RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 26.

Lördagen den 21 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Anmäldes och bordlädes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
memorial n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande n:o 3 med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 3 med förslag till förordning angående husbondes
eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbetares
personliga utskylder.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

47 punkten.

Mom. 1.

_ Herr statsrådet G-illjam: Såsom herrarne se af utskottets
utlåtande, har utskottet hemstält om afslag å Kongl. Maj:ts framställning
i afseende på de begärda 50,000 kr. för påbörjande af
ett nytt hus för tekniska högskolans räkning. Utskottet har motiverat
sitt afstyrkande på det sätt, att det visserligen inser det
behjertansvärda i framställningen, men anser, att en närmare utredning
ännu bör ega rum, innan man godkänner den föreliggande
planen, som dock stödjer sig dels på särskilda komiterades, dels
på lärarekollegiets, dels på styrelsens utlåtanden. Det måste nu
ligga Kongl. Maj:t lika mycket som Riksdagen om bjertat, att
denna såsom nödig ansedda utvidgning af tekniska högskolan må
kunna ske på ett på en gång så ändamålsenligt och så billigt sätt
som möjligt. Jag vill icke heller, för ögonblicket åtminstone, på
något sätt gå en blifvande utredning i förväg, i synnerhet som,
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 26. 1

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

N:o 26.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskola?i.

(F orts.)

2 Lördagen den 21 April, e. m.

efter hvad herrarne finna, utskottet har stält i utsigt, att KongL
Maj:t redan nästa riksdag skulle kunna komma åter med ett i
någon mån modifieradt förslag och då för detta hoppas på ett
välvilligt mottagande. Det är blott i ett enda afseende jag anser
mig skyldig att redan nu här säga några ord, enär i utskottets
motivering förekommer något, som jag betraktar som en direkt
gensaga mot hvad jag anfört i statsrådsprotokollet. Jag har der
på tal om behofvet af högskolans utvidgning, för att hon skulle
kunna mottaga ett ökadt antal elever, sagt, att “det ifrågasatta
antalet syntes mig icke vara för högt; snarare vore att befara,
att den föreslagna utvidgningen, enligt hvilken 120 lärjungar skulle
kunna årligen mottagas i första afdelningen, inom en icke allt för
aflägsen framtid skulle komma att visa sig otillräcklig, då antalet
i denna afdelning höstterminen 1892 skulle uppgått till lOo och
höstterminen 1893 till 122, derest alla kompetenta inträdessökande
verkligen vunnit inträde". Det var med full afsigt, som jag tilläde
dessa ord i statsrådsprotokollet, derför att jag icke ville, att
Kongl. Maj:t skulle kunna snart nog mötas af Riksdagen med den
anmärkningen eller erinringen, att “här hafva vi bifallit ett så omfattande
och kostsamt förslag till tekniska högskolans utvidgning,
förväntande att man med denna utvidgning skulle hafva tillgodosett
behofvet för ett jemförelsevis stort antal år, och redan höra
vi nu klagas öfver blastande utrymme". Jag hade, efter hvad jag
anser, i de faktiska förhållandena tillräckligt skäl att söka undanrödja
en sådan uppfattning som att, efter antagandet af det mr
framlagda förslaget, några kompetenta inträdessökande ej vidare
skulle behöfva tillbakavisas. Mot detta har nu utskottet sagt, att
120 nyinträdande lärjungar för hvarje år syntes vara allt för högt
och öfverstigande behofvet af vetenskapligt utbildade teknici. Det
har erkänt de fakta, på hvilka jag stödt min uppfattning, men förmenar,
att något för stor eftergifvenhet måtte vara rådande vid
inträdesexamen och att, om man iakttoge nödig gallring vid detta
tillfälle, det verkligen icke skulle vara behöfligt, att så många
lärjungar som 120 årligen mottoges. Jag har sagt, att jag vid
mitt uttalande till statsrådsprotokollet stödt mig på redan befintliga
fakta, men jag stödjer mig äfven derjemte på den uppfattning,
jag har af hela den rigtning, i hvilken det nuvarande näringslifvet
går. Det blir ett allt större och större behof af tekniskt bildade
personer för allt flera och flera grenar inom näringslifvet. Jag
har velat nämna detta för att motivera min ställning i frågan
och min från utskottets skiljaktiga mening i detta afseende, och
särskildt vill jag här betona, att, om man än lyckas åstadkomma
några besparingar genom den utredning, som antagligen blir en
följd af Riksdagens beslut uti ifrågavarande hänseende, jag dock
för min del anser det vara synnerligen olämpligt, om Riksdagen,
under intryck af hvad statsutskottet i detta afseende anfört, skulle
på något vis besluta sig för att begära en inskränkning i den
påtänkta nybyggnaden, hvilket skulle göra, att man efter några
få års förlopp kanske skulle finna att den vore för liten och
kräfva en tillbyggnad. Skilnaden i kostnaden för en nybyggnad

3 N:o 26.

Lördagen den 21 April, e. m.

af något större dimensioner och en af mindre är så försvinnande
liten, att, när man skall göra en nybyggnad, man enligt min åsigt
ej bör tänka på att gorå den så liten, att den knappt är tillräcklig
för det närvarande ögonblicket, under det man med eu hög grad
af sannolikhet kan motse, att den inom några få år blir otillräcklig.
Det kan nemligen här ej sättas i fråga, att man skall kunna utesluta
en hel våning. Jag har i detta hänseende hört mig för på
sakkunnigt håll; det enda, man skulle kunna göra, vore att minska
ytinnehållet i några salar. Men jag upprepar, att enligt min uppfattning
vore detta en mycket oklok åtgärd, och derför vill jag
åtminstone i det afseendet frånsåga mig allt ansvar för ett beslut,
som skulle leda derhän, att man för en tillfällig ringa besparing
skulle utsätta sig för att inom kort finna, att man i stället fått
en för liten byggnad.

Herr Åkerman: Bland de motskäl, som utskottet anfört mot

Kongl. Haj:ts förslag, kan man särskilja två hufvudslag. Det ena
utgöres af sådana, som gå ut på att visa, att den framlagda utvidgningsplanen
är för stort tilltagen och derför kan bli billigare;
det andra afser, att äfven i förhållande till denna plan omkostnaderna
synas vara väl stora för lärare och undervisning i de olika
afdelningarna. Hvad det senare slaget beträffar, vill jag ej bestämdt
påstå, att icke anledning kan förefinnes att något närmare
undersöka, om ej måhända några jemkningar och nedsättningar i
omkostnaderna kunna möjliggöras. Det beror väsentligen på,
huru vida Riksdagen finner skäligt, att lärarne vid tekniska högskolan
blifva likstälda med lärarne vid universiteten. Fastän, som
bekant, de olika professorerna der äro ganska väsentligen skiljaktigt
sysselsatta, den ene mer än den andre, hafva de dock samma
lön. På liknande sätt komme i tekniska högskolan ej alla professorer
att få lika mycket att göra, och vill man då pruta något
för dem, som komma att få något mindre arbete, är det ju genast
ett sätt att söka få en besparing, hvilken emellertid i så fall ej
har någon motsvarighet vid universiteten. Det kan må hända äfven
finnas andra saker, som möjligen kunna tåla vid någon jemkning;
men det är icke vid den gruppen af skäl, som jag ämnat hålla
mig, ty jag anser, att Kongl. Haj:ts förslag, att Riksdagen skall
för år 1895 till en för de kemiska och mineralogiska afdelningarna
afsedd nybyggnad bevilja 50,000 kr., ej beröres af frågan, om några
inskränkningar möjligen kunna göras i omkostnaderna för en viss
organisations realiserande. Behörigheten af denna nybyggnad är
uteslutande beroende på den andra gruppen af utskottets motskäl
mot Kongl. Haj:ts förslag, nemligen dem, som angå omfånget af
den föreslagna utvidgningen. Af dessa motskäl har herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet redan bemött ett
par, och jag instämmer till alla delar i hvad han nämnt rörande
elevantalets bestämmande till 120, men vill tillika framhålla mina
skäl mot möjligheten att, såsom utskottet tänkt sig, på förhand
utgallra elever, som ej sedan komma att visa sig rigtigt lämpliga.
Jag har äran att sitta i tekniska högskolans styrelse och har der

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

N:o 26. 4

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

Lördagen den 21 April. e. m.

under några år haft det sorgliga uppdraget att, ehuru de lärare,
som varit utsedda att pröfva de inträdessökandes kunskaper, förklarat
dem kompetenta, nödgas utgallra godkända personer på
grund af bristande utrymme. Sant är visserligen, såsom utskottet
framhållit, att vid kursernas slut icke alla de vid deras början
mottagna eleverna kunna erhålla afgångsbetyg; men det synes mig
orimligt begära, att man på förhand skall kunna bedöma, hvilka
af de såsom kompetenta förklarade, som af någon anledning vid
kursernas slut om 3 till 4 år ej kunna erhålla afgångsbetyg, och
just utgallra dem. Kurserna vid tekniska högskolan äro tre- och
fyraåriga, och det skulle vara något för denna skola egendomligt,
om det visade sig, att alla der mottagna elever med heder genomginge
hela läroverket. Huru många äro ej t. ex. de, som efter
aflagd mogenhetsexamen af ett eller annat skäl icke mägta vid
universiteten taga de examina, som från början utgjort deras mål.
Så äfven i detta fall. Yi måste besinna, att enda orsaken till, att
elever blifva efter eller afgå under kursen, ingalunda är den, att
de äro för svaga å hufvudets vägnar, och ännu mindre den, att de
egde otillräckliga förstudier, innan de kommo in, så att resultatet
kunde läggas dem till last, som vid inträdet bedömde deras kompetens,
Som herrarne veta, fordras för inträde i tekniska högskolan
maturitetsexamen på reallinien eller, om sådan ej aflagts,
ett motsvarande kunskapsmått i matematik, kemi och fysik samt
vissa humanistiska ämnen. När pröfningsnämnden funnit dem besitta
dessa kunskapsmått, kan ej styrelsen, som har utgallringen
sig ålagd, döma efter annat, än hvad betygen gifva vid handen.
De, som icke fått öfverbetyg, utgallras naturligtvis först, och derefter,
när så erfordras, äfven sådana, som hafva öfverbetyg, men
ej få rum.

Härvid fästes äfven, på sätt utskottet önskar, behörigt afseende
vid intyg om praktisk verksamhet, hvilket räknas såsom
öfverbetyg. Men dervid får jag framhålla svårigheten att fälla ett
säkert domslut, ty dessa intyg om praktisk verksamhet äro ofta
mycket sväfvande; och herrarne skola besinna, att det är alldeles
ojemförbara verkstäder, som lemnat dem. Man kan känna till en
eller annan af dessa verkstäder och veta, att den eller den hav
nog ej gifvit ett sådant betyg, om ej ynglingen deraf gjort sig
förtjent; men i de flesta fall känner ingen i styrelsen till betygsgifvaren,
och det är ju för öfrigt gifvet, att man ej af sådana intyg
kan begära en sådan likformighet, att man af dem kan erhålla
lika god ledning för sitt omdöme, som när samma pröfningsnämnd
granskat ynglingarnes kunskaper i teoretiskt hänseende. I sammanhang
härmed vill jag för öfrigt nämna, att jag under min 23-åriga
verksamhet såsom lärare vid tekniska högskolan haft ganska godt
tillfälle att göra jemförelse mellan sådana elever, som, innan de
kommo in i läroverket, haft praktisk verksamhet af någon betydelse,
och andra, som ej haft det. På samma.gång jag villigt
erkänner, att det angenämaste för en lärare vid teknisk läroanstalt
vitan fråga är att hafva elever, som hafva erfarenhet från
det praktiska lifvet och som med kunskapsbegär samt liflig önskan att

Lördagen den 21 April, e. m.

5 N:o 26.

få behörigt teoretiskt vetande komma till läroanstalten, så är det
sannerligen icke alls gifvet, att å andra sidan alla sådana eller
ens största delen af dem, som under några år haft praktisk verksamhet,
blifva så goda elever, som man kunnat hoppas, derför att
de varit ute i praktiken. De, som äro mera begåfvade och sjelfve
känt behof af teoretiska kunskaper samt derför komma till ett
sådant läroverk, de äro naturligtvis bra. Men de ordinära, som
ej äro särskildt mera begåfvade och ofta ej hafva ett sådant inre
begär efter kunskaper, utan fått påstötningar af föräldrar, målsmän,
vänner och vänners vänner, under det att de sjelfva äro mer
eller mindre likgiltiga, de blifva ofta nog ej ens jemförliga med
öfriga ordinära elever. Detta anser jag bero derpå, att desamma,
medan de varit i praktiken, blifvit så afvända vid bokliga studier,
att de ej äro behörigt mottagliga för den slags undervisning, de
nu underkastas. Såsom herrarne veta, är undervisningen vid tekniska
högskolan en kursundervisning och ej fri såsom vid universiteten,
så att den ene kan ligga 10 år på samma examen, som
den andre absolverar på 4 år, utan vid den tekniska högskolan
skall detta ske inom viss tid. Äro de då icke vakna och mottagliga
för denna undervisning, blir resultatet ganska dåligt,
ehuru de varit i praktiken i flera år. Sådana fall har jag flera
från min erfarenhet. Jag afser härmed att få betona svårigheten
för styrelsen för tekniska högskolan att vid granskning af dessa
inträdessökande få ett rigtigt begrepp om hvad de der betygen
om att de varit så och så länge vid den eller den verkstaden i
sjelfva verket innebära. Att stort afseende dervid fästes och har
fästs, åtminstone så länge jag varit med i styrelsen, det är emellertid
ett faktum. — Jag måste återgå till hvad jag för en stund
sedan sade och anser mig nu hafva med skäl ådagalagt, nemligen,
att huru det än anordnas, kan man ej begära, att styrelsen vid
denna granskning alltid skall kunna just träffa på de personer,
som sedan under undervisningens lopp visa sig vara de mest förtjenta,
och utesluta just de andra, utan man måste döma efter
deras pappersmeriter med hänsyn såväl till teoretiska kunskaper
som till praktisk verksamhet. Men det kan då ej heller hjelpas,
att somliga kunna komma in, som med tiden draga mindre gagn
af undervisningen än vissa andra möjligen skulle kunnat göra, om
de ej till följd af sämre pappersmeriter blifvit uteslutne; och vid
hvilket läroverk, som på grund af bristande utrymme ej kan mottaga
alla kompetente inträdessökande, är väl detta icke händelsen?

