RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 35.

Onsdagen den 2 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 29 nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder i syfte att åt
mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2 punkten.

Herr Benedicks: Ingen kan neka, att denna fråga, rigtigt uppfattad
och utförd, är en af de vigtigaste, som inom Riksdagen förekommit.
Den omfattar först och främst upprättande och åstadkommande
åt egna jordbruk för mindre bemedlade. Deu omfattar vidare landets
uppodlande, minskning af emigrationen, minskning af inflyttandet till
städerna och slutligen bondeståndets bibehållande. Denna fråga är
således af stor innebörd. Också liar den haft en apparat, som varit
stor nog. Efter att hafva framkommit i form af motion till Riksdagen,
har den med sådan värme omfattats, att skrifvelse i ämnet afiåtits till
Kongl. Maj:t. En stor komité tillsattes, som arbetat med stor omfattning.
Sedermera har komiténs förslag granskats af alla Konungens
befallningshafvande, af domänstyrelsen och kammarkollegium, af hushållningssällskapens
ombud, af Kongl. Maj:t samt slutligen af statsutskottet.
Denna stora apparat har dock ty värr åstadkommit ett
ganska klent resultat. Dermed vill jag ej hafva klandrat de senast
nämnda, som haft med denna fråga att skaffa, ty hufvudsakliga arbetet
Fänta Kammaren) Prot. 1894. Ato SB. 1

Om upprättande
af
planer till
odling af myrtrakter
i öfre
norrland.

N.o 35.

Om upprättande
af
planer Lill
odling af myrtrakter
i öfre
norrland.
(Forts.)

2 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

har hvilat på komitén, och den har enligt min uppfattning icke fattat
sin uppgift så, att den kunnat åstadkomma något så allmängiltigt, som
frågan kräfver. Dess arbete har delats i fyra delar, hvaraf den första
delen ännu icke framkommit till Riksdagen, nemligen om vilkoren för
afsöndring och styckning af enskildt jordbruk.

Vidare har den behandlat vilkoren för afsöndring och styckning
af kronodomäner samt slutligen frågan om uppodlingar inom Norr- och.
Vesterbottens län. Kongl. Maj-.t har helt och hållet strunt denna deL
af utskottets förslag, nemligen uppodlingar inom Norr- och Vesterbottens
län, och endast framlagt ett mindre förslag, som återfinnes med några
ändringar i statsutskottets utlåtande. Statsutskottet har gjort de andungar
i Kongl. Alaj:ts förslag, som ju i sin helhet till största delen innefatta
bestämmelser, som Kongl. Maj:t redan egt rättighet utföra, naen
har der tillagt några mindre bestämmelser, som röra bostadstomter
och Riksdagens hörande särskildt i mom. d).

Slutligen har utskottet kommit till sin hufvudsakliga kläm, och
det är beviljande af dessa 20,000 kronor till upprättande af planer
och kostnadsförslag för myrmarkers utdikning. Här vill jag i forsta
rummet fästa mig vid ordet “myrmarker". Jag tror, i likhet med hvad
kammarkollegium påpekat, att det icke är rigtigt att taga dessa myimarker
i första rummet. Det är bättre att insätta orden sänka
marker", ty myrmarker innefattas i dessa ord. Skulle man taga statsutskottets
formulering, så skulle man derigenom utesluta de fasta marker,
som äro vattendränkta. Derför föreslår jag, att i stället för dessa
ord “myrmarker" måtte sättas orden "sänka marker".

Vidare finnes det en betänklig lucka i statsutskottets formulenng,
då det icke omnämnes, att dessa planer och kostnadsförslag skulle föregås
af noggranna undersökningar. Väl skulle man kunna tänka sig,
att det skulle falla af sig sjelf, att planer och kostnadsförslag skulle
föregås af noggranna undersökningar, men, nune herrar, det ar just
detta, som icke alltid är fallet; derom vittna ty värr alla de missljekade
företag, som förekommit icke blott i Sverige, utan äfven i utlandet,
och som icke varit tillräckligt undersökta, innan man påbörjat dem,
hvarför de äfven gått illa. Felen kunna hafva varit många. \ id altvens
beskaffenhet har man förr icke fästat mycken uppmärksamhet,
Nu har man emellertid kommit under fund med, att den kan innehålla
skadliga beståndsdelar, som kunna förorsaka hela odlingens misslyckande,
så att icke ett strå frambringas. Vidare har det icke fästs tillbörligt
afseende på jordens kalkhalt, eller att det finnes tillräcklig tillgäng pa
kalk. Så är förhållandet i de flesta fall inom Norr-och Vesterbotten,
att det icke finnes tillräckligt med kalk för att förbättra jorden. Derför
är en noggrann undersökning der af särdeles vigt.

Men, mine herrar, detta är ett särskildt förslag, och jag önskar
det all framgång; men komitén i första rummet och vidare de förslag,
som följt efter deras, hafva icke fäst sin uppmärksamhet vid två institutioner,
som vi redan hafva och som verkat godt i landet. Jag
menar först och främst odlingslänefonden. Att denna tages i anspråk,
veta herrarne, men icke till så stort belopp, som ömkligt vore, och
klagomål hafva framkommit från alla delar af landet, der man befattar

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m. • 3

sig med hithörande frågor, i det man påstår, att räntorna äro för höga
och amorteringstiden för kort. Om derför Kongl. Maj:t och Riksdagen
ändrade bestämmelserna rörande denna odlingslånefond, så att t. ex.
räntan kunde utgå med 3| procent och amorteringstiden längre utsträckas,
är det otvifvelaktigt, att denna fond skulle anlitas i långt
större omfattning än nu är förhållandet.

Vidare hafva vi anslaget till afdikning af frostförande marker.
Detta har hittills utgått med 100,000 kronor om året och med så
skärpta bestämmelser, att det är förenadt med stora svårigheter att
få anslag ur denna fond. Om densamma försåges med rikligare medel,
är det utom all fråga, att dessa anslag skulle i betydlig mån befrämja
uppodlingarne inom landet. Dessa uppodlingar hafva, då de blifvit
statsinstitutioner, som här till eu del är föreslaget, alltid en strid att
utkämpa med statens finanser. Så har det varit inom landet förut,
och så har det varit i utlandet; men derför har man — och just inom
vårt grannland Preussen — kommit på en ny idé, som, om kolonisationssträfvandena
inom Sverige omfattades med tillräckligt starkt intresse,
skulle hafva sin stora användning hos oss. Jag menar den preussiska
räntegodslagen. I korthet uttryckt utgör denna ett medel att genom
lemnande af lån på lång tid och mot låg ränta kunna åstadkomma
lägenheter för småfolket, och detta har skett med så godt resultat, att
i detta land lägenhetsinnehafvarne endast behöfva betala 4 procent
såsom både ränta och amortering, hvarigenom dessa företag äro slutbetalade
inom 601 år, och detta utan någon förlust för staten. Denna
har endast hjelpande trädt emellan. I Preussen har detta system omfattats
med så stort intresse, att på de senaste åren redan 500 sädana
lägenheter blifvit iordningsstälda och förslag för 2,500 äro under utarbetande.
I Tyskland har det omfattats med särskild! intresse, derför
att det haft en storpolitisk betydelse. Der har det nemligen gält att
förtyska de polska provinserna. Detta har gått så till, att till lägenhetsinnehafvare
tagits tyskar, som der infört tysk odling och tyska språket,
och detta har lyckats väl. Jag vill med afseende på eu fråga, som
framkommit i tidningarne, nemligen finnarnes inträngande i vårt land,
och hvilken fråga eu gång för oss kan blifva af stor politisk betydelse,
anbefalla införande af detta system i tid, ty det skulle utan tvifvel
vara det mest effektiva af alla medel att bibehålla de norra landsändarna
hos oss fullt svenska. Särskild! vill jag äfven framhålla, att
oaktadt, såsom jag förut sagt, jag önskar all framgång åt dessa företag
i Norr- och Vesterbotten, jag vill hoppas, att de äfven komma att
efterföljas af dylika inom alla våra svenska provinser, som deraf hafva
behof, och jag vill sluta med att uttala den förhoppning, att denna
angelägenhet må vinna kammarens bifall såsom varande en utgångspunkt
för en rigtig tillämpning af den bästa svenska politik, nemligen
kriget mot kärr och ödemarker.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag med den af mig nu framhållna
redaktionsförändring.

Om upprättande
af
planer till
odling af myrtrakter
i öfre
norrland.
(Forts.)

Herr Tornerhjelm: Då jag deltagit i behandlingen af denna
fråga inom utskottet, skall jag bemöta några punkter i den siste ärade

N:o 35.

Om upprättande
af
planer till
odling af myrtrakter
i öfre
norrland.
(Forts.)

4 « Onsdagen den 2 Maj, e m.

talarens anförande. Jag har dock icke så mycket att säga, då han
slutar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Hvad först hans anmärkning beträffande ordalydelsen vidkommer,
har utskottet dervid begagnat samma uttryck, som Kongl. Maj:t i sin
proposition och embetsverken användt. Enligt de upplysningar jag
erhållit är det icke heller så stor skilnad mellan dem. Jag tror dessutom
icke, att det ligger så stor vigt vid hvad som står i klämmen.
Om man laser motiveringen i Kongl. Maj:ts proposition, framgår deråt,
att undersökningar komma att göras på de ställen, som man anser

lämpliga att odla. . . , , . , ,

Talaren sade vidare, att det vore en lucka i forslaget trän statsutskottets
sida, derför att en grundlig undersökning fattades, men
det är just denna, som skall verkställas med dessa medel, ty man kan
väl icke begära, att komiterade skola göra undersökningar på ort och
ställe, och jemväl Riksdagen säger i sin skrifvelse n:o 104 för år 1891,
att sådana åtgärder, om de skola erhålla önskvärd planmessighet och
blifva rätt ändamålsenliga, måste förutsätta en synnerligen noggrann
och omfattande utredning af alla de etter lokala förhållanden vexlande
omständigheter, som kunna inverka på frågans bedömande.

Hvad denna undersökning skall åstadkomma finna herrarne på
sid. 28 i utskottets utlåtande, der statsrådet och chefen för finansdepartementet
säger hvad han tänkt sig med denna undersökning.
"Den ändamålsenligaste formen för utredningen syntes vara den, att
för ett eller flera, till belägenheten noga angifna, för kolonisationen
lämpliga ansedda områden genom sakkunniga personer upprättades ej
mindre fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda afdiknmgs- och odhngsplaner,
än äfven förslag till områdenas fördelning i lägenheter åt lämpligt
omfång och dessas förseende med anslag af kronan tillhörig utmark
till erforderlig areal, hvarjemte beträffande de ifrågavarande områdena
äfven borde upprättas utförlig beskrifning, innefattande bland
annat utredning om möjligheterna att å samma områden med framgång
idka jordbruk eller boskapsskötsel äfvensom om tillfällena tor
lägenhetsiunehafvarne att i orten erhålla arbetsförtjenst"; och, då utskottet
föreslår, att man skall godkänna Kongl. Maj:ts förslag ar naturligtvis
äfven principen om undersökningarna derigenom godkänd, och
då tror jag, att den ärade talaren kan känna sig tillfredsstäld

Det är just en sådan utredning, som behöfs för att Riksdagen
skall kunna bilda sig ett tillförlitligt omdöme om, huruvida något kan
göras i dessa trakter. Att genast acceptera komiténs förslag, tror jag
skulle vara oförsigtigt. Jag tror, att detta är den rätta vägen att slå
in på för att få reda på, till hvilket pris odling kan åstadkommas.
För dem, som bo i dessa trakter, är kanske en sådan upplysning
onödig, men för de öfriga är det eu god ledning, innan man slår in

på denna väg. ...

Talaren anmärkte vidare, att odlingslånefonden icke anlitades till
detta ändamål, men man kan icke anlita denna fond till undersökningar,
utan endast då det är fråga om verkliga odlingar. Det ar till
detta ändamål den skall anlitas. Då något sådant har icke förelåg,
kunde ju detta icke komma i fråga.

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Det enda yrkande, den föregående talaren gjorde, var att utbyta
ordet “myrmarker" mot “sänka markör", men med hänvisning till
motiveringen i förslaget, hemställer jag, huruvida det kan vara lämpligt
eller nödvändigt att göra en sådan redaktionsförändring i Kongl.
Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Benedicks, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring att orden “upprättande afu
utbyttes mot “ åstadkommande af noggranna undersökningar “ samt ordet
“myrtrakter" mot sankmarker.

Härpå gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 29 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 69, angående
beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

1 punkten.

Bifölls.

2 punkten.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 28 och 29 i nästlidne
månad bordlagda utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtande till krigsskolan å Karlberg af dervarande
värdshus- och marketenteribyggnad, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 28 och 29
sistlidne april bordlagda betänkande n:o 19, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till bestämmelser i fråga om beloppet
af den afgift, som bör för denaturering af bränvin erläggas, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Om upprättande
af
planer till
odling af myrtrakter
i öfre
norrland.
(Forts.)

N:o 35.

Om beskattningen
af
hvitbetssockertillverkningen.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 28 och 29 nästlidne
april bordlagda betänkande n:o 21, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.

Herr Dickson, Robert: Det hade sannolikt varit mest ömkligt,
att Riksdagen redan 1889 hade vidtagit den åtgärden att höja afgiften
för tillverkning af hvitbetssocker. Det hade då varit lättare att
komma till reda med det problem, som föreligger. Vid 1891 och 1893
års riksdagar vidtogos förändringar, som verkade en förhöjning af 80
procent i den förut utgående afgiften, hvilken förhöjning skulle fullt
inträda den 1 september 1895. Man skulle kunnat vänta sig, att vid en
sådan förhöjning tillverkningen något afstanna!, men i stället har en
ofantlig förhöjning i densamma egt rum, hvilket jag antager beror derpå,
att landtbrukarne finna med sin synnerliga fördel förenligt att
odla hvitbetor, och den massa betor, som odlats, har föranledt anläggning
af nya fabriker, hvarigenom tillverkningsafgiften ökas, och följaktligen
en motsvarande minskning i tullinkomsten skall inträda.
Kongl. Maj:ts beräkningar och förslag till innevarande års Riksdag
tyckas dock vara försigtigt uppgjorda. Tullafgitterna hafva varit ganska
lågt satta, och det vore att beräkna, att t. ex. vintullen, som infördes
1892, skulle mera effektivt visa sig, ju mera de förut importerade lagen
hunne förbrukas.

Man tyckes dock stå inför det faktum, att eu större produktion
förestår, än man i januari väntat, och jag erkänner att det kan föranleda
en skatteförhöjning, men jag ber att få betona, att denna icke
kan införas förr än år 1896. Enligt Riksdagens beslut skall 1895
påföras den sista förhöjningen, och man bör icke ändra detta Riksdagens
beslut.

Jag ber derjemte att med anledning af den tanken på restitution,
som framhållits, få påpeka, att denna restitution icke kan lemnas förr,
än man ändrat beskattningssättet, så att man öfvergått från råämnesbeskattning
till fabriksbeskattning, ty eljest kommer restitutionen att
innefatta en premie, och det tror jag icke våra finanser tåla vid. Jag
har derför icke någon anledning att motsätta mig den utredning,
som är begärd, och jag tror, att den kommer att ådagalägga, i hvad
mån den skatteförhöjning, som förestår, kan blifva större eller mindre,
men jag ber få uttala den förhoppning, att tillvaratagandet af statens
finansiella intressen icke skall blifva så grundligt, att man icke äfven
tillgodoser landtbrukets och industriens intressen.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Berg, Lars: Då jag tillsammans med åtskilliga ledamöter
af utskottet från denna kammare, ansett mig böra reservera mig mot
förslaget att aflåta en skrifvelse rörande ändrad beskattning af sockertillverkningen,
ber jag att få yrka bifall till denna reservation. i
hafva nemligen ansett, att då Riksdagen så nyligen som sistlidet år
efter många och långa öfverläggningar beslutat en omfattande reglering
af hvitbetssockerbeskattuingen och i denna lag intagit bestämmelser för
många år framåt, särskildt för beskattningen åt de senast anlagda

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

verken och sockerbruken — för Gotland ända till 8 år — har Riksdagen
dervid, såvidt jag förstår, gifvit på hand, att denna beskattning
skulle ega bestånd en längre tid. På grund deraf hafva också stora
anläggningar och industrier uppstått, i hvilka tiotals millioner kronor
äro engagerade. Det skulle derför vara synnerligt olämpligt och föranleda
till stora rubbningar, om Riksdagen genast året derefter skulle
anse sig oförhindrad att vidtaga förberedande åtgärder till en ny och
förändrad beskattning. Antingen man är frihandlare eller protektionist,
har man väl alltid hittills endrägtigt hyst den åsigten, att stadga,
så vidt möjligt är, i beskattningen för de vigtiga industrigrenarna bör
upprätthållas. Detta förslag är enligt min åsigt en motsägelse mot
den principen, och det är på den grund, som jag anhåller att få yrka
bifall till min reservation.

