skolorna egentligen afse en möjlig sammanslagning af båda
skolorna, hvarigenom en väsentlig besparing anses kunna vinnas.
De skäl utskottet härför andragit äro dels det ringa antalet elever,
som åtnjutit undervisning i dessa skolor, nemligen, enligt utskottets
uppgift, för de tio sista åren uti medeltal 12, i i Filipstad och 12,9
i Falun, dels ock den utveckling, som kommunikationerna i de
trakter, der skolorna äro belägna, hunnit på senare tider.

I afseende på antalet elever kan detta visserligen anses ringa,
om man gör jemförelse med elevantalet vid våra elementarläroverk,
de tekniska läroverken och åtskilliga andra skolor, men om man
tager i betraktande de säregna förhållanden, under hvilka dessa
två skolor arbeta, torde dessa siffror ej vara så alldeles obetydliga.

Jag har här fått uppgifter från föreståndarne vid de båda
skolorna angående antalet elever, hvilka der fått undervisning.
Under de 64 år, som bergsskolan i Filipstad varit i verksamhet,
hafva der undervisats 815 lärjungar, eller 12,8 per år, alltså i
medeltal högst obetydligt öfver medelsiffran för åren 1883—1893.
I Falun hafva under de 22 år denna skola varit verksam summan
af lärjungar utgjort 322 eller 14,2 per år, en visserligen något
större siffra än medeltalet under de tio sistförflutna åren, men man
får härvid betänka, att dessa 22 år jemväl omfatta de högst egendomliga
åren på 1870-talet, då fullständiga undantagsförhållanden
voro rådande inom ierntillverkningen och elevantalet högst betydligt
öfversteg medeltalet.

När detta anslag beviljades år 1873, hade antalet elever för
de nästförutgångna 10 åren utgjort i Filipstad uti medeltal 10,4.
Under de tio senaste åren har det, somnämnts, varit 12,i — alltså

, Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

högre nu, än då anslaget beviljades. I Falun är förhållandet binge- Anslag till
fär enahanda, d. v. s. att medelantalet elever under de senaste tio
åren varit nära nog detsamma som under de två år, skolan före'' 1 oc
år 1873 var i verksamhet. Det förefaller mig således, som om (Forts)

man icke med anledning af det ringa elevantalet, som för närvarande
är fullt sa stort, om ej större än dä anslaget beviljades
första gången, skulle nu kunna ifrågasätta en sammanslagning af
båda skolorna. Yar anslaget behöfligt, då det första gången beviljades,
synes det således för närvarande vara lika behöfligt.

Vidare anföres, att kommunikationerna mellan ifrågavarande
två orter äro mycket bättre nu än 1873. Ja, att så är förhållandet
medgifves gerna. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att
den hufvudkommunikation, som för närvarande finnes mellan dessa
orter redan år 1873 var bestämd att komma till stånd, om ock den
då ännu icke var färdig, och vidare att såväl innan denna kommunikation
anlades som sedermera eleverna, åtminstone i öfre afdelningen
af de två skolorna, ingalunda härstammat blott från det
ena eller det andra länet utan varit från alla delar af landet. Med
afseende å nedre afdelningen är förhållandet ett annat. Eleverna
i denna hafva mestadels kommit från närmast kringliggande trakt.

De hafva svårt att uppehålla sig, om de icke oupphörligt få understöd
hemifrån i matvaror och annat, om söndagarne kunnat gå
hem och fä hjelp på annat dylikt sätt. Utskottet har anmärkt
det ringa elevantalet särskildt i denna lägre afdelning. Ja, sant
är, att antalet elever der icke varit särdeles stort, men om båda
skolorna sammansloges, skulle antalet utan tvifvel blifva ännu
mindre.

Egentliga skälet för sammanslagningen synes vara att derigenom
en afsevärd besparing skulle åstadkommas. För min del
vågar jag betvifla, att någon särdeles stor besparing härigenom
skall kunna vinnas. Bergsskolebyggnaden i Filipstad nybyggdes
1869—1870, sedan den förra byggnaden år 1868 blifvit genom
vådeld förstörd, för dels brandskadeersättningsbeloppet, dels ock
sammanskott från traktens bruks- och grufegare. Man beräknade
medeltalet af eleverna under de föregående åren och ordnade skolan
derefter. Tolf ordentliga platser inrättades, dock så att skolan i
nödfall skulle kunna inrymma sexton. Nämnda antal har visserligen
under 1870-talet öfverskridits, men till föga fromma för
undervisningen. — Bergsskolans i Falun lokal känner jag icke så
fullständigt, men har anledning antaga, att den icke kan rymma
dubbelt så stort antal elever, som för närvarande der åtnjuter
undervisning. I händelse skolorna skola sammanslås, erfordras
.således en tillbyggnad till den ena eller andra skolbyggnaden,
såvida nemligen antalet elever antages uppgå till ungefärligen
samma antal som nu i båda skolorna tillsammans.

