RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1894:18
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Första Kammaren. N:o 18.
Lördagen den 31 mars, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
under sammanträdet på förmiddagen aflemnade nådiga propositioner
till Riksdagen:
l:o) angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarne för vissa
kronoegendomar; samt
2:o) angående upplåtelse |af rätt till bearbetande af apatitförekomster.
Fortsattes föredragningen af sammansatta stats- och banko- Ifrågasatt
utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring uPPs^°f med
i eller anstånd med utförandet af Riksdagens beslut angående upp- ay ^nytt^riks
förande å Helgeandsholmen af nya byggnader för Riksdagen och '' dagslms
riksbanken. m. m.
Herr Almgren, Fredrik: Vid de många besök jag för några
veckor sedan gjorde i ritkontoret på Helgeandsholmen fann jag städse
en talrik och intresserad åskådareskara församlad kring fasadritningarna
och kring modellen. Deremot var det ytterst få, som i likhet
med mig togo närmare kännedom om planritningarna och genomskärningsritningarna
för att derigenom bilda sig ett omdöme om de
inre anordningarna i det blifvande riksdagshuset. Det är derför jag
skall bedja att med några få ord få beröra dermed sammanhängande
frågor, så mycket mera som jag af flera anledningar trott mig finna,
att man just åt dessa inre anordningar egnat mycket ringare intresse
än som vederbort.
GenomsJcärningsritningarna visa, att de flesta och vigtigaste lokalerna
i den nya byggnaden förlagts 50 fot i höjden, 50 fot öfver
Norrbros körbana. För att komma dit, måste man således stiga upp
några och åttio trappsteg. Det synes mig, som efter någon tid de
Första Kammarens Prot. 1894. N:o 18. 1
N:o 18.
Ifrågasatt
uppskof med
byggande
af nytt riksdagshus
m. m.
(Forts.)
2 Lördagen den 31 Mars, e. m.
fleste af utskottets ledamöter nog skulle gerna vilja reservera sig mot
en dagligen återkommande motion af detta slag.
Hvad planritningarna beträffar, hafva de på mig gjort ett ganska
dystert intryck. Nödvändigheten att förlägga plenisalarne och trappuppgångarne
i det inre af byggnaden har från början borttagit hvarje
möjlighet att till de många och långa korridorerna till de olika lokalerna,
som ligga mellan plenisalarne och de yttre rummen, på naturlig
väg föra luft och ljus. De ljusgårdar, som anbringats i hörnen
af plenisalarne, äro på intet sätt tillräckliga att skaffa luftvexling åt
dessa lokaler. Till och med dessa torde man nödgas ventilera, på
det att icke de kompakta murar, som omgifva dem, skola lida af
fukt och röta. Men om man tänker sig nödvändigheten af dessa
ventilationsapparater, som sålunda skola tjena till att icke allenast
skaffa luft åt dessa nämnda ljusgårdar, utan äfven åt plenisalarne och
korridorerna, säger det sig sjelft, att dessa anläggningar måste blifva
af eu ganska betydlig storlek. Dertill erfordras naturligtvis ångmaskiner,
ångpannor och dermed sammanhängande anläggningar.
Lägger jag dertill hvad jag nyss nämnde om besväret att komma upp
till utskottsrummen och nödvändigheten således att för detta ändamål
inrätta hissar — något hvarom jag icke på något ställe funnit nämndt
hvar eller huru de skulle konstrueras eller hvad de skulle kosta —
synes det mig temligen. klart, att dessa maskinella anläggningar komma
att i den nya byggnaden få ett omfång, hvarom herrar komiterade
icke gjort sig rigtigt begrepp. Komiterade säga, att ångmaskin i den
nya byggnaden icke torde komma att behöfvas utom för den elektriska
belysningen. Jag vågar påstå motsatsen. Komiterade hafva
tänkt sig en enda skorsten, och att den skulle sättas i muren i sjelfva
byggnaden. Jag är fullkomligt öfvertygad, att om det kommer till
utförande, skola komiterade väl akta sig för att sätta denna plan i
verket, ty med den höga temperatur, som råder i skorstenen från en
ångpanna, vågar man icke gerna bygga den så — utan med risk af
obotlig skada för hela byggnaden.
Konstruktionen af taken till plenisalarne lär enligt hvad jag inhemta!
icke vara på något sätt i ritning utförd. Det är dock inför
ett ganska svårt tekniskt problem vi här stå. Att vid beräkning af
kostnaderna för dessa tak och kupoler, på sätt komiterade gjort,
utgå från approximativa värdet af andra likartade anläggningar och
deraf sluta sig till dessa kostnader är minst sagdt vanskligt, om icke
vilseledande. Det synes mig derför, som om utredningen angående
såväl de inre anordningarna i sin helhet som också kostnaderna för
desamma ingalunda vore fullständig. Det vill synas mig, som om
de tre procent på det beräknade kostnadsbeloppet för hela byggnaden,
som herrar komiterade tillagt för oförutsedda utgifter, ingalunda
skulle vara tillräckligt, utan nödvändigtvis måste öfverskridas.
Men, säga herrar komiterade, vi hafva ju här utom ålit annat en
tillgång på öfver 400,000 kronor. Ja, jag tror, att dessa 400,000
kronor väl behöfvas redan för att med större säkerhet kunna motse
fullbordandet af grundläggningsarbetet, för hvilket i sjelfva verket
en ofantligt ringa summa beräknats för oförutsedda utgifter. Om
således en närmare utredning af äfven dessa mycket vigtiga frågor
Lördagen den 31 Mars, e. m. 3 N:o 18.
borde företagas, hvarför motsätter man sig den? Jo, säger man, det Ifrågasatt
vore inkonseqvent af Riksdagen att frångå 1888 års beslut. Ja, kanske »PP»W med
dock icke fullkomligt så inkonseqvent som man tror. År 1892 be-af^n^tt^iks
slöt Riksdagen på grund af en kongl. proposition, att vid Tomteboda ^ dag shus S
skulle uppföras eu reparationsverkstad för statens jernvägar, och m. m.
Riksdagen anvisade^ också ett rätt betydligt belopp för påbörjande (Ports.)
af dessa arbeten. År 1893 begärde Kongl. Maj:t 100,000 kronor till
fortsättande af dessa arbeten. Då svarade Riksdagen, att vid närmare
betänkande finner Riksdagen, att denna anläggning möjligen
kan föra till mycket större utgifter än hvad Riksdagen först tänkt
sig, och till följd deraf ville Riksdagen icke bevilja någonting i den
vägen, förrän närmare utredning blifvit gjord. Stödd på dessa argument,
afslog Riksdagen den kongl. propositionen om beviljande af
dessa 100,000 kronor och lät tills vidare anstå med denna anläggning.
Det sätt, hvarpå Riksdagen gick till väga 1893, kan väl också i rå
likartad fråga tillämpas 1894, utan att Riksdagen derför på det minsta
sätt behöfver vara inkonseqvent.
Då jag sålunda, herr talman, icke kan undgå att finna annat än
att. — i synnerhet hvad de inre anordningarna vid riksdagshuset beträffar
— ofullständiga och bristfälliga utredningar föreligga; då de
brister, som jag trott mig finna vid dessa anordningar, svårligen torde
kunna afhjelpas på annat sätt, än att man besluter att endast uppföra
ett hus på Helgeandsholmen; då jag är öfvertygad, att förslag •
till en sådan byggnad från alla håll skola tillströmma, i fall Riksdagen
besluter sig för ett års uppskof med frågan, och då jag vidare anser,
att det icke kan vara annat än välbetänkt, om Riksdagen gifver i
uppdrag åt fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret att under
tiden låta utarbeta det förslag, som de två reservanterna framhållit —
kan jag för mia del icke finna annat, än att det lämpligaste man
kunde göra vore att biträda reservanternas förslag, till hvilket jag
sålunda, herr talman, har äran att yrka bifall.
Herr Larsson, Liss Olof: Jag hade förut icke tänkt att uppträda
i föreliggande fråga. Jäg ansåg det nemligen rent af såsom
en förolämpning mot denna högt ärade kammare att ens förutsätta
möjligheten af att kammaren skulle vilja vara med om att upprifva
ett i grundlagsenlig ordning tillkommet beslut. Men af den i dag
förda diskussionen synes man icke behöfva hysa denna grannlagenhet,
åtminstone synes det vara en stor del af Första Kammarens
ledamöter, som icke draga i betänkande att upprifva ett redan fattadt
beslut, och derför har jag velat yttra några ord i frågan.
Kär man skall yttra sig i denna fråga, så, ehuru man länge fått
vara med om denna frågas behandling, är det svårt att finna fotfäste
mot de motståndare, som söka upprifva det redan fattade beslutet,
derför att man får aldrig fatt på dem. Den ena dagen vilja de ett,
och den andra dagen vilja de något helt annat, eller ock får man
icke alls veta hvad de vilja, incr än att do vilja omintetgöra 1888
års beslut i frågan. I slutet af januari vill motionären Themptander
ett, några få veckor derefter vill reservanten Themptander något
helt annat, och i dag håller samma Themptander hvarken på sin
N:o 18. 4 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt motion eller sin reservation, utan ett 3:dje förslag. Man vet rakt
uppskof n^\cke hvar man har dem. Det enda som de förena sig om är, att de
af nytt riks- vilja bäfva uppskof med saken. Men frågar man dem om de vilja
clagshus rifva upp beslutet, svara de nej, gubevars, det vilja de icke. Flere
m. in. talare hafva börjat sitt anförande med att bedyra, att de icke ville
(Forts.) rifva upp 1888 års beslut, men en och annan har dock varit mera
upprigtig och sagt rent ut. Landshöfding Treffenberg, som har
den förtjensten att säga ut både hvad han sjelf tänker och hvad
andra tänka, sade alldeles rent ut, att hans afsigt just vore att rifva
upp nämnda beslut. Man kan icke annat än hålla honom räkning
för hans upprigtighet i detta fall. Men det är också det enda erkännande
jag kan gifva honom för hans yttrande, utom det att det
var mycket roligt det jag förstod deraf; en del deraf förstod jag
icke, ty det har blifvit en sådan vana hos några kammarledamöter
att begagna främmande språk, som åtminstone icke jag begriper, att
jag undrar, om det icke snart blir nödvändigt att ändra grundlagen
derhän, att det för valbarhet till Riksdagen fordras att förstå alla
möjliga främmande språk. Jag har ofta hört åtskilliga talare inblanda
främmande språk i sina yttranden, som jag åtminstone icke
förstått, och ibland öfversätta dessa talare icke heller sin visdom i
ett begripligt språk — något som de väl antagligen kunna. I dag
talade herr von Krsemer ett språk, som jag icke ens visste hvilket
• språk det var, men af min granne till höger fick jag veta, att det
var italienska. Det är möjligt, att det är något utmärkt bra, som de
uttala på dessa obegripliga språk, men hvad har man för gagn deraf,
när man som jag icke förstår ett ord deraf; jag tror icke heller, att
kammaren i allmänhet förstår italienska, latin och dylikt. Vilja dessa
talare lysa med sin språkkunskap, borde de ha den godheten öfversätta
till svenska det obegripliga språket, då jag antar att de kunna
det, annars är det ju minst sagdt onödigt.
Herr Treffenberg talade om den moraliska, den ekonomiska och
den estetiska sidan af saken och som han sade sig förstå. Ja, den
moraliska sidan af saken, den kom han, som han tyckte, mycket lätt
ifrån. Men jag tror icke, att man så lätt kommer derifrån, om han
erinrar sig huru 1888 års beslut tillkom. Andra Kammaren hade
väl icke beviljat millioner för byggande af ett hofstall, om den icke
räknat på att i stället få en utmärkt plats för ett nytt riksbanks- och
riksdagshus å Helgeandsholmen. Det var således åtminstone Andra
Kammarens bestämda åsigt, och det hade absolut icke gått i Andra
Kammaren under annan förutsättning. Att nu helt enkelt säga: vi
ha fått bort hofstallet från Helgeandsholmen, byggt ett nytt sådant,
som kostat millioner, när man räknar tomtområdena med, man har
med ett ord utbetalt köpesumman, men något riksdagshus får ej
komma dit, d. v. s. den betingade valutan, den tages åter; detta synes
mig icke vara hvarken moraliskt eller honnett handladt. Jag skulle
icke undra på, om landet började tro, att Riksdagen icke hade annat
att göra, utan toge upp den afgjorda frågan om Helgeandsholmen
blott för att hafva något att sysselsätta sig med.
Mig synes det, som om fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontor,
som fått sig uppdraget att verkställa 1888 års beslut, hafva
Lördagen den 31 Mars, e. m. 5 N:o la
förfarit med all omsigt och all möjlig försigtighet för att få frågan Ifj-ågasatt
på det allra bästa sätt utförd, och jag vet icke, hvad man skulle uPPskof med
kunna förebrå fullmägtige att icke hafva gjort i det fallet. Hafva de
icke hört sakkunnige af alla möjliga slag? Och har icke en särkild komité ° dagskus &
haft och har frågan om hand? Hvad hafva de vidare kunnat göra? w. m.
Och icke hafva fullmägtige ännu sagt sitt sista ord, tv de hålla fort- (forts.)
farande på att utreda frågan, och man må fråga: ha herrar fullmäg
tige
gjort sig ovärdiga det förtroende Riksdagen 1888 lade i deras
hand?
Herr Wallin föreslog, att Riksdagen skulle tillsätta en komité,
som skulle taga frågan i öfvervägande. Men det går nog icke till
på det viset. Riksdagen tillsätter icke några komitéer, utan Riksdagen
brukar skrifva till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t
ville tillsätta en komité för utredande af en fråga. Ett sätt sådant
som herr Wallin föreslagit känna icke våra grundlagar till. När jag
läste herr Wallins knapphändiga motion, trodde jag, att jag skulle
få närmare upplysning under diskussionen i dag, men jag har vunnit
lika liten upplysning deraf som af den korta motionen. Mig synes,
att kammaren icke borde gifva fullmägtige något sådant misstroendevotum,
som ett bifall till hans opraktiska yrkande skulle innebära. Jag
tycker, att fullmägtige förtjena erkännande för hvad de gjort och hvad
de göra för att utföra Riksdagens beslut i frågan, och detta oaktadt man
söker lägga alla möjliga stötestenar i vägen derför. De undanrödja
den ena svårigheten efter den andra, de afhjelpa den ena anmärkningen
efter den andra, men de hinna knappt dermed, förrän nya
uppstå i oändlighet. Vi hafva nu i år flera motioner, som gå ut på
ett och detsamma, att rifva upp beslutet, ehuru de icke erkänna det
öppet. Det förefaller mig, som hvarken herr Wallins eller herr
Berglöfs motion vore så allvarligt menad. Deremot förekommer en
motion af herr Themptander i Andra Kammaren, som väl får anses
vara allvarsamt menad, huru obegripligt det än förefaller. Men dervid
har det märkvärdiga förhållandet inträffat, som jag redan antydt,
att motionären Themptander icke vill detsamma som reservanten
Themptander, och i dag under diskussionen i Andra Kammaren har
han yrkat något helt annat, nemligen bifall till ett af herr Diungman
framstäldt förslag.
Jag skall bedja att få yttra några ord om den af herr Themptander
väckta motionen äfvensom om den reservation, som af honom
jemte herr Fränekel bifogats utskottets betänkande. Det anses icke
vackert, om en fader vill förgöra sitt eget foster, men herr Themptander
har icke dragit sig för en sådan småsak, det är ju hans eget
förslag från 1887, som han nu vill taga lifvet af. Det är visserligen
icke i allo samma förslag, som framlades 1887, men alla torde vara
eniga om, att det förslag, som föreligger, är bättre än det, som då
af honom framlades, och att på den grund att ett förslag är bättre
söka rifva upp det, är ju rent af barockt, synes mig. flan borde
känna sig tacksam för att det af honom framlagda förslaget hlifvit
förbättradt, men i stället söker han taga lifvet af detsamma. Det
ser verkligen ut — åtminstone förefaller det mig så — när man
studerar den kongl. propositionen från 1887 och statsrådsprotokollet,
N:o 18. 6 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt som åtföljer densamma, som om man ser sakerna bra olika, när man
uppskof med sitter på statsrådsbänken mot om man sitter på en bänk med liberala
af nytt riks-valmansföreningens nåde. Då kan man ändra åsigt i ett och annat.
dagslius Men icke borde det förhållandet inverka på denna kammare.
m. m. Han säger i sin motion bland annat, att »allvarliga betänklig
(Forts.
