RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 17.

Lördagen den 31 mars, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren, finge hemställa, att Första
Kammaren ville besluta att vid sitt sammanträde onsdagen den 4
nästinstundande april företaga val af elektorer och suppleanter för
utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 30, i anledning
af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående
verk stöld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892.

Företogs val åt fem ledamöter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 2; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Dickson, B............................................. med 71 röster,

> Od eller g, W. .......................................... » 71 »

» Pettersson, G. F. .................................... » 71 »

» Säve......................................................... »71 »

» Asker ...................................................... »70 >

Första Kammarens Frat. 1894. N:o 17. 1

N:0 17.

2 Lördagen den 3! Mars, f. m.

Företogs val af två suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 2; och befunnos vid valförrättningens slut dertill hafva blifvit
utsedde :

herr Bondesson ................................................ med 71 röster,

» Wester...................................................... »68 » .

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående upplåtelse af jord från Alnarps kungsgård
underlydande gatehusen n:is 12, 13 och 14 Lomma i Lomma
församling af Malmöhus län.

Denna kongl. proposition blef härpå föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Ifrågasatt Föredrogs å ny o sammansatta stats- och bankoutskottets den 17
uppskof »nedoch 21 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af
byggande yäekta motioner om ändring i eller anstånd med utförandet afRiks■¥/ytl
dagens beslut angående uppförande å Helgeandsholmen af nya
” mT US byggnader för Riksdagen och riksbanken.

Herr Stråle: Alla som medverkat till Riksdagens 1888 fattade
beslut i föreliggande fråga hafva säkerligen, liksom jag, vant öfvertygade
om den tvingande nödvändigheten af att bereda tidsenliga
och rymligare lokaler åt Riksdagen och dess afdelningar äfvensom
om behofvet af ett nytt hus för riksbanken. Vi hafva sedan dess
upprepade gånger fått mottaga förslag om ändring af 1888 års
beslut jemte mer och mindre beaktansvärda anmärkningar och
erinringar, men ett positivt förslag angående sättet och platsen för
byggnadernas uppförande har icke framlagts från den sida, der
anmärkningar gjorts, ett förhållande som jag icke tillåter mig att
klandra någon för, ty medgifvas måste ju, att framläggande af ett
sådant förslag med tillhörande ritningar, som skulle kunna vinna
en afgörande uppmärksamhet i Riksdagen, icke gerna kan af enskilde
eller ens föreningar fordras. 1888 års förslag qvarstår således
orubbadt, och det bestämmande skälet för Riksdagens fortsatta vidhållande
af sitt beslut synes mig uppenbarligen vara det, att Riksdagen
nu definitivt afgjort byggnadsfrågorna, hvaremot ett frånträdande
af beslutet utan att annat positivt förslag torelåge antagligen
skulle uppskjuta frågornas lösning till en obestämd framtid,
som ingen af oss skulle kunna beräkna. Ty, mine herrar! de, som
yrkat ändring i 1888 års beslut, äro visserligen ense om ändring,^
men visserligen icke om lösningen af frågorna. Tvärtom. Åsigterna
härom äro mycket vidt skilda. Först vid innevarande riksdag balett
förslag framkommit om vidtagande af åtgärder, som möjligen
skulle kunna leda till en ändring af 1888 års beslut. Reservanterna

Lördagen den 31 Mars, f. m.

m.
(Forts.)

3 N.o 17.

sätta nemligen i fråga, såsom vi veta, att riksdagshuset kunde upp- Ifrågasatt
toias tiar, på dess nu innehafvande tomt, och riksbankshuset iy^uPPskof med
Helgeandsholmen. För mig har det synts mycket tilltalande att nå by99and''t
satt en mycket nära anförvandt till mig för åtskilliga år sedan Hk dalhus
föreslog, riksdagshusets ombyggnad skulle ske på dess nuvarande ?
plats, och om man dervid, med en lämplig öfvergång öfver gymnasiegränden
finge använda det gamla gymnasiehuset, tror jag icke det
med fullt skal kunde bestridas, att icke erforderligt utrymme för
Riksdagen och dess afdelningar äfvensom för Riksdagens justitieombudsman
blefve beredt. Kunde härvid, såsom i reservationen
antydes, Riksdagens kamrar få begagna nuvarande samlingslokaler
till dess nya blifvit anordnade, vore det ju förträffligt: men äfven
om så ej sker, torde svårigheterna, huru stora de än äro, icke vara

00 tv e r vinn el ig a. Lomme ett sådant beslut att fattas, blefve naturligtvis
följden deraf att byggnad för riksbanken uppfördes å Helgeandsholmen.
Men ifrågasättas kan, enligt min åsigt äfven, att riksdagsår*t
med förändrad ritning, på nämnda holme uppföres, och
att i sådant fall riksbankshuset ombygges på dess nuvarande, visserligen
icke olampliga plats. Uet är klart, att mycket betydande
svårighetei skulle uppstå för bankverksamhetens handhafvande under
om byggnadstiden, men jag tror, att dessa svårigheter icke skulle
vara alldeles oöfvervinneliga. Visserligen hafva vi mottagit ett tryckt
meddelande från svenska arkitekter, af innehåll, att Helgeandsholmen
icke under några omständigheter kan betraktas såsom lämplig plats
tor en byggnad af riksdagshusets väldiga mått. Ja, om de nu senast
föreslagna ritningarna skulle komma till verkställighet, kunna tilläfventyrs
skallra erinringar deremot göras, men om riksdagshuset
icke bygges så högt, utan med mera långsträckta proportioner samt
med måttliga arkitektoniska prydnader, tror jag ej, att anmärkningar
deremot med fullt fog skola kunna framställas.

Åtskilliga andra förslag hafva äfven framkommit, men jag tror
att man saklöst kan gä dem förbi. J S

Ehuru en tvingande nödvändighet, såsom jag nämnt, påfordra!-byggnadstrågornas snara fösning, och ett bifall till reservationen
skulle medicin ett års uppskof, dock icke mera, mine herrar, ty om
ett sådant beslut fattas, qvarstå!- 1888 års beslut lika orubbadt som

1 dag, anser jag dock för min del, att denna visserligen ganska stora
olägenhet måtte betraktas vara af underordnad betydelse och böra
vika for förhoppningen, att i denna så högst vigtiga fråga en lyckligare
fösning kan vinnas. Jag tillstyrker således för min del bifall till
reservanternas förslag och vågar uttala den förhoppning, att vid 18!»b
års riksdag kamrarne sammanstämmande skola fatta ett beslut, som
g r i någondera åt de nu utaf mig antydda tvenne rigtningarna.

Herr Wall in uppläste ett skriftligt anförande afföljande lydelseUä
,ag tagit mig friheten motionera om uppskof med''utförandet af
riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen, beder jag få nämnaatt
et uppri vande af Riksdagens beslut, hvarom här så terna talas''
nu icke föreligger och törst dä skulle ifrågakomma, när det visades
att millioner kunna besparas, om detta beslut frånträdes.

N:0 17.

Lördagen den 31 Mara, {. m.

Ifrågasatt '' Utan att tala om det, äfven ur skönhetssynpunkt, olyckliga
uppskof med beslutet att uppföra byggnader å den lilla holmen, torde jag vördbyggandet
gam(. framhålla det slöseri med statens medel, som häraf skulle
riksdagshus bli en följd, enär ett riksdagshus på denna plats måste göras praktm.
m. fullare och dyrbarare än eljest.

(Forts.) De 1888 anslagna 5 millionerna skulle enligt beslutets 4:e punkt
ej få öfverskridas. Det oaktadt beräknar riksdagshuskomitén redan
nu kostnaden till 6,443,000 kronor. Orsaken härtill är väl, att sådan
lyx, som ritningar och modeller angifva, skall genomföras; men,
äfven om dessa millioner blefve till fyllest, är det rätt, att Riksdagen
föregår med ett sådant exempel på — slöseri? Jag tror det icke!
Särskildt med tanken på en stor del af vår nation, som har benägenhet
att lefva utöfver sina tillgångar.

I närvarande tid, då man ej vet hvar medel skola tagas till de
mest trängande statsbehof, exempelvis försvarsväsendet, äro besparingar
och inskränkningar, hvar helst de kunna ske, nödvändiga. Vi nödgas
ju oupphörligt nedsätta, jemka på, ja undanskjuta ganska angelägna
anslag, allt under det vi ärna använda ofantliga summor på ett
riksdagshus och vilja knappast höra talas om framstälda yrkanden
om uppskof, hvarigenom millioner kunde besparas. Nej! heter det,
Riksdagens beslut skall ej upprifvas! Att millioner här bortslösas,
synes ej betyda något. Om en enskild man fattar ett beslut, som
han, innan utförandet skett, finner ofördelaktigt, så upphäfves eller
ändras det, i synnerhet om ej annans rätt derigenom förnärmas.

Det torde beträffande sjelfva byggnadsfrågan få erinras, att ännu
efter 6 års arbete ritningarna icke äro färdiga, och i yttranden af våra
förnämsta arkitekter, som afgåfvos så sent som i november 1893 och
januari 1894, talas bland annat om olägenheter beträffande dels
belysningen, dels obetydlig höjd i interiörer m. in., hvilka olägenheter
alla äro en följd af bristande utrymme. Vid sådant förhållande
torde med skäl kunna frågas: är det då klokt att offra så stora
summor, ett par millioner eller mera än som behöfs, för att få byggnader,
hvilka man på förhand vet att de i många afseenden icke
blifva ändamålsenliga samt dertill uppförda på eu plats, som ej bör
bebyggas och der de verka störande?

De ifrågavarande byggnaderna lära kunna, med stora besparingar,
uppföras å sina gamla platser. Helgeandsholmen kunde då blifva
fri och öfverlåtas till Stockholms stad mot skälig ersättning samt i
öfrigt antagliga vilkor. Härigenom skulle Riksdagen eller staten
undgå de dyrbara bro- och kaj byggnaderna, holmens ordnande, planteringars
underhåll och belysningskostnader. Mycket kan vinnas, om
tid gifves.

Beklagligt är, att underhandlingarna i Helgeandsholmsfrågan
hittills leninat så otillfredsställande resultat, hvarför önskligt vore
att de misstämningar, som varit, kunde aflägsnas.

Jag beder att ännu en gång få betona, att jag endast önskar
uppskof i byggnadsfrågan, och att ett upphäfvande af 1888 års
beslut icke ifrågakommer, med mindre det är visadt att millioner
kronor kunna besparas.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

6 N:0 17.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, beder jag få yrka bifall till Ifrågasatt
min motion, nemligen att Riksdagen ville besluta uppskof med

tillsättandet af en komité, som utarbetar nya förslag till upp- våfnytt
förande af mindre kostsamma riksdags- och riksbankshus, och att riksdagshus
byggnadsarbetena å Helgeandsholmen uppskjutas tills nämnda komités m m.
förslag pröfvats. (Forts.)

Herr af Burén: Grundorsaken till att denna stora byggnadsfråga
nu åter står på dagordningen är en i denna kammare afgifven
motion vid 1SSS års riksdag. Hade ej denna motion då blifvit
väckt, är det min tro, att vi redan nu suttit lugna i nya och tidsenliga
hus både hvad Riksdagen och banken beträffar, dock icke på
Helgeandsholmen. Eu af Andra Kammarens riksdagsveteraner behagade
under debatten i frågan nämnda år kalla denna motion ett
missfoster. Om jag ock icke vill instämma med honom häruti, vågar
jag dock säga, att den var ett foster af den ärade motionärens öfverspända,
utomordentligt rika och mycket lifliga fantasi. Detta framgår
tydligt af följande kursiverade rader, som återfinnas i nämnda
motion: »under alla förhållanden borde totalsumman icke få öfverskridas,
utan af Riksdagen fastslås såsom maximum, för hvilken det
hela skulle vara fullbordadt inom omkring 7 år.» Som herrarne finna,
innehålla dessa kursiverade rader 2:ne vilkor. Hvad det första beträffar,
att eu bestämd maximisumma icke finge öfverskridas, så
veta vi alla mycket väl, att den beräknade totalsumman nu är en
helt annan, och, derest de kalkylerade millionerna icke räcka till,
lärer ingen kunna påstå annat, än att det blir det fattiga svenska
folket, som genom sina representanter får släppa till resten. Uppenbart
är att det andra vilkoret, eller att byggnaden skulle vara färdig
inom sju år, var ett fantasifoster, enär underverkens tid är förbi,
och det vore sannerligen ett stort under, om vi nästa år skulle få
inflytta i ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen. Jag vill dock
gifva den ärade motionären rätt, då han säger: inom sju år »från
den dag, ritningarna blifva af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
godkända.» Ja, mine herrar, den dagen hafva vi ännu
icke skådat, och när den dagen kommer, vet ännu ingen.

Ofvergående från motionen till det på grund af densamma
fattade beslutet, vill jag såsom min åsigt uttala, att detta beslut var
förhastadt. Om ock icke Riksdagen vill medgifva detta, så vill jag
dock för min del öppet och ärligt bekänna, att den röst som jag år
1888 afgaf för detta beslut var förhastad. Jag vill sålunda, att
Riksdagen i dag skall ändra sitt beslut, hvilket icke är detsamma
som att upphäfva det, ty derom äro vi ju alla ense, att nya hus så
väl för Riksdagen som riksbanken skola byggas.

Jag vill att Riksdagen skall ändra sitt beslut, l:o) emedan
byggnadskomiterade kommit i kollision med en vattenfråga, som
hotar att antaga så stora dimensioner, att de kostnader, som derpå
kunna komma att belöpa sig, icke kunna beräknas. Jag bär sjelf
en liten erfarenhet af hvad det vill säga. Boxholms aktiebolag i
mitt granskap hade sökt att få en regleringsfråga till stånd beträffande
sjön Sömmen, som är 12 in il i omkrets. Disponenten

N:0 17. 6 Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt gjorde ansökan derom hos vederbörande, och domhafvanden sammanWPbyqqandet
^a^a(^e strandegarne för att komma öfverens om att få regleringen
''af nytt fast-stäld, men då uppstäldes åt strandegarne så stora anspråk på
riksdagshus ersättning — en ville hafva 1,000 kronor, eu annan 5,000 kronor,
m- m- en tredje 10,000 kronor, eu qvarnegare fordrade 50,000 kronor
(Ports.) o. s. v. — att disponenten måste öfvergifva hela tanken på regleringen.
Ja, dessa anspråk synas äfven här komma att göra sig gällande,
och detta gjordes man äfven uppmärksam på i det anförande, som
vid samma tillfälle i Andra Kammaren hölls af nuvarande statsministern.
Han yttrade sig sålunda:

»Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att om man på den
lilla Helgeandsholmen vill utföra ett så storartadt byggnadsföretag
som det ifrågavarande, detta kommer att kräfva en utfyllning i
Norrström. Norrström är utloppet för en af våra största insjöar.
Men herrarne veta mycket väl, huru många svårigheter varit förknippade
med reglerandet af detta utlopp, och huru niånga rättegångar
och tvister förevarit emellan Alälarens strandegare och
Stockholms stad för utrönande af den skada, som skulle hafva tillfogats
strandegarne till följd af det högre vattenstånd, som utfyllningen
af Mälarens utlopp skulle hafva åstadkommit. Det är derför synnerligen
vigtig!, att icke utloppet från Mälaren kommer att inskränkas.
Huru mycket det nu är meningen att utfylla, det vet man icke, men
ntt det skall ske, det vet man. Man svarar, att det ju på samma
gång är meningen att fördjupa utloppet så, att, äfven om genom utfyllning
utloppet skulle blifva smalare, sektionsarean dock skulle
blifva densamma. Men har jag en ström, som är 4 alnar djup och
8 alnar bred, och så vidtager den förändringen, att den blir endast
4 alnar bred men 8 alnar djup, så är visserligen i senare fallet
sektionsarean alldeles densamma som i det förra, men afloppets
förmåga att afleda vattnet blir icke på långt när densamma. Derför
skulle det för alla strandegare ofvan Stockholm blifva i högsta grad
beklagligt, om man ytterligare stängde Mälar-utloppet.»

En annan auktoritet säger:

»Om man för att undvika dessa genom utfyllningen uppkomna
olägenheter företager den för strändernas reglering i täflingsprogrammet
angifna afskärningen af holmens nordvestra hörn, blir förhållandet
ännu betänkligare, ehuru af motsatt art. Härigenom kommer nemligen
vattenafloppet att betydligt ökas utöfver det nuvarande, och
sålunda Mälarens vattenyta att sänkas.

Hvad en sådan sänkning af vattenståndet i Mälaren skulle
hafva för följder, är svårt att förutsäga, men antagligen skulle genom
en sådan sänkning den sedan urminnes tid pågående trafiken
omöjliggöras på vissa farleder å sjön. Pålarne under åtskilliga i
hufvudstaden uppförda hus likasom byggnaderna sjelfva skulle
komma att förstöras genom borttagandet af det oundgängligt nödvändiga
skydd mot pålarnes förruttnelse, som vattnet erbjuder.

Vidare skulle Stockholms stad helt sannolikt icke längre kunna
taga sitt behof af sötvatten för vattenledningsverket från Arstaviken,
emedan den ofta inströmmande uppsjön komme att tillföra denna

Lördagen den 31 Mars, 1. m.

T N:0 17.

afsevärda mängder till dryck olämpligt saltvatten, hvarjemte en del Ifrågasatt
af kloakernas innehåll komme att medfölja.» uppskof med

Vare sig sålunda att vattennivån kommer att höja eller sänka afmjtt
sig, finna herrarne, att här komma att uppstå oberäkneliga kostnader riksdagshus
utöfver den beräknade totalsumman. Jag var i går uppe på rit- m. m.
kontoret, och då jag framstälde dessa mina dubier, sade man, att (Forts)
det skulle inrättas en regleringsdam. Ja, men den står icke heller
omtalad i kostnadsforslaget. Dertill kommer icke endast kostnaden
för sjeltva dammen, utan äfven för underhållet af densamma. Vidare
behöfs det folk, som ser efter att denna regleringsdam hålles
öppen såsom sig bör, och allt detta utöfver den kalkylerade totalsumman.

Jag anser vidare, att Riksdagen i dag bör ändra sitt beslut, 2:o),

emedan hvar man och i synnerhet Riksdagen och staten böra tillse,

att den bygger på egen grund, och det är tvifvel underkastadt, huru
vida man här kommer att bygga på egen grund. Stockholms stad
gör nemligen anspråk på icke mindre än cirka 70,000 qvadratfot af
Helgeandsholmens nuvarande yta jemte allt det vattenområde, som
nu omsluter Helgeandsholmens fasta mark. Jag vet icke, huru vida
dessa anspråk äro berättigade, men att de komma att föranleda

tvister, det är efter mitt förmenande alldeles uppenbart; och skulle

de vara berättigade, föranledes deraf eu förhöjning i kostnaderna likaledes
utöfver den kalkylerade maximisumman och som icke kan beräknas
till mindre än omkring två millioner konor.

Jag anser, att Riksdagen i dag bör ändra sitt beslut, 3:o) emedan
den lilla holmen är omgifven af en stark och djup ström, hvars
hastiga fart och vattenmängd högst betydligt varierar. Häraf kunna
betydliga olägenheter uppkomma, och vi hafva sett, huru naturen i
våra dagar på ett eller annat ställe, äfven i värt land, hotat med
öfversvämning; och, med en så stor vattenmass-skilnad i kubikmeter
per sekund som här är färhållandet, kan man befara, mine herrar,
en öfversvämning, som sopar bort alltsammans, och huru skall det då
gå med riksbanks- och riksdagshusen på Helgeandsholmen, i synnernerhet
hvad riksbankens hus angår som, såsom herrarne veta, skall
läggas på delvis utfyld grund? Jag beklagar herrar byggnadsfullmägtige,
som tätt det svåra uppdraget att utföra detta byggnadsföretag,
hvars vanskligheter ingen dödlig ännu kan öfverskåda, och
det skulle ingalunda förvåna mig, om de den dag i dag är nedlade
sina mandat. »Så har emellertid redan skett med öfverintendenten
Zettervall, som den 5 november 1S92 afsagd sig att vara adjungerad
ledamot af byggnadskomitén. Denna afsägelse, akademiens för de
fria konsterna till byggnadskomitén afgifna yttrande, dateradt den 29
december samma år, granskningsmännens, herrar Dahls, Clasons och
(irundströms, utlåtande den 30 juni 1893 angående granskning af
uppgjorda förslagsritningar till riksbanks- och riksdagshus, bemälde
granskningsmäns den 27 november 1893 afgifna förnyade utlåtande i
samma ämne —■ der eu af dessa granskningsmän hatt ett särskildt
uttalande, hvilket särskilda uttalande icke är meddeladt — om detta
särskilda uttalande framkommit såsom reservation eller icke, får man
ej veta — samt herr friherre B. A. Leijouhufvuds särskilda mening

N:0 17. 8 Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasätta fråga om anordnandet af riksdagshusets östra fasad — alla dessa
Hp$qqandet yttranden samt denna afsägelse borde öppna ögonen på litet hvar,
af nytt >nDan det är för sent, och bjuda hvar och en, som vill taga skäl, att
riksdagshus afgifva sitt veto mot uppförande af dessa stora hus på denna lilla
m- m- holme. Huru utskottet med full vetskap om dessa förhållanden kunnat
(Forts.) för sin hemställan anföra den motivering, som förekommer i förevarande
betänkande, kan jag icke förstå.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra, men huru
jag kommer att rösta är temligen klart af hvad jag nu sagt.