Vidare får man icke tänka sig, att det nuvarande antalet
lärare skulle på något vis kunna bestrida undervisningen af det
ökade antal elever, som blefve en följd af skolornas förening. Det
är icke samma förhållande vid ifrågavarande skolor som vid våra

Ji:o 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Anslag till elementarläroverk. Vi skola erinra oss, att eleverna inkomma i
iFUipita^ock ^essa skolor med ganska små och understundom inga förkunskaper,
Falun. aV de hafva föga läsvana, att kursen är blott ett år och att

(Forts.) eleverna under detta år skola bibringas kunskaper i kemi, mekanik,
ritning och bergsvetenskap, äfvensom att de skola få tillfälle till
praktiska öfningar. Detta gör att hufvudlärarne äro, under den
tid de undervisa, så upptagna, att de icke kunna med fördel undervisa
flere, isynnerhet om man fordrar, att undervisningen skall
hafva ett godt resultat och att eleverna verkligen skola kunna
praktiskt använda sina kunskaper, sedan de lemnat skolan. Äfven
i det fallet tror jag således icke, att någon älskvärd besparing kan
uppkomma.

Den praktiska undervisningen i tackj ernstillverkning meddelas
i Filipstad för närvarande i en experimenthytta, som blifvit på jernkontorets
bekostnad uppförd omkring en qvarts mil utom staden.
Den praktiska undervisningen i jern- och ståltillverkning eger
rum vid något af de kringliggande bruken, hvilkas verkstäder af
brukens egare hittills blifvit välvilligt och utan ersättning upplåtna
för nämnda ändamål. Och jag tviflar på att detta kan
fortfara, i händelse elevernas antal blifver alltför stort.

Genom en sammanslagning af skolorna uppkommer naturligtvis
minskadt tillfälle för personer, som egna sig åt bergshandteringen,
att erhålla undervisning. Och som jag redan nämnt, komma otvifvelaktigt
eleverna i den lägre afdelningen att fä mycket svårare att
besöka skolan än för närvarande. Hvad eleverna i den högre afdelningen
beträffar, vågar jag icke säga något bestämdt, men tror
dock att, om tillfälle till undervisning förminskas, elevantalet äfven
i denna afdelning blifver mindre. Jag har en erfarenhet att åberopa,
som tyckes antyda detta. När år 1867 jernkontoret beviljade
anslag till bergsskolan i Falun, var elevantalet i Filipstads bergsskola
under de fem närmast föregående åren i medeltal 11,9, hvilket
antal, när Falu bergsskola år 1871 öppnades, icke minskades utan
tvärtom ökades, under det att samtidigt ett ungefär lika eller
större antal elever infann sig i Falu skola. Det visade sig, att ett
större antal fick undervisning genom den nytillkomna bergsskolan,
och att således ökadt tillfälle till undervisning medförde äfven
ökadt antal elever, hvilket naturligtvis är till fördel för bergs.
handteringen.

Af det sagda torde framgå, att elevantalet nu är fullt sä
stort eller till och med större än da anslaget beviljades och att
de besparingar, som genom skolornas sammanslagning skulle uppstå,
icke blifva särdeles afsevärda. Under sådana förhållanden och då
jag tillika anser, att en täflan mellan två likstälda skolor alltid
för deras verksamhet är af särdeles stort gagn, och dertill ock
kommer, dels att dessa skolor knappast få betraktas endast såsom
undervisningsanstalter, utan äfven äro ett slags kemiskt-tekniska
stationer för bergsbruket, der kemiska analyser och undersökningar
af råämnen och bergsprodukter frän kringliggande trakter kunna
verkställas, der upplysningar och råd i bergstekniska ämnen kunna

Onsdagen den 21 Februari.

