RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren N:o 19.

Tisdagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående upplåtande till krigsskolan
å Karlberg af dervarande värdshus- och marketenteribyggnad.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 65 rikdagsordningen; samt

lagutskottets utlåtanden ■

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap.
3 § kyrkolagen;

n:o 36, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till viss ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864;

n;o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99
§ utsökningslagen; och

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
39 § utsökningslagen.

Första Kammarens Prot. 1891 N;o 19.

1

N:o 19. 2

Onsdagen den 4 April, f. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 31 sistlidne mars bordlagda utlåtande n:o
30 och bevillningsutskottets den 29 i samma månad bordlagda
betänkande n:o 12.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de ärenden, som denna dag bordlagts
första gången, och sist de under dagen andra gången bordlagda
ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 3,o 3 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 4 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 28 sistlidne mars.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 31, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 32, angående disposition af jernvägshypoteksfondens behållning; -

Onsdagen den 4 April, f. m.

3 N:o 19.

n:o 33, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående
förskjutande af den väguppskattningsnämnderna tillkommande
ersättning m. m.; och

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna mihtiebostället Östra Jordal n:0 1,
72 mantal i Göteborgs och Bohus län; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 39, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af
föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten af den 7
oktober 1881 om afsändande af bestraffadt manskap, som tillhör
värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani.

Företogs val af tjugu fyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter;
och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till
valmän utsedde:

herr Behm....................-

» Bohnstedt................

» Flach-....................

» Kerfstedt.................

grefve Klingspor, P. O. L.

herr Nyström, Carl----------

» Stephens.................

» Lithander................

» Sanne.....................

» von Strokirch...........

» Casparsson..............

» Björnstjerna____________

» Alin...................—.

» Almström.---------------

» Andersson, Gustaf —

friherre Barnekow -----------

herr Berg, Gustaf............

» Berg, Lars..............

friherre Klingspor, Carl____

» Leijonhufvud.......

herr Lundström -------------

grefve Spens...................

herr Tamm, H. P. P.......

» Unger —..................

med 89 röster,
. » 89 »

. » 89 »

. » 89 »

. » 89 »

. » 89 »

. > 89 »

. » 88 »

. » 88 »

. » 88 >

. » 47 »

. » 46 »

. » 45 »

. » 45 »

. » 45 »

. » 45 »

. » 45 »

. » 45 »

» 45 »

»45 »

» 45 »

. » 45 »

. » 45 »

. » 45 » ,

de tolf sistnämnda efter lottning med herr Boström, Filip, hvilken
äfvenledes erhållit 45 röster.

»:o 19. 4

Onsdagen den 4 April, f. m.

Företogs val af sex suppleanter till kammarens valmän för
utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter.

Under valförrättningen yttrade herr talmannen: Bland de
röstsedlar, som äro afgifna för ifrågavarande val finnas åtskilliga,
som upptaga namnet Nisser, Martin, hvilket namn bäres af två
utaf kammarens ledamöter, nemligen herr Nisser, Martin Samuel,
och herr Nisser, Ernst Martin. Då emellertid i dagligt tal den
förre plägar nämnas Martin och den senare Ernst, lärer väl böra
antagas, att med namnet Nisser, Martin, å berörda röstsedlar afsetts
herr Nisser, Martin Samuel. Jag anser mig dock, då frågan
kan vara tvifvelaktig, böra underställa densamma kammarens
afgörande och hemställer för den skull, huruvida kammaren vill
godkänna dessa röstsedlar såsom afseende herr Nisser, Martin
Samuel.

Härtill svarades ja, hvarefter vid valförrättningens slut till
suppleanter för kammarens ifrågavarande valmän befunnos hafva
blifvit utsedde:

herr Weinberg.............................................med 107 röster,

» Moberg ............................................. » 106 »

» Rudebeck................-............................ » 62 »

» Torelius........................-.....---------------- » 61 »

» Nisser, Martin Samuel............................ » 61 »

» Brehmer....................................-.......... » 61 » ,

sedan ordningen mellan de trenne sistnämnda blifvit genom lottning
bestämd.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående försäljning af förra
militiebostället 1764 mantal Öjeby n:o 1 eller Gran i Norrbottens
län.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 4 och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is
35—38.

Förslag till Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förordning den 17 och 21 sistlidne mars bordlagda betänkande n:o 1, röang^antal,
^ vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag
s jnvng. ^ ny förordning angående mantalsskrifning.

Onsdagen den 4 April, f. m.

5 No 1»,

Herr Ca valli. Herr talman, mine herrar! Då uti det Förslag Ml
förslag till förordning angående mantalsskrifning, som varit hän- förordning
visadt till det sammansatta bevillnings- och lagutskottet och hvar- ^irifning.
öfver utskottet nu afgifvit betänkande, § 3 är den, som är af tp0rts)
största vigt i förslaget, tillåter jag mig vördsamt hemställa, att § 3
i förslaget föredrages först och derefter paragraferna i nummerföljd.

Denna hemställan bifölls.

Utskottets förslag till förordning angående mantalsskrifning.

§ 3.

Mom. 1.

Herr Samzelius: På sätt den ärade kammaren behagade
erinra sig, gäller i afseende på mantalsskrifningsorten föreskriften
i kongl. förordningen af 20 juli 1861:

»En hvar skall manials- och skattskrifvas, der han har eller,
i följd af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist.
Härvid iakttages, att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar
rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, må sjelf
bestämma och anmäla, på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas.

I allmän tjenst anstäld person, med viss bestämd tjenstgöringsort,
skall derstädes mantalsskrifvas, så vida han icke erhåller
behörigt tillstånd att utom samma ort vara boende.»

Dessa bestämmelser äro affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Rikets Ständers beslut vid 1859—60 års riksdag.
I detta beslut vidtogos dock några smärre modifikationer, hvarigenom
den valfrihet, hvarom nu mest är fråga, i någon mån utvidgades
i stället för att inskränkas, till följd af kammarrättens
gjorda anmärkningar emot Rikets Ständers beslut.

Det dröjde emellertid icke länge efter den nya representationsformens
införande, förrän man började göra anmärkningar
emot bestämmelserna, särskild! i afseende på den s. k. valfriheten.
Dessa anmärkningar gåfvo sig uttryck i motioner, som
framburos i synnerhet af representanter från landsortsstäderna, i
hvilka det fans högre läroverk. Man hade gjort den observationen,
att föräldrar ofta nog, i stället för att lemna sina barn
ensamma, hyrt sig våningar och bodde derstädes större delen af
året, ehuru de hade fast egendom på landet och qvarstodo mantals-
och skattskrifna der. Man hade i städerna inrättat gasverk
och vattenledningar, och kommunalutskylderna började blifva
ganska störa. Man tyckte då, att när dessa landsortsbor voro
nästan hela året boende i städerna, borde de också få vidkännas

N:o 19. 6

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

de ökade utgifterna. Derför framkommo vid 1868 års riksdag åtskilliga
motioner i hufvudsakligen samma syfte, som det nu föreliggande
förslaget innehåller.

Vid behandlingen i utskottet blef det också pluralitet för
eu skrifvelse i det syftet. Men åtskilliga reservanter, hufvudsakligen
från denna kammare, hade en afvikande åsigt, och äfven
några från Andra Kammaren, af hvilka en särskildt yttrade sig
sålunda: »Att städerna, hvilkas representanter ifra för denna förändring,
någon gång kunna gå miste om en inkomst derigenom,
att personer, som äro mantals- och skattskrifna på landet, tidtals
vistas inom dessa samhällen, tror jag i rikt mått ersättes genom
den förtjenst i öfrigt, som kommer dem till godo genom hyror
och lefnadskostnader, och de äro följaktligen ingalunda lidande.
»

Dä utlåtandet kom in till denna kammare, genomdebatterades
detsamma, och jag vill nämna, att det var den enda riksdagen
efter det nya statsskickets införande, vid hvilken denna
fråga blifvit på sådant sätt behandlad inom Första Kammaren.
Jag har tagit noga reda på den då förda diskussionen. Efter
dess afslutande afslog kammaren nästan enhälligt de då väckta
förslagen om borttagande af valfriheten. Det blef således icke
något af med den ifrågasatta förändringen vid detta tillfälle.

Det dröjde emellertid icke länge, förrän frågan återkom.
Det var vid 1871 års riksdag. Då väcktes motioner inom Andra
Kammaren hufvudsakligen i samma syfte som förut, men det
tillkom också från Första Kammaren eu motion, väckt af en
person, som mycket sällan begagnade sig af sin motionsrätt och
som var känd såsom en bland de mest konservativa, nemligen
grefve Carl Göran Mörner, hvilken föreslog, att § 3 mom. 1 i
gällande mantalsskrifningsförordning måtte erhålla följande förändrade
lydelse: »den, hvilken inom särskilda mantalsskrifuingsdistrikt
innehar och brukar fast egendom eller idkar rörelse samt
för vården deraf uppehåller sig än inom det ena, än inom det andra
mantalsskrifningsdistriktet, må sjelf bestämma och anmäla, inom
hvilketdera af dessa distrikt han bör mantals- och skattskrifvas».

När frågan gick åt detta håll, hade denna kammares ledamöter
i bevillningsutskottet ingenting deremot, helst när man
inom Andra Kammaren inskränkte sig till att begära, att författningen
skulle revideras så, att den erhöll nödig klarhet och
bestämdhet och att de särskilda stadgandena skulle bringas i öfverensstämmelse
såväl sins emellan som med andra gällande föreskrifter.
Det var eu ganska oskyldig begäran, som stod i fullkomlig
öfverensstämmelse med de åsigter, hvilka grefve Mörner
uttalade i sin motion, att nemligen i 1861 års förordning stadgandet
i afseende på valfriheten icke var fullkomligt tydligt. Det
förekom icke någon annan diskussion här i denna kammare, än
att en ledamot, herr von Koch, i korthet yttrade sig, att då det

Onsdagen den 4 April, f. in.

7 N:o 19.

torde blifva nödvändigt att tillsätta en komité för omarbetande Förslag till
af inantalsskrifningsförordningen, borde denna komité särskildt förordning
gifva akt på det förslag, som grefve Mörner framlagt, hvarigenom skrifning.
tydlighet skulle vinnas i afseende å den s. k. valfriheten. (Forts.)

En komité tillsattes också för omarbetande af förordningen,
eu komité, hvars ledamöter utgjordes af medicinalrådet Berg, herrar
H. G. von Gegerfelt, H. A. Witt, Th. Berger och F. Ekelund.

Komiténs sekreterare var Nils von Steyern, den nuvarande presidenten
i svea hofrätt.

Enligt min tanke löste komitén denna fråga ganska tillfredsställande,
men hade icke tänkt sig att gå utom det program,
som uttalades vid aflåtande! af skrifvelsen, att det nemligen skulle
blifva nödig tydlighet och klarhet i föreskrifterna och att denna
valfrihet äfven skulle något mera preciseras. Komitén föreslog i
2 § af sitt förslag till mantalsskrifningsförordning, att »en hvar,
som är i riket boende, skall mantalsskrifvas i den kommun, der
han vid mantalsskrifningstideu har sitt hemvist. Idkar någon
jordbruk eller annan rörelse inom annan kommun än den, hvarest
han har sitt hemvist, må han sjelf bestämma, inom hvilken
af dessa kommuner han skall mantalsskrifvas.» Det står der:

»idkar någon jordbruk», så att det är icke nog med att köpa in
en liten jordlapp i stad eller på något annat ställe och utarrendera
denna och således icke hafva någon annan afsigt än att få
en mantalsskrifningsort.

Öfver detta komiténs förslag infordrades kammarrättens
utlåtande. Det gjorde, så att säga, epok i denna fråga. Detta
kammarrättens utlåtande, som jag läste på sin tid, har jag nu
icke varit i tillfälle att få, då det icke finnes i biblioteket eller
bland Riksdagens handlingar, der det för öfrigt finnes ett stort
antal af komiténs betänkande — jag tror omkring 1,400 exemplar
— som af någon orsak, jag vet icke hvilken, icke blifvit
vid detta tillfälle utdelade bland kammarens ledamöter, oaktadt
jag tror, att detta utlåtande är af den beskaffenhet, att man bort
få taga kännedom derom, i stället för att låta det ligga och multna
eller säljas som makulatur.

Kammarrätten öfvergaf i detta sitt utlåtande sina förut uttalade
konservativa åsigter i afseende å valfriheten och anförde
några bevingade ord, som, om jag så får säga, gjorde slag i saken.
Kammarrätten yttrade nemligen, att det vore en naturlig rättighet
— jag tror icke jag citerar ordagrant — att få välja sin
vistelseort, men att ingen rättsgrund funnes att få välja sin mantalsskrifningsort.
Detta yttrande slog an och det har sedan blifvit
upprepadt vid olika riksdagar år efter år. Det är dock med
detta slagord som med så mycket annat, det innehåller en del
sant och en del nytt, men det sanna är icke nytt och det
nya är icke sant. — Att rätten att välja sin vistelseort vore
en naturlig rättighet, var ju obestridligt, och den rättigheten

Ji:o 19. 8

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Ports.)

hade ju hvar svensk medborgare. Men att det icke skulle finnas
någon rättsgrund för att man skulle sjelf få, under vissa förhållanden,
välja sin mantalsskrifningsort, det vågar jag bestrida.
Denna rättsgrund, hvilken synes blifvit tillämpad af kammarrätten
vid många tillfällen och äfvenledes af Kongl. Maj:t, är så
gammal, att den, så långt man kan se tillbaka i svenska samhällets
historia, har existerat. Rikets Råd, på den tid de funnos,
skattskrefvos på sina egendomar, till hvilka de också skrefvo sig,
under det att de äfven hade palats i Stockholm, men från gammalt
hörde de alltid till den del af landet, der de voro boende,
och kallades också derför Rikets Råd i landsorten. 1812 års förordning
medgaf samma rättighet äfven i detta fall, och 1861 års
förordning afvek icke derifrån. Men kammarrätten hade funnit
på dessa ord och de slogo an.

