RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 40.

Måndagen den 7 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 32,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1895.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

n:o 76, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892;

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Östra Jordal n:o 1, \ mantal,
i Göteborgs och Bohus län;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten Köpingsön
n:o 1;

n:o 82, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående anskaffande
af undervisningsmateriel till skolorna för sinnesslöa barn;

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
af vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna medel
till undervisning i slöjd för gossar; samt

n:o 84, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående dels
ändrade bestämmelser rörande lönetursberäkning för vissa lärare, dels
inrättandet af en kommission för bedömande af undervisningsprof för
lärarebefattningar.

Första Kammarens P>''ot. 1891,. N:o /,0.

N:o 40.

Om ordnandet
förhållandet
mellan arbetsgivare
och
arbetare i
a fseende å
arbetstiden.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning
af vackt motion om utsträckt rätt för sterbhusdelegare och testamentstagare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärende, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 5 och
6 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i
fråga om ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetar»
beträffande reglering af arbetstiden.

Herr Almström: Jag instämmer med utskottet i dess hemställan
om afslag på den föreslagna skrifvelsen. Jag gör det så mycket hellre
som jag i den motion, som föranledt förslaget, ser ett försök att under
den skyddande förklädnaden af sanitär åtgärd i vår lagstiftning införa
en i socialistisk retning gående bestämmelse om normalarbetsdag för
vuxna och myndiga personer. Jag skulle dock önskat, att utskottet
omnämnt, att 1893 års Riksdag genom bifall till eu af herr Beckman
väckt motion om en arbetarestatistik, i hvilken äfven skulle ingå utredning
af helsoförhållandena inom yrkena, redan har uttalat sig om
önskvärdheten af en undersökning af dessa senare. Jag tror också,
att det varit lämpligt, om utskottet uttryckt den förhoppning, att
Kongl. Maj:t måtte med anledning af den förra Riksdagens beslut låta
genom sakkunnige och opartiske män, hvilka icke bundit sig genom
föregående uttalanden och icke heller voro bundna af politiska hänsyn,
låta utreda helsoförhållandena i yrkena och framställa förslag till de
åtgärder, hvartill undersökningen kunde föranleda. Jag tror, att man
på detta sätt skulle vinna en säkrare och bättre erfarenhet, huru det
förhåller sig med helsoförhållandena inom vissa yrken. Jag tror äfven,
att åtskilliga åtgärder skulle kunna vidtagas, som skulle leda till målet
mycket bättre än 8-timmarsarbetsdagen, hvilken enligt min åsigt i de
flesta fall icke skulle leda till annat än öfveransträngning i arbetet
under den kortare arbetstiden eller till minskad arbetsförtjenst.

Såsom motiv för den föreslagna skrifvelsen anfördes i Andra
Kammaren, bland annat, att det funnes yrken, hvilka voro mera helsofarliga
än öfriga, och dervid nämndes särskilt den handtering, med
hvilken jag sysselsätter mig, porslinstillverkningen, såsom en, i hvilken
92 procent af dödsfallen skulle härleda sig af sjukdomar i respirationsorganen.
Denna siffra är hemtad från arbetareförsäkringskomiténs för
omkring 10 år sedan afgifna betänkande och stöder sig på ett material,
som måste anses vara både ofullständigt och mindre tillförlitligt.
Med anledning af den höga siffra, som jag der såg omnämnd, har jag

N.o 40.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

låtit genom föreståndarne för sjuk- och begrafningskassan vid Rörstrand
uppgöra ett utdrag ur statistiken öfver dödsfall under de sista
sju åren, den tid för hvilken fullständiga anteckningar finnas. Af
denna statistik framgår, att i medeltal under dessa sju år 726 personer
årligen varit inskrifva i sjukkassorna och att bland dessa 726 personer
i medeltal under dessa sju år inträffat 9,4 3 dödsfall eller nära 18 på
1,000 personer, samt att denna dödlighetssiffra varit i fallande, så att
den 1892 utgjorde 11 och 1893 6,8 pro mille. Till ledning, om ock
icke till jemförelse, enär deri ingå dödlighetssiffrorna för barn och
ålderstigna, kan jag omnämna, att under de sista sju år, för hvilka
man har uppgift, i Stockholm inträffat något mer än 21 och i landet
i dess helhet 16 å 17 dödsfall på 1,000 personer. Af det nämnda
antalet dödsfall vid Rörstrand härledde sig i medeltal 74 procent från
sjukdomar af alla slag i respirationsorganen. Rörstrands sjukkassa omfattar
icke minderåriga under 15 år, icke heller tillfälliga arbetare eller
arbetarnes familjer, utan endast de i arbetet fast anstälde, som äro öfver
15 år. Den skiljer sig från de flesta andra sjukkassor derutinnan, att från
densamma utbetalas full sjukhjelp ett hälft år, derefter tre fjerdedel
sjukhjelp ytterligare ett hälft år och sedermera half sjukhjelp så
länge sjukdomen varar. De från densamma hemtade uppgifter kunna
således anses till fullo representera förhållandena i förevarande hänseende,
inom den arbetspersonal, den tjenar.

Jag har velat anföra detta såsom ett exempel på, att det kan
ligga i många näringars eget intresse att få dessa förhållanden undersökta,
och jag tror, att dessa undersökningar, synnerligast om de åtföljas
af förslag till förbättringar, der missförhållandena finnas, kunna
blifva af mycken nytta. Jag påminner, att för 20 å 25 år sedan
hygienen var för den stora allmänheten en nästan okänd sak, om
hvilken man visserligen hörde talas, men som då icke i någon nämnvärd
grad vunnit tillämpning. Under de senaste 20 åren har man
deremot gjort mycket för att undanrödja helsofarliga inflytelser inom
yrkena och förbättra tillståndet i dessa.

Jag har icke något annat yrkande att göra än bifall till utskotttets
förslag.

Herr Wester: Det är en grannlaga sak att yttra sig i denna
fråga, om man också endast i än så ringa grad är arbetsgifvare.
Men jag vågar tro, att få med större intresse och varmare deltagande
omfatta hvarje förslag till förbättrande af den arbetande klassens
ställning än just arbetsgifvarne. Frågan om normalarbetsdag kan icke
sägas ega svenskt ursprung. Den har kommit till oss från utlandet
och eger der långt större förutsättningar än hos oss. Om man tänker
sig de större arbetscentra, der tusentals arbetare äro samlade i varma,
damuppfylda och osunda fabriker eller i kolgrufvor, så kan det vara
ett önskningsmål, icke blott för arbetarne utan möjligen äfven för
arbetsgifvarne, att få lagstadgad normalarbetsdag. Men hos oss, med
våra jemförelsevis små förhållanden och der en stor del af arbetet sker
i fria luften, i skogar och vid sågverk, och der naturen sjelf delvis
begränsar arbetstiden under er. viss årstid till kortare tid än hiir är

Om ordnandet
af förhållandet
mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende ä
arbetstiden.

(Forts.)

N;o 40.

Om ordnandet
af förhållandet
mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende ä
arbetstiden.

(Forts.)

4 Måndagen den 7 Maj, e. m.

föreslaget, men på samma gång gör det nödigt att under den korta
sommartiden något utsträcka den, der eger denna fråga icke samma
förutsättningar som i utlandet. Man har likväl icke ens i utlandet
kunnat genomföra frågan.

Motionären talar om en förgången tid, då arbetstiden steg för
steg ökats, men han har glömt att i motionen nämna om nutiden,
då arbetstiden inom många branscher förkortats. Dessutom har han
helt och hållet förbigått de sanningens ord, som utskottet i sitt betänkande
vid 1891 års riksdag yttrade: “vår tid erbjuder ingen mera
glädjande företeelse än den alltjemt fortgående förbättringen i de
kroppsarbetande klassernas ställning." Detta är ett förhållande, som
icke kan bestridas, och som man måste taga med i räkningen vid
frågans bedömande. Det har således visat sig, att arbetarefrågan förts
framåt på det frivilliga aftalets väg, och jag hoppas att så fortfarande
skall ske. Vill man målet, att förbättra arbetsklassens ställning, så
måste man också vilja medlet, och medlet är otvifvelaktigt detta: att
söka öka tillgången på lönande arbete. Men denna tillgång på arbete
beror uteslutande på att jordbruksnäringen i vårt land böjes och
industrien utvecklas och förkofras. Vill motionären slå in på den
vägen, tror jag alla kunna följa honom.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fehrman: Jag är ingalunda blind för de vådor, som en
lagstiftning i det syfte, som af motionärerna afsetts, skulle kunna medföra
särskildt ur social synpunkt, om bvilka vådor den förste talaren
ock erinrat. Men jag tror, att saken kan betraktas äfven från en
annan synpunkt, som är sådan att man måste skänka den sitt intresse.

Utskottet erkänner, att det tillhör staten att “skydda den svagare“.
Såsom dessa svagare, bvilka staten har att skydda, nämner
utskottet “minderårige och qvinnor", men, åtminstone såvidt af betänkandet
synes, tyckes utskottet icke vilja till denna kategori hänföra
äfven “vuxne och myndige män''*. Mig förekommer det likväl,
som om det svårligen kan nekas, att den enskilde arbetaren, äfven
om han är vuxen och myndig, dock är att betrakta såsom den svagare
gent emot en kapitalstark industri, och att således äfven en sådan kan
hafva anspråk på skydd från statens sida. Jag måste erkänna, att
det gör mig ondt om dessa vuxne och myndige män, särskildt när de
äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att de efter ett allt för
träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje, bemlifvet skulle bereda
dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter dagens arbete,
kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen och sin familjs
nytta och vederqvickelse egna åt dem, med hvilka han skulle
hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han har föga tid
att egna åt samvaro med barnen och uppfostran af dem. För visso
skall ett sådant förhållande gorå ett djupt ingrepp i familjelifvet, och
detta ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att härigenom
banden af kärlek skola lossna, särskildt hvad beträffar barnen, när
det visar sig, att deras fäder har så föga tid att sysselsätta sig med

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 40.

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

dem. Men när familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens grund- Om ordnandet
valar af förhållandet

Från denna synpunkt måste jag sympatisera med motionen, ehuru
jag visserligen starkt misstänker, att hvad motionärerna åsyfta ingalunda
är att stärka familjebanden, utan något helt annat, hvarför jag
icke har den minsta sympati.