Jag vill vidare i sammanhang med elevantalet ytterligare betona
hvad herr statsrådet nyss anförde, nemligen att, äfven om —
emot hvad jag anser vara ensidigt och skäligt—Riksdagen skulle
vilja minska detta antal af 120, för hvilka planen är uppgjord,
synes det mig alldeles gifvet, att, hvad den ifrågavarande nybyggnaden
angår, denna siffra ej bör nedsättas, ty det är alldeles klart,
att de inträdessökandes antal kommer att ökas. Utskottet anför
såsom ett slags motskäl häremot, att då och då för några år tillbaka
voro de ej flere än så och så många. Men gå vi till de sista
tre åren, finna vi, att 1891, då ej mer än 80 kunde mottagas,

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

N:o 26. 6

Lördagen den 21 April, e. m.

ifrågasatt måste 24 stycken kompetente utsofras, och antalet var således då
anslag till ny p()4. 1892, då 100 fingo mottagas, var det 5, som måste utsofras;

tekniska hög- således 105 kompetente. År 1893 utsofrades 22; således 122 åt''
skolan. pi’öfningsnämnden godkända såsom besittande de kunskapsmått,
(Forts.) som erfordras för inträde. Vi se, att de sista åren visat ett oupphörligt
stigande, och detta fastän konjunkturerna för de flesta industrier
under den ifrågavarande tiden varit så dåliga, som kanske
någon i denna kammare kan erinra sig. Det är annars alltid så,
att då konjunkturerna förbättras, får tekniska högskolan en starkare
tillströmning. Men nu hafva vi under dessa, snart sagdt,
exempellöst dåliga konjunkturer ändå haft en sådan ökning som
104 år 1891, 105 år 1892 och 122 år 1893. Kan det väl under
sådana förhållanden finnas någon sannolikhet för, att 120 skall
vara en för stor siffra, om man vill beräkna någorlunda framåt
och ej anordna så, att det inom en orimligt kort tid åter måste
göras en utvidgning? Min bestämda öfvertygelse är derför, att
till och med om man för ernående af några tillfälliga besparingar
vid sjelfva hufvudbyggnadens omändring för de närmaste åren vill
inskränka sig till ett mindre antal än oftanämnda 120, bör man
ändock ej utsträcka detta till den del, som måste byggas ny, och
derigenom, för att vinna en så måttlig besparing, som en inskränkning
i arealen på rummen skulle medföra, då ändå allt annat behöfver
göras nästan likadant, afskira sig möjligheten att ens om
några år kunna taga emot 120, då vi veta, att tekniska högskolans
hufvudbyggnad låter omrangera sig för mottagande af ett
sådant antal, om blott nybyggnaden får göras. Jag skulle, om det
förelåge att i alla händelser göra en total ombyggnad, för min del
velat förorda, att antalet beräknats högre än 120. Men nu är 120
det rätta, emedan derför blott erfordras en tillbyggnad, då den
öfriga delen af huset så kan anordnas, att 120, men ej flere, deri
kunna mottagas. Derför är också siffran 120 enligt min åsigt sjelfkär.
Vi hafva ej anledning att gå öfver den, ty då räcker ej
sjelfva hufvudbyggnaden till, men ännu mindre kan jag finna något
skäl att tänka på ett mindre antal.

Utskottet har vidare fäst sig vid frågan om fyraåriga kurser
och säger: “Med afseende å förslaget att göra alla eller de flesta
facbskolorna obligatoriskt fyraåriga“ vill utskottet uttala sina betänkligheter.
Det är emellertid icke meningen att göra alla fackskolorna
obligatoriskt fyraåriga. Detta var visserligen i det närmaste
komiténs afsigt, men Kongl. Maj:t har biträdt styrelsens förslag,
och detsamma går ingalunda ut på, att alla dessa kurser
skola göras obligatoriskt fyraåriga. De äro redan obligatoriskt
fyraåriga för arkitektur och väg- och vattenbyggnadskonst samt
valfritt fyraåriga för mekanister och, såsom det heter, för bergsskolan,
beträffande hvilken jag dock strax skall visa, att det i
sjelfva verket förhåller sig något annorlunda. Hvad som nu skulle
blifva ändradt, vore att för kemister, som uteslutande haft treårig
kurs, skulle det blifva valfritt tre- eller fyraårig kurs, men icke
obligatoriskt fyraårig. Det föreslår ej Kongl. Maj:t. För mekanister,
som nu hafva valfrihet, skulle det blifva den skilnaden, att

7 >'':o 26.

Lördagen den 21 April, e. m.

för sådana, som vilja blifva maskinkonstruktörer, skulle det blifva ifrågasatt
fyraårig kurs, men för sådana, som blott vilja ha anställning vid
kanisk fabriksindustri eller annan ej så framskjuten plats, skulle tekniska höghet
bli treårig kurs, och det blir naturligtvis hufvuddelen, d. V. S. skolan.
de, som nu göra treårig kurs. Men de, som ansåge sina krafter (Forts.)
räcka till att bli mera framstående ingeniörer, skulle få fyraårig
kurs och likaså elektroteknici samt skeppsbyggare, ty för dessa
båda slag tillkomma utom de andra mekanisternas ämnen särskilda
sådana, som göra för dem en fyraårig kurs nödvändig, om
den skall bli tillfredsställande, likasom redan nu är förhållandet
med arkitekter samt väg- och vattenbyggare. Hvad bergsskolan
beträffar, heter det, som sagdt, att kurserna der för närvarande
äro valfritt tre- eller fyraåriga, utom för dem som vilja in i statens
tjenst, ty dessa hafva obligatoriskt fyraårig kurs, under det
att kurserna vid bergsskolan enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
bli valfritt 37a- eller 472-åriga. Förhållandet är emellertid redan
nu det, att bergsskoleknrserna efter oafbrutet sommararbete under
det sista året först sluta under den fjerde eller femte höstterminen
med oktober månads slut. Så när som på l3/4 månader, hvilka
efter den nya planen skulle tilläggas, äro således bergsskolekurserna
redan nu 3’/2- eller 472-åriga, och förändringen för bergsskolan
blir således, hvad kursernas längd beträffar, enligt Kong!.

Maj:ts förslag inskränkt till endast l3/4 månader. Jag kan således
för min del ej heller med hänsyn till kurslängderna finna, att
Kongl. Maj:ts förslag gått för långt, utan anser, att, när en omorganisation
af tekniska högskolan nu föreligger, det vore ytterst
oklokt att ej göra de förändringar, som Kongl. Maj:t i detta fall
föreslagit.

Den föreslagna fackskolan för elektrotekniker gillar utskottet
odeladt. Men deremot visar det mycken tveksamhet, huruvida det
är klokt att vid tekniska högskolan få eu fackskola för skeppsbyggeri.
Och skälet dertill är, att Chalmers institut förra riksdagen
fick penningar till ett lektorat i skeppsbyggerikonst. Men
jag tager mig friheten hemställa, om den omständigheten, att Chalmers
institut har ett lektorat i det ämnet, bör utgöra ett hinder
för tekniska högskolan att i samma ämne få en professur. Då
tekniska högskolan har professorer i de öfriga ämnen, hvari lektorat
finnas vid Chalmers institut, kan jag ej finna, hvarför ett
undantag just skulle göras i skeppsbyggnadskonst, endast emedan
Chalmers institut först så sent som i fjol fått ett lektorat i sagda
ämne. Hade frågan varit på det sätt omvänd, att professur i
skeppsbyggnadskonst i fjol blifvit upprättad vid tekniska högskolan,
under det att man nu föreslagit att i samma ämne gifva
Chalmers institut ett lektorat, så synes mig deremot, att nödvändigheten
af det senare med något fog hade kunuat ifrågasättas. Jag
anser nemligen skeppsbyggeri för ett sådant land som Sverige
vara af en så stor vigt, att jag obetingadt håller före, att landets
förnämsta tekniska läroanstalt, som gifver de bästa och fullständigaste
förstudierna samt tillika bereder tillfälle till de bästa, om
jag så får säga, sidostudierna, bör förses med en ordinarie läro -

N:o 2G. 8

Lördagen den 21 April, e. m.

ifrågasatt stol i detta ämne. En modern skeppskonstruktör i detta ords
a™l"9 Ml ny rätta betydelse har sannerligen behof af så pass omfattande metekniska
hög- kaniskt tekniska studier, som endast vid tekniska högskolan här
skolan. i landet kunna erhållas, och kan svårligen vara betjenad med en (Fnrts.

) däst det mindre mått deraf, som Chalmers institut är i tillfälle att

bjuda på; men det bästa är godt nog, som ordspråket säger, och
det synes mig derför vara tydligt, att vår skeppsbyggareverksamhet
lättare skulle kunna reda sig med blott en professur i skeppsbyggnadskonst
vid tekniska högskolan än ensamt med ett lektorat
deri vid Chalmers institut. I sjelfva verket tror jag dock båda
dessa lärostolar vara berättigade, hvar på sin plats, och jag missunnar
visst icke Göteborg dess nyinrättade lektorat.

De från och med frågan om elevantalet berörda omständigheterna
afse läroverkets blifvande omfattning, och det är uteslutande
till denna grupp af frågor, som hänsyn måste tagas, när det gäller
att fatta beslut beträffande det nu föreliggande nvbvggnadsförslaget.
Jag har sökt gifva stöd för den uppfattningen, att denna
utvidgning ej är tilltagen i större omfång än skäligt är, och att,
derest omorganisationen skall kunna realiseras till den omfattning,
man tänkt sig, det är nödvändigt, att denna nybyggnad för de kemiska
och mineralogiska afdelningarna kommer till stånd.

Deremot är nybyggnadsfrågan alldeles oberörd af frågan, om
lönerna för skolans lärare komma att blifva större eller mindre,
äfvensom huruvida anslagen för särskilda årskursers vidmagthållande
komma att en smula jemkas. Detta är något, som jag anser
med allt skäl böra hållas öppet till en kommande riksdag, och
riklig tid för dess noggranna begrundande finnesju, äfven om den
deraf oberoende nybyggnadsfrågan nu afgöres, under de tre byggnadsåren.
Kongl. Maj:t har ej heller ifrågasatt, att denna Riksdag
skall i det hänseendet träffa några bestämmelser, utan han har
blott begärt, att Riksdagen skall för 1895 bevilja 50,000 kr. af de
325,100 kr., som nybyggnaden i fullfärdigt tillstånd skulle kosta.

För min del kan jag icke se, att utskottet gifvit sådana skäl
för sitt afslag, som hafva grund i verkligheten, och derför tager
jag mig också friheten anhålla om bifall till den kongl. propositionen,
att 50,000 kr. måtte för den ifrågasatta nybyggnaden af
Riksdagen beviljas för år 1895.

Herr Fränekel: Då man såsom jag deltagit i detta ärendes
behandling inom utskottet, kan man förstå, att, trots de vigtiga
skäl som Kongl. Maj:t anfört för beviljande af det ifrågavarande
anslaget, ekonomiska skäl vid denna riksdag dock kunna förekomma,
de der föranleda ett uppskof med utförandet af det här
ifrågasatta arbetet, att, såsom utskottet sagt, under förhoppning
att den tilltänkta organisationen måtte kunna åtminstone förberedas
före nästa riksdag och att då, när ärendet som vi hoppas å nyo
kommer före, det anslag, som då blifver beviljadt, måtte blifva så
mycket större, att ingen tidsförlust måtte uppstå. Om således
detta, som jag nu nämnt, kunnat utgöra skäl för oss att i afseende
på klämmen följa utskottet, så måste vi dock i afseende på moti -

9 N:o 26.

Lördagen den 21 April, e. m.

veringen hysa en annan mening än den, som utskottets majoritet Ifrågasatt
uttalat. Vi kunna nemligen icke biträda den uppfattning, att man<IM,"} titt ny
för att bemöta — om jag så får uttrycka mig — de göda skäl, Kongl. frilla högMaj:t
anfört, vill söka motskälen i den organisationsplan, som skolan.

Kongl. Maj:t framlagt och genom den motivering, som här före- (Forts.)

ligger, bestämdt skada den framtida utveckling af tekniska högskolan,
hvaraf behofvet af alla blifvit erkändt.

Om man genomläser den kongl. propositionen, skall man finna
att Kongl. Maj:t på goda grunder framhållit nödvändigheten af den
nu ifrågasatta utvidgningen med tillhörande organisationsplan, och
det är ju heller icke någonting att förundra sig öfver. Om vi gå
tillbaka till det årtal, då våra förändrade tullförhållanden voro
ämnade att göra oss beroende af vår egen industris utveckling,
ligger det i sakens natur, att för att fylla dessa industriella behof,
för att sköta våra egna fabriker, åstadkomma egna större arbeten
och för att utrusta våra egna stora ångbåtar kräfvas tekniska
krafter af första rang, Indika vi måste kunna här utbilda hos oss
sjelfva på ett sätt, så att de skola kunna bestå täflan med utlandet.
Det var gifvet, att om vår tekniska högskola, hvilken redan
till dato fylt dessa behof på ett så utmärkt sätt, nu skulle kunna
förse oss med dessa framstående teknici, måste den undergå en
omorganisation och en utvidgning, och då var det ej längre möjligt
att nöja sig med något i jemförelse med utlandet ganska underordnadt,
vi måste inrätta oss så, att vi måste fullt kunna täfla
med utlandet, men då var det ju också uppenbart, att vi hittills
hade stått tillbaka.

Om man läser det komitébetänkande, som här föreligger i afseende
på organisationen af tekniska högskolan, skall man finna,
hurusom de flesta stora tekniska läroanstalter i Europa stå på så
hög ståndpunkt, att, om vi ens närmelsevis vilja hinna dit, vi måste
genomföra en organisation i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad komitén föreslagit, hvartill i första rummet hör, att organisationen
blifver så fullständig, att våra ingeniörer och teknici i många
olika grenar verkligen blifva sådana af första rang, och detta
kunna de blott blifva med den utsträckning, som här ifrågasattes.

Om jag sålunda måste böja mig för de ekonomiska skälen, som
utskottet kan vilja anföra för att nu afstyrka Kongl. Maj:ts proposition,
tror jag dock, att det vore mycket olämpligt, om Riksdagen
i sammanhang dermed nu antoge en motivering för detta
afslag, som kunde på något sätt rubba den plan, som här, på grund
af sakkunniges utredning, föreligger. I det fallet vill jag påvisa,
att ärendet varit under behandling först af en utaf sakkunnige
män tillsammans med läroverkets förnämsta lärarekrafter sammansatt
komité, att derefter lärarekollegium fått yttra sig och derefter
tekniska högskolans styrelse, vid hvilkens yttrande man i många
afseenden tagit hänsyn till den åsigt, teknologföreningen i detta
fall uttryckt, en förening inom hvilken landets förnämsta praktiska
krafter på detta område finnas representerade, samt att slutligen
Kongl. Maj:t behandlat frågan och framlagt den i sitt nuvarande skick.

Då frågar jag, mine herrar, om den utredning, som föreligger

N:o 26. 10

Lördagen den 21 April, e. m.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

från utskottets sida, är af beskaffenhet, att man på grund af densamma
skall kunna göra några ändringar i den af Kong!. Maj:t
framlagda planen.

Från statsrådsbänken är redan påvisadt, att den första punkten,
som utskottet har velat använda såsom skäl för sitt afstyrkande,
afsåg inskränkning af elevantalet, och jag vill i det fallet
icke repetera hvad som förut anförts af såväl herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet som af den näst föregående
ärade talaren. Det är redan så grundligt vederlagdt och så klart
bevisadt, att det vore rent af småsinnadt att göra en utbyggnad
af denna beskaffenhet utan att taga hänsyn till det närvarandes
kraf, då Kongl. Maj:t i sin proposition säger, att det är nästan det
minsta som kan begäras.

Utskottet fortsätter vidare i sin motivering i afseende å planens
beskaffenhet med den nästa punkten, som afser, huruvida man
skulle fordra eller icke fordra praktiska kunskaper för inträde vid
tekniska högskolan. Jag förstår ej hvad utskottet i detta fall
afser. Om meningen vore att genom fordran på praktiska kunskaper
för inträdet i skolan man skulle kunna nedbringa antalet
elever, tror jag, att man betydligt misstager sig; ty jag är öfvertygad
om att tillströmingen snarare skulle blifva större. Men
äfven i detta fall föreligger uti handlingarna klar utredning, huru
denna praktiska kännedom kan och bör inhemtas före inträdet i
skolan, och vidare har tekniska högskolans styrelse redan påvisat, att
enligt dess förmenande den bästa praktik, som kan vinnas för elever
vid läroverket, är den, som de böra förskaffa sig före sista årets
kurs, om den göres fyraårig.