) heter hafva alltid framstälts från åtskilliga håll mot dessa båda byggnaders
förläggande å holmen», men icke voro dessa betänkligheter
så allvarliga 1887, ty om vi titta efter i slutet af det statsrådsprotokoll,
som berör denna fråga, så står der: »hvad föredragande
departementschefen sålunda anfört och hemstält, deruti statsrådets
öfriga ledamöter instämde» o. s. v., och deribland var äfven herr
Themptander, således är herr Themptander medansvarig för allt hvad
som af föredragande departementschefen i saken då yttrades. Der
säges på sid. 15 i fråga om Helgeandsholmen såsom byggnadsplats:
»Derest min på anförda skäl grundade åsigt om samtliga ofvan omförmälda
tomters oanvändbarhet till byggnadsplats för riksdags- och
riksbankshus vinner nådigt godkännande, återstår af de hittills ifrågasatta
byggnadsplatserna endast Helgeandsholmen.» Han har kasserat
alla andra, äfven den han nu vill komma åt. »Att denna holme icke
allenast uppfyller alla berättigade anspråk i detta afseende, utan dertill
i måhända högre grad än någon annan plats inom hufvudstaden
förenar alla de egenskaper, som böra förefinnas hos en för det ifrågavarande
vigtiga ändamålet afsedd byggnadsplats, lärer icke kunna
bestridas.» Jo, han bestrider sjelf nu. »Läget i den centralaste
delen af hufvudstaden» — således låg det icke i vägen då — »erbjuder
genom den omedelbara närheten till embetsverken och de
delar af staden, der den större affärsrörelsen har sitt säte, betydande
fördelar ej mindre för Riksdagen än för riksbanken. För riksbanken,
hvilken vore afsedd att inrymmas i den åt Mälaren vettande delen
af byggnaden, skulle dessutom den fördel, som ligger i närbelägenheten
till hufvudstadens Migaste trafikled, ytterligare förökas genom
anläggandet af broar till holmen från Mynttorget och i Drottninggatans
förlängning. På samma gång läget är centralt, är det äfven
fritt, hvarigenom det erbjuder den, särskildt ur riksbankens synpunkt,
beaktningsvärda förmånen af största möjliga frihet från eldfara. Utrymmet
å holmen medgifver äfven, att byggnaden förlägges så långt
tillbaka från Norrbro, att någon för Riksdagens förhandlingar störande
inverkan af gatubullret icke behöfver befaras». Man var icke
rädd för gatubuller på den tiden. »Dessa påtagliga företräden hos
Helgeandsholmen hafva naturligtvis under byggnadsfrågans föregående
skeden icke kunnat undgå att tilldraga sig uppmärksamheten. Fastmera
har, såsom af den förut lemnade redogörelsen framgår, under
den tid af närmare 20 år, denna fråga stått på dagordningen, möjligheten
att till byggnadsplats för riksdagshus eller riksbankshus eller
bådadera använda Helgeandsholmen utgjort föremål för tid efter
annan förnyadt öfvervägande, och i den byggnadskonst^, hvars betänkande
jag i dag käft nåden inför Eders Kongl. Maj:t föredraga,
hafva icke mindre än 5 reservanter uttalat sig till förmån för denna
plats. Om de i detta afseende framstälda förslagen hittills icke ledt
till något resultat, har detta berott dels derpå, att Helgeandsholmens
Lördagen den 31 Mars, e. in. 7 N:o 18.
användande till byggnadsplats ansetts medföra alltför stora kostnader, Ifrågasatt
dels på betänkligheter af så att säga estetisk art», säger han. Men upphof med
det bar blifvit annat. Han var icke rädd för kostnaderna då, det afnyttriksliar
kommit sedan, men äfven ur estetisk synpunkt var han icke dagshus
rädd den tiden att lägga de stora husen på Helgeandsholmen. »Ur in. m.
estetisk synpunkt», säger han, »har mot förslaget anmärkts, att en å (Forts.)
Helgeandsholmen uppförd monumental byggnad af de dimensioner,
den nu ifrågavarande måste ega, skulle dels, såsom undanskymmande
en del af slottets norra fasad, hindra detta att göra sig gällande i sin
fulla arkitektoniska skönhet, dels i sin ordning nedtryckas af slottets
byggnadsmassa, hvarjemte den åsigt blifvit uttalad, att holmen endast
genom att lemnas fri från större byggnader, såsom en öppen, planterad
plats, kunde vinna en anordning, värdig dess utomordentliga
läge. Jag kan för min del icke erkänna rigtigheten af dassa invändningar».
Han ville icke då vara med om att det skulle vara
en öppen plats. »Detta förhållande i förening med slottets dominerande
läge synes böra alldeles utesluta farhågan att den nya byggnaden
komme att i någon mån förringa slottets verkan i arkitektoniskt
hänseende.» Nu har han fått en hop arkitekter till hjelp, och
nu kommer det alldeles att förstöra slottets arkitektoniska skönhet.
»Då vidare», säger han, »riksdagsbyggnaden icke komme att ligga på
något sätt inträngd mot slottet och dessutom gifvetvis komme att
uppföras i en helt annan stilhållning än detta och med sjelfständig,
oberoende karakter i sitt yttre uppträdande, kan jag icke heller finna
någon grund för farhågan, att de båda monumentala byggnadernas
närbelägenhet till hvarandra med nödvändighet skulle framtvinga en
till riksdagsbyggnadens skada utfallande jemförelse dem emellan.»
Sedan talar lian om holmens ordnande som öppen park och fortsätter:
»Huru än svaret på denna smakfråga må utfalla, synes det
mig emellertid gifvet, att en hänsyn af denna art icke kan utgöra
ett giltigt hinder för staten att för sina ändamål och på ett sätt,
som af ingen lärer kunna sägas medföra platsens vanprydande, använda
sin ifrågavarande dyrbara egendom.» Så lät det på den tiden.
Då var Riksdagen herre öfver holmen. Då skulle man icke taga
någon afgörande hänsyn till smakfrågan.
Jag har velat läsa upp detta för att bevisa sanningen af hvad
jag sagt, att det är icke samme Themptander nu som Themptander
1887, utan en alldeles motsatt; men det är flera år sedan dess. När
han nu under Riksdagen på den korta tiden från motionens väckande,
under det han skref sin reservation, till dess frågan kom under
diskussion, ändrat sin åsigt 3 gånger — det sker mycket på 6, 7 år
— är det icke att undra på, att han ändrat sig på så lång tid. Om
honom kan man svårligen säga att han blifvit klokare för hvar
dag, snarare tvärtom, och det är beklagligt i mer än ett hänseende
och särskildt för den sak, hvarom nu är fråga.
Han omtalar äfven i sin motion, huru det tillämnade riksdagshuset
skulle till utseendet röna ofördelaktig inverkan af slottets närhet
samt på samma gång riksdagshusbyggnaderna trycka ner slottet.
Detta påminner om konstnärernas eller teknologernas uttalanden, då
de i cn broschyr, som Shär utdelats, i ena stycket varna för en upp
-
N:o 18. 8 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt dämning af Norrström samt framhålla olägenheterna af att vattnet
uppskof^ med kun(je stiga i Mälaren, men litet längre ned befara de, att vattnet
af nytt riks- ''1 Mälaren komme genom arbetena och förändringarne å Helgeandsdagshus
holmen att sänkas, sjöfarten att hindras samt pålverket under en del
m. m. af Stockholms byggnader att ruttna. Det är ju märkvärdiga åtgärder,
(Forts.) hvarigenom på samma gång vattnet i Mälaren komme att dämmas
upp och släppas ut mer än tillbörligt och nyttigt vore. På samma
sätt påstår herr Themptander i sin motion, dels att slottet skulle
trycka ned Riksdagshuset och dels att detta skulle trycka ned slottet.
Men hvart taga de då vägen, dessa tvenne stora byggnader som
trycka ned hvarandra? De måtte väl ändå blifva qvar hvar och en
på sin plats?
Han talar äfven om gatan öfver holmen, som skulle komma att
mynna, ut i en gränd. Hvilken gränd? Jo, det är Drottninggatan
han kallar för en gränd. Jag tror icke, att stockholmarne i allmänhet
gerna skulle erkänna, att denna gata egentligen är en gränd.
Längre ned i motionen talar han om vissa krokvägar. Han vill
icke, att gatan skall gå rätt öfver holmen utan i bågform, och på
landet säga vi, att båge och krok är ungefär detsamma. Dessa krokar
tyckas vara ett älsklingsämne för honom, ty i det förslag, som
förelåg 1887, föreslogs, att Drottninggatans förlängning skulle i en
krok ledas förbi riksdagshuset; denna krok har man i alla senare
förslag tagit bort, men nu kommer han igen med sin krokväg och
vill, att man liksom han skall mera tycka om att gå krokvägar än
att gå rakt fram. Andra tycka, att det går bättre och fortare, när
man går rakt fram, men han har väl funnit, att man bättre hinner
till målet på krokvägar. Vidare erinrar motionären, att vi snart i
20 år väntat på frågans lösning, men nu, då vi kommit denna så
nära, säger han: »vi skola icke skynda oss, utan skjuta upp», men
är det logik i ett sådant tillvägagående ? Då vi väntat så länge samt
ändtligen kommit till ett beslut i ämnet, tycker jag, att saken borde
få hafva sin gång.
I fråga om den reservation, som herr Themptander jemte herr
Fränekel afgifvit, ber jag få påpeka, att 1891, då också förslag framkommit,
åsyftande att rifva upp beslutet om Helgeandsholmens bebyggande,
var också samme herr Fränekel reservant mot utskottets
beslut samt ville äfven då borttaga något från holmen, men hvad
sade herr Fränekel då? Han säger — och det låter mycket vackert,
— »om jag således nu för min del tager mig friheten yrka bifall
till reservationen» — det är att märka, att en lika lydande motion
väcktes i båda kamrarne, men ingendera af motionärerna vidhöll då,
lika litet som nu, sitt förslag — »gör jag det under det uttryckliga
förbehåll, att här icke kan blifva fråga om att flytta det beslutade
riksdagshuset från holmen» — detta skulle åtminstone få blifva qvar
— »utan jag vidhåller, att det skulle vara vackert» — det var vackert
den tiden — »om riksdagshuset, såsom man tänkt, byggdes der, men
bankhuset flyttades till en annan plats». Det var bankhuset soin då
skulle bort — nu är det riksdagshuset. Med skäl kan då frågas:
hvad blir då qvar?
Man kunde verkligen säga, att en utredning vore behöflig, då
Lördagen den 31 Mars, e. m. 9 N:o 18.
man ser, huru åsigterna skiftat, och samma intryck får man af konst- Ifrågasatt
närernas m. flis uppträdande i frågan. Dessa hafva emellertid icke W^y„gal^
litat på sig sjelfve, utan varit angelägna att stödja sig äfven p&afnytt riksandra
namn, såsom t. ex. friherre Ugglas’, men slutet, hvartill de dagshus
förre kommit, har emellertid blifvit det, att riksdagshuset skall bort m. m.
från Helgeandsholmen och att banken skall få blifva qvar, undet det (Forts.)
att friherre Ugglas såsom bekant i sin motion föreslog, att bankhuset
skulle uppföras på annan plats och endast riksdagshuset byggas på
holmen. Men det är icke så noga med logiken i dylika aktstycken,
blott det låter något. Detta visar just, såsom någon sade i går, att
byggnadsverksamheten i vårt land ligger nere, och att vi fått för
många arkitekter, målare och teknologer m. fl. konstnärer. Lönande,
nyttigt arbete räcker ej åt alla, och derföre gifva de sig till att ge
råd der ingen bedt dem derom. Säkerligen äro många af dem mycket
framstående i sitt yrke eller konst, och alla må hända välmenande,
men till domare i denna sak är väl ändå icke alla mogna. Om man
dessutom skulle bedja dessa arkitekter, teknologer, skulptörer, målare,
gravörer, etsare och hvad allt de äro, som i frågan ingripit, att komma
öfverens om ett förslag och visa oss, huru de ifrågavarande husen
skulle se ut, samt hvar de skulle förläggas, tro herrarne att tio af
desse i frågan intresserade skulle hålla ihop om ett förslag? Och om
tio af dem blefve eniga, skulle helt visst alla de andre genast börja
kritisera de tios förslag, och på detta sätt kunde man hålla på i
oändlighet utan att komma ur fläcken. Det är märkvärdigt att en
sådan storm kunnat blåsas upp mot förslaget att å Helgeandsholmen
uppföra en stor monumental byggnad för landets representation, på
samma gång man ordnar holmen med en stor öppen plats. Icke
hörde man af någon sådan stormande agitation så länge stallet, hästar,
gödselhögar och fallfärdiga hus belamrade hela holmen. Då hörde
man ej af hvarken konstnärer, arkitekter eller teknologer eller de
lättuppagiterade här i hufvudstaden; då var allt bra. Huru förklara
detta?
Man har invända att dessa riksbyggnader hafva blifvit så dyra,
en million dyrare än hvad som beräknades 1888, på 6 år har således
den beräknade kostnaden stigit med 20 procent, och detta vore ett
motiv att frångå 1888 års beslut. Men i samma andedrag förorda
reservanterna uppförandet på holmen af detta spektakel, som herr
Berglöf föreslagit. Berörda motion väcktes i januari månad, och kostnaden
beräknades då intill 25 tusen kronor, men sedan dess har denna
måst ökas med 55 procent. Reservanterna kunna med godt hjerta förorda
ett förslag, der kostnadsberäkningen på några få veckor ökas
med 55 procent, men ett kostnadsförslag, som på G år ökats med endast
20 procent, är för dem en sådan styggelse, att de hellre vilja
rifva upp hela beslutet. Den sparsamhetsskylt, som reservanterna
hängt ut för att om möjligt blända någon, är så beskaffad, att om
jag ansåge, att de sjelfva trodde på densamma, skulle jag hysa den
största missaktning för deras omdömesförmåga. Det ser ut, som om
de tagit Kajsa Warg till hjelp och följt hennes exempel samt tagit
några hundra tusen bär och några der och slutligen gjort en besparing
af 2 millioner kronor genom påfundet att bygga en puckel på
N:o 18. 10 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt det nuvarande riksdagshuset. Men hvad har herr Themptander förut
byggande Sa^’t om byggandet På det nuvarande riksdagshusets tomt? Det var
af nytt riks-1887 den frågan förelåg. Då han granskade de olika, ifrågasatta fördagshus
slagen sade han: »det nuvarande riksdagshusets tomt är med afseende
m. m. på dess mot riddarholmskyrkan inträngda läge för ändamålet olämp(Forts.
) ligt, och dess användande till plats för ett nytt riksdagshus skulle
medföra den högst afsevärda svårigheten, att provisoriska lokaler
under byggnadstiden måste anskaffas för Riksdagens kamrar, dess
utskott och bibliotek m. m.» På detta sätt afspisades den gången
förslaget att använda den nuvarande tomten till byggnadsplats för
ett nytt hus, men sedan dess har densamma enligt herr Themptanders
åsigt blifvit lämplig, ehuru den under dessa sex år icke undergått
någon förändring.
Det är icke, såsom man påstår, hela Stockholm, som i denna
fråga uppträdt mot Riksdagens beslut, men väl en del stockholmare,
som med stort buller och bång satt en agitation i gång, och den vet
nog Riksdagen att uppskatta till dess verkliga värde. Jag vill erinra
om hvilket oväsen man här ibland ställer till för småsaker, så t. ex.
i fråga om musikpaviljongen i Strömparterren, om flaggstången på
kongl. slottet o. s. v. och huru man skref och förde oväsen om dessa
småsaker. Men hvarken paviljongen eller flaggstången kunde skrifvas
eller pratas bort, och det skall sannerligen icke lyckas heller med
riksdags- och bankhusen på Helgeandsholmen. Med en sådan konstgjord
agitation som den mot dessa byggnaders förläggande å Helgeandsholmen
skall det nog gå som med den mot flaggstången och musikpaviljongen
i Strömparterren. När byggnaderna en gång varda färdiga
å holmen skall då, likasom nu i fråga om de nämnda småsakerna,
ingen vilja vidkännas att ha varit motståndare till deras uppförande.
