RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Herr Treffenberg erhöll på begäran ordet och yttrade: I motsats
mot en annan f. d. landshöfding, som, efter hvad jag sett i tidningen
“Vårt land", nyligen har förklarat sig synnerligen belåten med''
denna kammares i dag åtta dagar sedan fattade beslut i fråga om
inskränkning af Konungens rätt att äfven utom landstingsmedlemmarnes
krets utse ordförande, ber jag att nu få vördsamligen anmäla min
reservation mot detta beslut.

Jag torde icke misstaga mig, om jag antager, att frågans utgång
i denna kammare berodde derpå, att man tryggade sig vid tillförlitligheten
af en i debattens sista stund af en talare leronad felaktig uppgift
derom, att landstingens beslut enligt lag skulle öfverklagas, icke
hos Kongl. Maj:t, utan hos Konungens befallningshafvande; och onekligt
äi, att om så vore förhållandet, hade detta varit ett kraftigt, om
också icke absolut afgörande skäl för den förändring, som kammaren
nu besluta. Jag har varit mycket missnöjd med mig sjelf derför, att
jag icke begagnade tillfället att, innan debatten afslöts, beriktiga denna
uppgift, men jag trodde, att det rätta förhållandet skulle äfven dessförutan
vara kändt af kammarens ledamöter, och för öfrigt trodde
jag, att denna kammare, trogen sina äldre traditioner, icke skulle vilja
gå med på ett förslag, hvarigenom Konungens rätt inskränktes. Nu
kan emellertid saken icke hjelpas, och hvad som skett göras ogjordt.
Det skulle under sådana förhållanden vara ogrannlaga af mig att upptaga
kammarens tid genom att närmare angifva skälen till min reservation.
Jag inskränker mig således nu till den erinran, att äfven inom
landstingen kunna ju, efter hvad vi veta, uppkomma vissa partibildningar
tillfälligt öfvergående eller mera permanenta, allt beroende deraf, att
inom landstingsområdenas skilda delar skilda intressen kunna förefinnas
vid behandlingen af inom landstingen förekommande frågor, och det

Första Kammarens Prat. 189/,. N:o IS. 1

N:o 13.

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
spannmål m. n

Lördagen den 10 Mars.

synes mig då vara särdeles godt, om ordförandeplatsen intages af en
person, hvilken, såsom landshöfdingen, bör stå höjd öfver partierna
och tillika kan uppträda förmedlande och utjemnande motsatserna.
Jag hoppas, att Konungens rådgifvare, då frågan förekommer i konseljen,
icke underlåta att fästa Konungens uppmärksamhet på frågans
vigt och underställa honom, det spörsmålet, huruvida det verkligen
kan vara skäl att, endast för att åstadkomma en viss likformighet i
kommunalförorordningarnas bestämmelser om ordförandeval, och för
att tillgodose en viss abstrakt princip, den s. k. sjelfstyrelseprincipens
förmenta kraf, det kan vara skäl, säger jag, att här afskära sig möjligheten
att undantagsvis tillgodose ett verkligt praktiskt intresses kraf.
Jag tror det för min del icke, utan att således Konungens rådgifvare
skulle väl fylla sin pligt, om de tillstyrkte Konungen att i landstingens
eget intresse icke godkänna Riksdagens beslut.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret;
äfvensom

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 juni 1868; samt

n:o 2, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande fjerdingsmäns tillsättning och aflöning.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på derå ledamöters begäran statsutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 25 och bevillningsutskottets
samma dag bordlagda betänkande n:o 6.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 28 sistlidne februari och den 2 innevarande mars bordlagda
betänkande n:o 3, angående vissa delar af tullbeviliningen.

1 punkten.

Mom. a).

Herr af Buren: Genom de till Riksdagens pröfning afgifna
motionerna har nu åter den stora fosterländska frågan om skydd för
landets modernäring kommit på dagordningen. Orsaken dertill är

för det första ett missgrepp, nemligen Kongl. Maj:ts proposition
n:o 8 till 1892 års Riksdag och det med anledning deraf fattade beslutet;

N:0 13.

Lördagen den 10 Mars.

för det audra den förfärande hastighet och tydlighet, hvarmed detta
beslut lagt sin förderflighet i dagen.

Många al oss minnas väl, hvilka slitningar denna kongl. proposition
åstadkom inom ^Riksdagen år 1892. Men oaktadt detta segrade
under tre dagars gemensamma voteringar industriskyddet nästan öfver
hela linien, tack vare det bistånd, vi erhöllo af Andra Kammarens
landtmän. Säkert är, att vi hos dem stå i eu stor tacksamhetsskuld
för detta högsinnade bistånd, och det är, mina herrar, för att betala
denna hedersskuld, som jag afgifvit min reservation med yrkande om
återgång till 1888 års spanmålstullar.

Mången tänkte och hoppades väl år 1892, att denna nedsättning
icke skulle betyda mycket, men hvad har händt? Redan efter ett och
ett hälft eller närmare två år står nu spanmålen i ett pris af 9 kronor
per 100 kilogram. Det största qvarnetablissementet i Östergötland
skifver till mig: “under de 20 år, vi förestått qvarnaffärer, har aldrig
utbjudandet varit så rikligt som nu, och säljare söka locka till köp
med hvilka leveranstider som helst utan prisförhöjning t. o. m. september
och till en notering för råg af 88 riksmark per 1,000 kilogram
eller kronor 7, it per 100 kilogram fritt Norrköping". Under sådana förhållanden
har det varit mig omöjligt att följa med den utskottshälft,
som jag har äran tillhöra i bevillningsutskottet.

Jag har följt den så långt jag har kunnat, i det att jag användt
i hufvudsak «amma motivering som denna utskottshälft, ehuru jag
kommit till ett helt annat slut. Den del af motiveringen, som för
denna utskottshälft skulle vara bestämmande, lyder sålunda: det anses
först och främst, “att någon tids erfarenhet ännu behöfves." Mina
herrar, vi hafva haft två års erfarenhet och en mycket bitter erfarenhet!
men är detta icke nog, så hafva vi en erfarenhet från 1888 års
beslut, som är en mycket fördelaktig erfarenhet, och som i den nyssnämnda
kongl. propositionen så angifves: “med fog kan icke förnekas,
att den möjlighet som genom åtgärden" — d. v. s. dessa tullars
åsättande — "beredts jordbrukaren att med förtröstan se framtiden
till mötes, verkat till jordbruksnäringens fromma, likasom ej heller att
genom samma åtgärd ökade arbetstillfällen beredts, såväl omedelbart i
nämnda närings tjenst, som inom åtskilliga andra näringar." Sålunda
borde, enligt mitt förmenande, såväl den erfarenhet, man haft från
1892 till 1894, som den erfarenhet, man haft från 1888 till 1892,
manat hela denna utskottshälft att yrka på återställande af dessa
1888 års spanmålstullar.

Vidare säges, att man icke får vidtaga saken, “emedan den skulle
åstadkomma så stora rubbningar i affärslifvet". Men, mina herrar,
när än denna förhöjning sker, och den måste snart ske, så skall en
sådan rubbning förekomma, och jag är icke alls rädd för densamma,
då vi hafva till chef för regeringen dåvarande ordföranden i bevillningsutskottet,
nuvarande statsministern, som i den skrifvelse, som då
aflöts till regeringen, yttrade följande: “ingen artikel är nemligen i
så Idig grad som spanmål utsatt för faran att ett dröjsmål med afgörandet
af frågan om tull derå skall medföra eu genom öfverdrifven
spekulation stegrad införsel och sålunda väsentligen förlama de åsyftade

Ifrägasatt
höjning eif
tullen ä
spanmäl in. m.
(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt

höjning af

tullen å

sj)anmäl m. m

(Forts.)

4 Lördagen den 10 Mars.

verkningarna af beslutade spanmålstullar“. När nuvarande statsministeril
har inlagt dessa ord i denna bevillningsutskottets skrifvelse, så är jag
alldeles viss på, att om en förhöjning beslötes, skulle den också icke
komma att förorsaka den rubbning, som min utskottshälft bar sagt.
Vidare säges, att det “icke oundgängligen fordras.14 Jo, mina herrar,
res ned till landsbygden, så få berrarne höra, om icke detta oundgängligen
fordras. Ty, mina herrar, hvad betyder en nedsättning i
spanmålspriset till under 9 kronor för 100 kilogram? Jo, det betyder
samma nöd och elände, som rådde under halfva förra årtiondet; det
betyder, att det icke vidare lönar sig att odla råg; det betyder, att
den ökade rågodling, som till följd af 1888 års spanmålstullar inträffade,
upphör; det betyder, att tusental sinom tusental tunnor råg
ligga i landtbrukarnes magasin utan att kunna säljas; det betyder ingen
arbetsförtjenst för jordbruksarbetare och minskad arbetsförtjenst för
de öfriga näringarna, det betyder oförmåga att fullgöra sina skyldigheter:
med ett ord, det betyder jordbrukets undergång.

Jag har hört angifvas ännu ett skäl, nemligen att det skulle vara
“politiskt oklokt14 att i närvarande stund söka åstadkomma en tullförhöjning.
Ja, mina herrar, den politiska klokheten, den sätter jag
ett mycket högt och stort värde på, men den politiska klokheten är
en mager kost för våra landtbrukare, och skulle vi på deras bön:
“hjelp oss“, svara dem: “nu kunna vi icke hjelpa eder; om någon
tid14, såsom utskottet säger, — när vet man icke — “.skola vi hjelpa
er, men till dess få ni lefva af politisk klokhet14; jag undrar hvad de
skulle svara då.

Mina herrar, för att min reservation må öfverensstämma, äfven
hvad formen angår, med de i ämnet afgifna motioner, beder jag, att
de orden i klämmen: “att så fört ske kan tillämpas44 måtte uteslutas,
så att jag yrkar, att “med bifall till herrar Fagerholms, Jönssons och
Jakobsons motioner måtte beslutas, att å spanmål, omalen och malen,
samt potatis tullsatser fastställas lika med de uti tulltaxan af den 19
augusti 1889 under n:is 525, 526, 527, 528, 529 och 473 derför upptagna
belopp44; och anhåller jag om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Fagerholm: 1856 infördes frihandeln här i landet, L888
tullskyddet. Mellan 1856 och 1888 importerades eu skuld på cirka
ett tusen millioner kronor, deraf 300 millioner af staten, omkring 400
millioner af kypoteksbankerna och återstoden af kommuner och bolag.
Dessa millioner skola nu förräntas, och jag frågar: hvar skola vi till
sist taga penningar härtill? — År 1892 nedsattes spanmålstullarne
med 50 procent. Orsaken dertill voro de höga spanmålsprisen; då
bör man väl åter höja dem nu för de låga prisens skull. 1892 gälde
rågen ungefär 22 kronor tunnan. Hvad gäller den nu? Jo, 10 kronor
tunnan. Jag anser, att jordbruket är en industri, ty man kan ej
samma månad eller ens samma år frambringa höstsäd, utan man måste
bereda jorden dertill året förut. Den egentliga industrin erhöll sin
hjelp år 1892, men jordbruket tick sin dödsstöt samma år.

Rysk råg från Taganrog säljes fritt om bord i svensk hamn till 7
kronor 50 öre per 100 kilogram. Med tillägg af tullen gör det 8

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars. 5

kronor 75 öre. Vi jordbrukare få naturligtvis forsla vår säd å vagn
och jernvägar till försäljningsorten. Denna forsling kostar lika mycket
som tullafgilten, och således få vi endast 7 kronor 50 öre netto.

Då hatren för närvarande står i så högt pris som 10 kronor per
tunna, komma i följd häraf Ryssland och andra länder att slå sig på
hafreodling, hvarigenom en prisnedsättning till 6 å 7 kronor per tunna
till hösten sannolikt kommer att ega rum.

Under debatten vid urtima Riksdagen yttrade eu person i denna
kammare ungefär följande: Nu vilja jordbrukarne afskudda sig grundskatter
och indelningsverket, härnäst komma de att vilja hafva hypotekslånen
afskrifna. Nej, sådana landtbrukare hafva vi icke i Sverige.
De vilja icke hafva någon skänk, utan hjelp, och den hjelpen tror jag
kan lemnas derigenom, att regeringen och Riksdagen tillsammans försöka
att genomfora en konvertering af hypotekslånen. Sachsiska staten
har nyligen upptagit ett lån mot B procent-obligationer, hviiket
lån många gånger öfvertecknats. .Jag tror, att den svenska statens
kredit också skulle kunna blifva sådan, att våra lån icke behöfde
blifva mycket dyrare. Hypotekslånen uppgå nu till cirka 4 hundra
millioner. De flesta löpa med 5 £ procent annuitet, deraf de procenten
utgöra amortering. Antager jag, att lånen kunde erhållas mot 1 \
procent lägre ränta, skulle således vinsten blifva cirka 6 millioner.

Hvad vidare frakterna beträffar, så anser jag, att statens jernvägstaxa
för trävaror är så låg den kan blifva. För jern likaså. För
socker ställer sig jernvägstaxan sålunda. För 1,000 kilogram på 200
kilometer i Danmark 8 kronor 90 öre, men deremot i Sverige 26 kronor
20 öre. För 5,000 kilogram utgör frakten på 200 kilometer i
Danmark 86 kronor med 10 procent afdrag, när lasten omfattar
10,000 kilogram eller mera, men i Sverige 139 kronor. För spanmål
utgör frakten på 300 kilometer i Sverige 1 krona 13 öre per 100
kilogram, medan den i Danmark uppgår till 62 öre med 10 procent
rabatt för hel vagnslast om 10,000 kilogram. För 1,000 kilogram utgör
frakten på samma våglängd i Sverige 20 kronor 30 öre och i
Danmark lO^kronor 60 öre. Jag är fullt öfvertygad om, att, derest
den Danska jernvägstaxan lades till grund för våra jern vägs frakter,
våra jernvägar skulle gå med minst två millioners större nettobehållning
än nu, samt jordbruket och dess binäringar vinna betydlig lättnad
i fraktkostnader.

Fyra års tullskydd visade, att ryska exportförbudet hade föga
eller ingen inverkan på de svenska sädesprisen, hvilka till en början
något stegrades, men snart återgingo till samma belopp, som före exportförbudets
utförande var gällande. Hvad sädesodling betyder för
landet är lätt att inse. På de senaste tre åren har införts spanmål
för mellan 30 och 40 millioner kronor årligen. I år''kan beldppet ej
blifva så stort, ty prisen äro ju så förfärligt låga.

Det finnes åtskilliga personer, hvilka tro, att i vårt land icke kan
produceras så mycket spanmål, som här åtgår. Härom vill jag säga,
att vi kunna producera så mycket vi behöfva och mera till. Såsom
bevis härpå vill jag anföra några exempel från Småland. På sista tiden
har derstädes gjorts ganska stora odlingar, omfattande cirka BO å 40

IJrägasatt

höjning af

tullen ä

spanmål in. m.

(Forts.)

N:0 13.

Lördagen den 10 Mars.

Jfr ågas att

höjning af

tullen å

spanmäl in. in,

(Fors.)

tusen tunnland. Der finnas ännu mellan 4 och 5 hundra tusen tunnland
sankmarker af bättre och sämre beskaffenhet, hvilka delvis undersökts
af svenska mosskulturföreningea och befunnits för sädesodling
lämpliga. Bland dessa 4 å 5 hundra tusen tunnland finnas, efter hvad
jag med bestämdhet vet, 150,000 tunnland, hvilkas jord är lika god
som Skånes. Jag är för närvarande medlem i styrelsen af en förening,
hvilken tänker odla 3,500 tunnland. Hvad en sådan odling har att
betyda för ifrågavarande trakt, det kan hvar och en lätt inse. Utom
nämnda 3,500 tunnland finnas inom två mils omkrets ytterligare 5 a
6 tusen tunnland, som snart blifva odlade. Hvad Skåne angår, har
det af tullpartiet erhållit stora fördelar, bestående i en låg sockeraccis.
Den skånska jordbrukaren kan nu af sitt jordbruk draga 450 kronor
per tunnland. Frånräknas kostnaden för gödning 100 kronor och
skötsel 100 kronor återstå 250 kronor. Jag tror, att det vore skäl,
att de skånska sockerbetodlarne deraf delade med sig ungefär 150
kronor, hvilket, då hvart och ett af de tio sockerbruken tager i anspråk
2,000 tunnland, gör tillsammans 3 millioner kronor. Sockerbruken
skulle af sina inkomster kunna afvara hvart och ett 100,000
kronor eller tillsammans 1,000,000 kronor. Sockerbruk uppstå nu
öfverallt i Skåne, Halland och Blekinge samt på Gotland.