Man kommer sedan till, såsom jag nyss nämnde, utskottets
kritik angående huruvida det bör inrättas en särskild afdelning
för skeppsbyggeri. Här är redan af föregående talare påvisadt
den onaturliga jemförelse, som ligger deruti, att man ansett, att då
det inrättats ett lektorat i Göteborg för skeppsbyggeri, borde man
kunna undvara ett sådant vid tekniska högskolan. För en hvar,
som känner till hvad anspråk vår tid ställer på en ångbåtskonstruktör,
är det tydligt, att man af denne begär icke blott att han
skall vara skeppskonstruktör i vanlig mening, utan man fordrar
äfven af honom att han skall vara ångmaskinskonstruktör, och
jag hemställer, huruvida man kan tänka sig en sådan anordning
af den tekniska undervisningen för en sådan man, att han skulle
för att få komma i åtnjutande af undervisning i skeppsbyggeri
nödgas resa till Göteboi-g för att under några månader få vara
med om den undervisning, som der bestås eleverna i skeppsbyggeri.
Dessutom är det klart, att den skeppsbyggnadskonst som här kan
begäras är af beskaffenhet, att den fordrar helt andra undervisningsämnen
än de, hvaruti undervisas vid den lägre kursen i Göteborg.
Här är nemligen frågan om stora tretusentonsbåtar och
pansarbåtar, och för sådana skepps byggande lär väl svårligen ett
lektorat i Göteborg räcka till med den förberedande undervisning,
som i öfrigt derstädes förekommer. Om jag på denna branche af
teknik ställer samma anspråk på fulländning som på andra om -

Lördagen den 21 April, e. m.

11 N:o 26.

råden, är det gifvet, att de Lär berörda fackskolorna äro på sin ifrågasatt
plats och måste tillhöra den tekniska högskolan, om den eljest alisla9 t*11 n’J
skall förmå fylla sitt ändamål. . tekniska hög Jag

skall ej trötta kammaren med att ga vidare i granskning skolan.
af utskottets motivering för sitt afslag, men jag hade tänkt mig, (Forts.)
att om nu Första Kammaren, hvilken jag är öfvertygad om är
lika intresserad som jag af att detta ärende måtte blifva på bästa
sätt löst, nu kommer att biträda utskottets förslag, man åtminstone
bör tillse, att den skrifvelse, som i detta ämne afgår till
Kongl. Haj:t, ej måtte i sin motivering innehålla några så beskaffade
bestämmelser, som kunna rubba den så sakrikt uppgjorda
och så fullständigt för ändamålet afpassade plan, som nu föreligger.

På dessa skäl hade jag tänkt mig, att, om man skulle bifalla
utskottets förslag sådant det föreligger, man skulle ur motiveringen
stryka från sid. 146 andra stycket som börjar “i öfverensstämmelse
med", och sluta med första stycket på sid. 148, derför att
hvad som i öfrigt är sagdt i denna motivering afser rent ekonomiska
frågor, såsom lärarelöner, möjligheten att göra besparingar i anläggningskostnader
m. m., och detta är naturligtvis något, som bör
tagas i betraktande, då man får ett års andrum, innan man skrider
till arbetets utförande. Men att Riksdagen skulle på de lösa bevisningsgrunder,
som här förekomma, jemförda med den sakkunniga
utredning, som finnes i komitébetänkandet och i Kongl. Maj:ts
proposition, gifva sig in på att möjligen förderfva den blifvande
planen för denna vigtiga läroanstalt — det är hvad jag skulle
vilja förebygga genom mitt förslag.

Herr Almström: Det tycktes mig, som om den föregående ärade
talarens yttrande hade bort utmynna i ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, ty han har sannerligen icke anfört något skal, hvarför detsamma
icke skulle kunna bifallas. Han har kritiserat alla de skäl,
som utskottet anfört, men har för egen del, då han yrkat afslag
på propositionen, ej kunnat anföra ett enda motiv, hvarför
den borde afslås. Utskottet anför dock i sin motivering ett skäl,
nemligen att det antal elever, som här äro antagna, eller 120,
skulle vara för stort, och på den grund yrkar utskottet, att ny
utredning måtte ske, och antager att denna skall visa, att antalet
årligen berättigade inträdessökande skulle vara mindre än 120, till
följd hvaraf också byggnaden skulle kunna utföras till mindre
dimensioner.

Den föreliggande frågan sönderfaller i två delar, byggnadsplan
och organisationsfrågan. Med den senare hafva vi ej nu
mycket att sysselsätta oss, det är egentligen blott den förra, som
här föreligger.

Då jag var en af dem, som af tekniska högskolans styrelse
tillkallades för att afgifva yttrande öfver den byggnadsplan, som
förelåg, har jag haft tillfälle att sätta mig in i förhållandena och
har dessutom till följd af andra omständigheter haft tillfälle att
taga kännedom om arbetena i skolan. Jag anser för min del, att

N:o 20. 12

Lördagen den 21 April, e. m.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

det är en förlust i inånga hänseenden att uppskjuta detta arbetes
påbörjande. Utom det att det är osäkert hvad en kommande Riksdag
skall besluta, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att för närvarande
äro de ekonomiska förhållanden, under Indika byggnadsarbetet
skulle kunna bedrifvas, så fördelaktiga, att man svårligen kan
påräkna att de skola länge fortfara sålunda, hvadan ett arbete, som
nu påbörjas, ovilkorligen bör komma att ställa sig billigare än ett,
som uppskjutes på ett år eller längre tid. Hvad vidare beträffar
frågan om byggnadens storlek, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att, utom det att vid denna läroanstalt skola uppfostras
alla (jag talar om tekniska högskolan i allmänhet) de blifvande
ledarne för vår industri, hvilken vi hoppas och hafva anledning
hoppas skall nå en allt större och större utsträckning, man dessutom
för allmänna arbeten behöfver ett stort antal personer i olika
rigtningar för att fylla de anspråk på teknisk bildning, som numera
ställas af stat och kommun å många dess embetsman. På
sid. 116 i betänkandet finnas ock anförda, hvilka embets- och
tjensteman behöfva åtnjuta undervisning vid tekniska högskolan,
och om herrarne vilja kasta ett öga derpå, skolen I finna, att det
är ett ej ringa antal. De måste finnas inom flera af statens förvaltningsgrenar,
såsom vid dess jernvägars byggnads-, maskin- och
trafikafdelningar, väg- och vattenbyggnadscorpsen, telegraf- och
telefonverkets tekniska afdelning, flottans ingeniörs- och minafdelningar,
fyringeniörscorpsen, skeppsmätningskontrollen, statens gevärs-
och sprängämnestillverkningar, dess geologiska undersökning,
bergsstaten, öfverintendentsembetet, patentbyrån, myntverket, kontroll-
och justeringsverken, de kemiska stationerna för jordbruket
och näringarna, yrkesinspektionen, de tekniska undervisningsanstalterna
o. s. v.

Det är gifvet, att, förutom det stora behof, industrien har af
tekniskt utbildade män, äfven statens och kommunens behof af
sådana blifva allt större med hvarje år.

Jag skulle ej här yttra mig om organisationen — det är en
fråga, som ej för tillfället föreligger — men jag vill dock här uttala
att jag delar den åsigt, som af herr ecklesiastikministern och
den andre talaren i ordningen blifvit framstäld. Jag anser äfven,
att en utvidgning af kurserna till fyraåriga i stället för treåriga
är inom vissa högskolans afdelningar alldeles nödvändig. Jag anser
också, och det har utskottet jemväl medgifvit, att på elektroteknikens
område behöfvas mycket vidlyftigare kurser än de nuvarande
samt att på den kemiska afdelningen fyra år äro alldeles
nödvändiga.

På grund af hvad förut anförts och af hvad jag nu haft äran
yttra, anhåller jag att få yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Svedelius: Med den utgång, som denna fråga redan inom
utskottet fått, inser jag, att det finnes mycket ringa sannolikhet för
att vinna framgång för Kongl. Maj:ts förslag inom Riksdagen.
Då jag emellertid haft äran deltaga såsom ledamot i komitén för

13 N:o 2«.

byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

Lördagen den 21 April, e. m.

utredning af denna fråga, har jag ansett det vara min pligt att nu Ifrågasatt
yttra några ord om den motivering, som utskottet anfört för sinanslag till ny
hemställan.

Jag har redan till stor del blifvit förekommen af föregående
talare och skall derför försöka fatta mig kort, äfven om jag måste
i någon mån upprepa hvad som redan blifvit sagdt. _ Komitén
yttrar: “De ständigt fortgående uppfinningarna inom näringslifvets
alla områden och den för vår tid betecknande rastlösa verksamheten
på industriens mångskiftande fält skapade nya tillämpningsområden
för de tekniska vetenskaperna och utvidgade redan befintliga
till förut ej anadt omfång, medförande ett ständigt stegradt
behof af personer med grundlig teknisk bildning, lämpliga
till vårdare och främjare af de många vidtomfattande intressen,
som här behöfde tillgodoses''1, och vidare: Dessa yrken växte nemligen
oafbrutet och hastigt samt stälde på sina målsmän allt högre
fordringar med hänsyn till kunskaper och färdigheter, för att de
skulle kunna följa och motsvara den rastlösa utvecklingen på industriens
alla områden.

Sanningen af dessa uttryck framgår ganska tydligt af de sifFror,
som föreligga rörande elevantalet. Medeltalet för åren 1883—

91 utgjorde 73, då likväl deruti ej ingingo de 24, som under sista
året, 1891, i följd af bristande utrymme ej bereddes inträde. Om
jag lägger till dessa, så blir medeltalet under dessa år 76. Jemför
jag så detta medeltal med medeltalet under de fem sista åren
1889—93, finner jag en ökning till 104, och, på sätt redan nämnts,
var antalet under år 1893 godkända elever 122.

Det förefaller vid sådant förhållande besynnerligt, att utskottet
kunnat uttala någon tvekan, huruvida antalet 120 skulle kunna
anses berättigadt. Inom komitén uttalades tvärtom den åsigten.
att denna siffra var väl låg, då man naturligtvis ej borde vidtaga
en så pass omfattande ändring som den ifrågasatta utvidgningen
för att komma endast till ett mål rörande elevantal, som redan
vid anläggningens fullbordan var uppnådt, utan man måste äfven
tänka på framtida större behof; men man ansåg sig böra stanna
vid 120 derför, att om man skulle vidare utsträcka antalet, skulle
dermed följa en mycket betydlig och kostsam ändring af helt annat
slag, i det att då en mycket stor ombyggnad af hela lokalen
ansågs blifva erforderlig. Detta är orsaken, hvarför man stannade
vid denna siffra, och föga tänkte man, att en anmärkning i den
rigtning utskottet framstäf skulle göras deremot.

Hvad beträffar utskottets uttalande rörande fackskolorna, har
redan af herr Åkerman påpekats, att det ej tyckes vara så farligt
med den saken, som utskottet har antydt, i ty att redan väg- och
vattenbyggnadsfackskolan för närvarande bar fyraårig kurs och
arkitektskolan likaledes fyraårig kurs, och det har väl ej kunnat
vara utskottets mening, att eu inskränkning skulle göras i de redan
nu varande kurserna. Kongl. Maj:t bär föreslagit obligatoriska
fyraåriga kurser inom fackskolan för maskinbyggnadskonst och
mekanisk teknologi endast för maskiningeniörer och skeppsbyggare,
men fjerde året frivilligt för dem, som egna sig åt mekanisk fa -

Ji:o 26. H

Lördagen den 21 April, e. m.

ifrågasatt briksindustri, och för den kemisk-teknologiska fackskolan är af
anrUig till ny Kongl. Maj:t också föreslaget, att den fjerde årskursen skulle vara
frivillig- Återstår sålunda blott fackskolan för elektrotekniken,
skolan. och det är j11 möjligt, att vid en ny granskning af frågan det
(Forts.) skulle anses lämpligt att inskränka denna till blott 3-årig. Jag
tror det dock ej med särskild hänsyn till den ofantliga betydelse,
som elektrotekniken i våra dagar har för industriens utveckling.

Hvad beträffar invändningen mot anordnande af en underafdelning
för skeppsbyggnadskonsten, har redan tillräckligt blifva
sagdt för att vederlägga hvad utskottet yttrat; jag vill blott
tillägga, att uti ett land med det läge som vårt och med de förutsättningar,
som här finnas till en större utveckling af vårt sjöväsen,
synes det ej vara för mycket, om det på två ställen i landet skulle
kunna vara tillfälle att få inhemta nödiga kunskaper i detta yrke,
och med den lärarekraft, som är medgifven genom anslående af
medel till ett lektorat vid Chalmerska slöjdskolan i detta ämne,
synes icke det vigtiga målet vara vunnet, och det vore väl minst
sagdt egendomligt, om landets tekniska högskola skulle sakna en
lärarebefattning af högre grad i detta ämne.

Hvad lärarepersonalen angår, kan naturligtvis derom mycket
vara att såga. Meningarna kunna ju vara delade, huru långt man
bör gå i fråga om den undervisning, som skall lemnas. Jag föreställer
mig dock, att den allmänna meningen i landet är den, att
icke vårt land skall utmärka sig i motsatt rigtning mot öfriga
civiliserade länder i fråga om möjligheten att erhålla större och
utvidgade kunskaper i yrken, som i våra dagar spela så stor roll
inom dessa samhällen. Vill man här gå lika långt och vill man
låta svenska medborgare inhemta kunskaper jemngoda med i öfriga
civiliserade länder, lär man icke kunna stanna vid att anvisa
lärarekrafter, som icke motsvara hvad som ansetts nödvändigt
annorstädes. — Vill man utgå från denna åsigt, torde man vara
nödsakad att anbringa lärare inom de kategorier, som här af
Kongl. Maj:t blifvit föreslagna, d. v. s. lärare med den befogenhet
och med de mera utvecklade kunskaper, som i förslaget framstälts,
genom inrättande af professorsplatser och likaledes bereda dem
eu aflöning så beskaffad, att den motsvarar billiga anspråk från
de män, som egna sig åt yrken af denna beskaffenhet, då inom
det praktiska lifvet aflöningarna oftast sättas så höga, att lockelsen
för dessa mera framstående, dugande och bildade män kan
blifva synnerligen stor att lemna lärarekallet och egna sina krafter
åt det praktiska, till skada, utan tvifvel, för denna undervisning.
Derför är det enligt min uppfattning nödvändigt att icke
tänka sig dessa aflöningar satta så lågt, som det af utskottets
motivering synes framgå varit tankegången inom utskottet. Men
denna fråga föreligger ju, såsom af en föregående talare blifvit
antydt, icke direkt i Kong!. Majfis proposition. Den kan ju i alla
händelser blifva föremål för en framtida utredning.

Utskottet har antydt, att “beträffande den i öfrigt för tekniska
högskolan ifrågasatta ordinarie utgiftsstat har utskottet ej ansett
sig för närvarande böra ingå i någon närmare granskning11. Då

Lördagen den 21 April, e. m.

15 , Ji:o 26.

utskottet icke gjort detta, torde det icke heller vara lämpligt eller Ifrågatatt
möjligt att inlåta sig i bemötande af de anmärkningar, som ut-0”®^
skottet i följande rader antydningsvis har att gorå emot hvad som tekniska högföreslagits.
Jag tror mig endast kunna försäkra, att, då denna skolan.

fråga var före inom komitén, man der ganska noga nagelfor med (Forts. 1

anspråken från de respektive lärarne i de olika ämnena och inom
de olika afdelningarna, och nedprutningen gjordes inom komitén
till lägsta belopp, som ansågs vara möjligt för att kunna vinna
det ändamål, som ansågs vara det första af allt, nemligen undervisningens
bedrifvande på ett ändamålsenligt och rigtigt sätt.