Grefve Klingspor: Då frågan förevar inom bevillningsutskottet,
var jag af den åsigt, att man icke borde affatta någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t i detta ärende, då Riksdagen så nyligen ordnat detsamma.
Jag glömde då anteckna min reservation, och jag anhåller
derför nu att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr W aern: Den motion, som utskottet behandlat, angifver uttryckligen,
att den ingalunda afser att skada industrien, men att det
vore högst nödvändigt att göra en förändring i de förhållanden, som
uppkommit och som verkligen antagit ett ganska hotande utseende
dels för statsverket men ännu mer för industriidkarne, emedan de visa
anlag till uppkomsten af sådana förhållanden, som i utlandet bringat
ruin och förderf. Motionären, d. v. s. jag, vill ingalunda skada industrien
utan har endast föreslagit eu nedsättning af tullen, som icke är
större än att motsvarande afdrag å betpriset icke skulle verka lägre
nedsättning af detsamma än till hvad det var före 1889 under förhållanden,
som då visade sig vara för industrien mycket gynsamma
och som egde rum under eu tid, då industrien gjorde mycket stora
framsteg. Det är således icke meningen att på något sätt skada industrien,
och då det nu är fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
kan jag icke tänka mig att beslut derom skulle föranleda förslag, som
blefve till skada, då jag är långt ifrån att tänka mig, att hvad som
bör göras skulle göras på ett för industrien skadligt sätt.

Den komité, hvars omsorgsfulla arbete förelädes sista Riksdag,
trodde att den skatteförhöjning, som då föreslogs och af Riksdagen
beslöts, skulle verka återhållande, men mot all förväntan har industriens
utveckling fortskridit på ett sätt, som man icke kan anse vara fördelaktigt
utan måste anse farligt för dess fortfarande sunda bestånd. Den
af den första talaren gjorda anmärkningen, att förändringar nu icke kunna
ske före 1895, är sann, men bör under sådana förhållanden icke afhålla
från vidare åtgöranden, utan tvärt om blifva en anledning att i tid
utreda, hvad som då bör göras.

Vidare anmärkte den förste talaren, att i afseende på restitution
ingenting nu kunde göras utan att beviljandet deraf stode i vida fältet.

Om beskatt ningen

hvitbetssocker tillverkningen.

(Forts.)

N:o 35.

Om beskattningen
af
hvitbetssockertillverkningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Det är sant, men förhållandena kunna blifva sådana, att de tvinga till
utförsel af råsocker, och det har alltid förefallit mig, att sockerbruksidkarne
sjelfva önska få saken ordnad så, att de kunna få restitution
för det socker, de utlöra, derför att de icke kunna sälja det inom
landet.

Jag behöfver icke erinra ordföranden i den komité, som utredt
dessa förhållanden, men vill erinra kammaren om den utförliga bevisning,
komitén lemnade för att restitution vid utförsel icke kan medgifvas
utan införande af produktionsbeskattning, och om den utredning,
komitén gjorde om storleken af de åtgärder, hvilka fordras för åstadkommande
af en sådan. Månne icke möjligheten af dessa åtgärder
och sättet för deras vidtagande i hög grad tarfvar en undersökning
på förhand, så att, om förhållandena föranleda till införande af produktionsbeskattning,
en sådan må kunna gå för sig.

Hvad den sista talarens yttrande angår, att vi skulle gifvit löften,
vill jag framhålla, att vi icke gifvit sådana löften. Vi hafva sagt, att
beskattningen skall vara hälften af tullen, och deri har jag för min
del icke önskat någon förändring. Bevillningsutskottet har önskat,
att Kongl. Maj:t måtte betrakta frågan i dess helhet, och jag tror anledningen
dertill vara den, att sockerbruksidkarne sjelfva hafva uppgift
eller antydt, att de föredraga en förhöjning i beskattningen, och
tro, att den skulle vara bättre för dessa än hvad Riksdagen hade full
rättighet att besluta, nemligen en förändring i tullen.

Då denna fråga första gången upptogs och det bestämdes, att
tullen skulle vara l/. af skatten under vissa år och derefter 2/5,3,. och
4/5, tänkte sig någon då, att Riksdagen skulle för framtiden afsåga sig
rättigheten att sänka eller höja tullen på socker? Denna har alltid
ansetts såsom en fullt fristående fråga, och huru hög beskattningen
än kunde blifva, hade Riksdagen dock rätt att besluta hvilken tullförändring
den ville, och har icke afgifvit något löfte att icke göra
det. Så var det vid senaste riksdag, och hvarken den siste talaren
eller någon annan kan visa, att Riksdagen lofvat att hålla en bestämd
tull på socker. Icke heller har den på något sätt lofvat, att sockerbruksidkarne
skulle få större eller mindre inkomster. Från protektionistiskt
håll har man bemödat sig framhålla, att, då man en gång
stält så till, att fabrikanterna erhållit en viss förtjenst, vore man
ovilkorligen skyldig att bibehålla dem vid denna — jag vet icke huru
länge. Jag anser att Riksdagen bör hafva omtanke för alla fabrikanter.
Hvad statsmagterna kunna göra för att tillgodose deras väl, böra
de göra, men att anse dem såsom en magt i staten, så att hvad man
en gång beslutat i afseende på dem icke kan ändras, anser jag icke
vara tillåtligt och icke vara klokt.

Jag yrkar bifall till skrifvelsen.

Herr Forssell: Då här senast talades om hvitbetssockerindustrien
och sockertulllen, tillkastade en ärad ledamot från skånebänken mig
och herr Waern den förebråelsen, att vi ville komma åt industrierna
i allmänhet och särskilt sockerindustrien. Sådana slagord göra kanske
någon verkan på de fåkunnige, men i likhet med herr Wsern tillbaka -

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

visar jag en sådan förebråelse. Här är det fråga om en industri,
hvars utveckling olyckligtvis kommit att bero af en beskattningslagstiftning,
hvilken omöjligen kan stå stilla, derför att statens finansiella
intressen genom densamma kunna komma i den största våda.
Denna industris eget intresse påkallar äfven ständiga ändringar i beskattningen.
Sådan är den oundvikliga följden, när man låter en industris
tillvaro och utveckling uteslutande bero på skydd, och detta
är i mer än vanligt hög grad förhållandet med nu ifrågavarande industri.
Man har velat påstå, att denna industri har rättighet att
sitta i orubbadt bo, sedan dess vilkor blifvit bestämda 1893, men
denna rättighet torde man hafva svårt att med klara bevis styrka.
De första vilkoren för densamma bestämdes genom kongl. kungörelsen
18G9, tillkommen på Riksdagens egen begäran, och denna kungörelse
bestämde hvitbetssockerindustriens vilkor sålunda, att den skatt, som
å densamma lades, skulle successivt ökas, till dess att densamme utgjorde
fyra femtedelar af tullen. Såsom bekant blef denna skattens
fortgång år 1882 afbruten. Då bestämdes att skatten skulle stanna
vid två femtedelar af tullen —• tillsvidare. Man ville göra försök med
att bibehålla det orimligt höga skydd som dermed bjöds sockerbetsodlingen.
Så fick det fortgå till 1891, då Riksdagen ändtligen fann,
att man gått för långt och med ens och på egen hand höjde skatten
till hälften af skyddstullen. Tillika skref Riksdagen till Kongl. Maj:t
och anhöll, att Kongl. Maj:t ville taga i betraktande de omständigheter
som voro förenade med denna skatt och denna industri. Då
erinrade visserligen Riksdagen, hurusom det för sockerbetsindustrien
var af stor vigt, att beskattningsfrågan blefve definitivt afgjord, men
det var så långt ifrån, att Riksdagen ansåg att det skulle vara slut
med utvecklingen af skattesystemet dermed, att skatten nu sattes till
hälften af tullen, att den tvärtom i samma andedrag framhöll för
Kongl. Maj:t, att en sådan skatt möjligen icke blefve för framtiden
tillräcklig, och dessutom fästade Kongl. Maj:t uppmärksamhet derå,
att produktbeskattningen syntes vara att föredraga framför den nuvarande
råvarubeskattningen. Såsom bekant, anstäldes härom de noggrannaste
undersökningar. Många skäl anfördes både för och mot,
men slutligen stannade man vid den åsigten, att för det dåvarande
borde förblifva vid råvarans beskattning. Men det var så långt från
att detta beslut ansågs vara definitivt, att tvärtom både i Riksdagens
skrifvelse 1893 och sedermera i den kongl. författningen genom särskilda
bestämmelser rörande nya fabriksanläggningar Riksdagen förbehöll
sig möjligheten att kunna öfvergå till produktbeskattning. Man nöjde sig
visserligen denna gång med att låta skatten förblifva vid den tariff,
som bestämdes 1891, d. v. s. hälften af tullen, men i stället anordnade
en successiv höjning af rendementsberäkningeu.

Man visste emellertid icke 1893 så mycket, som man nu vet, eller
att älven med då vidtagna förändringen eu så oerhördt snabb utveckling
af hvitbetssockerindustrien skulle kunna åstadkommas, som nu
visat sig möjlig; man ville ej tro, att vi inom kort skulle få se denna
sockerbetsindustri fylla hela landets behof af socker, ja till och med
hota med öfverproduktion. Men nu kan ju icke Riksdagen sluta ögonen

Om beskattningen
af
hvitbctssockertillverkningen► -

N:o 35.

Om beskattningen
af
hvitbetssockertillverkningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

till för det förhållandet, dels att staten hotas att varda beröfvad en
högst betydlig del af sina inkomster, dels industrien kommit in på en
väg, der det knappt finnes någon annan bot än beviljande af restitution
vid export, i hvilket fall det nödvändigt behöfves produktbeskattning.
Det synes, som om dessa två omständigheter ensamt skulle vara
tillräckliga för Riksdagen att för Kongl. Maj:t framhålla nödvändigheten
att taga ärendet under förnyad ompröfning. Nya förhållanden
hafva alltid framkallat nya undersökningar från Riksdagens och Kongl.
Maj:ts sida, och den omständigheten, att industrien nyligen fått sina
vilkor bestämda, kan omöjligen betraktas såsom ett hinder för ytterligare
ändringar i vilkoren, emedan de industriidkare, som nedlagt kapital
i denna industri, måste, om de eljest åt sin kapitalplacering egnat
förnuftig omtanke, hafva beräknat, att ett så öfverdrifvet skydd nödvändigt
måste vara förknippadt med stora vanskligheter och utsatt för hastiga
förändringar.

Slutligen tillkommer ännu en omständighet, som är af stor vigt.
Det får icke förglömmas, att stadganden om hvitbetssockerindustriens
vilkor, som bestämdes af 1893 års Riksdag, äro någonting fullkomligt
allenastående, ett vidunder af skyddslagstiftning, ett alster af den protektionistiska
fantasien, som tyder på sjelfmordsmani. Man stadgar
icke allenast skydd för den inhemska industrien mot den utländska
konkurrensen utan ett skydd för den ena hvitbetssockerfabriken mot
den andra, ett premium för den inhemska konkurrensen. Man har
stadgat, att vissa nya fabriker skulle vara skyddade mot de gamla
fabrikerna. Man har låtit de nya fabrikerna under fem år efter anläggningen
tillgodoräkna sig tre, två eller en procents lägre rendement
än de äldre fabrikerna. Denna de nya fabrikernas förmån är
nu en gång bestämd och fortvarar ända till dess lagen ändras. Huru
man än bestämmer skatten, huru man än bestämmer rendementet,
måste man låta de hittills anlagda fabrikerna beräkna ett rendement,
som under fem år med 3, 2 eller 1 procent understiger de äldre fabrikernas
beskattningsnorm. Hvad blir följden deraf? Jo, att de fabriker,
som anlades 1893, hafva denna rättighet till 1896 och 1898,
att de, som anläggas 1895, hafva denna rättighet till 1898 och 1900
o s. v. Man skall få ständigt nya svärmar af fabriker, som hafva
fördelen af andra vilkor än de äldre fabrikerna. I denna konstlade
uppmuntran af hvitbetssockerindustriens utveckling ligger grunden till
den öfverproduktion, som nu hotar industriens framtid och bestånd.
Skyddet förstör skyddet. Det synes mig ligga i industriidkarnes eget
intresse, i skyddsystemets eget intresse, att få slut på dessa missförhållanden
så fort som möjligt. Jag anser derför, att Riksdagen icke
kan lägga frågan å sido utan bör skrifva till Kongl. Maj:t för att få
henne behörigen utredd, på det att vi må få ett någorlunda rimligt
förhållande i våra finanser och en lugnare ställning inom hvitbetssockerindustrien.

Jag yrkar bifall till den föreslagna skrifvelsen.

Herr Berg, Lars: Jag skall endast med ett par ord bemöta den
siste talaren i afseende på hvad han yttrade, att han icke ansåg, att

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 35.

de skånska hvitsbetssockerfabrikerna både någon rätt till hänsyn från
Riksdagens sida i afseende på den tilltänkta förböjda beskattningen,
då Riksdagen förbehållit sig rätt att ändra lagstiftningen till produktbeskattning,
när så kunde anses nödvändigt. Men jag hemställer ändå,
huruvida icke en industri, som är nyss framkallad af och grundad på
en lagstiftning, som utsätter den sista terminen för skatteförhöjningen
till slutet af eller hösten nästa år, åtminstone har någon rätt att i
lugn få afvakta denna tidpunkt, innan Riksdagen börjar mot densamma
vidtaga åtgärder för att ändra denna lagstiftning. Han yttrade, har
det sagts mig, att detta motstånd mot att genast ändra beskattningen
endast skulle vara en protektionistisk fantasi, som föranledde till
sjelfmord, men att nu vidtaga förändringar i beskattningen mot dessa
fabriker skulle enligt min åsigt vara detsamma som att begå mord på
många af dem, och dertill torde väl icke Riksdagen vara villig att
medverka. Jag tror icke, att den ärade talaren skall ännu på lång
tid få många att följa hans fana, och derför ber jag fortfarande få
yrka afslag å den föreslagna skrifvelsen.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då det gäller, att Riks dagen

skall aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, är det icke brukligt,
att något yttrande derom fälles från statsrådsbänken, derest icke särskild
anledning dertill förefinnes. Jag begärde ordet med anledning
af ett uttalande af den talare, som yttrade sig näst före den siste
talaren. Denne talare, synes mig, fälde ett klandrande omdöme öfver
den hvitbetssockerbeskattning, som gjordes på sin tid. Han har så
till vida rätt, att det var en olycka, att, då denna lagstiftning bestämdes,
man icke med ens beredde tillfälle till en ökad beskattning,
som kunnat förhindra, att så många nya fabriker framträdt som nu
skett. Det är mycket lätt att klandra en sak efter, och “det är
bättre att vara före var än efter snar". Sådana förhållandena då
förelågo, befans det, att oaktadt de gynsamma skatteförhållanden,
under hvilka dessa fabriker arbetade, så var der ingen synnerlig utveckling
i fråga, och man hörde icke talas om mer än en eller annan
ny fabrik. Sedan komitén slutat sina arbeten och Riksdagen fattat
sitt beslut, hvilket mynnade ut derhän, att 1895 den 1 september
skulle skatteförhöjningen i sin fulla utsträckning tillämpas med ett
rendement af 9 procent, kände sig fabrikanterna och de, som de kunnat
intressera för spekulation i den vägen, trygga för den närmare eller
fjermare framtiden. Jag erkänner, att det icke fiunes något uttalande
af Kongl. Maj:t eller af Riksdagen, som gifver anledning till den åsigt,
att icke någon ändring kunde komma i fråga, men med en sådan
uppfattning kom spekulationen till stånd, och industrien utvecklades
i en mycket större utsträckning än någon kunnat förutse. Detta kan
nu synas vara olyckligt, men jag är öfvertygad, att några decennier
härefter skall icke svenska folket beklaga att så skett. Det har offrats
många millioner af statens inkomster för att frambringa denna industri
i vår sydliga provins, men det har också gagnat provinsen i
hög grad. Dessa uppoffringar, som egentligen äro eu förlust i tull, äro
dock icke sådana, att man icke deraf kan draga andra fördelar, som

Om beskatt ningen

hvitbetssocker tillv

erkningen.

(Forts.)

N o 35.

Om beskatt ningen

livitbetssocker tillverkningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

vårt land vunnit. Det måtte väl bland annat betyda något, att 44,000
tunnland drilvits upp till en kultur, som icke bar sitt motstycke i
vårt land. Att denna jord kommer att uppskattas högre i värde är
rättvist, och att den kommer att lemna större inkomstbevillning är
också ett faktum. Jag vill dertill lägga den ofantliga ökningen i
jernvägstrafiken, som måste blifva en följd af denna industris utveckling.
Det är icke blott betorna och det tillverkade sockret, som föras
till och från dessa fabriker, utan också den oerhörda massa stenkol,
som måste utgöra drifkraften för fabrikerna. Slutligen äro de foderämnen,
som fabrikerna frambringa, af högst betydlig nytta. Jag påstår,
att de sydliga provinserna vunnit så mycket genom dessa förhållanden,
att jag tror, att framtiden icke kommer att ångra de betydliga
uppoffringar, som under nutiden skett. Derför tillåter jag mig
mot den ärade talaren i viss mån försvara hvad som skett. Jag har
med hvad jag nu sagt icke velat motsätta mig den ifrågasatta skrifvelsen
till Kongl. Maj:t, jag har endast velat göra ett inlägg i frågan
och göra kammaren uppmärksam på det förhållande, som jag tillåtit
mig nämna.

Eu sak måste jag tillägga. Samme talare framhöll den uppmuntran,
som kommit de nyanlagda fabrikerna till del, hvilket han —
såvidt jag förstod honom rätt — icke ansåg vara rigtigt. Man måste
ju erkänna det, och jag har sjelf någon erfarenhet deraf, ty jag har
besökt dessa trakter. Man måste först bearbeta jorden på djupet,
innan den lämpar sig för betodling, och det första året gifver den
icke så stor afkastning. Det är skälet, hvarför man ovilkorligen,
såvidt de nya fabrikerna skola kunna reda sig, måste i början bereda
dem lindringar. Att detta ledt till att framkalla så många fabriker,
beror på menniskornas individuella spekulationslusta, som icke några
financierer kunna beräkna på förhand.

Jag har som sagdt icke för afsigt att motsätta mig skrifvelseförslaget,
jag har endast velat göra ett inlägg i frågan och medddela
dessa upplysningar.