Det talas om att de nya byggnaderna skulle skymma bort så
mycket. Jag har dock icke hört, att någon fört oväsen öfver det
nya teaterhuset, ehuru det säkerligen icke skall synas en skymt af
slottet, om man ställer sig bakom detta hus. Jag medgifver, att
man äfven bakom det nya riksdagshuset skall kunna finna någon
plats, der slottet icke skall synas. Mot teaterhuset har emellertid
icke någon agitation bedrifvits, intet yrkande framstälts, att byggnaden
bör förändras, eller att den öppna platsen bör bibehållas. Jag
vill icke vara så elak som somliga och säga, att om en varieté eller
guldkrog kunde läggas in i riksdagshuset, skulle de, som nu skrika
så mycket, icke sagt ett ord derom. Jag är icke så elak att jag tror
något sådant, ehuru nog de finnas, som tycka det är vigtigare, att
man får sådana institutioner, än att Riksdagen får en värdig lokal på
en passande plats. Riksdagshuset må för dem gerna ligga i en undanskymd
vrå. Smaken för varietéteatrar är allmänt bekant, men
de nu antydda planerna kunna väl icke förverkligas, med mindre ett
fattadt riksdagsbeslut rifves upp. Då vore det kanske en möjlighet.
Man har så mycket talat om de få öppna platserna i Stockholm
och huru man inkräktar på de få som finnas. Jag vill då erinra
om att, då man i Karl XIII:s torg, som är statens egendom, utan
egarens hörande byggde Blanchs kafé, var dctj om jag mins rätt^ konstnärerna,
som voro med derom samt upphofvet till hela företaget.
Lördagen den 31 Mars, e. m. 11 N:o 18-
Mot den byggnaden fördes ej sådant oväsen som nu mot byggnaderna Ifrågasatt
å Helgeandsholmen, hvarför? Var det derför, att det den gången up^yggar^
gälde att utom annat få i ordning ett stort schweizeri, som man afnytt riksgillade
bebyggandet af en öppen plats? Och det har icke varit nog dagshus
dermed, utan sedan har man flyttat ut rörelsen på torget och tagit ra. m.
upp den ena fläcken efter den andra. 1 Berzelii park har ungefär (Forts.)
samma förhållande upprepats, men icke hafva vare sig konstnärer
eller teknologer haft ett ord att säga om dessa åtgärder. Det är
endast, då det är fråga om att för Riksdagens och riksbankens räkning
använda den bästa, för bebyggande lämpliga plats, som de framträda
med sin opposition. Jag kan icke föreställa mig möjligheten
af, att denna kammare skall vara med om att upprifva ett beslut,
hvartill man efter många års arbete, strider och utredningar ändtligen
kommit. Jag tror, att alla drogo en suck af lättnad, då de efter så
många svårigheter sågo en möjlighet att åt Riksdagen och riksbanken
skaffa byggnader, som voro dem värdiga. Det har sedan icke gått
fort, men° jag vill icke säga, att tiden blifvit illa använd; tvärtom
tror jag, att utredningar skett och fortfarande ske till företagets gagn.
Huru länge finge man ej hålla på, innan något nytt beslut i frågan
kunde fattas, ifall detta gjordes om intet! Jag vet icke, hvem eller
hvad som skulle taga vid, om arbetena på holmen nu afstannade.
Skulle den stå såsom den nu är med sina gapande källarhvalf? Eller
skall det sättas upp en sådan kur som herr Berglöf föreslagit? Efter
hvad jag hör lärer han nu icke en gång sjelf yrka bifall till sin motion.
Men, säger man, holmen bör icke belamras. Såsom förmodligen de
fleste afP eder, mine herrar, har jag sett en broschyr, som utdelats
genom försorg af redaktionen för tidskriften »Ord och Bild». Jag
har derur inhemtat, hvad jag äfven förut hade mig bekant, att en
arkitekt, som på sin tid också något förstod sig på-byggnader, nemligen
Tessin, skaparen af det nu som ett mästerverk prisade kongl.
slottet, föreslog till uppförande på holmen en rännarbana eller karusell
af ganska höga dimensioner, samt andra byggnader som skulle
sträcka sig ända fram till Norrbro. Så litet rädd var han, att slottets
skönhet Skulle skymmas bort eller skämmas af några byggnader på
holmen. Han ansåg till och med, har jag hört uppgifvas, att innan
någon sådan byggnad tillkom, kunde slottets storlek icke rigtigt
uppfattas. Så vidt jag kan förstå blir icke heller af tvenne vackra
hus det ena sämre, derför att det andra ligger i dess närhet. Det
vore en värdig uppgift för vår tids arkitekter att visa, att ett vackert
och ändamålsenligt riksdagshus af stora dimensioner skall kunna
kyggsis på Helgeandsholmen utan att nedsätta eller nedsättas af slottet.
Jag må se saken från hvilken sida som helst, så finner jag, att
1888 års beslut var klokt, och det var på grund häraf en ledamot i
Andra Kammaren i dag yttrade: »jag var emot förslaget att bygga
på Helgeandsholmen 1888, men sedan vi en gång kommit dit, skola
vi också der blifva qvar, det hjelper icke huru mycket man än
bråkar.» Många af medkammaren tänka på detta sätt och vilja stå
fast vid hvad som en gång blifvit sagdt, till och med om det skulle
kosta mer än som beräknades, hvilket jag ej tror. _ Frågans utgång i
Andra Kammaren lärer sålunda icke kunna betvifla»; detta är den
N:o 18.
12
Lördagen den 31 Mars, e. m.
i kammaren som i sparsamhetshänsyn dock har försteget framför denna,
"byggande ”. ^å skulle Första Kammaren upprifva sitt beslut under förevändaf
nytt riks- nin8 a^ gorå besparingar, hvilka säkerligen blott komme att stanna
dagshus på papperet!
m'' Såsom sagdt, hvarför skulle Riksdagen nu besluta om uppskof
(Forts.) och ytterligare utredning? Hafva fullmägtige förklarat, att de icke
vidare tänka. på att göra förbättringar i den föreliggande planen?
Nej, fullmägtige hafva visat, att de skaffat allt det sakkunniga biträde
som är möjligt att få. Så hafva do hittills gjort, och så komma de
antagligen äfven hädanefter att göra. Förr än de hinna få all såsom
nödvändig ansedd utredning färdig, lära de icke påbörja byggnadsarbetena.
Men när de efter hörande af sakkunnige, der de anse sin
egen sakkunskap icke tillfyllestgörande, komma till ett tillfredsställande
resultat, hvilken utredning skall sedan anses behöflig och
hvart skall man vända sig för att få densamma? Förslaget att bygga
. På det nuvarande riksdagshusets tomt har så många gånger varit
föremål för utredning och ihjelslaget i båda kamrarne, att något
vidare icke bör derom sägas. Äfven förslaget att förlägga endast
banken till Helgeandsholmen har förut varit före, men deraf blef
heller ingenting. Äfven detta är således försökt förut, och man må
säga hvad man vill, jag tror för min del, att herr Treffenberg hade
rätt deruti, att hufvudsaken är att rifva upp 1888 års beslut, det må
sedan blifva hvad det vill. Vi finge väl börja kretsgången om igen,
och vederbörande finge ändra åsigter i frågan icke blott för hvarje
riksdag utan flera gånger under samma riksdag, såsom flera visat sig
mägtiga af. Men icke skall väl Första Kammaren vilja gifva landet
skådespelet af en Riksdag, som efter mer än 20 års sträfvauden icke
är i stånd att komma öfverens om .erforderliga åtgärder för att skaffa
folkets representanter en hygglig och anständig lokal.
Jag har hört, att de finnas, som anse riksdagshuset icke vara af
beskaffenhet att böra läggas i jemnbredd med det kongl. slottet.
Jag åter tycker för min del, att det vore en vacker tanke, om man
kunde på samma gång utpeka hemvisten för så väl den ena som
den andra statsmagten. Hurudant intryck skulle det åter göra på
den resande, om han, efter att hafva sett och beundrat det kongl.
slottet, frågade, hvar håller då Riksdagen hus? och då blefve visad
en byggnad, försedd med en puckel, som läge inträngd mellan Riddarholmskyrkan
och ångbåtskajen, och som endast åskådaren från södra
bergen kunde öfverblicka. Jag kan icke finna annat än en vacker
tanke deruti att, då en så lämplig plats som Helgeandsholmen finnes,
lagga dessa tvenne för det allmänna betydelsefulla byggnader intill
hvarandra. Det är derför som jag med fullaste öfvertygelse yrkar
bifall till utskottets betänkande, och jag fruktar alldeles icke vare
sig samtidens eller framtidens dom. Jag tror tvärtom, att den dom
samtiden fäller är ganska sträng öfver dem, som syfta derhän att,
sedan Riksdagen efter årslångt arbete kommit till ett enigt beslut,
detta på krokvägar skall rifvas upp igen. Jag har många gånger
vant med om att icke få min vilja fram i Riksdagen, men det har
aldrig fallit mig in att på hemliga omvägar komma ifrån ett i grundlagsenlig
ordning fattadt beslut. Jag har vetat bära respekt för ett
13
N:o 18.
Lördagen den 31 Mars, e. m.
sådant, och påtryckningar eller önskningar, kommande från hvilket Ifrågasatt
dagshus
Herr Nyström, Carl: Jag ber om tillåtelse att få bemöta ett m. m.
par yttranden, som förekommit på förmiddagen. Jag anhåller då (Ports.)
först att få vända mig mot friherre Barnekow. För honom är tydligen
i denna sak nyttans synpunkt den afgörande, och kostnaden det
vigtigaste elementet, men han var tveksam och kritisk och ville icke
låta sig öfvertyga, att man skall vinna någon besparing genom att
fästa afseende vid reservanternas förslag. Men det är då väl alldeles
visst, och det måtte väl den ärade talaren medgifva, att, om man
skulle inskränka sig till hvad här i dag omnämnts, eller att endast
inrätta de 4 platser, som komma att erfordras i kamrarne, och sedermera
nödtorfteligen förbättra ventilationen, således en kostnad af allra
obetydligaste slag, då åtminstone skulle man bespara åtskilliga millioner.
Sedan kunde man ju vänta med den mer eller mindre fullständiga
ombyggnaden här på platsen, och man skulle alltid vinna
mer eller mindre inom det maximum jag talat om. Man har sagt,
att det skall styrkas, huru mycket man skall kunna vinna. Detta är
dock icke deras åliggande, som inskränkt sig till att yrka revision.
Att de planer, som framlagts af reservanterna och som för resten omtalats
äfven från andra håll, äro tillräckligt allvarliga, hafva tillräckligt
god grund för atf förtjena att undersökas och utredas i samband
med den nyupptagna tanken, att Riksdagen skall stanna der den nu befinner
sig, torde icke kunna förnekas; och detta är allt hvad vi skulle
behöfva säga, ty deri ligger tillräckligt skäl att bifalla reservationen.
Beträffande herr Törnebladhs anförande, så har det egendomliga
inträffat, att, medan han citerat Scholander, min aflidne kusin och
svåger, såsom auktoritet för skönhetsliniens dragande mycket längre
åt öster, så har herr Björnstjerna å sin sida anfört Scholander såsom
auktoritet för ett icke byggande eller ett minimum af byggande åt
vester. Nog var Scholander en mångsidig man, men jag tviflar på,
att man skulle kunna tillskrifva honom så sins emellan stridiga meningar
eller omdömen. Jag tror han skulle förvåna sig öfver, om man
stödde sig på hans auktoritet för att befordra detta framskjutande af
byggnaden, sådan den nu är tilltänkt, längre åt öster. Om han vetat,
att det vore fråga om att på detta sätt skjuta fram längre åt öster
en byggnad, som skulle blifva 78 fot till taklisten och 84 fot till
takåsen, tviflar jag på, att han varit med derom. Men det gäller om
detta som om så mycket annat, som här i dag framdragits, att man
icke besinnar, att nu har man fått upplysning om byggnadernas verkliga
höjd och massa, något som man icke känt vid föregående spekulationer.
Då har man trott, att det icke vore så farligt, att det
icke handlade om en sådan jettebyggnad, och man har låtit sig nöja.
Men nu ter sig saken annorlunda, då man vet hvad det gäller, och
nu kräfvas andra undersökningar och andra skäl.
Derefter yttrade herr Törnebladh, att jag någon gång under 1893
skulle hafva- sagt, att om några fönster på slottsfasaden skymdes, så
måtte det icke vara särdeles farligt, ty icke skulle Zettervall hafva
håll som helst, hafva ej på mig inverkat; icke heller
gång på mitt yrkande inverka.
skola de denna
byggande
af nvtt riks
-
N:o 18.
14
Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt afgått för en sådan bagatell. Jag blef ytterst häpen öfver att jag
uppskof^med hafva sagt en sådan dumhet och skyndade att se efter i pro
.
. tokollet, som herr Törnebladh under sitt argumentsökande genom -
af nytt riks
dagshus
m. m.
(Forts.)
forskat, och fann naturligtvis, att detta var ofullständigt citeradt.
Der står på följande sätt: »emellertid säger herr Törnebladh att det
icke är så farligt, det skymmer endast bort två eller tre slottsfönster.
Man kan vara öfvertygad att öfverintendenten Zettervall icke bortgick
derför; det finnes nog svårare olägenheter, derom kan icke råda
tvifvel». Detta betyder enligt vanlig mensklig uppfattning, att stenmassornas
framskjutande 6 meter åt öster icke blott medför den påföljden
att skymma ett par af slottets fönster, utan andra af än svårare
art, hvilka förmått Zetterwall att afgå. Det faller af sig sjelf, att en
så betydlig framskjutning af den kolossala stenmassan måste hafva
andra påföljder än »två å tre» slottsfönsters skymmande.
Herr Törnebladh har vidare sysselsatt sig med den s. k. vattenafloppsfrågan
och mycket rigtigt talat om att det vore en sak, som
är under rättslig utredning, men att den i dag tagit ett steg framåt.
Jag tror det, men jag ber att få påminna om hvad herr Törnebladh
vet, att det är två vattenfrågor, som äro på tal; den ena der strandegarne
längs uppåt Mälaren äro målsegare, den andra endast rörande
Stockholms stad. Den ena är efter hvad jag tror lättare, den andra
är ytterst invecklad. Det är den lättare, som tyckes närma sig sin
lösning; huru det går med den andra, vet man icke. Slutligen kommer
jag till det, som jag anser vara det vigtigaste af hvad han sagt,
och det är den kritik öfver förslaget att behålla riksdagshuset på
dess nuvarande plats, som ligger i herr Törnebladhs påminnelse om
bottenytan. Jag märkte ganska väl, då han med sin vanliga talang
framstälde denna sak, att den gjorde en betydande verkan. En och
annan sade, att saken ju var omöjlig; husen skulle ju taga upp 67,000
qv.-fot på Helgeandsholmen, der de äro tilltänkta att förläggas, och
man finner denna plats ändå för trång. Huru skulle de då kunna
rymmas på en plats, som är 41,000 qv.-fot? Men hvad man afsett att
inrymma på Helgeandsholmen öfver en bottenyta af 67,000 qv.-fot
innehåller dock mycket som aldrig skulle komma hit; det är först
och främst hela riksgäldskontoret, som aldrig skulle komma hit, och
vidare justitieombudsmansexpeditionen, som heller aldrig skulle
komma hit, och dessa afprutningar, i sig sjelfva betydande, äro ingenting
i jemförelse med de kolossala vestibuler m. m., som skulle i
Helgeandsholmsbyggnaden inkräkta på området, men som vid en ombyggnad
på härvarande tomt skulle betydligt inskränkas. De äro så
enormt stora, att de i och för sig mer än väl förklara skilnaden. Men frånräknas
nu också som sagdt det område, som behöfs för justitieombudsmansexpeditionen
och riksgäldskontoret, är alldeles tillräckligt förklaradt
det faktum, att Riksdagen i och för sig, som möjligen skulle
hafva ondt om plats, åtminstone icke för mycket plats på sin del af
de 67,000 qv.-foten på Helgeandsholmen, har fullt tillräcklig plats på
det ställe der den nu är. Jag ber för resten herrarne tänka på en sak,
hvarvid ingå uppgifter om qvadratfotsområde eller byggnadsauktoritet
behöfvas. Det torde nemligen vara för hvar och en alldeles klart,
att man kan fullständigt gradera de behof, som i Riksdagens nuva
-
Lördagen den 31 Mars, e. m. 15 N:o 18.
rande byggnad skulle tillgodoses. Inskränker man sig till ett mini- Ifrågasatt
mum, det vill säga till att endast sätta hit de två platser som komma uPPs^°f
att behöfvas i Första Kammaren och de två platserna i Andra Kam - af ^nytTriksmaren,
så måtte väl i alla händelser det område räcka, till som vi nu dagshus
hafva att förfoga öfver. Vill man gå vidare och göra en tillbyggnad »»• m.
för inrymmande af två fullt tillräckliga och mönstergilla plenisalar, (Forts.)
men stannar vid detta, så behöfva herrarne blott kasta en blick på
de rymliga, tomma gårdar, som ligga här utanför, för att finna, att
äfven för detta behof finnes utrymme. Således räcker naturligtvis
området här till för Riksdagens särskilda behof, om man afsöndrar
alla dessa lokaler, som i den nya planen kräfva så ofantligt utrymme.
