RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 25.

Lördagen den 21 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Mai:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till utgiftsstater för
telegrafverket för år 1895.

.... Denna kong], proposition blef härpå föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial n:o 7, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

. u:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
samt

n:o 10 a, i anledning af gjorda framställningar angående pensioner
och gratifikationer till tjensteman, underbefäl och arbetare
vid statens jernvägsbyggnader;

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 53, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 54, i anledning af väckt motion om vissa tillägg i lagen
angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889; och

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 25.

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

n:o 55, i anledning af Täckt motion om meddelande af lagbestämmelser
i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga
lidande måtte tillfogas djuren.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 50—52.

Förslag till
grundlagsändring
i
fråga om obehörighet
till
riksdagsmannakallet.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 17 och 18 i denna,
månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen.

Herr Bergius: Den af herrar Ljungman, Behm och Berg
jemte mig afgifna reservationen skiljer sig i sak från utskottets
förslag endast i ett hänsende, nemligen deri, att den som genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af
medborgerligt förtroende, ej må godkännas såsom riksdagsman.
Mot den, som är af domstol dömd förlustig medborgerligt förtroende,
måste förefinnas så starka anledningar till brottslighet, att det icke
kan anses med god ordning öfverensstämmande, att han får väljas
till eller utöfva befattning som riksdagsman, och om man lika med
utskottet anser, att den som är stäld under framtiden för brott,
som medför förlust af medborgerligt förtroende, ej må vara riksdagsman,
så synes detta med ändå mera skäl böra gälla i fråga
om den, som är för dylikt brott sakfäld, fastän utslaget ännu icke
vunnit laga kraft.

Hvad angår mom. d) »den som är förklarad ovärdig» etc., tror
jag likasom utskottet, att obehörigheten gerna kan inskränkas till
det fall, att utslaget vunnit laga kraft, hvilket äfven enligt nu
gällande lag torde vara förhållandet. Detta utmärkes så tydligt
genom den i reservationen begagnade formulering, att det icke kan
anses behöfligt att särskildt utsätta orden »genom laga kraftvunnet
uttag». I sak äro beträffande mom. d) utskottets förslag och reservationen
alldeles lika.

Jag tillåter mig derför yrka, att kammaren till hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga det förslag till ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen, som innefattas i den af mig med
flere afgifna reservation.

Herr Un ger: Det kan visserligen ur praktisk synpunkt icke

vara af stor betydelse, hvilket man tager, reservanternas eller utskottets
förslag, ty det lärer väl sällan ifrågakomma, att en man,
som af en domstol är dömd förlustig medborgerligt förtroende eller
förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan eller att i rikets
tjenst vidare nyttjas, skulle blifva vald till riksdagsman. Men då
ett sådant fall alltid kan inträffa, och en sådan person kan befinnas
oskyldig, hvarigenom uppkommer samma missnöje med grundlagen
som det, hvilket nu gifvit sig till känna, finner jag ej något skål,

Lördagen den 21 April, f. m. 3 N!0 25.

hvarför man ej nu, då fråga blifvit väckt om ändring af grundlagen Förslag till
i det syfte, motionen afser, skulle kunna taga steget fullt ut, helst grundlagssom
det ur principiel synpunkt är rigtigast att säga, att den skall h

vara lagligen förvunnen, det vill säga genom laga kraftvunnet ut- °till

slag dömd förlustig medborgerligt förtroende eller förklarad ovärdig riksdagsinför
rätta föra andras talan, som skall anses disqvalificerad. Om mannakallet.
man fasthåller det, kan ju ej någon skälig missbelåtenhet med (Ports.)
grundlagen i förevarande hänseende uppkomma, annat än för det
ovanliga fall, att någon dels skulle blifva vald och dels, sedan han
valts, hafva mod att komma upp och sitta i riksdagen efter att
hafva af en domstol ådömts förlust af medborgerligt förtroende.

Nu kunde man visserligen i mom. c) hafva utelemnat orden »till
följd af laga kraftvunnet utslag» och blott skrifvit »den som är
förlustig medborgerligt förtroende eller stöld under framtiden» etc.,
men utskottet har ändock ansett att, för undanrödjande af alla möjliga
misstydningar, det var säkrast att sätta in dessa ord, lika
som i nästa mom. angående den som är »förklarad ovärdig» etc.

Hvad herr Bergii med fleres reservation beträffar, finner jag den
icke vara rigtigt lyckligt redigerad. Der står: »den, som är

förlustig medborgerligt förtroende, eller genom utslag, hvilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant förtroende,
eller den, som är stöld under framtiden för brott, hvilket
medför nämnda påföljd». Om sådant icke ur saksynpunkt vore
orimligt, skulle man af uttrycket »utslag, hvilket ännu icke vunnit
laga kraft», kunna taga sig anledning att antaga, att stadgandet ej
vore tillämpligt för det fall, att utslaget tagit åt sig laga kraft. Det
vill derför synas, som om det varit bättre att hafva skrifvit: »genom
utslag, äfven om det ännu icke vunnit laga kraft». För öfrigt
torde kunna anmärkas, att eftersom ordet »påföljd» väl är maskulinum,
borde det heta nämnde och icke nämncla påföljd. Detta
må nu vara af mindre vigt, men vore det fråga om att antaga förslaget
såsom ett grundlagsstadgande, så borde uttrycket vara korrekt
äfven i detta hänseende. För min del kan jag i alla händelser ej
yrka bifall till reservationen, utan jag anser praktiskt häst och
principielt rigtigast att antaga utskottets förslag, hvartill jag tager
mig friheten yrka bifall.

Herr Berg, Gustaf: Inom utskottet har icke rådt någon

tvekan, lika litet som jag förmodar att här i kammaren råder någon
sådan, om nödvändigheten och befogenheten af en förändring i den
rigtning motionären föreslagit. Skälen för en dylik förändring äro
så i ögonen fallande, att de ej torde behöfva närmare påpekas; ty
det måste — i största korthet sagdt — vara olämpligt, orättvist
och farligt att bibehålla bestämmelsen om att åtal, äfven det mest
obefogade och fullkomligt obevisade, skulle kunna disqvalificera en
person att mottaga och utöfva riksdagsmannauppdrag. Men äfven
om utskottet varit ense i det hänseendet, hafva dock, på sätt kammaren
behagade finna af det föreliggande utlåtandet, olika uppfattningar
gjort sig gällande angående sättet, hvarpå man genom eu
lagförändring skulle kunna förekomma det erkända missförhållandet.

N:o 25.

Förslag till
grundlagsändring
i
fråga om obehörighet
till
riksdagsmannakallet.

(Forte.)

Lördagen den 21 April, f. m.

Tre olika åsigter hafva här gjort sig gällande, den ena representerad
af herr Alin, den andra af herr Bergris och dem, som med
honom instämt, samt den tredje af majoriteten inom utskottet.

Herr Alin har intagit den ståndpunkten, att åtal skall _disqvalificera
blott då det samma föranleda till den åtalades häktning.
Den uppfattning, som representeras af herr Bergius med flere och
till hvilken jag äfven anslutit mig, afser åter, att åtalet såsom
sådant skall disqvalificera, endast då detsamma är åtföljdt af ett
fällande, ehuru ännu icke laga kraftvunnet utslag, hvarigenom förlust
af medborgerligt förtroende blifvit ådömd. Den tredje meningen,
utskottsmajoritetens förslag, till hvilket herr Unger nyss
yrkade bifall, karakteriseras deraf, att intet åtal skall disqvalificera,
icke ens det, då den tilltalade blifvit af första och andra instanserna
dömd förlustig medborgerligt förtroende, måhända för lifstiden.

Om man nu närmare granskar dessa olika uppfattningar, skulle,
hvad först herr Alins förslag beträffar, det väl kunna synas, som, om
herr Alins mening hade skäl för sig; men betänker man närmare
konseqveuserna af herr Alins förslag, leda dessa till en följd, som
herr Alin säkerligen icke åsyftat. Man kan nemligen tänka sig,
att under valrörelsen under en faktiskt upprörd tid åtal mot en
person väckes i afsigt att från riksdagsmannakandidaturen utestänga
en hatad politisk motståndare. Om då detta åtal afser så groft
brott, att straffarbete, dock icke under 2 år, kan följa, skall häktning
företagas. Alltså skyddar herr Alins förslag icke^ mot obehöriga
åtal i detta fall: det hehöfs endast att åtalet afser gröfre
art af brott, för att disqvalifikation skall kunna inträffa. Dessutom
leder herr Alins förslag till en annan konseqvens, som jag för min
del ej kan finna rigtig. Hans reservation innebär nemligen, att eu
person, som dömts förlustig medborgerligt förtroende, skall för all
framtid vara disqvalificerad, sålunda äfven för tiden efter sedan
han utstått sitt straff och återvunnit det medborgerliga förtroendet.
Den uppfattningen, att en straffpåföljd här skall räcka i en obegränsad
framtid äfven sedan den i alla andra hänseenden upphört
att vara gällande, torde vara stridande emot de allmänna principerna
för lagstiftning.

Vid valet mellan utskottets förslag och herr Bergius’ med fleres
reservation synes försigtigheten ovilkorligen bjuda att taga den
medelväg, som innefattas i denna reservation. Enligt utskottets
förslag skulle nemligen icke ens ett åtal, som i första och andra
instansen ledt till förlust af medborgerligt förtroende, medföra obehörighet
att utöfva riksdagsmannaskap, och jag tillåter _mig då
fråga, om det kan vara lämpligt att en person, som blifvit dömd
till en dylik straffpåföljd, kanske för lifstiden, men som lyckas att
i högsta ''instansen draga ut målets afgörande någon längre tid, skall
fortfarande få representera en valkrets mot denna valkrets’ säkerligen
enstämmiga vilja. Beservanterna äro då betydligt försigtigare.
Ty har åtalet ledt till ett fällande domslut, hvarigenom personen
i fråga dömts förlustig medborgerligt förtroende, bör ett sådant
domslut respekteras äfven i detta hänseende, intill dess detsamma
kan varda upphäfdt. Genom reservanternas förslag förekommes

Lördagen den 21 April, t. m.

möjligheten att inom representationen finnas personer, som under
det de utöfva riksdagsmannakallet äro ådömde en sådan vanfrejdande
straffpåföljd.

På dessa grunder tager jag mig. friheten hemställa, att kammaren
måtte antaga till grundlagsenlig! hvilande det förslag, som
blifvit framstäldt i den af herrar Bergius, Ljungman, Behm och
mig afgifna reservation.

Herr Annerstedt: Jag anhåller vördsamt att få yrka bifall

till det af ordföranden i konstitutionsutskottet förordade förslag till
redigering af ifrågavarande förslag. Jag gör det på den grund, att
lagutskottet tillstyrkt att, med anledning af samme motionärs förslag
till ändring i enahanda rigtning af kommunallagarne, de paragrafer
i dessa lagar, som afse ämnet i fråga, skulle gifvas den
lydelse, som motsvarar den af konstitutionsutskottets ordförande
föreslagna lydelsen af grundlagsparagrafen. Jag gör det också derför,
att motionären yrkat, att 1 kapitlet 2 § rättegångsbalken äfven
skulle undergå motsvarande förändring. Då frågan diskuterades i
utskottet, var det ingen af ledamöterna deri, som ej fann det otillbörligt,
att en nämndeman, som af första instansens domstol dömts
förlustig medborgerligt förtroende, skulle detta oaktadt kunna sitta
ned vid dombordet och fortsätta sin domareverksamhet. Detta
förekommes icke genom majoritetens i konstitutionsutskottet förslag,
men det förekommes deremot genom reservanternas. Vid sådant
förhållande och då alla erkänt önskvärdheten deraf att samma
redaktion och samma bestämmelser, som tillämpas angående 1 kap.
rättegångsbalken, äfven måtte tillämpas i afseende på kommunallagarne
och grundlagarne, förefaller det mig, att den redigering,
som förekommer i herr Bergius’ med fleres förslag, långt ifrån att
åstadkomma något missnöje, snarare torde vara egnadt att förekomma
sådant. Missnöje skall otvifvelaktigt visa sig, om någon
gång i framtiden med tillämpning af utskottsmajoritetens förslag
det tänkta fallet skulle inträffa, att en person utöfva!- domaTeverksamhet
sedan han i första instansen af den domstol, der han är
medlem, dömts förlustig medborgerligt förtroende. Jag vill också
tillägga, att vid ärendets behandling inom lagutskottet, då utskottet
sedan kom till redaktionen af kommunallagarne, anmäldes ingen
enda reservation vid beslutets fattande i samma rigtning. Som
betänkandet i ämnet ännu icke hannit justeras, kan ju någon reservation
möjligen tillkännagifvas vid justeringen, hvarför uppgiften
i detta afseende lemnas under denna reservation; men jag upprepar,
att vid beslutets fattande afgafs icke någon sådan.

På dessa grunder hemställer jag, att kammaren i den nu föreliggande
frågan ville antaga herrar reservanters förslag.

Herr Nyström, Carl: Jag skall bedja att få yrka bifall till
utskottets förslag, och det af följande två skäl. Det är för hvar
och eu bekant, att rättsmedvetandet här i landet med betydande
styrka upprest sig mot den fara och orättfärdighet, som ligger i nu
gällande bestämmelser, och under intrycket af denna stämning har

Jf:o 25.

Förslag till
grundlagsändring
i
fråga om obehörighet
till
riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Nso 25.

Förslag till
grundlagsändring
i
fråga om obehörighet
till
riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. m.

man allt högljuddare yrkat på att steget nu måtte tagas fullt ut, att
denna fara och orättfärdighet fullständigt måtte undanrödjas, och
att man ej dervid skall stanna vid någon halfmesyr. Det kan icke
nekas och det har ju äfven vidgåtts, att om de nya grundlagsbestämmelserna
affattas i enlighet med reservanternas önskan, qvarstår
dock en möjlighet, att en oskyldig man skall kunna heröfvas
sin rätt. Det är ju ej otänkbart, att en man, som fälts vid en
underdomstol, sedermera vid den fortsatta pröfningen i en högre
instans förklaras oskyldig, i det att antingen underrätten misstagit
sig _ sådant är ju tänkbart — eller också — hvilket är nästan
mera antagligt — det inträffar, att under målets fortgående utredning
upplysningar komma i dagen, som ej varit för underrätten
tillgängliga, men som leda till ändring af domen. Om man skall
föreställa sig dylika möjligheter och tänka på politiskt upprörda
tider, som berr Berg nyss talade om, och på då förekommande
politiska ränker och intriger, är det väl närmast fråga om förfalskade
dokumenter, som i sådana fall kunna spela och i andra
länder verkligen spelat en ganska stor roll, och detta helt nyligen.
Antåg, att sådana förfalskningar uppdagas vid pröfningen i de
högre instanserna, och att den anklagade befinnes fullkomligt oskyldig.
Han har då i alla fall, om reservanternas förslag antagits,
blifvit disqvalificerad, eller förklarad obehörig, och upprättelsen
kommer för sent för att förekomma en sådan orättvisa. Hvad skall
då inträffa? Det skall blifva ett stort rop af ovilja, att eu sådan
orättfärdighet skett, och man skall ej försumma att framhålla, att
det är en följd af nya grundlagsbestämmelser, hvilket i sin mån
förvärrar saken. Om ''det sker på grund af en oduglig gammal lag,
kan man finna en ursäkt deri, men om det inträffar nyligen efter
den skedda grundlagsändringen, skall domen helt säkert blifva härd.
Detta synes mig vara ett talande skäl. Skall man göra en ändring,
som tillfredsställer rättsmedvetandet, hör man så fullständigt som
möjligt söka se till att ej någon sådan orättfärdighet,, som med nu
gällande bestämmelse är möjlig, skall kunna i framtiden inträffa.

Det har ifrågasatts, att det skulle kunna inträffa, ehuru det
vore mycket osannolikt, att eu person sutte som riksdagsman, hvilken
i sjelfva verket vore den mest disqvalificerade af alla, och
hvilken, när öfverrättens dom folie, befunnes skyldig till brott, som
medförde förlust af medborgerligt förtroende för alltid, men som
dock under tiden varit riksdagsman. Detta skulle ju vara ganska
upprörande, det kan icke förnekas. Men i valet mellan dessa två
möjligheter, den ena, att en skyldig på nämnda sätt under någon
tid undgår en af påföljderna af sin brottslighet, eller den andra.,
att en oskyldig obehörigen beröfvas en vigtig rättighet, kan jag. ej
finna annat, än att det sista är mycket betänkligare, och den åsigten
torde ock vara öfverensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet,
som plägar gifva sig uttryck i formeln: »hellre en skyldig
ostraffad än en oskyldig straffad». Det är mot den senare
möjligheten, eller att en oskyldig heröfvas sin rättighet, som utskottet
hufvudsakligen vändt sig; och af detta skäl är det ock,
som jag för min del vill förorda utskottets förslag.

Lördagen den 21 April, f. m.

N:<> 25.

Det andra skälet är det, att Andra Kammaren synes föredraga
•den af utskottet föreslagna redaktionen och antagligen kommer att
besluta sig för densamma. Om nu Första Kammaren antager reservationen
och Andra Kammaren utskottets förslag, är saken fallen,
och det vore icke önskvärdt. Det är ju svårt att säga, huru det
kommer att gå i Andra Kammaren, men nog har det försports, att
utskottets förslag har de bästa utsigterna derstädes. Kär nu äfven
reservanterna förklara, att i sak hafva de intet emot utskottets förslag,
och när det antagligen blir Andra Kammarens beslut, hvarför
skulle ej då Första Kammaren taga det? Helst med tanken
derpå, att det fullständigare än reservationen motar just den fara
och den orättfärdighet, mot hvilken rättsmedvetandet vändt sig.
Gent emot lagutskottets ordförandes erinran om sambandet mellan
denna fråga och den af lagutskottet behandlade frågan om kommunallagarne
vill jag svara det, att mig synes det vara rättast, att
kamrarne nu afgöra grundlagsfrågan i och för sig. Sedan den är
afgjord, får man se till i andra hand, huru lagutskottets arbete
kan sammanpassas med detta beslut. Kågon fullständig öfverensstämmelse
lär väl i alla fall icke ega rum, emedan lagutskottet ej
har kunnat upptaga punkten om vederbörandes egenskap att vara
förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas; och då är öfverensstämmelsen
i alla fall ej fullständig.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Förslag till
grundlagsändring
i
fråga om obehörighet
till
riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Herr Alin: Jag har tillåtit mig uttala en mening skiljaktig

från dem, som mina juridiskt bildade vänner inom utskottet omfattat,
och detta på den grund, att jag anser, att man vid grundlagsändringar
bör göra endast den ändring, som visat sig vara
nödig. Den ändring, som här visat sig vara nödig, är den, att möjligheten
att blott tilltal kan medföra disqvalifikation uti ifrågavarande
fall borttages. Det synes mig, som om detta skulle kunna
ske derigenom att man stadgade, att tilltal, endast för så vidt dess
befogenhet varit föremål för domstols pröfning, skall disqvalificera.
Ku är det ju så, att häktad person skall i stad inom åtta dagar
och på landet inom tre veckor undergå ransakning, och endast om
domstol fastställer häktningsåtgärden, förblir don tilltalade häktad.
Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om den olägenhet,
som medföljer det nuvarande stadgandet, skulle vara afhjelpt
med det förslag jag framstält, så mycket mera, som man med afseende
på varande riksdagsman har bestämmelsen i 111 § regeringsformen.

Hvad angår herr Bergs invändning mot denna min uppfattning,
synes det mig som om, med afseende på den eventualitet lian framhöll,
skulle 16:de punkten i kongl. förordningen om strafflagens införande
kunna af mig anföras såsom skäl mot hvad han anförde.
Hvad vidare angår hans yttrande, att mitt förslag om den som
dömts förlustig medborgerligt förtroende skulle vara så formuleradt,
att det strider mot vanliga rättsprinciper, så måtte detta också vara
förhållandet med en af do nuvarande bestämmelserna uti ifrågavarande
§, nemligen den, som stadgar disqvalifikation för den som
för vanfrejdande brott blifvit till ansvar dömd.