Herr Olsson: Jag ber om ursäkt, att jag begärt ordet i denna

fråga. Jag hade icke bort göra det, eftersom jag villigt erkänner, att
jag är delegare i eu råsockerfabrik; men här har uttalats grundsatser,
som enligt mitt förmenande äro fullkomligt missledande.

Man har gått ut från den förutsättning, att det skulle vara en
förlust för staten, att de nya sockerbruken blifvit byggda, och en större
areal odlades för betor, och att till följd deraf produktionen af hvitbetssocker
blefve större. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har dock åtminstone antydt, hvad som aldrig borde förglömmas,
då man talar om sockerindustrien, nemligen att det icke endast
är odlingen af betorna och tillverkningen af råsocker, som här är af
betydelse för landet; utan hvarje jordbrukare vet, att denna industri
medför oemotsägligt förbättringar af jorden och förbättringar, som icke,
såvidt man hittills kunnat utröna, på något annat sätt kunna åstadkommas.

Hvilka förbättringar i jorden är det då, som framkallas, då jag

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 35.

odlar bvitbetor? Jo, det är, att man nödgas plöja så djupt som möj- Om beskattligt,
rensa jorden och sedermera sköta den i förhållande härtill. Och
en ytterligare fördel uppkommer derigenom, att jordvärdet ökas, hvil- tillverkningen.
ket är af den stora betydelse, att det måste anses vara värdt mycket (Forts.)
mera än de förluster, som man förmenat, att statskassan skulle lida.

Men det är ännu en sak, som man bör komma ihåg.

Det är nemligen alldeles uppenbart, att i samma mån som man
odlar hvitbetor och tillverkar råsocker sparas för landet, i nationalekonomiskt
afseende, alla de utgifter för socker, som i annat fall skulle
gå till utlandet. Jag hemställer till denna ärade kammares ledamöter,
om någon större fördel för landet i sin helhet skulle kunna uppstå
än den, om vi inom landet kunde tillgodose våra behof. Hvilka fördelar
skulle icke uppkomma derigenom, att man kunde afyttra det
som vore till öfverskott, vare sig af våra skogar och af våra grufvor
och att man söker tillgodose sina egna behof beträffande sådana artiklar,
som förut måst importeras. Huru man, med fästadt afseende på dessa
omständigheter, kan säga, att det skulle vara förlust för landet, om
sockerindustrien främjas, det kan jag med bästa vilja icke förstå.

Men, mine herrar, här är eu annan sak, som icke heller bör
förbises. Hvad är det vi behöfva i vårt land för att kunna intaga
eu sjelfständig ställning uti alla rigtningar, jag säger med flit: i alla
rigtningar? Det behöfves, att vi försöka samla kapital, inhemskt kapital.
Så länge vi, vare sig af det ena eller det andra skälet, skola
ligga i händerna på utländingar, genom att upplåna alla nödiga medel,
så länge äro vi mer eller mindre beroende af denna upplåning. Vi
hafva haft en lång fred, det är sant. Vi hafva äfven i andra afseenden
lefvat under lyckligare förhållanden. Men, mine herrar, här kunna
komma andra tider. Hvad är det dä, som behöfves för att ett land,
i rent politiskt afseende, skall intaga eu sjelfständig ställning? Jo, det
är, som vi många gånger hört, penningar, d. v. s. att landet har tillgångar.
Och hvilken är den bästa skattkammare att ega tillgång till?

Jo, det är befolkningens förmåga, i söder och i norr, att bära de
skatter, som påläggas denna befolkning. Så länge man icke går ut
ifrån den förutsättning, att den bästa och säkraste skattkammaren är
folkets tillgångar, så länge begår man. enligt min tanke, ett ganska
stort misstag. Det kan visserligen förefinnas brist i statskassan; men
har folket något att betala med, så kan denna brist uttaxeras i mån
som den påkallas af behofvet. Detta är en enkel sak; som borde
ligga klar för hvarje fosterlandsvän, och det är underligt, att man kan
förbise den.

Men nu är här fråga om eu alldeles ny beskattning af sockerindustrien.
Riksdagen hade detta ärende före i fjol och baserade sina
beräkningar beträffande industrien just på det beslut som då fattades.

Men låt mig nu utgå från den förutsättning, som äfven den förste
ärade talaren tycktes utgå ifrån, att det skulle vara en förlust för
statskassan, om denna odling än mera befrämjades och utvecklade sig.

Jag skall då tillåta mig den vördsamma frågan: hvad är det som borde
göras för att äfven utaf denna industri erhålla högre inkomster till
statskassa!)? Hvad är det, som man hör göra för att komma till detta

N:o 35. 14 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Om beskatt- mål? Derpå vill jag svara: låt fabrikerna utveckla sig, låt sockerhvitbétssocker
industrien gå framåt och låt dessa fabriker arbeta på basis af den
tillverkninqen. lagstiftning, som man antog vid lorra riksdagen. Låt jordbruket
(Forts.) komma i cirkulation med fästadt afseende på sockerindustrien. Sedermera
är det tid att taga i öfvervägande huru man skall betrakta denna
industri och huruvida man skall beskatta den högre. Men jag vågar
det uttalande, att om man nu försöker att göra några ändringar i
afseende å beskattningen af sockerindustrien, skulle det vara till skada
för statskassan. Ty man skulle derigenom försvåra, för att icke säga
omintetgöra möjligheten, att om ett eller annat år taga i allvarligt
öfvervägande, sedan industrien fått utveckla sig, huru den för framtiden
må kunna ytterligare beskattas.

Jag erinrar om hvad som förut här har uttalats, att det är endast
en tidsfråga, när någon export af socker kan ega rum; och jag
tror, att jag deri ser en mycket lycklig omständighet. Tyskland exporterar,
så vidt jag vet, hälften af sitt råsocker. Frankrike exporterar
deraf icke obetydligt, och af de öfriga länderna är det flera, som
exportera råsocker. Amerika importerar deremot af denna vara icke
obetydligt och England importerar socker i ganska stora qvantiteter
att användas bland annat till porter och Öl. Jag ber i förbigående
få säga, att inom England har under de senaste åren skatten på porter
och Öl gått upp till öfver 180 millioner kronor årligen. — Man
kan för öfrigt icke veta hvilka behof och hvilken användning af råsocker,
som kan uppstå äfven inom vårt eget land. Genom en ökad
produktion af denna vara åstadkommas lägre pris, hvilka såsom förhållandet
äro t. ex. i England, kunna framkalla en helt ny användning
af socker och derigenom bereda användning af en icke obetydlig del
af vår produktion.

Det är en känd sak att i våra bördiga provinser Skåne, Blekinge,
Gotland och möjligen äfven några andra, man icke kan på något annat
sätt, med de utvägar, som stå till jordbrukets förfogande, för närvarande
sköta ett jordbruk, såvidt det skall betala skötseln och äfven
den låga räntefoten, man må sedan slå sig på mejerirörelse, husdjursskötsel,
sädesodling eller hvilken auuan greu af jordbruket som helst,
som mer eller mindre är beroende på jordens beskaffenhet, man kan
icke, säger jag, utan största besvär betala omkostnaderna och de låga
räntorna med afkastningen af jordbruket ensamt. Men lägger jag till
jordbruket sockerindustrien, då kan jag icke blott åstadkomma förbättringar
i många afseenden, såsom beträffande kreatursbesättningar,
byggnader, kommunikationer, jordens värde m. m. utan äfven erhålla
någon vinst på jordbruksskötselu

Är icke denna omständigheten af stor betydelse, och är den det
icke så mycket mera, om den sättes i sammanhang med en möjlig
nedsättning af sockerpriset, en ökad användning af socker och möjligen
äfven utsigten att få en export af denna vara till stånd.

Är det då, mina herrar, någon förlust för landet eller för statskassan,
om sockerindustrien nu skulle taga en sådan lyftning i vårt
land, att man icke blott kunde tillgodose vårt eget behof af socker,
utan äfven, såsom i Tyskland, emot exportpremier eller restitution

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

exportera halfva tillverkningen af råsocker inom vårt land. Jag tror,
att detta vore en utveckling, hvarefter hvarje fosterlandsvän borde
sträfva.

När man härtill lägger, såsom förut är anmärkt, att det är en
alldeles ny beskattniug, hvarom här är fråga och att man ansett, att
det skulle vara i de sydliga provinsernas intresse, så tror jag att det
äfven för Riksdagen är angeläget att behandla denna fråga på ett sådant
sätt, att dessa provinser få fullt förtroende till Riksdagens
beslut.

Med fästadt afseende på dessa omständigheter och då jag icke
ytterligare vill upptaga kammarens tid, ber jag vördsamt få hemställa,
om icke statsekonomisk klokhet, rättvisa och billighet bjuda, att för
närvarande låta bero vid hvad reservanterna föreslagit, eller vid hvad
som för närvarande är.

Herr Forssell: Jag ber chefen för finansdepartementet om ursägt,
men jag tror att han något missuppfattat mitt förra yttrande.
Såvidt jag vet, afsåg det icke egentligen att tadla den lagstiftning, som
under senare år och under hans ledning och hägn egt rum. Tvärtom,
jag har lofordat den, så vidt den inneburit en ständigt fortgående
nedsättning af ett förut onaturligt högt skydd, hvilket dock som
vi nu se, hittills icke blifvit tillräckligt reduceradt, hvarför jag förordat,
att man skulle, efter hans föredöme och i öfverensstämmelse
med det yttrande och de åsigter, som han till statsrådsprotokollet flere
gånger uttalat, fortfarande tillse, att statskassans behof måtte varda
tillräckligt tillgodosedda.

Den siste ärade talaren sökte att locka oss in på en diskussion
om de stora problem, om hvilkas lösning det gifves skilda meningar i
denna kammare. Han talade så vackert om den “slutna handelsstatens"
ideal och ville vädja till kammarens välvilliga känslor för skydd
i allmänhet. Jag skall icke låta locka mig in på sådan diskussion.
Jag vill icke heller försöka att ingå i någon kritik af hans djerfva
påstående, att allt jordbruk, spanmålsodling såväl som boskapsskötsel,
skulle vara fullkomligt omöjligt i Sverige, såvidt det icke blir förenadt
med sockerindustrin.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på en omständighet och
det är, att den jord, som det här är fråga om att skänka den bästa
möjliga kultur, är redan förut den bördigaste och bäst odlade i Sverige,
att den är en ringa del af Sveriges jord och slutligen att den höga
kultur, som man vill bibringa denna jord, icke kan åstadkommas utan
genom ett drygt skattebidrag af hela Sveriges öfriga skattdragande
befolkning, hvilket man nu senast velat taga ut genom en höjning af
tull för kaffe. Det är naturligtvis denna omständighet, som gör att
man börjat tänka sig för, huruvida icke här äro alltför stora anspråk
framställa.

Men slutligen, mine herrar, det som icke är det minst vigtiga i
denna sakernas ställning, är verkligen det, som den siste talaren antydde
och sjelf, såsom egare af sockerbruk, och således sakkunnig, ansåg
för sannolikt, att vi stå mycket nära nödvändigheten att exportera

Om beskatt ningen

hvitbetssocker tillverkningen.

(Forts.)

N:o 35.

Om beskatt ningen

hvitbelssocker tillverhningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

socker. Hvad vill då nödvändigheten att exportera säga? Det vill
säga, att den inhemska konsumtionen icke räcker till för att förtära
och betala det socker, som en ringa del af Skånes jord producerar. Det
låter mycket vackert, att det då vore för Sverige så lyckligt att kunna
förse äfven andra länder med det socker de behöfva. Men är det
någon som vill påstå, vill t. ex. den ärade talaren sjelf påstå, att Skånes
hvitbetssockerfabriker kunna nöja sig med, d. v. s. få betaldt för de
kostnader, som blifvit nedlagda på den lyckliga skånska hvitbetsjorden,
—• genom de pris, som för sockret betalas i främmande hamnar ? På
den frågan svarar bevillningsutskottet i sin utredning ett bestämdt
nej. Jag har hört de förnämsta och mest framstående kännare försäkra,
att det sockerpris, som betalas i Tyskland, England, Frankrike
eller Amerika är alldeles icke remunerativt för skånsk hvitbetsodling.
Då uppstår frågan om det, som äfven den siste värde talaren i förbigående
antydde, nemligen om exportpremier. Då skall den svenska
konsumerande allmänheten med kaffetull eller med maltskatt eller
med någon annan skatt betala denna exportpremie, d. v. s. det öfverpris,
som den skånska hvitbetsjorden behöfver för att kunna icke blott
förse Sverige med dyrt socker, utan äfven förse Tyskland, England
och Amerika med billigt socker.

Men i hvarje fall måste ju, just för att kunna åstadkomma en
s. k. restitution, införas en ny beskattningsform, och redan deri ligger
således ett tillräckligt motiv för eu skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Och, slutligen, må väl ingen af sockerbruksidkarne i Skåne kunna
förneka, att, såsom jag nyss sade, det nuvarande tillståndet äfven för
dem är oroande, att uppväxten af ständigt nya fabriker är för dem
en fara. Enligt min tanke borde det, i deras intresse af eu sund och
jemn utveckling, utan språng och utan kriser, vara nödvändigt att icke
uppskjuta denna ändring i lagstiftningen, utan påskynda densamma,
så mycket som möjligt. Ju längre det dröjer, desto svårare blir det
onda att bota, dess större antal fabriker uppväxer. Om det deremot
nu gifves en varning från Riksdagen, kan man tänka sig, att lusten
att anlägga nya fabriker skall i någon män stäfjas. Jag hemställer
till den ärade representanten från Skåne, om det icke ligger i sockerbruksidkarnes
intresse, att påskynda hvad som dock är en nödvändighet,
en förändring i beskattningsmetoden och eu förändring i sjelfva
beskattningen.

Friherre Barnekow: Jag har mycket lätt att sätta mig in iden
föregående talarens tankegång och uppfattning af denna fråga, så mycket
hellre som jag i yngre år hade precis samma uppfattning. Jag
kan derför förstå, att den ärade talaren nu är orolig öfver de förluster,
som statsverket kommer att göra i denna fråga. Men, mine
herrar, låtom oss gå några år tillbaka i tiden. Hvad var det då som
man, såsom protektionist fruktade för? Jo, man fruktade för, att alltför
mycket penningar skulle från vårt land gå till utlandet för hvad
man skaffade sig derifrån. Man kom då på den tanken, att det
skulle vara bättre att producera inom landet och sålunda också få
behålla penningarne inom landet.

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Jag bodde den tiden, som jag ännu gör, på Grand Hotel och
bredvid mig bodde en af Sveriges ifrigaste frihandlare, med hvilken
jag hade långa resonnementer om våra tullförhållanden. Jag vägde
då emellan frihandel och protektionism. Han försökte förklara för
mig, att staten var icke detsamma som en enskild person, ty, sade han,
om en enskild person gifver ut mera penningar än han får in, blir
han ruinerad. Detta gäller icke om staten. Huru jag funderade, så
blef jag slutligen protektionist, då jag fick klart för mig, att äfven
staten, om den gifver ut mera penningar än den får in, blir ruinerad.

Nu stå vi inför det faktum, att vi hafva uppammat sockerindustrien
så, att vi nu snart kunna producera allt det socker vi behöfva
inom landet. Men så klagar man och säger, att statskassan går miste
om de penningar, som man skulle få in på tullen å denna vara. Huru
skall man då göra? Jo, då beror det på huru stort skydd man gifvit
den ifrågavarande industrien. Det kan ju hända att skyddet för sockerindustrien
är för stort, men då får man se efter om, och i hvad
män, det kan rättas. Jag är emellertid icke mycket för dessa ständiga
förändringar. Förra året antogs den nuvarande beskattningen, och den
blef antagen efter framställning från den komité, som utredt denna
fråga, och på förslag af Kongl. Maj:t. Jag hade då äran att vara
ordförande i bevillningsutskottet och vill jag påminna kammaren, att
den kongl. propositionen antogs med ganska betydliga modifikationer,
och nu kommer man redan i år med begäran om en ny skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Då jag var med om beslutet förra året, kunde jag
icke ana en så hastig tillväxt af dessa fabriker, som skett under detta
år, och kan det ju vara möjligt, att det dervid kan vara någonting
som bör beaktas eller något som bör rättas; och derför vill jag för
min del icke direkt sätta mig emot en skrifvelse, och detta så mycket
mindre, som vi ju hafva en regering, som visat sig synnerligen moderat
i fråga om behandling af våra industrier. Och då regeringen med så
mycken moderation och omtanke behandlade denna industri förra
gången, tager jag för gifvet, att regeringen äfven nu skall se på sockerindustriens
bästa och hvad som gagnar den provins, der denna industri
■uteslutande bedrifves.

Jag yrkar derför bifall till skrifvelseförslaget.

Herr Olsson: Det är på ett yttrande af den näst föregående

talaren, som jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet. Han
förklarade med en tillförsigt, som är fullkomligt öfverensstämmande
med hans störa talang såsom talare, att nu var det fråga om att med
en ökad kaffetull betäcka den brist i statskassan, som anses vara uppkommen
genom minskade tullinkomster å socker. Jag ber då att få
fästa hans och den ärade kammarens uppmärksamhet på, att kaffetullen
var hvad den nu icke är och till och med högre än hvad den föreslagits
skulle blifva, innan den högt ärade talaren kunde tala om en
farlig och lör landet skadlig sockerindustri. Hvad var det som kaffetullen
skulle ersätta? Det var naturligtvis statskassans behof. Men
detta behof fans redan innan den närvarande hvitbetssockerbeskattningen
tillkom. Min fullkomliga öfvertygelse är, att i samma mån som socker Första

Kammarens Prot. 1894. F:o So. 2

Om beskatt ningen

hvitbetssocker tillverkningen.