Jag vill nu fråga: hvad har gjorts för den mindre landtbrukaren
här i Sverige? Vi hafva Ultuna, Alnarp och andra landtbruksskolor,
säger man. Men har den mindre landtbrukaren nytta af dessa läroverk?
Jag tror det icke. Det säges, att kronoskatterna influtit i likhet
med föregående år, men härvid bör betänkas, att 3 procent böter är
föreskrifvet, och då endast 2 månaders frist erhålles, blir det en ränta
af 18 procent per år. -

Utom kronoskatterna, som utgöra en mindre del af våra utgifter,
hafva vi kommunalutskylderna. I min hemort utgå de med 10 kronor
per bevillningskrona.

Till krigsmagten användas årligen 40 millioner kronor, åtminstone
äro vi snart uppe i denna summa. Hvad vill det säga? Jo, förvandladt
i spannmål blir det, efter 8 kronor per 100 kilogram, 500 millioner
kilogram spanmål. År 1856 belöpte sig budgeten till 15 millioner
kronor. Nu är den uppe i öfver 100 millioner.

Fn ledamot af Andra Kammaren, herr Johansson i Noraskog, har
yttrat, att det icke skulle vara någon nytta med förhöjningen, om den
tillämpades först från den 1 juli. Jag vill fråga dem af eder, mine
herrar, som importera spanmål, om de tro, att mera spanmål kommer att
införas i landet, derest höjningen skulle tråda i kraft den 1 juli, än om
den skulle tillämpas från den 1 juni. För min del tror jag det ej.

Jag yrkar bifall till min motion och herr af Buréns reservation,
dock med det tillägg, att tullförhöjningen måtte träda i kraft den 1
juli i år.

Friherre Klinckowström: Den fråga, som nu föreligger, är utan
tvifvel af en stor vigt, icke så mycket för den utgång, frågan måhända
vid denna riksdag kan få, men bestämdt derför, att det votum,
som Första Kammaren nu afgifver rörande spanmålstullarna, kommer

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

att antingen skänka ^n stor bedröfvelse åt hela landets jordbrukare
«ller, om kammaren skulle, för sin del, medgifva den höjning af spanmålstuilen
och mjöltullen, som här är i fråga,- låta landtmännen deri
se ett bevis, att åtminstonö Första Kammaren har behjertat jordbrukarnes
nöd, jag kan tillägga elände.

Jag har sä många gånger uppträdt i denna kammare rörande
tullarne, att min åsigt i frågan är nogsamt känd, och jag kan försäkra
herrarne, att så länge jag kommer att hafva en röst i denna
kammare, skall jag i det fallet aldrig förändra min åsigt. När denna
fråga vid 1892 års riksdag förevar, uppkom den, såsom de riksdagsmän
i Första Kammaren, hvilka då voro närvarande, hafva sig nogsamt
bekant, derigenom, att Kongl. Maj:t i nådig proposition af den
13 januari 1892 påyrkade nedsättning i spanmåls- och mjöltullar, och
Kongl. Maj:t grundade sitt yrkande på ett yttrande till protokollet i
statsrådet öfver finansärenden af samma dag, hvari den föredragande,
statsrådet friherre von Essen, på mångahanda skäl slutade med att
påyrka nedsättning af tullarne, kan jag försäkra herrarne, att så gammal
jag är, har jag aldrig läst ett bedröfligare statsrådsprotokoll än
detta nu nämnda. Ty icke nog med att det innehåller origtiga både
åsigter och uppgifter rörande denna vigtiga tullfråga, visar det äfven,
att såväl det föredragande statsrådet som äfven Konungens samtliga
öfriga rådgifvare vid tillfället, hvilka hafva unanimt biträdt hans åsigt,
icke kände den stora frågans rätta innebörd, och det är bedröfligt att
se vid Konungens rådsbord rådgifvare, som icke bjuda till att sätta
sig in i en så stor och vigtig fråga. Herrarne torde påminna sig, att
när denna fråga den 2 mars 1892 förevar i Första Kammaren, på
grund af bevillningsutskottets betänkande och utlåtande rörande den
meranämnda kongl. propositionen, tog jag mig friheten att i ett ganska
vidlyftigt yttrande kritisera detta statsrådsprotokoll, och jag framdrog
sådana skäl och bevis för origtigheten af de uppgifter och åsigter,
som uttalas i det meranämnda protokollet, ätt hvar och en kan
derom öfvertyga sig, som vill läsa detta mitt yttrande, hvilket är rakt
på sak. Jag vill icke här upprepa den vidlyftiga kritiken, det är nog,
att den finnes förvarad i protokollet; men jag vill endast nämna den
grund, hvarpå statsrådet då stödde sig, att åtgärden att införa skyddstullar
å spanmål, var påkallad af de låga pris, som jordbrukets produkter
länge betingat, och den betryckta ställning, landets hufvudnäring
derigenom iråkat. Om någon vet orsaken, hvarför spanmålstullar
påyrkades och äfven beviljades, så måtte det väl vara jag, som
har äran, kan jag säga, att hafva uppfunnit denna idé. Orsaken var
icke den statsrådet uppgaf, det var eu följd af tullarnes införande, att
jordbrukets ställning upphjelptes, men orsaken var den, att hela vårt
så vigtiga tullsystem hade ohjelpligt strandat och icke kunnat blifva en
verklighet, utan att vi fingo jordbrukarnes biträde dertill, hufvudsakligen
i Andra Kammaren. Det vet jag bättre än någon.

Hvad nu denna fråga beträffar, så vill jag blott här nämna, att
såväl statsrådsprotokollet som äfven Kongl. Maj:ts proposition samt
slutligen 1892 års riksdagsbeslut tydligen angifva, att det icke skulle
sättas i fråga att nedsätta tullarne mer än till slutet af året 1892.

Ifrågasatt

höjning af

tullen ä

spanmål m. in.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt

höjning af

tullen ä

spanmål in. in

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

Jag skall bedja kerrarne att få nämna de d^lar af dessa statshandlingar,
som bekräfta mina ord i detta hänseende. Chefen för finansdepartementet
yttrade i det nu nämnda statsrådsprotokollet följande:
“Jag anser derför, att, oaktadt förslag till ny tulltaxa lärer komma
att för Riksdagen framläggas, någon ändring i tullsatserna å spanmål
för år 1893 icke bör nu ifrågasättas “. Och Kong!. Maj:t säger i
sin korta proposition till Riksdagen af samma dag: “Kongl. Maj:t vill
härmed föreslå Riksdagen, att de enligt tulltaxan af den 16 oktober
1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen, råg och hvete, samt
malen, mjöl, alla slag, för tiden till innevarande års slut nedsättas etc.“
Och slutligen innehåller 12 § af riksdagsbeslutet den 28 maj 1892:
“vi hafva — — beslutit att på det sätt bifalla Kongi. Maj:ts proposition
angående nedsättning under innevarande år“ ■— märk väl, mina
herrar — “i tullen å vissa slag af spanmål m. m., att de enligt tulltaxan
af den 16 oktober 1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen,
råg och hvete, samt malen, mjöl och gryn, alla slag, må för tiden till
innevarande års slut nedsättas.11

Nu har icke endast hela året 1892 fortgått med de nedsatta
spanmåls- och mjöltullarne, utan äfven hela året 1893, och vi äro nu
vid riksdagen 1894, der en förändring kan ifrågasättas. Jag säger
upprigtigt, att jag, och många tullskyddsvänner med mig, hade väntat,
att regeringen, sitt moraliska åliggande likmätigt, hade gjort något för att
vi måtte återgå till de tullsatser, som regeringen, enligt de officiella handlingar,
jag nu uppläst, ansett böra nedsättas endast till slutet af 1892.
Och att anledningen, hvarför Kongl. Maj:t 1892 vidtog de åtgärder,
jag omnämnt, var den oroväckande höjningen i spanmålsprisen öfverallt
i olika länder, derpå lemnar ock statsrådsprotokollet af den 13
januari 1892 åtskilliga bevis. När nu deremot spanmålsprisen äro så,
jag kan säga, ruinerande låga för iordbrukarne, nog borde då regeringen
tänka på en så vigtig sak. Härpå beror dock beståndet af den
samhällsklass och den näringsidkareklass, som är den första, den största
och den vigtigaste i landet. Jag kan ock till följd af de mångahanda
underrättelser, jag bekommit från olika delar af landet, försäkra
herrarne, att nöden, synnerligast hos de mindre landtbrukarne, hvilka
till inkomstkälla endast hafva afkastningen af sitt jordbruk, är högst
bedröflig och tarfvar en snar hjelp. Regeringens pligt hade ovilkorligen
varit att skaffa sig närmare underrättelser i dessa frågor, hvilka
äro så högst vigtiga för landet och dess existens, och sålunda inlösa
sitt moraliska ord vid 1892 års riksdag. Men vi hafva förgäfves väntat
på en proposition i det hänseendet från regeringen, och detta är
högst bedröfligt. Vi tullskyddsvänner hafva hittills satt vår tillit till
och understöd^ så godt vi kunnat, denna så kallade tullskyddsvänliga
regering, men om vi se denna regering vända tullskyddet ryggen, kommer
förtroendet till densamma att slockna i landet, och då vill jag se,
hur regeringen skall få fram sina propositioner och fortsätta att regera.
—- Detta är eu så allvarlig fråga, att, då jag befarat, att icke
någon annan i kammaren skulle yttra sig i samma rigtning som jag
rörande regeringens skyldigheter, jag åtminstone icke velat med tystnad
förbigå en så vigtig sak.

Lördagen den 10 Mars. 9 N:o 13.

Det har redan af ett par talare blifvit ordadt om den sorgliga Ifrågasatt
nedgången i priset på spanmål, en nedgång, som hotar att blifva än
större. Härtill kommer, att prisen äfven betydligt sjunkit för kött och spanmåi m. m.
kreatur — således på snart sagdt allt hvad landtbrukaren kan afyttra (Forts.)
för att skaffa sig nödiga medel att betala sina skatter. På sätt jag
redan förut under denna riksdag, vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln,
påpekat, äro dessa skatter icke blott nu höga och alltför tunga
för mången, utan de komma att under de närmaste åren blifva ännu
tyngre för den jordbrukande klassen, hvilken drager den största bördan
deraf, och under sådana förhållanden vore det icke för mycket, om
något gjordes för att lätta denna tunga. Jag vill icke vidare nämna
spanmålsprisen, men ehuru de äro så beskaffade, att de icke räcka till
att betala arbetskostnaden och räntan på jordens kapitalvärde, måste
dock jordbrukaren söka afsätta sin spanmål för att kunna betala
skatterna. Men tro herrarne, att ens detta lyckas? Jag har hört
t. o. m. stora jordegare från åtskilliga provinser beklaga sig öfver att de
hafva spanmål liggande på sina magasin och omöjligen kunna blifva
af med den, och jag är också landtbrukare och förhållandet är detsamma
med mig. Spanmålshandlarne hafva lylt sina förråd med utländsk
spanmål, och de vilja icke för något pris taga äfven den vackraste
svenska spanmål. — Jag har så många gånger nämnt för herr
finansministern om nödvändigheten af att få månatliga underrättelser
om spanmålsprisen från de större produktions- och handelsorterna i
landet, på det att allmänheten måtte få en rigtig åsigt om denna vigtiga
fråga. Jag har så enskildt som offentligen i denna kammare uppmanat
honom att gå i författning om anskaffande af sådana underrättelser,
men han har icke brytt sig derom. Detta är dock en mycket
vigtig sak, och på andra håll, särskilt i Preussen, är anskaffandet
af dylika underrättelser bragt i sådant system, att det skulle kunna
tjena såsom modell för oss, — de preussiska månadsredogörelserna
ligga i statistiska byrån för den, som vill taga del deraf. Jag hoppas,
att hvarken Riksdagens tullskyddsvänner eller regeringen skall låta
imponera på sig af det skrik, som här i landet hörts rörande tullarnes
inflytande på spanmålsprisen från frihandelspartiet och särskilt
från dess direktion, föreningen mot lifsmedelstullar, uti de cirkulär,
denna förening låtit sprida vidt och bredt i landet. Jag har förut,
såsom jag nämnt, senast den 2 mars 1892, vidlyftigt behandlat denna
fråga och visat, att tullarne icke hafva något sådant inflytande på
prisen, men att, om tullarne ökades till de belopp, som gälde före
1892, detta skulle vara till uppmuntran för landtmännen och göra det
möjligt för dem att blifva af med sin spanmål.

Man har sagt, att det finnes ett stort parti vid denna riksdag,
som vill till en blifvande riksdag bibehålla det nuvarande bedröfliga
tillståndet, och att denna önskan grundar sig på överenskommelser,
som äro gjorda såsom en kompromiss emellan olika partier rörande
vissa frågors genomdrifvande. Jag har icke varit med om några
sådana överenskommelser och känner ej till deras innebörd, men så
mycket kan jag säga, att Riksdagen såsom sådan har ingenting lofvat,
och om bakom Riksdagens rygg dylika överenskommelser blifvit träffade,

N:o 13.

Ifrågasatt

höjning af

tullen å

spanmäl m. n

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

har Riksdagen icke att dermed bekymra sig. Nöden bland jordbrukarne
ligger bar för en hvar, som vill taga reda på förhållandena,
och jag tror, att den äfven bland bergsbruksidkarne är stor. Något
måste göras och det snart, och landet skulle vara regeringen mycket
tacksamt, om den ville ingripa och redan vid denna riksdag föreslå
böjning af spanmålstullarne till hvad de voro före år 1892. Man
säger, att detta är en ren bevillningsfråga och att regeringen icke har
dermed att göra, men regeringen hade att göra dermed 1892, och den
har samma både rätt och skyldighet att nu vidtaga någon åtgärd.
Jag kan försäkra de herrar ledamöter af regeringen, som nu äro närvarande,
att landet skulle tacka regeringen för ett sådant förslag.