Friherre von Krmmer Det är visserligen blott eu så kallad
opersonlig olycka, och dock kan jag icke värja mig för en känsla
af nära nog förtviflan hvar gång jag nu, kommande från norr, går
öfver Vasabron eller framåt Kosenbad.

Der har map framför sig realiseradt det så länge, så mycket
länge närda önskningsmålet — en afröjd Helgeandsholme! Och bortom
denna och bortom de strömmande vattnen tronar vår arkitektoniska
ära, det europeiskt beryktade slottet, visande sin hufvudfasad
i halfprofil och framförallt sitt väldiga nordvestra hörn med dess två
sidor af fyrkanten och den eleganta flygelvingen; allt detta öfver och
mellan träd, som våren snart skall kläda i grönt!

Och denna sköna tafla, den skall blott bli ett fagert mellanspel
emellan två ledsamma föreställningar, det gamla skröpliga tillståndet
på holmen och dess blifvande nya belamring! Det gamla tillståndet
hade åtminstone deri förtjensten, att det innebar i sig ett löfte att eu
gång upphöra, men det nya kommer att ropa obönhörligt Dantes
obarmbertiga: »lasciate ogni speranza!»

Går man sedan upp på Lejonbacken, så blir man sannerligen
icke lättare till mods. Tänk eu sådan tafla der nu är öfver holmarna,
strömarmarna, broarna och den långt hän glittrande Mälaren!
Och denna förtjusande tafla skall klippas af genom en mellankastad
stenmassa!

Det är dock nu för stunden modernt att rycka på axlarna åt
allt sådant der: estetiskt. Jag undrar för det första, om det verkligen
är alldeles otillbörligt att taga hänsyn till det estetiska, det
vill säga till det sköna, så väl i allmänhet, som särskilt när det är
fråga om ordnandet af en hufvudstad? För det andra undrar jag,
om frågan verkligen blott är estetisk? Jag undrar nemligen, om den
ej äfven har en materiel, ja, rent af pekunier sida. Hvem vet icke,
att i dessa turisttider vackra och berömda utsigter verka som magneter
på den inbringande strömmen afresande?

Men, tycker jag mig höra invändas: »om man icke ifrån Vasabron
får se slottet: om ifrån Lejonbacken den leende fjerrvyn afklippes,
så få ju både svenskar och utländingar i stället de nya och
präktiga riksbyggnaderna att se på?» Ja, mine herrar, om man balett
berömdt smycke af gamla äkta juveler, så kan man ju sätta ett
par andra af »simili» bredvid — men månne det är..att anbefalla?

Frågan är då: är detta mitt uttryck rättvist? Aro verkligen de
nya byggnaderna i arkitektoniskt hänseende underhaltiga? Ja, det
beror på huru frågan framställes. Om man frågar, huruvida de äro

Lördagen den 31 Mars, f. m.

9 N:0 17.

underhaltiga, då de jemföras med slottet, så svarar jag utan farhåga: Ifrågasatt
ja! Vore det åter fråga om att bedöma dessa byggnader i och T6\-uPP^°f ™e.''1
sig sjelfva på ett annat ställe, der de icke vore utsätta tor denna ffi^nyU
farliga jemförelse.. .Nå väl, jag vill bekänna min svaghet! Det like- riksdagshus
rala, urbana sätt, hvarpå man blifvit bemött på det oss alla välbe- m. m.
kanta »ritkontoret», det tillmötesgående, hvarmed upplysningar der (Forts.)
lemnades lika tjenstvilligt åt den, som tillkännagaf sig såsom motståndare,
som åt den, som tillkännagaf sig såsom medhållare . . . allt
detta har liksom gjort tungan trög till klander! Jag skall derför icke,
helst jag ingalunda är specialist, mycket fördjupa mig i betraktelser
öfver de nya byggnadernas arkitektur. Blott några antydningar!

Först och främst vill jag då fästa mig vid ett af den nya byggnadens
grunddrag, den stora kolonnaden uppe i luften. Hvad har
denna kolonnad för ett uppdrag? Hvad skall den göra? Man kan
icke undgå att dervid tänka på Ehrensvvärds bekanta: »kolonner
hvad gör ni?» »Jo», skulle kolonnerna kunna svara, »vi bjuda till
att göra så mörkt som möjligt i de ruin, hvilkas fönster synas mellan
oss.» Om kolonnaden ändå hade kommit att vetta mot söder,
likasom den icke alltför vackra kolonnställningen på Bondeska huset
på andra sidan strömmen, dä torde den icke kommit att göra mycken
skada på dagern, men öster är ett ganska mörkt väderstreck,
utom under tidiga morgontimmar, dä Riksdagen ännu icke är
arbetsför.

År det slutligen—jag hänskjuter frågan till herrar arkitekter —
rigtigt i system att ställa en fristående kolonnad framför en vanlig
husvägg, hvilken har två våningar fönster? År detta ej två vidt
skilda arkitekturer utanpå hvarandra; eu antik toga utanpå en nutida
klädedrägt?

I afseende på inredningen hafva de s. k. ljusgårdarne så ofta
blifvit omnämnda, att jag icke behöfver spilla många ord ned i dem.

Men nog förefaller det, som om dessa djupa brunnar genom fyra våningar
och med en bottenarea icke mycket större än ett ansenligare
boningsrum, nog förefaller det, säger jag, nästan som om de fått sitt
namn »ljusgårdar» i enlighet med det bekanta latinska: »lucus a non
lucendo», hvilket lokaliseradt, här skulle kunna återges med: »de
kallas ljusgårdar derför att de icke gifva något ljus».

Fn tvetydig sak synes mig vara med de nya plenisalarne. —

Denna sal här har jag hört uppgifvas, och jag tror det vara rigtigt,
har en höjd af 27''/2 fot; de nya salarne skulle blifva 461 /2 fot Med
den temperatur, som i dag är rådande härstädes, torde man icke
med missnöje motse eu sådan höjning, som gifver löfte om frisk
luft. — Jag har dock eu betänklighet dervid. Månne det icke blir
ganska svårt att göra sig hörd i dessa höga salar? Många goda
skäl komma nog att gå till väders

Fn särskild omständighet synes'' mig vara med påfyllningen af
hela den del af holmen, på hvilken riksdagshuset skall hvila, och
ända fram till Norrbro. Hela denna yta skall höjas i plan med
Norrbros körbana. Först och främst kommer riksdagshuset derigenom
mera i höjden och blir sålunda mera skymmande, ehuru detta kan
göra mindre, dä det blott gäller 7 å 8 fot. Men hvad som är ödesdigert

N:o 17. 10 Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt är, att man derigenom beröfvas all möjlighet att i en framtid, dä
uppskof medx0rrbro behöfver ombyggas, kunna sänka dess körbana, åtminstone
af nytt '' plan med midten af Gustaf Adolfs torg, der statyn står. — Jag
riksdagshus gick häromdagen öfver Norrbro och kom då att se, att på den del
m m. af bron, som är närmast slottet, det ena broräcket lutade högst be(Forts.
) tänkligt utåt. Månne icke detta kan vara ett första symptom af att
grundvalen börjar svika? Likaväl som den gjort det vid nästan alla
kajmurar rundt omkring, hvilka samtliga i mitt minnes tid måst ombyggas.
Eu ombyggnad af Norrbro är således i min tanke icke eu
sak, som skymtar i ett oöfverskådligt fjerran, utan den torde kunna
blifva snart nog förestående. År det då icke eu obotlig skada att
afbända sig möjligheten att kunna sänka denna bro, livilket skulle
underlätta trafiken och ofantligt höja slottet och äfven, hvilket ju
dock kan vara mindre väsentligt, minska obehaget af nedgången till
Strömparterren.

Men jag lemnar arkitekturens vanskliga fält för att ett ögonblick
uppehålla mig vid den ekonomiska sidan af saken.

Der kan jag likväl vara mycket kort, tv dessa siffror äro ju sa
genomdebatterade. Riksdagshuskomitén uppgifver på sid. 19 i sitt
betänkande, att de tillgångar, som nu finnas, uppgå till 6,443,000
kronor. Deri ingå dock »räntor under byggnadstiden» med 700,000
kronor. Hvem vet icke, att räntefoten ibland kan vara ganska låg?
Härtill kommer, att om jag icke blifvit origtigt underrättad, så lära
ännu 43,000 kronor återstå att utbetala till kongl. hofstallet, innan
det fått sina 1,070,000 kronor. Dessa 43,000 kronor äro således icke
att påräkna till Helgeandsholmens förstörande. — Ofverskottet, 413,000
kronor, som riksdagshuskomitén beräknat, torde det således icke vara
rigtigt vådligt att gå i proprieborgen för. Mindre vågadt tror jag
det skulle vara att gissa, att kostnaden snarare går till en eller
annan million mera, när det kommer till utförandet och man kommer
att pröfva djupets hemligheter.

Reservanterna hafva deremot uppkastat ett annat förslag, nemligen
att återkomma till planen att ombygga, tillbygga eller helt och
hållet nybygga riksdagshuset på den plats, der det nu ligger. De
komma dervid till en besparing af »fulla två millioner». Jag häller
dessa reservanternas beräkningar mycket sannolika; men jag har
äfven sett motsatta uppställningar, som kommit mig att tänka på den
gamla satsen, att »siffror kunna grupperas».

Eu sak vill jag påminna om, som deremot icke kan omtvistas;
den nemligen att vi nyligen fixerat riksdagsmännens antal. Icke
vore det väl omöjligt att, med en skymt af god vilja, bereda plats,
åtminstone för någon tid, åt 2, säger två, riksdagsmän till i hvardera
kammaren. Tänk om Riksdagen i en stund af patriotisk hänförelse
— icke i dag, men eu annan gäng — skulle utropa likasom Mac
Mahon i Malakoff-skansen vid Sebastopol, »j’y suis, et j’y reste», här
är jag och här blir jag, och i stället anslå de 5 millioner, som blifva
(ifver, sedan banken fått igen sina tillskott, till två pansarfartyg!
Man kan tycka, att pansarfartyg icke ha med det nu föreliggande
att göra? De skulle dock kunna kanske ej obetydligt bidraga till
den framtida utsigten för Riksdagen att få i Stockholm öfverlägga.

11 N:o 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Men derom är dock nu icke tal, och något sådant beslut torde väl Ifrågasatt
tyvärr knappast alls komma i fråga, om den fortfar denna bedräg-**^®
liga fredstid, då staterna slipa sina vapen mot hvarandra, allt under af nytt
det att de oupphörligen utsända försäkringar om fredens obegränsade riksdagzhus
fortvara. Såsom sakerna nu stå, kan det väl således icke blifva tal »»• m.
om annat, än att medlen skola till riksbyggnaderna användas (.Forts.)

Då har man 1888 års beslut, och detta skall ovilkorligen respekteras,
och respekten skall vara så djup, att det icke blott skall utföras,
sedan man inhemtat alla upplysningar, och sedan man gjort
alla fullständiga beräkningar, utan nu genast, innan man vet någonting
bestämdt hvarken om detaljer eller om kostnad. Det är lägligt,
som om man fruktade, att beslutet, såsom ett vulgärt uttryck har det,
icke skulle kunna »hålla sig» längre.

Såsom ett skäl för uppskof torde det dock tillåtas mig att anföra
en sak, som ingen här torde bestrida, att nemligen hvarje ny modell,
som förfärdigats, hvarje ny ritning, som gjorts, har blifvit bättre oeii
bättre. Till och med under den allra sista tiden hafva ju högst
betydliga förbättrande förändringar vidtagits i byggnadsritningarna,
t. ex. hvad angår hufvudingången. Skulle det då skada att eu gäng,
hvilket aldrig hittills gjorts, upprätta ritning och modell öfver ett
riksdagshus, beräknadt att stå på någon till utrymmet obegränsad
eller nästan obegränsad plats? Men, svarar man, ständigt: »Riksdagen
är trött, genomtrött på denna fråga, Riksdagen vill hafva slut
på den». Jag kan omöjligt gilla ett sådant skäl, som eu tillfällig
trötthet, när det gäller att fatta sekularbeslut! Åt ett annat skäl
deremot, som äfven ofta höres man och man emellan, skulle jag vilja
tillmäta ett visst berättigande. Man hör ofta sägas, och vi få nog
höra det i dag, att ett uppskof kunde vara befogadt, om här torelåge
något annat, något uträknadt och förberedt, en bestämd plats, bestämda
kostnader; om det förelåge något fast och icke endast lösa
funderingar, och i synnerhet om Stockholms stad, i stället för att
iakttaga en obegriplig passivitet, endast afbruten af små retsamma
ansatser, hade framkommit med något erbjudande, »som talade»,
vare sig att Stockholm sedan skulle få disponera Helgeandsholmen
afröjd eller bebyggd med någon lag byggnad. Många sådana skulle
kunna föreslås: jag vill blott t. ex. antyda hur lämpligt det vore att
der hafva en sålunda centralt belägen, passande lokal för hållande
af föredrag, något, som allt mer och mer börjar blifva en åt Stockholmslifvets
bufvudföreteelser.

Dessa, som jag således erkänner, berättigade anmärkningar mot
Stockholms stad, äro de dock ej ytterligare skäl att nu yrka på uppskof?
Nu, då saken är bragt till sin spets, skulle antagligen genom
ett kort uppskof allt sådant kunna åstadkommas. År det dä skäl
att förhasta sig för ett enda års dröjsmål? Aro herrarne så osäkra
pa sig sjelfva att kunna genomdrifva beslutet nästa är, sedan fullständiga
beräkningar erhållits?

Som jag nyss yttrade, vågar jag icke obetingadt underskrifva
reservanternas sifferkalkyler. Kanske kunde det äfven varit önsk
värdt att sjelfva den slutmening, hvartill de kommit, både formulerats
något, om jag så får uttrycka mig, rymligare, men allt

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt detta kan icke för mig vara ett tillfyllestgörande skäl att splittra
UPh,wnL^t meningarna genom ett särskilt yrkande, hvarför jag inskränker mig
af nytt a,t helt enkelt yrka bifall till reservanternas förslag.
riksdagshus

m m. Herr Litbander: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall

(Forts ) till utskottets förslag och afslag på de väckta motionerna. L)å jag
vid föregående tillfällen inför denna kammare redan bar preciserat
min ställning i frågan, skall jag icke uppehålla kammaren med att
upprepa något derom, men då jag haft äran tillhöra det sammansatta
stats- och bankoutskottet och deltaga i dess arbeten, kan jag
icke underlåta att en liten smula uppehålla mig så väl vid utskottets
motivering som vid reservationen mot utskottets hemställan.

Som kammaren behagade finna, hafva 10 bland utskottets ledamöter
varit fullt eniga om det beslut, hvartill utskottet kommit; det
är endast två stockholmsrepresentauter, som deremot reserverat sig.
Det kan hända, att kammarens ledamöter finna den motivering utskottet
anväudt i sitt betänkande bra kort, men förhållandet är, såsom
herrarne veta, att två dylika motioner redan förut blifvit för Riksdagen
framlagda 1891, nemligen af herrar friherre af Ugglas och Walldén.
Det utskott, som behandlade dessa motioner, yttrade: »Dä motionärernas
framställningar icke stödjas af några positiva bevis, utan
grundats allenast på allmänna antaganden och farhågor, till hvilka,
enligt de upplysningar utskottet inhemtat, fullt giltig anledning icke
synes finnas i verkliga förhållandena;

då dessutom i motionerna saknas hvarje förslag till en bättre
lösning af frågan än den redan funna och af Riksdagen gillade;

då ett förläggande af riksdags- och riksbankshus på olika ställen
utan tvifvel skulle icke blott erbjuda stora svårigheter att genomföra,
utan äfven medföra betydligt ökad och för närvarande alldeles oberäknelig
kostnad;

och då, derest det skulle visa sig, att Riksdagens beslut i frågan
icke skulle kunna utföras eller byggnadsföretaget skulle komma att
erbjuda oförutsedda svårigheter, Riksdagens fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret icke lära underlåta att derom hos Riksdagen
göra anmälan;

har utskottet icke funnit skäl tillstyrka Riksdagen att med ändring
eller upphäfvande af sitt en gång fattade beslut, som till någon del
redan blifvit utfördt, vidtaga några af de åtgärder, motionärerna
föreslagit, utan får utskottet hemställa,

att herrar friherre af Ugglas’och Walldéns ofvanberörda motioner
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Döt sammansatta utskottet har ansett sig nu kunna åberopa
detta yttrande och denna motivering, då förhållandena nu och 1891
äro väsentligen desamma; den enda skilnad som förefinnes är den,
att utförandet af Riksdagens beslut avancerat mycket längre nu än
1891, och att betydligt mycket mera penningar är utbetaldt. Det är
visserligen ett par af motionerna, hvilka icke äro lika, utan gå i
annan retning, och hvad särskild! herr Ljungmans motion beträffar,
så har den den egendomligheten, att i densamma endast motioneras
om förändring af halfva frågan, den andra hälften låter herr Ljuugmau

is y;o 17.

Lördagen den 31 Mar», f. m.

sväfva i luften, och det skulle derför varit för utskottet mycket svårt Ifrågasatt
att tillstyrka annat än afslag- på denna motion; och någon motivering1*?^0/
derför torde knappast varit möjlig att åstadkomma och ej heller gf^nytt
behöflig. riksdagshus

De två reservanterna hafva anlitat den gamla vanliga utvägen m. m.
att beklaga sig öfver för liten utredning; »utredning finnes icke», (Forts.)
»utskottet har icke kunnat åstadkomma någon sådan», heter det.

Det är svårt att svara derpå, ty det bjelper icke att meddela hvad
som är gjordt i frågan; den erfarenheten hafva vi från 1891: man
fäster sig icke dervid. Jag har emellertid här i min hand ett betänkande
frän den komité, som Kongl. Maj:t tillsatte 1884 och hvars
ordförande var friherre Gustaf af Ugglas och öfriga ledamöter voro
herrar O. M. Björnstjerna, Alb. Lindhagen, Helgo Zettervall, C. G.
Malmström, Liss Öl. Larsson, C. G. Hjerta, E. von der Lancken,

Wilb. Walldén och Hem-. Westin. Denna komité har nedlagt ett
mycket drygt arbete och ett erkännansvärdt arbete på att utreda i
hvad mån alla de platser, som blifvit föreslagna, kunde vara passande
för förläggning af de tilltänkta byggnaderna. Jag vill emellertid
icke besvära kammaren med att åhöra någon detaljerad redogörelse
för de olika förslagen ej ens att genomgå de många rubrikerna
öfver dem, ehuru dessa skulle vara tillräckligt belysande.

Jag skall endast i korthet nämna, att redan 1872 funnos personer,
som »fantiserade» om att bygga på Helgeandsholmen. Men sedan
blef det dock Riksdagens allvarliga bankoutskott och Riksdagens
fullmägtige i Riksgäldskontor, som togo upp idén. Bankoutskottet
yttrar redan den tiden i sammanhang med frågan om framläggande
af förslag angående ändring af inredningen i ett af riksbankshusen:

»Att bankhusen vore alldeles otjenliga för sitt ändamål; att de
icke kunde äfven med genomgripande ändringar göras ändamålsenliga,
att deras läge i sydöstra delen af staden redan då vore och framdeles
blefve allt mer olämpligt, då den större affärsrörelsen hade
sina lokaler hufvudsakligen i de vestligaste delarne af staden inom
broarne och sannolikt efter hand skulle allt mera draga sig åt
norr; samt att eu möjlighet att åt riksbanken skaffa en lokal med mera
centralt läge och tillräckligt utrymme samt nödig trygghet mot eldfara
kunde beredas i sammanhang med den reglering af Helgeandsholmen,
hvarpå förenämnda motion inom Första Kammaren gick ut,
i det att antingen å Helgeandsholmen kunde erhållas plats för bankbyggnad,
eller, sedan nytt riksdagshus blifvit uppfördt, det nuvarande
riksdagshuset kunde upplåtas till annat offentligt ändamål och dymedelst
någon statens egendom, lemnande erforderligt utrymme och
för bankens behof väl belägen, kunde blifva för sitt dittills varande
bruk obehöflig och förty fä af riksbanken mot godtgörelse till staten
öfvertagas och användas till uppförande af ny bankbvggnad.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, beslöt 1872 års
Riksdag i enlighet med sammansatta stats- och bankoutskottets hemställan
att uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontor^ gemensamt
med fullmägtige i riksbanken:

a) att sedan fullmägtige satt sig i förbindelse med de vederbörande,
hvilka i fråga om Helgeandsholmens ordnande samt om

N:o 17.

