RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 34.

Onsdagen den 2 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 25 sistlidne april.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag till förordning angående obligatorisk insättning i
lifränteanstalt m. m.; samt B

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t om åtgärder till skydd för jordbruket inom Södermanlands län
mot skada af s. k. canadahjortar; och

n.o 10, i anledning af väckt motion om förändrad anordning af
fyrbelysningen vid Sandhammaren.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 25, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets af Andra Kammaren gödgalt»
hemställan, att rubriken Vexel under 8 § afdeln. B) i förordningen
angående stämpelafgiften skall erhålla följande lydelse:
ä> Vexel, godkänd eller protesterad, skall, då den för vinnande afbetalning
hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel af 25
öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket
betalning sökes;

dock är vexel fri från sådan stämpel, då på grund deraf fordran
bevakas i konkurs.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 34.

N:o 34. 2 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å
utrikes ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet är
stadgad, vexeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom
riket, innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande
eller betalning företes, beläggas med stämpel af 50 öre, när den
lyder å mindre belopp än 1,000 kronor, men eljest af 1 krona;
dock att frihet från denna stämpelbeläggning eger rum för vexel
å mindre belopp än 100 kronor.

År vexel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit
med nyssnämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från
sådan stämpel fria,» röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Första
Kammarens mening, beslutit, att ifrågavarande rubrik skall lyda sålunda: »Vexel

skall, då den utställes eller, om den utfärdas utom riket,
innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning
företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande
1,000 kronor, och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt
tusental kronor, hvarå den lyder;

dock att vexel, som utfärdas inom riket att å inrikes ort betalas,
är fri från stämpel, då beloppet ej öfverstiger 100 kronor,
samt att dylik vexel å belopp, som öfverstiger 100 kronor men
icke 300 kronor, skall förses med stämpel af 20 öre och sådan
vexel å belopp, som öfverstiger 300 kronor men icke 500 kronor,
med stämpel af 30 öre;

egande frihet från stämpel rum för postremissvexel, för vexel,
som är stäld att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank
eller bankir föras i räkning för utställaren, för vexel, som är
dragen af bank eller bankir inom riket å bank eller bankir å
utländsk ort samt är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet,
äfvensom för vexel, som är dragen från utlandet på utlandet och
endast är betalbar i utlandet.

År vexel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit
med föreskrifven stämpel försedt, vare de öfriga från stämpel fria.

Sökes på grund af godkänd eller protesterad vexel hos offentlig
myndighet betalning, skall vexeln förses med särskild stämpel
af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för
hvilket betalning sökes;

dock är vexel fri från sistnämnda stämpel, då på grund deraf
fordran bevakas i konkurs.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—39;

Nej—97.

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 259, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 127 ja och 81 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 166 ja och 178 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:is 23 och
24 äfvensom sammansatta bevillnings- och lagutskottets samma dag
bordlagda memorial n:o 8.

Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
nästlidne dag bordlagna memorial n:o 9, angående arfvode åt sekreteraren
hos utskottet, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 8.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 29 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 65,
i anledning af gjorda framställningar i fråga om uppförande af nya
kasernetablissement in. m.

Mom. a)—c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. d). Anslag till

kasern Herr

Björnstjerna: Det enda motiv, som utskottet anfört för etablissement

att nedsätta anslaget till byggande af ett kasernetablissement för Norr- landsdraamlands
dragonregemente från 500,000 kronor, som Kongl. Maj:t begärt, regemente.
till 350,000 kronor, ligger deri, att, såsom utskottet förmäler, Kongl.

Maj:t vid 1892 års urtima riksdag begärt 175,000 kronor, som behöfdes
för utvidgande af kasernetablissementet, vid Frösön, för så vidt
det skulle kunna inrymma de tre nya värfvade sqvadroner, som då
voro föreslagna. Utskottet har ansett, att nu borde dubbla summan
förslå till ett etablissement för fem värfvade sqvadroner. Såsom

N:o 34. 4 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till kammaren torde påminna sig, var det då fråga om inrättande af enkasern-
däst tre nya värfvade sqvadroner med bibehållande af de två gamla
etoöbssewwwt indelta. Det låg då nära till hands, att etablissementet förlädes i
lands dragon- Jernband, och Kongl. Maj:t inskränkte sig till att begära den summa,
regemente, som erfordrades för utvidgande af det der befintliga etablissementet.
(Ports). Detta kasernetablissement har sedermera befunnits vara i så dåligt
skick, att det skulle vara mycket dålig hushållning att nedlägga så
stort belopp å etablissementet vid Frösön, hvilket dessutom aldrig
skulle kunna blifva ändamålsenligt för regementet under hela året,
utan lämpligen kunna användas endast såsom sommaretablissement.
Efter den utredning, som här föreligger i Kongl. Maj:ts proposition,
skulle jemte ett sommaretablissement vid Frösön behöfvas ett vinteretablissement
för regementet i Östersund, och kostnaderna skulle då
alldeles icke blifva mindre, än om kasernetablissementet förlädes på
annan plats. När nu de två indelta sqvadronerna icke längre skola
bibehållas, utan hela regementet blifva värfvadt, ligger det nära till
hands, att Kongl. Maj:t velat utse den lämpligaste förläggningsplatsen
för regementet och funnit den icke vara i Jemtland, af skäl som i
statsrådsprotokollet anföras, utan föreslagit etablissementets förläggande
till Umeå. Att icke 350,000 kronor kunna förslå till uppförande
af ett kasernetablissement, som beräknats till 500,000 kronor,
lärer väl hvar och en kunna inse, och jag får särskilt nämna, att
inom utskottet hafva, på särskildt yrkande af ledamöter från Andra
Kammaren, alla dessa ritningar till kasernbyggnader icke blott för
Norrlands dragonregemente, utan för alla här föreslagna kaserner blifva
öfverlemnade till granskning af två civila arkitekter, till hvilka
dessa Andra Kammarens ledamöter hade förtroende, och att dessa
arkitekter inkommit med utlåtande, att de icke ansågo några besparingar
kunna göras, och att de uppgjorda ritningarna icke upptogo
några lyxarbeten, utan endast hvad behofvet kräfde.

Hvad nu särskildt kasernetablissementet i Norrland beträffar, är
det beräknadt att till allra största delen byggas af trä. Huru man
då skall kunna spara in 150,000 kronor, är mig alldeles oförklarligt.
Den enda utvägen att få dessa 350,000 kronor att räcka till, skulle
vara den, att kasernetablissementet förlädes någon annan stans än till
Umeå, och att någon stad skulle vara villig att erbjuda den skilnad
i byggnadskostnaderna, som erfordras, för att få kasernetablissementet
till sig förflyttadt. Umeå är ett alltför litet och fattigt samhälle för
att kunna göra de uppoffringar, som dertill skulle erfordras. Umeå
har redan erbjudit byggnadstomt med några derpå befintliga hus och
några andra fördelar, men längre lärer Umeå icke kunna gå.

Deremot finnes det en annan stad inom distriktet, nemligen Sundsvall,
som erbjudit sig att lemna 125,000 kronor kontant och dessutom
ett exercisfält. Sunäsvall har till en början visat sig ganska ointresseradt
af att tillförsäkra sig fördelen af regementets förläggande dit,
och det är först på senare tiden, som staden visat sig angelägen
derom och i sista ögonblicket uppmanat sin representant i Andra
Kammaren att väcka motion derom. Det förnämsta skälet, hvarför
statsrådet afstyrkt regementets förläggande till Sundsvall, finnes i
t. f. chefens för generalstaben utlåtande, som är bifogadt Kongl.

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Maj:ts proposition och der återfinnes på sid. 15. T. f. chefen för
generalstaben yttrar: vatt Sundsvalls stad vore belägen endast 25
kilometer från 6:te arméfördelningsområdets sydliga gräns, men deremot
rundt 500 kilometer, fågelvägen räknadt, från områdets nordliga
gräns, Norrbottens läns gränstrakter vid Torne eif; alt sålunda af alla
de kustorter, som kunde ifrågasättas till förläggningsort för Norrlands
dragonregemente, Sundsvalls stad vore den, som läge mest aflägse
från den krigsskådeplats, för hvilken 6:te arméfördelningen vore i
första hand afsedd». Han återkommer på flera ställen till detta hufvudargument,
att Sundsvall är för långt aflägset från den krigsskådeplats,
der regementet är afsedt att tjenstgöra. Det är mycket möjligt,
ja, kanske sannolikt, att dessa nordliga trakter i landet blifva
den krigsskådeplats, der regementets närvaro i främsta rummet blir
nödvändig. Men det är också möjligt och kanske ännu mera sannolikt,
att så icke blir fallet. Sverige äro alldeles för vidsträckt, för
att vi skulle kunna försvara alla delar deraf, från Torne eif ner till
Ystad, utan hufvudsaken blifver alltid, att vi hafva en så stor truppstyrka,
der hufvudslaget kommer att stå, att vi der kunna segra.
Min uppmärksamhet har fästats vid ett offentligt föredrag, som hölls
af en framstående norsk militär för någon tid sedan. Deri framhöll
han, för att visa det skadliga i den § i »Norges Grundlov», som föreskrifver,
att icke mer än linien får föras utom Norges gränser, att
Finnmarkens öde kommer icke att afgöras hvarken i Finnmarken
eller i Norge, utan på slagfälten, i Sveriges medelpunkt. Segra vi
der, hafva vi Finnmarken qvar; förlora vi slaget der, förlora vi Finnmarken.
Detsamma kan sägas om Norrbotten. Förlora vi hufvudslaget
någonstädes i medelpunkten af Sverige, går också Norrbotten
förloradt, äfven om vi hafva hela sjette fördelningen der, och kanske
just emedan vi hafva den der, ty om icke så stor styrka varit detacherad
dit, skulle vi kanske segrat i hufvudslaget. Jag hyser för
öfrigt den åsigt, att den store Gustaf Adolfs åsigt var rigtig, ehuru
man nu icke vill lyssna dertill, nemligen att Sverige skall i främsta
hand försvaras utom landets gränser. I alla händelser kan jag icke
finna annat än att Sundsvall, så vidt staden vill göra de uppoffringar
som erfordras för att få regementet dit, skulle vara för regementet
i fredstid en mycket fördelaktigare förläggningsort än Umeå. En
stad med 14,000 invånare erbjuder naturligtvis mycket större tillgångar
af alla slag än en stad med 3,500 invånare, som Umeå har, °och
der det bland annat säkerligen skulle vara mycket svårt för officerarne
med deras familjer att förskaffa sig bostäder. Det kan dessutom
för Sundsvall med dess stora arbetarebefolkning vara af mycket
stor vigt att få en garnison till staden och kanske äfven för det allmänna
af vigt att få en garnison der. Vi minnas alla den stora
strejken, som förekom der på 70-talet, då en betydlig styrka måste
skickas dit, först från Stockholm och indelt trupp sedan hållas der
ett hälft år eller så omkring, hvilket medförde för staten eu kostnad
af 150,000 eller 200,000 kronor, om jag minnes rätt. Funnes det
garnison i Sundsvall, skulle sådant säkerligen undvikas. T. f. chefen
för generalstaben säger äfven, att trakten omkring Sundsvall icke
lämpar sig för kavalleri, men jag tror icke, att detta kan vara något

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts).

N:o 34. 6 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till särdeles talande skäl. Visserligen är trakten omkring Umeå mycket
ikasern- Biätare, men den består i allmänhet af odlade fält, der kavalleri icke

6förborr- får rida. T. f. chefen för generalstaben anför vidare, att Vesterbotlandsdragon-
tens län är det minst hästrika i hela landet. För remonteringen beregemente.
tyder detta emellertid alldeles ingenting, ty för de värfvade regemen(Forts).
tena sker remonteringen numera genom remonteringskommissionen,
som troligen lika litet skulle finna lämpliga hästar i Vesterbotten,
som det lyckats finna sådana vid de senaste remonteringarna i Jemtland,
utan förmodligen nödgades hemta dem från andra orter. Jag
föreställer mig således, att enda sättet hvarpå man skulle kunna få
kasernetablissementet till stånd för dessa 350,000 kronor vore det, att
Sundsvalls stad höjde sitt anbud så mycket, att dessa 350,000 kronor
kunde blifva tillräckliga för kasernetablissementets förläggande dit, och
för regementet vore det äfven mycket fördelaktigare att komma å en
ort, som ligger omkring 25 mil sydligare än Umeå och med längre
dagar om vintern samt blidare klimat. I alla händelser får jag nu
yrka bifall till den af grefve Sparre och de fleste ledamöterna från
Första Kammaren i utskottet afgifna reservationen, att anslaget till
uppförande af ett kasernetablissernent för Norrlands dragonregemente
måtte höjas från 350,000 kronor, såsom utskottet föreslagit, till 400,000
kronor.

Herr vön Stapelmohr: För att gifva Riksdagen en öfverblick
öfver de utgifter, som Riksdagen hade att möta i och för den förbättrade
härordningen, framlade chefen för landtförsvarsdepartementet,
statsrådet friherre Rappe i Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års
urtima Riksmöte en kortfattad redogörelse för de kostnader, kaserne.
ringen af de till nyuppsättning föreslagna truppförbanden skulle medföra.
I denna redogörelse utgick departementschefen derifrån, att
sjette fördelningens kavalleri, Jemtlands dragonregemente, såsom det
då kallades, skulle stanna i Jernband och hafva sina skolor å Frösön,
och uppskattades kostnaden för kavallerietablissementets å Frösön
om- och tillbyggnad till 175,000 kronor. Nu begär åter Kongl. Maj:t
i sin föreliggande proposition ett anslag af 500,000 kronor för att
flytta hela regementet till Vesterbotten och uppföra ett nytt kavallerietablissement
i Umeå. Huru betydande denna summa än synes vara,
är den dock icke tillräcklig för att täcka alla kostnader, ty i densamma
ingår icke utgiften för anordnande af exercisfält, hvilken departementschefen
i propositionen upptagit till 15,000 kronor och äfven
statsutskottet tillstyrkt. Vidare har departementschefen begärt att
få för nämnda kavallerietablissement disponera den till ett värde af
22,000 kronor uppskattade fastighet, som staten efter Umeå brand
inköpte för att använda till länsresidens, till dess nytt sådant uppförts.
Jag har icke heller i den kongl. propositionen kunnat finna,
att departementschefen beräknat kostnaderna för depotstallar i Umeå,
ehuru den urtima Riksdagen genom godkännandet af staten för regementet
beslöt, att 160 hästar skulle hållas i depot. Jag vet icke,
hvad kostnaden för ett dylikt stall går till,'' men efter ett pris af
500 ä 600 kronor för hvarje spilta, hvartill enligt utskottets betänkande
vinterstallarna i Umeå beräknats, blifver den så betydlig, att

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

sammanlagda kostnaden för hela kavallerietablissementet i Umeå icke
torde kunna skattas under 600,000 kronor, eller 425,000 kronor mer
än departementschefen stälde i utsigt för urtima Riksdagen.

Såsom skäl för ökningen af anslaget framhåller departementschefen,
»att med den ändrade organisation, regementet erhållit, behofvet
af utrymme för vinterskolorna så ökats, att det icke syntes
rådligt att på ett etablissement af så dålig och delvis provisorisk beskaffenhet,
som det å Frösön, nedlägga så stor kostnad som den,
hvarom nu är fråga». Det väcker förundran, att departementschefen
för 1 1/2 år sedan, eller vid 1892 års urtima riksdag, ansåg etablissementet
vara af så duglig beskaffenhet, att det med en om- och tillbyggnad
för en kostnad af 175,000 kronor kunde lämpa sig att dit
förlägga det nya regementet, men nu fullständigt utdömer detsamma.
Men det är dess bättre icke så illa stäldt med detta etablissement,
som departementschefen uppgifvit. Jag har nyligen haft tillfälle att
bese detsamma och derom inhemta upplysningar af i militärväsendet
och i byggnadsvärf kunnige personer och jag har fått den uppfattningen,
att departementschefens uppgifter ingifva en ovigtig föreställning
om etablissementet å Frösön och äro, jag vågar påstå, vilseledande.
Etablissementet har hittills utan olägenhet användts för
kavalleriskolorna, och sedan den 1 november 1893 hafva det nya regementets
vinterskolor varit der förlagda. Jag vill icke upptaga tiden
med en närmare redogörelse af etablissementets beskaffenhet, men
får dock nämna, att dess tvenne hufvudbyggnader befinna sig i mycket
godt skick. Officerskasernen uppfördes af staten 1876, om jag icke
missminner mig, för en kostnad af mellan 45 och 50,000 kronor.
Den är stor och rymlig samt befinner sig i godt skick; och den är
tillräcklig för att med någon ändring utaf inredningen inrymma det
nya regementets hela officerscorps. Manskapsbaracken uppfördes senare,
1888, är försedd med värmeledning och i godt stånd samt inrymmer
nu vinterskolans manskap eller 110 man. Den är byggd så
rymlig, att den räcker till att mottaga 4 sqvadronera manskap, öfriga
byggnader befinna sig delvis i godt och delvis i mindre godt
skick, men de sistnämnda kunna dock under ganska lång tid fortfarande
användas. Enligt ett af chefen för fortifikationen gifvet uppdrag,
uppgjorde en fortifikationsofficcr hösten 1893 ett kostnadsförslag
öfver erforderlig komplettering af bostäder och förrådslägenheter,
för den händelse att Norrlands dragonregementes möten fortfarande
skulle ega rum å den nuvarande mötesplatsen. Enligt denna beräkning
uppgick kostnaden för en om- och tillbyggnad af de nuvarande
byggnaderna till 7,315 kronor och för nybyggnader till 68,700 kronor
eller tillsammans 76,015 kronor, en summa, som vid kostnadsförslagets
revidering inom fortifikationen höjts till 87,000 kronor. Den ringa
kostnad af 7,315 kronor, som ansetts tillräcklig för det nuvarande
etablissementets om- och tillbyggnad, gifver tydligen vid handen,
att det icke är af så dålig beskaffenhet som departementschefen låtit
påskina. Skulle etablissementet, så ändradt och tillbygdt, som chefens
för fortifikationen förslag angifver, äfven användas för regementets
vinterskolor, torde nytt exercishus jemte ridhus vara erforderliga,
men dertill torde skilnaden mellan den beräknade kostnaden 87,000

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N:o 34. 8 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till kronor och den af departemenstchefen vid urtima riksdagen till
etablissement^kronor angifna eller 88,000 kronor vara tillräcklig. Jag
för Norr- medgifver gerna, att etablissementet, sålunda ordnadt, icke uti prydlandsdragon-
låghet, beqvämlighet och soliditet skall kunna mäta sig med de
regemente, etablissement för de värfvade truppförbanden, som redan äro under
(Forts.) byggnad eller tillernas, men det torde icke heller för manskapets
utbildning vara nödvändigt.

Vid betraktande af förläggningsfrågan ur ekonomisk synpunkt,
framträda tvenne omständigheter, som chefen för landtförsvarsdepartementet
icke berört. Den ena ligger i det vilkor, som Riksdagen
fäst vid de tvenne indelta sqvadronernas vakanssättning, nemligen
Datt rotehållarne skola hafva skyldighet att, der så skulle finnas nödigt,
mot den ersättning, som för vård och underhåll af utackorderad
nummerhäst vid kavalleriet kan varda bestämd, tills vidare och intill
dess vakanssättningen blifvit fullständigt genomförd, till vård och
underhåll mottaga kavallerihäst». Varda nu hästarne, i den mån vakanssättningen
eger rum, dragna från Jemtland till Vesterbotten
samt sättas i depot i Umeå eller utackorderas mot högre afgifter,
går staten miste om de fördelar, som genom det nämnda vilkoret
betingades. Jag kan nu icke beräkna den exakta summan, hvartill
dessa fördelar kunna värderas, men man kan göra sig en något så
när klar föreställning derom, om män jemför den summa, för hvilken
rotehållare nu är skyldig att mottaga nummerhäst eller 120 kronor
för år med den i staten för regementet af Riksdagen beräknade depotkostnaden
eller 223 kronor. Skilnaden utgör 103 kronor för år
och häst.