N:o 8.

erhållas, och der äfven samlingar af ortens råämnen och produkter Anslag till
i afseende å bergshandteringen finnas ordnade och således kunna bergsskolorna
studeras och undersökas af dem, hvilka deraf vilja taga del, och'' '' ''/alun °C
således kunna i viss mån likställas med de kemiska stationer, som (Forts. j
äro inrättade för jordbruket, dels ock att bruken och grufvorna i
de orter, der dessa skolor äro belägna, hafva gjort icke obetydliga
uppoffringar för deras åstadkommande, synes det mig icke vara
särdeles lämpligt att indraga den ena eller andra af dessa skolor
och derigenom minska tillfällena till bergsundervisning, isynnerhet
under nuvarande tid, då bergshandteringen är så nedtryckt och
har att kämpa med svårigheter större kanhända än någonsin förut.

De anslag, som för närvarande från statsverket utgå till bergsundervisningens
befrämjande äro äfven sannerligen icke särdeles
betydliga i jemförelse med de anslag, som utgå till jordbruket och
slöjderna.

Jag har velat anföra dessa betänkligheter mot skolornas sammanslagning;
men då statsutskottet endast föreslår en utredning
och tillika begär, att fullmägtige i jernkontor et skola höras öfver
denna utredning, tager jag för gifvet, att utredningen skall blifva
sådan, att resultatet kommer att lända till bergshandteringens
fromma. På grund häraf anser jag mig icke för närvarande höra
göra något yrkande.

Herr Kerfstedt: Då den föregående talaren icke gjort något
yrkande, kunde jag inskränka mig till ett kort omnämnande af
hvad som varit motivet till att statsutskottet hemstält om ifrågavarande
utredning. Statsutskottet har naturligen icke haft någon
positiv mening i fråga om lämpligheten af denna sammanslagning,
utan den har helt enkelt kommit på tal derigenom, att för några
år sedan sattes i fråga att sammanslå bergsskolan i Filipstad med
tekniska skolan i Örebro. Det har synts utskottet vara skäl uti
att väcka sammanslagningsfrågan till lif nu, sedan de två bergsskolorna
i Falun och Filipstad blifvit sammanbundna med en jernväg.
Det är den ena sidan af saken.

Den andra är, hvad äfven föregående talare anmärkte, att det
tyckes, som om skolorna skulle, såsom varande likartade skolor,
kunna sammanföras på ett ställe, när icke elevantalet under en
följd af ar varit större än tolf på den högre afdelningen och tre
å fyra på den lägre i hvardera skolan. Skulle de kunna sammanföras,
hvilket ju med de förbindelser, som numera ega rum mellan
dessa bergslag, synes för den oinvigde kunna ske lätt nog, skulle
derigenom eu påtaglig besparing kunna vinnas. Men det kan ju
hända, att bergshandteringen skulle lida så mycket derpå, att det
ej låter sig göra; i allt fall blir det dock nödvändigt att få en
sådan utredning, att de icke invigde blifva öfvertygade om lämpligheten
af att de båda skolorna fortgå på sätt, som hittills skett.

Hvad beträffar den föregående talarens yttrande om, att dessa
skolor äro ett slags kemiska stationer för bergshandteringen, så
är det väl icke något hinder för att kemiska analyser kunna verk Första

Kammarens Prat. 1894. N:o 8. 4

Nso 8.

Onsdagen den 21 Februari.

Anslag till
bergsskolorna
i Filipstad och
Falun.
(Forts.)

ställas på en plats lika väl som på två. Jag förmodar, att den
omständigheten icke inverkar på analyserna; och med de utvecklade
kommunikationer vi nu fått i bergslagen, kan man på några
timmar utan olägenhet skicka in malmprofver till hvilken plats
än skolan förlägges.

Talaren nämnde äfven, att han betviflade, att det skulle blifva
billigare, om dessa båda skolor sammansloges till en; ja, derom
kunna åsigterna vara delade, men nog gäller det ändå såsom allmän
regel, att en institution, som är delad på flere håll, blir
dyrare, än om den är sammanförd på ett ställe.

Det är emellertid hufvudsyftet att få en utredning, och det
har den föregående talaren icke heller afstyrkt; jag vill blott
tillägga, att jag anser den ändamålsenlig, och deri har utskottet
så godt som enhälligt instämt. Dessutom tror jag, att det länder
brukssocieteten till båtnad att en sådan utredning nu sker. Jag
tror, att bergshandteringen icke skall blifva lidande derpå. De
funktionärer inom bergshandteringen, som dessa skolor äro afsedda
att utbilda, såsom gruffogdar, bruksbokhållare m. fl., hafva för
öfrigt icke så lätt att få anställning numera, sedan det ena bruket
efter det andra nedlägges och dess egare slå sig på skogshandtering,
hvadan en inskränkning, ifrån den synpunkten sedd, skulle
möjligtvis icke skada. Huru man än betraktar saken, tror jag
således, att statsutskottet förslag är lämpligt, och får jag derför
yrka bifall till detsamma.