Lördagen den 31 Mara, t. m.

Ifrågasatt kong), hofstallets förflyttning till annan lämplig plats borde höras,
UPirun andet verkställa fullständig utredning dels om kostnaden för en sådau
af*nytt förflyttning, dels huru vida ett mot ändamålet fullt svarande riksdags
riksdagshus hus kunde ä Helgeandsholmen uppföras, samt om möjligheten och
m, m. ändamålsenligheten att antingen i samma byggnad inrymma riks(Forts.
) banken och riksgäldskontor eller ock för riksbanken bereda lämplig
lokal antingen pa Helgeandsholmen eller i dess grannskap;

b) att låta uppföra fullständiga ritningar och kostnadsförslag till
Helgeandsholmens ordnande och bebyggande för ofvan nämnda ändamål,
dervid borde utredas kostnaden särskildt för uppförande af endast
riksdagshus samt särskildt antingen för bankens eller riksgäklskontorets
inrymmande i riksdagshuset eller för uppförande af bankhus
på Helgeandsholmen eller annan lämplig plats;

c) att bereda tillfälle till täflan för dem, som ville afgifva ritningar
med förslag i ämnet;

d) att utreda, om ock i hvad mån samt under hvilka vilkor
Stockholms stads fullmägtige kunde vara hugade eller skyldige att
deltaga i de med Helgeandsholmens ordnande förenade kostnader; samt

e) att efter verkstäld utredning inkomma till näst derpå följande
Riksdag med fullständiga förslag i ämnet samt utredning angående
de ledigblifvande egendomarnas användning för allmänt behof eller
föryttring.»

Som herrarne finna, är således det första förslaget att bygga på
Helgeandsholmen redan 22 är gammalt; redan dä insågs behofvet af
förbättring i riksbankens läge och lokaler samt den stora fördel,
som förslaget om bankens förläggande på Helgeandsholmen iunebar
för dess rörelse Det har sedan varit föremål för ytterligare undersökningar
och utredningar. Jag kan hoppa öfver allt, som ligger
emellan 1872 och 1884. Men sistnämnda är verkstäldes erforderliga
kostnadsberäkningar. Den del af dessa kostnadsberäkningar, som
omfattar sjelfva byggnadsplatsens fullständiga ordnande, är, pa uppdrag
af den i nåder förordnade komité!), upprättad af majoren hr
C. J Knös i maj 1884. För ett fristående riksbankshus är särskild
kostnadsberäkning uppgjord af fyringeniören herr E. G. Höijer i
april 1884. Alltså har äfven denna komité åstadkommit utredning
i frågan. Sedan framlades af den Themptanderska regeringen 1887
eu kongl. proposition, till Riksdagen om uppförande åt riksdags- och
riksbankshus på Helgeandsholmen, vid hvilken proposition voro fogade
kostnadsberäkningar, som på föranstaltande af dåvarande chefen för
finansdepartementet, friherre Tamm, blifvit uppgjorda, å riksdagsoch
riksbankshus på Helgeandsholmen. Det kan ju icke förnekas,
att en sådan kongl. proposition framkommit eller att just samma
kongl. proposition, sedan den af 1887 års riksdag afslagits, af mig
upptogs såsom motion vid 1888 års riksdag, dä den af Riksdagen
bifölls, och riksdagsbeslutet af Kongl. Maj:t sanktiouerades. — I
utskottet har jag emellertid af herr Themptander, som vid tiden för
framläggandet af den nämnda propositionen var statsminister, hört
till min synnerliga förvåning och, som jag tror till hela utskottets
förvåning, ätt denna kongl. proposition knappast skulle hafva varit så allvarligt
menad och att till och med den regering, som framlade den -

16 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, t. m.

samma, föga intresserade sig för dess öde. — Den afsåg endast att Ifrågasatt
lemna Riksdagen ett begärdt förslag — hette det, och den utredning,uppskof med
som åtföljde densamma, var icke att fästa sig vid. Detta är högst byÅ9^^
märkvärdigt; tv jag har alltid tänkt mig, att dä en kongl. proposition riksdagshus
framlägges för Riksdagen, så är det icke allenast allvarligt meuadt, m. m.
utan den utredning, de bilagor, som följa med, äro också fullt rigtiga (Forts)
och upplysande. Så borde (let väl vara, synes det mig.

Sedan 1888, då Riksdagen beslöt uppförande af riksdags- och
riksbankshus på Helgeandsholmen och riksbankens och riksgälds
kontorets fullmägtige mottagit uppdraget att utföra Riksdagens beslut,
tillsatte dessa en byggnadskomité, i hvilken hafva blifvit insatte såsom
adjungerade ledamöter öfveriutendenten Zettervall, fortifikationsgeneralen
friherre Leijonhufvud och generaldirektör Beijer, för att sakkunniga
personer skulle der finnas. Sedan dess har man under hela
tiden arbetat på ritningar. Eu arkitekt har utsändts för att i Tyskland,
Österrike och England studera konstruktionen af bankbyggnader
och riksdagshus. Byggnadschefen, kapten Amundsson har på det
noggrannaste undersökt byggnadsgrunden å holmen, upprättat kartor,
ritningar, sektionsritniugar öfver strömdraget, hvilket allt föreligger
utarbetadt. De befintliga ritningarna hafva herrarne sjelfva varit i
tillfälle att se. Jag tycker sannerligen, att det under sådana förhållanden
är ganska djerft att påstå, att ingen utredning finnes. Jag
vet icke hvari denna utredning skulle bestå, om det icke är till
lyckligt, att man vet, hvar och hvad man vill bygga, huru man kan
bygga, hvad det kostar att bygga, hurudaua grunden och vattendragen
äro. (Biläggandet af en och annan egendomligt etablerad
tvist synes icke kunnna tillmätas någon betydelse.) Reservanterna
hafva derjemte framhållit den stora sparsamhet, som skulle ligga uti
att upphäfva det fattade riksdagsbeslutet och bygga bär på Riddarliolmen.
Under beklagande af att 1887 års regering, i hvilken den
ene af reservanterna var förste man, alldeles förbisåg denna utväg
till besparing, har jag låtit underkasta reservanternas uppgifter om
den stora besparing, som skulle uppstå, en liten granskning af fullt
sakkunnige män. Vi hafva verkligen icke kommit till ett så lysande
resultat som herr Themptander. Jag tror deremot vi hafva anledning
att lika starkt betona den ringa tillförlitligheten i hans kalkyler, som
han sjelf gjorde beträffande den utredning, som medföljde den af
regeringen 1887 aflåtna propositionen. Det torde vara nödvändigt
att framhålla, att förslaget om en tillbyggnad af det nuvarande
riksdagshuset har enligt alla utredningar och af alla tillfrågade
sakkunnige blifvit utdömdt; och man kan icke peka pa ett enda
papper, som gifver vid handen, att det går för sig med ringaste
utsigt att blifva ändamålsenligt. Då återstår icke annat — och det
måste väl under alla förhållanden vara det klokaste, i fall man vill
besluta sig att bygga på denna tomt — än att. rifva till botten och
att bygga om huset. För att få tillräckligt utrymme måste man dertill
lägga gymnasiehuset och bygga öfver gränden. Då försvinner
värdet af det nuvarande riksdagshuset, och det är värderadt till
800,000 kronor. Den af herrar Themptander och Fränekel beräknade
kostnaden är absolut för liten. Dertill kommer, att om det nuvarande

No 17.

Lördagen den 31 Mars. f. m.

//Valsätt riksdagshuset tar stå qvar och de förändringar blott vidtagas, som äro
Upbwåandet ?ödvändiga för att göra det till ett embetsverkshus, sä har man deraf
nytt igen0Ili sparat eu stor summa. Det har framgått åt'' alla de beräkriksdagshus
ningar, som blifvit gjorda, att det icke blir någon besparing att
m m. bibehålla riksdagshuset på den gamla tomten, utan att det tvärtom
(Ports.) blir dyrare. Reservanterna hafva derjemte anvisat Riksdagen en egendomlig
utväg, nemligen att vända sig till Stockholms stad och fråga,
om staden vill göra något. Jag har naturligtvis för min enskilda del
ingenting emot, om eu sådan förfrågan gjordes, ty det skulle kanske
derigenom blifva klart — hvad mången förundrat sig öfver — hvarför
man icke fått veta något från det hållet. Hvad som hittills blifvit
sagdt och gjordt inom Stockholm har — det bör särskilt betonas —
icke utgått från Stockholms stads representanter, utan från agitatorer,
och detta är helt andra män än de som hafva något med denna sak
att beställa. Jag tror mig veta, att ledande och inflytelserika män
inom Stockholms stadsfullmägtige ogilla den ingångsatta agitationen.
Således vore det mycket bra att få höra hvad Stockholms stad menar.
Ty det bör vara tendigen sannolikt, att derest mot all förmodan
flertalet inom Stockholms stadsfullmägtige delar den opinion, som dessa
personer söka utbreda, att riksdagshuset skall inrättas efter Stockholms
stads och icke efter Riksdagens uppfattning, så kommer Stockholm
att erbjuda något, som motsvarar den uppoffring staten skulle göra
här och som belöper sig till några millioner. Det vore mycket intressant
att fä veta detta; men jag tror icke att det vore rätt förenligt
med Riksdagens värdighet att gä och fråga stadsfullmägtige derom.
År det Stockholms städs afsigt att göra något i detta hänseende, så
hafva ju stadsfullmägtige haft god tid på sig och många anledningar
att tänka på den saken och gina en sådan framställning. Deras
sekreterare har varit ytterst verksam och satt de krafter i gång, hvilka
han haft till sitt förfogande, tidningarna hafva varit outtröttliga, enskilda
agitatorer likaledes. Det har således icke saknats påstötningar att
göra något, om afsigten vant sådan. Den utvägen, att Riksdagen
skulle gä till Stockholms stadsfullmägtige och fråga, undrar jag dock
om Riksdagen kommer att begagna sig af. Den som väntar derpå
torde få vänta länge.

Jag skall nu blott anhålla att få fästa kammarens uppmärksamhet
på en omständighet, hvars vigt och betydelse väl ingen vill eller
kan förneka.

Det utskott, som behandlade denna byggnadsfråga 1888 säger i
sitt betänkande:

»För beredande af byggnadsplats å Helgeandsholmen äro emellertid
ej mindre Hans Maj:ts Konungens derå belägna tomter än äfven den
tomt, som nu upptages af hofstallet, nödvändiga. Till sistlidna års
den 2 maj började riksdag behagade Hans Maj:t Konungen, som
bekant, göra det erbjudande att, derest Riksdagen då antoge Kong!.
Maj:ts framstälda förslag om uppförande af nytt hofstall å Artilleriplanen,
till staten utan ersättning öfverlåta tomterna n:is 3, 4, 5 och
6 qvarteret Norrbro för att användas till uppförande å Helgeandsholmen
af nytt riksdags- och riksbankshus.

17 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Att Hans Maj:t Konungen äfven i år är villig till samma erbju- Ifrågasatt
dande, derom har utskottet öfvertygats genom erhållande af följande”^8*0^
promemoria: byggandet

1 p ., af nytt

“• , riksdag shus

I anledning af närlagda motion n:o 6 i Första Kammaren vid m. m
1888 års riksdag anmärkes följande: (Forts.)

Hans Maj:t Konungen har ansett och anser allt fortfarande denna
frågas ordnande önskvärd och har för sin del länge sökt bidraga dertill,
ehuru hittills ty värr utan framgång.

Då nu frågan genom enskild motion å nyo är väckt, vill Konungen
förklara, att ett under innevarande riksdag fattadt beslut, fullt öfverensstämmande
med kongl. propositionen till senaste riksdag, skall af
Honom mötas med samma beredvillighet som hittills och att Konungen
således, ännu denna gång, står fast vid de åtaganden, hvartill Han
sistförlidet år utfäst Sig, särskilt att kostnadsfritt öfverlåta de Honom
enskildt tillhöriga hus å Helgeandsholmen.

Kostnaden för ett nytt hofstall å Artilleriplauen har

beräknats till ......................................................... kr. 990,000

och för ett vaktstall i slottets närhet till........................ » 80,000.

Det synes lämpligt att vid ett blifvande riksdagsbeslut,
och om motionen dervid bifålles, omformälda två
kostnadsbelopp sammanslås och utföras med ett
enda anslag af............................................................ » 1,070,000.

På så sätt skulle nemligen undanrödjas olägenheten af att, i fäll
ettdera åt de nu särskilda anslagen blefve för afsedda ändamålet
otillräckligt, men det andra deremot lemnade öfverskott, en utjemning
må hända ej finge ega rum.

Ifrågavarande anbud kan dock allra minst vidare qvarstå under
förutsättningar, hvilka alldeles icke öfverensstämma med den afsigt
och det vilkor, på grund hvaraf Hans Maj:ts framlidne fäders i lifstiden
gjorda erbjudande skedde.

Om, i stället för den fullständiga afröjdning af Helgeandsholmen,
som i Konung Oscar I:s gåfvobref tydligen afsågs, man önskar derstädes
uppföra nya byggnader till godo för statsändamål, då anser
Hans Maj:t sig icke, efter nuvarande Riksdags slut, vidare bunden vid
Sitt nu åter gjorda anbud, hvarvid Konungen i alla fall redan länge
nog fasthållit, och anser Sig sedan berättigad uppställa de förändrade
vilkor, hvartill omständigheterna må föranleda.

Derjemte måste å nyo erinras, att Konungens hittills icke antagna
gåfva är förenad med fyrfaldt större uppoffring från hans sida, än
den var från Konung Oscar I:s, alldenstund nuvarande Konungen
med egna medel och till belopp af 142,000 kronor inlöst de andelar,
som efter Konungens framlidna moder tillfallit lians två medarfvingar.

För fiffigt bör man förstå, att Konungen icke till eu obestämd
framtid kan uppskjuta verkställandet af vissa mera omfattande repara
Höns- och ombyggnadsarbeten ä egendomarne. Helgeandsholmen i
sin helhet lär ej heller i längden kunna lemnas i det skick, hvari
densamma för närvarande befinner sig. Efter eu gång nedlagda ytterFörsta
Kammarens Prof. 1994. N:o 17. 2

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt ligare kostnader blir naturligtvis lösningen af frågan om holmens
uppskof »»timliga reglering förenad med Un större svårigheter, hvem helst som
af Tytt siS densamma åtager.

riksdagshus Många skal törena sig alltså att göra irågans snara afgörande
m. in. högst önskvärdt.»

(Forts.) Detta är Konungens skrifta klara och tydliga ord, som icke
kunna missförstås. Riksdagen fattade sitt beslut derom och Kongl.
Maj:t sanktionerade detta beslut. Riksdagen har sedan samvetsgrant
och fullständigt fullgjort de vilkor, Hans Maj:t fäste vid sin gåfva.
Riksdagen har nemligen lemnat 1,070,000 kronor till två stall och eu
stor värdefull tomt till hofstallet på Artilleriplanen. Derjemte har
Riksdagen underkastat sig ett mycket dyrbart tomtbyte med Stockholms
stad, dermed icke endast ett verkligt byte egt rum utan Stockholms
stad betingade sig också derjemte fördelar, hvilka åtminstone synas
mig — det torde ursäktas mig — allt för egennyttiga, ty den lilla
tomtbit, staten måste byta sig till för att få tomtplatsen komplett, biet’
genom den betalning Stockholms stad betingade sig i stort område å
Kongl. Djurgården mycket dyr. Således är nu Riksdagens beslut till
hälften utfördt. På denna punkt står saken nu, och det tillkommer
denna kammare att taga dessa förhållanden under pröfning vid sitt
beslut. Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Douglas: Ingen kan högre än jag uppskatta och värdera
ett konseqvent fasthållande vid ett eu gång fattadt beslut, så väl hos
den enskilde som naturligtvis i än högre grad inom svenska Riksdagen.
Jag vill dock be, att få inlägga min bestämda gensaga emot den
uppfattning, att man med de här föreliggande motionerna skulle afse
upplifvande af ett Riksdagens beslut. De afse endast ett uppskjutande
af frågan intill nästa riksdag, för att under tiden vinna ytterligare
utredning i vissa bestämdt angifua punkter, och man är, enligt min
uppfattning, icke berättigad att bakom motionerna se någonting annat
än hvad de verkligen innehålla. Jag nekar visst icke till, att en sådan
utredning kan gifva anledning till någon modifiering af 1888 års
Riksdags beslut, så till vida att i stället för tvänne byggnader på
Helgeandsholmen möjligen kan komma att uppföras endast en. Men
i afseende på sjelfva hufvudsaken, att nemligen ett nytt riksdagsoch
riksbankshus uppföres för den nu bestämda summan, tror jag icke
att vi hafva att på något sätt befara ett uppridande af Riksdagens
beslut. Om blott detta kan vinnas, förstår jag icke hvarför icke alla
skola kunna vara med derom.

Att Stockholms stad, under hela denna tid, icke framträdt med
något positivt förslag vill jag visst icke försvara. Tvärtom anser jag,
att just deri ligger hufvudskälet till att frågan kommit i detta läge.
Men, mine herrar, hvad riskera vi genom att uppskjuta frågan under
ett ärV Säkerligen skall den återkomma till nästa Riksdag. Och då
skulle man icke kunna få ihop ens 30 röster inom begge kamrarne,
som skulle vilja påbörda staten ytterligare uppoffringar på denna sak
utöfver hvad den redan kostat eller besluta om ett nytt uppskjutande:

Att, sedan en så bestämd opinion ifrån snart sagdt hela landet
framkommit om frågans uppskjutande, helt enkelt afvisa alla dessa

Lördagen den 31 Mars, f. m.

19 X:o 17.

framställningar med det påstående, att fullt tillräckligt utredning Ifrågasatt
förefinnes, synes mig vittna om en så hög grad af intolerans emot*PP»kof med
olika tänkande, att jag icke vill deruti göra mig delaktig. byggandet

Jag vill nu icke yttra mig i afseende på den estetiska och finansiella riksdagshus
sidan af frågan. Derom är så mycket taladt och skrifvit, att ingenting m. m.
nytt finnes att anföra. Jag instämmer till fullo i hvad den ärade (Forts.)
talaren på elfsborgsbänken yttrade rörande det arkitektoniska missgrepp,
som ligger i uppförande af två så stora byggnader på ett så
inskränkt utrymme; äfvenså instämmer jag i afseende å hvad samme
ärade talare anförde rörande de finansiella svårigheterna.

Men härvidlag får ju tills vidare den enas »ja» gälla så mycket
som den andres »nej». Framtiden får uppvisa hvem som har haft
rätt, om så olyckligt skulle vara, att beslut i denna fråga redan i dag
fattas. Och just derför att skäl och motskäl så uppväga hvarandra,
att det för hvar och en måste vara svårt att bilda sig ett bestämdt
omdöme i denna sak, såvida man icke gått hit med förut fattade
åsigter, vill jag stå på deras sida, hvilka yrka på eu ytterligare
utredning och ett kort uppskof och icke på deras, hvilka anse sig
såsom så ofelbara, att de redan i dag till afgörande vilja drifva en
sak, som utan den ringaste olägenhet kan uppskjutas till nästa år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag
och anhåller på samma gång, att herr talmannen behagade framställa
proposition särskild! på herr Themptanders m. fl. motioner och särskildt
å den motion, som afser ett anslag af 25,000 kronor.

Herr Nyström, Carl. En fast rotad öfvertygelse och en öfvertygelse,
som oafbrutet och jemnt vinner i styrka vid det att oafbrutet
och jemnt nya bevis och nya upplysningar tillströmma, en öfvertygelse
om att här föreligger en fara, men en fara, som ännu
kan afvändas, den skapar en rätt att tala och eu rätt att blifva hörd,
äfven om ett och annat af de fälda orden skulle verka misshagligt;
och den skapar äfven rätt till ett visst öfverseende i detta sista afseende.
Nu kan jag nästan ana, att en och annan af de ärade kamraterna
i kammaren skall säga till sig sjelf eller till sin granne:
nu komma de, dessa estetiska griller och floskler, utaf hvilka vi haft så
nog och öfvernog under den sista tiden. Ja, de komma verkligen,
ehuru jag naturligtvis icke kan gä in på att de kallas floskler och
griller, utan tror, att de äro väl grundade skäl.