Sedermera remitterades frågan i vissa delar till den s. k.
landtstatskomitén, hvilken tog om hand hela förordningen, oaktadt
remissen lydde på blott en del. Som denna komité ville lysa
med många och stora förslag, upptog den äfven denna fråga
och framlade förslag till ny mantalsskrifningsförordning, hvari
den tillgodogjorde sig kammarrättens utlåtande och afgaf ett förslag
i samma syfte. Men denna landtstatskomité var rik på förslag,
ehuru den icke var rik på sådana förslag, som vunno framgång,
ty mig veterligen har intet af dess förslag gått igenom.
Det skulle då vara först i dag, vi skulle få fram någonting af
dess många förslag. Den föreslog för öfrigt bland annat, att
häradsskrifvarne skulle afskaffas, under det att den höll på mantalsskrifningen.

Sedermera hafva några frågor i detta syfte väckts inom
Andra Kammaren, men de hafva behandlats af tillfälliga utskott
och icke föranledt till någon åtgärd, så att Första Kammaren
sålunda icke behöft befatta sig dermed.

Men år 1889 fick man i justitieombudsmannens berättelse
syn på, att det var en gammal framställning af Riksdagen, som
icke blifvit slutbehandlad, och då väcktes motion om ett sorts
iteratum till Kongl. Maj:t att låta handlägga detta ärende. Så
skedde också, och den dåvarande chefen för finansdepartementet
erhöll Kongl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga biträden
till ett antal af högst tre, och skulle nämnda biträden, jemte den
eller de tjensteman i berörda departement, som komme att i
omförmälda arbete deltaga, ega att vid affattande! af författningsförslaget
i de delar, som egde sammanhang med lagstiftningen
om kyrkoskrifning, till gemensam öfverläggning sammanträda
med den komité, som den 7 december 1888 blifvit nedsatt för
afgifvande af förslag beträffande ordnandet af kyrkoskrifningen
i riket.

Dessa personer, som säga sig hafva varit under ledning af
en embetsman i finansdepartementet — jag vet icke, om de

9 >:o 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

uttalat sjelfständiga åsigter, om detta ens är tillåtet, då man såsom Förslag till
blott biträde är under annans ledning — hafva utarbetat icke a£or mantalsblott
ett, utan två förslag eller alternativ, det ena för den hän- skrifning.
delse mantalsskrifningen förrättas i början på året, som det blif- (F0rts.)
vit ifrågasatt. Utom'' denna fråga om valfriheten är det nemligen
tvenne andra frågor, som äro af stor vigt. Den ena är, huruvida
mantalsskrifningstiden skulle kunna förflyttas från hvad som
är stadgadt, 15 november till årets slut, till början af året, från
10 januari till 15 februari. Deröfver hafva embetsverken äfven
blif vit hörda, och i sitt senast afgifna utlåtande hafva kammarrätten
och statskontoret afstyrkt det. Pluraliteten af ledamöterna
af styrk te det. Majoriteten var dock icke förkrossande; det var
nemligen 4, som afstyrkte, och 2 som tillstyrkte. Om blott eu
af pluraliteten öfvergått till minoritetens åsigt, hade således paria
vota uppstått. Man kan för öfrigt läsa mellan raderna, att det
icke vore någon omöjlighet att genomföra en reform i detta afseende,
fastän det för närvarande är förenadt med åtskilliga svårigheter
och måhända skulle medföra penningutgifter. Men det är,
enligt min tanke, den enda stora fråga, som nu föreligger, om
man undantager frågan om den s. k. valfriheten.

Det är för öfrigt en annan fråga, den att mautalsuppgifterna
skulle inlemnas till pastor och af honom jemföras med
husförhörs- eller, som de skulle kallas, församlings-böckerna. Denna
reform är dock nu skjuten åt sidan, och frågan, som den nu föreligger,
afser i stort ingenting annat än den förändring i 3 § att
borttaga den s. k. valfriheten, och äfven att göra det temligeu
obestämdt, hvar eu embets- och tjensteman skulle komma att
mantals- och skattskrifvas. Den senaste komitén har i det fallet
i motiveringen uttalat den åsigten, att tjensteman med eu viss
bestämd tjenstgöringsort skall mantalsskrifvas, der han har sin
tjenst, äfven om han utverkar sig vederbörandes tillstånd att bo
annorstädes. Det har icke influtit i texten, liksom icke heller
åtskilligt annat, som förekommer i motiveringen, hvilket kanske
skulle göra kammaren välvilligt stämd emot förslaget.

Beträffande det afslag, som Första Kammaren meddelade
på de gjorda motionerna, när frågan blef utdebatterad bär, anfördes
såsom skäl hufvudsakligen, att det skulle innebära en väl
stor inskränkning i en dyrbar, personlig rättighet, hvars utöfvande
icke kan sägas tillskynda staten någon skada eller förlust, och att
kommunernas intressen icke böra tillgodoses genom bestämmelser,
hvilka endast framkalla förvecklingar och olägenheter. Jag vore
färdig att i denna stund yttra precis detsamma om det förslag,
som nu föreligger.

Beträffande den nu föredragna punkten, innehåller den, att
enhvar skall mantalsskrifvas, der han ur bosatt. Det är utbytt
emot uttrycket i nu gällande mantalsskrifningsförordning: »der

han har sitt bo och hemvist», hvilket senare uttryck dock kan

N:o 19. 10

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till hafva ett visst berättigande, eftersom det står i full öfverensstämang.
°mantals- me^se me<^ hvad allmän lag stadgar i fråga om forum i tvistemål.
skrifning. Lagen säger nemligen, att man för gäld skall sökas vid den rätt,
(Forts.) hvarunder man har sitt bo och hemvist, ett uttryck, som således
icke kan anses antiqveradt. Det kunde ju derför användas i
mantalsskrifningsförordningen, då det kan qvarstå i den allmänna
lagen. Derom är dock icke så mycket att säga, ty i sak betyder
det ju detsamma.

Det heter vidare: »Uppehåller sig någon under olika delar
af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han
såsom bosatt i det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden,
att han med afseende å innehafvande tjenst eller andra
omständigheter hör anses derstädes hafva sitt egentliga hemvist.».
Der har tillagts till Kongl. Maj:ts förslag: »med afseende å innehafvande
tjenst eller andra omständigheter». För min del mä
jag bekänna, att önskade man få klarhet och tydlighet i förut
gällande bestämmelser, så har man här, som man säger, makat
sig ifrån askan i elden. Hvad man än må säga om dessa föreskrifter,
men icke äro de klara och tydliga. Det är med dem
ungefär som med vissa kinkiga fall i den allmänna lagen, då
man t. ex. i fråga om dikning m. m. satt endast: »pröfve domaren».
Domaren blir då både lagstiftare och lagskipare. På samma
sätt skulle man här kunna säga, att i fråga om mantalsskrifningsorten
eger mantalsskrifvaren pröfva, hvar man skall mantalsskrifvas.
Man blir underkastad ett administrativt godtycke, tv
med ledning af denna lagtext kan jag icke bestämma, hvar jag
skulle kunna hafva rätt att, under vissa förhållanden, mantalsoch
skattskrifvas.

Nu förekommer icke så sällan, att ernbets- och tjensteman,
som förut bodde i utkanterna af Stockholm, slagit sig ned i någon
af våra förstäder: Sundbyberg, Djursholm, Liljeholmen eller Saltsjöbaden,
emedan man till dessa platser har beqväma kommunikationer.
Från Hornstull i närheten af Liljeholmen t. ex. går en
spårvagn hvarje femte minut. Bor eu person vid Liljeholmen,
har han ingen svårighet att sköta sin tjenst i staden, och han
har i sådant fall sin bostad, der han icke har sin tjenst, med
bestämd tjenstgöringsort hela året om. Det har vid flera tillfällen
redan nu väckts fråga om, att sådana personer skulle få
mantalsskrifvas på landet, men till följd af nu gällande föreskrift,
att ernbets- och tjensteman skall mantalsskrifvas, der han har sin
tjenst, har detta mött hinder och ständigt blifvit afslaget.

Om man antager förslaget, sådant det här föreligger, kan
jag icke förstå annat, än att det kommer att uppstå en kollision
mellan å ena sidan rotemannen, som gör anspråk på att tjenstemannen
skall mantalsskrifvas i Stockholm, emedan han har sin
tjenst der och emedan den sista komitén har sagt, fastän det
icke står i texten af förordningen, att man skall mantals- och

11 No 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

skattskrifvas, der man har sin tjenst, äfven om man får tillstånd Förslag till
af vederbörande embetsverk eller af Kongl. Maj:t att vistas annorstädes,
och å andra sidan mantalsskrifniugsförrättaren på landet, skrifning.
som säger: Ni har icke blott edert egentliga hemvist inom detta (porta<)
mantalsskrifningsdistrikt, utan ni har här eder enda bostad, ni
vistas här 365 dagar af året och ni skall således här mantalsoch
skattskrifvas. Huru skall denna sak afgöras? Enligt nu gällande
stadganden är det tydligt, att har han icke fått tillstånd
att vistas annorstädes, skall han mantals- och skattskrifvas, der
han har sin tjenst. Detta har man hållit på till den grad, att
följande kunnat inträffa. En ordinarie kanslist i kammarkollegium,
som spekulerade i politik, köpte sig eu s. k. kåk i Vaxholm,
som på den tiden valde en riksdagsman. Han kom in
uti borgareståndet, emedan han verkligen lyckades blifva vald i
Vaxholm. När han kom in i ståndet, sade man emellertid der:

Ni är ordinarie tjensteman med bestämd tjenstgöringsort i Stockholm,
och ni är obehörig att mantals- och skattskrifvas i Vaxholm.
Derpå kasserades hans fullmagt. Man höll mycket på
den principen, att embets- och tjensteman skola mantals- och
skattskrifvas, der de hafva sin tjenst, såvidt de icke erhållit vederbörandes
tillstånd att vistas annorstädes, och det hade icke den
ifrågavarande tjenstemanneu.

Då jag icke ämnar begära ordet flere gånger i denna fråga, så
vidt några särskilda omständigheter ej förekomma, ber jag om ursäkt,
om jag, ehuru blott detta moment är föredraget, nu också
yttrar mig om det öfriga, i synnerhet om 6 mom. Der står:

»Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet
eller i följd af uppdrag, lemnadt af Riksdagen, å annan ort
sig uppehåller, må ej af sådan anledning der mantalsskrifvas.

Enahanda stadgande gäller i afseende å den, som intagits
å sjukvårdsinrättning.»

Der har utskottet gjort det tillägg: »eller i följd af uppdrag,
lemnadt af Riksdagen.» Ja, mine herrar, det är verkligen ganska
svårt att säga, om ett uppdrag är af tillfällig beskaffenhet eller
icke. Det har gifvits komitéer, som varat i 4 år, och jag känner
särskildt en ledamot af Andra Kammaren, som varit medlem
i eu sådan komité och vistats 4 år här i Stockholm. Det väcktes
emot honom en process, att han skulle hafva förlorat sin valbarhet
på landet, men processen afgjordes så, att han ansågs böra
der vara mantals- och skattskrifven. oaktadt han såsom komitéledamot
vistats 4 år i Stockholm. Nu har man gjort undantag
för af Riksdagen lemnade uppdrag. Jag vet icke, hvarför ett af
Riksdagen gifvet uppdrag skall vara af annan eller bättre beskaffenhet
än exempelvis sådana uppdrag, som lemnas af Kongl.

Maj:t eller af någon akademi eller brandstodsbolag m. fl. och
man nödgas för ett sådant uppdrag eu längre tid uppehålla sig
härstädes. Billigheten synes fordra, att man icke derigenom skall

N:o 19. 12

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 April, e. ra.

förlora sin mantalsskrifningsort, sin valbarhet till riksdagsman i
Andra Kammaren m. fl. dyrbara rättigheter.

Jag tycker äfven, att denna förlust är obillig i det fallet,
att man t. ex. har barn, som vistas i eu skola, eller att någon
af familjen blir sjuk och en längre tid får vistas på ett sjukhus
i en stad och der undergå läkarevård, massage och dylikt. Den,
som har sina intressen på landet, skall då, för att han måste hyra
en våning här i Stockholm eller i någon annan stad, nödgas
skattskrifva sig på den ort, dit han inflyttat, men för hvilken
han icke hyser något som helst intresse.

Man säger, att det kommer an på känslan, och sådant bör
man icke tala om, då man lagstiftar. Jag ber om ursäkt, men
man måste äfven respektera känslan. Naturligt är och måst©
vara, att en person till följd deraf, att hans föräldrar kanske
hvila i en viss kommun, att han blifvit der född och uppfostrad,
att han der har sina barndomsvänner, att han der blifvit döpt
och konfirmerad och haft hela sin föregående verksamhet, hyser
för denna kommun ett varmare intresse, än han någonsin kan
göra för eu stad, dit han af omständigheterna drifvits för tillfället.
Den, som icke har någon känsla för sådana saker, han har icke
heller känsla för hvad som större är, nemligen för sitt fädernesland.
Den, som icke älskar det mindre samhället, hvarvid han
med så många och, jag kan gerna säga, heliga band bör känna
sig fästad, han genomtränges aldrig af den känsla, som vi alla
så högt värdera, nemligen kärleken till hvad för oss alla är
gemensamt — fosterlandet.