Jag vågar icke inlåta mig på frågan om hvilket inflytande ett
ingripande från statens sida uti den rigtning, hvarom här är fråga,
skulle utöfva på vårt lands industri i rent finansielt afseende, hvarför
jag icke heller kan bedöma huruvida det öfver hufvud kan ega rum,
och jag har derför icke annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets förslag, detta så mycket mindre, som frågan ju i allt fall
är outredd, och utskottet uttryckligen gifvit till känna, att det saknat
tillräcklig tid att taga saken under grundlig ompröfning. Jag har blott
önskat att få fästa uppmärksamheten på en synpunkt, som jag anser
väl förtjena att beaktas, om blott det kunde ställas så — ehuru jag
fruktar att det icke val låter sig göra — att vådorna af ett ordnande
af arbetstiden icke blefve allt för stora. Med afseende på dessa vådor
är emellertid saken högst allvarlig och förtjent af noggrant skärskådande,
och bör behandlas med den största försigtighet.

Jag har såsom nämndt icke annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr Treffenberg: Jag beklagar, att jag haft så mycket att
syssla med under dessa dagar, att jag icke hunnit genomläsa detta betänkande,
men jag har icke heller behöft det, ty min öfvertygelse är
för lång tid tillbaka stadgad i denna sak. Till stor del, men icke helt
och hållet, på de af den siste talaren anförda skäl ber jag få yrka
bifall till motionärernas förslag.

Herr Almström: Jag skall be den näst föregående talaren vara
god ihågkomma, att den förra Riksdagen redan lemnat sitt bifall till en
af herr Beckman afgifven motion, hvilken äfven omfattade en undersökning
af ifrågavarande förhållanden. Det föreligger således redan
nu möjlighet att få en sådan undersökning verkstäld.

Herr Dick sson, Robert: Jag är öfvertygad, att en hvar i denna
kammare hyser det största intresse för allt, som kan befordra arbetsklassens
höjande. Att emellertid arbetsklassen i vår tid befinner sig
i bättre ställning än förut, tror jag framgå af många omständigheter.
Jag syftar bland annat på ökningen af insättningarna i sparbankerna,
der det säkerligen icke är kapitalisterna, som placera sina medel, utan
småfolket. Denna tillväxt af besparingarna i sparbankerna visar, att
arbetsklassens ekonomiska ställning är förbättrad, och att arbetsklassen
äfven höjt sig i sedligt afseende, då den kommit så långt, att den
tänker på framtiden och kan för det ändamålet försaka njutningar
eller underkasta sig umbäranden i närvarande stund.

Utskottet skulle säkert med intresse egnat denna fråga eu mycket
vidlyftigare behandling, oro utskottet dertill halt tid, men hela den

N:o 40. 6 Måndagen den 7 Maj, e. in.

°™.v''d™ndct förra veckan var ju upptagen af diskussionsplena. Jag tror dock icke,
mellan arbete- att utskottet kunnat komma till annat resultat, än det gjort. Jag
ifrare och tror ''cke på möjligheten att öfver hufvud reglera arbetstiden. Huru
arbetare i skulle det vara möjligt att bestämma den tid, hvilken tjenarne skola
afseende å använda till arbete i hemmet, eller att föreskrifva i fråga om sjö(FortIT
farten> att sjömännen efter 8-10 timmars arbete skulle få hvila och
låta fartyget gå vind för våg? Huru skulle det vara möjligt att vid
jordbruksarbetet genomföra 10-timmars, ja äfven 12 och 14 timmars
arbetsdag? Dervid måste man ju, när behofvet sådant kräfver, arbeta
allt hvad man förmår. Jag tror ej heller, att det kan vara lämpligt
att så mycket ingripa i den enskildes frihet, att man förbjuder folk
att arbeta så mycket de vilja. Eu reglering af arbetstiden skulle
äfven hindra den enskilde arbetaren att på ackordsarbete använda
mera tid, än de mera beqväma skulle vilja egna deråt. Jag tror derför,
att man bär måste begränsa sina åtgärder till att afse minderårige
samt icke fullt utbildade qvinnor och qvinnor under och efter
hafvandeskap, men låta myndige män svara och råda för sig sjelfve.

Mycket mer kunde vara att tillägga i denna sak, men jag får inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Jag bar begärt ordet för att gifva till känna,
att jag af misstag kommit att yrka bifall till motionärernas förslag,
men att jag afsåg att yrka bifall till Andra Kammarens beslut.

Herr B1 omberg: Jag skall blott bedja att få uttala min sympati
för det beslut, Andra Kammaren i denna fråga fattat. Jag vill
betona, att detta beslut står i bestämd motsats mot motionärernas förslag,
ty detta senare går ut på en reglering af arbetstiden i allmänhet
och utgör således i viss mån en anslutning till införande genom
statens ingripande af normalarbetsdag eller af en allmän maximiarbetsdag,
då deremot Andra Kammarens beslut går i eu rigtning, som
jag anser, att statens lagstiftning bör erkänna såsom berättigad, nemligen
att man bör se till att industrien drifves under sådana vilkor,
att den icke blifver af menlig beskaffenhet för dem, som deri arbeta.
Denna synpunkt har i vår liksom i andra länders fabrikslagstiftning
redan mer eller mindre blifvit erkänd; hos oss visserligen hittills i begränsad
mån — med afseende å minderåriges och qvinnors arbete.
Men jag får för min del säga, att det redan visat sig, att vissa industrigrenar,
som bos oss idkas, äro af den beskaffenhet, att en inskränkning
i fråga om arbetstiden med afseende å dem skulle kunna
vara behöflig äfven med hänsyn till äldre arbetare. Och en dylik
tanke torde vara så mycket mer behjertansvärd, som man icke nu
kan öfverblicka hela det arbetsfält, som vår industri under en kommande
tid kan komma att bearbeta. Då torde äfven hos oss komma
att arbetas inom industrigrenar af den helsofarliga beskaffenhet, att
man i fråga om dem torde behöfva stadga lika väl eu begränsning
af arbetstiden äfven för vuxna som andra inskränkningar med hänsyn
till arbetets helsovådliga karakter.

Med hvad jag nu anfört bar jag velat uttala min sympati för

N:o 40.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Andra Kammarens beslut, derför att deri öfvergifvits hvarje yrkande på
statens ingripande för en reglering af arbetstiden med afseende å förhållandena
i allmänhet, men deremot framhållits, att man från hygienens
synpunkt bör reglera arbetstiden i vissa industrier. På samma
gång jag uttalar detta, vill jag erkänna, att frågan föreligger i det
outredda skick, att jag finner utskottets hemställan vara fullkomligt
befogad, hvarför jag ock förenar mig med dem, som dertill yrkat
bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Treftmberg, att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, måtte biträda Andra Kammarens i
ämnet fattade beslut.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 7,38 e. m.

Om ordmandel
af förhållandet
mellan arbetsgifvare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 40.

Tisdagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets memorial:

n:o 30, i anledning af kamrarnes beslut i afseende å vissa delar
af förordningen angående stämpelafgiften; och

n:° 31, angående slutlig granskning af bestämmelserna rörande
tullbevillningen; samt

lagutskottets memorial n:o 73, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om tredje punkten af utskottets hemställan i utlåtande
n:o 56 öfver dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering
af död mans bo och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 juni 1875, dels ock väckt motion i anledning
af nämnda förslag till lag angående värdering af död mans bo.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg, så lydande:

Borgmästaren herr Carl Moberg är genom sjukdom (tarmkatarr
med feber) hindrad att vidare bevista Riksdagens sammankomster, hvilket
intygas.

Stockholm den 8 maj 1894.

E. G. Jonsson.
Med. d:r.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen:

n:o 87, i anledning af väckt motion om ändring i 32 § värnphgtslagen; n:o

88, i anledning af väckt motion angående viss ändring i förordningen
om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864; och

Tisdagen den 8 Maj, f.m.

9 N:o 40

n:o 89, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af 20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda memorial
n:o 76, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 32, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1895.

Herr Reuterswärd: Jag har alldeles nyss fått betänkandet i
min hand, och då det är mycket svårt att yttra sig i en så vigtig
fråga som den, huru man skall kunna på ett någorlunda tillförlitligt
sätt göra en beräkning öfver hvad tullmedlen för 1895 må komma att
inbringa, förefaller det mig dock, oaktadt den stora tillverkningen af
hvitbetssocker i landet, ganska skarpt tilltaget, då man på tullinkomsterna
prutar af 7 millioner kronor på de beräkningar, som förlidet
år beräknades och föreslogos. Jag skulle gerna vilja önska skälen,
hvarför man gjort detta. I utskottets betänkande omnämnes helt
knapphändigt, att chefen för finansdepartementet lemnat de och de
upplysningarna, men jag har mycket svårt att föreställa mig, att de
förändrade förhållandena skulle kunna åstadkomma en skilnad på 7
millioner kronor ifrån det ena året till det andra. På detta sätt är
det icke svårt att få fram en statsbrist i statsreglermgen. Jag tycker,
att man temligen lättvindigt behandlat detta ämne. Jag både för min
del hellre önskat, att man för undvikande af statsbrist upptagit inkomsterna
till belopp, som man åtminstone närmelsevis kunde hoppas
erhålla, och om man t. ex. antagit minskningen i tullinkomsterna till
5 millioner, tycker jag det hade varit tillräckligt försigtigt beräknadt.
Jag kan icke föreställa mig, att man på grund af underrättelserna om
hvitbetsodlingens hastiga tillvext i Skåne skulle berättigas antaga en så
betydande inverkan på nästa års statsinkomster, att dessa skulle kunna
nedgå med mer än 5 millioner kronor. Då vi här hafva nöjet att se
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet närvarande, torde
han kanske hafva godheten meddela några upplysningar i ämnet.

Herr statsrådet friherre von Essen: Uti Kongl. Maj:ts förslag till
statsreglering hafva, såsom synes, tullmedlen beräknats till 36,500,000
kronor, och Kongl. Maj:t har ansett nödigt upptaga denna siffra så låg
med hänsyn till den fortsatta starka utvecklingen af hvitbetssocker -

1 punkten.

Beräkning af
lullmedlen för
är 1895.

N:o 40. 10 Tisdagen den 8 Maj, f. m.

Beräkning af industriel!, som skulle verka derhän, att tullen å utifrån infördt socker

tuU™refgg/"‘ minskades. Om icke detta förhållande gifvit anledning till den be(Forts.
) räknade inkomstens nedsättning, hade visserligen en högre siffra kunnat
sättas, då, såsom af betänkandet synes, medelsiffran af tullmedlen
för åren 1890—92 uppgått till något öfver 39 millioner och under
1893 samma medel utgjorde 36,928,308 kronor.