Ty saken är den att det nu en gång för alla icke låter förneka
sig, att vi sta inför en konstfråga och, sä vidt jag kan förstå, den
största konstfråga, som förelegat i vårt land allt sedan slottsbyggnaden.
Det är väl då icke underligt, om man dervidlag kommer
att tala om konst och påkalla kammarens uppmärksamhet äfven för
den konstnärliga sidan af saken. Detta är tvärtom rätt och skäligt,
och jag tycker, att det icke heller faller sig så alldeles illa att inför
Första Kammaren tala om denna sida af saken och uppkalla den
höga bildning, som finnes inom denna kammare, till värn om ett stort
konstintresse. Det förefaller mig då, när man skall tala om konst
och döma om konst och afgöra om konst, som om det är godt och
tryggt att veta, att man kan stödja sig på den konstinsigt och konst -

N:0 17. 20 Lördagen den 31 Man, f. m.

Ifrågasatt erfarenhet, som finnes representerad i vårt land och särskildt på
uppskof »»edarkitekternas snart sagdt samfälda auktoritet; det synes mig, som om
b\fflnutt detta vore ö''°dt o*5*1 tryggt likasom jag tycker att det skulle kännas
riksdagshus tungt och ansvarsfullt att besluta såsom riksdagsman och verkställa
m. m. såsom fullmägtig, dä man vet, att man har emot sig den samfälda
(Forte.) konstnärliga meningen, att man stäf inför en sä godt som enhällig
förkastelsedom från detta håll.

Det är så, att i vår tid de sakkunnige specialisternas omdöme
är mer än förr värdefullt. Alla kunna icke förstå allt. Man måste
lita sig till auktoriteter, och dä är det i detta fall arkitekterna, som
representera konstförståudet, sakkunskapen, och det är sannerligen
betänkligt att gå icke blott vid sidan af dessas nära enhälliga uppfattning
utan rakt emot den. Jag skall likväl, så frestande det
än vore att gå djupare i saken, i afseende å det rent estetiska,
inskränka mig till några tå anmärkningar, men dessa aumärkningar
äro oundgängliga; och jag vill till en början säga, att de äro
riglade hufvudsakligen mot den föreliggande planen, mindre mot
planens arkitekt, tv han har varit hunden vid ett omöjligt program,
såsom också redan påpekats, han har icke i det väsentliga kunnat
göra stort bättre än det som är gjordt, och om saken misslyckats,
ligger ansvaret icke på honom, utan på den eller dem, som bundit
honom vid en omöjlig plan.

Såsom saken nu är, har man väl föga rätt att säga, att
fasaden är egentligen vanprydande, hvad nu än specialkritiken
om pelare och pilastrar kan innefatta, men vill man säga, att
den är karakterslös och schablonmessig, torde man allt hafva rätt.
Man kunde kanske känna sig frestad att tillgripa det tarfligt uttrycket:
»snyggt och propert», men ingenting vidare. Det är om
sådant man i Frankrike säger: »c’est bon pour les innocents». Och
invänder man, att detta allmänna omdöme kan fällas om snart sagdt
hvilket byggnadsverk som helst, så svarar jag: se på slottet, se på
riddarhus^, till och med på det gamla, haltförfallna rådhuset. Hvad
man än om dem kan säga, men dussinartade eller schablonmessiga
äro de ej. Den svagaste punkten är emellertid profilen, eller den
stora ytterlinie som begränsar byggnadskomplexen, sedd från Strömgatan
eller Mynttorget Den liknar med sin vidhängande bankbyggnad
en snedgången klack. Den är i hög grad vanprydande och för
den som måste beklaga detta förhållande är det en ganska dålig
tröst att genast mötas med den invändningen: »men se dä på det
tilltänkta operahuset — det är lika fult», likasom om det vore en
tröst att det fula utkommer i tvä upplagor. Denna punkt är verkligen
bland de betänkligare. Men jag erkänner villigt att det synes mig
sä, som om den återstående synpunkten, den från vester, vore åtminstone
jemförelsevis tillfredsställande. Men för att rätt uppskatta
denna måste man ställa sig på Vasabron eller ligga i sjön, hviiket
senare dock i någon män torde besvära konstnjutningen.

Dock dessa anmärkningar emot arkitekturen, de må nu vara
grundade eller icke, kunna, jag medgifver det gerna, anses som
småsaker; ett och annat kan måhända förbättras, dock svårligen den
förfelade profilen De gälla småsaker i jemförelse med de stora och

Lördagen den 31 Mars, f. m.

21 N:0 17.

ohjelpliga hufvudfelen, som äro en följd af byggnadsmassornas ho- Ifrågasatt
pande på ett för trångt utrymme. Omkring en sådan byggnaduPPsk°f
krafvel- man en rymlig omgifning, upptagande planteringar, promena- af nytt
der och dylikt, ett slags »marina», när det är fråga om läge invid riksdagshus
vatten. Och hvad tinnes nu? Intet annat än dessa meskina lister >n. m.
eller kanter, oriktigt kallade gator, som lemnats mellan den 78 fot (Forts.)
höga husväggen och strömmen. De äro cirka 20 fot breda, det vill
säga bredden af Kindstugatan eller Prestgatan Här finner man ett
bevisande uttryck för det orimliga i hela anordningen. Särskildt
stötande te sig dessa smala kanter sedda från vester, ty då står den
väldiga byggnaden och presenterar sig som en jättekopp, stäld på
ett för litet tat.

Dock, detta är ej det värsta. Ännu värre är det med höjdförhållandet,
med förhållandet till slottet. Ty häri ligger domen, och denna
dom, som framtiden skall bekräfta, blifver ej mild. Det finnes säkerligen
i dessa dagar ingen, som ej, på sätt friherre von Krsemer redan så
vältaligt framhållit, fått ögonen öppna för allt det stora, stolta och sköna,
som uppenbarar sig i det nu först fullständigt framträdande slottets
arkitektur. Tusen och åter tusen, bland dem, förmodar jag, alla riksdagsmän,
hafva nu lärt sig beundra den skatt vi ega i detta snilleverk. Man
har ej förr anat att det skulle vara så vackert och fulländadt. Det
är väl då ej att undra öfver, och säkert ej att klandra, att man
känt sig beklämd om hjertat vid tanken på att all denna benighet,
sedan (Ten en gång frigjorts och framträdt i all sin prakt, är öfvergående,
att den är dömd att efter en tid åter varda skymd och förvanskad,
och denna gång för alltid och hopplöst. Kan Riksdagen
verkligen vara med om något sådant? Hafva herrar riksdagsmän
verkligen satt sig in i den tanken, att en horizontal linie, dragen i
jemnhöjd med byggnadernas tak, i sin fortsättning träffar den öfverstå
fönsterraden af slottets hutvudfasad, och att utöfver denna linie, som
således kommer nästan i jemnhöjd med slottet, reser sig ytterligare,
till höjds, liknande ett femvånings hus (cirka 78 fot öfver slottets tak),
den storhetsvansinniga kupolen. Hvilken syn! Hufvudmassans öfverstå
linie i höjd med slottets öfverstå fönsterrad och derutöfver denna
onaturliga kupol, som sätter inseglet på hela anrättningen. Säkerligen
hafva ytterst tå fatt klart för sig detta, och hvarför? Jo, derför,
att de blott betraktat modellen och ej velat säga sig, att det är myckel
svart att bedöma en modell och se hvad den verkligen skall
föreställa, att, om man ser den i fågelperspektiv, förvänder den synen
och vilseleder i stället för att leda. Det fordras, såsom Zettervall
med rätta säger, stor erfarenhet och stor fantasi för att förstå
eu modell. Det bchöfver väl icke sägas, att sedt nedifrån, sedt från
marken, ter sig förhållandet ännu ogynsammare. Och det som på
detta sätt från eu stor del af synkretsen skymmer för sloftet och
förstör den härliga synen, hvaråt man nu fröjdar sig, det är icke en
byggnad med organisk anordning, med flyglar, paviljonger, fria kolonnader,
terrasser eller dylikt, utan eu solid klump, som brutalt
ställer sig i vägen. Det vore illa nog, äfven om det för öfrigt vore
en vacker byggnad, men sådan den nu är, verkar den, som sagdt,
brutalt. Och detta tänker man bygga för århundrade!!, under b vilka

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasattman ständigt och jemnt skall återkomma till detta årtal 1894, dä
HTbvqqandet Riksdagen beslöt dylikt och ej ens ville taga sig betänketid för att se
af nytt till, ,)m det icke vore möjligt att förekomma denna verkliga olycka och
riksdagshus t''å eu annan lösning af frågan. Nu i alla fall nog med det estetiska.
m. m. Jag skall yttra några få ord om utrymmet och anordningarne

(Forte.) samt inredningen af de tilltänkta husen, ehuru jag tror mig veta att
en bättre auktoritet på detta område än hvad jag är, ämnar taga
till orda i den frågan. Den som läst handlingarne har deraf funnit,
huru som genom de granskande arkitekternas första utlåtande går
som eu röd tråd det oupphörligt upprepade omdömet: »för trångt
och för mörkt»; trängsel och mörker gå igen snart sagdt pa hvarje
sida. Dessa anmärkningar voro dock mera rigtade mot planen än
mot byggnadernas arkitekt. (Jag vill taga tillfället i akt för att,
i likhet med friherre von Krsemer, betyga honom min stora tacksamhet
för allt det tålamod och tillmötesgående han i denna fråga visat.)
Han gjorde sitt bästa för att afhjelpa de anmärkta felen, och lyckades
i åtskilligt, dock icke i allt; ty när de granskande arkitekterna
kommo med sitt andra utlåtande gick det flerstädes i samma tonart:
lör mörkt och för trångt; det var tydligen ohjelpligt, och till sist
kom professor Clasons domslut ofvanpå alltihop Derför också
sekunda-dager eller takljus i de instängda och kringbyggda plenisalarne,
klättring i trappor eller exercis i hissar för att komma till
utskottsrum eller andra lokaler, 50 fot i höjden, det vill säga ungefär
hvad man menar med 4 trappor upp. Den sammanbindningsbana,
som, jag vågar påstå det, med sin vårsol och sin sköna utsigt, blifvit
oss alla ganska kär, blifvit snart sagdt en politisk institution med
göda traditioner, med minnen af vänskapliga diskussioner i dagens
frågor, har blifvit förvandlad till en foyer med ogynsamt läge och
der dager och sol, på sätt friherre von Krtemer redan påpekat, skymmas
af fasadens framspringande delar. Jag kan ej hjelpa att jag
hyser en viss klockarkärlek för vår gamla sammanbindningsbana
och finner den blifva särdeles illa ersatt af denna foyer. Nog vågar
man väl för öfrigt vid tanken på ofvan nämnda sekundära dager,
på de kringbyggda lokalerna, och på ljusgårdarnes tilltänkta roll sätta
ett frågetecken för ljus, ventilation och utrymme.

Jag återkommer till frågan om modellen. Zettervalls auktoritet
har redan anförts för att visa huru svårt det är att af en modell,
uppstäld såsom den ifrågavarande, få säker ledning för omdömet
om byggnaderna. Men det värsta af allt är att denna modell —
hvad representerar den väl? Jo, någonting som icke alls är
beslutadt eller fastslaget, med andra ord någonting som kanske
aldrig kommer att verkställas — åtminstone sakna vi derom all
visshet. Ännu så sent som den 12 eller 13 mars — den 15 stod
derom att läsa i tidningarne — svarade herrar komiterade på fråga
af drätselnämnden, angående grundplanen, att denna ännu var hvarken
granskad eller godkänd. Alltså en modell öfver något som icke är
faststäldt. Ändringar hafva redan vidtagits i vissa delar och andra
ändringar af oberäknelig betydelse kunna tillkomma. Det finnes ju
ej något hinder för att planen ännu eu gång kan taga ett språng på
6 meter åt öster eller på en och annan meter ytterligare i höjden.

23 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Det torde ej vara skäl att förälska sig i en så ytterligt flygtig Ifrågasatt
skönhet som denna modell kan komma att visa sig vara. Den bär
alltså efter mitt förmenande ett ytterst ringa värde, men lär dock af nytt
hafva inverkat på mångas beslut. Öfverhufvud taget må man för- riksdagshus
våna sig öfver huru detta företag, som är så stort, blir behandladt m. m.

som vore det ganska litet. I andra fåll, mina herrar, hvilka krafter (Forte.)
sättas icke i verksamhet för att komma till ett godt resultat? Man
hör öfverintendentsembetet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, konstakademien
m. m., så som sker i andra länder och för öfrigt äfven
hos oss, då stora byggnadsfrågor föreligga. Men här — intet af allt
detta. Allt är här ersatt af fullmägtige och en komité och de vexlande
krafter, som dessa möjligen finna för godt att tillkalla, och om
dessa myndigheters arbete får man veta bra litet.

Det är, som sagdt, ett underligt företag, detta. Man vill att
Riksdagen skall besluta om en byggnad hvars utseende icke är
kändt, annat än genom ett icke faststäldt förslag. An mera, man
vill att Riksdagen skall besluta om ett företag, hvars kostnader
efter hvad uttryckligen tillkännagifvits, icke äro uträknade annat
än för så vidt," att man känner att den antagna kostnadssumman
skulle öfverskridas. Man har alltså ej den ringaste ledning, inga
uppgifter, som möjligen skulle visa nödvändigheten eller åtminstone
önskvärdheten af en modifikation af planen till vinnande af besparing
och andra fördelar. I måsten medgifva, mina herrar, att detta är
dock i alla fall att på ett högst betänkligt sätt gå det ovissa till
mötes, och ändå skall man genom påbörjade arbeten och nedlagda
kostnader allt fullständigare binda sig vid detta ovissa.

Herarne finna af den beräkning, som här är uppgjord af reservanterna
och hvilken naturligtvis utgår från antagandet, att riksdagshuset
skulle vara qvar här och byggnad för riksbanken, riksgäldskontor
samt justitieombudsmansexpeditionen skulle vara på Helgeandsholmen,
att densamma slutat på eu besparing af circa 2 millioner,
och då har man accepterat slutsumman till 6 millioner. Tron I val,
mine herrar, att slutsumman komme att stanna der? Vi hafva ju
redan sett en specificerad kalkyl, framlagd af sakkunnig man, hvilken
slutar på 7,600,000 kronor, och uppgifter finnas, de der gå ut på
både 8 och 9 millioner och derutöfver. Nu har herr Lithander sagt,
att han låtit verkställa en kostnadsberäkning utaf sakkunnige män
och kommit till ett helt annat resultat, men hvilket?—det meddelar
han oss ej, det tå vi gissa oss till och nöja oss med hans försäkran.

Hafva vi ej här, mine herrar, ett nytt skäl till uppskof med frågan,
då vi skulle derigenom kunna fä tillfälle att granska äfven den beräkning,
som herr Lithander låtit verkställa. Det är emellertid, enligt
mitt förmenande, ej 2 millioner, utan långt deröfver, som skulle
kunna inbesparas. Jag ber att i detta sammanhang fä i herrarnes
minne återkalla ett det mest varnande och talande exempel, som i
denna väg föreligger — nemligen Nationalmuseum. Man torde komma
ihåg huru som dä förelåg en bestämd kalkyl, som slutade på 750,000
kronor. Till dessa kommo sedan åtskilliga, ej på förhand beräknade
kostnader, så att det, hela slutligen sprang upp till 2,270,878 kronor.

Så förhöll det sig med den saken, och så bra höll den beräkningen

N:o 17. 24 Lördagen den 31 Mars, f. m.

uZrÅ9nT^tdi\Tf k'' °ch iikvä1’ när byggnaden slutligen stod färdig, hade man
byggandet b l^vit lvuuSen. att taSa bort både biblioteket och de föreläsningssalar,
af nytt S(jni museum från början var afsedt att inrymma. Om man nu skulle
riksdagshus våga eu liten analogi, kan man fråga, hvart skall väl detta bära
m. m. hän, som börjar med 5 millioner, dä Nationalmuseum, b vilket började
(Forts.) nied 750,000 kronor, slutade med öfver 2 millioner? Det är att
märka, att i fråga om museet, byggnadsauktoriteterna sjelfva såsom
orsak till det försenade och fördyrade arbetet, angifva de svåra och
tidsödande grundläggningsarbetena. Således en ny anledning att
besinna sig. Man skall kanske komma med den ofta upprepade
invändningen: vi hafva ju penningar för ändamålet. Men miue
herrar, för det första hafva vi ej dessa 6 eller flera millioner och för
det andra, om vi hade dem, ligga väl ock de statsbehof färdiga, som
skulle kunna absorbera dessa penningar? Huru hafva vi ej helt nyligen
fått med blödande hjerta säga nej till vigtiga statsbehof! Vore
det kanske möjligt att en gång kunna fä dessa afbjelpta? Nej, man
vill icke ens undersöka förhållandena utan man kastar bort de
nämnda möjligheterna för detta vidtutseende byggnadsföretag.

Jag kan för min del ej finna annat än att man skulle vinna
mycket genom en pröfningstid. Inbillar man sig måhända att man
nu genom att i ett hugg afskära all möjlighet till ytterligare utredning
af ärendet iskall friköpa sig från alla vidare försök att få saken
ändrad? I så fall begår man ett stort misstag, ty det tigger i sakens
natur att dessa kritiker, dessa ändringsyrkandeu skola i oändlighet fortsättas,
och för hvarje skede, hvaruti saken framträder, skall det blifva
allt klarare att detta byggnadsföretag, som lider afen inre motsägelse,
ej kan utföras, och jag vågar försäkra att, om man en gång på 1900-talet mot förmodan skulle komma till taklagsölet, skola äfven dä anmärkningar
framställas och rop om ändring höras. Detta ligger i
sakens natur, dä man inlåter sig på ett företag som det ifrågavarande.
Hvarför dä ej göra eu utredning och komma till en undersökning,
hvarigenom mänga fördelar skulle kunna vinnas och framför allt den,
att fä Helgeandsholmen bebyggd på ett sätt, som ej förstör slottets
skönhet och ej utsätter oss för åtlöje af dem, som sådana saker
bäst förstå? Vidare skulle man vinna bättre utrymme, och särskild!
vill jag här fästa afseende på riksbanken, hvars ökade rörelse och
behof af ökadt utrymme i följd af utvidgad sedelutgifning svårligen
nu låter sig beräknas. Vidare skulle man kunna få saken ordnad
på en vida kortare tid. l y herrarne finna nog, att en påbyggnad
bär på platsen med de enklare anordningar, som dermed skulle
hafva sammanhang, skulle kräfva vida kortare tid, än den som skall
åtgå, innan arbetet på holmen hunnit afslutas. Långt dessförinnan
skulle det tillbyggda eller ombyggda riksdagshuset kunna stå färdigt,
och den, som är angelägen att snart få ett slut på frågan, bör rösta
för den utväg som kan bereda möjlighet dertill Allt kan således
vinnas genom en sådan pröfningstid och ingenting kan förloras; ty
nog har man väl rätt antaga, att under den förestående sommaren
föga kan uträttas i alla dessa oafgjorda frågor.

Alltså i korthet: de hufvudsakliga invändningar man rigtat mot
revisionsyrkandet besvaras på följande sätt. Frågan om tomten för

Lördagen den 31 Mars, f. m.

26 N:o 17.

riksdagshuset så: att riksdagshuset förblifver der det Ur, frågan om Ifrågasatt
kostnaderna så: att besparingar men ej ökade kostnader skolaM^8*0^
uppstå, frågan om tiden för utförandet så: att man skall vinna men \ffinytt
ej förlora tid. riksdagshus

Det torde tillåtas mig att, innan jag slutar, få säga ett par ord m. m.
i en vigtig sak. Det har från mänga håll försports klander mot (Forts.)
Stockholms stad derför att staden, som det säges, ingenting i saken
åtgjort, och ännu så sent som i går qväll hörde jag till och med
blaud stadsfullmägtige ett liknande klander. Hvarför, så sades det,
hafva ej Stockholms stadsfullmägtige gjort något erbjudande V Jagkan
ej taga mig det orådet för att stå här och profetera om hvad
Stockholms stadsfullmägtige skulle göra eller icke göra, det tillkommer
icke mig och derpå kan ej den enskilde, inlåta sig Men
antagom att Stockholms stad verkligen skulle vara villig att göra
något för saken, tycken I då, mine herrar, att det varit tillbörligt
och rigtigt åt stadsfullmägtige att hålla sammanträde och der tätta
ett officiel beslut, gående ut på att rubba ett ännu bestående riksdagsbeslut
och sedermera komma in till Riksdagen och säga: under förutsättning
att Riksdagen vill ändra sitt beslut erbjuda vi etc ? Jag
tror mig tillräckligt känna stämningen i Riksdagens kamrar för att
veta, att en dylik framställning skulle hafva mötts af en ganska
bitter tillrättavisning, att man på många häll skulle hafva svarat:

»Hvad blandar Stockholms stad sig uti? Hvem har frågat Stockholms
stad?»