(Forts.

N.o 35.

Om beskatt ningen

hvitbetssocker tilkverkningen.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

industriel! utvecklas, i samma mån komma också landets öfriga industrier
framgent att utveckla sig; så att de på olika vägar tillföra
statskassan inkomster, fullt motsvarande sockertullen, oberäknadt den
utveckling, som åstadkommes i landet i dess helhet. Hvad som är till
gagn för den ena provinsen är också till gagn för den andra. Hvarje
jordbrukare vet, fastän den ärade talaren förmodligen icke har kännedom
derom, att jordens utveckling icke kan främjas på något annat
sätt så som genom odling af betor. Hvarje jordbrukare vet dessutom,
att jordbrukets ställning är så tryckt, att man helst vill undvika att
tänka derpå.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande betänkande hemstält
samt vidare på afslag derå och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Berg, Lars, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—67;
Nej—22.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 28 och 29 i sistlidne månad bordlagda memorial n:o 8,
i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken äfvensom,
i aflöningsstaten för samma bank.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

2—9 punkterna.

Hvad utskottet liemstält ock föreslagit bifölls.

N:o 35.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 28 ock 29 nästlidne
april bordlagda memorial n:o 9, angående instruktion för nästa.
Riksdags bankoutskott, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 29 sistlidne april bordlagda
utlåtande n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ecklesiastik boställsordning.

Herr Annerstedt: I fråga om föredragningen af detta betänkande
får jag vördsamt hemställa, att den måtte ske sålunda, att
Kongl. Maj:ts förslag till ecklesiastik boställsordning föredrages och
föredragningen sker paragrafvis, att 14 § föredrages först och derefter
sjelfva lagens lista och följande paragrafer, att af paragraferna icke
måtte uppläsas andra än de, beträffande hvilka uppläsning särskildt
begäres, samt att, först sedan de särskilda paragraferna i Kongl. Maj:ts
förslag blifvit genomgångna, detsammas rubrik och derefter utskottets
hemställan måtte föredragas, att sedermera, för den händelse vissa
delar åt lagförslaget kunna komma att af den ena eller den andra
kammaren återförvisas, lagutskottet lemnas öppen rätt att, vid ärendets
förnyade behandling, beträffande de paragrafer, hvilka icke inom kamrarne
blifvit godkända, föreslå sådana jemkningar och ändringar, som
af förändringar i återremitterade delar kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

Kongl. Maj:ts förslag till ecklesiastik boställning.

14 §.

Herr Annerstedt: Jag ber att till en början få fästa kammarens
uppmärksamhet på en rättelse, som bör göras i den af mig jemte
herrar Glandel- och Lundin afgifna reservation. I § 68 mom. 3 skall
endast qvarstå första punkten; den andra punkten, som deri felaktigt
inkommit från Kongl. Maj:ts förslag, skall utgå.

Vidare skall jag be att få lemna den upplysning, att med boställen
af l:a klassen menas biskopsboställen, med boställen af 2:a
klassen kyrkoherdeboställen och med boställen af 3:e klassen komministers-,
kapellpredikants- och pastoratsadjunkts-boställen, hvilket
framgår af föregående paragrafer i detta lagförslag, men hvilka icke
komma att föredragas förr än efter den 14 §.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

N:o 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. in.

Om kammaren betraktar ifrågavarande lagutskottsbetänkande,
iinnes detsamma, jemte utskottets hemställan om afslag å den kongl.
propositionen, innehålla en mängd reservationer, livilka alla dock hafva
det gemensamt, att icke någon påyrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
— Under sådana förhållanden skall jag icke i kammaren påyrka
bifall till detsamma. Under ärendets behandling i lagutskottet framgick
nemligen med fullkomlig tydlighet, att Andra Kammarens ledamöter
inom utskottet, utan undantag, talade och röstade emot den
kongl. propositionen, och det kunde icke råda någon tvekan, att under
nuvarande förhållanden det jemväl icke vore tänkbart, att undei den
närmaste framtiden ett förslag, sådant som det af Kongl. Maj:t nu
framlagda, skulle kunna vinna bifall af Riksdagens Andra Kammare.
Detta på den grund, att uppfattningen inom Andra Kammaren, nästan
utan undantag, är den, att skall eu ny ecklesiastik boställsordning antagas,
får den icke innebära en i någon mån ökad skyldighet för församlingarna.
Den allmänna åsigten inom Andra Kammaren är tvärtom,
att den nya boställsordning^! bör vara sådan, att den innebär lättnader
i församlingarnas byggnadsskyldighet. Detta uttalades med tillräcklig
tydlighet af lagutskottets ledamöter från medkammaren.

Under sådana förhållanden synes den af Kongl. Maj:t ifrågasatta
utsträckning af församlingarnas byggnadsskyldighet, att omfatta jemväl
komministersboställen, icke kunna åvägabringas på annat sätt än genom
att motsvarande inskränkning af församlingens byggnadsskyldighet i
afseende å kyrkoherdebostället samtidigt införes. — Det visade sig
emellertid snart, att inom utskottet uppfattningen hos ledamöterna
från hvardera kammaren angående storleken af de eftergifter, som, i
afseende å byggnadsskyldigheten af kyrkoherdebostället, skulle medgifvas
församlingen och motsvara eu utsträckning af byggnadsskyldigheten
till vissa hus å komministersboställena, var helt olika. Den ledamot
af medkammaren, som i detta afseende ville gå längst, framhöll
med mycken styrka, att skulle en sådan utsträckning till komministersboställena
af församlingarnas byggnadskyldighet ega rum, så skulle
församlingarnas byggnadsskyldighet inskränkas icke blott på det sätt,
som åtskilliga reservanter från denna kammare föreslagit — hvilket
förslag vid voteringen inom utskottet vann understöd äfven af de ledamöter0
från denna kammare, livilka i sina reservationer yttrat en annan
mening — nemligen herr Hasselrot och de som med honom instämt,
utan jemväl en annan eftergift deri göras, nemligen att församlingens
underhållskyldighet af dessa hus tillika skulle upphöra. Detta förefaller
mig vara en sådan ändring i de nuvarande förhållandena, att
kyrkomötets samtycke dertill icke kan och icke bör påräknas.

Under sådana förhållanden är det, enligt min tanke, för ögonblicket
ingenting annat att göra än att försöka, huruvida icke ett
förslag, upprättadt på den grund, att församlingens byggnadsskyldighet
bibehålies sådan den för närvarande är, skulle kunna vinna, bifall.
Man skulle dervid söka, i afseende på öfriga förhållanden, beträffande
livilka ifrågavarande lagförslag, snart sagdt från alla sidor, erkännes
innehålla beaktansvärda förbättringar, genomföra dessa förbättringar.

Det är i sådan ngtning den af mig jemte herrar Olander och

N o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Lundin afgifna reservation söker åstadkomma ett förslag. Ett antagande
af denna eller af någon annan reservation kan, enligt min
uppfattning, vid denna riksdag icke hafva någon annan betydelse än
att gifva ett uttryck af den inom Första Kammaren förherskande
åsigt, i hvilken riktning Kong]. Maj:ts arbete på en förbättrad ecklesiastik
boställsordning för framtiden bör gå.

På de skäl, som jag förut antydt, och då min uppfattning är,
att om detta arbete skall hafva framgång, måste byggnadskyldigheten
i materiel afseende bibehållas oförändrad, vågar jag vördsamt
yrka bifall till den af mig jemte herrar Öländer och Lundin afgifna
reservation i afseende å lydelsen af den nu föredragna 14 §.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts )

Herr Wennerberg: Då 14 § är den som skall först föredragas,
derför att den utgör sjelfva grunden till de skiljaktiga meningar, som
råda först och främst mellan båda kamrarne, men också emellan olika
ledamöter uti denna kammare, skall jag bedja att få begagna mig af
den rätt, som ofta tillkommer den som yttrar sig öfver den första
punkten i ett betänkande, som innehåller ganska många sådana, att,
om äfven flyktigt, få beröra de öfriga och sålunda yttra mig om det hela.

Jag skall då först och främst anhålla, att kammaren ville tålmodigt
afköra en ganska kort historik, då detta ärende, efter hvad
jag nyss hörde af den förste talaren, kanske fallit ur många ledamöters
inom kammaren minne. Han omnämnde nemligen skiluaden mellan
de så ofta inom ecklesiastika boställsordningen förekommande och af
Kong!. Maj:t begagnade uttrycken: första, andra och tredje klassens
hus. Det torde då finnas nödigt, att.^någon liten upplysning i detta
hänseende än vidare gifves.

Då jag tillträdde ecklesiastikdepartementet såsom chef 1870, anhöll
jag på de första lediga stunder från löpande ärenden jag fick att få
fram de äldsta ärenden, som funnos hvilande inom departementet, och
då kom bland annat äfven detta. Först och främst såg jag, att det
utgjorde en sådan stor massa af handlingar både af gammalt och nytt
datum, att, ovan som jag var och tillika alldeles icke tillräckligt hemma
i alla de särskilda lagfrågor, som rörde denna sak, jag ansåg mig
böra lemna detta svårlösta ärende åt erfarnare män än jag. Och så
hade skett förut under några mina företrädare, och på samma sätt
skedde ock efteråt. Det var ingen, som ville taga i hop med den stora
massa af handlingar, om hvilka så många skilda meningar blifvit
yttrade.

Det fans icke mer än ett för mig att göra, då jag andra gången
tillträdde statsrådsembetet, och jag ansåg nödvändigt att ej längre dröja
med handläggandet af det gamla ärendet, nemligen att anhålla om
anslag till eu lagkunnig person, som kunde sammandraga det hela och
framställa det på sådant sätt, att jag i min tur kunde låta bereda det
i statsrådsberedningen. Huru denne man fullgjorde sitt värf, derom
vill jag blott yttra, att såväl af kyrkomöte som Riksdag ett nästan
enstämmigt beröm gifvits åt det sätt, hvarpå Kong!. Maj:ts proposition
blifvit aftattad. Möjligheten, den större eller mindre, att få den antagen
är en sak för sig.

N o 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Sedan Kongl. Maj:t sålunda 1888 framlagt detta ärende för Riksdagen,
föll det der. Det är alldeles samma proposition, som ligger
före nu, som föll då till följd af kamrarnes olika beslut. Kongl. Maj:t
faun emellertid på grund af de yttranden, som inom kamrarne blifvit
gjorda, nödigt att underkasta propositionen en närmare utredning,
egentligen i ekonomiskt afseende, utaf kammarkollegium. Detta skedde,
och tillsammans med denna utredning öfverlemnades den till kyrkomötet.
Kyrkomötet svarade sitt ja på det, som rörde dess privilegier,
hvaremot det i ett annat fall, rörande eu motion utaf en person från
Andra Kammaren, som var ledamot i kyrkomötet, yttrade ett bestämdt
afslag. Denna motion afsåg att skaffa penningar till lindring i församlingarnas
bördor genom vakanssättning på samma sätt som skett
för enke- och pupillkassan. Detta mötte från kyrkomötets sida ett
bestämdt motstånd. Voteringen utföll, vill jag minnas, med en så ringa
minoritet för motionen som 8 röster. Från början var det min åsigt,
en åsigt som jag också uttalade i kyrkomötet, att möjligheten att få
till stånd ett beslut, gynsamt för såväl församling som presterskap,
berodde på att kunna skaffa medel för att åstadkomma detta. För
mig stod icke heller något annat medel öppet, hvarigenom jag ansåg
saken böra behandlas och kunna bringas till önskvärd! slut, än återigen
eu vakanssättning. Detta mötte, på skäl som jag ingalunda vill
underkänna, ett bestämdt motstånd. Det framhölls, huru dessa vakanssättningar
voro till förfång för de enskilda presterna, liksom också
såsom det sades “för presterskapet i allmänhet''* och för den andliga
skötseln af församlingarna, som under vakanstiderna skulle skötas af
vikarier. Detta var en åsig^ som jag för min del icke kunde dela
och delar icke heller i denna stund; och det märkliga är, att kyrkomötet
i handling delade den ej heller sjelf!. Ty det dröjde icke många
dagar, innan kyrkomötet gaf majoritet åt en begäran att få använda
vakansår för — märken väl, mine herrar! — pensionering af ålderstigna
prester. Eu sådan fråga har legat före hos Kongl. Maj:t förut och
icke blifvit bifallen. Och jag har skäl att förmoda, att det sker så
denna gång också. Aro vakansår i rent presterligt, i själasörjareafseende
skadliga, i fall man vill söka få till stånd en billig ecklesiastik boställsordning,
så äro de det också påtagligen, i fäll man med dessa penningar
vill försöka att skaffa pensioner åt ålderstigna prester.

Det är två syften, som Kongl. Maj:t ansett vara af vigt att nå
genom ett antagande af hans ecklesiastika boställsordning. Det första
och måhända det vigtigaste har varit att få ett slut på det eviga
kifvet mellan församlingarna och församlingsherdarne. Att denna sak
icke är af liten vigt torde erkännas af hvar och en, som kan tänka
sig hela det obehag, som måste uppkomma, då inom församlingen
lönemottagaren och lönegifvaren ligga i delo med hvarandra. Men
om också icke nu någon skulle vilja erkänna detta till fullo, vill jag
nämna, att det varit erkändt så länge som sedan början af 1700-talet
och just har utgjort den grund, på hvilken såväl församlingar som
prester hafva begärt, att detta odugliga sätt att tillfredsställa bådas
billiga fordringar måste upphöra.

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Det fans äfven ett annat syfte, och det var, att under det att
småningom lönerna för kyrkoherdarne blifvit reglerade — som jag vill
hoppas på ett för dem fördelaktigt sätt — måste dock de löner qvarstå
på sin gamla punkt, som utgå till komministrar och kapellpredikanter
och deras likar. Dessa äro, som herrarne veta, ytterst eländigt aflönade;
och vilja vi, som här lefva i en luthersk statskyrka, verkligen
hafva själasörjare, som äro tillräckligt utrustade såväl för upprätthållande
af fromheten hos allmogen som för tillfredsställande af bildningen
hos församlingens mera upplysta medlemmar, då går det icke
an att aflöna dessa prester på ett sådant sätt, att de icke vidare
kunna sysselsätta sig med studier och slutligen digna ned under fattigdom.
I fall de äro, som de böra vala, gifta och hafva barn, blir det
dem omöjligt att ens köpa eu enda bok angående teologiska frågor
och så följa med sin tid. Jag nämnde härom vid kyrkomötet ett ord,
som faller mig åter i sinnet äfven nu, och det var, att hos en af våra
grannar har verkligen ett slags lägre presterskap bildats, som är väl
passande att hålla sig sjelft och folket i en fortfarande okunnighet.
Till följd af de usla löner, som de som smågålvor skola mottaga af
sina åhörare, äro de för närvarande blott namnskyltar för prester;
jag menar de ryska poperna. Men jag är säker om, att ingen bland
vårt presterskap äfven den ringaste skall, om ej tvungen, falla ned till
denna punkt.

Dessa äro de två stora syften, som jag vågar påstå, att Kongl.
Maj:t hyste med sin proposition och som han nådigt gillade, då de
framstäldes för honom.

Nu vill jag vända mig till det föreliggande betänkandet; och af
hvad jag sagt framgår genast, att jag icke kan ansluta mig till den
reservation, som är afgifven af herr Annerstedt och två andra ledamöter
inom kammaren, ty den går just ut på att låta ställningen för
tredje klassens boställsinnehafvare blifva precis densamma som förut,
d. v. s. de skola fortfara — jag må väl säga det — i betryck och
otta i elände. Jag skulle kunna gifva talrika exempel på detta. Jag
vet mycket väl, att en och annan komminister är i bättre omständigheter,
men det betyder litet, då vi veta, att deras och deras jemnstäldes
antal stiger öfver 800. Det är visserligen sant, att kyrkoherdarnes
antal är betydligt större, men detta, långt ifrån att afskräcka, visar
just den rätta vägen, på hvilken man skulle kunna komma till en förbättring
i de sämst aflönade presternas ställning.

Hvad härnäst utskottet beträffar, bar jag nästan med förvåning
sett det slut, till hvilket det kommit.

Som vi veta, sitta i lagutskottet från hvardera kammaren 8,
d. v. s. tillsammans 1(3 ledamöter. Utaf dessa äro 12 reservanter.
Nu kan man ju vara reservant i en liten, obetydlig sak, och detta
således icke betyda så mycket; men om jag ser på det vigtigaste af
allt, nemligen just på deu 14 §, som afser att i någon män hjelpa de
lägst aflönade presterna, möter jag der ett ganska stort antal, ja öfver
hälften af utskottets ledamöter, som har reserverat sig till förmån för
det lägre presterskapet; från denna kammare beder jag få nämna
herrar Hasselrot, Lundström, von Möller och Bruzelius, och från Andra

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 35.

Förslag till
(eklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Kammaren herrar friherre Bonde, Kardell, Erickson i Bjersby och
Anderson i Tenhult. Några af dessa hafva visserligen mycket kort
angifvit sin åsigt, men deremot hafva ledamöter från Första Kammaren
alldeles tillräckligt uttalat sin, och den åsigten har lika tydligt blifvit
uttalad af två personer från Andra Kammaren.