USO 25. 8 Lördagen den 21 April, f. m.

Förslag till Hvad angår utskottets förslag, synes det mig dels icke af hvad
9ändrinq9S{ som förekommit vara tillräckligt motiveradt, dels uppställa allt för
fråga om obe- obetydliga fordringar med afseende på hvad som behöfs för att
bärighet till kunna godkännas såsom riksdagsman; och derför kan jag ej vara
riksdags- med om det. Hellre skulle jag kunna vara med om ordförandens
wannakalld. reservation, men kan ej detta, dels derför att det helt och hållet
or uteslutit tilltal såsom grund för disqvalifikation, äfven om det skulle
vara pröfvadt af domstol, dels derför att enligt reservationen ej är
i fråga om den, som är stäld under framtiden för brott, som medför
förlust af medborgerligt förtroende, klart uttryckt, huruvida dermed
menas brott, som under alla förhållanden medför förlust af
medborgerligt förtroende, eller brott, som under vissa förhållanden
medför sådan påföljd. Slutligen instämmer jag med herr Unger i
afseende på formuleringen hvad angår uttrycket »hvilket ännu icke
vunnit laga kraft». Då jag emellertid är tveksam, huruvida icke,
med den formulering jag gifvit mitt förslag, det kan anses gå något
utom motionen, skall jag ej tillåta mig att yrka bifall dertill, utan
inskränker mig till att yrka afslag på utskottets förslag. Hvad
beträffar den fara af ett beslut om afslag derå, som herr Hyström
framhöll, tror jag ej så synnerligen mycket derpå. Vi befinna oss
vid den första riksdagen af Andra Kammarens valperiod. Vi hafva
två år på oss att fundera på lydelsen af den ifrågavarande bestämmelsen,
och det tycks som skulle detta vara behöfligt med hänsyn
till de många olika åsigter, som finnas uttalade och vidhållna angående
det ifrågavarande momentets formulering. Jag yrkar således
afslag på utskottets hemställan.

Herr Reuterswärd: Det var med anledning af den siste

talarens yrkande jag tog mig friheten att begära ordet. Det vore
högst olyckligt, om Första Kammaren skulle, då nu denna fråga
kommit på tal, afslå den. Bättre då, om man ej anser sig nu
kunna bedöma de olika förslagens innebörd, yrka återremiss, då
man under tiden får se, hvad Andra Kammaren besluter i ämnet.
Derför yrkar jag återremiss.

Herr Berg, Gustaf: Jag vill endast mot herr Alin anmärka,,
att jag tror det den af honom åberopade 16:de punkten af promulgationslagen
ej utesluter den eventualitet, jag tog mig friheten antyda.
Denna punkt innehåller, att om rätten finner brottet vara
af den beskaffenhet, att den tilltalade derför ej häktas bort, eller
saknas eljest giltiga skäl för häktningen, varde den tilltalade lösgifven.
Han kan således lösgifvas af rätten, men han kan, på sätt
jag antydde, till följd af angifvelse för ett gröfre brott hafva blifvit,
af åklagaren häktad och hållits häktad just under valperioden.
Jag anser derför fortfarande, att den af mig antydda eventualiteten
verkligen kan inträffa.

Herr A lin: Jag anhåller att få återtaga mitt yrkande och

förena mig med herr Reuterswärd.

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Herr Öländer: Man kan verkligen i fråga om denna sak Förslag till

säga: »les extremes se touchen!». Ty såsom det för närvarande är 9^^sstadgadt,
är det alldeles tillräckligt för disqvalifikation, att en per- fr$ga om obeden
tilltalar en annan för ett brott som är vanärande. Denne per- bärighet till
son behöfver ej vara allmän åklagare, utan kan vara hvilken en- riksdagsskild
person som helst. Åtalet kan ock vara huru obefogad! som mannakallet.
helst. Nu vill man med ett enda steg gå derhän, icke blott att '' orts''^
detta åtal skall vara något så när väl grundadt; det räcker ej ens
till att underdomstol har dömt i saken. Man fordrar äfven, att
dess utslag skall hafva vunnit laga kraft. Och under hela denna
mellantid, som kan räcka ett eller två år, skall denne person, ehuru
dömd kanske i två instanser och således temligen tydligt en brottslig
individ, med hvilken ärligt folk ej vill samarbeta, kunna sitta
i en riksförsamling och der hafva rätt att yttra sig och deltaga i
besluten. Detta är att gå öfver målet och taga steget längre än
som erfordras. För min del anser jag att någon återremiss icke äT
behöflig, utan yrkar bifall till den af herr Bergius m. fl. afgifna
reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade heTr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) af herr Bergius, att kammaren måtte _
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga det förslag
till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen, som innefattades
i den af honom m. fl. vid utlåtandet fogade reservation; och 3:o) att
utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till det af
herr Bergius framstälda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Nyström, Carl, begärde votering, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition dervid antagits återremiss uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det förslag till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen,
som innefattas i den af herr Bergius m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 8 fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut hefunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—59;
Nej-42.

N:o 25.

Höjning af
årsanslaget
till materiel
för astronomiska
observator^
i
Upsala.

Lördagen den 11 April, f. m.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 18 och 20 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 9,
angående _ regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2 punkten.

Herr Alin: De anslag Kongl. Maj:t innevarande år begärt
till Upsala universitet äro ej synnerligen många eller stora. Det
är hufvudsakligen anslaget på 1,000 kronor i denna punkt i anslagen
till seminarierna och deras upptagande på ordinarie stat samt vidare
pension åt e. o. professorn Leffler. Dessa förslag hafva från
statsutskottets sida alla varit föremål för en afprutning, som i ett
fall är lika med afslag. Jag skall emellertid nu sysselsätta mig
endast med afprutningen i den föredragna punkten. Kongl. Maj:t
har föreslagit, att årsanslaget till materiel för astronomiska observatoriet
vid universitetet i Upsala måtte höjas med 1,000 kronor.
Detta har utskottet funnit sig endast böra på det sätt tillstyrka,
att utskottet har tillstyrkt 700 kronor och motiverar det dermed,
att den föregående prefekten för denna institution ansett en höjning
med endast 700 kronor vara för ändamålet tillräcklig, hvadan
förhöjningen — såsom utskottet uttrycker sig — lämpligen kunde
begränsas till detta belopp. Det förefaller mig till en början något
besynnerligt, att utskottet, då det gäller att välja mellan två prefekters
utlåtanden, lägger den afgångnes och ej den nuvarandes
förslag till grund för sitt omdöme, men detta är i förevarande fall
så mycket besynnerligare, som, sedan den afgångne prefekten afgaf
sitt förslag, omständigheter tillkommit, som alldeles bestämdt motivera
åtminstone en höjning af nu ifrågavarande beskaffenhet. Dessa
omständigheter äro tre, och de finnas också anförda i utskottets
recit af Kongl. Maj:ts motiv. Det är dels behofvet att anskaffa
fotografiska plåtar och kemikalier för desammas framkallande, dels
ytterligare betydande kostnader för vården af instrumenten särskildt
med anledning af den nya refraktorns anskaffande, dels ock slutligen
ansenligt ökade utgifter för gas till frambringande af den
elektricitet, som erfordras för refraktorns elektriska glödljus, för
vedbrand m. m. Jag hemställer, mine herrar, om ej hvarje af
dessa omständigheter, hvardera af dessa behof är sådant, att det
mer än väl motiverar en förhöjning af anslaget med 1,000 kronor.
Vid sådant förhållande finner jag verkligen, att utskottet ej haft
skäl att på sätt som skett nedsätta det af Kongl. Makt föreslagna
anslaget, utan anser mig böra yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Klinckowström: Jag skall be kammaren om till låtelse

att för några minuter taga dess uppmärksamhet i anspråk

Lördagen den 21 April, f. m. 11

för en öfversigt af hufvudtiteln i dess helhet, emedan jag ämnar
betrakta den ur sparsamhetssynpunkt. Jag finner, att de besparingar,
som statsutskottet med få undantag iakttagit, äro vid denna
hufvudtitel alls icke af någon stor betydelse, jemförda med det
hela. Att komma längre nu är omöjligt, men jag skulle hafva
velat se, att besparingarna både gjorts litet starkare än hvad som
skett, ty det är väl behöfligt. Jag skulle icke alls hafva besvärat
kammaren med något yttrande, om jag icke varit öfvertygad om,
att icke få af de punkter, som Första Kammaren nu kommer att
besluta, blifva föremål för gemensam votering. Dermed förstår jag
icke endast de två punkter, der samtliga Första Kammarens statsutskottsledamöter
reserverat sig för det större anslaget, nemligen
punkterna 41 och 55, utan jag är öfvertygad om, att statsutskottets
förslag i flera andra punkter komma att med lycklig utgång bekämpas
af ledamöter från regeringsbänken. Jag vill bär nämna,
att anledningen, hvarför en stor sparsamhet vid denna riksdag är
af nöden, är tvåfaldig. För det första bar ännu icke afgjorts, huruvida
den s. k. bankovinsten kommer att i dess helhet ingå till
statsverkets behof eller, såsom Andra Kammarens statsutskottsledamöter
in corpore föreslagit, 480,000 kronor af denna bankovinst
skola besparas för bankens egna behof. När frågan om disposition
af bankovinsten förekommer, skall jag be att derom vidare få yttra
mig. Den andra orsaken till sparsamhet är, såsom litet hvar känner,
det bedröfliga tillstånd, hvari i många hänseenden den näringsklass
befinner sig, som ändå kommer att lemna det största bidraget
till den beskattning, som skall afses för att fylla riksstatens behof.
Jag tror, att den s. k. jordbruksnäringens idkare äro redan så
bårdt beskattade och motse en framtid så mörk, att det vore origtigt
att ytterligare öka detta skattebelopp. Om vi göra en jemförelse
med hvad Kongl. Maj:t på denna hufvudtitel äskar och hvad
statsutskottet kunnat åstadkomma i besparingsväg, så är det senare
en försvinnande del af det hela. Kongl. Maj:t bar nemligen på
ordinarie stat äskat 13,015,151 kronor, och på denna ordinarie stat
har utskottet endast föreslagit en besparing af 21,100 kronor. Det
är så godt som intet. På extra stat bar Kongl. Maj:t äskat 1,228,449
kronor, och på det beloppet bar statsutskottet icke lyckats afpruta
mer än 125,261 kronor. Således går statsutskottets hela besparingsförslag,
såsom det här i betänkandet föreligger, löst endast på
146,361 kronor såväl på ordinarie som extra stat. Det gör, mine
herrar, obetydligt mer än en procent på det hela, säger en procent.
Jag anser, att, då numera intet annat är att göra, vi med godt
samvete — åtminstone de s. k. sparsamhetsvännerna i kammaren,
bvilka, jag vet det nogsamt, icke äro många — kunna förena oss
om att bifalla hvad statsutskottet i alla dessa punkter föreslagit
och äfven i de två punkter jag nyss nämnde, der Första Kammarens
samtliga statsutskottsledamöter opponerat sig, och oaktadt det
naturligtvis bär bifallos hvad dessa kammarens förtroendemän föreslagit
och icke livad som tack vare lotteriet med den förseglade
sedeln lyckats Andra Kammarens statsutskottsledamöter att få till
utskottets beslut. Dessutom kommer, såsom jag nyss nämnde, i

N:o 25.

Höjning af
årsanslaget
till materiel
för astronomiska
observator^
i
Upsala.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Höjning af
årsamlaget
till materiel
för astronomiska
observatoriet
i
Upsala.
(Forts.)

ganska många punkter — jag är derom förvissad — att blifva £
denna kammare beviljade högre belopp än hvad som statsutskottet
på grund af den nådiga propositionen föreslagit.

Jag skall icke vidare besvära kammaren med något yttrande
vid de några och åttio punkter, som detta stora betänkande innehåller.
Jag anser det vara från min synpunkt alldeles obehöflig!
och onödigt att dermed upptaga kammarens tid, ty det gagnar till
intet; och jag skall ej heller, åtminstone för min del, begära någon
votering om de olika punkterna, ty det gagnar lika litet. Vi få
nog, när de gemensamma voteringarna komma, se huru många
verkliga sparsamhetsvänner finnas i denna kammare. De äro icke
många, men om vi hålla i hop vid de gemensamma voteringarna, är
min öfvertygelse, att vi ändå skola vinna seger.

Herr Boström, Filip: Såsom kammaren behagade finna, har
statsutskottet i det nu föredragna betänkandet i allmänhet bifallit
de många äskanden, som i de olika punkterna af Kongl. Maj:t
blifvit gjorda. Naturligt är dock, att en och annan inskränkning
måst göras, och att äfven en och annan nedprutning måst föreslås.
En sådan föreligger i den nu föredragna punkten. Sant är visserligen,
såsom herr Alin säger, att vederbörande visat, att ett ökadt
anslag till det astronomiska observatoriet i Upsala är behöflig!, men
jag är öfvertygad, att, sedan ett par år gått och ifrågasatta anslag
visat sig vara för ändamålet icke till fyllest, några så stora svårigheter
icke skola möta att få detsamma ytterligare ökadt. Och det
kan till äfventyra förutsättas, att tillskottet skulle kunna fyllas af
akademiens egna medel. Då jag icke tror det vara lämpligt att i
denna punkt åstadkomma gemensam votering, har jag, som från
början hellre velat biträda Kongl. Maj:ts förslag, gått in på utskottets
medlingsförslag; och tillåter jag mig nu att till detsamma
yrka bifall.

Herr Alin: Hvad lämplighetsfrågan angår, får jag hemställa,
huruvida det verkligen kan vara lämpligt att, då så bestämda och
klara skäl för det af Kongl. Maj:t begärda anslaget föreligga, pruta
af en summa så liten som 300 kronor och hvars behöflighet är så
till evidens bevisad. Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

3 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

4 punkten.

Mom a).

Herr A lin: Äfven med afseende å denna punkt har jag att
mot utskottets förslag göra en invändning, och den minst lika vigtig
som den, hvilken gjordes vid den andra punkten.

Kongl. Maj:t har, med framhållande af behofvet af undervisning
i geografi vid Lunds universitet, hemstält om beviljande af
anslag till en ny extra ordinarie professur inom den historiska
ämnesgruppen. Denna framställning har utskottet upptagit så, att
utskottet föreslagit en professur i »geografi och historia». Om man
tänker på den utveckling, som geografien på senare tid vunnit, om
man tänker på hvad som är dess ändamål, dess kunskapsföremål
jemfördt med hvad som är historiens, att det förra är jorden, det
senare staten, dess utveckling dess förhållande till andra stater, så
förefaller det något underligt, att utskottet vill uti en professur
sammanföra ämnen af så olika beskaffenhet. Mycket sant är, att
inom våra skolor historien och geografien vanligen varit och äro
förenade under samme lärare, beroende dels derpå att geografien,
sådan den hittills blifvit uppfattad eller såsom politisk geografi,
vid elementarundervisningen egentligen haft betydelse såsom en
tjenarinna åt historien, dels derpå att såsom bekant inom skolorna
en lärare måste i sin hand förena två eller flera olika ämnen. Men
annat är förhållandet med universitetsläraren, på hvilken man kan
ställa anspråk, att han skall stå på höjden af sin tids vetenskapliga
forskning i det ämne, han representerar. Håller man detta klart
för sig, är det enligt min mening orimligt att fordra, att en person,
som skall representera två så skilda ämnen som geografi och historia,
skall på ett tillfredsställande sätt kunna motsvara de anspråk,
som med skäl ställas på vetenskapsmannen. Det är visserligen
ganska beqvämt att förfara på föreslagna sättet. Det behöfves undervisning
i geografi, det behöfves förstärkning af lärarekrafterna
i historia. Nåväl, hvad är då enklare än att inrätta en professur
i geografi och historia. Dermed äro båda ämnena upptagna, och
det kan sägas, att intetdera ämnet saknas. Men hvad blir effekten?
Huru skola ämnena från vetenskaplig synpunkt krmna blifva tillgodosedda?
De blifva det till namnet men icke till gagnet.

Vidare är det en annan sak, som jag skall taga mig friheten
anmärka mot utskottets förfaringssätt. Tydligt är, att utskottet
haft medvetande af att en sådan sammankoppling af olika ämnen,
som utskottet föreslagit, icke är rigtig, icke är rationel. Deri söker
jag förklaringen till att utskottet velat gifva Kongl. Maj:t en viss
frihet vid tillämpningen af de bestämmelser, som utskottet sålunda
föreslagit. Då jag hörde talas om att ett dylikt förslag skulle vara
å bane, trodde jag, att dermed afsåges gifva Kongl. Maj:t rätt att ena
gången tillsätta professor i geografi, andra gången i historia. Nej,
utskottet har icke inskränkt sig härtill. Utskottet har föreslagit
rätt för Kongl. Maj:t att vid tillsättandet af lärarebefattningarna
inom den historiska ämnesgruppen vid universitetet göra den för -

Anslag för
inrättande af
en e. o. professur
i geografi
och historia
vid
Lunds universitet.

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag för delning af ämnena, som af omständigheterna påkallas. Således,
inrättande af mefi afseende å den ordinarie professuren i historia, med afseende

en e. o. pro
fessur i geografi
och historia
vid
Lunds universitet.

(Forts.)

å den extra ordinarie professuren i historia och statskunskap och
med afseende å den nu till inrättande föreslagna extra ordinarie
professuren i geografi och historia skall Kongl. Maj:t oberoende af
förut gifna bestämmelser kunna förfara på sätt omständigheterna
synas påkalla. Kongl. Maj:t skall t. ex. kunna bestämma, att den
ordinarie professorn, hvilken enligt nu gällande bestämmelser skall
vara professor i historia, i stället skall vara professor i geografi
eller professor i historia och statskunskap. Med allt skäl synes
mig kunna sättas i fråga, huruvida statsutskottet, så mägtigt det
är, verkligen har magt att på egen hand föreslå dylika ändringar
i bestående organisationer, hvilka icke äro föreslagna af vare sig
Kongl. Makt eller enskild motionär.

För öfrigt vill jag med afseende å sjelfva lämpligheten af åtgärden
uttala mina betänkligheter. Jag tror nemligen, att man
icke bör så oinskränkt lägga magten i regeringens hand med afseende
å frågan om fördelningen af ämnena inom eu viss ämnesgrupp.
Det kan lätt hända, att tillfälliga förhållanden blifva allt
för mycket bestämmande vid afgörande af frågan, huruvida det ena
eller andra ämnet skall vara representeradt af ena eller andra professuren.
En liten restriktion har dock utskottet funnit sig föranlåtet
att göra. Det heter: »dock att undervisningen och examinationen
i geografi derigenom varder på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedd». Det är en högst märklig kärlek för geografien,
som uppenbarar sig i denna sista punkt af utskottets hemställan.
Utskottet anser, att Riksdagen bör taga förbehåll med afseende å
geografien, men något förbehåll om att statskunskapen eller historien
skall blifva på ett tillfredsställande
utskottet alls icke funnit skäl att göra.

För min del önskar jag, att universitetet i Lund måtte få en
professur inom den ämnesgrupp, hvarom här är fråga. Med hänsyn
till det sätt, hvarpå den kongl. propositionen är motiverad, med
hänsyn dertill, att den geografiska undervisningen under senare tid
blifvit med intresse, kärlek och kraft omfattad i Lund och med
hänsyn äfven till den omständigheten, att der finnes en person,
som är lämplig att bestrida undervisningen i nämnda ämne, får
jag, då här är fråga om att välja mellan geografi och historia, och
då förhållandena för närvarande synas mig vara gynsammare för
geografien än för historien, samt för öfrigt historia till en del ingår
äfven i den extra ordinarie professur, som för närvarande finnes
vid universitetet i Lund, föreslå, att Kongl. Majits förevarande
framställning må på det sätt hifallus, att Riksdagen för upprättande
vid universitetet i Lund af eu extra ordinarie professorsbefattning i
geografi på ordinarie stat beviljar ett anslag af4,000 kronor, deraf 3,000
kronor såsom lön och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

sätt tillgodosedd har

Herr Billing: Kongl. Maj:t har i sin proposition föreslagit
Riksdagen att bevilja anslag till en extra ordinarie professur inom
den historiska vetenskapsgruppen vid Lunds universitet, och Kongl.