Denna uppfattning har också varit för staden vägledande, staden
har ej velat svara förr, än den blifvit tillspord.

Men, mine herrar, hvem skall då fråga? I den punkten är jag
ense med herr Lithander, att icke skall Riksdagen fråga. Men det
sammansatta utskottet deremot, det hade kunnat och bort fråga, och
det var så tillstäldt, att svaret, det må hafva utfallit huru som helst,
hade kunnat komma in så hastigt till Riksdagen, att det ej i afsevärd
män skulle hafva uppehållit utskottets arbete, och jag vidhåller
min mening, att det hade varit otillbörligt af Stockholms stad att
utan direkt anledning blanda sig i saken. Men om också utskottet
kunnat fråga och fä svar, finnes dock de, som ännu bättre skulle
kunna fråga och svara, nemligen fullmägtige. Om de genom bifall
till reservationen få detta bemyndigande, kommer frågan i sitt rätta
läge Jag hoppas derför att- de, som klandrat stadsfullmägtige för
deras uraktlåtenhet i den vägen, skola finna, att det legat en viss
granlagenhet och försigtighet i deras tillvägagäende En riksdagsman
må gerna utsätta sig för ett tillrättavisande derför att han vill
ifrågasätta ändring i redan fattade beslut, men detta höfves ej en
kommunalrcpresentation. Om nu Stockholms stad skulle blifva tillfrågad
och befinnas villig att göra något, och bland detta något också
ett aflägsnande af eu del tvistigheter och svårigheter som nu finnas,
så har matt sagt från flera håll, att detta skulle blifva ett väsentligt
inlägg i saken, att detta skulle mera än någonting annat bidraga till
att underlätta eu behöflig revision. Kan då icke Riksdagen, med
erkännande af den formella svårigheten för Stockholms stad att
oåtspord yttra sig i ämnet, lata frågan framställas? Detta tyckes

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, 1. m.

Ifrågasatt mig vara en af de vigtigare insatserna i reservanternas yrkande och
uppskof^ medc^ af (]e bästa skälen för bifall till deras förslag.

^afnytt Man bär vidare sagt, att denna sak är en speciell stockholmsriksdagshus
fråga, och herr Lithander har icke varit sparsam på omdömen om
m. m. agitationer och stockholmsintressen. Jag vill ej förbittra diskussionen
(Forts.) genom att svara på allt detta. Jag vill gerna erkänna, att det är
en vigtig sak för Stockholm, att icke en sådan plats som Helgeandsholmen
vanställes och en sådan byggnad som slottet skymmes, men
jag vägar hålla före, att då Stockholms stad så tänker och talar, är
det ej såsom kommun utan såsom Sveriges hufvudstad, hvilken i
denna fråga hos Riksdagen söker hjelp till afvändande af en verklig
olycka.

Friherre Barnekow: År 1888 vid ett sent! aftonplenum beslöt
Riksdagen, att på den vestra delen af Helgeandsholmen skulle uppföras
två byggnader, riksdags- och riksbankshus samt uppdrog åt
komiterade att verkställa och utföra detta beslut. Sedan år 1888 hafva
komiterade till följd af Riksdagens beslut redan nedlagt millioner
på denna plats, och nu mine herrar, nu kommer ett förslag, att man
skulle frånträda detta Riksdagens beslut och fatta ett annat. Hvarför
skulle man då göra detta? Har den komité, som af Riksdagen fått i
uppdrag att uppföra byggnaderna, gjort någon anmärkning deremot?
Har den till Riksdagen inkommit och sagt, att det icke läte sig göra?
Nej, mine herrar, åtminstone är det icke mig bekant, att denna komité
sagt, att den icke kan fullgöra sitt uppdrag. Hvad har då händt?
Jo åtskilliga personer hafva yttrat sig om, att det ej är lämpligt att
bygga sä; det vore vackrare att bygga på annat sätt. Ja, mine lieriar,
det bestrider jag icke. Jag är alldeles öfvertygad om, att nog skulle
Helgeandsholmen kunna bli mycket vackrare och se mycket bättre
ut, om man der uppförde en mindre byggnad eller kanske icke någon
byggnad alls, och samma påstående gjordes då man ref gamla operahuset!
Då sades så härligt och vackert: detta bör aldrig byggas upp.
Då var det några, fantaster vågar jag icke säga, men några skönhetsmakare,
som också satte i verket att få hela den platsen öppen. Nu
säger i dag en estetiker: huru härligt, om denna plats vore fri och
man kunde se Mälarens böljor och hela det kongl. slottet ! Men, mine
herrar, sådant kostar pengar. Allt är nu för tiden en penningefråga.
Har jag råd att ha sådana sköna platser, behåller jag dem. Men
skaffa pengar först! Riksdagen har icke gjort någon anmärkning. Den
har beslutit att bygga. År det icke då skäl, att de, som söka få det
ändradt, säga hvilka uppoffringar de vilja göra, och hvem är det? Jo,
Stockholms stad. Jag ber om ursäkt, men jag tycker icke, att
Stockholm bar skött sig så upprigtigt, som den bort göra, ty den har
legat bakom och väntat på att få något anbud. Om jag t. ex. har
köpt eu dyr tomt för att uppföra en byggnad bredvid eu granne, och
donna kommer i vägen för honom eller skymmer en utsigt för honom,
sä skall väl han komma och fråga mig hvad jag vill hafva i ersättningom
jag skall afstå från att uppföra byggnaden, och icke skall väl jagfråga
honom, hvad lian vill gifva för att jag icke skall göra det. Jagtror,
att det hade varit Stockholms stads uppgift att komma in till

27 N:0 17.

Lördagen den 31 Mara, f■ m.

Riksdagens ombud och säga, hvilka uppoffringar den i detta hänseende Ifrågasatt
ville göra. Eu talare har sagt, att det kunde icke Stockholms stad
göra utan endast hade att vänta på ett anbud. Jag tycker alldeles af nytt
tvärtom. riksdagshus

Nu föreligger särskild! från reservanterna ett förslag, att frågan mskulle
uppskjutas. Hvarför? Jo, derför att vi skulle uppgöra ett förslag (Fort».)
hvad det skulle kosta att uppföra riksbanken ensam pa denna plats
och riksdagshuset på den plats der det nu ligger. Men det kan jag icke
vara med om derför att om man kommer med ett förslag, som är
aldrig så billigt och fördelaktigt, går jag ej in på att uppföra riksbanken
ensam på den platsen. Jag anser icke behöflig! uppföra
riksbanken på en så dyr och framskjuten plats. Men deremot skulle
jag kunna vara med om att uppföra ett Riksdagshus på den platsen;
och när motionen förevar vid 1891 års riksdag om att uppföra ett
riksdagshus der, skulle jag velat gå in derpå, om Stockholms stad
derför velat gjort någon uppoffring. Men då föll frågan, och Riksdagen
sade, att den icke ville ingå derpå.

Vidare säger man, att man skulle uppgöra ett förslag att bygga
Riksdagshuset här; det skulle bli så billigt. Det iir icke sä säkert,
ty de beräkningarne sväfva i luften. Riksdagen ville 1888 hafva eu
bättre plats, och just derför beslöt den att bygga på den nu fria och
dyrbara platsen. Jag mins mycket väl, att man är 1888 tyckte, att
här var så trångt, att det icke var värdt att bygga här, utan man
ville bygga på en öppen och fri plats. Då var jag af den åsigten
att jag icke ville vara med om beslutet, utan jag tänkte mig möjligheten,
att vi skulle kunna vara der vi äro och äfven riksbanken stanna
qvar der den är. Och skulle Stockholms stad nu vilja åtaga sig alla
de kostnader, som blifvit nedlagda på Helgeandsholmen, betala kongl.
stallet och dess tomt så skulle jag ännu vilja att Riksdagen öfverlemnade
Helgeandsholmen till Stockholms stad och ombyggde nuvarande
riksdagshuset och riksbanken på de platser de nu ligga, men i annat
fall kan jag icke inse hvarför Riksdagen skall med stora uppoffringar
frångå sitt en gång fattade beslut att bygga på Helgeandsholmen då
komiterade ej förklarat sig icke kunna utföra detta Riksdagens beslut,
utan anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Casparsson: Jag har begärt ordet egentligen för att till
kammarens protokoll uttala mitt peccavi och på samma gång få der
intaget mitt salvavi. Då denna fråga förekom till afgörande vid
1888 års riksdag, biträdde jag nemligen efter mycken tvekan de!
beslut, hvartill Riksdagen då kom. Dertill bidrogo väsentligen två
omständigheter. Den ena var flen, att jag ansåg, det svenska riksdagen
måste omsider lemna ett definitivt svar på det högsinnade
erbjudande, som Sveriges konung gjort att till statsverket öfverlemna
de honom tillhöriga tomter på Helgeandsholmen. Det andra skälet
var det, att då ett riksdagsnus måste byggas, var denna plats den
enda, som kring sig kunde samla en majoritet. Derför biträdde jag

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt beslutet om byggnadernas förläggande på Helgeandsholmen; på
uppskof medHelgmtidsholmen, ty jag kundo ej tro. att det skulle bli fråga om
\''af nytt att förlägga halfva riksbankshuset i Norrström. Jag vet mycket
riksdagshus väl, att störa byggnader äro uppförda på pålar — ja, att en hel
m. m. stad är uppförd på pålar, men jag är icke nog byggnadskunnig för
(Forts.) att hafva klart för mig, om det verkligen kan vara betryggande att
uppföra eu byggnad på pålar, hvilka äro utsatta för eu stark ström,
såsom förhållandet är i Norrström. Man vet, att droppen kan urholka
den hårda stenen, och jag föreställer mig, att detta ständigt framströmmande
vatten måste hafva en förstörande inverkan på det
jemförelsevis mjukare träet. Derom tilltror jag mig emellertid
icke kunna gifva något bestämdt omdöme, det lemnar jag åt de
sakkunnige. Men hos mig har det väckt betänkligheter.

Ett annat skäl, som har tillkommit, är de ökade kostnaderna.
Det sammansatta utskottet förklarar helt kallblodig^ att det ej tillkommit
något skäl för upphäfvande af beslutet sedan 1891. Jo, det
har tillkommit en hel million, och det är för mig ett ganska talande
skäl i en tid, då vi icke hafva råd att bygga vår flotta och icke
hafva råd att fullborda vår enda lastning. Då redan en hel million
tillkommit utan att ännu en enda sten är lagd i grunden, hvad skall
det då icke bli, när sjelfva byggnaden en gång kommit till utförande?
Man har icke någon säkerhet" för, hvar kostnadssuinman kommer att
sluta. — På samma gång man skjutit ut riksbanken i Norrström, har
man varit tvungen för utrymmets skull att skjuta ut riksdagshusbyggnaden
6 meter åt öster till förfång för den s. k. skönhetslinien.
Skönhetslinien — säger man — hvad betyder det för praktiskt folk!
»Bien n’est sacré pour un sapeur!» såsom det heter i visan.

Jag tick härom qvällen mig tillskickadt ett uttalande i Helgeandsholmsfrågan.
Såsom det der heter, »yttrade doktor C. Herslow
följande minnesvärda ord»; Jag vill lugna kammaren med, att jag
ämnar icke läsa upp det hela. Sedan han talat om, huru man dömt
och fördömt denna plan ur estetisk synpunkt, säger han: »Men jag
ställer mot desse domare ett par af de störste skönhetskännare och
och i arkitekturen de störste skönhetsprodueenter, som vårt land,
enligt min mening, frambragt, den ene under det gångna seklet» —
det skall väl vara Tessin, men huru hans omdöme kan inverka på
denna fråga, har jag icke kunnat för mig göra klart — »den andre
under det innevarande, på hvilken senares förslag denna framställning
till hufvudsaklig del är fotad, en skapande konstnär, hvilken
man möjligen kan förebrå åtskilliga underliga produktioner, någon
gång praktiskt besynnerliga eller till och med opraktiska anordningar,
men ur hvars tanke och hand det osköna aldrig framgått.» Ja,
skall detta vara beröm, är det åtminstone ett blandad! beröm, men
så mycket står qvar, att »ur hans tanke och hand det osköna aldrig
framgått». Hur kom det sig då, att han utgått ur komitén? Här
upplästes i fjol den handling, hvarigenom han utsäde sig ledamotskapet
deri. Jag förmodar, att detta är rigtigt anfördt, och der
heter det: »Till riksdag.skomitén. Med anledning af de allt mer
bestämdt uttalade åsigter, som under senare tiden gjort sig gällande
inom komitén, beträffande Helgeandsholmens bebyggande med de

29 N:o 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

af Riksdagen beslutade riksdags- och riksbankshusen, hvilka åsigter Ifrågasatt
jag hvarken ur estetisk eller praktisk synpunkt kan biträda, ser jag uppskof med
mig uppmanad att icke längre upptaga ett rum, som under sådana afnuU
förhållanden kan på ett för komitén lämpligare sätt beklädas. Jag riksdagshus
får derför härmed afsäga mig det hittills inuehafda förtroendet att m. m.
vara adjungerad sakkunnig ledamot af komitén». Deraf synes således, (Forts.)
att den man, »ur hvars tanke och hand det osköna aldrig framgått»,
just ur estetisk synpunkt, när det blef fråga om öfverträdande af
skönhetslinien, har utgått ur komitén.

Här är nu fråga om uppförande på Helgeandsholmen af eu
monumental byggnad, men man bör tillse, att denna monumentala
byggnad ej blir ett grafmonument öfver den sunda smaken. Man
kan ju i småsaker göra en konst i allmänna opinionen — sjelf har
jag ibland fallenhet derför — men i sådana här frågor tror jag, att
man icke strafflöst gör en konst i de konstförfarnes omdöme. Och
detta omdöme har på ett sällsynt enstämmigt sätt uttalats af de
konsterfarne männen i vårt land. Alla, arkitekter och konstnärer,
alla ha de varit ense i utdömandet af det här föreliggande förslaget.

Bland besynnerligheterna i 1888 års beslut är äfven den, att man i
stället för att anhålla, det Kongl. Makt ville låta upprätta och gilla
ritningarna till dessa hus, uppdrog det åt riksbanks- och riksgäldsfullmägtige.
Det beslöts nemligen då, att byggnaderna skulle uppföras
i enlighet med genom bankofullmägtiges och fullmägtiges i
riksgäldskontoret försorg upprättade och af dem gillade ritningar.

Detta var en taktlöshet så mycket större som det är just genom
Hans Maj:t Konungens högsinnade initiativ, som hela denna fråga
har kunnat komma till lösning. Och det vill synas, som om fullmägtige,
i motsats till hvad förhållandet är med det tilltänkta riksbankshuset,
verkligen skulle hafva tagit sig vatten öfver hufvudet, ty efter
nära sex år lärer ännu ej någon ritning vara faststäld, och allt hvad
vi veta om saken är, att det kommer att kosta en million mer —
åtminstone till eu början.

Äfven jag skall citera ett yttrande af en konstkännare från förra
seklet. Hans allbekanta yttrande: »Norden är eu tung nation, full
af hetsigheter», är allt för ofta anfördt, men han tillägger: »de utöfva
sin styrka med språng; deraf komma inga storverk men de vanliga
hastverk.» Då Riksdagen 1887 beslöt att förkasta Kongl. Maj:ts
framställning om uppförande af ett hus på Helgeandsholmen för att
sedan år 1888 på enskild motionärs framställning besluta att der
uppföra två hus, då var det verkligen enligt min åsigt ett sådant
der •»språng!’ och dertill ett språng i mörkret. Det var ett hastverk,
och ur detta hastverk lär, enligt min mening, hvarken något storverk
kunna framgå, ej heller såsom herr Herslow uttryckte sig »ett
stort nationelt enhetsverk».

Jag tror derför, att det behöfs en ytterligare utredning, och då
de två reservanterne i sin reservation föreslagit eu sådan, ber jag
att få yrka bifall till de två reservanternas förslag.

Häri instämde herrar Philipson och Lundin.

N:0 17. 30 Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt Herr Törnebladh: Jag tillåter mig först att å de fullmägtiges
uppskof Yfwh komiterades vägnar, som haft att göra med byggnadsföretaget,
af nytt frambära eu tacksamhetsbetygelse till de ärade reservanterne för
riksdagshus den hofsamma och värdiga ton, i hvilken reservationen blifvit hållen,
m m. en skärande motsats till det språk, som förts på så många håll
(Forts.) utom Riksdagen. Jag ber att äfven deri få innesluta den ärade
talaren från elfsborgsbänken, som nyss hade ordet från denna plats.
Jag skall deremot icke innesluta den siste talaren i samma tacksamhetsbetygelse.

Reservanterne hafva dock på ett ställe yttrat ett ord, som jag
skulle vilja taga vara på. De hafva nemligen talat om den hardt
när oförklarliga hänförelse för 1888 års beslut, som på några håll
är rådande. Jag vet nu ej Indika håll som afses. Har det möjligen
varit fullmägtige eller komiterade, kan jag försäkra, att denna hänförelse
ej är synnerligen stor, derför att fullmägtige likasom komiterade
mycket väl känna alla de svårigheter, som med detta förslag
äro förenade och för Indika visserligen deras svaga krafter, såsom
den siste talaren ganska rigtigt till andemeningen uttryckte, icke
räcka till. Jag är fullt ense med honom derom, att det hade varit
bättre, om det blifvit lemnadt i andra bänder än fullmägtiges. Men
såsom det nu en gång är, hafva fullmägtige försökt att göra det
bästa af saken och framför allt hafva de försökt att få Riksdagens
beslut utfördt på sådant sätt, så att krafven så väl i det ena som
andra afseende! skulle för framtiden blifva tillfredsstälda. Att det
har gått så långsamt heror på svårigheter, som hafva mött utifrån,
och ej minst derpå, att år 1891 förelåg ett förslag att ändra beslutet,
hvilket naturligtvis både sin bestämda inverkan på fullmägtiges
behandling af saken. År det någon hänförelse, som rådt hos den
ene eller andre för detta beslut, kan jag ej förklara den på annat
sätt än att den kommit af de minnesvärda ord, som stå att läsa i
det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kongl. propositionen år 1887.
Dåvarande finansministern yttrade nemligen — och jag har ej funnit,
att någon af Konungens råd, som då var fulltaligt närvarande,
opponerade sig deremot — följande högst tänkvärda ord om Helgeandsholmen:
»Att denna holme icke allenast uppfyller alla berättigade
anspråk i detta afseende» (nemligen att bygga riksdags- och riksbankshusj
»utan dertill i måhända högre grad än någon annan plats
inom hufvudstaden förenar alla de egenskaper, som böra förefinnas
hos en för det ifrågavarande vigtiga ändamålet afsedd byggnadsplats,
lärer icke kunna bestridas». Då detta blifvit uttaladt i det
statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts proposition, så få kammarens
ledamöter icke förundra sig, om det verkligen skulle finnas
någon hänförelse för saken; men, som sagdt, fullmägtige betrakta
sig här blott såsom verkställare af Riksdagens beslut, och i det
afseendet hafva fullmägtige haft till skyldighet att lyssna till de
anmärkningar, som från det ena eller andra hållet blifvit framstälda
mot företaget för att se till, om ej dessa anmärkningar skulle kunnat
afhjelpas utan allt för stora svårigheter. En sådan anmärkning,
framförd från åtskilliga håll år 1891, har varit den, att gatan skulle
blifva för trång, vidare att Riksdagens beslut skulle vara öfverträdt

Lördagen den 31 Mars, f. m.

31 N:0 17.

genom att hvalf blifvit bygda öfver ändpunkterna af gatan och att Ifrågasatt
utrymmet inom riksdagshuset skulle vara för litet samt för litet ]jus“£Ps^ ™ef(i
och för litet luft finnas derinom. Det var dessa anmärkningar, som ^fnytt
gåfvo upphof till den förändring, som 1892 ifrågasattes eller fram- riksdagshus
flyttande af skönhetslinieu med 6 meter. Det har blifvit sagdt, att m. m.

detta framflyttande skulle ha rönt ett så bestämdt motstånd af den (Forts.)
framstående arkitekt som dittills biträdt fullmägtige. Detta är fullt
rigtigt. Men mot denna auktoritet torde med skäl kunna ställas eu
annan, som jag tror är ganska högt skattad i denna kammare och
icke minst af den föregående talaren. Ofverinteudenten Scholander
yttrade år 1877 i sitt utlåtande om Helgeandsholmens bebyggande,
på samma gång han var emot det, att om ett bebyggande skulle
ske, skulle skönbetslinien dragas från Gustaf Adolfs staty; således
icke från hörnet af arffurstens palats. Skönbetslinien är nu dragen
ungefär från hotell Rydbergs trappa, således långt i vester från den
plats, der den store konstnären .Scholander ansåg det vara tillräckligt.
Och jag kan till och med erinra om ett yttrande af en person,
som alldeles nyss hade ordet från denna stol, herr Nyström, hvilken
under debatten i denna kammare i fjol sade: ja, icke har han
(Zettervall) afgift från komitén blott för denna lilla sak att skönhetslinien
framflyttats, det måste vara andra okända anledningar. Detta
fins tryckt i kammarens protokoll.

