RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:30

t

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 28 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl 7 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 20,
angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 17, angående stämpelafgiften.

I punkten.

Utskottets förslag till förordning angående stämpelafgiften.

II Art.

8 §.

Af delningen B).

Rubrikerna Afkomst eller annan förmån af fast egendom —
Certeparti.

Godkändes.

Utskottets förslag att utesluta rubriken Depositioner åkning.

Herr Philips on: Då kammaren nu går att fatta sitt beslut angående
Kongl. Maj:ts förslag om införande af åtskilliga nya skattesatser
å hittills i vårt land skattefria objekt, ett förslag, till hvilket
jag, herr talman, mine herrar, skall tillåta mig att i dess hufvudsakFörsta
Kammarens Prof. 1894. N:o 30. 1

Stämpel å
depositionsbevis.

N:o 30 2

Lördagen den 28 April, e. nr.

Stämpel ä liga del få yrka bifall, och hvilket förslag, som jag hoppas, äfven af

depositions- denna kammare varder i dess hufvudsakliga del bifallet, skall jag
(Forts.) tillåta mig att nämna, att jag, för min del, anser det vara skäl tillse
så bestämma de nya skattesatserna, att ej desamma genom sin storlek
allt för mycket betunga de mindre näringsidkarne, likasom att man
icke heller bör öka kostnaderna och besvären för alla näringsidkare
och den stora allmänheten genom att på de i den allmänna rörelsen
mest och oftast förekommande affärshandlingar åsätta en staten tillkommande
afgift.

Näringslifvet i vårt land har ännu icke hunnit den utveckling
och näringsidkarne i vårt land hafva ej ännu i förhållande till sina
risker och sitt arbete sådan fördel, sådana inkomster af sina näringar,,
att man redan nu bör beröfva dem den nytta och de lättnader, som

dessa i den allmänna rörelsen begagnade och till den stora allmän hetens

beqvämlighet införda handlingar och affärspapper verkligen
medföra. Som kammaren lätt kan finna, menar jag med dessa handlingar
anvisningar, invisningar och postremissvexlar. Detta framgår
dessutom ur vid betänkandet fogad reservation. Visserligen skulle
den inkomst, som Kongl. Maj:t afsett böra tillfalla statsverket, härigenom
något minskas, men man har dock gjort en början och, enligt
min tanke, en ganka god början, med att ålägga det rörliga kapitalet
och den rörliga förmögenheten en skatt, hvilken, likaväl som den
fasta förmögenheten och det fasta kapitalet, bör, enligt min åsigt,,

mera än hittills bidraga till fyllande af statsverkets ökade behof. Det

har varit dessa åsigter och dessa tankar, som för några af oss ledamöter
från denna kammare inom bevillningsutskottet varit genomgående
och bestämmande, då vi, på samma gång vi reserverat oss
emot det beslut, hvartill utskottets flertal kommit, icke heller kunnat
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i alla dess delar.

Bland de kapitalplaceringar, som i vårt land företädesvis Begagnas
—• en placering, som visserligen kallas rörlig, men dock är temligen
fast — är insättningen på deposition i bankerna den allmännaste. Få
länder kunna som vårt land uppvisa en sådan stegring af depositionsrörelsen
och af beloppen af på deposition innestående medel. Den
sista bankrapporten, den för 31 mars, upptager summam af de i riksbanken,
aktiebankerna och i de enskilda bankerna innestående depositionerna
till icke mindre än 322 millioner kronor! Man må väl tycka,
att detta är en kapitalplacering och en kapitalplacering på det säkraste
ställe som kan finnas, nemligen i riksbanken, i aktiebankerna och i
de enskilda bankerna.

Det oaktadt har utskottet icke ansett sig böra förorda bifall till
den del af Kongl. Maj:ts förslag, hvari hemställes, att en stämpel å
depositionsbevis, utgående med 50 öre för hvarje påbörjadt tusental
kronor, skall åsättas. Det är något underligt och detta har äfven
under debatten i utskottet påvisats, att, på samma gång som man vill
åsätta en stämpelskatt af 3/10 procent på obligationer, man fortfarande
vill låta depositionsbevisen vara stämpelfria. Man har, då det framhållits
och påvisats, hurusom goda skäl funnos för att sätta en stämpelskatt
på depositioner likaväl som å obligationer, då den ena såväl

3 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

som den andra representerar ett mer eller mindre rörligt kapital, in- Stämpel å
vändt, att obligationsförfallotiden i allmänhet är längre, än deposi- dep^''vtiis°n‘
tionsförfallotiden brukar vara. Man har deraf dragit den slutsatsen, (Forts.)
att ett kapital, placeradt mot obligation, endast under en längre tid
skulle drabbas af den å obligationen åsätta stämpelskatten — då deremot
depositionsbevisen, hvilka ofta efter 4—6 månader betalas och
omsättas — under samma tid drabbas af många förnyade stämpelkostnader.
Jag tror dock icke, att alldeles så redan nu är och framdeles
mera blir förhållandet. Man kan icke tänka sig, att dessa
322 millioner äro, så att säga, rörliga, d. v. s. att de flesta, så snart
de insatt sina depositioner, genast åter uppsäga, ur bankerna uttaga
och åter der insätta dem. Enligt min erfarenhet finnes det depositörer,
som i många år haft sina depositioner i bankerna utan att någon
enda gång hafva uppsagt dem.

Ser man saken ur rent nationalekonomisk synpunkt, behöfver jag
icke för kammaren påvisa, hvarför man måste beklaga, att det ty värr inom
vårt land finnas bra litet af våra goda och utmärkt goda obligationer
fördelade på de mindre förmögnes händer. Visserligen ligga rätt
stora belopp af dessa i kassor, i bankerna såsom säkerheter för grundfond
och hos några större kapitalister, men de mindre förmögna lägga
sig icke till med dem. Den mindre förmögne, med ett ringa kapital,
af hvars afkastning han till stor del lefver, förskaffar sig icke en
obligation eller flera, utan han sätter oftast in sina medel på deposition.
Jag hemställer då, huruvida man bör uppmuntra ett sådant förhållande
genom att sätta en stämpelskatt af 8/l0 procent på obligationer
och låta depositionsbevisen gå fria. I andra länder är förhållandet
helt olika.

Jag behöfver icke omtala för herrarne hvad i gårdagens tidningar
stod att läsa om det nya af staden Paris utbjudna länet och huru
detta lån högst betydligt öfvertecknades; men af hvilka skedde denna
öfverteckning? Jo, af Frankrikes och staden Paris egna invånare.

Bland dessa befunnos vara icke mindre än 300,000 personer, som
tecknat endast en obligation hvar. Obligationen är icke större än
500 francs, motsvarande 350 kronor.

Under sådana förhållanden synes mig, som om man borde gå i
en annan rigtning än den af utskottet genom åsättande af stämpelskatt
såväl å depositionsbevis som obligationer föreslagna och söka åstadkomma,
att våra obligationer, i stället för att ytterligare kastas i
marknaden utomlands, måtte komma att stanna inom landet och stanna
äfven hos de små och mindre förmöjna och för dem utgöra ett säkert
kapital, hvarpå de få sin årliga och säkra ränta. Detta har för mig
varit anledning nog att, då utskottet tillstyrkt en stämpelskatt på
obligationer, yrka, att en sådan skatt äfven måtte åsättas depositionsbevis.
Men då denna skatt icke genast och icke allt för hardt bör
drabba de mindre förmögna, har jag, i likhet med öfriga reservanter
från denna kammare, yrkat, att en degression måtte ega rum, hvarför
den ifrågavarande punkten borde lyda sålunda:

“Deipositionsr åkning hos bank eller bankir: bevis om insättning
derå skall vid utgifvandet förses med stämpel af 50 öre för deponeradt

N:o 30. 4

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel å belopp, som ej öfverstiger 1,000 kronor, och derutöfver 50 öre för
dePbevU°nt'' hvarje påbörjadt tusental kronor;

(Forta.) dock att bevis om insättning å depositionsräkning af belopp, ej

öfverstigande 100 kronor, är fritt från stämpel, samt att dylikt bevis
å belopp, som öfverstiger 100 kronor, men icke 300 kronor, skall förses
med stämpel af 20 öre, och bevis å belopp, som öfverstiger 300
kronor, men icke 500 kronor, med stämpel af 30 öre“.

Jag får medgifva, att genom åsättande af en sådan stämpelafgift
på depositionsbevis skulle man måhända visserligen i någon mån
minska depositionsrörelsen i vårt land, men det förhållandet anser jag
icke berättiga att helt och hållet från stämpelskatt fritaga ett papper,
som dock representerar ett kapital, mer eller mindre rörligt. Jag tror
för öfrigt, att stämpelbeläggning af depositionsbevis skulle leda derhän,
att man något frånginge den nu ofta förekommande åtgärden
att, då man tillfälligtvis icke behöfver penningarne, sätta in dem på
kort tid å deposition, för att sedermera, då tillfälle bjudes, begagna
dem till ändamål, som kanske synas något mera vinstgifvande, men
måhända på det hela taget visa sig mindre säkra.

Skulle man lyckes att leda den stora allmänheten in på att köpa
obligationer och hafva sitt lilla kapital fastslaget i dessa och hellre
således föredraga att, som man säger, “sofva godt än äta godt”, är
detta för mig ytterligare ett godt skäl att äfven ju-ka åsättande å
depositionsbevis af en stämpelskatt.

Vidare ber jag få nämna, då ju herr talmannen tillåtit, att man
får yttra sig äfven rörande öfriga punkter i betänkandets 8:de § mom. b,
att det synes mig, att åtskilliga af Kongl. Maj:t föreslagna affärspapper,
såsom i den allmänna rörelsen allt för ofta förekommande och
egentligen till den stora allmänhetens beqvämlighet införda, icke redan nu
böra beläggas med stämpelafgift. Såsom af reservationen synes, hafva
vi icke kunnat tillstyrka en stämpelskatt å anvisningar, invisningar
och postremissvexlar.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, herr
talman, om afslag på utskottets förslag och bifall till den af mig,
jemte några flere af denna kammares ledamöter, vid utskottets betänkande
fogade reservation i denna punkt.

Herr Almgren, Oscar; Ehuru jag villigt erkänner, att den af
reservanterna föreslagna stämpelskatten å depositioner är en väsentlig
förbättring emot den af Kongl. Maj:t framlagda, tror jag dock, att
denna fråga tål vid en närmare utredning. Det kan nemligen sättas
i fråga, huruvida icke denna skatt skulle rättvisare och lämpligare kunna
ordnas på så sätt, att, med bibehållande af 100 kronor såsom stämpelfria,
man sedermera åsatte en stämpelafgift af 5 öre för hvarje påbörjadt
100-tal kronor. Derigenom skulle de mindre beloppen icke
blifva så hårdt betungade och sedermera fortgången rättvisare fördelad.

Det är äfven en annan omständighet, som bör tagas i betraktande.
Det kan sättas i fråga, huruvida man icke borde göra skilnad emellan
kortare depositioner, sådana på 30 å 60 dagar och sådana på 6 månader

Lördagen den 28 April, e. m. 5

och längre, ty äfven med den jemförelsevis låga stämpel, som reservanterna
föreslå, komma depositioner på smärre belopp och på kortare
tid sannolikt att hädanefter ytterst föga begagnas. Detta åter härtill
följd, att dessa små belopp komma att ligga räntelösa till skada
för kapitalbildningen i landet. Nu kan man säga, att det är ju ingenting,
som hindrar dessa smärre depositörer att vända sig till sparbankerna.
Men det blir dock eu väsentlig skilnad deri, att detta rörliga
kapital, som förut var insatt på en vanlig bank, omedelbart åter
utgick i rörelsen, då det deremot i sparbankerna fästläses uti inteckningar.
Äfven detta är, enligt min tanke, en omständighet, som bör
tagas i betraktande, och då denna fråga, som sagdt, dessutom tål vid
en närmare utredning, ber jag, herr talman, att få yrka återremiss af
den nu föredragna punkten.

Herr Cavalli: Det har, under den tid bevillningsutskottet haft
att yttra sig öfver Kongl. Maj:ts proposition beträffande stämpelskatt
på s. k. affärshandlingar, till bevillningsutskottet aflemnats åtskilliga
yttranden från affärsföreningar, handelsföreningar och dylikt, i hvilka
såsom eu genomgående anmärkning emot Kongl. Maj:ts förslag, som
grundats på komiterades utlåtande om en proportionel stämpelskatt,
framhållits, att det saknades bestämmelser, som gjorde den mindre
affärsrörelsen lindrigare beskattad än den större. Dessa anmärkningar
hafva af de utaf utskottets ledamöter, som ansett att någon stämpelskatt
i ifrågavarande hänseende bort ifrågakomma, blifvit till fullo
uppmärksammade. Jag ber, att i detta hänseende få fästa uppmärksamheten
derpå, att under det komiterades förslag upptager en proportionel
stämpelskatt af 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor,
utan någon frihet för de mindre beloppen, så afser reservationen i
nu förevarande fäll, att vexel är fri från stämpel, då beloppet ej öfverstiger
100 kronor, samt att vexel å belopp, som öfverstiger 100
kronor, men icke 300 kronor, skall förses med .stämpel af 20 öre och
vexel å belopp, som öfverstiger 300 kronor, men icke 500 kronor,
med stämpel af 30 öre. Och derefter inträder en proportionel stämpelafgift
å 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor.

Nu har den siste talaren sagt, att det vore lämpligare, att denna
stämpelskatt bestämdes till 5 öre för hvarje påbörjadt 100-tal kronor,
och han har motiveradt detta dermed, att för de mindre beloppen
skatten skulle blifva mindre. Ja, det kan ju så vara. Då man inför
nya skatter, är det svart att säga hvilken form som man bör välja, men
det låter sig, emot den siste talarens argumentation, icke förneka,

att äfven de större beloppen fä en mindre skatt. Ty efter det nu

föreliggande förslaget skulle exempelvis ett depositionsbevis på 1,100
kronor draga eu stämpel af 1 krona, under det att det efter den siste
talarens framställning skulle draga eu stämpel af endast 55 öre. Och
vi kunna föra detta vidare. Således finner man att de större beloppen
kunna fä en mindre skatt. Det är för resten mycket svårt, att, så

här under eu diskussion, bilda sig en bestämd mening om ett förslag,

som man endast antydningsvis hör. Jag skulle, i stort sedt, icke
hafva något emot att en återremiss komrae till stånd och att en

N:o 30.

Stämpel å
depositions~
bevis.
(Forts.)

N:0 30. 6

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel d utredning blefve verkstad, men jag är icke fullt förvissad om, att

^bevis™'' ^en medgifver det och att förhållandena äro sådana, att vi under
(Forts!) denna riksdag kunna åtstadkomma den, om frågan återremitteras till
utskottet, i synnerhet som den siste talaren antydde såsom önskemål,
att depositionsbevis under kortare tid skulle draga en lägre stämpelafgift
än depositionsbevis under längre tid. Kammaren behagade finna,
att det är en temligen invecklad och svår fråga, som den ärade talaren
anvisat åt utskottet att lösa. Jag vill icke bestrida principens rigtighet.
Jag tror nog, att det har fog för sig, men jag ber få påpeka, att
lösningen af denna fråga torde blifva mycket svår, äfven om utskottet
och Riksdagen hade längre tid sig tillmätt, än de nu hafva. Det är
under sådana förhållanden, jag hyser en viss tvekan, huruvida det kan
vara lämpligt att, med ett sådant program, åtterremittera denna fråga
till utskottet.

Meningarne kunna vara delade och äro delade, huruvida stämpelskatt
bör på vissa affärshandlingar införas, men det skatteobjekt, beträffande
hvilket jag anser att meningarne borde vara minst delade,
är just depositionsbevis. Det är med anledning häraf, som jag tror, att
den af reservanterna föreslagna skatten å depositionsbevis har mycket
skäl för sig. Äro vi ense om skattens befogenhet, så bör icke den
ringa skilnaden i fråga om skattesatserna — ty, om jag rätt uppfattade
den siste talaren, antydde han, att denna skilnad icke skulle
vara så stor — förrycka målet, men om kammaren återremitterar
ärendet till utskottet, torde icke vara fullt säkert, att utskottet hinner
så utreda och formulera frågan, att den är färdig att föreläggas till
denna riksdags afgörande.