Emellertid är förhållandet, att äfven om man tager steget fullt ut
och besluter sig för att här uppföra en helt ny riksdagsbyggnad,
dock med uteslutande af riksgäldskontorets och justitieombudsmansexpeditionens
lokaler, så finnes här område äfven för denna byggnad.
Jag skall icke inlåta mig på detaljer, jag blott hänvisar till
gymnasiehuset och vidliggande mark. Men detta behöfver jag icke
sysselsätta mig med, ty jag tror icke att någon af oss, som åsyftat
en besparingsåtgärd och en nära till hands liggande och lätt utförd
åtgärd, har tänkt sig annat program än att bereda fullt tillfredsställande
plenisalar med deras tillbehör. Det är klart, att dertill räcker
härvarande område mer än väl, det är mycket mer än nog; herrarne
hafva från »sammanbindningsbanan» sett dessa områden, gårdarnes utrymme.
Frågas, om icke riksdagsmännen der böra få rum, synnerligast
sedan deras antal blifvit begränsad^ det sista en tillkommen faktor, som
förr icke kunnat, men nu kan och bör tagas i beräkning vid uppgörande
af planer för ett riksdagshus. Jag vidhåller således, i trots af herr
Törnebladhs lockande utredning och ganska allvarsamma kritik, att
hvad som behöfves, finnes här, och skulle man vilja hafva hit äfven
så mycket, som afses att förläggas på Helgeandsholmen, så går det
också för sig; men derpå tror jag ingen tänker, särskildt hvad
justitieombudsmansexpeditionen och riksgäldskontoret beträffar. Men
nu har man sagt: om man afsöndrar dessa två, och lägger riksdagshuset
här, hvart skola de då taga vägen? Jag vet, att det är en
ganska utbredd tanke, att det är nödvändigt att förlägga riksgäldskontoret
i samband med riksdagshuset. Jag inser icke denna nödvändighet.
Låt oss emellertid antaga, att det nuvarande riksgäldskontoret
skulle utrymmas för andra ändamål, och riksgäldskontoret
Sedan förläggas tillsammans med riksbanken; det har då redan upplysts,
att dertill behöfvas c:a 1,000 qv.-meter utöfver den yta, banken
skulle intaga på Helgeandsholmen. Det skulle då för detta tillägg
icke behöfvas någon påbyggnad, som skulle utsätta sig för den kritik,
som på förmiddagen gjorde sig gällande mot de höga byggnaderna.
Och det torde herrarne något hvar se, att en ökning af bottenytan
med 1,000 qv.-mcter utan ökning af höjden är i och för byggnadens
storhetsverkan af alldeles försvinnande betydelse, att den saken således
låter sig mycket väl göra, att behålla riksdagshuset här och lägga
riksbanken och om man så vill riksgäldskontoret och justiticombudsmartsexpeditionen
på Helgeandsholmen. Man får då tillfredsställande
byggnader på båda hållen, och ingen fara blir, att de på Helgeands
-
N:o 18. 16 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt holmen skulle på något afsevärdt sätt skymma slottet, hvilket dock
uppskof med argument, som börjat göra sig gällande såsom det starkaste, det
af nytt riks- hörde man på förmiddagen. Och det lider intet tvifvel, att detta
dågshus skal skall växa i styrka.
m. m. Jag skulle hafva åtskilligt att säga om dessa möjligheter. Her
(Forts.
) rarne torde veta, att det redan finnes en skiss uppgjord till detta
mindre hus, detta bankhus på Helgeandsholmen, och der finnes hvad
som måste finnas vid hvarje sådant hus, der finnes utrymme för
planteringar och promenader, der finnas icke dessa erbarmliga kanter
eller kantgator, hvilka äro ett af de värsta dragen hos dessa byggnader,
som man vill tvinga på svenska Riksdagen.
Friherre Klinckowström yttrade en sak, som jag icke kan låta
passera oanmärkt, huru gerna jag än skulle se, att jag sluppe röra
dervid. Friherre Klinckowström säger ofta i denna kammare åtskilligt,
som icke blir motsagdt, och det har väl sina skäl, men denna
gång är något sagdt, som måste motsägas. Den ärade talaren har
två gånger förklarat, att hos dem, som drifvit på revisionens sak,
har det legat något syfte under af mörk, misstänkt art. De män, som
äro utsatta för dessa mörka misstankar, äro väl egentligen konstnärerna,
som med sin auktoritet icke fallit herr baron i smaken. Jag
ser och hör nu att talaren syftar högre upp. Om så är, tänker jag, att
man der nog lär kunna försvara sig. Men talaren har icke nämnt,
hvilka han menar. Jag tillåter mig dock tro, att eftersom den insats
i frågan, som gjort sig mest bemärkt, är konstnärernas, måste insinuationen
väl gälla dem. Jag skulle då vilja fråga, om den ärade talaren
känner dessa män, och fråga, om han känner den ställning de
intaga icke blott som konstnärer utan äfven som medborgare? Och
jag hemställer, om han har rätt att tro något sådant om dem, att
förutsätta sådana bakom liggande motiv? Skulle man icke kunna
antaga, att deras uppträdande vore förestafvadt af ett oegennyttigt
nit för derast konst, för deras lifsuppgift? Jag älskar att tro det!
Jag tror, att dessa män — det är många af dem, som äro medlemmar
af konstakademien, och äfven de öfriga bära namn, som i vårt samhälle
ställas ganska högt — borde stå öfver en sådan misstanke, som att
deras uppträdande dikterats af klandervärda skäl. Jag beklagar emellertid,
att en sådan misstanke kastats ut utan att ega någon grund. Då
de icke här kunna försvara sig, är det så mycket origtigare att tillvita
dem dåliga syften. Jag tror mig med afseende å dessa personer
kunna säga, att anklagelsen är fullständigt oberättigad. Att ingen
tror på anklagelsen faller af sig sjelft. Men det allra bästa är, att
ingen vet, hvad den egentligen gäller. Jag älskar tro, att friherre
Klinckowström icke sjelf vet det.
Härefter ber jag att få säga ett ord till herr Björnstjerna, dervid
börjande med att tacka, derför att herr Björnstjerna visat ett
tillmötesgående, som i denna sak är värdefullt. Men jag kan ändå
icke underlåta att anmärka, att herr generalen två eller tre gånger
ordade om att holmen egentligen vore afröjd; naturligtvis menades
dermed icke för tillfället, utan för framtiden. Ja, är det rätt att kalla
Helgeandsholmen afröjd, som till en sammanlagd areal af 10^,000
qv.-fot är bebyggd med hus, hvars hufvudmassa är af beskaffenhet
Lördagen den 31 Mars, e. m. 17 N:o 18.
att nå 84 fot i höjd och på tre sidor icke lemnande annan mark Ifrågasatt
oupptagen än de bedröfliga 20 fot breda strandremsorna. Att på ena UPVSM med
sidan af den lilla holmen hafva en fri plats, synes mig vara en rin- aftwtTnksgare
fördel än annars fallet vore, då man på den andra har en sådan '' dag shus
byggnadsmassa som riksdagshuset. Icke heller är det någon vinning, m. m.
som kan motväga belamringen eller beräknas såsom ett utbyte, om (Forts.)
man får en afschaktning af det ena hörnet af holmen, hvarigenom
vattendraget blir rakt. Ja, är det någon tröst att få ett rakt vattendrag
med afloppsdikets typ? Något för skönhetssinne! tilltalande
tycker jag icke ligger häri.
Derefter har talats om att utfyllningen i det grunda vattnet
skulle hafva mindre betydelse. Huru pass grundt vattnet är, der utfyllningen
skall göras för riksbanken, derom tror jag att vi få bättre
upplysning, då vi komma till pålningarna.
Vidare har sagts, att en viss del af reservationen skulle kunna
vara något att tänka på. Man måste med erkänsla taga vara på
hvarje tillmötesgående, som kan bereda en om än aldrig så aflägsen
möjlighet att komma till förbättring i den sak, som är i fråga. °Jag
ber derför att få upprepa uttrycket af min tacksamhet till”general
Björnstjerna.
Jag tänker Första Kammaren vid denna tid på dagen skall hålla
mig räkning för om jag icke ingår i kritik af herr Låss Olof Larssons
långa tal. Gud skall veta det fattas icke anfallspunkter. Men
det blefve för långt och längre än saken kanske kunde förtjena, ty
icke har väl egentligen någon öfvertygats af herr Larssons anförande;
och det tror jag väl också knappast var meningen. Men
ganska märkvärdigt är, att det var första gången under denna förhandling
som den frågan på allvar togs fram, att det skulle vara en
sådan synd att upprifva ett redan fattadt beslut af art som det föreliggande.
Jag får säga, att vore det tal om att ändra ett politiskt
beslut, ett beslut, på hvilket ett helt politiskt system hängde, då
kunde en sådan invändning gälla. Men jag hemställer, huru vida
det är klokt, om, i en ren hushållsfråga, der man finner, att man
räknat fel och gjort sina förberedelser origtigt, man icke vill ändra
och taga det som visat sig bättre och billigare, utan säger: jag vidhåller
det som blir dyrare och sämre, derför att jag fattat beslut i
saken. Om en enskild man vill bygga en lada, och han får veta, att
grunden, der han ämnat lägga den, icke duger, utan att ladan skulle
blifva illa belägen och dålig, men han i alla fall bygger den der,
emedan han en gång beslutat sig derför, så skulle man icke säga, att
den mannen vore en karaktersfast, utan en oförståndig man; och
samma betraktelsesätt har jag, då det gäller en sådan ren hushållsfråga
som denna.
Herr Liss Olof Larsson har fört en lång polemik om Tessin och
hvad han skulle hafva svarat på dessa spörsmål. Ja, det är icke godt
att veta, och icke lär talaren kunna upplysa oss derom. Sedan°har
herr Larsson sagt, att nu äro vi målet nära. Hvad menar han med
detta mål? Naturligtvis kan han icke mena annat än ett godt mål.
Men det är det jag vill bestrida, att målet är godt. Kan man visa,
att målet är dåligt, så är det ingen förmån att stå detsamma nära.
Första Kammarens Fred. 1894. N:o 18. 2
N:o 18. 18 Lördagen den 31 Mara, e. m.
Ifrågasatt Då är det tvärtom skäl att börja med en ny pröfning, som kanske
uppskof med mecPör ett bättre resultat.
byggande Herr Ligg 0l0f Larsson har (denna gång med utsatt adress) rig
aJ
(kolhus tat mot konstnärerna, också han, en förebråelse och sagt, att det skulle
m. m. vara af brist på göromål och beställningar som de sysslat med denna
(Forts.) sak. Äfven han vill icke släppa fram den tanken eller anse det
möjligt, att de handlat af nit, allvarligt nit och hänförelse för sin
konst och dess problem. Hvarför tänka så illa om dem? Herr Larsson
är sjelf en mångfrestande man. Icke säger man, att han försöker
allt detta myckna, derför att han har brist på göromål!
Slutligen blef det hans lott att komma med det utnötta talet om
dessa varietéer, hvilka jag trodde vi denna gång skulle slippa; men
in i diskussionen skulle de dock, derom har herr Larsson dragit försorg,
fastän icke den ringaste tanke torde hafva varit på dem i samband
med Helgeandsholmen. Han ville visserligen icke sjelf tro på
att de skulle komma, han citerade endast dem som trodde. Till
sist trodde han dock också sjelf, att de skulle komma, och han beskref,
huru der skulle vidtagas anstalter, som kunde jemföras med
dem, som komme att vidtagas för riksdagshuset. Bland annat fick
man höra talas om asfaltgolf, som bredde ut sig vidsträckt; men
dessa torde då icke kunna skymma slottet åtminstone.
Sedan hörde vi vår ärade vän herr Liss Olof Larsson gifva sig
in icke endast på estetik, dervid begagnande många och svåra
ord ur främmande språk, utan han gaf sig in på det som är ännu
mycket konstigare, nemligen symboliken, och talade om förhållandet
mellan folkmagten och konungamagten och deras ömsesidiga byggnader.
Och vidare kom han in på en rent estetisk kritik — som
var ansedd, jag vet icke för hvilken tidskrift — om huru de i fråga
salta byggnaderna här på Riddarholmen och deras arkitektonik skulle
te sig och de synpunkter, från hvilka de borde betraktas, nemligen
från södra bergen. Jag tror icke, att vår högt ärade kamrat herr Liss
Olof Larsson har framtid såsom konstdomare.
Detta, mine herrar, må vara nog. Det allvarliga ligger uti ett
bemötande af påståendet, att denna plats, der vi nu befinna oss, icke
skulle duga såsom plats för riksdagshuset. Jag begär icke, att man
utan vidare skall antaga reservanternas eller några andra uppgifter.
Jag begär blott, att man anser förslaget så allvarligt och innebära
sådana möjligheter, att det kan anses förtjent af en pröfning. Och
jag begär, att hvad jag här sagt må anses som skäl för yrkande om
bifall till reservanternas förslag.
Herr Nyström, Thomas: Den fråga, som föreligger, upptager
ordnandet af ett riksdagshus antingen här eller på Helgeandsholmen.
En ärad talare har nämnt, att uti en byggnad, uppförd enligt
komiterades förslag, skulle det blifva för trångt och för mörkt. Om
det icke är samma program, reservanterna uppstält, ja, då hafva vi
icke alls att befatta oss med deras reservation, men de säga ju tydHot,
att de vilja hafva ett tidsenligt och ändamålsenligt inrättadt riksdagshus
å samma tomt, der riksdagshuset nu ligger. Båtom oss jemföra
förhållandena! Den föreslagna byggnaden å Helgeandsholmen
Lördagen den 31 Mars, e. m. 19 N:o 18.
har en längd af 105 meter och samma bredd som Riddarholm s-tomten, Ifrågasatt
hvilkens hela längd dock endast uppgår till 63 meter. År det väl wPPshof
då möjligt att vid utförandet af samma program å tvenne lika bredaaf^nyt^rikstomter
erhålla större utrymme i en betydligt kortare byggnad? Den J dagshus
nuvarande tomten måste naturligtvis utvidgas till 105 meters längd, m. ni.
om samma byggnadsplan skall erhållas å ena och andra stället. (Forts.)
Det må tillåtas mig söka utreda, huru vida reservanternas uppgift
om möjligheten att göra en besparing af två millioner kronor
genom frågans lösning på af dem angifvet sätt är rigtig eller ej.
Riksdagshuskomiténs kostnadsförslag upptager för riksbanks- och
riksdagshus samt schaktning, pålning och kajreglering jemte oförutsedda
utgifter en approximativ kostnad af 6,030,000 kronor.
Reservanterna deremot uppställa följande beräkning:
Riksbankshus, som jemväl bör inrymma riksgäldskontoret och
justitieombudsmansexpeditionen, med undergrund och en
bro .................................................................... kronor 1,800,000
Nybyggnad å den nuvarande tomten af ett nytt
riksdagshus.......................................................... „ 1,700,000
I följd af nuvarande riksdagshusets rifning anse reservanterna,
att embetslokaler förloras till ett
värde af (Riksdagshuset värderadt till 800,000
kronor).................................................................. „ 425,000
Summa kronor 3,925,000.
Då högst väsentliga felräkningar vidlåda detta kostnadsförslag,
anmärkas följande hufvudsakliga brister deruti, hvarjemte ordnandet
af kajer och gator m. m. upptages på sätt, att ett afslutadt arbete
må erhållas. Kalkylen grundar sig på tillgängliga handlingar och
skall, der nödig utredning saknas, i allo uppställas till reservanternas
fördel, på det att ingen befogad anmärkning må kunna göras deröfver,
att man räknat till deras nackdel.