Den andra omständigheten af ekonomisk art, som jag ville påpeka,
är den, att det är tvifvelaktigt, huru vida Jemtlands hästjägarecorps’
andel i Jemtlands roteringskassa utan rotehållarnes medgifvande
lagligen får användas till förmån för ett nytt regemente, förlagdt till
ett annat län. Vid ett nyligen inför Konungens befallningshafvande
hållet möte hafva rotehållarne på det bestämdaste motsatt sig en
sådan disposition af kassan, förr än de blifvit fria från sina knektekontrakt.

Såsom ett starkt skäl för flyttningen af kavallerietablissementet
från Frösön till Umeå har departementschefen äfven framhållit »att
i den kongl. propositionen till urtima Riksdagen afsåga, att regementet
skulle erhålla endast 3 värfvade sqvadroner, under det att nu
utrymme måste beredas för 5 sqvadroners skolkommenderingar». I
den kongl. propositionen förutsattes dock, att de indelta rekryterna
skulle träda i tjenstgöring samtidigt med de värfvade, eller den 1
november, och gemensamt med dessa genomgå skolorna, som dock
för de indelta rekryterna skulle sluta med det första regementsmötet.
Kongl. Maj:ts förslag angående regementets organisation innefattade
således äfven det, att rekrytskolorna skulle bestå af manskap från 5
och icke från 3 sqvadroner. Nu är det visserligen så, att genom den
urtima Riksdagens beslut, att de tvenne indelta sqvadronerna skulle
sättas på vakans, rekrytantaiet blifvit något ökadt, men detta har dock
icke skett i den mån, att ett synnerligen kostbart byggnadsutrymme
derför behöfver beredas.

N:o 34.

Lördagen den 2 Maj, f. m.

Urtima Riksdagens särskilda utskott säger i fråga om de indelta
sqvadronernas vakanssättning: »sedan utskottet inhemtat, att rekrytkontingenten,
i händelse regementets alla 5 sqvadroner sättas på
värfvad fot, endast skulle stiga med omkring 9 man årligen, har
utskottet jemväl funnit denna utsträckning af kavalleriets vakanssättning
kunna vedervågas». Under debatten i Andra Kammaren rörande
motionen om hela det indelta kavalleriets sättande på vakans yttrade
departementschefen i fråga om hästjägaresqvadronerna följande: »Detta
är en sak af mindre omfattning, det är endast 15 man att ytterligare
anskaffa. Jag tror, att det kommer att i någon mån försvåra organisationen
deruppe, och jag vill fritaga mig från allt ansvar, som der
kommer att uppstå genom svårigheten att kunna utackordera hästarne
och att få dem i depot, när de äro så många. Emellertid är denna
afvikelse från Kongl. Maj:ts förslag icke af större betydelse, än att,
om det är lättare för kammaren att ena sig om utskottets förslag än
om Kongl. Maj:ts, jag icke vill motsätta mig detsamma.» Af detta
yttrande framgår, att chefen för landtförsvarsdepartementet i afseende
på rekryteringen icke fann hinder mot de indelta sqvadronernas
vakanssättning möta. Han fruktade endast, att hästarnes utackordering
skulle försvåras. Huruvida denna farhåga kommer att besannas,
är. för tidigt att yttra sig om; ty utackorderingen har ännu icke
blifvit prof vad. Hvilketdera talet 9 eller 15, som är det rätta, kan
jag icke afgöra, men äfven om det är det sistnämnda, är det klart,
att en så liten stegring af rekrytantalet icke bör kunna föranleda en
ökning af kaserneringskostnaden af 425,000 kronor.

Chefen för landtförsvarsdepartementet har ytterligare uppgifvit
åtskilliga skäl för flyttningen af Norrlands dragonregemente från
Jemtland till Vesterbotten och deribland omöjligheten att rekrytera
i Jemtland. I den omständigheten, att, enligt statistiska uppgifter,
Jemtlands län under perioden 1888—1891 bidragit till rekryteringen
af arméns stammanskap med 0.825 per mille af sin folkmängd finner
departementschefen skäl för det uttalande, han gör i den kongl. propositionen,
att då »inga utsigter förefinnas, att rekryteringssiffran för
Jemtlands län, som redan förut öfverstigit riksmedeltalet, skall kunna
nämnvärdt ökas, det synes honom vara oundgängligt, så framt det
numera till Östersund förlagda nybildade artilleriregementet skall,
såsom ur alla militära synpunkter är önskligt, kunna påräkna Jemtlands
län såsom sitt egentliga rekryteringsområde, att Norrlands dragonregemente
icke samtidigt förblifver inom samma län, utan får sig
anvisadt annat rekryteringsområde, hvartill just Vesterbottens län
med sin låga rekryteringssiffra vore i synnerligen hög grad egnadt».
Att rekryteringssiffran för Jemtlands län varit så hög, beror dock
icke derpå, att under perioden 1888—1891 de i Jemtland förlagda
trupperna, något öfver 700 man, fordrat så stort rekrytantal, utan derpå,
att värfning egt rum i Jemtland för gardesregementena och andra
värfvade trupper. Numera lärer sådan värfning förbjudits, hvarför
jag har full anledning antaga, att många unge krigarämnen, som
förut gått. till regementen utom länet för att göra krigstjenst, skola
strömma till fanorna i hembygden, der de äro närmare sina anhöriga
och der jägarenamnet har bättre klang än gardisttiteln. Jag ser^ i

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N:o 34. 10 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till den höga rekrytsiffran något annat och mera än departementschefen.
kasern- Jag finner nemligen deri ett tydligt bevis på, att för Jemtlands
eför S*Norr- manliga ungdom har militärlifvet ingenting motbjudande. Huru vida
lands dragon- det är samma förhållande med Yesterbottens manliga ungdom, vet
regemente, jag icke. Vid bedömande af huru vida Vesterbotten kan lemna till(Ports.
) räckligt rekrytantal, bör man icke förglömma, att Vesterbottens regemente
vid urtima riksdagen 1892 erhöll en tillökning i manskapsstyrkan
af 279 man, som skulle värfvas eller 107 man mer än
Jemtlands fältjägareregemente. Denna tillökning gör naturligtvis, att
regementet hädanefter måste ställa större anspråk på länets rekryteringsförmåga
än förut; och huru vida Vesterbottens län kan utom
detta rekrytantal äfven fylla antalet rekryter för dragonregementet,
kan vara temligen stort tvifvel underkastadt. Besynnerligt synes det
mig vara, att, då genom urtima Riksdagens beslut om de indelta sqvadronernas
vakanssättning det årliga rekrytantalet ökats med endast 9
eller 15 man, denna ringa stegring skall göra det omöjligt att fylla
* rekrytbehofvet inom det afsedda rekryteringsområdet. Urtima Riks dagens

beslut om de Jemtländska kavallerisqvadronernas vakanssättning
fattades ej heller under förutsättning, att Jemtlands inskrifningsområde
skulle lemna hela rekrytantalet, utan antog man, att anvärfning
af rekryter måste ske äfven från andra orter, och ansågs detta
så mycket mindre böra utgöra hinder för trenne regementens förläggande
i Jernband, som departementschefen i den kongl. propositionen
yttrade, »att Jemtlands inskrifningsområde med sin temligen höga
per mille siffra sannolikt icke kan bära den föreslagna rekryteringsökningen
både för infanteriet och kavalleriet, utan tå de nya sqvadronerna
liksom det till Jemtland förlagda Norrlands artilleriregemente
för sin rekrytering vända sig äfven till de öfriga norrländska områdena».

Vänder man sig nu emellertid från de lösa antagandena och
sannolikhetsberäkningarna och i stället tager i betraktande de verkliga
förhållandena vid den rekrytering, som nu egt rum i Jemtland
för att fullfölja urtima Riksdagens beslut, så befinnes det, att de förhoppningar,
man haft i afseende på rekryteringen, icke svikits. Under
1893 rekryterades i Jemtland för uppsättning af en tredje sqvadron
äfvensom för att fylla uppkomna vakanser i de indelta sqvadronerna
71 man vid kavalleriet. Af detta antal voro 40 man födda
inom Jemtland, 17 inom Vesternorrland, 1 inom Vesterbotten och
13 inom andra län. Men dessutom anmälde sig före värfningsterminens
slut icke mindre än 20 ynglingar från Jemtland för att få plats
som volontärer, men kunde icke antagas, derför att behofvet då redan
var fyldt. Samtidigt pågick inom Jemtland värfning för Jemtlands
fältjägareregemente och Norrlands artilleriregemente af tillsammans
45 man, tror jag, och vid sistnämnda vapen anmälde sig 20 ynglingar,
som icke kunde få någon anställning af brist på lediga platser. De
till dragonregementet inom Jemtlands och Vesternorrlands län
hvilka län utgöra det lämpligaste rekryteringsområdet för nuvarande
trupperna i Jemtland — anvärfvade stego till antalet öfver den summa,
som, att döma af urtima Riksdagens handlingar, antages skall blifva
den normala, sedan hela regementet blifvit uppsatt; och man har

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

således ingen anledning att misströsta om, att dragonregementet skall
kunna hållas fulltaligt, äfven om det kommer att förblifva inom
Jernband.

På grund af hvad jag nu anfört, är jag fullt öfvertygad såväl
derom, att i Jemtland kan anordnas ett etablissement fullt lämpligt
och tillräckligt för dragonregementet för mindre kostnad, än hvad
statsutskottet föreslår eller 350,000 kronor, som ock derom, att regementets
förläggande i Jemtland icke skall vålla försvarsväsendet
några olägenheter; och om den sista meningen är jag icke ensam,
ty jag har mig bekant, att många officerare, äfven sådana, som ega
framstående insigter i kavallerivapnet, dela den. Statens finansiella
ställning är ty värr icke lysande, såsom vi hade tillfälle att höra i
lördags och måndags, utan tvärt om ingifver den ganska allvarliga
bekymmer; hvilket är en följd af de stora bördor, Riksdagen åtagit
sig genom härväsendets omordnande. Nödig försigtighet med statsmedlen
synes mig derför mana till att man icke på härväsendet
offrar mer, än som är oundgängligen nödvändigt för dess framförande
till målet, enligt de af urtima Riksdagen fastslagna grunder. Med
denna åsigt anser jag det fördelaktigast, om Riksdagen ville afslå
Kongl. Maj:ts proposition, i afsigt att Kongl. Maj:t ville till en annan
Riksdag inkomma med ett förslag, baseradt på dragonregementets
qvarblifvande i Jemtland. Men då jag icke har skäl antaga, att ett
yrkande från mig i sådan rigtning skall här i kammaren röna någon
anslutning, anser jag mig, stäld i valet mellan utskottets förslag,
350,000 kronor, och reservanternas, 400,000 kronor, böra rösta för det
förra. Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Så länge statsutskottet nöjt sig med att föreslå
en nedsättning af 8 procent i de af Kongl. Maj:t begärda anslagssummorna,
ansåg också jag mig kunna vara med, om jag ock icke
kunnat till fullo instämma i de stundom ganska underliga skäl, som
statsutskottet härför anfört. Jag anser, att kasern byggandet för framtiden
måste ske efter en inskränktare och mera sparsam måttstock
än hittills. Men då utskottet, såsom nu är förhållandet, föreslagit en
nedsättning af 30 procent uti det af Kongl. Maj:t begärda anslaget,
tycker jag verkligen, att utskottet gått något för långt. Ser man
efter hvad sådana kasernbyggnader förr hafva kostat och hvad Riksdagen
till dem beviljat, så begärde Kongl. Maj:t vid 1877 års riksdag
ett anslag af 541,000 kronor till uppförande af kavallerietablissementet
på Ladugårdsgärdet för 5 sqvadroner af lifregementets dragoner.
Riksdagen beviljade dertill, sedan åtskilliga inskränkningar i
byggnadsplanen skett, 440,000 kronor. Om det nu behöfdes 440,000
kronor, för att åstadkomma ett kavallerietablissement i Stockholm, är
jag fullkomligt öfvertygad, att det är en komplett omöjlighet att i
Umeå uppföra ett motsvarande kavallerietablissement för 350,000
kronor, och jag till och med betvillar, huru vida 400,000 kronor kunna
vara för ändamålet tillräckliga. Jag föreslog inom utskottet, att man
skulle på detta anslag tillämpa samma metod som på de andra anslagen,
eller att en nedsättning af 8 procent skulle ega rum och att
anslaget sålunda skulle bestämmas till 460,000 kronor. Men då jag

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till var ensam om detta yrkande, fann jag det vara mera praktiskt att
kasern- förena mig med de öfriga reservanterna från denna kammare.
för Norr- Hvad nu förläggningen af detta och öfriga etablissement beträffar,.
land»dragon- har utskottet, såsom jag tror välbetänkt, öfverlemnat bestämmandet
regemente, häraf åt Kongl. Maj:t. Men efter denna fråga kommit på tal, torde
(Forts.) det icke vara förmenadt att här uttala sin mening i densamma.

Jag får då säga, att när jag fann, att det var meningen att förlägga
ett etablissement till Umeå, blef jag något öfverraskad. Jag
vågar påstå, att vid urtima riksdagen 1892 fans det högst få, om
ens någon, inom Riksdagen, som förestälde sig, att detta dragonregemente
skulle komma att förläggas till Umeå. Skälet till att förlägga
det der är naturligtvis hänsyn till den antagligen blifvande
krigsskådeplatsen. — Ja, hvar denna kommer att blifva, torde vara
ganska svårt att på förhand bestämma. Då man ville rigta en afgörande
stöt emot en motståndare, rigtas denna icke emot extremiteterna,
utan emot hjertat. Det har förut inom militära kretsar ansetts,
att ett anfall från öster antagligen skulle komma att ske på
någon punkt emellan Gefle och Östergötland, och det är först på
sista tiden som den teorien framkommit, att en attack skall komma
att ske i Norr- eller Vesterbotten. Men detta lemnar jag derhän.
Jag har icke de militära insigter, att jag tillåter mig ett bestämdt
omdöme. Jag har blott velat meddela, hvad man förut inom Riksdagen
anfört. Jag tror derför, att det verkligen, såsom den förste
talaren sade, kan vara skäl att tänka på en annan förläggningsort
än Umeå. Jag tror, att Sundsvall i detta fall erbjuder åtskilliga fördelar,
som saknas i Umeå. Dermed må emellertid vara huru som
helst. Hvad sjelfva summan beträffar, och då något understöd icke
vunnits för 460,000 kronor, skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till den af 10 ledamöter från denna kammare afgifna reservation,
deri anhålles, att kammaren måtte för det ifrågavarande ändamålet
anvisa 400,000 kronor.

Herr Crusebjörn: Vid förläggning af Norrlands dragonregemente
torde man böra först och främst taga hänsyn till de militära
skälen och särskildt de strategiska. Jag får derför så mycket mera
anledning att taga frågan i betraktande från denna synpunkt, som
samma synpunkt förut här blifvit framhållen och berörd af tvenne
talare.

Jag vill icke förneka, att det var med en viss öfverraskning jag
hörde den förste ärade talaren uttrycka den mening, att af strategiska
skäl borde regementet dragas så långt söderut som möjligt. Han
gaf också skäl härför, i det han ansåg att sannolikast vore, att största
antalet af 6:te arméfördelningens regementen skulle komma att
användas söderut än norrut — i motsats till den åsigt, som gör sig
gällande i de uttalanden, som i denna fråga blifvit gjorda af chefen
för generalstaben äfvensom af departementschefen. För mig står
denna fråga så, att innan förhållandena i öfre Norrland förändrat sig
såsom de gjort under senare år, innan jernvägarne på ömse sidor om
Bottniska viken blefvo framdragna så långt norrut som de nu äro,
då var nog den åsigten berättigad, att vid ett anfall från öster emot

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Sverige kunde man taga nästan för gifvet, att hufvudanfallet skulle
rigtas emot landets mellersta delar, särskildt emot stockholmstrakten,
och att fiendens hufvudoperationer skulle derifrån gå vidare inåt
landet och att de birörelser, som kunde ega rum norr om Bottniska
viken, icke kunde vara af så stor betydelse.

Men, mine herrar, förhållandena hafva i högsta grad förändrat
sig genom de anlagda jernvägarne och i öfrigt ökade kommunikationer
och genom den utveckling, som egt rum i öfre Norrland, särskildt
i Norrbotten. Hvad ingen vågade tänka och hoppas att kunna
försvara för några år sedan, det ämnar man nu med kraft och allvar
försöka. Om uppfattningen inom de ledande kretsarne blir sådan,
kommer man nog att inom kort ställa så till, att försvaret utvecklas
i sådant syfte. Men, å andra sidan, vore förhållandena sådana, att
för en fiende ett anfall norr om Bottniska viken icke skulle vara
mycket att tänka på, vore det kanske icke så vigtigt, men eu blick
på jernvägarnes utsträckning i Finland visar något helt annat.

Beträffande ett anfall på Sverige öster ifrån, kan man tänka sig,
att meningen icke är att eröfra landet eller att på en gång gifva
det en dödsstöt, utan, hvad sannolikare är, att söka taga en del af
det nordligaste Sverige, en del, som numera är af stor betydelse för
Sveriges framtida utveckling, och en del, som för en tilltänkt motståndare
är synnerligen värdefull, särskildt om dermed är förenad en
eröfring af det nordligaste Norge.

Jag tror icke, att det finnes många politici i Europa eller många
strategiskt bildade militärer, som egnat denna fråga någon uppmärksamhet,
soin numera icke hafva alldeles klart för sig, att vår sårbara
punkt är Norrbottens landgräns, och att våra bemödanden måste
framför allt gå ut på att stärka vårt försvar derstädes. När man har
sådana åsigter, torde det vara alldeles gifvet, att det är rätt handladt
af oss att, såsom alla andra nationer göra, vid förläggning i fredstid
af trupper förlägga dem så, att de äro lätt mobiliserbara och lätt
förflyttbara, till den punkt, der man har den största sannolikhet för,
att de i krigstid först komma att användas. Jag försäkrar eder, mine
herrar, att det är ingen militär, som sysselsätter sig med mobiliseringsfrågor,
som hyser någon förhoppning att få r> an vända hufvudstyrkan
af.6:e fördelningen söder om dess gränser. Äfven om vi skulle få
krig med någon annan magt än vår mägtige östra granne, måste den
6:e fördelningens .trupper till största delen förläggas i Norrbotten,
ty. de yttre politiska förhållandena kunna vexla hastigt nog under
krigets gång, att en bevakning af öfre Norrland under alla förhållanden
måste ske.

När nu genom den omständigheten, att urtima Riksdagen ändrade
Kongl. Majrts framställning vis ä vis Jemlands dragoner så, att de 2
sqvadroner, som hittills varit indelta, äfven skulle blifva värfvade,
då blef det. först möjligt att förflytta regementet, ty så länge regementet
var indelt, måste det ligga i Jernband; det kunde icke gerna
ligga på två ställen. Men då Riksdagen, på en Jemtlandsriksdagsmans
motion, tog bort indelningsverket helt och hållet hvad beträffar
Norrlands dragoner, skulle det varit ett fel af Kongl. Maj:t att icke
tänka: hvar bör detta regemente lämpligen förläggas i och för dess

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N:o 34.

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

14 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

blifvande verksamhet? Och då måste den tanken sjelfklart uppstå,
att det måste förläggas norrut.