Jag har under sådana förhållanden, herr talman, ansett mig böra
yrka bifall till det af åtskilliga reservanter från denna kammare framlagda
förslag till rubrik för depositionsräkningar hos banker och bankirer,
hvilken reservation återfinnes på sid. 128 i utskottets betänkande.

Herr Törnebladh: Det har på förmiddagen talats åtskilligt

om angelägenheten för Riksdagen att i förevarande fall stå vid hvad
den förut har uttalat. — För min del har jag icke kunnat dela den
uppfattning, att det beslut, som fattades på förmiddagen, nödvändigt
borde fattas så, derför att Riksdagen redan förut hade uttalat sig i
saken, enär detta skett i mångtydiga ordalag. I denna fråga gäller
det, att taga fasta på ett bestämdt uttalande både af Kongl. Maj:t
och af Riksdagen, som otvifvelaktigt bör tjena till ledning vid beslutets
fattande, och det är den vid urtima riksdagen 1892 af Kongl.
Maj:t i dess nådiga proposition och utskottet i dess betänkande, som
sedermera inflöt i Riksdagens skrifvelse, framstälda grundsatsen, att
denna nya skatteform, som träffar affärshandlingar, måste behandlas
med den yttersta varsamhet. Detta uttalande förekom redan hos 1880
—1882 års komité och har genomgått all diskussion''om denna nya
skatteform. Nu vill jag fråga, om det verkligen är öfverensstämmande
med detta uttalande, att kammaren, då utskottet i sjelfva verket afstyra
stämpelskatt på affärshandlingar i allmänhet, med undantag
för obligationer, så godt som på rak arm bestämma en sådan skatt

7 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. in.

endast på grund af reservation. Utskottet säger alldeles uttryckligen, Stämpel å
att “för sin del har utskottet, med hänsyn till redan beslutade ned- dep£“f°nt''
sättningar i den af Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagda utgiftsstaten (Forts.)
för nästa statsregleringsperiod, ansett sig kunna antaga, att statsverkets
inkomstbehof för berörda tid icke påfordra en utsträckt beskattning
å affärshandlingar, samt vid sådant förhållande lunnit sig
böra afstyrka anlitandet för närvarande af denna skattekälla. “

Nu Vill jag icke fästa mig vid, att detta antagande redan strax
vid början af diskussionen visade sig icke hafva fullt stöd, i det verkliga
förhållandet, men hvad jag fäste mig vid är, att, da utskottet
alldeles bestämdt har afstyrka stämpelskatt pa affärshandlingar, med
undantag af obligationer, det är temligen gifvet — det kan ju bända
att jag i det fallet misstager mig — att, under sadana förhållanden,
diskussionen om det sätt, hvarpå denna nya beskattningsform skall
tillämpas i det ena och det andra tallet, icke kan hafva vant så grundlig,
som den skulle blifvit, i händelse flertalet bestämt sig för saken, da
man helt visst hade egnat mera tid och uppmärksamhet åt sättet för
sakens genomförande. Det är derför, som jag föreställer mig, att
en återremiss i närvarande stund år sa mycket mera af behofvet pakallad,
som man derigenom uppfyller hvad man förut^i detta fall med
fullt skäl framhållit såsom det vigtigaste. Att det återstår så liten
tid på riksdagen må nu vara ett godt skäl emot en återremiss, men
•då det gäller att införa nya och i viss man, om icke betungande, så
Rock ganska besvärliga skatter på affärsrörelsen, då är^ det väl icke
Riksdagen värdigt, att, för att bespara nagra dagar, sia döförat till
för de framställningar, som göras om en fullständig utredning angå-e.
nde rätta sättet.

Det må nu så vara, att programmet, om det ställes, såsom det af
en talare här brevid mig blifvit framstäldt, kanske blir för vidlyftigt,
men det är ju icke nödvändigt, att utskottet accepterar den tanke, som
af honom blifvit framkastad angående olika stämpel för depositioner
å olika tid. Det fans dock deri en annan tanke, som väl icke skulle
fordra en så långvarig och grundlig utredning, den nemligen, om en
förhöjning med 5 öre för hvarje 100-tal kronor. Det har erkänts af
utskottets ärade ordförande, att detta icke vore så farligt, men att
deremot göra en skilnad på depositionsbevis på längre och kortare
tid, det skulle blifva svårt nog. Jag kan således icke annat finna,
än att det är med försigtighet och en varsam behandling af frågan
öfverensstämmande, om kammaren nu återremitterar densamma,
jag vill tillägga, att just derför, att jag anser depositionsbevis vara
en form, som lättare än andra handlingar kunna bära eu skatt, är
det så mycket mera skål, att se till, att dessa bevis komma att bära
skatten på ett rigtigt sätt.

Jag skall således bedja, att få förena mig med dem, som yrka
återremiss, hvilket yrkande, efter hvad som är mig bekant, äfven gjorts
i Andra Kammaren.

Herr Almström: Jag kan icke se, att den siste talarens an märkning

om den behandling, han antog detta förslag hafva undergått

N:o 30. 8

Lördagen den 28 april, e. m.

Stämpel ä i utskottet, kan utgöra skäl för den återremiss han yrkat. Han har
deP°hevi"nS'' icke kunnat mot sjelfva innehållet af det förslag, som framstälts af
(Forts.) reservanterna, gorå någon anmärkning. Jag tror derför, att vi oaktadt
hans anmärkningar kunna fatta beslut, utan att gå till den återremiss,
han yrkat, och hvilken skulle medföra en enligt mitt förmenande
onödig tidsförlust.

Beträffande det af herr Almgren väckta förslaget, synes det vid
första påseendet vara enklare, än det af reservanterna framstälda.
Men vid närmare eftertanke tror jag icke det är så enkelt i beräkningen,
som det reservanterna påyrkat; och skulle dertill komma hvad
herr Almgren anser böra ingå, nemligen att olika beräkningsgrunder
böra uppställas för depositioner på olika tid, blir det ovilkorligen
mera inveckladt och svårare att i praktiken tillämpa. Det, som här
ifrågasatts, är så enkelt och och lätt begripligt, att det bör utan lång
och vidlyftig utredning och utan alltför mycken tankeansträngning
kunna fattas. Enligt herr Almgrens förslag, skulle äfven den inkomst,,
som komme att erhållas af denna skatt icke obetydligt reduceras. Ty
på alla poster, som ligga mellan de jemna tusentalen, skulle endast
en obetydlig stigning visa sig. Mellan 1- och 2,000 skulle enligt,
reservanternas förslag inträda en ökning af 50 öre och skatten Uppgå,
till 1 krona redan vid det belopp, som öfverstiger 1,000 kronor, och
så fortgå till och med 2,000 kronor. Enligt herr Almgrens förslag,
skulle vid 1,100 kronor skatten ökas till 55 öre, vid 1,200 kronor,
till 60 öre. Detta gör en ganska betydlig skilnad i inkomst inom
hvarje tusental. Jag vågar uttala, att denna beräkning icke är så.
enkel som den af reservanterna föreslagna, och tager mig således
friheten att yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Cavalli: Ett yrkande om återremiss är i och för sig ett.

yrkande, som temligen lätt vinner gehör, men ännu mer bör detta
vara fallet efter den motivering en ärad talare på stockholmsbänken,
herr Törnebladli, anförde. Han sade, att då utskottet affärdat frågan
om affärsstämplar med de på sid. 20 i betänkandet förekommande
orden, att utskottet “ansett sig kunna antaga, att statsverkets inkomstbehof
för berörda tid icke påfordra utsträckt beskattning å affärshandlingar,
samt vid sådant förhållande funnit sig böra afstyrka anlitandet
för närvarande af denna skattekälla“, så fann han, äfven om
denna förutsättning icke var rigtig, att det dock icke var Riksdagen värdigt
att fatta beslut i en sådan fråga, förr än den fått en närmare
utredning och ville på den grund återremittera den till utskottet.

Det är ju dock så, att en komité i denna fråga afgifvit ett förslag,,
som motiverats och, så godt komiterade kunnat, fullständigt motiverats,
att Kongl. Maj:t deröfver hört kammarrätten och statskontoret, samt
att, sedan dess embetsverk afgifvit utlåtande, ärendet beredts af finansministern.
Vidare har jag rätt att tillkännagifva att, äfven om denna
generella fras inkommit i utskottets betänkande, bar dock om denna
fråga i utskottet förts en detaljerad diskussion. Det låter således icke
säga sig med fullt fog, att icke ärendet blifvit beredt. Det har blifvit
beredt. Här gäller blott att välja, om vi vilja hafva stämpel på depo -

9 N:o 30.

Lördagen den 28 april, e in.

sitionsbevis eller icke, eller om vi vilja bygga på den af herr Almgren
angifna grunden, eller den af reservanterna föreslagna; något annat
yrkande bar icke blifvit framstäldt. För min del bar jag redan angifvit
min ställning i frågan.

Hans exellens herr statsministern Boström: Det yttrades åt en

ärad ledamot på stockholmsbänken, att utskottet helt kort förklarat,
att det belopp, som genom stämpelskatten skulle åstadkommas, icke vore
behörigt, och att han icke så mycket fäste sig dervid. Mig vill det synas,
att det är af största vigt att fästa sig vid, att det vid verkstälda beräkningar
visat sig, att detta belopp verkligen är behöflig!. Ty endast
den omständigheten, att en skatt är behöflig, kan berättiga dess uttagande.

Samme talare nämnde vidare, att såväl i den kongl. propositionen
till urtima Riksdagen som i utskottets förslag och sedan i Riksdagens
skrifvelse var antydt, att man borde gå tillväga med den
yttersta varsamhet. Jag vill hemställa till eder, mine herrar, om icke
denna varsamhet blifvit iakttagen! Den är åtminstone så till vida
fullständigt iakttagen, att den stämpelskatt, som är föreslagen, skulle
komma att utgå med ytterst låga belopp i jemförelse med den i andra
länder utgående stämpelskatt, äfven med inberäkning af arfsskatten.

Såsom herrarne finna af statsverkspropositionen, har för 1895
stämpelskatten beräknats till 6 millioner, hvilket på Sveriges 4,800,000
invånare gör 1 kr. 25 öre per hufvud. Om jag icke tager med arfsskatten,
som är beräknad till en million, hafva vi alltså qvar 5
millioner, eller ungefär 1 krona per hufvud, en stämpelskatt, som
om man jemför den med andra land, der sådan skatt uttages, måste
betraktas såsom ytterst lag.

Här har vidare talats om, att denna stämpel borde uttagas på
annat sätt, efter 5 öre på 100 kronor, i stället för med 50 öre på
1,000 kronor. Det låter sig visserligen göra på små belopp, men, då
depositioner oftast gå på högre belopp, torden I finna, mine herrar,
att detta sätt icke fullt lämpligt. Omöjligt lär det väl också blifva
att bestämma skattebeloppet efter den olika tid, på hvilken depositionen
göres. Det är, synes mig, icke att befara — äfven om man icke
skulle finna det fördelaktigt att sätta in penningarna på kort uppsägningstid
— att penningarna skulle blifva liggande i kassaskrinet utan
att komma den allmänna rörelsen till godo. Jag vill erinra om, att
den, som icke vill begagna postsparbanken eller andra sparbanker,
har tillfälle att begagna upp- och afskrifningsräkning, der han utan
afgift har att påräkna ränta och hvarigenom medlen komma rörelsen
tillgodo. Då dessutom, såsom här föreslagits, blifvit ifrågasatt eu
degression, så att de minsta depositionerna skulle blifva fria och de
mindre också draga en väsentligt lägre afgift, synes det mig, som om
all möjlig hänsyn blifvit tagen till de små besparingarna, hvilka dessutom,
såsom herrarne torde hafva klart för sig, i regel gå till sparbankerna
och icke insättas på deposition.

Beträffande denna rubrik vågar jag således anhålla, att kammaren
behagade bifalla hvad reservanterna föreslagit. I fråga om degressionen
har jag intet att erinra.

Stämpel &
deposition»-bevis.
(Forts.)

N:o 30. 10

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel d Herr Törnebladh: Med anledning af hvad hans excellens herr
^bevis°n> stafsrl)i•iistern nyss yttrade ber jag få fästa kammarens uppmärksam(Forts.
) liet derpå, att hvad jag anförde rörande utskottets framställning om
det förmodade eller icke förmodade behofvet rigtade sig icke på
sjelfva saken utan på den behandling, som till följd deraf kommit
denna punkt till del i utskottet. Jag antog nemligen, att, då ett afstyrkande
var så godt som på förhand gifvet, detta måste influera på
sjelfva utredningen af ärendet. Och, långt ifrån att underkänna det
behof hans excellens herr statsministern talade om, har jag tvärtom
gifvit ett uttryck af erkännande deråt, då jag sagt, att en skatt på
depositionsbevis skulle kanske lika väl kunna förekomma som på
obligationer. Men jag har trott, att varsamheten skulle sträcka sig
äfven till behandlingen af sättet för denna skatts uttagande. Och då
här framstälts ett bestämdt förslag i det syftet, hvilket förslag alltid
har åtskilligt för sig, undrar jag, om detta förslag, mot hvilket invändningar
gjorts, verkligen egnar sig för en primär behandling i
kammaren, eller om det icke vore bättre, att denna primärbehandling
skedde inom utskottet. Detta är innehållet i mitt yttrande. Jag har
också låtit berätta mig, att inom kammaren två mycket framstående
ledamöter, den ene särskilt ledamot i bevillningsutskottet, yrkat
återremiss.

Herr Rudebeck: Såsom kammaren behagade finna, har jag låtit
anteckna, att jag icke deltagit i den slutliga behandlingen inom
utskottet af vissa delar af betänkandet. Så är förhållandet beträffande
den, punkt, hvarom fråga nu är; men vid den förberedande behandlingen
deraf anslöt jag mig till reservanternas åsigt och beder sålunda
att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den af utskottet vidtagna åtgärd att i förevarande förslag
utesluta rubriken “ Dep o sitionsr ältning* yrkats: l:o) af herr Philip son,
att kammaren, med underkännande af berörda åtgärd, skulle bifalla
det förslag, som i denna del framstälts af honom och herr Cavalli
m. fl. i deras reservation å sid. 128 i utskottets betänkande, och
2:o) återremiss. •

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till herr Philipsons yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Cederberg begärde votering, i anledning hvaraf, och sedan
till kontraproposition dervid antagits godkännande af utskottets förslag
om uteslutande af ifrågavarande rubrik, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med underkännande af bevillningsutskottets
åtgärd att i § 8 B af förslaget till förordning angående
stämpelafgiften utesluta rubriken Depositionsräkning, skall bifalla det

11

N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

förslag, som i denna del framstälts af herrar Cavalli och Philipson
m. fl. i deras reservation å sid. 128 i utskottets betänkande n:o 17,
röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag om uteslutande af denna
rubrik.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—80;

Nej—26.

Härefter erhöll herr Ceder berg på begäran ordet och yttrade:
Jag skall bedja att mot det nu fattade beslutet få anföra min reservation
på den grund, att under debatten hade faktiskt endast två yrkanden
förekommit, nemligen antingen på återremiss eller bifall till det
af herr Philipson väckta förslaget. Det kunde således enligt mitt
förmenande icke gerna komma i fråga annat, än att till kontraproposition
vid denna votering skulle antagas yrkandet på återremiss; och
från den plats jag intager i kammaren var det mig omöjligt att för
det sorl, som egde rum omkring talmansbordet för min del höra,
huruvida proposition verkligen framstäldes om återremiss eller huru
denna proposition lydde. Jag har på det sättet blifvit tvingad att
rösta för en åsigt, som jag icke hyllar; och det är på grund deraf

i''ag önskat få till protokollet antecknadt, huru förhållandet tillkommit.

Rubrikerna Fraktalut — Jordafsöndring.

Godkändes.

Utskottets förslag att utesluta rubriken Kapitalräkning.