Lördagen den 21 April, f. m. 15

Maj:t har motiverat denna sin framställning särskild! dermed, att
det skulle vara behöflig! att bättre än hittills skett sörja för undervisningen
i geografi. Jag anhåller, att kammarens ledamöter ville
behålla i sitt minne denna Kongl. Maj:ts motivering för sitt förslag.

Utskottet har, såvidt jag förstår, gått den kongl. propositionen
till mötes och har, ehuru med något annan formulering, föreslagit
just hvad Kongl. Maj:t i sin proposition visat sig önska och derför
äskat. Ku har den siste talaren gjort anmärkning mot utskottets
förslag från real och från formel grund. Sin reala grund har han
hemtat från en betraktelse af den stora omfattning som geografien
har, lika visst som öfriga ämnen inom den historiska ämnesgruppen.
Till den historiska ämnesgruppen vid universiteten räknas följande
tre ämnen: historia, statskunskap och geografi. Universitetet i
Lund har sedan gamla tider haft två ordinarie lärareplatser i historia.
Kär sedan statskunskapen trångt fram och kraft sin målsman,
har den ena platsen förvandlats till professur i historia och
statskunskap, med påföljd att det nya ämnet, statskunskap, så godt
som helt upptager sin man, och historien har således faktiskt blott
en representant. Ku är fråga om att få ännu en professur, som
skulle afse att å ena sidan stärka lärarekrafterna i historia och å
andra sidan nödtorftigt sörja för den undervisning i geografi, hvilken
blifvit'' nödvändig särskild! med anledning af de senast utfärdade
bestämmelserna rörande läroverken. Herr Alin har nu sagt,
att geografi är ett så stort ämne, att det behöfver sin man för sig,
att statskunskap är ett så stort ämne, att det behöfver sin man —
och han nekar visst icke till, att historia är ett ännu större ämne,
som behöfver sina två män. Alldeles uppenbart är då också, att
det önskligaste vore, att vid hvardera universitetet funnes inom den
historiska ämnesgruppen fyra professurer, och herr Alins motivering
går ut på att detta är det enda förnuftiga.

^Naturligtvis vill jag icke bestrida att önskligt vore, att fyra
professurer funnes. Men gent emot allt det förnuftiga, som deri
kan ligga, ställer jag blott det enkla sakskälet, att, då ringaste
utsigt icke förefinnes att få fyra, bör man nöja sig med tre professurer,
och att tre är bättre än tvä. Detta är sakskälet, som uppbär
statsutskottets förslag. Finge jag råda och finge jag disponera
huru mycket medel som helst, skulle jag naturligtvis genast vara
färdig att föreslå fyra professurer i den historiska ämnesgruppen,
men när nu icke ringaste utsigt finnes att få mer än tre, synes
mig vara alldeles uppenbart, att man bör så bestämma den tredje
nya professuren, åt! man tillgodoser, såvidt med våra ringa förhållanden
sig göra låter, så väl undervisningen i historia som
undervisningen i geografi.

För att ytterligare få gagn af den nya platsen har utskottet
föreslagit, att bemyndigande skulle lemnas KoDgl. Maj:t att vid
tillsättande af professurerna inom ämnesgruppen ordna ämnena på
det sätt, som efter för handen varande förhållanden kunde finnas
lämpligast. Mot detta har herr Alin gjort två anmärkningar. Han
har först ifrågasatt, huruvida statsutskottet hade rätt att komma
med ett sådant förslag, då icke någon proposition eller motion

N:o 25.

Anslag för
inrättande af
en e. o. professur
i geografi
och historia
vid
Lunds universitet.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag för
inrättande af
en e. o. professur
i geografi
och historia
vid
Lunds universitet.

(Forts.)

derom förelåg. Härom ber jag att få erinra, att Kongl. Maj:t
har motiverat sitt förslag om inrättande af professur i den
historiska ämnesgruppen med att tala om både geografi och historia.
Kongl. Maj:t har uttryckligen definierat sin uppfattning af
begreppet historiska ämnesgruppen såsom omfattande både geografi
och historia, och hvad Kongl. Maj:t med allmänna uttryck uttalat
har utskottet uttalat med ett mera konkret uttryck, då det satt
»geografi och historia». Och så mycket mindre tror jag att herr
Alin lägger stor vigt vid denna anmärkning, som den ännu starkare
träffar honom sjelf, då han här föreslagit en professur i geografi. Har
han rätt dertill, då må vi i utskottet hafva lika konstitutionel rätt
att i benämningen af ifrågavarande professur intaga ordet geografi.

Vidare har herr Alin sagt, att det kan vara farligt att lemna
Kongl. Maj:t sådant bemyndigande, som utskottet föreslagit, derför
att hänsigt till enskilda personliga förhållanden kan vid bestämmandet
af ämnena för ledig professur göra sig gällande. Jag vet,
att, när fråga är om akademiska lärareplatser, enskilda och personliga
förhållanden göra sig gällande, men jag tror också, att de
kunna genomskådas och granskas af Kongl. Maj:t, och att stor fara
icke är förenad med att lägga afgörandet i Kongl. Maj:ts hand.
Huru som helst bör man utsätta sig för faran för att vinna den
stora fördel, som ligger deri, att, om det visade sig att i Lund
funnes två personer, af hvilka den ena vore mästare i historia och
den andra mästare i statskunskap, men af hvilka ingen ville meddela
undervisning i geografi, vid tillsättande af den tredje platsen
särskildt afseende kunde fästas vid undervisningen i geografi, eller
att under andra förhållanden ämnena kunde fördelas så, att en befattning
finge statskunskap med geografi eller historia med geografi.

Herr Alin sade, att hos utskottet visat sig en märklig kärlek
för geografien. Ja, jag erkänner att särskildt för Andra Kammarens
ledamöter ett starkt motiv för bifall till propositionen varit tanken
på geografien och äfven tanken på att åt JTpsala universitet är beviljadt
ett anslag af 1,000 kronor för uppehållande af undervisningen
och examinationen i geografi. Och det i utskottets förslag
tillagda vilkoret afser just att åt Lunds universitet utan särskildt
nytt anslagsäskande bereda samma fördel, att alltjemt hafva en
person, som, om också icke stående på högsta höjdpunkten af den
geografiska vetenskapen, dock kan lämpligen uppehålla undervisningen
och examinationen i geografi på sätt nya stadgan fordrar. På
anförda grunder anhåller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wennerberg: Kongl. Maj:ts proposition och det slut,
till hvilket utskottet kommit, skilja sig verkligen icke så mycket
från hvarandra, som den förste talaren sökt att göra troligt. Egentliga
skilnaden ligger deri, att utskottet preciserat hvad Kongl.
Maj:t framstält under formen af den »historiska ämnesgruppen».
Utskottet har nemligen alldeles påtagligt med flit hållit fram det
ord, som redan en gång före detta väckt motstånd inom denna
kammare, nemligen ordet geografi. Då var fråga om geografi, tillsammans
med statskunskap. Nu är fråga om historia med geografi.

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

Och jag tror, att de få år, som sedan 1889 förflutit, hafva för allmänheten
ännu mer klargjort det egentliga begreppet och betydelsen
af läroämnet geografi. Geografien kan icke längre inom en modernt
bildad stat nöja sig med att vara en nödtorftig tjenstepiga åt historien,
såsom den i så många år varit.

Sedan en mycket ringa insigt i geografien vunnits i skolan,
kommer man till universitetet, der föga eller åtminstone icke tillräckligt
vetenskapligt tal om geografien förekommer. Ett undantag
gjordes på senare tid, då en professor i Lund nitälskade för detta
ämne och i icke obetydlig mån var just den, som uppmuntrade
departementschefen år 1889 att förmå Konungen att för Riksdagen
framlägga det stora behofvet af att vid universiteten få en ordentlig
akademisk undervisning med egen målsman i geografi. Derför
utkom också det kongl. cirkuläret af den 10 mars 1892, hvari det
är universiteten ålagdt att hafva en examinator, som kan afgifva
betyg i geografi. Detta är en afgjord sak och den kan man icke
vidare undandraga sig att efterkomma. Att derför, när Kongl.
Maj:t nu försöker att från Riksdagen få bestämdt uttryck för behofvet
af en målsman för det geografiska studiet vid universiteten,
Riksdagen skulle dertill säga nej, vore i högsta grad beklagligt, äfven
om, som den förste talaren både nu och för några år sedan
nämnt, det kunde hända, att en professor i historia, som vore
i stånd att examinera äfven i geografi, funnes. Det måste finnas
för den studerande ungdomens skull.

Geografien är numera erkänd att vara något helt annat än blott
en kunskap, som någorlunda lokaliserar de historiska fakta.

Den börjar att blifva allt mer och mer en sjelfständig vetenskap
och i praktisk betydelse täflar den nu med historien och kommer
helt visst i sin tid, om det också skulle dröja, att få sin egen
målsman, en sak som den förste talaren önskade, men på ett sätt,
som, enligt hvad redan den andre talaren har visat, man icke nu
kan fästa något afseende vid.

Det finnes för mig ett skäl att vara synnerligen tacksam mot
statsutskottet denna gång, just derför att det sväfvande, som finnes
i Kongl. Maj:ts proposition, har gått bort, då utskottet i sin
kläm talar om en extra ordinarie professorsbefattning »i geografi
och historia». Geografien har fått intaga här denna gång första
platsen på grund deraf, att utskottet har insett, att derest detta
icke sker, får den åter skjutas tillbaka till en för sig allt för låg
plats och der bortglömmas. Och slutligen säger äfven utskottet,
att om Kongl. Maj:t finner nödigt att gifva den större delen åt
målsmannen för historien, dock »undervisningen och examinationen
i geografi dervid bör varda på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd».

Under sådana förhållanden är det med glädje, jag Yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Första Kammarens Prat. 1894, N:o 25.

Anslag för inrättande
afen
e. o. professur
i geografi och
historia vid
Lunds
universitet.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag för inrättande
afen
e. o. professur
i geografi och
historia vid
Lunds
universitet.
(Forts.)

Herr Säve: Jag liar begärt ordet för att få uttala, att jag i
det liela delar den uppfattning, till hvilken herr Alin kommit.
Det synes visserligen, som om man vid Lunds universitet behöfver
en ny professur i ett af de ämnen, som räknas till den historiska
lärogruppen. Man har der för närvarande blott en professur i historia
och eu extra ordinarie professur i historia och statskunskap.
Denna extra ordinarie professur måste dock numera, såsom sakerna
utvecklat sig, hufvudsakligen anslås till statskunskapen, men efter
utfärdandet af kongl. brefvet den 10 mars 1892, har det blifvit
nödvändigt, att en särskild examinering anordnas för sådana studerande,
som ämna blifva elementarlärare, och hvilka, om de skola
hafva någon nytta af ett examensbetyg i statskunskap, dermed äfven
måste förena ett betyg i geografi. Vid frågan om en ny professur
i den historiska ämnesgruppen, måste man derför särskildt
tänka på ämnet geografi. Det vore väl äfven det naturligaste att
här endast bestämma sig för detta ämne. Man kan tänka sig fördelningen
i Lund på detta sätt: en professur i historia, en extra
ordinarie professur i statskunskap och en extra ordinarie professur
i ren geografi. Herr Ljungman har i sin motion stält den politiska
geografien i samband med statskunskapen. Statskunskapen
ansluter sig äfven nära till den politiska geografien, men geografien
innehåller nog vida mer än blott och bart politisk geografi. Meningarna
kunna i sjelfva verket vara mycket delade, om till hvilken
ämnesgrupp geografien skall hänföras, om till den humanistiska
sektionen, eller till den naturvetenskapligt-matematiska. Jag tror,
att, då det blir fråga om att en gång definitivt ordna geografiens
studium vid universiteten, det blir af synnerlig vigt att taga hänsyn
till hvilken af den filosofiska fakultetens två sektioner detta
ämne rätteligen hör och på hvilken väg den blifvande professorn
i geografi skall komma till sin professur. Dertill leda två vägar,
den ena genom historien och statskunskapen, och den andra genom
naturvetenskaperna. Blir det så, som statsutskottet har tänkt sig
saken, att geografien skall för framtiden förenas med historien, då
blir, såsom den ärade talaren på vestmanlandsbänken antydde,
geografien endast nödtorftigt tillgodosedd. Bättre är att sörja för
att man tillförsäkrar sig full frihet, så att man med tiden kan få
en professor i geografi, tagen från hvilket håll som helst. Visst
är, att man lika lätt kan utbilda sig till en skicklig lärare i geografi,
om man utgår från zoologien, geologien och kemien, som om
man utgår från historien och statskunskapen.

Herr Billing framhöll såsom ett nödvändigt behof att hafva
fyra professurer, två i historia, en i statskunskap och en i geografi.
Den uppfattningen delar äfven jag till fullo, men då det för närvarande
af sparsamhetsskäl är omöjligt att tänka, att man kan
genomföra något sådant, och man blott får se på hvad som för
närvarande är möjligt, så synes det mig, som om Lunds universitets
behof nu — och om något annat är här icke fråga — bäst
skulle tillgodoses med en professur if historia, en i statskunskap
och eu i geografi. Jag skall derför bedja att få förena mig med
herr Alin, och instämmer jag derför i hans yrkande, att i utskot -

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

tets hemställan göres den ändring, att den blifvande extra ordinarie Anslag för in professuren

må få såsom undervisningsämne geografi. rättandeafen

e. o. professur

Herr Alin: Innan diskussionen går vidare, skall jag anhålla, * historia vid
att, med anledning af hvad den ärade ledamoten af statsutskottet Lunds
yttrade mot mitt anförande, få lemna en upplysning. Han miss- universitet.
förstod mig helt och hållet, då han yttrade, att jag bestridt stats- (Forts.)
utskottets rätt att proponera en professur i geografi och historia.

Detta har jag icke bestridt, ty då skulle jag icke framkommit med
det förslag, som jag framstält. Men jag anser ock, att jag haft lika
rätt att framställa mitt förslag, som utskottet att framlägga sitt, då
Kong! Maj:t föreslagit en professur inom den historiska ämnesgruppen,
till hvilken äfven geografi hittills har räknats. Således,
i det fallet äro vi fullkomligt eniga. Men hvad jag opponerat mig
mot har varit lämpligheten af att förena dessa båda ämnen. Och
olämpligheten af att göra det, med den utveckling som geografien
under senare tiden har tagit, torde alldeles bestämdt framgå deraf,
att om jag frågar den ärade ledamoten af statsutskottet, huruvida
han kan uppvisa något universitet, der man har en sådan kombination
af ämnen som den ifrågavarande, han utan tvifvel skall blifva
mig svaret skyldig.

Hvad vidare angår det yttrande, som den ärade talaren på
kronobergshänken hade med afseende å historiens och geografiens
ömsesidiga ställning till hvarandra, så tror jag, att just med en
sådan kombination, som utskottet föreslår, kommer det att inträffa,
antingen att historien blir undanskjuten för geografien, eller ock
att geografien blir, hvad den ärade talaren yttrade, nemligen en
tjenstepiga åt historien.

Jag ber vidare att med anledning af biskop Billings yttrande
få nämna, att den anmärkning, jag rigtade mot utskottet, i fråga
om vidden af dess befogenhet, rörde dess förslag om rätt för Kong!

Maj:t att vid tillsättande af lärarebefattningar inom den historiska
ämnesgruppen göra den fördelning af ämnena, som af omständigheterna
påkallas. »Vid tillsättandet af lärarebefattningarna», heter
det. Hvilka lärarebefattningar? Den ordinarie i historia, den extra
ordinarie i historia och statskunskap, likasom den lärarebefattning,
som här är i fråga att inrättas. Det är detta utskottets förslag,
som icke har stöd, vare sig i någon kongl. proposition eller
i någon enskild motion, och det är derföre, jag har ifrågasatt utskottets
befogenhet i detta afseende.

Det är detta, jag velat upplysa, innan diskussionen går längre.

Herr Blomberg: Jag tillåter mig att instämma i de yttranden,
som nyss blifvit afgifna af herrar Alin och Säve. Jag får nemligen
för min del uttala den åsigten, att hela den framställning,
som här föreligger, beror på och ytterst går ut ifrån en missuppfattning
af universitetens undervisning, jemförd med de allmänna
läroverkens. Dessa senares undervisning är sådan, att der kan ett
sammanförande af läroämnena geografi och historia utan större skada
möjligen ega rum. Men universitetens undervisning måste hafva

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

A nslag för inrättande
afcn
e. o. professur
i geografi och
historia vid
Lunds
universitet.
(Fort?.)

vetenskaplig karakter. Och om man vill åstadkomma en vetenskaplig
undervisning i geografi, låter sig denna undervisning icke väl sammanparas
med ett så heterogent ämne som historia. Kan man
också finna en person, som är kompentent i båda dessa ämnen —
något, hvarom jag hyser mycken tvekan — så skall det dock visa
sig, att antingen kommer historien att förtrycka geografien och
göra detta senare ämne till en blott bisak, något hvaraf den geografiska
undervisningen jemväl vid de allmänna läroverken ännu
otvifvelaktigt lider, eller också blir det så, att professuren blir,
hvad jag önskar, en professur i geografi; och under denna senare
förutsättning är det ju vilseledande att i professurens titel tillfoga
historia. Detta sammanförande af så heterogena ämnen kommer
ovilkorligen att vålla svårigheter redan vid platsens tillsättande.
Jag vill nemligen fråga, huru de myndigheter, som hafva befattning
med platsens tillsättande, skola förfara, om platsen sökes af två
personer, af hvilka den ene är en synnerligen skicklig geograf,
men som saknar alla sådana vetenskapliga förutsättningar, som
kunna berättiga honom att nämnas till en professur i historia, och
den andre sökanden är en framstående historiker, men synnerligen
svagt meriterad inom geografiens område. Förslaget antyder visserligen,
att med professuren skall vara förenadt åliggandet att upprätthålla
undervisningen och examinationen i geografi, men dermed
är icke sagdt, att professuren verkligen skall vara en professur i
geografi, och följden blir nog, att det vetenskapliga arbetet på geografins
fält, som hos oss under så många år har legat nere, då det
icke haft någon målsman vid våra universitet, fortfarande blir
åsidosatt. Jag tror derför, att såväl med afseende å Lunds universitet
som för den vetenskapliga bildningen i vårt land det är
ett svårt och groft missgrepp, om man inrättar en professur med
en sådan sammansättning af ämnen som geografi och historia.
Geografien är numera ett ämne, som står på egna fötter och som,
såsom den högt ärade talaren på kronobergsbänken nyss mycket
allvarligt framhöll, förtjenar att med all uppmärksamhet beaktas
och att ej längre behandlas såsom tjenstepiga åt historien. Jag
kan dock alldeles icke finna, att detta öfverklagade missförhållande
kan ändras genom utskottets af den ärade talaren förordade förslag.
Långt ifrån att det trängande behofvet genom denna halfmesyr tillgodoses,
måste den föreslagna anordningen för en lång framtid föra
den vigtiga angelägenheten ett steg tillbaka och ställa oss fortfarande
utan verklig målsman för den så ytterst vigtiga vetenskapen
geografi, som i vårt land behöfver vetenskaplig bearbetning
och utveckling.

Jag yrkar derför bifall till den framställning, som gjorts, att
den föreslagna nya professuren måtte få till sitt undervisningsämne
geografi.

Herr Boström, Filip: Jag skall först bedja att i kammarens

minne få återkalla, att sistlidet års riksdag anslog till Upsala universitet
en summa af 1,000 kronor för att bestrida undervisning
och examination i geografi. Om kammaren nu i öfverensstämmelse

Lördagen den 21 April, f. in.