När jag emellertid finner, hvilket jag funnit länge, att de skäl
för ett anslag på Kongl. Maj:ts proposition, som redan af den förste
talaren anförts, äro så starka, att man aldrig kan hoppas att få eu
ecklesiastik boställsordning, sådan som Kongl. Maj:t föreslagit, antagen
af Riksdagen, så måste hvar och en, som, i fall han icke kan taga
steget fullt ut, dock vill nu taga ett fjät fram mot målet, med mig
instämma deri, att det vigtigaste, som då kan föreligga, är att tillse,
att de svagast aflönade presterna också kunna få del af den förmån,
som de bäst och bättre aflönade hafva, nemligen någon hjelp till byggande
och uppehållande af sina boställen. De hafva icke detta. Och,
mine herrar, jag skall begagna mig af ett uttryck, begagnadt för
några dagar sedan af eu framstående ledamot här i kammaren, då
det gälde konsistorienotarierna. Han sade, att deras aflöning var
“orimlig, jag vågar säga ovärdig4. Ja, hvad skola vi då säga om aflöningen
till komministrar och kapellpredikanter? Den är orimlig och
jag påstår med fullt allvar: den är ovärdig. Kunna vi någonting göra
nu? Ja, det finnes en liten ljusning just deri, att inom lagutskottet
äfven från Andra Kammaren finnas personer, som intressera sig för
dessa, jag må väl säga, arma prester. De hafva varit föremål för
medlidande länge; det sträcker sig öfver hundra år tillbaka. Slutligen
tröttnar man dock att vara föremål endast för medlidande. Man
tycker, att det nästan klingar som ett hån, då det alltjemt uttryckes
ett varmt medlidande, men aldrig göres något verkligt för att låta
medlidandet öfvergå till hjelp att skaffa dem en bättre ställning.

Det kan dock hända, mine herrar, att vi skulle kunna göra det!
Låt oss göra ett försök! Genom bifall till herr Hasselrots m. fl.
reservation, som i ganska väsentlig mån är understödd från Andra
Kammaren, vore det ju möjligt, att något kunde göras vid denna riksdag.
Det blefve sannerligen till stor glädje just för dessa prester,
som redan nu, då de ännu blott lefva i hoppet, hafva uttalat sin tacksamhet
för den sträfvan man haft för dem. Jag vet väl, att saken
är dermed icke slut; men om en sådan sammanjemkning skulle lyckas,
har dock ett steg blifvit taget, och jag är fullt öfvertygad derom, att
de af eder, mine herrar, som lefva till nästa kyrkomöte, skola då få
se ett mera allmänt deltagande i tillmötesgåendet i en sak, hvarigenom
enighet kan vinnas inom församlingarna och en hjelp beredas åt de
svagast aflönade presterna.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till herr Hasselrots
och hans kamraters reservation.

Herr Hasselrot: Som kammaren väl har observerat, handlar

den nu föredragna 14 § om byggnadsskyldigheten å andra och tredje
klassernas boställen, d. v. s. boställen för kyrkoherdar och kommi -

N:a 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

uistrar och deras vederlikar. Säkert har kammaren sig bekant, att
församlingen på kyrkoherdeboställe bygger de s. k. 7 laga husen, då
församlingen deremot icke har byggnadsskyldighet beträffande komministersboställe.
Olikheten härvidlag har helt naturligt föranledt eu
önskan att kunna jemna förhållandena, så att äfven dessa svagt afiönade
presterliga tjensteman måtte få någon hjelp i byggnadsskyldigheten
för sina boställen. Jag vill dock derutinnan påpeka, att det
kanske icke är alldeles så farligt beträffande denna byggnadsskyldighet
som man tänker sig, då man endast ser på kyrkoherdarne. I)et har
nemligen i vårt land varit en genomgående grundsats beträffande alla
boställen, att boställsinnehafvare skall sjelf bygga och underhålla boställe.
Så har förhållandet varit beträffande militära boställen, der
fanjunkare och sergeanter, som icke äro i bättre ställning än komministrar,
sjelfva fått bygga och underhålla sina boställen. Enahanda
skyldighet har ålegat landsstatstjenstemän, länsmän t. ex., som icke
heller befinna sig i någon bättre ställning än komministrarne. Lika
är förhållandet med jägeristaten o. s. v. Det har som sagdt varit eu
genomgående grundsats, att boställsinnehafvare sjelf skall bygga och
underhålla bostället. Två undantag hafva funnits, det ena beträffande
underhåll af karaktershus på högre militära boställen, hvilka underhållas
af militieboställskassan, och det andra de 7 laga hus, som på
grund af presterskapets privilegier underhållas af församlingen. Jag
tror dock, att i detta förhållande beträffande komministrarne eu ändring
kan och bör ske till dessas förmån. Detta kan ske på två
sätt, antingen så, att församlingen med bibehållande af sin byggnadsskyldighet
för kyrkoherdebostället åtager sig ytterligare byggnadsskyldighet
för komministersbostället, eller så, att församlingen åtager sig
någon byggnadsskyldighet på komministersbostället mot att församlingens
byggnadsskyldighet för kyrkoherdebostället i motsvarande mån
lättas. Men såvidt jag förstår att bedöma ställningen icke blott i
Andra Kammaren utan jemväl i den Första, lär det icke vara värdt
att ifrågasätta förändring i de bestående förhållandena på annan grund
än den, att församlingarnas skyldighet härutinnan såsom enhet i hela
riket i förhållande till presterskapet såsom enhet icke ökas. Det är
sålunda vilkoret för all förändring i detta hänseende till förmån för
komministrarne, att kyrkoherdarne underkasta sig eu motsvarande
minskning i sin hittills innehafvande rättighet. På eu sådan grund
är också det föreliggande kong!, förslaget i viss mån bygdt. Det
har nemligen enligt det kongl. förslaget ifrågasatts, att församlingen
skulle slippa bygga spanmålsbod, stall och fähus på kyrkoherdebostället,
mot det att församlingen åtoge sig att på komministersgården bygga
sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus,
drängstuga, vagnshus och brunn, och mot att församlingen, utöfver
hvad den nu är skyldig, skulle på kyrkoherdebostället bygga
hushållskällare, hemlighus, drängstuga, vagnshus och brunn. Det
ligger i öppen dag, att förändringen blir så till skada för församlingen,
till så ökad tunga för densamma, att det, såsom den siste talaren
sade, icke är tänkbart att på sådan grund få någon förändring i bestående
förhållanden. Och jag antager, att det var af sådan anled -

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:0 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. in.

ning lagutskottets ordförande funnit det lämpligast att, såsom han antydde,
söka få in i blifvande lagstiftning alla de fördelaktiga stadgande^
som finnas i den föreslagna boställsordniugen, undantagande
14 §, och att man beträffande denna skulle ena sig om de bestående
förhållandena. Men jag tror, i likhet med den näst föregående talaren,
att man alldeles icke bör förbise möjligheten att i sammanhang med
förändring af boställsordningen i öfrigt jemväl se komministrarnes rätt
till godo.

Det är naturligtvis synnerligen vanskligt att uppgöra ett förslag,
som ställer vågen lika mellan församlingen å ena sidan och presterskapet
i sin helhet å andra sidan. Ett försök i den rigtningen är
dock gjordt af de reservanter, med hvilka jag förenat mig. Vi hafva
ifrågasatt, att församlingen skulle slippa att på kyrkoherdeboställe
bygga brygghus, spanmålsbod, stall och fähus, mot det att församlingen
på komministersbostället byggde sätesbyggning, visthus och hushållskällare.
Det kan mot detta invändas, att det icke är säkert, att
detta kommer att något så när stå jemnt mot hvartannat; och jag
kan mot ett sådant påstående icke anföra annat, än att jag inom ett
flertal af Sveriges landskap har i mer än 20 år sysselsatt mig med
prestsyner och derigenom lått en temligen vidsträckt erfarenhet om
förhållandena inom de olika orterna. Och jag har lika med de kamrater,
som instämt i min motion, trott, att förhållandena verkligen
skulle något så när blifva jemnade på detta sätt. I detta förslag

ligger äfven en annan förmån. Genom vårt förslag skulle nemligen

församlingen bygga åt båda presterna, såväl kyrkoherde som komminister,
hvad som egentligen kan anses höra till hans personliga behof,

då deremot pimsten sjelf skulle bygga och underhålla hvad som hör

till sjelfva boställets skötsel. I denna bestämmelse ligger ju en väsentlig
fördel, då man ser på framtiden. Man kan nemligen hoppas på
möjligheten att boställena, om de också icke skola skiljas från presterskapet,
dock skola allt mer och mer komma att utarrenderas för att
skötas för presterskapets räkning, och det blir då synnerligen önskligt,
att de hus, som höra till skötseln af bostället, icke äro föremål för
församlingens byggnadsskyldighet, utan att denna iuskränkes endast
till hvad som tillhör presternas bostad. Att, såsom den föregående
talaren antydde, försöka en lösning genom vakanssättning af pastoraten,
synes mig särdeles vanskligt. Antag, att man genom vakanssättningen
af ett medelstort pastorat skulle få en nettobehållning af t. ex. 3,000
kronor. Med räntan på detta kapital skulle sedan underhåll och nybyggnad
bestridas. Nej, man Unge för visso vakanssätta pastoratet i
10 år för att få en fond, som skulle vara tillräcklig. Således tror jag,
att man alldeles kan frånse möjligheten att genom kassors bildande
komma till det resultat, som ifrågasatts. Den enda utväg att hjelpa
komministrarne till någon förbättring är enligt min tanke att bygga
på den grund, som Kongl. Maj:t och kyrkomötet föreslagit, men modifierad
så, att vågen står jemnt mellan presterskapet å ena sidan och
församlingarna å den andra. Vi reservanter hafva försökt i detta fall
framställa ett förslag, till livilket jag tillåter mig att yrka bifall.

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Herr Pettersson, Carl: Redan då denna fråga förevar i lag- Förslag till

utskottet och 14 § behandlades tog jag mig friheten yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i denna paragraf. Jag var närvarande vid lag- ordning
utskottets öfverläggningar i frågan och jag har genomgått den kongl. (Forts!)
propositionen och dervid funnit, att ett drygt arbete är nedlagdt på
den. Och jag beklagar, om det verkligen skulle gå så, som jag befarar,
att man ingenting vinner dermed. Emellertid var jag icke närvarande
i utskottet vid den slutliga behandlingen, så att jag icke kunnat
vara i tillfälle att bifoga någon reservation. Nu förekomma här åtskilliga
reservanter; en af dem är lagutskottets ärade ordförande jemte två
andra ledamöter från denna kammare. Desse herrar föreslå, att den
församlingarna nu åliggande byggnadsskyldigheten (för kyrkoherdarne)
skulle genom lag närmare bestämmas efter nutida förhållanden. Men
de anse tillika, att det är eu sä stor skilnad i uppfattningen mellan
kyrkomötet och dem, som inom Andra Kammaren kunna anses i
främsta rummet representera de byggnadsskyldiges inom församlingarna
intresse, att man icke vågar föreslå någon byggnadsskyldighet för
församlingarna å tredje klassens boställen på landet.

Deremot har herr Hasselrot m. fl. framlagt ett förslag, som
skulle ordna förhållandena icke endast mellan församlingarna och
kyrkoherdarne, utan äfven utsträcka församlingarnas byggnadsskyldighet
till komministrarnes bostäder; och det är ju också hvad Kong], Maj:t
föreslagit i sin proposition, äfvensom hvad kyrkomötet önskat. Jag
skulle för min del ej heller vara obenägen derför, och jag går alldeles
in på hvad en föregående talare i frågan yttrade, nemligen herr
Wennerberg. Han har framhållit saken äfven från en annan synpunkt,
och jag tror, att vi måste behjerta de ord han yttrade om de
klent afiönade och mången gång nödstälda komministrarne, som väl
kunde behöfva ifrågavarande hjelp. Han trodde tillika, att herr
Hasselrots förslag hade stor utsigt för sig, ty han ansåg, att detta
förslag möttes i någon man utaf en del reservanter från Andra Kammaren,
och att det sålunda skulle kunna bilda en brygga mellan
Första och Andra Kammarens beslut i ämnet. Ja, om så vore, skulle
jag icke vara den siste att gå med på herr Hasselrots förslag. Men
jag beder herrarne observera, huru reservanterna från Andra Kammaren,
herrar friherre Bonde och Kardell äfvensom herr Erickson i Bjersby,
tänkt sig denna 14 Det står på sid. 39 i betänkandet, längst
ned: “Ä andra och tredje klassernas bostadsboställen skola sätes byggning,

visthus, källare och vedbod, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas. Öfriga
laga hus å sådana bostadsboställen byggas och samtliga hus underhållas
af bostiillshafvaren.“ Hvad ligger nu i detta? Om dessa
herrars reservation antages, ligger icke i de sista orden ett frö till
misshälligheter mellan församling och boställsinnehafvare, ett frö till
misshälligheter, som både den kongl. propositionen och herr Hasselrots
förslag velat tillintetgöra, emedan begge uppställa som regel, att den,
som har byggnads-, har jemväl underhållsskyldigheten? Men friherre
Bonde öfverlemnar byggnadsskyldigheten åt församlingarna, underhållsskyldigheten
åt boställshafvarne. Det är möjligt att, om Audra

No 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Kammaren antager friherre Bondes reservation, och Första Kammaren
herr Hasselrots, en sammanjemkning kan ske och förenämnda brygga
således bildas; men jag håller före, att utsigterna till ett sådant arrangement
äro mycket små.

Derför bekänner jag, att jag i sakens närvarande läge är så
tvehågsen, att jag icke vägar föreslå kammaren någonting. Vid voteringen
kommer jag att rätta mig efter hvad jag under diskussionens lopp
hör vara den allmänna meningen inom denna kammare. Jag anser,
att herr Annerstedt har alldeles rätt i sin mening om den vida skiinaden
mellan kyrkomötet och Andra Kammaren, och jag betviflar, att
vi kunna tillfredställa sistnämnda kammares önskningar i denna sak;
men ingenting vore mig kärare, än om dessa förhållanden ordnades
på det sätt, att, äfven om kyrkoherdarne måste underkasta sig en del
uppoffringar, någon hjelp lemnades af församlingarna till uppförande
af bostadshus åt komministrarne, hvilka i allmänhet äro mycket svagt
ahönade.

Herr Forssell: Alldeles lika med den siste talaren anser äfven

jag, att här är fråga om att göra ett försök. Att det försök, Kongl.
Maj:t har velat göra och som har kyrkomötets fulla gillande, numera
icke har någon utsigt till framgång inom Riksdagen, det har ordföranden
i lagutskottet intygat, efter den erfarenhet han vunnit om
meningarna hos utskottets ledamöter af Andra Kammaren, och den
erfarenhet vi hafva om ärendets föregående behandling i Andra
Kammaren bekräftar äfven denna hans uppfattning. Om herr Annerstedts
egen reservation ville jag säga ungefär detsamma. Jag föreställer
mig, att när till Andra Kammaren skulle framställas ett förslag
att ordna de ecklesiastika boställsförhållandena med i möjligaste män
bibehållande af status quo, men likväl med sådan ändring, att församlingens
skyldighet i fråga om bostadens och husens beskaffenhet
skulle ökas samt församlingen åtaga sig att underhålla vissa hus
ensam, hvilka den förut underhållit gemensamt med presten, så torde
ett sådant förslag icke antagas af Andra Kammaren mera än det
kongl. förslaget. Andra Kammarens representanter lära knappast i
de återstående bestämmelserna inom författningen se tillräckliga fördelar
i ersättning för hvad de i hvarje fall skulle betrakta såsom en
stor uppoffring. Men dertill kommer, att med den ärade reservantens
förslag öfvergifver man alldeles frågan om komministrarnes ställning;
och det kan icke nekas, att denna fråga är både i sig sjelf mycket
vigtig och att hon erhållit en mycket stor betydelse genom kyrkomötets
beslut. Att nu lemna komministrarne alldeles åt sitt öde, utan
att göra ett försök att åt dem förvärfva något bättre ställning, synes
mig icke rätt klokt.

Öfvergår jag nu till herr Hasselrots reservation, synes den mig
innehålla ett ganska lyckligt förslag till lösning. Jag erinrar derom,
att för närvarande skola af de 13 hus, som äro laga, 7 byggas och
underhållas af kyrkoherden, och t> byggas af församlingen, men underhållas
gemensamt af prest och församling. Dessa 6 hus äro sätesbyggning,
brygghus, visthus, spanmålsbod, fähus och stall. Enligt

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 29 N:o So.

komiténs och kammarkollegii förslag skulle församlingarna blifva be- Förslag till
friade från byggnads- och underhållsskyldigheten å fähus och stall eklesiastik
mot att de i stället åtoge sig att bygga och underhålla 5 andra mindre ^dnin''

betydande hus, och dertill skulle de åtaga sig att bygga och under- (Fortsf)

hålla äfven komministerns hus, som de förut hvarken byggt eller
underhållit. Det är detta förslag, som numera icke har någon utsigt
till framgång.