Chefen för generalstaben har tydligen ådagalagt, hvilken lättnad
vid mobilisering och vid uppmarsch mot vår nordliga gräns förefinnes,
om detta regemente förlägges i Norr- eller Vesterbotten. Jag
vill derför icke vidare uppehålla mig vid den saken. År det nu
klart, att regementet med den största sannolikhet kommer att användas
i Norr- och Vesterbotten — det finnes förutom vår landgräns en
annan ömtålig punkt, som också måste observeras vid krigsfara, nemligen
trakten af Umeå, som ligger ganska nära den finska kusten
och der man med ganska stor säkerhet kan påräkna ett tillfälligt
landstigningsförsök för att afbryta jernvägsförbindelsen till V ännäs
genom att afspärra dervarande broar — då är det ju också särdeles
lämpligt, att kavalleriregementet är förlagdt i dessa trakter för att
under fredstid vänja sig vid dervarande terräng- och andra förhållanden,
hvilka i Norr- och Vesterbotten äro i ganska hög grad olika
med dem i Jemtland och vid Sundsvall.

Kustlandet i Norr- och Vesterbotten är ett slättland, rikt på vägar
och skogsmark, blandad med odlad mark. Denna terräng gifver
kavalleriet det yppersta tillfälle att få sin fredliga utbildning. Här
har anmärkts, att der finnes mycken öppen och odlad mark, som icke
får beträdas under fredstid. Ja, så är det öfver allt med den odlade
marken, vare sig denna är belägen i Jemtland eller i Vesterbotten,
att man i allmänhet icke utan ersättning får beträda densamma. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att särskildt omkring Umeå på
flera mils utsträckning finnas ljungbeväxta hedar med en gles skog,
hvilka äro synnerligen lämpliga för kavalleriets utbildning.

Vid det besök, som Umeå hade af kavalleriinspektören och äfven
af andra kavalleriofficerare, bland andra regementets nuvarande chef,
blefvo de förvånade öfver de utmärkta tillfällen, som i trakten af
staden kunde beredas regementet till tillämpningsöfningar i terrängen
m. m. dylikt. Vidare är hela denna trakt ytterst rik på.vägar,
större och mindre, och sålunda synnerligen gynsam för öfningar i
patrulltjenst o. s. v. Jag har en ganska god kännedom om Jemtland,
emedan jag ledt militära öfningar i denna provins och gjort
dess terrängegenskaper till föremål för mina studier; och jag kan
säga, att dess terrängförhållanden äro synnerligen svåra, så snart man
lemnat landsvägarne. Enär Jemtland är en fjällbygd, har det mycken
skog och många kärr och icke någon fast mark, annat än den odlade,
som ju icke får beträdas. Det finnes naturligtvis delar af Jemtland,
som äro mycket odlade, men hvilka, som sagdt, icke få användas
för fredliga öfningar, så vidt man icke vill betala penningar. Hela
landskapets skaplynne är sådant, att det icke lämpar sig för kavalleriöfningar.
Jemtland har icke mycket vägar, man är hänvisad till
landsvägarne, men så snart man gifvit sig in på småvägar, kommer
man in i kärr och bland berg, så att kavalleriet icke har tillfälle till
stora och omvexlande öfningar i patrulltjenst m. m. Trakten kring
Sundsvall är mig också väl bekant, och der äro förhållandena.ungefär
enahanda, fast tillgången på vägar närmast Sundsvall är rikligare.
Trakten der är, der den icke är bergig, uppodlad, och det är samma

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 15

förhållande med denna som med annan uppodlad mark, att man icke
under fredstid får utan ersättning beträda densamma.

Skall jag välja mellan Östersund och Sundsvall såsom förläggningsort
för ett kavalleriregemente, tror jag, att den största fördelen
är att förlägga regementet i Sundsvall, ehuruväl det går något långsammare
att, när det behöfves, få regementet derifrån och upp till
Norrbottens landgräns.

Här har framhållits åtskilligt, som skulle tala för Jemtland i
öfrigt. Det har antydts, att kostnaderna skulle blifva mycket mindre
att förlägga regementet i Jemtland än i Umeå eller Sundsvall. Med
denna sak förhåller det sig så, att vill man för detta kavalleriregemente
ordna lika förmånligt som för rikets öfriga kavalleriregementen,
då blir det enligt min tanke ingalunda billigare att förlägga det
till Jemtland._ Det. framgår af handlingarne, att kostnaden för att
förlägga ett kavalleriregemente till Östersund enligt uppgjorda utredningar
anses uppgå till 496,000 kronor, utom hvad som tillkommer
för afröjning af ett excercisfält och för förbättring af sommaretablissementet
å Frösön. Det är sant, såsom en talare förut sade, att om
man behåller etablissementet på Frösön utanför Östersund och nöjer
sig med att ordna för regementet på ett mindre tillfredsställande sätt
och bättrar upp de gamla kasernerna, så att de blifva drägliga, så
kan detta naturligtvis göras mycket billigare.

En föregående talare sade också, att så hade man tänkt sig saken
vid urtima riksdagen och så hade departementschefen då framstält
saken. Ja, det gjorde han af det skälet, att det icke då var meningen,
att regementet allt framgent skulle bestå af 2 indelta och 3
värfvade. sqvadroner, utan man tänkte sig, att så skulle det vara
endast tills vidare, men att framdeles regementet skulle blifva helt
och hållet, värfvadt. Den anordning, man då talade om, var af en
mera provisorisk karakter, och att man under sådana förhållanden
icke ville lägga ner mer än det minsta möjliga på detta regementes
förläggning, var ju gifvet.

Hvad angår etablissementet på Frösön, är det endast tvenne
byggnader, som äro i någorlunda godt skick, den ena är sjelfva officersbyggnaden,
der äfven skolorna hittills haft sin föreläsningssal och en
del underbefäl sina bostäder, och den andra är en nybyggd barack,
der manskapet bor. Om denna kasern nu skall tagas i anspråk för
det utvidgade regementets räkning, kommer officersbyggnaden att
tagas i anspråk uteslutande såsom för bostäder åt officerarne och det
öfriga utvidgas. Stallande äro af den beskaffenhet, att de icke kunna
vara såsom de nu äro, utan måste byggas om, ett behof som är af
mycket stor och brådskande natur. Går man således till väga på det
sätt, som talaren på jemtlandsbänken föreslog, är det blott att komma
ifrån saken för tillfället, ty min öfvertygelse är, att det icke
dröjer 20 år, förr än framställning måste göras att få ett nytt och
ordentligt kasernetablissement uppfördt i Östersund. Vill man derför
för regementet ordna det på en gång och för all framtid, måste
man gå in på att bygga en ny kasern uti en stad. Ty det är väl
orimligt, att ett garnisoneradt regemente skall ligga förlagdt ute på
landet, att officerarne skola året om bo skilda från sina familjer.

N:o 34.

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N:o 34, 16 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till Detta regemente har enligt min tanke rätt att fordra såsom de öfriga
kasern- kavalleriregementena att blifva förlagdt i stad.
etförNwrnt Hvad beträffar rekrytering och remontering för regementet i
lands dragon- Jernband och i Vesterbotten, torde derom icke mycket behöfva sägas,
regemente, då denna fråga blifvit så fullständigt utredd. Man har förmodat, att
(Forts.) det skulle lyckas att rekrytera regementet i Jemtland. Det är någonting,
hvarom jag icke vill yttra mig, men Kongl. Maj:t påvisar, att
det bör kunna gå lättare att rekrytera i Vesterbotten, särskild^ då
det finnes endast ett infanteriregemente, som derjemte är hänvisadt
att hemta sina rekryter från denna provins. Ifrån Jemtland skall
rekryteras, utom Jemtlands fältjägare, äfven Norrlands_ artilleriregemente.
Då aflöningen för artilleriregementena ställer sig fördelaktigare
än för kavalleriet, är det all möjlig utsigt, att rekryteringen
af dragonregementet skall gå der mindre bra och komma i efterhand.
Således kan detta icke tala till förmån för Jemtland, utan
tvärt om.

Hvad angår remonteringen, är det nog sant, att i Jemtland har
ett kavalleri varit förlagdt i ett par hundra år, och således borde
denna provins hafva ett bättre material i och för remontering än
Vesterbotten. Men jag vet icke, om någon vill gorå den åsigten
gällande. Jag tror det icke. Jemtländingarne hafva icke, fastän de
haft ett kavalleriregemente förlagdt inom provinsen, gjort någonting
för inköpet af sådana hästar, som lämpa sig för kavalleribruk. Det
har varit en ständig strid mellan kavalleristerna och rotehållarne, att
icke de hästar, på hvilka man bjudit, varit lämpliga för kavalleribruk.
Naturligtvis har det icke varit någon idé att i Vesterbotten skapa
en remontering, passande för kavalleriet, då derstädes icke varit förlagdt
något kavalleri, men att materialet att åstadkomma en sådan
remontering är lika godt som i Jemtland, det vågar jag försäkra.
Det är samma hästras, som är den förherskande, nemligen den norska.
För att ur denna kunna utveckla kavalleriremonter, behöfves inköpa
hingstar, som äro lämpliga för de befintliga stoen.

Att ett intresse att utveckla kavalleriet förefinnes i Vesterbotten,
bevisas deraf att länets hushållningssällskap beslutat en utgift af
6,000 kronor för att inköpa 2 lämpliga hingstar, så snart det definitivt
bestämmes, att dragonregementet förlägga till Umeå.

Af allt detta torde framgå, att de strategiskt militära skälen äro
alldeles afgörande för att regementet bör förflyttas, framför allt
norrut. Jag skulle mycket väl förstå och kunna instämma i yrkandet
om regementets förläggning till Luleå, men jag kan, för min del,
icke tillstyrka dess flyttning söderut. Man kan ju påstå, och det är
lätt bevisadt, att ett provisoriskt ordnande af regementets förläggning
å Frösö lägerplats blir billigare än att förflytta det till Umeå,
men jag kan icke tänka mig, att ett sådant tillvägagående är klokt.
Derför är det som jag med tillfredsställelse sett, att reservanterna
påyrkat anslagets bestämmande till 400,000 kronor i stället lör 350,000
kronor, då det derigenom blir lättare för Kongl. Maj:t att ordna förhållandena
såsom sig bör.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 17

Herr von Stapelmohr: Den senaste ärade talaren har fram hållit,

att strategiska och militära skäl tala för att förflytta regementet
från Jemtland till Yesterbotten och bygga ett kasernetablissement
i Umeå. Det skulle vara förmätet af mig att söka gendrifva de skäl,
han framstälde, ty jag skulle då komma in på ett område, der jag
icke kan röra mig med någon fackkunskap, men jag skall dock bedja
att få andraga några omständigheter, hvilka vid afgörandet af denna
fråga synas mig icke böra förbises.

I de många förslag, som före urtima riksdagen förelagts Riksdagen
rörande arméns omorganisation, har man icke tvekat att göra
Frösön och Jemtland till centralpunkt för Norrlands försvar. Så
innehöll 1875 års förslag, att på Frösön skulle förläggas ett infanteri-,
ett kavalleri- och ett artilleriregemente. Grunden härtill var antagligen
samma tanke som den, general Abelin uttryckt i ett memorial
1870, hvilket återfinnes i herr Kardells motion. General Abelin yttrar
der: »Det synes mig i hvarje fall angeläget, att en depöt för Norrland
anlägges i det inre af Jemtland, i närheten af Östersund, emedan
den der, i följd af det betydliga afståndet från kusten och af
gynsamma terrängförhållanden, bör kunna utan synnerligt dyrbara
befästningar skyddas emot fiendtligt öfverfall, på samma gång som
man, genom jernvägsförbindclse med kusten, bör från en sådan depöt
kunna förse våra i Norrland opererande stridskrafter med deras förnödenheter.
»

1883 års arméförslag gick ännu längre, i det att då föreslogs
förläggande i Jemtland af ett infanteriregemente, ett kavalleriregemente,
ett artilleriregemente och dessutom en trängbataljon jemte
stab och intendentur. Skälen till denna förläggning uppgifvas i det
betänkande, 1882 års landtförsvarskomité afgaf, och på hvilket betänkande
1883 års kong], proposition var grundad. Det heter der om
förläggningen af fide fördelningen: »att Östersund af strategiska skäl
synes böra väljas till fördelningens hufvudort, i hvars närhet fördelningens
specialvapen äfven böra förläggas; att Frösön lämpar sig
synnerligt väl härför, särskildt som man för ändamålet kan disponera
icke allenast den närbelägna lägerplatsen, utan äfven flera dertill
gränsande, kronan tillhöriga egendomar».

1 den komité, som afgaf detta betänkande, satt, om jag ej misstager
mig, såsom ledamot nuvarande departementschefen friherre
Rappe, och det är således anledning antaga, att åsigten äfven nu
skall vara hållbar.

1889 års förslag, afsåg, såsom herrarne minnas, att sätta arméns
hela indelta kavalleri på vakans och att i sammanhang dermed utveckla
Jemtlands hästjägarecorps till ett fullständigt regemente på 5
sqvadroner. Icke ens i detta förslag ifrågasattes att flytta regementet
från Jemtland, utan skulle det fortfarande få ligga der.

Ett framstående rum bland de skäl, departementschefen åberopar
för .att i fråga om förläggningsorten fälla utslaget till förmån för
Umeå, intager det påståendet, att regementet derigenom skulle komma
att ligga närmare den förmodade krigsskådeplatsen, rikets nordöstra
gräns, än om det ligger i Östersund. Afståndet från Umeå till den
väntade krigsskådeplatsen eller vid rikets nordöstra gräns är dock

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 34. 2

N:o 34.

Anslag till
kasernetablissement

för Norrlands
dragonregemente.

(Forts.)

N.o 34. 18 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till öfver 45 mil, deraf minst 15 mil utan jernväg. Skall detta skäl vara
kasern- bestämmande, så framställer sig det spörsmålet, hvarför Kongl. Maj:t
etofttoemewiicke i stället föreslagit att förlägga regementet till Luleå eller Boden,_
lands dragon- då det derigenom skulle komma ännu närmare krigsskådeplatsen. Af
regemente, ett Yttrande, som departementschefen fälde i Andra Kammaren vid
(Forts.) urtima riksdagen, framgår, att planer redan äro uppgjorda för alla
vapens mobilisering och transport, och är det så, förmodar jag, att
det också är ordnadt så, att det icke skall möta några synnerliga
svårigheter att förflytta regementet från Östersund till krigsskådeplatsen,
åtminstone icke stort större än att flytta det från Umeå.
Tidsskilnaden kan blifva 18 å 20 timmar, men denna olägenhet uppväges
till fullo af den fördelen, att regementets depot, förlagd i
Jemtland, är undandragen från krigsskådeplatsens oro och förvirring och
derför bättre kan fullgöra sin uppgift att inöfva rekryter och dressera
hästar samt skicka manskap, hästar och förråd till de i striden
opererande trupperna.

Jag fullföljer mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Arhusiander: Af Kongl. Maj:ts nådiga proposition sid.

16 synes, att Sundsvalls stad anslagit dels 125,000 kronor utöfver
hvad den förut bjudit, derest Norrlands dragonregementes skolor förläggas
till Sundsvall och dels förklarat sig villig att, »derest regementet
i sin helhet förlägges till Sundsvall, derjemte efter statens
val antingen till statens begagnande öfverlemna ett område af 85
tunnland, 15 kappland, deri inberäknadt det först erbjudna fältet,
eller ock till staten kontant erlägga 100,000 kronor». Detta är ju en
ganska betydlig summa, som skulle kunna minska statens utgifter
för ifrågavarande anordning.

En fackman har här uttalat sig öfver lämpligheten att förlägga
ett sådant etablissement till Sundsvall. För min del anser jag det
också vara både lämpligt och behöflig!, ty inom staden och dess
närmaste grannskap finnas många industriella anläggningar, verk och
dyrbar egendom, som kunna hotas af fienders anfall, i hvilket fall
det skulle vara mycket godt att hafva en militärafdelning på detta
ställe för att kunna möta dem vid kusten.

Jag vill icke inlåta mig på de strategiska skäl, som här äro anförda,
ty i detta afseende har jag icke någon sakkännedom, men de
äro utvecklade af en föregående talare, herr Björnstjerna. För mig
ställer sig saken så, att om man skulle taga i betraktande äfven den
ekonomiska sidan af saken, så är här ett erbjudande af 225,000 kronor,
som skulle minska statens utgifter för ifrågavarande ändamål,
och då anser jag, att man icke bör skjuta det ifrån sig. I detta
syfte har en motion framlagts inom Andra Kammaren af herr Björck,
som närmare utvecklar de skäl, stadsfullmägtige i Sundsvall haft att
göra det nämnda anbudet, liksom äfven de underhandlingar,_ man haft
med vederbörande militärer rörande ifrågavarande anläggning. Jag
vill således sluta mig till den af herr Björck afgifna motionen och
yrka bifall till den, dock så att anslaget bestämmes till det af
utskottet föreslagna beloppet eller 350,000 kronor.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

19 N:o 34.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande moment yrkats: l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) af herr Björnstjerna, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som i afseende på detta moment framstälts i den
af grefve Sparre m. fl. vid utlåtande afgifva reservation; och 3:o) af
herr Arhusiander, att herr Björcks i ämnet väckta motion skulle bifallas
med bestämmande af det i motionen begärda anslag till 350,000
kronor.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på antagande af herr Björnstjernas förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Rettig: Utskottet har vid behandling af detta ärende för Andra

ansett, att, der anbud af bidrag till någon kasernanläggning framstälts Svea artillefrån
flera platser, hvilka af departementschefen ansetts kunna såsom Hregemente.
förläggningsort för visst truppförband ifrågasättas, det af dessa anbud
bör som tillgång beräknas, som, derest det antages, skulle för
statsverket medföra de minsta utgifterna, och på grund häraf har
utskottet som tillgång upptagit det belopp af 400,000 kronor, som
Gefle stad erbjudit, i händelse 2:dra Svea artilleriregemente förlädes
dit. Kongl. Maj:t beräknar endast 200,000 kronor eller det anbud,
som Upsala erbjudit för samma regemente, detta med anledning
deraf, att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
ansett Upsala böra föredragas som förläggningsort. Visserligen, säger
herr statsrådet i den kongl. propositionen, eger Gefle många förutsättningar,
som skulle göra det önskligt, att regementet förlädes
till Gefle särskildt ur synpunkterna af rekrytering, remontering och
mobilisering, men stadens blottade läge lemnar ej tillräcklig trygghet
och säkerhet för ett dylikt regemente, och i händelse regementet
skulle förläggas dit, vore det nödvändigt att vidtaga anordningar i
syfte att spärra inloppet till hainnen. Med afseende härå ber jag
emellertid få nämna, att redan 1890, således långt förr än fråga väcktes
om något artilleriregementes förläggande dit, framstäldes förslag
om en dylik spärrning medelst minor, och marinförvaltningen uppgjorde
för minförsvarets ordnande ett kostnadsförslag, slutande å
ungefär 70,000 kronor. Sedan har Gefle stad såsom bidrag till minförsvaret
vid en uppgörelse med staten om afstående af en vid Geflefjärden
liggande holme till statskassan betalat ett belopp af 20,000
kronor, hvarförutom staden lemnade erforderlig mark till det fasta
minförsvarets ordnande. Under hvilka förhållanden som helst, antingen
artilleriregementet förlägges till Gefle eller ej, skall således i en
framtid ett minförsvar derstädes ordnas, och platsens betydelse såväl
med afseende å dess handel och industri som äfven dess kommunikationer
erfordrar ovilkorligen ett skydd i händelse af ett krig. Denna åtgärd
har äfven synts stadens befolkning nödvändig, och då det derför
kom på tal, att artilleriets förläggande till Gefle nödvändiggjorde
äfven minförsvarets ordnande, så skyndade enskilda personer inom
samhället att, så vidt möjligt, underlätta för regeringen detta företags

Mom. e).