Herr Cavalli: Då kammaren nyss i afseende å depositionsräkning
fattat beslut i öfverensstämmelse med utskottets hemställan, torde
kammaren behaga besluta, att den i Kongl. Maj:ts proposition förekommande
rubrik: “kapitalråkning: bevis om insättning derå: lika
med bevis om insättning på depositionsräkning“ ock må bifallas. Och
om proposition på bifall till den får jag således anhålla.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att derunder endast yrkats, att kammaren, med afslag å

Stämpel å
bevil om
insättningar
ä kapitalräkning.

N:0 30.

12

Stämpel å
skuldebref.

Lördagen den 28 April, e. m.

utskottets hemställan om uteslutande af rubriken “Kapitalräkning»>
skulle godkänna hvad Kongl. Maj:t föreslagit beträffande denna
rubrik.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af utskottets
åtgärd att utesluta rubriken “Kapitalräkning“ samt vidare på bifall
till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Rubrikerna Köp af fast egendom — Obligation.

Godkändes.

Rubriken: Postremissvexel.

Herr Cavalli: Jag skall anhålla, att behandlingen af den i den
kongl. propositionen efter “obligation“ förekommande rubrik “Postremissvexel*
uppskjutes, till dess kammaren fattat beslut beträffande ,
rubriken “Vexel*.

Denna hemställan bifölls.

Rubrikerna Premieqvittens — Skogsufverkning.

Godkändes.

Rubriken: Skuldebref. ,

_ v _

Herr Philipson: I afseende å skuldebref har utskottet afstyrkt
Kongl. Maj:ts förslag. Yi några denna kammares ledamöter i
bevillningsutskottet hafva deremot reserverat oss och tillstyrkt Riksdagen
antaga Kongl. Maj:ts förslag så till vida,

att skuldebref skall, då det såsom fordringsbevis utlemnas, förses
med stämpel af 50 öre för föreskrifvet kapitalbelopp, som ej öfverstiger
1,000 kronor och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjat tusental
kronor. Men sedan fortsätta reservanterna i sin tillstyrkan

“dock att skuldebref å belopp, ej öfverstigande 100 kronor, är
fritt från stämpel, samt att skuldebref å belopp, som öfverstiger 100
kronor men icke 300 kronor, skall förses med stämpel af 20 öre och
skuldebref å belop, som öfverstiger 800 kronor men icke 500 kronor,
med stämpel af 30 öre.

Sökes på grund af skuldebrefvet hos offentlig myndighet inteckning
eller betalning, skall skuldebrefvet förses med särskild stämpel
af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket
inteckning eller betalning sökes;

dock är skuldebref fritt från sistnämnda stämpelafgift, då på grund
deraf fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i jernväg*.

Som kammaren behagade finna, skiljer sig reservanternas förslag
således delvis från Kongl. Maj:ts förslag och alldeles från utskottets.

13 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

Kongl. Maj:t har nemligen hemstält att en stämpel af 50 öre skall
åsättas hvarje skuldebref, som icke öfverstiger 1,000 kronor, och derefter
ytterligare 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor. Utskottet
har för sin del ansett, att skuldebref skulle vara stämpelfria.

Jag ber emellertid först att få bemärka, att förhandlingarna om
skuldebref under flera dagar pågått i bevillningsutskottet, att utskottet
•dervidlag icke endast haft att behandla Kongl. Maj:ts proposition och
det af reservanterna framstälda förslaget utan äfven liera andra förslag,
som der framkommit, och att sålunda ärendet icke kan sägas
icke vara förberedt, utan att frågan åtnjutit en noggrann behandling
uti utskottet. Jag nämner detta, på det icke samma framställning
-om återremiss som under den föregående debatten om en annan punkt
i Kongl. Maj:ts förslag om stämpelskatten yrkades med fog här bör
kunna göras. Ty jag hoppas, att mina kamrater inom bevillningsutskottet
instämma med mig deruti, att förhandlingarna om stämpelskatt
å skuldebref varit vidtgående, djupgående och mycket långvariga.

Då man tänker på hvad benämningen skuldebref innefattar, måste
man besinna, att lika väl som obligationer och depositioner äro skuldebref,
böra ju vanliga skrifna skuldebref hemfalla under samma kategori.
Skilnaden mellan tryckta eller graverade skuldebref och handskrift^
dylika bör icke vara så stor, att endast derför, att obligationer och
depositioner äro tryckta eller graverade, de skola stämpel beläggas,
medan en skuldsedel, som vanligen är handskrifven, skall gå fri. Det
har invändts, att i allmänhet äro skuldsedlar stälda på kort tid. Ja,
derom kan man tvista, och det är väl en fråga, som ingen kan afgöra,
ty någon statistik i detta hänseende kan icke förebringas. Men
man torde icke kunna förneka, att äfven haudskrifna skuldebref kunna
finnas vara utelöpande i årtionden, utan att skulden blifver gulden,
-och ny revers sålunda ej behöfver utfärdas samt med ny stämpel beläggas.
Det har af några inom utskottet invändts, att vanligen eu
revers lemnas ut på två, tre månaders förfallotid. Då man behöfver
ett nytt lån, kanske på några dagar eller månader, är man sålunda
nödsakad åsätta stämpel äfven på det nya lånet. Detta kan ju delvis
vara rätt, för så vidt man föreställer sig, att flertalet utelöpande
skuldförbindelser verkligen äro af denna art och hafva sådan kort
förfallotid. Men jag tror mig kunna påstå, att de skuldsedlar, som
representera de största skuldsummorna i vårt land, deribland äfven
finnas s. k. handskrift^ partialförbindelser på flera millionlån, stanna
ute flera tiotal af år och, om Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts förslag,
stämpelbeläggas dessa papper endast för en gång.

Reservanterna hafva här liksom vid depositionsbevis tagit hänsyn
och ganska afsevärd hänsyn till de personer, som till följd af sin
näring, sitt jordbruk eller andra förhållanden oftare taga mindre lån
vid behof. Reservanterna hafva således föreslagit, att skuldsedlar till
belopp af 100 kronor skola gå stämpelfria, att, så snart beloppet går
öfver 100 kronor men icke öfverstige 300 kronor, de skola förses
med stämpel af 20 öre, och då det öfverstiger 300 kronor men icke 500
kronor med stämpel af 30 öre. Det torde icke vara någon, som kan

Stämpel å
skuldebref.
(Forts.

N:o 30. 14

Stämpel å
skuldebref.
(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

saga, att detta blir betungande för det mindre näringslifvet; jag vågar
äfven påstå att för de större näringarne den föreslagna stämpelskatten
å skuldsedlar ej heller så blir. Jag skall tillåta mig framdraga endast
några exempel härpå bland de många, som kunna anföras.

Om man tänker sig en mindre näringsidkare eller en mindre
handtverkare, som har eu affär, der han omsätter låt oss säga för
30,000 kronor om året; om vi fördela denna omsättning på de fyra
qvartalen med 7,500 kronor i qvartalet och han eger 5,000 kronor,
hvilket han ju bör ega, då han har en sådan rörelse, skulle hans
lånesumma på hela året uppgå till 25,000 kronor, fördelad naturligtvis
på° 4 gånger tagna lån å kronor 6,250 hvardera, om han tager dessa
lån på 3 månader. Den stämpelskatt, som han för denna summa
skulle betala, blir sannolikt icke stoj-, den utgör kronor 12,5 0 för år

Se vi derefter på den stora rörelsen, som utöfvas af våra stora
bolag, våra stora näringsidkare, så hafva många af dem en tillverkning
eller försäljning på kanske 3*/2 å 4 millioner, och jag gissar de fleste
af dessa äro så situerade, att de ega en millions kapital, som de kunna
använda till sin rörelse, de behöfva sålunda endast diskontera sina
affärsvexlar, hvilka man kan antaga belöpa sig till 2 millioner kronor,
och taga sedan lån på en million. Hvad skulle då den af Kongl.
Maj:t föreslagna och af oss tillstyrkta stämpeln å skuldsedlar och
vexlar för dessa stora näringsidkare, som hafva en försäljning för belopp
af cirka 3l/2 å 4 millioner, utgöra? Jo, mine herrar, den gör för hela
året 1,500 kronor! Då man hör, att den föreslagna stämpelskatten,
som måhända vid första påseendet synes något stor, i sjelfva verket
hvarken för de stora eller små näringsidkarne kommer att göra någon
afsevärd minskning i deras rörelse eller deras inkomster, synes det
mig, som om man icke borde allt för mycket motsätta sig, att äfven
denna del af det rörliga kapitalet liksom så många andra må bidraga
till fyllande af statsverkets ökade behof.

Herr talman, jag anhåller på grund af hvad jag nu sagt få yrka
bifall till den af herrar Cavalli, grefve Klingspor, Nisser, Stephens,
Almström, Rudebeck, Weinberg, Berg, grefve Wachtmeister och mig
afgifna reservationen.

Herr Annerstedt: Den siste talaren slutade med hvad som i
Kongl. Maj:ts proposition i afdelningen om stämpelskatten utgör
början, nemligen att den skatt, hvarom nu är fråga, skulle vara en
skatt, som träffade det rörliga kapitalet. Det må nu förhålla sig med
stämpelskatt på öfriga affärshandlingar, huru det vill; det är dock en
erfarenhet, som jag tror att ingen skall kunna vederlägga, att den
stämpelskatt å skuldebref, som här föreslås, i ett långt öfvervägande
antal fall icke kommer att träffa det rörliga kapitalet utan blott öka
låneomkostnaderna för sådana personer, som sakna eget kapital och
behöfva upplåna sådant. Den siste talaren, hvilken är en erfaren
bankman, kan nog upplysa, att det finnes något, som heter låneomkostnader,
och att långifvaren alltid upptager ersättning för sådana
af dem, hvilka behöfva låna penningar. Detta tror jag är en så allmän
regel här i landet, att de undantagsfall, som en eller annan af

15 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. in.

herrarne skulle kunna uppgifva, är ett försvinnande antal. Anledningen
härtill är uppenbarligen den, att här i landet är kapitalet ej så
stort, men lånebehofvet så mycket större. Följaktligen är det för närvarande
så — fast det vore att hoppas att detta förhållande snart
förändrades — att det är långifvaren, som egentligen bestämmer lånevilkoren,
och om lånehandlingen skall åsättas stämpel, får helt säkert
låntagaren betala den. Detta tror jag, att erfarenheten skall vitsorda, och
oaktadt statsrådsprotokollet yttrar att, “om ock, på sätt embete verken
anmärkt, vårt land är jemförelsevis kapitalfattigt, följer deraf icke i
och för sig, att efterfrågan efter kapital hos oss skulle vara relativt
större än i andra länder, och således af denna orsak företrädesvis
låntagaren drabbas af stämpelafgiften för skuldebref", förstår jag dock
icke, huru det kan vara möjligt att, om man först erkänner att vårt
land är kapitalfattigt och icke kan bestrida att vårt land i jemförelse
med andra länder är ett mycket skuldsatt land, man icke tvingas till
medgifvandet, att efterfrågan på kapitalet här måste vara större än i
andra land. Och derför tror jag också, att om de, hvilka sysselsatt
sig med bankaffärer, vilja lemna en jemförelse mellan våra bankräntor
och motsvarande räntor i andra land, skall man nog erfara, att lånesökande
här i landet få i allmänhet betala högre ränta än i andra
vesteuropeiska länder. Under sådana förhållande är redan från denna
sidan sedt den föreslagna skatten å skuldebref en sådan skatt, som
alls icke uppfyller det dermed åsyftade ändamålet, och följaktligen
synes böra af Första Kammaren och af Riksdagen afslås. Men äfven
om man betraktar saken från annan sida, synas mig mycket giltiga
skäl tala för att ej upptaga denna form af stämpelskatt. Den förste
talaren anförde ett slag af skuldebref, nemligen då de stora kapitalisterna
utfärda sina förbindelser, hvilka mer eller mindre likna obligationer,
och framhöll, att när man lagt skatt på obligationer, synes
konseqvensen fordra, att man också beskattar en annan form af skuldförbindelser
med samma innehåll som obligationen. Men antalet af
den sortens skuldebref är försvinnande litet mot de andra formerna af
skuldebref, som i vårt land förekomma. Utom de i banker och kassor
belånade skuldebref, å hvilka dessa penningeinrättningar alltid skulle
komma att låta låntagaren erlägga stämpeln, utgöras skuldebrefven
till långt öfvervägande antal af större eller mindre förbindelser, der
den ene enskilde personen lånar den andre en mindre summa penningar
på längre eller kortare tid. Nu föreskrifver författningen, att alla
dessa skuldsedlar skola vid utfärdandet förses med stämpel. Ansen I,
mine herrar, lämpligt att införa en skatteform, som skulle medföra,
att personer på landsbygden, om de vilja låna sin granne t. ex 200
kronor, skola, derest de vilja undgå dryga böter, nödgas begifva sig
till en stämpelförsäljare för att skaffa de 2- ä 3-kronorsstämplar, hvarmed
reversen skall förses?

Det skulle förefalla märkligt, om statens behof skulle vara så
stora i denna stund efter en sjuttioårig fred, att vi nödgas acceptera
skatteforraef, som i andra länder, der förhållandena göra dem mycket
mindre tryckande än hos oss, varit framkallade af behofvet i följd af
stora och långvariga krig. Jag föreställer mig icke, att vår budget

Stämpel å
skuldebref.
(Forts.)

N:o 30. 16

Stämpel å
■skuldebref.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

för att gå ihop skall behöfva att skuldebref beläggas med stämpel.
Då jag nu ser på de straffbestämmelser, hvarom en följande paragraf
i förslaget innehåller föreskrift, förefaller det mig ej lämpligt att
genom införande af denna skatteform skapa hundratals förbrytare i
samhället, hvilkas förseelser visserligen i allmänhet icke blifva åtalade,
men i stället gifva en ypperlig anledning till att vid yppad oenighet
i andra afseenden trakassera motparten. Jag tänker mig t. ex. två
grannar på landsbygden, hvilka kommit i tvist om t. ex. en nedfallen
gärdesgård eller dylikt. Tvisten utageras vid domstol och den
tappande parten försummar ej att, ledd af sin hämdlystnad, anmäla
för vederbörande, att han varit vittne till, hurusom hans motpart en
gång utfärdat ett skuldebref utan att låta i vederbörlig ordning
stämpelbelägga detsamma. Detta är en användning, hvartill den föreslagna
stämpelskatten väl lämpar sig. Några penningar till ett nämnvärdt
belopp tror jag ej i följd af denna skatt skulle komma att tillflyta
statskassan. Jag yrkar derför bifall till bevillningutskottets förslag
i denna punkt.

Herr Almqvist: Eu talare på östgötabänken har anfört några
exempel i afsigt att ådagalägga, hurusom den föreslagna skatten på
skuldebref ej i sig sjelf skulle blifva af någon betydenhet, den skulle
ej blifva hög utan ganska låg.

Det spelar för mig ingen roll, antingen skatten blefve hög eller
låg. För mig gäller här blott, huruvida principen är rigtig, om den
är rättvis eller orättvis.

Jag kan väl förstå, att obligationer och depositionsbevis böra
beläggas med stämpel, och deremot har jag ej haft något att erinra,
ty denna stämpel är skatt på en verklig förmögenhet. Deremot, om
man lägger stämpel på skuldebref, vore det att beskatta fattigdomen,
och på dessa grunder jemte de skäl, som af herr Annerstedt anförts,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Hans excellens herr statsministern Boström: Mig förefaller det
såsom en egendomlig inkonseqvens, om, sedan man lagt skatt på
depositionsbevis, man skulle låta vanliga skuldebref gå fria.

Man söker med stämpelbeskattningen finna det rörliga kapitalet,
när helst det visar sig, och otvifvelaktigt är det fallet, när det genom
skuldebref öfvergår från en till en annan.