Mig förefaller det således, som om det vore en ganska god
princip, som hvilar till grund för den valfrihet, hvilken för närvarande
råder. — Det är en valfrihet, som endast i ytterst få fall
blir missbrukad. Jag vet visserligen, att ett och annat försök till
missbruk förekommit, men genom eu, som det synes mig, god
och sund tolkning inom vederbörande departement hafva dessa
försök blifvit tillbakavisade.

Man har talat om, att i Dalarne finnas socknar, der man
icke har ett enda öres kommunalutgift. Skulle man, för att slippa
kommunalutgifterna på ett håll, blifva frestad att köpa sig en
liten jordbit på ett annat ställe och mantals- och skattskrifva sig
der, då går detta icke för sig, ty man skall också vistas och bo
der. Jag vet, att det funnits ett fruntimmer, som blef tillrådt af
sin rådgifvare att köpa en obebyggd tomt på en plats, der kommunalutskylderna
voro lägre, än der hon bodde, och åberopa, att
hon hade fastighet på båda ställena och ville mantals- och skattskrifvas,
der hon hade den obebyggda tomten. Detta tillbakavisades
af Kongl. Maj:t, och numera tolkas denna förordning, på
sätt af flere af Kongl. Maj:t utfärdade resolutioner framgår, i fråga
om valfriheten för fastighet sålunda, att sådan bestämningsrätt
endast medgifves, då personen i fråga inom olika distrikt eger

Onsdagen den 4 April, f. m.

13 S:0 19.

fastigheter af den beskaffenhet, att bo och hemvist, der kan väljas,
samt han åtminstone någon del af året vistats på den fastighet,
der han vill låta sig mantalsskrifva. Det synes mig vara en
mycket rigtig tolkning af nu gällande föreskrifter och en tolkning,
som otvifvelaktigt är bättre än det nya lagförslaget. —
När de nu gällande föreskrifterna blifvit tillämpade öfver 30 år
och man derunder fått en viss erfarenhet och en viss trygghet
för oss, som nu veta hvad vi hafva rättighet till, bör man icke
gifva sig ifrån denna trygga ställning och ut i det obekanta,
hvartill detta förslag förer. — Jag kan icke se, att det för Stockholm
eller städerna i allmänhet skulle medföra några fördelar,
ty, på sätt den af mig omnämnde reservanten anmärkte, städerna
få nog sina intressen bättre tillgodosedda genom att de icke anställa
ett sådant bönhaseri emot de personer, som vistas der endast
tidtals. Om det föreliggande förslaget antages, ställa sig förhållandena
så, att en del personer, som nu äro boende hela eller
en stor del af året i städerna och der hyra våningar för år,
skulle blifva nödsakade att säga upp sina våningar och bo på
hotell den tid, de vistas derstädes, hvilket skulle vara till stor skada
för husegarne. Jag tror, att det är rätt många af denna kammares
ledamöter, som hafva sin egentliga bostad i landsorten, men hyra
våning här i Stockholm dels under riksdagen och dels under det
de vistas här i och för revisioner eller derför att de hafva barn,
som här skola uppfostras. En af kammarens senast aflidne ledamöter
hyrde, enligt hvad jag har mig bekant, en våning i Stockholm
hela året om. Dels var han riksdagsman, dels var han statsrevisor
och dels hade han barn, som gingo i skola härstädes, och
dock hade han ett stadigvarande, varmt intresse för en annan
kommun, der han egde bruks- och landtegendom. Jag är säker om,
att i fall man velat förmå honom att afstå från sin mantalsskrifningsort
der, så hade han förr afstått från att hyra våning här.

De hittills gällande föreskrifterna hafva, såvidt jag kunnat
finna, särskildt med afseende å det kloka sätt, på hvilket de hittills
tolkats af Kongl. Maj:t, icke medfört några sådana oegentligheter,
att det behöfves eu förändrad lagstiftning i ämnet.
Skall en sådan lagstiftning vidtagas, bör den åtminstone innebära
mera tydlighet och mera bestämdhet än den nu gällande, men
icke motsatsen. Då jag, för min del, är öfvertygad om, att det
föreliggande förslaget icke uppfyller dessa fordringar, tillåter jag
mig, herr talman, yrka afslag på den föredragna punkten.

Herr Öländer: Jag skall icke tillåta mig för närvarande

ingå i något bemötande af hvad den föregående talaren anfört.
Dels har jag icke hört hans anförande i dess helhet och dels var
det allt för vidlyftigt för att man, innan man något närmare tänkt
öfver det, skulle kunna afgifva något bestämdt bemötande. Jag
skall således tills vidare inskränka mig till att tillkännagifva, hvar -

Förslag till
förordning
ang. mantalskrifning.

(Forts.)

No 19. 14

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

uti den reservation, som jag afgifvit, består och hvilka delar af
denna 3 § den af ser.

Den första delen af reservationen afser det andra stycket
i första momentet. Der har Kongl. Maj:ts förslag följande lydelse:
»uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det
distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han derstädes
bör anses hafva sitt egentliga hemvist». Här har utskottet
företagit sig att införa några ord, som skulle närmare bestämma
detta, och sagt: »Med afseende å innehafvande tjenst
eller andra omständigheter bör anses derstädes hafva» etc. Det
är dessa ord, jag skulle vilja hafva uteslutna. Jag ber att få
erinra om den princip, som innehålles i Kongl. Maj:ts förslag.
Jag vill icke tala om motiven, ty de stå icke i särdeles öfverensstämmelse
med texten, men här är i första momentet första
stycket klart och tydligt uttalad t, att: »en hvar skall mantalsskrifvas,
der han är bosatt». Detta är på sätt och vis en ny
princip. Den nu gällande mantalsskrifningsförordningen innehåller
visserligen stadgande!! af något så när enahanda innehåll,
men dervid finnas fogade åtskilliga modifikationer och undantag,
som betydligt modifiera denna princip, såsom t. ex. den af den
föregående talaren omnämnda valfriheten, friheten att under vissa
förhållanden låta mantalsskrifva sig på det ställe, der man har
en fastighet. En annan af dessa modifikationer, och icke den
minsta, är den, att en i allmän tjenst anstäld person med visst
tjenstgöringsdistrikt skall, enligt nu gällande mantalsskrifningsförordning,
ovilkorligen mantalsskrifvas, der han har sin tjenst, såvida
han icke fått tillstånd att bo på annat ställe. Den föregående
talaren påstod, att denna föreskrift blifvit i förslaget bibehållen
och åberopade i sådant afseende motiven, men texten gifven
alls icke anledning till en dylik tolkning. Det nu föreliggande
förslaget fastslår tvärt om den rena bostadsprincipen utan
några modifikationer och undantag- endast der jag är bosatt,
der skall jag mantalsskrifvas, jag må vistas, ega fastighet, innehafva
tjenst, drifva yrkesverksamhet hvar som helst; endast den
verkliga bostaden utgör grunden för min mantalsskrifningsort.
Huruvida denna princip är den rätta och bästa, vill jag lemna
derhän. Sant är emellertid, att den nu gällande mantalsskrifningsförordningen
innehåller en sväfvande,! ja, jag tillåter mig säga,
mycket sväfvande princip i detta hänseende. Tvärt emot hvad
den förre talaren antydde, har den gifvit anledning till många
tvister om en persons rätta mantalsskrifningsort och till många
missbruk, vanligen till skada för den kommun, der personen
verkligen haft sin bostad.

Alla dessa undantag och modifikationer äro i den nu föreslagna
lagen borttagna och, såsom nyss nämndes, den rena bostadsprincipen
införd. Detta är ju en mycket enkel princip,

15 No 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

ganska lättfattlig och praktiskt utförbar, men det finnes dock ett
förhållande, der svårighet kan uppstå. Jag kan under olika
delar af året bo eller uppehålla mig på olika ställen. Hvar skall
jag då mantalsskrifvas? På detta gifver andra stycket i första
momentet ett lika enkelt som principenligt svar: jag skall då
mantalsskrifvas i det distrikt, der jag vistas under sådana förhållanden,
att jag derstädes bör anses hafva mitt egentliga hemvist.
Men hvilka äro då dessa förhållanden? Ja, det öfverlernuar
förslaget åt mantalsskrifniugsförrättarens eget sunda omdöme
att afgöra, och detta är i mitt tycke mycket välbetänkt
och för principens bibehållande nyttigt. Klart är, att man icke
kan i denna paragraf uppräkna alla de omständigheter, som i
detta fall kunna vara bestämmande. Att åter, såsom utskottet
gjort, angifva blott en af dem, är att gifva åt denna för mycken
betydelse, som måhända motsäges af andra förhållanden. Säkert
är, att den af utskottet föreslagna bestämmelsen skulle komma
att betydligt grumla den rätta uppfattningen af den här uttalade
principens verkliga innebörd och förrycka densamma. Innehafvande
tjenst skulle komma att liksom i den förra författningen
undanskymma bostadsprincipen. Jag vill visst icke neka, att
en persons innehafvande tjenst kan i många fall utöfva ett ganska
stort inflytande på bestämmandet af, hvar han skall anses
hafva sitt hemvist, då han under olika tider af året uppehåller
sig på olika ställen, men ingalunda anser jag, att man bör gifva
den eu så dominerande betydelse, som utskottet gjort. Då föreställer
jag mig, att det finnes många andra omständigheter, som
i berörda afseende äro af större vigt, såsom den tid, en person
bor på det ena eller andra stället, om han t. ex. bor 11 månader
på det ena och allenast 1 månad på det andra, och ännu mer
på hvilket af dessa ställen han har sin familj bosatt. Jag skall
gifva exempel på de olägenheter, som utskottets förslag skulle
kunna medföra. En tjensteman, t. ex. en länsman, anstäld i
något distrikt i närheten af Stockholm, hyr en våning i Stockholm
och bor der med sin familj hela året om med undantag af
några månader, då han vistas på sommarställe, som ligger inom
hans tjenstgöringsdistrikt. Här förekommer sålunda det ifrågasatta
förhållandet, att en person uppehåller sig under olika delar
af året på olika ställen. Hvar skall denne tjensteman nu mantalsskrifvas?
Skulle mantalsskrifningsförrättaren bestämma detta med
ledning af denna §, sådau den lyder i Kongl. Maj:ts förslag, behölver
han blott använda sitt sunda förstånd, och hvarken hans
eller någon annans sunda förstånd skulle komma i någon tvekan
om, att det är i Stockholm personen i fråga har sitt egentliga
hemvist. Men med utskottets förslag skulle han komma till eu
annan uppfattning. Då måste han först fråga: på hvilket af
dessa båda ställen har nämnda person sin tjenst? Jo, der han
har sitt sommarställe 1 Följaktligen bör han der mantalsskrifvas.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

N:0 1!). 16

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 April, f. m.

Men detta bär säkerligen icke varit lagstiftarens mening. Jag
tror således icke, att det är lämpligt här införa bestämmelser,
som kunna leda till sådana oegentligheter, alldeles stridande mot
den princip, som i förslaget uttalats. Jag får derför, herr talman,
yrka: att kammaren, med uteslutande af den af utskottet
inskjutna meningen, måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag oförändradt
i denna punkt.

Den andra delen af min reservation afser fjerde stycket i
samma moment, der det föreskrifves, att hustru skall mantalsskrifvas
på samma ställe som mannen. Jag anser detta stycke
böra såsom obehöfligt och ändamålslöst borttagas.

Jag ber att få erinra om, att denna föreskrift icke finnes i
nu gällande mantalsskrifningsförordning, och icke ett enda skal,
icke ett enda motiv är aniördl, hvarför det blifvit intaget i
nu föreliggande förslag. Redan allmänna lagen säger ju, att en
hustru skall följa sin mans stånd och vilkor; och häraf följer
naturligtvis, att i alla vanliga fall hustru skall mantalsskrifvas,
der mannen är mantalsskrifven. Men det finnes förhållanden,
som göra, att, om detta stadgande upptages i mautalsskrifningsförordningen,
i synnerhet med det kategoriska innehåll och i den
kategoriska form, som här föreslagits, det skall kunna medföra
stora olägenheter. Jag vill uppgifva ett sådant fall, som icke
är gripet ur luften, utan taget ur rama verkligheten.

Eu hustru i en norrländsk stad hade erhållit boskilnad
från sin man i sammanhang med dennes inträffade konkurs.
Genom den egendom, hon fått undanskiftad, och med tillhjelp af
slägtingar och vänner lyckades hon i den norrländska staden
etablera en liten affär; men mannen var icke lämplig för denna
affär eller kanske vinsten deraf icke räckte till äfven för hans
uppehälle; allt nog, som han lärt ett yrke och ville begagna sig
deraf, reste han ned till Stockholm och erhöll här en förmånlig
befattning i sitt yrke, hvarför ban stannade och blef naturligtvis
också mantalsskrifven här. Skulle nu i mantalsskrif ningsf orörd -ningen införas ett ovilkorligt kategoriskt stadgande om, att »hustru
skall mantalsskrifvas på samma ställe som mannen», så skulle
denna hustru ovilkorligen också mantalsskrifvits här i Stockholm.
Till hvilka olägenheter detta skulle leda för henne och för dem,
som stode i eu eller annan förbindelse med henne och affären,
t. ex. hennes fordringsegare, är uppenbart. Desse skulle för utfående
af sina fordringar hos henne nödgas lagsöka henne här i
Stockholm. Och i händelse hon gjorde konkurs, hvar skulle
konkursen anbängiggöras? Jo, i Stockholm, fastän hon sjelf,
konkursmassan och den» till konkurs afträdda egendomen funnes
uppe i Norrland och utredningen af boet således också måste
försiggå derstädes.