Anslag till
kasernetablissement -

N:o 34. 20 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till realiserande och att visa sin offervillighet. Och det har äfven lyckats
kasern- <iem att för minförsvarets ordnande till Kongl. Maj:ts förfogande ställa

etrUAndra1 ett belopp af omkring 57,000 kronor. Jag tillåter mig att uppläsa
Svea artille- den inbjudning som utfärdats, och som hade nyssnämnda resultat till
riregemente. följd:

(Forts.) »I den nådiga propositionen till innevarande års Riksdag om nya

kasernetablissement förklaras Gefle vara beläget vid öppna kusten
och förmälas olägenheterna af detta exponerade läge fullt ut uppväga
de fördelar, som Gefle ur mobiliseringssynpunkt möjligen kunde
erbjuda framför Upsala såsom förläggningsort för ett artilleriregemente.

Då olägenheterna i ett sådant förhållande uppenbarligen innebära
en synnerligen stor fara för staden och derinom befintlig egendom
till värde af 50 ä 60 millioner kronor, i händelse fiendtliga kryssare
skulle inkomma för att brandskatta, torde vara skäl taga i öfvervägande,
huru vida icke stadens invånare och samhället sjelft borde
genom erbjudande af den jemförelsevis ringa summan af ytterligare
50,000 kronor söka åstadkomma det minförsvar, till hvilket ett belopp
af 20,000 kronor redan är af staden anvisadt.

Då saknaden af detta minförsvar derjemte synes utgöra det mest
vägande skälet mot förläggande till Gefle af 2:dra Svea artilleriregemente,
drista vi härmed uppmana en hvar, som tänker högt om vårt
samhälle och dess framtid, att, under antagande, det sagda regemente
hit förlägges och en summa af 50,000 kronor uppnås, till det behjertansvärda
ändamålet bidraga med det belopp, som står i rimligt
förhållande till värdet af den hans egendom, som i farans stund behöfver
skyddas. Dessa medel, afsedda att under trenne år inbetalas,
öfverlemnas med en tredjedel årligen till Kongl. Maj:t för bekostande
af hamnens spärrande med minlinier.»

Skulle emellertid Kongl. Maj:t ej anse sig böra fästa sig vid
detta erbjudande, så förfaller naturligtvis saken. Men jag tror, att
man ej alldeles bör frånse vigten af den stora offervillighet, som
samhällen och enskilda personer visa att genom bidrag bistå regeringen
att utföra sin stora uppgift att ordna vårt försvar, och säkert
är, att man ej bör slappa detta enskilda intresse genom att afböja de
anbud som göras, utan om möjligt antaga de högsta belopp som
bjudas; ty framtiden kommer nog att fordra enskild uppoffring för
ernående af det stora målet, fäderneslandets försvar.

Det kan väl tyckas, att hela mitt anförande varit öfverflödigt,
då utskottet endast fäster sig vid den finansiella sidan och vill öfverlemna
bestämmande af förläggningsorterna för de respektive truppförbanden
till Kongl. Maj:t, men frågan har varit af för stort intresse
för de olika orterna, och derför har jag ansett det vara min skyldighet
att yttra mig.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: Herr vice talman, mine herrar! I utskottets utlåtande
heter det på sid. 23 på följande sätt: »Med afseende å hvad
sålunda af medicinalstyrelsen anförts och af utskottet i öfrigt inhemtats,
vill utskottet såsom synnerligen önskvärdt uttala, att Kongl.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 21 N:o 34

Maj:t vid frågans slutliga pröfning icke måtte lemna de af medicinal- Anslag till
styrelsen sålunda framhållna omständigheter utan tillbörlig hänsyn.» kasernUtskottet
åberopar såsom skäl för detta yttrande, hvad utskottet6förandra
»i öfrigt» inhemtat. Då detta icke är närmare angifvet, antager jag, Svea artilleatt
dermed syftas till en del på de motioner, som äro väckta i Andra riregemente.
Kammaren af herrar Waldenström och Nyström, och på de åsigter, (Forts.)
som deri uttalats, hvilka i hufvudsak stödja sig på en sådan missuppfattning
af medicinalstyrelsens yttrande, att man vore frestad tro,
antingen att herr Waldenström icke tagit synnerligen reda på detta
utlåtande, eller också att, såsom man har anledning tro af ett annat
yttrande af samme motionär, han icke varit så synnerligen noga med
sina uppgifter. Han säger på ett ställe för att stödja de afgifna intygens
giltighet och innebörd, att doktor Grape, som han åberopar,
och hvilken under edlig förpligtelse refererat ett yttrande af professor
Kjellberg, »är en på hospitalsväsendets område erfaren man, då han
af medicinalstyrelsen derå år haft förordnande att inspektera hospitalen
i riket». Mig veterligen har han aldrig haft något sådant förordnande,
och jag tror heller icke, att han kommer att få något.

Icke derför att jag vill eller kan motverka detta, utan derför att han
är dertill icke lämplig, ty mig veterligt eger han icke den sakkunskap
på detta område, som erfordras. Jag skyndar att tillägga,
på det jag icke må missförstås, att jag har den allra största högaktning
för denne läkares kunskaper, hans personliga egenskaper,
hans menniskokärlek och allt annat godt, som om honom kan sägas,
men hans kunskaper på hospitalsväsendets område värderar jag icke
mycket. Jag skall gifva skäl härför. Hvad professor Kjellbergs
auktoritet beträffar, fäller det mig naturligtvis icke in att underkänna
den — det gör ingen i denna kammare — ej heller hans menniskokärlek.
Vid hans yttrande bör således fästas stort afseende. Men
jag tror mig kunna visa, att doktor Grape missuppfattat hans uttalanden.
Under de många besök, jag gjort vid Upsala hospital, dels
enskildt, dels äfven å tjenstens vägnar vid inspektioner, framhöll
professor Kjellberg önskvärdheten af att få flyttad platsen för skjutöfningarne,
som då försiggingo i hospitalets närhet. Professor Kjellberg
visade mig vid ett tillfälle en patient, som särskildt ansågs lida
af dessa skjutöfningar. Men ehuru professor Kjellberg sålunda helst
såg dessa skjutöfningar aflägsnade från hospitalets granskap, talade
han likväl ej om dem i den anda och på det sätt, som doktor Grapcs
intyg gifver vid handen, eller att de skulle verka såsom eu tortyr
för de sinnessjuke. I skrifvelse till medicinalstyrelsen framhöll Kjellberg
deremot kraftigt olägenheterna af dessa öfningar, och styrelsen
beaktade äfven detta och sökte medverka till skjutöfningarnes aflägsnande
med det resultat, att sjelfva skjutbanan kom längre bort och
att en del af parken blef disponibel för sjukvårdens behof. Då nu
så är, att jag har en uppfattning af professor Kjellbergs yttrande och
doktor Grape en annan, är ju möjligt, att professor Kjellberg kan
hafva yttrat sig olika till oss. Men jag kan stödja mig på andra
skäl, hvilka jag tror visa, att professor Kjellberg ej tänkt eller talat
i den rigtning, som man skulle föreställa sig, då man läser doktor
Grapes intyg. Om Kjellberg ansett dessa skjutöfningar så menliga

N:o 34. 22 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till för patienterna, hade han nog också från början sökt motverka, att
kasern- gkjutbanan förlädes i hospitalets närhet, och han Kade då säkerligen
för Andra °J heller så kraftigt arbetat för det gamla hospitalets förseende med
Svea artille- storartade nybyggnader. Vidare hade han nog icke heller med sin
riregemente. kända menniskokärlek varit med om och så kraftigt arbetat för att
(Ports.) det nya sjukhuset förlädes så nära lägerplatsen med der rådande
oljud, väsen och buller. Och säkerligen hade han ej heller under
de sista åren af sin lefnad så kraftigt och utan ringaste betänkande
förordat inrättande i hospitalets närhet af en asyl för 800 sjuka.
Förut funnos 160, nu väl 400, men med den föreslagna asylen mer
än 1,200 sjukplatser, hvadan alltså antalet sjukplatser skulle komma
att sjudubblas. Detta hade han ej varit med om, i fall han ansett
närheten af lägerlifvet vara så menlig eller skjutöfningarna så farliga
för de sjuka. Jag säger härom på samma sätt, som herr Waldenström
säger i sin motion: »omöjligt, alldeles omöjligt». Jag sätter
för min del stort värde på specialister och sakkunskap, men om det
rör hospitalsvården, så måste jag bilda mig en egen åsigt, ty annars
finge jag vara med om att ena gången bryta ned, hvad jag en annan
gång byggt upp, ty så vexla stundom åsigterna hos våra specialister.
Om nu också doktor Grape får räknas höra till de sakkunnige, så
må man ej förglömma nuvarande öfverläkaren på hospitalet, hvilken
instämt i direktionens utlåtande. Man tyckes hafva förbisett, att han
skött denna tjenst i nära ett år, och att han snart 12 å 13 år tjenstgjort
som hospitalsläkare och under eu stor del af denna tid just
vid Upsala hospital. Han bör sålunda känna val! till både skjutöfningarna
och de olägenheter, som dermed äro förbundna, och det
tyckes, som om en person vid hans år och med hans kunskaper borde
kunna få anses hafva ett godt omdöme i ett sådant fall som detta.

Att man ej får fästa allt för mycken vigt vid herrar specialisters
yttranden — derpå skulle kunna anföras många exempel, af hvilka jag
särskildt med afseende på professor Kjellbergs auktoritet vill anföra
ett par.

Sedan Riksdagen och Kongl. Maj:t anslagit medel till ett hospital
vid Kristinehamn, var Kjellberg mycket deremot, i det han menade,
att jernvägens närhet till hospitalet skulle utöfva ett menligt inflytande
på de sinnessjuka. Jag kunde för min del ej hysa samma
åsigt, och det har äfven visat sig, att närheten af jernväg vid Lunds
hospital ej medfört någon olägenhet för sjukvården. Icke heller fann
Kjellberg någon olägenhet af de ångbåtar med sina hvisselpipor,
som jemt gå förbi Upsala hospital. Och huru gick det i Kristinehamn?
Under de många gånger jag varit der, har det aldrig talats
om några menliga verkningar af jernvägens närhet; de sjuka bry sig
alldeles icke om jernvägen och dess buller. Men huru kunna förklara
detta? Jo, derför att de sinnessjuka, lika väl som friska personer,
vänja sig vid nära nog allting.

Det är bekant, att professor Kjellberg hade den åsigten, som
han under den senare perioden af sin lefnad ofta uttalade, att bruket
af tobak var en bidragande och framkallande orsak till sinnessjukdomar.
Huru det i sjelfva verket förhåller sig härmed, vill jag lemna
osagdt; men få hospitalsläkare torde vara af samma åsigt. Säkert

Onsdagen den 2 Maj, f. in. 23 N:o 34.

är, att man i ganska stor utsträckning användt tobak vid rikets Anslag till
hospital, och detta med läkarnes medgifvande, hvilka förklarat, att i etablissement
fall en patient är van vid tobak, kan man ej beröfva honom bruket jör Andra
deraf, enär detta vore att bereda honom olidliga plågor. Jag tror Svea artilleockså,
att här, som i andra fall, gäller satsen, att man får »pröfva riregemente.
omständigheterna». (Ports.)

Men jag återgår till den föreliggande frågan, huru vida hospitalspatienterna
röna skadligt inflytande af i närheten bedrifna skjutöfningar?
Att förneka detta skulle aldrig kunna falla mig in. Men de
olägenheter, som medicinalstyrelsen framhållit, härleda sig ej. endast
från skjutöfningarna, utan från lägerlifvet i dess helhet och allt hvad
dertill hör. Men göra då skjutöfningarna alls ingen skada? Jo,
otvifvelaktigt kunna handgevären med sitt smattrande ljud invid
hospitalet verka menligt på en del sinnessjuke, hvaremot kanondundret,
helst på större afstånd och med löst krut, ej bör tillskynda
dem så stora olägenheter.

I afseende på den erfarenhet, man har från andra håll, vill jag
i detta sammanhang erinra om Konradsbergs hospital. I dess närhet
hafva på senare tider förlagts svea trängbataljons kasernetablissement,
utan att läkarne vid hospitalet klagat öfver de der bedrifna
skjutöfningarne, hvaremot de naturligtvis erinrat om, att lägerlifvet
är ett olämpligt granskap till hospitalet. Men, som sagdt, öfver
skjutöfningarne hafva de ej klagat.

Af allt detta torde framgå, att jag ej tror, att det skulle falla
någon menniska in att förlägga ett hospital i närheten af en lägerplats.
Men då de, såsom här är fallet, redan ligga bredvid hvarandra,
får man ej bedöma frågan ensidigt. Man kan ju ej tänka sig, att
Kongl. Maj:t skall flytta lägerplatsen eller flytta bort hospitalshusen,
hvilka läkare och myndigheter varit med om att väsentligt utvidga.

Man måste taga frågan sådan den föreligger.

Jag vill nu ej trötta kammaren längre — kammaren skulle då
kanske en annan gång ej vilja höra på mig — endast uppläsa de
sista orden af utskottets betänkande, der utskottet uttalar såsom synnerligen
önskvärdt, »att Kongl. Maj:t vid frågans slutliga pröfning
icke måtte lemna de af medicinalstyrelsen sålunda framhållna omständigheter
utan tillbörlig hänsyn».

Derom är jag också öfvertygad, och jag hoppas, att Kongl. Maj:t
ej måtte tillerkänna för mycket vitsord åt doktor Grapes intyg,
grundadt på icke sakkunskap, men väl på missuppfattning af professor
Kjellbergs yttranden.

Frågans ställning är enligt mitt förmenande den, att det cj är
fråga om olägenheterna af lägerlifvet, ty dessa är otvifvelaktigt ganska
stora, utan om befarade olägenheter af skjutöfningar, hvilka skola
bedrifvas på andra sidan om landsvägen och långt bort från den
förra skjutbanan, hvartill kommer, att hospitalet delvis ligger under
åsen, som betydligt dämpar eller borttager ljudet.

Jag behöfver ej försvara medicinalstyrelsens utlåtande. Det har
blifvit utsatt för kritik från två motsatta håll. Detta bevisar visserligen,
att ingendera sidan varit fullt belåten, men icke att utlåtandet

N:o 34.

Anslag till
kasernetablissement

för Andra
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

är afgifvet utan erforderlig försigtighet eller utan tillbörlig hänsyn
till och beaktande af hvad sjukvårdens intressen kräfva.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Alin: Jag vill för ett ögonblick fästa mig vid samma
punkt som den siste ärade talaren. Utskottet säger, att det vore
synnerligen önskvärdt, »att Kongl. Maj:t vid frågans slutliga pröfning
icke måtte lemna de af medicinalstyrelsen sålunda framhållna omständigheter
utan tillbörlig hänsyn». Utskottet framhåller sålunda
önskvärdheten af att Kongl. Maj:t skall fästa tillbörlig hänsyn vid ett
embetsverks utlåtande i en fråga, hvaruti det, på grund af Kongl.
Maj:ts befallning, afgifvit yttrande. Ett dylikt uttalande syntes mig
vara ett uttalande af tvifvel om att Kongl. Maj:t skall göra, hvad
som måste betraktas såsom Kongl. Maj:ts ovilkorliga pligt, och jag
finner det icke vara tillbörligt, att statsutskottet kommer med ett
sådant uttalande, så mycket mindre, som detta uttalande, om det får
stå qvar, troligen kommer in äfven i Riksdagens skrifvelse. Jag
finner detta vara desto mindre tillbörligt, som af handlingarna framgår,
att det utlåtande, hvilket utskottet här meddelar, är för Kongl. Maj:t
förut bekant. Kongl. Maj:t har haft tillfälle att taga hänsyn dertill
vid den pröfning, som Kongl. Maj:t förut underkastat denna fråga;
och under sådana förhållanden får uttalandet en annan och vidare
gående betydelse än den, som punkten eljest skulle haft, i det att
den innefattar en anmärkning, att Kongl. Maj:t icke skall hafva
fästat tillbörlig hänsyn vid ifrågavarande utlåtande; och att på sådant
sätt och i denna form framkomma med en anmärkning, finner jag
ej vara öfverensstämmande med tillbörlig hänsyn.

Medan jag har ordet, skall jag bedja att få fästa mig vid ett
annat uttalande i detta högst märkliga statsutskottsutlåtande. Det
förekommer på sid. 18, der utskottet säger, att »utskottet, som delar
den af departementschefen sålunda uttalade mening, har ansett frågan
om förläggningsplatserna för ifrågavarande truppförband vara ett
ämne, som lämpligast bör öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning».
Ja, med afseende på den utvidgning af Riksdagens inflytande på
den administrativa magtens område, som synes vilja allt mera göra
sig gällande, skulle man möjligen kunna vara rent af tacksam för
ett sådant yttrande af statsutskottet som det, att frågan »lämpligast
bör öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning». Men enligt min uppfattning
är detta en fråga af den beskaffenhet, att dess »öfverlemnande»
till Kongl. Maj:ts pröfning ej kan komma i fråga; ty i följd
af bestämmelsen i 4 § regeringsformen, att »Konungen eger att allena
styra riket», tillhör denna organisationsfråga ovilkorligen Kongl. Maj:ts
pröfning utan »öfverlemnande» från vare sig statsutskottets eller
Riksdagens sida, och jag skulle beklaga den dag, då Riksdagen skulle
anse sig hafva befogenhet att bestämma öfver regementenas förläggningsorter.

Jag har ytterligare en anmärkning'' att göra vid motiveringen
på samma sida som nyss nämndes, eller sid. 18, nemligen en anmärkning
mot det enligt min mening föga tillfredsställande sätt,
hvarpå ett yttrande derstädes motsvarar logikens enklaste fordringar.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 25 N:o 34.

Men som denna sak lämpligast behandlas vid en annan punkt och Anslag till
kanske bättre framställes af en annan talare, som jag vet också fästat
sig vid ifrågavarande sak, skall jag ej nu i detta sammanhang taga för
upp frågan, likasom jag äfven skall dröja med att framställa det Svea artilleyrkande,
som bör göras med anledning af hvad jag nu funnit mig riregemente.
böra anmärka med afseende å utskottets motivering. (Forts.)

Herr Crusebjörn: Jag erkänner villigt, att det erbjudande,
som gjorts af staden Gefle för att få det ifrågavarande andra svea
artilleriregemente dit förlagdt, är storartadt, och man måste villigt
lemna Gefle samhälle sitt erkännande för dess offervillighet i och
för försvaret, särskildt då med detta erbjudande äro förbundna äfven
utgifter för minförsvaret. Men jag skulle i hög grad beklaga, om denna
stadens frikostighet skulle föranleda till eu förryckning af hvad Kongl.

Maj:t föreslagit i afseende på förläggningsorten för detta regemente.

Jag vill ej säga, att regementet ligger lämpligast i Upsala, men
å andra sidan vill jag bestämdt påstå, att man ej utan fara kan förlägga
ett artilleriregemente å en kustort, helst om densamma icke
är vederbörligen befästad. Ett artilleriregemente har nemligen stora
förråd och verkstäder, hvilka senare äfven under krigets lopp, så
vida de ej förstörts af fiender, böra fortfara att arbeta.

Ett artilleriregementes mobilisering drager äfven lång tid, och
det är förenadt med stora svårigheter och olägenheter, om denna
skulle störas, låt vara af en tillfällig landstigning eller ett tillfälligt
fiendtligt anfall.

På grund häraf vill jag hafva uttryckt, att jag skulle med ledsnad
se, om, till följd af här föreliggande omständigheter, regementet
komme att förläggas i en kustort.

Herr Abelin: Instämmande med herr Crusebjörn, anser äfven
jag, att Gefle icke kan vara någon lämplig förläggningsort för ett
artilleriregemente.

Herr Lundeberg: Jag kan för min del ej finna annat, än att

utskottet har varit fullkomligt berättigadt att komma till det uttalande,
som af detsamma här blifvit gjordt. Jag är nemligen förvissad
derom, att då i Kongl. Maj:ts förslag till urtima Riksdagen angåfvos
platser, som företrädesvis voro lämpliga till förläggningsorter för regementena,
detta icke skett utan den noggrannaste ompröfning. I
följd af detta uttalande framkallades de från många håll gjorda erbjudandena,
och vid val dem emellan förefaller det mig alldeles naturligt,
att utskottet just på grund af det gjorda uttalandet skulle välja
den stad, som förklarat sig villig lemna det största bidraget.

