RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

(894. Första Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 14 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Äbelin anmälde, att lian infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Företogs val af en ledamot i bankoutskottet efter aflidne herr
Ericsson; och befans, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedd

herr Ekdahl.................................................................. med 60 röster.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 2.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 7 och 9 i denna månad bordlagda memorial n:o 1,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.

Det från riksdagen år 1891 hvilande förslaget om''ändring af
§ 25 riksdagsordningen.

Antogs.

Första Kammarens Prot. 1894. N.o 6.

N:o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.

Onsdagen den 14 Februari.

Bet från lagtima riksdagen år 1892 hvilande förslaget om ändring
af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen.

Friherre Klinckow8tröm: Jag har, när denna fråga sista gån-.
gen förevar inför Riksdagen, det vill säga under 1892 års riksdag, i
denna kammare så utförligt anfört, hvad jag hade att anmärka mot
det förslag, som nu föreligger — oförändradt såsom ju gifvet är _—
till slutligt afgörande, att jag icke behöfver återkalla allt, hvad jag
då hade att anföra. Det är emellertid några anmärkningar jag har
att göra och hvilka jag ber, att kammaren måtte hafva godheten att
åhöra.

Främst synes mig vara att anmärka, att konstitutionsutskottet
icke gittat låta dessa så vigtiga förslag föregås af någon slags statistisk
utredning, som visat, huru de nya förhållandena skulle taga sig
ut i jemförelse med de nu existerande. Det är visserligen sant, att
Kongl. Maj:ts proposition och, efter hvad jag vill minnas, äfven
konstitutionsutskottets förslag vid 1892 års riksdag innehöllo en utredning;
men, mine herrar, sedan dess hafva två års partiella val
öfvergått denna kammare, och hela Andra Kammaren nyvalts. Att
dessa nyvalda herrar icke hafva 1892 års riksdagshandlingar, är ju
lätt att förstå och jag tror, att en utredning, som visat, huru de nya
förslagen skulle komma att verka, varit mycket af nöden.

Hvad nu först och främst sjelfva frågan beträffar, så förekommer
här ett ganska allvarligt spörsmål, som närmast rör denna kammare
och som, då det nuvarande antalet ledamöter i båda kamrarne skall
fixeras för en lång framtid — i fall detta förslaget vinner gehör och
bifall i båda kamrarne — måste anses innebära en underlåtenhet af
konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet kan icke gerna försvara
sig med att den fråga, till hvilken jag nu kommer, icke innehålles i
det kongl. förslaget. Konstitutionsutskottet har den sällsynta förmånen
framför de flesta utskott i Riksdagen att kunna företaga och
föreslå de förändringar i grundlagarne, som utskottet finner högst
nödiga och nyttiga och möjliga att verkställa. Och om någonsin det
är nödvändigt att åstadkomma jemvigt mellan båda kamrarne och
sålunda göra 1 § riksdagsordningen till en sanning, då den säger, att
Första och Andra Kammaren skola i alla frågor hafva lika behörighet
och myndighet, så är det väl vid detta tillfälle. Det är ingen
af kammarens ledamöter obekant, att enligt 65 § riksdagsordningen
frågor, som röra statsutgifter eller bevillning eller riksbankens eller
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, skola slitas, der kamrarne
stanna i stridiga beslut, genom gemensam votering. Vi känna alla,
att kamrarnes ledamöter vid denna riksdag utgöra, i den första 148
och i den andra 228. Således har Andra Kammaren en öfverlägsenhet
i alla dessa frågor, som skola afgöras genom gemensam votering,
af 80 röster. Jag kan icke kalla detta, att båda kamrarne hafva i
alla frågor lika behörighet och myndighet. Dervid synes det .mig,
att, utan att rubba denna Första Kammarens underlägsenhet i antalet
ledamöter i jemförelse med Andra Kammaren, konstitutionsutskottet
mycket väl hade kunnat föreslå en ändring. Huru utgången
blifvit, det rår utskottet icke för, men utskottet hade haft till pligt

N:o e.

Onsdagen den 14 Februari.

att föieslå hvad döt ansett rätt vara. Ett förslag var, att vid gemensam
votering båda kamrarne utsåge ett visst, fika stort antal ledamöter,
som sedan sammanträdde såsom förstärkt utskott, likasom i
gamla tider, och sålunda jemvigten och likheten mellan båda kamrarne
återstäldes. Jag har visserligen icke att beklaga mig öfver
Jnt-^ nuvaiande oefterrättlighetstillståndet, ty jag tillhör och kommer
alltid att tillhöra den så kallade majoriteten vid de gemensamma
omröstningarna, och denna kammare vet nogsamt, att denna majoritet
ofta slagit kammaren. Jag anser att grundlagen bör skipa rättvisa
mellan alla partier, och fastän jag har haft fördel af ifrågavarande
förhållande, så finner jag att deri kräfves en förändring. Konstitutionsutskottet
hade nu kunnat åstadkomma en sådan förändring och hade
enligt grundlagen haft till sin pligt att göra det.

Hvad beträffar sjelfva förslaget, så har jag icke mycket att tilllägga
till det, som jag yttrade vid 1892 års riksdag derom. Jag
finner det orättvist, att landtkommunerna skola stå tillbaka i sina
högsta medborgerliga rättigheter i jemförelse med städerna. Jag
finner att, enligt de nuvarande förhållandena, det finnes städer, som
hafva tre ä fyra gånger större rösträtt, beräknadt efter invånareantalet,
vid val till Andra Kammaren än landtkommunerna. Men
icke nog härmed. De mindre städer, som sammanförts i grupper
enligt grundlagens föreskrifter kunna hafva ända till sex h. sju gånger
större rösträtt vid val till Andra Kammaren, jemförda med landtkommunerna.
Detta är ett skriande missförhållande. Hvar och en,
hvilken känner tillkomsten af den nuvarande riksdagsordningen af
1866, vet på. hvad grund denna blifvit ordnad. Häri tarfvas likväl
nu en förändring. Enligt nuvarande förhållanden skall, såsom herrarne
veta, hvarje domsaga välja en riksdagsman, och ända till dess befolkningen
öfverstiger 40,000, får domsagan icke välja mer än en riksdagsman.
Deremot hafva städerna en vida större valrätt, och häri ligger
enligt mitt förmenande en orättvisa. Det nu föreliggande förslaget
söker afhjelpa denna oefterrättlighet, men har dervid delvis med
mycket svag och varsam hand gått till väga. Förslaget föreskrifver
nemligen, att domsaga på landet får välja i medeltal en riksdagsman
på 25,933 invånare enligt 1891 års folkräkning, den sista som varit
för mig tillgänglig, hvaremot städerna skulle hafva rättighet att, med
beräkning af städernas hela folkmängd år 1891 till 912,665 personer,
välja en ledamot i Andra Kammaren på 11,408 invånare. Redan efter
detta förslag skulle således städerna hafva rättighet att välja två och
en half gånger så många ledamöter i Andra Kammaren som landtkommunerna
med afseende å invånareantalet. Man anför nu, att det
är ganska lätt begripligt att städerna skola hafva större rättigheter
vid val till Andra Kammaren än landtkommunerna, emedan, säger man,
i städerna samlas den högsta intelligensen, den största politiska erfarenheten,
den största rikedomen och det största oberoendet inom vissa
klasser i jemförelse med hvad förhållandet är inom landtkommunerna.
Ja, det är måhända sant med afseende på hufvudstaden och fem å sex
af öfriga städer i landet, men, hvad det större antalet städer beträffar,
jag påstå, att det icke är förhållandet. Och om vi äfven taga
hufvudstaden till utgångspunkt för denna så kallade rättighet, så finner

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

N:o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

4 Onsdagen den 14 Februari.

jag det vara mer än orättvist, ty, oberäknadt den sanning, som ligger
deri att der samlas den största intelligensen, den största politiska
skickligheten och erfarenheten och den största förmögenheten, inom
de klasser, som bebo hufvudstaden, så äro dessa klasser ett försvinnande
fåtal mot hufvudstadens öfriga invånare. Det är, om jag så
må säga, en grädde, som simmar på ett underlag af den mest tvifvelaktiga
beskaffenhet. Vi veta litet hvar, och de dagliga tidningarna
bära vittne derom, huru mycken fattigdom, uselhet och revolutionsanda
detta underlag innesluter i jemförelse med hvad fallet är i
landtkommunerna, Landtkommunerna hafva en bättre moralisk befolkning
i genomsnitt, i helhet betraktadt, än hufvudstaden och de
öfriga större städerna i vårt land. Detta är ett faktum, som jag, om
så påfordras, vill bevisa. Och dessa klasser, som lefva på andras
bekostnad, på kommunens bekostnad, och söka uppvigla folket och
ställa till emeuter och strejker, de trifvas bättre ju större städerna
äro. Så är äfven förhållandet med vår hufvudstad. Jag finner således
icke, att städerna hafva rättighet att brösta sig öfver sin större
intelligens, erfarenhet och rikedom. Rättvist vore, att städerna vid
val till Andra Kammaren blefve fullt likstälda med landtkommunerna.

Det kan hända — och jag fruktar derför — att, när denna fråga
om fjorton dagar förekommer i Andra Kammaren, flertalet der genom
sina så kallade ledare, som jag vill kalla för missledare, kommer att
votera afslag å förslaget. Detta skulle jag djupt beklaga, icke minst
för städernas egen skull, ty jag är öfvertygad, att detta förslag icke
kan försvinna från dagordningen förr än frågan lösts. Denna kommer
tillbaka, och hvem vet om förslaget då icke blir vida hårdare för
städerna än det nu föreliggande, i hvilket, såsom jag redan halt äran
säga, städerna blifvit behandlade med alltför len och öfverseende
hand i förhållande till landtkommunerna. Det kan nog hända, att
enligt ett nytt förslag städerna få det svårare än enligt detta. Men
äfven ett sådant skulle jag gerna underskrifva.

Jag vill icke förlänga diskussionen och derigenom trötta kammaren.
När denna fråga här förevar sista gången, den 28 mars 1892,
biföll kammaren densamma, ehuru det visserligen var en ganska
kompakt och respektabel minoritet, som yrkade afslag. Frågan gick
här igenom med 84 ja mot 43 nej. Bland de ledamöter, hvilka yttrade
sig, talade följande, som jag särskildt tecknat mig till minnes, mot
förslaget, nemligen herrarne Törnebladh, numera aflidne landshöfding
Bergström, friherre af Ugglas och Borg. Jag skulle icke undra på
om Första Kammaren, om den endast toge vara på sitt eget intresse,
afsloge förslaget, ty missförhållandet mellan de båda kamrarne med
afseende på gemensamma voteringarna har icke blifvit på något sätt
rättadt. Men jag är öfvertygad om att, då frågan nu är att fixera
båda kamrarnes ledamotsantal, Första Kammaren skall hafva den blick
för det allmänna bästa och den kärlek till fosterlandet, att den bifaller
detta förslag. Förslaget med de fel, det kan hafva — och
hvilken mensklig inrättning har icke sina fel — innebär dock en så
väsentlig förbättring mot hvad vi nu hafva, att jag skulle djupt beklaga,
om icke Första Kammaren med så stor majoritet som möjligt antoge det.

Jag kommer med glädje att rösta för detsamma.

Onsdagen den 14 Februari. 5 N:o 6

Herr Törnebladh: Denna fråga har så många gånger debatte- Förslag om
rats inom Riksdagen, att det icke torde vara nödvändigt att spilla fixering af
många ord vid dess fortsatta behandling denna gång, helst åsigterna riksda9»-inom denna kammare äro temligen klart bestämda för det hyllande ““”"a”*
förslagets antagande. Men då man befinner sig i den ställning att (Forts)
icke vilja rösta för förslaget, är det dock måhända ens skyldighet
att framlägga några skäl för en sådan uppfattning.

Det förevarande förslaget är frukten af många års arbete inom
Riksdagen. Frågan, kom först upp vid 1880 års riksdag och väcktes
då genom en motion i Andra Kammaren i form af ett förslag, att
antalet af städernas representanter skulle minskas derför att detta
antal växt mer, än den afsedda proportionen emellan land och stad
i 1862.års förslag gaf vid handen. Och vid frågans behandling saknades
icke uttalanden, som ganska klart visade, att man å landsbygdsrepresentanternas
sida ansåg, att det var högst vigtiga intressen, särskilt
i afseende å skatteväsendet, som för landet stodo på spel och
hotades af stadsropresentanternas tillväxt i antal. Likaledes framhölls,
att den proportion, som 1862 års förslag hade afsett, nemligen
förhållandet 5 till 13, blifvit rubbad. Från Första Kammarens sida,
särskildt dess utskottsledamöters, genmäldes deremot, att denna proportion
aldrig afsetts att vara fix, utan blott varit en beräkning enligt
förhållandena, sådana de stälde sig 1862. En annan omständighet,
som kanske något för litet kommit till tals under behandlingen
af frågan angående bestämmandet af stadsrepresentanternas antal i
förhållande till landtrepresentanternas, är, att detta förhållande måste
anses i ej oväsentlig mån sammanhänga med den egendomligheten
inom. vårt land, att valbarheten är bunden vid distriktet. Häraf blir
nemligen en naturlig följd, att, då landtdistrikten äro synnerligen
många, det blifver svårt att sammansätta representationen lika mångsidigt,
som i andra länder, der distriktsbandet icke finnes.

Emellertid, frågan avancerade, från att vara ett spörsmål om städernas
och landsbygdens, förhållande till hvarandra, till att röra hela
Riksdagens sammansättning och antalet representanter i begge kamrarne,
och redan vid 1884 års riksdag framkom förslag om fixering,
enligt hvilket hela representationen skulle bestå af 300 ledamöter,

120 i Första och 180 i Andra Kammaren. Denna tanke, som då
icke vann godkännande, upptogs sedermera under debatten 1887,
öfvergick. snart nog, ehuru med andra siffror, till att blifva förslag
af konstitutionsutskottet och fick slutligen uttryck uti den kongf.
proposition, hvilken nu föreligger till behandling, sedan den i någon
mån undergått förändrig genom motioner och beslut i kamrarne.

Om det föreliggande förslaget gäller emellertid fortfarande, att fixeringen
i icke ringa mån står i motsägelse mot deu rörlighet, som
valkretsarna enligt förslaget måste få. " Och huru denna motsägelse
verkar, derom kan man lättast öfvertyga sig, om man genomläser
6 § 7 mom. i det hvilande förslaget, der — och detta med full rätt
— mycket detaljerade bestämmelser måst gifvas för att reglera förhållandet
mellan valkretsarna. Verkan deraf framträder likaledes i
den bestämmelse, som har något ganska ovanligt med sig, att nemligen
valkretsarnas ordnande måst göras beroende af regeringsmag -

N:o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

tens beslut — något som kan hafva sina betänkligheter i teoretiskt
afseende, ehuru, åtminstone hos oss i närvarande stund, icke så mycket
i praktiskt.

Om nu fixeringen bibeliålles, följer deraf till en början, att förhållandet
mellan kamrarne i någon mån ändras från hvad det tänkts
skola vara eller genom den naturliga utvecklingen har blifvit. Enligt
förslaget skall antalet ledamöter i Andra Kammaren, sådant det
var år 1867, ökas med i det allra närmaste 21 procent, under det
motsvarande ökning för Första Kammaren är 20 procent — således
någon, om än mycket obetydlig, öfvervigt för Andra Kammaren.
Det betänkligaste synes mig dock vara, att städernas roll i Andra
Kammaren så att säga afskäres och begränsas, endast med det undantag,
att, i fall städernas folkmängd skulle komma ätt öfverstiga 1/g
af hela rikets, en förändring kan ske. Utvecklingen har hittills gått
i den rigtning, att landsbygdens och städernas intressen nu mindre
än förut stå mot hvarandra, men i samma ögonblick man bestämmer
denna gräns af 80 representanter mot 150, har man utsagt, att antagonismen
mellan stad och land, hvilken 1865 ansågs såsom en fara,
måste fortfarande existera. Huru vida detta kan vara så lyckligt,
lemnar jag derhän.

Att döma af åtskilliga yttranden, icke minst den föregående talarens,
har man dessutom med det föreliggande förslaget velat vinna
ett annat mål, nemligen en inskränkning i det befarade inflytandet
af radikalismen, hvilken förmenas framför allt i städerna hafva sitt
säte och derifrån sprida sig mer och mer. För min enskilda del
fruktar jag dock, att det medel, man valt i detta fall, ej är lyckligt
valdt och icke kommer att blifva effektivt, åtminstone om å andra
sidan genom denna skilnad mellan land och stad framkallas ett agrarintresse,
som får öfvervigten inom Riksdagen.

Af dessa skäl kan jag icke med min röst biträda det föreliggande
förslaget.

Herr Helander: Det är med anledning af en anmärkning af
den förste ärade talaren, som jag begärt ordet. Han förebrådde konstitutionsutskottet,
att detsamma icke beledsagat sitt betänkande med
några statistiska beräkningar. Men naturligtvis har utskottet nu icke
haft annat att göra än att anmäla den förevarande saken för kamrarne,
på det att beslut derom måtte fattas. I fråga om de verkningar,
förslaget skulle hafva, om det antages, har af mig, i likhet
med hvad jag tror af flere utskottsledamöter, gjorts uträkningar,
livilka stå till tjenst för den, som af dem vill taga del, men hvilka
äro allt för vidlyftiga för att jag skulle vilja besvära kammaren med
deras uppläsning. Blott ett par utdrag deraf vill jag anföra, hvilka
visa förhållandet år 1920, om ingen grundlagsändring derförut sker.
Jag tager år 1920, derför att den kongl. propositionen i frågan vid
1892 års riksdag var åtföljd af beräkningar rörande den antagna tillväxten
af rikets folkmängd intill år 1920.