Äfven detta hör till de frågor, som framdeles, och då mera i detalj,
kunna komma att underkastas en närmare granskning, men
jag tror dock icke, att synnerligen stora nedprutningar i anslaget
blifva möjliga, såvidt man önskar fylla det åsyftade ändamålet.

I utskottets betänkande följer sedan i ordningen antydan att göra
inskränkningar i byggnadsplanen, men af hvad jag redan anfört
äfvensom af hvad föregående talare antydt, synes mig uppenbart,
att icke någon synnerlig sådan inskränkning skall kunna göras,
så vidt man vill, att det ändamål, som är ifrågasatt, skall uppnås,
och det torde vara en föga välbetänkt besparing, om man, sedan
byggnaden nätt och jemn! är färdig, finner, att man icke vunnit det
åsyftade målet, att man icke kan ernå hvad man velat, eller också
att man nödgas kort derefter ingå med begäran om en utvidgning
af bygggnaden. Jag tror derför, att det vore synnerligen oklokt,
om någon afprutning eller förändring i afseende å byggnaden
skulle beslutas.

Då utskottet emellertid i hufvudsak uttalat sig välvilligt för
förslaget och antydt, att en annan utgång skulle vara att vänta
vid en blifvande kongl. proposition i ämnet, vill jag för närvarande
icke yrka på afslag på utskottets förslag, ehuru jag naturligtvis,
på grund af hvad jag anfört, gerna såge, att Kongl. Maj-.ts förslag
måtte blifva antaget, om så skulle vara möjligt. Jag ber dock
att få taga fasta på denna utskottets utlofvade välvilja till en
annan gång, och jag ber också, att, då detta förslag kommer, som
jag hoppas, under förnyad pröfning, utskottet då äfven måtte fästa
afseende vid de anmärkningar, som nu blifvit gjorda emot utskottets
motivering. Jag ber derför att få instämma med herr
Fränekel i hans yrkande i fråga om ändring af motiveringen, på
det att icke, genom antagande af denna, sådan den här föreligger,

Kongl. Maj:t måtte känna sig bunden vid att inkomma med ett
nytt förslag, baseradt på den af utskottet afgifna motiveringen.

Herr Boström, Filip: Innan jag nu går att med några ord

bemöta de anmärkningar, som af fyra föregående ärade talare gjorts
emot utskottets föreliggande betänkande, ber jag få förutskicka
den anmärkning, att redan vid första behandlingen inom utskottet
både jag och mina kamrater ifrån Första Kammaren stälde oss
på rent bifall till Kongl. Maj:ts framställning i afseende å byggnadsfrågan.
Men med anledning af den diskussion, som der fördes, och
med anledning af ett besök, som vi gjort i skolan, och dels af

X:o 26. 16

Lördagen den 21 April, e. m.

Ifrågasatt samtal, som vi hatt med vederbörande i denna fråga, hafva vi för
a7‘slas ^w *yvår del funnit, att ärendet ovilkorligen skulle vinna på, att icke
tekniska Mg- något beslut om nybyggnaden nu fattades. Då vi dessutom enade
skolan. oss om ett uttalande, att om Kongl. Maj:t föresloge en förkortad bygg(Forta.
) nadstid, och sålunda hela företagets fullbordan icke skulle, genom
ett års uppskof, komma att fördröjas, trodde vi för vår del, att
saken skulle, som man säger, komma att ligga bättre, om man för
detta år afsloge det af Kongl. Maj:t begärda bygguadsanslaget och
i stället inväntade ett förslag, som, till äfventyrs i en annan retning,
kunde vara något mera inskränkt än det, som nu föreligger.

Jag ber nu att få beröra några af de anmärkningar, som
blifvit gjorda emot den förändring i förslaget, som utskottet tänkt
sig. Här hafva mycket skarpa anmärkningar blifvit gjorda med
afseende på den tvekan, som utskottet uttalat om det elevantal,
som hvarje år bör uti tekniska högskolan inkomma. Den, som
läst statistiken häröfver, och den, som sett, huru stor procent af
detta elevantal, som lemnat tekniska högskolan utan att derifrån
hafva fått afgångsbetyg, finner också ganska tydligt, att deraf
framgår, att ett ganska stort antal af dessa hvarje år inträdande
elever icke varit egnade till de yrken, som de tänkt sig skola
blifva deras lifsuppgift. Det är också naturligt att så skall vara
förhållandet. Det har, såsom herr Åkerman uttalade, icke varit
några andra vilkor för att komma in i tekniska högskolan än en
fullständigt genomgången maturitetsexamen på reallinien jeller
också examen på latinlinien, med högre betyg i de matematiska
ämnena, eller också en inträdesexamen, baserad på de förkunskaper,
som fordras vid afläggande af maturitetsexamen.

Det är ju naturligt, att föräldrar, som äro bosatta i Stockholm
och hvars barn tagit studentexamen, men icke hafva klart för sig.
hvart de sedan skola taga vägen, skola hafva det önskningsmålet
att få sina barns uppfostran fullbordad i den stad, der de hafva
sin bostad, i synnerhet om denna uppfostran derigenom blir mycket
billigare. Det är ju naturligt, att, om man icke fordrar annat än
maturitetsexamen, ett stort antal af dem, som nu söka sig in på
praktiska banor, utan att förut hafva genomgått en praktisk kurs,
i realiteten visa sig icke hafva de qvalifikatiouer, som erfordras
för att blifva vetenskapligt utbildade teknici. Det synes mig derför,
att, om man fordrade för inträde i en del af dessa kurser inom tekniska
högskolan en obligatorisk praktisk kurs, derigenom stora
fördelar skulle komma att vinnas. Jag erkänner, att önskningsmålet
redan nu varit, att sådana praktiska kurser skulle genomgås
af dessa elever. Jag tror för min del, att det icke skulle vara
lämpligt, om man fordrade allt för långa sådana kurser. Jag har
t. ex. hört röster höjas för att man skulle fördra en 1-årig praktisk
kurs efter genomgången maturitetsexamen. För min del tror jag,
att en så lång tid skulle onödigt fördyra kursen för dessa elever,
men om man under de tvenne sista somrarne låter eleven genomgå
en praktisk kurs vid någon mekanisk verkstad och af verkstadens
föreståndare få intyg om att han under tiden visat sig ega praktiska
anlag och håg för den undervisning, som bibringas i tekniska

Lördagen den 21 April, e. m. 17

högskolan, är jag för min del öfvertygad om, att den stora procent»
som visat sig icke hafva genomgått och tagit examen vid tekniska
högskolan, härigenom skulle högst betydligt reduceras.

Utskottet har emellertid icke absolut uttalat sig om detta
antal af 120 elever i hvarje kurs, utan blott trott, att det till
äfventyra är för högt.

Här har framstälts och kommer ytterligare af den talare, som
efter mig har ordet, att framställas anmärkningar emot den tvekan,
utskottet uttalat med afseende pa den föreslagna fackskolan för
skeppsbyggeri. Jag, som representerar en af våra största mekaniska
verkstäder, en mekanisk verkstad, som har till specialitet
att gorå sjö-ångmaskiner, kan naturligtvis icke vara annat än på
det högsta intresserad af att den bildning, som erfordras för sådana
ingeniör, skall kunna i tekniska högskolan erhållas. Jag har
också, för min del, i början under inga vilkor velat vara med om
det uttalande, som här blifvit gjordt, men anledningen, hvarför
jag frångått min ståndpunkt, var det bestämda uttalande, som
fäldes till mig personligen af en aktad ledamot af Andra Kammaren,
representant för Karlskrona stad. Han sade, att det naturligtvis
skulle vara fördelaktigt, om landet har råd, att äfven här
i Stockholm en sådan fackskola åvägabringades. Han trodde dock,
med det ringa antal elever, som här i landet egna sig åt denna
specialitet inom den tekniska undervisningen, att det kan vara
fullt tillräckligt, att en sådan kurs kan vinnas vid Chalmerska
skolan i Göteborg. Han ansåg, för sin del, att två med hvarandra
parallela kurser i denna underafdelning af den tekniska undervisningen
verkligen skulle komma att blifva så litet besökta, att
det skulle, med de ekonomiska förhållanden, som i vårt land äro
rådande, blifva temligen dyrbart att anordna sådana kurser. Jag
har för min del trott, att om man i den Chalmerska skolan mest
egnade sig åt skeppsbyggeri, skulle man vid den fackskola, som
man här är betänkt på att bilda, egentligen egna sig åt ritning af
sjö-ångmaskiner. Han ansåg för sin del, att en sådan fackskola
icke skulle behöfvas. Hetta, och endast detta, har varit anledningen
till att jag vågat vara med om ett uttalande, sådant som det,
hvilket här föreligger.

. ^Man har också talat om den organisationsplan, som föreligger
i Kongl. Maj:ts förslag i förevarande punkt. Utskottet har allt
ifrån början enats om att gorå det uttalande om ett förslag, som
går ut på att de nu befintliga lektorerna vid tekniska högskolan
skulle göras till extra ordinarie professorer, att det icke korntne
att vinna Riksdagens bifall. Med den sparsamhet, som under de
sista åren visat sig vid nya tjänsters tillsättande och med den
fruktan man har för pensionsstatens tillväxt tror jag säkert, att
ett sådant förslag icke skulle komma att blifva Riksdagens beslut.
Jag tror derför, då besparingar kunna! komma att göras genom att
en del lärarekrafter ersättas med lägre aflönade sådana och en
del lärarebefattningar skötas af extra lärare, och då jag för min
del, af personer, som känna till förhållandena, blifvit mer och mer
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 26. 2

>:o 26.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

N:o 26.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högsholan.

(Forts.)

18 Lördagen den 21 April, e. m.

styrkt i denna min uppfattning, att utskottets uttalande verkligen
kan komma att realiseras.

Det är under uttalande af att vi, för vår del, som afstyrkt Kongl.
Maj:ts förslag om anslag till nybyggnaden, äro lifligt intresserade
för att denna fråga måtte komma till ett snart afgörande, och då
man bar all anledning tro, att Kong]. Maj:t till nästa Riksdag skall
kunna hinna inkomma med ett förslag, något minskadt i ett som
annat hänseende, som jag tror, att allt skäl kan vara att bifalla
hvad utskottet här föreslagit, hvarpå jag anhåller att få framställa
yrkande.

Friherre von Otter: Det är i en del af motiveringen till
statsutskottets utlåtande i denna punkt, som jag icke har kunnat
följa utskottet och derför anfört min reservation. Denna del af
motiveringen återfinnes på sid. 148, der utskottet, efter att hafva
framhållit betydelsen och nödvändigheten af en särskild fackskola
för elektroteknik, yttrar sig sålunda: “deremot hyser utskottet
någon tvekan med afseende å behofvet af en fackskoleafdelning
för skeppsbyggnadskonst vid tekniska högskolan, då 1893 åra
Riksdag genom beviljande af anslag till en lektorsbefattning i
skeppsbyggeri vid Chalmers tekniska läroanstalt gaf sitt bifall till
det definitiva ordnandet vid nämnda anstalt af en fackskola för
skeppsbyggeri".

Jag kan naturligtvis icke annat än hysa den största aktning
för det omdöme, som den siste ärade talaren gifvit beträffande
betydelsen af den Chalmerska skolan och för det omdöme, som
han hade inhemtat af en framstående fackman i detta afseende.
Men det oaktadt kan jag, för min del, icke underlåta att uttrycka
den mening, att i detta utskottets uttalande ligger ett öfverskattande
af hvad den Chalmerska skolan förmår uträtta och ett underskattande
af hvad man afsett med denna särskilda afdelning för
skeppsbyggeri i tekniska högskolan. Denna skeppsbyggeriafdelning
inom den Chalmerska slöjdskolan är egentligen kommen ifrån
flottans station i Karlskrona. Den började der såsom en skeppsbyggeriskola
för flottans varf, för att uppfostra verkmästare för
flottans ändamål. Derifrån flyttades den till navigationsskolan i
Göteborg i ändamål att lemna tillfälle att uppfostra praktiska
byggmästare för skeppsbyggnadsverksamheten i vårt land i allmänhet.
Att denna skola skulle kunna förmå frambringa allt
hvad vi behöfva i detta hänseende, det tror jag, för min del, icke
vara möjligt.

Ser man nu efter hvad komiterade tänkt sig i afseende på
denna afdelning inom den tekniska högskolan, skall man finna, att
komiterade dermed afsett, att dermed skulle åstadkommas eu afdelning,
hvari skulle kunna utbildas marin-ingeniörer och konstruktörer
vid verkstäder för byggande af fartyg ochsjö-ångmaskiner.
Det har af en föregående talare påpekats, att den Chalmerska
skolan skulle vara mägtig att uppfostra hvad man kallar skeppskonstruktörer.
Den Chalmerska skolan är afsedd att uppfostra
praktiska skeppsbyggmästare, men alls icke några skeppskonstruk -

Lördagen den 21 April, e. m. 19 >’*o 26.

törer. Vi hafva ju inom vårt land stora namn äfven i detta af- ifrågamtt
seende. Yi hafva en Chapman, en Carlsund, ja, äfven John Eric- a™la9 till ny
son, och man kan ju säga, att dessa namn fått europeisk betydelse teknUka fM -inom skeppsbyggnadsfacket, oaktadt det icke funnits någon annan skolan. °9''
läroanstalt för skeppsbyggnadskonsten än den Chalmerska skolan. (Forts.)
Men detta bevisar ingenting. Ett land med de förutsättningar för
skeppsbyggeri, som Sverige eger, vågar jag påstå kan hafva rätt
att fordra, att vid dess högsta tekniska läroanstalt skall finnas en
lärostol för detta vigtiga ämne. Jag tror, att om en sådan lärostol
uppstår, skall den blifva till välsignelse för vårt land.

Jag skulle, för min del, med största tillfredsställelse kunna
biträda den kongl. propositionen, men jag tror det vara oklokt
att göra det. Jag tror icke, att frågan förlorar det minsta på att
den under ett år får mogna. Då, såsom en föregående talare sade,
utskottets motivering på det hela är välvillig, tror jag, för min
del, att det bästa man kan göra för närvarande är att bifalla
hvad utskottet här föreslagit. Jag skulle äfven, då jag kritiserat
en del af motiveringen, kunna vara med om att stryka denna del
af densamma, men jag har en viss fruktan för att göra en sådan
större uteslutning i en motivering. Jag kan taga bort hela motiveringen,
men att stryka en viss del deraf, derför har jag, som sagdt,
en viss fruktan.

Då jag hoppas, att, då denna fråga vid nästa tillfälle kommer
före, Kongl. Majds regering har tagit hänsyn till de invändningar,
som blifvit gjorda emot utskottets motivering i afseende på denna
afdelning inom den tekniska högskolan, så fruktar jag icke heller
några farliga följder af att motiveringen står qvar.

Jag inskränker mig, herr talman, till att helt enkelt yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Billing: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
I, mine herrar, troligen aldrig eller åtminstone högst sällan hafven
sett ett utskott afstyrka ett förslag med en förslaget så rekommenderande
motivering, som i detta fall skett. Det är så långt
ifrån att utskottet uttalat någon betänklighet mot sjelfva hufvudsaken
i den kongl. propositionen, att utskottet fast hellre skrifvit
sin motivering så, att den innehåller en alldeles direkt uppmaning
till regeringen att inkomma med ett nytt förslag i samma rigtning,
och detta redan vid nästa riksdag. Nu hafva dock här några anmärkningar
gjorts mot motiveringen. Jag skall be att få säga
några ord om densamma, icke om sjelfva innehållet utan om huru
motiveringen i formelt hänseende ter sig.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att en ganska väsentlig
skilnad förefinnes mellan det sätt, hvarpå utskottet uttalar sig å
pag. 147 och i början af pag. 148, och det sätt, hvarpå utskottet
uttalar sig i det stycke, som begynner med orden “Hvad derefter
angår de förändringar''1. I den törsta delen uttalar sig utskottet
på ett mycket mildt sätt. 1 afseende på frågan om lärjungarnes
antal gör utskottet icke något bestämdt påstående eller yrkande,
utan säger blott, att det “torde kunna sättas i fråga". Utskottet

Nio 26. 20

Lördagen den 21 April, e. m.