N.o 25.

med det af herr Alin m. fl. gjorda yrkandet skulle fastslå ämnet
geografi ensamt till en extra ordinarie professur i Lund, komme
följden häraf ovilkorligen att blifva, att en extra ordinarie professur
i historia skulle komma att ytterligare begäras för Lunds universitet
likasom en extra ordinarie professur i geografi till Upsala.
Jag kan mycket väl förstå, att de herrar som representera universiteten,
gerna vilja drifva på, att en sådan framställning göres, men med
den erfarenhet, jag har, huru sådana frågor ligga inom Riksdagen,
och med anledning deraf, att jag flera år haft äran att deltaga i
dessa ärendens behandling inom statsutskottet, ber jag att, i motsats
mot dessa herrar, få såsom min bestämda mening uttala, att
om ett sådant förslag framlägges, Riksdagen icke kommer att dertill
lemna sitt samtycke. Då det emellertid är af vigt att se till,
att i Lund, likasom i Upsala, undervisningen i geografi kommer
att upprätthållas, så tror jag, att det bästa sättet att befordra detta
mål är att göra så, som utskottet föreslagit.

Herr Älin har frågat, om någon af statsutskottets ledamöter
kunde uppvisa, att ämnet geografi vid något universitet är förenadt
med ett annat ämne inom den historiska ämnesgruppen. Jag
vill med anledning deraf fästa uppmärksamheten på, att i Kongl.
Maj:ts statut för universiteten af år 1891 är upptagen en extra
ordinarie professur i statskunskap och geografi.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tror jag, att
med den uppfattning, Riksdagen har om dylika anslagsfrågor, någon
utsigt icke förefinnes att få en ny extra ordinarie professur utom
den, som Kongl. Maj:t nu begärt, och det är med anledning häraf,
som jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wennerberg: Det vore för mig ingenting kärare än

att få lemna den ståndpunkt, på hvilken jag står, och förena mig
i stället med herr Alin och dem, som efter honom också yrkat på,
att man skulle skaffa sig en professur särskildt i geografi. Men
här har jag ett auditorium, som kan bedöma saken från en annan
sida än den rent vetenskapliga, och jag frågar: finnes det då någon
möjlighet att på detta sätt åstadkomma en professur i geografi?
Mej, visserligen icke, utan detta är det rätta sättet att få den lilla
ljusglimt, som undervisningen i geografi vunnit, alldeles utsläckt.
Man söker framhålla, att en professor i historia skulle vara så alldeles
utan kunskap i den grundläggande vetenskap, som heter
geografi, att han icke skulle kunna examinera de unge män, som
komma till universitetet med den lilla underbyggnad, som skolan
gifver. Jag har mycket större tankar om de nödiga insigter, som
en framstående professor i historia skall hafva. Jag tror, att han
mycket väl skall kunna verkställa denna examinering. Det är en
gammal sats, att det bästa är fiende till det bättre. Jag tviflar
icke på, att den dag kommer, då de båda universiteten få sjelfétändiga
professurer i geografi, men derför skola vi väl icke förkasta
det steg, som Kong''!. Maj:t här föreslagit, och som utskottets
ledamöter från båda kamrarno förklarat sig villiga att gå in på,
nemligen att göra geografien till ett bestämdt undervisningsämne.

Anslag för inrättande
afen
e. o. professur
i geografi och
historia vid
Lunds
universitet.
(Forte.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag för inrättande
af en
e. o. professur
i geografi och
historia vid
Lunds
universitet.
(Forts.)

Herr Alin: Jag ber om ursäkt att jag ännu ett ögonblick
upptager kammarens tid. Det är med anledning af hvad den ärade
talaren på södermanlandsbänken yttrade. Den argumentation, som
utgjorde hufvudsakliga innehållet i hans anförande, den förstår jag
mycket väl, rigtad till en församling, som består af ledamöter, icke
blott af Första Kammaren, utan äfven af den Andra, men här förefaller
mig en dylik argumentation något främmande. År det så,
att det finnes ett verkligt behof af ökadt antal lärareplatser, då
lära allt dessa framställningar komma fram, pröfvas af vederbörande
och, för den händelse de finnas vara giltiga, godkännas af
Riksdagen, eller af Riksdagen icke godkännas, i det att Riksdagen
naturligen med afseende på denna sak har sin fullkomliga frihet,
och med afseende på, för att begagna hans eget uttryck, det sätt,
hvarpå universitetsfrågor för närvarande ligga inom Riksdagen,
tyckes det icke vara fara för, att några professurer i onödan skola
beviljas.

Hvad beträffar det svar på min fråga, som herr Boström gaf,
så fick jag icke någon upplysning om ett annat universitet, der de
båda ämnena geografi och historia äro förenade. Jag fick det svaret,
att enligt Kongl. Maj:ts statut står statskunskap tillsammans med
geografi. Det är icke alldeles samma sak; jag finner icke heller
denna förening vara rigtig, men det hör icke hit. Den fråga, jag
framstälde, var, huruvida ett motstycke kunde uppvisas till den
förening, som utskottet föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu föredragna moment yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Alin, att kammaren ville
besluta, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning skulle på det
sätt bifallas, att Riksdagen för upprättande vid universitetet i Lund
af en extra ordinarie professorsbefattning i geografi på ordinarie
stat beviljar ett anslag af 4,000 kronor, deraf 3,000 kronor såsom
lön och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a) i 4
punkten af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning på det sätt bifalles, att Riksdagen för upprättande

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

vid universitetet i Lund af en extra ordinarie professorsbefattning Anslag för ini
geografi på ordinarie stat beviljar ett anslag af 4,000 kronor,
deraf 3,000 kronor såsom lön och 1,000 kronor såsom tjenstgönngs- geografi och
penningar. historia vid

Lunds

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos universitet.
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—65;

Nej-39.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

5 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

6 punkten. Anslag till

universitets Herr

Alin: Äfven med afseende å denna punkt skall jag be seminaner att

få yttra ett par ord. Statsutskottet bar instämt i hvad i statsrådsprotokollet
yttrats angående vigten af seminarieöfningar och
yttrat, att det derför både anledning förorda en ökning af hittills
utgående anslag till dylika öfningar. Denna ökning är först och
främst med afseende å det hela, såsom berrarne finna, alldeles icke
motsvarande hvad Kongl. Maj:t ansett behöflig! Utskottet föreslår
en ganska väsentlig reduktion. Det är vidare att anmärka att,
utom de matematiska seminarierna, komma öfriga seminarier, för
hvilka anslag nu åtnjutes, att genom denna så kallade ökning erhålla
mindre anslag än hittills. Detta beror visserligen delvis
derpå att andra tillkommit, som skola erhålla anslag. Men denna
af mig påpekade omständighet står dock i ett märkligt förhållande
till hvad utskottet yttrat och att en ökning behöfves.

Jag ber vidare att, med anledning deraf, att utskottet uteslutit
seminariet för sanskrit och jemförande indoeuropeisk språkforskning
från dem, för hvilka anslag skulle beviljas, få upplysa om en
omständighet, som kommit till min kännedom, sedan utskottets utlåtande
utdelats och som står i ett rätt eget förhållande till, hvad
utskottet yttrat angående antalet studerande i ämnena sanskrit och
jemförande språkforskning samt egyptologi. Utskottet säger nemligen,
att, då antalet studerande i'' dessa ämnen måste vara jemförelsevis
ganska obetydligt, något statsanslag för inrättande af
seminarieöfningar i dessa ämnen icke borde ifrågakomma, men tillstyrker
deremot anslag för sådana kurser i slaviska och semitiska
språk. Nu är emellertid förhållandet det, att i semitiska språk icke
finnes vid Upsala universitet något seminarium inrättad! Hvad
slaviska språk angår, så har vid samma universitet två terminer

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag till anslag utfärdats till seminarieöfningar deri. Första terminen anTminarilr''
mäld.e sig ingen deltagare ocl1 derför höllos inga öfningar. Andra
(Forte.) '' terminen var antalet deltagare tre. Deremot hafva i sanskrit och
jemförande språkforskning anordnats öfningar med sju, åtta å nio
deltagare under läseåren 1892—1893 och 1893—1894, således ett
jemförelsevis betydligt större antal än i sistnämda ämne. Detta
skulle nu särskilt kunna föranleda mig att föreslå åtminstone en
jemkning i hvad utskottet hemstält. Men såsom förhållandena
nu äro, och särskildt med hänsyn till den benägenhet kammaren
tyckes hafva att oförändradt bifalla hvad utskottet hemstält, skall
jag emellertid icke göra något yrkande. Jag har dock velat påpeka
de omständigheter, som jag nu berört, derför, att man otvifvelaktigt
har att vänta framställning för tillgodoseende af de ifrågavarande
behofven, och jag hoppas, att utskottet då skall vara villigt
att, då det finner, att förhållandena äro annorlunda än de, från
hvilka utskottet nu utgått, tillstyrka en höjning af förevarande
anslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

7 och 8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Statsbidrag 9 punkten,
för aflönande

ikoleuJåres Ä He,1T Boström Filip: Då den nu föredragna punkten är,

vikarie. såsom kammaren behagade finna, synnerligen lång, hemställer jag,
att den icke måtte uppläsas.

Denna hemställan bifölls.

Friherre Klingspor: I afseende på den framställning, som

här hlifvit gjord, förekommer på sid. 42 och öfverst på sid. 43
angående det bidrag, som skulle tillkomma vikarierande lärare, att
af detta bidrag, 600 kronor, från staten skulle lemnas 400 kronor,
från ordinarie läraren 150 kronor och återstoden, 50 kronor, från
skoldistriktet, hvilket det jemväl skulle åligga att godtgöra vikarien
resekostnad. Men derjemte skulle distriktet skaffa vikarierande
läraren bostad jemte vedbrand eller ock lemna honom ersättning
derför. Då det är alldeles tydligt, att den förmån, som folkskoleläraren
får genom bidrag af staten för vikariens aflöning, är mycket
afsevärd, och då man kan förstå, att läraren, som hittills fått
anskaffa såväl hostad som underhåll i öfrigt åt vikarien, redan
genom statsbidraget beredes en väsentlig lättnad, samt då anskaffandet
af bostad skulle för distriktet vara förenadt med större olägenheter,
än om detta skedde genom läraren, så hade jag tänkt
mig,_att.det lämpligen skulle läggas på läraren att anskaffa bostad
åt vikarien eller i annat fall att till denne utgifva ersättning der -

Lördagen den 21 April, f. m. 25

för med minst 50 kronor. Skall bostad anskaffas genom distriktet,
bar detta kanske icke några resurser att tillgripa. På landet är
det långt mellan bostäderna, och att på öfverenskommelsens väg
få rum upplåtna, är icke så lätt för distriktet som för läraren, hvilken
alltid bör kunna få bostad åt vikarien genom öfverenskommelse
med någon granne, såvida han icke kan i den honom tilldelade
bostaden upplåta rum åt vikarien. I de flesta fall torde en
sådan möjlighet förefinnas för honom. Man finner häraf, att detta
åliggande icke skulle betunga läraren synnerligen mycket, men att
det skulle blifva en väsentlig lättnad’ för distriktet att derifrån
befrias. Nu föreslås visserligen, att om distriktet ej kan anskaffa
bostad åt vikarien, får det betala honom 50 kronor; men huru skall
i sådant fall vikarien kunna skaffa sig en bostad för detta belopp?
Som herrarne torde finna, måste häraf uppstå svårigheter; och jag
har derför reserverat mig i denna punkt. Jag har "emellertid icke
nu velat föreslå någon ändrad formulering, då kanske ändringar
blifva nödiga äfven i andra delar af utskottets hemställan. Jag
yrkar alltså återremiss på denna punkt i det syfte jag framhållit.

Herr Billing: Då Riksdagen ingick till Kongl. Makt med en

framställning om en anordning i den rigtning, som här nu föreslagits,
så uttalade Riksdagen den uppfattningen, att bidrag till folkskolelärares
vikarie skulle lemnas dels af staten, dels af läraren och
dels af skoldistriktet. Nu hafva komiterade föreslagit för Kongl.
Maj: t, och Kongl. Maj:t framstält proposition om en sådan fördelning
af arfvodet åt vikarien, att af beloppet deraf, det är af 600
kronor, staten skulle bidraga med två tredjedelar, eller 400 kronor,
läraren lemna 150 kronor och distriktet 50 kronor med skyldighet
att derjemte förse vikarien med bostad och lemna honom ersättning
för den resekostnad, som kan ifrågakomma. Nu har den siste
ärade talaren gjort anmärkning mot bestämmelsen angående bostad.
H an sade icke, om han ville föreslå, att, om åliggandet att bereda
vikarien bostad lades på läraren, denne skulle befrias från en del
af det honom ålagda kontanta bidraget. Var detta icke meningen,
finna herrarne det orimliga i att arfvodet 600 kronor samt bostad
delas så, att den sjuke läraren får betala 150 kronor jemte bostaden
och distriktet får betala blott 50 kronor. Det är väl ingen
reson alls i ett sådant förslag. Men jag kan tänka mig, att talaren
menade, att lärarens kontanta bidrag skulle minskas med belopp
motsvarande värdet af den lemnade bostaden. Såsom skäl härför
har han anfört, att det icke lärer vara synnerligen betungande för
läraren, hvilket det deremot skulle vara för distriktet, och att
distriktet icke skulle hafva några resurser att skaffa bostad, under
det läraren, om han icke kunde upplåta rum i sin egen bostad,
lätt skulle kunna skaffa vikarien bostad hos sina grannar. Nu
hemställer jag, om herrarne anser, att en sjuk lärare har flera resurser
än skoldistriktet och att, om distriktet icke kan skaffa bostad
i närheten af skolhuset, det är lättare för läraren att göra det.
Det synes mig alldeles förunderligt, att man kan resonnera på det
sättet. Tydligen har den siste talarens tankegång gått ut på, att

N:o 25.

Statsbidrag
för aflönande
af sjuk folkskolelärares

vikarie.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statsbidrag
för aflönande
af sjuk folkskolelärares

vikarie.
(Forts.)

läraren skulle bereda bostad åt vikarien i den lokal, som är upplåten
åt honom sjelf. Jag ber derför få påpeka, att skoldistriktet
icke bar skyldighet att skaffa läraren mer än två rum och kök.
På somliga håll får läraren visserligen mera, men på många båll
bar han icke mer än två rum. Antag nu att läraren är gift, hvilket
han vanligen är, beböfver han icke då sina två rum? När
han är sjuk, behöfver han dem då mindre? Huru skulle man då
kunna ålägga den sjuke läraren med familj att utrymma ett rum
åt vikarien? Dertill kommer, att det finnes ett kongl. prejudikat,
som säger att lärarinna skall beredas minst ett rum och kök. Jag
undrar, hvar den siste ärade talaren anser, att bon vid sjukdomsfall
skulle inrymma vikarien. Jag yrkar bifall till utskottet förslag.

Priherre Klingspor: Jag ber att få erinra, att bär är fråga
om folkskolelärare. Statuterna göra icke någon skilnad mellan den
ene eller andre läraren, utan för alla gäller — så vidt jag känner
— bestämmelsen om bostad af två rum och kök. Jag anser fortfarande,
att läraren kan lättare än distriktet få genom personlig
välvilja af grannarne bostad åt vikarien anordnad och att vikarien
också lättare nöjes med en bostad, som beredts honom af läraren,
än med ^en af distriktet anskaffad. Detta lärer ingen kunna bestrida.
Åligger något staten, äro pretentionerna alltid större än
om det tillhör en enskild person att anskaffa något. Denne bar
alltid lättare att träffa öfverenskommelser. Jag tror derför, att
den föregående talaren öfverdrifvit denna sak. Den är icke så
stor, som han gjorde den. Jag är säker på att, om min önskan
blefve uppfyld, saken icke skulle möta några synnerligen stora
svårigheter. Det återstår ju för läraren att, om bostad icke kan
anskaffas, gifva ersättning med 50 kronor. Det är emellertid lättare
för läraren än för distriktet att anskaffa bostaden. Huru saken än
ses, så är mitt förslag i praktiken lättare att utföra. Deraf påkallas
emellertid vissa jemkningar i löneförhållandena, hvarför jag
också yrkade återremiss, helst i fall äfven andra ändringar skulle
blifva nödiga. Härvid afsåg jag också det som herr Billing antydde,
ehuru jag icke här ansåg nödigt göra en detaljerad redogörelse
för det sätt, hvarpå en rättvis fördelning mellan lärarens
och församlingens skyldigheter i detta hänseende skulle åstadkommas.

Herr Billing: Gent emot den siste talaren ber jag att få
göra två erinringar. För det första att i denna författning talas
om. både lärare och lärarinnor och att bestämmelserna äro olika i
fråga om distriktets skyldighet att skaffa bostad åt lärare och åt
lärarinna. Distriktet har skyldighet att skaffa lärare två rum och
kök, men har icke skyldighet att skaffa mera än ett rum och kök
åt lärarinna. Skyldigheten för distriktet att skaffa bostad kan icke
värderas högre än till 50 kronor, då distriktet har rätt att, om det
icke bereder bostad till vikarien, betala honom 50 kronor.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att punkten skulle
visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

10 punkten.

Grefve Spens: Kongl. Makt har i sin nådiga proposition begärt,
att ifrågavarande anslag skulle uppföras på ordinarie stat för
att få undanröjd en mängd svårigheter för blindskolans verksamhet,
hvilka äro en oundviklig följd af att anslaget endast står på
extra stat. Dessa olägenheter har blindskolans styrelse på det
mest öfvertygande sätt framhållit i sin underdåniga skrifvelse till
Kongl. Makt, och har Kongl. Maj:t ansett, att uppförande af anslaget
på ordinarie stat icke skulle utgöra hinder för ett framtida
fullständigt ordnande af blindundervisningen. Emellertid har utskottet
haft en annan åsigt och hemstält, att anslaget måtte beviljas
fortfarande på extra stat. Jag vill icke bestrida att, då ordnande
af blindundervisningen lärer vara nära förestående, det kan förefinnas
något skäl att låta skolan ännu ett år arbeta under samma
förhållanden som hittills, och jag skall icke, huru önskligt än ett
bifall till Kongl. Maj:ts förslag vore, påyrka ändring i denna del
af utskottets hemställan.

Deremot kan jag icke finna, att utskottet gifvit något antagligt
skäl för dess framställning att nedsätta ålderstilläggen för
skolans föreståndare till lägre belopp än Kongl. Maj:t föreslagit.
Utskottet säger härom endast att »ålderstilläggen åt den nuvarande
föreståndaren synas höra fortfarande utgå med samma belopp som
hittills eller sammanlagdt 600 kronor, hvilket ock motsvarar hvad
af 1880 års blindkomité i detta afseende föreslagits». Dervid torde
dock böra märkas, att 1880 års blindkomité afsåg eu skola för
endast trettio elever och att sedermera af Kongl. Maj:t blifvit föreskrifvet,
att skolan skulle kunna inrymma fyrtio elever. För närvarande
finnas der trettiosju. Likaledes borde också tagas hänsyn
till den nuvarande föreståndarens mångåriga och synnerligen väl
vitsordade tjenstgöring, hvilken tjenstgöring, till fromma för olyckliga
vanlottade barn, städse varit utöfvad och fortfarande utöfvas
med en menniskokärlek, en pligttrohet och en skicklighet, som
icke torde kunna öfverträffas.

Den nuvarande föreståndaren har tjenstgjort såsom blindskolelärare
i öfver tjugo år och haT under de sista fem åren haft en
årlig lön, som med tvenne ålderstillägg uppgått till endast 2,600
kronor. Ku har Kongl. Maj:t, på förslag af skolstyrelsen och i
enlighet med hemställan af 1893 års komité, föreslagit att, med
anledning jemväl af hans stora förtjenster, föreståndarens ålderstillägg
måtte från och med år 1895 så ökas att, inberäknadt dessa,
hela hans årliga aflöning skulle uppgå till 9,000 kronor. Kan
detta vara för mycket? Jag tror det icke och hemställer derför,
att kammaren, för att bereda den nuvarande föreståndaren de ål -

dras la<7 till
blindskolan
i Vexiö.