Då alltså, enligt mitt förmenande, ingen svårighet finnes för
mantalsskrifningsförrättaren att med ledning af allmänna lagens

17 JT:0 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

stadgande]! bestämma, hvar hustru i vanliga fall skall mantalsskrifvas,
men ett i mantalsskrifningsförordningen infördt kategoriskt
stadgande, sådant som här föreslagits, skulle kunna leda
till de olägenheter jag nu angifvit, så yrkar jag, herr talman,
att detta stycke måtte ur paragrafen uteslutas.

Herr Stråle: Mycket af hvad jag ämnat anföra är redan

af den förste ärade talaren framstäldt; uti hvilket jag instämmer.
Han har redan uppgifvit åtskilliga exempel på, hvilka
följder det skulle kunna medföra, om vare sig Kongl. Maj:ts
eller utskottets förslag uti andra punkten af 3:dje paragrafen
skulle blifva lag. En annan ärad talare har äfven framhållit ett
exempel i fråga om hustrus mantalsskrifningsort. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten ytterligare derpå, att det är ett icke
ovanligt fall, att eu hustru med mannens begifvande idkar eu
kanske icke så obetydlig rörelse på eu ört, medan mannen af
det ena eller andra skälet är bosatt på ett annat ställe. Skall
då hustrun mantalsskrifvas på det ställe, der mannen är bosatt?
Skall, om hustru måste göra konkurs, målet anhängiggöras vid
en annan till äfventyr aflägsen domstol, och konkursboet utredas
under samma domvärjo, fastän boet och fordringsegarne befinnas,
der hon bor? Ett annat fall! Vi veta alla, att det är icke
så få personer, som bo halfva tiden af året i Stockholm och
halfva tiden af året på landet. De ega betydande egendomar på
landet, de ega också hus i Stockholm. Hvar skola nu dessa
mantalsskrifvas? Skall man räkna ut, om det är en eller annan
dag mera, som eu sådan person varit bosatt på landet eller
i Stockholm ? Eller om man kommer till det resultat, att det är
G månader på hvardera stället, och han då önskar blifva mantalsskrifven
på landet, så får han kanske det; men sedan inträffar
det, att året derpå bevisar mantalsskrifningsförrättaren i
Stockholm, att personen i fråga vistats, låt oss antaga, 9 månader
i Stockholm och 3 månader på landet, och yrkar på den
grund, att han skall mantalsskrifvas i Stockholm, hvilket ock
antagligen blir fallet. Tredje året blir förhållandet omvändt,
och mantalsskrifningen skall ske på landet. Kan sådant vara
lämpligt?

En ärad talare nämnde, att många tvister förekommit i anledning
af den nu gällande mantalsskrifningsförordningen. Efter
min erfarenhet hafva de icke jemförelsevis varit så många. Såsom
bevis på hvad nuvarande lagbestämmelse medför, ber jag att få
nämna ett fall, då eu person, som hade sin tjenst på landet invid
staden, men bodde i staden hela året, ville mantalsskrifva
sig i staden; det gjordes anmärkning deremot, och genom Kongl.
Maj:ts utslag blef han ålagd att mantalsskrifvas, der han hade
sin tjenst. Visserligen har jag hört omtalas fall, då personer
lått mantalsskrifva sig på landet, ehuru de icke dertill haft full Första

Kammarens Prot. 1894. N:o 19.

Förslag till
förordning
ang. tnanlalsskrifning.

(Forts.)

2

N:o 19. 18

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 April, f. m,

giltiga skal, då de vistats i stad största delen af året och ej haft
fast egendom eller rörelse på landet; men mantalsskrifvaren i
staden har då icke gjort anmärkning deremot. Om sådant skett,
hade de nog blifvit ålagde att låta mantalsskrifva sig i staden.

Såsom jag nyss nämnde, känner åtminstone jag icke till,
att det varit så stort antal tvister i anledning af nu gällande
mantalsskrifningsförordning, men jag vågar uttrycka den farhågan,
att skulle vare sig Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag
blifva lag, så komme det att blifva många flera tvister. Att här
uppgifva den redaktion, som den 3 § borde, efter min åsigt, i
anmärkta punkter erhålla, torde icke vara lämpligt, och får jag
derför hemställa om återremiss till utskottet.

Grefve W a ch t me ister: För min del kan jag icke finna

annat, än att den s. k. valfriheten måste betecknas såsom
en synnerligen stor oegentlighet, och detta vare sig den betraktas
såsom ett vissa klasser af medborgare förunnadt privilegium
eller som eu af lagstiftaren anlitad nödfallsutväg att reda sig ur
en svårighet, för hvars lösning han icke kunnat finna något annat
medel.

Hvad först den senare synpunkten beträffar, lärer det väl
ändock icke kunna påstås, att bestämmandet af en persons rätta
mantalsskrifningsort skall vara ett så kinkigt problem, att lagstiftaren
och lagskipare^ som ju dock maste lösa åtskilliga svåra
frågor, skola nödgas inför detta i vissa fall »kasta yxan i sjön»
och öfverlemna åt den enskilde att sjelf lösa problemet, fastän
frågan rör icke endast hans rätt, utan kan hafva ganska stor
betydelse för vederbörande kommuner. Uppställer man endast i
lagen en klar och tydlig princip, och det tror jag hafva skett i
utskottets med Kongl. Maj:ts i hufvudsak öfverensstämmande förslag,
tror jag icke att man behöfver befara, att icke denna princip
skall kunna tillämpas på förekommande fall; och säkert är,
att det materielt rätta, d. v. s. i detta fall att en person
mantalsskrifves på den ort, der han har sitt egentliga hemvist,
i vida högre grad kommer att befordras genom det föreslagna
stadgandet, än genom en valfrihetsbestämmelse, denna må nu
formuleras på ena eller andra sättet. Under mantalsskrifningsfrågans
föregående handläggning hafva åtskilliga försök till dy -lika formuleringar blifvit framlagda, men vid ingen af dessa har
kunnat undvikas, att allt för stort spelrum lemnats åt det enskilda
godtycket; men godtycket är ju en dålig bestämningsgrund, då
det gäller fastställandet af rättsförhållanden.

I olikhet med herr Samzelius tror jag icke, att det föreslagna
stadgandet föranleder otydlighet. Beträffande en tjensteman,
som har sin tjenst i Stockholm, men bor vid Djursholm,
kan ’ icke blifva tal om annat, än att han är bosatt vid Djursholm.

19 X:0 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

Paragrafen lyder: »Uppehåller sig någon under olika delar Förslag till
af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt» o. s. v. Det gör förordning
icke en tjensteman, som har sin tjenst i Stockholm och är bosatt <inLrT^1
vid Djursholm, och paragrafen är således icke tillämplig på honom. (Forts)''

Jag kan icke heller medgifva behörigheten af något privilegium
i mantalsskrifningsfrågor. Då det allmänna för sina
ändamål uppställer den fordran, att hvar och en skall mantalsskrifvas,
der han är bosatt eller har sitt egentliga hemvist, böra
de härifrån afvikande meningar, som kunna förefinnas hos den
ene eller den andre, icke få göra sig gällande. Jag erinrar om
det yttrande af kammarrätten, som citerades af herr Samzelius,
nemligen att hvar och en visserligen bör hafva rätt att välja
vistelseort, men att ingen rättsgrund finnes för rätt att välja
mantalsskrifningsort. Jag anser detta fullt rigtigt. Herr Samzelius
har naturligtvis rätt deri, att eu sådan rättsgrund finnes i
gällande författningar, men ur allmän rättssynpunkt tror jag
icke, att man skall kunna deducera någon sådan grund.

Då man håller fast vid valfriheten, torde detta emellertid
ofta bero på den föreställningen, att man derigenom skulle fredas
mot faran att blifva mantalsskrifven på annat ställe än det,
der man, så att säga, har sina egentliga rötter, endast på den
grund, att man till äfventyrs någon längre del af året uppehåller
sig på annat ställe. Men med den affattning stadgandet erhållit
tror jag icke, att något sådant är att befara. Stadgandet gifver
ingalunda anledning till en sådan tolkning, att tidsmomentet i
och för sig skulle tillmätas afgörande betydelse. Äfven andra
omständigheter böra tagas i betraktande, och i mycket tvifvelaktiga
fall kan man vara säker, att vederbörande komma att
lästa synnerlig vigt vid den enskildes uppgift om det ställe, der
han anser sig hafva sitt egentliga hemvist.

Som valfrihetsbestämmelsen i gällande mantalsskrifningsförordning
är formulerad, och i synnerhet med den tolkning, denna
bestämmelse ännu för ett eller annat årtionde sedan erhöll, hafva
myndigheterna måst sanktionera många, materielt taget, uppenbarligen
obehöriga försök att komma ifrån mantalsskrifning på
sådant ställe, der den rätteligen borde ega rum. Såsom paragrafen
nu tolkas, eller så, att man, för att komma i åtnjutande
af valfrihet, måste på åtminstone två ställen hafva fastighet af
beskaffenhet att kunna bebos, och att man verkligen någon tid
af aret uppehållit sig på hvartdera stället, är omfåuget af dessa
missbruk visserligen reduceradt, men möjligheten af dylika
missbruk är dock ingalunda utesluten. Jag tror således, att det
är af ganska stor vigt att få bort valfriheten och skall derför
bedja att få yrka bifall till ntskottets förslag.

Friherre Klingspor: I motsats mot den siste talaren tror

jag, att valfrihet i afseende på mantalsskrifningsorten är under

N:0 19. 20

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

vissa förhållanden berättigad, samt att borttagandet deraf skulle
vara ett ingrepp i den personliga rätten, hvithet skulle medföra
mycket ogillande och många obehag. Ett par föregående talare,
herrar Stråle och Samzelius, hafva framhållit, att, om jag egetfast
egendom på landet, men, äfven utan att vara riksdagsman,
bor om vintrarne i Stockholm och kanske till och med eger fastighet
der, det enligt denna förordning skulle vara mycket svårt
att få rätt att mantalsskrifva mig på min landtegendom, der
jag har min egentliga verksamhet. Jag anser det vara en betydlig
fördel för mig att sjelf få bestämma, om jag vill mantalsskrifvas
på den ena eller andra platsen och att icke något obehörigt
tvång i detta afseende mot mig utöfvas. Jag ber att få
såsom min uppfattning uttala, att jag anser utskottets motivering
icke vara betryggande i detta afseende. Kongl. Majds kan man
möjligen anse vara något mer användbar, ehuru jag tror, att
jag helst skulle vilja sluta mig till herr Samzelius och yrka
afslag.

Hvad beträffar sista punkten i detta moment om hustru
mantalsskrifning på samma ställe som mannen, ber jag i likhet
med herr Öländer att få framhålla, hurusom en kategorisk bestämmelse
derom möter allt för stora svårigheter att tillämpa.
Jag skall såsom han framlägga ett bestämdt konkret exempel.
Det var en folkskolelärarinna med fast anställning i Vestergötland,
hvars man erhöll fast plats i Vermland. Båda behöllo sina
platser. Skulle nu dessa stadganden följts, så att hon, som bodde
med sina barn i Skaraborgs län, skulle mantalsskrifvas i Vermland
hos sin man, skulle det vara eu orimlighet; och att lagstifta
orimligheter, kan jag ej vara med om. Dessutom äro dessa
mantalsskrifningsbestämmelser ganska farliga att gorå allt för
kategoriska. Ty man skall undvika att försvåra möjligheten till
försörjning, som kan vara nödvändig för familjer; och genom
för kategoriska bestämmelser läggas hinder i detta afseende.
Sådana finnas redan på många områden, och jag vill ej vara
med om att öka dem.

Det slut, hvartill jag för egen del kommit, vill jag ej nu
precisera, utan jag ämnar sluta mig till det yrkande, som har
största sannolikhet att gå igenom, antingen om återremiss eller
om afslag.

Herr Hasselrot: Som kammaren väl har iakttagit vid

genomläsningen af betänkandet, skiljer sig Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag från den gamla lagen, hufvudsakligen i två delar,
nemligen deri, att den hittills gällande valfriheten blifvit
borttagen och att den absoluta bestämmelse, som fans i den
gamla lagen, att den, som innehade allmän tjenst, skulle mantalsskrifvas
der hans tjenst var, blifvit modifierad. Jag tror folium
del, att båda dessa förändringar äro rigtiga och af behofvet

Onsdagen den 4 April, f. in.