Man har sagt, att i vårt land skulle denna skatt drabba den lånesökande.
För min del bestrider jag att detta alltid skulle blifva
fallet. Tvärtom tror jag, att då papperet är godt, är det i vårt land
oftast den långifvande, som är angelägen om att komma åt det. Det
är ett faktum att våra penningeinrättningar hafva svårt att på ett
godt sätt placera sina penningar, och vid sådant förhållande lär nog
täflan dem emellan föranleda dertill, att afgiften drabbar långifvaren
och ej låntagaren. Alla, som haft något att göra med våra penningeinrättningar
i Stockholm veta, huru svårt det är att vid belåning af
första klassens papper kunna erhålla en någorlunda god ränta. För
sämre papper blifver naturligtvis räntan högre i samma mån som

17 N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

säkerheten är mindre, och naturligtvis kommer denna gamla regel att ®

hafva sin tillämpning äfven här, så att låntagaren nog torde få vid- g )

kännas stämpeln.

Hvad nu landsbygden beträffar, tvifla!- jag på att det kommer att
tillgå så, som en ärad talare på stockholmsbänken nyss anförde, eller att
man vid utlånande af penningar i allmänhet ej skulle stämpelbelägga
skulsedeln, men att, om någon till följd af afundsjuka, illvilja och
hvarjehanda dylik anledning komme i delo med långifvaren, detta
skulle gifva anledning till angifvelse och trakasserier. Jag vågar bestrida
rigtigheten af detta antagande. Hvad angår svårigheten att
erhålla stämplar, är jag öfvertygad om att så småningom skulle på
landsbygden utbilda sig den praxis, att man hos de personer, som
hafva socknens affärer om hand, skulle kunna utan ringaste svårighet
da sitt behof fyldt i detta afseende. Den saken torde i sjeltva verket
ej blifva synnerligen svår att reglera.

Det sades af samme talare, att det vore egendomligt, om vi efter
sjuttio års fred skulle behöfva tillgripa sådana skatteformer som
denna. Det kommer sig deraf, att vi behöfva dessa skatter, sedan vi
skrifvit af andra såsom olämpliga betraktade skatteformer.

Jag hemställer om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Törnebladh: Iden riksdagsskrivelse, som aflåta i november
1892 och der nödvändigheten af varsamhet i beskattningsväg särskildt
framhålles, säges också uttryckligen, att dessa nya skatiekällor skulle
anlitas först under “ett senare stadium* af statsregleringsperioden.

Det kan ju visserligen sägas, att 1894 i maj är ett senare stadium än
november 1892, men när man tänker på det program, som lades fram
i november 1892, är det svårt att få uttrycket “ett senare stadium*
tillämpadt på en skatt, som föreslås i maj 1894. Men dermed må nu
vara huru som helst. Det kan ju hända, att vi hafva behof af denna
skatt i vissa fall. Låtom oss se till huru den träffar.

Man har sagt och det har upprepats fyrfaldiga gånger förut både
i dag och vid föregående tillfällen, att man genom dessa stämplar på
affärshandlingar söker träffa det rörliga kapitalet och kapitalet just
såsom rörligt, d. v. s. just vid dess öfvergång från den ene till den
andre. Det går nog för sig hvad t. ex. depositionsbevis beträffar,
der träffar man verkligen kapitalet vid öfvergången. Depositionsbevis
utfärdas nemligen af sådana anstalter, h vilka tydligen måste ställa sig
till efterrättelse gällande stämpelförfattning. Hurudant är deremot i
detta afseende förhållandet med skuldebref? De utfärdas af personer,
som icke äro i sin ställning tvungna dertill eller äro i samma förhållande
till stämpelförsäljare och dylika. Man har förut afböjt denna
beskattning å skuldebref. Det var väl också med afseende derpå, som
i reservationer mot 1880—1882 års skattekomité de mycket försigtiga
landtmännen Carl Ifvarsson och Ola Andersson bestämdt opponerade
sig mot stämpelskatt på sådana handlingar, hvilka ej skola uppvisas
inför domstol eller annan myndighet. Om vi nu verkligen också åsatt
obligationerna stämpel, så är dock förhållandet något olika här. Ty

jFörsta Kammaren* Prat. 1894. N:n JO. 2

N:o 30. 18

Stämpel å
tkuldeiref
(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

hvad obligationerna angår, äro de verkligen ett rörligt kapital, som
oftast går ur den ena handen i den andra sålunda, att man kan träffa
det med stämpeln, men att med stämplar träffa skuldsedlar kom me att
falla sig betydligt svårare, och, såsom min granne till höger nämnde,
det är alls icke någon omöjlighet, att många personer mot deras vilja
komme att göra sig skyldiga till förseelser mot lagens föreskrift,,
hvilka förseelser visserligen ej alltid skulle heifras, men som också
blefve en anledning till slapphet i uppfattningen af lagens helgd och
betydelse.

Jag instämmer med herr Annerstedt och yrkar bifall till utskottets
förslag i denna punkt.

Herr Philipson: Jag kan ej finna annat — och det har icke
heller blifvit af någon motsagdt — än att det vore en uppenbar orättvisa
att belägga de tryckta och graverade förskrifningarne eller skuldebrefven
med stämpel, men fritaga de handskrifna. Man har anfört
såsom skäl för afslag å förslaget om stämpelbeläggning af skuldebref,
att det vanliga är, att låntagarne, de som utfärda skrifna skuldförbindelser,
skola få betala stämpeln, men att bankerna nog visste att
skydda sig mot denna stämpel; man har ju likväl ansett, att den långifvare,
som sätter in på deposition, der bankerna således blifva låntagare,
bör betala stämpeln. Jag frågar de ärade talarne på stockholmsbänken,
som föra denna talan, huruvida de äro säkra på att
icke våra banker, som äflas om att hafva stora depositioner, kunna
blifva nödsakade att se till att deras depositionsbevis äro försedda med
stämpel, innan de utsläppa dem och sålunda såsom varande låntagare
äfven sjelfve få betala stämpel.

Från talaren å stockholmsbänken framhölls äfven, att de mindre
landtbrukarne skulle blifva mycket betungade af denna stämpelskatt.
Jag ber att få i detta fall hänvisa till reservationen, enligt hvilken
skuldebref å mindre belopp än 100 kronor äro fritagna från stämpel.
Om en landtbrukare vill skydda sig för de 20 öre, som drabba en
revers på 200 kronor, kan han nog konsten att skrifva två reverser,
hvardera å 100 kronor, och således har han dem fria från stämpel.

Då jag finner det vara en uppenbar orättvisa att med stämpel
belägga åtskilliga skuldebref såsom depositionsbevis och obligationer,
men icke andra, ber jag att fortfarande få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Anderson, Albert: Det har blifvit sagdt, att stämpel å
skuldebref i regeln icke kommer att träffa långifvaren, utan låntagaren,
och jag behöfver således ej vidare inlåta mig på denna fråga. Men
jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet på det förhållande,
att det otvifvelaktigt ofta förekommer såväl i städerna som på
landsbygden, att den ene lånar af den andre och utfärdar ett skuldebref.
Om ifrågavarande stämpel antages, är det mycket säkert, att
flertalet af dessa ej hafva reda på stämpelpappersförordningen och
dess föreskrift om att de skola belägga dessa handlingar med stämpel,
samt att hederlige och oförvitlige män, som ej vilja begå något slag

19 N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. in.

af lagöfverträdelse, äfven sådant som är af ekonomisk natur, ofta
komme att mot sin vilja begå brott mot författningen just derför, att
de ej fått kunskap derom att deras reverser skola förses med stämpel.
Det kan dessutom inträffa det förhållandet, att de bo i en landsort,
der de hafva svårt att skaffa sig dessa stämplar, ty hvar och en kan
ej skaffa sig förlag af sådana.

Det måste anses farligt att införa en författningsbestämmelse, der
för öfrigt redbara och laglydiga menniskor mot sin vilja kunna råka
ut för det äfventvret att blifva pligtfälde för en försummelse af den
art, hvarom här är fråga.

Derför får jag instämma med dem, hvilka yrkat bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr Nyström, Carl: Hans excellens herr statsministern har
sagt, att det skulle vara en inkonseqvens att sätta stämplar på obligationer
och depositionsbevis, men icke på skuldsedlar. Ja, styrkan af
den bevisningen beror på den omständigheten, huruvida det är långifvaren
eller låntagaren som kommer att betala denna stämpel, och
jag föreställer mig, att ingen af oss, som haft något att syssla med
bankaffärer och penningetransaktioner, skall tvifla på, att i de allra
flesta fall, hvarom här är fråga, blir det låutagaren som får bestå
stämpeln. Och äro vi ense om den saken, är det väl icke någon inkonseqvens
att fritaga skuldsedlarne. Det vore snarare en inkonseqvens
och dertill en brinnande orättvisa, att, då man sätter stämpel å obligationer
och depositionsbevis, d. v. s. å förmögenheten, på samma gång
gå åt rakt motsatt håll och sätta stämpel å hvad som är just motsatsen
till förmögenhet, raka motsatsen till det rörliga kapitalet, hvad
som icke en gång är fattigdom, utan hvad som för sig betraktadt
står under fattigdomens nivå lika visst som att minus står under
noll.

Det är förvånande, att, om man är öfvertygad om den saken —
och derpå hänger ju slutsatsen — att det är låntagaren, som kommer
att betala stämpeln, man likväl kan vilja sätta denna pålaga i paralell
med stämplar å obligationer och depositionsbevis.

Under hälft erkännande att det så kommer att gå, att det blir
låntagaren, som till sitt andra betryck ytterligare skulle belastas med
denna börda, har man kastat fram en och annan utväg, hvarigenom
denna orättvisa skulle i någon mån kunna förekommas. Dessa äro å
ena sidan hvad som ligger i denna halfva antydan om, att man i många
fall, särdeles på landet, ej skulle komma att åsätta dessa stämplar,
eller, med andra ord, man skulle genom ett enkelt lagbrott komma
ifrån saken, och en annan utväg bestode deri, att man t. ex. delade
en skuldsedel å 200 kronor uti två stycken å hvardera 100 kronor,
d. v. s. ett kringgående af lagen. Under erkännande af att åtgärden
vore betungande söker man utfinna medel att lätta dess tyngd, men
medel, ett lagbrott eller ett kringående af lagen, hvilka skulle komma
att verka demoraliserande.

För min del tror jag, att få åtgärder skulle väcka ett sådant missnöje
öfver hela landet som åsättande af denna orättvisa stämpel.

Stämpel å
skuldebref.
(Forts.)

N:o 30.

Stämpel å
skuldebref.
(Forte.)

Stämpel å
vexel.

20. ■ Lördagen den 28 April, e. m.

Jag passar på att erinra derom, att sjelfva penningeuppoffringen
i många fall icke skulle vara så alldeles obetydlig. Men värre är
den orättvisa, som ligger uti, att det är fattigdomen eller lånebehofvet,
som skall bära denna stämpel, hvilkens devis lyder så grannt, att det
är det rörliga kapitalet, som skall beskattas. ''Härtill komma sjelfva
de tekniska olägenheter, som äro förbundna med införande af denna
stämpelafgift. Allt detta föranleder mig att yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna rubriken yrkats, dels att hvad utskottet
föreslagit skulle godkännas, dels ock, åt herr Philipson, att kammaren
skulle besluta, att rubriken skulle erhålla den lydelse, som föreslagits
af honom, herr Cavalli m. fl. i deras reservation å sidorna 129 och
130 i utskottets betänkande.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af rubriken i enlighet med
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Rubriken: Undantag skontrakt.

Godkändes.

Rubriken: Vexel.

Herr Philipson: Herr talman, mine herrar! Som kammaren

behagade finna, hafva sju ledamöter från denna kammare i bevillningsutskottet,
deribland äfven jag, förenat oss om den reservation i
utskottets betänkande, hvilken reservation återfinnes å sidan 131.
Yi hemställa deruti:

“att Riksdagen måtte besluta följande lydelse å rubriken Vexel
i förordningen angående stämpelafgiften: “ Vexel skall, då den utställes
eller, om den utfärdas utom riket, innan den här i riket öfverlåtes
eller till godkännande eller betalning företes, förses med stämpel af
50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor, och derutöfver 50 öre
för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder;

dock att vexel, som utfärdas inom riket att å inrikes ort betalas,
är fri från stämpel, då beloppet ej öfverstiger 100 kronor, samt att
dylik vexel å belopp, som öfverstiger 100 kronor men icke 300 kronor,
skall förses med stämpel af 20 öre och sådan vexel å belopp, som
öfverstiger 300 kronor men icke 500 kronor, med stämpel af 30 öre;

egande frihet från stämpel rum för postremissvexel, för vexel,
som är stäld att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller
bankir föras i räkning för utställaren, för vexel, som är dragen af
bank eller bankir inom riket å bank eller bankir å utländsk ort samt
är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för vexel, som
är dragen från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.

År vexel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit

21 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

med föreskrifven stämpel försedt, vara de öfriga från stämpel fria.* Stämpel

I (ifrigt lika med Kongl. Maj:ts förslag. (Forte)

Kammaren behagade sålunda finna, att reservanterna ej kunnat 1
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts hemställan om åsättande åt'' stämpel
för vanliga anvisningar eller vexlar å medel stående på räkning i
bank eller hos bankir samt å postremissvexlar. Vidare hafva vi, för
att få den föreslagna stämpelafgiften å alla icke avista vexlar att kännas
mindre betungande, gjort samma degressioner i afseende på beloppen
som vi gjort för skuldsedlar, detta för att icke förhindra de mindre
näringsidkarne att utan stämpelafgift kunna utfärda vexlar å mindre
belopp. Vi hafva sålunda föreslagit, att vexlar å belopp ej öfverstigande
100 kronor skola vara fria samt att, om beloppet ej öfverstiger
300 kronor, åsättes 20 öre, och om det ej öfverstiger 500 kronor,
blir stämpeln 30 öre. ,

Det synes sålunda, att på samma gång reservanterna ansett att
dessa mycket använda och mycket nyttiga bevis om betalningsskyldighet
från den ene till den andre visserligen icke böra fritagas från
stämpelbeläggning, vårt land ännu är det enda land, som har sina
vexlar fria från stämpelafgift, och man i andra länder har dessa vexlar
vida högre beskattade än hvad Kongl. Maj:t nu föreslagit — på samma
gång, säger jag, som reservanterna ansett att dessa betalningsskyldighetsbevis
eller fordringsbevis i allmänhet borde stämpel beläggas, hafva
vi dock tillstyrkt, att undantag göres för de mindre vexelbeloppen, för
att förekomma att de smärre näringsidkarne skulle för hårdt betungas
af den nya stämpelafgiften.

På grund af hvad jag nu yttrat, vågar jag, herr talman, anhålla
om bifall till den af mig med flere afgifna reservation.

Herr Almgren, Oscar: Jag yrkar bifall till bevillningsutskot tets

förslag. Ehuru jag äfven i denna punkt måste erkänna, att reservanternas
förslag är bestämdt bättre än Kongl. Maj:ts, qvarstår dock
alltid den omständigheten, att en skatt kommer att läggas på inrikes
vexlar, och dessa vexlar äro mera än något af de ifrågasatta
beskattningsforemålen ömtåliga. Verkningarna skulle derigenom blifva
för våra affärsförhållanden vida skadligare än i något annat fall. Till
stöd för denna uppfattning ber jag att få hänvisa till det uttalande,
som från börsen i Stockholm blifvit gjordt af 200 köpmän, och till
liknande uttalanden från Göteborg och Gefle. Jag ber äfven att till
stöd för denna uppfattning få hänvisa till några siffror. Summan
af fabrikstillverkningen inom landet, samt af in- och utförseln, har
under de senaste tio åren utvisat eu ökning af 42 °/0; men antalet
diskonterade vexlar har under denna tid icke ökats med mer än 34 °/0.