Deremot säger herr Hasselrot: låt församlingen öfverlemna åt
kyrkoherdarne att bygga och underhålla ej blott fähus och stall, utan
äfven brygghus och vedbod, så att församlingen hädanefter kommer
att åt kyrkoherden underhålla blott sätesbyggning, visthus och hushållskällare,
men i stället öfvertager till byggnad och underhåll komministrarnes
sätesbyggnad. Skulle icke detta byte kunna anses vara
för församlingen tillräckligt förmånligt, för att dess representanter
skulle kunna derpå ingå? Hvad man dermed vunnit, det vore dels
att byggnad och underhåll samlades på en hand, och det nuvarande
sambruket med husen upphörde, dels att kyrkoherdarne såväl som
komministrarne finge bygga och underhålla ensamme alla de byggnader,
som hörde till jordbruket, och dertill några få af dem, som hörde till
bostaden, hvaremot församlingarna finge bygga och underhålla de vigtigaste
hus, som hörde till bostaden, och att komministrarne finge en
förmån, som de förut ej åtnjutit och hvaraf de äro i större behof än
någon annan. Huruvida, som sagdt, denna förändring, detta byte vore
billigt, derom kan man ju hafva olika meningar. Säkert är, att den
egentliga kärnpunkten är jemkningen mellan kyrkoherdarne och komministrarne.
Enligt min åsigt skulle, om man tänker sig presterskapet,
kyrkoherdarne och komministrarne, å ena sidan, och församlingarna å
den andra, det kunna med skäl sägas, att genom herr Hasselrots förslag
fördelar och olägenheter blefve ungefär temligen lika fördelade
som förut. Men klart är, att genom hans förslag kommer en ganska
betydlig lönereglering att ega rum, då fördelar, som förut tillkommit
kyrkoherdarne, nu bli dem fråntagna och i stället en fördel tillagd
komministrarne. Men det synes mig som om Riksdagens kamrar, om
de nu nöja sig med ett sådant förslag, kuuna med tillförsigt lemna
åt kyrkomötet •—■ kyrkans representanter -— att afgöra, huruvida
denna delning af det goda mellan kyrkoherdarne och komministrarne
är billig och rättvis. Förkastar kyrkomötet eu sådan anordning -—■
kyrkomötet, i hvilket sitta representanter för lekmän och för kyrkan
och der kyrkans främste representanter äro biskoparne, som böra fästa
afseende på så väl komministrarne som kyrkoherdarne — så kan
ingen hjelpa, att förhållandena återgå till sitt förra skick. Jag kan
derför icke se någon stor betänklighet vid att antaga herr Hasselrots
förslag för att dermed göra ett försök ännu en gång att ernå en
rimlig lösning på grundvalen af de nuvarande förhållandena. Skulle
detta förslag bli antaget af Första Kammaren, tror jag icke, att det
skulle möta oöfvervinneliga svårigheter att sammanjemka de olika
meningarna, som inom ramen af ett sådant förslag kunna uppstå i de
båda kamrarne; och derför yrkar jag bifall till herr Hasselrots förslag.

N:o 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Herr statsrådet Gilljam: Då jag möjligen är tvungen att om
några ögonblick gå in i Andra Kammaren, begagnar jag tillfället att
nu i största korthet angifva min ställning i denna fråga. Från
denna plats kan jag ej förorda något annat af de föreliggande förslagen
än det af Kongl. Maj:t framlagda. Jag inser klart omöjligheten
att under nuvarande förhållanden få det igenom, men jag vill
ej på något vis för framtiden binda Kongl. Maj:t vid någon af de
ifrågavarande reservationerna. Herr Annerstedts reservation har den
stora förtjensten, att den bjuder på något, som borde kunna vara
lätt genomförbart, då det blott afser att med bibehållande af nuvarande
skyldigheter å ömse sidor göra sig till godo de mångfaldiga
förbättringar, som genom det, jag kan väl saga, oerhörda arbete,
bvilket blifvit nedlagdt på det framlagda försiaget, kunna stå att
vinna. Men denna reservation har i följd af det uppstälda syftet ett
stort fel, och det är att den lemnar komministrarne utan hjelp, och
derigenom har Kongl. Maj:ts förslag förlorat en mycket väsentlig
del af sitt värde. Hvad åter angår herr Hasselrots och medreservanters
förslag, har det visserligen i det fallet ett gifvet företräde, enär det
tagit komministrarne med. Men har verkligen vågen blifvit väl och
jemnt stöld? Det är mycket svårt att bestämma förhållandet mellan
kyrkoherdarnes och församlingarnas nuvarande skyldigheter, men det
förekommer dock i kammarkollegii utlåtande ett uttalande, att kyrkoherdarnes
nuvarande skyldighet i förhållande till församlingarna skulle
ungefär vara detsamma som ''/3 till -’3. Herr Hasselrots reservation
vill nu i väsentlig mån minska församlingarnas skyldighet i afseende
på kyrkoherdarnes hus och lägger visserligen till åt komministrarne
tre byggnader; men hvem är det då, som får bygga upp dessa åt
komministrarne, om icke just kyrkoherdarne? Jag är rädd för, att
det är en så ofördelaktig lösning af frågan, hvad kyrkoherdarne
beträffar, att stora betänkligheter måste förefinnas att för kyrkomötet
framlägga ett förslag af denna beskaffenhet, då detta skulle
bringas i den svåra belägenhet, att det blott har att välja mellan att
antingen lägga på kyrkoherdarne eu för mycket ökad börda eller också
lemna komministrarne i samma belägenhet som nu.

På grund häraf är jag icke i tillfälle att förorda bifall till någon
af reservationerna och har icke heller något eget yrkande att framställa.

Herr Larsson, Diss Olof: Lagutskottets ärade ordförande förklarade
i början af sitt yttrande, att han hade kommit till den bestämdaste
öfvertygelse inom lagutskottet, att det icke vore möjligt att
vinna, bifall till Kongl. Maj:ts proposition vare sig inom utskottet
eller ännu mindre inom Andra Kammaren. 1 det fallet fick jag alldeles
samma uppfattning som han, men fick också den bestämdaste
öfvertygelse — och det förvånar mig, att icke äfven han kom till
samma uppfattning — att det vore nästan lika omöjligt att komma
någon väg med det förslag, som han sedan framstälde i sin reservation.
Behandlingen inom utskottet af detta ärende har varit något märkvärdig,
och det synes väl också af betänkandet. Det har icke varit

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 31 N:o 35.

ordförandens fel, utan utskottets. Man höll länge på att provisoriskt Förslag till
behandla förslaget, det var före påsk; jag var icke med vid denna ecklesiastik
behandling, men det utsågs några af ledamöterna, som skulle försöka ordning

att sätta i hop något på grund af denna provisoriska behandling. Kär (Fort/)

man sedan efter påsk skulle börja med den definitiva behandlingen
af det föreliggande lagförslaget och man var ense om att börja med
14 §, diskuterades denna länge och väl, men så föll denna paragraf,
då icke någon majoritet kunde enas om en lydelse på densamma,
utan man voterade kontraproposition på det ena förslaget efter det
andra, och till slut blef resultatet ett rent afslag. Jag hade under
diskussionen understödt det af herr Hasselrot framstälda förslaget, då
jag trodde, att man möjligen skulle kunna sammanjemka sig om
lydelsen af 14 §, och det syntes som om herrar Bonde och Kardel!
samt O. Erickson, som förenade sig om denna reservation, skulle stå
herr Hasselrot nära, dock med den skiinaden, att, under det herr
Hasselrot vill, att församlingen skall både bygga och underhålla de
hus på de båda boställena, som der ifrågasatts, vill herr Bonde, att
församlingen skall bygga men presten underhålla dem. För min del
tyckte jag och de öfrige reservanterna i samma rigtning, att det skulle
föranleda ytterligare trassel, om församlingen endast skulle nybygga
och presten underhålla. Derför försökte vi att komma med ett sådant
förmedlingsförslag, der församlingen skulle åtaga sig både byggnadsoch
underhållsskyldigheten. Jag trodde då, att vi sedan skulle behandla
de öfriga paragraferna för att få något sammanhängande helt,
men sedan 14 § på detta sätt afslagits, afslogs hela förslaget i klump
utan vidare föredragning, och så stod man der med ett afslag på
14 §, och de andra allesammans också fallna. Derefter började de
olika reservationerna, som sedan kommit att åtfölja utskottets betänkande.
För min del vidhåller jag den åsigt, jag uttalat i min
reservation, och vill biträda förslaget om 14 §:ns lydelse, på sätt herr
Hasselrot m. fl. föreslagit. Men jag tror också, att om kammaren
skulle bifalla detta förslag, återstår väl icke annat för kammaren än
att återremittera alla de öfriga paragraferna till utskottet, ty att
kammaren på rak arm skulle kunna gå igenom detta söndertrasslade
förslag, der den ena reservationen svär mot den andra, och man plockar
en bit här och en bit der, och icke ens den, som sitter i utskottet,
kan få något sammanhang i det hela, föreställer jag mig vara nästan
omöjligt. Icke heller lärer det gagna till något, ty om Andra Kammaren
sedan tager en helt annan lydelse af 14 §, står man der, och
det blir ej något i alla händelser. Ett uttalande i denna kammare
om 14 § blir blott ett uttalande för ett kommande arbete på denna
boställsordning, då det väl lär vara omöjligt att tänka sig, att lagutskottet
skulle under den tid, som återstår af riksdagen, kunna
grundligt gå igenom de öfriga paragraferna och söka sammanjemka
de olika meningarna kamrarne emellan. Det skulle vara ett fåfängt
arbete och ett arbete, som sannolikt icke skulle kunna lyckas under
den korta tid, som nu återstår.

Det har talats — och det synes, att jag också delar denna tanke
— om komministrarne, som jag verkligen tycker att det är synd om,

N:o 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

32 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

på det sätt som nu af utskottets ordförande blifvit föreslaget. Desse
skulle helt och hållet bli lagda å sido. Men jag har icke blott tänkt
på dem i det fallet, utan jag tänker också på, att det kan vara synd
om en del församlingar, som icke blott få bygga åt sina kyrkoherdar
mer än hvad allmän lag föreskrifver, utan också måste, i strid med
gällande allmän lag, bygga äfven åt komministrarne på grund af ett
gammalt papper, som kallas kommissionsbeslut eller församlingsutgift,
för några hundra år sedan. Jag har icke kunnat förbise, att det
kan vara lika synd om dessa församlingar, som icke få lyda under
den allmänna lagen, utan skola lyda under något annat, som icke kan
kallas lag. Men vi hafva icke kommit till denna paragraf ännu. För
närvarande har jag icke något annat yrkande att göra än bifall till
14 § med den lydelse, som af herr Hasselrot i hans reservation är
föreslagen.

Herr Öländer: Jag håller fullkomligt med den talare, som sade
beträffande de löneförmåner, som för närvarande tillkomma komministrarne,
att det verkligen är ovärdigt att lemna dem så små och
med så många svårigheter förenade förmåner, och jag skulle gerna
för min del vara med om att antaga den reservation, som af herr
Ilasselrot m. fl. fogats vid detta betänkande, om jag nemligen ansåge,
att det kunde leda till något mål. Enligt min åsigt skulle emellertid
antagandet deraf vara fullkomligt ändamålslöst. Kyrkomötet har sagt
sitt ord, det har sagt det så kategoriskt som ett conditio sine qua
non, det enda vilkor på grund af hvilket det vill antaga den lag,
som är framlagd, och det har förklarat sig icke vilja gå ett steg längre.
Detta vilkor innebär, att kyrkoherdarne utöfver sin nuvarande byggnadsskyldighet
endast kännas skyldiga bygga stall och fähus, då församlingarna
skulle i vederlag härför bygga sina öfriga skyldighetshus
äfven på komministersboställena. Detta är ju ett ganska stort tillmötesgående
till fördel för komministrarne, gjordt af en del af presterskapet,
som dertill icke hade någon skyldighet. Men skall man nu
antaga hvad herr Ilasselrot och de öfriga, hvilka deltagit i hans
reservation, föreslagit, komma vi mycket långt utöfver det erbjudande,
som kyrkomötet eller rättare kyrkoherdarne gjort, och jag tror knappt,
att kyrkomötet skulle komma att gå in derpå. Jag har visserligen i
dag hört och med glädje hört en kyrkoherde sjelf säga, att han skulle
icke hafva något emot att biträda herr Hasselrots reservation och
således afstå från en del af de rättigheter, som i berörda afseende
tillkomma kyrkoherdarne. Men denna glädje försvinner, då jag vet,
att denne kyrkoherde är anstäld i ett pastorat, der på grund af
gammal konvention pastoratet bygger alla husen och äfven i framtiden
antagligen kommer att så gorå. På hans yttrande vågar jag
derför icke bygga någon förhoppning, att kyrkomötet skall så litet
tillgodose sina kyrkoherdar, att det skulle gå in på en ytterligare
uppoffring från deras sida till förmån för komministrarne. Det vore
mycket vackert, men man kan icke begära det. Dessutom tror jag,
att, om också Första Kammaren antager herr Hasselrots förslag, den
förhoppning, som man här uttalat att kunna sammanjemka detta för -

N:o 33.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

slag med Andra Kammarens beslut, icke kommer att uppfyllas. Om
herrarne se på de reservationer, som från Andra Kammaren äro afgift,
gå de hufvudsakligen ut på, att allt underhåll af boställshusen
skall åligga presterskapet, och församlingen helt och hållet befrias
från denna skyldighet.

Jag tror att detta är något för Andra Kammaren så eftersträfvansvärdt,
att den aldrig kommer att frångå yrkandet härpå,
och det har till och med åberopats såsom skäl härför den redan i
nu gällande lag befintliga bestämmelsen, att prester skola underhålla
husen “så att de ej genom vanvård förfalla". Att detta stadgande
likväl långt ifrån tolkas såsom föreskrift om underhållsskyldighet i
egentlig mening, känna vi jurister bäst. Den som är byggnadsskyldig
bör emellertid också vara underhållsskyldig, ty att från hvarandra
skilja byggnads- och underhållsskyldigheten kan ingalunda vara lämpligt.
Det sades, att äfven om den 14 § ej erhåller en sådan lydelse,
att den kommer i någon mån komministrarne till godo, utan Första
Kammaren, med vidhållande af den nu gällande byggnadsskyldigheten,
antoge det föreliggande förslaget i öfrigt, skulle detta ändock möta
motstånd från Andra Kammaren, emedan den föreslagna lagen innehåller
åtskilliga nya bestämmelser, som i alla fall öka församlingarnas
byggnadsskyldighet särskildt i fråga om bostädernes beskaffenhet och
det antal rum, som de skola innehålla; men jag ber att få erinra om
att i praktiken kommer det för närvarande aldrig i fråga, att en
synerätt tilldömer eller ådömer eu prest så små byggnader eller med
så litet antal rum, som i nu gällande lag finnes stadgadt. Man
rättar sig i vanliga fall efter ortens sed, och det är icke exempel på
att husen numera byggas af den beskaffenhet, att de öfverensstämma
med hvad lagen bjuder. Jag tror tvärtom att det förslag, som Kongl.
Maj:t framlagt, i detta afseende något så när öfverensstämmer med
hvad som i praktiken brukas.

Då jag sålunda ej har den ringaste förhoppning om att man på
något sätt skall kunna sammanjemka de olika åsigterna med hvarandra,
finnes det ej för närvarande något annat sätt att lösa frågan
än att, om man verkligen vill tillgodogöra sig alla de goda och tidsenliga
stadganden, som den nu föreslagna boställsordningen innehåller,
uppgifva den fördel, som derigenom är afsedd åt komministrarne, och
låta lagen hvila på den gamla grunden. Det vore i alla fall en mycket
stor fördel för oss domare att få döma efter bestämda och tydliga
föreskrifter i stället för de nu gällande bestämmelserna, som äro så
sväfvande, att man i sina domar måste rätta sig efter sedvänja och
hvad som på hvarje ort är vanligt, utan afseende på, om det öfverensstämmer
med gällande lag. Af dessa skäl har jag förenat mig med
utskottets ordförande uti hans reservation, till hvilken iag alltså anhåller
att få yrka bifall.

Herr Killin g: Till eu början ber jag att få erinra om det —

jag tvekar ej att säga — rent orimliga uti Riksdagens närvarande arbetssätt,
eller att man under några få dagar skall sätta sig in och besluta
i eu massa stora och små ärenden. Jag tror att det icke blott är min

Första Kammarens Prål. 18!>/H N:o Sä. 3

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:0 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

egen, utan mångas mening jag uttalar, när jag säger att det kan och
bör ej få fortfara på detta sätt, och jag skall, om jag då lefver, hos
nästa Riksdags konstitutionsutskott anhålla om utfinnande af någon
utväg att råda bot mot något, som är värre än ett missförhållande.

Nu får jag säga, att i denna fråga skulle jag helst hafva undvikit
att begära ordet, men jag antager att man med skäl anser sig
kunna förvänta att jag uttalar ett ord i denna sak, dels på grund af
min embetsställning och dels derför att jag är den ende ledamot af
Riksdagen, som är sjelfskrifven medlem af kyrkomötet, och jag der,
om jag lefver, kommer att möjligen yttra mig i denna fråga. Hvarför
jag helst skulle vilja undvika att yttra mig i dag är, att jag icke ansett
mig hafva kunnat tillräckligt väga de vid utskottets betänkande
fogade reservationer. När jag läste dem hastigt igenom, föll mig i
tankarne det gamla latinska ordstäfvet “omnia ruunt in pejus“, d. v. s.
det blir allt sämre och sämre. Herr Annerstedts reservation är afgjordt
sämre än Kongl. Maj :ts förslag, herr Hasselrots reservation sämre
än herr Annerstedts, herr Lass Olof Larssons reservation sämre än herr
Hasselrots o. s. v., undan för undan. Hvad skall jag nu i eu sådan
situation säga? Jo, jag skall icke inlåta mig i någon detaljkritik öfver
någon af reservationerna, men kan icke underlåta att nu säga ett ord
för att slippa att säga det längre fram, när 67 § föredrages. — Herr
Liss Olof Larsson har i sin reservation dristat sig att säga — hvad
han nu också i sitt förra yttrande upprepat — att den ordning om
byggnadsskyldigheten, som förekommer i en stor del församlingar inom
Vesterås stift, skulle vara i strid mot gällande lag. Det förekommer
mig vara något djerft att säga detta och till stöd derför åberopa hvad
som passerat i den församling han tillhör, då dock högsta domstolen
fält utslag i ifrågavarande ärende och sagt, att lagen säger just det,
som herr Larsson säger vara i strid mot gällande lag. Vill han icke
åter genomläsa högsta domstolens utslag, kan han för beqvämlighets
skull slå upp gamla presteståndets privilegier och läsa 4 § i härom
gällande punkt. Jag hoppas, att jag icke skall behöfva uppträda vid
67 §:ens föredragning.