21 5:0 19.

påkallade. Jag hyser samma uppfattning som den näst föregå- Förslag till
ende talaren på blekingebänken, att det icke finnes någon rätts- förordning
grund för den gamla valfriheten. Friherre Klingspor sade vis -^skrifning
saligen, att det är en förmån för vissa personer att få välja sin (Forte)
mantalsskrifningsort, och detta erkänner jag, men det ligger för
litet rättsgrund häri för att jag derpå skulle vilja bygga någon
lagstiftning. Jag tror, att denna valfrihet hittills, äfven såsom
den under sista åren tillämpats, medfört många olägenheter. Det
är visserligen sant, att sådana försök, som herr Samzelius omnämnde,
misslyckats, så att, om man köpt en obetydlig tomt,
detta ej berättigat att der mantalsskrifvas, men det finnes dock
många exempel på, att personer skaffa sig en liten egendom,
med bostad i en kommun, med ringa kommunalutskylder och
mantalsskrifva sig der, ehuru de för sig och sin familj draga
nytta af inrättningarne och förmånerna i en annan kommun med
stora utskylder. Om motiven för ett dylikt val af mantalsskrifningsort
vore så aktningsvärda som herr Samzelius omnämnde,
eller att man vore med sina känslor bunden vid en viss
kommun, då kunde det möjligen låta höra sig, men detta fall
är åtminstone ytterst sällsynt. Motiven äro nog oftast afkomma
undan drygare utskylder, och det kan aldrig vara rätt
att legalisera ett sådant förhållande. Såvidt jag förstår, är den
rigtiga principen den, att man skall vara mantalsskrifven, der
man faktiskt har sitt bo och hemvist, och det har Riksdagen
också uttalat i den skrifvelse, som ligger till grund för detta förslag.
Nu säger man emellertid, att meningen med denna skrifvelse
hufvudsakligen var att få större klarhet i bestämmelserna,
och huruvida detta nu skulle vinnas, derom kan man ju hysa
olika uppfattning. Jag tror för min del, att det blir större klarhet.
I det nya lagförslaget är eu klar och enkel princip uttalad
utan nämnvärda undantag. Svårigheter vid tillämpningen komma
alltid att finnas, då det ju ej är tänkbart att kunna formulera
en lag, så att den precis passar in på alla olika och skiftande
fall. Det blir nog stundom såsom sagdt är: »pröfve domaren»;
men detta kan enligt min åsigt ej undvikas.

Beträffande den andra förändringen, tjenstemans mantalsskrifningsort,
är påpekadt, huru illa det skulle vara, att en tjensteman,
som har tjenst i Stockholm, men hela året är bosatt
t. ex. å Djursholm, ej skulle mantalsskrifvas i Stockholm. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på, att detta förhållande redan
nu kan ega rum för alla, som stå i enskild tjenst. Den »orimlighet»,
som härutinnan påpekats, är således redan befintlig. Men
jag vill påstå, att det ej är någon orimlighet. Bor jag på Djursholm
hela året och njuter denna kommuns förmåner, bör jag
billigtvis också bidraga till denna kommuns utgifter, äfven om
jag skulle hafva tjenst på något annat ställe. Det är gifvet, att
om jag drifver rörelse på annat ställe, får jag skatta för rörelse,

N:0 19. 22

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

der den bedrifves. För att visa befogenheten af min åsigt tager
jag ett exempel. En person eger och bor på en stor egendom i
närheten af Stockholm och är derjemte egare af en betydlig
enskild förmögenhet, men han har en ringa tjenst i Stockholm,
för hvars skötande han måste vistas här t. ex. blott en månad
om året. År det då rimligt, att Stockholms stad, derför att han
har denna tjenst, tager kommunalskatt af hans stora förmögenhet? Då

det emellertid ej är eu oväsentlig omständighet vid bestämmande
af mantalsskrifningsorten, hvar man har sin tjenst,
har utskottet trott, att det skulle vara nyttigt för myndigheterna,
att detta särskildt betonades, och har derför utan att bestämma,
att berörda omständighet skall vara absolut afgörande genom den
föreslagna mellanmeuingeu velat påpeka, att bland de omständigheter,
som i tvistiga fall böra tagas i betraktande, skall tjensten
särskildt beaktas. Utskottet har dermed ej afsett att göra någon
ändring i Kongl. Majrts förslag, utan blott att gifva eu ledning
för myndigheterna.

Beträffande sista punkten i momentet om hustruns mantalsskrifningsort,
hafva anmärkningar frarastälts af tvenne talare
med anförande af exempel. Jag tror dock, att de med dessa
exempel icke visat, hvad de trott sig visa. Herr Öländer omnämnde
eu hustru, som fått boskilnad och dref rörelse i Sundsvall,
under det att hennes man var bosatt i Stockholm. Han
fann det orimligt, att hon skulle mantalsskrifvas i Stockholm, då
hon dref rörelse på annat ställe, och fått boskilnad. Det är ju
emellertid icke ovanligt, att man och hustru, som ej gjort boskilnad,
drifva rörelse på olika ställen, och då har det aldrig
satts i fråga annat, än att hustrun skall mantalsskrifvas på samma
ställe som mannen, och jag förstår ej att olägenheterna skulle
blifva .större, om boskilnad egt rum. Om hon gör konkurs, sade
herr Öländer, skall konkursen göras i Stockholm, men utredningen
ega rum i Sundsvall. Ja, men huru många gånger händer ick<-det, att konkurs göres på ett ställe, och att konkursmassan på
andra ställen har vidlyftiga utredningar. Jag tror för öfrigt, att
detsamma skulle ske, äfven om hustrun vore mantalsskrifven
der uppe, ty mannen är fortfarande hennes målsman; hon är ej
sui juris. I rättsligt afseende skulle det leda till så många svårigheter,
om man finge förutsätta, att eu hustru kunde mantalsskrifvas
på annat ställe än mannen, så att jag tror det ej vara
skäl ifrågasätta sådant. Ingen af de myndigheter, som hörts i
denna fråga, har heller tänkt sig annat, än att hustrun skall
mantalsskrifvas på samma ställe som mannen. Att det skulle
innebära så stora svårigheter, att en folkskolelärarinna, som bor
på en ort, skulle vara mantalsskrifven hos sin man, som bor på
ett annat ställe, kan jag ej förstå. Det är af fattigvårdsförordningen
klart, att hon och bamen skola hafva sin hemortsrätt,

23 3S:o 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

der mannen är mantalsskrifven, äfven om hustrun skulle få FörslagJiU

skrifvas pa ett annat ställe. enig. mantals Jag

yrkar bifall till utskottets förslag. skrifning.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

(Forts.)

Herr Samzelius: Oaktadt jag kanske missbrukat kam marens

tålamod med att redan hafva yttrat mig temligen fullständigt
i frågan, ber jag att få göra några anmärkningar i
afseende på de senast fälda yttrandena. Herr grefve Wachtmeister
sade, att det innefattade ett privilegium — ett odrägligt privilegium
har man hört från andra håll — att vissa jordägare skulle ega
rätt att sjelfva bestämma mantalskrifningsorten, under det att
andra vanliga menniskor skulle få lof att mantalsskrifvas, der de
äro boende. Jag ber att få i det afseeudet erinra om, att det äi
ej något privilegium för dessa stora godsegare, utan eu rättighet,
som tillkommer hvarje svensk medborgare, som har en fastighet
huru liten som helst i olika mantalskrifningsdistrikt eller idkar
rörelse på olika ställen, att under vissa betingelser välja mantalskrifningsort.
Det är således ej förbehållet de störa magnaterna,
utan det tillkommer en hvar, som innehar dessa qvalifikationer.
Det är för öfrigt icke så afundsvärdt att vara jordegare och ej
heller något privilegium, utan de utgöra en klass, som släpper
in hvem som vill inträda i den. Jag tackar herr grefve Wachtmeister
för den öppenhet, hvarmed han tillkännagaf, att eu tjensteman i
Stockholm, som t. ex. bor på Djursholm, skall hädanefter vara
ovilkorligen berättigad att der mantalsskrifvas. Och det anse!
man vara rättvist! Jag åter anser, att när han bär sin tjenst i
Stockholm, bör han hafva det intresse för den kommun, der han
förut vistats och i vanliga fall åtnjutit välvilja och förtroende,
att han ej borde låta mantalsskrifva sig der ute endast derför, att
kommunalutskylderna der vore något lägre än i Stockholm. De
äro verkligen i de närmast belägna sockuarne mindre än i Stockholm,
men derför skall väl ej Stockholm beröfvas många af sina
skattskyldiga invånare. Jag frågar: hvad är det för rättsgrund?
Derför att han sofvel- der ute, skall han skatta der. Men han
arbetar och förtjenst sina inkomster uteslutande här, och det
skulle ej vara någon rättsgrund! — Eu industriidkare, som bor
på Djursholm och drifver rörelse i Stockholm, tror jag deremot
icke kunna undgå att der skatta för sin inkomst å rörelsen eller
för produkten af hans der verkstälda arbete. Hvarför skall den
enes arbetsprodukt beskattas i Stockholm, den andres i Danderyds
församling, då de begge arbeta i Stockholm och sofva vid Djursholm? Vidare

hade åberopats det der bevingade uttrycket af kammarrätten,
som måtte vara särdeles lyckligt, ty det har slagit an

N;o 19. 24

Onsdagen den 4 April, f. na.

Förslag till på så många, nemligen att det skulle saknas all rättsgrund för
an°r°mantals ^a^va valfrihet. Visst är det rättsgrund, när det föreskrifves i
Unskrifning. * lageih som har sitt stöd i förflutna seklers erfarenhet och som
(Forts.) går sa långt tillbaka. Såsom en kuriositet, men icke såsom något
egentligt bevis i denna fråga, må det tillåtas mig omnämna, att
den mantalsskrifningsförordning, som först omtalas, förekommer
i den Heliga Skrift, der det heter, att Josef for med sin trolofvade
hustru Maria från Nazareth, som ligger i Galiléen, och skulle
skattskrifva sig i det långt derifrån belägna Bethlehem, derför att
han tillhörde Davids hus och slägt. Icke lärer det falla någon
in, att han for från Nazareth till Bethlehem, derför att det var
billigare kommunalutskylder der i den senare lilla staden, hvarest
Maria, såsom arfdotter, lärer egt en liten jordfastighet.

Så talar man om tillfälliga uppdrag. De äro stundom icke
så tillfälliga. Under förra tider, när ståndsriksdagar höllos, räckte
de ett par år. På grund af riksdagsmannarätt för adeln var det
ej något uppdrag, utan det var fullgörandet af en medborgerlig
pligt. Om den nu föreslagna förordningen då varit gällande,
skulle han otvifvelaktigt nödgats förflytta sin mantalsskrifningsort
till Stockholm, der han under den långvariga riksdagen haft sitt
egentliga hemvist.

Herr Rudebeck: Med anledning åt'' ett yttrande af eu

föregående talare, att ej några skäl anförts för sista afdelningen
i första momentet eller införandet af bestämmelsen, att hustrun
skall mantalsskrifvas på samma ställe som mannen, ber jag att
få fästa uppmärksamheten derpå, att i det förslag till förordning
angående mantalskrifning, som utarbetats inom finansdepartementet,
säges det på sid. 24, att anledningen, hvarför detta stadgande
upptagits, är den, att 11 och 72 §§ i bevillningsförordningeu
gifva vid handen, att berörda förordning förutsätter, det hustru
bör mantalsskrifvas hos mannen, äfven då de icke sammanbo,
samt att en sådan anordning jemväl torde vara öfverensstämmande
med god ordning och ega stöd af praxis; hvarför komiterade
ansett sig böra införa uttryckligt stadgande derom. Går man
till 11 § i bevillningsförordningen, så lyder der det stadgande,
på hvilket komiterade syfta, sålunda: »bevillning för inkomst af
kapital eller arbete eger icke rum: när den skattskyldiges sammanräknade
inkomster, deri inbegripna äfven hustruns» . . . Och i §
72 heter det: »med undantag af skattskyldigs hustru och hemmavarande
barn samt andra till hans hushåll hörande eller hos
honom skattskri fnas . . . Dessa båda §§ antyda, såsom komiterade
framhållit, ett antagande, att hustru bör mantalsskrifvas hos mannen.
Detta har varit det bestämmande skälet för komiterades
förslag; hvilket förslag synes mig vara både nyttigt och lämpligt.
Om det också kan, såsom en talare framhållit, anföras fall, då
olägenheter genom den föreslagna bestämmelsen kunna upp -

Onsdagen den 4 April, f. in.

25 N:o 19.

komma, så är det äfven framhållet och kan framhållas ännu Förslag till
flere och ännu vigtigare fall, då frånvaron af en sådan bestäm- förordning
melse skulle medföra högst afsevärda olägenheter. ^skrifning *''

Till hvad som yttrats med anledning af erinringarna emot (Forte.)
första delen af momentet har jag ej något att tillägga, utan ber
att få hänföra mig till hvad särskildt herr Hasselrot derutinnan
yttrat. Likaså vill jag med afseende på anmärkningarna mot
tillägget till andra afdelningens första moment af orden: »med
afseende å innehafvande tjenst eller andra omständigheter» ber
jag att få hänvisa till den motivering, som utskottet för detta
sitt tillägg gjort. Utskottet säger, att bestämmelsen, sådan den
lyder i Kong!. Maj:ts förslag, synes utskottet sväfvande, hvadan
och då utskottet ansett särskildt det förhållande, att en person å
viss ort utöfvar innehafvande tjenst böra tillmätas afsevärd och
synnerlig betydelse, så har utskottet ansett tillägget böra ske.