Gymnasiehusets värde .................. kronor 200,000
Inlösen af 15,960 infot gata ...... „ 287,000 kronor 487,000
Riksdagshuset kostar enligt riksdagshuskomiténs
beräkningar ... „ 3,150,000
Afdrages härifrån:
dels reservanternas kostnadsbelopp
för samma byggnad
..................... kr. 1,700,000
dels hvad af dem disponerats
för öfverflyttande
till
riksbankshuset af
lokaler för riksgäldskontor
och
justitieombuds
mansexpedition.
.. ,, 240,000 1,940,000
skilnaden mellan dessa belopp utgör kronor 1,210,000.
N o 18. 20 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt Öfverförda kronor 1,697,000.
uppskof wiedipjii schaktning, pålning och kajaf
nytt riks- reglering har komiten upptagit kronor 1,720,000
dagshus Denna post bör minskas med:
m. m. dels det belopp, som
(Forts.) reservanterna tagit
i anspråk till
riksbankshusets
undergrund och
en bro ...............
dels den besparing,
som bör vinnas i
följd af byggnadens
förläggande
till holmens landfästa
del ............
skilnaden mellan dessa belopp utgör kronor 700,000.
Denna senare summa lär väl blifva väl behöflig för
att komplettera reservanternas förslag med strandutjemningar
och kajer å Helgeandsholmen, en
bro i Drottninggatans förlängning öfver södra
strömgrenen, utflyttning af kajen å Riddarholmen
och strandutfyllningar i sammanhang
dermed, grundförstärkningar och pallsprängningar
å sluttande berg för nya riksdagshuset, planerings-
och stensättningsarbeten in. m.
Summa resterande kostnadsbelopp kronor 2,397,000.
Lägges härtill hela den af reservanterna beräknade byggnadssumman
3,925,000. erhåller man ett totalbelopp för utförandet af deras
förslag af 6,322,000 kronor, under det att komiterades endast uppgår
till 6,030,000 kronor. Häraf inses, att i stället för en besparing af
2 millioner leder reservanternas förslag till en brist af i rundt tal
300,000 kronor.
Läget å Riddarholmen lär väl dock kunna tillåta en del förenklingar
uti byggnadens yttre arkitektur, med deraf följande minskade
utgifter. Af denna anledning*torde bristbeloppet kunna nedbringas
inom sistnämnda summa.
Att endast lägga ett i stället för två hus å Helgeandsholmen är
ett ämne, som bereder ganska ringa fördelar, men medför vida större
svårigheter, än man i allmänhet tänker sig. Detta synes äfven en af
motionärerna hafva insett, enär han uti sin motion föreslår att låta
Drottninggatans fortsättning gå bågformig öfver holmen, men deremot
såsom reservant uti utskottet anser, att staten endast skall vidkännas
kostnaden för anläggningen af en bro i samma gatas förlängning,
hvilken bro skulle hafva sin hufyudsakliga betydelse såsom underlättande
trafiken till riksbanken. År det detta senare man afser med
den nya bron, bör väl bankbyggnaden läggas midt för och vinkelrätt
emot densamma, men då omöjliggör bankhuset, tillökadt med riksgäldskontorets
och justitieombudsmansexpeditionens lokaler, för all
kr. 400,000
620,000 1,020,000
Lördagen den 31 Mars, e. m. 21 N:o 18
framtid en ändamålsenlig trafik öfver holmen mellan norr och staden Ifrågasatt
inom broarne, på samma gång som detsamma kommer att i väsentlig uppskof med
grad bortskymma slottet. byggande
Till min, likasom de flesta af herrarnes glädje, hafva vi sett, atta'' dagshus *
en stor del arkitekter med frimodighet uttalat sina åsigter uti denna m. m.
byggnads fråga, men jag beklagar dock, att de endast tagit steget till (Forts.)
hälften, eller till sönderrifvande af planen för ett fattadt beslut, men
ej gifvit någon ledning för läggandet af endast en byggnad å holmen.
Vill man med hjelp af plankartor och byggnadsritningar försöka
placera riksbanken utan att sträcka sig till sjöområdet, så ser man,
att byggnadstomten begränsas i vester af nuvarande strandlinien och
i öster af den s. k. skönhetslinien. Detta område styckas dock i två
delar af Drottninggatans förlängning öfver holmen, hvilken naturliga
trafikled ej bör för all framtid förstöras. Det skall då lätt inses, att
annan byggnadsplats ej erbjuder sig än öster om nämnda gatulinie
eller just det läge, som gifvits åt riksdagshuset. Bankbyggnaden,
tillökad med de lokaler, reservanterna vilja i densamma inrymma,
skall bär lemna skönhetslinien fri och medgifva en något större utsigtsvinkel
från vestra sidan mot slottet, enär bankhuset skulle springa
cirka 12 meter mindre fram åt söder än riksdagshuset. Detta är
visserligen fördelar, hvilka dock blifva ganska ringa emot den stora
förlusten af riksdagshusets byggnadstomt.
Uppföres endast riksbanken å Helgeandsholmen, skall kostnaden
derför för staten uppgå till:
tomten med inberäkning af de belopp, som dels utgått till hofstallbyggnaden
med upplåtelse af tomt derför på artilleriplanen, bazar -byggnaden och tvättinrättningen, dels erfordras för kajer, broar,
m................................................................... kronor 2,500,000
byggnaden med undergrund....................................... „ 1,600,000
Summa kronor 4,100,000.
Det synes af dessa siffertal, att ingen rimlig proportion finnes
mellan kostnaden för tomt och byggnad. Jag vågar derför antaga,
att om en proposition inkommit till Riksdagen om en riksbanks uppförande
enligt anförde kostnadsberäkning, skulle densamma knappast
kunnat påräkna någon enda röst.
Huru ofta har man ej sett, att väldiga agitationsstormar hopdragit
sig mot planer till större företag af ovanligare art, men att den
lugna åskådningen tagit ut sin rätt, när allt hunnit fullbordas och de
befarade olägenheterna befunnits öfverdrifna. Flera exempel derå
skulle kunna anföras, men jag vill endast anföra ett par. Under
kejsartiden beslöts att uti Paris framdraga några gator öfver en del
af Luxembourgparken, hvilken till följd häraf skulle i viss mån förminskas.
bida den franska hufvudstaden reste sig med härin häremot,
men helt snart tystnade anmärkningarna, och olägenheterna
uteblefvo. När Nils Ericson framkom med sitt förslag till sammanbindningsbanan
genom Stockholm, uppväckte detta mycken motvilja,
ty man befarade, att hufvudstadens gatutrafik skulle på betänkligt
sätt afbrytas, och att jernvägsbroarne skulle hindra sjökommunikationerna
samt skymma utsigten öfver de staden omgifvande vattnen
N:o 18. 22 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifragasatt m. m., men efter företagets fullbordande har man endast spårat föruppskof
med delarne deraf.
byggande^ Tessins ritning till Helgeandsholmens ordnande visar en mycket
a* dagshus * hög karusellbyggnad långs östra sidan af en gata å holmens vestra
to to. del, parabel med nuvarande Norrbro, samt dessutom låga byggnader
(Ports.) utmed holmens norra och södra strandgator. Äfven, en af Gustaf III
år 1781 approberad ritning angifver, att man ock vid denna tid var
betänkt att ej obetydligt bebygga holmen.
Emellertid skulle ingen hellre än jag se, att den kunde förblifva
obebyggd, men, då så stora summor nu blifvit nedlagda på densamma
i afsigt att erhålla byggnadstomter för riksdagshusen, anser jag,
att landets tillgångar ej medgifva vinnandet af detta önskemål.
Det har uttalats en åsigt, att en byggnad som slottet ej fördrager
i osymmetriskt läge uppträdande medtäflare. Jag vill dock fråga,
hvad gjorde man till förekommande att Gustaf 111:8 vackra fasad
framför slottet, symetriskt uppförd med arflurstens palats, helt nyligen
fick skatta åt förgängelsen? Detta förbigicks med tystnad.
I likhet med herr Björnstjerna tror jag, att man kan omreglera
byggnaderna åtskilligt till deras fördel, t. ex. å riksdagshuset synes
kupolen vara väl hög, och lär äfven kolonnaden behöfva tagas under
ytterligare ompröfning. Jag är dessutom fullt öfvertygad, att komitén
efter den uttömmande diskussion, som i dag egt rum, tillgodogör sig
de berättigade anmärkningarna till företagets sanna gagn.
Till sist beder jag få fästa uppmärksamheten på den stora olägenhet,
som skulle blifva en följd af reservanternas byggnadsförslag,
nemligen att Kiksdagen skulle blifva husvill under alla de år, som
en nybyggnad å denna tomt tager i anspråk.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
Herr Fränekel: Jag tror, att den erfarenhet, som vi alla i syn
nerhet
i denna kammare vunnit om det sätt, på hvilket man i allmänhet
har skyldighet att behandla ett af Kiksdagen en gång fattadt
beslut är sådan, att det vore illa, om någon vana skulle insmyga sig,
som förändrade denna vana. För min del tror jag, att denna vana
är sådan, att vi fritt och öppet, före ett besluts fattande, säga våra
å-sigte och att, när beslutet är fattadt, hvar och en försöker att af
pluralitetens beslut göra det bästa möjliga. Denna vana tror jag icke
heller att vi borde frångå i någon fråga. Men då frågar jag;.mine
herrar, huru är det möjligt att vid den fråga, som här föreligger,
hvarom beslut fattades redan år 1888, för hvarje gång den här kommer
fram, man blir allt Krigare att söka en bättre lösning af frågan?
Om jag jemför den behandling, som denna fråga rönte 1891, med den
behandling, som kommit den till del i dag, så kan det val icke bestridas,
att intresset för frågan synes växa mer och mer, jag tror, att
det är tvenne skäl, som betinga, att så många ledamöter i denna
kammare vilja med uppmärksamhet följa debatten om detta beslut,
ehuru det fattades redan år 1888. Det ena skälet är den allmänna
önskan, som på båda sidor förefinnes, att man i denna vigtiga fråga
måtte komma till det bästa möjliga resultat. Det andra skälet är,
Lördagen den 31 Mars, e. m. 23 N:o 18.
att beslutet af år 1888 ovilkorligen måste anses såsom förhastadt. Ifrågasatt
-r, ., , ... ° uppsköt med
Detta kan ju ursagtas. byggande
Äfven jag tager mig friheten, på grund åt den del jag tagit i af nytt riksdetta
ärendes behandling, att fortfarande yrka på reservanternas för- clagshus
slag. Jag tror, för min del, att det är så mycket vigtigare, att så w- m
sker,
som den fråga, som här föreligger, är, om jag så får säga, en (Forts.)
Riksdagens enskilda angelägenhet, det är en Riksdagens hushållningsfråga.
Pröfvar jag då, på hvad sätt Riksdagen har behandlat denna
fråga i jemförelse med de många andra frågor, som förelegat Riksdagen,
måste jag säga, att behandlingssättet är minst sagdt förvånansvärdt.
Ty, mine herrar, om eu kongl. proposition eller ett förslag i
en eller annan form skulle framkomma till Riksdagen i det outredda
skick, i hvilket denna fråga förelåg år 1888, vore det då tänkbart
att Riksdagen skulle fatta beslut och ännu mindre att Riksdagen
skulle kunnat till sina egna delegationer öfverlemna en sådan fråga
utan någon som helst begränsning, vare sig i afseende på byggnadernas
dimensioner eller i afseende på kostnaden.
Jag kan, för min del, icke finna, att under den korta tid jag
haft äran tillhöra kammaren, att något ärende så löst fått passera
kammaren. Det är så mycket mera förvånande, som det här gäller
stora belopp, gäller vigtiga byggnader och stora estetiska intressen.
Nu kan man ju säga, att då Riksdagen är beredd att öfvergifva
sina gamla lokaler på grund af att dessa icke längre äro ändamålsenliga,
och då Riksdagen vidare är beredd att åt riksbanken skaffa en
för länge sedan behöflig bättre lokal, så ansåg man att, kosta hvad
det vill, detta måste ske, och det skall ske. Men så hade man dock
icke tänkt sig saken, då man i 1888 års beslut fastslog en maximalsumma,
öfver hvilken dessa byggnader icke fingo gå.
Man kunde vidare tänka sig, att Riksdagen sagt: ja, det må kosta
hvad det vill, bara det blir ändamålsenligt och vackert. Nu frågas,
efter den utredning, som föreligger, om man kan anse någotdera af
dessa önskningsmål kunna blifva uppfylda, sådana som de nu föreligga.
Jag kan, för min del, icke finna, att någotdera blifvit uppfyldt,
och det är derför, som jag tagit mig friheten, att i år på samma
sätt som 1891, tillsammans med en annan ledamot i det sammansatta
utskottet yttra en afvikande mening i den reservation, som föreligger.
Man kan icke bestrida, att, trots de stora förtjenster, som
komiterade nedlagt på detta åttaåriga arbete, det dock kräfves en
annan, bättre, sakkunnigare utredning. Dessa komiterade ha behandlat
Riksdagens beslut så samvetsgrant, att de förklarat det derhän,
att Riksdagen beslutat, att det ovilkorligen skall läggas tvenne hus
på Helgeandsholmen, och att komiterade icke hafva någon anledning
eller skyldighet, svårigheterna må blifva huru stora som helst, att
framkomma till Riksdagen med några förslag, på hvilket annat sätt
dessa svårigheter skola kunnat öfvervinnas. Reservanterna hafva trott,
att denna utsträckta fullmagt åt komiterade är af behofvet påkallad,
och att utsträckningen af fullmagten skulle ligga deri, att man skulle
tillse, huru vida icke de svårigheter och de olägenheter, som obestridligen
vidlåda det nuvarande förslaget, kunde öfvervinnas mod
möjligtvis lägre kostnader, men åtminstone med vida större säkerhet.
N:o 18. 24 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt Det har icke varit reservanternas mening att i det föreliggande föruppskof
»*edg}aget lägga fram någon sorts detaljeradt program i afseende på de
af nytt riks- förändringar, som böra ske. Man har förslagsvis kastat fram, att det
(lagshus vore önskvärdt att få endast ett hus på Helgeandsholmen och, i fall
m. m. det skedde, en möjlighet förefunnes att ombygga det nuvarande riks
(Forts.
) dagshuset, allt baseradt på att en utredning skulle börja och att denna
skulle ske så, att alla de olika intressena blefvo tillgodosedda.
Jag skall icke besvära kammaren med att nu repetera, hvad som
redan sagts i den föreliggande frågan, men diskussionen har visat,
att intresset på begge sidor är så stort, att det väl kunde tarfvas, att
i detta fall det lemnades åt våra komiterade en ännu mera utsträckt
fullmagt, d. v. s. att gifva dem i uppdrag att tillse, om icke möjligen
någon korrigering eller komplettering af det år 1888 fattade ofullständiga
beslutet kunde vara af behofvet påkallad. När dertill kommer,
att från de fleste sakkunnige, som kunnat uppsökas, erhållits
den upplysning, att tvenne byggnader, sådana som de nu föreslagna,
skulle komma att skada perlan bland landets byggnader, »det kongl.
slottet», och jag dessutom ovilkorligen måste bestrida, att detta kan
anses såsom ett uteslutande stockholmsintresse, som en talare på
förmiddagen yttrade, utan detta intresse måste vara ett allmänt intresse,
så kan jag icke finna annat, än att ett så beskafladt uppskof
på ett år, som nu begäres och som af reservanterna framkastats utan
någon önskan hos dem att slå fast något visst program, skulle vara
till ganska stor lycka för frågans slutliga lyckliga lösning.
Jag tillåter mig nu icke ingå i några detaljer i afseende å det
föreliggande förslaget. Jag tog mig friheten att göra detta i den af
mig afgifna reservationen år 1891, men jag anhåller, att man ville
väl betänka den vigt, som denna fråga har, och att det beslut, som
fattas, bör afse att föra densamma till den bästa möjliga lösning.
Jag tror derför, herr talman, att de bästa skälen tala för bifall
till reservationen.
Herr Cederberg: Det är redan förut flere gånger under debatten
påvisadt, huruledes de, som yrka bifall till reservationen, bestå
af flere grupper. Dit höra de, som önska få Helgeandsholmen alldeles
fri, dit höra ock de, som tro, att Riksdagens byggnadsfråga kan
lösas ändamålsenligare än genom det, som beslutades år 1888, dit
höra också de, som tro, att frågan kan billigast lösas genom reservanternas
förslag.