Herr Lundström: Jag har begärt ordet endast med anledning
af den siste ärade talarens yttrande derom, att de från skolorna
utgångna eleverna skulle hafva särdeles svårt att få plats
numera. Jag vill meddela, att eleverna från den skola, jag närmast
känner till, under de sista åren haft ringa svårighet att få
anställning. Det har funnits tider, då så varit förhållandet, men
numera går det temligen lätt för dem att få plats; de hafva varit
rätt mycket eftersökta.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

39 och 40 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt an- 41 punkten.

skaffning till

U"kontor°''afS~ Herr C eder b er g: Då utskottet har varit fullkomligt enhälköpTor
af ligt i att afstyrka de af mig, herr Wiklund m. fl. väckta motioner, är
visso skiftes- det gifvet, att jag icke har särdeles stor förhoppning att få här i
handlingar, kammaren ändradt det beslut, som utskottet velat föreslå kammaren
att fatta. Jag får dock erinra om, att här föreligger snarast
en skuld, som staten har till de enskilde. I motionen, såväl som

Onsdagen den 21 Februari. 51 lf:0 8.

i utskottets utlåtande, torde herrarne finna, att saken rör laga ifrågasatt av
skifteskartor ock beskrifningar, d. v. s. laga skifteshandlingar, som
förstördes vid den stora eldsvådan i Umeå stad. Dessa handlingar 0"kontor''a/*
bekostas uteslutande af enskilde, d. v. s. af delegarne i skiftet, kopior af
Dessa få ej behålla koncepthandlingarne, utan de skola insändas rusa skiftestill
provinskontoret, här således för vesterbottens län till provins- hnndhnnarkontoret
i Umeå, der staten förbehållit sig att vårda dessa band- (Forts.)
lingar. När nu handlingar^ brunnit, och det ifrågasättes, att de
skola ersättas, något som är möjligt derigenom, att kopior af handlingarna
förvaras i generallandtmäterikontoret bär i Stockholm, då
svarar man helt enkelt: vi hafva icke råd. Jag tror, att det är
ett mindre rigtigt svar på en sådan begäran. För öfrigt vill jag
erinra, att staten, eller åtminstone Kongl. Maj:t, en gång har tillmötesgått
en ungefär liknande framställning. Den rörde visserligen
icke skifteshandlingar, den rörde inteckningsprotokoll, som
förstörts samma dag, som eldsvådan egde rum i Umeå, nemligen
vid eldsvådan i Sundsvall. Dessa protokoll kopierades på statens
bekostnad och återstäldes till den domsaga, ler hvilken de hade
brunnit. Det är ungefär samma förhållande här, och jag kan icke
inse, hvarför, då statens ersättningsskyldighet så att säga är erkänd
i ena fallet, den icke skall erkännas också i det andra.

Nu säger utskottet, att det är så mycket värre derför, att
skifteshandlingar fattas äfven för ett par andra län, nemligen
Karlstads och Elfsborgs län. Jag kan för min del icke se, att
det betyder något alls. Har staten större skulder, än jag för
ögonblicket ansåg mig böra föreslå att ersätta, så hindrar det väl
icke, att bifalla det förslag, som föreligger. Jag medgifver, att
det blir något dyrt, men man får icke se på kostnaden, utan på
den verkliga innebörden af frågan i och för sig sjelf.

Med anledning af hvad jag yttrat är det gifvet, att jag icke
kunnat anse mig vara nöjd med utskottets förslag, men då jag icke
hyser det ringaste hopp om framgång åt motionen, vill jag icke
göra något yrkande, dock under förhoppning, att frågan kan tagas
upp under en eller annan form och då få en annan utgång, än den
nu får.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets i föreliggande
punkt gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 17 och 20 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 21, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.

1 — 3 punliterna.

Lades till handlingarna.

»so 8.

Onsdagen den 21 Februari.

4 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.
5—8 punkterna.

Lades till handlingarna.

9 punkten.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 17 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af Kongl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
dels till nya byggnader vid statens jernvägstrafik, dels ock till
rörlig materiel vid statens jernvägar, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Herr talmannen hemstälde, att, som de på föredragningslistan
upptagna statsutskotts-utlåtandena nu blifvit af kammaren slutbehandlade
och intet nytt utskottsbetänkande denna dag inkommit,
kammaren ville tillåta, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,3 2 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1894. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.