Denna utskottets mening delar jag fortfarande, hvarför jag, herr
talman, vördsamt yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Då jag egentligen är förekommen af

den förste ärade talaren, hvars åsigter i denna fråga jag till alla
delar gillar, skulle jag möjligen kunnat afstå från ordet och
skulle ej heller yttra mig, om jag ej hört uttalanden, hvilkas laglighet
jag måste bestrida. Så t. ex. yttrade en ärad talare, att
valfrihet rörande mantalsskrifningsorten är ett privilegium, som
svenske män ej äro berättigade att hafva. Jag vågar påstå, att
då vi äro ett fritt folk, skola vi väl kunna hafva så mycket bestämningsrätt,
att vi må kunna såga: jag vill hafva min bostad, der jag
verkligen har min största verksamhet och egendom, och jag vill
vara der mantalsskrifven, för att kunna med min skårf bidraga
äfven till den kommunens utgifter, och ej tvingas af eu lag af
den beskaffenhet, att jag blir dömd att mantalsskrifva mig, der
jag ej har något dylikt intresse. Det är sagdt. att det mycket
sällan skulle inträffa sådana förhållanden, der det efter den nu
föreslagna lagen skulle kunna vara tveksamt, hvarest man skall
mantalsskrifvas. Jag får upprigtigt säga, att jag är en bland dem,
som ej vet, hvar jag hädanefter skall mantalsskrifvas, om lagen
går igenom. Jag har ett hus i Stockholm, men hyr särskild
våning i ett annat hus; jag har egendom på landet, som jag har
haft i 4)3 år och vid hvilken mitt hela lifs intresse är knutet.
Der äro kommunalutskylderna 8—9 gånger bevillningskronan,
här i Stockholm 4 eller 47?. Det vore en ekonomisk vinst att
mantalsskrifvas i Stockholm, men jag föredrager att till den andra
kommunen lemna mitt bidrag. Jag har der öfver 1,000 arbetare.
och till dem vill jag bidraga, om de komma på fattigvården,
hellre än till Stockholms fattige. Nu är händelsen, att jag såsom
riksdagsman, hvilket jag varit i all min tid tid, höll jag på att
säga, måste vara här 4—5 månader om året. Om jag flyttar

>'':o 19. 26

Onsdagen den 4 April, f. in.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

hit någon månad före riksdagen på hösten och — såsom jag
t. ex. förra året af sjukdom var nödsakad — uppehåller mig bär
5—6 veckor, då Riksdagen ej var samlad, så bär jag vistats i
Stockholm under år 1893 mer än ett hälft år och således enligt
det föreliggande förslaget varit skyldig skattskrifvas här. Då
säga juristerna: det der reder sig nog, det der får domstolen
afgöra. Jag skall således processa mig till min rätt, som i dylikt
fall borde vara obestridlig. Och det är icke så enkelt att i allmänhet
rätt tolka författningar. Jag skulle aldrig på egen hand
våga börja eu dylik rättegång utan att anlita juridiskt biträde,
och sådant orsakar dryga kostnader. De må då mantalsskrifva
mig, hvar de behaga, jag underkastar mig hellre. Men är detta
något eftersträfvansvärdi? Medför väl den nuvarande författningen
några synnerliga olägenheter? Den har häfd för sig. De
första åren jag tog våning i Stockholm, fick jag årligen påminnelse
från öfverståthållareembetet att styrka, att jag var mantalsskrifven
vid mitt bruk. Jag svarade slutligen, att den, som
tviflade på min uppgift, fick taga reda på det sjelf, jag behöfver
ej hvarje år gå med betyg på fickan, som styrka, att jag är lagligen
mantalsskrifven på Baggå bruk. Staten vinner eller förlorar
ej ett öre derpå. Frågan är. huru kommunerna skola få hvad
dem tillkommer. Och man vet, att när det gäller kommuner,
blir det rättegång af den ringaste tvist. Hvarför skall man ställa till
sådant i onödan? Hafva vi ej tillräckligt med lagförslag för hvarje
riksdag? Icke behöfver man söka upp sådana, som ej medföra
något gagn. Jag yrkar afslag.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då jag inträdde i

kammaren, var det rätt bedröfligt att höra den siste ärade talaren
yrka afslag — jag hoppas dock, att ej många komma att göra
samma yrkande, ty jag skulle djupt beklaga, om detta förslag
komme att falla. Riksdagen har ju sjelf år 1871 begärt, att en
ny författning skulle utarbetas, och Kongl. Maj:t har låtit genom
komitéer, embetsverk och annorledes verkställa eu utförlig och
mångsidig utredning af frågan, hvithet också ledt till det resultat,
att förslaget nu borde kunna antagas. Åtskilliga af dessa komitéer
och embetsverk hafva ansett, att flera och vida längre gående
förändringar varit önskvärda än de, hvilka uu af Kongl. Maj:t
föreslås, men sedan alla stridiga meningar och åsigter blifvit
eliminerade, har Kongl. Maj:ts proposition inskränkt sig till det
minsta möjliga af det, som Riksdagen önskade år 1871, nemligen
att få systematiseradt och ordnadt, hvad denna författning skulle
innehålla, och att få den antagen en gång så, att man i vissa
fall skulle undanrödja tvistiga förhållanden, som visat sig svåra
att tolka. Man har verkligen stora anledningar att önska såväl
Kongl. Maj:t som Riksdagen att någon gång komma till ett resultat
i afseende på denna mantalsskrifningsförordning, icke blott

Onsdagen den 4 April, f. m.

27 No 1».

för dess egen skull, utan för de dermed sammanhängande författningar,
hviska i väsentlig mån äro af denna beroende. Således
har det i finansdepartementet liggande förslaget rörande uppbördsväsendet
ej ännu kunnat af Kongl. Maj:t afgöras allt i väntan
på att denna författning skulle komma att antagas. Herrarne
torde erinra sig, att uppbördsväsendet nu är beroende af en författning
från 1739, hvilken sedan genom åtskilliga tillägg och
förändringar kompletterats, så att det är en temligen oredig samling
af författningar, som borde sammanföras till ett helt. Detsamma
är förhållandet med kyrkoskrifningsväsendet, som äfven
står i det närmaste samband med mantalsskrifningsförordningen,
och vi veta, att kyrkoskrifningskomitén, som satt under sista året,
stått i beröring och varit i tillfälle att utbyta tankar med mantalsskrifningskomitén.
Slutligen har det lyckats mig att bland mängden
af möjliga och omöjliga svårigheter och skiftande meningar
rörande redaktionen af författningens paragrafer komma till det
förslag, som nu föreligger. Det är blott eu punkt, den 3:dje §,
i hvilken Kongl. Maj:t föreslagit någon väsentlig förändring af
fruktan att eljest få hela förslaget sönderslitet. Denna 3:dje §
har blifvit klandrad äfven i Andra Kammaren af några talare,
och på grund af detta klander har återremiss af betänkandet
n:o 1 blifvit i den kammaren beslutad. Jag får säga, att det
vore vida bättre, om man äfven i denna kammare beslöte eu
återremiss, än att hela författningsförslaget skall falla och de
frågor, som dermed hafva samband, blifva till eu oviss framtid
uppskjutna.

Hvad nu sjelfva saken vidkommer, eller frågan huruvida
valfrihet skall bibehållas eller icke, hade det naturligtvis ej
kommit fram ett sådant förslag som detta, derest det ej varit af
förhållandena påkalladt. De olägenheter, som följa af nuvarande
stadganden, äro väl bekanta för dem, som dermed hafva befattning.
Dessa hafva varit ganska stora. Erkännas måste väl, att under
tidernas lopp prejudikat bildats, som gjort det möjligt att numera
delvis undvika större svårigheter vid författningens tolkning,
men författningen i och för sig sjelf innehåller verkligen sådana
bestämmelser, att rena orimligheter i afseende på valfriheten kunna
uppstå, och att bibehålla sådana stadganden, synes mig mindre
välbetänkt. Jag förmodar, att här uppträdt talare, som framstält
exempel på sådana orimligheter. Jag skall dock bedja att få
tillägga yiterligare ett exempel. Det kan väl icke bestridas det
oegentliga deruti, att den person, som är bosatt i en stad, men
har fastighet i eu annan, och hvilken sålunda mantalsskrifves, i
den stad, der han bor, kan, om han köper eu obetydlig fastighet
i den stad, der han bor, erhålla rätt att mantalsskrifvas, der han
icke bor, förutsatt att han dock vistas der någon tid. »Jag bor
qvar i Stockholm» säger han »men jag vill vara mantalsskrifven
på annat ställe». År ej detta eu orimlighet? Många liknande

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

N:o 19. 28

Onsdagen den 4 April, f. ro.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

exempel kunna framdragas i ännu högre grad sårande för rättskänslan
i följd af det orimliga förhållande, att en person, som
borde vara mantalsskrifven på en viss ort, kan undandraga sig
skyldigheten att derstädes betala kommunalskatten, en skyldighet,
som åligger honom med hänsyn till de fördelar, han inom samma
kommun åtnjuter. Detta är ett af hufvudskälen — den kommunala
beskattningen — hvarför man önskat, att myndigheterna
här skola hafva bestämmanderätt.

Nu erkänner jag villigt, att utskottet här gjort ett tillägg,
som jag ingalunda anser vara förkastligt, utan tvärtom mycket
gerna skulle kunna vara med om. Jag tror. att detta ej skulle
skada saken, men att afslå förslaget, det skulle jag på det högsta,
önska, att kammaren icke måtte göra, utan då hellre, om man
lyckas få det återremitteradt, omarbeta paragrafen med de bestämmelser,
som möjligen kunna finnas tillämpliga för att få hela
betänkandet till slut antaget. Riksdagen har ju gång på gång
begärt att få sig förelagdt ett förslag till förändring i denna författning,
men när Kongl. Maj:t framkommer med ett sådant, då
rifves det sönder. Dock skulle det ej betyda så mycket, derest icke
andra förhållanden vore i så väsentlig grad häraf beroende.

Herr Samzelius: Jag beklagar, att herr finansministern

icke varit närvarande under den föregående diskussionen — hans
anförande skulle då varit öfverflödigt. Herr statsrådet framdrog
ett exempel på, att eu person kan ega fastighet i stad och
köpa eu mindre dylik uti eu annan stad med mindre kommunalutskylder
och låta derstädes mantalskrifva sig, ehuru han ej der
vistas en enda dag. Meu i så fall får jag säga, att han dervid
uttalar eu uppfattning, som strider emot den, som åtminstone
hittills gjort sig gällande hos Kongl. Maj:t.

Här har nu uttalats beklagande öfver att, om den ifrågavarande
paragrafen faller, så skulle vi i fråga om mantalsskrifningen
fä behålla hvad vi hafva. Detta är enligt min mening
dock ej att beklaga, ty en revision åt vår nu gällande författning
har icke egt rum i den rigtning, som Riksdagen begärt.
Riksdagen anhöll i skrifvelse den 24 mars, 1879 att Kongl. Maj:t
täcktes omarbeta förordningen så, att den erhöll nödig Märket ock
bestämdhet, och så, att de särskilda föreskrifterna bragtes i öfverensstämmelse
med hvarandra. Icke har författningen erhållit
någon klarhet genom det förslag, som nu föreligger. Visserligen
medgifver jag gerna, att de nuvarande stadgandena äfven äro
något obestämda, men i förslaget skulle vi gifva oss ut på det
alldeles obekanta, så att, på sätt jag förut påpekat, när det står
i lagen »pröfve domaren», så borde det bär stå »pröfvemantalsskrifningsförrättaren»,
ty vi skulle, utan att lagen angifver några
grunder för hans pröfning, alla blifva underkastade hans godtycke
i förevarande hänseende, och han känner än mindre än

29 N:o 19.

Onsdagen den 4 April, f. m.

vi sjelfva de omständigheter, hvilka under året efter mantalsakrifningen
kunna inträffa, och likväl skola dessa omständigheter
utöfva inflytande under vissa fall på frågan om rätta mantalsskrifningsorten.
Den nu gällande mantalsskrifningsförordningen
synes mig i detta hänseende hafva ett bestämdt företräde framför
den nu föreslagna. Man vet hvad man eger, men man känner
icke hvad man får. En mer än trettioårig praxis bar fylt
de små luckor och otydligheter, som i den gällande förordningen
förefunnits. Man kan, med ledning af denna praxis, numera i
det närmaste undvika tvister om rätta mantalsskrifningsorten.
Men huru skulle förhållandet blifva efter den nya förordningens
antagande? Ja, derom har jag förut i dag tillräckligt yttrat
mig och eger ej rätt att missbruka den ärade kammarens tålamod
genom att upprepa det redan sagda. Att, på sätt från statsrådsbänken
antydts, genom förslagets förkastande skulle fördröjas
afslutandet af pågående arbete med ett nytt uppbördsreglemente
af ny kyrkskrifningsförordning. kan jag för min del
icke fatta; ty båda dessa saker kunna bringas i full öfverensstämmelse
med hittills gällande stadganden, och den fråga, som
särskildt framhållits, nemligen att flytta tiden för mautalsskrifningarne
från slutet af året till början af påföljande kalenderår,
och hvilken jag tycker hafva goda skäl för sig, den frågan faller
ju under eu lång och oviss framtid, om detta förslag kommer att
antagas. En sådan förändring har likväl, enligt min åsigt, mycket
för sig. Den har genomförts för Stockholm och Göteborg,
oaktadt jag nog minnes, huru man då, när den färändringen vidtogs,
ruskade på hufvudet och uppstälde stora betänkligheter
deremot. Förändringen har dock vunnit allmän belåtenhet, och
jag är fullt öfvertygad om, att, derest motsvarande stadganden
tillämpades äfven i landsorten, man skulle der blifva lika tillfredsstäld.
Jag tror, att det vore till fördel särskildt för denna
fråga, om det nu föreliggande förslaget ej blefve antaget, utan
regeringen finge tillfälle att till en kommande Riksdag, med
mera aktgifvande på det beslut, Riksdagen i frågan tillförene
fattat än på kammarrättens framställningar, framlägga ett nytt
förslag, grundadt hufvudsakligen på den första komiténs utlåtande,
och då samtidigt taga i tu med de andra frågorna, ehuru
jag, som jag förut påpekat, ej anser, att det är omöjligt att utfärda
nytt uppbördsreglemente och ny kyrkskrifningsförordning
med bibehållande af mantalsskrifningsförordningen sådan den
nu är.

Det kan törhända anses ogint, när det framstälts möjligheten
af en återremiss, hvarpå Andra Kammaren redan ingått, att då
motsätta sig en sådan. Jag kan ju möjligen också vara med
derom. Men jag är öfvertygad om, att när förslaget kommer
tillbaka, står jag på samma ståndpunkt som nu, derest ej förslaget
bringas i närmare öfverensstämmelse med Riksdagens be -

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts )

N:0 1

30

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

slut och ej med kammarrättens utlåtande, om hvars beskaffenhet
jag förut mer än tillräckligt yttrat mig.