Under sådana förhållanden kan det väl försvaras, att siffrorna i
den kongl. propositionen icke togos lägre, men då nu bevillningsutskottet
uppgjort beräkningen af tullmedlen och dervid upptagit dem
till endast 30 millioner kronor, har utskottet tagit hänsyn till vissa
omständigheter, hvilkas inverkan är påtaglig, nemligen de många kontrakt,
som veterligen på sista tiden blifvit uppgjorda om en stor utsträckning
af hvitbetsodlingen och derpå grundad ökning i hvitbetssockertillverkningen,
samt äfven de många fabriker, som äro under
anläggning. Dessa kontrakt äro uppgjorda med hundratals jordbrukare,
som förbundit sig att odla hvitbetor på viss areal. De hafva ingåtts
under den allra sista tiden, under denna vår, samt kunna officielt icke
hafva blifvit kända, då de äro ingångna enskilde emellan, men på enskild
väg hafva upplysningar vunnits — och det är erkändt, att de äro värda
tilltro — enligt hvilka den areal, som skulle till hvitbetsodling användas,
uppgår till 44,000 tunnland, en areal så betydlig att, om alla de
till 1895 åtagna förbindelserna uppfyllas, kommer den inhemska
hvitbetssockerproduktionen att helt och hållet täcka hvad som inom
landet konsumeras. Verkan häraf på statsinkomsterna är påtaglig,
men hvad särskild! beträffar tullinkomsterna, äro de mycket ovissa,
och svårast af allt torde vara att, med de ovissa faktorer, som ingå
i dessa beräkningar, kunna förutse, i hvad mån tullinkomsterna komma
att stiga eller falla. Man kan vidare icke begära, att så kort tid efter
det kännedom vunnits om de förhållanden, som gifvit anledning till
de förändrade beräkningarna, officiella siffror, bestyrkande dessa förhållanden,
skola framläggas, utan man måste nöja sig med antaganden,
grundade på så pass sannolika beräkningar, som kunna uppgöras.

Om man således i likhet med bevillningsutskottet drager från
hela den tull, som under år 1893 betalts för socker, har man åtminstone
iakttagit den största försigtighet, och jag anser detta vara ett
klokt förfaringssätt. Jag medgifver, att man möjligen drifvit försigtigheten
väl långt, och att tullen sannolikt kommer att stiga till något
högre belopp. Emellertid framgår af utskottets beräkningar följande.
Utskottet har utgått från ett belopp a.f 37 millioner kronor, hvilket
med hänsyn till medelsiffran för de föregånde åren är en låg siffra.
Drager man derifrån sockertullen för 1893, 7,771,811 kronor, återstår
en summa af 29,228,189 kronor, som skulle vara nettoinkomsten af
tullmedel för 1895. Dertill anser sig utskottet kunna lägga 771,811
för att jemna af siffran till 30 millioner, och detta är, såsom jag
redan antydt, mycket väl motiveradt. Antagligen kommer en förhöjning
i tullen å vin och cognac att inträffa, såsom följd deraf, att de
lager, som nu finnas på nederlag, då skola hafva blifvit upprymda,
och denna tullförhöjuing torde väl kunna uppgå till mer än 400,000
kronor. Dertill kommer tullen på artiklar af hvarjehanda slag, hvilka

N:o 40.

Tisdagen den 8 Maj, f. m.

äfven tagit inflytande af de 1892 bestämda tullsatserna. Således anser Beräkning af
jag siffran 7,771,811, hvarmed utskottet afjemnat det beräknade be- tull^lfgg6^or
loppet till 30 millioner, mycket väl motiverad. (Forts.)

Jag nämnde nyss, att enligt min tanke sistnämnda summa dock
är lågt tagen. Om nemligen, efter afdrag af sockertullen, öfriga tullinkomster
normalt komma att inflyta med 30 millioner, måste dock
ytterligare tullmedel inflyta för den del utifrån infördt socker, som
oundvikligen erfordras för vissa fabrikationer, hvilka icke kunna begagna
bvitbetssockret.

Huru stort detta belopp kan beräknas till, har jag mig icke bekant,
men att det öfverstiger en half million kronor, är jag fullkomligt
öfvertygad om. Under sådana förhållanden torde medgifvas, att
inkomstberäkningen är lågt tilltagen. Jag vill icke disputera med den
siste ärade talareD, som ansåg den kunna höjas icke obetydligt, i det
att den på grund af hvitbetssockertillverkningen uppkommande bristen
borde antagas till omkring 5 millioner i stället för 7, men derför har
väl näppeligen talaren någon grund, hvilket dock, såsom jag nu visat,
är fallet med de af mig och utskottet gjorda beräkningarna. Det är
ju för öfrigt alltid bättre att räkna så, att det räcker till, än att
göra motsatsen.

Herr C ava 11 i: I likhet med den förste ärade talareu skall jag
be att få tillkännagifva, att jag till fullo delar hans åsigt, att det
vore bäst att slippa se någon statsbrist, men jag tror icke, att man
endast på grund af sin önskan i det fallet får upptaga siffrorna.

Den skilnad, som den förste ärade talaren anförde mellan de i
år beräknade tullmedlen, 30,000,000 kronor, och i fjol beräknade,

37,000,000 kronor, är endast skenbar, och jag vore den förste ärade
talaren mycket tacksam, om han ville kontrollera de siffror, jag nu
nämner för att visa detta.

Kongl. Maj:t har i sin proposition om statsverkets tillstånd och
behof beräknat tullmedlen till 30,500,000 kronor samt accisen å hvitbetssockertillverkningen
till 3,200,000 kronor — hvilken naturligtvis
måste tagas med, då man minskar tullmedlen, på samma gång man
ökar accismedlen — eller tillsammans 39,700,000 kronor, eller om
man hellre vill taga den siffra, som den förste ärade talaren nämnde,

37,000,000 kronor, och lägger dertill den af Kongl. Maj:t beräknade
hvitbetssockeraccisen 3,200,000 kronor, erhålles summan 40,200,000
kronor. Härifrån dragés hvad utskottet beräknat dessa inkomsttitlar gifva,
och derigenom vinnes upplysning om den reduktion, som utskottet gjort.

Utskottet har deruti beräknat tullinkomsterna till 30,000,000 kronor och
hvitbetssockeraccisen till 6,800,000 kronor, alltså 36,800,000 kronor,
hvilket gör en nedsättning i tullmedlen efter Kongl. Maj:ts förslag med
2,900,000 kronor och efter den förste talarens beräkning med 3,400,000
kronor. Alltså, detta är skilnaden; detta är den sänkning, som bevillningsutskottet
beräknat. Bevillningsutskottet har grundat sina beräkningar på
till utskottet öfverlemnade officiella handlingar, deri man beräknat, att
under år 1895 skola tillverkas 66,000 tons råsocker, hvilket motsvarar
59,400 tons raffineradt socker eller ungefär det nuvarande behofvet.

N:o 40.

Beräkning
tullmedlen
är 1895.
(Forts.)

Tisdagen den 8 Maj, f. m.

«/ Utskottet har detta oaktadt beräknat en million af tullen för sirap
r°r och ungefär eu half million för raffineradt socker.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet omförmälde,
att för några artiklar inom sockerindustrien behöfdes ovilkorligen
kolonialsocker. Om omfånget deraf har jag icke kunnat få någon
närmare upplysning, men antagligen är det ganska ringa, och råsocker
torde väl i de flesta fall kunna användas.

Det går naturligtvis mycket väl för sig att i en beräkning för
hvad som kan inträffa två år härefter räkna temligen rundt, och
utskottet har fått det omdömet om sig att icke blott icke hafva gjort
det, utan till och med räknat mycket lågt. Ja, derom kan man ju
hysa olika mening, det beror på från hvilken förutsättning man går
ut. Har man så säkra förutsättningar, som utskottet enligt min uppfattning
i den vägen haft, må man bära förebråelsen med jemnmod,
och ingen skulle hellre än jag se, att de som säga att bevillningsutskottet
räknat för lågt hade rätt. Men om bevillningsutskottet icke
det gjort, utan räknat rätt, må Riksdagen, då den icke vill lyssna till
de förslag, som utskottet framstält för att få eu stark budget, taga
ansvaret. Jag tror, att den myckna kritik, som utskottet såväl i
pressen och riksförsamlingen som derutom fått emottaga, den kan
utskottet bära med lugn. Utskottet har sökt att efter måttet af sina
krafter fullgöra sin pligt, och — jag upprepar det ännu en gång —
det skulle glädja mig, om de beräkningar, Riksdagen nu framtvingat,
visa sig vara rigtiga. Motsatsen skulle vara vida mer att beklaga.

Herr Reuterswärd: Jag tackar för de upplysningar, som jag
fått, och de skulle vara för mig fullt tillfredsställande, om jag icke
visste, att meningen är att af upplånade medel använda 1,250,000
kronor för jernvägsmateriel. Hade debet och kredit gått i hop detta
förutan, skulle det icke hafva varit mig emot. Det tyckes åtminstone
mig, som om dessa uppgifter borde vara ganska godtyckliga, när man
rör sig med 30 å 40 millioner och ändå icke kan fylla den relativt
obetydliga bristen af 1,200,000 kronor för att slippa att i riksstaten
upptaga såsom en tillgång för år 1895 lånade medel för jernvägsmateriel.
Det är det, som uppkallat mig, och vill kammaren hafva
beräkningen sådan den är, skall jag visst icke sörja deröfver, men
jag trodde, att vi skulle kunnat få budgeten reglerad så, att den icke
visade en brist, och att vi icke skulle behöfva begagna lånta medel
för utgifter, som vi beslutat skola bestridas med statsmedel.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

2—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 4

Tisdagen den 8 Maj, f. m.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 71.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets sistlidne dag
bordlagda memorial n:o 72, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 42
öfver väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Tornerhjehn under
tio dagar från denna dag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 40.

Tisdagen den 8 Maj, e. m.

'' Tisdagen den 8 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 77, i anledning af väckta förslag till ändringar i förordningen
angående mantalspenningarnes utgörande den 24 april 1863; och
n:o 79, angående statsregleringen för år 1895; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 14, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af sådana bestämmelser, hvarigenom
tillträde till allmänna läroverk eller till statens eller kommunens
tjenst göres beroende af konfirmation eller nattvardens begående; och
n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utfärdande af bestämmelse rörande undersökning
af sinnessjuke m. m.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena,
samt att lagutskottets memorial n:o 73 skulle sättas
näst efter statsutskottets memorial n.-o 79.