Svårigheter hafva blifvit stälda i utsigt. De bestå dels i processen
angående vattenafloppet, dels i eganderättsanspråk, som det
säges att Stockholms stad har framstält. Hvad processen angående
vattnet beträffar, kan jag lugna den ärade talare, som i början hade
ordet, dermed att denna torde ej draga så synnerligen långt ut. Det
är en egen ödets skickelse att just i samma stund den ärade talaren
både ordet, försiggingo förhandlingar inför Stockholms rådstufvurätt
om denna vattenprocess, och det uppskof, som begärdes af motparten,
lemnades ej för längre tid än till den 4 nästkommande juni, sedan
fullmägtiges ombud framlagt ett förslag så beskaffad!, att de stora
befarade svårigheterna af vattenloppets förändring antagligen komma
att reduceras till ett minimum, att ej någon dam behöfs, ej ens någon
ombyggnad af kajmuren vid kanslihuset, än mindre förändring af
Norrbro. Det är så fullständigt förslag i det afseende framlagdt, att
jag har anledning tro, att vid behandlingen inför domstol det skall
vinna behörigt afseende. Det är ju eget, att saken skulle behandlas
just i dag, och jag räknar det för ett lyckligt omen, om jag får be
gagna ett sådant uttryck.

Hvad Stockholms stads anspråk angår, ber jag få nämna, att
staden i den vägen icke framstält något bestämdt anspråk. En utredning
har blifvit företagen, först såvidt jag vet utan något bestämdt
uppdrag dertill, och sedan, till följd af fullmägtiges motutredning,
genom drätselnämndens första afdelning, hvilket var helt naturligt
och eu följd åt nämndens ställning och uppgift. Men frågan är nu
så långt avancerad, att underhandlingar när som helst kunna ega
ruin mellan staden och fullmägtige angående möjliga anspråk i det
ena eller andra afseende!. Och hvad Stockholms stadslullmägtige
komma att framställa för påståenden är fullkomligt okändt. Stads -

tf:0 17. 32

Lördagen den 31 Mara, f, m.

Ifrågasatt fullmägtige ha om denna sak ej beslut it något annat än att en föruppskof
»^beredande underhandling skall ega rum. Likaså ber jag få fritaga
Vafnytt Stockholms stad från att pa något sätt hafva deltagit i agitation eller
riksdagshus motstånd mot företaget Det har Stockholms stad aldrig gjort, men
m. m. enskilde stockholmare ha gjort det. Låten derför ej staden få plikta
(Forts.) för hvad enskilde medlemmar kunna ha gjort, vare sig det är rätt
eller ej. Men låten icke domen falla öfver staden, ty den har icke
på något sätt korsat riksdagsbeslutet. Och jag kan dertill lägga, att
i vattenprocessen har staden visat sig synnerligen tillmötesgående
Jag har velat säga detta i min egenskap af stockholmsrepresentant,
på det att ej Riksdagen skall få en origtig föreställning om stadens
förhållande till Riksdagen. Det har många gånger här varit tal om
något spändt förhållande. Jag vet ej alls om något sådant. Jag vet,
att stadsfullmägtige i det fallet skola handla såsom deras öfvertygelse
krafvel'' och ej på det minsta sätt försöka att »tetas» med Riksdagen,
om jag får begagna ett sådant ord. Och stadsfullmägtige hafva tvä
gånger gjort ett uttalande. Den ena gången ha de sagt, att de voro
beredda att på vissa vilkor öfvertaga Helgeandsholmen och (märken
väl, mine herrar!) utskära just detta hörn, hvarom fråga varit i dag,
så att det skulle vara staden, som sjelf skulle utsätta sig för den der
förödande vattenfloden, hvilken enligt en talares uttryck skulle sopa
bort staden. Det är visserligen möjligt, att efter hvad i dag har passerat,
staden blir försigtigare, men då är det icke dess fel, utan deras,
som skrämt upp henne.

Hvad sjelfva riksdagshuset beträffar, har det gjorts åtskilliga
anmärkningar, att ritningarna ännu ej äro faststälda. Ritningarna
hade antagligen varit faststälda, dervid kanske i nägou män förändrade,
om ej motionerna kommit emellan. Men dä ansågo tullmägtige
det vara en hederspligt, att dröja, och att det skulle vara
ytterst taktlöst mot Riksdagen att fortsätta med den vidare behandlingen
och definitivt fastställa något, innan Riksdagens beslut var
fattadt. Och detta tror jag herrarne skola gilla. Att åtskilliga anmärkningar
blifvit under ritningarnas fortgång afhjelpta och att försök
pågå för att ytterligare afhjelpa sådana, tror jag mig tryggt kunna försäkra.
Så är t. ex. anmärkningen, att vestibulen är för Tåg, afkjelpt,
jemte åtskilligt annat. Det hela har vid den senare granskningen
befunnits i allmänhet tillfredsställande. Hvad sjelfva platsen beträffar
är den användbar, och i fråga om grunden vill jag säga, i motsats
mot den ärade talaren på uplandsbänken, att frågan om utlyllningarna
i strömmen var verkligen före här 1888. Det var icke förutsatt, att
man skulle bygga blott på fast mark, utan det var verkligen tal om
utfyllningar i strömmen, och generaldirektör Beyer svarade på en
hemställan af eu person, som ansåg det farligt att bygga på holmen
med afseende ä grunden, att det skulle nog gä för sig, om man blott
icke använde någon entreprenör.

Men jag skall nu bedja att få nämna, att då de ärade reservanterna
hafva tänkt sig en förändring så, att riksdagshuset skulle ligga
der det nu ligger, med en tillbyggnad, så skulle antagligen det förslaget
komma att, i vida högre män än detta, drabbas af åtskilliga
anmärkningar, som här blifvit gjorda mot huset, sådant det nu blifvit

Lördagen den 31 Mars, f. m,

33 No 17.

planeradt, nemligen i afseende på möjligen trånga lokaler på några Ifrågasatt
ställen och kanske ock något mörka lokaler. Jag tror. att dessa^8*0^
olägenheter äro ganska små nu mot hvad de från början voro, och afwM
jag vill meddela några siffror, som torde kunna gifva herrarne en led-riksdagshus
ning i detta afseende Qvadratytan är nu i det tillämnade riksdags- m. m.
huset 67,(XX) qvadratfot. Af 1884 års komité beräknades den till (Forts.)
57,000 qvadratfot. Alltså, 1884 års strängt estetiska komité, som
hade att välja på åtskilliga platser, mer eller mindre möjliga, det
erkänner jag, nöjde sig med 57,000 qvadratfot, under det att man nu
tänkt sig 10,000 fots tillökning. På hvilken sida står fördelen? Våra
plenisalar äro, likasom i åtskilliga utländska parlamentsbyggnader,
förlagda inne i huset, hvilket framför allt har den fördelen med sig,
att ventileringen icke behöfver ske genom ytterväggar, något som
gör det ytterligt svårt att ventilera. Således är det med afseende
på att hälla luften så ren som möjligt, som man begagnat denna
utväg, och tillika för att skaffa takljus. Hvad den nuvarande tomten
beträffar, så kanske kammarens ledamöter icke veta, huru många
qvadratfot den håller. Den håller icke mer än 41,000 qvadratfot.

Jag ber då att få göra den frågan: Tro herrarne verkligen, att man
skulle kunna undvika de olägenheter, hvaröfver så mycket klagats
beträffande detta 67,000 qvadratfots hus, i ett 41,000 qvadratfots hus.

Nej, det lärer väl knappast gå för sig. För (ifrigt är reservanternas
förslag en gammal gengångare. Det var före först 1878—1879 och
sedan 1881—1882, och båda gångerna blef det förkastadt derför, att det
ansågs icke vara tillfredsställande och blott vara ett provisoriskt förslag,
hvilket lade en relativt ganska betydlig kostnad på husen, utan
att för framtiden garantera tillräckliga förmåner. Om jag då skulle
vilja taga upp det förslaget, tror jag, att det kanske skulle kunna
gå igenom på det sättet, att man lade till gränden och gymnasiehuset
och beredde en annan nedfart vester om gymnasiehuset. Då
skulle man få omkring 50,000 qvadratfot. men icke mera. Men då
komme också värdet af gymnasiehuset till med 200,000 kronor, och
om jag dä skulle vilja tillämpa det normalförslag, som 1881 uppgjordes
för ett riksdagshus, så går det förslaget till 2,580,000 kronor.

Dertill komma de 200,000 kronorna för gymnasietomten och sedan
värdet af nuvarande riksdagshuset, hvilket förr i tiden alltid varit
uppskattadt till 800,000 kronor, till dess reservanterna med ett slag
ströko 300,000 kronor och satte ned värdet till 500,000 kronor. Det
gör eu högst väsentlig skilnad i kostnadsberäkningen, men jag ber
att dertill få lägga, att dessa 2,580,000 kronor, som beräknats
för ett normalriksdagshus enligt 1881 års förslag, afsåge ett
riksdagshus af andra och mindre dimensioner, än det nu ifrågavarande
skulle få. Hvad som då blefvc qvar i besparing, är för
mig mycket svårt att upptäcka, men hvad jag vet, det är, att
om riksbankshuset skall byggas på holmen på sådant sätt, att i
detta bus inrymmas både justitieombudsmannaexpeditionen och riksgäldskontoret,
så måste det högst betydligt inverka på byggnadens
karakter och inredning och göra den mycket större och särskild!
mycket högre, om man icke skall få för stor utsträckning och i
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 17. 3

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt samband dermed stora ljusgårdar, och då kommer den fördelen att
uppskof medfå eft, lägre hus på holmen att helt och hållet falla bort. Under
a/nvtt sådana förhållanden föreställer jag mig, att detta förslag, som nu
riksdagshus blifvit framkastadt såsom eu framtidstanke, i sjelfva verket kommer
m. m. att utmynna i ett undanskjutande till det oändliga af frågans
(Forts.) verkliga lösning, och att just det förslaget är hvad den ärade talaren
på uplandsbänken betecknade såsom ett språng, men ett språng icke
i det okända, utan i det mycket lätt beräknade, nemligen att det
icke blir något af med alltihop. Och är det så, att man i detta fall
skulle vilja ställa sig på den rena sparsamhetsståndpunkten, då är
det så godt att vi så gerna först som sist besluta, såsom friherre von
K ne mer antydde, att blifva qvar i de gamla salarna, eftersom riksdagsmännens
antal nu blifvit fixeradt, och sätta till ett par stolar här i
kammaren och lika många i den andra. Det borde vara synnerligen
lätt, det kostar ingenting, och då besparar man så många millioner,
att jag är fullt öfvertygad om, att friherre von Krsemer skulle få sitt
älskliugsmål om Karlsborgs befästande uppfyldt, och möjiigen skulle
det äfven blifva något öfver till befästande af Stockholms stad, hvilket,
sä vidt jag förstår, skulle för den så mycket förkättrade staden vara
en vida större fördel, än att få holmen fri. Det är en sak som jag
mycket väl förstår: vill man blifva qvar här och lägga endast riksbaukOiuset
på holmen, då har man gjort ett storverk i sparsamhetsväg,
men icke något storverk i arkitektoniskt afseende, såsom meningen
väl ursprungligen varit i fråga om riksdaghuset. Jag föreställer mig
dock, att Riksdagen fortfarande står fast på den ståndpunkt, der Riksdagen
stälde sig för 22 år sedan eller 1872, då det sades, att behofvet
af ett nytt riksdagshus var allmänt erkändt, eu försäkran, jag skulle
kunna kalla det en skuldförbindelse af Riksdagen, som Riksdagen
ganska försigtigt enligt preskriptionslagen upprepat tio år derefter, i
det Riksdagen 1882 sade detsamma, men ännu bestämdare. Det behofvet
står ännu qvar. År man sålunda fortfarande af den åsigten,
att Riksdagen bör hafva ett nytt hus, och icke kan nöja sig med det
gamla, då tror jag, att man gör oklokt i att lyssna till reservanternas
förslag, icke derför, att jag icke anser det fullkomligt välment och
ill sina motiv aktningsvärd!, men derför, att jag anser det till sina
tföljder så beskaffad!, att det omöjliggör för Riksdagen och kanske
också för riksbanken förvärfvandet af goda lokaler.

Jag har velat uttala dessa reflexioner och framlägga dessa siffror
för herrarne helt enkelt derför, att det varit min pligt såsom af
Riksdagen tillsatt att hafva hand om byggnadsföretaget. Helst skulle
jag velat undvika att tala i denna så mycket omtuggade fråga, men
det förtroende, Riksdagen gifvit, får en person icke svika, åsigterna
må vara hvilka som helst, och opinionens ström må kasta sig omkring
honom med mer eller mindre klander, det kan icke hjelpas.

Friherre Klinckowström: Jag har med mycken flit och upp märksamhet

under dessa senare månader genomläst hela den periodiska
litteratur — den är samlad här — som rör denna stora fråga, men
jag måste öppet bekänna, att alla dessa protester och utgjutelse!'' och
förslag från motståndare till byggnaderna på Helgeandsholmen hafva

35 N:o 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

icke i någon mån kunnat rubba min öfvertygelse. Jag har, såsom jag Ifrågasatt
yttrat mig när frågan varit före vid föregående riksdagar, äfven nu uppskof med
vidhållit samma åsigt, jag anser, att det är lyckligt, om riksbaukshus af*nytt
och riksdagshus blifva uppförda på Helgeandsholmen. När man följer riksdagshus
med denna fråga, i synnnerhet i den periodiska pressen, så förundrar m. m.
man sig, och detta med skäl, öfver att det är så klena och litet vägande (Forts.)
skäl för den så kallade oppositionen i frågan. Man gör sig, åtminstone
har det varit händelsen med mig, den frågan, om icke bakom denna
opposition ligga andra syften, än man vill låta den stora allmänheten
fä veta. Jag skulle om denna fråga kunna hafva åtskilligt att yttra,
men likasom här hafva framstälts ordspråk på de flesta europeiska
språk, sä får jag, för att icke yppa min ofullständiga kännedom om
det franska språket, på svenska öfversätta ett ordspråk, som här är
tillämpligt, och det är, att all sanning är det icke nödigt att uttala.

Men den massa af tillgängliga medel, som denna opposition liar egt
i sin hand — jag vill egentligen säga i qvantitativt, men visst icke
i qvalitativt hänseende — har för mig gjort det klart, att de ledande
männen i denna opposition hafva varit långt ifrån skicklige till detta
stora värf. Jag har under de 26 riksdagar, jag varit ledamot dels åt
riddarehuset och dels af denna kammare, oftast befunnit mig i opposition
mot majoriteten, och äfven varit ledande man i vissa frågor, som blifvit
opponerade, och jag kan försäkra herrarne, att denna fråga har med
afl sin apparat af de ledande oppositionsmännen blifvit oskickligt
behandlad, och det gläder jag mig öfver, och det gläder sig sannolikt
Riksdagens majoritet öfver och äfven hela landet.

Hvad nu beträffar hela frågan, sä har den blifvit så genomdebatterad
före vår diskussion i denna kammare och sedan under
de 3 å 4 timmar den här egt rum, att derom är icke mycket att
säga. Det har uttalats, att de nu förevarande motioner, soni blifvit
inlenmade i frågan, blott begära hufvudsakligen att frågan skulle uppskjutas,
men icke upphäfvas, att det beslut, Riksdagen fattat, skulle
undergå ny granskning — jag vill icke tala om den särskilda motion,
som afser en teaterdekorations uppförande på Helgeandsholmen, den
är lika ökänd, som den, enligt mitt förmenande, är hufvudlös. Men
den egentliga striden har rört sig omkring den fullständiga eganderätten
till vissa delar af Helgeandsholmen och rätten att disponera
öfver vattnet. Hvad eganderätten beträffar, är det fråga om en gata
och en gränd på holmen, till hvilka Stockholms stad anser sig hafva
rätt, men, mina herrar, den gatan och den gränden komma fortfarande
att. genomskära Helgeandsholmen, ehuru på ett annat ställe, det blir
ju nemligen eu bro från Drottninggatan och eu till Mynttorget, och
då får man en mycket större, beqväinare och tjeuligare gata, än den
hittillsvarande så kallade Stallgatan, och den lilla gränden, som går
upp från kStallgatan till Norrbro, blir ju qvar äfven i den nya byggnadskomplexen.

Hvad vattenfrågan beträffar, har det rättsliga i frågan blifvit så
utredt, att derom intet tvifvel lärer uppstå, i fall vederbörande domstol
skulle taga hand om frågan, att icke staten eger den dispositionsrätt
öfver vattnet, som den behöfver för att reglera holmen, och enligt
hvad eu kunnig ingeniör nämnt för ung, kommer vattenafloppet icke

N:0 17. 36 Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt att blifva mindre än nu, utan snarare tvärtom. Jag är sjelf strandU}duggandet
e&are P& ungefär en half mil längs Mälaren och dess stora fjärdar,
af nytt oc*'' något hinder af de hittillsvarande förhållandena har jag icke på
riksdagshus min egendom märkt, och de klagomål, som en tid så ifrigt bedrefvos
m. in. af en mängd strandegare vid Mälaren, hafva helt och hållet tystnat,
(Forts.) jag förmodar såsom obefogade.

Den andra stora anmärkningen har varit en estetisk Man hålkäl-
vidt och bredt talat om den så kallade skönhetslinien. Jag tror,
att om de herrar, som gjort denna anmärkning, litet mera bemödat
sig att studera den särdeles upplysande modell, som varit utstäld till
allmänt beskådande i ritkontoret på Helgeandsholmen, skulle de, med
den allra minsta förmåga att bedöma sådana saker, hafva funnit, att
slottets utseende från (lusta! Adolfs torg i intet hänseende blir stördt,
utan tvärtom kommer att betydligt vinna i skönhet, mot hvad det
nuvarande förhållandet är. Och hvad byggnaderna beträffar, så bär
härom blifvit taladt så mycket, att jag anser mig kunna fullkomligt
förbigå den frågan. Att dessa estetiska åsigter blifvit tagna till eu
skylande förklädnad för det syfte, som ligger bakom, det tager jag
för alldeles afgjordt, ty de äro för svaga i sig sjelfva för att verka
på någondera af Riksdagens båda kamrar, såsom jag hoppas.

Hvad den finansiella delen af frågan beträffar, har den äfven
blifvit sä tillräckligt behandlad af flere talare, men i synnerhet af
herr Lithander på elfsborgsbänken, att jag kan nära nog förbigå
densamma. Vi hafva en tillgång på 6,443,000 kronor, såsom inhemtas
af fullmägtiges rapport på 19 sidan i betänkandet, och dessutom något,
som icke af dem blifvit vidrördt, nemligen den icke obetydliga försäljningssumma,
som sannolikt kommer att erläggas för det gamla
riksbankshuset. Dess läge och dess ytvidd äro af den beskaffenhet,
att det är en högst begärlig trakt af Stockholm och kommer att högt
betalas. Dessutom är det en annan stor tillgång, som de nya riksbanks-
och riksdagshusen komma att medföra, i synnerhet riksdagshuset,
nemligen att hela denna lokal och hela riksgäldskontorets
nuvarande byggnad blifva upplåtna till särskilda statens embetsverk,
som nu nödgas byra trånga och otjenliga lokaler i enskilda hus Om
dessa förhållauden sattes i penningar, skulle tillgångarne för de nya
byggnaderna ökas med, såsom jag förmodar, åtskilliga millioner.

Jag kan icke annat, än på det högsta tacka det sammansatta
utskottet för det slut, hvartill utskottet i sitt betänkande har kommit,
och jag beklagar endast, att utskottet icke har ansett lämpligt att
närmare nagelfara med motionerna i frågan, tv tillfället, jag erkänner
det, vore frestande att göra detta. Men utskottet har dervid iakttagit
en måtta, som kanske skall befordra saken bättre, och hoppas jag,
att denna kammares beslut skall blifva att biträda det sammansatta
utskottets förslag till utlåtande i frågan och utslå motionerna, hvarom
jag vördsamt får anhålla.

Herr Treffenberg: Jag kan icke börja med uttalandet af den

förhoppning, hvarmed den föregående talaren slutade. Jag har nemligen
begärt ordet, icke för att lemna något bidrag till eu ytterligare
utredning åt denna fråga, utan endast för att förklara, att i händelse

Lördagen den 31 Mars, f. m.