Ifrågasatt sätter detta sitt frågetecken för att sedan ifrågasätta, huru vida
anslag till ny icj-e lämpligt vore att vid inträdet af eleverna fordra, att de
tekniska kZ- skulle hafva på något sätt öfvat sig i praktiskt afseende.

skolan. Den andra punkten rör frågan, om kurserna skola vara fyra (Forta.

) eller treåriga, och äfven der uttalar sig utskottet mycket litet
kategoriskt. Det “föreställer sig“, icke att kurserna kunna vara
treåriga, utan att den fjerde årskursen skulle kunna vara frivillig.

Den tredje punkten gäller den mycket omtalade fackskolan
för skeppsbyggnadskonst, och der uttrycker sig utskottet allra
mildast. Utskottet säger icke mer, än att utskottet “hyser någon
tvekan med afseende å behofvet" af denna fackskola. Detta är
ju i högsta grad lindrigt. Utskottet säger icke ens, att det hyser
tvekan, utan endast att det hyser någon tvekan. Kan man uttrycka
sig på ett gentilare sätt, då man står med frågande sinne?

Dessa äro nu de punkter, mot hvilka de starkaste anmärkningarna
gjorts. Och icke lära de betyda mycket, i synnerhet då
nu så många sakkunnige hafva inlagt kritik af hvad sålunda sagts
med ett litet frågetecken i slutet.

Den andra delen af motiveringen gäller lärareplatserna. Om
den har varit full enighet i utskottet. Der är utskottet betydligt
bestämdare och säger, att utskottet får såsom sin mening uttala,
att det framstälda förslaget icke bör genomföras. Der ligger,
såsom synes, sjelfva kärnpunkten i utskottets motivering, den
punkt, på hvilken utskottet har lagt en verklig vigt.

Alltså, hvad innebär utskottets motivering, om den antages?
Jo, en hemställan till Kongl. Maj:t först och främst derom, att
Kongl. Maj:t ville låta anställa en undersökning, huru vida man
bestämdt skall vara skyldig emottaga 120 elever, huru vida den
fvraåriga kursen bör vara obligatorisk eller frivillig och huru vida
en särkild fackskola för skeppsbyggnadskonst är alldeles nödvändig.
Derjemte uttalar utskottet såsom sin mening, att det
icke anser, att vissa lärareplatser vid tekniska högskolan böra
förvandlas till professurer. Skall jag draga någon slutledning af
utskottets motivering, är det den — hvars rigtighet bestyrkes af
den diskussion, som förts inom utskottsafdelningen — att om
Kongl. Haj:t kommer med ett förslag, som bibehåller den ifrågasatta
förändringen rörande lärareplatserna, skall det mötas med
afslag. Men kommer Kongl. Maj:t med ett förslag, som bibehåller
åtskilliga af de saker, vid hvilka satts ett frågetecken, kommer
icke detta förslag att blifva afslaget.

Här har yrkats dels strykning af motiveringen, dels afslag å
utskottets kläm. Hvad blir följden, om motiveringen strykes och
klämmen godkännes? Jo, att på motsatt håll göres den slutledning,
att Första Kammaren icke alls vill vara med om, att en
undersökning anställes rörande förenämnda tre punkter. Om åter
klämmen förkastas och Kongl. Maj:ts förslag godkännes, hvilken
konklusion drager man då? Jo, att Första Kammaren vill icke
blott icke vara med om en undersökning om nämnda tre punkter,
utan vill icke ens vara med om att uttala, att dessa lärarebefattningar
icke böra förvandlas till professurer. Följden deraf blir,

Lördagen den 21 April, e. m.

21 Jf:o 26.

att på motsatt håll en afgjord misstänksamhet mot denna fråga
kommer att uppstå, då deremot för närvarande frågan ligger så
gynsamt som möjligt, ty såsom obestridligt faktum kan jag framhålla,
att inom avdelningen fans icke mer än en mening derom,
att tekniska högskolans undervisning bör utvidgas och att skolan
behöfver delvis ombyggnad.

Under sådana förhållanden tror jag. att I, mine herrar, skolen
medgifva, att ett bifall till utskottets kläm är det gynsammaste,
som för tekniska högskolan kan vinnas, och icke blott det gynsammaste
efter dagens konjunkturer, utan verkligen något positivt
gynsamt. Men ett afslag å utskottets kläm är verkligen till skada
för skolan, och ett utstrykande af motiveringen är också till
skada, i det att derigenom utsigten till framgång vid kommande
riksdag minskas.

På alla dessa grunder har jag, som ursprungligen i utskottet
yrkat bifall till Kongl. Maj-.ts förslag, af intresse för förslagets
framgång deltagit i utskottets framställning. Och anhåller jag nu
att få yrka bifall dertill.

Herr Almén: Jag vill icke neka till, att, då jag hörde den
siste talarens anförande, jag blef tveksam, om jag skulle yttra
mig. Jag skulle icke hafva gjort det, om jag icke begärt ordet
dessförinnan. Då jag nu en gång är här, vill jag uttala min
mening i denna fråga, som jag anser vara ganska vigtig.

Om man tänker på den liberalitet, hvarmed Riksdagen år efter
år beviljar betydliga anslag till universiteten, till de vetenskapliga
institutionernas förbättrande, till ökande af antalet lärare, synes
sannerligen, som om man också borde kunna vänta bifall till
förslag, som, icke så ofta återkommande, afse en utveckling af
vårt förnämsta tekniska läroverk. Tager man vidare i betraktande,
att de elever, som utgå från de högre läroverken, hufvudsakligen
blifva tjenstemän och lärare, skickliga sådana, Indika äro
förtjente af sina inkomster, men hvilka flertalet räknar till de
tärande, under det att ingeniörerna höra till dem, hvilka om icke
direkt producerande, dock i väsentlig mån bidraga till produktionens
höjande och tillförskaifande af de inkomster, som staten i
ökad grad år för år behöfver, synes mig, att man äfven från den
synpunkten med skäl kunde vänta ett bifall till allt, som rör den
tekniska undervisningens förbättring. Jordbruket lemnar nu, såvidt
jag känner, sina idkare knappast skälig inkomst, ännu mindre
något öfverskott till täckande af de ökade utgifter, som ett tidsenligt
försvar kräfver. Vi måste vid sådant förhållande se efter,
huru vida icke inkomster kunna anskaffas från andra håll. Och
hvad ligger då närmare än att förbättra industrien och att begagna
de naturliga resurser, vårt land i så rikt mått egen. Men
härtill fordras skickliga ingeniörer och teknici i tillräckligt antal.
Sådana utbildas i denna högskola och skulle kunna göra det i
ännu högre grad, om skolan linge det understöd, som den så väl
behöfver.

Dessa skäl synas mig tala för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Ifrågasatt
anslag till ny
byggnad för
tekniska högskolan.

(Forts.)

Nso 26. 22

Lördagen den 21 April, e. m.

ifrågasatt Nu säges å andra sidan, att motiveringen är så välvillig och
anslagjdi ny frågan så klar, att det är bättre att nu afslå den, då den kommer
tekniska Mg- igen vid nästa riksdag och då går så mycket bättre. Jag respektera.
terar gerna dessa åsigter och förstår väl, att de, som äro hemma
(Forts.) j den högre politiken, hvilken är för mig främmande, kunna följa
denna grundsats. Men då jag icke förstår den, följer jag den
andra åsigten. Här föreligger en fullständig utredning af frågan,
som är klar. Då frågar jag, hvarför skall jag icke få rösta för
detta anslag? Det är några punkter, som haka och som skola
tagas bort. Jag tycker, att utskottet, som varit så välvilligt stämd
för frågan, sjelf kunde hafva kommit med ett förslag. Framtiden
är oviss och få se, om det icke blir värre att få pengar nästa
riksdag. Kunna vi få något nu, böra vi såsom kloka politici taga
det, ty “en fogel i hand är bättre än tio i skogen".

På dessa skäl och hufvudsakligen på det skäl, att de medel,
som användas till den tekniska undervisningens förbättring, äro
lika väl använda som de medel, hvilka användas på det rent lärda
området, yrkar jag bifall till Kongl. Haj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande utskottets hemställan i förevarande moment yrkats,
dels att densamma skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wcern m. fl. begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 47
mom. 1 af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja - 42;

Nej — 40.

Lördagen den 21 April, e. m. 23 Jf:0 26.

Härefter anförde herr talmannen, att beträffande utskottets
motivering i afseende på ifrågavarande moment yrkats, af herr
Fränekel, att ur densamma skulle uteslutas den del, som å sid.

146 i utlåtandet börjar med orden “I öfverensstämmelse med" och
4 sid. 148 slutar med orden “fackskola för skeppsbyggeri".

Härpå gjordes propositioner, först på bifall till herr Fränckels
nyssberörda yrkande samt vidare på anslag derå; och förklarades
■den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. 2.

Utskottets hemställan bifölls.

48 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

49 punkten. StaUunder stöd

åt lägre

Herr Öländer; Utskottet har tillstyrkt det begärda anslaget
åt de lägre tekniska yrkesskolorna med vilkor att det bidrag, som m, m.
uf dessa medel komme att utbetalas till understöd åt sådan skola,
icke finge öfverstiga, hvad vederbörande kommun i kontant tillsköte
för skolan. Deremot har utskottet afstyrkt en inom Andra
Kammaren väckt motion, att detta vilkor skulle förändras derhän,
att dessa medel icke skulle få öfverstiga, hvad vederbörande
kommun eller enskilda i kontant tillsköte för skolan. Det förefaller
mig dock, som om denna motion vore ganska väl grundad.

Med det vilkor, som nu ligger till grund för anslaget, skulle detta
visserligen komma städerna till godo, men i mycket ringa grad
gagna landsbygden. Det låter nemligen icke gerna tänka sig, att
en landskommun skulle vilja anslå några medel till en lägre
■teknisk skola, som ganska få skulle komma att få nytta af, nemligen
de, som bodde närmast. Dessa skolor äro naturligtvis att
betrakta såsom aftonskolor, der arbetaren efter slutadt arbete kan
komma i tillfälle att njuta den undervisning, som der meddelas.

Det är icke tänkbart, att arbetaren efter dagens tunga skulle vilja
gå en qvart, en half mil eller längre för att erhålla denna undervisning.
Följden är naturligtvis, att anslag af ifrågavarande beskaffenhet
icke gerna förekomma på landsbygden. Men deremot
finnas på åtskilliga ställen, och särskilt i den ort, der jag är
bosatt, ganska många stora industriella anläggningar, der dels
arbetsgifvaren, dels arbetsgifvaren och arbetarne tillsammans tillskjuta
icke så obetydliga belopp för att erhålla en skola sådan
som de ifrågavarande och njuta de fördelar, som dermed äro förenade.
Då är det väl hårdt, att dessa skolor, hvilka åstadkommits
genom enskildas uppoffringar, skola hafva mindre fördelar än de
skolor, till hvilka kommuner, naturligtvis med mycket mindre uppoffringar,
gifva anslag. Jag förstår ej, hvarför icke ett sådant

N:o 26. 24

Lördagen den 21 April, e.

(Forts.)

a0“ det ^slagna skulle kunna omfatta äfven dessa entekniska
( , a•uppoffringar. Vp veta, att i en fråga af alldeles enahanda
yrkesskolor beskaffenhet, nemligen i frågan om anslag till föreläsningskurser
“ f°r arbetsklassen, är vilkoret på det sätt affattadt att “kommunen
eller enskilde skomr böra tillskjuta minst lika mycket som staten11.

. , anser attp detta afseende böra dessa lägre enskilda tekniska
skolor sta på samma ståndpunkt och åtnjuta samma fördelar.

r “ar utskottet sagt att dermed ett större anslag skulle vara
erforderligt. Detta är måhända sant, men jag tror, att medlen
skulle vara ganska väl använda.

Naturligtvis är det icke min mening att för närvarande yrka
bitall till motionen, men jag har velat framhålla dessa af mig nu
angifna omständigheter, på det att möjligen Kongl. Maj:t, vid framläggande
åt proposition i ämnet till nästa Riksdag, skulle vilja beå&tå
desamma.

Herr Wa^lldén: Det är verkligen så, att det anslag, som nu
utgår tor ifrågavarande ändamål, är, redan med det vilkor, som
nu ar stadgadt, alldeles otillräckligt. Detta har herr Bokström
med flere motionärer i Andra Kammaren påvisat och yrkat anslagets
höjande från 35,000 till 40,000 kronor. Det är ju ganska naturligt
och öfverensstämmande med den praxis, som i allmänhet
loljts — ganska märkliga undantag hafva dock emellanåt gifvits
att, da. icke någon förhöjning af Kongl. Maj:t ifrågasatts, utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka sådan på grund af enskild
motionärs framställning. Och det må ju vara ganska rigtigt. Man
måste emellertid beklaga, att omständigheterna icke af Kongl,
ALaj.t befunnits medgifva en framställning om anslagets förhöjning
Motionärerna hafva ganska rigtigt anfört, att tekniska skolans
styrelse vid afgifvande af förslag till fördelning af 1893 års anslag
underdånigt fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på, att ansiage”
\ore alldeles otillräckligt, och hemstält, att detsamma måtte höjas
med o,000 kronor. Såsom ledamot af tekniska skolans styrelse är
JaS
■\erkstalda,
skolans styrelse gjort framställning om anslagets höjande, såsom
mig synes pa mycket goda och giltiga skäl. Denna framställning
nar emellertid afgifvits för sent för att kunna inkomma innan statsregleringspropositionens
afgifvande.

Ifrågavarande läroanstalter synas verkligen hafva motsvarat
ett behof och hafva tagit ganska god, fart. När år 1886 anslaget
bestämdes till nuvarande belopp, funnos endast tjugu lägre tekniska
skolor med omkring 2,600 lärjungar. 1892 funnos 28 dylika
skolor och 1893 tillkom en skola, nemligen den i Luleå, som också
aeAar.^ atA *?e^a anslag. Detta kunde icke ske på annat

satt an att bidragen till de 28 äldre skolorna måste minskas. Naturigtvis
äi det icke rätt att, när skolorna kommit i verksamhet och
börjat ta förtroende samt växande antal lärjungar, nedsätta deras
bidrag för att lemna bidrag äfven åt nya skolor. Nu har ytterligare
en skola tillkommit, nemligen Backmanska stiftelsens myo -

Lördagen den 21 April, e. m.

25 N:o 26.

ket väl vitsordade skola i Hedemora, hvilken har ett icke obetydligt Statsunderantal
lärjungar. Tekniska skolans styrelse kunde icke tillstyrka, stodtf^j^ra
att någon del af anslaget lemnades såsom bidrag till skolan i yrlfsLior
Hedemora, emedan det då varit nödvändigt att än ytterligare ned- *». m.
sätta bidragen till de äldre skolor, som redan kommit i åtnjutande (Forts.)
deraf. Men styrelsen hemstälde hos Kongl. Maj:t, huruvida icke
Kongl. Maj:t skulle kunna af andra medel, som stode till Kongl.

Maj:ts disposition, lemna äfven nämnda skola något understöd. Och
det lärer, efter hvad jag inhemtat, också skett. Det öfriga disponibla
anslaget åtgick till de äldre skolorna. Men om flera skolor
tillkomma eller behofvet af bidrag till de äldre skolorna ökas,
finnas icke några medel. Jag tror derför, att det är ytterst vigtigt,
såvidt man vill att denna goda sak fortfarande skall främjas
och icke stanna i växten, att anslaget blifver höjdt.