Derest icke någon fixering inträder, skulle förhållandet då blifva,
att Första Kammaren, hvars nuvarande antal ledamöter är 148, skulle
erhålla en ökning med 23 ledamöter och således hafva sammanlagdt

Onsdagen den 14 Februari. 7

171 ledamöter. Beträffande Andra Kammaren ställer sig förhållandet
så, att då städernas nuvarande antal ledamöter är, för de sjelfständigt
väljande 57 och för de i valkretsar indelade 2(5, eller tillhopa
83, städernas representanter skulle ökas med 88. Landsbygdens nuvarande
antal ledamöter åter är 145, och ökningen deraf skulle blifva
13. Man finner således, att Andra Kammaren skulle då komma att
bestå af 329 ledamöter, deraf 171 för städerna och 158 för landsbygden.
Hela Riksdagen åter skulle räkna 500 ledamöter.

Häraf finner man, att år 1920 antalet af städernas representanter
i Andra Kammaren blir lika stort som hela antalet ledamöter i Första
Kammaren, och att ökningen i Andra Kammaren för städerna blir
nära sju gånger större än för landsbygden, eller med, i medeltal,
tre representanter årligen, under det att ökningen för landsbygden
bestiger sig till endast ungefärligen en representant hvart annat år.

Härtill må läggas, att städernas representanter redan före år
1920 utgöra majoritet i Andra Kammaren, oaktadt deras sammanlagda
invånareantal, i förhållande till hela rikets, sagda år endast
uppgår till 30,3 procent; att Stockholms stads representantantal, jemfördt
med hela kammarens, redan nu är mer än dubbelt större, än
hvartill stadens folkmängd i förhållande till hela rikets gifver anledning,
och blir år 1920 ytterligare förclubbladt mot förhållandet för
det närvarande, derest grundlagsändring icke sker; samt att, i procent
af hela riksdagsmansantalet räknadt, förhållandet emellan begge
kamrarne, hvilket vid tiden, då gällande riksdagsordning tillkom, var
för Första Kammaren 39,8 och för Andra Kammaren 60,2 samt är
för det närvarande 39,4 för Första Kammaren och 60,6 för Andra
Kammaren, blir enligt det hvilande förslaget 39,5 för Första Kammaren
och 60,5 för Andra Kammaren, men blir år 1920, om ingen
grundlagsförändring derförut sker, respektive 37,2 och 62,8, deraf
för städerna 32,7 °/0 och för landsbygden 30, i °/0.

Jag förmodar nu, att man är temligen ense om nödvändigheten
af en förändring af ifrågavarande §§ i riksdagsordningen, men det
är fara värdt, att, medan man tvistar om huru denna förändrig skall
ske, den icke någon gång kommer till stånd. Man må icke undra
derpå, att då städerna nu äro så synnerligen gynnade framför landsbygden,
de hålla på sin närvarande rätt, men för att kunna motverka
antagandet af det hvilande förslaget behöfva de lyckligtvis
biträde af åtminstone ett trettiotal af landsbygdens representanter.
Detta biträde behöfva de emellertid icke fästa afseende vid några år
härefter, ty jag är öfvertygad, om att städerna då skola ensamma
kunna omintetgöra hvarje förändring.

För min del är jag öfvertygad om nyttan och nödvändigheten
af det hvilande förslagets antagande och kommer derför att med min
röst biträda detsamma.

Herr Sä ve: De skäl, som tala för en begränsning af riksdagsmännens
antal, äro så ofta framhållna, att det nu icke behöfves utförligare
derom ordas. De fleste synas också vara ense derom, att
en sådan begränsning bör ske. Denna begränsning söker det hvilande
grundlagsförslaget åstadkomma genom en fixering. Mot detta

N:o 6.

Förslag om
fixering «/
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

N:o 0. 8 Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om har den anmärkning blifvit gjord — icke minst af en ärad talare,
fixering af gom för en kort stund sedan hade ordet — att man i och med fixe~
männens riDgen afvikit från den princip riksdagsordningen faststält, enligt
antal. hvilken representationen ökas eller minskas allt efter invånareantalets
(Forts.) stigande eller sjirnkande, hvadan det nu gällande grundlagsstadgandet
sålunda åstadkommer ett uttryck för de folkmängdsförhållanden, som
finnas i en närvarande tid och ej i en förfluten. Nu kan det visserligen
sägas, att grundsatsen af en stigande och fallande skala är teoretiskt
rigtigare än den af representantantalets fixering vid en för lång
tid faststäld siffra, men lagstiftaren har ej att rätta sig blott efter
teorier, han måste i främsta rummet rigta blicken på möjligheten att
kunna vinna det syftemål han med sin lag afser. Och hvad vill lagstiftaren
i detta fall ernå? Jo, han vill, att antalet riksdagsmän i båda
kamrarne skall vara så stort, att folkrepresentationen skall kunna
gifva ett uttryck för de skiftande opinionerna, intressena och önskningsmålen
inom vårt vidsträckta lands olika landsdelar och derjemte
lemna full garanti för, att den inom sig inrymmer den erfarenhet
och den insigt, som fordras för att kunna rätt bedöma den mångfald
af ärenden, som hänvisas till dess pröfning.

Härför erfordras, att representanternas antal uppgår till en viss
siffra; men ingenting bjuder, att denna siffra skall öfverskridas, derför
att invånareantalet växer, ty med dettas tillväxt växer ej i samma
proportion inom landet mångfalden af opinioner och intressesfcrer.
Första Kammaren utgjordes under den sista urtima riksdagen
af 148 ledamöter och Andra Kammaren af 228 ledamöter, och vi
fattade efter noggrann ompröfning vårt beslut angående ett framlagdt
härordningsförslag, afpassadt för en nation af 5 millioner menniskor.
Det lärer väl näppeligen falla någon in att betvifla, att en Första
Kammare af 148 ledamöter och en Andra Kammare af 228 ledamöter
icke skola ett hundra år härefter kunna med lika stor insigt bedöma
ett möjligen då framlagdt nytt härordningsförslag, afpassadt
för samma nation med 10 millioner menniskor. Nej, har en gång
riksdagsmännens antal uppnått den siffra, som kan anses erforderlig,
för att representationen skall kunna på ett tillfredsställande sätt lösa
sin vigtiga uppgift-, då bör ej heller någon betänklighet förefinnas
vid en sådan siffras fixering.

Men hvilken siffra skall nu fixeras? Ser man på förhållandena
i utlandet, så finner man, att medlemsantalet i dervarande representativa
församlingar i proportion till folkmängdsförhållanden vida understiger
representantantalet hos oss. Att nu på den grund inskränka
våra riksdagsmäns antal torde dock medföra ledsamma, lätt insedda
rubbningar, och det torde derför vara det klokaste att vid fixeringen,
hvilket äfven skett i grundlagsförslaget, utgå från de nuvarande
förhållandena, allra helst som proportionen mellan ledamöterna i de
båda kamrarne enligt dessa åtminstone icke synnerligen mycket skiljer
sig från den proportion af 2/5 och 3/s> som beräknades, då vår
nu gällande riksdagsordning antogs.

Svårare är det att förlika sig med den föreslagna proportionen
mellan landsbygdens och städernas representanter i Andra Kammaren.
Näppeligen hade väl någon, då den nya riksdagsordningen an -

Onsdagen den 14 Februari. 9 N:o 6.

togs, kunnat föreställa sig, att städernas representantantal under en Förslag om
tidrymd af knappast 30 år skulle höjas från 50 till 82, då landsbyg- fixering af
dens representanter under samma tid blott skulle ökas från 130 till I
14b. .friherre De ueer angat i statsrådsprotokollet åt den 5 januari antal.
1863 såsom en af förklaringsgrunderna till åtskiljandet af valkret- (Forts.)
sårna i stads- och landtkretsar, att det var »af praktisk omtanke påkalladt
att försäkra ett antal platser åt dem, som icke tillhörde det
stånd, som, om de gamla ståndstraditionerna skulle göra sig gällande»,
skulle utöfva det största inflytandet på valen. Men hvad som 1863
i denna sak var »af praktisk omtanke påkalladt», äfven om dermed
bibehölls icke så litet af den klassvalsgrundsats, som man eljest ville
fullständigt bannlysa, det fordrar den praktiska omtanken nu, ntt det
blir regleradt på ett sätt, som öfverensstämmer med billighetens och
rättvisans fordringar. Förhållandena nödga mig visserligen nu att
godkänna den i grundlagsförslaget faststälda siffran för stadsrepre^sentanterna,
men att denna siffra är högre än som öfverensstämmer
med rättvisan mot landsbygden är visst, och städerna, som få vinsten
deraf, torde derför i sitt eget intresse skynda att godkänna den.

Och dock, mine herrar, är de hufvudsakliga motståndet mot det
hvilande grundlagsförslaget att vänta från städernas målsmän. De
bruka ju eljest, desse målsmän, vara synnerligen angelägna att söka
förfäkta, att det nu gällande politiska rösträttsstrecket må sänkas, för
att större erkännande skall kunna lemnas åt menniskovärdet, hvilket
— såsom de säga — är illa respekteradt i de nuvarande valbestämmelserna.
Men skall man väl kunna säga, att menniskovärdet står
så mycket högre i städerna än på landsbygden, att stadsinvånaren
vid riksdagsmannavalen betyder flera gånger mera än landtbon?

Varma vänner, som do äro, af handelns och näringarnas frihet för likställighetens
skull, hafva de helt visst gladt sig åt frukterna af 1864
års frisinnade näringsstadga, hvilken nedref så många skiljemurar och
slagbommar mellan stad och land; men vilja de då 30 år efter denna
stadgas utfärdande ytterligare befästa de ännu bestående politiska
skiljemurarna och slagbommarna, hvilka i sjelfva verket aldrig bort
finnas till? De veta, att de svenska städerna aldrig ingripit så djupt
i samhällsutvecklingen som städerna på kontinenten; men vilja de
då, att stadsrepresentanternas antal hos oss skall kunna ökas i oändlighet,
då man i andra europeiska länders vallagar flerstädes bortsett
från skilnaden mellan stad och land. Jag vet, att man med afseende
på städernas särskilda representationsrätt skall framhålla för mig
exemplen från Norge och England, men Norge torde icke vara något
mönster för oss vid vår grundlagsstiftning, och England, som för
länge sedan afslutat processen om sina »rotten boroughs», har redan
lagt så många städer under landtvalkretsarna, att antalet stadsrepresentantcr
i underhuset i denna stund vida understiger landsbygdens,
fastän såsom kändt är, det samfälda invånareantalet i Englands städer
öfverstiger det på dess landsbygd.

Jag hoppas emellertid, att Riksdagens båda kamrar skola antaga
det hvilande grundlagsförslaget; men om så sker, då hafva landsbygdens
representanter dervid för visso ådagalagt vida mera moderation
än slädernas.

N:o 6. 10

Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om Herr Sandberg: Det torde näppeligen finnas någon, som kan

^riksda s bestrida, att representanternas antal både i Första och Andra Kammamännens
ren större än nödigt är i vårt fattiga och glest befolkade land,
antal. och om förslag blifvit väckt att minska riksdagsmännens antal, skulle
(Forts.) jag gerna hafva slutit mig dertill. Men då så icke skett, och ett dylikt
förslag — så vidt jag kan förstå — för närvarande skulle sakna
all utsigt till framgång, måste jag nöja mig med det nu framlagda
förslaget att fixera riksdagsmännens antal, hvarigenom åtminstone den
fördelen vinnes, att det hittills varande representantantalet icke ökas
med tilltagande folkmängd.

Äfven det föreslagna stadgandet att bestämma proportionen
mellan riksdagsmännens antal för städerna och landsbygden i Andra
Kammaren synes mig vara en väsentlig fördel. Men vilja de svenska
jordbrukarne, de svenska bönderna, genom att afslå det nu föredragna
grundlags-ändringsförslaget fälla dödsdomen öfver och gräfva
grafven för sin egen magtställning inom den svenska Riksdagen, kan
jag icke hindra dem, men med min röst kommer jag aldrig att bidraga
till stärkande af radikalismens redan nu alltför stora inflytande inom
vår Riksdag. För öfrigt tror jag, i likhet med den förste talaren, att
det icke utan skäl kan sättas i fråga, huru vida icke stadsrepresentanterna
handla klokast genom att nu bifalla det föredragna förslaget.
Om förslaget nu förkastas, kommer utan tvifvel yrkande att framställas
om lika rösträtt för stad och land, och det ligger enligt min uppfattning
inom möjlighetens, för att icke säga sannolikhetens, område,
att ett dylikt yrkande kan komma att bifallas af pluraliteten inom
Riksdagens båda kamrar samt gillas af regeringen. Om så sker, och
då antalet af landsbygdens representanter säkerligen icke kan komma
att fördubblas, enär riksdagsmännens antal då skulle blifva för stort,
komme utan tvifvel antalet af städernas representanter att minskas
icke, såsom nu föreslås, till 1/s af hela representantantalet inom Andra
Kammaren, utan säkerligen till 1/6, kanske 1/6 af detta antal.

Jag yrkar bifall.

Herr Forssell: Jag anhåller endast att till protokollet få an tecknadt,

att jag icke kan med min röst bifalla det nu hvilande
ändringsförslaget. Den nya lagtexten, särskildt i 6:te §, visar nogsamt,
att äfven den omsorgfullaste redaktion icke kan öfvervinna ett
konstruktionsfel. Den nya lagens politiska verkningar skola också,
fruktar jag, inom en icke aflägsen framtid uppenbara, att man särskildt
i denna kammare har begått ett politiskt räknefel, då man
med sådan ifver framskyndat grundlagsändringar — som visserligen
icke varit nödvändiga. För att förekomma kamrarnes öfverbefolkning
och för att bevara åt landtmannaelementet dess tillbörliga inflytande
hade det alldeles icke varit nödvändigt att vidtaga en fixering af
den nuvarande magtställningen inom representationen. Men genom
denna fixering undanrödjer man alltför grundligt den helsosamma
motvigten mot samma elements öfvervälde, hvilken motvigt skulle
kunna bevaras, om man läte andra samhällselements inflytande småningom
utveckla sig, ehuru i ett långsammare tempo än för närvarande.

Onsdagen den 14 Februari. 11

Fordom, herr talman, rådde på detta rum den öfvertygelsen, att
den särskildt för Första Kammaren dyrbara konungamagten skulle
snarare förlora än vinna på denna fixering, och jag har icke funnit,
att senaste tids erfarenheter varit egnade att rubba denna öfvertygelse.
Det är en mycket oegentlig ersättning man i 13 § bjuder konungamagten
i den nog ovarsamt formulerade rätten för Kongl. Maj:t att
efter behag ordna Andra Kammarens valkretsar.

Herr Nyström, Carl: Fn föregående talare, herr Säve, har

redan i någon mån berört en af de invändningar, som vid föregående
diskussioner i ämnet snart sagdt stält sig i främsta rummet, den
invändningen nemligen, att ett antagande af det hvilande förslaget
skulle utgöra ett afsteg från en af de principer, som ligga till grund
för vår representation. Denna invändning är väl icke alldeles afgörande,
då naturligtvis nya förhållanden kunna föranleda äfven nya
principer, men invändningen skulle dock hafva sin vigt för den, som
med skäl är betänksam i afseende på grundlagsändringar. Men jag
frågar då: är denna invändning rigtig? År det verkligen sant, att
det är en princip som skulle öfvergifvas? Jag vågar för min del
tvifla. Ty den gamla ordningen innefattar dock, att med stigande
befolkning representantantalet oupphörligt skall ökas, fortare enligt
nu gällande valbestämmelser, långsammare enligt något af de förslag
om högre qvotsiffror, som förordats vid olika tillfällen, men dock i
alla händelser ökas. Man skall alltså förr eller senare komma till
ett representantantal, som skall befinnas oantagligt, såsom skett i
andra länder. Och huru går det då med principen? Jo, då, om icke
förr, måste principen öfvergifvas. Men en princip, som icke ens i
tanken eller önskningen, än mindre i Verkligheten, kan utföras till
sina konseqvenser, är ingen princip. Och skall man ändå förr eller
senare komma till den punkt, att man oberoende af den s. k. principen
måste undersöka om representantantalet bör tillåtas ytterligare
växa, då kan man så gerna göra det nu, och då kommer man nog
till det resultat, att 380 representanter för svenska folket kan vara
nog, och hellre stoppa nu än på eu tidpunkt, då man kanske måste
bortskära en del af det, som vuxit sig för stort. Två från motsidan
framstälda argument skulle jag här vilja upptaga.

En talare har förmenat, att förslaget, som drager en gräns mellan
städernas och landsbygdens representation, skulle leda till tvedrägt
mellan stad och land. Men det är väl antagligare, att, om gränsen
fastställes och rågången uppgås, tvedrägten skall blifva mindre, än
då man oupphörligt skall ryckas och tvista om gränsområdet. Mot
en annan talares farhåga, att förslagets antagande skulle lända till försvagande
af konungamagten, synes man hafva skäl att erinra, att, då
förslaget utgått från regeringen, det väl ej är antagligt, att konungamagten
på ett sådant förslag skulle blifva lidande.

Hvad förslaget i öfrigt angår, så förmodar jag att kammaren på
nu och förr anförda skäl kommer att antaga detsamma. Men deremot
finnes enligt min mening ingen anledning att så behandla saken,
som om detta ärende vore en lifssak särskildt för Första Kammaren.
Vi anse, att ur allmän politisk synpunkt fördelar vinnas och olägen -

N:o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

N:o 6. 12 Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om heter, måhända till och med faror, aflägsnas genom förslagets antariksdaqs-
Sanc*e> ™en någon särskild insats i saken kan dock ej tillräknas
männens borsta Kammaren. Skulle man tala om något sådant särskildt intresse,
antal. skulle detta väl egentligen gälla jordegarne, möjligen äfven represen(Forts.
) tanterna för de smärre städerna i Andra Kammaren. Se dessa ej
någon fara för sin magtställning eller sina orters intressen i storstädernas
växande magt eller i det element, som inom storstadsrepresentationen
nu så starkt framträder, så är detta närmast deras sak.