Kammaren åtskildes kl. 7,04 e. m.

In fidem

A. von Kr us enst jernå.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

N:o 40,

Onsdagen den 9 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning åt utskottets sekreterare; och

lagutskottets memorial n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 70
öfver Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 90, till Konungen, om framläggande
af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken och de enskilda
sedelutgivande bankerna.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 91, angåendeu tredning rörande den kommunala rösträtten; samt
n:o 92, om ändring i § 16 af gällande jagtstadga.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen:

n:o 93, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 30 med förslag
till ecklesiastik boställsordning;

n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 69 med förslag
till förordning angående uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 ;

n:o 96, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
förordningen om landsting den 21 mars 1862;

N:o 40.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

n:o 97, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap.
2 § rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne;
samt

n:o 98, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tilllämpa
s. k. vilkorlig frigifning.

Företogs val af tolf ledamöter för att jemte kammarens talman
och vice talman såsom Riksdagens deputerade deltaga i den högtidliga
invigningen af norra stambanan mellan Vännäs och Boden, hvilken
invigning jemlikt Kongl. Maj:ts beslut skall ega rum den 2 nästinstundande
augusti; och befunnos efter valets slut dertill hafva blifvit utsedde:

Grefve Klingspor, Philip

Herr Reuterswärd .........

„ Svedelius...............

„ Tamm, Hugo........

„ Widmark ............

„ Björnstjerna..........

„ Boström, Filip ......

„ Casparsson.............

„ Stephens................

„ Lundeberg.............

„ Annerstedt.............

„ Bergius...................

med

78 röster,
78 „

78 „

77 „

1 1 77

77 „

75 „

69 „

68 „

Härefter företogs val af sex suppleanter för nämnda ledamöter i
deputationen; och befunnos efter valets slut hafva blifvit till suppleanter
utsedde:

Herr Nisser, Martin Samuel........................... med 74 röster,

„ Behm...................................................... „ 70 „

„ Wijk...................................................... ,, 68 „

„ Pettersson, Fredrik Emil ..................... „ 68 „

„ Berg, Gustaf.......................................... „ 61 „

,, Cavalli................................................... ,. 60 ,,

På framställning af herr talmannen beslöts, att Riksdagens kanslideputerade
skulle genom protokollsutdrag underrättas om de nu anstälda
båda valen samt anmodas låta uppsätta och till kamrame ingifva
förslag till den skrifvelse i ämnet, som borde till Kongl. Maj:t
aflåtas.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 77, i anledning af väckta förslag till ändringar i förordningen
angående mantalspenningarnes utgörande den 24 april 1863,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

N:0 40.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 79, angående statsregleringen för
år 1895.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

4 punkten.

Herr Sandberg: Jag kan icke annat än beklaga, att man nu
slagit in på den vådliga stråten att upplåna medel äfven för andra
ändamål än jernvägsbyggnader. Det är visserligen en lätt och beqväm,
men enligt min åsigt högst farlig utväg att, när helst svårigheter möta
vid uppgörandet af budgeten, helt enkelt besluta, att hvad som fattas
skall upplånas. Det fins ett gammalt ordspråk som säger: “det är
endast det första steget, som kostar på“; och jag befarar högeligen,
att äfven kommande Riksdagar skola beträda denna vådliga väg. Jag
har intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

5—8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid föredragning af lagutskottets under gårdagen bordlagda memorial
n:o 73, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
tredje punkten af utskottets hemställan i utlåtandet n:o 56 öfver dels
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död mans bo
och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den
16 juni 1875, dels ock väckt motion i anledning af nämnda förslag
till lag angående värdering af död mans bo, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 30, i anledning åt kamrarnes
beslut i afseende å vissa delar af förordningen angående stämpelafgiften.

1—4 punkterna.

Hvad utskottet föreslagit antogs.

5 och 6 punkterna.

Lades till handlingarna.

Fänta Kammarens Prot. IS9j. N:o 1)0.

Angående
upplåning af
medel för
jernväg8-materiel m. m.

N:o 40.

Angående
tullbevilU
ningen.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

7 och 8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält och föreslagit bifölls.

9 punkten.

Kammaren, som tog de ifrågavarande delarne af utskottets betänkande
n:o 17 i förnyadt öfvervägande, fattade beträffande dessa
delar följande beslut:

Det af utskottet föreslagna stadgandet om författningens trädande
i kraft.

Godkändes.

Utskottets i 1 punkten af betänkandet n:o 17 gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid behandlingen
af förfättningsförslaget.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 31, angående slutlig granskning
af bestämmelserna rörande tullbevillningen.

1 punkten.

Herr af Burén: Uti nu till afgörande behandling föreliggande
bevillningsutskottets memorial n:o 31 angående slutlig granskning af
bestämmelserna rörande tullbevillningen säger utskottet, att denna
granskning icke gifvit utskottet anledning att föreslå någon ytterligare
ändring i berörda lagstiftning.

Emot denna utskottets uppfattning har jag afgifvit min reservation.
Men med den snälltågsfart, hvarmed ärendena nu beredas till
afgörande, antager jag, att de allra fleste af kammarens ledamöter
icke ens observerat, mycket mindre genomläst denna min vid memorialet
fogade reservation. Jag tager mig derför friheten meddela kammaren
dess innehåll; så lydande:

“Midt under djupa freden, nedtyngdt af stora skatter till stat och
kommun, och med ruinerande pris för alla det svenska jordbrukets
produkter, befinner sig detsamma i ett snart sagdt förtvifladt läge.
Stora qvantiteter spanmäl ligga osålda och utan möjlighet till afsättning;
vår förnämsta exportvara, smöret, säljes till ständigt fallande
pris, som ej motsvara produktionskostnaden, och vår förut lifliga
export af lefvande kreatur till England, Norge och Tyskland är genom
importförbud afstängd.

Under sådana förhållanden och då sålunda skydd för svenska
jordbruket synes vara af behofvet oundgängligen påkalladt, samt derjemte
någon annan utväg icke behöfver vidtagas för att fylla den
statsbrist, som är att befara, har jag ansett, att utskottet, vid den
utskottet jemlikt 40 § i riksdagsordningen åliggande slutliga revideringen

Onsdagen den 9 Maj, f. m. 19

af tulltaxan, bort föreslå Riksdagen att å spannmål, omalen och malen,
samt potates fastställa tullsatser att, så fort ske kan, tillämpas lika
med de uti tulltaxan af den 19 augusti 1889 derför upptagna belopp."

På min vördsamma förfrågan bar herr talmannen förklarat, att
han af flera skäl anser sig förhindrad att framställa proposition om
bifall till denna min reservation. Under sådana förhållanden, och då
jag icke vill i riksdagens sista minuter framkalla en konstitutionel
konflikt, nödgas jag afstå från mitt yrkande, hvarigenom sålunda den
sista utvägen att vid denna riksdag erhålla ett väl behöfligt skydd för
det svenska jordbruket är afklippa

Emellertid, och för att, åtminstone i hvad på mig ankommer, söka
bereda någon lättnad för det svenska jordbruket, hvarå, säga hvad
man vill, fäderneslandets ära, framtid och säkerhet dock ytterst bero,
så anhåller jag, att, innan riksdagen afslutas, få till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet framställa ett spörsmål rörande det
norska kreatursimportförbudet.

Efter härmed slutad öfverläggning lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts sistlidne
dag bordlagda utlåtande n:o 14, med anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af sådana
bestämmelser, hvarigenom tillträde till allmänna läroverk eller till
statens eller kommunens tjenst göres beroende af konfirmation eller
nattvardens begående, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Första
Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 15.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 71, i anledning af väckta motioner ej mindre om
ändring af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 §
i 23 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och
dels 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 än äfven om antagande
af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne.

N:0 40.

Angående
tullbevillningen.

(Forts.)

Angående
lagförslag om
bevisning
inför rätta.

N:o 40. 20 Onsdagen den 9 Maj. f. m.

Angående Herr Unger: Då Kongl. Maj:t vid 1893 års riksdag framlade

lagförslag om förslag om förändringar i 17 kap. rättegångsbalken, och det icke blef
inför Tätta. Riksdagen antaget, så finner jag för min del och förmodar, att

(Forts.) kammaren också delar den åsigten, att det icke är lämpligt och, enligt
mitt förmenande, icke ens fullt grannlaga att redan nu, 1894,
skrifva till regeringen och säga: lägg fram det förslaget igen; utan
sedan regeringen har visat det intresse för saken, att den låtit utarbeta
ett förslag och lagt fram det en gång, förmodar jag, att regeringen,
utan vidare påtryckning af Riksdagen genom en skrifvelse,
framlägger förslaget igen, då regeringen kan finna tiden dertill vara
lämplig och allting så förberedt, att förslaget kan gå igenom; hvarför
jag, för min del, yrkar afslag å utskottets hemställan om en
skrifvelse, såsom icke lämplig och knappast mot regeringen grannlaga.

Herr Annerstedt: I olikhet med den senaste talaren vågar jag
påstå, att ifrågavarande skrifvelse både är lämplig och äfven af behofvet
påkallad. Det skulle, sedan förslaget om en skrifvelse i ämnet
blifvit antaget i Andra Kammaren, förefalla besynnerligt, om Första
Kammaren, som i fjol antog Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, nu skulle
afslå en skrifvelse, hvari begäres, att Kongl. Maj:t måtte komma med
ett nytt förslag i ämnet. Utskottets förslag till skrifvelse innehåller
icke en begäran, att Kongl. Maj:t skall framlägga alldeles samma förslag,
som af Kongl. Maj:t framlades förra gången, utan enligt den af
utskottet föreslagna skrifvelse skulle begäras endast, att ärendet å nyo
måtte framläggas för Riksdagen. En sådan begäran synes det vara
allt skäl att framställa, då åsigterna i den kammare, som förra gången
afslog förslaget, nu så ändrats, att den bifallit nu ifrågasatta skrifvelse.
Det kan icke vara lämpligt, att vid den fortsatta behandlingen af ett
ämne, så beskafladt som det ifrågavarande, detta å nyo bringas å bane
på sådant sätt, att enskild motionär lösrycker vissa delar och väcker
förslag i fråga om dessa, utan ärendets rigtiga behandling kräfver
ovilkorligen, att Riksdagen får ett sammanhängande fullständigt förslag
i ämnet att behandla. I följd häraf synes det vara välbetänkt att
bifalla den skrifvelse, hvarom lagutskottet väckt förslag. Det är för
mig ofattligt, huru regeringen skulle kunna i denna skrifvelse se ett
uttalande af Riksdagen, hvilket icke i alla afseenden stod väl tillsammans
med det förhållande, som bör råda mellan Riksdag och regering
inbördes. I det fallet tror jag, att den föregående talaren, om
det tillätes mig att begagna ett vanligt uttryck, såg “spöken på ljusa
dagen“.