Herr Hasselrot: Blott ett par ord särskildt i anledning af
en högt ärad talares på vestmanlandsbänkens yttrande.

Då jag först hade ordet, berörde jag icke 6 mom. derför
att det ej var föredraget. Jag erkänner dock, att tolkningen af
detta moment kan hafva en stor inverkan på det första momentet.
Det står i Kongl. Maj:ts förslag: »Den, som i och för arbete
eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet å annan ort sig uppehåller,
må ej af sådan anledning der mantalskrifvas», dertill utskottet
fogat ett tillägg, om hvilket utskottet sjelft säger, att det kunde
vara obehöfligt, men blifvit insatt för tydlighetens skull». För
min del finner jag emellertid tillägget icke blott obehöfligt, utan
rent af skadligt, hvarför jag också kommer att, när detta moment
föredrages, yrka af slag på den föreslagna ändringen. Be.
stämmelserna i Kongl. Maj ds förslag äro i allt fall enligt min
åsigt så tydliga, att man ej bör kunna råka i den ringaste tvekan
om, hvarest den ärade talaren bör mantalsskrifvas. Här är
ju omnämndt i afseende på dessa uppdrag, hvilka äro af tillfällig
beskaffenhet, att en person, som på grund af sådant under 4 år
oafbrutet vistats i Stockholm, likväl ansetts berättigad att vara mantalsskrifven
på det ställe, der han förut och efteråt bott och således
haft sitt verkliga hemvist; och ej lärer tillämpningen af Kongl.
Majds nu föreliggande förslag, om det blir lag, kunna gå i annan
rigtning.

Här har ifrågasatts att återremittera momentet. Jag får
säga, att i så fall är det nödvändigt att få veta, i hvad syfte
denna återremiss skulle ske. Hittills hafva endast anförts skäl
för afslag, ej för återremiss, ocho då finner jag det rigtigare att
afslå än återremittera förslaget. Åtminstone vet jag, såsom ledamot
af utskottet, icke hvad jag skulle göra i händelse af återremiss.

Det har sagts: »Hvarför skall man skrifva nya lagar, då
de man har äro tydliga»? Jo, derför att de gamla, om också i
vissa fall tydliga, leda till orimligheter, derför att de nuvarande
stadganden i flera fall ledt derhän, att t. ex. en person, som i viss
kommun åtnjuter alla kommunala fördelar, ej med ett enda
öre skattat till denna kommun, då han nemligen låtit skrifva sig
inom en annan, der han vistas kanske endast 8 dagar på hela
året. Det är med sådana exempel för ögonen, som man här
ansett en förändring nödig och nyttig.

Herr Reuterswärd: Jag är ledsen, om jag med mitt

yttrande kommit herr finansministern att tro, att detta skulle
innefatta en opposition mot det arbete, han och vederbörande
nedlagt på denna ganska vigtiga fråga. Tvärt om är jag full -

Onsdagen den 4 April, f. m_

31 No 19.

komligt öfvertvgad om, att regeringen icke kunnat göra någon- Förslag till
ting annat än hvad den gjort, nemligen att utreda frågan, d& ^^antals
Riksdagen derom skrifvit och begärt. Men jag får upprepa, ^icrifning1
hvad jag flere gånger förut framhållit, att Riksdagen bör iakttaga (Forte.)
mera försigtighet vid aflåtandet af sina skrivelser, likasom å
andra sidan regeringen ej bör tänka att, derför att Riksdagen
skrifvit och begärt utredning, en sådan, när den kommer från
regeringen, nödvändigt skall vara bindande för Riksdagen, så
att Riksdagen, om ock mot sin vilja skall vara tvungen att
acceptera densamma. Jag tror, att det är vida bättre, att vi noga
få pröfva de förslag, som regeringen öfverlemnar, och derest de
förändringar, som föreslås, ej äro af den halt, att de kunna af oss
accepteras — ja, då får regeringen ej anse detta såsom något
slags misstroendevotum emot sig. Jag ber att särskildt få betona
detta och ber på samma gång herr finansministern vara
öfvertygad om, att jag visst icke hör till dem, som på något sätt
vilja göra lifvet surt för honom.

Jag skulle ej hafva någonting emot en återremiss, om jag
trodde, att någonting kunde dermed vinnas. Men jag vet, att
det skulle till ingenting tjena. Det skulle endast vara för att få
ett bestämdt stadgande derom, att embetsman skulle ovilkorligen
mantalsskrifvas å den plats der de uppbära sin lön. Men derå
hafva vi ju redan så många prejudikat, att något lagstadgande i
detta afseende icke torde vara af behofvet påkalladt. Jag vet då
knappast hvad det är man önskar annat än en dylik förordning.

Många finnas, indika äro belåtna, blott de vinna någon ändring
för att få rubba den ena författningen efter den andra endast
för nöjet att erhålla någonting nytt. Jag hör ej till dem, som
älska nyheter till den grad, att jag för deras skull offrar det bestående.
Jag anhåller om att få yrka afslag.

Herr Annerstedt: Under diskussionen har af flere ta lare

blifvit erkändt — och en hvar, som något sysselsatt sig med
domareverksamhet i afseende på mantalskrifningsmål, måste erkänna,
att 3:dje paragrafen i vår nu gällande mantalsskrifningsförordning
är sådan, att den med hänsyn till klarhet och tydlighet
lernnar mycket öfrigt att önska.

Eu talare har påpekat, att denna paragraf är affattadså, att
under den första tiden, denna författning gälde, kunde dess bestämmelser
tillämpas på det sätt, att för erhållande af valfrihet
var det tillräckligt att ega fast egendom, och att, om man egde
tvenne fastigheter inom olika kommuner, valfriheten inträdde,
äfven om den ena ej var bebyggd och utan att det var nödvändigt,
att man ens någon tid uppehölle sig å hvardera af fastigheterna.
Detta kan ligga uti paragrafen enligt dess ordalydelse.

Sedan har emellertid under årens lopp en annan lagtolkning så
småningom utbildat sig, enligt hvilken i denna paragraf inlagts

iVo 19. 32

Onsdagen den 4 April, f. in.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

den betydelse, som jemväl af den förste talaren påpekats, nemligen
att fastigheten skall vara bebyggd och egaren åtminstone
någon del af året uppehålla sig derstädes. I allmänhet är uppfattningen
af paragrafen sådan, att det alltid är ganska tveksamt,
huru mantalsskrifningsmål slutligen skola afgöras, då de förhållanden,
som i målet förekomma, äro något invecklade.

I stället för nu gällande bestämmelser är ifrågasatt att
uppställa den enkla regel, som Kongl. Maj:ts förslag innehåller,
hvari utskottet föreslagit en liten modifiering, hvilken jag för
min del anser vara eu förbättring. Mot denna regel har anförts,
att den skulle vara otydlig och således ej afhjelpa det, som dermed
åsyftats. Jag bestrider, att så är förhållandet. Det är ganska
lätt -att med den regel, som första momentet uppställer, afgöra
förekommande tvister om mantalsskrifningsorten, och mot
den föregående talaren vill jag påstå, att regeln är så affattad,
att ingen lagtillämpare skall råka i tvifvel derom, att, om
t. ex. eu person såsom riksdagsman vistas fyra månader i Stockholm
och sedan för sjukdom nödgas uppehålla sig här några
månader, men i sin hemort sysselsätter en arbetspersonal af öfver
1000 personer, denne person då skall mantalsskrifvas i hemorten.
Derutinnan synes författningen fullt tydlig. Nu ifrågasättes med
afseende på det af utskottet gjorda tillägg, att, när orden »med
afseende å innehafvande tjenst» inskötos, det också borde hafva
tillagts orden »eller verksamhet». Ett sådant ytterligare tillägg
kunde visserligen icke vara olämpligt, ehuru den i Kongl. Maj:ts
förslag upptagna hufvudregeln nog innefattar, hvad som genom
det ifrågasatta ytterligare tillägget skulle utmärkas. Enligt min
uppfattning kan följaktligen den af utskottet föreslagna regeln i
alla de exempel, som här blifvit anförda, anses ej innefatta
någon obillighet. I alla sådana fall, der personerna i fråga verkligen
hafva sin verksamhet i eu kommun, men till följd af särskilda
omständigheter, såsom allmänt uppdrag eller dylikt, måste
under större delen af året vistas i eu annan, blir enligt den
ifrågasatta regeln personens mantalsskrifningsort den, der han
har sin egentliga verksamhet. Det är ej på dessa fall, som den
ifrågasatta förändringen kommer att utöfva någon verkan, utan
det är i sådana fall, då personer utan att hafva någon verksamhet
i en kommun, der personer hafva fastighet, som af dem användes
såsom sommarnöje, regeln medför skyldighet för dessa
personer att låta mantalskrifva sig på den ort, der de större
delen af året uppehålla sig. I dessa fall torde tillämpningen af
den i såväl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag upptagna regeln
anses leda till ett rigtigt resultat.

Hvad slutligen angår anmärkningen mot sista stycket, enligt
hvilket hustru skall mantalsskrifvas på samma ställe som
mannen, så föreställer jag mig, att så länge gällande fattigvårdslagstiftning
ej blifvit omarbetad, så måste detta stadgande bibe -

Onsdagen den 4 April, f. m.

33 N:o 19.

hålles. Det är visserligen sant, att det härom för närvarande
ej finnes något uttryckligt stadgande, men gällande lag kan icke
tillämpas på annat sätt, och kammarrätten dömer fem dagar i
veckan på det sätt, att hustrun anses vara mantalsskrifven på
samma ort som hennes man. I den delen kan någon skiljaktighet
icke uppvisas, och jag tror, att fattigvårdsförordningeus tilllämpning
skulle bereda kommunerna stora öfverraskningar, om
detta stadgande upphäfdes på sådant sätt, att lagtillämpningen
icke i alla fall blefve densamma, som om sista stycket qvarstode
i förenämda författning.

På dessa skäl anhåller jag att kammaren ville bifalla förevarande
punkt enligt utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag tillät mig nämna,
att 3:dje paragrafen är den vigtigaste och sjelfva grundparagrafen
i det hela, om hvilken alla borde vara ense, men jag vill
tillägga, att äfven om någon redaktionsändring i den 3:dje paragrafen
anses önsklig, det är af stor vigt, att de öfriga här föreslagna
paragraferna måtte antagas i anledning af det nära samband
denna lag eger med kyrkskrifningsfrågan, hvars tillfredsställande
lösning skulle försvåras i väsentlig mån, om ej det nu
föreliggande förslaget går igenom. Uti 1871 års skrifvelse uttryckte
Riksdagen sin önskan att få författningen ändrad särskildt
rörande 3:dje § och med klara och bestämda stadganden. Men
är det nu så, att det föreliggande förslaget innehåller ett och
annat, som Riksdagen ej anser sig kunna acceptera, då hemställer
jag, om ej i det stora helas intresse det vore bättre att söka
åstadkomma någon modifikation i denna 3:dje paragraf än att
slopa hela författningen. Den talare, som hade ordet, när jag
först inträdde i kammaren, ansåg, att det funnes en viss fara
för, att ett försök till sammanjemkning af de olika meningarna
möjligen skulle kunna utfalla i en rigtniug, som icke komme att
tillfredsställa honom, och förklarade, att han då föredroge ett utslag
på alltsammans. Jag hemställer till honom, huruvida det
verkligen finnes anledning till en sådan fruktan. Den ärade talaren
sade sjelf, att han befarade, att han skulle blifva hindrad
att mantalsskrifva sig på den egendom, der han utöfvade sin
lifsverksamhet och der han hade största intresset af att vara
skrifven. Jag kan ej finna annat, än att han enligt det nya
förslaget skulle ovilkorligen både kunna och böra mantalsskrifvas
på sin landtegendom. Han torde ursäkta, att jag tager honom
personligen till exempel, men förhållandet är ju detta, att han
eger både landtegendom och hus i stad och har sin verksamhet
dels på landet, dels här i staden en stor del af året. Nu säger
han sig hafva valfrihet. Om förhållandet vore, att han ej egde
hus i Stockholm, utan vore bosatt här största delen af året (till
följd af allmänt uppdrag eller sjukdom), skulle han enligt nu
Första Kammarens Frot. 1891. N:o 19. 3

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Ports.)

No 19. 34

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 April, f. m.

gällande författning antagligen kunna tvingas att låta sig här
mantalsskrifva. Då egde han ej valfrihet, då det deremot efter
det nya förslaget ej bör kunna ifrågasättas annat, än att han
finge vara skrifven på landet. Jag tror, att man kan vända frågan
på det sättet. Den farhåga, som han uttalade, tror jag derför
vara fullständigt ogrundad.

Jag säger ännu en gång, att det vore ganska origtigt att
nu kasta omkull hela förslaget, och att det vore vida att föredraga,
om man antoge detsamma äfven med vissa ändringar,
ginge de också i en rigtning, som ej öfverensstämde med den
åsigt jag hyser. Hvad de redaktionsförändringar angår, hvilka
utskottet gjort till Kongl. Maj:ts förslag, vill jag ej bestrida, att
icke eu och annan af dem kan vara till gagn för förslaget.