Vi lefva i en de underliga alliansernas tid, och i dessa allianser
är det nästan genomgående det radikala partiet, som är det vinnande.
De frireligiösa finna det naturligare att vid valen och andra tillfällen
förena sig icke med dem, för hvilka också den kristna religionen är
helig, om den ock utöfvas i andra former, utan med utilister, ateister,
ja med rena hädare, blott derför att de sistnämnda äro radikala.
Jag kan icke underlåta att belysa detta med en erfarenhet ur lifvet,
som förefaller mig ytterst karakteristisk. Jag sammanträffade en dag
med en socialistisk målaregesäll. Denne man förklarade för mig, att
arbetaren i Sverige behandlas som djur, och dervid var hans första
och förnämsta skäl det, att kristendomen tilläts existera, emedan
»uppehållandet af denna lumpna vidskepelse, som för öfrigt icke
öfverensstämde med den nyare astronomiska forskningen, var en
kränkning af hans menniskovärde». Samma dag blef jag i Florakyrkan
vittne till några yttringar af religiös extas, som togo fullt patologiska
former. Nåväl, dagen derefter — om något slags val infallit
påföljande måndag —- kan man vara öfvertygad, att han, kristendomsfienden,
och den andre, för hvilken tron är en lifssak, för hvilken
kristendomsnitet gått till sin yttersta gräns — de skulle båda gå
hand i hand till urnan och afgifva sin röst för samme man. Det
skall dock med allt erkännande tilläggas, att för ej länge sedan en
rnägtig stämma höjt sig mot en sådan begreppsförvirring.

De politiska nykterhetsifrarne — hvilka numera äro att betrakta
såsom ett politiskt parti — vilja ej samverka med dem, som af alla
krafter vilja arbeta för praktiska och rimliga åtgärder till nykterhetens
främjande. De tro sig bättre vinna sina mål genom anslutning
till radikala element, om hvilkas nykterhet så i ena som andra afseendet
man intet har sig bekant.

Men är det nu så, att äfven bland jordegarne det tills vidare
hufvudsakligen i storstäderna rotade radikala partiet vunnit sådan
tillit, att de två vilja gå in på en kompromiss, som väl lär sluta så,
som alla andra dylika medregentskap, der den ena parten växer fortare
i magt än den andra •— vilja de inlåta sig på en sådan kompromiss,
på ett sådant condominium, så lär väl detta vara deras sak att
pröfva och afgöra. Jag anhåller att icke blifva missförstådd. Att
en landtman, han må nu vara valman eller riksdagsman, kan vara
radikal af innersta öfvertygelse och till följd af denna sin öfvertygelse
väljer sin plats i striden, det finner jag helt naturligt. Detta är icke
någon allians, utan naturligt och sundt ur partibildningens synpunkt.
Att den, som icke är radikal, i lifsvigtiga frågor söker allians med
sin motståndare, är deremot för mig något svårare att begripa.

Men, som sagdt, derom må de döma och afgöra, som saken när -

Onsdagen den 14 Februari.

mast gäller. Jag har blott velat framhålla, att Första Kammaren,
huru vigtigt och om jag så får säga ödesdigert det föreliggande förslaget
än må vara, icke har anledning att upptaga det såsom en särskildt
för Första Kammaren angelägen fråga, emedan derigenom
kunde främjas den villfarelse, att denna sak skulle vara särdeles användbar
såsom pressionsmedel, såsom ett föremål för köpslagan till
hinder för denna kammares fria pröfning och sjelfständiga afgörande
af andra frågor.

N:o 0.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

Herr Ö1 ander: Det har så mycket talats, skrifvits och debat terats

angående föreliggande fråga, att den börjar blifva temligen
utnött. Dem, som envist fasthålla vid sitt motstånd mot den föreslagna
ändringen, torde det vara lönlös möda att nu söka öfvertyga,
och de vacklande hafva säkerligen både läst och hört så många skäl
för och emot, att de genom desammas vägande mot hvarandra redan
torde hafva kommit till en bestämd öfvertygelse angående den föreslagna
ändringens vare sig nödvändighet eller obehöflighet, vare sig
gagn eller skada. Det är dock att märka, att förslaget en gång
antagits af Riksdagens båda kamrar, ett bevis på, att representationen
åtminstone då ansåg förändringen både nödig och nyttig, och jag vet
ingenting, som sedermera inträffat, hvilket kunde hafva gjort den
mindre erforderlig eller undanröjt de faror och olägenheter, som
förslaget afser att förebygga. B^örslaget föll visserligen då hos regeringen,
men icke på sakliga skäl, utan öfver formella stötestenar. Det
är ett sorgligt minne, sorgligt derför att vi nu åter stå på samma
ståndpunkt, som vi en gång förut öfvervunnit, osäkra om förslaget,
utsatt för de politiska vindarnas ombytlighet, ännu en gång skall
kunna uppnå den hamn, dit man då med så mycken möda lyckades
föra det. Att Andra Kammarens stadsrepresentanter vilja försöka
hindra förslagets framgång och göra motstånd mot detsamma är ju
mindre underligt, då det berör deras egen magtställning, ehuru, såsom
jag strax skall visa, icke heller städerna komma att förlora, utan snarare
vinna derpå. Men att en del af Andra Kammarens landtmän,
blinda för den fara, som hotar dem genom stadsrepresentationens utvidgning
på den nuvarande grunden, kunna förena sig i detta motstånd
mot en åtgärd, som är afsedd att trygga dem sjelfva, kan jag
icke förstå, och lika oförklarligt är det, att äfven i denna kammare
röster kunna höjas mot förslaget.

Hvilket stöd vill väl denna kammare söka hos städernas representanter?
Hvad representera väl de? Jo! De borde representera
och de hafva äfven en gång representerat städernas intressen, dess
näringar, dess industri, dess handel, dess sjöfart, allt vigtiga funktioner
i samhällslifvet. Men hvad representera de nu? Ja, delvis
och synnerligast de mindre städerna hafva måhända ännu samma
karakter, men hvad betyda dessa mindre städers representanter numera,
då de större städernas oupphörligen växande folkmängd öfverflyglar
dem med antalet af sina representanter? Ensamt för Stockholms
stad uppgå dessa till ett antal af 25 eller jemt lika många
som alla de små städernas representanter tillsammantagna, och jag
vet icke, om man kan påstå, att storstädernas representanter uteslu -

N:o 0.

Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om tande representera de intressen, jag nyss nämnde. Tag kännedom
riksdag^1 om de äs.igter’ 8oni de uttala, och de mål, hvartill de syfta. Läs
männens deras motioner! Vill Första Kammaren verkligen söka ett stöd hos
antal. representanter, som motionera om inskränkning i denna kammares
(Forts.) magt och vilja göra dess beslut i vigtiga frågor illusoriska? Ja, men
detta är dock en yttring af den storstadsrepresentation, hvars fortsatta
obegränsade utveckling äfven medlemmar af denna kammare
äro måne att bevara. Låt oss se, hvilka anmärkningar städerna hafva
att framställa mot detta förslag. Det är orättvist, säga de, det är
orättvist att, såsom åtskilliga tidningar så smakfullt uttrycka sig, »klippa
vingarne af städerna». Må vara, men då klipper man ju i så fall
äfven vingarne af landsbygden. Ty det är ju icke blott ökningen
af städernas, utan äfven af landsbygdens representanter, man
genom detta förslag vill förhindra. Hvad hafva då städerna att klaga
öfver? »Jo», säga städerna, och säga de det ej, så tänka de det,
»vår folkmängd växer fortare än landsbygdens, och — hvad bättre
är — vid hvarje ökning vinna vi dubbelt så många representanter
som landet, ty vi välja en för 10,000, under det landsbygden väljer
endast en för 20,000, och det skulle vara orättvist att beröfva oss
denna rätt med deraf följande konseqvenser.» Ja! om detta verkligen
vore en rätt, moralisk eller juridisk, kunde det möjligen sägas vara
en orättvisa att beröfva städerna densamma, men hvad var det för
en rätt städerna vunno genom 1865 års representationsförslag? Jo,
att genom sina representanter utgöra en viss del af Andra Kammaren.
Och märk väl! icke efter storleken af deras folkmängd i förhållande
till hela landets befolkning, ty då hade det icke behöfts att
åt städerna gifva en annan folkmängdsiffra för hvarje representant
än åt landsbygden. Nej, de erhöllo endast rättighet att utgöra en
viss bråkdel, af Andra Kammarens representation; derefter bestämdes
folkmängdssiffran och icke tvärt om. Derför fingo städerna välja dubbelt
mot landsbygden, enär antalet af deras representanter annars
icke uppnått den bråkdel af Andra Kammarens representation, som
man då ansåg billigtvis böra dem tillerkännas. Nå, är det meddela
förslag meningen att minska denna bråkdel, att inskränka den magt
eller försvaga det inflytande, som ursprungligen varit åt städerna ansedda?
De kunna så mycket mindre påstå detta, som förslaget icke
ens rubbar den ökade magt, som städerna under årens lopp alldeles
opåräknadt vunnit genom den säkerligen icke beräknade hastiga tillväxten
af deras folkmängd. Denna utgör i närvarande stund 19 procent
af hela landets invånareantal, men icke dess mindre besätta
städerna 37 procent af platserna i Andra Kammaren, och vid denna
rätt vill förslaget i det närmaste bibehålla dem. Nej, städerna hafva
icke någon grund för sin klagan, icke något skäl till det motstånd
de göra.

Man har sagt och äfven talat derom i dag, att städerna genom
sin snabba tillväxt visat en starkare lifskraft än landsbygden, hvarigenom
de vore berättigade till ett större inflytande på det politiska
lifvet. Men det är väl icke städernas folkmängd såsom sådan, såsom
massa, utan deras intressen, som skola representeras. Och icke kan
man väl påstå, att dessa intressen ökas vare sig i antal, omfattning

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februari.

eller vigt i samma proportion som städernas
vill man påstå, att landsbygdens intressen
bruket icke har samma betydelse som förr?
starkare lifskraft beträffar, så vet jag knappast, om den kan sägas antal.
hafva utvecklat sig i en rigtning, som för det allmänna är särdeles (Forts.)
gagnelig. År detta anstormande mot allt det bestående en yttring
af lifskraft? En lifskraft, som blott åstadkommer förstörelse, är eu
osund och säkerligen icke nyttig kraft. Icke kunna handel och näringar
vinna på en lifskraft, som yttrar sig i strejker och fackföreningar,
och icke är det skäl att för en sådan lifskraft låta städerna växa
sig öfver hufvudet. Städernas verkliga, intressen utgöra, likasom landets,
nyttiga plantor i samhällslifvets stora trädgård, de böra vårdas
och omhuldas; och det tillkommer trädgårdsmästaren att se till att
de icke förqväfves af uppspirande ogräs, och sådant finnes af många
slag och har många namn, socialism, radikalism, anarkism, nihilism,
och mycket annat på -ism. Låt allt detta växa fritt, hejdlöst, utan
gräns, och jag tror, att äfven städerna, d. v. s. de bättre elementen,
de sansade och samhällsbevarande, skola med glädje utsträcka handen
efter det halmstrå till räddning, som det föreliggande förslaget erbjuder.
Jag anser, att alla, som vilja samhällets bestånd och dess lugna
utveckling och vilja bevara detsamma mot öfvergrepp, strider och
ödesdigra slitningar, böra önska framgång till det föreliggande förslaget,
till hvilket jag, herr talman, härmed får yrka bifall.

folkmängd ökas. Eller Förslag om

försvagas, eller att jord- fixering af
o a ■ -c • l a nksaaqa tfvad

nu i otrigt denna

Herr Wieselgren: Den siste ärade talaren slutade sitt anförande
med att karakterisera detta förslag såsom ett ahalmstrå». Jag
vill icke tvista med honom om liknelsens berättigande, men jag vädjar
till kammaren, huru vida det kan läggas städernas representanter
till last, om de underlåta att för sin »räddning» gripa efter detta
»halmstrå». Det tror jag för min del att de tryggt kunna underlåta,
utan att derför anses hafva försummat något af hvad till städernas
så kallade räddning hörer.

En talare bakom mig yttrade sig för en stund sedan och vände
sig dervid direkt till stadsrepresentanterna. Vi äro icke många sådana
här i kammaren; jag skall bedja att få svara honom efter den
uppfattning jag har af det föreliggande ämnet. Han frågade, huru
det kunde låta sig förklara, att städernas representanter, som i allmänhet
hafva visat sig böjda för en förändring i de bestående rösträttsförhållandena,
skulle kunna hafva något emot det här föreliggande
förslaget, och han stödde sin mening om oförenligheten af
dessa tvenne uppfattningar derpå, att — jag vågar nu icke, då jag
ej antecknade hans ord, försöka återgifva dem, men jag tror hans
mening var den, att man genom en benägenhet för utsträckning af
den allmänna rösträtten visade sig hafva en så stark uppfattning af
den numeriska massans betydelse, att man icke dermed skulle kunna
förlika en opposition mot det nu förevarande förslaget. Jag ber få
svara honom, att dessa båda frågor äro tvenne skilda ting. Det
föreliggande förslaget rigtar sig icke emot den uppfattning, som på
sagda sätt betraktar rösträttsförhållandcna. Väl ville den siste ärade
talaren försöka förmå kammaren att tro, att i 1865 års riksdagsord -

N;o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.

(F orts.)

Onsdagen den 14 Februari.

ning hade faststälts vissa bråkdelar, som skulle tillkomma representationerna
för städerna och landet; att det vore af obeskriflig vigt,
att dessa alltid förhölle sig till hvarandra på samma sätt; samt att,
då de visade sig icke stå till hvarandra i samma proportion, som de
gjorde 1865, vid riksdagsordningens antagande, samhället skulle vara
i fara. För min del vill jag säga, att 1865 års riksdagsordningsförslag
afsåg icke att fastställa vissa bråkdelar för eller en viss proportion
mellan landets och städernas representation; det afsåg att
genom den nya riksdagsordningen tillvarataga samhällets intresse, det
för stad och land gemensamma intresset. Detta gemensamma intresse
åter hvilar på en mångfald af speciella intressen, som också
måste tillvaratagas, och tillvaratagas omsorgsfullare i den mån de äro
för det gemensamma samhällsintresset af vigt. Städerna fingo sin
särskilda, gynnade proportion inom representationen, på den grund
att de efter all erfarenhet både från in- och utlandet representera
en större mångfald af samhällsintressen än landsbygden, som hos
oss, öfver hufvud taget, knappast representerar mer än ett, ett mycket
vigtigt och beaktansvärdt samhällsintresse, men dock i hufvudsak
icke mer än ett. Om man nu vidhåller behöfligheten och vigten af
att behålla denna rätt för de många samhällsintressena att genom
stadsrepresentationen göra sig gällande i Riksdagen, så utgör dock
detta tydligtvis intet hinder för att man på samma gång må kunna
medgifva, att inom de särskilda samhällsintressena rätten att göra sig
hörd må utsträckas mer än nu är fallet. Dessa två åsigter låta sig
synnerligen väl förena. Det finnes, principielt sedt, icke någon stridighet
dem emellan.

Den ärade talaren framdrog emellertid, när han talade om detta
ämne, ett par exempel, som kunde synas bekräfta hans uppfattning.
Städerna i England hade nemligen icke på långt när, sade han,
blifvit så tillgodosedda i afseende på deras representation i det
engelska parlamentet som de svenska städerna i den svenska Riksdagen.
Men hans bevis duger i detta fall till ingenting; ty hvad
jag nyss påpekade såsom utmärkande för den svenska landsbygden,
eller att densamma representerar företrädesvis endast ett samhällsintresse,
gäller alldeles icke den engelska landsbygden. Den har
intet sjelfständigt bondestånd, ett sådant som karakteriserar vår landsbygd.
Den engelska står tvärt om uti representerade intressen så
ytterst nära de engelska städerna, att det nästan icke finnes någon
skiljaktighet dem emellan. Det finnes der stora sträckor af landet,
som ingenting annat äro än sätet för en stor industriel verksamhet.
Der är en rörelse, en verksamhet rådande, med hvilken våra svenska
städers icke kan mätas. Den skilnad mellan land och stad, som finnes
hos oss, finnes sålunda icke der, och derför kan icke heller den ärade
talarens jemförelse i detta fall tillmätas någon betydelse.

Han nämnde på samma gång ett annat land, Norge. Jag måste
le, då han underlät att utföra analogien mellan Norge och Sverige.
Men hvarför gjorde han det icke? Här hade förhållandena varit
mycket likartade. Hvarför fann talaren jemförelsen här mindre
lämplig, under det han utförde den mellan två andra länder, som
egentligen icke kunna jemföras? Jo, han hade dertill mycket goda

1 Onsdagen den 14 Februari. 17 N:o 6.

skal, ty från hans synpunkt, liksom från flera andra talares, har för- Förslag om
slagets antagande förklarats vara nödvändigt derför* att derigenom -en fixering af
bom skulle sättas för de radikala sträfvandenas framgång; "men det £****8;

duger ju icke då att anföra Norges exempel, ty så mycken känne- antal.

dom ega vi om huru det står till i Norge, att vi veta, att den norska (Forts.)

landsbygden är fullt ut likaså radikal som de norska städerna. Om

nu så är — kan det då vara på sin plats att säga: låtom oss antaga
detta förslag för att hejda radikalismen; låtom os? inskränka städernas
representationsrätt, ty derigenom hejda vi radikalismen. Nej, det
duger icke att anföra Norge såsom exempel; ty det landet visar
bäst, att man icke kan genom grundlagsstadganden hit och dit bestämma,
hvar radikalismen skall uppträda eller huru snabbt eller
huru långsamt den må få tillväxa.