Såsom i ett yttrande från geflebänkcn äfven antyddes, förefaller
det äfven mig ödesdigert, om så stora uppoffringar, som nu äro erbjudna,
skulle tillbakavisas. Sådant skulle kunna lemna spår, man
skulle kanske kunna säga sår efter sig, hvilka man kanske en gång,
då offervillighet äfven vore af nöden, skulle kunna få ångra. Och vi
kunna vara säkra på, mine herrar, att offervillighet kommer nog

N:o 34. 26 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till mången gång ännu att kräfvas för angelägenheter, som stå uti intimt
kasern- förhållande till försvaret.

<för*Andra Såsom här framhölls af den föregående talaren, har Gefle visat

Svea artille- ett ofantligt intresse ej blott för försvaret i dess helhet, utan äfven för
riregemente. försvaret af sina egna kuster. Det har blifvit sagdt, att ett fast min(Forts.
) försvar för geflebugten skulle komma att kosta 300,000 kronor. För
detta belopp finnas redan tecknade 230,000 kronor af det öfverskott,
om jag så får säga, som i Gefle tecknats af dels stadsfullmägtige,
dels enskilde, och 20,000 kronor äro redan förut lemnade. Sålunda
har Gefle till detta fasta minförsvar bidragit med c:a 250,000 kronor,
och alltså skulle staten kunna åstadkomma detta minförsvar med ett
tillskott af endast 50,000 kronor, och man kan väl ej tänka sig, att
eu så betydande stad som Gefle, som dessutom är nyckeln till åtskilliga
strategiska ställningar — man ser genast vid en blick på kartan,
hurusom jern vägar härifrån utgå i flera rigtningar — man kan väl
ej gerna tänka sig, säger jag, att en sådan plats skulle kunna lemnas
utan ett fast minförsvar, och är denna min åsigt rigtig, och staden
blifvit försedd med ett dylikt skydd för sin kust, ja, mine herrar,
då förfaller i och med detsamma äfven den af den föregående ärade
talaren gjorda invändningen.

Men jag anser mig berättigad tillägga, att, om äfven och i trots
af detta minförsvar artilleriets depöter ej skulle anses vara tillräckligt
skyddade i Gefle, full sannolikhet finnes för att plats utan någon som
helst kostnad för staten kan för detta ändamål komma att upplåtas i
Storvik, beläget cirka 4 mil från Gefle inåt landet, och hvilken ort
har förbindelser såväl med Norrland som Dalarne och södra Sverige
och följaktligen måste anses vara en mycket god strategisk punkt.

Det ena med det andra vittnar sålunda om att offervilligheten i
detta fall är stor, och för min del vågar jag hålla före, att det icke
vore klokt att vare sig förakta eller tillbakavisa en sådan offervillighet.

Jag ber att få instämma i utskottets yrkande.

Friherre von Otter: Jag begärde ordet med anledning af hvad

herr Alin här anfört. Det första man företog sig, då denna fråga
skulle behandlas på afdelningen, var att komma till klarhet, huru vida
afdelningen skulle i sitt förslag till statsutskottet göra något yttrande
i afseende på förläggningsorterna, och vi kommo till det resultat, att
vi borde så mycket som möjligt afhålla oss derifrån just för att borttaga
tillfället för olika lokala intressen att inom Riksdagen göra sig
hörda i detta afseende, visse, att frågan om de lämpligaste förläggningsorterna
bäst hvilar i Kongl. Majrts hand. Detta erkännande har
också den ärade talaren gjort, att utskottet förtjenar beröm derför,
att det öfverlemnat det åt Kongl. Maj:t, men i samma ögonblick klandrar
han utskottet för hvad utskottet anfört på sid. 18 och förmenar,
att man ej hade någon konstitutionel rätt att yttra sig så som man
der gjort. Jag ber att få fråga herrarne: när här föreligga 5 eller
6 motioner, som alla åsyfta att få dessa regementen förlagda den ena
till ett, den andra till ett annat ställe, huru skall det kunna vara möjligt
för utskottet, äfven om det till hela dess vidd delade den upp -

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 27 N:o 34.

fattning, som af herr Alin uttalats, att ej beröra denna fråga på något Anslag till
sätt? Och jag kan ej finna, huru man på ett rigtigare sätt skulle ''

kunnat besvara denna fråga, än som utskottet gjort, då det med fullt *ör ^n^ra
förtroende till Kongl. Maj:t uttalat, att denna fråga bör ligga i Kongl. Svea artilleMaj:ts
händer. I öfverensstämmelse med den uppfattning, jag här riregemente.
uttalat, skall jag ej ingå i något bemötande eller bedömande af hvad (Ports),
här särskildt är anfördt i fråga om de särskilda förläggningsorterna.

Jag anser, att det är en fråga, som ej bör vara föremål för mycken
öfverläggning här.

Herr Wennerberg: Jag har egentligen uppkallats af ett ytt rande

af den näst siste talaren, ett yttrande, som säkert har många
personers åsigter bakom sig, och som vore värdt allt erkännande, om
här gälde en handelsfråga, en ekonomisk fråga. Men här gäller det,
såsom en hvar vet, i främsta rummet en försvarsfråga. Då kunna ej
några anbud, huru höga och i ekonomiskt afseende för staten fördelaktiga
de än må vara, på något vis få intränga på den åsigt, som
Kongl. Maj:t, stödd på sakkunniga myndigheter, anser såsom den för
vårt försvar bästa. Läge de båda städer, om hvilka här talas, i militäriskt
hänseende lika fördelaktigt, vore det kammarens ovilkorliga
pligt att fästa allt afseende äfven på ett mycket mindre anbud, än
det som är gjordt från Gefle. Då detta ej är händelsen, utan tvärt om
Gefle, för att anses kunna komma i fråga, fordrar ej blott ett ganska
betydande biförsvar af minor, utan äfven ett lika betydande landtförsvar
för dessa, för att en artilleri-depöt der med säkerhet skall
kunna läggas, hvilket ej är händelsen med de andra ställena, då
finner jag ej heller skäl för Riksdagen att nu komma fram med några
afvikande önskningar i allmänhet och nu särskildt vid detta fall med
anbud, som säkerligen på grund af ganska förnuftiga och ordentliga
beräkningar har gjorts från enskildt håll.

Det är mig sagdt af sakkunniga icke en gång, utan många gånger,
att ett bombardement under de omständigheter, som föranledas
vid en kuststad, obevärad som denna, och utan skydd af en flotta,
som kan dominera och bestämma något till sjös, är rent af förstörande;
och då torde förlusten bli betydligt större för staten än den
ringa vinsten af några hundra tusen kronor.

Herr Casparsson: Då min reservation egentligen afser punk terna

q) och s), hade jag ej tänkt yttra mig förr än när dessa komme
före, men som jag märker, att artilleristriden är redan i full gång
och att man fört diskussion äfven om sjelfva motiveringen, ber jag
att beträffande denna få säga några ord. Jag vill då nämna, att jag
inom utskottet har uttryckligen förklarat, att jag ej ville stå för dess
motivering. Jag har opponerat mig mot densamma, ehuru jag glömt
att vid reservationens afgifvande ytterligare betona detsamma. Utskottet
börjar nu med ett omtalande af departementschefens anförande,
att man icke bör uteslutande, ja, ej ens företrädesvis fästa sig vid de
kostnader, som med truppförbandens förläggning i den ena eller
andra orten kunde uppkomma, och att det ej finge lemnas obeaktadt,
att det gälde att för sekler bestämma de olika truppernas förlägg -

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till ningsorter, och att valet deraf kunde komma att i afsevärd mån inkasern-
verka ej mindre på deras utbildning; i och för sig; än äfven på deras
vr Andra mobilisermgsförmåga och utsigterna för dem att vid krigsutbrott med
vea artille- största möjliga skyndsamhet inträffa å de olika krigsskådeplatser, der
riregemente. deras medverkan kunde erfordras; samt att, om en af två eller flera
(Forts). till förläggningsplatser föreslagna orter erbjöde öfvervägande fördelar
i nämnda afseenden, på samma gång som emellertid anläggningskostnaden
för det blifvande etablissementet derstädes komme att ställa
sig något högre, det icke kunde anses vara med sund statshushållning
förenligt aft för undvikande af de något högre byggnadskostnaderna
till förläggningsort utse den i militäriskt afseende mindre
gynnade orten och sålunda skapa missförhållanden, som i all framtid
kunde störande inverka på truppförbandets i fråga tjenstduglighet.

Häraf ser man, att departementschefen betraktat frågan både ur
militärisk och statsekonomisk synpunkt. Och omedelbart derpå förklarar
utskottet, att det »delar denna af departementschefen sålunda
uttalade mening». Men när utskottet skall öfvergå till handling, strax
»går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kränka blekhet öfver»
och då förklarar utskottet, att det har att betrakta frågan hufvudsakligen
från y>kostnadssynpunktn>. Således raka motsatsen mot hvad departementschefen
uttalat och utskottet några rader förut biträdt! Det anser
nemligen »att, der anbud af bidrag till någon kasernanläggning
framstälts från flere platser, hvilka af departementschefen ansetts
kunna såsom förläggningsort för visst truppförband ifrågasättas, det
af dessa anbud hör såsom tillgång beräknas, som, derest det antagen,
skulle för statsverket medföra de minsta utgifterna», och i sammanhang
dermed har det i den tablå, som det upprättat, beräknat det
högsta anbudet, nemligen för andra svea artilleriregemente 400,000
kronor. Nu har Kong!. Maj:t efter utredning och tillstyrkande af
sakkunniga militära myndigheter förklarat Upsala böra ifrågakomma
vid förläggningen af andra svea artilleriregemente. Vill således Kongl.
Maj:t förlägga det dit, har han ej att påräkna mer än 459,000 kronor
plus de 200,000 kronor, som Upsala stad har erbjudit, summa 659,000
kronor, eller en nedsättning af nära 30 °/0 af hvad som upptagits i den
ursprungliga kostnadsberäkningen. Mig synes derför under sådana förhållanden
vara för Kongl. Maj:t alldeles omöjligt att, såsom han beslutit,
förlägga detta regemente till Upsala. Jag hemställer, om ett sådant
sätt att i en administrativ fråga utöfva tryck på Kongl. Maj:t är Riksdagen
värdigt. Jag tror det icke. Och jag är fullkomligt öfvertygad
derom, att för 10—15 år sedan skulle eu sådan framställning i denna
kammare mötts med ett obetingadt förkastande.

Jag skall, som sagdt, be att få något vidare återkomma till frågan
under punkten s), men jag har velat redan nu på förhand framhålla
den motivering, som utskottet uppstält, såsom enligt min tanke ohållbar.
Och för min egen del får jag bekänna, att när nu ändtligen
urtima Riksdagen löst den köpslagan om vårt försvar, som började
1873, då hoppades jag och trodde, att försvarsfrågan äfven för framtiden
skulle vara löst från den för mig och jag tror för de fleste i
landet förhatliga köpslagan. Men tyvärr fortsätter man ännu dermed.
Att Kongl. Maj:t deri ej har någon andel, är jag fullkomligt öfver -

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 29 N:o 34.

tygad om. De här auktionsaDbuden hafva kommit än från det ena Anslag till
stadssamhället, än från det andra, men jag föreställer mig, att de ej kasernfrån
stadssamhällena kommit helt och hållet proprio inom, utan atte%rtSAndra
det varit några fördolda krafter, som dervid medverkat. Emellertid Svea artillehar
denna fortsatta köpslagan gjort på mig och många, många i lan- riregemente.
det ett pinsamt intryck, och jag hoppas i Guds namn, att vi nu åt- (Forts),
minstone för framtiden måtte bli befriade från densamma.

Beträffande den af utskottet föreslagna summan har jag ej något
särskildt yrkande att framställa.

Herr Alin: Jag har endast ett par ord att säga med anledning

af det yttrande, som afgafs af den ärade ledamot i statsutskottet,
hvilken besvarade mitt förra yttrande. Jag uttalade, såsom han påpekade,
ordet »tacksamhet» med anledning deraf, att utskottet erkänt,
att frågan lämpligast borde öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning.

Jag tänkte då närmast på — såsom jag också antydde — den tendens
till utvidgning af Riksdagens inflytande på den styrande magtens
område, som allt mer och mer framträder, och jag hade också
en liten tanke på ett särskildt förhållande just med afseende på
denna fråga, hvilket är bekant, nemligen det förhållande, att vederbörande
afdelning inom utskottet ansett sig böra underkasta de nu
ifrågavarande orterna, Upsala och Gefle, en okulär besigtning för att
utreda deras lämplighet såsom förläggningsorter för vederbörande corps.

Men hvad jag egentligen skulle be att få yttra med anledning af friherre
von Otters anförande är det, att han något missförstod hvad
han betecknade såsom klander från min sida emot utskottet. Jag
klandrade det uttryck, som utskottet har valt i ifrågavarande punkt.

Jag anser, att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande rätt är så otvetydig,
att något »öfverlemnande» från vare sig utskottets eller Riksdagens
sida icke kan komma i fråga. Jag betonade detta derför, att om
uttrycket skulle stå qvar, såsom det står, skulle det troligen komma
in i Riksdagens skrifvelse och Riksdagen derigenom till Kongl. Maj:t
uttala, att Riksdagen anser sig ha rätt att till Kongl. Maj:ts pröfning
»öfverlemna» en sådan fråga som bestämmandet af förläggningsorter
för regementen och corpser.

Herr Nyström, Thomas: Det är redan i kammaren framhållet,

hvilka militära vådor skulle uppstå deraf, att andra svea artilleriregemente
skulle förläggas till en kustort, belägen tätt vid hafvet. För
att förekomma dessa vill man försvara denna ort med minlinier. Jag
skall endast ett par ögonblick upptaga kammarens tid med denna
fråga. Gefle är en rik ort och behöfver af denna anledning försvaras
med minlinier, ty den rika staden blir naturligtvis under ett krig
i norra Sverige ett tillförselcentrum för en opererande armé. Men
helt andra kraf ställas på minlinier för samma ort, om den derjemte
skall blifva mobiliseringsplats för hela femte arméfördelningens artilleri.
Denna mobilisering kräfver många dagar, och några fartyg kunna
helt och hållet tillintetgöra densamma, om icke platsen ligger skyddad.
Det är visserligen godt och väl att hafva minlinier, men de
äro af intet värde, så vida de ej försvaras. En minlinie, som ligger

N:o 34. 30 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till öppen utan bevakning af trupp och artilleri, kan nemligen lätt förkasern-
storas, och dess minor uppfiskas af fiendtliga fartyg, och hela det
6för lSAndra skydd, som dermed varit afsedt, omintetgöras. Skola minlinier utgöra
Svea artil-le- annat än ett passivt försvar, måste de ovilkorligen äfven erhålla ett
riregemente. aktivt, nemligen trupper och artilleri. Hvad blir då följden? Man
(Ports), måste afse en del af artilleriet till försvar af minlinierna, d. v. s.

denna arméfördelning blir af med en del af sitt artilleri. Jag har
velat fästa uppmärksamheten på detta, och jag tror, att vi böra vara
krigsstyrelsen tacksamma för den vigt, som den fäst vid denna fråga.
Det går icke an att, för skyddandet af ett specialvapens förläggningsort,
offra så mycket af vår fältarmés styrka, att dess kraftiga verksamhet
till landets försvar förlamas.

Friherre von Otter: Det är med anledning af herr Alins andra

yttrande jag å nyo är uppkallad. Herr Alin behagade fästa sig dervid,
att utskottet begagnat uttrycket »öfverlemna till Kongl. Maj:ts
pröfning», förmenande att hvad som tillhör Kongl. Maj:t och bör
hvila i hans hand ej bör af utskottet föreslås att till honom öfverlemnas.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att här är det
fråga om att besvara några motioner. I en af dem förekommer t. ex.
att .Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning i hvad den
rörde anslag till uppförande af ett kasernetablissement i Ystad, måtte
i och för skånska dragonregementets förläggande i Landskrona bevilja
det anslagsbelopp, som efter närmare utredning befunnes erforderligt.
Och något liknande är det i de öfriga. I motionerna begäres således,
att Riksdagen skall taga denna fråga under pröfning. Kan det
då vara origtigt af utskottet att begagna de orden, att utskottet anser
denna fråga böra öfverlemnas till Kongl. Maj:t och ej, såsom motionärerna
föreslagit, af Riksdagen tagas under pröfning. Det är anledningen,
hvarför de orden äro begagnade. Beträffande herr Alins
tal om att afdelningens ledamöter skulle ha besökt vissa platser för
att pröfva deras lämplighet såsom förläggningsort, får jag upplysa,
att ehuru jag ingalunda var för någon sådan resa alls, emedan jag
ej ansåg mig behöfva några upplysningar, var det ej i ändamål att
efterforska dessa platsers lämplighet såsom förläggningsort, som resan
företogs, utan det var i alldeles specielt ändamål att bilda sig ett
omdöme i vissa frågor, som förelågo till bedömande. Jag tror ej,
att här i kammaren klandrats, att t. ex., då här om dagen förelåg frågan
om ett fängelse vid f. d. Rörstrandsgatan, afdelningens ledamöter
togo kännedom om förhållandena på stället. År det klandervärdt,
att, då man skall inför Riksdagen gifva ett utlåtande öfver förslag,
som föreligger, man söker på bästa sätt bilda sig ett omdöme om
rigtigheten af vissa synpunkter, som blifvit framhållna. Något annat
är det ej, som afdelningens ledamöter här i frågan hafva företagit
sig, och jag kan försäkra herr Alin, att frågan om förläggningsorten
ej alls var föremål för någon diskussion inom afdelningen under
resan, utan det var några alldeles speciella synpunkter, man ville
skaffa sig klarhet uti.

Hvad slutligen angår den näst föregående talarens yttrande, vill
jag upprepa hvad jag sade nyss, att jag anser frågan om lämpligaste

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 31 N:o 34.

förläggningsorten ej böra komma under öfvervägande här i kammaren,
utan man bör, såsom jag nämnde nyss, med den största trygghet
öfverlemna den frågan till Kongl. Maj:t.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande moment hemstält.

Mom. f). Anslag till

kasern Herr

Abelin: Det har synts mig gifvet, då fråga är att för enAndra*
lång tid • framåt bestämma förläggningsort för ett garnisonerande re- S-öta artillegemente
af den betydelse som ett artilleriregemente, att hänsyn bör riregemente.
tagas hufvudsakligast och i främsta rummet till de militära företräden,
som de ifrågasatta olika förläggningsorterna kunna erbjuda.

Derför, och då dessa företräden icke kunna bättre utrönas och bedömas
än af den högsta militära myndigheten, har jag ock ansett,
att dess vitsord och dess mening borde vara bestämmande för afgörandet
af frågor sådana som denna. Men om väl en gång en sådan
fråga blifvit dragen under Riksdagens ompröfning och om då, såsom
förhållandet är i fråga om förläggningsort för andra göta artilleriregeménte,
krigsstyrelsen tillägger en ort alla de vigtigaste militära
fördelarne, men det oaktadt finner sig föranlåten förorda regementets
förläggande till en annan, på grund visserligen af denna andra orts
företräde i en, men endast en, om ock mycket vigtig punkt af militär
betydelse, så vill det synas, som om ett inlägg i frågan från Riksdagens
sida vore icke blott befogadt, utan ock af omständigheterna
påkalladt, i all synnerhet om dermed kunde undanrödjas den enda
olägenhet af militär betydelse, som häftar vid den i öfrigt förmånligaste
platsen.