Det torde väl knappast vara behöfligt att vidare utveckla betydelsen
af den lag, som här är ifrågasatt, men jag upprepar, att detta
ärende icke kan på något annat lämpligare sätt befordras än genom
begäran hos Kongl. Maj:t om ett nytt förslag i ämnet. Det torde nemligen
icke vara så alldeles säkert, att, då Kongl. Maj:ts förslag icke
lyckats vinna Riksdagens bifall, Kongl. Maj:t framlägger ett nytt förslag
i ämnet utan att dertill erhålla en uppmaning genom en skrifvelse
från Riksdagen. Vid sådant förhållande tror jag, att Första
Kammaren har en fullgiltig anledning att nu besluta deu ifrågasatta

N:0 40.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

skrifvelse!!, då Första Kammaren genom antagande af det förra förslaget
visade sig anse, att 17 kap. rättegångsbalken allt för väl är i
behof af eu omarbetning, och att en förbättrad lagstiftning om bevisning
behöfves.

Jag anhåller att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på afslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag, Ifrågasatt
n:o 298, innehållande att, vid behandling af Första Kammarens protokolls- ^fpbe/^ZZl
utdrag n:o 281 med delgifning af sistnämnda kammares beslut öfver ser om åtdess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 i anledning af väckt motion gärder mot
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl.
kungörelsen om vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbred- ut re
ning bland rikets invånare den 14 juli 1893, Andra Kammaren besluta
att icke biträda Första Kammarens, utan vidhålla sitt förra beslut
i ämnet.

Herr vice talmannen: Då Andra Kammaren förklarat sig vidhålla
sitt beslut i förevarande fråga, tager jag mig friheten hemställa,
att Första Kammaren måtte förklara, att äfven den vidhåller sitt beslut.

Efter härmed slutad öfverläggning förklarade Första Kammaren
sig vidblifva sitt i denna fråga förut fattade beslut.

Herr vice talmannen afgaf en motion, n:o 28, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om riksdagens afslutande.

Denna motion hänvisades till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

Herr af Burén uppläste ett skriftligt anförande, så lydande: interpellation

i fråga om

Då talet för några månader sedan om mul- och klöfsjuka på en k^aturscxport.
egendom i Skåne befans sakna all grund, har vårt land sedan den 2
juni 1893 varit förklaradt friskt, men vi äro det oaktadt den dag som
i dag är genom kreatursimportförbud afstängda från utlandet. För
hvarje dag som går förorsakar detta vårt land och i första hand vårt
svenska jordbruk störa förluster, och med alla i öfrigt för svenska
jordbruket nu hopade missgynnande omständigheter är detta förbud
en så allvarsam sak, att, om detta tillstånd skall räcka längre, dess

N:o 40.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Interpellation verkningar med nödvändighet måste framkalla betydlig skada för hela
fonder för landet. S°m en fördelaktig afsättningsort för våra djur har England
kreatunexport. varit vär basta marknad och dernäst Norge. Det är lätt att förstå,
(Forts.) att England, som nog har sig bekant det norska importförbudet, ej
skall finnas villigt att öppna sin marknad för oss, så länge vi äro afstängda
från vårt grannland Norge. Då sålunda aflysandet af det
norska kreatursimportförbudet skulle underlätta möjligheten för oss
att komma till den engelska marknaden, är det för vårt land af stor
vigt, att detta förbud, som efter min åsigt ej står i öfverensstämmelse
med mellanrikslagens första paragraf, upphör, och då det gäller ett
stort svenskt intresse, så vågar jag anhålla om kammarens medgifvande
att få framställa den frågan till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
:

“Hviska åtgärder bar herr statsrådet och chefen för civildepartementet
vidtagit eller ämnar herr statsrådet vidtaga, för att detta norska
importförbud måtte upphöra?“

Herr talmannen: Någon framställning till kammaren i anledning
af den nu gjorda interpellationen torde icke vara erforderlig.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag dels till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 30, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel;

n:o 33, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 35 a, i anledning af gjorda framställningar angående pensioner
och gratifikationer till tjensteman, underbefäl och arbetare vid statens
j ern vägsbyggnader;

n:o 85, i anledning af gjorda framställningar i fråga om uppförande
af nya kasernetablissement m. m.;

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att bilda egna jordbruk;

n:o 99, om anslag dels till nya byggnader vid statens jernvägstrafik,
dels ock till rörlig materiel vid statens jernvägar;

n:o 100, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; n:o

101, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslag till
förvärfvande för statens samlingar af vissa föremål ur konsflamlingen
å Finspong;

n:o 102, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället 1 mantal Öjeby n:o 1 eller Gran
i Norrbottens län;

n:o 103, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Harby n:o 1 i Stockholms län;

N:o 40.

• Onsdagen den 9 Maj, f. m.

n:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar;

n:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning
till allmänna indragningsstaten af åtskilliga lärares aflöning
samt rörande understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken
under förfall på grund af sjukdom; samt

n:o 106, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till krigsskolan å Karlberg af dervarande värdshus och marke tenteribyggnad;

. .

dels ock till Riksdagens skrivelser till fullmägtige i riksgäldskontor:
,

n:o 107, om ändring af § 4 i gällande stadgar for Riksdagens

bibliotek; och

n:o 108, angående ändringar i gällande aflomngsstat vid nksgaldskontoret
samt förhöjning af anslaget för extra arbeten m. m. inom
samma kontor.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman''
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Justerades elfva protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,28 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N.o 40.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Onsdagen den 9 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva; och
n:o 80, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 38, med förslag till den af
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.

. Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 35, till Konungen, angående reglering af utgifterna under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 109, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift, som bör för denaturering
af bränvin erläggas;

n:o 110, angående vilkoren för försäljning af bränvin; samt
n:o 111, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående mantalsskrifning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

n:o 81, angående aflöningen vid innevarande riksdag för de hos
kamrarne samt de ständiga utskotten och i Riksdagens kansli anstälde
tjenstemän;

n:o 82, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och

n:o 83, angående den nya riksstaten; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anled -

N:0 40.

Onsdagen den 9 Maj, e. m. 25

ning af väckt motion om underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om
riksdagens afslutande.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 7,18 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

M:o 40.

Torsdagen den 10 Maj

Svar å interpellation
i
fråga om
hinder för
krealursexport.

Torsdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr statsrådet Groll erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman, mine herrar! Med anledning af den interpellation herr af Burén
i går framstälde inom denna kammare ber jag att få yttra några ord.
Herr af Burén frågar, hvilka åtgärder chefen för civildepartementet
vidtagit eller ämnar vidtaga för att det norska förbudet mot import
af svenska kreatur till Norge måtte upphöra.

Förbudet i fråga meddelades den 31 oktober 1892 med anledning
af den då i Malmöhus län utbrutna mul- och klöfsjukan.

Hvad nu första delen af interpellantens fråga beträffar, eller hvilka
åtgärder som vidtagits för att få förbudet upphäfdt, anhåller jag att
för tiden från och med den 2 juni 1893, då Sverige förklarades af
våra myndigheter fritt från sjukdomen, och till den 8 januari 1894
få åberopa den utredning, som förekommer i mitt anförande till statsrådsprotokollet
för nämnda dag, hvilket protokoll med regeringens
begifvande blifvit i pressen offentliggjordt och in extenso finnes intaget
i Post- och Inrikes tidningar för den 12 sistlidne januari. Hå jag
antager, att dess innehåll är för interpellanten och för allmänheten
kändt, förmodar jag, att herr af Burens interpellation hufvudsakligen
afser hvad som efter den tiden i saken åtgjorts.

Nämnda statsrådsprotokoll öfversändes af mig till chefen för det
norska departementet for det Indre med särskild anhållan, att med
afseende å vigten af förbudets snara upphäfvande han behagade befordra
detta ärende till så skyndsam behandling som möjligt. Den
22 februari i år inkom norska regeringens svar, som var afböjande.
Men då hade på en af de förut af mul- och klöfsjuka angripna gårdarne
i Malmöhus län, nemligen Harlösa, å nyo visat sig eu sjuklighet
hos kreaturen, som af länsveterinären förklarades vara mul- och klöfsjuka,
hvarför också länsstyrelsen förklarat gården och kringliggande
gårdar smittade af dylik sjukdom.

N:0 40.

Torsdagen den iO Maj.

Om förloppet af denna sak och om huru de underordnade veterinärerna
voro af olika meningar rörande sjukdomens verkliga art behöfver
jag icke tala, då handlingarna blifvit i tryck utdelade till Riksdagens
ledamöter. Jag erinrar endast derom, att törst den 9 sistlidne
mars blef genom medicinalstyrelsens då — efter vidlyftiga undersökningar
och särskilda experiment — afgifna förklaring konstateradt,
att sjukdomen icke varit mul- och klöfsjuka.

''Emellertid hade på grund af ifrågavarande sjukdomsfall Tyskland
meddelat importförbud för lefvande kreatur från Sverige, hvilket förbud
ännu icke återkallats oaktadt föreställningar och oaktadt Tyskland fått
del af medicinalstyrelsens förklaring. Likaså vidhålla England och
Danmark sina sedan 1892 gällande importförbud.

I nådiga kungörelsen den 1 maj 1885 angående hvad iakttagas
bör till förekommande af smittosamma husdjurssjukdomars införande
i riket är stadgadt, att utrikes land eller del deraf, som blifvit förklaradt
smittadt, skall fortfarande såsom sådant anses; intill dess det
af kommerskollegium genom kungörelse förklarats från sjukdomen fritt.
Kungörelse härom må af kollegiet utfärdas, derest landet eller landsdelen
varit förklaradt smittadt af mul- och klöfsjuka, när två månader
förflutit från det sjukdomen å orten fullständigt upphört.

Huru skulle nu Sverige förfarit, om mul- och klöfsjuka förekommit
i Norge under några månader i slutet af år 1892 och de första månaderna
af år 1893, samt, efter någon tids afbott, å nyo hos kreaturen
på en af de förut angripna gårdarne visat sig en sjuklighet, som af
behörig underordnad veterinär förklarats vara mul- och klöfsjuka? Jo,
Sverige hade förklarat Norge smittadt och meddelat införselförbud i
afseende å djur, som kunnat af sjukdomen angripas.