Jag har icke något att tillägga och vill icke förlänga diskussionen.
Jag vill endast nämna, att jag kommer att med min röst söka vinna
framgång åt den reservation, herr af Buren fogat till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr Sjölin: Det finnes helt säkert få personer inom Riksdagen,

som icke hafva reda på och lifligt behjerta de tryckande förhållanden,
som för närvarande tyvärr för landtbrukarne råda i vårt land. Vore
det icke så, att denna fråga måste ses från mer än en sida, och att
man måste besinna hvad som föregått och hvad som står i sammanhang
med lösningen deraf, så tror jag att vi skulle med stor majoritet
bifalla den reservation, hvari ökning af spanmålstullarne förordats.
Då jag emellertid hade äran att vara ledamot i denna kammare vid
urtima riksdagen 1892, minnes jag åtskilligt af hvad då tilldrog sig,
och jag behöfde väl icke för kammaren erinra derom. Det är kändt,
att det hufvudsakligen var majoriteten i denna kammare, som bidrog
till lösningen af de stora frågor, som vid urtima riksdagen afgjordes.
Helt naturligt är att åtskilligt stod i samband med dessa frågors lösning,
främst anskaffandet af medel till bestridande af de ökade kostnader,
som deraf blefve en följd, och litet hvar af oss torde påminna
sig, att det i den kougl. propositionen till urtima Riksdagen föreslogs,
att medel till de kostnader, som af försvarsfrågans lösning blefve en
följd, i främsta rummet borde åstadkommas genom direkt skatt och
förmögenhetsskatt. Jag för min del tror icke, att det vore rigtigt att
nu, så snart derefter, fatta ett beslut, som skulle stå i rak strid mot
hvad som då uttalades från såväl regeringens som Riksdagens sida,
och jag tror icke att det skulle vara välbetänkt handladt af det parti,
som arbetade så nitiskt för främjandet af försvarsfrågans lösning, att
nu rygga tillbaka från den uppfattning, som det då förklarade sig
hysa. Det är visserligen sant, att vi redan i viss mån beträdt den
antydda vägen, sökt skaffa medel från annat håll än genom tullar,
men vi hafva ännu icke tagit steget fullt ut, vi hafva ännu icke beslutat
arfsskatt och stämpelskatt, och innan detta blifvit gjordt, tror
jag icke tiden vara inne att höja tullarne och på det sättet skaffa
medel till'' de ifrågavarande utgifterna. Jag för min del vill hålla
hvad som då lofvades. att medel till de ökade statsutgifterna borde
tagas på det sätt, som då antyddes. En liknande uppfattning uttalades
vid samma tillfälle af en utaf kammarens högst ärade ledamöter,

Lördagen den 10 Mars. 11 N:o 13.

och det förvånar mig verkligen att nu från det hållet höra uttalas en Ifrågasatt
annan mening. Detta hade jag icke väntat, och min uppfattning är, f

att, skulle Första Kammaren nu bidraga till ökade fullsatser å spån- spanmäi nu m<
mål, kammaren skulle ådraga sig från motpartiet ganska skarpt och (Forts,
helt visst icke oberättigadt klander. Såsom herrarne minnas, talades
det vid tiden för de stora frågornas lösning från motsidan mycket
derom att, blott arméförslagen genomdrefves, de behöfliga medlen nog
komme att tagas genom ökade indirekta skatter å oumbärliga förnödenhetsvaror.
— Om Första Kammaren nu skulle besluta ökning
af spanmålstullarne, skulle man verkligen få besannadt detta, som då
sades. — I den skrifvelse Riksdagen efter den urtima riksdagen aflat
till Kongl. Maj:t uttalades ock, att den af mig förut antydda skatten,
förmögenhetsskatt, i främsta rummet skulle anlitas för de nya behofvens
fyllande.

Af hvad nu blifvit yttradt'' framgår, att jag anser, att ett beslut
om tullförhöjning nu skulle vara ett löftesbrott och att jag derför
icke kan vara med om ett sådant beslut. På grund häraf får jag
yrka bifall till utskottets förslag med den motivering, som föreslagits
af de nio reservanterna från Första Kammaren.

Herr Sandberg: Då Riksdagen år 1892 fattade det enligt min

åsigt onödiga, och skadliga beslutet att nedsätta tullen på spanmål
och mjöl endast på grund af en tillfällig stegring af priset på dessa
artiklar, en stegring, som föranleddes af eu enda orsak, det ryska
exportförbudet, och hvilken, då beslutet fattades, redan var stadd på
återgång, då hette det, att “politisk klokhet kräfde en sådan nedsättning.
Nu, när prisen på spanmål och mjöl sjunkit ända derhän,
att de äro absolut ruinerande för producenterna, och förslag blifvit
väckt att höja tullen på dessa artiklar till dess förra belopp, nu heter
det äfven, att “politisk klokhet11 förbjuder en sådan åtgärd. KonseqvenseD
i ett dylikt förfarande är för mig åtminstone alldeles obegriplig.
Det enda jag förstår är att “politisk klokhet“ är nyttig till allting
och torde kunna användas såsom skäl snart sagdt för hvilket
ändamål som helst. Det synes mig dock föga sannolikt, att våra
jordbrukare, indika under_nuvarande förhållanden i tusental med snabba
steg gå sin ekonomiska undergång till mötes, skola synnerligen högt
uppskatta den art af politisk klokhet, hvilken hindrar oss, deras ombud
och meningsfränder i Riksdagen, från att komma dem till hjelp
i deras nöd. Vi, som kalla oss protektionister och uppgifva målet för
våra sträfvanden vara att skydda våra näringar, vi borde väl betrakta
såsom vår främsta pligt att skydda landets modernäring, jordbruket,
och dess betryckta idkare. Detta anser jag vara vår första pligt, och
den pligten tänker jag utöfva. Den invändningen, att, såsom den
siste talaren yttrade, det skulle vara ett löftesbrott från Riksdagens
sida att nu öka spanmålstullarne, kan jag icke förstå. Afsigten med
förslaget om dessa tullars höjning tjll deras förra belopp är sannerligen
icke att skaffa statsverket större inkomster, utan meningen är
att komma det betryckta jordbruket till hjelp. På grund häraf tager
jag mig friheten yrka bifall till herr af Burens reservation med det

N:o t3. 12 Lördagen den 10 Mars.

Ifragasatt tillägg, att de förhöjda tullsatserna skola tillämpas från den 1 inh°jmng
af Rundande juli.
tullen a J •

spanmål m. in.

(Forts.) Herr (Javalli: Den, som liksom jag intager den ställning i frågan

om skyddstullar, att eu tullsats bör bestämmas med hufvudsakligen
fästadt afseende vid varans värde i marknaden, måste medgifva, att
med hänsyn till nu rådande konjunkturer de framstälda yrkandena om
förhöjning af spanmålstullen ega sitt fulla berättigande. Men det är
ingen hemlighet och behöfver således icke fördöljas, att då man vid
Riksdagens början tog under öfvervägande, hvilken ställning som borde
intagas gent emot de väckta motionerna om förändring i tullsatserna
å spanmål, enades en betydande majoritet inom Riksdagen derom, att
man skulle låta frågan vid denna, Riksdag hvila. Med stöd af denna
åsigt har ock bevillningsutskottet framlagt sitt förevarande förslag, ty
det fans ingen af utskottets ledamöter som kunde tänka sig, att
meningarne skulle ändra sig redan innan frågan blifvit af Riksdagen
pröfvad.

Landet egen att åt dem, som -hedrats med plats i representantförsamlingen,
fordra bland annat, att de med vaken blick och lifligt
intresse följa näringarnes kraf och deras utveckling, samt att representanterne
således, då berättigade anspråk på hjelp framträda, ock
lemna dessa näringar det understöd och det skydd, hvaraf de kunna
vara i behof. Tydligtvis gäller detta i främsta rummet om rikets förnämsta
näring. Men det finnes ock en annan fordran på dessa representanter,
hvilken eger icke mindre fog. Det kräfves af landets representanter,
att de fatta sina beslut med det lugn och den eftertanke,
hvarförutan intet beslut varder lyckobringande. Kan man påstå, att
det beslut, man i dag söker drifva fram om eu förändring af tullsatserna
å de ifrågavarande vigtiga artiklarne, eger det angifna kriteriet
på dess befogenhet? Må det tillåtas mig att, efter hvad som i denna
fråga under innevarande riksdag passerat, härom uttala mina tvifvelsmål.

Eu hvar, som gjort sig möda att taga del af bevillningsutskottets
föreliggande betänkande, känner min ställning till frågan, och den
ställning jag intagit, den bibehåller jag. I följd häraf får jag hos
herr talmannen anhålla om proposition å bifall till utskottets hemställan
med användande af den utaf ledamöterna från Första Hammaren
i deras reservation påyrkade motivering.

Herr Reuterswärd: • Det bör icke förundra någon bland eder,
mine herrar, om jag, som snart sagdt under hela min riksdagsmannatid
egnat en synnerlig uppmärksamhet åt frågan om beredande af skydd
åt svenskt arbete, svensk industri och icke minst åt vår modernäring,
jordbruket, om jag vid ett tillfälle sådant som detta, då denna fråga
åter kommit på tal, icke kan med tystnad låta kammaren afsluta sin
debatt. Ehuru jag nu icke känner mig på långt när så, om jag får
säga, hemmastadd inom kammaren, som för ej många år sedan, må
det ändå förlåtas mig, om jag vill yttra några ord, icke för att upplysa
kammaren, men lör att upplysa alla dem inom landet, som möjligen
fästa något afseende vid den ståndpunkt, jag vid Riksdagen in -

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

tager i denna fråga, derom att jag ännu står orubbligt qvar vid min ifrågasatt
gamla ståndpunkt **£?/

Vi veta alla, att, såsom redan blifvit antydt, de exceptionella för- spanmdl m.m.
hållanden, som, då ryske kejsaren förbjöd all utförsel af spannmål från (Forts.)
Ryssland, uppkommo här i landet, der man oftast varit hänvisad att
från Ryssland hemta en stor del af sin brödföda, framkallade en öfverdrifven
spekulation och uppdrefvo spanmålsprisen till en Röjd, som
gjorde att jordbruket icke var i behof af något skydd. Tvärtom, det
var långt ifrån glädjande för äfven den ifrigaste protektionist, att ett
sådant förhållande inträdde. Emellertid var det förklarligt, att protektionisterna
under ett sådant sakernas tillstånd icke kunde motsätta
sig en önskan, som från regeringen utgick i form af en kongl. proposition
derom, att spanmålstullarne måtte suspenderas, på det att
landet måtte sättas i tillfälle att under suspensionstiden förse sig med
spanmål, tillräckligt för tiden till dess man finge se årets blifvande
skörd. Huru nu denna kongl. proposition blifvit, om jag så får säga,
förvrängd genom det beslut, som fattades vid 1892 års riksdag, derom
behöfver jag icke erinra herrarne. Men det gick med denna kongl.
proposition på samma sätt som med alla försök, som blifvit gjorda att
göra en förändring för att, som det heter, få tillfälle komma ur en
kinkig belägenhet, utan att egentligen bry sig om, hvad följden kan
blifva för framtiden; den blef också förvrängd, och så inträffade det
feldrag, som begicks vid 1892 års riksdag. Jag deltog icke i beslutet,
jag varnade deremot, detta ber jag få nämna. Olyckligtvis står vår
representation i denna fråga, delad i tre hufvudgrupper. Den hittills
mägtigaste i de gemensamma voteringarne har varit det protektionistiska
partiet. Den andra gruppen har stält sig på status quo — dock
icke det, som jag skulle vilja kalla det egentliga, nemligen den tullsats
å spanmål, som gälde före 1892; detta är mitt status quo. Den
tredje gruppen är naturligtvis den, som i hvarje protektionist ser en
fiende, den han vill så vidt möjligt krossa, ju förr desto hellre, och
som vill hafva bort allt hvad spanmålstullar heter. Här man då har
att inom Riksdagen arbeta med sådana faktorer, torde herrarne finna
svårigheten för en hvar, som vill taga någon lifligare del i förhandlingarne
och söka åstadkomma någon enighet. Huru svårt, för att icke
säga omöjligt, är det icke att komma till hvad man önskar och tror
vara det rätta! Utan det skall vara något liggande mellan det rätta
och det orätta; då är man i allmänhet nöjd, ty då tror man sig hafva
tillfredsstält allas önskningar. Men det förhåller sig här som öfverallt
annars, att mellan det rätta och det orätta finnes ingen medelväg, och
hvilken medelväg man än försöker, så leder den icke till något godt mål.

Man må icke påstå såsom förr i verlden, när striden var som
hetast mellan de båda partierna, tullvännerna och frihandlarne, att
tullskyddssystemet är utdömdt, att det är till sina teorier falskt, till
sin praktiska tillämpning onödigt och gagnar till intet. Mine herrar,
huru förhåller det sig i våra mest civiliserade länder i detta ögonblick?

Vi kunna väl icke säga, att icke i Frankrike, Tyskland och Italien
finnas statsmän och statsekonomer med lika goda vyer som våra svenska
mest framstående statsmän? Huru har man behandlat tullfrågan i

N:o 13.

Ifrågasatt

höjning af

tullen å

sparmål m. v

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

dessa länder? Har man kanske hört, att det varit tullarne, som der
framkallat de fasaväckande scener, vi nyligen hört och bevittnat? Nej,
mine herrar, så hetsigt folk än sydländingarna äro, har man likväl icke'',
när frågan om tullarne varit före i nämnda länder, hört eller sett några
brottsliga anfall mot dem, som lagstiftat i en sådan rigtning. Det
borde stärka oss litet hvar i den tron, att detta förfärliga spöke,
som man uppstält hvarje gång man endast talat om tullarne, i verkligheten
väl ändå icke är så farligt som man förestält sig, i synnerhet
när det, såsom händelsen för närvarande är, gäller att hjelpa vår vigtigaste
näring, på hvilken alla våra öfriga näringar bero, och att hjelpa
den ur betryck sådant, att sannolikt knappt någon af den nu lefvande
generationen varit med derom. Det är icke nog med att priset på
spanmål sjunkit, utan det har sjunkit under produktionspriset. Utan att
här beräkna hvad en tunna spanmål kostar i produktion, måste det för
hvar och en, som har något begrepp om hvad det vill säga att odla
jord, vara klart huru mycket som måste läggas ned, innan man får
skörd. Man måste med dryga arbetskostnader m. m. preparera jorden
året förut. Huru skall det då vara tänkbart att landtbruket skall
bära sig med så neddrifna spanmålspris som nu. Under det städerna
sakna arbetsförtjenst för hundratals, ja, tusentals arbetare, linnes det,
det försäkrar jag, landsorter, der man knappt kan få en enda arbetare.
Det anses vara för tungt arbete att sköta jorden. Det är icke så
trefiigt att vara bunden vid eu jordtorfva och gå der i arbete. Nej,
då är det, tycker man, lugnare och trefligare att gå i en stad. Detta
är en stor orsak dertill att, när det är brist på arbetare på en ort,
det är öfverflöd deraf på en annan.

Om här vore fråga om att vårt parti skulle följa de af mig nyss
nämnda ländernas exempel och uppdrifva spanmålsprisen genom höjda
tullar, såsom de gjort, då skulle jag mycket väl fatta det motstånd,,
som nu göres, men här är icke fråga om något annat än att återföra
hvad som fans mellan 1888 och 1892. Hvar och en, som vill vara
rättvis, måste erkänna att deraf icke uppstod hvad som förespåddes,
hvarken hungersnöd eller svält! Nej, mine herrar, våra arbetare hade
det bättre dessa fyra år än de haft det, sedan 1892 års olyckliga beslut
fattades. Detta borde bevisa åtminstone, att så låga tullar som 2 kronor
50 öre ingalunda inverka på priset på brödet. Om man bakar sitt bröd
sjelf eller låter baka det, kan det göra något, men köper man det i bagarboden,
så har åtminstone icke jag märkt, att brödet blifvit ett uns
tyngre eller större efter 1892. Landet har således icke undergått
någon svältkur i och för den högre tullen. En annan sak är med
dem, hvilka icke hylla principen om tullskydd. Dessa kan jag förstå,
men dem, som hylla principen och likväl icke önska ökadt tullskydd,
dem förstår jag icke. Vi hafva ju redan nu ett litet tullskydd, fastän
det är otillräckligt och knappt tjenar till något. I sammanhang härmed
ber jag få påpeka, att det är omöjligt .att våra svenska jordbrukare
kunna vara härmed tillfredsstälda. De kunna säga: “tag det också,
men då skola vi också se till huru vi skola ordna våra vota, när frågor
om andra vigtiga angelägenheter för landets väl föreligga1''. Det är
naturligtvis bristande omdöme hos mig att icke se det, men jag frågar:

Lördagen den 10 Mars. 15 N:o 13.

föreligger det i detta ögonblick någon fråga af den oändliga betydelse Ifrågasatt
för vårt land, att vi för den vilja uppoffra den vigtigaste handteringen
i vårt land? Hvad kan det vara för en fråga? Någon storpolitisk spanmgi m
fråga ligger tydligtvis icke före, och kommer sannolikt icke före vid (Forts.)
denna riksdag, så vida jag icke skall tala om melianrikslagen, men
denna är endast en ekonomisk fråga och icke en politisk. Jag känner
således icke till någon storpolitisk fråga. Men kanske alla desse, som
arbeta på att splittra denna kammare och regeringens vänner-, splittra
den fosterländska majoritet, på hvilken regeringen stödt sig, kanske de
känna denna fråga. Mig hafva de icke gifvit ett enda klart skäl,
hvarför vi icke skola just nu taga steget fullt ut, försätta jordbruket
ur dessa exceptionella förhållanden och återgifva det samma ställning
som förut. En enda fråga har här åberopats i detta afseende. Den
näst föregående talaren nämnde nemligen svenska Riksdagens beslut
år 1892, då den afiät en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken Riksdagen
anförde, att man skulle för de nya beskattningslagar, hvarom
man önskade att regeringen skulle framlägga förslag, tillse i främsta
rummet att en förmögenhetsskatt anlitades. Man borde taga, der det
kunde tagas, och spara de minst bemedlade, så att dessa icke blefve
ännu mera nedtryckte i fattigdom. Slutligen säges det, att man, så
vidt möjligt är, icke borde röra vid tullarne. Det står: “så vidt möjligt
är“ och att man företrädesvis skulle tillgripa de andra utvägarne.