Det visar, att bruket af vexlar har icke hållit jemna steg med utvecklingen
i öfrigt. Nu är det ju erkändt, att det fins knappt något bruk,
som så bidrager till reda, klarhet och stadga i affärsförhållanden som
just bruket af accepter. Detta bruk skulle man nu motarbeta, och
vi hafva ännu långt igen, innan vi kommit så långt, att vi i detta
afseende intaga samma ställning som andra länder. 1 förbigående ber
jag få påpeka, att den af reservanterna föreslagna stämpelsatsen på

N:o 30. 22

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel å smärre vexlar under 1,000 kronors belopp är högst väsentligt större
(Forts.) de slämpelsatser, °som äro gällande i Frankrike. För egen del an ser

jag, att hvarje år, som kan gå utan att vår affärsverld blir betungad
med stämpelskatt, är af största betydelse. Man får derigenom
en respit, under hvilken förhållandena kunna utveckla sig i sund rigtning.
Således: det sista af de slag af affärspapper, som borde tillgripas
för att skaffa staten inkomster, vore just handelsvexlar. 1 förhoppning,
att det skall lyckas att för fyllande af statens behof finna
andra utvägar, som medföra mindre verkligt skadliga verkningar än
just denna skatt på inrikes vexlar, ber jag, herr talman, att få vrka
bifall till utskottets förslag.

Grefve Wach t in eister: Som herrarne finna, är i den reservation,
till hvilken herr Philipson yrkat bifall, föreslaget stämpelfrihet
för anvisning på kreditiv- och upp- och afskrifningsräkning samt postremissvexel,
för hvilka handlingar Kongl. Maj:t föreslagit en stämpel
af 10 öre. Jag tror, att de fixa stämplarne till låga belopp för vissa
oftare förekommande handlingar hafva ett ganska vigtigt rum att fylla
i ett system af stämpelskatter. Man kan tänka sig åtskilliga slag af
fixa stämplar; här är endast föreslagna sådana för anvisning å bankräkning
och postremissvexel. Dessa handlingar kunna ju visserligen
ej sägas egentligen representera en öfverlåtelse af kapital från en hand
till en annan, men de vittna dock om, att man rör sig med kapital,
hvilket innebär en ganska stark presumtion för att man ej är att räkna
till de obemedlade. Jag tror, att dessa skatter kunna minst lika väl
försvara sin plats i ett skattesystem som de flesta indirekta skatter.
Invändningarna mot dessa fixa stämplar hafva ej heller afsett så mycket,
att de skulle träffa orättvist, som fastmera, att de genom det besvär,
de. åstadkomma, skulle hämma rörelsen och särskildt vålla, att
det i öfrigt mycket önskvärda anlitandet af bankräkning skulle minskas.
Hvad nu besväret beträffar, är det i och för sig ej stort. Stämpeln
är en gång för alla bestämd till visst belopp, och om den blir införd,
komma nog åtgärder att vidtagas för att så mycket som möjligt underlätta
anskaffandet af dessa stämplar. Erfarenheten i andra länder har
visat, att sedan dessa skatter väl blifvit införda, hafva de befarade
svårigheterna snart nog försvunnit. Så kan jag t. ex. nämna, att
Leroy-Beaulieu omtalar, att då de fixa stämplarne på 1860- och 1870-talen infördes i Frankrike, vande sig allmänheten mycket lätt vid dessa
likformiga avgifter. Jag tror ej heller, att de komma att föranleda
nämnvärd minskning i användningen af bankräkningar. Dessa hafva
för mycket ingått i våra vanor, att vi skulle kunna undvara dem.

Jag ber derför att få yrka bifall till den af herrar Ca valli och
Berg samt mig afgifna reservation, som är lika med herr Philipsons
m. fl. reservation, endast med den olikhet, att i stället för tredje stycket
i sistnämnda reservation skulle ingå följande ord:

“äfvensom att postremissvexel, vexel som är stäld att vid uppvisandet
betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning
för utställaren, samt vexel, som är dragen af bank eller bankir inom
riket å bank eller bankir å utländsk ort samt är betalbar endast i

23 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

•utlandet vid uppvisandet, skall, utan utseende å beloppet, hvarå den Stämpel å
lyder, förses med stämpel af 10 öre; egande frihet tran ståmpelbelägg- (Forts.)
ning rum för vexel, som är dragen från utlandet på utlandet och endast
är betalbar i utlandet."

Herr Rettig: Helst skulle jag vilja helt och hållet yrka afslag
på alla vexelstämplar, men då jag är öfvertygad om, att detta yrkande
ej har någon utsigt till framgång, skall jag instämma i allt hvad herr
Almgren yttrat, dock med den reservation, att jag ej vill^ hafva någon
stämpel på postremissvexlar. Denna skatt af 10 öre på postremissvexel
skulle vålla ett sådant besvär för den allmänna rörelsen, att man
ej kan göra sig en föreställning derom. Med yrkande om afslag å
skatten på postremissvexlar, instämmer jag i herr Almgrens yrkande.

Herr Almström: Det är icke fråga om, att ej denua stämpel skatt

på vexlar skall komma att medföra rätt mycket besvär och kanske
äfven någon förlust för affärsverlden. Det är en sak, som ej kan bestridas.
Men om hvarje klass i samhället skulle anföra sådana skäl
såsom motskäl för förslag till skatter, undrar jag hvad staten till sist
skulle få för inkomster. Jag anser, att den förändring, som af reservanterna
gjorts i det ursprungliga förslaget, möjliggjort så störa lindringar,
att de anmärkningar, som rigtats mot det kongl. förslaget,
till största delen förlorat sin udd. Jag tager mig^ friheten yrka bifall
till den reservation, hvari föreslås stämpelskatt å vexlar, men frihet
från skatt å postremissvexlar och anvisningar på bank.

Herr Waern: Vi hafva i årtionden sträfvat att få inrikes vexlar
införda till lättnad för rörelsen, och det har slutligen lyckats, ehuru
ej i den utsträckning som det borde. Nu vill jag blott i afseende pa
de olika meningar, som här vppat sig, fästa uppmärksamheten på det
särskilda förhållande, som har tillkommit derigenom, att kammaren
besluta, att skuldebref ej skola beläggas med stämpel. Om vi nu stämpelbelägga
vexlar och låta skuldebrefven bli fria, motverka vi pa det
mest verksamma sätt utvecklingen af bruket med inhemska vexlar;
och i stället för att utvecklas, blir det hämmadt. Den, som är skyldig
en mindre summa, vill ej acceptera eu vexel, emedan det är särskild
skatt derpå, men skuldebrefven äro fria från skatt, och han gifver i
stället för accept sin revers. På det sättet komma kreditförhållandena
i Sverige att skadas. Sedan kammaren besluta stämpelfrihet för skuldebref,
är det en enkel konseqvens att befria vexlarne.

Friherre Barnekow: Då det är fråga om att ingå pa ett nytt

skattesystem, d. v. s. söka att taga penningar, der penningar verkligen
fins, vill jag hemställa, om icke i ett sådant fall som detta man kan
säga, att här fins penningar. Jag skall ej upptaga kammarens tid,
men min uppfattning är denna, och helst skulle jag derför önska bifall
till den af herr Cavalli afgifna reservationen, men då jag befarar,
att den ej kan vinna framgång, yrkar jag bifall till den åt herr
Philipson m. fl. afgifna reservationen.

N:0 30.

Stämpel å
vexel.
(Forts.)

24 Lördagen den 28 April, e. m.

Herr Cavalli: Jag vet ej, om den talare, som hade ordet näst

före den siste, fullt drog konseqvensen af kammarens beslut; harr
slutade nemligen sitt anförande med att säga, att det vore en enkel
konseqvens af kammarens beslut beträffande stämpelfrihet för skuldebref
att äfven afslå stämpel å vexlar. Såsom skäl anförde han, att
vid sådant förhållande skulle i affärsverlden införas skuldebref i stället
för vexlar. Men den ärade talaren glömde dervid de premisser —
— jag vågar säga de känslopreiuisser, på hvilka kammarens beslut i
fråga om skuldebref fattades. Ty det var säkerligen en talare — en
af de ledande männen för rikets största bankinstitution — som i sin
mån jemte andra medverkade till, att vid den frågans bedömandekänslorna
talade högst. Yi befinna oss nu på det område, som rör
affärsstämplar. Här, mine herrar, gäller det icke den fattige, som går
till den rike och bönfaller om en skårf till låns. Här gäller det fullgörande
af liqvid för afslutade affärer. Det är ej den bönfallande
låntagaren, den lånebehöfvande mindre bemedlade mannen, som vänder
sig till den der kapital har, utan det är affärsmän, som hafva gjort
affärer, och den ene har att för lemnade varor fordra liqvid. Denna
indrages ej och kan måhända på grund af affärens beskaffenhet ej
indragas genom kontanta penningar. Han får indraga den genom en
accept på en vexel, som han i mån af behof diskonterar. De skäl,,
som visserligen icke öfverensstämma med min uppfattning, men som
dock kunna låta tänka sig för att undantaga skuldebref från stämpelskatt,
föreligga enligt min åsigt icke,- eller åtminstone ej i afsevärd
mån, beträffande vexlar. Här är det affärstransaktioner, det rörliga
kapitalet, som byter om egare, det sig så småningom samlande kapitalet,
som öfvergår från den ene till den andre. Skola vi vänta här
i vårt land, till dess alla affärsmän äro med om stämpelskatt på affärstransaktioner,
då behöfva vi icke befatta oss med den saken. Det är
helt naturligt, att den, som skatten drabbar, gör sina invändningar
och för dem bjuder skäl, ty att han är utan skäl, det påstår icke jag,
men jag ifrågasätter, huruvida han bjuder fullt tillräckliga skäl för
att undandraga sig denna skatt. Jag tror, att, då man vill beskatta
det rörliga kapitalet, affärsvexel är ett lämpligt funnet skatteobjekt,
och jag åberopar såsom skäl för en sådan mening, att sådant användes
i de flesta af Europas kulturländer, och det i vida större utsträckning
än här är ifrågasatt. Jag har för ögonblicket ej uppgift å de
i Tyskland och Frankrike nyligen antagna skatter på dessa papper,
men det kan jag säga, att de uppgå till ett belopp, som vida öfverstiger
det blygsamma, som här i reservationen är föreslaget.

En talare på stockholmsbänken har som skäl emot den föreslagna
vexelskatten åberopat en protest af 200 köpmän i Stockholm samt
köpmän i några andra städer. Jag har haft dessa handlingar tillgängliga
och läst dem. Jag åberopar emot dem hvad jag nyss sade,
men ber att få tillägga, att om man vill åberopa anmärkningar af
skattskyldige, skall man för visso ej åberopa de fåtaliga och otvifvelaktigt
lätt erhållna underskrifterna på dessa protestskrifter. Den, som
vill se hvad vissa befolkningsklasser, befarande skatter, utveckla i
protestväg, skall se huru det går till, t. ex. i Tyskland under förra

25 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

hösten, då det der förelåg förslag om införande af nya skatter. Der
förekommo verkliga protester, och icke sådana som de här åberopade,
hvilka — jag medgifver det — äro affattade i en urban form, men
dock icke af den beskaffenhet, att man enligt min åsigt kan betrakta
dem såsom annat än en önskan blott.

För min del har jag inom komitén deltagit i detta förslag, ehuru
jag nu måst göra den inskränkning i mitt der framstälda yrkande, att
jag nu föreslår en degressiv stämpel på de lägre beloppen med skattefrihet
för de lägsta. Man har således i detta fäll likasom i fråga om
depositionsbevis tagit hänsyn till högre och lägre belopp. Jag instämmer
således i det af de sju reservanterna från Första Kammaren
gjorda yrkande i fråga om stämpel på in- och utrikes vexlar, sådant
det af dem formulerats. Men jag tillägger dessutom, att jag för min
del yrkar stämpel på postremissvexlar, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
d. v. s. 10 öre för hvarje sådan vexel utan afseende på beloppet. Till
stöd härför vill jag erinra om, hvilken förmån allmänheten beredes
genom dessa vexlar. De äro af den beskaffenhet, att man vid afsändandet
af större summor genom minskning i portoafgiften förtjena!- vida mer
än stämpelbeloppet. Jag kan i detta fall — och det gläder mig att
jag kan göra det i ett fall — åberopa det af embetsverken afgifna
utlåtandet öfver komiténs förslag, hvilket utlåtande är dateradt den
22 januari 1894, och i hvilket de förklarat sig anse, att en förhöjning
lätteligen kan ske i stämpeln på postremissvexlar. Jag har dock
en allvarlig erinran emot ett annat em betsverkens förslag i denna sak.
De hafva ansett, att stämpel kan åsättas vexel, som dragés af bank
eller bankir inom riket å bank eller bankir å utländsk ort samt är
betalbar endast i utlandet vid uppvisandet. Den af herrarne, som
gjort sig möda att genomläsa komiténs förslag, har funnit, att komiterade,
som man eljest funnit hafva rätt hårdhändt behandlat vexelrörelsen,
gjort ett lysande undantag deri, att de från stämpel fritagit
vexlar, som nu äro från stämplar fria, och de hafva gjort det derför,
att de ej velat i Sverige omöjliggöra en affärsrörelse, som i annat
fall hel och hållen förlägges till Danmark eller Norge.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall på herr
Philipsons yrkande och hemställer derjemte om proposition å stämpel
på postremissvexlar.

Herr Törnebladh: Jag är ej nog lycklig att kunna taga åt

mig det högst smickrande omdöme, som den siste talaren tälde om
inverkan af hvad jag hade att anföra i fråga om stämpel på skuldebref,
så mycket mindre som det ej var jag, utan två andra talare,
som egentligen framförde de argument, hvilka möjligen hade något
att göra med stämningen. Jag tillät mig egentligen fästa uppmärksamheten
derpå, att den ifrågasatta stämpelskatten på skuldebref ej
träffade hvad den skulle träffa, och detta är något helt annat än en
vädjan till känslostämningar. För öfrigt tror jag, att det ej var hvarken
den enes eller andres anförande, som verkade, utan antagligen
sakens egen beskaffenhet, som afgjorde frågan.

Sedan ber jag att få fasta mig dervid, att om det nu så är, att

Stämpel ä
vexel.
(Forts.)

N:o 30. 26

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel å man mycket val kan försvara att ej lägga stämpel på skuldebref, kan
(Forts) man ^ock lägga stämpel på vexla!- derför att de senare verkligen
träffa kapitalet och ej lånebehofvet. Jag vill ock erkänna, att stämplar
på vexla!- i åtskilliga fäll komma att träffa kapitalet, nemligen förlagskapitalet.
Detta är en högst väsentlig skilnad, ty såsom vi veta,
har bruket af vexlar på senare tiden arbetat sig fram i landet till
förmån och lättnad för industrien. Är det så, att vi skola kunna bestrida
de ökade skatterna, måste vi naturligtvis i främsta rummet
tänka på, att vår industri och våra näringar kunna arbeta under förhållanden,
som möjliggöra en god och sund utveckling. Helt olika
är förhållandet i de land, som den siste talaren omnämnde, derför att
i dessa land vexelbruket redan länge varit stadgadt. ,H°S oss åter
har det arbetat sig fram under ganska stora svårigheter. Följden
häraf är, att om man försvårar detta vexelbruk, lägger man i sjelfva
verket en hämsko på den industri och de näringar, som skola vara
de bästa skatteobjekten för oss. Från den synpunkten ser jag faran
i att bifalla en skatt på vexlar, och detta så mycket mera som jag
tror, att, om man tager det- första steget, det är lätt att säga: “låtom
oss fördubbla skatten! Nu är besväret infördt och allmänheten har
vant sig vid det; vi kunna taga 10 öre till på 100 kr.“ Och detta är
eu väsentligen stor fara, allra helst när det är ett bruk, som man bör
på allt sätt understödja, för att det må ha sin goda inverkan på affärsrörelsen
och den industriella verksamheten. Hvad postremissvexlarne
beträffar, är det så mycket mindre skäl att föreslå någon stämpel på
dem, som en afgift å dem förut funnits, men blifvit borttagen. Bankerna
togo nemligen förr 25 öre för hvarje postvexel, men funno med
sin fördel förenligt att afstå derifrån, och derigenom utvecklades just
postremissvexelrörelsen till en sådan omfattning, att den utgör en förtjenst
hos Sverige, en prydnad för det svenska folkets affärsrörelse.
Det fins nemligen ej något land, som har en motsvarande användning
af postvexlar. Dock gifves det en kanske ännu högre form och det
är checken. Det är då väl, att den skall gå fri från skatt åtminstone
efter det förslag, som nu föreligger. Angående postvexlar vill jag
erinra derom, att 1880—82 års komité, som lät sig angeläget vara att
uppsöka det ena skatteföremålet efter det andra, dock uttryckligen säger:
“likaledes torde böra fritagas sådana papper, som allenast afse rörelsens
betjenande och tillfälligt disponerande af redan befintliga tillgångar
och ej i och för sig förutsätta någon egentlig affär såsom
postremissvexlar och in visningar å upp- och afskrifningsräkning.“
Denna komité ansåg således, att postvexlarne skulle fritagas, och jag
undrar, om ej den komité, som verkat senare, kunnat med stor fördel
följa dess exempel. Jag har redan talat om det “blygsamma*
beloppet. Det är blygsamt i början, men blygsamheten försvinner
nog med åren.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr R etti g: Jag är ledsen öfver att jag missuppfattade herr

Almgrens yrkande, på grund hvaraf jag gjorde en sådan framställning,

27 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

som skedde. Då jag funnit mitt misstag, ber jag att få återtaga mitt Stämpel
yrkande och instämma i herr Almgrens. (Forts)

Herr Ekdahl: Jag anhåller endast få meddela, att Sveriges allmänna
handelsförening, som jag tillhör och som räknar ett stort antal
ledamöter bland hela Sveriges affärsmän, i en motiverad skrifvelse
till bevillningsutskottet hemstält, att stämpel å vexlar och andra affärspapper
icke måtte förekomma. Med glädje förnam jag, att utskottet
lvssnat härtill och afslagit Kongl. Maj:ts framställning. Men jag
finner nu, att åtskilliga reservationer föreligga. De skäl, som jag
skulle hafva att andraga mot dessa reservationer, äro redan af flere
talare anförda, hvarför jag icke skall upptaga kammarens tid dermed.