Denna min uppfattning om den formella sidan af saken och min
åstundan att se det nya regementet förlagdt till den ort, som erbjuder
de mesta och största militära fördelarne, manar mig att delgifva
kammaren min åsigt, hvilken för öfrigt så nära öfverensstämmer med
departementschefens till statsrådsprotokollet uttalade mening, att jag
för att återgifva mina tankar lämpligast kan i sjelfva hufvudpunkterna
begagna mig af hans egna ord. Valet af förläggningsort för
andra göta artilleriregemente gäller, som bekant, Jönköping eller Linköping.
Af dessa orter har Linköping obestridliga, men ock, så vidt
jag al tillgängliga officiella handlingar kunnat finna, obestridda företräden
i följande högst vigtiga hänseenden.

Linköping utgör andra arméfördelningens militära centrum; dess
läge är derigenom och genom en del förhållanden i öfrigt synnerligen
lämpligt för hastig mobilisering, och dess närbelägenhet till den ort,
som utgör arméfördelningens mobiliseringsplats, bereder dessutom
den fördelen, att regementet, väl mobiliseradt, befinner sig i omedelbar
förening med den fördelning, den stora strategiska enhet, med
hvilken det skall under kriget samverka, (jstgötabygden, en af de
sårbaraste delarne af vårt land, kommer, derest fördelningsområdet blir
utsatt för fiendtligt anfall, att bilda fördelningens egentliga krigsskådeplats,
och då man med visshet kan antaga, att en fiende, som har

N:o 34.

Anslag till
kasernetablissement

för Andra
Göta artilleriregemente.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

för afsigt anfalla oss, för sitt anfall väljer de sårbaraste delarne af
vårt land, så lär nog den längst öster ut gående delen af Östergötland
blifva, om icke det första, så ett af de första föremålen för
hans anfall; och att då hafva ett artilleriregemente så förlagdt, att
det med största möjliga skyndsamhet kan inträffa å de mest hotade
punkterna af krigsskådeplatsen, lär väl vara en faktor, som icke kan
lemnas ur räkningen vid bestämmandet af förläggningsorten för artilleriregementet
i fråga. Artilleriterrängen inom andra fördelningen
är att söka icke på det småländska höglandet, utanpå Östergötlands slätter,
det vill med andra ord säga, att på denna slättlandsterräng är det
som regementets utbildning för sin bestämmelse bör försiggå. Fördelarne
af att kunna under alla fredsöfningar operera i de trakter,
inom hvilka regementet skall uppträda under krig, äro för öfrigt påfallande.
Utom fördelen att i allmänhet göra sig förtrogen med terrängen
och dess rätta användning lemnas tillfälle för befälet att lära
känna läget af hvarje inom området befintlig vigtigare position och
på förhand göra sig förvissadt om afstånden från dessa till de mest
blottade punkterna på fiendens anmarschvägar äfvensom till hans förmodade
uppmarscheringsplatser. Artilleriregementet, förlagdt i Linköping,
kommer i nära beröring med en stor del af fördelningens infanteristyrka,
de båda lifgrenadier regementena, hvarigenom till fördel
för truppernas utbildning samöfning de båda vapenslagen emellan
kan ega rum.

Dessa nu angifna synpunkter, ur hvilka en orts företräde såsom
förläggningsort bör bedömas, hafva alla af föredragande departementschefen
blifvit till fördel för Linköping så öfvertygande framhållna,
att något vidare derutöfver icke kunnat vara af nöden att tillägga.
Men jag har velat återgifva dem för att gifva uttryck åt och stöd
för min egen åsigt och dermed tillkännagifva, att jag anser dem af
så stor betydelse, att de borde vara afgörande för frågan, så framt
icke derigenom omöjliggjordes ett rätt bedrifvande af artillerivapnets
vigtigaste öfningar. Härutinnan har af vederbörande myndigheter
blifvit anmärkt, att Linköping saknar ett på nära håll beläget lämpligt
skjutfält, och att afståndet mellan förläggningsorten och det fält,
som för vissa öfningar skulle användas, vore så stort —- 4 km — att,
på det att icke tiden måtte upptagas af onödiga marscher till och
från öfningsfältet, det vore nödvändigt att å detta fält uppföra kostsamma
byggnader, att användas under den tid öfningarna der påginge.
Hvad då beträffar den första och vigtigaste af dessa anmärkningar —
så vigtig utan tvifvel, att, om icke den olägenhet den afser kunde
afhjelpas, tvifvel kunde uppstå, om Linköping oaktadt sina stora företräden
i öfrigt borde blifva regementets förläggningsort — den nemligen,
som afser bristen på ett närbeläget, lämpligt skjutfält, så är
det likväl konstateradt, att i Linköpings närhet på 5 kilometers afstånd
fins ett hvad markens beskaffenhet beträffar synnerligen lämpligt
sådant. Det har en längd af 3,500 meter — samma längd således,
som det för Norrlands artilleriregemente afsedda och för ändamålet
godkända fältet eger — samt en bredd af 300 meter. Denna
bredd kan ock, utan att terrängens profil lägger hinder i vägen, utläggas
till 600 meter, hvilken bredd enligt myndigheternas mening

Onsdagen den 2 Maj, f. in. 33 N:o 34

vore »mer än tillräckligt» för skjutning med en division om 3 batte- Anslag till
rier, som vore den största styrka, hvarmed regementet under när- kasernvarande
organisation kunde samtidigt företaga "skjutning. Men derför*Andra*
förmodade stora kostnaderna för skjutfältets utsträckning i bredd fföta artilleäro
afskräckande. Myndigheterna hafva emellertid framhållit en del riregemente.
andra olägenheter, som skulle göra fältet olämpligt för sitt ändamål. (Forts.)
Nu kan det visserligen ifrågasättas, huru vida icke dessa olägenheter
skulle kunna undanrödjas, men förutsatt, att så icke är förhållandet
och att icke något lämpligt fält skulle fås i närheten af Linköping,
så finnes ju alltid utvägen att begagna fältet vid Waggeryd. Dess
aptering till skjutfält blir lika dyr, vare sig regementet, som skall
använda det, är förlagdt i Jönköping eller Linköping, och afståndet
mellan Linköping och Waggeryd är icke längre än afståndet mellan
Stockholm, svea artilleris förläggningsort, och Marma, dess sedan
länge begagnade skjutfält. Tillvägagåendet skulle således icke sakna
häfd, och. marschöfningar äro ju näst skjutöfningarne att anse som
fältartilleriets vigtigaste öfningar.

Hvad så vidkommer myndigheternas andra anmärkning mot regementets
förläggning till Linköping, eller den, som rörer olägenheterna
af. det 4 kilometer långa afståndet mellan regementets kassernetablissement
och det för vissa öfningar afsedda exercisfältet, så visar
den sig. vara i grund och botten blott eu ekonomisk fråga. Öfningsfältet
vid Linköping, den s. k. Malmen, får af vederbörande myndigheter
det vitsord, att det är för ändamålet »fullt tillräckligt», omr
att »markens beskaffenhet särskildt gjorde detsamma väl egnadt såsom
exercisplats för artilleri». Detta fält besitter således redan nu alla
förutsättningar för ett godt exercisfält och kräfver inga särskilda
kostnader för att apteras dertill. Fältet vid Ryhof åter eller det
fält, som, i fall regementet förlädes till Jönköping, skulle under alla
förhållanden begagnas såsom exercisplats, får icke samma vitsord.

För att kunna för ändamålet användas, fordras att detsamma täckdikas
och genom besåning med lämpliga grässorter starkt rotbindes.

Och först två å tre år härefter kunde det till exercis begagnas. Men
fältet, vid Malmen skulle för den tid af tjugotvå dagar, under hvilken
repetitionsöfningarna påginge, nödvändiggöra antingen dagliga marscher
till och från öfningsfältet eller anordningar, som skulle medföra
kostnader, de der betecknats såsom »ganska afsevärda». Och
då nu olägenheterna af dessa dagligen återkommande marscher icke
kunna bestridas, blefve det af nöden, att regementet under berörda
tid förlädes i läger på mötesplatsen, och att derför nödiga byggnader
der uppfördes. Kostnaden för nämnda byggnader, bestående af sommarstallar,
.mathall, kokhus och ett par skjul, skulle, enligt beräkningar,
uppgjorda på grund af dels uppgifter från olika mötesplatser
öfver de pris, som byggnader af sådant slag der betingat, dels ock
officiella, uppgifter, kunna begränsas till i rundt tal 20,000 kronor.

Fältet, vid Byhof åter drager en kostnad endast för sin aptering till
mötesfält af 6,000 kronor. Dertill kommer, att staten under loppet
af 12 år går miste om en inkomst af 2,000 kronor årligen, hvilket
representerar cn summa al 24,000 kronor. Således en sammanlagd
utgift af 30,000 kronor, hvaraf framgår, att någon besparing för

Första Kammarens Prat. 1894. N:o 34. 3

N:o 34. 34 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till statsverket på detta område ej står att vinna, om regementet skulle
kasern- förläggas till Jönköping.

för Andra Ser man då dcn kostnad, som sjelfva anläggningen af etaGöta
artille- blissementet skulle medföra, skulle staten visserligen genom det
riregemente. högre tillskott, som Jönköpings samhälle lemnar, göra en besparing
(Forts.) för en gång af 30,000 kronor. Men å andra sidan skulle staten, derest
regementet förlädes till Linköping, i underhållskostnad hafva en
besparing, som enligt gjorda beräkningar belöper sig till 6 ä 10,000
kronor årligen, hvarigenom inom få år den högre anläggningskostnaden
skulle utjemnas och en icke oväsentlig vinst för framtiden
uppstå.

Jag har uppehållit mig vid kostnaderna icke derför att jag anser,
att dessa böra vara bestämmande i frågan, utan endast för att visa,
att för den åsigt, jag skulle önska kunna göra gällande, tala icke
blott de vigtigaste militära skäl, utan ock ganska afsevärda ekonomiska.

På grund af hvad jag yttrat, skulle jag vilja framställa ett yrkande
och dervid uttrycka den förhoppning, att yrkandet icke måtte
sakna anhängare i kammaren. Jag skulle icke våga uttala en sådan
förhoppning,°i fall jag stod ensam om min åsigt, men den har, såsom
jag visat, i hufvudsakligaste delar stödet af en myndighet, hvars auktoritet
kammaren icke torde vilja jäfva. Och framställningen gäller
ju ytterst att i en vigtig punkt söka på bästa sätt tillgodose landets
försvar. Jag ber att få framställa följande yrkande: att Riksdagen
ville, med bifall till statsutskottets hemställan om anslag af 868,000
kronor till uppförande af ett nytt kasernetablissement för andra gåta
artilleriregemente, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter närmare utredning
taga frågan om lämpligaste förläggningsort för nämnda regemente
under förnyad ompröfning.

Herr von Strokirch: Frågan om förläggningsorten för andra
göta artilleriregemente är enligt mitt förmenande af Kongl. Maj:t
redan, icke allenast noga pröfvad, utan också afgjord, hvarför ett
återupptagande af denna pröfning, såsom den siste ärade talaren framhöll,
icke bör ifrågakomma. Jag vill noga afhålla mig från att med
den värderade, aktade och erfarne man, som så länge haft sin. verksamhet
inom det distrikt, der detta artilleriregemente nu blifvit förlagdt,
ingå i något meningsutbyte, men jag vill tillåta mig att påpeka,
att den ort, Kongl. Maj:t har bestämt för andra göta artilleriregemente,
ligger dock mycket centralt, och att en mobilisering lika
lätt kan försiggå, om regementet är förlagdt på den ort, som nu
blifvit bestämd, som om den ifrågasatta förändringen skulle komma
till stånd, enär kommunikationerna på denna ort äro särdeles goda
både till lands och sjös, hvartill kommer, att man har lättare att derifrån
kunna komma till centralfästningen Karlsborg än från Linköping,
samt att den bestämda orten Jönköping äfven har andra strategiska
fördelar. På denna grund yrkar jag, att kammaren icke
måtte bifalla, hvad den siste ärade talaren föreslog, utan göra hvad
kammaren här har att göra, nemligen ingå i pröfning af anslaget,.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 35 N:o 34.

och hvad det vidkommer, förenar jag mig med utskottet och yrkar Anslaq till
bifall till dess förslag. kasern etablissement Herr

Almqvist: Då Kongl. Maj:t redan fattat beslut rörande Mta^rtillede
särskilda truppförbandens förläggningsorter, och deraf synes framgå, riregemente.
att detta är en fråga, som uteslutande tillkommer Kongl. Maj:t att (Forts.)
pröfva, en åsigt, som jemväl delats såväl af utskottet som af de
talare, hvilka här yttrat sig, så får jag för min del inlägga en gensaga
mot hvarje åtgärd, som afser att kringskära denna Kongl. Älaj:ts
rättighet och söka upprifva det en gång af Kongl. Maj:t fattade beslutet,
och då härtill kommer, att genom antagande af utskottets
förslag en minskning skulle ske uti statens utgifter för ifrågavarande
ändamål med nära 30,000 kronor, så ber jag att till nämnda förslag
i denna punkt få yrka bifall.

Herr af Buren: Jag anhåller att få ansluta mig till det yrkande,
som af herr Abelin här blifvit framstäldt. Då en sådan fackman
som herr general Abelin nu har genomgått denna fråga från början till
slut och framlagt så goda och öfvertygande skäl, som i hvarje särskildt
fall tala för regementets förläggande till Jönköping, så behöfver
jag icke vidare utreda denna sak. Dock vill jag påpeka en omständighet,
som jag anser borde inverka på saken, och som den ärade
talaren, så vidt jag hörde, icke framhållit, nemligen den att Östergötland^
är en ort, der lifsmedlen äro billigare och tillgången deraf betydligt
större än i Småland, hvarför jag tror, att i längden en afsevärd
besparing derigenom med säkerhet för staten kan beräknas.

Jag anhåller att få yrka bifall till herr Abelins förslag.

Herr Casparsson: Det yttrades här, att en anslutning till det
af herr Abelin framstälda förslaget skulle vara ett uppridande af
hvad Kongl. Maj:t redan en gång beslutit. Jag tror, att deri ligger
ett stort misstag, ty herr Abelins förslag gick endast ut på, att Kongl.

Maj:t skulle, efter skedd närmare utredning, taga frågan under förnyad
ompröfning. Det är icke ett uppridande, och jag tror verkligen,
att de rent militära skäl, som af herr chefen för landtförsvarsdepartementet
framstälts för förläggningen till Linköping, berättiga
en sådan förnyad ompröfning af frågan. Jag tycker derför, att herr
Abelins förslag har alla skäl för sig och att det icke på något sätt
ligger ett uppridande deri.

Jag ber att för min del få biträda det af herr Abelin framstälda
förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på det nu föredragna momentet yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Abelin, att Riksdagen
ville, med bifall till statsutskottets hemställan om anslag af 868,000
kronor till uppförande af ett nytt kasernetablissement för andra göta
artilleriregemente, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter skedd närmare
utredning, taga frågan om lämpligaste förläggningsorten för
nämnda regemente under förnyad ompröfning.

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Anslag till Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
kasern- båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
6förhindra utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Göta artille- Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
regemente, anslogs en så lydande omröstningsproposition:

(Forts.)

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. f) af sitt
utlåtande n:o 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Abelins yrkande, att Riksdagen ville,
med bifall till statsutskottets hemställan om anslag af 868,000 kronor
till uppförande af ett nytt kasernetablissement för andra göta artilleriregemente,
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter skedd närmare
utredning, taga frågan om lämpligaste förläggningsorten för nämnda
regemente under förnyad ompröfning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—82;

Nej—32.

Mom. g)—i).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om anslag
till skjutfält
för Andra
Göta artille -

Mom. le).

Herr Casparsson: Då jag anser, att bland de vigtigaste öfnin''riregemenle.
gar för ett artilleriregemente äro skjutöfningar, och för att anställa
sådana behöfves ett skjutfält, har jag ansett, att statsutskottet bort
tillstyrka Kongl. Maj:ts gjorda framställning om anslag derför. Men
jag medgifver, att när man söker försvara en Kongl. Maj:ts proposition
och icke får något understöd från statsrådsbänken, så är det en
mindre tacksam uppgift. Det har händt mig förut flera gånger, och
när jag ser, att äfven nu intresset från statsrådsbänken är så ringa,
låter jag mitt yrkande falla.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande moment hemstält.

Mom. I)—-p).

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. q).

Herr Dickson, Robert: I den föredragna punkten yrkas såsom
vilkor för Kronprinsens husarregementes förläggande i dess helhet
till Malmö, att staden i aflösen för densamma åliggande inqvarteringsbörda
skall erlägga ett belopp af 92,640 kronor. Detta yrkande är,
så. vidt jag kan finna, obefogadt. Enligt allt hvad som meddelats
mig, har Malmö stad icke någon annan skyldighet i fråga om inqvartering,
än den allmänna skyldighet, som stadgas i inqvarteringsordningen
för städerna utom Stockholm af 1841. Enligt denna förordning
åligger det städerna att bereda inqvartering åt tågande och
garnisonerande trupper af kronans manskap med deras befäl samt
från kronans fartyg afmönstrade besättningar med befäl. Det heter,
att i kronans kaserner eller dertill användbara hus skola korporaler
och manskap inqvarteras, och om det icke finnes plats i kasernerna,
skola städerna draga försorg om inqvarteringen. Städerna hafva
också någon skyldighet att lemna servisersättning åt befälet. När
det nu i början af 1880-talet väcktes fråga om uppförande af ett
nytt etablissement för de i Malmö förlagda tre sqvadroner af Kronprinsens
husarregemente, så vände sig vederbörande militärmyndighet
till stadsfullmägtige i Malmö och föreslogo, att fullmägtige skulle
köpa de gamla tomterna och några andra jordområden, som kronan
hade, hvarvid kronans äldre förfallna byggnader skulle realiseras och
kronan erhålla ett bidrag till uppförande af ett nytt etablissement.
Den då uppgifna köpeskillingen, 424,000 kronor, befans dock vara
allt för hög, och stadsfullmägtige läto uppgöra en annan värdering,
som slutade på 366,098 kronor 68 öre. Äfven den summan är mycket
högt tilltagen, men derom skall jag närmare yttra mig framdeles.
Emellertid bjöd staden då för tomterna 400,000 kronor i rundt tal
och förband sig derjemte att anlägga en gata, som skulle kosta omkring
40,000 kronor. I fråga om sjelfva priset för tomterna hade då
chefen för fortifikationen ingenting att erinra, men han gjorde den
anmärkningen, att staden icke hade erbjudit sig att aflösa den inqvarteringsbörda,
som ålåg staden i fall af bristande kasernutrymme.
Stadens årliga utgift derför var då 4,632 kronor, och efter 5 procent
skulle det motsvara ett kapital af 92,640 kronor. Förslaget förföll
då. Sedermera upptogs det under en annan form af en enskild
motionär i stadsfullmägtige. Och då beslöto fullmägtige att anvisa
ett belopp af 500,000 kronor. Denna summa har blifvit något jemkad,
bland annat i följd deraf, att staden afstod från några jordområden,
så att den nu är 498,000 kronor eller i rundt tal 500,000
kronor. Detta skedde under förutsättning, att kronprinsens husarregemente
i dess helhet blefve förlagdt till Malmö och att ett nytt
etablissement för dess behof å den så kallade Engeströmska lyckan
uppfördes. Således sattes också såsom vilkor, att detta nya etablissement
å Engeströmska lyckan uppfördes. År 1889 framlades för Riksdagen
frågan om antagande af detta anbud, men frågan förföll då,
derför att en annan fråga, angående omorganisation af kavallerircgc -

Om bidrag
af staden
Malmö till
nytt kasernetablissement

för Kronprinsens

husarregemente.