Jag tager mig dock friheten betvifla, att de herrar, som jag nu
uppräknat, verkligen hafva anledning att ena sig om hvad reservanterna
föreslagit. De, som önska få holmen fri, hvad skola de göra
med ritningar till byggnad på Helgeandsholmen, byggnaden må nu
inrymma endast lokal för riksbank eller riksbank i förening med
lokaler för justitieombudsmansexpedition och riksgäldskontor? Naturligtvis
ingenting! De åter, som finna sig uti att holmen icke lemnas
fullständigt fri från byggnader, om blott dessa icke i nordvest och
vester skymma utsigten till och från slottet, hafva heller ingen anledning
att begära de i reservanternas första yrkande ifrågasatta ritningarna.
Herr Nyström ruskar på hufvudet, och dock är det just
Lördagen den 31 Mars, e. m. 25 N:o 18.
hans om, som gifvit mig anledning att framställa detta påstående. Ifrågasatt
Herr Nyström yttrade på förmiddagen, att en bland olägenheterna uPPs^°f
af 1888 års beslut vore den, att i nordvest och vester utsigten till af^nyU''riksoch
från slottet skulle alldeles skymmas af de beslutade byggnaderna. J dagshus
Detta är fullkomligt rigtigt. Men skulle det väl blifva bättre, om m. tn.
till holmen förlädes ett bankhus, tillökadt med lokal för justitie- (Ports.)
ombudsmans expedition och riksgäldskontor, såsom reservanterna
föreslagit. Jag vågar påstå, att det blir derigenom icke något bättre.
Man behöfver endast se på titelvignetten till herr Rubensons afhandling
i det häfte, som i dag här åberopats. Denna titelvignett upptager
några gamla jemförelsevis låga byggnader, och dock skymma
dessa slottet helt och hållet ifrån Vasabron. Om herrarne följa Vasabron
och tänka sig, att på holmens vestra del läge en byggnad, med
endast samma höjd som den på holmen nu befintliga trägruppens,
skulle denna byggnad, från Vasabron och trakterna deromkring,
skymma slottet ända upp till öfverstå kanten. Men, säger d:r Nyström,
utsigten från slottets terrass — jag vet nu icke hvilken terrass
han menar, men jag förmodar, att han åsyftar den framför norra
fasaden — skulle skymmas totalt af 1888 års byggnader, och man
finge icke se något af Mälaren, undantagandes den del, som skulle
varda synlig i öppningen mellan det beslutade byggnadskomplexet
och kanslihuset. Till precis samma del af Mälaren skulle utsigten
från slottsterrassen varda inskränkt, om man på holmens vestligaste
del uppförde en byggnad med samma höjd som den nämnda träd
fruppen,
och lägre lärer reservanternas hus ej gerna kunna tänkas.
ag tror mig dermed hafva visat, att ej heller de, som tolerera sistnämnda
byggnad å holmen, vinna något genom att följa reservanterna
i afseende på deras förslag i första punkten. De få en ritning,
ingenting annat och — kanske är det bara det de vilja hafva för
att få frågan uppskjuten.
Kanske det då vore bättre att följa reservanternas förslag i deras
andra punkt — något som kan förutsättas beträffande dem, som önska
byggnadsfrågan billigt löst.
En föregående talare har dock påvisat, huruledes det ställer sig
med billigheten, för den händelse man räknar på att å den nuvarande
riksdagshustomten finna samma utrymme, som skulle finnas i den
beslutade byggnaden. Det blir efter hans uträkning ingen besparing
alls, och jag har kommit till samma resultat.
Jag vill icke nu ingå i detaljer i detta afseende, men jag kan
säga, att reservanternas yttrande skulle hafva vunnit icke oväsentligt,
om hela deras kostnadsberäkning varit borta.
Emellertid kunna reservanterna säga emot den ärade talare, jag
sist åsyftat, att de alldeles icke yrkat på att på den gamla tomten
vinna samma utrymme, som är tillämnadt i den nya byggnaden, utan
endast det, som föreslogs af 1882 års statsutskott. Jag ber då att
ytterligare få betona, hvad här en gång förut är yttradt i dag, att
af detta statsutskott, som stäldc sig ytterst välvilligt emot förslaget
om tillbyggnad å gamla tomten, denna åtgärd tydligt och klart angafs
vara en provisorisk åtgärd, icke en definitiv lösning af riksbyggnadsfrågan.
N:o 18.
26
Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt Såsom synnerligen belysande i det hänseendet, ber jag alt få
UP^ygqandp uPP^äsa några rader ur det då arbetande statsutskottets betänkande.
nytt riks- Utskottet säger: »Behofvet af ett helt och hållet nytt riksdagshus
lagshus skulle genom det föreliggande förslaget vara för en följd af år undanm.
m. röjdt. Den besparing eller räntevinst, som sålunda uppkomme genom
möjligheten att uppskjuta en utgift, så betydande som den med uppförande
af ett nytt riksdagshus oundvikligen förenade, synes väl förtjent
att tagas i öfvervägande». Detta utskott har således tydligen
sagt ifrån, att vi för en definitiv lösning af byggnadsfrågan måste
bygga ett helt annat hus än det, som då var af utskottet förordadt
och som nu är i reservationens andra punkt föreslaget; och de kostnader,
som skulle sparas genom att följa reservanterna, de kostnaderna
återstå i alla fall, så att de 844,000, som statsutskottet 1882 beräknade,
eller 1,600,000, som reservanterna nu beräkna för det gamla riksdagshusets
tillbyggnad, vore således helt och hållet bortkastade penningar,
ingenting annat. Den omtalade räntevinsten, ja, den tror jag
knappt vi skulle få se till, om vi läte narra oss till ombyggnadsförsöket.
Af sparsamhetshänsyn har man således icke anledning att
följa reservanterna i andra punkten af deras förslag.
Dernäst kommer jag till hvad reservanterna föreslå i den 3:dje
punkten, nemligen att yttrande skulle inhemtas af Stockholms stad,
huruvida staden vore villig att bekosta ordnandet af stränder, gator
m. m. å Helgeandsholmen under förutsättning att endast den i första
punkten af reservanternas förslag omförmälda byggnaden uppfördes
å holmen. Jag ber dervid att få erinra om att Stockholms stad faktiskt
en gång yttrat sig om denna fråga. Staden afgaf sitt yttrande
den 10 januari 1878, således visserligen för 16 år sedan, men dock
ett yttrande. Då yttrade stadsfullmägtige, att om endast riksbankshus
skulle byggas på Helgeandsholmen, borde detta läggas vester om
Drottninggatans förlängning, således just på den plats, hvarest hanken
enligt riks dag shuskomiténs förslag skulle komma att förläggas. Då
frågar jag eder, mine herrar, huru är det da möjligt att undvika det
der vattnet, som tyckes förorsaka åtskilliga så mycken förskräckelse,
att den ensam skulle vara nog för frångående af 1888 års beslut?
Stå stadsfullmägtige qvar på samma ståndpunkt nu som 1878, är det
ej möjligt att undvika det der vattnet, ty dit kommer man i alla
fall, och förlagd dit skulle byggnaden ifrån vester skymma slottet
fullt ut lika mycket som den beslutade byggnaden, nota bene för
den, som håller sig på marken och ej på den höga nivå, på hvilken
herr Nyström i förmiddags stälde sig, när han först betraktade riksdagshuset.
Emellertid kan jag ej neka, att, fastän jag är absolut motståndare
mot reservationen, jag dock hyser någon tvekan att följa utskottet,
enär en bilaga till dess betänkande hos mig väckt farhåga, att man
nu verkligen är på väg att frångå en del af 1888 års beslut, nemligen
i afseende på kostnaderna. Riksdagen beslöt år 1888, mig
veterligen, att dessa ej skulle få öfverstiga 5 millioner — de som nu
beräknas uppgå till 6 millioner och deröfver. Innan beslut fattas,
vore det derför önskligt att få utredt, huruvida man tillmäter 1888
års beslut samma betydelse i kostnadsfrågan som i öfriga detaljer,
Lördagen den 31 Mars, e. m. 27 N:o 18.
samt om, genom en nedsättning i de nu bekantgjorda anspråken i Ifragcuatt
afseende å utrymme och byggnadernas derpå beroende dimensioner
— beträffande dessa har Riksdagen aldrig fattat något beslut — afnytt rikskostnaderna
kunna nedbringas inom det af Riksdagen faststälda be- dagshus
loppet, eller — om detta ej är möjligt, utan 1888 års beslut sålunda m- *»•
måste modifieras — huruvida sådant skall ske genom kostnadssum- (Forts.)
mans höjning eller genom bvggnadsplanens ändring exempelvis på
sådant sätt, att bank och Riksdag inrymmas i ett gemensamt hus i
stället för i två skilda. Ännu är så mycket qvar af tiden för Riksdagens
sammanvaro, att utredning härom bör medhinnas, till och med
om sistnämnda alternativ måste begagnas, enär åtminstone, enligt
tidningarna, efter den beträffande byggnadsproblemets lösning utlysta
täflingen inlemnades bland annat ett med pris belönadt förslag af
signaturen »Cospetto», som dock aldrig lärer gifvit sig till känna och
som innefattade förslag att sammanbygga båda husen. Jag antager,
att detta förslag var åtföljdt af någon slags approximativ kostnadsberäkning,
hvarför der alltså bör finnas någonting redan tillgängligt,
med tillhjelp hvaraf man skulle kunna säga: om vi skola hålla oss
inom måttligare kostnader än de 6 millioner, som nu beräknats, måste
vi gå ungefär i den rigtning nämnda förslag angifver — kanske
också i någon annan.
Då vidare en talare på förmiddagen i dag yttrat, att han för sin
del antog, att stadsfullmägtige skulle vara villige att göra något i
saken, endast en fråga till dem framstäldes, och han vidare uppgå!,
att det vore så ordnadt, att svaret kunde följa så godt som omedelbart
på en derom framstäld fråga, förefaller det mig sannolikt, att
vi på den tid som ännu återstår möjligen skulle kunna få dels ett
yttrande från stadsfullmägtige, dels ock en utredning om de af mig
nyss antydda spörsmålen, nemligen huruvida man skall modifiera
1888 års beslut i afseende på kostnaderna eller om det måste ske
med hänsyn till byggnadernas storlek och anordning, och jag tror
derför att det kunde vara lämpligt att i sådana syften återremittera
ärendet till det sammansatta utskottet. Jag anhåller derför, herr
talman, att få yrka återremiss på betänkandet.
Efter detta anförande hördes rop på proposition.
Herr Wennerberg: Jag ångrar mig att jag ej redan i för
middags
begärde ordet, emedan jag hade verkligen beredt mig på ett
utförligare anförande i denna fråga efter att hafva läst så väl hvad
som blifvit skrifvet för som emot utskottets nu föreliggande utlåtande.
Jag skulle då haft tillfälle att kunna särskildt betona de många yttranden,
som afgifvits till förmån för den åsigt jag hyser. Det kan ej
falla mig in att nu besvära kammaren med ett längre anförande.
Jag skall inskränka mig till det allra minsta och genast angifva den
ståndpunkt, på hvilken jag står. Den är ett bestämdt nej till hvad
utskottet föreslagit. Jag vågar icke säga ett lika bestämdt ja till
hvad af reservanterna är föreslaget, men trängd i det sista emellan
ett ja och ett nej, och då blott det ena af dessa lemnar någon för
-
N:o 18. 28 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt hoppning öfver åt den åsigt jag omfattar, kommer jag att förena
^byggande m’2 me^ reservanterna.
af nytt riks- Här har en lång stund egentligen kritiserats enskilda personers
dagshus och korporationers åsigter och åtgöranden. Om man går till väga på
”*• m- det viset i denna vigtiga fråga, då fortsätter man och gör sig skyldig
(Forts.) till hvad man förut klandrat, nemligen enahanda agitationer, hvilka
hafva förut synts i tryck, både i broschyrform, i tidningarna och i
särskilda pappersark. Jag tror dock, att kammaren borde i en så
vigtig fråga som denna både hafva höjt och än mer nu höja sig öfver
ett sådant sätt att gå till väga. Hvad den enskilde har tyckt och
kanske gått ifrån igen och kanske åter gått till — det rör mig icke.
Men hvad som närmare rör mig är att se, hur man under fasthållande
af sin egen ståndpunkt söker klandra den, som hela korporationer
intaga, och jag tviflar på att ett lyckligt beslut i denna fråga kan
komma fram, när man dervid helt och hållet trampar sakkunnigheten
under fotterna. Sådant blifver händelsen om utskottets förslag antages.
Här kan ej från tidigare årsskiften och allt intill det sista nämnas
någon enda arkitekt, som jublat öfver förslaget att lägga något statens
hus på Helgeandsholmen — allra minst tvenne. Jag kommer i håg
från mycket lång tid tillbaka, då denna fråga först var framme, att
man ansåg det som ett uti en aflägsen framtid hägrande önskningsmål,
att denna skönt belägna holme skulle planeras och, för att tala
med stamfadern för vårt nuvarande konungahus, att den skulle ordnas
till en slottspark framför slottet — ett förslag som var synnerligen
välbetänkt, ej minst derför att det lemnade möjlighet öppen
att en gång kunna få se det Tessinska mästerverket fullt klart och
tydligt framstående. Det har allaredan lidit högst väsentligt derigenom
att Norrbro lagts betydligt högre än nödigt var, till skada
äfven i rent praktiskt afseende. Det kongl.’ slottets imponerande
massa skall naturligtvis för åskådaren än mera förminskas, om på
hvilken punkt som helst af Helgeandsholmen ett större hus blir
förlagdt.
Man kan ju här hafva skäl att först framställa den enkla frågan,
om riksdagshuset verkligen kan läggas der. Om mot hvar och ens
förmodan denna fråga blefve med nej besvarad, ja, då vore ju hela
saken afgjord. Det kan låta besynnerligt, att jag framställer ett sådant
spörsmål, då vi redan hunnit så långt att vi börjat med arbetena å
holmen under förutsättning att det skall läggas der. Men kan det
läggas der? Jag vågar påstå — nej. Visst kan ett hus läggas der
och ett ganska stort hus och ett ganska vackert hus; men här är
fråga om riksdagshuset; och då man sätter i fråga att för detta ändamål
offra millioner — hittills hafva de inskränkt sig till 5 — torde man
hafva rättighet att så formulera denna fråga: Kan ett sådant riksdaghus
läggas på Helgeandsholmen, att det tillfredsställer de första och
väsentligaste fordringarna man måste ställa på ett dylikt? Jag
vågar åter och än mera bestämdt svara nej.
Här har nämnts, att någon skulle hafva i klandrande ordalag
yttrat sig om fullmägtige. jag har ej hört något sådant och jag
tänker icke heller sjelf uttala ett dylikt. Hos dem ligger ej felet.
Men hvar ligger då felet? Hvar ligger skulden? Jo, mine herrar,
Lördagen den 31 Mars, e. m. 29 N:o 18.
den ligger hos Riksdagen sjelf, och det är endast Riksdagen, som kan Ifrågasatt
afhjelpa den olycka som år 1888 kom fram. Derigenom att man uppskof med
måste och borde lägga riksdagshuset på Helgeandsholmen och föraPnvtiriksslottets
skull i sträckning på tvären och icke på längden blef det J dagshns
omöjligt att erhålla tillbörligt utrymme för husets långsidor, och detta m. m.
skulle i stället ersättas genom att låta byggnaden intaga en sammanpressadt
rektangulär form, till stor skada för den inre belysningen
och ett ändamålsenligt anordnande af lokalerna. Den skicklige man,
som vi hafva att tacka för de nuvarande ritningarna — hvilken för
öfrigt är förtjent af allt beröm för den framställning han gjort —
han fick sålunda ett olösligt problem att röra sig med, och under sådana
förhållanden kan man ej vänta sig att få det resultat man för
en så stor summa kunde hafva rätt att begära. De många arkitekter
som yttrat sig i frågan hafva nästan alla förklarat, att här blir brist på
ljus och på utrymme. Att grundarean är för liten upphjelpes ej
dermed, att det blifver synnerligen högt till taket.
När det förhåller sig så, kunna vi gerna nu svara ett beskedligt
jo på den beskedligare frågan: kan då ej ett riksdagshus läggas der?