Om derefter underordnade veterinärmyndigheter fortfarande vidhållit
sin mening om sjukdomens verkliga beskaffenhet, men slutligen
norska regeringens veterinärkonsulent förklarat sjukdomen icke vara
mul- och klöfsjuka — hvad hade vi då gjort? Jo, jag för min del
åtminstone hade icke ansett mig kunna tillstyrka upphäfvande af importförbudet
förrän två månader förflutit från det ett sådant förklarande
skett.

Det var, såsom jag nämnde, den 9 mars vår medicinalstyrelse
meddelade sitt förklarande. Först med denna dag hafva två månader
från den dagen gått till ända.

Hvad nu vidkommer senare delen af herr af Burens fråga eller
hvilka åtgärder jag ernar vidtaga för att importförbudet måtte upphöra,
så heder jag herr interpellanten vara förvissad om att jag, med
hänsigt till denna frågas stora betydelse för jordbruket, skall fullfölja
mina bemödanden att söka få förbudet upphäfdt icke blott i Norge,
utan äfven i Tyskland, England och Danmark. Men om utsigterna
för det ena eller det andra förbudets snara upphäfvande kan jag på
frågans nuvarande ståndpunkt icke uttala någon mening.

Herr af Buren: För de upplysningar, som herr statsrådet och

chefen för kongl. civildepartementet med anledning af min i går gjorda
framställning behagat meddela, får jag till herr statsrådet frambära

Svar å interpellation
i
fråga om
hinder för
kreatursexport.

(Forte )

N:o 40.

Torsdagen den 10 Maj.

min tacksamhet, och kan jag ej annat än önska, att herr statsrådets
bemödanden att till landets fromma ordna denna utomordentligt vigtiga
fråga måtte få en god utgång. Jag tillhör en provins, hvars
ekonomiska lifsintressen häraf på det lifiigaste beröras, och att samma
intressen förefinnas i hela mellersta och norra Sverige och i synnerhet i
gränsprovinserna till Norge tror jag mig veta. Derför är det en god
sak att vi vid vår hemkomst till landsorterna från riksdagen kunna lugna
och svara alla dem, som lida af detta importförbud, att frågan ligger
i så goda händer som den nu gör hos herr statsrådet och chefen för
civildepartementet och utgör föremål för herr statsrådets synnerliga
uppmärksamhet.

Vid föredragning af statsutskottets nedannämnda, under gårdagen
bordlagda utlåtande och memorial:

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva,
n:o 80, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret,

n:o 81, angående afiöningen vid innevarande riksdag för de hos
kamrarne samt de ständiga utskotten och i Riksdagens kansli anstälde
tjenstemän,

n:o 82, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret; samt
n:o 83, angående den nya riksstaten,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande n:o 33, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
betänkande hemstält.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 2, angående ersättning åt utskottets
sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Vid föredragning af lagutskottets sistlidne dag bordlagda memorial
n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande
af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 70 öfver Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, biföll Första Kammaren
hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Torsdagen den 10 Maj. 29 N;o 40.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts under
gårdagen bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om
underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om riksdagens afsilande,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 8 och Om bestäm9
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af vackt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande åt gj sinnessjuke
bestämmelser rörande undersökning af sinnessjuke m. m. m. m.

Herr Almén: Jag är icke okunnig om, att kammaren vid denna

tid är otålig och ogerna hör, att någon yttrar sig, då många ärenden
äro oafslutade och riksdagen snart skall afslutas, men uti ifrågavarande
motion förekomma uppgifter af så vilseledande beskaffenhet, att desamma,
om de icke bemöttes, skulle kunna tagas för sanning och
kunna föranleda missförstånd hos en i frågan okunnig allmänhet och
en viss misstro mot hela hospitalsväsendet, hvilket allt vore att mycket
beklaga. Af denna anledning nödgas jag begära litet uppmärksamhet.

Ifrågavarande motion utmärker sig först för en genomgående
misstro till läkarnas förståndsskärpa, samvetsgrannhet och heder.

Lyckligtvis torde motionären vara ensam om sin uppfattning. Icke
heller behöfver jag här i denna kammare försvara Sveriges läkare.

Vidare utmärkes motionen åt en illvillig kritik mot medicinalstyrelsen,
men dervid har medicinalstyrelsen redan hunnit blifva så
van, att jag ej vidare bekymrar mig derom.

Slutligen röjer motionen en så stor okunnighet om hospitalsstadgans
föreskrifter och särskildt dessas tillämpning, att motionären,
innan han uppträdde såsom reformator, synes hafva behöft taga närmare
kännedom om hospitalen och den sjukvård, som der lemnas.

Jag öfvergår nu närmare till saken och vänder mig då först mot
motionärens påstående, att de föreskrifter, som finnas för sinnessjukes
intagning på hospital, skulle vara otillräckliga och lemna dåligt eller
intet rättsskydd. Medicinalstyrelsen klandras naturligtvis äfven härför,
ehuru den endast undantagsvis har med dessa frågor att skaffa.

Motionären säger, att öfverläkaren härom beslutar enväldigt, och
åberopar till stöd derför 15 § i liospitals3tadgan, dock tyvärr med
uteslutande af de der befintliga orden: i enlighet med i lcap. 3 och 4
bestämda grunder. Dessa grunder föreskrifva: a) intyg af anförvandter
och prest, och af annan legitimerad läkare — öfverläkaren gifver
aldrig intyg åt patient, som intages vid det hospital, der sjukvården
är honom anförtrodd, — b) handlingarna skola visas för direktionen,
och framför allt c) öfverläkaren skall så fort ske kan utskrifva
patienten, om denne icke befinnes berättigad till hospitalsvård.

Motionären klandrar de nya formulär för dessa intyg, som blifvit
utfärdade under detta år, bland annat derför, att deri ej fästes af -

N:o 40.

Torsdagen den 10 Maj.

mcherlf-raJ se.ende vid om Patienten är myndig eller omyndig — förgätande att
undersökning alven myndl8 sinnessjuk icke kan taga vård om sig sjelf. Skall man
af sinnessjuke vänta den långa tid, som kan erfordras för att domstol skall förklara
m. rn. en sinnessjuk omyndig, kan denne under tiden hinna blifva obot (Forts.

) lig, kanske död. Sådana formaliteter kan man i sanning icke af vakta.

Motionären klandar vidare, att bil. B skall förevisas läkaren,
innan ban utfärdar bil. A och kan icke begripa detta, ehuru härigenom
uppgifterna i bil. B kunna kontrolleras af läkaren. Slutligen
klandrar motionären de nya formulären, derför att pastor
skall intyga uppgifternas och personernas trovärdighet — med tillägget
sa vidt han känner. Han tycks begära, att pastor skall intyga hvad
han icke känner. Ja, anspråken äro stora.

Motionären, som hyser afgjord misstro till läkare och stundom
äfven till specialister, tyckes deremot hafva stort förtroende till qvasispecialister.
Han kan icke inse, att det hvarken i vårt eller något
annat land låter sig göra att alltid anskaffa intyg af specialist. Dertill
kommer, att en sådan fordran är alldeles onödig, ty utom det
att intyget är afgifvet af en legitimerad läkare, skola handlingarna
granskas af öfverläkaren, som måste anses såsom specialist; vidare
skall den sjuke, strax han kommer in på hospitalet, undersökas
af öfverläkaren och biträdande läkaren, således af två specialister,
af hvilka den sistnämnde är skyldig att inom 8 dagar hafva fullständig
sjukjournal färdig. Allt detta hindrar icke motionären att
säga på sid. 15:

“Här saknas föreskrift för öfverläkaren att omedelbart efter en
persons intagande underkasta honom en grundlig kontrollundersökning.
Öfverläkaren kan derför, utan att komma i konflikt med stadgan,
låta veckor, ja, månader förflyta utan att förvissa sig om, att det
intagningsausökningen åtföljande läkareintyget, på hvilket han litar,
är mer än skenbart och formelt rigtigt. “

Och ändå besökes den sjuke 2 gånger om dagen åt specialister.
God sjukvård och betryggande rättsskydd saknas således ej. Anser
man åter, att läkarne sakna samvetsgrannhet och heder, samt att
många läkare, minst 3, äro i komplott — ja, då kan rättsskyddet
blifva dåligt, men då hjelpa icke heller de bästa föreskrifter.

Jag går nu öfver till utskrifning sfrågan. Det klagas ofta öfver,
att det dröjer allt för länge med de sinnessjukes utskrifvande från
hospitalen. Skälen härtill kunna vara a) att många äro obotliga och
icke förbättras, b) att äfven, då de förbättras och synas skenbart
lugna, fara stundom förefinnes för mord och mordbrand, hvarigenom
dessa öfverläkare hafva ett mycket stort ansvar, då de utskrifva
personer, intagna för sådana brott. Exempel derpå skulle jag kunna
anföra många, men kammaren har icke tid att höra derpå. Ett enda
vill jag nämna. En person intogs på hospital för mordbrand. Efter
någon längre tid utskrefs han såsom frisk, kom hem, var der bra en
tid, försämrades, stängdes in, men stal sig ut och tände eld på en
by, kröp in igen, stälde sig oskyldig, men då en oskyldig anklagades,
bekände han slutligen. Han intogs åter på samma hospital, uppförde
sig mycket väl under många år; läkaren sade, att det var den bäste

N:0 40.

Torsdagen den 10 Maj.

arbetaren, men han var rädd att skrifva ut honom. Jag sade vid
några inspektioner: man har icke rättighet att qvarhålla en patient,
som är frisk. På min begäran och genom min medverkan skrefs han
slutligen ut —- för öfrigt skola sådana frågor alltid underställas medicinalstyrelsens
pröfning — kom till hemorten, användes såsom lagkunnigt
biträde af befolkningen i orten och är lyckligtvis nu död, så
att all fruktan är borta, men icke är det roligt för läkaren att utskrifva
sådana patienter. Ofvanstående refereras ur minnet.

Ett annat, mycket vanligare skäl, hvarför läkaren icke vågar utskrifva
en patient, som af tillfälliga besökande förklaras vara fullkomligt
klok, är den för läkaren mycket dyrköpta erfarenheten, att, om
en dylik person, som under hospitalets lugna vård deltager i arbetet
och finner sig väl deraf, kommer hem i ett fattigt och olyckligt hem,
det icke dröjer länge, förrän han retas af den nyfikna och besvärande
påflugenhet, hvarmed han blir bemött, stundom äfven tvingad till
arbete, som är för honom olämpligt och motbjudande. Slutligen blir
han våldsam, kommer tillbaka till hospitalet, och sedan kan det dröja
åratal, innan han blir lika lugn, som han var, då han skrefs ut förra
gången. Sedan öfverläkaren gjort en dylik erfarenhet, drager han sig
för — och derför må han icke klandras — att utskrifva en patient,
som af mindre sakkunnige anses klok, men som han anser icke utan
fara kunna vistas utom hospitalet i saknad af passande vård.