I olikhet med denne talare, hvilken varnade oss för att taga det förslag,
som här af en motionär framstälts, derför att vi då skulle bedraga
såväl regeringen som “landet och säga: “få vi blott tullar, skola vi
ingenting göra åt skattelagen“, kan jag emellertid försäkra herrarne,
att jag och många med mig skola med mycket större välvilja gå sådana
önskningar till mötes om detta förslag gillas, än vi det göra, då
regeringen kastar det mägtigaste partiet inom Riksdagen öfver bord.

Mine herrar, hafven icke bekymmer för att, om dessa tullar gå igenom
och vi åtaga oss allt hvad regeringen i skatteväg föreslagit, det till
äfventyrs, när vi nästa år här träffas, skulle finnas något litet öfverskott
i statskassan. Vi hafva så många vigtiga statsändamål att fylla,
att det vore en välsignad sak om det funnes ett sådant öfverskott.

Men jag vill betona att, så sant Gud lefver, är det icke min afsigt
att bereda statsinkomster genom dessa tullar, utan att bereda skydd
för vår vigtigaste näring. Har saken derjemte det goda med sig att
äfven bereda inkomst, så bör det icke vara misshagligt för någon af
oss. Det blir ett dubbelt ändamål.

Nu tror man, att om blott frågan faller och utskottets förslag
går igenom, så skall det gå som en dans med att drifva igenom skattelagen.
Jag tviflar mycket derpå och det af det skälet, att unnar man
icke vår industri att lefva och lefva någorlunda bekymmerslöst, så blir
det i detta afseende än större svårigheter, ty den ena lägger sig mot
en och den andra en annan skatteform. Det blir kanske svårare för
regeringen att få lika säker majoritet som hittills. Jag är icke säker
huru det kan gå, och jag har hört tvifvelsmål härom. Det blir nog
eu häftig strid om det också. Deremot är jag öfvertygad derom, att
om landet får se att Riksdagen med intresse omfattar en fråga, som

N:o 13.

J/rägasatt

höjning af

tullen ä

spanmål m. m.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

ligger alla så ömt om hjertat — och denna fråga har på de senaste
dagarne så tillspetsat sig, att den icke mer är densamma som för
fjorton dagar sedan — och om regeringen härtill gifver majoriteten
ett handtag, så skall majoriteten _i denna kammare, likasom en mycket
stor minoritet i Andra Kammaren, med beredvillighet göra uppoffringar
för att gå den väg, Riksdagen i sin flere gånger omnämnda skrifvelse
utfäst sig att gå.

Jag vet nog, mine herrar, att vi i närvarande ögonblick spela ett
högt spel, icke minst jag, och jag vet mycket väl hvad frågan gäller
både för vårt parti och mig. Jag har blifvit både varnad och öfvertalad,
omfamnad och ombedd, att jag skulle tiga i dag och hålla mig
till status quo, men hellre, mine herrar, faller jag der jag står, trbgen
mina föresatser och löften, än jag går ur denna kammare som en
stackare.

Här har under diskussionen yrkats bifall till herr af Burens motion,
med den ändring han senast föreslagit, det vill säga, bifall till det
af tre motionärer framlagda förslaget. Denna fråga föreligger emellertid
icke förr än vid mom. b), då det nu endast är mom. a) som föredragits
och frågan alltså ännu är öppen. Jag vill emellertid, allra
minst i dag, då jag känner mig så beklämd till sinnes, ej uppträda
ännu en gång och ber derför få redan nu fästa uppmärksamheten på
att, när mom. b) förekommer, jag skulle för min del anse klokt, att
Riksdagen icke uttalade någon tidpunkt alls för beslutets trädande i
tillämpning, ty enligt 60 § regeringsformen eger Kongl. Maj:t rätt att
höja spanmålstullarne och bestämma dagen när höjningen skall träda
i kraft. Det heter i 60 §: “Till bevillningar räknas tull- och accismedlen,
postmedlen, chartse-sigillatseafgiften, husbehofsbrännerimedlen
samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager.
Ej må några allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som
helst, utan Riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande
och utgående spanmål allena undantagen/'' Således finna herrarne, att
vi icke behöfva gifva Kongl. Maj:t någon fingervisning till grundlagen,
blott vi i gemensam votering säga regeringen vår önskan. Ty jag är
öfvertygad derom, att för att undvika alla de olägenheter, som man
vill afhjelpa genom att fatta beslut i den rigtning jag nämnt, hvarje
välvillig regering och icke minst den nuvarande skall låta sig angeläget
vara att så skyndsamt som möjligt sätta i verket de nya tullsatserna,
på det icke några öfverdrifna spekulationer må ega rum.
I andra länder se vi, att när så vigtiga beslut fattas som tullförhöjningar,
så beslutas de den ena timmen och telegraferas till embetsverk
och myndigheter den andra timmen, att från och med morgondagen
träda i kraft. På det sättet kan man undvika alla olägenheter,
under det att det sätt, hvarpå vi i allmänhet gå till väga, är med
olägenheter förenadt. Under förutsättning att tullförhöjningarne gå
igenom och det lyckas hvad jag önskar, skall frågan gå till utskott,
sedermera beslutas i Riksdagen och så ändtligen gå till Kongl. Maj:t.
Det går månad tåls, så vida icke Riksdagen genast beslutar, att beslutet
skall träda i kraft den 1 juli. Men jag vet icke att man är
tvungen att sätta ut någon dag, utan blott besluta tullförhöjningarna.

Lördagen den 10 Mars.

Kongl. Maj:t vet i sådant fåll lika väl som vi, att det är majoritetens
mening, att de skola träda i kraft så skyndsamt som möjligt.

Jag har här gjort några anteckningar i frågan och kunde hafva
mycket att i denna vigtiga fråga tillägga. Jag skall emellertid icke
längre upptaga tiden. Jag nämnde, att vi spelade ett högt spel både
inför landets representation och regeringen. Det beslut, vi i dag komma
att fatta, om det också icke genom gemensam votering kan komma
att gå i den rigtning jag önskar, har dock, så vida det nu i denna kammare
blir majoritet för den åsigt jag förfäktar, det goda med sig, att
frågan kan få hvila några veckor, under hvilken tid de allra flesta
resa- till sina hemorter. De kunna då få höra och öfvertyga sig om
huru stämningen inom landet är. De intryck, de då få, kunna vara
bestämmande för dem af herrarne, som vackla mellan åsigten om det
är klokt att ställa sig på status quo och åsigten att man bör följa
motionärernas förslag.

Jag yrkar bifall till herr af Burens reservation med den af honom
dag föreslagna ändring.

Hans excellens herr statsministern Boström: Jag har begärt
ordet icke för att ingå i debatt om hvilka tullsatser som ärode lämpligaste,
utan endast för att med få ord gifva till känna, att jag icke
kan erkänna det berättigade i de attacker, som rigtats mot regeringen
för dess tillvägagående i tullfrågan. Jag tillåter mig erinra om hvad
för alla är bekant, att när under sommaren 1891 priset på spanmål
högst väsentligt steg till följd af det exportförbud Ryssland beslutit,
så föreslog regeringen vid 1892 års riksdag en temporär nedsättning
af tullarne. Den ansåg nemligen, att detta exportförbud icke skulle
blifva gällande någon längre tid, och den antog att prisen derefter
skulle åter fälla. Riksdagen godkände icke detta regeringens förslag,
utan beslöt en permanent nedsättning, som sedan dess varit gällande.
Man har då, synes mig, icke fog att säga, att det mellan representationen
och regeringen varit någon meningsskiljaktighet i denna del.

Men deremot har under tiden en annan sak varit före. Jag syftar
på urtima Riksdagen och de beslut, som då fattades. När regering
och Riksdag då antogo ett nytt härorduingsförslag, som lade bördor,
■der de icke förut legat, och lättade der de förut hvilat, uttalade jag
till statsrådsprotokollet den 23 september 1892, under instämmande
af statsrådets samtlige öfrige ledamöter, att jag antog det de ökade
skatter, som deraf kunde föranledas, skulle uttagas icke genom konsumtionsskatter
utan genom direkta och förmögenhetsskatter. Det
har antydts och det är sant, att regeringen icke gerna ser de förslag
till tullarnes höjande, som nu föreligga, och skälet dertill är att, då
den vid nyss angifua tillfälle uttalat sin åsigt, hvilken sedermera upprepats
och af Riksdagen godkänts, så anser den ock, att detta beslut
bör lösas in. De ord, som då uttalades, böra infrias. Herr Reuterswärd
har sagt, att han icke visste, hvad för eu stor fråga, som förelåge hindrande.
Jag upprepar det: det finnes eu stor fråga, som gör det; det
är det löfte, som regeringen och Riksdagen uttalat, hvilket regeringen
Forsta Kammarens Prot. 1894. N:o 18. 2

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
spanmål m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt
■höjning af
tullen å
spån mål in. m.

(Forts.)

för sin del önskar se inlöst ock som den koppas Riksdagen skall
inlösa.

Herr Sandberg: Då det förslag, om hvilket jag nyss framstälde
yrkande, att förhöjningen af tullen på spanmål ock mjöl skulle tilläm
pas från ock med den 1 juli 1894, endast förekommer i punkten b),
ber jag att för närvarande få återtaga denna del af mitt yrkande.

Herr Casparsson: Om denna fråga varit blott en tullpolitisk
fråga, så skulle jag icke för min del haft svårt att afgifva svar derpå.
De skal, som varit bestämmande för de år 1888 faststälda tullsatserna,
förefinnas fortfarande, den europeiska ock den utom-europeiska konkurrensen
är lika tryckande nu som då, ock dertill kommer, att vår
kreatursexport genom missgynsamma förhållanden blifvit så godt som
afbruten. Men denna fråga är enligt min åsigt icke blott en tullpolitisk
fråga, den har en än större räckvidd. Genom de vid 1892
års urtima riksdag fattade besluten kafva ökade förpligtelser ock
ökade bördor pålagts svenska folket; ökade förpligtelser för landets
ungdom ock stridbara befolkning, ökade bördor för den öfriga befolk
ningen. Huru dessa skattebördor skola utgå, derom kar Riksdagen
uttalat sig i sin skrifvelse n:o 7 vid nämnda riksdag år 1892, der det
heter att Riksdagen ansett önskvärdt, att åtminstone till en början
de af försvarsfrågans lösning orsakade utgifterna för försvaret icke
täckas genom nya skatter på allmänna förbrukningsartiklar. Allt efter
som för tillgodoseende af nu ifrågavarande statsbehof nya skatter behöfva
upptagas, lära väl konsumtionsskatter i en eller annan form icke
kunna undvikas, men Riksdagen anser dock, att direkta och förmögenhetsskatter
för detta ändamål, i den män sådant lämpligen ske kan,
jemväl böra anlitas. Till den del, nya konsumtionsskatter kunna anses
böra ifrågakomma, vill Riksdagen emellertid framhålla angelägenheten
deraf, att dessa skatter i möjligaste mån så anordnas, att de icke
träffa sådana förbrukningsartiklar, hvilka måste anses såsom nödvändighetsvaror.

Och “i möjligaste män" anser jag Riksdagen böra respektera sina
egna uttalanden. Men om det skulle visa sig, att de stora kulturländerna,
som arbeta under ofantligt mycket gynsammare förhållanden
än vi, fortfarande bibehålla höjda spanmålstullar, om det skulle visa
sig, att den för landets lugna utveckling betydelsefullaste samhällsklassen
skulle mer och mer utarmas, och om det skulle visa sig, att landsbygdens
arbetarebefolkning tvingades att begifva sig in till städerna och
sålunda der öka det arbetslösa proletariatet, då tror jag att “möjlighetens"
gräns är uppnådd. Då inträder nödvärnsrätten, och inför den
rätten tror jag att en upplyst regering och Riksdag måhända lättare
skola enas om att finna botemedlet än för sex år sedan, ty äfven på
det ekonomiska området gäller den gamla satsen, att man skall söka
bot der man tagit sot. Att under nuvarande förhållanden söka botemedlet
i höjda tullar, tror jag icke mycket gagna, ty med de exceptionelt
låga spanmålsprisen, som nu gälla, med redan öppnad sjöfart
och med tre och en half månaders tid för import, tror jag att genom

No 13.

Lördagen den 10 Mars.

ett beslut att höja tullarne, som skulle träda i verket den 1 juli, importen
skulle blifva så öfverväldigande, att möjligheten att afsätta
inhemsk spannmål blefve än mindre än den för närvarande är.

Jag kan derför för min del icke annat än biträda det slut, hvartill
bevillningsutskottet kommit och yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan med den af herr Cayalli föreslagna motivering.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande moment yrkats: l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) af herr Cavalli, att denna hemställan skulle
bifallas med den motivering, som innehölles i den af honom med flere"
vid 1 punkten af betänkandet afgifna reservation; samt 3:o) af herr
af Burén, att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla
de i ämnet väckta motionerna, herrar Jönssons och Jakobsons, så vidt
den afsågfe tullbevillningen för tiden från och med nästkommande års
ingång.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af det utaf herr Cavalli framstälda förslag vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr af Burens yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i mom. a) af
punkten 1 i sitt betänkande n:o 3, med den motivering, som innehålles
i den af herr Cavalli med flere vid denna punkt afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, i enlighet med herr af Burens
yrkande, att afslå utskottets hemställan och bifalla de i ämnet väckta
motionerna, herrar Jönssons och Jakobsons, så vidt den afser tullbevillningen
för tiden från och med nästkommande års ingång.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
- utfallit sålunda :

Ja—84;
Nej—44.

Mom. b)—d).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt

höjning af

tullen å

spannmål m. m.

(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
sulläder m. m

2 punkten.

Mom. a).

Herr Söderberg: Att denna fråga åter kommit fram beror derpå,
att det är förenadt med rättvisa och billighet, att garfveriindustrien
får åtnjuta samma skydd som andra näringar. Garfveriindustrien har
ofantligt stor betydelse för hela landet och icke minst för jordbruket.
Alla råmaterialier, såsom hudar efter boskapskreatur, bark, kalk o. s. v.
har jordbrukaren förut åtminstone fått afyttra till garfverierna, men
numera, sedan denna oerhörda importen af utländskt läder kommit till
stånd, hafva dessa garfverier småningom gått tillbaka. På landet hafva
de totalt försvunnit, och i stället har det uppstått s. k. läderhandlare,
som handla med utländskt färdigarbetadt läder och färdigar betade
skodon. Om man nu tänker sig — och det med rätta — fttt vi här
inom landet skulle kunna tillverka allt det läder och alla de skodon,
som behöfvas, och vi tänka p"å den stora förlusten på arbetsförtjenst
och den stora förlusten* på prisfall af råmaterialier, kan man göra sig
en föreställning, om att endast på denna industri förlorar landet årligen
millioner. När man ser på dessa stora butiker, som äro fullpackade
af utländskt läder och utländska skodon, kan man äfven förstå,
hvarför så många garfvaregesäller och skoarbetare ärö hänvisade att
stryka omkring på landsvägarne i brist på arbete. Detta tycker jag,
att vi litet hvar borde taga i betraktande och göra hvad som göras
kan. Här vore ännu rätt mycket att vidare tala om, men jag skall
låta vara med hvad jag yttrat och yrka bifall till min motion.