Jo visst, det kan det. Kan ej Riksdagen fullgöra sina skyldigheter i
detta hus? Jo förträffligt, kanske bättre än på det gamla stället.
Blifva ej Riksdagens ledamöter inlogerade der så, som de hafva rätt
och böra begära? Nej, det blifva de visserligen icke.
Man har med ett visst förakt yttrat sig från flera håll, företrädesvis
från ett, om våra »arkitekter, teknologer och hvad de allt heta»,
såsom det upprepade gånger lydde. Men nu är förhållandet med
detta, såsom med hvarje annat stort byggnadsföretag, att det i sin
innersta kärna är en estetisk sak. Har jag penningar tillräckligt och
för något mitt enskilda syfte vill bygga, då behöfver jag kanske ej
fråga så mycket efter de estetiska fordringarna, oaktadt vi dock hafva
en byggnadsstadga, som i vissa fall sätter sig bestämdt emot uppförande
af ett vanprydande hus. Huru mycket mera bör det då icke
vara hvarje samhälle angeläget att tillse, att, då det gäller ett stort
offer för en statens byggnad och för den vackraste platsen i landets
hufvudstad, denna må uppföras så, att den åt hufvudstaden, åt Riksdagen,
ja, åt hela landet skänker den estetiska glädje man med skäl
kan hafva rätt att förvänta. Mig synes, att den saken borde vara
för hvar och en temligen klar.
Det kan nu göras en annan fråga: Antaget att riksdagshuset kan
läggas på Helgeandsholmen, bör det läggas der? Ja, der kommer ju
estetiken påtagligen fram med sitt nej-svar. Vi veta ju alla, hurusom
särskild under dessa dagar det ständigt framhållits, hvilket storartadt
arkitektsvenskt mästerverk vi hafva i det kongl. slottet och huru det
skulle förlora genom närheten till de projekterade riksbyggnaderna,
äfvensom det omöjliga uti att åt dessa båda hus, förlagda der, gifva
ett enhetligt, stilfullt och prydligt utseende. Skola vi ändock bygga
der, låter det sig ej göra på annat sätt, än att det förtager en stor
del af den effekt, som slottet kan och bör åstadkomma, och detta
ingalunda till förmån för byggnaderna sjelfva, ty de komma alltid att
spela en underordnad roll bredvid slottet. Men likasom en liten
person i vissa ställningar kan skymma en större, skall äfven riks
-
N:o 18. 30 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt dagshuset få den ledsamma egenskapen att skymma slottet från vissa
uppskof med håll Det skulle nemligen blifva skymdt från Vasabron och Röda
afnyttriks- kodarne för att ej nämna den än värre skada det skulle medföra
Jdag shus genom afb rytandet af den fria utsigten öfver hela vattendraget.
m. m. Genom riksdagshusets betydliga höjd blefve slottet från dessa punkter
(Forts.) fullständigt doldt, och för att få njuta af det herrliga och lulla intrycket
af slottet, skulle man nödgas placera sig på ett bestämdt
ställe på Gustaf Adolfs torg.
Ett bevis på att just de personer, som haft med saken närmast
att göra, ingalunda förbisett det estetiska krafvet i några vissa
afseenden, utan funnit sig rent af bundna att fästa afseende dervid, är
detta redan länge hörda tal om den s. k. »skönhetslinien» o. s. v.
Och hvad betyder väl denna kupol på riksdagshuset? År den måhända
praktiskt nödvändig? Och dessa dyrbara storartade kolonner
— äro de praktiskt nödvändiga? Nej, det är estetik, men — en
malplacerad. Vore det hela på sin rätta plats, hade jag derom intet
att säga, men på den plats, riksdagshuset enligt utskottet skulle komma
att intaga, äro de en onödig lyx, som genom sin stilvidrighet gent
emot slottet icke sjelf kan vinna något, men som gör att det senare förlorar
i högsta grad.
Vi hafva under de senaste dagarne haft tillfälle få se yttranden
af en mängd enskilda arkitekter, och det kan ej förnekas, att i en
sådan fråga, som då det gäller uppförandet af ett riksdagshus eller i
allmänhet ett stort och monumentalt hus, äro dock artitekterna och
inga andra de sakkunniga. Derför hafva ock de personer, hvilka
haft det svåra uppdraget att i detta fall gå Riksdagens ärenden, begagnat
sig af och måst begagna sig af arkitekter. När sedan dessa
arkitekters fria yttranden komma före, ja, då nödgas man åhöra, huru
deras omdömen bagatelliseras under formen, att »det är en hop konstnärer,
arkitekter, teknologer o. s. v. som bråka, och med dem hafva
vi ingenting att skaffa». Man begagnade dem, så länge man partout ville
hafva riksdagshuset stäldt på denna punkt och ej kunde undvara dem,
men då de satte fritt och allvarligt ifråga lämpligheten af den föreslagna
platsen, ja, mine herrar, då hade man ej längre behof af deras sakkunskap.
Förhåller det sig nu så med sjelfva riksdagshuset, att det enligt
den uppgjorda grundplanen aldrig vunnit herrar arkitekters bifall?
Ja, d. v. s. i afseende på denna yttra de sig alltid förbehållsamt så:
nog kan det gå att der föra upp det. På samma sätt konstakademien,
som på förfrågan, om det medförde någon fara för skönhetslinien vid
framflyttningen af huset, gifvit samma undvikande svar: »någon väsentlig
skada gör det ej». Svaret är tydligt: när det stora felet fått betyda
så oändligt litet — så gör det lilja föga. Detta är, mine herrar, ett
mycket betänkligt svar åt hvar och en, som äflas att hafva riksdagshuset
på denna plats.
Jag skulle vilja göra en fråga till, sedan jag nu gått igenom
»kan» och »bör». År det en nödvändighet att sätta sig öfver svaren
på dessa två frågor och så modifiera ''»kant’? till »låter det sig göra»?
och »bör» till möjligaste öfverensstämmelse med sina egna förutfattade
meningar och tycken? Ja, då kan man visserligen också försöka påstå,
att det är alldeles nödvändigt. Men det är det klarligen icke.
Lördagen den 31 Mara, e. m. 31 N:o 18.
Det heter i utskottets utlåtande, att utskottet finner ej rnotio- Ifrågasatt
närerna stödja sin framställning på några positiva bevis. Här yttrades uppskof med
äfven på förmiddagen af en aktad ledamot bland de komiterade, attaf^nytTriksdet
var ett hårdt tal att ej vederbörande skulle hafva gjort sin skyl- dagshus
dighet och framlagt en nöjaktig utredning af frågan. Jo, sannerligen m. nt.
vill jag gifva dem det vitsord, att det hafva de visst gjort. Men (Forts.)
äfven de voro bundna af Riksdagens beslut, och jag klandrar ej den
af dem lemnade utredningen; men denna utredning har ledt till ett
annat resultat hos mig än hos dem. Just denna utredning är hufvudmotivet
för mitt nekande svar på frågan: kan huset läggas der? —
Det kan ej, jag upprepar det, såsom ett fullt värdigt och fullt ändamålsenligt
hus läggas der — det har utredningen gifvit vid handen.
Nödvändigheten torde ej heller vara så stor, då det heter vidare i
utskottets utlåtande: »då dessutom i motionerna saknas hvarje förslag
till en bättre lösning af fråganD etc. Sant, men man skall ej begära
af en motionär allt för mycket eller mer än man fått af vederbörande
förslagsställare. Han kan hafva framstält ett och annat hugskott,
mer eller mindre dugligt — ett bättre förslag kan i en så stor fråga
som denna endast tillkomma på grund af en komité utaf sakkunnige.
Må man gifva herrar komiterade en vidsträcktare fullmagt än de
fått af sina målsmän från 1888. Finge de en sådan, är jag fullt
öfvertygad om att i denna stad, som ingalunda lider brist på stora
och lämpliga platser, det skulle möta ringa svårighet att träffa på ett
ställe tillräckligt rymligt för ändamålet, och hvarest man skulle kunna
bygga sitt riksdagshus så, att riksdagsmännen skulle kunna säga: här
sitta vi, som vi i sjelfva verket också böra sitta, såsom herrar, och ej
såsom vi nu för tiden sitta; hvilket deremot i det allra närmaste
skulle blifva förhållandet i det nu föreslagna huset — trots att det
gjorts så högt till taket, under det att utrymmet vid pulpeterna i de
nya plenisalarne blifvit ej stort större än i de nuvarande.
Om nu enligt de sakkunniges mening riksdagshuset ej lämpligen
bör läggas på Helgeandsholmen, och då det i allt fall ej kan läggas
der annorstädes än längst ned på holmen, hvilket åter fordrar den
betydliga utfyllning och pålning, för hvilken kostnadsförslag är uppgjordt,
men som helt säkert kommer att betydligt öfverskridas —-förhåller det sig nu så, kan man med skäl fråga: är det rim och
reson uti att på denna holme derjemte lägga en riksbank, om ock en
liten riksbank — jag säger liten derför, att vi länge hört arkitekterna
såga, att den får ej vara stort tilltagen, den måste göras så och så
för att ej på något sätt skymma eller skada. Det tror jag icke är
nödigt, och icke kan jag finna, att det är en synnerligen val vald
plats heller. Mycket illa vore det med två hus, men äfven om banken
skulle ligga der ensam, är detta just icke särdeles önskvärdt.
Hela dess praktiska betydelse beror helt och hållet på en derför påhittad
förlängning af Drottninggatan förmedelst en bro, som till all
olycka mynnar ut, emedan den måste mynna ut någonstädes, midt
framför departementshusets utgång, der trafiken från och till Myntgatan
och Vesterlånggatan och Norrbro sammanstöter — ett alldeles
förskräckligt arrangement för alla, som komma åkande från hvilket
håll det vara må. Men den der bron är också i sig sjelf märkvärdig.
N:o 18 32 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt Jag har i ritkontoret tagit reda på, att den del, som går från Drottuppskof
wer! ninggatan och öfver till holmen, ej skall stödjas af någon pelare eller
afnyttriks-^raTe i strömmen. Men huru kan den då få tillräcklig bärighet?
dagshus Jo, man är rädd för att denne pelare midt i störa strömfåran skulle
m. m. hindra vattenloppet, och derför skall det väl ordnas så, att bron får
(Forts.) på landsidan det spänningsstöd, som erfordras och som kan göra
precis lika nytta med vattenpelaren. Detta stöd skall således läggas
i de kajer, som gå omkring strömmen och hvilka alla äro kända för
sin dåliga beskaffenhet, uppkomna af hopade stenar. Skall det göras
— det kan göras, derom är ej'' fråga — men skall det göras så det
duger, blir det ett högst betydande kapital, som skall läggas ned
äfven der. Vore man af med riksbanken på holmen, så vore man
ock af med bron och hela talet om utfyllning af Helgeandsholmen,
som i stället kunde afskäras och erhålla ungefär samma, ehuru större,
form som Strömparterren. Den möjliggjorde då mycket lättare en
sänkning af Norrbro, som förr eller senare måste komma i fråga,
och man sluppe äfven ifrån hela kostnaden för förlängningen af
Drottninggatan. Men att nu komma upp med något nytt förslag kan
ej falla mig in. Idufvudsaken för mig och såsom jag tror för de
herrar, som yttrat sig i samma rigtning, och kanske för ännu flere i
kammaren, är det att få uppskof, hvarigenom det vore en möjlighet
att tillse, om icke hela detta arrangement kunde ordnas på ett annat
sätt än det nu föreliggande. Jag finner ej någon omöjlighet i detta,
och med den utsträckta fullmagt, som vederbörande af Riksdagen på
det viset kunde få att handla, och med tillhjelp af fullt sakkunnige
Eersoner, tror jag man skulle kunna lyckas. Jag skall visst icke
öra till dem som säga: för mycket billigare pris, men jag säger:
för lika billigt och kanske bättre pris, om vi sjelfva gå in på det,
som de fleste arkitekter förordat. Det pris, som är utsatt på det
nuvarande förslaget, är i min tro alldeles för lågt.
För min del skulle jag slutligen, i stället för att med reservanterna
tala om en förfrågan hos stadsfullmägtige, vilja, om ett sådant
arrangement, som jag anser för det bästa, kunde komma i fråga,
helt enkelt såsom vilkor uppställa för Stockholms stad det bidrag,
som den borde lemna i denna sak och som jag är nästan säker på
att Stockholm skulle lemna med tanke på de ofantligt stora fördelar,
som inom en ganska kort tid skulle återbetala hvad man kostat på
i detta fall.
Jag skall icke längre uppehålla kammaren; men tillåten mig,
mine herrar, att få repetera några ord. Hafven i betänkt vigten af
att i qväll bestämma något, som ej i en långt framskjuten framtid
utan genast nästa år skall framtvinga den förklaringen, att Riksdagen
fattade ett beslut, icke stödt på någon sakkunskap.
Jag kommer för min del att rösta för reservanternas förslag för
närvarande och hoppas, att om möjligt pluraliteten i denna kammare
i en så vigtig sak som denna ville göra detsamma.
Herr Tamm, Hugo: Såsom ordförande i utskottet må det förlåtas
mig och vara tillåtet att upptaga några ögonblick med redogörelse
för utskottets behandling af denna fråga. Den ärade talaren
Lördagen den 31 Mars, e. m. 33 N:o 18.
Friherre von Kraemer klagade öfver, att han greps af förfäran hvarje Ifrågasatt
gång han gick öfver Vasabron vid tanken på de nya husen; han var uppskof med
dock nog lycklig att kunna undgå denna förfäran, om han tog vägen a t nytt riks
öfver Norrbro. Samma förhållande är ej med mig, då jag från alla dagshus
håll varit anstormad med framställningar i detta ärende. Men, herr rn. m.
talman, jag har ej kunnat undgå att, vid iakttagande af det intresse, (Forts.)
som har visats denna fråga och som föranledt de starka anlöpningar,
som gjorts emot 1888 års af 1891 års Riksdag bekräftade beslut, göra
mig den frågan: äro de, dessa anstormningar, framkallade af någon
särskild estetisk andefläkt, som i vår materialistiska tid brutit fram,
liknande den i det gamla Aten eller liknande den under renässansens
bästa dagar, eller äro de icke måhända framkallade af en mera modern
anda, som tecknats af en annan ärad talare, nemligen den anarkistiska
anda, som genom att injaga skräck och kasta petarder söker
kasta omkull och förderfva hvad den ej vill upprätthålla.
Sammansatta stats- och bankoutskottet har naturligtvis vid ärendets
behandlig endast haft att hålla sig inom de gränser, motionerna
angifva, men samtliga dessa motioner kunna sägas vara sammanfattade
i en, herr Themptanders — hvarför jag skall taga den till ledning vid
mitt svaromål för utskottet — motionen betraktar hela frågan från en
synpunkt, som i och för sig fullt berättigad dock kanske just är —
frågans kärnpunkt — hvad som skulle bevisas i stället för att som premiss
antagas. Den uttryckes sålunda, att 1888 års beslut afsåg kongl. liofstallets
förflyttning från Helgeandsholmen till artilleriplanen. På ett
annat ställe nämnes, att »den motionär, hvilken har förtjensten att
hafva föranledt Riksdagen att definitivt gripa sig an med Helgeandsholmens
befriande frän derå förut befintliga byggnader för att kunna
användas för annat ändamål, föreslog icke i sin motion uppförande
af två byggnader å holmen». Och reservanterna hafva ännu en gång
betonat detta, då de förklara, att »en stor del af Riksdagens medlemmar
hyste ett lifligt intresse för att få Helgeandsholmen ordnad
och bebyggd på ett densamma värdigare sätt». Javäl, detta är en åskådning,
nemligen att Riksdagen skulle ha fattat sitt beslut för att åstadkomma
detta anordnande af Helgeandsholmen. Men för min del är
jag öfvertygad om, att Riksdagen afsåg något annat. Den afsåg att
få plats för riksbanks- och riksdagshuset. Oco tror någon af herrarne
— jag frågar det — att om en motion naket och oförtäckt föreslagit
att utgifva de kostnader, som kräfdes för rubricerande af det målet,
som af motionären särskildt framhållits, Riksdagen skulle hafva bifallit
detsamma? Jag för min del tviflar absolut derpå. Men, säger man,
Riksdagen har redan gjort detta; nu gäller att se till om man ej, fäst
man gjort en dumhet, kan undvika en annan; och reservanterna hafva
i likhet med motionärerna stält sig på ståndpunkten: uppskof på
ett år. Jag har svårt att tro, att det blefve uppskof på blott ett år;
det blefve säkert på många. Visar ej erfarenheten tillräckligt, att
det icke går så obegripligt fort att först uppgöra dessa ritningar och
sedan få dem kalfatrade af inhemska och utländska arkitekter, af
teknologer, af konstakademien, af pressen och af den allmänhet i
Stockholm, för hvilken den ärade motionären särskildt uttalat så stora
Första Kammarens Vrot. 18.04. N:o 18. 3
N:o 18.