Jag vill således endast erinra, att det icke skulle vara på något sätt
lämpligt, att, då kammaren förut medgifvit stämpelfrihet för skuldebref,
den nu skulle besluta, att vexel belägges med stämpel. Derigenom
skulle införandet här i landet af ett vexelsystem, som så länge
varit ett önkningsmål, helt och hållet gå om intet. Att belägga postremissvexlar
med stämpel skulle medföra tvång att skicka penningarne
med posten, ett förfaringssätt, som man sökt förekomma. På grund
af hvad herr Almgren med flere talare redan anfört, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almgren, Oscar: Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet
sökte förringa betydelsen af det uttalande, som gjorts från
Stockholms börs, i det han lät antyda, att motivet skulle vara mera
ett försök att undandraga sig eu tryckande pålaga än intresse för
sjelfva saken. Jag Ifer deremot att få säga, att detta uttalande skedde
uteslutande i syfte aft påpeka de skadliga verkningar, som införandet
af en stämpel på inrikes vexlar skulle medföra. — Den värde talaren
gjorde vidare en jemförelse mellan skuldebref och vexlar och ansåg,
att de skäl, som nyss gjorde sig gällande i afseende å skuldebref, icke
skulle vara tillämpliga i afseende å inrikes vexlar. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på det låga belopp, hvarå vexlarne i medeltal
lyda. I vårt lands samtliga banker utgör medelbeloppet å diskonterade
vexlar icke mer än 1,100 kronor. I åtskilliga sedelutgifvande
banker uppgår det icke till mer än 5 å 600 kronor, och i våra folkbanker
uppgår det icke till mer än 2 å 300 kronor. Det är utom
köpmännen äfven de små tjenstemännen och handtverkarne och annat
dylikt småfolk, som använda dessa vexlar på små belopp. Och jag
frågar, om icke dessa ofta kunna befinna sig i lika bekymmersam ställning
som de, hvilka i landsorten utfärda skuldebref. Jag tror således,
att från denna synpunkt sedt, kan det vara väl berättigadt att äfven
med afseende å vexlar taga hänsyn till omständigheterna hos de mindre
bemedlade.

Grefve Klingspor: Helst skulle man ju se, att statsverkets
behof icke erfordrade några vidare, synnerligast icke sådana skatter,
som de föreslagna, hvilka naturligtvis icke kunna vara populära. Men
om jag jemför stämplar å vexlar med stämplar å skuldebref, äro de

N:o 30.

Stämpel å
vexel.
(Forts.)

28 Lördagen den 28 April, e. m.

förra lättare att kontrollera. Att kontrollera stämplar å skuldebref,
skulle vara synnerligen svårt. Och då de reservanter, med hvilka
jag förenat mig, undantagit postremissvexlar samt anvisningar å nppoch
afskrifningsräkning från stämpelbeläggning, tror jag icke, att lingon
fara skulle vara förenad med att Riksdagen biträdde denna reservation,
till hvilken jag har äran yrka bifall.

Herr Caval li: Blott ett par ord med anledning af hvad den
värde talaren på stockholmsbänken yttrade. Han sade, att medelbeloppet
å vexlar i bankerna icke utgjorde mer än 1,100 kronor. —
Man har således ett visst fog för antagandet, att, om reservanternas
förslag, enligt hvilket skattefrihet eger rum för vexlar å belopp till
och med 100 kronor, antages, dermed mycket är afhjelpt för de små
vexlarne.

Hans excellens herr statsministern Boström: Innan diskussionen
afslutas, skall jag be att få lemna några uppgifter, som under den
innehållsrika diskussionen icke förut blifvit meddelade, och hvarom
jag tror att det vore godt att påminna. De röra den finansiella betydelsen
af de stämplar, hvarom vi här tala. Såsom bekant, är hela
deras belopp beräknadt till 1,500,000 kronor. Deraf har kammaren
nyss afslagit stämpeln å skuldebref, hvilken beräknats till 274,000
kronor. Af flere talare har yrkats, att stämpel icke borde läggas å
postremissvexel samt anvisning å kreditiv- och upp- och afskrifningsräkning.
Det beräknade beloppet af nämnda stämpel utgör 210,000
kronor. Och skulle nu, såsom på många håll yrkats, äfven vexlar
undantagas, betyder det en minskning af ytterligare 693,000 kronor
— med andra ord, dermed är så godt som hela stämpelskatten förkastad.
Jag förstår mycket val, att det icke är angenämt att drabbas
af eu ny skatt, från hvilken man hittills gått fri. Och derför är
ståndpunkten hos de representanter för handeln, hvilka här yttrat sig,
helt naturlig. Men å andra sidan är gifvet, att om man någonstädes
bör söka få stämplar, är det å handelspapper, ty der kommer man
åt det rörliga kapitalet. Visserligen har af embetsverken blifvit anmärkt,
att i sjelfva verket borde högre arfskatt betalas af den rörliga
förmögenheten, men detta har dock icke ifrågasatts på grund af lättheten
att undandraga sig denna skatt. Mig synes då, att denna stämpel
å affärspapper vore ett lämpligt komplement till arfsskatten. — Det
kan också möjligen sättas i fråga, huruvida icke i den omständigheten,
att staten gifvit en särskild lagstiftning för vexlar, i hvilken nämnda
fordringsbevis beredts åtskilliga förmåner framför andra, vanliga fordringsbevis,
kan ligga en anledning för staten att få en afgift af
denna samma rörelse.

För min del kan jag icke se något olämpligt i hvad af Kong!.
Maj:t föreslagits om afgift å anvisningar å upp- och afskrifningsoch
krediträkning samt å postremissvexlar. Jag har frågat mig för
i bankerna och fått till svar, att det är ytterst sällan, som en person
på sin bankräkning lyfter en gång om dagen. Men om jag tänker,
att så vore fallet, blir det belopp, som en person, hvilken drifver en

29 N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

så omfattande rörelse, årligen får betala, trettio kronor. Den afgift, Stämpel å
som föreslagits, är nemligen 10 öre eller samma afgift, som erlägges
för befordran af bref. Jag föreställer mig, att en sådan stämpel icke ''
skall kännas betungande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen
att i afseende på den nu föredragna rubriken yrkats : l:o)
att densamma skulle godkännas; 2:o) af herr Philipson, att rubriken
skulle erhålla den lydelse, som föreslagits af honom m. fl. i reservation
å sidorna 131 och 132 i förevarande betänkande; 3:o) af grefve
Wachtmeister, att rubriken skulle godkännas med den lydelse, som
han föreslagit i reservationen å sidorna 130 och 131 i nämnda betänkande;
samt 4:o) af herr Cavalli, lika med herr Philipson med den
ändring, att postremissvexel skulle, utan afseende å beloppet, hvarå
den lydde, förses med stämpel af 10 öre.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa fyra
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
rubriken i enlighet med utskottets förslag vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, hvarefter herr talmannen hemstälde, huruvida
kammaren ville till kontraproposition i nämnda votering antaga bifall
till herr Philipsons yrkande; och förklarade herr talmannen sig anse
denna hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Jemväl angående kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition dervid
antagits bifall till herr Cavallis under öfverläggningen framstälda förslag
i ämneu, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver den i
§ 8 B af bevillningsutskottets förslag till förordning angående stämpelafgiften
förekommande rubriken Vexel antager det förslag, som framstälts
af herr Philipson i reservation å sidan 131—132 i utskottets
betänkande n:o 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till herr Cavallis under öfverläggningen framstälda förslag
i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — G5;
Nej — 43.

N:o 30. 30

Lördagen den 28 April, e. m.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den. som godkänner den i § 8 B af bevillningsutskottets förslag
till förordning angående stämpelafgiften förekommande rubriken
Vexel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

o Vinner Nej, beslutar kammaren att ifrågavarande rubrik skall
erhålla den lydelse, som föreslagits af herr Philipson i reservation å
sidorna 131 och 132 i utskottets betänkande n:o 17.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 69.

Utskottets förslag att utesluta rubriken Postremissvexel.

Godkändes.

Rubriken Öfverlåtelse af kronohemman eller skattlagdt krononybygge.

Godkändes.

I Art.

Öfverskriften samt 1 och 2 §§.

Godkändes.

3 §■

Herr Berg, Lars: Till rubriken “utnämningsbref för riddare och
kommendörer'' har utskottet bifogat en motivering, som delvis är
herntad ur bevillningsutskottets betänkande i anledning af herr Waldenströms
motion i Andra Kammaren och mot hvilken motivering jag
har ansett mig böra reservera mig, och till följd deraf måste jag
äfven här fästa uppmärksamheten på denna motivering och yrka, att
densamma måtte utgå till den del, som finnes på sidan 2 i betänkandet
n:o 17 från orden: “visserligen har“ och till styckets slut. Denna
motivering är nemligen enligt mitt förmenande ganska egendomlig,

Om stämpel
till statsmyndigheternas

expeditioner.

31 N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. in.

och den innefattar, om den af Riksdagen skulle gillas, ett beslut att Om stämpel
göra uttalande i flera dermed sammanhängande frågor, hvarom icke uJj
den minsta utredning föreligger, och hvarom säkerligen kammaren, expeditUmer.
om positiva beslut hade föreslagits af utskottet, icke skulle hafva velat (Forts.)
fatta beslut. Utskottet säger nemligen:

“Visserligen har en vid innevarande riksdag väckt och till utskottet
hänvisad motion om upphäfvande af stämpelafgiften å utnämningsbref
för riddare och kommendörer samt åsättande i stället
af bevillning för riddare- och kommendörsvärdighet — i anledning af
hvilken motion utskottet afgifver särskilt betänkande — gifvit utskottet
anledning att beakta det missförhållande, att Riksdagens afsigt
med dess beslut om nyssberörda handlingars stämpelpligtighet för närvarande
alldeles icke vinnes. då dylika utnämningsbref endast undantagsvis
lösas, något som förklaras; deraf, att sådan skyldighet för
närvarande icke anses författningsenligt åligga den utnämnde; men
då utskottet är förvissadt, att Kongl. Maj:t, sedan uppmärksamheten
blifvit fäst på denna fråga, icke skall underlåta att träffa nödiga anstalter
för åstadkommande af ändring i berörda missförhållande, så
att icke ordensdekoration utlemnas utan att utnämningsbref förut
blifvit utlöst, har utskottet funnit omförmälda motion icke böra i
detta sammanhang föranleda någon utskottets hemställan".

Nu torde det emellertid vara för herrarne bekant, att kongl.
förordningen om expeditionslösen uppräknar alla, som äro skyldiga
att erlägga stämpel och lösen för expeditioner, men deri förekommer
icke ett ord om sådana, som utnämnas till riddare- eller kommendörsvärdighet,
och ej heller ett ord om ordenskapitel eller den myndighet,
som skall utfärda utnämningsbrefven, och på grund af denna omständighet
kan man påstå, att utskottets yttrande om att här föreligger
ett missförhållande helt enkelt är en missuppfattning af utskottet,
liksom ock att utskottets påstående, att “Riksdagens afsigt
med dess beslut om nyssberörda handlingars stämpelpligtighet för
närvarande alldeles icke vinnes", icke heller är enligt med verkliga
förhållandet. Ty antingen har Riksdagen icke kunnat afse, att dessa
bref skulle utfärdas och stämpelbeläggas mot den utnämndes vilja,
och stämpelafgiften dessutom i strid mot författningen hos honom
kunna uttagas, eller också har Riksdagen hyst eu missuppfattning i
nämnda hänseende. Om nu kammaren skulle godkänna denna utskottets
motivering, skulle deri ligga ett beslut af kammaren att hos
Kongl. Maj:t yrka. en förändring i kongl. förordningen angående
expeditionslösen. Är nu kammaren färdig att utan minsta utredning
yttra sig om eu lagförändring just på det område, som hittills ostridigt
tillhört Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt? Jag tror icke
detta. Men hvad mera är, detta uttalande skulle derjemte likasom på
eu bakväg söka inskränka Konungens grundlagsenliga rätt att utdela
sådana belöningar och utmärkelsetecken, genom att åsätta dem en
stämpel på 400 till 50 kronor, hvilket tydligen till stor del skulle
hafva den verkan att eludera grundlagens bud. När man till dessa
stäinpelafgifter lägger öfriga ganska tunga utgifter för ordensvärdigheten,
är det nemligen uppenbart, att mänga välförtjenta ernbetsmän

N:o 30. 32

Lördagen den 28 April, e. m.

Om stämpel och medborgare icke skulle hafva råd att underkasta sig en sådan
tldi ‘heterrw stämpelbeläggning. Vidare synes det mig påtagligt att det tarfvar
expeditioner, utredning, huruvida herr Waldenströms omnämnda förslag är förkorta.
) enligt med rättvisa och billighet, eller huruvida det icke inför alla
rättänkande skulle få likasom ett sken af och verka såsom ett bötesstraff
för den, som utmärkt sig för medborgerlig förtjenst. Det synes
mig äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke, om kammaren skulle uttala
sig för eu hög stämpelskatt på ordenstecken, kammaren skulle i
konseqvens dermed jemväl vilja stämpelbelägga äfven medaljer, som
utdelas af Kongl. Maj:t eller andra myndigheter för medborgerliga
dygder. Slutligen kan det ifrågasättas, om icke, i fall .Riksdagen vill
uttala sig för att sådana utmärkelsetecken, som utdelas af den ena
statsmagten,'' Konungen, skola beläggas med hög stämpel, också utmärkelser
från den andra statsmagten, Riksdagen, borde stämpelbeläggas.
Riksdagen har också många gånger utdelat nationalbelöningar,
och det kunde ju ifrågasättas, om icke de personer, som fått
sådana belöningar, vanligen i form af penninggåfvor, större pensioner
eller årligt understöd, jemväl borde, i likhet med hvad här föreslagits,
åläggas större eller mindre stämpelafgifter. För öfrigt har det också
synts mig uppenbart, att innan Riksdagen besluter att yttra sig om
en lagförändring af denna beskaffenhet, borde Riksdagen hafva framför
sig verba formalia och veta, i hvilken form och med hvilka ordalag
en sådan förändring skulle genomföras, i synnerhet som det gäller
ganska ömmande och egendomliga förhållanden. Det kan nemligen
väl behöfva öfvervägas, huruvida man i expeditionstaxan uti den §,
som innehåller bestämmelsen om, att alla tjensteman i mål angående fel
eller försummelser i tjensten äro befriade från all stämpel på dom
eller protokoll i dessa mål, huruvida man antingen i denna § bör intaga
bestämmelsen derom, att de tjenstemän och medborgare skola
betala stämpelafgift, hvilka lyckats utmärka sig för medborgerliga förtjenster,
eller om detta stadgande bör intagas i någon annan eller i
en särskild §. Huru som helst, så bör enligt min åsigt denna fråga, som
kanske många af herrarne icke anse förtjena en allvarligare diskussion,
likväl allvarligt öfvervägas, och jag är derför öfvertygad om, att kammaren
skall underkänna utskottets motivering och yrkar derför bifall
till den föredragna 3 §, men med ogillande af utskottets motivering
på sidan 2 från orden “visserligen har“ till och med styckets slutord
“utskottets hemställan“.