Herr Almström: Jag skall bedja att få instämma med den siste

talaren i hans yrkande om bifall till de i hans motion föreslagna tullsatserna
å läder och skodon, hvilka äro desamma, som af Kongl. Maj:t
i enlighet med tullkomiténs förslag framlades vid 1892 års riksdag.

Herr Ca valli: Äfven jag har i likhet med den siste ärade tala ren

röstat för ifrågavarande tullsatser. Som herrarne emellertid behagade
erinra sig, utföll den gemensamma voteringen så, att Riksdagen
med 219 nej mot 140 ja afslog framställningen.

Under sådana förhållanden tror jag icke någon utsigt till framgång
för motionen förfinnas och yrkar derför bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
att beträffande nu föredragna moment yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionen.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Herr Söderberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i mom. a)
af 2 punkten i sitt betänkande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar ,

Nej; ''

Vinner Nej, afslås utkottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—60;

Nej—45.

Mom. b.J

Friherre Barnekow: Det kunde ju kanske auses obehöfligtatt,

då jag icke numera är ledamot af bevillningsutskottet, jag yttrar mig
i en iråga sådan som denna, i synnerhet då den föregående frågan fått
den utgång, som den fått; men jag har af moraliska skäl ansett mig
böra yttra några ord.

Då jag nemligen 1892 satt som ordförande i bevillningsutskottet,
var det, som den stora tullstriden försiggick, och då fans det
flera hundra olika punkter att votera om. Om herrarne vilja göra
sig besvär att taga reda på, huru denna fråga stälde sig inom utskottet,
skola herrarne finna, att utskottets beslut var att afslå tullen, men
deremot reserverade sig alla Första Kammarens tio ledamöter. När
denna fråga förekom i kammaren, förekom, oaktadt alla tio ledamöternas
reservation, ingen diskussion, utan klubban föll utan att någon
yttrat ett ord. Detta kan icke grunda sig på annat än ett misstag,
ett förbiseende. Till följd af de många olika punkterna försummade
reservanterna att yttra sig i frågan. Hvad var naturligare, än att man,
då frågan följande år återkom, helt enkelt begärde att få förhållandet
rättadt. Men då blåste en annan vind. Man ville icke rubba de bestående
förhållandena, sades det. Jag kan ju förstå, att frihandlarne
stälde sig på den ståndpunkten, men icke att protektionisterna, som
visste hvad grund och orsak saken hade, skulle i det afseendet splittra
sig. Märkvärdigt och förvånande var det, att inom utskottet, der vi
voro 10 protektionister och 10 frihandlare, kom den förseglade
sedeln dock icke till användning, emedan det var en af frihandlarne,
som gick med oss. Jag skall läsa upp hvad den ädle mannen sade.
Han är en af Andra Kammarens allra ifrigaste frihandlare, och han

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
sidläder ra. ra

(Forts.)

Tull ä kopparplåt
ra. ra.1

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Tull a kopparplåt
m. in.
(Forts.)

heter J. H. G. Fredholm. Han yttrade i Andra Kammaren: “då det
sålunda nu gäller att i tullpolitiskt hänseende likställa en näring med
öfriga näringar, kan jag icke heller inse, att man bör till den grad
hålla på sina frihandelsprinciper, att man icke vill göra någon eftergift
alls, äfven då, när en sådan kan påvisas vara rättvis och billig.
Att drifva princip fastheten till en sådan grad synes mig liktydigt med
att vara doktrinär". Af hvad jag här yttrat framgår, att utgången
var beroende på ett misstag, och jag är fullkomligt öfvertygad, att om
frågan kommit under diskussion, hade tullen gått igenom.

För närvarande tror jag mig icke kunna obetingadt instämma i
något af de yrkanden, som framstälts, men jag står närmast till det
af herr Berg framstälda yrkandet. Han yrkar nemligen bifall till den
föreslagna tullen med undantag för yeliowplåten, som han anser böra
vara tullfri. Och jag tror, att detta kan hafva skäl för sig, emedan
denna plåt i allmänhet användes vid beklädnad af fartyg, och att det
för sjöfartens skull kunde vära skäl att göra ett undantag. Jag tilllåter
mig derför att framställa ett yrkande så lydande: att Riksdagen
med anledning af herr Nyländers ifrågavarande motion ville
besluta:

a) att å “koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall
framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m, fi.“, yellowmetall dock undantagen, “arbetad: plåt och andra ämnen
för vidare bearbetning“ måtte sättas en tull af 5 öre per kilogram;

b) att för plåt af yellowmetall äfvensom för andra för vidare
bearbetning af sedda ämnen af samma metall gällande tullfrihet måtte
bibehållas; samt

c) att å “koppar och deraf med zink eller annan oädel metall
framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m. fl., arbetad: rör och rördelar“ måtte sättas en tull af 10 öre per
kilogram.

Jag yrkar bifall härtill och hoppas, att många måtte hafva lika
godt hjerta som herr Fredholm i Andra Kammaren.

Herr Berg, Lars: Jag skall endast bedja att få yrka bifall till

den af mig afgifna reservationen med den förändring, som den siste
ärade talaren föreslagit. Skälen till min reservation äro af hono’m
delvis berörda, nemligen att denna plåt af yellowmetall iir oundgängligen
nödvändig för varfsarbeten af många slag, för fartygs förhydning
samt deras reparation och ombyggnad, och ett åsättande af tull på
densamma skulle tvinga fartygen öfver till utländska varf samt förminska
rörelsen och arbetstillfällena vid de inhemska. Visserligen åtnjutes
nu tullrestitution å dylik plåt, som användes å fartyg öfver
40 tons drägtighet, men uttagandet af restitutionen medför alltid en
del besvär och förlagskostnader, och alla mindre fartyg äro icke berättigade
till restitution. Detta är den egentliga grunden till min
reservation. Hvarför jag nu också yrkar bifall till det af den siste
talaren föreslagna tillägget kommer sig deraf, att jag efter reservationens
afgifvande erhållit upplysning derom, att ifrågavarande plåt
inkommer äfven i en något bearbetad form, vikt, klippt eller på annat

Lördagen den 10 Mars.

N:o 13.

sätt, samt att yellowmetall också införes under annan form än plåt Tull å Uopparsåsom
ämnen för vidare bearbetning. Dessa slag böra derför äfven P^* m- ™-omfattas af reservationen, och för att göra detta tydligt och klart, '' or s-''
torde det bäst ske under den form och med de ordalag, som den siste
talaren uppläste. _ Derigenom komma äfven så vigtiga ämnen, som
bultar och spik af nämnda metall äro för industrien, att åtnjuta tullfrihet.

Det är på denna grund jag får göra samma yrkande som den
siste talaren.

Herr Almström: I likhet med de två föregående talarne ber

jag att få yrka bifall till den af herr Berg afgifna reservationen med
sådan förändring i ordalydelsen, som friherre Barnekow föreslagit.

Såsom ett ytterligare motiv får jag påpeka det egendomliga deri, att
plåt och rör af koppar äro tullfria, medan motsvarande, mindre dyrbara
artiklar af jern och stål äro belagda med tull, ett förhållande, ’ ,

hvilken såsom friherre Barnekow upplyste, uppkommit genom ett misstag.
Sedan detta blifvit utredt, och då orättvisan häraf torde vara
allmänt erkänd, får jag tillstyrka bifall till hvad friherre Barnekow
föreslagit.

Herr Reuterswärd: Tillräckligt mycket hav redan i frågan

blifvit sagdt för att sätta kammaren i tillfälle att se,- huru misstaget
uppkommit, och jag förmodar, att man icke kompromissar till den grad,
att man kompromissar om rättvisan. Beslutet i frågan uppkom genom
förbiseende från deras sida, som voro reservanter, och när det således
under den långa debatten yrkades bifall till utskottets förslag, visste
man icke annat, än att det var bifall till just det, som reservanterna
åsyftat. Det är således icke fråga om annat än att här rätta ett
misstag samt återföra till rättvisa en sak, som kommit på sned, och
det förmodar jag denna kammare gerna är med om, medkammaren
obetaget att besluta såsom den finner för godt. Den gemensamma
voteringen kommer sedermera att afgöra frågan. Jag anhåller således
om bifall till friherre Barnekows förslag. Visserligen vill jag erinra,
att hvad nämnda yellowmetall angår, har dess tullfrihet eller tullpligtighet
icke så stort inflytande, ty fartyg öfver 40 tons ega alltid
rättighet till restitution å tullen. Det är visserligen litet besvärligt,
men det förmodar jag man gerna underkastar sig. Mindre fartyg tror
jag mycket sällan, om ens någonsin, beklädas med plåt af ifrågavarande
metall. Men, såsom sagdt, för att icke skilja meningarna åt, yrkar
jag bifall till friherre Barnekows förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande moment endast yrkats, af friherre Hdarnelcow,
att Riksdagen, med anledning af herr Nyländers ifrågavarande motion,
ville besluta:

a) att å “koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m. fi.“, yellowmetall dock undantagen: “arbetad: plåt och andra
ämnen ''foa vidare bearbetning“ måtte sättas en tull af 5 öre per kg.;

N:o 13.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

Lördagen den 10 Mars.

b) att för plåt af yellowmetall äfvensom för andra för vidare
bearbetning af sedda ämnen af samma metall gällande tullfrihet måtte
bibehållas; samt

c) att å “koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons nysilfver, britanniametall
m. fl.: arbetad: rör och rördelar“ måtte sättas en tull af 10
öre per kg.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall-till
hvad utskottet i momentet hemstält och vidare på godkännande af
friherre Barnekows yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 2
och 3 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 14, i anledning af motion om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken,

n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 71 §
konkurslagen,

n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till lag i
syfte att gift person ej må utan andre makens samtycke ingå borgen,.

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken, samt

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i gällande stadganden om tillsättning af organist-
och klockarebefattningar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 6 innevarande
mars bordlagda betänkande n:o 4, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890.

Herr af Buren: Jag anhåller endast att få yrka bifall till min
motion.

Herr W aern: Jag vill tillkännagifva, att jag, med hänsyn till
så väl tidpunkten för motionens framkomst som äfven den föreslagna
skrifvelsens innehåll, icke för min del vill i beslut derom deltaga.

Lördagen den 10 Mars. 25

Herr Cavalli: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande betänkande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr af Buren, att kammaren
skulle bifalla hans vid betänkandet afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr af Buren begärde votering, i.anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet .hemstält i sitt betänkande
n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, bifalles herr af Buréns vid betänkandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—71;

Nej—35.

Härefter erhöll herr Forssell på begäran ordet och yttrade: Jag
anhåller att få antecknadt, att jag icke med min röst bidragit till
detta beslut, emedan jag icke funnit de anförda omständigheterna
föranleda någon skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 3 och 6 i denna månad bordlagda
utlåtande, n:o 19, i anledning af väckt motion angående kyrkoviirdars
tillsättande för viss tid.

Herr Pettersson, Carl: Såsom af betänkandet synes, har jag

afgifvit reservation mot detta lagutskottets förslag och jag skall nu
bedja få nämna skälen dertill.

Det är alldeles rigtigt, såsom af mer än en talare yttrades vid
förra riksdagen, då frågan äfven förekom, att bland de allmogemän,
som inom församlingarna hafva något offentligt uppdrag, intaga kyrkovärdarne
en mycket framstående och betydelsefull ställning, och att
man till innehafvare af detta embete förnämligast väljer de mest representativa,
dugliga och ansedda i församlingen och tillika sådana, som

N:o 13.

Om kyrkovärdars
tillsättande
för
viss tid.

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Om kyrko- man vet innehafva någon förmögenhet och derigenom erbjuda äfven
lättande^för n®»on materiel säkerhet för kyrkokassa^ som de til! en del förvalta.
viss Hd. Detta förhållande är allmänt kändt och erkändt, hvarför äfven ett
(Forts.) förslag, sådant som det förevarande, i fjol på då anförda skäl förkastades.

Emellertid har jag icke kunnat underlåta att tänka på de anmärkningar,
som då dels af motionären och dels äfven från andra håll framstäldes,
gående ut på att en minskning af tiden, hvarunder kyrkovärdarne innehafva
sina befattningar, lämpligen borde ske. Kyrkolagen har icke
bestämdt stadgat, huru eller för huru lång tid de skola väljas. Nu
har det blifvit brukligt, §,tt de på en del ställen inom landet väljas
för fyra år; men jag betviflar, om detta är i enlighet med lagens mening,
fastän omständigheter kunna inträffa, som göra det önskligt, att
innehafvare af dessa befattningar icke alltid valdes på lifstid. För
mig framstår såsom bästa lösningen af frågan, om man kunde förena
dessa båda meningar, så att man länge -kunde bibehålla kyrkovärdarne,
men tillika, i fall det visade sig, att man gjort ett dåligt val, icke
nödgas bibehålla dem under hela deras lifstid. Derför går mitt
förslag ut derpå, att kyrkovärdar skola tillsättas på åtta år med rätt
att afgå efter fyra. Derigenom skulle pastorerna längre tid kunna
behålla dugliga och pålitliga kyrkovärdar, som onekligen utgöra för
dem ett godt stöd i församlingen, och på samma gång skulle, i fall
ett misstag vid val af kyrkovärd blifvit begånget, följderna deraf kunna
undvikas. Då detta var min mening med den afgifna reservationen,
skulle jag följaktligen nu kanske böra yrka återremiss af ärendet till
lagutskottet, men detta tjeuar enligt min tanke egentligen icke något
till. Frågan måste antingen nu bifallas eller också falla. Det beror
på Första Kammarens beslut. I Andra Kammaren torde den vara
afgjord <pller nu hålla på att afgöras i enlighet med motionärens förslag.
På dessa grunder, och då utsigt icke förefinnes att få min mening
igenom, måste jag-yrka afsteg på lagutskottets förslag.

Herr Billing: Herrarne torde kanske anse denna fråga vara af

så ringa vigt, att det icke är skäl att fästa uppmärksamheten vid densamma.
Jag tror dock, att den har en något större vigt än den fråga,
som behandlades här sistlidne lördag, jag menar frågan om vice ordförandeskapet
i landsting. Jag ber att först få fästa uppmärksamheten
derpå, att reservanten i lagutskottet, herr J. Andersson, i sin reservation
uttalat ett påstående, som, enligt min tanke, är alldeles origtigt,
men det synes mig äfven, som om en liknande uppfattning legat till
grund för deras önskan, som vilja bifalla den motion, som här föreligger.

Herr Andersson påstår, att kyrkorådet skulle kunna tvingas att
hafva till kassaförvaltare en person, till hvilken det icke hade förtroende,
och att derför kyrkovärdsinstitutionen helt och hållet skulle afskaffas.
Nu förhåller det sig icke så, att kyrkovärd nödvändigt skall vara förvaltare
af kyrkokassan, utan det förhåller sig så, att kyrkorådet
har rättighet att till sin kassaförvaltare utse hvilken ledamot af kyrkorådet
som helst. Kyrkorådet är icke ens bundet vid sig sjelft, vid
sina egna ledamöter. Det står kyrkorådet fritt att utse till kassaförvaltare
hvilken af kommunens medlemmar som helst, till hvilken kyrko -

N:o 13.

Lördagen uen 10 Mars.

rådet har förtroende. Alltså kan ifrån den utgångspunkt, att kyrkovärd
har att förvalta en kassa, icke något som helst skäl anföras för
den föreliggande motionen.