I sakens nuvarande läge kan det icke vara min mening att
framställa annat yrkande än på bifall till utskottets förslag. Men
jag har dock icke velat underlåta att framhålla sakens verkliga
vigt, under förhoppning att frågan skall komma igen till nästa
riksdag och då i sådant skick, att den kan leda till den framgång,
den verkligen i hög grad förtjenar.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

50—54 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

55 punkten. Godtgörande

af förskjutna.

Herr Boström, Filip: Såsom kammaren behagade finna hafva vffkafsla
samtliga statsutskottsledamöter från Första Kammaren reserverat akademiens
sig mot utskottets förevarande förslag. Kongl. Maj:t har föreslå- byggnad.
git, att Riksdagen måtte till ersättande af medel, som öfverintendentsembetet
fått förskjuta för inmurning af värme- och ventilationsapparat
i musikaliska akademiens byggnad på extra stat för
1895 anvisa ett deremot svarande, till fullt krontal jemnadt belopp
af 12,861 kronor. Nu har musikaliska akademien gång efter
annan fått förständigande af Kongl. Maj:t att se till, att denna
brist, hvarmed akademien under en lång följd af år balanserat, blefve
af dess egna medel täckt. Gång efter annan har akademien förklarat,
att några medel härtill icke finnas, samt att den för sin
del icke anser möjligt att begagna sig af de donationsfonder, som
blifvit till akademien lemnade, att betala en sådan utgift som
denna, då staten för öfrigt bekostat utgifterna för byggandet af
akademiens hus. Det är visserligen sant, att af donationsfonderna
finnas tre, den Bergerska, den Carlénska och den Benedicks’ska,
uppgående till sammanlagdt något öfver 31,000 kronor, hvilka icke
äro afsedda för vissa ändamål, men det synes i alla fall akademien
olämpligt och otillständigt att använda de medel, hvilka

N:o 26. 26

Lördagen den 21 April, e. m.

Godtgörande enskilda personer donerat till uppehållandet af den verksamhet,
medfå för* &kademien fått sig föresatt, till en sak sådan som den förevarande.
musikaliska Då det sålunda visat sig, att akademien icke kan af egna medel
akademiens afbetala detta förskott, som öfverintendentsembetet snart måste
byggnad, hafva guldet, tror jag för min del att något annat sätt icke finnes
(Forts.) afhjelpa saken, än att Riksdagen beviljar de medel, som er fordras.

Med anledning häraf får jag yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag och afslag å utskottets utlåtande i ämnet.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på den föredragna punkten endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

56—71 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

72 punkten.

st åt sunder- Herr Alin: Utskottet yttrar i denna punkt, att med hänsyn

stöd för ut- till denna tidskrifts betydelse för den medicinska forskningen i vårt
^Nordisk/ ^an<^ utskottet funne det angeläget, att dess fortfarande utgifvande
medicinskt blefve genom ett ökadt understöd af allmänna medel tryggadt.
arkun. Men utskottet hemställer dock, att det af Kongl. Maj:t begärda
anslaget å 3,200 kronor måtte nedsättas till 2,000 kronor. Det synes
dock, som om, med hänsyn till den betydelse, utskottet tillerkändt
tidskriften “Nordiskt medicinskt arkiv1'', utskottet skulle kunnat taga
i betraktande, huruvida icke möjligen någon af de öfriga tidskrifter,
till hvilka utskottet tillstyrkt anslag, kunde vara af mindre betydelse
i jemförelse med ifrågavarande tidskrift, så att den besparing,
utskottet ansett kunna vinnas genom nedsättning af detta
anslag, skulle kunna åstadkommas genom nedsättning af anslaget
till någon annan tidskrift. Jag tänker härvid på t. ex. anslaget
till tidskriften “Acta mathematica", hvilket utskottet föreslagit att
utgå med oförändradt belopp. Man skulle måhända kunna hålla
före, att detta anslag skulle kunna något nedsättas till förmån för
“Nordiskt medicinskt arkiv", om man tänker på hvilken betydelse
för vårt land “Acta mathematica" kan hafva i jemförelse med den,
utskottet sjelft tillerkänt “Nordiskt medicinskt arkiv". Utskottet har
dock icke valt denna utväg, utan i stället den, att utskottet hänvisat
till det anslag, som Riksdagen anvisat åt Kongl. Maj:t till
resestipendier samt läroböckers och lärda verks utgifvande, ett anslag,
som Riksdagen stält till Kongl. Maj:ts förfogande att användas
till de ändamål, som Kongl. Maj:t efter fri ompröfning kan anse
lämpliga. Det synes mig dock icke lämpligt, att utskottet genom
en dylik anvisning söker inskränka Kongl. Maj:ts förfoganderätt

27 N:o 26.

Lördagen den 21 April, e. m.

öfver ifrågavarande anslag, och det har för öfrigt funnits så mycket
mindre skäl för utskottet att gifva en hänvisning till detta anslag,
som vederbörande departementschef i Riksdagen förklarat detsamma
redan nu vara för sitt ändamål otillräckligt. Då jag således finner,
att utskottet sjelft anser det angeläget, att ifrågavarande tidskrifts
tillvaro betryggas genom allmänna medel, och jag icke kan finna
det sätt lämpligt, hvilket utskottet valt för att kunna nedpruta det
begärda anslaget — så anser jag mig böra hemställa om bifall till
Kongl. Majits framställning i ämnet.

Herr Boström, Filip: Den föregående ärade talaren an såg,

att det varit lämpligt, att utskottet föreslagit en nedsättning
af det anslag, som under föregående år utgått med 4,000
kronor till tidskriften “Acta mathematica", och i stället hemstält om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i detta ämne oförändradt. Jag ber
derför att få nämna, att utskottet verkligen en gång fattat ett sådant
beslut, men då detta blef bekant för utgifvaren af “Acta mathematica",
instälde han sig i utskottet och visade med tydliga handlingar,
att han på tidskriften gjort en förlust af 3,000 kronor om
året. Under sådana förhållanden kunde utskottet icke stå fast vid
sitt beslut, utan hemstälde i stället om beviljande af den nu föreslagna
summan, hvilken ock under alla de år, jag haft plats i utskottet,
befunnits tillbörlig. — Hvad nu denna punkt beträffar, så
är det gifvet, att alla möjliga skäl förefinnas för att bevilja det
begärda anslaget, och jag har också varit af den meningen, att
det borde gifvas oafkortadt. Men då detta icke kunde gå för sig
utan att man i stället gjorde nedsättning på andra anslag, som
än mindre kunde anses för stora, så trodde man, att, när det var
fråga om ett så litet tillskott från den fond, som herr Alin omnämnt,
som 1,000 kronor, det skulle kunna vara möjligt för Kongl.
Maj:t att deraf lemna bidrag med detta belopp. För öfrigt får jag
såga, att, då det för några år sedan var fråga om att höja anslaget
till resestipendier och utgifvande af läroböcker och lärda verk,
statsutskottet erhöll en utredning om det sätt, hvarpå det dittills
varande anslaget användts, och att utskottet då ansåg, att åtskilliga
af de ändamål, hvartill dessa penningar utgifvits, möjligen varit af
mindre betydelse. Utskottet förestälde sig derför att en summa
af 1,000 kronor möjligen skulle från detta anslag kunna lemnas
till den ifrågavarande tidskriften.

Dessa äro anledningarna dertill, att utskottet tillåtit sig att
föreslå en nedsättning i det af Kongl. Makt begärda anslaget, och
får jag med stöd deraf hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström, Carl: Jag kan icke annat än i allo instämma
med herr Alin. Det synes mig, att det rätta åskådningssättet här är
att uppskatta dessa publikationers vigt och sedan efterse, om denna
är så stor, att den är värd de uppoffringar från statens sida, som
äro ifrågasatta. Gör man så i detta fall och vill man höra efter
på kompetent håll, tror jag man skall erhålla visshet derom, att
denna tidskrifts betydelse för den medicinska vetenskapen är så

Statsunderstöd
för utgifvande
af
x>Nordiskt
medicinskt
arkivD.

(Forts.)

N:o 26. 28

Statsundei‘*
stöd för utgifvande
af
dNordiskt
medicinskt
arkiv y.
(Forts.)

Om upprättande
af
eu ny asyl
för sinnessjuke.

Lördagen den 21 April, e. m.

stor, att den är väl värd det anslag, som derför begärts. Att sedan
inlåta sig på spekulationer, huru det behöfliga anslaget skulle
kunna från det ena eller andra hållet fyllas, synes mig vara ett
ganska vågadt tillvägagående. Kongl. Maj:t har ock förmodligen
pröfvat den möjlighet, som utskottet ifrågasatt, och icke funnit
densamma afsevärd samt derför begärt anslaget, sådant som det
föreslagits. Jag anser derför, att om man en gång öfvertygat sig
derom, att ändamålet, d. v. s. tidskriftens uppehållande, är värdt
den uppoffring från statens sida, som dermed skulle vara förenad,
bör också anslaget beviljas på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
samt vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:t i ämnet gjorda
framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

73—80 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

81 punkten.

Herr Kerfstedt: Utskottet har såsom motiv till afslag å den
motion, jag med flere framburit, hänvisat till den utredning, som
i ämnet lär vara åvägabragt af Kongl. Maj:t, men utskottet har
icke visat, på hvad sätt denna utredning blifvit gjord, om den skett
i motionens syfte eller kanske det endast är ett förslag utan utredning,
som äfven i motionen påpekats, nemligen om att förlägga
en asyl för obotligt sinnessjuke till Örebro. I sådant fall qyarstår
dock vestra Sveriges behof, som blifvit i motionen tydligen påvisadt
med siffror och utdrag från de statistiska uppgifter om hospitalsvården,
som medicinalstyrelsen lemnat för år 1891. Härigenom
har ådagalagts, att i åtskilliga af de folkrika länen i vestra Sverige,
såsom Elfsborgs län, Skaraborgs län, Göteborgs och Bohus län
samt äfven Hallands län, det finnes ett stort antal sinnessjuke,
som icke kunna komma i åtnjutande af vård på hospital, beroende
derpå, att vårt närmaste hospital, det på Hisingen, är ett af de
mindre, som endast har plats för 175 patienter, och att den nyuppförda
vårdanstalten i Lund är så upptagen af patienter från Skåne,
att det högst sällan, om någonsin, är möjligt att få plats vare sig
på dess asyl eller hospital för patienter från något af de nyss
uppräknade länen. För att afhjelpa detta behof hade motionärerna
tänkt sig, att det vore önskligt, att utredning gjordes derom, huruvida
icke, nästa gång fråga uppstår om anslag till en asyl eller
ett hospital,'' denna anstalt kunde förläggas’tillvestra delen af landet
och möjligen få plats å Hisingen eller annorstädes, hvarest en
kommande utredning kan komma att föreslå såsom lämpligast. För

Lördagen den 21 April, e. m. 29

att af chefen för medicinalstyrelsen kunna få upplysningar härom,
har jag tagit mig friheten att reservera mig mot utskottets afstyrkande
af motionen, och till dess jag fått höra, hvad han kan
komma att anföra, har jag icke något yrkande att göra. Emellertid
får jag påpeka det trängande behofvet för vestra Sverige af att
antingen erhålla en asyl eller åtminstone att det otillräckliga
hospitalet på Hisingen måtte utvidgas, och att detta behof icke
kan anses afhjelpt derigenom, att en asyl förlägges till Örebro.
Hvar och en kommun, som hyser intresse för olyckliga medmenniskor,
som förlorat förståndet, vill hafva en sådan anstalt så nära som
möjligt, ty en lång transport af de sinnessjuke är en stor olägenhet.

För att visa, huru stort behofvet af en vårdanstalt är för två
af de angifna länen, vill jag endast anföra det sakförhållande, att,
enligt uppgifter för de sista fem åren, hafva af 78 sinnessjuke män
och 92 sinnessjuka kvinnor inom Göteborgs och Bohus län, för
hvilka man sökt inträde på hospital, endast mottagits 133 qvinnor
och 52 män. Och från Hallands län hafva under samma tid af
17 sinnessjuke män och 41£sinnessjuka qvinnor, för hvilka inträde
sökts på hospitalet å Hisingen, endast 9 af de förra och 6 af de
senare kunnat mottagas. Dessa siffror visa tydligt det stora missförhållande,
som eger rum å vestkusten i fråga om de sinnessjukes
antal och dem, som komma i åtnjutande af hospitalsvård.

För närvarande har jag, såsom jag förut sagt, icke något yrkande
att göra.

Herr Alm fn: Huru vida motionen bifalles eller afslås, kan väl
synas vara af mindre betydelse, då deri endast begärts en utredning.
Då jag emellertid befarar, att ett bifall till motionen skulle
kunna vålla ett eller annat års uppskof med lösningen af en fråga,
som alla anse böra lösas ju förr desto hellre, så anser jag mig
skyldig att lemna några upplysningar. Jag anser mig äfven härtill
skyldig af ett annat skäl, det nemligen, att hos mången råder
en icke oväsentlig okunnighet rörande en mängd hospitalsfrågor,
hvilka med hospitalens utvidgning fått ökad betydelse.

Motionärerna säga i slutet på första sidan, att “den tidpunkt
är inne, då man kanske noggrannare än hittills bör tillse, att platserna
för nya vårdanstalter utväljas så, att de olika landsändarne
i detta afseende få sina behof lika väl tillgodosedda. Undersöka
vi, huru dessa förhållanden nu äro, finna vi synnerligen beaktansvärda
ojemnheter". Såsom skäl för detta uttalande anföra motionärerna
å sid. 2 en vidlyftig tabell, hvaraf man kan se, hvilken
procent af hospitalsberättigade sinnessjuke inom de olika länen
vunnit inträde på statsanstalt, men icke, huru vida procenten är
större för de län, som äro försedda med statsanstalt, än för de län,
som sakna anstalt.

1 förbigående må anmärkas, att tabellens siffror afse ett enda
år, 1891, och derför icke innebära allmän giltighet. Förhållandena
vexla från det ena året till det andra. I det afseendet vill jag
nämna, att redan år 1892 procenten.af vårdade ökats för Södermanlands
län från 38 till 44 %, för Östergötlands län från 30 till

N:o 26.

Om upprättande
ap
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 26.

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

30 Lördagen den 21 April, e. m.

36 %, för Stockholms län från 34 till 39 % och för Hallands län, som
af motionärerne särskildt omnämnes såsom mindre lyckligt lottadt,
från 20 till 28 %. Men oafsedt dessa vexlingar under olika år, kan
man med skäl fråga: visa de anförda siffrorna verkligen, hvad
motionärerna dermed velat visa? Visa de verkligen, att det procentantal
af till vård berättigade, som intagas på statens anstalter,
är större för de län, der sådan anstalt finnes, än för de, der anstalt
saknas? Man skulle väntat, att motionärerna, för att kunna
lemna ett svar på denna fråga, icke skulle uppdelat sin tabell
efter fallande procent, utan i två grupper, den ena innefattande de
län, der anstalt finnes, och den andra de län, der sådan icke finnes.
Detta är det enda sätt, hvarpå man kan komma till ett rigtigt
resultat. Jag har med ledning af motionärernas uppgifter gjort
en sådan uppdelning och dervid kommit till det resultat, att procenten
af vårdade är i län med anstalt följande: Malmöhus 45 %,
Vesternorrlands 40%, Södermanlands 38%, Stockholms 34%,
Östergötlands 30 %, Upsala 29 %, Gotlands 26 %, Kronobergs 25 %,
Göteborgs och Bohus län 23 % och Yermlands 22 %. De län, som
sakna anstalt, förete åter följande procent: Vestmanlands 47 %,
Örebro 38%, Kopparbergs 34 %, Gefieborgs 34 %, Kristianstads
32 %, Blekinge 28 %, Skaraborgs 27 %, Jemtlands 25 %, Kalmar
21 %, Hallands 20 %, Elfsborgs 20 % och Jönköpings 16 %.