Hvad reservationerna i öfrigt beträffar, vill jag blott såga, att
så mycket är för mig alldeles klart, att om jag lefver till ett blifvande
kyrkomöte, kommer jag att på det bestämdaste sätta mig emot alla
de reservationer, som ligga nedanför herrar Annerstedts och Hasselrots,
ty de synas mig innebära eu så hög grad af obillighet, att jag är viss
om, att ett kyrkomöte aldrig kan gå in på någon af dem. Hvad beträda!''
herr Hasselrots reservation, synes den mig vara af beskaffenhet
att vara värd ett allvarligt begrundande. Och då jag nu icke vågar
säga, att jag kan tillstyrka densamma, så beror det hufvudsakligen på
två skäl. Först det, att han i sin reservation alldeles utlemnat paragrafens
senare moment, det som rör byggnads- och underhållsskyldigheten
i stad. Ingen anledning har funnits att rörande denna skyldighet
göra någon förändring. Det andra skälet är, att jag omöjligen —
särskild! då jag icke haft längre tid till pröfning af saken — kan
väga, om den afvägning, som herr Hasselrot gjort, är billig eller icke.
Det kan ju hända att den är billig. Då tager den sig nog fram. Allra

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

minst kan jag förorda densamma på den grund, att öfriga reservationer
skulle gifva förhoppning om, att densamma skulle kunna till sig samla
båda kamrarnes bifall, ty mellan den och reservationerna från Andra
Kammarens ledamöter är icke en ringa, utan en väsentlig skilnad.

Under sådana förhållanden blir frågan för mig: skall jag nu yrka
bifall till utskottets förslag, i tanke att det kongl. förslaget skall kunna
komma upp ännu eu gång? Lika litet som öfriga talare har jag förhoppning
om, att det kongl. förslaget inom en nära liggande framtid
skall kunna vinna framgång. Erfarenheten från föregående Riksdagars,
t. ex. 1889 års Riksdags, behandling af detta ärende och äfven förhandlingarna
i lagutskottet vid innevarande riksdag hafva betagit mig
hoppet om framgång åt det kongl. förslaget. Då återstår herr Annerstedts
reservation. Och jag erkänner, att jag icke gerna yrkar bifall
till densamma. Ty ett bifall till nämnda reservation innebär så att
säga att “kasta yxan i sjön“ och säga: “här är intet hopp om att
komma någon väg i denna ganska allvarliga och vigtiga fråga". Herr
Annerstedts reservation innebär nemligen ett fastslående af sjelfva
hufvudsaken i denna fråga sådan den nu är. Dermed vinnes naturligtvis
intet, men gent emot detta står den stora vinsten att få klarhet i
åtskilliga former och lagar o. s. v. Denna fördel är icke liten, och,
när jag derför öfverväger den, och jag icke har någon förhoppning
om framgång åt det kongl. förslaget för den närmaste framtiden, så
anser jag, att jag i frågans närvarande skick bör yrka bifall till herr
Annerstedts reservation.

Herr Hasselrot: Det är icke på grund af förbiseende, som min
reservation ej nämner något särskilt om stad. Jag tror att en fördel
ligger derutinnan, att bestämmelserna för stad blifva lika dem för landet.
Med anledning af hvad som yttrades från statsrådsbänken ber jag att
få påpeka, att det icke är och har icke varit ifrågasatt, att ett bifall
till min reservation skulle inverka på nuvarande kyrkoherdars rätt.
Så länge de sitta i sitt embete, sitta de med de rättigheter, de nu
ega, och den fördel, som skulle tillkomma komministrarne, skulle endast
medföra minskning i rättigheter för blifvande kyrkoherdar. Jag tror
således, att man, utan synnerligt afseende på kommande kyrkoherdars
rätt, kan vidtaga den af mig ifrågasatta anordningen. Det är nog så,
som den siste talaren sade, att om man antager den af lagutskottets
ordförande framlagda reservationen, står man på samma ståndpunkt
som nu för en oöfverskådligt lång framtid. Dermed har man “kastat
yxan i sjön“ och omöjliggjort det försök, som nu kan göras, att skaffa
komministrarne någon hjelp. Jag kan icke tro, att vinsten af att få
förevarande förhållanden ordnade genom förordning i år är så stor,
att man bör omöjliggöra ett sådant försök. Beträffande nämnda försök
och möjligheten af eu sammanjemkning, ber jag att få uttala mitt
bestämda öfvertygelse derom, att eu sådan sammanjemkning icke kan
och bör göras sålunda, att underhållsskyldigheten skiljes från byggnadsskyldigheten.
Detta är för mig en sådan hufvudprincip i denna fråga,
att jag icke kan släppa den. Af många skäl är det äfventyrlig! att
låta en bygga och eu annan underhålla. Den, som underhåller, har

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N;o 35. 36 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Förslag till då icke minsta anledning att göra det väl ock omsorgsfullt. Tvärtom,

CCbosmuk ■ju *°rr huset blir dåligt, dess förr kastas byggnadsskyldigheten på den
ordning. andra. Således är för mig och, såsom jag hoppas, äfven för öfriga

(Forts.) denna kammares ledamöter i lagutskottet ett vilkor för eu saramanjemkning,
att byggnads- och underhållsskyldigheten äro förenade. Och
förhållandet är icke så, att alla Andra Kammarens ledamöter äro emot
denna princip. En ledamot från nämnda kammare, herr Bruzelius,
har instämt deri, och af de ledamöter, som icke afgifvit några reservationer,
finnas, efter hvad jag vill erinra mig, några, som icke hafva
något emot att underhållsskyldigheten fortfarande bibehålies vid byggnadsskyldigheten.

Beträffande herr Liss Olof Larssons yttrande, att, derest kammaren
skulle antaga ett bestämdt beslut i fråga om 14 §, nödvändigt skulle
vara att återförvisa öfriga paragrafer, ber jag att få uttala en annan
mening. Utskottet har, beträffande öfriga paragrafer utom § 14, i
allmänhet varit med om att godkänna Kong!. Maj:ts förslag i hufvudsak,
och i de detaljer, rörande hvilka utskottet ifrågasatt någon ändring,
är flertalet af reservanterna, äfven om de hysa olika meningar beträffande
14 §, fullkomligt ense. Jag tror derför, att, derest bifall
beslutas till vare sig herr Annerstedts eller min reservation, kammaren
mycket väl kan gå att, utan återremiss, fatta beslut beträffande öfriga
paragrafer i förordningen.

Herr Annerstedt: Till alla de olika skiftningar, hvilka framträdt
under denna frågas behandling, vill jag gifva anledning till ännu en.
Oaktadt den af mig framstälda reservationen här vunnit understöd af
två talare, och jag således borde hafva all anledning att hålla på det
af mig framstälda förslaget, vill jag dock för min del återkalla det af
mig först gjorda yrkande och förändra detta så, att jag instämmer i
herr Hasselrots förslag, dock med den modifikation, att detsamma skulle
afse endast andra och tredje klassens boställen på landet, och att dertill
skulle fogas ett andra moment af samma lydelse som det i Kongl.
Maj:ts proposition befintliga, eller: “Å bostadsboställena af andra och
tredje klasserna i stad byggas och underhållas alla iaga hus af pastoratet“.
Då jag så förändrar mitt yrkande, gör jag det hufvudsakligen
på den grund, att, då åtskilliga ledamöter i denna kammare anse,
att ett försök bör göras, huruvida icke en reform i den rigtning, herr
Hasselrot tänkt sig, vore möjlig, jag anser mig böra vara med om att
ett dylikt försök göres, ehuru jag på grund af den diskussion, som
förts i lagutskottet, är fullt öfvertyga d om, att pluraliteten af Andra
Kammarens ledamöter icke skall finna det af herr Hasselrot ifrågasatta
bytet tillräckligt fördelaktigt enligt den uppfattning som är rådande i
Andra Kammaren, och att således en sammanjemkning emellan de
olika beslut, hvaruti kamrarne antagligen komma att stanna, icke kan
komma till stånd, med mindre Första Kammaren uppgifver den fordran,
som herr Hasselrot enligt min mening med fullt skäl har betonat, och
hvarpå, så som jag fattade, äfven herr Forssell lade vigt, nemligen att
underhålls- och byggnadsskyldigheten icke böra från hvarandra skiljas,
så att byggnadsskyldigheten skulle fortfarande åligga församlingen,

N:0 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

men underhållsskyldigheten kastas på boställsinnehafvare — ett upp» Förslag till
gifvande, hvilket enligt min uppfattning icke bör från Första Kammarens eklesiastik
sida ega rum. Jag anser denna fordran i fråga om underhållsskyldigheten
vara så mycket nödvändigare för Första Kammaren att uppe- °(For?s?)
hålla, som jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att under diskussionen
i utskottet de, som ville öfverflytta all underhållsskyldighet på boställsinnehafvare^
voro ense om, att sådana reparationsarbeten som t. ex.
råläggning af nytt tak och brädfodring af hela huset, hvilka arbeten
hittills vid syner betraktats såsom nybyggnadsarbeten, borde räknas
till underhållsarbeten. Med fasthållande af denna uppfattning, hvilken,
efter hvad jag trott mig finna, delas af flertalet af denna kammares
ledamöter, förefaller mig, att det icke kan skada att göra det föreslagna
försöket. På detta sätt skall man tydligt kunna finna, huruvida
en sammanjemkning mellan kamrarnes uppfattningar i’frågan
under den närmaste framtiden är möjlig eller icke på den sistangifna
grunden. Visar sig en sådan sammanjemkning vara omöjlig, föreställer
jag mig, att något annat ej återstår än att arbeta på en bestämmelse
i den rigtning, som jag först förordade.

Jag hade tänkt göra några erinringar vid herr Liss Olof Larssons
yttrande, men detta är icke vidare behörigt, sedan herr Hasselrot haft
ordet. Lika med honom kan jag vitsorda, att vid ärendets provisoriska
behandling i lagutskottet utskottet noga genomgick hvarje paragraf.

Och det förefaller mig, att något hinder för kammaren icke torde
möta att, sedan kammaren antagit 14 § med den lydelse, kammaren
anser vara den rätta, sedermera i öfverensstämmelse dermed antaga
öfriga paragrafer i lagförslaget. I de särskilda reservationerna är tillräckligt
tydligt angifvet, hvilka ändringar i det kongl.. förslaget äro
nödiga, allt efter som den ena eller andra lydelsen af 14 § antages.

Jag tillåter mig upprepa, att mitt nya yrkande blifver, att kammaren
ville besluta, att § 14 i den ecklesiastika boställsordningen skulle hafva
följande lydelse:

“1. Å andra och tredje klassens bostadsboställen skola sätesbyggning.
visthus och hushållskällare af pastoratet byggas och underhållas.
Öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas
af boställshafvaren.

2. Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas
och underhållas alla laga hus af pastoratet".

Herr Billing: Under den förutsättning, att ett bifall till herr
Hasselrots förslag med den af herr Annerstedt nu gjorda förändring
icke i detta ögonblick i grunden innebär något annat än ännu ett
försök att sammanjemka meningarna inom båda kamrarne, vidare
under förutsättning deraf, att vid nämnda sammanjemkning fråga icke
förekommer att skilja byggnads- och underhållsskyldigheten och på
församlingen lägga endast den förra, och — jag tillägger för min del
— under förutsättning, att sammanjemkningen ej heller kommer att
innehålla någon förändring af 07 § 2 mom., kan äfven jag lör min
del afstå från mitt yrkande och yrka bifall till herr Annerstedts sist
formulerade yrkande.

N:o 35.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Herr Wennerberg: Jag instämmer helt och hållet deri, att Kongl.
Maj:ts förslag onekligen är det bästa. Men, då detta förslag först
framkom i samma form och samma skick som nu, då hade vi ännu
icke haft den erfarenhet såväl från Riksdagen som från kyrkomötet,
som vi nu hafva. Het är eu erkänd sats, att då man icke kan få
det bästa, bör man försöka att åtminstone få ett bättre än det närvarande.
Det är detta som gör, att jag med någon envishet och numera
med en bestämd förhoppning emotser, att kammaren skall gifva
sitt bifall till det af herr Hasselrot och åtskilliga andra reservanter
från denna kammare frarastälda förslaget. Jag erkänner öppet, att
jag icke tror, att detta kommer att få ett önskadt slut. Jag tror, att
här kommer från samma personer, som hafva bildat slutklämmen i
utskottets förslag, ett bestämdt nej. Men, miue herrar, ett ting är
vunnet — jag gläder mig på förhand deråt — och det är, att ett
sådant jemkningsförsök har skett från Första Kammaren till den Andra.
Detta är allaredan på väg att blifva, hvad jag hoppas att det inom
en stund är — ett faktum. Och det kan icke helt och hållet lemnas
å sido vid kommande underhandlingar, då fråga blir om den ecklesiastika
boställsordningen, må vara inför Riksdagen eller kyrkomötet. Att
just de personer, som hafva eu ganska starkt afvikande mening från
det förslag, som herr Hasselrot framstält — såväl utskottets ordförande
som nu den siste talaren och sjelfskrifne kyrkomötesledamoten — dock
hafva gifvit med sig för att göra ett försök, hedrande för denna kammare
— detta är eller rättare, såsom sagd!, jag hoppas att det inom
en stund är ett betydelsefullt faktum, och det kommer aldrig någonsin
att utplånas, så länge frågan qvarstår om att rätta det oefterrättligketstillstånd,
som för närvarande eger rum i afseende å aflöningen åt
boställshafvare af tredje klassen. Jag yrkar fortfarande bifall till herr
Hasselrots förslag.

Herr Hasselrot: Jag skall be att, med frånträdande af mitt
förslag, få instämma i herr Annerstedts.

Herr Öländer: Ehuruväl herr Annerstedt har afstått från fullföljande
af yrkandet om bifall till sin reservation, måste jag vidhålla
densamma. Det fins härför ett skäl till, som jag icke kom att anföra,
då jag sist hade ordet, men som jag nu skall bedja att få tillägga.
Detta är, att, om redan Kongl. Maj:ts förslag verkar ojemnt, detta ännu
mer kommer att blifva förhållandet med det af herr Hasselrot framlagda
förslaget. Vi tänka oss, att ett pastorat icke har någon komminister,
hvilken ofantlig och helt och hållet obehörig lättnad i byggnadsskyldigheten
får då icke denna församling framför andra. Huru verkar
förslaget deremot icke i församlingar, der det finnes 8, 4 å 5 komministrar?
Det blir en stor ojemnhet och, man kan gerna säga, en orättvisa.
Jag kan derför icke frångå mitt yrkande om bifall till herr
Annerstedts förslag. Den förhoppning, herr Wennerberg uttalade, att
man möjligen skulle vinna något till komministrarens fördel genom att
antaga herr Hasselrots förslag, kan jag icke dela, men deremot vill
jag hoppas, att vi skola vinna de fördelar, som i ötrigt i Kongl. Maj:ts

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

förslag innehållas, och dem är jag mera angelägen att erhålla än att
bygga på förhoppningar, på hvilkas förverkligande jag icke kan tro.

Herr Forssell: Jag anhåller endast att få förena mig i herr
Annerstedts sista förslag.

Herr Lundin: Hå jag antecknat mig såsom reservant, ber jag
att få säga några ord i föreliggande fråga. Kammaren har nog kännedom
om de många skiftande åsigter, som gjort sig gällande inom
utskottet. Jag har biträdt ordförandens mening på den grund, att
jag tror och hoppas, att samvetets kraf hädanefter som hittills skola
göra sig gällande. Församlingarna hafva hittills biträdt sina komministrar
med byggande och äfven med underhåll. Hå jag biträdt reservationen,
har det icke skett derför, att jag velat göra något försök,
ty jag anser det icke rätt att beröfva den ene inkomster och lägga
dem till den andra, och att gorå byggnadsskyldigheten sådan, att den
skulle väga jemnt mellan församlingarna och presterskapet, det tror jag
vara omöjligt. Jag har förenat mig med utskottets ordförande derför,
att jag trodde, att man genom hans förslag skulle vinna den lyckligaste
möjliga lösning af frågan, och jag ber att nu få instämma i det ändringsförslag,
han framstält.

Herr Wenne^berg: Jag vill blott säga, att jag lemnar det första
förslaget af mig och herr Hasselrot och instämmer i det senare af honom
gjorda med herr Annerstedts tillägg.

Herr Larsson, Liss Olof: Hå jag förra gången hade ordet,
yrkade jag bifall till herr Hasselrots reservation oförändrad, men jag
ber nu att, äfven jag, få återtaga detta yrkande och förena mig i hans
reservation med den förändring, som af lagutskottets ordförande blifvit
föreslagen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande paragraf, beträffande hvilken ingen af kammarens
ledamöter biträdt utskottets hemställan, som innefattade afstyrkande
af det kongl. förslagets antagande, yrkats: l:o) af herr
Annerstedt, att paragrafen skulle godkännas med följande förändrade
lydelse:

“1. Å andra och tredje klassens bostadsboställen på landet skola
sätesbyggning, visthus och hushällskällare af pastoratet byggas och
underhållas. Öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och
underhållas af boställshafvaren.

2. Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas
och underhållas alla laga hus af pastoratetu-,

och 2:o) af herr Öländer, att kammaren skulle godkänna det förslag
till lydelse af den nu föredragna paragrafen, som innefattades i
den af honom m. fl. vid förevarande utlåtande afgifna reservation.