Vidare anföres såsom stöd för motionen den grundsats, att då
öfriga ledamöter i kyrkorådet och andra kommunala styrelser omväljas,
borde beträffande kyrkovärdarne ej ett undantagsfall ega rum. Emot
detta ber jag få säga, att det är väl icke så alldeles gifvet att det
vore något helsosamt, om allting i kommunens lif skulle ordnas på
samma sätt. Man kan väl emot den nyss anförda satsen uppställa
den satsen, att om i ett kollegium de flesta medlemmarne äro rörliga
och skola omväljas, så skadar det icke att det finnes ett par ledamöter,
som icke omväljas. Fast hellre är det eu fördel, om ett kollegium har
ett par fasta, ständiga ledamöter vid sidan af dem, som omväljas.

Så anföres också såsom skäl för motionen, att man på ett och
annat ställe haft olägenhet af att kyrkovärdarne icke omväljas, utan
innehafva sina befattningar för alltid. Jag vill naturligtvis icke bestrida,
att så verkligen varit förhållandet på ett och annat ställe. Jag vill
icke heller bestrida, att det händt, som motionären säger, att man till
och med fått till kyrkovärdar sådana, som tillhöra annat trossamfund.
Här är nog ingen i kammaren som tror, att jag har någon särskild
förkärlek för baptistiska eller metodistiska kyrkovärdar. Men å andra
sidan får man väl medgifva, att, om olägenheter af den nuvarande
ordningen också visat sig på ett och annat eller några få ställen, men
man inom det ojemförligt större antalet församlingar haft fördelar af
att hafva ständiga kyrkovärdar, man väl icke har skäl att ändra den
allmänna ordningen, som är god, för några få undantagsfalls skull.
Nu kan jag tänka mig, att herrarne saga: hvem har räknat-efter, om
de ställen äro flera, der man haft olägenhet af den nuvarande ordningen,
än de der man haft fördel af densamma? Ja. icke har jag räknat
dem, men i denna enda punkt anser jag mig hafva mer erfarenhet
än någon annan i denna kammare. Det är bestämdt icke någon, som,
i likhet med mig, gjort bekantskap med ett par-tre-hundra kyrkovärdar.
Och jag kan aflägga det bestämda vittnesbörd, att om det på några
få ställen varit olägenheter af att hafva ständiga kyrkovärdar, så har
man på de andra ställena haft fördelar af den nuvarande ordningen.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att kyrkovärdarnes uppgift
numera visst icke hufvudsakligen består i att förvalta kyrkokassa!!
— de förvalta den ofta icke. — Men dessa gamla, ständige kyrkovärdar
äro i de allra flesta församlingar personer, som, just derigenom
att de ständigt behålla denna sin befattning, få intresse för kyrkans
angelägenheter och derför stå församlingens presterskap bäst bi i dess
verksamhet. Jag har hållit visitationer i snart hundra församlingar och
jag har lärt känna dessa kyrkovärdar som de der, då det är fråga
om att få reda på de religiösa och sedliga förhållandena inom församlingen,
bäst kunna lemna ordentliga upplysningar och råd. Just derföre
att de varit i kyrkorådet kanske i 20 eller flera är, hafva de
både insigt och intresse för sagda angelägenheter. När så är, synes
det mig, som om här icke fråga vore om eu reform till det bättre,
utan snarare om eu förändring, hvilken skulle medföra mera skada än

Om kyrko värdars

till sättande

för

viss Hd.

(Forts.)

N:o 13.

Om kyrkovärdars
tillsättande
för
viss tid.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

gagn. Naturligtvis faller det mig icke in att drifva upp denna fråga
till en stor fråga, ty det är den icke. Men min liliiga öfvertygelse är,
att den föreslagna förändringen i sin mån skulle medföra skada för
det religiösa och sedliga lifvet i församlingarna, äfven om den på ett
och annat enstaka ställe skulle medföra något gagn.

Under sådana förhållanden anhåller jag att få yrka afsteg på
utskottets försteg.

Friherre Barnekow: I likhet med den föregående talaren tror
jag, att denna fråga icke är så betydlig, den är tvärtom ganska obetydlig.
Ben går dock i en rigtning, som mer och mer tyckes göra sig
gällande, att man nemligen icke vill tillsätta förtroendepersoner på
lifstid utan på kortare tid. Den förste talaren nämde, att han hade
träffat personer, som varit kyrkovärdar i 20 år och åberopade detta
som exempel på, att det vore nödvändigt att bibehålla dem på lifstid.
Jag har nu varit ledamot i kommunalnämden i 2b år, och min erfarenhet
är, att hafva kyrkovärdarne kommunens förtroende, så stå de
nog qvar i alla fall. Den siste talaren nämnde, att han icke vore någon
vän af baptister och metodister. Det har jag icke heller ansett, att
han är. Men det kan hända, att man kan få in baptister och metodister
i kyrkorådet, ty så vidt jag vet står det icke föreskrifvet, till
hvilken religion kyrkovärdarne skola bekänna sig. Om en kyrkovärd
öfvergår till baptismen, tror jag icke, att han på den grund kan uteslutas
från kyrkovärdskapet, utan om han är vald på lifstid, qvarstår han.

Vidare sade den föregående talaren, att det vore nyttigt och
gagnande, om i ett kollegium icke alla ledamöterna voro stälda på
omval, utan att åtminstone ett par skulle vara fasta och ständigt sitta
qvar. Ja, det kan nog vara rigtigt, men det beror i alla fall på huru
de, som sitta qvar, äro beskaffade. Jag har förut tagit mig friheten
yttra, att jag, för min del, anser det bästa styrelsesättet vara det
despotiska, men då det är så ovisst, om man kan få någon duglig
despot, så duger icke heller detta system. För öfrigt råder i denna
fråga för närvarande ovisshet om, huru man skall välja dessa kyrkovärdar.
Det finnes mången, som anser, att, då i författningen säges,
att kyrkorådet skall omväljas hvart 4:e år, skote också kyrkovärdarne
omväljas hvart 4:e år. Jag tror, att detta sätt att gå tillväga, att
omvälja personer till dessa befattningar, är —- jag ber om ursäkt om
jag begagnar ett ord, som stöter herrarne för hufvudet — en tidsenlig
reform, och derför att det är eu tidsenlig reform tror jag, att man
icke bör hålla emot den, så mycket mera, som den icke medför någon
skada, utan enligt min tanke kommer att vara till gagn.

På grund af hvad jag här anfört, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets försteg.

Herr Hasselrot: Jag har visserligen icke inom lagutskottet deltagit
i behandlingen af detta ärende, men då jag har samma åsigt
som utskottet, skall jag be att få säga några ord till försvar för dettas
betänkande.

Lagutskottet utgår från den grundsats, att det torde vara i all -

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

mänhet riktigt, att kommunens förtroendemän väljas på någon viss
bestämd tid och icke för alltid. Det ligger i kommunens intresse att,
om ett val visat sig utfalla mindre val, kunna få en annan person i
den först valdes ställe. Detta hindrar naturligtvis icke, såsom den näst
föregående talaren yttrade, att man kan omvälja dem man önskar
hafva qvar.

Jag har visserligen för min del motsatt mig en förändring i den
nu föreslagna rigtningen beträffande nämdemäns omval på viss tid och
äfven beträffande omval af ledamöterna i egodelningsrätten, och hållit
på att dessa borde väljas för lifstid, men sådant har skett af det
särskilda skäl, att dessa personer äro domare och att denna egenskap
gjorde ett sådant omval af flere skäl olämpligt. Om jag från herr
Billing hört något skäl, som motsvarat detta, för att kyrkovärdarne
skulle väljas på lifstid, skulle jag böjt mig derför.

Han har emellertid erkänt, att nuvarande förhållanden i enstaka
fall eller en och annan gång medfört olägenhet, men han har såsom
motsats till detta uppgifvit, att den personliga erfarenhet, han har,
och hvilken erfarenhet jag erkänner måste vara mycket stor, visat, att
det nuvarande förhållandet dock i de flesta fall måste anses vara
fördelaktigt. Han näinde dock icke, på hvad grund han stöder donna
sin uppfattning.

Han talade visserligen om, att han träffat kyrkovärdar, som i öfver
20 år varit i kyrkans tjenst och som haft stort intresse för och noggrann
reda på de kyrkliga förhållandena. Men äfven om man antager
föreliggande förslag, synes det mig, likasom den siste talaren, att då
ingenting hindrar, att de väljas om, ett dylikt förhållande kan fortfara,
helst man kan antaga såsom mer än sannolikt, att om eu person,
som är vald till kyrkovärd, visar intresse för kyrkan och dess förhållanden,
han också blir af kommunen omvald.

Jag tror sålunda, att det är svårt att påvisa, att de nuvarande
förhållandena medföra något positivt gagn. Att de i enstaka fall förorsakat
olägenhet är erkändt.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Stapelmohr: De skyldigheter, som enligt kyrkolagen
ålegat kyrkovärdarne, hafva genom kyrkostämmoförordningen hufvudsakligen
blifvit öfverflyttade på kyrkorådet, i hvilket kyrkovärdarne
ingå såsom sjelfskrifna ledamöter. Kyrkorådet har, såsom bekant är,
till uppgift bland annat att vårda kyrkans angelägenheter, uppbära de
medel, som för kyrkans räkning utdebiterats, verkställa utbetalningar
o. s. v. Dermed är äfven förenad eu skyldighet för medleinmarne att
gemensamt ansvara för de medel, som kyrkorådet har under sin förvaltning.
Denna ansvarighet kan måugen gång kännas ganska tryckande,
derest icke samarbetet inom kyrkorådet har till grundval aktning och
tillit medlemmarne emellan. Jag vill icke bestrida att, såsom eu ärad
talare antydde, församlingarna låta sig angeläget vara att till kyrkovärdar
välja personer, som visa duglighet, skicklighet och nit för kyrkans
bästa och derjemte åtnjuta allmänt förtroende inom orten. Men bristen
af tydliga bestämmelser om den tid, under hvilken kyrkovärd skall

Om kyrko värdar

s till sättande

för

viss tid.

(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mala.

Om. Jcyrko värdars

till sättande

för

viss tid.

(Forts.)

tjenstgöra, kan medföra, att olägenheter kunna uppstå af ganska betänklig
art. En kyrkovärd, som icke valts för viss tid, kan qvarstå
på sin post, oaktadt sjuklighet och ålder göra honom otienstbar eller
mindre lämplig till sitt värf. Ekonomiska omständigheter kunna inträffa,
som göra honom mindre vederhäftig för de medel, kyrkorådet, har om
hand. Det lär icke heller vara utan exempel, att kyrkovärdar under
sin tjenstgöring gjort sig skyldiga till handlingar, som inom församlingen
väckt starka tvifvel om kyrkovärdarnes goda moral, eller slagit
in på ett lefnadssätt, som i sedligt afseende lemnat mycket öfrigt att
önska. Jag kan derför icke finna det vara lämpligt att hafva kyrkovärdarne
qvarstående så länge de vilja, utan är jag tvärtom af den
mening, att församlingens bästa, ja, till och med dess värdighet, kräfver
att ombyte i sådana fäll får ega rum.

Det är icke heller rätt och billigt att till medansvarighet med
kyrkovärdar, för hvilka förtroendet inom församlingen minskats, förbinda
andra personer genom desses inväljande i kyrkorådet.

En ärad talare har framhållit, att en ändring i det syfte, som
motionären afsett, eller att bestämmelserna för val af kyrkovärd skola
bringas i öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende gäller för
kyrkorådets öfriga ledamöter och ledamöter i andra kommunala styrelser,
skulle medföra olägenheter. Jag kan dock icke finna, att några olägenheter
äro att vänta, ty jag förmodar, att, om kyrkovärd i sin befattning
visat duglighet samt nit och intresse för kyrkans angelägenheter
och fortfarande åtnjuter allmänt förtroende i församlingen, han kommer
att återväljas, om han så önskar. Ett bifall till motionen skall derför
icke, som den nyssnämnde ärade talaren trodde, undanrycka kyrkans
presterskap det stöd, det kan hafva i kyrkovärdarne, utan presterna
skola säkerligen allt framgent i kyrkovärdarne finna personer med stor
sakkännedom och vidsträckt erfarenhet i församlingens angelägenheter.

En talare föreslog, att tiden för kyrkovärdarnes mandat skulle
utsträckas öfver den tid, som gäller för kyrkorådets öfriga ledamöter
och för åtskilliga andra förtroendemän i kommunen. Dertill kan jag
icke finna något skäl; ty insigt och erfarenhet i kyrkovärds åligganden
äro icke mera svårförvärfvade än t. ex. i kommunalnämdens ansvarsfulla,
vidlyftiga och mångskiftande bestyr.

På dessa skäl ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundin: Då jag icke kunnat ena mig med utskottets majoritet
i det fall, att dessa tjensteman ovilkorligen skola omväljas, skall
jag be att helt kort få angifva skälen för min afvikande åsigt.

Den erfarenhet jag har i denna fråga är den, att ifrågavarande
personer i första rummet äro kommunens förtroendemän och af församlingen
valda till sina befattningar. Jag har aldrig hört, såsom man
här velat antyda, att några risker eller ledsamheter genom deras tillvägagående
uppstått för församlingens kassa. Det är derför icke rätt
att från denna synpunkt anse dem böra underkastas omval —• kyrkovärdarne
äro dessutom vid många tillfällen ett stöd för presterskapet.
Kommer t. ex. till församlingen en ny pastor, som ju icke, känner till
förhållandena och icke vet till hvem han skall vända sig för att i

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

frågor af vigtigare natur komma under fund med hvad han önskar,
så har han alltid kyrkovärdarne, hvilka såsom församlingens förtroendemän
kunna gå honom till mötes med råd och upplysningar. De känna
till förhållandena inom församlingen på grund af sin mångåriga erfarenhet
och de känna äfven till de olika församliugsmedlemmarne.
Det är från denna synpunkt de äro ett godt stöd för församlingens
själasörjare.

Jag har icke bifogat någon reservation till betänkandet, emedan
jag tänkte att, då frågan förekommer, framhålla mina åsigter i densamma.
Att kyrkovärdarne skola omväljas hvart 4:e år tror jag blir
ganska genant för dem, ty det blir naturligtvis ett misstroendevotum
mot dem, som icke blifva omvalda. Är en kyrkovärd olämplig för sin
plats och han inser detta, så har han nog så god karakter att han
drager sig tillbaka, och är kyrkovärdeu en dugande och nitisk person,
anser jag att han icke bör utsättas för att falla igenom vid ett omval.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Petterson, Carl: Det torde vara bekant för något hvar i
bland oss, hvilka stridigheter ofta uppstå, när val skola anställas till
kommunala förtroendebefattningar. Icke allenast i städerna, utan äfven
på landsbygden har hvart parti sina kandidater, som det önskar framhålla
till ledamöter i kommunalnämnden, stadsfullmägtige o. s. v. Men
ingenstädes inom våra institutioner torde partiväsende florera så som
inom vår kyrka, och deraf följer, att i fall val af kyrkovärdar skall
återkomma hvart fjerde år, få vi lika ofta vara beredda på den oro,
som åtföljer hvarje partistrid. För öfrigt är det icke sagdt, att med
den djerfhet och energi, som separatister och sekterister vanligtvis
utveckla, församlingarna skola till kyrkovärdar få sina mest dugande
och framstående män, såsom nu är fallet.

Man skulle få in dem, som insattes af det eller det partiet, som
hade öfvermagten. Detta är ju ett ytterligare skäl, som talar för, att
icke kyrkovärdarne böra omväljas hvart 4:e år.