Men vi behöfva icke ens gå så långt som till Norge för att
finna bevis härför. De sista allmänna valen i vårt eget land hafva
visat, att äfven hos oss landsbygden är tillgänglig för radikalismen
och icke så pålitlig för de konservativa intressena, som möjligen
denna kammare trott. Senast i går qväll fick jag några upplysningar,
som mycket öfverraskade mig, men som stämde med uttalanden
som jag förut förnummit. Jag skall bedja att få delgifva det antydda
meddelandet. En gammal och aktad ledamot af Riksdagen föll
vid förlidet års höstval igenom, och jag frågade nu eu person från
samma landsända, hvad det berodde på. Om den motkandidat, som
gick igenom vid valet, hade jag aldrig förut hört annat än att han
varit ledamot af den s. k. folkriksdagen; jag kunde deri icke finna
någon särskild anledning för svenska bönder att välja honom till sin
representant. Jag fick till svar, att det dock var just detta förhållande,
som gjorde hans val. Den förre representanten var emot den
allmänna rösträtten, den senare för densamma; äfven på landsbygden
har således numera detta intresse för den allmänna rösträtten
börjat utveckla sig och göra sig gällande. Samma omständighet har
jag hört uppgifvas såsom anledningen till de höga röstetal som minoritetens
kandidater på flera håll under nämnda valperiod uppnådde.

Då jag för 4 ]/g år sedan vistades i Tyskland och der gjorde
mig underrättad om förhållandena, sade man mig vanligen, att för
socialismen behöfde man icke frukta, ty den trifdes endast i de stora
städerna, och någon fara förefans ej att den skulle spridas till landsbygden;
der vore den utestängd, och så länge detta var förhållandet,
behöfde man icke bekymra sig. En och annan af de personer, med
hvilka jag kom i beröring hade dock en annan mening. »Vänta»,
sade de »till nästa val. Vi känna, att äfven på landsbygden och i
våra smärre städer har socialismen mycket gripit omkring sig; vi
skola se huru det går.» En ärad ledamot af denna kammare, för
hvilken jag omtalade saken, fann den alldeles otrolig; men efter
någon tid inträffade de nya valen och förutsägelsen blef besannad.
Socialisterna kommo i massor, äfven från de små städerna och landsbygden.
Nå väl, mine herrar, är det efter dessa erfarenheter skäl att
förlita sig på att, om det förevarande förslaget går igenom, dert kommer
att utgöra en dam för radikalismen? Nej — såsom jag sagt

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 6. 2

N.o 6.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

förut: idéernas gång hejdas icke genom lagparagrafer. År en idé
förderflig, måste hindren mot densammas utbredande sökas på andra
områden och på helt andra vägar än genom att skrifva ett nytt stadgande
i riksdagsordningen.

Men den fara, som jag framför andra ser i detta förslag, är dess
af flere talare i dag påpekade betydelse af att innebära en magtfråga.
»Låtom oss», säger man, »icke genom ett afslag beröfva oss
möjligheten att nu befästa vår magtställning.» I en sådan uppfattning
ligger faran. Så länge idéerna bryta sig emot hvarandra på
den störa tummelplats, hvilken knappast eger något namn, men som
dock är ungefär liktydig med den mark, å hvilken »den allmänna
opinionen» rör sig, så länge är det ingen fara. Men skall striden
trängas in på det område, som vi äro vana att anse och som vi
önska att alla och en hvar skola anse såsom omfattande vårt centralförsvar,
såsom den centralfästning, för hvars skydd alla samhällsordningens
vänner samla sig, jag menar grundlagen, skall man införa
striden inom densamma, skall man kämpa på lif och död för att der
befästa sin »magtställning», då, mina herrar, böra vi icke undra öfver,
att andra meningsgrupper använda samma medel och fullfölja en väg,
på hvilken vi sjelfva slagit in. Den motion, som en föregående talare
omnämnde, är rigtad mot en bestämmelse i grundlagen; det är visserligen
blott en liten ändring i densamma som afses; men den är dock
på samma gång en sprängmina rigtad mot Första Kammarens grundlagsenlig!
skyddade ställning i syfte att öka Andra Kammarens magt.
Det är ingenting annat än en ny yttring af samma strategi, som framkallat
detta förslag. Deri ser jag en fara.

En föregående talare uppehöll sig en stund med att tala om
onaturliga allianser och vill med detta tal öka vår fruktan för den
radikalism som nu från många håll i verlden anstormar mot den konserverande
magten inom samhällena. Den ärade talaren är en ytterst
bildad man, och jag vet, att han skall uppskatta styrkan af min bevisföring,
då jag påminner honom om det gamla uttrycket: »les
extremes se touchent»; det är affattadt på franska språket, en omständighet
som kanske häntyder på att man i Frankrike först gjort
denna iakttagelse, men uttrycket finnes äfven på svenska: »ytterligheterna
beröra hvarandra». Äfven vi hafva haft anledning att sammansätta
detta lilla ordstäf; och vi må då äfven underlåta att förundra
oss .öfver om oupphörligen nya iakttagelser bekräfta dess sanning.
Det är icke något nytt, det hvarpå den ärade talaren alluderade,
att personer som hafva skiljaktiga principer dock kunna gå
hand i hand för att vinna ett tillfälligt gemensamt mål. Yttersta
högern och yttersta venstern hafva i olika länder ofta gjort gemensam
sak för att vinna tillfälliga syften. Ingen kan varmare än jag
beklaga de förhållanden, om hvilka denne ärade talare erinrade oss,
och jag är ense med honom derom att en allians mellan dem, som
säga sig sätta gudaktigheten högst, och dem, som gå upp i gudsförnekelse,
visar icke blott det, att dessa skilda grupper vilja vinna
något gemensamt mål; det bevisar något mycket sorgligare, det
nemligen att för de förre med sitt särskild! från religionens område
hemtade namn dock något fans som var vigtigare än religionen,

Onsdagen den 14 Februari. 19 N:o 0.

något som var för dem högre än det, som de dock förklara vara det Förslag om
högsta. De inlägga derigenom en lögn i sitt handlingssätt; och ingen fixering af
kan djupare än jag beklaga det. Men jag vill icke att man skall männens
häraf draga slutsatser, som gå öfver sanningens gränser eller att man antal.
skall tro detta vara ett nytt, ett alldeles öfverraskande förhållande. (FortB.)
Beklagligen är det icke så. Det har förekommit och skall upprepas
många gånger ännu.

Vi råka in på en afväg, mine herrar, om vi förbise, hvad det
stora gemensamma samhällsintresset kräfver, för att förlora oss i uträkningar,
huru vi skola låta blott numeriska qvantiteter komma till
högsta och bästa rätt. Jag tror för min del, att det finnes något
hög re än det rent qvantitativa, och detta högre måste vara att .finna
i främjandet af de intressen, på hvilka de skilda samhällsklassernas
välfärd hvilar. Säkerligen skall detta förslag antagas; jag hör icke
till dem som tvifla derpå. Men jag vågar förutsäga, att man icke
dermed skall vinna hvad man åsyftat och hoppats. Man undviker
Schylla — men man hamnar i Karybdis.

Jag yrkar afslag.

Herr Annerstedt: Det har redan af flere talare i dag yttrats,
att detta ärende så länge blifvit i Riksdagen behandladt och att
åsigterna i ämnet äro så stadgade, att det för en hvar, som nu begär
ordet icke kan vara fråga om att lemna någon vidare utredning i
saken. Men frågans vigt gör det dock enligt min uppfattning nödigt
för de ledamöter af kammaren, som anse det nu förevarande förslaget
icke böra antagas, att i största korthet antyda de grunder, hvarpå de
stödja en sådan åsigt. I detta afseende inskränker jag mig till att
åberopa det uttalande, som vid föredragningen i statsrådet af den
proposition, hvilken ligger till grund för nu förevarande förslag, afgafs
af eu ledamot i statsrådet. Denne anmärkte mot förslaget, att
detsamma hvilar på principer, hvilka icke öfverensstämma med grunderna
för 1866 års riksdagsordning; att ett sådant tillvägagående kan
försvaras, endast om det vore antagligt och sannolikt att de olägenheter
man vill afhjelpa icke kunna afhjelpas med bevarande af de
i gällande riksdagsordning nedlagda grundsatser, men att detta icke
vore förhållandet, hvilket ärendets föregående behandling tillräckligt
utvisade, då särskilda förslag blifvit framstälda. hvilka, med bevarande
af grundsatserna i gällande riksdagsordning, afhjelpte de olägenheter,
som nu föreliggande förslag åsyftar att förekomma. Vid sådant förhållande
och aå ärendets behandling i Andra Kammaren och särskilt
de uttalanden, hvilka från stadsrepresentanternas sida derunder
förekommit, synas gifva fullt stöd för antagandet, att en grundlagsändring
så beskaffad, som nyss blifvit antydt, utan svårighet skall
låta sig genomföras, kan jag icke lemna min röst till det nu föreliggande
förslaget.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. in.

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om
fixering af
riksdaqsmännens

antal.
(Forts.)

Herr Almgren Oskar: Jag ber att få instämma med den

föregående talaren och på de grunder han anfört yrka afslag på det
nu föreliggande förslaget.

Herr Walldén: Jag kan, för min del, inskränka mig till att
instämma med herr Annerstedt.

Herr Tamm, Hugo: Ehuru jag alltför väl vet, hurudant utslaget
i den blifvande voteringen rörande denna fråga kommer att blifva,
bör det icke förtänkas mig, att jag åtminstone till protokollet uttalar
de grunder, på hvilka jag, för min del, icke kunnat instämma i detta
förslag. Jag skall i största korthet angifva hufvudmomenten dertill.

För min del, anser jag det vara en allt för stor kraftåtgärd att,
för att lösa frågan om inskränkning i riksdagsmännens antal, utan nödtvång
förgripa sig på en i riksdagsordningen stadgad princip, hvit k et
jag anser ske genom det föreliggande förslaget. Jag anser vidare
det orättvist att göra fördelningen af stadsrepresentantantajet sådan,
att storstäderna, hvilkas befolkning hastigare fortgår, allt mer komma
att inkräkta på de andra städernas representationsrätt.

Vi minnas allt för väl, huru för några år sedan det var från representanterna
för de medelstora och mindre städerna, som Första
Kammaren då inom medkammaren hade sitt understöd i ganska
många frågor, men, sedan i och med detta förslags framkomst man
likasom hållit yxan öfver städernas representationsrätt, är det då så
underligt, om befolkningen i dessa städer också söker välja representanter,
hvilka sluta sig till den sidan, som de anse värna om denna
deras rätt.

Då jag slutligen anser det farligt att fastläsa stadsrepresentanternas
antal i eu tid, då stadsbefolkningen är stadd i kraftig och
snabb utveckling, emedan den grundlägger en antagonism, som ingalunda
kan befordra en lugn och sant konservativ utveckling i vårt land,
kan jag icke gilla det nu framlagda förslaget, och dermed har jag i
största korthet framlagt de skäl, på hvilka jag kommer att rösta
emot det föreliggande förslaget.

Herr Wennerberg: Det var endast med afseende på ett par

yttranden af en representant på göteborgsbänken, som jag begärde
ordet.

Under det man söker göra rättvisa åt ett håll — och detta kanske
väl mycket — bör man akta sig att man icke orättvist behandlar
en annan sida, som också har sitt intresse att bevaka vid riksdagen,
och detta ingalunda att anse såsom blott ett.

I vår tid veta vi alla, att individen fordrar uttagande af sina
s. k. rättigheter, ofta äfven med skada för det allmänna. Att det
personliga på detta vis kommer till en högre rätt, kan icke annat än
glädja oss alla. Men det gifves också nödiga gränser för personen
i afseende på hans fordringar. Främst vill jag påminna om den erkända
satsen, att en person får icke taga ut sin rätt på bekostnad af
en annan persons rätt. Allra minst får nåson person framträda och
taga ut sina rättigheter på det allmännas bekostnad. Hvarför jag så

Onsdagen den 14 Februari.

N o 6.

i korthet säger detta är för att genast komma till den föreliggande Förslag om,
saken och framhålla det för mig såsom alldeles orättvist synta för- foting af
hållandet i afseende & den olika representationen från land och från männens
stad. Det personliga finnes så väl på det ena som på det andra stål- antal.

let och är såsom sådant lika berättigad^ Hvarför stadspersonen skulle (Forts.)

hafva större betydenhet vid afläggandet af sin röst vid riksdagen, än
landtpersonen, begriper jag icke.

Jo, säger man, han representerar flera intressen. Jag tror att
man glömmer, då man talar om att landtmannen endast eller egentligen
representerar landtbruksintresset, att nästan de allra största biintressen
naturligen förena sig just med detta intresse till ett stort
helt. Det vore lika orättvist, som om jag å andra sidan sade, att
stadsrepresentanten icke hade annat intresse att representera än handelns
och kommunens, flan kan tillföra Riksdagen mycket vigtiga
upplysningar om andra angelägenheter, som ingalunda böra sättas
tillbaka. Man må låta hvar och en få sin rätt, och att börja med,
må hvar och en, som kommer hit som representant till riksdagen,
känna sig som en person af samma betydenhet, antingen han är från
landet eller från en stad.

Ett vigtigt moment anfördes af samme talare, under formen af en
varning till Första Kammaren att icke allt för mycket konsolidera
den magtställning, landtmannapartiet för närvarande har, genom att
nu antaga det hvilande grundlagsförslaget. Enligt min tanke och
såsom jag läst detsamma, finner jag icke magtställningen vara synnerligen
ändrad, om förslaget antages. Det förefaller mig snarare,
som om ställningen vore densamma som förut. Antages det deremot
icke af Riksdagen, torde den stund icke vara långt aflägsen, då
— sedan en hop mindre tvisteämnen, som nu spela en allt för stor
roll i vår riksförsamling, blifvit undanröjda — Andra Kammarens
landtmannaparti sluter sig tillsammans. Det synes mig mer än troligt,
att då rösträtten för städerna blir betydligt inskränkt, i stället
för att den nu icke inskränktes i annan mån än som äfven sker med
afseende å landsbygden.

Jag finner i ett antagande af det föreliggande förslaget stor
klokhet icke blott af Första Kammaren, utan äfven af Andra Kammaren.

Man tror, att till kamrarne föres en större portion redbarhet, intelligens
och erfarenhet genom ett ökadt antal stadsrepresentanter,
men icke så genom ett ökadt antal representanter från landsbygden.

Jag har i många år haft för sed att efter riksdagens slut genomgå
riksdagshandlingarna. Mången tycker, att detta skulle vara ett alltför
besvärligt sätt att gå till väga, för att få reda på huru ärendena
behandlats i de båda kamrarne. Jag har dock gjort det, och för mig
står det klart, att ifrån landtmännens sida tillförts Riksdagen ett
ovanligt stort förråd af intelligens, erfarenhet och redbarhet; detta
utan att förneka, att ett dylikt kommit äfven ifrån stadsrepresentan- •
ternas sida. Jag har dock förvånat mig öfver, att i synnerhet inom
Andra Kammaren, der den största mängden utgöros af personer, som
icke haft förmånen att förvärfva sig en högre bildning eller genom
skolor skaffa sig mer än en allmän och förberedande kunskap — jag

N:o 6. 21 Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om hav förvånat mig, säger jag, mången gång öfver den skärpa, det ällfixering
af

var och den klokhet, hvarmed dessa män förstått att sätta sig in i
männens saherna och leda sina medkamrater i kammaren. Jag nästan har sökt
antal. — ehuru förgäfves — att få se något dylikt från stadsrepresentanter (Forts.

) nas sida. Äfven i denna kammare, der det dock skulle vara mindre

underligt, tviflar jag på att man, med något skäl af rättvisa, kan sätta
landtmannarepresentanterna i dessa afseenden efter stadsrepresentanterna.

Jag är högst angelägen, att de få ord jag yttrat icke på något
sätt måtte hafva sårat representanterna från städerna, men jag anser
det för min skyldighet och, på grund af den insigt jag har om riksdagsförhållandena,
för min rättighet att icke med tystnad tillåta, att
någon sätter landtmannarepresentanterna efter representanterna för
städerna, vare sig i intelligens eller i redbarhet eller i nödig erfarenhet
i skiftande riksdagsärenden och allmänna statsintressen. Ty jemte
det att landtbruket utgör deras hufvudsakliga intresse, sammanhänger,
fjermare eller närmare, med detta de stora intressen, som närmast
röra fosterlandet, dess förkofran och dess försvar.

Jag hoppas, att en gång, då de mindre striderna upphöra att
skilja de stora partierna inom Riksdagen, större och vigtigare frågor
skola hafva förmågan att kunna förena icke blott partierna inom
kamrarne, utan äfven kamrarne sins emellan. Det är just de små sakerna,
som äro de retsamma; emot de stora ställa vi oss som män
mot hvarandra och försmå att kifvas.

Jag ber om ursäkt att jag upptagit kammarens tid. Jag har
endast velat göra ett litet mothugg emot det hugg, som kom ifrån
göteborgsbänken.

Herr Fränekel: Jag har blott ansett mig böra tillkännagifva,

att, då jag i hufvudsaken delar de åsigter, som af statsrådet Gilljam
uttalades till statsrådsprotokollet den 29 januari 1892, jag för min
del anser mig förhindrad att lemna min röst åt det föreliggande förslaget,
och således yrkar afslag å detsamma

Herr Berg, Gustaf: Vid de föregående tillfällen, då denna

fråga förut behandlats här i kammaren, har man sett frågan ur mera
generel synpunkt, nemligen den, hvad hela fäderneslandets väl kräfver.
Vid detta tillfälle åter har man i allmänhet mera fäst sig vid
hvad städernas intressen kräfva. För min del förvånar jag mig alldeles
icke öfver att denna synpunkt nu blifvit berörd, ty man måste
obetingadt erkänna, att fäderneslandets väl kräfver, att städernas berättigade
intressen väl tillgodoses. Och jag håller för min del före,
att detta intresse äfven blifvit på ett tillfredsställande sätt iakttaget
uti det nu föreliggande förslaget. Hvad som nu emellertid egentligen
förmått mig att begära ordet var ett yttrande af den ärade talaren
på jemtlandsbänken. Han påstod nemligen, att de smärre städernas
intresse och inflytande skulle blifva kringskuret, på ett ganska
betänkligt sätt, genom detta förslags antagande. Det är för att inlägga
en protest i det hänseendet, som jag nu skall be att få
yttra några ord.