Sedermera gjordes proposition först på bifall till utskottets hemställan,
så vidt den afsåge paragrafen i fråga, samt vidare propositioner

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forta.)

N:o 35. 40 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Förslag m \ enlighet med nyssnämnda två yrkanden; och förklarades propositionen
eCbostiauk antagande af herr Annerstedts förslag vara med öfvervägande ja

ordning''. besvarad (Forts.

)

I och II kap.

Godkändes.

III kap.

Öfverskriften och 13 §.

Godkändes.

15-21 §§.

Godkändes.

IV och V kap.

Godkändes.

VI kap.

Öfverskriften.

Godkändes.

26 §.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt yrka, att 26 § måtte erhålla
sådan lydelse, att endast 1 mom. i Kongl. Maj:ts förslag af kammaren
antages, då 26 § skulle komma att lyda sålunda:

“Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla boställes
åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt är, gräfva och
vidmagthålla samt i öfverensstämmelse med den särskilda plan, som
angående befintliga hagmarkers ändamålsenliga skötsel må vara faststäld,
sådana marker rödja och vårda."

Sista mom. innehåller nemligen sådana föreskrifter, som utskottet
ansett icke vara lämpliga.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes förevarande
paragraf med den ändring, att sista stycket uteslöts.

27-30 §§.

Godkändes.

VII och Vill kap.

Godkändes.

IX kap.

Öfverskriften.

Godkändes.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 35

33 §.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt föreslå, att 33 § måtte
antagas med följande lydelse:

“Domkapitlet bör egna noggrann tillsyn deröfver, att inom stiftet
belägna boställen varda till hus och egor behörigen vidmagthållna,
samt att boställshafvare ej lemnas tillfälle genom försummande af
honom åliggande byggnads- och underhållsskyldighet ådraga bostället
husröta, som kan förnärma boställets och efterträdares rätt. Anser
domkapitlet boställets rätt vara genom något af domstol eller annan
myndighet meddeladt beslut förnärmad, skall domkapitlet föranstalta,
att beslutet varder i behörig ordning öfverklagadt.“

Kongl. Maj:ts förslag innehåller nemligen i denna § en föreskrift,
att domkapitlen skulle taga hänsyn till boställshafvarens förmögenhetsförhållanden,
hvilket utskottet ansett vara olämpligt.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes föreliggande paragraf
med den förändrade lydelse, som föreslagits i den af herr Annerstedt
m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.

34-60 §§.
Godkändes.

X kap.

Öfverskriften och 61—66 §§.

Godkändes.

67 §.

Herr Larsson, Liss Olof: I fråga om denna 67 § har jag redan
förut antydt, att jag icke kan biträda den, sådan den nu lyder i det
kongl. förslaget. Jag bar nemligen, och det synes också af min reservation,
yrkat på, att i slutet af §:s 2 mom. skulle tillfogas orden:
“under nuvarande löntagares tjenstetid". Det är, såsom kammaren
torde finna, icke min mening och icke heller någon annans inom utskottet
— ty herrarne hafva kanske lagt märke till, att flere reservanter
vilja hafva denna lydelse af 67 § — att den skall hafva någon
som helst inverkan på de nuvarande tjensteinnebafvarne, utan den
skulle tillämpas först på dem, som komma att utnämnas, sedan den
nya lagen trädt i kraft. Jag anser det af mig föreslagna tillägget
vara så vigtigt, att jag för min del säger upprigtigt, att utan ett sådant
tillägg till denna § skall jag icke rösta för en enda § i detta lagförslag,
när det återkommer till kammaren. Jag kan nemligen icke finna
någon rimlig anledning, hvarför det skall finnas en hel mängd församlingar
inom landet, som — jag vågar ännu en gång säga det, trots
herr Billings ord — icke få lefva under allmän lag, det uttrycket
vidhåller jag. Jag har också i min reservation begagnat orden “allmän
lag“, och jag sade så äfven, när jag hade ordet förra gången. Det
är detta jag påstår, att det är icke allmän lag, som tillämpas, när
vissa församlingar dömas på sätt som skett, när man har det prejudikat,
som herr Billing åberopade, och som äfven jag känner till. Der
finnes icke ett ord om att församlingen blifvit ålagd på grund af all -

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Förslag till män lag, utan åläggandet har meddelats på grund af ett mer än två^un(lra^r^
papper, som hånas någonstädes, och kallas ömsom
ordning kommissionsbeslut och än något annat. Det kan ju vara, att dessa
(Forts.) tätt gälla och att församlingarna tålmodigt burit bördan under denna
långa tid, men det kan väl icke vara meningen, att, om några församlingsbor
för några hundra år sedan af en eller annan anledning satt
sitt bomärke under eu handling, den derför i alla tider skall gälla för
församlingen. Det finnes också exempel på, och jag har särskildt påpekat
ett fall, då Kongl. Maj:t vid den allmänna löneregleringen faststält
en bestämmelse om, att med bygnadsskyldigheten skulle förfaras
efter lag. Nu visste icke befolkningen der, och veta ännu i närvarande
stund många icke annat, äu att med lag menas allmän lag, ty detta
gamla papper sedan 1600-talet, som bar ansetts och anses vara det
gällande derstädes, det känner man icke till. Det är endast det vi
bedja om deruppe, att vi skola få komma under allmän lag, och att man
derigenom skulle begå någon som helst orättvisa, det kan jag icke
förstå, när man icke ifrågasätter, att de nuvarande tjensteinnehafvarne
skulle drabbas af en sådan förändring, utan de skulle bibehållas vid
de rättigheter, de anse sig hafva, till dess en ny prest tillträdde tjensten.
Det är också verkligen förhållandet, och herr Billing bör nog känna
till det, att det finnes församlingar inom hans stift, jag vill särskildt
påminna om Möklinta, som också ansetts hafva den skyldigheten att
bygga åt komministrarne på grund af kommissionen af 1687. De afsade
sig underhållsskyldigheten, men dömdes af Konungens befallningshafvande
att fortfara; de klagade deröfver, och frågan gick, icke till
domstol utan till kammarkollegium, som befriade dem från skyldigheten
att bygga åt sina komministrar, oaktadt det var samma kommission,
som skulle gälla der som för öfriga församlingar. Men de, som hafva
kommit att gå domstolsvägen, de hafva der fått en annan tolkning.
När man i den församling jag påpekat fick stadgadt, att med byggnadsskyldigheten
skulle förhållas efter lag, så är fallet, att församlingen
derigenom skulle blifva af med en del af den byggnadsskyldighet, den
haft förut. Församlingen gaf då också högre lön åt sitt presterskap,
än den skulle gjort under andra förhållanden. Ty den kunde icke
drömma om, att när den fått löneregleringen faststäld och der bestämts,
att församlingen skulle bygga efter lag, det icke skulle blifva på det
sättet. Men resultatet blef sedan, att när församlingen ville tillämpa
den af Kongl. Maj:t faststälda löneregleringen, gick det icke, utan den
dömdes af domstol att bygga fortfarande, icke efter lag, såsom Kongl.
Maj:t hade bestämt, utan efter någonting, som heter “Leksands församlings
utgift af 1687, som var undertecknad med bomärken af några
— måhända — församlingsbor. Det var denna “utgift", som ansågs vara
gällande, och som också förklarats gällande. Vi fördra icke annat,
än att denna “utgift" får gälla, till dess äfven dessa församlingar skulle
få förmånen komma under allmän lag och icke vidare nödgas lyda
under sådana der märkvärdiga papper, ty man må kalla det lag hur
mycket man vill, men i folkmedvetandet ingår det icke, att det är lag.
När man har en allmän lag, som säger, huru det skall förhållas med
byggande åt presterskapet, så tror folket, att den skall gälla, och det

N:o 35.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

tror icke att, om det finnes eu sådan “församlingsutgift" för några
hundra år sedan, det är en lag. Det är något annat, tror man. Men
nu är det emellertid detta, som domstol har ansett vara gällande. Jag
vill icke på något sätt qvälja högsta domstolens dom, vare det långt
ifrån mig, men hvad vi begära är endast den, såsom jag tycker, mycket
billiga rättvisan, att vi skola få komma under allmän lag, när nu fråga
är om att åstadkomma en ny ecklesiastik boställsordning. Det är
derför, som jag, för min del, yrkar bifall till 67 § mom. 2 med den
förändring, att i slutet tilläggas orden: “under nuvarande löntagares
tjenstetid1''. Jag vill, att undantagsförhållandet skall gälla för nuvarande
tjensteinuehafvare, men upphöra i den män det blir nya boställsinnehafvare,
efter sedan lagen kommit till stånd.

Herr Annerstedt: I olikhet med den föregående talaren får

jag påyrka, att Första Kammaren ville antaga äfven 2 mom. af 67 §
oförändradt, sådant det i kongl. propositionen är lydande, detta å ena
sidan på den grund, att kyrkomötet har, bland de vilkor, som kyrkomötet
uppstält för att det skulle afstå från de rättigheter, hvarom det
i presterskapets privilegier i förevarande afseende tillförsäkrats, särskilt
uttryckt det förbehållet, att 67 § 2 mom. icke skulle kunna ändras
utan kyrkomötets samtycke. Och å andra sidan om jag betraktar
saken, såsom här är rigtigt, icke blott från kyrkomötets ståndpunkt,
utan från den allmänna lagstiftningens, så torde det vara påtagligt,
att sådana överenskommelser, som äro på giltigt sätt ingångna, böra
fortfarande gälla. Det kan icke vara något skäl för en ny lagstiftning
att bryta dessa överenskommelser. Det skulle föra för långt att
här för kammaren redogöra för alla de olika slag af aftal, som i detta
afseende kunna vara gällande. Det kan vara tillräckligt att påpeka,
att kammaren vid sitt beslut i 14 §, då der antogs 2 mom. i Kongl.
Maj:ts förslag såsom ett tillägg till det af herr Hasselrot ursprungligen
framlagda förslaget, derigenom redan har gifvit ett uttryck för samma
grundsats, som uttryckes i 2 mom. af 67 §. Just derför att på grund
af gamla överenskommelser, som fortfarande äro giltiga, all bygnadssky
idig het i stadspastorat åligger församlingens invånare, bar kammaren
antagit 2 mom. af 14 §. På samma skäl, som detta mom. borde upptagas
i det af kammaren antagna förslaget, på samma skäl bör detta
mom. i 67 § antagas. Det behöfver icke någon vidlyftig utredning,
att det icke finnes tillräckliga skäl att låta en ny lagstiftning göra
intrång på giltiga överenskommelser. Lika rigtigt som det är, att
der sådana överenskommelser saknas, inträda de nya lagbestämmelsernas
tillämpning, lika tydligt är det, att der överenskommelser finnas,
der böra dessa fortfarande ega bestånd, och jag vill påpeka, att här
hafva vi i 1 mom. af 67 § ett stadgande, som säger, att för en hel
provins — Skåne — skall denna författning icke gälla på grund af
att särskilda överenskommelser i denna provins äro gällande, som
binda all underhållsskyldighet vid boställsinnehafvarne.

På alla dessa skäl får jag vördsamt yrka, att kammaren ville
antaga 67 §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts proposition.

Förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N o 35.

Förslag till
esklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Herr Larsson, Liss Olof: Mot lagutskottets ordförande vill
jag endast påpeka, att han i sin reservation yrkat bifall till 68 §
oförändrad i det kongl. förslaget. Der finnes dock i denna paragraf
ett moment, som lyder: “Den rätt, som i följd af särskilt stadgande
eller landssed hittills på vissa orter må tillkomma afträdande boställshafvare
att efter sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället
utsådda höstsäden vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.“
Der talas om landssed och särskilda stadganden eller sådana, som
gälla hos oss. Men detta moment slutar just ungefär på det sätt,
som jag vill att 67 § skulle sluta, ty det heter, att dessa gamla stadganden
“vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes“. Der
har ordföranden sjelf kastat öfver bord den landssed och de särskilda
bestämmelser, som varit gällande för olika orter. Det skulle således
gå an på en del ställen, men icke på andra. Att jemföra stadgandet om
Skåne med det af mig ifrågasatta 2 mom. af 67 § är väl icke rätt;
det är väl dock en väsentlig skilnad dem emellan, ty bestämmelsen i
fråga om underhåll af prestgårdarne i Skåne grundar sig väl ej på
några särskilda öfverenskommelser, utan på några bestämmelser i sammanhang
med Skånes afträdande till Sverige, och det är derför, som
jag i min reservation icke vågat göra något yrkande i afseende å dessa
prestgårdar i Skåne. Men för min del trodde jag, att jag ej skulle
förnärma någons rätt, då jag hemstälde, att vi måtte få komma under
samma lag, som öfriga svenska medborgare i förevarande hänseende.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande 1 mom. i förevarande paragraf endast yrkats,
att detsamma skulle godkännas; och blef på gjord proposition detta
yrkande bifallet.

Vidare yttrade herr talmannen, att i afseende på paragrafens 2
mom. yrkats, dels, af herr Annerstedt, att detsamma skulle godkännas
oförändradt, dels ock, af herr Larsson, Liss Olof, att momentet skulle
godkännas med följande tillägg i slutet af detsamma: “under nuvarande
löntagares tjenstetid".

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på momentets godkännande i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

XI kap.

Öfverskriften.

Godkändes.

68 §.

Herr Annerstedt: Med anledning af det af kammaren vid 14
§ fattade beslut, bör 3 mom. af 68 § uteslutas, hvadan jag vördsamt
får yrka, att kammaren ville antaga mom. 1, 2, 4, 5, 6, 7 i ifrågavarande
paragraf, men afslå 8 mom. deri.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande paragraf

N:o 35

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

med den ändring, att 3 mom. uteslöts och de efterföljande momenten
försågos med sådan siflerbeteckning, som föranleddes af tredje momentets
uteslutning.

69 och 70 §§.

Godkändes.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragning af
lagförslaget.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning af vissa
enskilda jern vägar; och

n:o 73, angående beviljande af särskild godtgörelse åt de i bevillningsutskottet
anstälde tjensteman;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion med förslag till vissa ändringar i jagtstadgan; samt
bevillningsutskottets utlåtande n:o 26, i anledning af återremiss
af utskottets betänkande n:o 22 angående vilkoren för tillverkning af
bränvin.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen.

n;o Öl i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring af
23 § i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels
ock tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag
till lag om enskild själavård m. m.;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 49 8 i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871;

n:o 54, i anledning af Kongl. Majrts proposition n:o 8 med förslag
till lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt;

n:o 55, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar;

.... n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 19 med
förslag till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka;

u:? ^i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten den 7 oktober 1881;

N:o 35. 46 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

n:o 58, i anledning af väckt motion om tiltägg till 1 kap. 6 §
giftermålsbalken;

n:o 59, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken;

n:o 60, i anledning af justitieomaudsmannens framställning om
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 40 med
förslag till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 51 med

förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 52 med

förslag till lag om skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring
och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat
fartyg från annat land än Sverige eller Norge;

n:o 64; i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 15 med

förslag om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenstår den 26 oktober 1883;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med
förslag till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan;

n:o 66, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
25 § 1 mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 20 med

förslag till lag angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 42 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående
upphäfvande af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka
af vissa äldre författningar;

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 §
utsökningslagen;

n:o 70, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid; samt

n:o 71, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 3 §
kyrkolagen.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10,59 e. m.

In hd em

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 3 Maj.

N:0 35.

Torsdagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 27, i
anledning af återremiss af 5 och 6 punkterna af utskottets betänkande
n:o 20 angående vissa oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.

Vid föredragning af statsutskottets nedannämnda, nästlidne dag
bordlagda memorial:

n:o 71, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
Kongl. Maj:ts proposition om anslag till förvärfvande för statens samlingar
af vissa föremål ur konstsamlingen å Finspong; och

n:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning
af vissa enskilda jernvägar;

godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Vid föredragning af statsutskottets sistlidne dag bordlagda memorial
n:o 73, angående beviljande af särskild godtgörelse åt de i bevillningsutskottet
anstälde tjenstemän, biföll kammaren hvad statsutskottet
i memorialet bemstält.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, nästlidne dag bordlagda ärenden, nemligen: sammansatta statsocb
lagutskottets utlåtanden n:is 3 och 4; bevillningsutskottets utlåtande
n:o 26, lagutskottets utlåtanden n:is 65—69 samt Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 9 och 10.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och två protokollsutdrag
för denna dag.

N o 35.

Torsdagen den 3 Maj.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 74, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
framställningar i fråga om uppförande af nya kasernetablissement
m. m.; och

n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning till allmänna indragningsstaten
af åtskilliga lärares aflöning samt rörande understöd åt
extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken under förfall på grund
af sjukdom.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten föreslå, att å föredragningslistan för morgondagens
plenum uppföres främst statsutskottets memorial n:is 74 och
75, vidare bevillningsutskottets i dag för andra gången bordlagda betänkande
n:o 26, derefter bevillningsutskottets i dag första gången
bordlagda betänkande n:o 27, samt att i dag för andra gången bordlagda
betänkanden med undantag af bevillningsutskottets förutnämnda
betänkande n:o 26 måtte sättas sist å samma lista, äfvensom att
kammaren behagade besluta, att det tillfälliga utskottets betänkande
n:o 8 om vissa reformer i afseende på folkskoleinspektionen och tillfälliga
utskottets betänkande n:o 6 om upphäfvande af kungörelsen
angående åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland
rikets invånare måtte uppföras på föredragningslistan till det plenum,
som inträffar nästkommande lördag.

Detta förslag antogs.

Kammaren åtskildes kl. 3,17 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Mareiis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.