Medan jag har ordet, beder jag få fästa uppmärksamheten på den
reservation, som afgifvits af herr J. Andersson. En föregående talare har
delvis påpekat innehållet af denna reservation — så vidt den kan
kallas för en reservation. Jag anhåller att få fästa uppmärksamhet
på klämmen i denna, ty den är efter min åsigt mycket märkvärdig.
Reservanten säger i slutet:

“Då motionen icke är så affattad, och lagutskottet icke har motionsrätt,
så har jag inom utskottet icke kunnat göra någon framställning
i nu antydda syfte, utan äfven jag bidragit till det slut, hvartill
utskottet kommit, men då en lika fråga som denna vid nästlidet års
riksdag föll i Första Kammaren, och reservation mot utskottets nu
fattade beslut från en af Första Kammarens ledamöter redan afgifvits,
har jag anledning antaga, att utskottets förslag nu får samma öde,
hvarför jag på detta sätt velat gifva min mening till känna, under förhoppning,
att till nästa års Riksdag framkommer motion, som upptager
de åsigter, jag här uttalat."

Hvad är nu meningen med detta? Jag kan icke se annat, än att

Om kyrko
värdars tillsättande
för
viss tid.

(Forts.)

N:0 13.

Om kyrka •värdars

till sättande

för

viss tid,

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

det är en varningssignal. Först och främst är det en varning till mig,
som vågat reservera mig emot lagutskottets beslut och emot herr Lasse
Jönssons motion, och vidare tyckes det mig vara en varningssignal till
både Första och Andra Kammaren, att derest motionen icke antages
eller, med andra ord, om man afslår lagutskottets betänkande, kommer
herr J. Andersson nästa år med en motion, som påyrkar kyrkovärdsinstitutionens
upphäfvande. Denna varningssignal verkar föga på mig.
Den blifvande voteringen här kommer att upplysa, hvilken verkan den
haft på öfriga ledamöter af denna kammare.

Sedan öfverläggningeu ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtandet hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig finna den förra propositionen, som
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition: (

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—61;

Nej—44.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 3
och 6 innevarande månad bortlagda utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en
arrendelag, och

n:o 21, i anledning af väckt motion angående införande i kommunallagarne
af bestämmelser rörande val af sexmän,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverläggning inom talmanskonferensen
den öfverenskommelse mellan kamrarnes talmän träffats,

N:o 13.

. Lördagen den 10 Mars.

att omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen skulle anställas vid
kamrarnes sammanträden den 29 i denna månad öfver de voteringspropositioner
för sådana omröstningar, som dessförinnan blifvit af båda
kamrarne godkända.

Vidare yttrade herr talmannen, att han i sammanhang härmed
ville fästa uppmärksamheten derpå, att vid dagens omröstningar flere
afiemnade voteringssedlar varit hoprullade med insidorna vända utåt,
samt att till följd af denna, antagligen af bristande uppmärksamhet
föranledda felaktighet nämnda voteringssedlar måst kasseras.

Slutligen meddelade herr talnfannen, att vid öfverläggning inom
talmanskonferensen ansetts lämpligt, att något egentligt arbetsplenum
i kamrarne ej hölles under tiden från och med måndagen den 19 till
torsdagen den 29 innevarande månad.

Herr talmannen aflägsnade sig nu, och ledningen af kammarens
förhandlingar öfvertogs af herr vice talmannen.

\ id förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
rlen- 7 och 9 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning
åt verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdagsoch
riksbankshus, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 7 och 9 innevarande
mars bordlagda betänkande n:o 5, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Majit med begäran om dels framläggande för
Riksdagen af förslag angående inrättande af en frilagersinstitution och
dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande af
en svensk frihamn vid Öresund.

Herr Cavalli: Som kammaren behagade finna, har utskottet åfdelat
sitt förslag i två moment, a) och b). Men då dessa äro af beskaffenhet,
att hvad som yttras i det ena momentet sannolikt också
kommer att beröras vid behandling af det andra, tillåter jag mig hemställa,
att båda momenten måtte föredragas på en gång, så att kammarens
ledamöter få yttra sig i afseende å båda samtidigt, men att
herr talmannen sedermera ville framställa proposition på hvartdera
momentet särskilda

Om inrättande
af frilager
m. m.

Denna hemställan bifölls.

Första Kammarens Prat, 189,{. K:o 13.

N:0 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

34 Lördagen den 10 Mars.

Sedan härefter utskottets hemställan upplästs, anförde:

Herr Almström: Som herrarne torde finna af betänkandet, hafva
samtliga utskottsledamöter från Första Kammaren i en eller annan
form reserverat sig mot utskottets förslag. Den motion, som är under
behandling, har två gånger förut varit framlagd för Riksdagen och
båda gångerna blifvit af Första Kammaren utslagen. Det är bemärkansvärdt,
att ehuru frågan är en handelsfråga, som enligt motionärens
förslag skulle beröra södra Sverige, så har han icke lyckats att för
sin motion intressera någon af köpmanscorpsen derstädes. Och för min
del anser jag, att denna motion tillkommit icke så mycket för att befrämja
frilagersfrågan, som icke fast mera såsom ett anfall på det nu
gällande systemet. Jag måste uttrycka den åsigten, då motionären
kommit igen, utan att hafva lyckats få med sig de personer, som borde
vai’a intresserade för saken.

Vid de öfverläggningar, som i frågan förut egt ruin, har mycket
vidlyftigt blifvit taladt om de fördelar, som frihamn eller frilager i och
för sig eller frilager i förening med frihamn skulle medföra för såväl
den stora som den mindre handeln. Dessa fördelar hafva framhållits
från den frihandelsvänliga sidan och blifvit från den tullvänliga bestridda.

Jag ber att i korthet få påminna, att hvad den stora handeln
beträffar, så har den redan uti nederlagsrätten ungefär samma förmåner,
som den skulle få af frilager. Det är möjligt, att bestämmelserna
angående nederlagsrätten kunna behöfva undergå en viss omarbetning;
om det blir fråga derom, skall jag icke motsätta mig
detta, då det ju kan finnas föråldrade bestämmelser, som kunna
behöfva ändras. Men säkert är, att icke ens nu behöfver den storahandeln
begagna sig af Mager. Jag vill påminna derom, att enligt
nu gällande bestämmelser är det medgifvet köpmännen i alla stapelstäder
att emot särskild låg afgift, 1 procent af tullafgiften, få å nederlag
upplägga varor och att utan vidare afgift reexportera dem. De
äro vidare berättigade att sköta om sitt lager och tillse att varorna
icke förfaras, att efter vederbörlig anmälan förpanta och på annan
person öfverlåta eller till annan nederlagsort flytta sitt gods. I det
närmaste samma vilkor gälla beträffande transitorätten; jag vill minnas
att den största skilnaden ligger uti att från transitoupplag profver
icke få uttagas. För den, som är något inne i affärerna, förefaller det
alldeles klart, att för den stora handeln icke några större fördelar
kunna beredas genom frilager ensamt. Köpmannen en gros behöfver
det icke; hans affär är icke sådan, att han behöfver sönderdela lagret
i mindre partier, än som kunna uppläggas på nederlaget. '' Detta är
deremot förhållandet i afseende å den mindre handeln, och för den
kan frilagret medföra fördel. Köpmannen eger att å frilagret förevisa,,
från emballage befria och ompacka samt i minut der försälja varor. Han
kan sönderdela och omarbeta införda artiklar m. m. Han kan dit
tullfritt införa råämnen och halftabrikat, der bearbeta dem till färdiga
varor, och derifrån kan han också tullfritt exportera dem.

Motionären har nu föreslagit, att Riksdagen skulle ingå till Kongl.
Maj:t med en anhållan “såväl om förslag till inrättande af en frilagers -

Lördagen den 10 Mars. 35

institution, i- hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag,
som ock om utredning af frågan om och nödvändigheten och förmånen
af en svensk frihamn vid Öresund".

Utskottet har i sin hemställan förändrat motionärens förslag
derhän, att skrifvelsen skulle innefatta en begäran, att undersökningarna
angående lämpligheten af anläggande af frihamn skulle utsträckas till
hela landet. Derigenom skulle man visserligen kunna tänka sig, att
något större rättvisa kunde komma att skipas, om nemligen frilagret
eller frihamnen icke medgåfves för-endast en ort, utan kunde förläggas
till flere platser. Men äfven om lagstiftningen skulle komma att medgifva
något sådant, så vore det dock icke alla platser, utan endast
högst få, som kunde tillgodogöra sig denna förmån, och på dessa
platser vore det endast ett fåtal köpmän, som till förfång för sina
konkurrenter på andra orter skulle komma att åtnjuta de fördelar ett
frilager möjligen skulle medföra. Jag får dock säga, att för min del
betviflar jag, att dessa fördelar blefve nämnvärdt stora. Jag har redan
vid föregående tillfällen inom riksdagen uttalat den tanken, att frilagren
hufvudsakligen komme att omfatta upplag af utländska kortvaror
och manufakturvaror samt komissionslager, som ditförts af utländske
köpmän för att sedermera kunna lättare försäljas, d. v. s.
i synnerhet sådana artiklar, som vid 1892 års riksdag blefvo belagda med
jemförelsevis höga tullar och hvilka äro af den art, att äfven de, som
icke äro skyddsvänligt sinnade, icke ansågo lämpligt att motsätta sig
några tullar på dem, nemligen galanterivaror, leksaker, kortvaror i
allmänhet och en del finare manufakturvaror. Det är egentligen
sådana artiklar, som der skulle komma att uppläggas, och derifrån
skulle sedermera landet serveras med dem, ehuru man väl i allmänhet
icke vill söka befrämja en sådan import.

Enligt de bestämmelser man tänkt sig för frilager, skulle det vara
tillåtet den, som har frilagersrätt, att från emballage skilja artiklarne
och äfven att i minsta detaljer från frilagret utföra varorna. Man
har velat påstå, att denna fråga om emballaget icke skulle vara af
stor betydelse och att staten icke skulle komma att i det hänsendet
lida någon förlust, som vore att fästa sig vid. Men det är dock nära
10 procent af de nummer vår tulltaxa upptager, beträffande hvilka
det föreskrifves att de skola förtullas brutto, och hvarje nummer innehåller
en mängd artiklar och artiklar af ganska stor betydelse. Det finnes äfven
mindre betydande artiklar, men också sådana som spela icke obetydlig
roll, och sammanlagdt skulle skilnaden mellan brutto- och nettoförtullning
komma att belöpa sig till ganska respektabla summor. Dessutom
tillkommer en annan och lika vigtig omständighet, nemligen att
genom frilagret en onödig och svår konkurrens skulle skapas för eu
del af våra industrier, och att arbetet skulle förminskas för våra vid
dessa industrier sysselsatta arbetare. Jag påminner derom, att under
de sista åren här i Sverige uppstått en rätt betydlig industri i sådana
varor, som skulle blifva föremål för frilager; och jag tror den skulle
få en svår strid att uthärda, om den skulle få denna konkurrens på
sig. Härtill kommer ytterligare en annan mycket vigtig omständighet,
som väl förtjenar att tagas i betraktande.

N:o 13.

Om inrättande

(tf frilager

m. m.

(Forts.

N:o 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

36 Lördagen 10 den Mars.

Vid 1886 års riksdag yttrade nuvarande chefen för tullverket
vid behandlingen af denna fråga i Andra Kammaren mycket stora
betänkligheter mot anläggande af såväl frihamn som frilager, lian
fäste dervid uppmärksamheten på, hurusom smuggling i ganska nämnvärd
skala vore nästan omöjlig att förekomma vid ett frilager. Det
medgifves nemligen rätt för en hvar af mankön — fruntimmer få
icke komma dit — att å frilagret inköpa varor i minsta möjliga
q vantite ter och att sedermera vid utträdet från frilagret derför erlägga
tull. Chefen för tullverket erinrar vidare, hurusom kroppsvisitation
visserligen vore tillåten lör att derigenom förekomma smuggling, men
han fäste på samma gång uppmärksamheten derpå, att denna bestämmelse
vore af den natur, att den knappast torde komma att tilllämpas.
Han säger med andra ord: Man har visserligen rätt att
anställa kroppsvisitation på dem som passera från frilagret, men det
är naturligt, att det är eu procedur, som man ytterst sällan kan använda.
-—- Jag tror man kan öfversätta detta yttrande så, att frilagret
skulle blifva en smugglingsanstalt i stort.

Utom dessa olägenheter, som jag anfört, måste jag bestämdt
uttrycka den mening, att de fördelar, som förespeglas, icke ärö nämnvärda.

Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten på formen af
utskottets förslag. Utskottet föreslår i mom. a) “att Kongl. Maj:t
ville för nästa Riksdag framlägga förslag till förordning angående
allmänt frilager, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kongl.
Maj:t vid 1886 års riksdag i ämnet framlagda förslag, samt med
föreskrifter, som betrygga statsverket för alla kostnader med anledning
af berörda instution.“ Utskottet begär således, att Kougl. Maj:t
skall till nästa Riksdag inkomma med fullständigt förslag till inrättande
af allmänt frilager i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder,
på hvilka förslag framlades vid 1886 års riksdag. Jag ber att få
vädja till kammaren, huruvida den tid, som är tillmätt Kongl. Maj:t
att uppgöra detta förslag, är tillräcklig för att få denna fråga behörigen
utredd. Jag vädjar vidare till kammaren, huruvida det kan
vara rimligt, att det förslag, som framlades 1886, efter så förändrade
förhållanden, som derefter inträde skall kunna läggas till grund för
ett förslag till förordning. Mig synes, att om man vill hafva frilager,
så borde utskottets hemställan hafva fått den formen, att man skulle
hos Kongl. Maj:t anhålla om en utredning och om eu framställning
till Riksdagen på grund af denna utredning utan att bestämma något
om tiden för denna framställning. Det är alldeles naturligt, att
Kongl. Maj:t måste nedsätta en komité för att granska 1886 års förslag
och sedermera inhemta handelsföreningars, fabriksföreningars och
embetsverks utlåtanden om det förslag komitén kan komma att framlägga.
Och jag tror mig våga påstå, att dertill ett år icke är
tillräckligt.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om afslag på
utskottets förslag i mom. a).

Deremot skall jag, eftersom vi behandla båda momenten på en
gång, redan nu bedja att få yrka bifall till hvad utskottet föreslagit i

Lördagen den 10 Mars. , 37

mom. b), eller “att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande
möjligheten och lämpligheten af friharansanläggningar i Sverige1''.

Det kan synas vara inkonseqvent, att den som motsätter sig inrättande
af frilager föreslår eu utredning rörande frihamnar, och vid
föregående tillfällen har jag äfven motsatt mig en sådan skrifvelse;
men äfven i detta fall hafva förhållandena något förändrats. I Malmö
pågår numera och har sedan någon tid pågått en undersökning rörande
lämpligheten åt frihamn derstädes och äfven i Göteborg har frågan
blifvit bragt å bane. Det torde under sådana förhållanden vara skäl,
att äfven Kongl. Maj:t egnar någon uppmärksamhet åt denna fråga.
Skulle det efter eu utredning finnas möjligt och lämpligt att inrätta
frihamnar, skulle det finnas, att dessa för vår sjöfart och export komme
att medföra synnerligt stora fördelar, så finge vi, som icke önska något
frilager, foga oss deruti och nöja oss med att frilager kommer till
stånd. Men jag anser,- att rätten att på frilager upplägga varor i
sådant fall icke borde behöfva utsträckas till alla de artiklar, som för
närvarande finnas nämnda i tulltaxan, utan att den skulle inskränkas
till ett begränsadt antal vigtiga varor. Och jag tror på samma gång,
att man genom en nödig omarbetning af tulltaxan i hvad den rör de
artiklar, som skulle utföras från sådant frilager, skulle kunna åtminstone
till en del förekomma de stora olägenheter, som äro förenade med
frilager i och för sig.

På grund af hvad jag haft äran anföra beder jag således om
afslag på mom. a) och bifall till mom. b).