Då man rör sig med siffror, bör man emellertid icke endast
räkna upp dem, utan äfven granska dem. Undersöker man dessa
siffror, finner man, att inom de sex sista med anstalt försedda länen
vårdas af dessas sinnessjuke inom anstalt endast 22—30 %.
Af de fem första länen, som sakna anstalt, vårdas af dessas sinnessjuke
deremot både flere eller 32—47 %, och för hvarje af dessa
län ett större antal än för något af de sex sista länen, som ega
anstalter. Vestmanlands län, utan anstalt, har 47 %,. af dess sinnessjuke
vårdade å anstalt, under det att Upsala och Östergötlands
län, inom hvilka Sveriges största hospital sedan äldre tider förefunnits,
hafva endast 29 och 30 % vårdade. Om man närmare
granskar de af motionärerna anförda siffrorna, finner man således,
att de snarare bevisa motsatsen af hvad man dermed velat bevisa,
än de tala för motionärernas åsigt.

Motionärerna säga vidare på sid. 3: “I verkligheten ställa
sig sålunda förhållandena ofördelaktigast för Elfsborgs, Hallands,
Vermlands och Göteborgs och Bohus län, eller, med andra ord,
det är de vestligaste provinserna af mellersta Sverige, som äro i
det största behofvet af vårdanstalters upprättande på statens bekostnad
för sinnessjuke."

Vermlands, Göteborgs och Bohus län och Hallands län höra nog
till de sämst lottade, men Hallands län, som saknar anstalt, är
endast två procent sämre än Vermlands och Göteborgs och Bohus
län, som hafva anstalter. Af Hallands läns sinnessjuke vårdades
för öfrigt 1892 redan 28 % inom anstalter. Hallands län var alltså
då i detta hänseende bättre lottadt än Kronobergs, Göteborgs och
Bohus län, Vermlands län, samt endast en procent efter Upsala
län 1891, ehuru dessa fyra län ega statsanstalter, under det att

Lördagen den 21 April, e. m.

31 X:o 26.

Hallands län saknar sådan anstalt. Jag ser i detta förhållande
ett ytterligare bevis derför att den omständigheten, att ett län har
en anstalt belägen derinom, är af ingen betydelse för den frågan,
huruvida ett större eller mindre antal af dess sinnessjuke erhålla
vård å anstalt eller icke.

Såsom ett ytterligare skäl för sin åsigt, att vestkusten, om
jag får använda det uttrycket — jag menar dermed vestra Sverige
— har särskildt svårt att få sina sinnessjuke vårdade å statsanstalt,
anföra motionärerna derjemte några siffror, visande huru
många under angifven tid nekats inträde å Göteborgs hospital,
och dessa siffror har motionären äfven i sitt anförande i dag åberopat.
Men hvad bevisa väl dessa siffror? Jo, hvad hvarje ledamot
i kammaren sedan länge känner, nemligen att det är ofantligt
svårt att bereda sinnessjuke inträde på hospital, ty der är brist
på platser, men detta förhållande gäller för hela landet och icke
blott för Göteborgs och Bohus län och Hallands län. Således,
siffrorna äro väl rigtiga, men slutsatsen ovigtig. I detta hänseende
vill jag också anföra några siffror, som bestyrka min uppfattning.
Efterser man förhållandet de båda åren 1891 och 1892, finner man,
att derunder hafva på grund af brist på platser till medicinalstyrelsen
remitterats ansökningar till ett antal af, från Göteborgs
hospital 39 och 31, från Kristinehamns 35 och 47, från Stockholms
57 och 69, från Upsala 49 och 30 samt från Hernösands 35 och 47.
Göteborgs hospital har sålunda i detta afseende varit lyckligare
lottadt än Kristinehamns, Stockholms, Upsala och Hernösands hospital.
Vill man draga slutsatser af siffror, måste man jemföra dem
med andra och närmare granska dem och icke blott åberopa dem,
eljest blifva de vilseledande.

Det är en stor skilnad mellan förr och nu beträffande betydelsen
af ett hospitals läge. Förr i verlden, då hospitalen tillhörde
de län, inom hvilka de voro belägna, och endast samma län tillhöriga
sjuke der mottogos, då var det af största betydelse, om ett
hospital fans inom länet eller ej. Men sedan staten för flere år
tillbaka öfvertagit hela hospitalsväsendet och alla hospital blifvit
rikets gemensamma tillhörighet, hafva alla till hospitalsvård berättigade
personer lika god rätt till inträde derstädes, hospitalet
må ligga hvar som helst och den sökande må bo hvar som helst,
en hvar i den ordning, som behörig ansökan om hans intagande
inkommit, med undantag blott på grund af särskilda omständigheter,
såsom den sjukes stora våldsamhet och dylikt. Detta synes
mig herrar motionärer hafva till en viss grad förbisett, då de tala
om vigten af att få ett hospital än här och än der. Nu komma

alla sjuke in med lika rätt, och skilnaden består endast i den

högre transportkostnaden för de län, som hafva lång väg till hospitalet,
i jemförelse med dem, inom hvilka ett hospital är beläget.

Då emellertid här icke framlagts förslag om att bygga ett nytt

hospital, utan att bygga en ny asyl, får man icke förbise den stora
skilnad, som i detta afseende förefinnes emellan hospital och asyler,
i det att kostnaden i regeln alltid betrides af staten vid transport
till asyl. Då redan nu blott få personer föras direkt från hem -

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 26. 32

Lördagen den 21 April, e. m.

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Ports.)

orten till en asyl, utan först till hospital, hvarifrån de flyttas till
asyl, så följer häraf, att det betyder litet eller intet, hvarest asylen
är förlagd. Häremot kan man visserligen invända, att åtskilliga
personer dock öfverföras direkt från hemmet till någon asyl. Javäl,
men om ock så egt rum hittills, så kommer det icke att ofta inträffa
i framtiden, ty i den mån som utrymmet ökas på hospitalen,
kommer man alltid att i första hand föra de sjuka dit, derför att
man der mottager dem, som anses botliga, och man ju så länge
som möjligt hoppas, att de sjuke skola kunna botas. Man kan nu
säga, att detta blott är en gissning af mig, men jag svarar härtill,
att den har goda skäl för sig, och jag kan bekräfta min mening
med fakta. Den nya asylen i Lund med 684 platser befolkades
på ett och ett hälft ä två år med patienter, af hvilka de allra
fleste flyttades från förut med obotliga sinnessjuke försedda hospital,
och detta skedde på statens bekostnad. Att en utgift härför
drabbat staten, derom bekymrar sig ingen.

Motionärerne säga öfverst å sidan 4, att den för 20 år sedan
uppgjorda planen för hospitalens utvidgning i hufvudsak realiserats,
men att “endast utvidgningen af det äldre hospitalet på Hisingen
har uteblifvit, utan att ersättas af någon annan anstalt inom mellersta
Sveriges vestra del“.

Meningen härmed förstår jag ej, ehuru jag åtskilligt funderat
öfver hvad dermed afses. Något äldre hospital på Hisingen har
aldrig funnits, men väl fans ett gammalt hospital vid Gamlestaden,
på andra sidan om Göta eif, hvilket var i så miserabelt skick,
att det slopades och ersattes med det nya hospitalet på Hisingen.
Med uppförandet af detta hospital realiserades alltså planen jemförelsevis
hastigt. Då någon mening väl ändå skall finnas i de
anförda orden, så har jag tänkt mig, att de kunna syfta på det
förhållandet, att det varit påtänkt att vid hospitalet på Hisingen
inrätta en afdelning för vård af första klassens patienter, men att
denna plan ännu icke blifvit realiserad. Då jag dessutom uppburit
åtskilligt klander derför att denna afdelning ännu icke blifvit inrättad,
der man skulle kunna mottaga förmögnare patienter från
den närbelägna staden, må det tillåtas mig att angifva skälen,
hvarför hittills icke något kunnat åtgöras åt saken. Jag vill icke
förneka, att här är ett behof, som bör tillgodoses, men när bör
sådant ske? Härpå får jag svara, att behofven visserligen måste
tillfredsställas, men det större behofvet framför det mindre.

Får jag döma efter de ansökningar, som inkommit till medicinalstyrelsen,
i de fall, der hospitalsberättigade icke kunnat vinna
inträde, så kommer icke i medeltal mera än 2 ä 3 sådana ansökningar
årligen i fråga om patienter tillhörande första klass, men
deremot uppgår antalet af sådana, hvilka tillhöra andra och tredje
klasserna, årligen till 2 ä 3 hundra. Mot 100 ansökningar föranledda
af bristande plats å allmän klass kommer kanske en rörande
första klass. Tages vidare i betraktande att de förmögnare lättare
kunna få vård i hemmen och att deras resurser äro mycket
bättre än de, som i detta hänseende stå de fattige till buds, så torde
ingen kunna förneka, att icke behofvet af ökadt antal platser är

Lördagen den 21 April, e. m.

33 NtO 26.

störst för de fattige, icke blott derför att de hafva små resurser
utan i första rummet derför, att 100 obemedlade sakna plats, medan
detta är fallet med endast en af de förmögna. Jag vet nog,
att klander icke uteblifver för framtiden, derför att intet redan
åtgjorts för anordnandet af en första klass vid Göteborgs hospital,
men jag tröstar mig med, att äfven i andra fall går det på
samma vis. Klander får man, huru man än gör. Jag tror det
tillhör embetsverket. År man emellertid inne i frågan, bör man
icke gå in till Riksdagen och begära anslag för en asyl för första
klassens patienter i Göteborg, men låta de många hundra tillhörande
allmän klass vänta. Hvar sak har sin tid, och derför måste
man ännu vänta härmed.

Att motionärerna hafva de bästa afsigter, faller mig icke in
att betvifla. Jag är derom lifligt öfvertygad. Men då Göteborgs
stad, i närheten hvaraf redan länge funnits ett hospital, onekligen
bar ett fördelaktigt läge med goda kommunikationer och så vidare,
synes det mig, att denna del af vestra Sverige med angränsande
län icke är sämre lottad än andra orter. Jag skulle härpå kunna
anföra flere siffror och flere skäl, men vill icke nu dermed trötta
kammaren. Förbises bör icke, att här icke är fråga om nya hospital
utan om nya asyler, och för befolkningen är det temligen
likgiltigt, hvar dessa ligga. Motionärerna säga på något ställe,
att denna del af Sverige icke får någon nytta af nya asyler i
Upsala eller Örebro. Men jag bör härom uppläsa, hvad de sjelfve
säga: “Att de vestra provinserna, hvilkas behof af vårdanstalter
för sinnessjuka, såsom ofvan visats, är i hög grad trängande, och
detta i betydligt högre grad än någon annan del af landet, ej
skulle hafva stor direkt fördel af en asyl, förlagd så långt mot
ostkusten som i Upsala, ligger i öppen dag. Bättre vore då, om
Örebro blefve platsen för den nya asylen, men med full visshet
torde kunna uttalas, att sedan uppmärksamheten rigtats på förhållandet,
lika lämplig, om icke än lämpligare, plats bör kunna erhållas
längre mot vestkusten11. I det hänseendet ber jag få erinra
om huru förhållandet varit med asylen i Lund. Denna är ju
också rätt aflägsen. Jag frågar då, om icke denna ändå medfört
några fördelar för den vestra delen af riket. Jo, väsentliga! Der
finnas 084 platser. Dessa besattes inom ett par år med högst få
undantag med patienter, som förut varit intagna å hospital. Asylen
befolkades med patienter från hospitalen, äfven Göteborgs, och
der blef således ett stort antal platser lediga. Särskildt från Göteborgs
hospital gingo två sändningar. Vestra Sverige hade således
en väsentlig fördel af inrättandet af asylen i Lund. På liknande
sätt tillgick det när Piteå asyl öppnades. De dyrbara transporterna
hafva betalts af staten. Det bryr ingen sig om, blott de
enskilde slippa betala.

Vidare säga motionärerna “att, sedan uppmärksamheten rigtats
på förhållandet, lika lämplig, om icke än lämpligare plats
bör kunna erhållas längre mot vestkusten11. Detta synes naturligt
för den, som icke är inne i frågan, men den som vet hvad som
fordras för ett godt val af plats för eu asyl, måste erkänna att så

Första Kammarrus Fröt. 1804. N:o 20. 4

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Korts.)

34

Lördagen den 21 April, e. m.

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

icke är förhållandet. Uppmärksamheten har varit fäst härpå i 20
ä 30 år. Då fråga är om upprättande af hithörande anstalter,
tillsättes vanligen en komité af Kongl. Maj:t. Inom komitén sitta
erfarne hospitalsläkare. Komitén söker ut den bästa plats som
finnes. Enligt uttalande af den senaste komitén, som tillsatts i
sådant syfte, är Upsala den för en asyl bästa plats, som finnes i
riket. Denna åsigt har jag delat. Skulle asyl icke der kunna
komma till stånd, har alternativt föreslagits Örebro. Jag vill erinra
att Örebro har ett centralt läge med goda kommunikationer,
ovanligt billiga pris å byggnadsmaterialier och lifsförnödenheter,gynsamma
vattenförhållanden, men brist på närbelägen park, något
som dock kan genom planteringar åstadkommas. Svårligen kali
inom Halland, Bohuslän eller Yestergötland utfinnas någon plats,
som kan täfla med någon af de nu nämnda, för anläggning af en
större asyl. Huruvida någon lämplig plats i vestra Sverige ens
finnes härför, kan med skäl betvillas. För den icke sakkunnige
synes detta otroligt; för den, som har reda på alla på frågan inverkande
omständigheter, är detta deremot icke svårt att
förstå. Mångahanda vilkor fordras för att en plats skall vara
lämplig för en stor asyl. Först och främst måste asylen ligga i
närheten af en stor stad. Inom de nämnda landskapen finnes icke
någon annan stor stad än Göteborg, hvarom jag strax skall tala.
Af stor betydelse äro äfven kommunikationerna och prisen. Förlägges
asylen till landsbygden eller en mindre stad, blifva kommunikationerna
vanligen sämre och prisen högre icke blott å byggnadsmaterialier
och dylikt utan äfven å matvaror och andra för
anstalten behöfliga varor. Jag erinrar i detta hänseende om Kristinehamns
hospital. Det har der icke varit möjligt att köpa färskt
kött för skäligt pris. Under alla år anstalten varit i gång har
allt färskt kött måst flere gånger i veckan, om sommaren 8 å 4
gånger, transporteras dit från Stockholm, emedan man endast på
detta sätt kunnat anskaffa fullgod vara till bättre pris än på platsen
kunnat erhållas. För hvarje år infordras från orten förseglade
anbud å denna leverans till Kristinehamns hospital. Detsamma
är förhållandet vid Nyköpings hospital, dit man under ett år måst
sända färskt bröd från Stockholm, emedan i Nyköping derför fordrades
oskäligt högt pris. På många andra ställen hafva skäliga
pris kunnat erhållas endast genom att man varit betänkt på att
eljest skaffa leveranser från Stockholm. Nu kan ju hända att det
finnes en lämplig plats i Halland, Bohuslän eller Yestergötland.
Jag tror för min del icke att det finnes någon plats, som kan täfla
med Upsala eller Örebro.