Motionärens mest graverande beskyllning finnes anförd på sid. 1,
der han säger: “Vid statsrevisorernas besök å Vadstena hospital år

1887 påträffade de en derstädes intagen person, hvilken varit underkastad
observation i 1| års tid, utan att ännu frågan angående hans
sinnestillstånd blifvit besvarad. Mannen förklarade, att han begått
förbrytelsen vid sina sinnens fulla bruk, och utbad sig revisorernas
bemedling för att blifva öfverfiyttad från dårhuset till straffanstalten."
Detta föreföll mig besynnerligt. Jag letade i statsrevisorernas berättelse
för åren 1887 och 1888, men fann derom intet ord. Då
enligt min erfarenhet statsrevisorerna gerna omtala hvad de sin pligt
likmätigt finna anmärkningsvärdt, förundrade mig detta. Jag skref
till Vadstena till öfverläkaren och frågade huru saken förhöll sig.
Han svarade, att något sådant fall hade han icke hört talas om.
Någon sådan patient hade icke funnits der hvarken 1886 eller 1887,
men, tillägger han, historien skulle väl hafva någon grund, och uttalar
den förmodan, att dermed afses en patient, som intagits icke på profår,
utan på remiss af Kong!. Maj:ts befallningshafvande, eu f. d.
marinsoldat, anklagad för stöld, våld och andra grafva brott, som
vistats på fattighus men icke kunnat vårdas der, emedan han var
våldsam mot de andra fattighjonen. lian hamnade på fängelse, visade
hot och hämdlystnad mot presterskap och fängelsebetjening och blef
slutligen så besvärlig, att läkaren förklarade, att han såsom verkligt
sinnessjuk måste remitteras till hospital, dit han kom såsom kriminalpatient,
men icke såsom profpatient. På Vadstena hospital visade
han sig våldsam mot betjeningen och ytterst hotfull mot läkarne,
rymde till Norge, fängslades och återfördes. Slutligen då hotet mot
läkarne gått derhän, att det utöfvade ett ohelsosamt inflytande på de

Om bestäm•
melser rörande
undersökning
af sinnessjuke
m. m.

(Forts.)

N:0 40.

Om bestämmelser
rörande
undersökning
eif sinnessjuke
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den 10 Maj.

andra patienterna och hindrade patienters förbättring, flyttades han
till Kristinehamns hospital. Der lugnade han sig, rymde åter till
Norge, och jag tror, att han sedan kommit i kollision med rättvisan
någonstädes. Om han nu är på hospital, vet jag icke. Då jag icke
kunnat upptäcka någon annan patient i Vadstena, som under år väntat
på utlåtande om sin sinnesbeskaffenhet, tillåter jag mig tills vidare
anse denna historia uppdiktad, icke i dålig afsigt utan på grund af
bristande sakkunskap, och då på en mängd ställen i motionen häraf
föranledas svåra beskyllningar mot medicinalstyrelsen, frågas med skäl:
hvad förtroende bör man skänka denne riksdagsman, denne motionär?

Jag går nu öfver till eu annan fråga, uti hvilken kanske mången
delar motionärens uppfattning, ehuru han dervid ej skulle vilja använda
motionärens ordalag, i händelse tillfälle att uttala sig i ämnet
skulle yppas. I fråga om profkuren har nemligen anmärkts, att icke
någon maximitid vore för densamma bestämd. Såsom bekant, användes
den så kallade profkuren för vissa personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet
måste undersökas och som derför intagas på hospital, då det ofta
inträffar, att fängelseläkaren anser densamma nödvändig, innan utlåtande
afgifves, eller då domstolen någon gång beslutar, att en för
brott anklagad person skall å hospital intagas, innan målet afgöres.
Medicinalstyrelsen anser sig i sådana fall såsom ensam beslutande och
vägrar att intaga dylika personer på hospitalen, till dess den fått se
handlingarna i målet, emedan erfarenheten visat, att nöjaktigt utlåtande
ofta kan afgifvas utan anlitande af någon profkur, hvilket allt gör, att
intagning på sådan grund mycket sällan förekommer. Såsom bevis
härför kan jag nämna, att den 31 december 1893 funnos å hospital
intagna 3,282 patienter; deraf voro 188 kriminalpatienter, men endast
2 patienter intagna på så kallad profkur; och hoppas jag, att om dem
utlåtande skall inom en vecka kunna afgifvas. Medicinalstyrelsen söker
i det längsta undvika utvägen med profkur, men den måste dock någon
gång användas, i synnerhet vid påstådda sinnessjukdomar, eller då man
har simulaker för sig. I vissa fall tager beklagligen profkuren en
mycket lång tid, såsom t. ex. i fråga om fallandesot, en sjukdom, som
understundom kan uppträda under sådan form, att personen i fråga
faller endast en gång om året. Man måste då afvakta denna tid
samt vaka öfver den sjuke natt och dag. I sådana fäll kan utlåtandet
dröja, men omdömet blir dock slutligen säkert. Utan tvifvel skulle
en maximitid kunna bestämmas, inom hvilken utlåtandet öfver kriminalpatienter
borde vara afgifvet, och inom 2 å 3 månader kan öfverläkaren
och medicinalstyrelsen afgifva ett sådant, men utlåtandet blir
då icke så fullständigt, att domaren kan med full säkerhet derpå
stödja sin dom; han riskerar å ena sidan att fälla en oskyldig, någon
som på grund af sin sinnesbeskaffenhet ej varit för sina handlingar
tillräknelig, och å andra sidan att frikänna en brottsling. Det är då
frågan, hvilketdera är bäst: att öfverläkaren och medicinalstyrelsen inom
en bestämd kort tid afgifva ett utlåtande, på grund af hvilket domaren
fäller en osäker eller möjligen felaktig dom, eller ock att domaren
och patienten få vänta? Jag tror, att det icke kan blifva någon tvekan
vid valet.

N:o 40.

Torsdagen den 10 Maj.

Beträffande de enskilda anstalterna, der möjligen det ekonomiska
intresset kan sammanfalla med läkarens, anser jag för min del, att
kontrollen bör vara skarp, strängare än hvad som behöfves för hospitalen,
och detta så väl angående intagningar som utskrifningar. Men
kontrollen är ingalunda slapp i vårt land; skulle den göras väsentligt
strängare, dröjer det icke länge förr än de anstalter, som nu finnas i
landet, måste sluta, ty de skulle då icke bära sig. Men detta hindrar
icke, att kontrollen bör vara skarp, och kan den skärpas, så gerna för
mig. Den kontroll, som utöfvas å enskilda sjukhem, kan för öfrigt icke
vara så sträng, som den måhända borde vara, ty gifna föreskrifter
kunna lätt kringgås äfven beträffande det föreskrifna maximitalet af
sinnessjuke patienter. Der kunna nemligen vårdas åtskilliga sinnessjuke
under namn af nervsjuke, och gränsen mellan dessa och sinnessjuke
är mycket svår att uppdraga. Dessa hem böra derför inspekteras och
kontrolleras, men det kan ej ske genom polismyndigheten. Denna är
icke dertill lämplig, ty det är icke fråga om någon polisåtgärd. Helso -vårds- och kommunalnämnderna torde dertill vara de lämpligaste; genom
sina ordförande böra de kunna inför vederbörande Konungens befallningshafvande
rapportera misstänkta fall, hvarigenom man sålunda
finge en hjelplig kontroll för billigt pris.

Frågar man: hvilken är de svenske läkarnes ställning till frågan,
vågar jag icke föra deras talan, men tillåter mig dock uttala den uppfattningen,
att de icke hafva det ringaste mot en strängare kontroll. Men
hjerta, förstånd och erfarenhet säga dem, att kontrollen icke bör utsträckas
derhän, att hospitalen komma att likna fängelser, ty man bör
komma i håg, att de äro sjukhus, öppna för dem, som äro berättigade
att der intagas, medan dessa ännu kunna botas, ty hvad hade de sjuke
eljest der att göra? Patienterna böra intagas i sjukdomens början
och för många eller onödiga formaliteter dervid icke uppställas, emedan
den bästa tiden för botandet då kan gå till ända. Faran är icke den,
att friske tagas in på dessa anstalter. Finnes någon fara i den vägen,
så är det genom desse simulanter, som frukta svårt straff för något
åt dem begånget brott och derför så länge som möjligt fortsätta med
sin förställning, ehuru detta sällan lyckas. Mig veterligt finnes icke
något hospital i riket, der icke de utskrifvas, som antagas vara friska,
och för hvilka en fullt passande vård i hemmen kan beredas.
Deremot tror jag mig kunna uttala de svenske läkarnes uppfattning,
att de skulle tacka Gud, om de sluppe utfärda intyg, berättigande till
inträde å hospital, ty detta medför ett stort ansvar, och huru läkaren
än gör, medför det oförtjent klander och förtal.

Det sista årets erfarenhet torde också medföra den sorgliga följden,
att läkarne endast af nödtvång och till stor tunga för allmänheten
komma att utfärda dessa intyg. I min ställning får jag redan nu
mycket ofta höra klagas öfver svårigheten att få patienter intagna på
hospital, och det på grund af de många formaliteterna.

Förslaget till nuvarande hospitalsstadga utarbetades af sakkunnige
män, kände för varm menniskokärlek, nemligen herrar fluss, Kjellberg,
Ilallin, Almqvist och Billbergh. Stadgan medgifver ock god vård och
betryggande rättsskydd åt alla, hvilket icke hindrar, att den kan för Fursta

Kammarens Prof. 1894. N:o jo. 3

Om bestämmelserrörande

undersökning
af sinnessjuke
m. m.

(Forts.)

N:o 40.

Om bestämmelser
rörande
undersökning
af sinnessjuke
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 10 Maj.

bättras. Måtte försök dermed ske, ju förr dess hellre, på det att
misstro till hospitalsväsendet ej må utspridas och rotfastas hos en på
detta område okunnig allmänhet. För min del önskar jag derför lifligt,
att Kongl. Maj:t ville låta revidera gällande hospitalsstadga genom
lämpliga personer, läkare och jurister, ty dessa båda tillsammans torde
kunna tillse, att å ena sidan det säkraste rättsskydd tillförsäkras den
enskilde, och å andra sidan, att hospitalen allt framgent må vara sjukhus,
der de sinnessjuke, som ej kunna vårda sig sjelfva, må erhålla
behöflig vård, och att sådan må stå dem öppen vid sjukdomens början,
medan de ännu äro botliga.