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Anslag till
blindskolan
i Vexiö.
(Forts.)

Statslån för
tillbyggnad
af nya elementarskolans
hus.

derstillägg, som Kong! Maj:t afsett, måtte till blindskolan i Vexiö
för år 1895 anvisa ett anslag af 14,500 kronor.

Herr Boström, Filip: I likhet med den siste ärade talaren
her jag att få nämna, att utskottet haft sig väl bekant det föreståndaren
för blindskolan i Vexiö är en synnerligen väl meriterad
person, hvilken under många år skött undervisningen vid sin
skola på ett i hög grad tillfredsställande sätt. Men då Kongl.
Maj:t har för afsigt att inom den närmaste framtiden afgifva förslag
till fullständig omorganisation af blindundervisningen i dess
helhet, föreställer jag mig, att inga skäl finnas att nu, innan förslaget
om den nya organisationen blifvit framlagdt, fastslå ett
anslag på ordinarie stat för blindskolan i Vexiö, och ej heller att
nu bevilja den begärda ökningen i ålderstillägget åt föreståndaren,
hvarför jag får yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af grefve Spens,
att kammaren ville besluta att, för beredande, i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, åt nuvarande föreståndaren för
blindskolan i Vexiö af ålderstillägg med 1,000 kronor, det af utskottet
till blindskolan för 1895 föreslagna extra anslag måtte beviljas
med ett till 14,500 kronor förhöjdt belopp.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

11—39 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

40 punkten.

Herr Benedicks: Utskottet, som i denna punkt opponerat
sig mot Kongl. Maj:ts förslag, bär dervid grundat sin framställning,
på skäl, som icke äro af den art, att derpå kan stödjas ett
sådant beslut, som utskottet föreslagit.

Det har framhållits, hurusom orsaken, att Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet till 1887 års Riksdag icke vann Riksdagens bifall,
vore, att Riksdagen då ansåg ett försökläroverk icke vara behöfligt.
Jag tror icke, att det är fullt rigtigt att säga, att så var,
om också eu sådan uppfattning utgjorde en integrerande del af
grunderna för riksdagsbeslutet, utan jag tror förr, att orsaken var
den stora kostnaden för en nybyggnad på den föreslagna tomten i
förening med den stora dyrbarheten af denna tomt. Derför föll
det förslaget. Ku har Kongl. Maj:t åter upptagit detta ämne till
följd af upprepade framställningar från nya elementarskolans direktion.
Dessa framställningar, som började år 1872, hafva sedan

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

dess upprepats nio särskilda gånger och slutligen vunnit afseende
hos Kongl. Maj:t, som nu föreslår, att en tillbyggnad af nya elementarskolans
hus måtte verkställas på den tomt, skolan nu innehar,
samt den, som gränsar aldeles derintill och hittills innehafts
af kongl. hofstallet. Denna skulle kosta omkring 220,000 kronor.
Härigenom skulle visserligen icke den bästa möjliga lösningen af
frågan blifva vunnen, ty det vore önskligt, att man kunde utflytta
skolan, som till lekplats nu endast har en jemförelsevis trång
gårdsplan, till stadens utkanter, der det ännu finnes tomter, som
medgifva en större lekplats. Jag vill framhålla, att den blifvande
gårdsplatsen komme att innehålla endast omkring 1,300 qvadratmeter,
under det att norra latinläroverkets lekplan har en storlek
af icke mindre än öfver 10,000 qvadratmeter. Det synes således,
att nya elementarskolan skulle få en lekplats, som är alldeles för
liten mot hvad som behöfves, men då man är stäld i valet emellan
att antingen taga Kongl. Maj:ts förslag, sådant det föreligger, eller
ock få aldeles intet, så är jag, ehuru ledsen deröfver, tvungen att
gifva min röst åt Kongl. JVlajds förslag och detta hufvudsakligen
på den grund, att statsutskottet i sitt utlåtande alldeles förbisett
den ofantliga inverkan, som nya elementarskolan haft genom sin
verksamhet.

Jag vill derför i herrarnes minne återföra upphofvet af nya
elementarskolan. Den var en frukt af 1825 års stora skolkomité,
som arbetade under dåvarande kronprinsen Oscars presidium och
hvars ledamöter utgjordes af bland andra Hans Järta, af "^Vingård,
Tegnér, Geijer, Wallin, Pehr v. Afzelius, Berzelius, Agardh,
Fryxell, v. Hartmansdorff, Lefrén; allt namn, som påminna lifligt
om fosterlandets ära. På komiténs förslag gaf Kongl. Maj:t sitt
bifall till skolans bildande, Riksdagen lemnade medel dertill, och
sålunda erhölls tillfälle att utföra de stora tankar, som lågo till
grund för skolans skapande.

För att påvisa, hvilket rum vid utvecklingen af vårt skolväsende
nya elementarskolan alltid intagit, kan jag icke underlåta
att anföra några af de teser, som den omnämnda skolkomitén
spikade på skolans dörr. Den första af dessa teser var, att det
skulle inrättas en gemensam styrelse öfver läroverken. Skolan,
som bildades år 1828, då således de första verkningarne af skolkomiténs
beslut visade sig, hade först år 1847 glädjen att se innehållet
i denna tes förverkligadt. Den andra tesen, som framstäldes,
var »förening af skola och gymnasium under en rektor». Det
dröjde till år 1856, innan denna grundsats accepterades. Den
tredje tesen, »upphäfvande af indigenatsrätten», eller befordran
till skolsysslor utan afseende på börd inom stiftet, fick vänta på
sin lösning till år 1841) i likhet med eu annan tes, »lärares förordnande
för vissa ämnen genom hela skolan och ej för alla ämnen
uti en viss klass». Slutligen blef ock efter tjugu års verksamhet
till en del erkänd grundsatsen om »upphäfvande af den
gemensamma årsflyttningen och i stället fri flyttning från en lägre
till eu högre, så snart kunskapsfordran för klassen är fullgjord».
Den nya elementarskolan, som bildades för att utgöra eu prof -

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för skola vid tillämpningen af dessa teser, har af flere skäl icke till
tillbyggnad fu]l0 utfört den sista tesen i så stor utsträckning, som den från
elementar- början försökte -— ett ytterligare bevis, huru väl den förstått att
skolans hus. utan rätthafveri häfda sin plats i arbetet för framåtskridandet. Den
(Forts.) har nu mer endast i de tre öfverstå klasserna bibehållit den fria
flyttningen, men denna har åstadkommit det resultat, som erkännes
af alla dem, hvilka närmare följt med skolans verksamhet, att
de lärjungar, som från nya elementarskolan komma till universitetet,
der nästan utan undantag utmärkt sig för en sjelfverksamhet,
som genast tagit sin början och icke tillåtit något sådant slarf
eller sudd, som annars tyvärr ofta torde vara regel. Vidare uppstäldes
såsom tes »bildningsliniernas, den så kallade lärdas och
den så kallade borgerligas eller realas, förening inom samma skola».
Först genom 1849 års förordning erhöll denna sats erkännande.
Fordran på »latinets framflyttning från de lägsta klasserna», eu
fråga som numera är så genomdebatterad, har endast för något mer
än tjugu år sedan blifvit uppfyld, då Riksdagen nemligen beslöt,
att latinstudiet skulle börja i fjerde klassen. »Svenska språkets
vård, dess införande i skolan och språkundervisningens början med
detsamma» infördes allmänt först trettio år efter nya elementarskolans
början. »Naturvetenskapens införande vid skolundervisningen»,
»gymnastiks och vapenförings införande i skolan», allt
detta har äfven stått på nya elementarskolans program och är, såsom
herrarne finna, numera till största delen allmänt genomfördt,
hvilket har varit af ofantligt stor betydelse för utvecklingen af
vårt lands skolväsende. Dessutom har denna skola gått i spetsen
för skolhygienen. Jag påminner om att, när skolan 1859 fick sin
nuvarande lokal, den var den främsta i riket i afseende på utrymme
och plats för lärjungarne. 1862 infördes läkarebesigtning
för lärjungarne.

Om jag vänder min blick till lärarekollegiet, kan jag anföra
en nuvarande censors omdöme om nya elementarskolans lärarekollegium,
att ett bättre finnes icke i Sverige. Se vi på de enskilde
lärarnes verksamhet, finna vi, att af dem hafva författats
icke mindre än öfver 150 läroböcker, hvilka utgått i mer än ett
tredjedels tusental upplagor.

Detta är vittnesbörd nog om, huru skolan hittills skött sig.

På senare tider har skolan emellertid kommit in i ett sådant
skede, att, äfven med bästa vilja hos dess lärarekollegium, sådana
framsteg icke kunnat ske, som önskligt vore, detta derför, att skollokalens
beskaffenhet lagt hinder deremot. Då statsutskottet erkänt
behofvet af en ny lokal, tror jag icke, att jag här skall behöfva
upprepa alla skäl, som derför anförts. Jag antager att, liksom
detta behof är erkändt af statsutskottet, det är kändt af de
flesta af herrarne. Men ehuru förhållandena utvecklat sig så, att
skolan behöfver, för att fullt motsvara egenskapen af en profskola,
en ny lokal, så säger utskottet helt enkelt, att det må nu så vara,
men det tillkommer Stockholms stad att afhjelpa detta behof. För
min del tror jag icke, att det vore Riksdagen värdigt att öfverlemna
en skola med så, om jag så får säga, lysande anor som nya

Lördagen den 21 April, f. m.

elementarskolan åt en annans vård, ty nya elementarskolan har i
eminent grad varit Riksdagens skola. ''Huru skulle det taga sig
ut att öfverlemna denna skola med dess utmärkta lärarekollegium,
hvilket så kraftigt kämpat för framåtskridandets sak, till ett annat
lärarekollegium utan traditioner, till en skola, hvaröfver Riksdagen
icke hade något att närmare bestämma? Det särskilda utskottet
vid 1890 års riksdag yttrade i sitt betänkande följande:
»På grund af den ensartade organisation, som man anser de allmänna
läroverken böra ega, möta svårigheter att vid dem till undervisningens
båtnad anställa försök med nya pedagogiska idéer.
Endast vid ett af statens läroverk, nya elementarskolan i Stockholm,
torde sådana försök kunna i någon vidsträcktare mån göras».
Jag har icke uti statsutskottets förevarande utlåtande sett en enda
rad, som kan jäfva detta sanna uttalande.

För öfrigt, då statsutskottet förutsätter, att Stockholms stad
skulle bekosta den dyrbara ombyggnaden, om staten släpper till
tomten, så. tror. jag, att detta är en supposition, som saknar all
grund. Visserligen skulle jag för min enskilda del anse det särdeles
lämpligt, att Stockholms stad, om tomten stäldes till dess
disposition, i detta fall ginge Riksdagen till mötes, men jag har
icke den minsta förhoppning om, att så skall ske.

Då härmed grunden för statsutskottets beslut måste anses undanryckt,
kan jag icke annat än yrka afslag på utskottets förslag
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Säve: I utskottets betänkande är tydligt och klart framhållet,
huru bristfälliga nya elementarskolans nuvarande lokaler
äro. Den rigtigaste föreställningen om dem får man dock, om man
genom besök på ort och ställe tager dem i ögonsigte. Detta har
jag gj°rf och, enär jag såg hurudana förhållandena voro, kunde
jag icke undgå att tänka på 126 § i skol stadgan, som innehåller
föreskrifter om huru läroverkshus höra vara inrättade. Jag fann,
att nya elementarskolans nuvarande lokaler stå i den skarpaste
kontrast med denna paragraf. Lärorummen skola vara tillräckliga
till antalet, rymliga och ljusa och anordnade med sorgfälligt afseende
på skolungdomens helsa och nödig beqvämlighet vid undervisningen,
och särskilda salar skola finnas för inrymmande af
läroverkets, samlingar m. m. Med afseende å alla dessa punkter
uppfyllas icke skolstadgans fordringar af nya elementarskolan.
Ja, man kan med skäl instämma i hvad som yttrades vid 1887
års riksdag, då denna fråga senast var före, af dåvarande ecklesiastikministern,
att det är nära en skam, att ett läroverk, som står
under statens vård, skall hafva sina lärjungar så illa logerade.
Statsutskottet vid samma riksdag erkände också, att skolans lokaler
icke voro lämpliga, men i stället för att häraf draga den
naturliga konklusionen, att ett anslag borde beviljas för skolhusets
ombyggnad eller tillbyggnad, framlade utskottet ett förslag till
frågans lösning, det nemligen att man bordo sänka det faststälda
antalet lärjungar från 300 till 200. Detta års statsutskott har,
såvidt jag kunnat se, icke ingått i någon pröfning af frågan om

S:o 25.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för skollokalernas lämplighet, men det har deremot antydt, att ett sätt
tillbyggnad att lösa frågan, vore att kasta hela läroverksbyggnadsfrågan på

Man måste för att kunna bedöma frågan gå ut derifrån, att
nya elementarskolan är en profskola med uppgift att vara ett
organ för de nya idéer och metoder, som oemotståndligt tränga sig
fram på undervisningens områden. Under sådana förhållanden
är det uppenbart, att om man skall pröfva en ny undervisningsmetod,
för att förvissa sig om den är lämplig att införas i samtliga
allmänna läroverk, det är nödvändigt att pröfva den vid undervisningen
med ett lärjungeantal, som icke i någon bet5rdligare mån
understiger det antal, som i allmänhet finnes vid de högre allmänna
läroverken. Skulle elevernas antal nu nedsättas från 300
till 200, skulle detta antal betydligt understiga det vid de allra
flesta af våra högre allmänna läroverk.

Beträffande hvad denna liiksdags statsutskott anfört, att omsorgen
om läroverksbyggnaden borde kunna öfverlåtas åt Stockholms
stad, så får jag säga, att, fastän jag icke är stockholmare
och än mindre ledamot af Stockholms stadsfullmägtige, jag dock
förmodar, att staden skall betacka sig för ett sådant anbud. Stockholms
stad skulle antagligen derå svara, att den redan har uppfört
tre stora skolpalats för sina högre allmänna läroverk, hvilka
byggnader äro en prydnad icke blott för staden utan för hela riket,
att den dessutom har att tillhandahålla lokaler åt tre femklassiga
läroverk, och att underhållet af alla dessa läroverksbyggnader kan
vara tillräckligt för Stockholm. Men skulle staden emellertid
dessutom öfvertaga omsorgen om nya elementarskolans nybyggnad,
skulle den nog också uppställa såsom vilkor derför, att undervisningen
vid nya elementarskolan finge anordnas i öfverensstämmelse
med undervisningen vid de öfriga allmänna läroverken, men
dermed skulle äfven läroverket helt och hållet förlora sin egenskap
af profskola.

Den föregående ärade talaren har särskiidt framhållit nya
elementarskolans betydelse såsom profskola. Han har för oss upprullat
en vacker tafla öfver de storverk, som nya elementarskolan
utfört i denna sin egenskap. Jag vill icke upprepa hvad han sagt,
men jag vill framhålla ett par reflektioner med anledning af hans
anförande. Man klagar i våra dagar öfver, att vår skollagsstiftinfört
en allt för stor likformighet i afseende på ungdomens uppfostran,
hvilken icke alltid tillgodoser de olika individuella egenskaperna
hos samma ungdom. Man gör den anmärkningen, att
ungdomen, som utgår från de allmänna läroverken, är till sin andliga
utbildning alltför likartad. Ynglingarna påminna, tror man
sig kunna säga, om de träd, som man får se på gamla planscher
öfver alléer från 160U-talet: de äro alla lika höga, toppade och
rundklippta. Om det är någon sanning i detta — och det kan
man icke helt och hållet bestrida — torde det icke vara skäl att
kasta öfver bord det enda af statens allmänna läroverk, der andra

af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

Stockholms stad.

Jag tror ej, att utskottet anfört något verkligt skäl mot ett
bifall till Kong]. Maj:ts proposition.

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f, m.

metoder och andra principer göra sig gällande vid undervisningen
un vid de öfriga.

Icke mindre vigtig! och nödvändigt är att man har ett af
statens allmänna läroverk till sin disposition, der man kan pröfva
nya metoder, innan man anbefaller dem till allmänt införande vid
läroverken. De af herrarna, som en längre tid tillhört Riksdagen,
torde vara i tillfälle att kunna vitsorda, huru kraftigt hehofvet af
reformer inom det allmänna undervisningsväsendet framhållits.
Det går knappt någon enda riksdag förbi, vid hvilken ej motioner
framläggas åsyftande reformer inom skolväsendet; och den ena
kongl. propositionen framlägges efter den andra i samma syfte.
Men såväl propositioner som motioner förkastas. Huru kommer
det sig? Jag tänker, att förklaringen ligger deri, att Riksdagen,
när det kommer till kritan, vill besinna sig, innan den fattar beslut
om sådana genomgripande reformer af undervisningsväsendet,
som i händelse de icke äro lämpliga, skola kunna medföra en oberäknelig
sjuda för hela landets följande andliga utveckling; och
det är så mycket vigtigare att Riksdagen iakttager försigtighet i
detta afseende, som de blifvande Tesultaten af en dylik reform
först kunna skärskådas af en följande generation. Att man, innan
man anbefaller en reform till allmänt införande vid alla våra läroverk,
först bereder sig tillfälle att pröfva den vid ett försöksläroverk,
tror jag vara af synnerlig vigt.

När jag vid mitt. besök i nya elementarskolans lokal inträdde
i skolans stora samlingssal, möttes mina ögon af några oljefärgsporträtt,
och jag igenkände bland andra de väl bekanta frejdade
männen Lefrén och von Hartmansdorff, hvilka båda varit ordförande
i nya elementarskolans direktion. Dessa bilder förde mina
tankar till 1820-talet, då nya elementarskolan skapades, och jag
frapperades af den stora likhet, som detta årtioende erbjuder med
den tid, hvari vi nu lefva, med hänsyn till undervisningsväsendet.
Stora krafter kämpade på 1820-talet med hvarandra om herraväldet
om den. tidens gymnasier och lärda skolor. Den stora uppfostringskomitén
tillsattes och bestod, som den föregående ärade
talaren framhållit, af samtidens mest upplyste män, men trots sina
fosterländska och upplysta tänkesätt kunde desse män ej ena sig
om en bestämd . grundval för en blifvande skollagstiftning. Men
det enade de sig dock alla om att gemensamt hos Kongl. Maj:t
anhålla, att det måtte vidtagas erforderliga åtgärder för skapande
af eu undervisningsanstalt, der de nya metoderna kundo pröfvas,
innan de allmänt skulle tillämpas. Nu i det årtionde, hvari vi
befinna oss, kämpa också stora krafter på undervisningsväsendets
område, täflande med hvarandra om besittningen af de allmänna
läroverken. Men lagstiftningsarbetet krönos icke med framgång
på den grund, att enigheten icke kan vinnas. Men så till vida
bör dock en enighet kunna åstadkommas, att alla förena sig om
att gorå hvad 1820-talets lagstiftare gjorde —• att utvälja ett läroverk,
för att vid detta kunna pröfva de nya undervisningsmetoderna
. och grundsatserna. Jag antager dock, att sympatier åtminstone
i denna kammare böra finnas för Kongl. Maj:ts proposition,

Första Kartunarcns Prat. 1894. N:o 23.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

som i sjelfva verket icke innehåller annat än ett förslag att på ett
för statsverket billigt sätt för den närmaste framtiden bringa hjelp
åt nya elementarskolan, så att den må blifva i tillfälle att under
gynsammare och bättre lokala förhållanden kunna fylla sin uppgift,
en uppgift, som är stor och betydelsefull för hela vårt undervisningsväsende.