34
Lördagen den 31 Mars,
Ifrågasatt sympatier och hvars estetiska omdöme han tillerkänner så ofantligt
uppskof med stort vitsord.
af^nyt^riks- Men om man skall besluta uppskof, skall man väl först se till,
dagshus innan man besluter det, om något dermed vinnes. Ja, säga motiom.
m. närerna och reservanterna, vi kunna vinna beqvämligare lokaler för
(Forts.) billigare pris. Men motionären sjelf erkänner, att de betydligt stegrade
anspråken på utrymme af såväl riksdags- som riksbankshus hafva
måst tillgodoses. Han erkänner icke blott detta, att således busen
måste vara större än det ursprungliga förslagets och så stora som det
nuvarandes, utan han tillägger såsom motiv för ett uppskof, att man
»gått för långt i fråga om hushållning med utrymme och med anordnande
af mindre tillfredsställande lokaler i entresolvåningar och dylikt
blott af den hänsyn, man måste taga hänsyn till att icke göra bygdnaderna
för stora». Alltså en ny utsigt, att de skola bli ändå större! Då
gör man lätt den frågan: när nu dessa bygnader efter motionärens
egen åsigt ej äro tillräckligt stora eller åtminstone ej kunna göras
mindre, huru skola dessa få rum på den bestämdt mindre plats han
anvisat? Jag kan icke se, att det blir på annat sätt, än att dessa
hus här måste byggas betydligt högre, så högt att riksdagshuset kommer
att nedtrycka och förkrossa den kyrka, der Sveriges konungar
ligga begrafne, likasom en kulturanstalt, den kongl. teatern, också
skall dominera öfver en annan kulturanstalt, kyrkan, jag menar Jakobs
kyrka. Nej, mine herrar, slutet på allt kommer nog att bli det, att
när en gång förslaget skulle komma om tillbyggnad här, kommer det
att förkastas. Hit komma vi aldrig! Nej, antingen kommer man,
såsom den komité, som tillsattes med särskildt uppdrag att förlägga
husen på något annat ställe än Helgeandsholmen, tillbaka dit, ty det
fins ingen bättre och beqvämare och lämpligare plats än denna,
hvarifrån vi började, eller kommer man måhända derhän, att man
får söka sig en plats på annat håll för nya millioners utgifter och
en ny tummelplats för såväl estetiska som andra spekulationer.
Man har talat om svårigheten att reglera förhållandet mellan
Stockholm och Riksdagen. Jag tror icke derpå. För egen del är
jag nemligen öfvertygad derom, att när det kommer att gälla verkliga
underhandlingar mellan Stockholms representation och Riksdagens
representanter i denna fråga, fullmägtige, skola dessa mycket lätt
komma att gå för sig. Ty, mine herrar, det är dock ej någon liten
eftergift från svenska Riksdagens sida att hafva lemnat fri till park den
stora platsen, som ligger framför riksdagshuset, just för det estetiskas i
saken skull, och dragit husen tillbaka så långt som möjligt. Det ena
offret efter det andra, generöst och frikostigt lemnadt af svenska Riksdagen!
För egen del är jag i likhet med herr Törnebladh öfvertygad
derom, att Stockholms stadsfullmägtige, när det kommer till uppgörelse,
skola, fullt erkännande dessa uppoffringar, vara mycket lätta att underhandla
med.
Slutligen hade efter min mening utskottet och Riksdagen kunnat
taga frågan under allvarligare öfverläggning, i fall den ärade motionären
kommit i handom med ett förslag, att så och så mycket vill Stockholms
stad lemna för att kunna få platsen — det borde ej varit svårare än
att få stadsfullmägtige att besluta såväl om parkanläggningar som om
Lördagen den 31 Mars, e. in. 35 N:o 18.
an^ra gaturegleringar, och jag kan ej fatta, att icke ett sådant förslag Ifrågasatt
kunnat på förhand behandlas — och sagt: detta är en fråga för uppskof med
Stockholms stad, som för sin del är villig att underkasta sig de ochaf^ytt^riksde
uppoffringarna mot de och de eftergifterna från statens sida. Det J dagshus
är så långt ifrån, mine herrar, att detta har skett, att utskottet aldrig m. m.
varit i tillfälle att behandla den motivering, som reservanterna fram- (Forts.)
lagt. Beslutet fattades redan för länge sedan, men utskottet har på ,
reservanternas begäran uppskjutit att lemna in det till Riksdagen den
ena dagen efter den andra, för att de utredningar, som af reservanterna
finnas framstälda, skulle komma. Jag gör en annan fråga: är det
för mycket fordradt af en motionär, som har i förtid, innan riksdagen
sammanträdt, förklarat sig ämna komma med denna motion, att nan
vid riksdagens början haft den i ordning? Jag anser, att han kunnat
och bort hafva haft den i ordning. En talare på elfsborgsbänken
har sagt, att utskottets motivering är kort. Den är kort på den
grund, att den ej haft att behandla annat än en motion, som redan
1891 behandlades, och motionären har ej heller anfört för motionen
annat än de motiv, som då voro framlagda för samma motion. Derför
kan motiveringen vara kort — men är den kort, så är den derför
ej mindre stark. Ty äfven för mig står det fram såsom en nödvändighet,
att Riksdagen skall endast på fullt giltiga grunder ändra
ett en gång fattadt beslut. Släppa vi endast efter denna princip,
då kommer det att föras emot oss både den ena och andra gången:
det der var ett o orätt beslut låt oss ändra det! det var omoget, låt
oss ändra det! Åtminstone har man väl rätt att fordra säkra bevis,
sakliga framställningar och klara motiv.
Jag vill till slut endast göra mig den glädjen att i ett fall instämma
med motionären, och det är då han säger, att Riksdagen kan vara
uttröttad vid de många olika försök, som i mer än 20 år gjorts att lösa
denna fråga, och jag gör detta instämmande med tillägget: och äfven
att uppläsa dessa frågor. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Billing: Jag lofvar er, mine herrar, att jag skall endast
en mycket kort stund upptaga er uppmärksamhet, derför att hvad jag
har att säga är i hög grad obetydligt i jemförelse med allt det myckna
förträffliga, som blifvit sagdt i dag under diskussionen. Den, som
erinrar sig diskussionen om denna fråga vid 1891 års riksdag och
jernför den med diskussionen i dag, har ej undgått att göra den
observationen, att öfvertygelserna inom Första Kammaren sedan år
1891 i icke så ringa mån modifierats. Detta är egnadt att gorå eD
menniska i viss mån betänksam, betänksammare i dag än år 1891.
Från båda de synpunkter, från hvilka frågan debatterats i dag,
hafva högst förträffliga anföranden framkommit, och jag anser att så
goda och så starka skäl framburits från båda sidorna, att jag icke
undrar på om personer, som ej i förväg äro alldeles härdade i sin
uppfattning om nu föreliggande ärende, kunna blifva tveksamma.
Jag har icke varit så fullkomligt härdad i denna sak, och på mig
hafva skälen från de olika sidorna gjort ett mycket starkt intryck.
Att jag nu har vågat begära ordet beror dock derpå, att den
mening, som jag i denna fråga nar, likväl ej, efter hvad jag kan förstå,
N:o 18. 36 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Ifrågasatt af någon föregående talare blifvit, åtminstone ej tillräckligt klart <^h
uppskof^med bestämdt, framhållen. Jag ställer fram den frågan: när Riksdagen år
af nytt riks-1888 visade sig sätta ett så ofantligt stort värde på att få riksbygdagshus
naderna på Helgeandsholmen, att Riksdagen för detta syftes uppnåm
m. ende gjorde eller beslöt göra så stora uppoffringar, är det då ej för
(Forts.) mycket begärdt att af Riksdagen fordra, att Riksdagen nu, sedan priset
blifvit utbetaldt, skall afstå från den dyrbara vara, som den med
detta pris ville vinna? Svaret på denna fråga tvekar jag icke om.
Men så kommer jag till en annan fråga, eller en dubbelfråga, och det
är den: är det för mycket begärdt att från det håll, hvarifrån yrkandet
på ändring i 1888 års beslut framkommit, fordra en uppoffring,
som kan motivera ändringen i beslutet? Och, om Stockholms stad
gör en uppoffring så stor, att Riksdagen anser den verkligen vara
tillfyllestgörande, är det då icke orätt af Riksdagen att i alla fall obevekligen
hålla fast vid sitt gamla beslut? Det kan icke bestridas, att
den här föreliggande frågan är i första hand och närmast ett stockholmsintresse
och att man derför har rätt att af Stockholms stad
fordra något ganska väsentligt för att få den löst efter dess önskan.
Men det kan å andra sidan icke förnekas, att det är icke ett blott
stockholmsintresse, utan ett hela landets intresse, som här är i fråga,
och derför synes man mig kunna begära att, om Stockholms stad vill
göra den tillbörliga uppoffringen, man då också från Riksdagens sida
ej visar sig alldeles omedgörlig. Min ståndpunkt i denna fråga kan
mycket kort och mycket prosaiskt uttryckas så: vill Stockholms stad
— jag ber om ursäkt för det tarfliga ordet: — betala hvad som här
kan anse: verkligen böra fordras, så bör ej Riksdagen motsätta sig
en ändring i sitt beslut, då Riksdagen likväl i alla fall måste medgifva,
att detta besluts verkställande innebär åtskilliga svårigheter.
När jag nu har den ståndpunkten, hvar måste jag ställa mig, då
frågan nu skall afgöras? Jag kan icke rösta med reservanterna, framför
allt derför att de hafva formulerat sin tredje punkt så, som den
blifvit formulerad. Om Riksdagen antager reservanternas förslag, synes
det mig som hade Riksdagen gifvit ett bestämdt löfte derom, att om
Stockholms stad ville bekosta ordnandet af stränder, gator och öppna
platser å Helgeandsholmen, skulle å holmen uppföras endast en byggnad,
afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor och justitieombudmansexpedition.
Hade Riksdagen gifvit ett sådant löfte, måste den ock stå
dervid. Men denna punkt innehåller två saker, som jag omöjligen kan vara
med om. Den ena är det, att man binder Stockholms stad endast vid den
förutsättningen, att det ena huset kommer att innehålla ej blott riksbank,
utan äfven riksgäldskontor och justitieombudsmansexpedition.
Man har från sakkunnigt håll sagt mig, att ett sådant hus ej lär
kunna på något sätt lämpligen der uppföras. Men det andra, jag vill
anmärka, är det, att jag för min del är långt ifrån öfvertygad derom,
att det man har rätt att fordra af Stockholms stad är fullgjordt, om
staden åtager sig att bekosta ordnandet af stränder, gator och öppna
platser. Jag tror icke, att det är tillräckligt, jag tror, att man har
rätt att fördra mera. För reservationen kan jag derför icke votera,
Sättes jag då i valet mellan reservationen och utskottets förslag,
kommer jag att votera för utskottets förslag. Men jag gör det icke
Lördagen den 31 Mars, e. m. 37 N:o 18.
med rätt gladt sinne, i synnerhet då jag märkt, huru liflig och varm Ifrågasatt
öfvertygelse det finnes inom sjelfva Riksdagen och särskildt inom uppskof med
Första Kammaren om olämpligheten af detta beslut, För min del J^Triksskulle
jag önska, att Riksdagen gåfve uppdrag åt fullmägtige i riks- ^ dag shus
banken och riksgäldskontoret att underhandla med Stockholms stad m. m.
om hvad staden ville göra för att få blott ett hus på Helgeands- (Forts.)
holmen, och sedan kan det bli fråga om hvad Riksdagen vill gorå Jag
vill derför yrka, att Riksdagen uppdrager åt fidlmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret att inhemta kittande af Stockholms stad om hvilket
åtagande staden är villig ikläda sig, under förutsättning att på Helgeandsholmen
uppföres endast en af de s. k. nksbyggnaderna, samt att
till Riksdagen göra den framställning, som med anledning hd''af kan
komma att anses erforderlig.
Jag förstår mycket väl, att icke ett sådant yrkande af mig
nu kan hafva någon utsigt till framgång. Jag gör det endast för att
för egen del få min mening i denna" sak i protokollet; och för att
visa, att jag har fullt allvar med den, anhåller jag, herr talman, att
få göra det yrkande, jag nyss uppläste.
Herr Alin: Jag har begärt ordet endast för att också få min
mening till protokollet, och jag uttrycker den så, att jag förklarar
mig ämna rösta för utskottets förslag hufvudsakligen på de grunder,
som herr Hugo Tamm anfört. Jag fäster mig dervid hufvudsakligen
vid hvad han yttrade om vigten af att vårda helgden af ett Riksdagens
beslut. År det så, att Riksdagen utan tillräckligt skäl skulle
besluta ett uppskof, hvilket åtminstone å ett håll under debatten
medgifvits i sjelfva verket afse ett uppgifvande af det föregående
beslutet, ett beslut, som fattades för sex år sedan, som stadfästes
för tre år sedan och som till sin ena hälft redan är utfördt, vill jag
fråga: hvilket Riksdagens beslut, mot hvilket mägtiga korporativa
intressen eller mägtiga enskilda intressen — och enskilda intressen
kunna, såsom vi väl veta, vara mycket mägtiga — resa sig, kan
påräkna den helgd och det förtroende, som Riksdagens beslut kräfva?
Att Riksdagens beslut hållas i helgd, det är för mig det hufvudsakligaste
intresset i denna fråga. Det hufvudsakligaste intresset är,
enligt min mening, icke, såsom den föregående talaren yttrade, ett
stockholmsintresse, nej, det är ett riksintresse, ett riksintresse af just
den art, som jag här framhållit. Och det är med hänsyn till detta
riksintresse, som jag röstar för utskottets förslag.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Waern: Jag har begärt ordet endast för att instämma i
biskop Billings förslag.
Herr Wallin: Jag afstår från mitt yrkande och instämmer i
herr Billings.
Grefve Douglas: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande och
instämma i herr Billings.
Nio 18.
Ifrågasatt
uppskof med
byggande
af nytt riksdagshus
m. m.
(Forts.)
38 Lördagen den 31 Mars, e. m.
Herr Stråle: Jag skall be att få instämma i herr Billings yrkande.
Herr Fränekel: Jag anhåller att få afstå från mitt yrkande och
instämma med herr Billing.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
den vid utlåtandet fogade reservation: 3:o) af herr Billing, att kammaren
ville besluta att uppdraga åt fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret att inhemta yttrande af Stockholms stad om hvilka
åtaganden staden är villig ikläda sig, under förutsättning att på
Helgeandsholmen uppföres endast en af de så kallade riksbyggnaderna,
samt att till Riksdagen göra den framställning, som med anledning
häraf kan komma att anses erforderlig; och 4:o) att utlåtandet skulle
visas åter till utskottet.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvart och ett af de öfriga tre yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
voteringen, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till reservationen.
Jemväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering,
i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition dervid
antagits bifall till herr Billings yrkande i ämnet, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till sammansatta
stats- och bankoutskottets i utlåtandet n:o 4 gjorda hemställan
kontrapropositionen skall innehålla bifall till den vid utlåtandet fogade
reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till herr Billings yrkande i ämnet.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Lördagen den 31 Mars, e. m. 39
Ja—81;
Nej—47.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:
Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och bankoutskottet
hemstält i sitt utlåtande n:o 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den vid betänkandet fogade reservation.
Vid slutet af'' den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—89;
Nej—37.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 17 och 21 innevarande månad bordlagda memorial n:o 5,
angående årligt understöd åt arbetsförmannen C. F. Björklunds och
arbetaren C. G. Janssons enkor och barn, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle sättas främst statsutskottets utlåtande
n:o 30 och näst derefter bevillningsutskottets betänkande n:o 12.
Kammaren åtskildes kl. 10,31 e. m.
N:o 18
In fidem
A. von Krmenstjervn.