Onsdagen den 14 Februari. 23 N:o 6.

Efter de folkmängdssiffror, som voro bestämmande för de val, Förslag om
Indika förrättades sistlidna år, d. v. s. efter 1892 års folkmängds- ^

siffror, skulle de mindre, i valkretsar indelade, städerna, hvilka nu männens
välja 25 representanter, genom förslaget få sitt representantantal antal.

ökadt till 31. Det synes mig, som om dessa omkring 80 mindre stä- (Forts.)
der, och bland dem 10 residensstäder, väl skulle förtjena att få detta
ökade antal, som i det närmaste motsvarar det antal representanter,
som Stockholm och Göteborg förlora, hvilka tillsammans utgöra 5.

För de mindre städerna är förslagets antagande sålunda för närvarande
en alldeles bestämd vinst, då de få ett ökadt antal af 6 representanter.
Och det finnes icke någon anledning antaga, att icke äfven
för framtiden det skall för dessa mindre städer ställa sig lika gynsamt.
Man får här vid lag icke förbise, att de större, sjelfständigt
väljande städerna för hela den folkmängd, hvarmed qvoten öfverskrides,
icke få utöfva någon representationsrätt. För städerna utgör
den bestämmande qvoten för närvarande och efter nämnda folkmängdssiffror
11,529; och en stad, hvars folkmängd ligger emellan det nämnda
talet och dubbla summan af talet, d. v. s. mellan 11,529 och 23,058,
får ändå icke välja mer än en representant, och så allt vidare. Härigenom
uppstå öfverskott, som alltid indirekt verka gynsamt för de
mindre städernas representationsrätt?

Jag nämnde folkmängdssiffran för 1892 och jag nämnde, att qvoten
för städerna utgör 11,259. Men då jag nämnde detta, bör jag
äfven tillägga, att qvoten för landsbygden utgör 25,896. Sålunda få
städerna välja en representant för 11,529 och landsbygden en representant
för 25,896 invånare. Jag frågar då, mine herrar, äro icke
städernas intressen härigenom fullt tillgodosedda, och detta jemväl
med hänsyn till det historiskt berättigade i den städerna en gång
tillagda högre representationsrätten.

Om det föreliggande förslaget nu förkastas, är frågan dermed
icke fallen. Nödvändigheten af en begränsning så väl af Första som
Andra Kammaren och, inom Andra Kammaren, af så väl stads- som
landtrepresentanterna, är från alla håll erkänd. Då Österrike med
sina 23 millioner invånare kan nöja sig med 353 representanter i
sitt underhus, och då tyska riket med sina 46—47 millioner invånare
icke har mer iin 397 ledamöter i sitt underhus, skulle icke vårt
land då kunna nöja sig med 230 representanter i sin Andra Kammare?

Och för att endast beröra hufvudstäderna i de nämnda länderna, då
Wien nöjer sig med 14 och Berlin med 6 representanter, skulle icke
Stockholm då tills vidare kunna åtnöja sig med 21?

Ja, det måste anses såsom alldeles säkert, att, om detta förslag
faller, nya förslag till begränsning skola uppkomma och framläggas.

1 Andra Kammaren .ligger afgörandet af denna fråga i landtrepresentanternas
händer. Äfven om det skulle vara fallet, att en del af
dessa representanter nu tveka att antaga det föreliggande förslaget
— och detta af de mest skiljaktiga orsaker — är det mer än troligt,
ja, sannolikt, att landtrepresentanterna i Andra Kammaren snart skola
sluta sig tillsammans i det gemensamma målet att fixera eller begränsa''
representanternas antal, och framför allt städernas, som växer
så hastigt. Och om denna begränsning då skulle tendera till lika

N:o 0.

Förslag om
fixering af
riksdagsmännens

antal.
(Forts.)

24 Onsdagen den 14 Februari.

representationsrätt för stad och land i förhållande till folkmängden,
hvad skall och bör Första Kammaren då göra? Jag vill, såsom jag
nu ser förhållandena, för ingen del önska att, om Första Kammaren
blifver stäld i en sådan position, kammaren då skall sluta sig till en
sådan begränsning af städernas representantantal, att representationsrätten
blir lika för land och stad. Men man kan icke förbise det förhållandet,
att, om fixeringsförslaget nu förkastas, Första Kammaren
kanske uti en framtid följer med den Andra i fråga om ett sådant,
längre gående reduktionsförslag. Och det blefve en reduktion af
städernas representationsrätt, som för den skulle innebära ett hårdt
slag och i hög grad minska det inflytande, städerna nu ega. Med
en sådan möjlighet för ögonen och på de öfriga skäl jag anfört, anser
jag derför att man, äfven i städernas intresse, icke bör tveka
att antaga det förslag, som nu föreligger. Och, jag upprepar det
ännu en gång, specielt ligger det i de mindre städernas intresse, att
förslaget nu antages. En annan gång kan bjudas dem mindre.

Det är detta, som jag emot den ärade talaren på jemtlandsbänken
velat anföra.

Herr Blomberg: Då jag tillåtit mig begära ordet i denna fråga,
har detta föranledts af det speciella intresse, som detta ärende hällor
mig, liksom äfven af åtskilliga af de yttanden, som här under
debatten blifvit fälda, yttranden, som gått ut på att frambära argument
för förslagets förkastande, hvilka för mig synas vara af ringa
eller ingen betydelse. För mig är det här icke fråga om, huru vida
stadsintresset vinner och landsintresset förlorar eller tvärt om, utan
frågan ställer sig så: är den grundlagsförändring, som föreslås, nödig
och nyttig? År den nödig och nyttig för Sveriges rike eller icke?
Och svaret ställer sig så, att den föreslagna förändringen är både
nödig och nyttig samt äfven möjlig att genomföra. Den är nödig
derför, att den är rigtad mot ett fullständigt ohållbart förhållande,
som af våra gällande grundlagsstadganden föranledes, ett förhållande
som innebär, att en del af Sveriges befolkning åtnjuter ett privilegium,
hvilket ingalunda längre står i rimligt förhållande till de intressen,
som af denna befolkning uppbäras. Den är nyttig derför,
att den omsider bryter ned en af de största anledningar till tvister
mellan olika partier, som förefinnas inom vårt folk och vår riksdag
och som fortfarande måste förefinnas, till dess en dam sättes mot
den utveckling i en af riksdagsordningens skapare oförutsedd retning,
som hittills egt rum och hotar att ytterligare fortgå. Den är
möjlig att genomföra, ty ännu har jag icke hört någon anföra sådan
invändning mot det framlagda förslaget, på grund af dess materiella
eller formella innehåll, att jag skulle blifva böjd att anse det mindre
genomförbart.

De invändningar, man sökt göra gällande, hafva dock varit af
mångskiftande slag. En ärad talare på gefleborgsbänken har framhållit
ett argument, som för mig skulle väga oerhördt tungt, om det
varit något bättre med skäl och grunder stödt; han förmenade nemligen,
att konungamagten skulle blifva lidande på den grundlagsförändring,
som föreslagits. Jag kan ej heller gissa mig till de skäl,

Onsdagen den 14 Februari. 25 N:o 6.

som han möjligen hade för detta påstående, och så länge jag befinner Förslag om
mig i den ställningen, måste argumentet för mig betyda litet eller fixering af
intet. riksdags tid

annat skäl, som framförts från flera håll, särskildt af en ärad
talare på stockholmsbänken och äfven af en talare på göteborgsbän- (Forts.)
ken, innebar, att förslaget skulle strida mot de principer, på hvilka
vår nu gällande riksdagsordning är byggd. För min del får jag uttala
den uppfattningen, att der finnes egentligen i detta hänseende
icke någon genomförd princip. Hvad angår valkretsarne för val till
Andra Kammaren, så äro dessa bestämda efter administrativ och judiciel
indelning såsom hufvudgrund. Sedan har ännu en sak, nemligen
folkmängden, tillkommit såsom reglerande hjelpmedel; men, som
sagdt, det är den administrativa och judiciella indelningen, som är
den enda mera genomgående princip, man kan tala om, och denna
har i det hvilande förslaget bibehållits. Vid sidan af den stål- en
annan, nemligen att land och stad välja särskildt; äfven denna princip
är i det nu föreliggande förslaget till fullo iakttagen. Någon
annan förändring förefinnes här icke ens med afseende å detaljerna,
än att hittills folkmängdssiffran mer eller mindre varit bestämmande
med afseende å städernas valkretsar och någon gång med afseende
å landsbygdens likasom ock för val till Första Kammaren, under det
att man nu har ansett sig kunna med folkmängdssiffrornas hjelp vinna
ett annat och lämpligare mått, som kunde spela den reglerande rollen.

Deruti ligger icke något, som strider emot de principer, man menat
sig kunna spåra i 1866 års riksdagsordning.

Vidare har man talat om, att städerna fått sin större representationsrätt
med hänsyn dertill, att i städerna förefans en sådan mångfald
af intressen i jemförelse med landsbygden, der, såsom en ärad
talare på göteborgsbänken dristade sig säga, blott skulle finnas ett
enda, han tilläde sedermera: i det närmaste blott ett enda. Jag ber
dock hvar och en se sig omkring i vårt land, sådant det nu ter sig,
och pröfva, om landsbygden är så ensartad, att man för denna stora
del af landet kan tala om blott ett enda intresse. Nej, utvecklingen
går tydligen just i den rigtning, som den ärade talaren, då han ville
gendrifva ett påstående, som nyss uttalades, visade ha gjort sig gällande
i England. Landsbygdens intressen hos oss växa i mångfald
och rikedom, allt efter som industrien får sina centra der; och flerfaldiga
industrier hafva obestridligen redan sina hufvudsakliga centra
på landsbygden. Jag anser således, att det, just till följd af den
utveckling, som egt rum efter vår nu gällande riksdagsordnings antagande,
är en bjudande nödvändighet, att man råder bot på de missförhållanden,
som denna riksdagsordning med hänsyn till representationsrättens
afvägande mellan land och stad i våra dagar medför,
enär den nu komna utvecklingen ej kunde vid lagens stiftande förutses.

Då jag emellertid villigt erkänner, att städerna hafva inom sina områden
en mångfald af intressen, som icke hafva sin motsvarighet på
landsbygden, så synes det mig särskildt angeläget, att den föreslagna
förändringen ju förr desto hellre genomföres. Ty i förslaget fästes
ännu tillbörligt afseende vid städernas berättigade anspråk å starkare
representation än landsbygdens.

N:o 0.

Onsdagen den 14 Februari.

Förslag om, Man har slutligen talat om faran att genom denna fixering fastfixering
af iasa antalet representanter. Mig synes detta skäl vederlagdt af en
rmännens föregående talare, då han nämnde, att innan man säger detta, bör
antal. man kunna visa upp, att det antal representanter, som genom detta
(Forts.) förslags antagande skulle tillförsäkras Riksdagen, är otillräckligt för
att kunna uppställa målsmän för de olika intressen, som i vårt lands
representation böra vara företrädda. Så länge detta icke kunnat
visas, vågar jag anse det antal, som här föreslagits, fullt tillräckligt.
Och då intet skäl anförts, hvarför städernas representantantal bör
vara större än här stipulerats, finner jag ej heller ur den synpunkten
något, som talar emot det framstälda förslaget.

Jag anhåller att blott få göra ännu ett par erinringar.

Man har sagt, att Första Kammaren skulle akta sig för att taga
en så bestämd position i frågan. Mig synes, att Första Kammaren
just här vid lag kan och bör fatta sitt beslut alldeles oberoende af de
många tvistefrågorna, huru vida radikalismen får flere eller färre representanter
o. s. v., blott och bart från den synpunkten, att förslaget
är bygdt på rättvisare grund än de gamla bestämmelserna. Jag
erkänner gerna, att jag skulle önskat en grundlagsändring, hvilken
mera närmade sig det förslag, som antyddes af en ärad talare på
stockholmsbänken, då han i viss mån förordade den uppfattning,
som en af Konungens rådgifvare vid ärendets föredragning gjorde
gällande. Men, mine herrar, vi må erinra oss, att då ett sådant förslag
under de senare åren varit i Riksdagen framlagdt till behandling,
detta alldeles icke rönte sådan anslutning — och allra minst från det
nuvarande förslagets motståndare — att man hade någon som helst
utsigt att kunna genomföra det; ej heller förefalla mig utsigterna för
ett dylikt förslags genomförande större nu än då. Och dock är enligt
mitt förmenande behofvet af en ändring så stort och vigtigt, att

jag icke för att gripa efter något bättre, hvarom man endast har

osäkra förhoppningar, vågar kasta ifrån mig en god förändring, som
synes möjlig.

Jag tillåter mig derför yrka bifall till det af konstitutionsutskottet
framlagda och från lagtima riksdagen 1892 hyflande förslaget.

Herr Wieselgren: Jag skall endast bedja att få till protokollet
anmärka, att jag under mitt föregående anförande icke tillät mig

yttra ett enda ord om vare sig stads- eller landtrepresentanternas

»redbarhet, intelligens och erfarenhet».

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på antagande af det från lagtima riksdagen år 1892 hyflande
förslaget om ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen
samt vidare på förkastande deraf, och förklarade sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februarjg

Den, som antager det från lagtima riksdagen år 1892 hvilande
förslaget om ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas detta förslag.

Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—107;

Nej—23.

Det från lagtima riksdagen år 1892 hvilande förslaget om ändring Förslag otn

af § Öl regeringsformen. /^riksdag*

n * . ,. »-v, i r /• . , , sammanträ Herr

Ann: Då det sylte, som man afsett att vinna med det nu dande i

föredragna förslaget, enligt min tanke bättre vinnes genom det för- vissa fall.
slag till ändring af §§ 51, 63, 91, 93 och 95 regeringsformen, hvilket
är hvilande från näst föregående lagtima riksdag och som omedelbart
efter detta kommer att föredragas, hemställer jag, att det nu föreliggande
förslaget måtte af kammaren afslås.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder endast yrkats, att det hvilande förslaget om ändring af § 51
regeringsformen skulle förkastas.

Sedermera gjordes propositioner, först på antagande af nämnda
förslag samt vidare på förkastande deraf; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Det från riksdagen år 1893 hvilande förslaget om ändring af §§
51, 63, 91, 93 och 95 regeringsformen.

Antogs.

Det från riksdagen år 1893 hvilande förslaget om ändring af § Förslag till
71 riksdagsordningen. grundlags 3

ändring om

Herr A lin: Herr talman, mine herrar! Bland de skäl, som vid V<mägtig''e\
näst föregående riksdag anfördes, för att kammaren skulle antaga riksbanken
det nu ifrågavarande förslaget till hvilande, var naturligtvis äfven det, ochriksgäldsatt
kammarens ledamöter skulle erhålla tid att begrunda förslaget, ontorettänka
efter hvilka skäl som talade för och emot detsamma och sålunda
vara så mycket bättre beredda att definitivt afgöra saken. Jag

N:o 0.

(Pnsdagen den 14 Februari.

Förslag till
grundlagsändring
om
val af fullmägtige
i
riksbanken
ochriksgälds
kontoret.
(Forts.)

har också tänkt på frågan, sedan den vid senaste riksdag förevar, och
jag har icke kunnat komma till något annat resultat, än att jag måste
vidhålla de skäl mot förslaget, som jag vid nästlidne riksdag anförde.
Det hufvudskål, som då frambars för den föreslagna förändringen, var,
att man derigenom skulle undkomma den fara, som nu hotar derutinnan,
att hela fullmägtiges antal skulle kunna afsättas och nya
väljas på en gång. Den erfarenheten vi haft under den tid de nuvarande
stadgandena varit gällande har, enligt min tanke, icke visat,
att det är denna fara, som man egentligen behöfver undkomma. Den
olägenhet, som egentligen låder vid de nuvarande förhållandena och
som man borde göra allt hvad man kan för att få bort, det är lottningen,
och denna olägenhet undviker man icke, utan man ökar den
fast mer genom antagande af ett sådant förslag som det nu föreliggande.
För öfrigt, äfven om detta förslag icke vore hvad det
efter min tanke är, en försämring, utan i stället verkligen vore en
förbättring af de nuvarande förhållandena, så är denna förbättring,
det torde medgifvas, så pass obetydlig, att man icke bör utsätta sig
för risken att genom dess antagande kanske för lång tid undanskjuta
möjligheten att genomföra den vigtiga förändring, för hvilken denna
kammare vid mer än ett tillfälle uttalat sympatier och som skulle
bestå i öfverlemnandet af delaktighet i bankens förvaltning^ Kongl.
Maj:t.

På dessa skäl kan jag icke rösta för förslaget. Men jag har
ytterligare ett skäl, som synes mig vara af ej ringa betydelse.

Enligt nu gällande bestämmelser är det ett åliggande för lagtima
Riksdag att välja fullmägtige, men dessa bestämmelser innebära
icke något hinder för urtima Riksdag att verkställa sådant val. Nu
kan man lätt tänka sig, att urtima Riksdag sammankallas just med
anledning af oregelbundenheter i bankens eller riksgäldskontorets
förvaltning; men då böra vi också akta oss för att antaga lagbestämmelser,
som borttaga möjligheten att vid sådan riksdag verkställa
omval af dessa verks styrelser. I det nu föreliggande förslaget heter
det, att Riksdagen skall välja fullmägtige, och att dessa skola väljas
å lagtima riksdag. Dermed är också sagdt, att de icke kunna väljas
vid urtima, och detta synes mig ensamt vara ett afgörande skäl mot
förslaget, med afseende å hvilket jag, på de skäl jag anfört, beder
att vördsamt få yrka afslag.