37 N:o 17.

— såsom ju är möjligt och till och med troligt etter de högljudda Ifrågasatt
bi fallsyttringar, jag nyss hört — utskottet kommer att afgå med upphof med
seger, jag icke får dela segerns ära eller byte med utskottet, detta
emedan jag mindre fruktar samtidens dom för »ideelt svärmeri» än riksdagshus
framtidens för reelt barbari. Jag får också be eder, mine herrar, m. m.

observera, att jag i denna fråga befinner mig i en gynsammare (Forts,
ställning, än många af eder, derför att jag icke »var med år 88 re’n»
och således icke deltagit i det riksdagsbeslut, hvilket jag, trots den
siste talarens olycksprofetia, hoppas, att vi med samlade krafter må
kunna upprifva. Följaktligen är jag icke bunden af några besvärande
antecedentia utan eger full handlingsfrihet, hvaraf jag ock
ämnar i dess fullaste utsträckning begagna mig, och det på skäl,
för hvilka jag, i anseende till den framskridna tiden, nödgas endast
i största korthet redogöra. Jag ber dock dessförinnan att få lugna
friherre Klinckowström med den försäkran, att bakom min opinion
ligger icke något som helst doldt syfte, hvilket icke tål fullt dagsljus,
lika litet som jag i denna fråga har intagit eller vid mina 69
år i någon annan fråga kommer att intaga någon som helst ledande
ställning.

Frågan har, såsom I, mine herrar, väl finnen, i likhet med flera
andra frågor många sidor och kan följaktligen behandlas från många
skilda synpunkter. Bland dessa äro några, hvilka jag måste förbigå
och hvilka, enligt min uppfattning, äro mindre väsentliga, utom en,
som är af stor vigt, nemligen den rent tekniska sidan, hvilken jag
dock platt icke begriper. Deremot har jag åtminstone någon aning
om huru saken ställer sig ur de andra mera väsentliga synpunkterna,
den moraliska, den ekonomiska och den estetiska. Vid rangskilnaden
mellan dessa tre synpunkter torde jag icke behöfva länge uppehålla
mig, ty jag antager, att vi äro ense derom, att, så vidt det kan uppvisas,
att några betänkligheter ur moralisk synpunkt kunna uppstå
mot eu upprifning af riksdagsbeslutet, vi lätt kunna affärda de båda
öfriga synpunkterna. År deremot den moraliska sidan af saken
klar, kan jag icke finna annat, än att vi äro både berättigade och
förpligtade att tillse, huru saken ställer sig ur de andra båda synpunkterna,
den ekonomiska och den estetiska. Skall man då vidare
söka uppställa en rangskilnad äfven mellan dessa synpunkter, så
erkänner jag, att för omdömet uppstår en viss latitud eller marginal,
som gör det ganska vanskligt att uppställa en sådan rangskilnad,
hvilket också förklarar den stora meningsskiljaktighet, som i denna
fråga gjort sig gällande så väl inom som utom Riksdagen. Öfver
hufvud taget torde det vara omöjligt att i detta hänseende godkänna
någon annan absolut giltig förhållningsregel, än att, då vi nu en
gång lefva i denna snöda verld, der man har att rätta munnen efter
matsäcken, poesien måste vika för prosan, det ideella för det materiella,
och följaktligen de båda riksbyggnaderna få stå qvar på den eu
gång för dem bestämda platsen, om nemligen det skulle kunna
»ljusligen pröfvas», att uppoffringarna för skönhetsintressets tillfredsställande
genom ettdera eller begge husens förläggande till annan
plats än Helgeandsholmen skulle blifva så stora, att man för vinnande

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasait af detta ändamål måste eftersätta andra vigtigare intressen, deribland
uppskof. Trafven rent materiella eller nyttighetsintressen.

Va/nytt Lägger jag nu den teori, som jag i korta drag här framstält
riksdagshus såsom bestämmande måttstock, till grund för mitt votum i denna
m. m. fråga och undersöker, huru vida från moralisk synpunkt någon be(Forts.
; tänklighet finnes mot ett upplifvande af Riksdagens beslut, så får
jag härmed öppet förklara, att jag är nog förhärdad att med det
lättaste samvete och utan ringaste betänkligheter vilja deltaga i ett
sådant rifningsarbete, och det helt enkelt derför, att hvarken allmän
eller enskild rätt derigenom kränkes. I ett plakat, som jag håller i
handen och som utdelats till oss riksdagsmän, åberopas ett par
yttranden af en nu afgången riksdagsman, fälda under 1888 och
1891 årens riksdagar, i hvilka yttranden samme riksdagsman velat
häfda den grundsatsen, att »det ligger i hela landets intresse, att
hvad som i Riksdagen beslutas sedermera, äfven mot våra individuella
åsigter, af oss såsom representanter formelt respekteras.» Med all
aktning för denna auktoritet kan jag dock icke finna annat, än att
han dermed uttalat en af de der bekanta sanningarna, som icke förtjena
fullt förtroende, en s. k. »sanning med modifikation», och han
dermed äfven släppt ut i marknaden ett af de der många falska
mynten, som dock ofta nog utan påseende accepteras och löpa med
hög kurs bland en okritisk allmänhet.

Ingen är ofelbar, derom äro vi ense. Och äfven Riksdagen kan
ju misstaga sig. Om nu skulle kunna ådagaläggas, att Riksdagen
vid fattandet af sitt beslut i en vigtig fråga verkligen gjort sig
skyldig till ett uppenbart fel — och såsom bekant lär det enligt
Talleyrands åsigt finnas något som är ändå värre än ett fel — så
hemställer jag, om det icke »ligger i landets intresse» och är både
vår rättighet och vår pligt såsom representanter att ställa så till,
att detta uppenbara fel blir ju förr dess hellre rättadt, om sådant
kan ske utan rättskränkning och utan andra anmärkningsvärda
olägenheter.

Ofvergår jag sedermera till den ekonomiska sidan af saken så
vill det synas mig, att, med ledning af de upplysningar, som reservationen
innehåller, en revision af 1888 års beslut äfven nr
ekonomisk synpunkt skulle kunna vara fördelaktig och leda till någon
besparing, hvarjemte jag, under förutsättning att Riksdagen skulle
vilja modifiera sitt en gång fattade beslut i den rigtning, att Riksdagen
ville medgifva, att endast riksbaukshuset byggdes på Helgeandsholmen,
och läte riksdagshuset med nödig om- och tillbyggnad
blifva qvar på den plats, der det står, hoppas och icke håller för
otroligt, att Stockholms stadsfullmägtige, naturligtvis under vissa,
äfven för Riksdagen antagliga förbehåll i afseende å den nya
byggnadsplanens utförande, skulle vilja lemna en garanti för att
kostnaderna för den nya planen icke skulle komma att öfverstiga
den beräknade kostnaden för den gamla planens realiserande.

Om nu eu revision af riksdagsbeslutet är ur moralisk synpunkt
tillåtlig och ur ekonomisk synpunkt tillrådlig, så frågar jag er,
mine herrar: finnes någon den ringaste tvekan om huru saken bör
bedömas från rent estetisk synpunkt? Allt hvad konstnärer och

39 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars f. m.

arkitekter heter, från Ystad till Haparanda, med högst få undantag, Ifrågasatt
har ju enhälligt uttalat sitt anatema öfver riksdagsbeslutet, och jag”^*™^™™
vågar påstå, att, om desse kompetente domare hade tegat, skulle af nytt
stenarne hafva ropat. För min del är jag icke synnerligen höjd för riksdagshus
att uppföra något hus alls på Helgeandsholmen, utan skulle helst m. m.
der vilja göra rent hus, men med kännedom om Riksdagens skap- (Forts.)
lynne — deri innefattadt äfven dess smaksinne — gör jag mig icke
någon illusion härutinnan. Jag böjer mig sålunda med resignation
under programmet: riksbankshtis på Helgeandsholmen, men under
liflig protest ä la biskop Brusk: »härtill är jag nödd och tvungen».

Ja, mine herrar, det går nog icke an, att vi fortsätta med att mer
än hvad som redan skett våldföra oss på vår hufvudstads naturskönheter.
För flere år sedan, då förslag var å bane att utfylla
N}’broviken — ett förslag, som helt visst var ur alla synpunkter
vida mer berättigadt än Helgeandsholmens bebyggande — väckte
detta förslag, jag minnes det granneligen, på flere håll mycken
ovilja, och särskild! fans på den tiden en »ideel svärmare», August
Planche, hvilken påyrkade, att man på den utfylda platsen skulle
resa en minnessten och förse den med följande inskrift: »Härhvilar
— ett barn af Saltsjön — lefvande begrafvet — då N. N. — var öfverståthållare.
» Jag nämner icke namnet, emedan den, som bar det,
bär det ännu samt eger och förtjenar allas aktning och icke minst
Stockholms stads tacksamhet. Det fans på en annan tid, ännu
längre tillbaka, då vi nyss hade förlorat Finland, en annan »ideel
svärmare», som i en odödlig sång besvor oss att inom Sveriges
gräns eröfra Finland åter, vid äfventyr att de höge Karlar skulle
styra den »stjernbeströdda tistelstången mot hafvets afgrund med
förtvifladt mod, att med vår jord vår skam må bli förgången och
ingen veta, hvar ert Svea stod». Viljen I nu mine, herrar, verkligen
göra den härligaste plats, landet kan uppvisa, den härligaste plats,
som kanske någon hufvudstad i verlden kan uppvisa till en piedestal
för dessa siamesiska riksdagstvillingar i lapidarstil! Då kan jag,
ehuru icke stor profet, förespå, att under alla kommande generationer
hela svärmar af »ideeia svärmare» skola fortfarande anropa samme
höge Karlar att ännu en gång röra på denna tistelstång, men stöta
den, icke i hafvets djup, utan mot Helgeandsholmen, så att: med ert
hus er skam må bli förgången och ingen veta, hvar den holmen låg.

Eu talare föreslog nyss, att man skulle å fasaden till denna
rikshuskomplex anbringa Dantes bekanta ord: dnsciate ogm spenamn
■vci clientrate». Så stor pessimist är icke jag. Jag hoppas att
kougl. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien skall veta råd
att utvälja den rätta inskriptionen. Den skall nog låna den från en
annan italienare, nemligen, om jag icke misstager mig — gör jag
det, ber jag herr Törnehladh rätta mig — den gamle Cato, hvilken
vid tanken på Kartagos envisa motståndskraft utropade: -»merses
profundo, pulehrior e/venit». »Sank det i hatvots djup och det skall
uppstå skönare än förut». Så lyder verbotim öfversättningen af detta
klassiska ställe, men det kan äfven öfversättas på »riksbyggnadssvenska»,
visserligen något fritt men dock passande, med: »begraf

N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m

Ifrågasatt Helgeandsholmen under hur många och hur åbäkiga hus som helst,
HPbygqandet (!?“ ,skal] dock en. eånS uppstå ur sin förnedring, strålande i högre
af nytt, lägring än någonsin torr». Tv Helgeandsholmen har åt sig bevarad
riksdagshus eu tramtidsmission. Den skall uppstå i förklarad glans. Men detta
m m. kan ske på två vägar, en, som lärer till lifvet och en som drager
(Forte.) till fördömelse, och valet mellan dessa vägar står oss fritt. Det kan
ske genom att vi efterhand lära oss den moraliska sjelfuppfostringskonsten
att underkasta oss, icke försakelseveckor utan försakelseår,
för att bekosta den handräckning, som behötves för att få dessa
byggnader i laga ordning vräkta från Helgeandsholmen och holmen
återstäld i sitt ursprungliga skick. Det finnes, sade jag, äfven eu
annan väg, den breda vägen, som drager till fördömelse. Helgeandsholmen
skall kunna återställas äfven på denna väg, sedan nemligen
den De Geer’ska Riksdagen lupit ut sin bana och lernnat rum för
den Mankellska folkriksdagen med sin allmänna rösträtt samt denna
i sin ordning blifvit körd på porten af våra socialister, hvilkas
regemente lyckligtvis icke skall blifva långvarigt — ty, får man tro
Bismarck, så skall det icke dröja mer än åtta dagar efter det de
kommit till magten, förr än de skurit halsarna af hvarandra allihop;

U-* hafva vi kommit så långt på den moderna politiska sjelfupptostringsvägen,
att vårt gamla fria folk med hänryckning skall böja
nacken under oket af diktaturen, då skall vårt folk få sin Napoleon III
och vid hans sida sin baron Haussmunn — och varen öfvertygade
derom, mine herrar, de skola icke behöfva åtta dagar för att laga
så, att det icke skall finnas sten på sten qvar af dessa byggnader.

Man har kallat Stockholm »den sköna synderskan», och jag
vädjar nu till eder, mine herrar protektionistkamrater! Iljelpen mig
att skydda den sköna, så att icke endast synderskan står qvar —
hon skall nog reda sig utan skydd! Dixi et salvavi animam meam.

Herr Björnstjerna: Den stränga förkastelsedom, som häraf
manga blifvit uttalad och som så ofta blitvit upprepad i pressen mot
det beslut, som år 1888 under eu sen aftonstund fattades, denna dom
— säger jag — är i högsta grad orättvis. Man påminner sig icke,
huru ställningen var då, man tänker sig ställningen sådan den
är nu.

Den siste värde talaren yttrade, att »Helgeandsholmen skall dock
en dag uppstå ur sin förnedring''». Ja, mine herrar, den var förnedrad
då, och det var just atsigteu att bereda denna perlas uppståndelse
ur den förnedring, hvari den råkat, som till stor del föranledde
det beslut, som då fattades. Huru viljen I, mine herrar, på annat
sätt hafva^ fått Helgeandsholmen afröjd såsom den nu är? Det
är 1888 års beslut, som afröjt holmen och skaffat hofstallet en
annan plats. Lnder 20 års tid hade man arbetat derpå, men fåfängt.
Alla möjliga förslag hade blifvit uppgjorda till riksdagshus och
riksbankshus på alla upptänkliga platser. Alla hade förkastats. Da
framköra detta förslag. På samma gång man genom dess antagande
skulle vinna den allra förmånligaste plats för Riksdagen och riksbanken,
skulle man på köpet eller med föga större kostnad, än flere
af de andra förslagen medförde, få denna perla återupprättad ur sitt

41 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

förfall. Ja, minc herrar, icke hade man fått det genom det ofta åbe- Ifrågasatt
ropade förslag, som af professor Scholander i verlden understöddes
Nämnda förslag lydde på detta sätt: »På grund af hvad öfvcrinten- ^ nytt
dentsembetet sålunda varit i tillfälle att i underdånighet anföra, hem- riksdagshus
ställer embetet, att Helgeandsholmen måtte, i öfverensstämmelse med m m
hvad af komiterade och riksraarskalksembetet blifvit föreslaget, varda (Forte.)
ordnad såsom en öppen plats sålunda: att holmen planeras, planteras
med träd och buskar, förses med fontäner eller statyer samt bebygges
i fonden mot vester med en i midten genombruten portik, hvars
väggar emot vester och inåt portiken prydas med målningar, dervid
alternativt föreslås, att i nämnda fondbygguad inrymmes den nu
befintliga bazarens bodar, eller ock, att holmen kringbvgges med
portiker och salubodar, dervid de utåt Mälaren belägna höjas genom
en lägre öfvervåning, utmärkande midtpartiet.» Tron I, mine herrar,
att för att få en liten portik med målningar invändigt Riksdagen
eller någon annan skulle hafva gått in på att göra så stora uppoffringar
och lägga ned millioner för att flytta stallet och få holmen på
sådant sätt ordnad? Det låter så enkelt att flytta basarens bodar
till vestra ändan af holmen eller ock kringbygga holmen med bodar,
men hvem skulle köpa i dessa bodar, som ej komme att ligga vid
någon större trafikled? Troligen komme de flesta att stå outhyrda.

För ett sådant förslag tron I, mine herrar, att man skulle kunnat
drifva igenom Helgeandsholmens afrödjande? Nej! men genom 1888
års beslut hafva vi fått den allra förträffligaste plats vi någonsin
kunde få för riksdags- och riksbankshusen och på köpet denna dyrbara
holme upprättad ur sitt förfall.

Det är märkvärdigt och visar en synnerlig brist på bättre skäl,
när man nu såsom ett klander oupphörligen drager fram, att dessa
byggnader skola utföras, utan att man ens kommit öfverens med
Stockholms stad om eganderätten till gatan eller vattnet. Om nu
den sneda och så synnerligen illa underhållna gatan tillhörde Stockholms
stad, så lärer väl staden icke göra några svårigheter att utbyta
den mot eu mycket bättre 60 fot bred nyanlagd gata, i fortsättning
af stadens förnämsta gata Drottninggatan med ett par präktiga broar
på köpet.

Oupphörligt jemrar man sig öfver deu tillämnade utfyllningeu
på holmens vestra sida, hvilken för vattenregleringen skulle åstadkomma
så stora svårigheter. Man har till och med förmått några
beskedliga mälarestrandegare att protestera deremot och göra väsen.

Här är ju dock meningen att skära af i Norrström ett stycke, som
är mycket betydligare, än den ifrågasatta utfyllningeu, eller, om
det icke är till ytan betydligare, så ligger det ju i sjelfva stora strömmen
och dämmer upp denna, då deremot utfyllniugen vesterut skulle ske i så
godt som stillastående vatten, der afloppet sålunda icke hämmas.
Strandegarne vid Mälaren skulle genom denna reglering åtnjuta den
stora fördelen att få eu afsevärd ersättning för hvad som under sekler
utfylts förut, af Stockholms stad förmodar jag, utan att de tillfrågats.

Om herrarne se på eu gammal karta öfver Stockholm; man behöfver
icke gä längre, än till häftet med herr Rubensons artikel, som här
utdelats, der eu planritning flnnes öfver Stockholm på 1500-talet, sä

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars. f. m.

Ifrågasatt kan man se, hvilka ofantliga utfyllningar hittills blifvit gjorda På
UPbuggandetenii s‘^an yättDet tipp ett stycke, der Gustaf Adolfs torg och

af nytt Arffurstens palats nu ligga och der de Bondeska husen stå var
riksdagshus vatten alltsammans. Kring Helgeandsholmen hafva ock utfyllningar
m• m- blifvit gjorda i vidsträckt mån och på denna sidan äro utfylda i

(Forts) vattnet hela riddarehus- och rådhustomterna samt hela vägen till
och med kanslihuset. Allt detta har blifvit igenfyldt. Nu kommer
man och erbjuder strandegarne att få ett större aflopp, och då svara
de med att protestera. Från de mest kompetenta håll försäkras,
att någon svårighet icke möter att reglera vattenafloppet alldeles så,
som man önskar, men ständigt upprepas ändå, att man icke får på
något vilkor fylla ut åt vestra sidan, ty derigenom komme vattnets
aflopp att hindras, oaktadt någon ström der ej finnes. Holmen måste
förblifva alldeles sådan den är. Hafva herrarne sett hurudan den
nu ser ut på den sidan. Den går i alla möjliga vinklar och utsprång.
Den kan väl ej förblifva så, om än den ordnas till eu öppen plats.
Det går icke au, säger man, att fylla ut någonstädes, det vore oförlåtligt,
men lika oförlåtligt vore, om man skure af något, om man
skure af det fula utspringande hörnet i Norrström; vattenflödet skulle
då blifva allt för stort. Hvart skall mar. komma med sådana åsigter''?
Man talar om att Helgeandsholmen skulle blifva skadad genom dessa
byggnaders uppförande, men man tänker icke på hvilken ofantlig
försköning det blefve för Stockholms stad just att skära af detta
utspringande hörn i Norrström, hvarigenom denna blefve en tredjedel
bredare än nu. Vi finge sålunda eu bred och ståtlig flod, i stället
för en smal ström. Arkitekten Meldahl yttrar också, att derigenom
skulle Norrbro räddas, ty nu kastas strömmen genom detta utspringande
hörn med hela sin kraft mot den norra bropelaren, hvilken
derigenom undergräfves. Man har här påstått, att regleringen skulle
skada Norrbro, men han anser tvärtom, att hron derigenom skulle
räddas.

Vidare säger man, och jag har läst det flera gånger i dessa
dagar, att man täpper till luften i Stockholm, om dessa byggnader
uppföras, i andra hufvudstäder söker man skaffa sig luft, men här
sätter man en propp emot luftcirkulationen. Man tänker icke på,
att luften får långt bättre spelrum genom detta förslag, än någonsin
förut, så länge Helgeandsholmen varit bebyggd. De gamla husen
på holmen sköto ju betydligt längre ut i Norrström, än dessa komma
att göra, och man får icke ens den skyddande basaren, som räddat
sä många paraplyer under blåsväder. Man får en stor öppen plats
mellan byggnaderna och Norrbro, en plats en tredjedel större än
Gustaf Adolfs torg, och detta skulle täppa till luften? Nej, icke kommer
man att sakna luft, men möjligen kommer man oftare, än nu, att
der sakna siu hatt.