Nu anser man, att en asyl skulle lämpligen kunna anordnas
vid Göteborg och i samband med Göteborgs hospital. Men Göteborgs
hospital har icke något godt läge. Det ligger relativt långt från
Göteborg, alla transporter måste ske på hjuldon. För asylen finnes
det för öfrigt intet jordområde och sådant kan icke derinvid
förvärfvas. Byggnadsgrunden är den sämsta som finnes, betingande
en mycket dyrbar pålning. Jag tror icke, att några sakkunniga
skulle kunna tillstyrka anordnandet af en asyl vid Göte -

Lördagen den 21 April, e. in.

35

K«o 26.

borgs hospital. Om motionärerna haft reda på någon lämplig
plats, så hade man varit tacksam att få veta detta. Skall en ny
asyl upprättas, lärer nog Kongl. Maj:t använda den vanliga utvägen
och genom sakkunnige taga reda på hvilken plats, som är
den bästa. Det hade emellertid icke skadat att redan nu få veta,
hvarest en sådan finnes.

Motionärerna säga slutligen, att “dessutom spelar, såsom i motionsväg
vid föregående riksdagar framhållits, transportkostnaden
för de sinnessjuke så stor roll för kommunerna oen de enskilde,
att man redan på den grund bör lägga vårdanstalterna på så väl
fördelade platser som möjligt“. Men Biksdagen släpper icke till
pengar för några hospital. Här är fråga om asyler, och dessa
komma att till största delen befolkas af sjuka från hospitalen.
Transportkostnaderna bestridas i detta fall af staten, hvadan asylernas
läge i detta hänseende icke är af någon betydelse för orterna.

Frågar man mig, hvad jag menat med allt, hvad jag nu anfört
och hvarthän jag dermed velat komma, så svarar jag, att för
mig personligen ingenting kan vara behagligare, än att frågan utredes
af sakkunnige. Mitt ansvar blir då mindre, och detta ansvar
känner jag tungt, väl vetande att kritiken icke uteblifver. Personligen
skulle jag således önska bifall till motionen, men dervid
måste äfven tagas i betraktande, att ett bifall till densamma antagligen
vållar ett eller annat års uppskof med den nya asylen.
Den är dock ytterst väl behöflig, såsom vi litet hvar mycket väl
veta. För mig skulle gerna allt i motionen få stå qvar, om den
blott slutade på följande sätt: “dock att härigenom icke må vållas
uppskof med nådig pröfning af redan uppgjordt förslag till en ny
asyl, afsedd hufvudsakligen för mellersta Sverige". Då skulle jag
med nöje yrkat bifall till motionen, ty derigenom vunnes eu i
framtiden behöflig utredning, och man sluppe vänta ett eller två
år på den asyl, som redan nu behöfves.

För min del vill jag, om det kommer till votering, gifva det
rådet, att den, som vill uppskof med frågan om en asyl, röstar för
bifall till motionen, men den, som önskar en ny asyl inom kort
tid, röstar för afslag derå. För egen del har jag intet yrkande
att göra.

Jag har velat lemna dessa upplysningar icke blott för motionens
skull, utan äfven derför, att frågan måste intressera kammaren
på grund af de stora utgifter, som utgå för hospitalsväsendet,
samt då upplysningar härutinnan torde få anses vara välkomna
och då det dessutom kan vara godt att, då frågan återkommer,
upplysningar åtminstone i vissa afseenden då må finnas tillgängliga.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Nyström, Carl: I trots af den liårdkändta kritik, chefen
för medicinalstyrelsen låtit öfvergå motionen, ber jag om endast
några få minuters uppmärksamhet, emedan jag anser, att något
både kan och bör och skall sägas till förmån för motionärernas
åsigt. Egentligt taget kunde det vara onödigt att göra opposition

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Korts.)

N*0 26. 36

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

Lördagen den 21 April, c. m.

mot herr Almén efter hans sista ord, ty många torde, ehuru de
instämma med motionärerna i öfrigt, hafva den mening, att deras
önskningsmål icke bör föranleda något uppskof med åvägabringande
af annan tilltänkt asyl, exempelvis i Örebro. Jag skulle
icke vilja försvara motionen, om jag derigenom blefve tvungen att
förorda ett uppskof med denna asyl, men jag får dock säga att
åtskilligt af hvad herr Almén sagt synes böra bemötas. Han har
gång på gång framhållit, att transporten icke spelar någon roll,
helst den betalas af staten. Det kan dock icke förnekas, att en
lång transport från stället, der patienten ligger i sitt elände, spelar
en högst väsentlig roll... Det är skilnad att skicka patienten
från t. ex. Hallands län till Örebro under sådana omständigheter,
än till en asyl i närheten, och för patientens anförvandter är det
långa afståndet en källa till stort bekymmer. Hvad kostnaden
beträffar, så har jag hos Stockholms stads helsovårdsnämnd förvissat
mig om att vi i Stockholm betala högst betydliga summor
för försändning af sinnessjuke; bland annat äfven en stor del för
asylpatienter. Det är således icke blott för sinnessjukes försändning
till hospitalen, som dessa kostnader utgå. Herr Almén har
flera gånger påpekat, att man nu befinner sig i ett öfvergångsskede,
då hospitalen tömmas och de obotliga patienterna transporteras
till asylerna. Ja, det är sant att under denna öfvergångstid pågår
flyttning af en massa patienter exempelvis till Lund, från
öfriga platser. Hen transporten är dock icke uteslutande sådan,
som går från hospital till asyl, ty vid sidan häraf förekommer, att
ett antal patienter flyttas direkt från de enskilda hemmen eller
kommunerna till asylerna, och så kommer nog också i framtiden
att ske.. Man kan ju hoppas, att den allmänna meningen skall
blifva så upptyst, att antalet skall minskas derigenom, att vid insjuknandet
patienten som regel ofördröjligen skickas till hospital
för undergående af kurativ behandling, och först sedan denna visat
sig fruktlös, flyttas från hospitalet till asylen. Detta är naturligtvis
det rätta och önskvärda. Men i ett stort antal fall kommer
man dock att försöka behålla patienterna i hemmen och först sedermera
skicka dem derifrån till asylen, och då kommer den omtalade
kostnaden för transporten att drabba den enskilde. Häraf
torde man på alla håll och kanter hafva en bitter erfarenhet. Att
vidare kostnaden att flytta en sådan patient längre väg är betydlig,
låter sig icke förneka. Afståndet spelar alltså en stor roll, och
om vederbörande skulle vilja höra på en vördsam anhållan från
de skilda orterna att få dessa vårdanstalter fördelade så jemt som
möjligt, så ligger deri icke något orimligt. Visserligen skall frågan
slutligen bedömas af sakkunnige, innan den af Kongl. Maj:t afgöres.
Men hvarför förneka önskemålet att framställas från de
särskilda orterna? Det kan ju vara någon ledning för de sakkunnige,
och det bör ju i detta fall lika litet som eljest vara förbjudet
att framställa sina önskningar. Något annat hafva motionärerna
icke gjort. Det är detta jag velat häfda. Om den plats,
som för vestkusten har ifrågasatts, nemligen Göteborg (Hisingen),
har herr Almén sagt, att det är en dålig plats. Härpå är således

Lördagen den 21 April, o. m.

37 Nso 26.

ej att räkna, och vestkusten skulle då blifva i. första hand hänvisad
till Örebro. Men som det är långt till Örebro och det är
visadt, att transporterna spela en roll, har man ju skäl att framställa
sina önskningar om asyl på närmare håll, och det synes
mig att dessa önskningar förtjena ett visst afseende. Det hade varit
godt, om motionärerna slutat som herr Almén föreslagit och uttalat
sig så att det blefve tydligt, att man icke önskade något
uppskof med asylen vid Örebro, men jag hoppas att äfven om
denna kommer till stånd, detta ej skall utgöra hinder för en vårdanstalt
på närmare håll för patienter från vestkusten, ty om dessa
hänvisas till Örebro, fruktar jag, att många fall komma att inträffa,
då dessa olyckliga blifva qvar i hemmen till olidlig börda
för sina familjer. Det är visserligen sant att afstånden spela en
mindre roll i fråga om asylerna än i fråga om hospitalen, ty för
hospitalspatienten kräfves det att så fort som möjligt komma under
behandling, men å andra sidan torde för de å asylen intagna
under den långa tid, de der qvarblifva, flera besök af anförvandter
och andra ifrågakomma, och då verkar afståndet betungande. Jag
tror derför att — under förbehåll att motionen tydes så som jag
önskar och icke derigenom lägges hinder för Örebro asyl, utan
den blott innefattar en vördsam anhållan att vederbörande äfven
ville taga önskningarna från vestkusten i betraktande, när det
ifrågakommer att upprätta en ny asyl — motionen har sitt berättigande
och icke heller bör illa upptagas.

Jag vill slutligen tillfoga att, då herr Almén sagt, att klander
uttalats mot medicinalstyrelsen, detta icke kan gälla behandlingen
af kospitalsväsendet. Icke har åtminstone jag hört annat än det
mest lifliga beröm för hvad inom medicinalstyrelsen i afseende
derå uträttats, så snart tillgängliga medel funnits. Då har sannerligen
intet klander framkommit, och ingen klandrar heller, att i
fråga om hospitals- eller asylvård den förmögnare klassens intressen
får stå tillbaka för de fattigares. Härvidlag tror jag icke,
att medicinalstyrelsen haft att beklaga sig.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Ropen på proposition förnyades.

Herr Almén: Beträffande sagde transport ber jag att få
nämna, att jag icke kan böja mig för erfarenheten från Stockholm,
ty der förefunnos då alldeles exceptionella förhållanden. Inom
stadens stora fattighus funnos då många obotliga sinnessjuke, som
man icke blef af med på annat håll och som derför skickades till
Lund. Derigenom uppstodo kostnader för kommunen. För framtiden,
om sjukvården skötes med hjerta och förstånd, bör inträde
sökas för hvarje sjuk under den tid, då han ännu kan botas, det
vill säga i sjukdomens början, ty sedan är procenten af de botade
ytterst låg. Deraf följer, att man bör vända sig i tid till hospitalen.
Hittills har detta icke lönat sig i brist på platser vid hospitalen,
men sedan tillräckligt antal asyler med derigenom lediga

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 26. 38

Lördagen den 21 April, e. m.

Om upprättande
af
en ny asyl
för sinnessjuke.

(Forts.)

platser vid hospital blifvit tillgängliga, blifva transporter på komans
bekostnad relativt sällsynta.

Beträffande den andra frågan eller min ställning till motionen
är det möjligt, att jag i försvaret af min åsigt var något krigare,
än jag i verkligheten är. Jag stälde mig icke motvilligt mot motionen,
jag begärde blott, att man icke skulle komma med förslag
till att förlägga nya asyler än på det ena än på det andra stället.
Yi hafva nu en i Lund, eu i Vadstena och hoppas snart få en i
Upsala eller Örebro, det kan blifva bra hvilketdera stället som
helst, vidare en i Norrland, i Piteå, som är på en gång hospital
och asyl. Det fattas en för vestra Sverige, men enligt uppgift finnas
goda platser äfven der. Jag vill icke motsätta mig motionen, men
jag är rädd, att härigenom kunde vållas ett beklagligt uppskof, ty
många hundra vänta nu på lediga platser. Det är från den synpunkten
som jag vill hafva ett afgörande. Sjelfva saken har jag
ingenting emot. Det är uppskofvet som jag är rädd för.

Herr Kerfstedt: Jag skall bedja få uttrycka min tacksamhet
för den förhoppning, chefen för medicinalstyrelsen gifvit oss
från vestkusten, då han nämnde, att en komité är tillsatt, som enligt
motionärernes önskan kommer att utreda förhållandet, innan
förslag göres om platsen för den asyl, som härnäst skall inrättas.
Mot hans kritik af motionen och anförande för öfrigt skulle jag
visserligen kunna göra några anmärkningar, men jag nöjer mig
att ur det långa anförandet göra endast en erinran. Det föreföll
märkvärdigt, det påståendet, att vid val af plats för en asyl af
nu ifrågavarande slag företrädesvis de större städerna vore att
föredraga. Ty, som vi erinra oss, begärdes förliden riksdag anslag
för en asyl, förlagd till Vadstena, och då hörde vi aldrig omtalas,
att denna stad, med 2,000 invånare, som dessutom förut har ett
hospital, skulle vara genom sitt ringa invånareantal mindre lämplig
för att dit förlägga en asyl. Det förefaller mig, som om i
konseqvens med hvad herr Almén yttrade, vida lämpligare plats
hade kunnat väljas. Nog finnas många städer i vestra Sverige,
som äro större än Vadstena och möjligen äfven lika bra som Örebro
lämpa sig till förläggningsort för en asyl.

Herr Almén: Så vidt jag erinrar mig, valdes Vadstena till

plats för en asyl derför, att man fick en stor anstalt för ett oerhördt
billigt pris, en anstalt som förut blifvit använd till andra
ändamål men som för relativt godt pris kunde anordnas till asyl.
Jag tror icke det hade varit lätt att i det vestliga Sverige erhålla
liknande förmåner. Ett annat skäl var, att inom samma stad fans
ett stort hospital, hvars tjensteman och förvaltningspersonal kunde
användas äfven för asylen, hvarigenom dennas förvaltning äfven
blefve billig. På vestra kusten hade icke någon annan stad än
Göteborg kunnat komma i fråga. Det ligger således ingen motsägelse
deruti, att medicinalstyrelsen, med begagnandet af de förmåner
som en ort med ett gammalt hospital erbjöd, föreslog att

39 N:o 26.

Lördagen den 21 April, e. m.

dit förlägga den asyl, som då skulle inrättas. Några liknande förhållanden
finnas icke inom vestra Sverige.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 18 och 20 i
denna månad bordlagda memorial n:o 50, angående anslag för utarbetandet
af det vid 1892 års lagtima riksdag beslutade register
till kamrarnes protokoll med bihang för tiden från och med år
1867, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 18 och 20
innevarande april bordlagda memorial n:o 7, angående användande
af riksbankens vinst för 1893, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 15, angående vilkoren för
försäljning af bränvin; äfvensom

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 6, i
anledning af väckta motioner om medgifvande af s. k. lokal sjelfstyrelse
för kommunerna i fråga om försäljning af bränvin.

Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, och sist de under
dagen andra gången bordlagda ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 10,12 e. m.

Om upprättande
af
en ny asyl
får sinnessjuke.

(Forts.)

In fidem

A. von Krusenstjerna.

40

Tisdagen den 24 April.

Tisdagen den 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande n:o 16, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter;

lagutskottets utlåtande n:o 56, i anledning af dels Kong!.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död mans
bo och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 juni 1875, dels ock väckt motion i anledning af
nämnda förslag till lag angående värdering af död mans bo; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 4, i anledning af motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utredning rörande den kommunala rösträtten; och

n:o 5, i anledning af motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i § 16 af gällande jagtstadga.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 21 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
memorial n:o 7, statsutskottets utlåtanden n:is
10 och 10 a, bevillningsutskottets betänkande n:o 15 äfvensom
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 6.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta bevillningsoch
lagutskottets den 21 innevarande april bordlagda memorial
n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 3 med förslag till förordning angående husbondes eller arbetsgifvares
ansvarighet för tjenares eller arbetares personliga utskylder.
_

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta banko- och lagutskottets den 21 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1 och lagutskottets nämnda (lag bordlagda utlåtande
n:is 53—55.

Tisdagen den 34 April.

41

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, derefter statsutskottets
utlåtande n:o 10 och vidare samma utskotts utlåtande n:o 10 a
samt att öfriga under dagen andra gången bordlagda ärenden
skulle sättas sist å nämnda lista.

Kammaren åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1894.

N:o 26.

4