N:o 34. 38 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om bidrag mentena, hvilken stod i sammanhang med denna, då förföll. Men
af staden då yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotonytt
\kasern- Collet, att »sedan staden numera höjt sitt anbud till 500,000 kronor,
etablissement torde chefens för fortifikationen erinran, att staden ej beräknat någon
för Krön- ersättning för den lättnad i dess inqvarteringsbörda, som blifver en
prinsens följd af ett nytt kasernetablissements uppförande, hafva förlorat sin
regemente giltighet». Det erkändes sålunda af chefen för landtförsvarsdeparte(Forts)
'' mentet> att den föregående anmärkningen om inqvarteringsbördans
aflösning var nu undanröjd. Det har således varit mellan Malmö
stad och myndigheterna fullständig enighet derom, att mot det att
staden betalade denna summa i ersättning för tomterna, skulle staden
erhålla ett nytt etablissement och icke vidare hafva besväret att inqvartera
de trupper, för hvilka man skaffade en kasern. Det är ju
klart, att något vidare yttrande om inqvarteringen kunde staden icke
behöfva, det var naturligen icke fråga om att staden skulle befrias
från skyldigheten att för framtiden lemna inqvartering åt de andra
trupper, som möjligen af en eller annan anledning kunde vid något
tillfälle samlas i Malmö. Det kunde ju vara möjligt, att i en sådan
gränsort man komme att tillfälligtvis sammandraga trupper, och då
borde kronan hafva i sin magt att för dem fordra inqvartering. Icke
heller ifrågasattes någon eftergift i servisersättningen åt officerarne.
De böra naturligtvis fortfarande få sin servisersättning enligt lag.
Men när staden lemnar penningar på det vilkor, att der skall uppföras
ett etablissement, hvartill i första rummet hör en kasern, så
stor, att deri kan inrymmas den styrka, som samlas på platsen, så
bör väl staden vara fri från den nämnda inqvarteringsersättningen.
Det är således alldeles ohållbart att säga, att staden icke vill lemna
någon aflösen för inqvarteringsbördan. Det lemnar staden genom att
den bereder medel till ett etablissement, och det lemnar den särskilt
genom att den höjt sitt anbud från 400,000 till 500,000 kronor,
eller sålunda med omkring 130,000 kronor utöfver det belopp, hvartill
tomterna blifvit uppskattade. För öfrigt är det så, att denna
inqvarteringsbörda för närvarande icke har den tyngd, som den hade
1884. Kronprinsens husarregemente har nu undergått den förändrade
organisationen, att så stort manskap icke hålles samladt som förut,
och rekryterna undergå sina öfningar i Helsingborg, der ett nytt
etablissement finnes. Följaktligen är inqvarteringsbördan nu väsentligen
lägre än då, och om den skulle blifva uppskattad, så skulle
värdet icke bestämmas efter som den var då, utan som den nu är.

Jag sade, att det pris som erbjöds var mycket högt. Det är
verkligen förhållandet. Det har på senare tider varit vanligt, att
städer erbjudit betydliga belopp för militära etablissement, men det
var icke vanligt på den tiden, utan när staden Malmö 1887 ville
lemna bidrag, skedde det under form af mycket rikligt tilltagna pris
för tomter, af hvilka den allra största delen är för staden likgiltigt
att besitta. 1 Malmö är förhållandet, att hamnen och jernvägen ligga
på ett ställe. Der är stadens centrum, och i de omgifvande trakterna
är det som någon byggnadsverksamhet eger rum, men längst bort i
öster, der husaretablissementet och exercisfältet äro belägna, der
finnes icke numera någon synnerlig byggnadsverksamhet, hvarför jag

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

misstänker, att staden ganska länge får stå med dessa tomter obe- Om bidrag
gagnade. För öfrigt är det några småtomter, som skola köpas, till
nvilka staden redan har nyttjanderätt. Staden har haft att erlägga ny^j. ”^asernårlig
afgäld, som nu skulle kompenseras, så att staden får egande- etablissement
rätt. Rättsförhållandet blir derigenom bättre regleradt, men staden för Kronhar
redan ständig besittningsrätt, så att någon egentlig kostnad för p^ss™s
att förvärfva dem icke behöfves. Hvad staden egentligen vill vinna regemente.
är hvad man kallar fortifikations- och kommendantsängarne jemte (Forts.)
några områden vid citadellet. Dess lägenheter vill staden vinna,
icke för att sälja dem till tomter, utan för att räta en kanal. Malmö
är omgifvet af gamla vallgrafvar, som vid citadellet äro krökta efter
fästningsverken. Men dessa krökningar göra, att omsättningen i kanalen
är bristfällig, och för att underhjelpa denna, skulle staden vilja
göra en uppoffring för att förvärfva mark till kanalens rätande. Det
är således icke någon affärsspekulation, utan en åtgärd för att befordra
helsovården, och den bör icke bestraffas så, att öfverbetalning
fordras. Exempelvis vill jag anföra, för att visa huru högt priset är,
att för en ridhusbyggnad äro upptagna 5,000 kronor. Den står på
stadens mark, är gammal och dålig och kan icke användas på annat
sätt än att nedrifvas och bortföras. Sjukhus- och vaktbyggnaderna
upptagas till 40,000 kronor; det är en liten, gammal och skräpig
byggnad, som står midt på en gata och kan icke gerna tillgodogöras
på annat sätt än genom dess nedrifvande och platsens utläggande till
gata. På det stället är dock icke någon synnerlig trafik. Det finnes
en gata på ömse sidor om denna byggnad, så att dess nedrifvande
erfordras icke af annat skäl än ur skönhetssynpunkt. I och för sig
sjelf har byggnaden visst icke något värde af 40,000 kronor. Jag
tror mig sålunda hafva visat, att det är icke alls ur prisets synpunkt
någon anledning att påföra en högre betalning. Jag tror, att det är
ganska tveksamt, huru vida det kan falla inom kommunens hushållsangelägenheter
att anvisa medel till en statsinstitution. I detta fall
tror jag icke, att Malmö stad har anledning att göra något högre anbud
eller Riksdagen anledning att fordra af Malmö något sådant.

Tre sqvadroner ligga redan förlagda i staden i befintliga, kronan tillhöriga
etablissement. Staden har sålunda icke anledning att göra
någon uppoffring för att erhålla ökad truppstyrka, och för erhållande
af truppstyrka i händelse af upplopp kommer sannolikt att blifva
sörjdt på annat sätt, ty staden har erbjudit 150,000 kronor i anslag
för uppförande af en infanteriskola, i fall den blifver till staden förlagd.
För öfrigt, i fall detta vilkor skulle uppställas, så antager jag,
att staden icke ingår derpå. Malmö är icke i samma ställning dervidlag
som vissa andra städer, att behöfva bjuda alldeles för mycket
för ätt få en truppstyrka, som staden redan har. Det finnes ingen
annan af de skånska städerna, som behöfver uppträda och täfla med
Malmö. I Helsingborg skall läggas ett etablissement för skånska
husarerna. I Kristianstad är vendes artilleriregemente förlagdt. I
Landskrona finnes artilleri och vendes trängbataljon och i Ystad
skånska dragonregementet. Från Lund lär man icke kunna vänta
något anbud, och jag tror icke heller, att der något lämpligt exercis -

N:o 34. 40

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om bidrag fält finnes. De öfriga städerna äro för små för att ens behöfva omMalmö
till ?amnas- Det anbud, som Malmö lemnat, torde kanske i sig sjelf
nytt teser«Dnne^at*:a mellan 2 och 3 hundra tusen kronor i en gåfva, och det
etablissement borde vara för ändamålet tillräckligt. Jag ber derför att få yrka afför
Krön- slag å den föredragna punkten.
prinsens

regemente. . Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl 2 e. m. utfärdats
(Forts.) sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Casparsson: Den föregående talaren har redan anfört
åtskilligt af hvad jag skulle haft att andraga, men när det gäller att
uppträda mot statsutskottets beräkningar, så torde det ursäktas mig,
om jag skulle något upprepa, hvad den föregående talaren har sagt.
Statsutskottet har här debiterat staden Malmö för en summa af
92,640 kronor och har uppfört denna summa i beräkningen bland de
tillgångar, som äro att använda för de föreslagna kasernetablissementen.
Utskottet har grundat denna fordran på ett till statsrådsprotokollet
fogadt anförande af chefen för fortifikationen, hvilket anförande
återfinnes på sid. 74, men om utskottet hade tagit kännedom
om, hvad som förekommer på sid. 81, och som föregående talare
uppläste, så tror jag, att utskottet hade kommit till en annan uppfattning.
Detta chefens för fortifikationen åberopade yttrande afgafs
1885, då Malmö stad hade erbjudit en lösesumma af 400,000 kronor.

I statsrådsprotokollet för den 1 februari 1889 säger dåvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet — efter det staden Malmö
hade erbjudit en lösesumma af 500,000 kronor — att vid sådant förhållande
Dtorde chefens för fortifikationen erinran, att staden ej beräknat
någon ersättning för den lättnad i dess inqvarieringsbörda, som
blifver en följd af ett nytt kasernetablissements uppförande, hafva förlorat
sin giltighet. Nämnda summa motsvarar nemligen i det närmaste
sammanlagda beloppet af det värde, som vid den af statens egna myndigheter
föranstaltade värdering åsatts statens till föryttring af sedda
tomter och byggnader i Malmö, och den kapitaliserade årliga inqvartering
stungan .» Värderingssumman utgjorde 424,000 kronor och den
kapitaliserade inqvarteringsbördan uppgår till 92,640 kronor. Således
sammanlagt 516,640 kronor. Det var med anledning deraf, och sedan
Malmö stad dels erbjudit 500,000 kronor och dels utfäst sig att med

4,000 kronor ersätta arméförvaltningens fortifikationsdepartement för
åtskilliga afgälder, som chefen för landtförsvarsdepartementet sade,
att »numera motsvarar stadens anbud den uppskattade summan».
Deri måste således kapitaliseringen af inqvarteringsbördan vara inbegripen.
Jag nämnde detta i utskottet. Det svarades mig: »departementschefen
har misstagit sig». Nu vill jag icke alls förneka, att
icke en departementschef kan misstaga sig, men det kan ju äfven
hända, att utskottet misstager sig. Och skall jag afgöra, hvilken det
är, som i detta fall misstagit sig,otror jag, att det snarare är statsutskottet
än departementschefen. Åtminstone kan icke förnekas, att
han »yttrat», hvad som nämnts, då vi hafva »svart på hvitt» derpå.
Och så heter det i slutet: »Hvad departementschefen sålunda yttrat
och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af stats -

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 41 N;o 34.

rådets öfriga ledamöter, i nåder gilla.» Alltså har Kongl. Maj:t i Om bidrag
statsrådet gillat den af departementschefen uttalade uppfattning, att ft°den
Malmö stad i och med det gjorda anbudet har kapitaliserat inqvarte- nyttkasernringstungan.
Att vid sådant förhållande hos Kongl. Maj:t begära, etablissement
att Kongl. Maj:t nu skall göra framställning i rak motsats till hvad för Kronhan
förut har förklarat sig gilla, kan ju icke vara rigtigt. Och dess- prinsens
utom tillkommer, att den nuvarande chefen för fortifikationen i år r g8arnt
yttrat, att han så mycket mer anser sig böra tillstyrka anbudets godkännande,
som ifrågavarande tomter och lägenheter af statens egna
värderingsmän uppskattats till endast 424,000 kronor. Lika med föregående
talare anser jag, att den föreslagna skrifvelsen är alldeles
betydelselös, och att den icke rimligtvis kan föranleda till någon
åtgärd från Kong. Maj:ts sida. Och i synnerhet hyser jag den allra
största betänklighet att, på sätt i en nästföljande punkt sker, beräkna
ifrågavarande 92,640 kronor såsom en tillgång vid uppförande af
kasernetablissementen.

Herr Björnstjerna: De tomter, hvilkas försäljande till Malmö
stad ifrågasättes, hafva, på sätt redan anförts, blifvit genom en nämnd,
bestående af förste landtmätaren i länet och två byggmästare, de
mest erfarne, som kunde påträffas, värderade till 424,000 kronor.

Visserligen är sant, att stadsfullmägtige i Malmö till en början icke
ansågo tomterna värda så mycket, utan ville erbjuda endast 366,000
kronor, men nämnden, som var tillsatt på departementschefens befallning
och förordnande af fortifikationsbefälhafvaren, hade likväl värderat
dem till 424,000 kronor. Sedermera yttrade chefen för fortifikationen,
på sätt redan här blifvit uppläst: »Å andra sidan borde dock
erinras, att staden icke velat erbjuda något i aflösen för den inqvarteringsbörda,
som ålåge staden i följd af bristande kasernutrymme
och hvilken, såsom, enligt komiterades utredning, medförande en
årlig utgift för staden af 4,632 kronor, kapitaliserad efter fem procent,
motsvarade ett belopp af 92,640 kronor.»

Detta belopp tillika med förut nämnda 424,000 kronor utgör
516,640 kronor. När sedermera staden höjde sitt anbud till 500,000
kronor, förklarade dåvarande krigsministern, friherre Palmstierna, på
sätt äfven har blifvit omnämdt, att: »Äfven i fråga om antagligheten
af Malrpö stads köpeanbud har jag inga erinringar att göra. Sedan
staden numera höjt detsamma till 500,000 kronor eller, med afdrag
för de 6,000 kronor, som belöpa på de för fångvårdsstyrelsens behof
afsedda delarne af platsen mellan citadellgrafvarne, till 494,000 kronor,
torde chefens för fortifikationen erinran, att staden ej beräknat någon
ersättning för den lättnad i dess inqvarteringsbörda, som blifver en
följd af ett nytt kasernetablissements uppförande, hafva förlorat sin
giltighet. Nämnda summa motsvarar nemligen i det närmaste sammanlagda
beloppet af det värde, som vid den af statens egna myndigheter
föranstaltade värdering åsatts statens till föryttring afsedda
tomter. och byggnader i Malmö, och den kapitaliserade årliga inqvarteringstungan.
»

Beloppet utgjorde emellertid, såsom redan nämnts, 516,640 kronor,
således redan det mer än de 500,000 kronor, som staden bjudit.

N:o 34. 42 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om bidrag Men dertill kommer, att staden skulle få eganderätt till de kronan
åt staden tillhöriga tomter, till hvilka den hittills haft endast dispositionsrätt.
nytt "kasern- Dessa utgöra icke, såsom man af herr Dicksons anförande skulle
etablissement kunna tro, någon obetydlighet. De äro här på kartan utmärkta med
för Krön- rödt och utgöra, så vidt efter ögonmått kan ses, icke så betydligt
prinsens mycket mindre än alla de tomter, som skulle säljas. Men säger man:
regemente dessa tomter hafva icke något värde för statsverket, enär de äro till
(Forts) disposition på everldlig tid upplåtna åt staden. Här i Stockholm få
husegare, om de vilja friköpa ofri jord, som äfven är till fri disposition
åt dem upplåten, erlägga ganska betydliga belopp. Att den
jord, som ligger alldeles invid gatuqvarteren i Malmö och har en
betydlig utsträckning, måste hafva något värde och icke så litet, det
har alls icke blifvit beräknadt vid bestämmandet af den ersättning,
som Malmö stad skall vidkännas. Värderingsmännen säga också:
»Å öfriga områden, deri inberäknad den s. k. slottsplatsgatan, som
utöfver de af chefen för fortifikationen angifna områden upptages i
fortifikationsbefälhafvarens promemoria, ansåge värderingsmännen sig
ej böra sätta några värden, då nyttjanderätten till dem redan afhändts
kronan, och den fördel, vederbörande nyttjanderättsinnehafvare kunde
anses hemta deraf, att nämnda rätt ombyttes till full eganderätt, funnes
lämpligen böra utgöra föremål för särskilda underhandlingar emellan
kronan och nyttjanderättsinnehafvarne.»

Så vidt jag kan se, hafva icke några sådana underhandlingar egt
rum, och Malmö stad har icke betalat något för förvärfvandet af
eganderätt till detta område. Malmö stad har endast förvärfvat sig
ett jordområde, som var för staden behöfligt, till ett pris, som alls
icke lärer kunna anses vara öfverdrifvet. Herr Dickson anförde, att
»det var mycket högt betaldt för en vägbyggnad, som låg midt på
en gata». Men just derför att byggnaden ligger midt på en gata,
är det nödvändigt för staden att få bort densamma. I allmänhet är
priset å den mark, som staden skulle tillhandla sig, beräknadt till

2,000 kronor per tunnland, hvilket pris jag tror alls icke vara högt
för jord i närheten af Malmö. Sant är, att de innersta bitarna närmast
citadellet beräknats till 2,500 kronor, men jag tror icke,_ att
Malmö stad blifvit på något vis uppskörtad genom den värdering,
som skett, och det yrkande på betalning, som från kronans sida
gjorts. Malmö har för öfrigt icke erbjudit någon fördel, värd att
omtalas, för att få regementet förlagdt der. Kaserntomten utgöres
af kronans mark. Sant är visserligen, att staden lemnar ett område
af »Hästhagen» för att tilläggas nämnda mark, och till kasernetablissementet
framdrager en gata, hvars anläggning är beräknad
kosta 40,000 kronor. Men denna gata hade nog staden i alla fall
måst framdraga. Om med dessa anbud från Malmö jemföras de
anbud, som af andra städer afgifvits för att få kasernetablissement
dit förlagda, finner man, att t. ex. Ystad, som är en stad med 8,000
invånare, bjudit 300,000 kronor kontant jemte ett stort område af
stadens mark för att få ifrågavarande etablissement dit förlagdt.
Gefle har, såsom redan nämnts, för att få andra svea artilleriregemente
dit förlagdt, bjudit icke mindre än 400,000 kronor och en betydlig,
mycket välbelägen byggnadsplats inom staden samt ett exercisfält,

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 43 N:o 34.

hvarjemte till ett minförsvar i frivilliga bidrag tecknats 57,000 kronor. Om bidrag
I jemförelse härmed äro de uppoffringar, Malmö velat göra, ett intet, staden
Ty så vidt jag kan se, har Malmö endast erbjudit sig att köpa mark, Jgtt kasernsom
staden behöfver, för ett pris, som alldeles icke är öfverdrifvet, etablissement

Här nämndes äfven, att det icke fans någon annan stad, som för Krönkunde
konkurrera med Malmö om ifrågavarande kasernetablissement. Prinsens
En sådan stad finnes dock, nemligen Landskrona. Dit skulle eta- regemente
blissementet kunna förläggas. Lyckligt hade visserligen varit, om ;Fortsv
statens tillgångar och Riksdagens offervillighet varit sådana, att dessa 1
kaserner kunnat uppföras utan kostnad för städerna, men då ställningen
för närvarande är sådan, att alldeles omöjligt synes vara att
få kasernetablissementen till stånd genom endast direkta anslag af
Riksdagen, kan jag icke anse obilligt att tillse, det respektive städer
efter förmåga bidraga till etablissementen. För min del får jag således
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson, Robert: Herr Björnstjerna har uppenbarligen

missförstått den karta, som är fogad vid Kongl. Majrts proposition.

Om jag icke misstog mig, yttrade han, att nu var fråga om, att
staden skulle förvärfva det område, som å kartan är utmärkt med
röd färg. Till detta har staden redan full eganderätt. Det utgör
den mark, hvartill kronan har afhändt sig eganderätten sedan 1805.

Hvad man redan eger, brukar man icke köpa för andra gången. De
områden, hvarom nu är fråga och hvartill staden har ständig dispositionsrätt
mot skyldighet att årligen erlägga viss afgäld, som nu skulle
kapitaliseras, utgöras hufvudsakligen af dem, hvilka äro betecknade
med V. It'', III, I, 77, VI, VII, a och d Slottsplatsgatan ''jemte några
småområden, men ej bastionen Norrköping eller XVIII eller den
egentliga delen af bastionen Nyköping. Såsom synes, är det några
små bitar, som ligga spridda här och der. De skulle icke kunna på
något sätt af kronan tillgodogöras. Staden har dessutom, såsom sagdt,
besittningsrätt till densamma, och kronan kan icke gerna komma och
taga dena. Det bestrides ej heller, att, i följd af att en mindre trupp
hålles inne i garnison, inqvarteringsbördan numera är väsentligen
lindrigare, än den var 1884. Och det kan naturligtvis icke vara skäl
att beräkna den till samma belopp som 1884, utan man skulle väl
taga den summa, hvartill bördan nu kan uppskattas, och den skulle
sannolikt blifva ganska ringa. Från en tjensteman i landtförsvarsdepartementet
har jag en uppgift derom, men naturligtvis har jag
icke kunnat få reda på, huru stora kostnaderna för närvarande äro.