Herr Stråle: Det lärer väl knappast af någon bestridas, att
kontinuitet i en styrelse är af stor betydelse, och i bolagsordningar
har man allmänt tillämpat denna åsigt; men’ om någonsin det påståendet
haft synnerlig vigt, så är det i fråga om styrelsen för Riksdagens
begge penningverk, särskildt hvad riksbanken angår, ty valet
till denna är väl ändå antagligen det vigtigaste val, Riksdagen under
normala förhållanden har att verkställa. Såsom skäl för detta påstående
kunde vara mycket att säga; jag vill dock endast åberopa den
svårighet, som för närvarande förefinnes, att vid val af fullmägtige
finna fullt lämpliga personer; dessa hafva till äfventyrs redan en omfattande
verksamhet och väl aflönad ställning och tveka derför att

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februari.

åtaga sig det vigtiga och ansvarsfulla kall, som medföljer fullmägtigeskapet.
En sådan person inser mer än väl, att han äfventyra!’ att,
om han rubbar sin närvarande ställning, han efter ett års förlopp
kan mista det nya uppdraget. Erfarenheten visar också, mine herrar,
att lämpliga personer hafva tvekat. Man invänder — och det kan
låta som ett skäl — att om man vid valet kan sätta alla, både ordförande
och ledamöter i penningverken på omlottning, äfven de fullmägtige,
hvilka valmännen eljest ville omvälja, skulle det vara större
chance att förekomma val af en eller annan föreslagen person, som
den ena hälften af valmännen icke ville acceptera, än om valet icke
omfattade mer än två fullmägtige. Jag har i många år haft förtroendet
af kammaren att vara valman, och det vore visserligen
lockande att tala något om åtskilliga interiörer vid flera af de val, i
hvilka jag deltagit, men jag skall endast tillåta mig säga, att frågan
om att sätta alla ledamöter på omlottning har varit före, om på fullt
allvar eller endast såsom hotelse vågar jag icke säga, men frågan har
dock varit väckt. Skall man behöfva utsätta sig för ett sådant
äfventyr, om man kan undvika det? Och otänkbar är icke den antydda
faran. Oafsedt partistrider kan man tänka sig, att landet ty
värr befinner sig i en särskildt svår ekonomisk ställning, att den ena
hälften af Riksdagen uppfattar förhållandena pessimistiskt och vill
hafva en strypning i affärerna, den andra hälften vill det icke. Då
kan det komma att bero på lotten, hvilkendera meningen som skall
göra sig gällande. Jag tror, i motsats mot den siste ärade talaren,
att detta är en mycket stor fara. Det är väl sant, att vid val af
endast två ledamöter kan till äfventyra lottning lättare komma i fråga.
Jag medgifver detta. Nå väl, jag antager, att lottning verkligen
kommer att ega rum. Hvad blifver följden deraf? Det kan för den
tappande parten vara ledsamt nog, men hvar är faran? Bankstyrelsens
pluralitet sitter qvar, och ett efter den ena riksdagshälftens mening
olämpligt val har ingen afgjord verkan! Denna fara måtte väl
således i jemförelse med den fara jag nämnde vara liten.

Efter långa förberedelser, många tal och många betänkanden
har man nu ändtligen fått ett förslag, som synes mig, åtminstone så
mycket ske kan, jäfva de inpass, man gjort mot de nuvarande förhållandena.
Tv den fråga, som den senaste talaren nämnde, om inrymmande
åt Konungen af delaktighet i förvaltningen af Riksdagens
begge penningverk, har många gånger varit på tal, men utan att
röna framgång; och denna fråga föreligger ju ej till afgörande.

Hvad återigen beträffar, att man skulle kunna önska, att vid urtima
riksdag ombyte af riksbankens styrelse kunde ske, så är detta
nog möjligt, men jag kan icke se, att de nuvarande stadgandena
skulle hjelpa upp saken. Uti nu gällande riksdagsordning står nemligen,
att vid hvarje lagtima riksdag skall utses etc. Deraf måste
följa, att valet skall ske vid lagtima riksdag och icke vid urtima.
Jag tror således, att det skulle med allt skål möta motstånd, om
man vid urtima riksdag väckte fråga om ombildning af riksbankens
styrelse. Jag tillåter mig alltså yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Förslag till
grundlagsändring
om
val af fullmägtige
i
riksbanken
ochriksgäldskontoret.

(Forts.)

N:o 6.

Förslag till
grundlagsändring
om
val af fullmäktige
i
riksbanken
ochriksgäldskontoret.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

Herr Nyström, Carl: Argumentationen i detta ärende kan

lyckligtvis inskränkas inom temligen trånga gränser. Hufvudsaken,
hvarom vi alla äro ense, är, att funktionstiden för dessa förtroendemän
måste vara längre än ett år. Hvar och en har klart för sig, att
man icke kan få lämpliga personer med en ettårig omsättning. Den,
''som talat med de nuvarande tjenstemännen i riksbanken och riks fäldskontoret,

har nog fått höra af dem, att den omständigheten, att
e skola sitta på ett års uppsägning, gör det för dem totalt omöjligt
att på det sätt, som de anse nödvändigt, sköta vederbörande tvenne
verk och ombesörja nödiga reformer inom desamma. Derom bör man
således kunna enas, att en omsättningstid af minst 3 år måste det vara.
Återstå således de punkter, om hvilka olika meningar kunna finnas.
Invändningarna rigta sig först och främst mot den s. k. cirkulationen,
d. v. s. ombyte af två per år i stället för ombyte på en gång af alla.
De, som nu vilja hålla på de tre åren med ombyte af hela uppsättningen
på en gång, hafva menat, att man derigenom skulle komma
ifrån de värsta olägenheterna, men de hafva glömt, att om också krisen
återkommer icke en gång om året utan en gång hvart tredje år,
kommer den så mycket starkare, ty då gäller det tre års arfvode, och
stora ansträngningar skola då göras för att vinna dessa så eftersökta
platser i riksbanken och riksgäldskontoret. Då kommer krisen med
samlad kraft och skall kanske bära i sitt sköte mycket märkliga
öfverraskningar, och det är just detta man vill till hvad pris som helst
förekomma, eller att hela uppsättningen af riksbanks- och riksgäldsfullmägtige
med ett enda slag omkastas. Denna, den svåraste faran,
har man icke undanröjt, ty den återkommer hvart tredje år. Jag ber
om ursäkt, att jag påminner om ett yttrande, som förekom vid en
föregående diskussion i detta ärende. Under förra riksdagen tillät
jag mig yttra, hvad jag nu ber att få upprepa: »att jag ej förstår att
någon vill låta sakens nuvarande skick fortfara. Mig förefaller det
såsom en af de största oegentligheterna i vårt statslif, att man skall
lemna en möjlighet qvar, att — beroende på ett politiskt vindkast
— utan någon öfvergångstid bankens styrelse kan halka öfver i nya
händer och öfvertagas af nya styresmän, som icke hafva ens en timme
för att taga kännedom om förhållandena, om bankens förbindelser,
om dess kunder, dess aflarscoutumer m. in.; att lemna qvar en
så hotande fara för vårt lands ekonomi synes mig omöjligt, och har
det anförda för oss varit bestämmande, då vi föreslagit cirkulation
eller gradvis skeende återval. Faran begränsas, om man inskränker
omvalen till två om året. Jag anser, att man kan vinna en helt
annan kontinuitet och soliditet i riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning, om ordföranden är fast tillsatt och ombytena af fullmägtige
inskränkas till två om året, än om detta vådliga lottspelet i stor
skala — lottningen om intet eller allt — skall kunna spelas hvart
tredje år» Man säger, att faran är uppkonstruerad och att den ej
förekommer i verkligheten. Jag vädjar då till dem, som ega kännedom
om de förhandlingar, som förefallit vid de sista årens val, om
faran kan anses vara uppkonstruerad. Vi skola komma i håg, att det
sker omval till Andra Kammaren hvart tredje år, och det kan hända,
att man får majoriteten på en gång omkastad. Så hände år 1888.

Onsdagen den 14 Februari.

N:o e.

Denna majoritet vill ha nya män och sätter hänsynslöst hela upp- Förslag till
sättningen på lott, och detta icke blott som ett hot eller som en fjrundlagsmanöver,
utan på fullt allvar. Men om det äfven är blott en manöver, ^
ett hot, så ligger redan häri en påtryckning af högst odiös beskaffenhet mäktige i
och som har mycket ofördelaktigt inverkat på förhandlingarna vid till- riksbanken
sättandet af fullmägtige. Jag anser derför det vara så vigtigt,
denna fara för en fullständig omkastning af fullmägtige undvikes, att ''

till och med blotta hotet derom bör undanrödjas. ^ 01 8''

Dessutom kunna vi stödja oss på den omständigheten, att denna
grundsats om cirkulation återfinnes i de båda kongl. förslagen. Den
har af konstitutionsutskottet förordats, och den har af kammaren
blifvit antagen gång på gång, nu senast då förslaget blef hvilande.

Den är så litet en ny grundsats, att den tvärt om på detta sätt har
anor sedan år 1886. Och herrarne veta ganska väl, att öfver allt bemödar
man sig att söka betrygga styrelsers kontinuitet på liknande
sätt, eller genom att låta medlemmarne så småningom aflösas för att
alltid hafva qvar eu stam erfarna män, som skola svara för affärscoutymerna
och utgöra den sammanbindande länken. Således detta
är och förblir hufvudargumentet: att söka förekomma och fullständiga
omkastningen eller hotet derom. Jag ber att få återkalla i minnet
ett yttrande, som friherre Leijonhufvud fälde. Han påpekade mycket
rigtigt, att under upprörda tider, då kanske ett anlopp gjordes mot
riksbanken, derför att man inbillade sig, att det var bankförvaltningens
fel, att det kommit förvirring i penningförhållandena, ehuru i
sjelfva verket orsaken varit en helt annan, uppstode lätt en opinionsstorm,
som svepte bort hela uppsättningen och ersatte den med nya
män utan en half timmes erfarenhet i dessa vigtiga affärsförhållanden.

Något betänkligare kan jag ej föreställa mig.

Nu säger man, och det har varit det egentliga argumentet emot
oss, att om lottningen inskränkes till hvart tredje år, blefve den
mindre farlig i sjelfva verket. Det är ganska svårt att säga, hvad
som kan inträffa. Men jag vill framhålla, att hvad som är visst är,
att en stor fara alltid är qvar, om möjlighet fins, att alla ombytas på
en gång. Och det är ett misstag, att lottning skulle befordras, om
den kan förekomma hvarje år blott om två. Jag tror, att det kommer
att ske på annat sätt. Jag tror, att kamrarne skola helt fredligt
dela dispositionen af platserna, en från Första och en från Andra
Kammaren, såsom man förra året enade sig om att göra med suppleanterna.
Detta är det sannolika, och då närmar man sig genom praxis
det förhållande, som kanske vore det förståndigaste, nemligen att
hvardera kammaren satte till sin andel. Derigenom och endast derigenom
förekommes all lottning. Om så går till, har man vunnit
hvad man vill vinna.

Derefter har det anförts af herr Alin, att om man nu gör en
sådan här ändring, har man uppskjutit den stora reform, som de
fleste önska, nemligen regeringens medverkan i riksbankens styrelse.

Men icke hnr man väl uppskjutit denna reform derför, att man redan
nu skaffar eu riksbankstyrelse, som är mindre utsatt för fara. Ingalunda! -

N:o 6.

Förslag till
grundlagsändring
om
val af full
mäqtige i
riksbanken
ochriksgäldskontoret.

(Ports.)

32 Onsdagen den 14 Februari.

Slutligen har anmärkts, att det fins inga bestämmelser om, huru
det skall gå. vid urtima riksdag. Jag ber då att få erinra, att detta
är förut uppmärksammadt, och att ett förslag derom en gång framlagts
af herr Behm och mig. Man erinrade då om, att det var en
så aflägsen möjlighet, att man ej ville ha grundlagen belamrad med
en sådan eventualitet. Men om det befinnes vara en nödvändighet,
är det ju lätt att sedan införa en sådan bestämmelse. För ett sådant
ändamål bör man dock ej äfventyra en reform, som nu kan utan
dröjsmål vinnas. Andra Kammaren är för förslaget, och det inne
fattar en högst nödvändig ökning i tryggheten för riksbankens och
riksgäldskontorets styrelser. Att nu förkasta det och tänka, att det
skall vara lika gynsamma utsigter en annan gång, vore oklokt, ty
nu fins möjligheten, men vid ett annat tillfälle är den oviss.

Herr Lithander: Jag vill endast anhålla att få yrka bifall till

det nu föreliggande förslaget. Jag kan nemligen ej tillerkänna de
skäl, som den förste ärade talaren anfört deremot, den giltighet han
sjelf synes vilja tillmäta dem. Det är enligt min uppfattning ett
steg i den rätta rigtningen, om man nu bifaller den ändring i 71 §
riksdagsordningen, som det hvilande grundlagsförslaget afser. Det är
visserligen ett ringa steg, men det är dock ganska vigtigt att det
tages; ty första vilkoret, om man vill undanrödja de olägenheter, af
hvilka vår riksbank lider, torde vara att bereda kontinuitet åt dess
styrelse. Utan en sådan trygghet tror jag ej, att en styrelse kan
fungera såsom den bör och såsom det är af stor vigt att den gör.
Enär det nu vid denna riksdag föreligger ett omfattande förslag om
ändring i riksbankens system, torde det måhända vara lämpligast att
till detsammas behandling uppskjuta hvad man kan hafva att i detalj
säga om riksbankens förhållanden i öfrigt. Jag inskränker mig derför
nu till att endast yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Alin: Jag skall be att få säga ett par ord med afseende

på hvad den näst siste talaren yttrade angående min anmärkning mo,
förslaget, att det utesluter möjligheten för urtima Riksdag att välja
riksbanks- och riksgäldsfullmägtige. Han upptog min anmärkning så,
att han yttrade, att det har anmärkts, att i förslaget ej finnes någon
bestämmelse om, huru det skall tillgå vid urtima riksdag. Detta
vore väl litet sagdt om ett förslag, som är sådant, att det enligt sin
ordalydelse stadgar, att valen ovilkorligen skola ske på lagtima riksdag.
Deri skiljer det sig från nu gällande bestämmelser, i det att
dessa bestämma, att lagtima Riksdag har till skyldighet att välja fullmägtige,
men ej stadga, att den ensam har rätt dertill.

Herr Reuterswärd: Den förste ärade talaren har förnyat sitt

yrkande om afslag på den grund han förut hufvudsakligen anfört,
nemligen att, om det otänkbara skulle inträffa att genom fullmägtiges
i riksbanken eller riksgäldskontoret. försorg sådana oegentligheter
skulle inom dessa verk förekomma, att Kongl. Maj:t funne sig nödsakad
att derför sammankalla urtima riksdag, skulle enligt hans förmenande
Riksdagen vara magtlös gent emot dessa fullmägtige, derför

Onsdagen den 14 Februari. 33 N:o 6.

att det står i grundlagen, att dessa val skola ske vid lagtima riksdag. Förslag till
Jag kan deremot icke föreställa mig annat än att, om en urtima grundlagsriksdag
för sådant ändamål sammankallades, Riksdagen tillsammans Miaf^fuUmed
Kongl. Maj:t skulle kunna vidtaga sådana åtgärder, att oegent- mäqtiqe i
ligheterna icke förvärrades eller förnyades under den tid, som för- riksbanken
Rote mellan urtima riksdagen och nästa lagtima. Jag behöfver ej ochriksgäldsuppgifva
några sådana åtgärder, som Riksdag och Kongl. Maj:t kunde kontoret.
vidtaga för att förekomma dylika oegentligheter. Ått den gjorda l''Forts''J
anmärkningen, skulle lägga hinder i vägen för en reform så vigtig
som denna, kan jag ej finna. Och detta är anledningen, hvarför jag
yrkar bifall till förslaget.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
antagande af det från riksdagen år 1893 hvilande förslaget om ändring
af § 71 riksdagsordningen samt vidare på förkastande deraf; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Det från riksdagen år 1893 hvilande förslaget om ändring af § Förslag till
74 regeringsformen. grundlags ändring

Herr Alin: Då det förslag, som nu är före, på aftonen den 15^skaffande^f

april förra året antogs såsom hvilande i denna kammare, var jag af förnödenheillamående
hindrad att här närvara. Jag har sedan tagit del af hand-krigslingarna
rörande orsaken till, att det förhållande verkligen kunde in- magtepträffa,
att en kongl. proposition, som var tillstyrkt af konstitutionsutskottet,
efter några få minuters debatt, utbyttes mot ett förslag,
som var formuleradt af en bland reservanterna i utskottet och som
till sin lydelse betydligt skilde sig från det af Kongl. Maj:t framlagda
och af konstitutionsutskottet förordade förslaget. Det var —
det vill jag öppet säga — icke med synnerligen behagliga känslor
jag tog del af handlingarna i målet, vare sig förhandlingarna i Andra
Kammaren eller i Första. Men jag skall icke relatera förhållandet.
Handlingarna äro tillgängliga för en hvar, som vill deraf taga kännedom.

Nu är saken den, att här föreligger det förslag, som sålunda antagits
såsom hvilande, och det anses vara ur vissa synpunkter synnerligen
vigtigt, att detta förslag verkligen blir Riksdagens beslut. Jag
har i följd deraf gjort mig all möjlig möda för att sorgfälligt öfverväga
och granska de uttryck i detta förslag, som egentligen väckt
betänkligheter mot dess antagande. Mina betänkligheter hafva visserligen
ej föranledts deraf, att det i förslaget blifvit insatt, att beslutet
om härens ställande på krigsfot skall vara fattadt af Konungen i
statsrådet, ej heller deraf, att det bestämmes, att detta skall ske först
efter utfärdande af riksdagskallelse, utan det är ett par andra uttryck,
som väckt mina betänkligheter, nemligen orden: ... »rikets
krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållande
af rikets neutralitet, derest den, vid krig mellan främmande
magter, af någon bland de krigförande skulle hotas eller

Första Kammarens Pro/. 1894. N:o 6. 3

N:o 6. 34 Onsdagen den 14 Februari.