Jag vågar icke längre upptaga kammarens tid. Jag har varit
tvungen att lemna dessa upplysningar i frågan. Motionärens förslag
finner jag icke förtjena afseende. I Andra Kammarens tillfälliga utskotts
betänkande finnas åtskilliga punkter, som tilltala mig, under
det andra i praktiken icke torde kunna tillämpas; särskildt är jag
med utskottet af olika mening derom, att ledamöterna i hospitalsdirektionen
skulle åläggas kontrollera icke blott intagningshandlingarna,
utan ock de sjukes sinnesbeskaffenhet. Dertill äro de enligt min åsigt
inkompetente. Redan nu får man söka efter personer, som vilja ingå
i hospitalsdirektioner; det är ett lönlöst uppdrag, ofta otacksamt och
förenadt med ansvar, som yrkas af kammarrätten i fråga om hvarje
liten försumlighet, som kan upptäckas vid granskning af räkenskaperna.
Har någon försummelse blifvit begången, ådömes direktionen ersättningsskyldighet,
och huru det sedan går hos Kongl. Maj:t, är mycket ovisst.
Att då jemte granskningen af intagningshandlingarna ålägga dem det
ännu kinkigare uppdraget att granska de sinnessjukes tillstånd och
derigenom tvinga dem att uppträda mot öfverläkareD, kan jag icke
tillstyrka.

Jag ber om ursäkt, att jag upptagit kammarens tid. Jag instämmer
med utskottet och hemställer, att motionen måtte lemnas utan
afseende.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 113, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning, och

n:o 114, till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af bankoreglementet.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 19, angående ändring af 51, G3, 74, 91, 93 och 95 §§ rege -

N:o 40.

Torsdagen den 10 Maj. 35

ringsformen samt 6, 13, 15, 16, 22, 25, 28 och 71 §§ riksdagsordningen
;

n:o 20, angående förslag till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen; n:o

21, rörande dels ändring af 23 § i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862, dels ock tillägg till 25 § Simoni, i förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863;

n:o 22, angående lag om enskild själavård m. m.;
n:o 23, angående upphäfvande af föreskriften i 27 § disciplinstadgan
för krigsmagten den 7 oktober 1881;

n:o 24, om ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35sl§ strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881;

n:o 25, om dels ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, dels ock upphäfvande
af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka af vissa äldre
författningar;

n:o 26, om ändrad lydelse af 99 § utsökningslagen;

n:o 27, om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattig vården

den 9 juni 1871;

n:o 28, om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken;

n:o 29, om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angåendeiillsättniug

af presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

n:o 30, om förvärfvande och förlust af medborgarerätt;
n:o 31, angående främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan;

n:o 32, om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken;
n:o 33, om lagstiftning rörande byggande och underhåll af utfartsoch
byvägar;

n:o 34, angående kungörelsers uppläsande i kyrka;
n:o 35, om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen;
n:o 36, om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;
n:o 37, angående ändrad lydelse af 25 § 1 mom. i förordningen
om landsting den 21 mars 1862;

n:o 38, angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft;
n:o 39, om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen;
n:o 40, angående kyrkovärdars tillsättande på viss tid; samt
n:o 41, om skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring
och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat fartyg
från annat land än Sverige eller Norge.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

N:0 40.

Torsdagen den 10 Maj.

n:o 115, angående statsregleringen för år 1895 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp;
n:o 116, med ny riksstat; samt

n:o 117, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 118, till Konungen, angående
skyldighet för embets- och tjensteman att i vissa fall anlita riksbanken
m. m.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens skrifvelse
till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren, hvilka
skola innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 112, till Konungen, angående riksdagens afslutande.
Protokollsutdrag härom justerades.

På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de anslag,
som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3,62 e. m.

In fidern

A. von Krusenstjerm.

Fredagen den 11 Maj f. m.

37 N:o 40.

Fredagen den II maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Tillkännagafs, att Kongl. Maj:t låtit genom offentligt anslag bjuda
och kalla Riksdagens samtlige ledamöter att lördagen den 12 innevarande
månad efter förrättad gudstjenst sig å rikssalen infinna för
att inhemta Kongl. Maj:ts svar å Riksdagens skrifvelser den 7 sistlidne
mars angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar
samt derefter, enligt 36 § riksdagsordningen, af Kongl. Maj:t i
nåder hemförlofvas.

Herr talmannan meddelade, att morgondagens sammanträde komme
att börja kl. 10,30 f. m., äfvensom att anslag före kl. 2 e. m. denna
dag utfärdats om nu pågående sammanträdes fortsättande kl. 7 på
aftonen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 120, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;

n:o 121, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i förordningen angående mantalspenningars utgörande
den 24 april 1863; samt

n:o 129, angående beräkningen af statsverkets inkomster.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 122, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
n:o 123, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten
af grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen; n:o

124, angående tullbevillningen; samt

n:o 128, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående stämpelafgiften.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 125, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring
af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23
kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels

N:o 40.

Fredagen den 11 Maj, f. m.

9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872, än äfven om antagande af
lag om sakkunniga biträden åt domstolarne;

n:o 126, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 44 med

förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken,

lag angående värdering af död mans bo och lag angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden den 16 juni 1875; och

n:o 127, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 47 med

förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 119, till Konungen, om utredning
rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m.,
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 42 och 48, angående statsregleringen;

n:o 44, angående dels ändring af 1 kap. 2 § rättegångsbalken,
dels ock ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne;

n:o 45, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 46, angående ändring i förordningen om utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864;

n:o 47, om tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889;

n:o 48, om ändring af 20 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 49, angående ändring i 32 § värnpligtslagen;
n:o 50, angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862;

n:o 51, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarne;
n:o 52, angående ecklesiastik boställsordning;
n:o 58, angående föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff
tillämpa s. k. vilkorlig frigifning; samt

n:o 54, om uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,46 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 11 Maj, e. m.

N:o 40.

Fredagen den II maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 130, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni 1820
om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar,

n:o 131, angående ändring af inträdesfordringarna till allmänna
läroverkens lägsta klass,

n:o 132, om upphäfvande af bestämmelser, hvarigenom tillträde till
tekniska högskolan eller tillstånd att undergå prof för erhållande af
rättighet att antaga medhjelparetjenst hos tandläkare göres beroende
af konfirmation eller nattvardens begående, samt

n:o 133, angående val af deputerade att deltaga i invigningen af
norra stambanan mellan Yännäs och Boden;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 55, om ny förordning angående mantalsskrifning,
n:o 56, angående bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift,
som bör för denaturering af bränvin erläggas,

n:o 57, angående vilkoren för försäljning af bränvin,
n:o 58, angående kreditivsummorna,

n:o 59, angående fortsatt utveckling af statens telefonväsende,
n:o 60, angående anskaffande af ny, rörlig materiel vid statens
jernvägar,

n:o 61, angående statsregleringen,

n:o 62, angående åtskilliga på grund af 89 § regeringsformen
väckta frågor,

n:o 63, i fråga om ny förordning angående stämpelafgiften,
n:o 64, angående tullbevillningen,

n:o 65, om utredning angående ändamålsenligheten af grunderna
för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen,

n:o 66, angående utarbetande af nytt förslag till lag om bevisning
inför rätta,

n:o 67, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
n:o 68, angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken,
värdering af död mans bo och ändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 juni 1875,

n:o 69, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna,

N: 0 40

Lördagen den 12 Maj.

n:o 70, om ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan den 16
maj 1884,

n:o 71, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning,
samt

n:o 72, angående skyldighet för’ embets- och tjensteman att i
vissa fall anlita riksbanken m. m.

Härefter justerades ett protokollsutdrag i ämnet.

Kammaren åtskildes kl. 7,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m.

Justerades prototokollen för den 5 i denna månad.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 10,so f. m.
till Storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af pastorsadjunkten i Jakobs
och Johannes församling Ax. Rietz. Efter gudstjenstens slut begaf
kammaren sig till rikssalen, der jemväl Andra Kammaren infann sig.
Sedan herr statsrådet och chefen för civildepartementet Groll uppläst
Kongl. Maj:ts nådiga förordnande för hans excellens herr statsministern
Boström att å Kongl. Maj:ts vägnar ej mindre meddela Riksdagen
Kongl. Maj:ts svar uppå Riksdagens skrifvelse den 7 sistlidne mars,
angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar, än
äfven afsluta riksdagen, blef det skriftligen affattade nådiga svaret af
hans excellens herr statsministern uppläst och öfverlc-mnadt till herrar
talmännen. Sedan härefter talmännen, hvar för sig, framfört kamrarnes
undersåtliga välönskningar, och riksdagsbeslutet blifvit af herr
statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst, förklarade, å
Kongl. Maj:ts vägnar, hans excellens herr statsministern 1894 års lagtima
riksdag vara afslutad.

N:0 40.

Lördagen den 12 Maj.

Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet
och der intagit sina platser, framträdde herr von Ehrenheim till talmansbordet
och yttrade: Mine herrar! Våra arbeten äro nu afslutade,
och för mig återstår ingenting annat än att framhålla min tacksamhet
för den välvilja, som alltid från kammarens ledamöter kommit mig
till del, och uttala min förhoppning att fortfarande få vara i deras
vänskap innesluten.

Detta tal besvarades af herr Stråle i följande ordalag: Första
Kammaren har städse haft den lyckan att, vid riksdagens slut, de
sista ord som uttalas i kammaren utgöras af den upprigtigaste tacksägelse
till kammarens talmän; och för visso finnes det icke en ledamot
af kammaren, som icke med mig instämmer, då jag nu till Eder, herr
von Ehrenheim, hembär vårt varmaste tack för det utmärkta sätt och
skicklighet samt för den osparda möda, hvarmed I ledt våra förhandlingar,
äfvensom för det tillmötesgående, hvilket kommit en hvar af
oss till del; och hoppas vi, att kammmaren vid nästa riksdag får
emottaga Eder på den vigtiga plats I så värdigt beklädt.

På det hjertligaste anhålla vi att städse få vara inneslutna i
Eder vänliga hågkomst.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Flinta Kammarens Prot. 1894, N:o 1,0.