Herr Cavalli: Jag anhåller, att, då den kongl. propositionen
i fråga om lagen angående värdering af död mans bo ännu icke blifvit
behandlad, de under rubriken Protokoll förekommande orden:

“angående förordnande eller entledigande af nämndeman, stämningsman,
ledamot af egodelningsrätt, värderingsman vid bouppteckning
eller god man vid landtmäteriförrättning, af god man, syssloman
eller rättens ombudsman i konkurs, samt af annan person i afseende
å uppteckning eller vård af konkursbo, äfvensom rörande af någon
bland dem aflagd föreskrifven ed — fritt* måtte till utskottet återremitteras
i afbidan på utgången af nämnda proposition.

33 N:o 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande paragraf annat yrkande icke förekommit, än
att densamma skulle godkännas utom i afseende å den på sidorna
40—42 i betänkandet förekommande rubriken: “Protokoll angående

förordnande--aflagd föreskrifven ed“, hvilken rubrik herr Cavalli

yrkat måtte visas åter till utskottet.

På härefter gjorda propositioner återförvisade kammaren nyssnämnda
rubrik och godkände paragrafen i öfrigt.

Vidare yttrade herr talmannen, att beträffande utskottets motivering
yrkats, af herr Berg, Lars, att kammaren skulle ogilla det uttalande,
som å sidan 2 i utskottets betänkande börjar med orden: “Visserligen
har en vid innevarande riksdag väckt och till utskottet hänvisad motion
om upphäfvande af stämpelafgiften å utnämningsbref för riddare och
kommendörer“ samt slutar med orden: “icke böra i detta sammanhang
föranleda någon utskottets hemställan*.

Till detta yrkande lemnade kammaren sitt bifall.

Herr Cavalli: Af det skäl, som jag nyss anförde, hemställer jag,
att jemväl denna paragraf måtte till utskottet återförvisas, i afbidan
på utgången af Kongl. Maj:ts proposition om lagen angående värdering
af död mans bo.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande paragraf
åter till utskottet.

16—24 §§.

Godkändes.

III Art. Om åter -

4-7 §§.
Godkändes.
II Art.

Om stämpel
till enskilda
handlingar.

Öfverskriften samt 9—14 §§.
Godkändes.

15 §.

Öfverskriften och 25 §.
Godkändes.

Första Kammarens Prut. 1894. N:o JO.

fående af
erlagd
stämpelafgift.

3

N:o 30.

34

Lördagen den 28 April, e. m.

Om återfående
af
erlagd
stämpelafgift.

(Forte.)

26 §.

Herr Cavalli: Andra Kammaren diar vid behandling af denna
paragraf beslutat, att tiden för återvinningstalan skall utsträckas från
tre till sex månader. På grund Häraf hemställer jag, att orden “tre
månader® må utbytas mot “sex månader“.

Herr Annerstedt: 1 denna paragraf har utskottet gjort en
ändring i Kongl. Maj:ts proposition, som enligt min uppfattning skulle
kunna medföra, att den enskilde parteVi icke skulle vara berättigad
att, då åtal blifvit af vederbörande åklagare väckt, i sammanhang
med åtalet få sin rätt till ersättning pröfvad. Jag förmodar, att Kong],
Maj:t genom att redigera paragrafen så, som skeft, velat förekomma
detta. Det torde ej vara lämpligt, att den enskilde parten skulle förmenas
att framställa sina ersättningsyrkanden i åtalsprocessen, utan
nödgas använda den i förevarande paragraf föreslagna vägen. Jag
får derför yrka, att 26 § måtte godkännas med den af Kongl. Maj:t
föreslagna lydelse, dock med den af herr Cavalli nu föreslagna
ändringen.

Herr Rudebeck: Uteslutandet af dessa ord: “utan sammanhang
med åtal mot vederbörande embets- eller tjensteman* skedde af den
anledning, att med den lydelse, paragrafen enligt Kongl. Maj:ts förslag
har, ser det ut, som om regel vore, att åtal skulle ske för vinnande
af rättelse i det fall, hvarom fråga är. Genom uteslutande af nämnda
ord har man velat förebygga en sådan uppfattning och, utan anvisniug
på åtal, bestämma den ordning, som den, hvilken vill i annat
fäll än i 25 § sägs föra talan, har att iakttaga. Just med hänsyn
till det äfven under förmiddagens diskussion framhållna förhållande,
att missuppfattning och misstag i stor mängd lätt ifrågakomma vid
tillämpningen af de lagbestämmelser, som nu blifvit beslutade, utan
att tjenstefel borde eller kunde anses föreligga, ville man genom den
ändrade lydelsen förekomma, det anmälan till åtal skulle blifva i regel
den utväg, som en part komme att välja för att erhålla rättelse i felaktig
kartering. På dessa skäl fattade utskottet sitt beslut, och jag
tillåter mig hemställa om bifall till utskottets förslag med det af herr
Cavalli gjorda tillägg.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels, af herr
Cavalli, att densamma skulle godkännas med den ändring, att orden
“tre månader® utbytes mot: sex månader, dels ock, af herr Annerstedt,
att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som af Kongl. Maj:t
föreslagits, dock med utbytande af orden “tre månader* mot orden:
sex månader.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på antagande af det utaf herr Cavalli
framstälda förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Lördagen den 28 April, e. in.

35 N:o 30.

IV Art.

Öfverskriftcn och 27—33 §§.

Om

stämplarne
och deras
tillhandahållande.

Godkändes.
31 §.

Herr Annerstedt: Vid denna 34 § har utskottet tillfogat ett
nytt stycke, det tredje i paragrafen, af innehåll, att “då ernbets- eller
tjensteman, hvilken bär att å tjenstens vägnar emottaga handling, som
enligt II Art. skall vid företeendet inför offentlig myndighet förses
med stämpel, tillika är försäljningsman, skola de till handlingen erforderliga
stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall embetseller
tjenstemannen verkställa stämpelbeläggningen*. Detta stadgande,
hvars tillämpning är tydlig och klar, hvad landsbygden beträffar,
synes mig icke vara lika tydligt, då dess tillämpning skall ske i stad
vid en större rådstufvurätt. Vid en sådan rådstufvurätt kan finnas
flere stämpelförsäljningsmän, och å andra sidan är den enskilde parten
, berättigad att aflemna handlingen inför sittande rätt. Skall i detta
fall det stadgande, som här innehålles i tredje stycket, vinna tillämpning
eller icke? Det förefaller mig, som om det erfordrades en något
annan redaktion för att stadgandet skulle passa in på de större
städernas domstolar.

Under sådana förhållanden vågar jag vördsamt yrka, att den
föredragna 34 § måtte till utskottet återremitteras.

Herr Cavalli: Jag måste på det bestämdaste motsätta mig den
siste ärade talarens yrkande, men jag kan ej neka till, att det är mig
ett visst nöje, att den ärade talaren fört denna fråga på tal. Utskottet
har med det ifrågavarande stadgandet vidtagit en åtgärd af rättvisa.
Det har icke varit utskottet obekant, att här, särskildt i åtskilliga af
de fall, som den siste ärade talaren antydde, något missbruk — jag
begagnar ett välvilligt ord — skett med den provision, som staten
består för försäljning af stämplar. Det går så till, att åtskilliga personer,
som hafva att till domstol ingifva handlingar, redan vid deras
ingifvande försett dem med stämplar, som de köpt på annat håll.
Man kan säga, att det är icke något missbruk. Det är det icke från
statens sida sedt, men man har inför utskottet uppgifvit namn å personer,
som af annan stämpelförsäljare än den för stämpeln redovisningsskyldige
förskaffat sig stämpeln och med den förstnämnde delat
provisionen. Staten har således genom denna åtgärd icke haft ett
enda öres större utgift såsom provision, men väl har den enskilde
kommissionären kunnat förskaffa sig någon inkomst derigenom. Detta
är ett förfarande, som efter utskottets mening bort undanrödjas. Man
har dertill haft etf annat skäl, och det är, att, då man i någon mån,
ja, i väsentlig mån enligt andras uppfattning, ökat vissa embetsmål^
arbete i följd af den i dag antagna lagen om arfsskatt, man också
velat åt dem försäkra den inkomst, som ligger i provisionen å de

N:o 30.

36

Lördagen den 28 April, e. m.

Om

stämplare
oeh deras
tillhandahållande.

(Forts.)

Herr Annerstedt: Den föregående talaren har framhållit lämpligheten
af ett af bevillningsutskottet föreslaget stadgande, hvars
lämplighet jag icke i ringaste mån ifrågasatt, men han har icke
svarat på min fråga, huru bevillningsutskottet tänkt sig, att detta
stadgande skulle tillämpas i städerna. Jag förstår mycket väl, huru
det skall tillämpas på landet, der domaren är försäljningsman. Der
skola parterna ovilkorligen lemna penningar till domaren och af
honom mottaga alla stämplar. Men i stad kan det vara så, att under
det i rådstufvurätten finnas personer som äro stämpelförsäljare, så
aflemnas handlingen icke till någon af dem, utan till sittande rätt.
År det meningen, att paragrafen skall tillämpas i detta fall eller icke?
Det är detta, som enligt min mening icke utmärkes med den formulering,
stadgandet nu har.

Herr Cavalli: Jag trodde verkligen ej, att stadgandet var otydligt,
då här står, att då embets- eller tjensteman etc., tillika är försäljningsman.
År han icke försäljningsman, har iu stadgandet förfallit.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Un g er: Med all möjlig tacksamhet för utskottets välvilja
att vilja tillgodose domhafvandens rätt att sälja stämplar, vill jag för
min del säga, att jag hellre afstår från försäljning af stämplarne, än
jag utfärdar qvitto på de stämpelafgifter, som betalas in till mig.
Det skulle vittna om ett nytt misstroende till domaren, och dessutom
är det alldeles öfverflödigt, då samma stadgande finnes qvar i denna
förordning som i den förra, att domaren är ansvarig derför, att ingifua
handlingar i vederbörlig ordning förses med stämpel. Under
sådana förhållanden lär väl icke parten för sin trygghets skull behöfva
qvitto, hvarför jag vill yrka, att detta moment måtte ur förslaget
utgå.

Herr Eudebeck: Jag vill med anledning af den siste ärade
talarens yttrande fästa uppmärksamheten på att de lagbestämmelser,
han påvisade, röra andra stämplar än dem, hvarom här är fråga, de
röra nemligen stämplar på utgående expeditioner, men icke de stämplar,
som skola åsättas till rätten ingifna handlingar. Då denna fråga
behandlades i utskottet, framhölls särskildt af ledamöter från Andra
Kammaren önskvärdheten af att någon åtgärd vidtoges, hvarigenom
kunde beredas en trygghet vid inlemnandet af penningbelopp för
stämpelbeläggning af handlingar, synnerligast som dessa belopp enligt
den nya förordningen komma att bestiga sig till ganska höga summor.

stämplar, som för skattens utgörande skola användas. Jag tror derför,
att utskottets förslag är i sin fulla ordning, och jag vill dertill
foga, att utskottet icke blott tillerkänt vissa embetsman denna rättighet,
utan i gengäld deremot ålagt dem skyldighet att, då reversal aflemnas,
afgifva qvitto å medel för inköp af stämplar. Jag yrkar
bifall till den föredragna paragrafen.

37

N o 30

Lördagen den 28 April, e. m.

Det framhölls såsom oegentligt och origtigt, att om en person skickade
ett ombud till domstolen för att inlemna handlingar till stämpelbeläggning
till tinget och på samma gång penningar till stämpeln, så
kunde han icke genom erhållande af qvitto blifva förvissad om att
ombudet verkligen erlagt stämpelbeloppet förr än lång tid efteråt, då
expeditionen från domstolen erhölls. Han skulle således för sin trygghet
vara nödsakad att sjelf inställa sig vid domstolen och der aflemna
penningarne, men icke heller då kunde han erhålla skriftligt bevis,
att domaren emottagit stämpelmedlen.

Då jag för min del icke kunde underkänna betydelsen af denna
olägenhet, utan tvärtom erkände rigtigheten deraf och önskvärdheten
af en åtgärd till undanrödjande häraf, kunde jag icke heller för min
del motsätta mig bifall till en anordning i sådant syfte. Jag kan
icke finna, att det är något för domarens embete eller i öfrigt stötande,
att domaren, då han mottager en penningsumma, lemnar ett bevis
öfver mottagandet. Det skulle i min tanke kunna tydas såsom högsta
grad af oginhet från domarens sida, om han icke ville lemna ett
sådant qvitto. Litet hvar af oss domare vet, att man ofta får mottaga
bref med handlingar, som skola lemnas in till rätten, och på
samma gång penningar till stämpel, och det lärer väl då icke falla
någon af oss in att icke visa tillmötesgående och besvara brefvet och
erkänna mottagandet af penningarne, hvilket ju blir ett qvitto. Kan
man således redan nu gå parten till mötes härutinnan, så bör det
icke misstyckas, om domaren ålägges en skyldighet att göra det i de
fall, lagförslaget innehåller. Jag är orsak till att förslaget fått den
lydelse, det nu har. Då det var fråga om denna sak i utskottet,
tillät jag mig nemligen hemställa, att, för att underlätta domarens
besvär, parten skulle skrifva två reversal, så att domarens tid icke
upptages med aflättandet af ett qvitto på särskild handling, hvilket
alltid blir vidlyftigare. Han skall nu endast efter genomläsandet och
granskning af reversalen qvittera ena exemplaret.

Jag är fortfarande af den åsigt, att detta sätt skall leda till reda
och ordning utan nämnvärdt besvär för domaren, och tillstyrker bifall
till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Jag vidhåller, att jag för min del icke kan
tolka mom. 3 så, att jag vet huru det skall tillämpas i stad. I stad
— åtminstone är det fallet i Stockholm — finnes en särskild tjensteman,
till hvilken handlingarna inlemnas. Är det utskottets mening,
att, derest handlingarna inlemnas till aktuarien, man skulle vara skyldig
att gifva honom penningarne, men, om man lemnar in köpebrefvet
eller bouppteckningen i sittande rätt, vara berättigad att sjelf
påsätta stämpeln.

Jag vidhåller, att detta stadgande är otydligt. Jag kan emellertid
mycket väl förklara anledningen till denna otydlighet, ty i bevillningsutskottet
har man endast tänkt på landsbygdens förhållanden, då
stadgandet affattades. Mig förefaller det icke vara obilligt begärdt,
dä man anhåller, att uttrycken i mom 3 måtte jemkas, så att det blir
tydligt, huru meningen är att det skall tillgå i stad.

Om

stämplar ne
och deras
tillhandahållande.

(Forts.)

N:o 30.

38

Lördagen den 28 April, e. m.

Om tillsyn
å stämpelaf
giftens
utgörande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen, som
för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att beträffande
förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle godkännas,
dels, af herr Ung er, att paragrafens sista stycke skulle utgå
och paragrafen i öfrigt godkännas, dels ock att paragrafen skulle
visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet med
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

35-37 §§.

Godkändes.

V Art.

Öfverskriften samt 38 och 39 §§.

Godkändes.

±0 §.

Herr Ca valli: Då denna paragraf sammanhänger med frågan

om den lag, om hvars afgörande kamrarne ännu icke fattat beslut,
hemställer jag, att denna paragraf måtte till utskottet återremitteras.

Öfverlaggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr vice
talmannen yttrade, att i afseende på den nu föredragna paragrafen
endast yrkats, att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

41 §.

Godkändes.

42 §.

Herr Caval!i: På nyss anförda skäl yrkar jag, att äfven denna
paragraf måtte till utskottet återremitteras.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande förevarande paragraf annat yrkande icke framstälts,
än att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades
den sista propositionen vara med ja besvarad.

Lördagen den 28 April, e. m.

39

43 §.

Godkändes.

VI Art.

Godkändes.

VIT Art.

Herr Cavalli: Dä beslut rörande denna artikel icke kan fattas

förr än Riksdagens bada kamrar fattat beslut rörande stämpelförordningen,
hemställer jag, att denna artikel måtte till utskottet återremitteras.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades förevarande
artikel åter till utskottet. v .

Tillkännagifvandet beträffande slutlig glafgiften för spelkort.

Godkändes.

Stadgandet om författningens trådande i kraft.

Herr Unger: „ Jag är icke förvissad om huru meningen är med
detta stadgande. År det meningen, att författningen skall hafva tillbakaverkande
kraft i fråga om skatt å arf efter personer, som aflidit
före den 1 januari 1895? Som detta väl icke kan vara afsigten, hemställer
jag, att till detta stadgande må fogas ett så lydande tillägg:

“Dock att här ofvan stadgade arfsskatt ej kan uttagas af arf
efter den, som före nämnda dag aflidit.”

Herr Eudebeck: Meningen är, att alla handlingar, som ingifvas
efter den 1 januari 1895, karteras efter den nu antagna lagen. Så
har jag fattat saken, och någon tvekan synes mig icke vid tolkningen
af lagbestämmelsen kunna uppstå. Det var visserligen i utskottet tal
om att undantag skulle göras för dödsbon efter personer, som aflidit
under detta år, men man kom till det resultat, att deraf vållades olägenhet
med hänsyn till protokollets affattande, och att det enklaste vore,
att stadgandet blef generelt efter en viss tid. Den handling, som
inkommer till stämpelbeläggning efter den 1 januari 1895, belägges
med stämpel enligt denna lag, oberoende af den tid, då personer, efter
hvilken bouppteckningen upprättats, aflidit, och då jag fortfarande
håller före, att denna bestämmelse är den lämpligaste, tillåter jag mig
yrka bifall till utskottets förslag härutinnan.

Herr Unger: Det synes under sådana förhållanden vara så

mycket angelägnare att göra denna.förändring. Det vore åtminstone
ovanligt och emot allmänt antagna rättsprinciper stridande att gifva

N:0 30.

Om ansvar
för öfverträdelse
af
stämpel förerjrt

i mjell.

Om tiden för
stämpelförordningens

tillämpning.

N:o 30. 40

Lördagen den 28 April, e. m.

Om tiden för en förordning tillbakaverkande kraft på förhållanden, som uppkommit
stampelfvr- jnnan författningen triidt i kraft. Det kan vara personer, som aflidit
tillämpning, till och med innan förordningen antagits och hvilkas bo uppskattats
(Forts.) innan förordningen triidt i kraft, ehuru uppskof med bouppteckningens
ingifvande medgifvits, så att denna ej inkommer förr än efter den
1 januari 1895.

Herr Hasselrot: I motsats mot herr Unger tror jag, att be stämmelsen

är tydlig och bör tolkas enligt herr Rudebecks mening.
Samma förhållanden hafva förut varit före. Så har stämpeln på köpeoch
gåfvobref höjts ganska betydligt, men aldrig har det då satts i
fråga, att tillämpningen af den nya författningen skulle vara beroende
af hvilken dag köpe- eller gafvobrefvet upprättats, utan den har berott
på tiden för handlingens inlemnande till rätten. Äfven här har
det derför föreslagits, att den tid, då de förhöjda stämplarne skola
träda i kraft, skall beräknas efter dagen, då handlingarna ingifvas
till domstolen. Jag tror ej heller, att i den förevarande bestämmelsen
kan anses ligga någon orättvisa mot delegarne i bon, der den aflidne
dött i år. Vilja de undvika den högre stämpeln, få de ingifva bouppteckningen
under året. Och detta kan ske äfven i det osannolika
fall, att något dödsbo i år redan fått så långt anstånd med bouppteckningens
ingifvande som till nästa år. Vilja delegarne i sådant bo
begagna sig af den lägre stämpeln, så få de påskynda boutredningen
och ingifva bouppteckningen under året. Jag tror icke, att det går
för sig att under samma tid tillämpa olika grundsatser för stämpelbeläggning
af samma slags handlingar, utan grundsatsen torde härvid
alltid böra vara enahanda.

Herr Unger: Jag har blifvit uppmärksamgjord derpå, att mitt
förslag borde innehålla uttryckligt stadgande derom, att å bouppteckning
efter i år afliden person, hvilken inkommer nästa år, den gamla
stämpelförordningen skulle tillämpas, ty eljest skulle för sådan bouppteckning
icke finnas gällande någon stämpelförfattning alls. I detta
syfte erfordrar mitt förslag någon omredigering, och får jag föreslå,
att dertill läggas orden “utan skall för den arfsskatt tillämpas den
nuvarande stämpelpappersförordningen.“

Herr Rudebeck: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att genom en sådan tilläggsbestämmelse, som den herr Unger föreslagit,
och ett sådant tillvägagående, som på grund deraf skulle ega
rum, nödvändiggöres förande af dubbla bouppteckningsprotokoll. Protokollen
öfver bouppteckningar, som från den 1 januari 1895 skola
behandlas efter den nya stämpelförordningen, komma att få en helt
annan uppställning än de protokoll, som röra bouppteckningar från
den föregående tiden. Kan det då vara lämpligt att föra protokoll efter
olika uppställning för bouppteckningar, som inkomma vid samma ting?
Det blir mycket enklare att föra in alla bouppteckningar i samma
protokoll. Denna omständighet framhölls ock af mig i bevillningsutskottet,
och de ledamöter från Andra Kammaren, som förut varit af

41 N:o 30. *

Lördagen den 28 April, e. m.

motsatt mening med mig, funno förhållandet så beåktansvärdt, att de Om tiden för
afstodo från att påyrka den restriktion, som herr Unger nu föreslagit, ‘ordningens

Jag tillåter mig att hemställa om bifall till utskottets förslag. tUlåmpnivg.

(Forts.)

Herr Öländer: Här får man naturligtvis se till, hvilket förhållande
det är, som utgör grunden för bestämmande af den stämpel,
som skall påläggas en bouppteckning, sedan den nya lagen trädt i
kraft, och detta förhållande är naturligtvis dödsfallet. Frågan blir
då, huruvida dödsfallet skett innan lagen trädt i kraft eller derefter.

Har dödsfallet inträffat efteråt, skall skatten bestämmas efter den nya
lagen, annars icke. Jag anser, att den lilla olägenheten med dubbla
protokoll icke kan undvikas, och biträder herr Ungers förslag.

Herr Reuterswärd: Då det naturligtvis är mycket svårt att här
på rak arm bedöma, huruvida den föreslagna redaktionsförändringen
i utskottets betänkande är rigtig eller icke, tager jag mig friheten
hemställa, att kammaren ville återremittera denna punkt till utskottet,
hvars tid sannolikt derigenom icke skall blifva mycket upptagen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på det nu föredragna stadgandet yrkats, dels att detsamma
skulle godkännas, dels, af herr Unger, att stadgandet skulle godkännas
med följande tillägg: “dock att här ofvan stadgad arfsskatt ej kan
uttagas af arf efter den, som före nämnda dag aflidit, utan skall för
den beskattning tillämpas nuvarande stämpelpappersförordning“ ; dels
ock att ifrågavande stadgande skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på stadgandets återförvisning vara med
öfvervägande ja besvarad.

Tabellerna och rubriken.

Godkändes.

Utskottet3 i punkten gjorda hemställan.

Herr Cavalli: Då kammaren gjort åtskilliga ändringar i det
förevarande författningsförslaget, hemställer jag, att mom. l:o måtte
till utskottet återremitteras.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter utskottets
förevarande hemställan visades åter till utskottet.

2 punkten.

mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Första, Kammarens Prat. 1894. N:o 30.

4

N:0 30.

42

Lördagen den 28 April, e. m.

Om.

utsträckande
af tiden för
uppteckning
af död mans
bo.

Lagförslag
angående ändrad
lydelse
af tf kap. 4 §
ärfdabalken.

mom. b).

Herr Annerstedt: Då bevillningsutskottet i denna punkt föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ett ämne, som tillhör lagutskottets
behandling, nemligen rörande ändring af 9 kap. 2 § ärfdabalken,
får jag vördsamt hemställa, att kammaren måtte afslå detta
förslag.

Herr Cavalli: Jag ber att få instämma i den siste ärade talarens
yrkande, men anhåller, att kammaren måtte medgifva, att i stället
för de å sid. 16 i betänkandet förekommande orden i motiveringen:
“ansett sig böra hemställa om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i detta ämne* måtte införas följande: “ansett
sig icke böra underlåta att betona angelägenheten af att Kongl.
Maj:t måtte taga under öfvervägande, huruvida icke en sådan ändring
skulle utan olägenhet kunna vidtagas*. Den ringa ändring af motiveringen,
hvarom jag sålunda får hemställa, har redan blifvit af Andra
Kammaren besluten.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande det nu föredragna momentet endast yrkats, att hvad utskottet
hemstält skalle afslås.

På härefter gjord proposition biföll kammaren detta yrkande.

Vidare yttrade herr talmannen, att i afseende på motiveringen
yrkats, af herr Cavalli, att kammaren skulle, i stället för de å sidan
16 i betänkandet förekommande orden: “ansett sig böra hemställa
om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
i detta ämne*, godkänna följande: ansett sig icke böra underlåta att
betona angelägenheten af att Kongl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
huruvida icke en sådan ändring skulle utan olägenhet kunna
vidtagas.

Detta yrkande bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 24 och 25 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död
mans bo och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 juni 1875, dels ock väckt motion i anledning af nämnda
förslag till lag angående värdering af död mans bo.

1 punkten.

Herr Annerstedt: Jag ber att få vördsamt yrka bifall till lagutskottets
förslag, dock med det tillägg, att till författningen fogas
orden: Denna lag träder i kraft den 1 januari 1895.

Lördagen den 28 April, e. m.

43

N:o 30

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält, dock med den ändring, att i slutet af
den föreslagna lagen tillädes: Denna lag träder i kraft den 1
januari 1895.

2 och 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 27 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 5 a, angående uppförande i 1895 års
riksstat af anslag till diseiplinkompaniet, biföll kammaren utskottets
i detta utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 25 och 27 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående beredande af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm
m. m.

Herr Boström, Filip: Som kammaren behagade finna, har

Kongl. Maj:t i sin förevarande proposition föreslagit Riksdagen att
till landtbruksakademien öfverlemna en summa af 5,000 kronor årligen
såsom ersättning för förlusten af den lokal, akademien sedan år 1863
haft sig upplåten i det hus, der den tekniska skolan har sin verksamhet.
Nu är förhållandet, att tekniska skolans verksamhet tilltagit
i den grad, att den har behof af ökadt utrymme uti sitt hus, men
landtbruksakademien kan icke afstå från sin lokal derstädes utan ersättning.
Med stöd af ett utaf sakkunnige personer upprättadt värderingsinstrument
har Kongl. Maj:t funnit, att den ersättning, som
borde ifrågakomma, uppgår till 5,000 kronor årligen, samt föreslagit,
att detta belopp måtte för ändamåtet af statsmedel anvisas. Statsutskottet,
som behandlat frågan, har deremot på grund af inhemtade
upplysningar ansett, att den begärda summan är väl högt tilltagen,
samt trott, att akademien skulle vara sinnad att afstå från sin ifrågavarande
rättighet för en ersättning af 4,000 kronor om året. Emellertid
har utskottet tillika föreslagit, att denna ersättning skulle utgå
på det sätt, att Riksdagen nu beviljade ett anslag af 4,000 kronor på
extra stat för år 1895. Sedan detta ärende behandlades i utskottet,
har man nu fått upplysningar derom, att landtbruksakademien, om den
än kunde nöja sig med det nedsatta anslaget af 4,000 kronor, dock,
på den grund att akademien ostridigt har rätt att behålla sin lokal i
tekniska skolans hus, icke under några vilkor kan gå in på att anslaget
beviljas endast på extra stat. Skulle detta ske, vore det
nemligen möjligt, att Riksdagen ett annat år indroge anslaget, och
akademien, som då redan attemnat lokalen till tekniska skolan, vore
då utan någon ersättning derför.

Anslag till
landtbruksakademien

för ny utställningslokal.

N;o 30. 44

Anslag till
la ndtbruksakademien

/Or ny utställningslokal.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

Med anledning häraf tillåter jag mig yrka, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen för ifrågavarande
ändamål beviljar ett årligt anslag af 4,000 kronor, och icke,
såsom af utskottet föreslagits, allenast anslår beloppet på extra stat
för 1895.

Skulle detta förslag, som äfven kommer att väckas i Andra Kammaren,
vinna bifall, erfordras någon omredigering af motiveringen
i utskottets betänkande, och får jag derför föreslå, att kammaren
måtte besluta, att, i stället för den i utskottets utlåtande näst före
dess hemställan förekommande punkt, godkänna följande: Då vidare
akademiens inkomststat ej skäligen bör ökas med anslag utöfver det
belopp, som anses motsvara hvad akademien kommer att årligen utgifva
för ny utställningslokal, anser Riksdagen den föreslagna årliga
ersättningen utan skada kunna nedsättas till 4,000 kronor.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan endast blifvit yrkadt, af herr Boström, Filip, att denna
hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden: “å extra stat
för år 1895 beviljar ett anslag” utbyttes mot orden: beviljar ett årligt
anslag.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Vidare yttrade herr talmannen, att, beträffande utskottets motivering,
herr Boström, Filip, framstält det yrkande, att kammaren skulle,
i stället för den i utlåtandet näst före utskottets hemställan förekommande
punkt, godkänna följande: Då vidare akademiens inkomststat
ej skäligen bör ökas med anslag utöfver det belopp, som anses motsvara
hvad akademien kommer att årligen utgifva för en ny utställningslokal,
anser Riksdagen den föreslagna årliga ersättningen utan skada
kunna nedsättas till 4,000 kronor.

På härefter gjord proposition biföll kammaren herr Boströms
nyssberörda yrkande.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 27 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om anslag till förvärfvande för statens samlingar af vissa
föremål ur konstsamlingen å Finspong, biföll kammaren utskottets i
detta utlåtande gjorda hemställan.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 19, i anledning Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift, som bör för denaturering
af bränvin erläggas;

45 N:0 30.

Lördagen den 28 April, e. m.

n:o 21, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; och

n;o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ^enden, som
denna dag bordlagts första gången skulle uppföras främst pa
dragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10,3 8 e. m.

In fiderp

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Frat, 1894. N:o 30.

46

Söndagen den 29 April, e. m.

Söndagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde
leddes af herr vice talmannen.

kl. 2,30 e. m.;

och dess förhandlingar

Justerades tre protokollsutdrag för gårdagen.

fi;ii.nnIredr0ig0S’ omfn boFdlades å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gardagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets

n-is 19—22ChbaUnkntatnleittnilS 62~70.’ bevillningsutskottets betänkanden
•is ty 22 bankoutskottets memorial nas 8 och 9 lagutskottets

utlåtande n:o f "* 59 K—s ti®^

avo ?-ä af herr vice talmannen beslöts att nå fö re

dragningslistan till nästa sammanträde ärendena skulle uppföras som
foJjer nemhgen: statsutskottets memorial n:is 62 och 63 bevillninås
skottets betänkande n:o 20, statsutskottets ntlåtande’ vo 60 be
villmngsutskottets betänkande n:o 22 statsutskottets ntlåfando ’ so
bevillningsutskottets betänkande n:o 16ochstaÄ
n:o 52, memorial „:o 55 samt ntlätanden Tis T? 58 och 51 o“ h Ter”
dagen,^ i»‘»ge ä

Kammaren åtskildes kl. 2

,44 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1894.