Förslag till kränkas» .. . Det anmärktes i Andra Kammaren, att man härigenom
grundlags- hindrade neutralitetsmobilisering att företagas, innan krig verkligen
fråga, om''an-var uppkommet, och denna anmärkning vann godkännande äfven af
skaffande afchefen för landtförsvarsdepartementet, ehuru han tillika yttrade, att
förnödenhe han fann det nuvarande förhållandet vara sådant, att han skulle vara
ter åt krigs- villig att framför bibehållandet deraf taga hvilket af de föreliggande
(Forts/) förslagen som helst. En anmärkning, som blifvit framstäld från det.

håll, hvarifrån denna anmärkning kom — en högre militär — och
som vunnit understöd af chefen för landtförsvarsdepartementet, är
väl värd att beakta. Det har emellertid, vid den granskning jag för
mig sjelf anstalt af ordalagen, förefallit mig, som om anmärkningen
dock ej skulle vara alldeles så betydelsefull som den i Andra Kammaren
framhölls vara. Jag tror nemligen, att man bör fästa noggrann
uppmärksamhet dervid, att orden »derest den, vid krig mellan
främmande magter, af någon bland de krigförande skulle hotas eller
kränkas» närmast hänföra sig till orden »för upprätthållande af rikets
neutralitet» och icke till satsen »rikets krigsmagt eller någon del
deraf ställes på krigsfot».

Vidare har jag fäst mig vid en annan anmärkning, nemligen insättandet
af orden »för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp»
i stället för det uttryck, som fans i det kongl. förslaget. Och
jag kan ej neka, att betänkligheterna med afseende på detta uttryck
för mig varit större än med afseende på det nyssnämnda. Jag kan
emellertid ej underlåta att framhålla, att här står ordet »angrepp»,
det står ej »anfall», ännu mindre »infall». Det står »angrepp». Men
angrepp kan vara rigtadt ej blott mot rikets område, utan äfven mot
dess intressen och rättigheter.

Under sådana förhållanden anser jag mig kunna finna mig i förslaget,
sådant det nu är formuleradt, och skall ej motsätta mig dess
antagande.

Friherre Klinckowström: Då herr Alin icke motsatt sig förslagets
antagande, afstår jag från ordet.

Efter härmed slutad öfverläggning antog kammaren det från
riksdagen år 189^ hvilande förslaget om ändring af § 74 regeringsformen.

Förslag till j)ei från riksdagen år 1893 hvilande förslaget oni ändring af
ändringar § ’49 regeringsformen samt §§ 2, 10, 20, 32, 33, 34, 37 och 45
åsyftande riksdagsordningen,
riksdagarnes

tidigare Herr statsrådet friherre von Essen: Då dessa förslag till grund afslutmng.

lagSändringar behandlades vid förra riksdagen tillät jag mig för
kammaren framhålla de olägenheter, som jag fann skola uppstå derigenom,
att Riksdagen skulle antaga till hvilande det förslag till
ändring af 49 § regeringsformen, hvilket nu föreligger, och der det,
bland annat, står: »skolande Riksdagen i kraft af denna grundlag
sammankomma till lagtima möte hvarje år den 8 januari, eller, om
helgdag då inträffar, dagen derefter», äfvensom af 2 § riksdagsord -

Onsdagen den 14 Februari. 35 N:o 6.

ningen, der samma sak förekommer fast med andra ord: »Lagtima Förslag till
Eiksdag skall, i kraft af rikets regeringsform och utan särskild kal- 9/tndlagslelse,
sammanträda hvarje år den 8 januari eller, om helgdag då in- lyftande.
träffar, dagen derefter.» Det var mot de sålunda föreslagna grund- rihsdagarnes
lagsändringarne jag tillät mig uttala mina betänkligheter, likasom jag tidigare
ej kan underlåta att äfven i dag å nyo framhålla desamma. Och det afsittning.
sker under den förutsättning, att Riksdagen önskar få sig förelagdt (Forts.)
ett förslag till budget så beskaffad^ att det i hufvudsak kan af Riksdagen
antagas; ty ej är det väl med god ordning öfverensstämmande,
att Kongl. Maj:t förelägger Riksdagen en budget, som ej till åtminstone
största delen är grundad på så noggranna beräkningar som
möjligt. För budgetens uppgörande måste man taga hänsyn till två
faktorer. Först och främst skall inkomstberäkningen uppgöras
för det år, för hvilket man ämnar uppgöra budgeten. Jag vill
icke säga, att det ej är för de flesta inkomsttitlarna möjligt att grunda
dessa beräkningar på det föregående årets afkastning inom de olika
områdena äfvensom använda den kända afkastningen under de senast
förflutna elfva månaderna af det sista året. Naturligt är att man kan
föreskrifva statskontoret, som nu har att öfverlemna dessa uppgifter
den 15 december, att något tidigare aflemna desamma, äfvensom att
statskontoret jemväl kan göra detta. Embetsverken nödgas då också
något _ tidigare inkomma med sina beräkningar. Men det är likaså
naturligt, att om man kommer in något längre i december, kan man
göra säkrare och fastare beräkningar för det då löpande årets elfva
månader äfvensom pålitligare beräkningar för den då löpande december
månad. En månad måste väl anses behöflig för de olika departementena
och slutligen för finansdepartementet för uppgörande af
statsregleringen. Låtom oss emellertid antaga att det låter sig göra,
ehuru uppgifterna ej blifva fullt så tillförlitliga som eljest — att de
hunna framskaffas något tidigare. Då är likväl att märka en inkomsttitel
af synnerlig vigt, nemligen bankovinsten, helst sedan Riksdagen
numera funnit skäligt att öfverlemna hela bankovinsten till statsverket.
Uppgiften om bankovinsten har hittills lemnats omkring
den 8 eller 9 januari, och fullmägtige hafva ansett att denna uppgift
skulle kunna approximativt lemnas 4 eller 5 dagar tidigare,
men, för att få den exakt, ej tidigare än någon af de först nämnda
dagarna, och skulle man begära att få den före årets början kan
skilnaden blifva ganska afsevärd, och härvid tillåter jag mig erinra
kammaren huru ofantligt bankovinsten vexlar, den har kunnat vexla
ända till 1,100,000 kronor. Skilnaden emellan 1889 och 1890 utgjorde
3 h, 400,000 kronor. Det är hvad differensen kan utgöra
under olika år, och hvad angår den för 1893 lemnade uppgiften,
hvilken erhölls den 8 januari, så är här eu skilnad mot föregående
år af 320,000 kronor mot 1892. Jag hade verkligen beräknat att
bankovinsten skulle uppgå till samma belopp för 1893 som för 1892
och utgick från den synpunkten, så att först den 8 januari, när den
öfverraskande nyheten erhölls, fick man kasta om åtskilligt i budgeten.
Skall Riksdagen, nu begynna tidigare, så blir också denna
uppgift så mycket osäkrare.

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februari.

Förslag till
grundlagsändringar,

åsyftande
riksdagarnes
tidigare
af slutning.
(Forts.^

En annan faktor af synnerligen stor vigt vid budgetens uppgörande
är att söka utreda, huru det löpande årets utfall gestaltat
sig. Hvar och en känner till, huru våra förslagsanslag öfverskridits
i följd deraf, att de hittills varit för otillräckligt tilltagna. Man har
sökt öka dem, men ändock hafva de öfverskridits med, såsom förhållandet
varit vissa år, circa 3 millioner. Det är godt om man
några dagar in på det nya året kan få veta angående de vanliga
förslagsanlagen, huru det gestaltar sig i afseende på dessas öfverskridande,
och det spelar en vigtig röle med hänsyn till nödvändigheten
af att ersätta den brist, som uppkommit, och Riksdagen vill
att en sådan brist skall i budgeten upptagas och ersättas. Jag kan
upplysa kammaren derom — hvilket dessutom återfinnes i statsrådsprotokollet
— att sedan Riksgäldskontor å tid som vederborde den
8 januari uppgifvit sin ställning och sitt behof, erhöll jag den för
mig ytterst oväntade och tillika obehagliga nyheten att förslagsanslagen
hade öfverskridits med 800,000 kronor. Man måste alltså
i en hast draga ihop budgeten och verkställa häraf föranledda förändringar.
Det spelade om ej mindre än en skilnad i bankovinsten
på 320,000 kronor och en ökning i förslagsanslagen på 800,000 kronor,
eller tillsammans 1,120,000 kronor. Sådana rubbningar i en
budget, hvilken man ansett färdig, är ej då lätt att reglera, i synnerhet
som det icke kan ske genom några förändringar inom finansdepartementet
utan reagerar på samtliga de olika departementenas
anslagsbehof, och för att åstadkomma förändringar i redan uppgjorda
utgiftsstater erfordras äfven olika uppställningar, olika, att jag så må
säga, resonnementer till statsrådsprotokollet, hvilket allt ej kan göras
på ett ögonblick. Detta är svårigheten. Men. dermed har jag ej
sagt att det är omöjligt att genomföra det föreliggande förslaget. Det
uppstår blott det ledsamma förhållandet, att Kongl. Maj:t får lägga
fram en budget, som ej är fullt tillförlitlig. Det kan, föreställer jag
mig, ej vara fördelaktigt för någondera af statsmagterna att få en
sådan lös budget uppgjord.

Jag har ansett mig skyldig fästa kammarens uppmärksamhet på
dessa förhållanden, ehuru jag gör det rätt ovilligt, alldenstund det
finnes åtskilliga förändringar inom dessa förslag, hvilka jag gerna
skulle vilja ansluta mig till. Men då dessa falla samtidigt med att
det nu ifrågavarande förslaget fäller, så underkastar jag mig det.

Slutligen anser jag mig böra erinra kammaren om något, som
ytterligare torde försvåra saken, nemligen den bestämmelse som är
föreslagen i 34 § riksdagsordningen, som visserligen i och för sig är
god och som jag derför gerna skulle se antagen, men som vid tilllämpningen
af den sak som nu föreslås i afseende på riksdagens
börjande den 8 januari ökar i väsentlig grad de svårigheter som
härför mota. Denna bestämmelse lyder sålunda: »Konungen låter
offentligen kungöra den af honom för riksdags öppnande bestämda
tid, som ej må utsättas senare än å andra söckendagen efter riksdags
början.» Deremot står det nu »på femte söckendagen». Det
innebär att den kongl. propositionen skall vara aflemnad andra dagen
efter riksdagens öppnande, hvilket af förut angifna skäl ytterligare
inskränker tiden för budgetens uppgörande.

Onsdagen den 14 Februari.

N:o 6.

(Forts.)

Herr Törnebladh: Med anledning deraf att bankovinsten, för Förslag till

öfrigt ganska naturligt, blifvit berörd vid denna frågas behandling, ber grwidlagsjag
få fästa uppmärksamheten på att de betydliga skiljaktigheter som lyftande
anmärkts på ungefär en million hänföra sig egentligen blott till ett riksdagarnes
enda år och föranledts genom en alldeles särskild omständighet, nem- tidigare
ligen då uppkommen vinst genom försäljning af obligationer. Detta a~faktning.
måste emellertid betraktas såsom ett undantag. För öfrigt har vinsten
icke vexlat så mycket, men anledningen till att den i år är
mindre än i fjol är att söka i den åtgärd, som fullmägtige vidtogo i
december, att nemligen låta en mängd fordringar föras inom linien
med afseende på hvad som uttalades vid förra riksdagen samt på
möjligheten af att bankovinsten kunde helt och hållet gå ifrån bankens
rörelse. Denna åtgärd föranledde en minskning i bankovinster
af 2 å 300,000 kronor mot året förut, och detta kunde man klart
förutse redan i december månad; men påtagligt är, såsom herr finansministern
med stöd af bankofullmägtiges uttalande erinrat, att en
approximativ uträkning i december, ej grundad på exakta siffror,
lätteligen kan skilja sig på stora belopp från den, som med forcerande
af arbetet möjligen kan åstadkommas den 5 eller 6 januari och
som då är grundad på rapporter från så väl hufvudkontoret som ock
alla de särskilda afdelningskontoren, om äfven dessa rapporter ej
hunnit fullständigt kontrolleras. Det kan sålunda uppstå en ganska
väsentlig skilnad om bankovinsten kommer att beräknas sådan man
tänkt sig den under december månad och sådan densamma framträder
omkring den 5 eller 6 januari, och jag inser mycket väl att vid upprättandet
af budgeten det blir synnerligen svårt att stödja sig på en
så osäker beräkning som uppgiften i december. Att vid sådant förhållande
ganska stora betänkligheter skola möta mot den föreslagna
grundlagsförändringen synes mig helt naturligt, och jag tviflar på att
den är af så stor vigt, att fördelarna af densamma skulle kunna uppväga
de stora olägenheter, som vi här hafva hört framhållas af chefen
för finansdepartementet. Men en annan åtgärd, som möjligen skulle
kunna vidtagas i ändamål att förkorta riksdagsarbetet eller rättare
till förkortande af tiden för Riksdagens sammanvaro, vore att reducera
tiden för påskferierna. Dessa hafva de senare åren plägat räcka
i halfannan vecka till fjorton dagar, och jag tror att om dessa förkortades,
man då skulle kunna vinna lika mycket eller mer utan att
äfventyra de svårigheter som här framhållits.

Jag är således mycket betänksam i afseende på den föreslagna
grundlagsförändringens nytta, likasom jag ej heller är alldeles öfvertyg8^
om att den är af behofvet oundgängligen påkallad. Det finnes
i den mycket, som är lätt att verkställa, men då bestämmelserna i
förslaget utgöra ett helt, kan man icke skilja de delar, som äro i
alla händelser antagliga, från den punkt, om hvilken man måste vara
tveksam.

Herr vice talmannen: Jag fattar väl den tanke, som föran ledt

det nu föreliggande förslaget: en önskan att riksdagsarbetet måtto
kunna slutas tidigare i maj månad, än hvad nu är fallet. För många
af Riksdagens ledamöter är det af stort intresse att kunna tidigare

N:o e.

Onsdagen den 14 Februari.

f°,rSlj9i UU återvända från riksdagsgöromålen till arbetet i hemmet. Men, mina
ändringar, her,rar’ jaS undrar, mycket om ej denna fördel i väsentlig mån motåsyftande
yerkas. af olägenheterna utaf att börja riksdagen så tidigt som den 8
r iksdagarn es j an u ari. En hvar, som har kommunala bestyr, känner nogsamt huru
tidigare i början af året en mängd ärenden förekomma till behandling. En
ajsnanmg. hvar, som måste lemna sitt hem för flera månader, vet att han dess^
; förinnan nödgas vidtaga åtgärder för skötseln och vården af sin egen dom

och sina affärer under den tid, då han ej är i tillfälle att i följd
af sitt uppehåll vid Riksdagen kunna följa dessa på nära håll. Hvar
och en, som har förmynderskap om hand vet att redogörelserna derför
skola aflemnas vid denna tid o. s. v. Men då dertill kommer,
att de. anspråk, som ställas på regeringen att få färdig den kongl.
propositionen å den tid som härefter, derest förslaget vinner Riksdagens
bifall, skulle blifva nödvändig, äro så stora, att jag ej tror, att man
kan förvänta att detta uppdrag kan utföras utan att må hända någon
gång man skulle komma att finna att den kongl. propositionen bure
prägeln af den brådska, hvarmed den måst framdrifvas. Det är visserligen
sant, att man tidigt nog kan göra upp stora delar af statsverkspropositionen,
men den låter sig ej sammanföras och afslutas
förr än in på det nya året sedan alla uppgifter kommit in till Kongl.
Maj:t. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har nyss
meddelat kammaren om en uppgift, som ingick först den 8 januari,
nemligen derom att bankovinsten stälde sig 321,000 kronor lägre än
året förut, och att riksgäldskontoret behöfde 800,000 kronor att fylla
brist i dess budget, hvilket naturligtvis vållade cn förändring i hela
budgeten.

Två ting sammanfalla nu enligt det föreliggande förslaget: det
fena ätt- riksdagen skall begynna den 8 januari, det andra att riksdagens
öppnande på rikssalen ej må utsättas senare än å andra söckendagen
derefter, då deremot de lagstadda tiderna för närvarande äro
respektive den 15 januari och femte söckendagen derefter. Det är tio
dagar som sålunda kongl. propositionen måste ovilkorligen vara tidigare
färdig. Då jag tror att vi litet hvar hafva oss bekant den forcering af
arbetena, hvilken redan nu eger rum för att få den kongl. propositionen
färdig å rätt tid, tror jag att en hvar skall finna, att de anspråk
som här skulle ställas på regeringen äro väl höga och ingalunda motsvaras
af de fördelar man åsyftar att vinna. Ser jag nu närmare på
dessa fördelar är det naturligt, att om riksdagen började den 8 januari,
eller sju dagar tidigare än nu är stadgadt, så i fall jag derjemte reducerar
de dagar, som Kongl. Maj:t har på sig innan riksdagen öppnas
på rikssalen från 5 till 2, är det temligen antagligt att Kongl. Maj:t
kommer att begagna sig af dessa två dagar. Om jag ser efter huru
förhållandet varit under den gångna tiden, finner jag, att, med undantag
blott af två gånger, riksdagen, sedan det nya statsskicket infördes,
öppnats å rikssalen dagen efter uppropet i kamrarne. Om man
enligt det nu framlagda förslaget skall vara uppe den 8 januari, men
riksdagen öppnas å rikssalen först den 10 januari, så blir derigenom
en dag förspild af de sju man velat vinna. Men jag fruktar att vinsten
ej ens blir de återstående 6. Jag tror att genom det tidigare
öfverlemnandet af statsverkspropositionen antalet af senare inkom -

N:o 6.