Herr von Hedenberg: De båda föregående ärade talarn©
hafva framhållit denna fråga från skolans synpunkt; men såsom
vi se af utskottets betänkande, bar den sidan af frågan egentligen
icke varit föremål för utskottets behandling. Icke heller bar utskottet
på något vis yttrat sig mot skolans behöflighet såsom försöksläroverk,
utan frågan bar egentligen varit en byggnads- och
anslagsfråga, och då ställer den sig något annorlunda. Frånser
man de synpunkter, som de båda föregående ärade talarne framhöllo,
hvilka synpunkter icke hafva varit motsagda och mycket
litet behandlats, skall man finna, att utskottet kanske icke haft så
orätt att komma till det slut, hvartill det kommit. Kammaren
torde veta, att den tomt, på hvilken nya elementarskolan ligger,
är upptagen af åtskilliga andra allmänna byggnader, nemligen tekniska
skolan (f. d. slöjdskolan), generalstabens litografiska anstalt
och geologiska byrån, hvarjemte staten bar en med vagnbodar bebyggd
tomt der, som förut tillhört riksmarskalksembetet. Dessutom
bar landtbruksakademien intresse i tomten, genom att den ursprungligen
egde densamma. Yi hafva således icke mindre än 5 principaler
på den tomten. Så kommer dertill, att den del af tomten,
som nu är föreslagen att bebyggas, ligger alldeles invid saluhallen.
Jag hemställer nu till herrarna, om det kan vara lämpligt för ett
modelläroverk att vara beläget just vid en saluhall, om den hygieniska
hänsyn, som den förste talaren så lifligt framhöll, derigenom
skulle på behörigt sätt tillgodoses.

Dessutom är den för bidraget föreslagna formen icke tilltalande.
Att lemna ett räntefritt lån är väl icke det rätta sättet att bidraga
till något, som för tillfället anses behöfligt. Är det behöfligt, så
bör väl den generation, som nu lefver, bekosta det. Af det skälet
bar också denna framställning blifvit afstyrka

Beträffande möjligheten att Stockholms stad skulle bidraga till
en byggnad för nya elementarskolan, vill jag hänvisa till hvad vi
nyss beslutat angående serafimerlasarettet. Der bar Stockholms
stad lika intresse med staten, och staden bar också bidragit till
byggnaden.

Den siste talaren yttrade något om, att denna kommuns målsmän
icke skulle finna sig synnerligen hågade att låta sina barn
vara ett experimentalfält på undervisningens område. Den saken
anser jag, att han sjelf har motsagt genom de loford, som han
gifvit skolan och som jag tror varit fullt berättigade. Vore det
så, att föräldrar för den skull icke hade lust att skicka sina barn
dit, skulle denna skola icke vara så freqventerad som den är.
Dess rektor bar redan vid denna tid af året fått lof att frånsåga
sig vidare anmälningar till hösten. Skolan är, som vi veta, en af

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

de mera omtyckta i Stockholm och kanske äfven i hela Sverige.
Jag kan således på grund af hvad jag anfört och med anledning
af det, om jag så får säga, outredda läge, hvari frågan är, icke
annat yrka än bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Akerhielm: Då statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet af den samtidigt pågående diskussionen
i Andra Kammaren är förhindrad att här sjelf försvara den
kongl. propositionen, skall jag i hans ställe tillåta mig anhålla om
bifall till densamma. Jag anser mig dervid kunna fullkomligt
förbigå frågan, huruvida behof verkligen föreligger af om- och tillbyggnad
af nya elementarskolan. Att skolan är i behof af bättre
och rymligare lokaler, synes vara så fullkomligt utredt, att något
tvifvel om den saken icke kan förefinnas, och statsutskottet har
icke heller, då det afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, grundat sitt
afstyrkande på något underkännande af behofvet och vigten af
förbättrade skollokaler. Frågan synes nu egentligen hänga derpå,
huruvida det är en statens eller Stockholms stads angelägenhet att
sörja för ett behof, som allmänt erkännes vara för handen. I det
afseendet har Kongl. Maj:t utgått från den uppfattningen, att skyldigheten
här åligger staten. Nya elementarskolan är ett statens
läroverk; det har såsom sådant existerat en lång följd af år. Det
är — i olikhet med andra allmänna läroverk — inrymdt i en
byggnad, som tillkommit på statens bekostnad och som tillhör
staten. Af detta synes det väl följa, att när det gäller att utvidga
eller förbättra skolans lokaler, detta är ett ^liggande, som tillhör
den, hvilken byggt och eger skolan, eller staten, och icke någon
annan. Nu har visserligen utskottet sagt, att skäl skulle kunna
förefinnas att öfverflytta detta åliggande på Stockholms kommun.
Utskottet säger nemligen:

»Då nu Kongl. Maj:t å ny o påkallat Riksdagens medverkan
för tillgodoseende af detta läroverks behof af nybyggnad, har utskottet,
som visserligen icke förbisett gagnet af ett försöksläroverk,
men ej funnit nödvändigt, att ett sådant läroverk på statens bekostnad
förses med byggnader, ansett sig böra i främsta rummet
taga under öfvervägande betingelserna för den undantagsställning,
som nya elementarskolan intager med afseende på beredandet för
densamma af erforderliga byggnader; och får utskottet med afseende
härå uttala, att Stockholms stad synes utskottet hafva liknande
förmåner af nya elementarskolan, som andra städer hafva
af de allmänna läroverk, som i dem äro förlagda, samt att man
derför icke utan skäl kan begära af Stockholm med afseende å
nya elementarskolan detsamma, som kräfves af andra samhällen i
fråga om skyldighet att förse sina läroverk med nödiga byggnader.»

Det yttrandet synes mig vara fullkomligt rigtigt, om fallet
vore här, att det endast gälda att draga försorg om undervisningen
för en del af Stockholms stads barn. Men som bekant har nya
elementarskolan — hvilket äfven förut under diskussionen framhållits
— en helt annan uppgift. Den har till ändamål att vara
en försöksskola, der staten lian blifva i tillfälle att få nya läro -

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Ports.)

5:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

metoder undersökta och få nya uppslag på undervisningens område
pröfvade, innan de kunna gifvas en allmännare tillämpning. År
det nu verkligen så, att denna skola *är en sådan försöksskola
— och den siste talaren erkände ju äfven detta, hvilket jag her
att få taga fasta på — så måste man väl erkänna, att det här
gäller icke en vanlig kommunal angelägenhet utan en angelägenhet
af allmännare och större intresse, ett statsintresse, för hvars tillgodoseende
det äfven tillhör staten att sörja. Det är ur den synpunkten,
som Kongl. Maj:t bedömt frågan, och det är också från
den synpunkten, och, då jag föreställer mig, att ingen utsigt torde
förefinnas att på annan väg än den af Kongl. Maj:t föreslagna få
den föreliggande frågan löst, som jag tillåter mig anhålla om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Walldén: Hufvudskälet för afstyrkande af Kongl. Mai:ts
proposition, som hlifvit af statsutskottet anfördt, har, såsom af den
föregående ärade talaren framhölls, varit det, att utskottet förestält
sig, att det skulle kunna finnas någon förhoppning derom, att nya
elementarskolans behof af nya skollokaler skulle genom Stockholms
stad varda tillgodosedt. Jag får för min del säga, att jag icke
tror, att denna förhoppning — om man vill kalla den så — är så
synnerligt stor, ty det finnes faktiska omständigheter, på grund af
hvilka man måste hysa mycket tvifvel om, att Stockholms stad
genom sin kommunalrepresentation skulle vilja åtaga sig den byggnadsskyldighet,
som nu här är i fråga.

Jag skall bedja %tt få erinra derom, att sättet, huru läroverken
i Stockholm skola vara ordnade, och hvilka åligganden som dervidlag
skola hvila på Stockholms stad, är efter inhemtande af
Riksdagens medgifvande i de delår, der sådant erfordrades, af Kongl.
Maj:t stadgadt genom ett kongl. bref af den 12 mars 1875, som
sedermera i viss mån blifvit ändradt genom ett senare Kongl. bref,
hvars datum jag nu icke erinrar mig. Genom dessa båda kongl.
bref är förklaradt, att det i Stockholm skall finnas följande läroverk,
nemligen ett fullständigt på latinlinien och ett fullständigt
på reallinien på norrmalm och ett fullständigt på båda linierna
på södermalm samt tre femklassiga allmänna läroverk, Östermalms,
Jakobs och Katarina. Nya elementarskolan omnämnes i dessa
kongl. bref icke med ett enda ord. Till följd af 1875 års kongl,
bref har Stockholms stad åtagit sig att åt nämnda sex läroverk
tillhandahålla lämpliga skolhus jemte rektorsboställen eller motsvarande
hyresersättning åt rektorerna. Detta åtagande har af
kommunen fullgjorts på det sätt, att inom en jemförelsevis kort
tid och på ganska dyrt förvärfvade tomter uppförts tre fullständiga
läroverk och ett femklassigt, hvarjemte två gamla läroverk inköpts
från vederbörande församlingar och dels ombyggts dels tillbyggts.
Kostnaderna för samtliga dessa byggnader med tomter hafva i
rundt tal uppgått till 3''/, millioner kronor, som naturligtvis måst
upplånas. Dertill kommer, att staden försett dessa läroverk med
nödiga inventarier och materiel, delvis af ganska dyrbar beskaffenhet.
Utom annuiteterna på dessa byggnads- och anskaffningskost -

Lördagen den 21 April, f. m.

K:o 25.

nåder betalar staden årligen ett belopp af omkring 80,000 kronor
dels till lönebidrag åt lärare, dels till hyresersättning icke blott åt
rektorer, utan äfven åt lektorer och adjunkter samt e. o. lektorer
och extra lärare. Man lärer väl således icke kunna neka, att den
plan, som blifvit af Kongl. Maj:t stadfäst för ordnande af de allmänna
läroverken i Stockholms stad, för såvidt det ålegat Stockholms
stad, också blifvit fullständigt genomförd. Man har dervid
icke varit njugg på utrymmet, utan tilltagit det så, att det skulle
räcka för en tid framåt. Jag har här i min hand en officiel uppgift
af stadens byggnadschef, enligt hvilken utrymmet i de nuvarande
6 läroverkens klassrum lemna plats för ett lärjungeantal af
3,782, och han tillägger, att han vid denna beräkning icke upptagit
specialsalar, såsom musikrum, ritsalar, undervisningsrum för Kemi,
fysik m. m., utan endast sjelfva klassrummen. Det finnes således,
såsom jag nyss nämnde, plats för 3,782 lärjungar vid dessa 6 läroverk.
Huru många lärjungar finnes det då för närvarande i samma
läroverk? Jo, vid sista höstterminen uppgick det till 2,513.
Det visar sig således, att derutöfver skulle, enligt byggnadschefens
uppgift, finnas beqvämt utrymme efter alldeles samma grunder, som
för närvarande tillämpas, för 1,269. Om jag nu också antager, att,
på grund af nödvändigheten att göra eu jemnare fördelning inom
klasserna och för att anordna allting fullt ändamålsenligt för undervisningen,
detta antal måste något nedsättas, tror jag mig dock
med trygghet kunna säga, att det finnes utrymme ännu för 1,000
lärjungar i dessa 6 skolhus, utan att staden behöfver vidkännas
flera kostnader. Således finna herrarna, att äfven om nya elementarskolan
icke skulle finnas, — något som jag visst icke önskar —
vore det ändå plats i stadens nuvarande läroverk icke blott för
det nuvarande antalet lärjungar i nya elementarskolan utan för
ett vida större. Vid sådant förhållande vill det förefalla mig ganska
litet sannolikt, att Stockholms stad skulle vilja åtaga sig en
ny byggnadsskyldighet, sedan den med ganska stora kostnader
fullständigt genomfort en af Kongl. Maj:t faststäld plan och derigenom
beredt sig för en icke kort framtid tillräckligt utrymme.

Detta å ena sidan.

Å andra sidan står ju det efter min uppfattning högst angelägna
behofvet, att nya elementarskolan blir försedd med de lokaler,
som erfordras, för att den skall kunna fortgå i sin verksamhet
som profskola eller försöksläroverk, och då man efter mitt förmenande
icke kan hoppas vinna något resultat på den af statsutskottet
anvisade vägen, finner jag mig för min del böra gå på den,
som af Kongl. Maj:t angifvits. Det må vara sant, att sättet eller
formen för de erforderliga penningemedlens beviljande är något
ovanlig, men Kongl. Maj:ts förslag har dock den praktiska förtjensten,
att det med cn jemförelsevis obetydlig kostnad för staten
dock löser denna högst angelägna byggnadsfråga, hvarför jag, herr
talman, anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Billing: Allra först ber jag få anmärka, att det anslag,

som i den kongl. propositionen begäres för en tillbyggnad af nya

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(FortB.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forte.)

elementarskolans hus, uppgår till eu summa af mellan 100 och
110 tusen kronor, under förutsättning att skolan förmår att fullgöra
amorteringen enligt planen, sådan den är föreslagen. Vidare
vill jag, för att icke onödigtvis förlänga diskussionen, genast och
utan alla fraser göra följande tre erkännanden: först, att det nu
ifrågavarande läroverket är ett godt läroverk; vidare, att dess behof
af förbättrade läroverkshus är bestämdt ådaglagdt; och för det
tredje, att det är önskligt att i landet finnes ett försöksläroverk.
Jag skall också med anledning af hvad som yttras från statsrådsbänken
göra ett fjerde medgifvande, nemligen att frågan om nya
elementarskolan icke är en blott kommunal fråga utan innesluter
i sig ett allmänt statsintresse. Men gent emot detta sista medgifvande
vill jag framställa en annan sats, som jag tror vara lika
obestridlig och som för utskottet varit sjelfva kardinalpunkten.
Uppehållandet af detta försöksläroverk tillgodoser icke blott ett
allmänt intresse utan medför äfven åt Stockholms kommun fördelar,
och detsamma bör således kunna vänta understöd både af dem,
som se på det allmänna statsintresset, och dem, som äro höjda att
göra något för Stockholms kommun och dess intressen.

Att nya elementarskolan är till fördel för Stockholm, det lärer
val icke af någon bestridas och har icke heller af någon blifvit
hestridt. Om också icke Stockholm har alldeles samma fördelar
af detta läroverk, som andra städer af sina, då Stockholm kunde
heröfvas detsamma, men i alla fall hafva så många läroverk det
behöfver, så synes det mig, då man tänker på huru högt andra
städer värdera förmånen att besitta ett läroverk, och huru småstäderna
med all magt sträfva för att behålla dit förlagda läroverk,
huru små och obetydliga de än äro, som om man icke borde underskatta
fördelen för Stockholm att det finnes en å ordinarie stat
uppförd lärarepersonal äfven för ett läroverk, som kanske icke är
alldeles nödvändigt. Den omständigheten, att detta läroverk är
ett försöksläroverk, förringar icke kommunens fördel af detsamma
utan förökar den tvärtom. Allt hvad här i dag blifvit sagdt för
att bevisa vigten och betydelsen af detta läroverk och värdet af de
metoder, som der användas, kan naturligtvis utskottet använda för
sin del för att dermed ådagalägga storheten af fördelen för Stockholm
att hafva läroverket. Jag ber att få säga, att i dessa tider*
då meningarne i pedagogiskt hänseende särskildt i Riksdagen stå
så skarpt mot hvarandra, att man icke kommer ett tuppfjät framåt,
skulle hvilket samhälle som helst i landet anse det som en verklig
förmån, om inom detsamma vid ett statens läroverk undervisning
anordnades på ett friare sätt, på ett sådant sätt, att äfven försök
der kunde anställas. Att man i Stockholm äfven känt och erkänt
den stora förmånen af detta läroverk, det visar sig deraf, att lärjungar
aldrig fattats derstädes, ehuru terminsafgifterna der äro
högre än på andra ställen. Jag har fått upplysning om, att redan
nu finnas så många ansökningar om inträde inneliggande, att det
antal öfverskridits, som kan i skolan mottagas, och vi hafva ännu
långt till början af höstterminen. Detta har jag velat anföra för
att styrka det stycke af utskottets motivering, som framhåller att

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Stockholms stad af detta läroverk har en fördel, liknande den, som
andra städer hafva af sina läroverk. Vid sådant förhållande synes
det mig icke vara alldeles orimligt att vänta, det Stoekholms stad
skulle vilja göra något särskildt för detta läroverk. Det synes mig
icke vara obilligt begärdt. Utsigterna huruvida staden skall göra
något eller icke äro naturligtvis för mig alldeles okända; det enda
jag kan säga är det, att jag från olika representanter i Riksdagen
och bland Stockholms stadsfullmägtige har fått mycket olika svar
på frågan rörande dessa utsigter, men det tillkommer naturligtvis
icke statsutskottet eller mig, som skall försvara statsutskottet, att
närmare ingå i pröfning af dessa utsigter. Men har utskottet haft
rätt i sin uppfattning, att vid sidan af det allmänna intresset för
ifrågavarande skola ligger ett särskildt ortsintresse, synes det mig,
som om statsutskottet haft tillräckligt fog att påpeka detta förhållande,
och om statsutskottet dertill gått ett steg längre och icke
blott påpekat detta utan tillika stält i utsigt något, som har en
stor real betydelse, så vida Riksdagen godkänner statsutskottets
förslag, nemligen att man kunde, öfverlemna alla till nya elementarskolan
hörande fastigheter till Stockholms stad, så synes det
mig, som om, ifall Stockholms stad ville öfvertaga dessa fastigheter
och använda dem till ändamål, för hvilka de äro mera värdefulla
än såsom lokaler och byggnadsplats för ett. läroverk, på denna väg
nya elementarskolan skulle kunna erhålla icke blott den behöfliga,
men ganska litet tillfredsställande, nu _ föreslagna ombyggnaden
utan äfven möjligen i framtiden få för sig bättre sörjdt genom en
annan nybyggnad. Icke skall jag sörja, om Riksdagen visar sig
särskildt välvillig mot denna skola, men jag kan icke neka till,
att jag ansett det som min skyldighet såsom statsutskottsledamot
att biträda utskottets nu föreliggande förslag samt äfven biträda
motiveringen till detsamma, och anhåller jag derför, herr talman,
att få yrka bifall till nämnda förslag.

Herr Törnebladh: Det var ganska fägnesamt att höra den

siste talaren göra åtskilliga erkännanden i frågan, som naturligtvis
spara en längre diskussion. Men han har i det sista af dessa erkännanden
flickat in ett litet ord, som tog bort en del af detsamma.
Han sade, att han erkände denna fråga vara icke blott eu kommunal
fråga. Ordet »blott» var mycket skickligt infogadt, men jag
skall försöka få bort ''det. På detta sista erkännande, sådant det
af honom formulerades, följde ett försök till analogibevis, lydande
ungefär sålunda: andra städer hafva stora fördelar af hos dem förlagda
läroverk, alltså skall Stockholms stad hafva fördel af nya
elementarskolan. Ja, Stockholms stad har fördel af de sex läroverk,
som den sjelf har att bestrida byggnadskostnad^ för, och
denna fördel är så stor, att staden icke hehöfver den lilla fördel,
som ligger i att hafva ett sjunde, hvithet dertill skulle delas mellan
staden och staten på sådant sätt, att det å ena sidan alldeles
icke vore säkert, att, i fall staden skulle vilja hafva ett undcrvisningsförsök
der utfördt, staden dertill hade rättighet, och det å
andra sidan icke heller vore kändt, i hvad mån statens rätt skulle

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 25.