Jag beklagar, det säger jag upprigtigt, att byggnaderna på
holmen hafva fått så stora dimensioner, större än någonsin förut
beräknats. 1879 års komité beräknade riksdagshusets grundyta på
riksgäldskoutorets och riksarkivets tomter till 35,882 qvadratfot.
1881, då tre olika förslag framlades till riksdagshusets byggande på
Kiddarholmen, beräknades tomtytan till 48,000 qvadratfot. 1884

43 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

års komité, som uppgjorde förslag till dessa byggnader så väl på
Helgeandsholmen som på flere andra platser, beräknade tomtytan
öfver allt för riksdagshuset till 57,000 qvadratfot. Nu åter beräknas aj ny^
den till 67,000 qvadratfot. Också var af 1884 års komité föreslaget riksdagshus
allenast ett bus på holmen, gemensamt för riksdag och bank m. m.

och någon förlängning af Drottninggatan var då icke ifrågasatt. (Forts.)
Jag föreställer mig, att detta skulle kunna gå för sig, och man hade
då sluppit nödvändigheten att draga fram riksdagshusets östra fasad
öfver skönhetslinien. Det har redan här framhållits, att den skönhetslinie,
som professor Scholander påyrkat, var mindre fordrande, än den,
som antagits för det nuvarande förslaget. Enär hans ord blifvit så
ofta och ännu i dessa dagar misstydda, skall jag be att få uppläsa
huru dessa lyda. Han säger: »För den händelse slutligen byggnader
för riksbank och möjligen äfven för riksdagshus skulle, enligt hvad
bankofullmägtige föreslagit, pröfvas böra å Helgeandsholmen uppföras,
torde, derest hittills gifna program för dessa byggnader ej komma att
utvidgas öfver meddelade bestämmelser, utan snarare något minskas,
t. ex. genom uteslutande af för riksgäldskontoret afsedda lokaler, läget
för samma byggnader kunna anordnas sålunda, att mellan riksdagshusets
östra fasad och östra gränslinien af Norrbro bibehålies en öppen
plats af omkring 300 fots bredd, hvilket, inberäknadt bron, utgör
qvadraten af afståndet mellan de längs norra och södra sidorna åt
holmen tillämnade kajer, hvarigenom slottsfasadens nordvestra ända
blifver helt och hållet fri under en synvinkel, dragen från Gustaf
Jdolfs staty».

Dessa äio hans fordringar och de kunna således icke anses fördöma
det nuvarande förslaget, som medgitver en ännu större fri yta framför
riksdagshuset och lemnar slottets hela fasad synlig redan från hörnet
af Malmtorgsgatan.

Hvad nu motionärernas och reservanternas förslag beträffar, så
skulle jag för min del visserligen ej kunna hafva något emot att man
på Helgeandsholmen uppförde en provisorisk modellbyggnad, såvidt
man verkligen skulle kunna döma något derefter. Jag fruktar dock,
att en sådan byggnad icke skulle kunna fullbordas, utan att den
skulle blåsa ned, och att om den blefve uppförd, den icke komme att
gifva något rigtigt begrepp om huru de förslagna byggnaderna skulle
taga sig ut. —Jag får tillägga till hvad jag förut anfört, att det skulle
vara önskligt, om byggnaden för riksdagshuset kunde göras något
mindre, ty jag befarar att det ifrågasatta riksdagshuset, om detgöres
så grannt och sä högt, med eu stor kupol på taket, skall i någon man
kunna menligt inverka på slottets nu så imponerande fasad. Hade
man deremot, såsom ursprungligen afsågs, då Drottninggatans förlängning
i rak linie ej ifrågasattes, kunnat draga riksdagshuset sä
långt tillbaka att det icke komme att ligga framför någon del af slottet,
skulle detta mindre hafva lidit af granskapet; men nu fruktar jag,
att om ej riksdagshuset och särskilt kupolens höjd minskas, skall
detta kunna skadligt inverka på slottets utseende \ idare tror jag
också, såsom redan blifvit af eu talare framhållet, att den ofantliga
kolonnaden ii hufvudfasaden icke är lämplig, dä den allt för mycket
afsticker mot slottets enkelhet och dessutom gör rummen derinnauför

N:o 17.

LördageD den 31 Mars, f. m.

^frf9f8att,mörka. Jag skulle således önska, att om byggnaden icke kan skjutas
UPbyqqandet iä"£ie tillhaka, den i stället något minskades, och jag föreställer mig
af nytt att fletta skulle kunna åstadkommas derigenom, att deri icke inrymdes
riksdagshus lokal för riksgäldskontor och justitieombudsmansexpeditioneu, hvilket
m. m. jag föreställer mig att Riksdagen gerna medgåfVe. Man skulle dä
(Forts.) kunna minska byggnadens höjd åt sidorna, sä att den del som är
närmast slottet icke komme att nedtrycka dettas utseende

Jag återvänder till de nya förslagen vid denna riksdag. Först
och främst är jag ense med herr Wallin derom, att ritningarne till
riksdags- och riksbankshusen böra i alla händelser af Kongl. Maja
godkännas. Hvad deremot beträffar de tvä reservanterna, hvilka
föreslagit att man skulle i fråga om riksdagshuset återgå till den
nuvarande tomten, så kan jag icke dela deras mening. I stället för
att använda 1881 års komités kostnadsberäkningar, åberopa desse
reservanter ett förslag, »uppgjordt af eu fackman», enligt hvilket
kostnaden för nybyggnad å den gamla tomten beräknats till 844,000
kronor, och tillägga reservanterne, att de emellertid icke tveka att
fördubbla denna siffra. Enligt det förslag, som uppgjordes af 1881
års komité uppgick emellertid kostnaden för ett nytt riksdagshus a
den gamla tomten till 3,580,000 kronor, deraf 2,580,000 kronor beräknades
åtgå för ombyggnaden af det gamla linset samt 800,000
kronor utgjorde det beräknade värdet af detta hus och 200,000 kronor
värdet af gymnasiihuset. Reservanternas beräkningar äro således
fullkomligt vilseledande och torde icke kunna lemna något stöd. — 1
främsta rummet begära reservanterna ett uppskof på ett år med
verkställigheten af 1888 års beslut, och detta skulle jag i och för sig
gerna kunna vara med om, hvilket deremot icke är fallet med re°
servauternes hemställan i andra punkten, att åt fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret måtte uppdragas att »låta uppgöra ritning
och kostnadsförslag till uppförande å Helgeandsholmen af en byggnad,
afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor och justitieombudsmannaexpedition».
När vi redan hafva för stora kostnader ritningar
uppgjorda för ett riksbankshus der, så borde man kunna nöja sh:
dermed. Om jag således icke önskar att kammaren måtte biträda
förslaget att begära nya ritningar till bankhuset, kan jag ännu mindre
biträda reservanternas förslag i tredje punkten, der det hemställes, att
fullmägtige måtte låta uppgöra ritning och kostnadsförslag till utvidgning
och ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset, med förläggande af
kamrarues plenisalar å tomtens hittills nästan obebyggda södra del, och
med iakttagande i fråga om utrymme af de fordringar på golfyta,
hvilka tillämpats i programmet för de ä Helgeandsholmen tilltänkta
riksdagslokalerna.

Det har redan blifvit framhållet, att riksdagshusets tomt har ett
ytinnehåll af blott 41,(JOO qvadratfot, men att det förslag till nytt
riksdagshus som nu är uppgjordt, är beräknadt efter eu grundyta
al 67,000 qvadratfot. Huru kan man da föreslå Riksdagen att besluta
att vid ombyggnaden samma fordringar i afseende å golfyta skola
tillgodoses, som blifvit tillämpade i förslaget rörande riksdagslokaler
a Helgeandsholmen''f Den punkten hoppas jag att de, som i öfrig!
vilja rösta för reservauterues förslag, dock skola utesluta.

45 N:0 17.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Slutligen kommer jag till reservanternas önskan, att man måtte Ifrågasatt
inhemta yttrande af Stockholms stad, huru vida staden är villig bekostauPPskof med
Helgeandsholmens ordnande, under förutsättning att å holmen uppföres gf^ytt
blott en byggnad. I detta förslag skulle jag nog kunna gä med re- riksdagshus
servanterne, såvidt detta skulle visa sig erhålla någon större anslutning m m.
inom kammraen. Dock skulle jag vilja förändra deras förslag på (Förtal
följande sätt: att i anledning af motionärernas förslag Riksdagen, med
beslutande af uppskof till nästkommande år med vidare verkställighet
åt Riksdagens år 1888 fattade beslut om uppförande å Helgeandsholmen
af nya riksdags- och riksbankshus, må uppdraga åt fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontor att inhemta yttrande af Stockholms
stad, huru vida staden är villig att bekosta ordnandet af framtida
underhåll af stränder, gator och öppna platser å Helgeandsholmen,
under förutsättning att å holmen uppföres endast den ena af dessa
byggnader så långt förlagd åt vester att slottets hela framsida blifver
fullständigt fri. Skulle detta förslag vinna understöd, skall jag förena
mig derom, men för närvarande vill jag ej framställa något yrkande.

— Nog torde alla vara öfverens om att det skulle blifva vackrare,
om holmen bebyggdes endast med ett hus, men detta bör vara riksdagshuset,
derför att, såsom ofta yttrats, riksbanken icke är nog förnäm,
att intaga den förnämsta lediga platsen i hufvudstaden, utan den
platsen bör vara riksdagshuset förbehållen. Af denna anledning har
jag icke liksom reservanterne velat säga »en byggnad afsedd att
inrymma riksbank» o. s. v. utan endera af dessa byggnader. Antages
mitt förslag, skulle detta medföra den fördelen att man fiuge veta,
hvad'' Stockholms stad vill göra, och att man dessutom finge uågon
betänketid.

Emellertid är jag fullkomligt, öfvertygad, att byggnadernas uppförande
enligt det förslag, som föreligger, skall, ehuru jag icke kan
helt och hållet gilla detsamma, komma att i mycket hög grad bidraga
till Stockholms förskönande och således ingalunda skämma bort
Helgeandsholmens utseende. Jag tror också, att man i framtiden skall
mycket förundra sig öfver att ett sådant skrik nu kunnat upphäfvas
emot förslaget Jag föreställer mig, att dä man framför riksdagshuset
får en öppen plats, en tredjedel större än Gustaf Adolfs torg, prydd
med bildstoder, springbrunnar och planteringar samt dessutom strömmen
blir 1/3 del bredare än den nu är, denna plats, med slottet framför
och det vackra riksdagshuset på sidan, skall blifva eu plats, hvars
make man får leta efter.

Jag inskränker mig för närvarande till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Walldén: Här hafva under diskussionen gjorts åtskilliga
anmärkningar i afseende å hvad Stockholms stad bort göra och icke
bort göra. Dessa anmärkningar hafva redan blifvit besvarade sedan
jag begärde ordet, dels af herr Nyström och dels af herr Törnebladh,
och jag kan instämma i hvad både den ene och den andre yttrat.

Herr Törnebladh har mycket rigtigt sagt, att man kan vara fullt
förvissad derom, att en så lojal korporation som Stockholms stadsfulluiägtige
icke kan antagas komma att gå till väga på annat sätt,

N:o 17.

Lördagen den 31 Mara, f. m.

Ifrågasatt äu att söka att på underhandlingarnes väg komma öfverens om de
uppskof med frågor, som ävo tvistiga. Det är möjligt, att anspråk komma att
afnZtt framställas, men derom är icke något afgjordt. Stockholms stad
riksdagshus har derom ännu icke uttalat sig. Hvad vattenfrågan angår, så är
m. m lagproceduren enligt 1880 års vattenrättsförordning inledd enligt
(Forts.) byggnadskomiterades egen begäran.

Men det är eu anmärkning i afseende å Stockholms stads
åtgöranden, som framstälts af herr Lithander, och som ännu icke
besvarats. Han har framstält den anmärkningen äfven vid föregående
tillfällen, och det skulle kunna hända, att, om den upprepade
gånger gjordes utan att besvaras, derpå skulle grundas den opinion,
att staten blifvit på något synnerligt svårt sätt behandlad af Stockholms
stad. Det är i fråga om bytet af den mark, som staten behöft
för uppförandet af det nya hofstallet. Jag ber om ursäkt, om jag
bär upptager tiden med några siffror. Frågan kan, i jemförelse med
hvad under diskussionen i öfrigt framhållits, synas af underordnad
vigt, men det torde dock vara skål att en gång upplysa, huru saken
verkligen förhåller sig. Staten behöfde, för att bygga hofstallet på
artilleriplanen, 40,900 qvadratfot mark, som tillhörde Stockholms stad.
Att en dylik areal, belägen invid Strandvägen i närheten af Nybrohamnen
och tre stora trafikleder, måste vara af ett betydligt värde
är ju lätt att inse. Emellertid skulle åtskilliga gatuutvidgningar
ega rum invid nya hofstallet. Dertill behöfde staden mark, som
tillhörde staten. Detta qvittades och derefter återstodo 27,270 qvadratfot,
som staten behöfde. Härpå sattes ett pris af tolf kronor qvadratfoten.
Jag hemställer till eu hvar, som har kännedom om priset på
mark i stadens centralaste delar, om detta var för högt. För jemförelses
skull vill jag upplysa, att staten sjelf sålt mark långt bort
på Strandvägen efter ett pris af 9 kronor qvadratfoten, och att staden
köpt Hammerska tomterna vid Nybron för 17 kronor 50 öre qvadratfoten
samt sedermera sålt dem för 22 kronor. Man torde då icke
med fog kunna säga, att mark i omedelbar närhet häraf var högt
betald med 12 kronor. I sammanhang härmed stäldes frågan om
Hjorthagens förvärfvande för Stockholms stad. Den bestod af 204
tunnland, hvaraf 147 tunnland delvis trädbevuxna bergknallar och
14 tunnland vatten. Emellertid sattes å denna mark ett värde af
556,882 kronor 25 öre. Härpå ingick Stockholms stad, och efter
afdrag af hvad staten, såsom nyss nämndes, skulle betala för mark
vid artilleriplanen, fick staden betala en kontant mellanafgift på det
hela af 229,642 kronor, hvarjemte staden fick åtaga sig åtskilliga
hus- och vägflyttningar o. s. v. Äfven här ber jag att för jemförelsens
skull få nämna, att 1883, då äfven fråga var om att staden
skulle förvärfva Hjorthagen, riksmarskalksembetet satte ett värde af
endast 258,000 kronor på hvad som nu betalats med 556,882 kronor.
Jag tror således icke att det kan sägas, att Stockholms stad gått
till väga på något som helst obilligt sätt gent emot staten.

Man har, i synnerhet utom Riksdagen, i broschyrer och tidningsartiklar
talat om ett förment stockholmsintresse, som skulle drifva
sitt spel och söka slå ikull Riksdagens år 1888 fattade beslut i den
nu föreliggande frågan. Ja, här finnes verkligen ett Stockholms -

Lördagen den 31 Mars, f. m.

47 N:0 17.

intresse, om man så vill. Vi stockholmare — och vi böra icke blygas Ifrågasatt
deröfver eller klandras derför — vi älska vår sköna stad. Vi ärouppskof med
stolta öfver denna Sveriges hufvudstad, på hvilken naturen i såjrikt a/nytf
mått slösat sina håfvor af fägring. Vi hafva derför intresse af att riksdagshus
bevara dess fägring, och vi hafva alltså derför naturligen intresse m. m.
för huru den förnämsta platsen i denna stad blir ordnad. Men något (Forts.)
annat stockholmsintresse finnes icke, allra minst ett ekonomiskt.

Finge ett sådant vara bestämmande, så hade vi ju intet skäl att icke
åtnöjas med det sätt för holmens ordnande, som 1888 beslutits,
hvilket icke komme att medföra ringaste utgift för Stockholms stad,
medan deremot om liolmeu ordnas på exempelvis det af reservanterna
föreslagna sätt, detta icke kan aflöpa utan stora kostnader för staden.

Nej, det intresse, Stockholm här har, är intet annat än det, som
både kan och bör vara hela landets, och som klart och kraftigt,
med sällspord enighet uttalats af, snart sagdt, alla mera framstående
och kände arkitekter och konstnärer i vårt land. Det intresset är
den goda smakens, skönhetssinnets, konstodlingens intresse, hvilket
väl åtminstone för denna kammare icke kan vara alldeles likgiltigt,
ty det intresset hör, också det, med till vår fosterländska odling och
är ur den synpunkten fullt ut lika legitimt och berättigadt som
något annat.

Bland alla de många uttalanden af framstående arkitekter, som
jag läst i tidningarna, har jag i synnerhet fäst mig vid ett, som
enligt mitt förmenande, lika enkelt och klart som slående träffar
sakens kärnpunkt. Detta uttalande är af professor Clason, som af
byggnadskomiterade tillkallats såsom granskningsman. lian yttrar:

»Såsom slottets norra fasad nu står, fri och utan jemförelse
med annat än relativt små byggnader, är dess bild i hvar mans
fantasi säkert 50 procent högre än de verkliga måtten.

Ett riksdagshus på Helgeandsholmen skulle genom det nära
läget nedbringa slottets mått till de verkliga; illusionen komme att
försvinna. Om man kunde tänka sig riksdagshuset uppvuxet på en
natt, så skulle man helt säkert på morgonen från Gustaf Adolfs torg,
på Vasabron, ja till och med på Mynttorget stå undrande och
spörjande, hvart månne vår härliga stolta konungaboniug tagit
vägen.

Det är och förblir ett ohjelpligt fel att placera två dylika monument
som slottet och riksdagshuset så nära inpå hvarandra.»

Detta är icke något löst tal eller ett inbillningens hugskott.

Det är ett allvarligt ord yttradt af en i sitt fack synnerligen framstående
man, lika rikt begåfvad som konstnär, som han är praktisk
yrkesman. Men saken är den, att han med den erfarne och skolade
arkitektens skarpblick ser hvad vi andra kanske icke se — förr än
det är för sent.

Af den mycket ärade talare, som näst före mig hade ordet,
hörde vi, att han, ehuru han från början varit en af dem, som mest
arbetat på ungefärligen eu sådan anordning som nu är en gång
besluten, likväl medgitver och befarar, att de byggnader, som nu
äro i fråga att uppföras, skola komma att skada slottet, och att han

N:0 17. 48

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ifrågasatt derför beklagar att sådana byggnader skola der uppföras. Han
uppskof »»^önskade derför åtminstone modifikationer i planen. Flere andra,
Vfnytt 80m deltagit i 1888 års beslut, hafva förklarat, att de anse ett
riksdagshus misstag då hafva begåtts. Derför vill jag nu visserligen icke, och
m. m tror icke heller att någon annan bör klandra 1888 års Riksdag, ty

(Forts.) då detta beslut fattades, förelåg icke den utredning, man nu kan
hafva. Man kunde då icke förutse de arkitektoniska och ekonomiska
svårigheter, som senare framkommit. Man bör, som sagdt, visserligen
icke klandra 1888 års Riksdag, men om nu ett misstag är
begånget, och det finnes möjlighet att rätta detta misstag, eller åtminstone
stanna på vägen och taga sig någon besinningstid, bör
man då icke göra detta? Skall 1894 års Riksdag, som är vida
bättre än 1888 års Riksdag i tillfälle att se, hvartill detta bär äfven
i ekonomiskt hänseende, skall 1894 års Riksdag, oaktadt allt hvad
sakkunnige i hela landet yttrat och oaktadt icke någon skada kan
ske genom ett kort uppskof med frågan, ändock helt passivt låta
saken hafva sin gång? Skall man just nu, när man med ljus och
lykta letar efter nya skattemöjligheter, låta gå af stapeln ett nytt
byggnadsföretag, som troligen kommer att kosta flere millioner mer
än som vid 1888 års riksdag beräknades? Skall man med uppoffrande
af dessa stora summor ohjelpligt skada landets skönaste
byggnadsverk, Nikodemus Tessins skapelse, som, jemte våra dyrbara
minnen, dem Gudi lof ingen kan förderfva för oss, är nästan det
enda, som står oss åter från vår storhetstid?

För min del är jag angelägen att fritaga mig från detta, och
jag anhåller derför om bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Som tiden var temligen långt framskriden och ytterligare åtta
af kammarens ledamöter begärt ordet i förevarande fråga, hemstälde
herr talmannen, att den fortsatta behandlingen af det föreliggande
utlåtandet måtte uppskjutas till aftonsammanträdet.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarne för vissa
kronoegendomar; samt

2:o) angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatittorekomster.

med

Lördagen den 31 Mars f. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wijk från och
denna dag till riksdagens slut.

Kammaren åtskildes kl. 3,si e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Rättelse

i Första Kammarens protokoll n:o 15.

Sid. 18, rad 18 nedifrån står: 19,281

läs: 9,281

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 17.