Onsdagen den 14 Februari.

mande kongl. propositioner komma att ökas, och min erfarenhet är Förslag till
att det är just dessa, som väsentligt bidraga till att försena riksdagens
afslutande. Således torde här ytterligare en reducering böra hyflande
ega rum. riksdagar*tes

Ser jag nu på de öfriga förslagen, de mindre förslagen, om jag tidigare
så får uttrycka mig, kan naturligtvis icke den form för talmännens matning.
utseende som föreslagits det allra minsta påskynda riksdagsarbetet, G orts.)
Om talmännen möta kamrarne kl. 11 eller kl. 1 samma dag kan det
omöjligen verka på riksdagens arbetstid.

Vidare har föreslagits att förkorta den tid, inom hvilken utskotten
skola väljas, från 8 till 6 dagar. Granskar jag då förhållandet sådant
det varit under det nya statsskicket, så hafva dessa val i allmänhet
försiggått på 6:te eller öde dagen — endast en enda gång på 7:de
dagen? Den Riksdagen medgifna latituden har således i allmänhet
ej anlitats i vidsträcktare mån, än hvad här föreslagits, och en förändring
i detta afseende vore endast att i grundlagen intaga hvad
som nu är gällande praxis, men kan deremot ej verka till något tidigare
afslutande af riksdagen.

Vidare har föreslagits att utskotten skola sammanträda inom två
dagar från den, då de blifvit utsedda. Längre tid åtgick visserligen
härför under de första åren af- det nya statsskicket, men, om jag ej
misstager mig, hafva från och med år 1872 till den dag som är utskotten
alltid sammanträdt dagen efter valet, så vida detta ej egt rum
å lördag, i hvilken händelse utskotten sammanträdt först på måndagen.

Någontfng nytt, egnadt att påskynda riksdagens afslutande, ligger
således icke heller häri. Äfven i detta fall blefve det endast att
lagstadga hvad som hos Riksdagen redan utbildat sig till coutume.

Jag tror alltså för min del att hvad man vill vinna genom att
bestämma en tidigare dag för riksdagens början i ej ringa mån motväges
af de dermed förknippade olägenheter. Jag tror, att den vinst
i dagar man åsyftar ej skulle ernås, utan att man komme att under
Riksdagens lopp förlora flera af dessa dagar.

Finnes det då icke något annat sätt, hvarpå ändamålet kan vinnas?
Jo, det finnes ett par sätt, hvilka skulle kunna leda till ett
tidigare afslutande af riksdagen; det ena beror ej af Riksdagen, det
andra deremot uteslutande af Riksdagen sjelf. Det ena är, att kongl.
propositioner ej komma till Riksdagen långt fram under dess sammanvaro,
ty, såsom jag nyss nämnde, min erfarenhet är att just dessa
sent inkomna propositioner inverka mycket störande på riksdagsarbetet.
Ett utskott eller en afdelning kan vara fullt beredt att
taga emot ett förslag om det kommer tidigare in, men när det kommer
mot tiden för riksdagens afslutande, kommer det oftast att föranleda
en stark forcering af arbetet samt bidrager väsentligt till att
försena riksdagens afslutande.

Det andra sättet — det som beror helt och hållet på Riksdagen
sjelf och som efter min uppfattning skulle verka mycket mer än
denna framflyttning af 7 dagar — vore att begränsa påskferierna, men
ej endast en begränsning af tiden derför, utan att man såge till att
kamrarne verkligen vore samlade under den tid, hvilken ej är anslagen
till ferierna. Ty nu ställer sig arbetet så, att hvarje utskott

N;o 6- 40 Onsdagen den 14 Februari.

Lundin!1 n°ga,,vakar öfver’ att ej något ärende af större betydenhet skall komma
ändringar, ^ kamrarne så, att det kan komma att afgöras af en ringa minoåsyftande
och det har händt mer än en gång att utskott fått stanna af

riksdagarnes med sitt arbete, emedan för många af dess ledamöter afrest för de
JllutZIL sJtundaD,de Påskferierna. Der, tror jag, ligger korrektivet. Om Riks,
po , f'' dagen begränsade tiden för påskferierna och vore samlad till denna
r ■> tid, skulle riksdagen också kunna tidigare afslutas. Men att välja
den nu föreslagna utvägen och ställa anspråk på regeringen af den
utsträckning man här gjort — det kan jag för min del icke vara med
om, och jag hoppas och tror, att kammaren icke heller skall vara med
derorn. Jag tror, att kammaren ej skulle vilja ställa fordringar på
regeringen, som denna endast med största svårighet skulle möjligen
kunna fylla och framtvinga den vigtiga statsregleringspropositionen
n:o 1 under ett så forceradt arbete, att den måhända mer än en gång
skulle bära vittne derom.

Jag yrkar afslag.

Herr Anderson, Albert: Det har i tidningarne meddelats, att
statskontoret skulle uti ett af chefen för finansdepartementet infordradt
utlåtande hafva förklarat, att ur statsregleringens synpunkt ej
något hinder funnes för riksdagens börjande den 8 januari. Denna
UPP£P^ år dock ej exakt. Statskontoret har förklarat sig kunna afgifva
förslagsberäkningen, hvilken enligt instruktionen nu skall aflemnas
den 15 december, tidigare, t. ex. den 8 december under den
förutsättning, att de uppgifter statskontoret behöfver för att kunna
afgifva denna förslagsberäkning komma statskontoret i tid till hända,
men hittills hafva alltid uppgifterna rörande tullmedlen för november
månad af det löpande året kommit statskontoret tillhanda först den
10 december. Ungefärligen enahanda är förhållandet med uppgifterna
om bränvinstillverkningsskatten och hvitbetssockertillverkmngsskatten,
hvilka båda äro rätt betydliga. Dessa uppgifter erhållas vanligen
den 0 december.. Om dessa jemte flera andra uppgifter kunde
komma statskontoret tillhanda omkring den 3 december, blefve statskontoret
i tillfälle afgifva förslagsberäkningen redan den 8 december.

Man kan ju tänka sig en annan utväg, nemligen den, att man
uraktläte taga novemberuppbörden i betraktande, men det vill synas
mig som om konstitutionsutskottet uti sitt utlåtande vid förra riksdagen
ansett det angeläget, att äfven november månads inkomster
tagas, i beräkning. Jag delar fullständigt denna uppfattning. Konstitutionsutskottet
säger i detta utlåtande: »det torde vara angeläget
att för beräkningen af ett kommande års stat kunna lägga till o-rand
erfarenheten från den närmast förflutna tiden».

Den förslagsberäkning statskontoret afgifver i decen ber afser
icke statsregleringen för nästföljande år utan för året derpå. Alltså
afsåg den förslagsberäkning statskontoret afgaf i december 1893 staten
för 1895. Enahanda är förhållandet med den förslagsberäkning som
r.iksgäldskontoret afgifver i december månad. Den afser ej ''staten
för nästföljande år utan för året näst derefter. Således afsåg den
beräkning riksgäldskontoret afgaf sistlidne december dess inkomster
och utgifter för 1895. Det kan hända mycket under mellantiden

Onsdagen den 14 Februari. 41 N:o 6.

från förslagsberäkningens afgifvande och till dess sjelfva staten skall Förslag till
tillämpas, och det kan ju lätt inträffa, att det uppstår skiliaktigheter. V^^ogsHittills
har ju alltid vid Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets åsyftande
tillstånd och behof bifogats en approximativ uppgift om utfallet afriksdagarnes
statsregleringen under det senast förflutna året. Genom särskilda tidigare
åtgärder från tullstyrelsen har man lyckats få in uppgifter om tull- stutning.
inkomsterna i god tid, hvaremot uppgifterna angående bränvinstill- (Forts.)
verkningsskatten och hvitbetssockertillverkningsskatten i allmänhet
ej hunnit inkomma förr än den 5 eller 6 januari, och hvad riksgäldskontoret
angår, så har jag kännedom om, att detta verk ej är i stånd
att lemna uppgift om resultatet af det föregående årets förvaltning
förr än den 5 eller 6 januari. Det är påtagligt att, om dessa uppgifter
ej äro tillgängliga, är det omöjligt att i statsverkspropositionen
lemna någon fullständig redogörelse för det nästföregående årets
ställning. . År det så, att det blir öfverskott i statskassan, ligger ej
så stor vigt å nämnda förhållande, men är det deremot någon brist,
så är det nödvändigt att man får reda derpå.

Konstitutionsutskottet har vidare i 34 § riksdagsordningen föreslagit
den förändring, att riksdagen skulle öppnas andra söckendagen
efter dess början. Jag har sett efter huru förhållandet varit ända
från och med år 1867 och dervid funnit att vid 16 riksdagar har
statsverkspropositionen aflemnats redan å andra söckendagen, vid 9
å. tredje söckendagen och vid 3 riksdagar å fjerde söckendagen efter
riksdagens början, och jag har ej sport några klagomål öfver att tiden
för densammas aflemnande på något sätt utdragits, utan den har alltid
aflemnats så fort som möjligt; men den uppgift jag nyss lemnat visar,
att det stundom kan förefinnas ett verkligt behof" att, äfven om riksdagen
börjar den 15 januari, hafva något längre anstånd med öfverlemnandet
af den kongl. propositionen, än den utskottet här föreslagit.

Jag kan förstå de skäl som betinga att man vill börja riksdagen
tidigare för att kunna afsluta den tidigare, men man måste taga i
betraktande, på sätt herr finansministern och herr vice talmannen
redan framhållit, huru redan nu det arbete, som under december
och januari månader inom departementena utföres, är i hög grad
ansträngande — bågen är verkligen ganska hårdt spänd, det gäller
att se till att.man ej spänner den så att den brister.

Jag anhåller att få yrka af slag.

Herr Nyström, Carl: På de skäl, som hafva gjort mig till reservant
inom konstitutionsutskottet, och som jag hade tillfälle att
förlidct år till protokollet anföra, får jag vördsamt yrka afslag å
konstitutionsutskottets förslag.

Herr Samzelius: Jag hade tillfälle förlidet år att ganska vidlyftigt
anföra de skäl, som tala mot antagande af föreliggande förslag,
och jag skall icke trötta med att upprepa desamma. Då emellertid
grundlagsförslaget då blof antaget att hvila, var det icke på grund
af sakliga skal, som anfördes för reformen, utan, såsom det synes
mig, af aktning och förtroende, som kammaren hyste såväl för sin

Första Kammarens Vrot. IS94. N:o 6. 4

N:o 6.

Förslag till
grundlagsändringar,

åsyftande
riksdagarnes
tidigare
af slutning.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

verklige ålderspresident, hvilken i dag ty värr icke. är närvarande,
utan f]ettrad vid sjuksängen, som ock för vår, om jag så tår saga,
tjenstförrättande ålderspresident, hvilken äfven talade för förslaget.
Men med all aktning för dessa män tror jag dock, att de speciella
studier som erfordras för bedömande af denna fråga, hafva de icke
varit i''tillfälle att förvärfva sig. Man har sagt, att, nar riksdagen
förr i tiden kunde börja redan i oktober månad, hvarför skulle den
icke nu kunna börja den 8 januari. Det är dock en väsentlig skilnad
emellan, huru statsregleringen då verkstäldes, och huru den nu måste
ske. Vid den tiden tog man nemligen icke någon hänsyn till om
det blef öfverskott eller brist på förslagsanslagen, utan biet det brist,
fick riksgäldskontoret ersätta denna, och blef det öfverskott, levererades
det till riksgäldskontoret; det ingick icke i statsregleringen. Nu
skola öfverskott och brist i förslagsanslagen tagas i betraktande vid
statsregleringen, och för det ändamålet är det nödvändigt att känna
dem så nära" som möjligt före Riksdagens början. Man kan ju föreställa
sig, att det vore ett odisponibelt öfverskott på t. ex. två milloner,
som skulle tagas i användande vid statsregleringen. Chefen för
kongl. finansdepartementet gör upp sin kalkyl, tager dessa två millioner
såsom disponibel tillgång för statsregleringen och beräknar, att
staten skall gå ihop på denna grund. Sedan öfverraskas han af att
finna, att dessa två millioner gå åt att betäcka den brist, som uppkommit
för nästföregående år.'' Det är en öfverraskning, som kan
inträffa mer än en gång, och som också nyligen har inträffat. Det
har uppgifvits, att riksgäldskontoret skulle hafva beräknat sina utgifter
origtigt, ''och att derigenom uppstått en brist på 800,000 kronor.
Så var dock ''icke förhållandet, ty den reglering, som gälda år 1893,
beräknades af 1892 års Riksdag, och då kände man ännu icke de
upplåningar, som kommo att ske bland annat för kassaförstärkningen.
Statskontoret behöfde åtta millioner i kassaförstärkning, de fingo upplånas,
men de löpte med ränta, och det var en utgift, som man icke
beräknat. Vidare var det ett anslag för telefonväsendet, som lemnades
1893, men något anslag till ränta å det härför upptagna lånet
lemnade man icke. Slutligen och för det tredje antog man attjernvägsbolagen
behörigen skulle inbetala sina för året förfallande annuiteter
men efter hvad riksgäldskontorets berättelse för året utvisar,
stå åtskilliga af dem på rest för ganska betydliga belopp. Det var
omöjligt för fullmägtige att på förhand ens ana allt detta. Först
efter årets slut visar det sig. Och det var med största möda som
uppgiften kunde lemnas finansministern så tidigt som nu skedde eller
den 8 januari. Arbetet måste forceras så, att till och med en tjensteman
sjuknade af öfveransträngning.

Én vigtig faktor är vidare lanhovinsten. Efter hvad nyss blifvit
upplyst, kan den icke annat än mycket approximativt bestämmas
före den tid, då uppgiften derom nu lemnas. Jag vill härjemte, med
afseende å riksgäldskontorets ställning, betona, att fullmägtige icke
gjorde sig skyldige till något förbiseende, då de i sin berättelse till
Riksdagen icke omförmälte den förefintliga bristen, ty denna var då
ännu icke ens tillnärmelsevis känd och kunde icke vara det.

De öfriga förslag, som stå i sammanhang med det nu berörda,

n:o e:

Onsdagen den 14 Februari.

äro verkligen så oskyldiga, att jag ej vet, hvartill de skola tjena.
Hvarför skola utskotten väljas så tidigt? Jag har arbetat i nästan alla
utskott och känner således till förhållandena. Utskotten företaga icke
något allvarsamt arbete förr än motionstiden gått till ända. Skulle
någon ändring vinnas, medförande förkortning i riksdagstiden, skulle
motionstiden förkortas, och det lärer väl icke någon vilja gå in på.
Ett annat sätt, som herr vice talmannen antydde och som väl kan
tagas i allvarligt öfvervägande, är att förkorta påskferierna.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å samtliga
punkter.

Herr Alin: Af de anmärkningar, som blifvit framstälda mot
föreliggande förslag fäster jag mig egentligen vid dem, som framstälts
mot förslaget att Riksdagen skulle sammanträda den 8 januari.
Jag har för min del varit med om nämnda förslag af hufvudsakligen
samma skäl, som under debatten i kammaren den 22 april 1893 framlades
af den man, hvilkens ord egentligen gjorde, att förslaget blef
hvilande, nemligen herr grefve Lagerbjelke, det skälet, att derigenom
skulle beredas, en välbehöflig möjlighet för Riksdagen att kunna sluta
sina arbeten i början af maj. Men jag har ock instämt i hvad han
tillika yttrade, eller att, om, då saken förekomme till slutligt afgörande,
finansministern skulle framhålla, att den af det och det skälet
icke ginge an, så hade man tillfälle att afstå den. Detta synes mig
nu vara förhållandet. Här hafva sådana upplysningar lenAats, att
de, som föreslagit förändringen, icke synas böra hålla derpå. Särskilt
vill jag nämna, att jag berörts af hvad herr vice talmannen
anmärkte, att vi icke böra låta regeringen sota för Riksdagens synder.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag förklara, att jag icke
motsätter mig yrkandet om afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att derunder endast blifvit yrkadt, att det hvilande förslaget
om ändring, af § 49 regeringsformen samt §§ 2, 10, 20, 32, 33, 34,
37 och 45 riksdagsordningen skulle förkastas.

Härefter gjordes, propositioner, först på antagande af ifrågavarande
förslag samt vidare på förkastande deraf; och förklarades den
senare propositionen vara med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 10 och 13 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen
till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren utskottets i detta
utlåtande gjorda hemställan.

Förslag till
grundlagsändringar,

åsyftande
riksdagarnes
tidigare
afsilning.
(Forts.)

*N:o 6. 44 Onsdagen den 14 Februari.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 och 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet,

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den kronan tillhöriga, från ett hälft mantal frälse Bengtstorp
n:o 1 i Mörbylånga socken af Kalmar län afsöndrade lägenheten
Bengtstorp n:o 2,

n:o* 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Gefle stad af den kyrkoherden derstädes på lön anslagna
åker eller vretjord,

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Ekeby i Ekeby socken
af Östergötlands län,

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från förra kompanichefsbostället ett mantal Suntack
Porsagården, Klockaregården och Klostergården i Skaraborgs län,
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
å Grängesbergs grufskog af mark till begrafningsplats m. m.,
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vasabygget n:o 1, Va
mantal i Kristianstads län,

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
emellan den citadellet i Landskrona tillhöriga mark och
Landskrona stad,

n:o 18, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande,

n:o 19, i anledning af väckt motion om ändring i 7:de punkten
af kungörelsen om förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner, samt

n:o 20, i anledning af väckt motion om inlösen för statsverkets
räkning af frälseskatteräntor,

Onsdagen den 14 Februari. 45

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

N:o 6

Herr talmannen yttrade, att han finge föreslå, det kammaren
ville besluta, att vid det sammanträde, som komme att hållas lördagen
den 17 innevarande månad, anställa val af en suppleant i bankoutskottet
efter herr Ekdahl, som af kammaren denna dag blifvit utsedd
till ledamot i nämnda utskott.

Detta förslag antogs.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Herr talmannen hemstälde, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 6.