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

40 Lördagen den 21 April, f. m.

kunna inskränkas genom kompaniskapet med staden. Detta försöksläroverk
blefve i sådant fall ett deladt läroverk. Jag behöfver
dock icke mycket vända mig mot den bevisningen, ty lyckligtvis
bar jag att tillgå en auktoritet, som i frågan är afgörande, och
denna. är Riksdagens statsutskott, hvilket, om jag så får säga, uttryckligen
tagit bort det lilla ordet »blott». Det var statsutskottet
vid 1853—54 års riksdag, eller just då elementarskolan fick sin
nuvarande byggnad. Vid sitt tillstyrkande af detta anslag framhåller
statsutskottet — detta är anfördt i regeringspropositionen
till maj-Riksdagen 1887 — »att skolordningens allmänna föreskrifter
om lärobusens byggnad och underhåll icke äro tillämpliga på nya
elementarskolan». Jag tror, det behöfves icke mycket mera. Då
anslag beviljades till nya elementarskolans byggnad, säger utskottet
tydligen: detta är statens sak. Staten bar ju då också,
fortfarande, om den vill uppehålla ett försöksläroverk, pligten att
se till, att försök der hunna anställas, men i det skick, hvari nya
elementarskolans byggnader för närvarande befinna sig, lämpar
sig icke läroverket för att med framgång der anställa nya försök,
och särskildt lämpar det sig icke att göra försök med eif så vigtig
sak som ämnenas valfrihet, ty lokalerna äro icke af den beskaffenhet,
att de med fördel tillstädja sådant. Hvad nu det beträffar,
att Stockholms stad skulle möjligen finnas villig att öfvertaga
fastigheten och i stället åtaga sig byggnadsskyldigheten, är det
mm enskilda öfvertygelse, att Stockholms stad, som redan gjort så
mycket för sina läroverk, icke är hågad dertill. Det är möjligt,
att jag misstager mig, men påtagligen kan ett sådant åtagande från
stadens sida icke ske, förrän fråga, derom hlifvit framstäld. Skulle
frågan besvaras med nej, har ett ytterligare uppskof åstadkommits
i den redan 1887 af regeringen såsom angelägen framhållna frågan
om nya elementarskolans förseende med nya lokaler. Jag skulle
kanske kunna vara med om ett sådant uppskof, ehuru jag förutser
resultatet, om det verkligen vore fråga om någon så stor utgift för
staten. I sådant fall kunde jag fatta statsutskottets betänkligheter,
men då utgiften, såsom mycket rigtigt angifvits, efter beräkning af
det räntefria lånets verkliga värde, icke är mycket mer än 100,000
kronor, föreställer jag mig, att hvad nu föreslagits vore ett synnerligen
godt sätt att lösa den länge sväfvande frågan. Visserligen
kunde jag, liksom en annan talare, önska, att ny- eller tillbyggnaden
af detta läroverkshus hade blifvit ändå bättre, men jag tror,.
man har allt skäl efter frågans föregående behandling samt med’
hänsyn till det sätt, hvarpå den nu föreligger, att icke gripa efter
skuggan och sålunda mista köttstycket.

Hvad återbetalningen af lånet angår, är det icke sannolikt, att
den skall möta svårigheter, äfven om terminsafgifterna höjas, ty i
motsats mot öfriga statens läroverk förhåller det sig med nya elementarskolan
så, att antalet elever, som äro befriade från terminsafgifternas
utgörande, är ytterst litet. Enligt uppgift i skolans sista
årsredogörelse, utgjorde antalet befriade från erläggande af terminsafgifterna,
hvilka dock äro större än i statens öfriga läroverk, ickemer
än omkring 3 procent af det hela. Samtidigt uppgick minsta

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 26.

procentantalet från afgifter befriade vid öfriga läroverk i Stockholm
till omkring 13, och vid norra latinläroverket voro till och med
19 procent befriade. Detta talar till förmån för den utsigt, som
blifvit stäld af regeringen, att man skall genom terminsafgifter få
in summan af 5,500 kronor årligen till betäckande af det räntefria
lånet. Under sådana förhållanden tillåter jag mig, om också på
annat ställe byggnaden skulle kunna blifva bättre, läget friare samt
lek- och öfningsplatsen större, att framhålla dels vigten af att redan
nu något göres och dels förmånen af att kunna bibehålla det i många
afseenden gynsamma läge, som skolan har, gynsamt derigenom att
det är centralt, under det vissa andra läroverk måst flyttas till
Stockholms utkanter, helt enkelt derför att andra tomter icke funnits
att tillgå. Här deremot har man tillfälle att begagna den nuvarande
tomten, hvilken, om också inskränkt, erbjuder den stora
fördelen af centralt läge, som för ett profläroverk är af icke ringa
betydelse. Jag tror således, att man vid ett bifall till föreliggande
förslag icke gör annat än fortgår på en bana, som Riksdagen en
gång har beträdt, nemligen upprätthållandet af ett profläroverk,
samt att man dervid iakttager, hvad i dag af flere talare framhållits
såsom önskvärdt och äfven är fullkomligt rätt att iakttaga,
nemligen nödig sparsamhet. Ty enligt det för 1887 års Riksdag
framlagda förslag till ombyggnad, skulle densamma hafva kostat i
rundt tal 450 tusen kronor, hvartill kommer värdet af den ganska
dyrbara tomten, som hade kunnat säljas eller användas för andra
ändamål. Statens verkliga utgift skulle nu icke gå till fullt en
fjerdedel af nämnda summa. Man har således nu iakttagit nödig
sparsamhet och på samma gång sörjt för ett läroverk, som staten
redan för länge sedan ansett sig böra inrätta och upprätthålla till
gagn icke blott för Stockholms stad, utan lika mycket för hela
landet.

Herr Almström: Då jag liksom flera föregående talare ämnar
yrka afslag på utskottets och bifall till Kongl. Majrts förslag,
skall jag icke trötta kammaren med ett upprepande af de skäl, som
anförts till förmån för den kongl. propositionen. Jag vill blott,
då under diskussionen framhållits, att nya elementarskolans nuvarande
tomt icke lämpar sig för en tillbyggnad af huset, påminna
derom, att inom de centrala delarne af Stockholm svårligen någon
tomt, passande för bebyggande med läroverkshus, kan anskaffas för
mindre kostnad än närmare en million kronor. Då det nya realläroverket
för ett antal år sedan skulle uppföras, var jag eu af de
delegerade, som af stadsfullmägtige erhållit uppdrag att föreslå
lämplig plats för detsamma, och vid de undersökningar, som då
gjordes, befans det, att ingen annan tillräckligt stor och lämplig
plats var att tillgå å Norrmalm än i närheten af det s. k. Träsket
vid R.oslagstullsgatan. Kostnaderna för byggnadens förläggande
till centralare delar af staden skulle hafva blifvit orimligt höga
till följd af de höga tomtvärdena. Om äfven nya elementarskolans
nuvarande tomt ej kan anses fullt fördelaktig på grund af det inskränkta
utrymmet, tror jag dock i likhet med en föregående talare,

Statslån för
tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Förta.)

N:e 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för
tillbyggnad
af nya elementarskolans
hus.

(Forts.)

att det centrala läget äfven bör tagas i betraktande såsom en särdeles
vigtig omständighet.

Under diskussionen har äfven yttrats, att ifrågavarande skola
vore till förmån endast för Stockholms stad och dess invånare.
Jag tror, att detta påstående behöfver något modifieras. Enligt
meddelade upplysningar utgör nemligen antalet lärjungar för närvarande
306, af hvilka 43 eller mer än 14 proc. icke tillhöra Stockholms
kommun.

Jag ber att få instämma med dem, som yrkat afslag på utskottets
förslag och bifall till Kongl. Majits proposition.

Herr Larsson, Liss Olof: Då jag begärt ordet, är det icke
för att säga annat än godt om ifrågavarande läroverk. Så vidt
jag kunnat inhemta, är det bra. Men jag har icke tyckt det vara
rätt att, såsom några talare gjort, på de öfriga läroverkens bekostnad
så mycket upphöja detta läroverk. Det skulle enligt deras
uttalanden vara så öfverlägset alla andra, att en jemförelse icke
ens vore möjlig. Jag föreställer mig, att i vårt land äfven andra
läroverk finnas, som äro utmärkta, och att man icke behöfver nedsätta
dem för att höja detta.

Jag begärde ordet för att fästa uppmärksamheten på den omständigheten,
att man från så många håll talat om och framhållit
detta läroverk såsom ett statens läroverk, och att det således är
statens skyldighet att hålla det vid magt samt bygga hvad som
behöfves. Men i sådant fall är det besynnerligt, att man slutar
med hemställandet att bevilja ett räntefritt lån. Staten är sjelf
egare till ifrågavarande skola, säger man, och den skulle således
lemna det räntefria lånet till sig sjelf. Detta är ett ovanligt sätt
att gå till väga. Jag har förut i Riksdagen och särskildt i statsutskottet
varit med, då frågan om nybyggnad för detta läroverk
förevarit, och särskildt kommer jag i håg frågans behandling 1887.
Nu vet jag icke, att det någonstädes är bestämdt, att detta läroverk
skall hafva ett så stort antal elever, som för närvarande är fallet,
eller 300 Det uppgafs då i statsutskottet, att det ursprungligen var
afsedt för 100 lärjungar, hvilkas antal dock sedermera ökats till
200; nu skulle det utgöra 300. Då man från stockholmsbänken
så alldeles bestämdt påstått, att det icke behöfves flera skolor än
de 6 läroverk, för hvilkas byggnader Stockholms stad ansvarar, och
att, oberäknadt nya elementarskolan, fullt tillräckligt utrymme funnes
för alla, som söka inträde vid skolorna i Stockholm, der det fins
mer än 1,000 platser lediga, så förefaller det mig, som om man
borde kunna återgå till det antal lärjungar, som förut varit det
högsta, nemligen 200. Visserligen kan den nuvarande byggnaden
icke jemföras med de nya läroverkspalats, som på senaste tiden
uppförts; men obestridligt är, att utrymmet, då lokalerna nu begagnas
af 300 lärjungar, blir större, om deras antal minskas till
200. Men, säger man, läroverken hafva i allmänhet växt ut, så att
de äro större än förut, och att derför, då en mönsterskola behöfves,
antalet lärjungar i denna äfven bör vara större, än hvad förut var
erforderligt för en prof- och mönsterskola. Men då lärer det icke

Lördagen den 21 April, f. m.

M:o 25.

blifva nog härmed, ty då läroverk finnas, som hafva mycket större
elevantal, och mönsterskolan bör hålla jemna steg i detta afseende,
så kommer man att säga: »mönsterskolan bör hafva lika stort antal
elever, som finnes vid något af våra största läroverk» — och då
lärer det icke vara värdt att bygga på tomten vid Hötorget, utan
då måste en annan plats blifva nödvändig.

Ifrån stockholmsbänken har man påstått, att staden icke har
behof af ifrågavarande skola. Fördelen har man dock erkänt, och
denna torde icke vara så ringa, då det upplyses, att nya elementarskolan
tagit emot flera inträdessökande, än utrymmet medgifvit,
och ändå afvisat många inträdessökande, under det de öfriga läroverken
hafva hundratals lediga platser att disponera öfver. Nu
söker man sig in till nya elementarskolan, oaktadt man vet, att
utrymmet der är mindre, än det borde vara. Detta visar, att man
i Stockholm uppskattar fördelen af att hafva denna skola, som
icke är alldeles lika med de öfriga. Men är det så, att den icke
är till särskild fördel för Stockholms stad, och staden icke vill göra
något för att öka det erforderliga utrymmet, så lärer det ändå mindre
vara eu angelägenhet för landet i dess helhet, att denna profskola
är så stor, som man nu anser att den bör vara, i synnerhet
som endast ett ringa antal af lärjungarne tillhör annan ort än
Stockholm. Jag förstår naturligtvis icke detta, men jag har hört
andra säga, att det behöfves visst icke 300 elever för att skolan
skall kunna verka såsom en försöksskola, utan att försök mycket
väl kunna anställas äfven med ett mindre antal lärjungar. Det
lärer således, i fall staten skall anses såsom egare till skolan, icke
vara någon annan utväg än att minska lärjungeantalet samt icke
taga emot inträdessökande i större mängd, än utrymmet i lokalerna
tillåter. Huru än jag betraktat den föreliggande frågan, har jag
derför icke kommit till annat resultat än utskottets, nemligen att
afstå den kongl. propositionen; och yrkar jag således bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Då redan från statsrådsbänken regeringens
ståndpunkt i frågan blifvit uttalad, ber jag att blott få göra
några tillägg, hvartill jag funnit anledning under den stund, jag
varit i tillfälle att åhöra diskussionen.

Jag vill då först säga, att den tanken, att staten skulle öfverlemna
till Stockholms stad den tomt, på hvilken nya elementarskolans
hus är uppfördt, och det stycke, på hvilket utvidgningen
är påtänkt, väl ändå är ett tomligen opraktiskt förslag. Denna
tomt ligger i ett qvarter, dor staten förut har tekniska skolan, vidare
generalstabens litografiska anstalt samt statybildhuggarebostället;
d. v. s. hela qvartoret är nu statsverkets tillhörighet. Det
finnes under sådana förhållanden icke mycken anledning antaga,
att en transaktion skulle kunna vidtagas af den beskaffenhet, som
här framstälts såsom möjlig.

Hvad den siste talarens anmärkning beträffar, att det skulle
vara litet eget, att staten skulle gifva ett lån åt sig sjelf — ty,
säger han, det påstås, att nya elementarskolan är en statens skola,

Statslån för
tillbyggnad
af nya elementarskolans
hus.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statslån för
tillbyggnad
af nya elementarskolans
hus.

(Forts.)

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

och nu begäres för nya elementarskolan ett lån af staten — kan
det visserligen vid första påseendet se egendomligt ut, och det har
också hos Riksdagen gjorts framställning om att få frågan löst på.
ett mycket enklare och naturligare sätt genom att Riksdagen skulle
bevilja ett direkt anslag till nybyggnad af nya elementarskolans
hus. Men få läroverk hafva varit utsatta för så många motgångar
i afseende på realiserandet af förhoppningen om nybyggnad som
just nya elementarskolan, och man kan väl erkänna, att detta är
ett sista förtvifladt försök att få denna fråga löst, som måste lösas,,
såvidt man icke vill sätta nya elementarskolans tillvaro på spel.

Den siste talaren nämnde också, att det enklaste och naturligaste
sättet skulle vara att minska lärjungeantalet, hvilket från
början varit bestämdt till 100, sedermera ökats till 200 och nu utgjoTde
300. I det afseendet har direktionen för nya elementarskolan,
liksom ock Kongl. Maj:t, gjort sig all möda att framhålla,,
att en sådan lösning af frågan vore den sämsta möjliga. Om nya
elementarskolan skall kunna fullgöra sin uppgift att vara en profskola,
måste den hafva ett lärjungeantal, som är i någon mån likartad!
med det, som förekommer vid de vanliga skolorna. Och
äfven om man satte ned lärjungeantalet till 200, kunna de nuvarande
lokalerna icke på något sätt anses vara tillräckliga för skolans
behof.

På grund af alla de argument, som jag dels sjelf hört här
framhållas, dels genom andra vet här hafva förut blifvit framhållna,
har jag intet annat att tillägga, än att jag på det iifligaste ber att
få förorda bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Nya elementarskolan har sin synnerligen vigtiga uppgift att
fylla. Den har varit nyttig och skall äfven framgent vara af behofvet
påkallad. Den bär hittills fylt sin uppgift väl. Den har
specielt i afseende på lärarnes förmåga att prestera goda läroböcker
intagit ett verkligen framstående rum i läroverkens historia. Och
jag tror, att detta läroverk fortfarande skall häfda sin vunna ställning,
såvidt det befrias från de ytterst ogynsamma förhållanden,
med hvilka det har att kämpa till följd af otillräckliga och oändamålsenliga
lokaler, om hvilka det i ett oflicielt intyg heter, att de
äro de sämsta i Stockholms stad.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:t i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

41 punlcten.

Herr von Hedenberg: Den brand, som öfvergick staden Umeå
år 1888, förstörde alla allmänna byggnader inom staden, jemte
största delen af de enskilda. Staden är belägen längs med Umeåelf
och branden började i den ena, norra, ändan af staden och gick

Lördagen den 21 April, f. m. 45

sedan öfver nästan hela återstoden. Sedermera hafva, dels genom
brandstodens erhållande för de allmänna byggnaderna och dels
genom bidrag ifrån både staden och länet dessa allmänna byggnader,
nemligen kyrkan, rådstugan, folkskolan, fattighuset in. fl., blifvit
å nyo uppbyggda. För skolan är en tomt förväffvad samt en del
byggnader derå uppförda, men sjelfva skolhuset har staden icke
förmått åstadkomma, utan skolan är inrymd i en privat byggnad,
som för detta ändamål upplåtits. Det torde väl då vara klart för en
och hvar, att detta förhållande icke kan i längden fortfara. De
bidrag, som staden och länet nu hafva lemnat, uppgå icke till mer
än 72,000 kronor, och. den byggnad, som man nu önskar uppföra, är
beräknad att gå till något öfver 190,000 kronor.

Nu är det visserligen möjligt, och det har också i den reservation,
om hvilken vi de flesta ledamöter från denna kammare inom
utskottet enat oss, uttalats, att någon inskränkning i den tillämnade
byggnaden skulle kunna göras, och att således anslaget i någon
mån skulle kunna nedsättas. Det är likväl icke endast detta, som
varit anledning till denna afprutning af det utaf Kongl. Maj:t begärda
anslaget för den ifrågavarande byggnaden, utan orsaken till
nedprutningen ligger deri, som också framhålles i utskottets betänkande,
att icke några bidrag till läroverksbyggnader i städerna
varit lemnade under det nu rådande representationsskickets tid,
och att särskild framställning från Kongl. Maj:t angående läroverksbyggnad
i Östersund icke blifvit af Riksdagen bifallen. — Dock
hvad denna senaste fråga vidkommer, tror jag, ehuru jag visserligen
icke erinrar mig det bestämdt, att den just inom denna kammare
blef bifallen, och att man sålunda äfven här har att hoppas på ett
bifall åtminstone till det nedsatta anslag, som i reservationen begäres.

Angående statsbidrag till läroverksbyggnader, må tillåtas erinra
kammaren, att högst betydliga dylika under nu lefvande generations
tid lemnats både till sådana städer, som öfvergåtts af brand,
och till andra städer. Så har t. ex. till Falun lemnats ett anslag
af 40,000 kronor, till V enersborg 60,000 kronor och till Upsala
100,000 kronor o. s. v. — men kammaren tycker ju icke om siffror!
Således skall jag icke vidare dermed trötta. — Oaktadt således
statsbidrag till skolbyggnader varit gifna, tror jag dock icke numera,
att man vågar ställa upp frågan i den form, att bidraget endast
må anses såsom ett anslag till en läro versbyggnad, utan jag vädjar
till kammarens välvilja mot detta af olycka drabbade samhälle,
att det måtte få en brandslcadehjelp under den form, reservanterna
begärt.

Fn annan anledning till afslag frän utskottets sida var också
den, att man ansåg det finnas för många läroverk och att det
kanske kunde vara skäl att icke genom beviljande af detta anslag
uppmuntra till ökning af deras antal. Jag vill då erinra kammaren
derom, att norr om Gefle finnes icke ett fullständigt läroverk
på båda linierna, utom i Umeå. Alla de andra allmänna läroverken
i Norrland äro fullständiga, antingen endast på latinlinien eller
endast på den reala linien. Umeå läroverk är dessutom beläget

N:o 25.

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

(Forts.)

så, att det upptager elever från ett område, som på den ena sidan
har en utsträckning af 30 och på den andra sidan en utsträckning
af 25 mil. Det synes således vara temligen påtagligt, att der hör
finnas ett ordentligt läroverk.

Jag skall på dessa skäl, herr talman, anhålla att få yrka bifall
till reservanternas förslag, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att såsom bidrag till uppförande
af en ny byggnad för allmänna läroverket i Umeå på extra stat
för år 1895 beviljas ett anslag af 60,000 kronor.

Friherre Klingspor: Då jag varit med om utskottets förslag,
sådant det här föreligger, måste jag anhålla om bifall till detsamma.