Herr Blomberg: Jag tillåter mig att anhålla om återre miss

af ifrågavarande paragrafs 1 moment och det derför, att
jag å ena sidan visserligen anser, att en förändring i den rigtning,
som här blifvit föreslagen, i afsigt att inskränka eu temligen
godtycklig valfrihet för dem, som skola mantalsskrifvas, bör
genomföras, men å andra sidan håller före, att vid den förändring
paragrafen undergår densamma bör blifva så klart och
bestämdt affattad, att den icke lemnar utrymme för en hel del
olika tolkningar af dem, som i första hand och närmast hafva
att tillämpa författningen.

Ett sådant uttryck som »andra omständigheter» är, då
det får stå så naket som i det föreslagna momentet, i allra högsta
grad egnadt att, när det skall tillämpas af en hel del underordnade
tjensteman, åstadkomma ett fullständigt virrvarr af olika
meningar, som först efter en längre tid och ett större antal afgöranden
af högre myndighet torde kunna bringas till någon
reda. Särskildt anser jag, att ovilkorligen det ord bör här inryckas,
som jemväl af en föregående talare antyddes, nemligen
»verksamhet», ty blott och bart genom det uttrycket, om det
sättes in efter »innehafvande tjenst», och före »eller andra omständigheter»,
har man åt bestämmelsen gifvit ett klarare och
bestämdare innehåll, gifvit en tydligare anvisning också om de
»andra omständigheter», som möjligen kunna läggas till grund
för afgörandet i speciella fall. Jag anhåller derför om återremiss,
då jag anser, att en lagbestämmelse, som i första hand
skall tillämpas af underordnade myndigheter, bör blifva så klart
och tydligt affattad som möjligt.

Slutligen ber jag ock att angående sista punkten i momentet
få med anslutning till herr Annerstedts yttrande framhålla,
att det icke går för sig att utan vidare rifva sönder den familjens
samhörighet, som jemväl i detta moment blifvit af lagstiftaren
fasthållen. Denna samhörighet har i lagstiftningen för öfrigt
blifvit erkänd, den har senast i den lagstiftning om medborgar -

Onsdagen den 4 April, f. m.

35 Jf:o 19.

rätt, som varit föremål för behandling vid denna riksdag, blifvit
ytterligare bekräftad. Och jag vill i likhet med den nyssnämnde
talaren betona, att fattigvårdsförordningen skulle komma att genom
sina bestämmelser medföra ytterst betänkliga konseqvenser,
om man i den föreslagna punkten gjorde någon förändring. Ty
vid tillämpningen af fattigvård sförordningens bestämmelser skall
man ju bygga hemortsrätten på mantalsskrifningen såsom grund,
och deri fastslås såsom bestämd princip, att hustru har, oberoende
af sin ålder, samma hemortsrätt som mannen. Följden
skulle nu blifva, att om en hustru, som på en ort under många
år drifvit sin rörelse och varit mantalsskrifven samt erlagt kommunala
utskylder, under det att mannen varit skrifven på annat
håll, blir oförmögen att sig sjelf försörja, för henne, såsom delaktig
i mannens hemortsrätt, om icke heller han förmår att försörja
henne, underhållsskyldigheten blir lagd på den kommun,
der mannen mantalsskrifvits och har hemortsrätt. Man bör i
allmänhet akta sig för att röra vid familjens samhörighet och
derför äfven låta det behandlade momentets sista punkt stå
qvar oförändrad.

Friherre Klinckowström: Jag vill icke förlänga diskussionen,
som varat länge nog i denna fråga, men jag har uppträdt
derför, att jag funnit de skäl, på hvilka åtskilliga talare, hufvudsakligen
chefen för kongl. finansdepartementet, grundat sin önskan,
att denna paragraf måtte återremitteras, så mycket mer
talande, som äfven Andra Kammaren, såsom vi här hört, återremitterat
paragrafen.

Skälen har chefen för finansdepartementet uppgifvit vara
så många och af så bjudande vigt, att det synes mig vara ett
sätt för kammaren att för tillfället icke helt och hållet afskära
frågan genom att, såsom åtskilliga talare önskat, den skulle nu
afslås. Det är derför, jag vördsamt får anhålla om återremiss
af paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande moment yrkats: l:o) att detsamma
skulle godkännas; 2:o) af herr Öländer, att momentet skulle godkännas
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, dock med uteslutande
af momentets sista stycke, så lydande: »Hustru mantals skrifves

på samma ställe som mannen»; 3:o) att momentet skulle
afslås; samt 4:o) att detsamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på momentets återförvisande
till utskottet vara med öfvervägande ja besvarad.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Ports.)

N:o 19. 36

Onsdagen den 4 April, f. m.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Mom. 2.

Herr Wsern: Då första momentet blifvit återremitteradt,
anhåller jag, att det må ske äfven med detta och de följande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades det
nu föredragna momentet åter till utskottet.

Mom. 3—7.

Visades åter till utskottet på särskilda af herr Cavalli derom
framstälda yrkanden.

Öfriga delar af utskottets ifrågavarande förslag.

Återförvisades till utskottet efter särskilda af herr Cavalli
derom gjorda yrkanden.

I följd af kammarens nu fattade beslut ansågs betänkandet
i sin helhet vara till utskottet återförvisadt.

Förslag till Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande be an°r°inantal°

v^ningsuts^ottets den 17 och 21 nästlidne mars bordlagda beanskr
tf ning."'' tänkande n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 2,
med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
punkt skulle sålunda till afgörande företagas, att först föredroges
paragrafvis utskottets i punkten framstälda förslag till förordning
med ingressen och rubriken sist samt derefter utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Utskottets förslag till förordning angående mantalsskrifning.

§ é.

Mom. 1.

Herr Samzelius: Då det nu föredragna momentet har
omedelbart sammanhang med den del af förordningen, som blifvit
återremitterad, så får jag, utan att framställa någon särskild erinran
mot innehållet af det föredragna momentet, yrka, att äfven
detta måtte återremitteras.

Onsdagen den 4 April, f. m.

37 N:o 19.

Herr Ca valli: Jag skall bedja att få motsätta mig det sist Förslag till
gjorda yrkandet och hemställa, att kammaren ville till afgörande förordning
företaga det nu föredragna momentet. Det är alls icke så, somaw£ ™a.ntal*''
den siste talaren sade, att detta moment står i oskiljaktigt sam- * ™ m"^''
manhang med de till det sammansatta utskottet återremitterade (*°rts'')
paragraferna. De paragrafer, som behandlats af det sammansatta
utskottet, gälde grunderna för, hvar mantalsskrifningeu skulle
ske; här är det fråga om det rent formella, hurudana uppgifterna
till mantalsskrifningen skola vara, huru mantalsskrifningsmaskineriet
skall ordnas, och det är alldeles oberoende af, huruvida
jag på grund af bestämmelserna i tredje paragrafen skall mantalsskrifvas
här eller der. Jag vill dertill foga, att äfven om ändring
sker i de till det sammansatta utskottet återremitterade
paragraferna, behöfver man derför icke göra någon ändring i
detta moment, som endast innehåller föreskrifter om formella detaljer
för mantalsskrifningens verkställande.

Tillätes det mig anföra ännu ett skäl, som ej direkt har
sammanhang med den föreliggande frågan, så är det, att bevillningsutskottets
tid är ändå tillräckligt upptagen, och att tiden för
afslutande af riksdagens arbeten rätt mycket beror på, när bevillningsutskottet
kan vara färdigt med det till detsamma hänvisade
stora skatteförslaget. Jag tror, att jemväl åt det skälet
kan egnas en tanke.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag i detta
moment.

Herr Samzelius: Om jag icke tillåter mig att framställa
någon särskild anmärkning mot den föreslagna punkten, så synes
mig likväl att, i händelse de återremitterade punkterna icke skulle
blifva antagna, förevarande förslag innefattar en bra liten förändring
att derför publicera en särskild författning, som skulle
sakna de grundbestämmelser, för hvilka förslaget blifvit framstäldt.
I propositionen säges, att det är egentligen endast tre
bestämmelser, som äro af någon vigt, nemligen valfrihetens upphäfvande,
mantalsskrifningens hållande i början af året och uppgifternas
lemnande direkt till presterskapet. De två senare frågorna
hafva redan fallit hos regeringen, och nu säger statsrådet,
att det endast är den tredje, som har något värde. Denna fråga
är återremitterad, och skulle den, såsom jag fortfarande håller på,
blifva afslagen, förstår jag icke, hvartill ett gillande af detta förslag
skulle tjena. Derför synes mig rättast att låta detsamma
hvila i afbidan på utgången af de återremitterade punkterna,
hvadan jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.

Herr Reuterswärd: Jag vill instämma med den siste
talaren. Jag vill icke binda utskottet vid att kammaren nu fattar
beslut, ehuru mig veterligen icke någon har något att anmärka

N:0 19. 38

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 April, f. m.

mot den föredragna paragrafen. Icke skall ett återremitterande
öka utskottets besvär, ty när vid frågans behandling i kammaren
någon anmärkning icke blifvit framstäld, har utskottet endast
att afskrifva paragrafen. Jag tycker det vara lämpligt, att, när
hufvudfrågan återremitterats, äfven allt hvad som dermed har,
om ock det minsta sammanhang, blifver återremitteradt. Utskottet
behöfver icke spilla en qvarts timme på behandlingen af en fråga,
hvaremot i kammaren någon anmärkning icke blifvit framstäld.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner
först på godkännande af föreliggande moment och vidare
derpå, att momentet skulle visas åter till utskottet, samt förklarade
sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Berg, Lars, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner § 4 mom. 1 i bevillningsutskottets förslag
till förordning angående mantalsskrifning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas momentet åter till utskottet.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—36;

Nej-75.

Mom. 2—5 samt öfriga delar af utskottets ifrågavarande förslag.

Visades åter till utskottet på särskilda derom framstälda
yrkanden.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af det i denna punkt behandlade förslaget.

3 punkten.

Onsdagen den 4 April, f. m.

39 »:o 1».

Visades åter till utskottet på derom af herr Cavnlli framstäldt
yrkande.

Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets Om tillägg
den 17 och 21 sistlidne mars bordlagda betänkande n:o 2, i an- § %5 *
ledning af väckt motion om tillägg till § 25 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.

Herr Annerstedt: Då detta förslag står i nära sammanhang
med det förslag, som sammansatta utskottet under n:o 1
afgifvit, så och då sistnämnda förslag blifvit till utskottet återremitteradt,
torde vara lämpligt, att äfven förevarande förslag
återremitleras, hvarför jag vördsamt yrkar återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande betänkande
åter till utskottet.

Föredrogs å nyo bankoutskottets den 17 och 21 sistlidne Ifrågasatt
mars bordlagda utlåtande n:o 5, med anledning af väckta motio.inrättande af
ner om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken. nmgskontör

utaf riks Herr

Crusebjörn: Min mening är icke att yrka på annat banken.
än bifall till utskottets förslag. Jag inser och beaktar nemligen
till fullo de skäl, som af bankofullmägtige och bankoutskottet
blifvit anförda för att icke nu besluta upprättande af ett nytt
afdelningskontor af riksbanken. Men i anledning deraf att Vesterbottens
läns representanter i Andra Kammaren väckt motion om
inrättande af ett afdelningskontor i Umeå, har jag ansett mig
böra framhålla önskvärdheten och behöfligheten af att ett afdelningskontor
ju förr dess hellre kommer till stånd å nämnda ort.

Såsom bekant förekomma afdelningskontor icke på närmare håll
än i Hernösand, dit afståndet från Umeå är öfver 20 mil, och i
Luleå, dit afståndet är öfver 30 mil. Af nämnda afdelningskontor
kan således affärsverksamheten i Umeå endast i obetydlig,
om ens någon grad halva nytta. Och å andra sidan torde eu
konkurrens i bankväsendet utan all fråga vara af stor vigt och
betydelse i Umeå, der endast en enskild bank förekommer, nemligen
Vesterbottens enskilda bank. I länet för öfrig! förekomma
afdelningskontor af Hernösands enskilda bank endast i Nordmaling
och Skellefteå. — Det är endast detta, jag önskat framhålla,
på det att bankofullmägtige och bankoutskottet vid denna
frågas framtida behandling måtte hafva eu välvillig tanke på Umeå.

N:o 19. 40

Onsdagen den 4 April, f. m.

Ifrågasatt
inrättande a
nya afdelningskontor

utaf riksbanken.

(Forts.)

Friherre Klingspor: Då den sigte värde talaren framhållit
Umeå såsom lämplig plats för ett afdelningskontor af riksbanken,
är det för mig såsom representant för Skaraborgs län
en skyldighet att erinra om, att under ganska många år Mariestad
framhållits såsom lämplig plats för ett sådant kontor. I reservationen,
till hvilken jag hänvisar, hafva äfven reservanterna
såsom sin uppfattning framhållit, att de dela bankofullmägtiges
förra året uttalade åsigt, att Mariestad nu vore i tur att få ett
nytt afdelningskontor. Jag anhåller få betona detta, men gör i
hufvudfrågan icke något yrkande.

Herr Törnebladh: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid. Hvad beträffar företrädet mellan de föreslagna olika
afdelningskontoren, tror jag, att det nästa år skall blifva lättare att afgöra
detsamma. Otvifvelaktigt har Mariestad ganska stora anspråk.
Förhållandet är nemligen, att ett afdelningskontor derstädes skulle
komma att omfatta ett ganska stort distrikt. För Umeå åter
talar det förhållande, att staden ligger långt från Luleå, till hvars
afdelningskontor umeåborna nu äro hänvisade. För öfrigt finnes
en tredje stad, som har åtskilliga kraf på att komma i åtanke,
nemligen Kristianstad, der affärsverksamheten är af stor omfattning.
Jag har icke något yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kong], propositionen.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt i Bergs boktryckeri, 1894.