Det nämndes, att en byggnad, som står på en gata, kan vara
värd att lösas. Det medgifves; men med skäl kan frågas, om den är
värd 40,000 kronor. Det nämndes, att en gata, Regementsgatan,
skulle framdragas till kasernetablissementet, och det antyddes, att
staden skulle i alla fall vara tvungen att anlägga nämnda gata. Men
så är icke förhållandet, ty densamma anlägges uteslutande för att
kunna komma till etablissementet, hvilket skall läggas utanför staden,
visserligen icke så särdeles långt bort, men dock der det är obebygdt,
så att någon anledning icke finnes att der förlägga en gata,
om icke just för regementets räkning.

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om bidrag
af staden
Malmö till
nytt kasernetablissement

för Kron -

prinsens

husar -

regemente.

(Forts.)

I följd af hvad jag nu anfört får jag vidhålla mitt yrkande om
afslag å den föredragna punkten.

Herr Casparsson: Huru vida man kan anse, att Malmö stad

bjudit för litet för upplåtandet af dessa tomter, kan ju vara en smakfråga,
och om sådana bör man icke tvista. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att den nuvarande chefen för fortifikationen detta
år förklarat, att han ansåge anbudet fullt acceptabelt, men att statsutskottet
deremot begärt, att Malmö stad skulle ytterligare kapitalisera
eu utskyld, som Kongl. Maj:t först förut förklarat sig anse redan
kapitaliserad i och genom det gjorda erbjudandet. Det tycker jag
är att gå väl långt; i synnerhet som man dertill beräknar denna förmenta
kapitalfordran som en statens tillgång. Detta är icke förenadt
med den nödiga varsamhet, som bör iakttagas vid beräkningars uppgörande.
Jag anser derför mig ega skäl att yrka afslag å ifrågavarande
punkt.

Friherre von Otter: Jag har begärt ordet för att framhålla, att

de förhållanden, hvarunder departementschefen år 1889 kunnat yttra
hvad som här anförts, numera äro förändrade. Då utgick man från
den förutsättning, att detta etablissement för kronprinsens husarers
alla fem sqvadroner skulle åstadkommas för 600,000 kronor. Denna
summa skulle erhållas dels genom 498,000 kronor från Malmö stad
och dels genom 102,000 kronor, som ansågos blifva tillgängliga på
reservationerna å anslagen till kavalleriet. Det var under sådana förhållanden,
departementschefen yttrade det anförda, och hade etablissementet
kunnat utföras för denna summa, skulle jag äfven för min
del kunnat ingå derpå, att aflösen för inqvarteringsbördan låg i dessa

498,000 kronor. Men nu beräknas kostnaden till 770,000 kronor,
eller såsom utskottet föreslagit till 708,000 kronor, och dermed torde
förhållandet vara ett annat.

Den förste ärade talaren i denna punkt, herr Dickson, anförde
såsom ett hufvudsakligt argument för att Malmö stad icke borde erlägga
lösen för inqvarteringsbördan, att inqvarteringsförordningen ännu
gälde och således äfven bördan stode qvar, men att Malmö icke skulle
komma att vidkännas några vidare kostnader derför, emedan kasernetablissement
nu skulle uppföras för hela regementet. Men då nu
Malmö icke skulle tillsläppa mer än 498,000 kronor, ligger deri
uppenbarligen en anvisning, att staden är fortfarande skyldig vidkännas
någon utgift för inqvarteringsbördan, om den icke aflöses.
Under sådana förhållanden anser jag för min de] på grund derjemte
af de omständigheter, som herr Björnstjerna framhållit, att Malmö
stad icke närmelsevis så mycket som de andra städerna, hvilka ifrågasatts
att få kasernetablissement hos sig förlagdt, bidragit härtill, att
man med allt skäl kan, såsom vilkor för att kronprinsens husarregemente
förlägges till Malmö, fordra, jemte nämnda summa, aflösen för
inqvarteringsbördan.

Herr Casparsson: Mot hvad den föregående talaren anförde

vill jag endast erinra, att när Malmö stad gjorde erbjudandet att

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 45 N:o 34

betala 400,000 kronor, var det enligt statsrådsprotokollet fråga om Om bidrag
att dit förlägga tre sqvadroner, men då det blef fråga om att dit för- jtf
lägga fem sqvadroner, d. v. s. hela regementet, hade Malmö stad ^ kasern Eå

enskild framställning beslutit erbjuda 500,000 kronor jemte 4,000 etablissement
ronor, som skulle utgå till fortifikationens besparingskassa. Derifrån för Kronskulle
emellertid dragas 6,000 kronor, som utgjorde kostnaden för prinsens
inköpet af marken i Hästhagen, hvilken af staden skulle utan ersätt- regemente
ning öfverlemnas till kronan; och på det sättet uppkom denna summa (Forts.)
af 498,000 kronor, som här är uppförd.

Friherre von Otter: Ja, det är rigtigt, men då var kostnaden
beräknad för ett etablissement för fem sqvadroner till 600,000 kronor,
men nu är den beräknad för fem sqvadroner till 770,000 kronor.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det nu föredragna momentet hemstält samt
vidare på afslag derå och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Dickson, Robert, begärde votering, i anledning hvaraf upp- ,
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. q) af sitt
utlåtande n:o 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 75,
Nej — 26.

Mom. r).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. s). Om anslag

till kasern Herr

Björnstjerna: Då kammaren beslutit höja bidraget till ^^na^e>

Norrlands dragoners kasernetablissement med 50,000 kronor, får jag
yrka, att, i öfverensstämmelse med den af grefve Sparre och öfriga
ledamöter i utskottet från första kammaren afgifna reservation, slut -

N:o 34.

Om anslag
till kasernbyggnader

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

siffrorna i denna punkt måtte ändras på sätt deraf föranledes och i
reservationen finnes angifvet.

Herr Gasparsson: Såsom af den bifogade tabellen synes, har

Kongl. Maj:t beräknat kommunernas bidrag till 750,000 kronor, men
statsutskottet har beräknat det till 1,042,640 kronor. Skilnaden mellan
dessa siffror beror derpå, att statsutskottet beräknat som tillgång
de 400,000 kronor, som Gefle stad erbjudit sig lemna, i stället för
af Kongl. Maj:t som tillgång upptagna 200,000 kronor från Upsala,
hvarjemte som ytterligare tillgång beräknats den från Malmö stad
inflytande kapitaliserade ersättningssumman 92,640 kronor. Nu får
hvar och en medgifva, att denna summa är mycket problematisk. Jag
känner icke till förhållandena och offervilligheten i Malmö, men nog
förefaller det mig långt ifrån säkert, att stadsfullmägtige skola ingå
på att bevilja denna summa. År det då välbetänkt att upptaga densamma
såsom en beräknelig inkomst? Jag gör denna fråga och jag
önskar ett svar derpå. Jag frågar vidare: då Kongl. Maj:t bestämt,
att 2:dra svea artilleriregemente skall förläggas till Upsala, är det då
välbetänkt att upptaga som tillgång det erbjudande, som Gefle gjort,
hvarigenom Kongl. Maj:t förhindras att förlägga etablissementet till
Upsala? Jag frågar, om detta är välbetänkt? Utskottet har visserligen
i detta betänkande hänvisat till de påräkneliga tillgångar, som kunna inflyta
af försäljningen af tomter (sid. 18), men härom säger departementschefen
(sid. 20) »emellertid äro, som Eders Kongl. Maj:t behagade
finna, alla dessa sålunda uppgifna tillgångar af den art, att vid bestämmandet
af det erforderliga extra anslagets belopp något afseende
icke kan å desamma fästas». Jag anser derför försigtighet och klokhet
bjuda att bestämma kommunernas bidrag i denna beräkning till

750,000 kronor enligt Kongl. Maj:ts förslag och icke intaga dessa
obestämda och sväfvande siffror såsom tillgångar. Jag får derför i
enlighet med hvad jag nu anfört yrka, att Riksdagen, vid bifall till
hvad i punkterna a)—q) föreslagits, må, utöfver de bidrag till kasernbyggnaderna
å tillsammans 750,000 kronor, som böra tagas i beräkning
såsom påräknelig tillgång i detta hänseende, för ifrågavarande
kasernbyggnadsarbeten äfvensom för anordnande af exercisfält för
andra göta och andra svea artilleriregementen samt Norrlands dragonregemente
bevilja tillsammans 3,133,800 kronor, att utgå med 1,411,925
kronor af försäljningsmedlen för nyssnämnda tomter och byggnader i
Malmö och Ystad äfvensom för de i statsrådsprotokollet af den 9
mars 1894 omförmälda tomter och lägenheter m. m. i Stockholm och
Göteborg, samt af återstående 1,721,875 kronor på extra stat för år
1895 anvisa 400,000 kronor.

Det är naturligt, att, innan jag gjort detta yrkande, jag gjort mig
underrättad, huru vida regeringen ansåge, att utskottets beräkningar
vore acceptabla, och fått det svaret, att åtminstone departementschefen
ansåge klokheten bjuda, att man hölle sig till den beräkning,
Kongl. Maj:t föreslagit, men jag måste ännu en gång beklaga, att,
när man försöker understödja hvad Kongl. Maj:t föreslagit, man icke
från regeringens sida får något understöd. Jag inser väl, att den

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

enskilde representantens röst icke betyder något, men jag åtminstone
har gjort, hvad jag ansett min pligt bjuda.

Friherre von Otter: Med anledning af den siste ärade talarens

yrkande ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att siffran å
det erforderliga beloppet icke kan bestämmas, på sätt han föreslagit,
till 1,721,875 kronor, utan att derifrån måste dragas de 92,(140 kronor,
som kammaren nyss har ansett böra intagas i beräkningen. Hvad
härefter angår sjelfva saken, så enär olika meningar gjort sig gällande
med afseende på förläggningsorterna och genom de beslut, som här
äro fattade, Riksdagen skulle anslå en viss summa penningar, men
lemna frihet åt Ivongl. Maj:t att välja förläggningsorterna, följer deraf,
att om Kongl. Maj:t vid pröfningen af denna senare fråga skulle
finna lämpligt att välja dessa förläggningsorter så, att icke de af
utskottet föreslagna beräkningsgrunderna blifva tillämpliga, det naturligtvis
är Kongl. Maj:t medgifvet att derefter inkomma till Riksdagen
med begäran om fyllande af beloppet. Således anser jag för min del
det icke ligga så.stor vigt, som den siste talaren ville fästa derå, på
hvilka belopp Riksdagen beräknar skola erhållas från kommunerna,
utan att fast mera vigten ligger deruppå, att man icke genom förändring
af de föreslagna siffrorna kommer i ovisshet med afseende
å bestämmandet af det belopp, som skall beviljas, hvilket säkerligen
skall blifva följden, om man icke begagnar de siffror, som framgå ur
de af kammaren fattade besluten.

Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Casparsson: Hvad beträffar de siffror, som jag uppgifvit,
så svarar jag för dem. Jag har icke lättsinnigt kastat fram dem,
utan jag har genomgått och kontrollerat dem flere gånger och de
öfverensstämma med de anslag, som kammaren här har beslutat.
Hvad åter angår den summa, 92,640 kronor, som finnes upptagen i
Riksdagens nyss beslutade skrifvelse, så måtte väl denna summa
ännu icke utgöra någon verklig tillgång. Detta är beroende derpå,
huru vida Malmö stad accepterar den gjorda framställningen, men
innan så skett, är summan icke någon tillgång, utan blott en mycket
osäker beräkning.

Herr A lin: Jag anhåller för min ringa del att få instämma i
herr Casparssons yrkande. Det synes vara det enda, som öfverensstämmer
med den grundsats, hvilken äfven uttalats af den, som
respondent å statsutskottets vägnar, att nemligen bestämmandet af
förläggningsorterna tillhör Kongl. Maj:t.

Herr Abelin: Jag ber att få instämma med herr Casparsson i
hvad han yttrat och yrkat.

Sedan öfverläggningen ansett härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande moment yrkats, dels, af herr
Björnstjerna, att kammaren skulle bifalla det förslag, som i afseende
på momentet framstälts i den af grefve Sparre m. fl. vid utlåtandet

Om anslag
till kasernbyggnader

m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om anslag afgifna reservation, dels ock, af herr Casparsson, att Riksdagen, vid
till kasern- ''bifall till hvad utskottet i punkterna a)—q) föreslagit, måtte, utöfver
^m^m. ^ de bidrag till kasernbyggnaderna å tillsammans 750,000 kronor, som
(Ports) höra tagas i beräkning såsom påräknelig tillgång i detta hänseende,
för ifrågavarande kasernbyggnadsarbeten äfvensom för anordnande af
exercisfält för andra göta och andra svea artilleriregementen samt
norrlands dragonregemente bevilja tillsammans 3,133,800 kronor, att
utgå med 1,411,925 kronor af försäljningsmedlen för nyssnämnda
tomter och byggnader i Malmö och Ystad äfvensom för de i statsrådsprotokollet
af den 9 mars 1894 omförmälda tomter och lägenheter
m. m. i Stockholm och Göteborg, samt af återstående 1,721,875
kronor på extra stat för år 1895 anvisa 400,000 kronor.

Härefter gjorde herr talmannen först proposition på bifall till
utskottets i momentet gjorda hemställan och vidare propositioner i
enlighet med berörda två yrkanden samt förklarade sig finna propositionen
på godkännande af herr Björnstjernas förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Casparssons yrkande uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller det förslag, som i afseende på mom. s) i statsutskottets
utlåtande n:o 65 framstälts i den af grefve Sparre m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Casparssons under öfverläggningen
gjorda yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—51;
Nej—39.

Mom. t)—v).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Angående Herr Alin erhöll härefter på begäran ordet och yttrade: Jag
skjutöfnin- hade, för den händelse beslutet utfallit annorlunda i fråga om
gar i när- punhten s), ämnat att begära återremiss af utskottets motivering,
sala hospital.men som detta beslut nu utfallit, inskränker jag mig till att, i

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

enlighet med hvad jag vid diskussionen rörande punkten e) anfört, Angående.
framställa det yrkande, att det stycke på sid. 23 i utskottets be- sJcjutöfnintänkande,
hvilket börjar med orden »med afseende å hvad sålunda»,^'' *
och slutar med orden »utan tillbörlig hänsyn», måtte ur motiverin- salThosvital
Sen ufgä- (Forts). ''

Häri instämde herr Berg, Fars.

Herr Björnstjerna: Jag får hemställa till den siste talaren,
huru vida det går an att helt simpelt sluta utskottets motivering med
ett uttalande af medicinalstyrelsen utan att deraf draga någon slutsats.
Såväl intagandet af detta medicinalstyrelsens utlåtande som
den slutledning, utskottet deraf dragit, har jag ansett mindre lämplig,
men jag kan icke se, att det går för sig att utesluta denna slutledning.
Då borde man väl också utesluta hela medicinalstyrelsens
yttrande.

Herr Nyström, Carl: Det synes mig betänkligt att här på fri
hand besluta rörande affattningen af utlåtandet, helst medicinalstyrelsens
chef, som torde böra hafva tillfälle att yttra sig i frågan, är
frånvarande. — Jag märker nu, att herr Almén, som icke var tillstädes
i kammaren, då jag begärde ordet, åter kommit in, hvarför jag afstå»
från att vidare yttra mig.

Herr A lin: Beträffande hvad den siste talaren anfört, kan jag
verkligen icke finna, att chefen för medicinalstyrelsen kan särskild»
hafva något att göra med den frågan, huru vida ett sådant yttrande
som detta bör stå qvar i statsutskottets motivering och i följd deraf
efter all sannolikhet komma att inflyta i Riksdagens skrifvelse. Lika
litet kan jag instämma med den högt ärade talare, som derförut hade
ordet, deruti, att man borde låta detta stycke stå qvar af det formella
skål, att utlåtandet dock borde innehålla någon slutsats med anledning
af den medicinalstyrelsens skrifvelse, som deri anförts. Att af
detta formella skäl insätta en punkt af sådant innehåll som den ifrågavarande
synes mig icke vara på något sätt rigtigt. Äfven om
jag ser saken endast ur formel synpunkt, tyckes det mig för öfrigt,
som om man icke behöfver hafva någon betänklighet vid att stryka
denna punkt. Svar på herr Waldenströms motion är ju gifvet med
orden: »I afseende å herr Waldenströms ofvan omförmälda motion

vill utskottet erinra, att medicinalstyrelsen i sitt till Kongl. Maj:t
i ämnet afgifna utlåtande anfört följande», hvarefter följer medicinalstyrelsens
yttrande. Det tyckes mig, att, äfven om man tager saken
rent formelt, de anförda orden mycket väl kunna tjena såsom svar
på herr Waldenströms motion.

Jag kan derför icke på grund af hvad herr Björnstjerna anmärkt
frångå mitt yrkande.

Herr Björnstjerna: Jag får till den siste talaren hemställa,

huru vida han icke skulle kunna gå in på att låta det ifrågavarande
stycket qvarstå, om man derur uteslöte orden »såsom synnerligen

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 34. 4

N:o S4. 50 Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Angående önskvärdts> och i stället efter ordet »uttala» insätter orden''»den förskjutöfnin-
vigning». På sådant sätt kommer motiveringen att innehålla åtminhetenafäUp-*tone
någon slutledning, och medicinalstyrelsens uttalande står icke
sala hospital, der ensamt.

Herr Alin: Den formulering, som den siste högt ärade talaren

nu föreslagit, är naturligtvis betydligt bättre än utskottets. Men jag
vill erinra derom, att denna sak ligger så, att medicinalstyrelsens nu
ifrågavarande utlåtande redan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning
hvadan äfven ett sådant uttalande, som herr general Björnstjerna
nu föreslagit, icke synes mig vara lämpligt. Jag vidhåller
derför mitt yrkande.

Herr Nyström, Carl: Jag kan icke finna annat, än att det är

rätt betänkligt att här på rak arm gorå en redaktionsförändring i
statsutskottets utlåtande. När vi satt oss in i denna fråga, hafva val
de fleste funnit, att medicinalstyrelsens yttrande haft goda skäl för
sig och att något afseende torde böra fästas vid denna påminnelse,
hvarför densamma också torde väl försvara sin plats i utskottets
motivering.

I detta anförande instämde friherre Barhekow.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder yrkats, dels, af herr Alin, att ur utskottets motivering skulle
utelemnas det å sid. 23 i utlåtandet förekommande stycke, som börjar
med orden: »Med afseende å hvad sålunda af medicinalstyrelsen
anförts» och slutar med orden: »utan tillbörlig hänsyn», dels ock, af
herr Björnstjerna, att ifrågavarande stycke skulle qvarstå.

Härpå gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till herr Björnstjernas yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes _ .

statsutskottets memorial n:o 71, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående Kongl. Maj:ts proposition om anslag till förvärfvande
för statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen å

Finspong; äfvensom

lagutskottets utlåtanden: _ .

n:o 65, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse åt $ i i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871;

n;o 66, i anledning af väckt motion om utarbetande åt förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om boställshafvares andel i boställes
behållna skogsafkastning; v ,

n:o 67, i anledning af väckt motion om skrifvelse till tt.ongi.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till ny

N:o 34.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 51

fiskeriförordning äfvensom till ny förordning angående vissa delar af
vattenrätten;

n:o 68, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 34 § i
legostadgan; och

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 78 §
5 punkten i skiftesstadgan.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Billing under
tio dagar från och med den 7 i denna månad.

Kammaren åtskildes kl. 3,4 9 e. m.

In fidem

A. von Knisenstjerna.