Frågan gäller här, om Riksdagen skall bevilja bidrag till byggande
af ett skolhus i Umeå. Då under senare perioder sådana
byggnadsfrågor förekommit, har Riksdagen beslutat att icke medverka
härtill, utan ansett, att de uppoffringar, som staten gör för
lärarekrafter och dylikt, äro af den beskaffenhet, att ytterligare
utgifter föT skolbyggnader icke böra ifrågakomma. Då denna fråga
för några år sedan var före i kammaren, tog jag mig friheten påpeka,
hvari dessa uppoffringar bestodo, och jag framhöll då, att ett
fullständigt elementarläroverk kräfdo en minimikostnad för hvarje
elev af något öfver 200 kronor. Men då ett läroverk icke är fullständigt,
d. v. s. icke har mellan 300 och 400 elever utan ett
lägre lärjungeantal, stiga naturligtvis kostnaderna för hvarje elev
ganska betydligt. Så t. ex. uppgick kostnaden i Strengnäs till
omkring 700 kronor per elev och vid åtskilliga af de norrländska
läroverken hafva beloppen vexlat mellan 500 och 800 kronor per
elev. Då man sålunda varit uppe vid dessa höga kostnader, torde
med fog kunna sägas, att man för samma pris kunde sätta en särskild
lärare för hvarje elev. Jag anser således, att man gått för
långt i detta afseende. Jag anser, att representationen redan för 40
år tillbaka, då frågan om undervisningen vid läroverken förevar
och omhändertogs af staten, gick för långt i offervillighet. Att
inrätta ett fullständigt läroverk i hvarje län, kunde varit befogadt,
men nu hafva vi icke mindre än 36 sådana läroverk i landet. Då
man gått till en sådan ytterlighet och då nu för tiden alla sträfvanden
gå ut på att försöka få fram läroverk i en mera praktisk
rigtning, torde det vara en rigtig tanke att, för att kunna bekosta
dessa, söka inskränka utgifterna för de andra läroverken.

Det har framhållits såsom en hårdhet emot kommunerna, om,
sedan de byggt sina läroverkshus, staten icke vidare skulle uppehålla
kostnaderna för undervisningen derstädes. Men då, såsom
här är fallet, ett läroverkshus upphört att finnas, till följd deraf
att det helt och hållet brunnit ned, då existerar icke vidare ett
sådant''förhållande. Här, om någonsin, torde tidpunkten vara inne
att se till, om man icke genom eu omorganisation kunde få fram
ett resultat, som medförde fördelar för begge parterna, men på ett
billigare sätt, vare sig genom inrättande af ett gymnasium eller på

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

annat sätt. Denna fråga har dock nu icke blifvit berörd, utan det
är endast fråga om att bygga upp läroverkshuset på nytt.

I afseende på elevantalet både Umeå, enligt 1890 års statistik,
144 elever. Det fans endast 3 allmänna läroverk i riket, som
både ett mindre antal, nemligen Strengnäs, Luleå och Hudiksvall.
Då dertill kommer, att Umeå är en liten stad med ett par tusen
invånare, tror jag, att den fråga med fog kan framställas, om
denna stad är berättigad att hafva ett fullständigt läroverk och
derigenom ådraga staten så stora kostnader, och om det är klokt,
att staten befäster denna sak genom att lemna hjelp till sjelfva
läroverksbyggnaden, allt i strid med den princip, som under de
senare 15 åren af Riksdagen iakttagits, och äfven i strid med den
nya rigtning inom undervisningen, som numera börjat göra sig
gällande.

Att staden varit utsatt för en stor eldsolycka, det är väl sant,
men jag tror också, att det är rigtigt, att staden på ett sätt,
Som icke varit fullt öfverensstämmande med en god hushållning,
manövrerat med de stora penningmedel, som den fått från olika
håll. Det kan vara skäl för staden att tänka på att försigtigt och
sparsamt begagna sig af de lånemedel, som den skaffat sig, på det
att dessa sedan icke måtte blifva allt för tryckande.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Billing: Då kammaren nyss bifallit den kongl. propositionen
rörande nya elementarskolan i Stockholm, ser jag deri ett
godt och säkert omen för att Första Kammaren också skall bifalla
reservanternas förslag i förevarande punkt.

Om Umeå allmänna läroverk kan med allt skäl, såsom skett i
fråga om nya elementarskolan, sägas, att det är ett godt läroverk,
men man kan äfven om detta läroverk säga, att det icke blott har
en dålig lokal, utan, hvad värre är, att det icke har något läroverkshus
alls, ty det är för närvarande inhyrdt i ett privat hus,
som icke lämpar sig till lokal för läroverk. Ku har visserligen
den siste talaren stält frågan om ett bidrag till uppförande af ett
nytt läroverkshus i Umeå i sammanhang med den stora omorganisationsplan
för våra läroverk, som han i sitt hufvud sysselsätter
sig med, och kanske också åtskilliga andra än han. Jag hemställer
likväl, huruvida det kan vara skäl att, på grund deraf att åtskilliga
honas, som anse, att hela vårt läroverksväsende borde omstöpas,
här skada ett läroverks arbete, så länge detta läroverk dock finnes
och så länge det arbetas efter faststäld ordning.

Vidare vill jag hemställa till kammaren, om den siste talarens,
utan all slags bevisning, framkastade funderingar derom, att
Umeå allmänna läroverk skulle kunna indragas, bör inverka på
kammaren, då det icke finnes den ringaste utredning om att detta
läroverk kan eller bör indragas. Detta är ett läroverk, som är beläget
i Norrland, och i detta fall, om någonsin, bör man väl akta

{)å de ofantligt stora afstånd, som förefinnas i detta landskap. Jag
loppas och tager det för afgjordt, att icke de funderingar, som den
siste talaren utkastade, skall hafva något inbytande på denna frågas

Statsbidrag
till nu buqqnad
för allmänna
läroverket
i Umeä.

(Forts.)

Jf:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverlceti
Umeå.

(Forts.)

afgörande, men jag hoppas också, att det skäl, som statsutskottet
anfört och hvilket i och för sig sjelf har mera betydelse, icke
heller skall inverka på Första Kammaren. Utskottet har nemligen
såsom skäl för afslag sagt, att representationen har under senare
tider nekat hegärda anslag till understöd för uppförande af nya
läroverkshus. Som jag redan i utskottet sade, upprepar jag nu, att
då man upphöjt ett sådant sätt att gå till väga med det högtrafvande
namnet princip, så saknar man allt berättigande derför, ty
det är icke någon princip, som ligger till grund för denna sak, det
är helt enkelt en regel, som man af opportunitetsskäl stält upp för
sig, och som är ganska lämplig, då man vill slå i hjel icke blott
obefogade, utan äfven befogade anspråk på understöd. Här är
säkerligen icke något annat skäl för afslag, åtminstone på hvad i
reservationen föreslagits, än det, att Riksdagen sagt nej åtskilliga
gånger förut i liknande frågor. Emot detta ställer jag upp det,
att till Riksdagen har förut icke stälts någon fråga i sådan form
och med den accent, som den Umeå stad nu framstält. Förut har
icke eu af eld alldeles förhärjad stad kommit fram med en sådan
begäran. Och om sä skulle en gång framdeles hända, om en sådan
olycka skulle träffa ett litet samhälle i vårt land, att eu eldsvåda
förhärjar det, tror jag icke, man skulle göra orätt vare sig i ett
eller annat afseende, om man också då lemnar ett understöd. Här
är icke fråga om några rättsanspråk, utan här är helt enkelt fråga,
om man vill visa Umeå den, jag kan gerna säga det, barmhertigheten
att understödja staden, så att den icke, då den redan blifvit
så svårt skadad af eldsolycka, också skall lida öfver måttan i förevarande
hänseende.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr Ömse björn: Efter det förord, som här blifvit lemnadt

för bidrag till uppförande af nytt läroverkshus i Umeå, skulle jag
egentligen icke hafva mycket att tillägga, men jag anser mig dock
böra framhålla, att ställningen i afseende å Umeå läroverks återuppbyggande
är, för så vidt något statsunderstöd icke lemnas, mycket
bekymmersam. Utaf de föreliggande handlingarna hafva herrarne
varit i tillfälle att se, att staden gjort eu uppoffring för åstadkommande
af nytt läroverk af icke mindre än 93,700 kronor. Detta
är ett belopp, som för detta lilla samhälle är otroligt mycket, då
man tager i betraktande, att till följd af eldsvåda största delen af
staden för några år sedan gick förlorad och måste å nyo uppföras.
Staden hade före branden utmärkta affärer, och just då var man i
färd med att fatta beslut om ombyggande af läroverket. På grund
af eldsvådan måste allt göras om; och det är gifvet, att man nu
måste följa med tidens fordringar. Man kan således icke nöja sig
med de små anspråk, som äldre tider hade; ny tillfredställande
regleringsplan måste uppgöras föT staden; vidare måste gatorna
omläggas och andra offentliga hus uppföras, såsom rådhus, ny kyrka,
folkskolehus, af hvilka staden byggde tre, deraf ett af sten. Vidare
hafva åtskilliga hamnbyggnader behöft verkställas; hamnkajen förstördes
vid eldsvådan. Allt detta måste ersättas, hvilket, såsom

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

kvar och en kan förstå, kräfde betydliga uppoffringar; och staden Statsbidrag
skulle ej heller stått ut dermed, om icke ädelmodiga män trädt till nv byggemellan.
Genom deras uppoffringar har staden kommit i åtnju- ^läro
tande af donationer till ett belopp af icke mindre än 200,000 kronor, verket i Umeå.
Man kan således fatta, huru svårt det skulle vara, om icke något (Forts.)
bidrag af statsmedel erhölles för det här ifrågavarande ändamålet.

Det har visserligen anmärkts, att ritningarna till det nya läroverks- *
huset äro tilltagna i för stor skala; de äro tilltagna efter ett elevantal
af 300. Men jag tror, att det vore i hög grad kortsynt att
bygga för ett lägre elevantal. Före hranden var elevantalet inemot
200, men som derefter bostäder icke funuos för vnglingarne inom
staden, utan de fleste, som skulle besöka läroverket, måste bo i
hyar omkring staden, gick antalet ned till 140. Sedan har dock
elevantalet varit i ständigt stigande, och man har all möjlig utsigt
att snart få se det gå upp till det gamla antalet. Med lättare och
bättre kommunikationer till Umeå är det äfven säkert, att elevantalet
kommer att än vidare stiga högst betydligt, icke minst
derför, att Umeå är det enda äfven på reala sidan fullständiga läroverk
norr om Sundsvall. Både Morr- och Yesterbotten äro i ganska
lifligt framåtskridande, och folkmängden i dessa län är i stadigtillväxt,
då den ty värr i så många andra län är i nedgående. Jag
tror således, att om nu anslaget skulle stanna vid 60,000 kronor,
såsom reservanterna föreslagit, så blir det en nödvändighet för
stiftstyrelsen och för orten att göra alla möjliga ansträngningar för
att kunna bygga för det tänkta elevantalet, nemligen 300, och att
sålunda icke göra någon nedsättning i kostnaden, om det häri undvikas.
Det är dyrt att bygga i ett norrländskt samhälle och derför
har siffran stält sig dryg.

Jag vill nu icke upptaga kammarens tid vidare, då inga andra
anmärkningar gjorts mot reservanternas framställning än de, som
redan blifvit så kraftigt vederlagda, utan anhåller få uttrycka den
förhoppning, att kammarens ledamöter så allmänt som möjligt skola
behjerta det vigtiga målet för denna aflägsna bygd, som i ekonomiskt
afseende ännu icke är nog kraftig att kunna, på sätt, don
önskar, tillfredsställa de nödvändiga behofven.

Herr Alin: Äfven jag skall anhålla att få instämma i det

yrkande, som blifvit framstäldt af herr Billing. Det kan vara godt
och väl att fasthålla eu sådan regel, som under en lång tid blifvit
följd med afseende å beviljande af anslag sådana som detta, men
det kan, såsom också påpekats, inträffa förhållanden, som göra det
nödvändigt att afvika från denna regel, och här föreligger, efter
min tanke, ett sådant fall. Jag känner sjelf litet till förhållandena
i Umeå; jag har varit der två gånger i egenskap af censor och har
varit i tillfälle att få intryck af de ofantliga svårigheter, med hvilka
det tycks vara förenadt för denna stad att resa sig ur askan. Och
jag har äfven fått upplysning om de stora utgifter, denna stad nödgats
underkasta sig för att kunna resa sig, till följd hvaraf det
också är så godt som oafvisligen nödvändigt, för den händelse det

Första Kammarens Prot. 1804. N:o 25. 4

>:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

(Forts.)

läroverk, som der finnes, skall kunna motsvara sitt ändamål, att
staden i nu ifrågavarande fall får understöd af staten. För staten
är det af största vigt, att detta läroverk, som är fullständigt på alla
linier — och, om jag icke misstager mig, i detta afsende det enda
norr om Gefle — får en sådan lokal, att läroverket på tillfredsställande
sätt må kunna skötas.

Med afseende på den ärade talarens på vestgötahänken yttrande
angående lärjungeantalet, anser jag mig böra fästa uppmärksamheten
på, att alla beräkningar uti ifrågavarande fall måste sväfva
i luften, då de äro hemtade från den tid, då staden ännu befann
sig under omedelbart inflytande af den härjande eldsvåda, hvarur
staden ännu icke hunnit resa sig.

Helst skulle jag önska bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men
sådana som förhållandena nu föreligga, anser jag mig böra förena
mig i yrkandet på bifall till reservationen.

Friherre Klingspor: Med den siste talarens yttrande, att

mina siffror sväfvade i luften, ber jag få säga, att det är sant, att
lärjungeantalet minskats efter branden. Men tager jag den siffra,
herr Crusebjörn nämnde såsom betecknande elevantalet före branden,
nemligen 200, så kunna vi, om vi se på föregående punkt
angående byggnadslån till nya elementarskolan, läsa en dräpande
kritik öfver läroverk med så ringa elevantal. Om också lärjungarnes
antal är emellan 150 och 200, gäller i alla fall den sats,
som jag framhållit.

Herr Cederberg: Med afseende å den siste talarens anfö rande

ber jag få erinra, att då det var fråga om nya elementarskolan
och lärjungeantalet der, var det fråga om det lärjungeantal,
som vore behöflig! för en försöksskola, om jag så får uttrycka mig.
Med Umeå är så icke förhållandet, utan detta läroverk är ordnadt
på samma sätt, som statens öfriga skolor äro ordnade. Beträffande
de siffror, som den ärade talaren först anförde, torde de tåla någon
liten justering. Han uppgaf folkmängden i Umeå till ett par tusen.
Den är nu mellan 3,400 och 3,500. Elevantalet uppgaf han till
144 — hvilket naturligtvis är rigtigt efter 1890 års statistik —
men i närvarande stund är det 167, och säkerligen skulle det varit
betydligt större, om ej de ytterst klena lokaler, som för närvarande
der finnas, lade hinder för mottagande af större elevantal.

Hvad han yttrade om att Umeåborna skulle misshushållat med
sina tillgångar, må stå för hans räkning. Jag tror icke det är
berättigad!.

Friherre Klingspor: Jag vill endast fråga: om ett läroverk

brinner ned och man lyfter brandstoden och använder den till att
hygga gymnastikhus för, kan detta kallas klokt? Borde den icke
i stället reserveras för den vigtigare saken, som är sjelfva läroverket?

För öfrigt tror jag det vore lätt att bemöta ett par andra saker.
Jag vill dock endast framhålla, hvad jag nyss nämnde i fråga om
nya elementarskolan, då det på sid. 105 i betänkandet står, att,

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 25.

under förutsättning att lärjungarnes antal vore 200 och med en
beräkning af 30 lärjungar i hvar och en af skolans fem nedre klasser,
eller 150 lärjungar i dessa tillsammans, »blott 50 lärjungar
skulle återstå för gymnasialklassernas båda linier, hvilket ju innebure
en uppenbar orimlighet». Ett så kraftigt yttrande som detta
måste kunna tillämpas ganska allmänt och gälla vare sig det är
fråga om ett försöksläroverk eller ett annat. Jag tror, att det som
allmän regel kan sägas, att ett läroverk får lof att hafva ett någorlunda
fullständigt antal elever.

Beträffande elevernas antal i förhållande till lärarnes, så fans
det, om jag ser på Umeå, efter 1890 åTS statistik — den enda, jag
haft tillgänglig — 1 lärare på 8 elever, i Strengnäs 1 på 5, i Luleå
1 på 9. Efter kostnadsberäkningen skulle, såsom jag förut påpekat,
mycket väl kunna sägas, att hvarje elev vid dessa läroverk kunde
få sin egen informator.

Herr Crusebjörn: Jag skulle icke upptaga kammarens tid

med att besvara den siste talarens anmärkningar beträffande den
misshushållning, som han påstod, att staden Umeå skulle gjort sig
skyldig till särskild! med afseende derpå, att brandstodsmedlen
blifvit använda till gymnastikhus, om jag icke hört dels inom denna
kammare och ännu mer från Andra Kammaren denna sak framhållas
såsom synnerligen betydelsefull. Saken förhåller sig så, att
det gamla läroverkshusets lokaler voro små och obetydliga och
brandförsäkringen gick icke upp till större belopp än omkring

45.000 kronor. Då dessa medel lyftes, var det icke staden eller
stadsfullmägtige, som lyfte dem, utan stiftsstyrelsen, för att dermed
återuppbygga läroverket. Emellertid uppgjordes förslag till gymnastikhus,
hvilket skulle återuppbyggas, och då felades omkring

8.000 kronor i det erforderliga beloppet, hvilken summa stiftsstyrelsen
då begärde af Umeå stad och som staden beviljade. För
öfrigt hade staden icke med den saken att beställa. Jag tror också,
att klandret mot det stora gymnastikhuset är ganska obefogad!.
Hvarför byggde man först gymnastikhus? frågar man. Jo, derför att
man icke hade någon gymnastik, men hvad läroverkslokaler beträffar,
så hade man ett hus, som visserligen var otjenligt, med
små och trånga lokaler, men som dock var temligen bra att hafva,
då undervisningen i alla fall kunde bestridas der. Det vigtigaste
var nemligen att få i gång undervisningen. Men sedan måste man
skaffa någon gymnastiklokal, då man icke såg någon utsigt att
genast kunna påbörja uppbyggandet af hela läroverket, ty den enda
gymnastiklokal som stod till buds, var flickskoleseminariets gymnastiklokal,
och denna var mycket obetydlig och kunde icke få upptagas
mer än ytterst kort tid. Då man skulle bygga gymnastikhuset,
tänkte man äfven på, att man hade andra mål att fylla än
att skaffa lokal för gymnastiköfningarna, nemligen att få lokal för
bibliotek och lokal för museisamlingar. Detta gjorde, att man lade
till några flora rum, än annars blifvit händelsen, Utom gymnastiksalen
gjordes sålunda tre rum på nedra botten, nemligen kapprum,
lärarnes rum och vapensal — den senare bör ju naturligtvis

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 21 April, f. m.

Statsbidrag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i Umeå.

(Forte.)

till gymnastiken — och sedan tre ruin en trappa upp, deraf ett för
museum, ett till bibliotek och ett för musiköfningar. Då ritningarna
till den stora läroverksbyggnaden uppgjordes, togos dessa
lokaler med i beräkningen, och meningen var, att der i stället
skulle blifva läsrum för några afdeluingar. Hade gymnastiklokalen
derigenom blifvit dyr, skulle läroverksbyggnaden i motsvarande
grad blifva billigare. Vidare har klandrats, att gymnastikhuset
byggdes af sten och icke af trä. Det klandret tror jag är obefogadt,
ty såväl enskilde som kommunala myndigheter i Umeå hafva
kommit till det resultat, att det är vida mera ekonomiskt att bygga
af sten än af trä. Kostnaden för stenhus i Umeå ställer sig nemligen
säkert icke mer än 20 % dyrare än för ett hus af trä, men
brandstodspremien är betydligt dyrare för trähus äu stenhus, och
de senares större varaktighet och billigare underhållskostnad behöfver
man icke här vidare tala om. Jag tror således icke, att
stiftsstyrelsen är att klandra för att den byggt gymnastiken som
den gjort, och staden kan ej heller vara att klandra, då den icke
hade med saken att beställa.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna
reservation; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

42—46 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

På hemställan af herr talmannen uppsköts den fortsatta behandlingen
af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 39, till fullmägtige i riksbanken, angående årligt understöd
åt arbetsförmannen C. F. Björklunds och arbetaren O. Cr. Janssons
enkor och barn; samt

n:o 40, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne.

Kammaren åtskildes kl. 3,39 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.