Herr Rettig: Det torde väl icke kunna förnekas, att förslaget

om frilager och frihamn är mycket tilltalande; men frågan ställer
sig naturligtvis så, huruvida vi i vårt land hafva förmåga att åstadkomma
hvad som erfordras för att dylika inrättningar skola blifva
praktiskt tillämpliga och tillfredsställande. Oaktadt det intresse, jag
hyser för dessa saker, har jag dock alltid fruktat, att förhållandena
hös oss skulle vara för små, för att någon tillämpning af dessa institutioner
här skulle vara möjlig. Men någonting måste göras. Då
Köpenhamn nu kommer att öppna sin frihamn och sitt frilager, och
kanalen mellan Östersjön och Nordsjön blifvit färdig, hvarigenom
Hamburg och Bremen komma att träda i''närmare förbindelse med
oss, skola våra köpmän säkerligen få eu mycket svårare konkurrens
att’ upptaga än de hittills haft. Ty huru kommer saken att ställa
sig i praktiken? Eu köpman, som har frilager i Köpenhamn, låter
beresa de svenska städerna och säljer i detalj öfverallt. Vi kunna
visserligen göra detsamma och med hjelp af den nederlagsrätt, som
i vårt land förefinnes, kunna vi till viss grad upptaga konkurrensen,
men fördelarne, som frilagret bjuder, äro dock för mycket öfverlägsna.
Från nederlaget måste jag förtulla ett helt parti; från frilagret kan
jag taga huru små qvantiteter som helst. Tullverket medgifver visserligen
kredit å från nederlaget förtulladt gods, men då måste jag förtulla
500 kilo för att få åtnjuta kredit på ,5 månader. Vid förtullning
från frilagret föreskrifvas ej sådana vilkor. Men man kunde utsträcka
nederlagsrätten så, att man finge förtulla huru litet parti som helst.

No 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

No 13.

.38

Lördagen den 10 Mars.

Om inrättande Och
af frilager
in. in.

(Forts.)

om å nederlaget funnes ett arbetsrum, der varorna kunde bearbetas
under uppsigt af en tjensteman, hvilken man naturligtvis finge
betala, tror jag, att man skulle närma sig frilagrets fördelar ganska
nära; någon fullständig likhet blefve det ju äpdå icke, men dock en
förbättring af de nuvarande förhållandena, och det skulle göra det för
de svenska köpmännen möjligt att lättare upptaga konkurrensen med
köpmännen i Köpenhamn, Bremen och Hamburg.

Hvad frihamnar beträffar, så är det naturligtvis en ofantligt stor
apparat, hvars igåugsättande och vidmagthållande möjligen möter de
största svårigheter. Man har sagt, att frihamnar icke betyda så mycket
i Sverige, ty de varor, som komma hit, äro i de flesta fall icke sådana,
som reexporteras, utan som förbrukas i vårt land. Het kan vara
alldeles rigtigt. Men hvarför skall det så vara? Om vi hade frihamnar,
hvarför skulle vi icke kunna tänka oss möjligheten att upptaga
konkurrensen med köpmännen på de platser jag nämnt och försälja
våra varor på Östersjöprovinserna och Finland; det vore ingen
omöjlighet, blott en företagsam hand grepe sig an dermed. Derför
synes mig frihamnssystemet kunna tillämpas här; men det beror ju
emellertid också på h vilka kostnader som äro förenade dermed. Jag
tycker derför, att en utredning för såväl det ena som andra förhållandet
borde verkställas, innan man vågade göra något ytterligare
i saken. Jag kommer således icke till samma slut, som vare sig utskottet
eller i-eservanterna kommit, utan skulle jag vilja hemställa, att
kammaren förenade sig om ett skrifvelseforslag till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta verkställa eu utredning rörande
möjligheten af såväl frihamnars som frilagers . inrättande i Sverige.
Och får jag, herr grefve och vice talman, anhålla om proposition på
detta mitt yrkande.

Herr Almgren, Oscar: Jag anhåller att med några ord få

bemöta dels reservanternas påståenden, dels ock i vissa delar min ärade
kamrats på stockholmsbänken yttrande.

Det har blifvit sagdt, att frilagersinstitutionen icke skulle vara
till någon nytta, utan tvärtom till skada för landets industri, men jag
vågar påstå, att en dylik institution ovilkorligen måste medföra nytta
för densamma. Det är redan nu förhållandet, att flera industrigrenar
i vårt land, och dit räknar jag bland andra min egen, sidenindustrien,
vidare urindustrien, tillverkningen af finare jernmanufakturer, glasindustrien
m. fl., finna det förmånligt, ja nästan nödvändigt att vid
sidan af den egna tillverkningen föra ett sorteradt lager af utländska
artiklar i samma branche, på det att fabrikanten må kunna erbjuda
köparen såväl ett stort sortiment mönster och modeller som ock en
större prisskala från de billigaste till de högsta pris, och detta är
bestämdt en afgjord fördel för afsättningen inom landet. Men om nu
denne industriidkare äfven vill söka afsättning på grannländerna, är
han inskränkt till de artiklar och de få mönster och modeller, som
han sjelf kan tillverka, hvarför också många försök, som gjorts inom
åtskilliga industrigrenar att vinna afsättning i Norge och Finland, icke
krönts med framgång. Helt annorlunda blefve förhållandet, om han

Lördagen den 10 Mars. 39

Tid framläggande af sina prof i grannländerna kunde med dem
förena samma sortiment af utländska artiklar, som lian är i tillfälle
att visa i sitt eget land. Då skulle kostnaderna betydligt reduceras,
och dermed vore äfven afsättningen för landets många industrialster i
mycket väsentlig män förbättrad.

Eu ärad talare har lika med reservanterna ansett, att den stora
handeln icke skulle hafva någon fördel af denna frilagersinstitution.
Jag antager att med den “stora handeln" afses kolonialvaror, handeln
med kaffe, sydfrukter m. m., men jag vill dervid fästa uppmärksamheten
på, att just å en sådan frilagersinstitution skulle kunna försiggå
rensning och sortering af kaffe, russin och dylikt, som i handeln spelar
den allra största roll, men som ej låter sig göra på nederlag. Det
är just denna frihet att behandla varan, som i högst väsentlig mån
bidragit till att utvidga Antwerpens och Hamburgs marknader.

Vi hade för några decennier sedan eu mycket stor affärsförbindelse
i kolonialvaror med Finland. Denna har emellertid så småningom
nästan alldeles upphört. Min öfvertygelse är, att om frilager infördes
i Stockholm, vore detta det på samma gång verksammaste och rigtigaste
sättet att söka återvinna den förlorade handelsförbindelsen.

Deremot hafva reservanterna medgifvit, att för manufakturhandeln
skulle frilagersinstitutionen medföra en alldeles afgjord fördel. Men, mine
herrar, om nu så är — hvarför då ej medgifva manufakturhandlarne
Jenna fördel, då det icke kostar staten något? Denna manufukturhandel
en gros har redan nu en svår strid att kämpa i konkurrensen
med en-gros-husen i Köpenhamn och Hamburg, och tydligen ligger
den för närvarande under i striden. Den drifves allt mer och mer
mot norden, och dessa båda städer eröfra så småningom fullständigt
de södra och mellersta provinserna i Sverige. Nu kan möjligen invändas,
att detta icke beror på Köpenhamns frilagersinstitution, utan
att danskarne äro duktigare köpmän än svenskarne, med mera kraft
och energi, men om man ställer en soldat .beväpnad med ett flintlåsgevär
mot en, som är rustad med ett tidsenligt vapen, hjelpa kraften
och energien föga, och frilagersinstitutionen är just ett sådant tidsenligt
vapen, hvarmed man måste vara försedd för att kunna bestå i
striden.

Vidare har man gjort en mycket stor affär af emballagefrågan.
Man har påpekat, att nära 10 procent af de i tulltaxan upptagna
artiklar äro underkastade bruttoförtullning. Men just denna omständighet
har satt uppfinningsförmågan på prof, och man har redan
hunnit ganska långt i den vägen. Emballaget, som förr vid låga tullar
spelade en obetydlig roll, är naturligtvis numera af mycket stor vigt,
och man ser till, att emballaget inskränkes till det minsta möjliga.
Sålunda händer redan nu t. ex. vid import af sidenvaror, att sidenstyckena
hvart för sig omvecklas med det lättaste papper, hvaremot
det tyngre emballaget, kartonger, glasyrpapper och dylikt läggas bredvid
och förtullas såsom papper. På samma sätt med handskar och
kravatter. Till och med på ömtåliga saker som sammet och peluche,
hvilka förut alltid införts i pappkartonger, komma nu i silkespapper,
och kartongerna förtullas särskilda Jag är öfvertygad om, att fram -

N:o 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

N;o 13. 40 Lördagen den 10 Mars.

Om inrättande stegen på denna väg skola blifva allt större och större och sålunda
emballagefrågan i motsvarande grad förlora allt mer i vigt och be(Forts.
) tydelse. Statens förlust genom förtullning från frilager blefve försvinnande
liten.

Slutligen har man sagt, att frilagersinstitutionen skulle vara något
som blott komme ett fåtal köpmän till godo, och derför afstyrkes den,
under det att man förordar frihamn. Detta ressonnement kan jag
dock icke förstå. Frilagersinstitution skulle kunna inrättas i snartsagdt
hvilken stapelstad som helst, då deremot frihamn näppeligen kan
komma till stånd annorstädes än i några af vårt lands största städer.
Dertill kommer, att frilagersinstitutionen ej förutsätter några stora omkostnader,
då härtill kunna apteras hvilka byggnader och egendomar
som helst. Frihamnen är deremot en helt annan sak. Dertill fordras
i främsta ruinmet betydliga kapital, hvilka icke torde vara så lätta
att tillvägabringa.

Om man derför vill saken, bör man ej, på sätt reservanterna i
utskottet gjort, inskränka sig till att yrka utredning om frihamn och
lemna frilagersfrågan å sido; ty frihamnsfrågau är så stor och enligt
min åsigt så aflägsen, att om man vill hafva en snar hjelp i konkurrensen
med utlandet, skall man i främsta rummet och särskildt införa
frilagersinstitutionen.

På sätt en föregående talare redan gjort, tillåter äfven jag mig
att i kammarens minne återföra denna frågas behandling vid föregående
riksdagar. Vid 1891 års riksdag antogs förslaget om frilagersinstitution
med stor majoritet i Andra Kammaren och föll här, men på endast
en rösts öfvervigt, 51 mot 50. År 1892 antogs förslaget likaledes i
Andra Kammaren och föll i denna kammare med 49 mot 45 rester..
Sympatierna för saken tyckas alltså varit ganska stora äfven inom
Första Kammaren, och jag för min del hyser den förhoppning, att så
allt fortfarande måtte vara fallet och att den ganska stora minoriteten
måtte förbytas till majoritet.

Emellertid anser jag det ej nu lämpligt att yrka bifall till utskottets
förslag, då ju möjligen någon ordställning deruti skulle kunna
påvisas, som är mindre lyckligt vald, utan jag inskränker mig till att
förena mig uti herr Rettigs yrkande om bifall till reservanternas förslag
med det tillägg han formulerat.

Herr Philipson: Jag skulle kunna inskränka mig till att i allo
instämma uti samt åberopa den reservation, som af mig och mina
herrar kamrater från denna kammare inom utskottet afgifvits, men
jag anser att denna fråga bör betraktas från dera håll och vill försöka
att vederlägga åtskilligt, som under diskussionen förekommit.
Det kan ju icke förnekas, att den här föreliggande motionen år efter
år å nyo framkommit, men å andra sidan har jag icke kunnat finna,
att den vunnit något egentligt understöd från andra håll än från
den ort, hvilken motionären närmast representerar, och icke heller har,
såvidt jag vet, något yrkande på frilager åtminstone i form af motion
framstälts från andra håll inom vårt land. För mig vill detta tyda
på, att denna fråga i grund och botten är framkallad af, om jag så

Lördagen den 10 Mars. 41

får uttrycka mig, ett blott och bart lokalintresse, och ehuru jag högt
värderar lokalpatriotismen, får jag dock säga, att de möjliga fördelar,
som en frilagersinstitution till äfventyra skulle kunna bereda vissa köpmän
å en och annan större handelsplats, ingalunda uppväga de väsentliga
olägenheter densamma ovilkorligen skulle tillskynda öfriga delar
af landet liksom köpmanscorpsen i de mindre handelsstäderna. Denna
frilagersinstitution är dock icke en så lätt och enkel sak, som den
nästföregående talaren sökt göra troligt. Jag har någon kännedom
om huru denna institution verkat t. ex. i Hamburg, och min erfarenhet
i detta afseende gifver vid handen, hurusom densamma utöfver
betydande kostnader föranleder en mängd olikartade bestyr och besvär
samt eu betydlig och noggrann kontroll, som allt är med frilagersinstitutionen
ovilkorligen förknippadt, och man må icke inbilla sig, att
donna institution kan etableras i hvarje liten stad eller i hvilket litet
magasin som helst äfven i en större stad. Redan begreppet frilager
antyder, att det skall finnas ett bevakadt område, inom hvilket den,
som det önskar, kan låta uppföra eller förhyra magasin eller lagerrum
dels för att der upplägga och från emballaget befria tullpligtiga
varor, dit importerade, samt derefter i små partier och utan allt emballage
förtulla desamma, liksom äfven att inom detta frilagersområde
eu del industriella anläggningar skulle kunna uppstå för förädlandet
af åtskillga råämnen och halftäbrikat, afsedda att fullfärdiga åter
exporteras — men detta synes mig vara något helt annat än att i
hvilken liten stad som helst eller i hvilket litet magasin som helst
långt inne i en större stad medgifva de rättigheter, hvilka afses medfölja
frilagersinstitutionen.

Här hafva framhållits den mängd fördelar, som denna institution
skulle medföra, och jag får bekänna, att några af dessa äfven utaf oss
reservanter beaktats. Men de gälla endast några artiklar, som importeras,
företrädesvis lyxvaror, för hvilka tullarne äro så afvägda, att emballagets
vigt bör bidraga til! tullafgiften. Eu talare har emellertid upplyst
oss, att denna bestämmelse numera allmänt eluderas. Skulle så
vara förhållandet, ja, då får jag säga att i så fall bör tulltaxan ändras
derhän, att varan belägges med den tull, som afsågs drabba sjelfva
varan, då Riksdagen med beräkning att intet afdrag af emballagets
vigt skulle få ega rum åsatte tullen. Ty tullen bestämdes inclusive
emballaget, och då här är upplyst och åt'' tulltaxan bekräftas, att af
densammas öfver 700 nummer ej mindre än 69 äro belagda med tull
på emballagets vigt, hvilken senare förr ansågs öka 30 å 40 procent
af sjelfva varans vigt, då hafva äfven dessa importörer redan åtnjutit
den största fördel, som de med frilagersinstitutionen afsett. Ty icke
kan jag finna, att i ett land, der det existerar nederlagsrätt, fördelen
att man har importerade manufakturvaror och lyxartiklar liggande på
ett frilager, då det endast gäller att i smärre partier ompacka och
skilja varorna åt, är så afsevärd och stor, att en ny institution, medförande
olägenheter af flera slag, derför bör komma till stånd.

Man har gjort jemförelser med Köpenhamn och framhållit dess
fördelar af sin import hit af lyxartiklar från dess frilager. Jag bestrider
detta påstående, ty varorna sändas icke från Köpenhamn

N:0 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

N:0 13.

Lördagen den 10 Mars.

Om inrättande oemballerade, och när de komma till Sverige, måste varorna tull—
^ behandlas med emballaget. Om eu person deremot har frilager i Stock (Forts'')

holm, kan han helt enkelt lägga upp varorna på frilager och går fri

från den tull, som eljest skulle drabba varan genom medräkning af
emballagets vigt, då han ju ä frilagret tar bort emballaget och utan
ringaste emballage låter"bära varan till det närbelägna packhuset eller
tullstationen, och så kan ej ske med varor, som transporteras öfver
hit från Köpenhamn — de måste, för att ej skadas, vara emballerade.
För min del får jag säga, att då man, såsom utskottets ledamöter från
Första Kammaren här hafva gjort, biträdt en skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utredning af frågan om frihamn, hafva ju reservanterna gått
den önskan i förväg, som här framstälts af en talare på gefiebänken.
Ty, mine herrar, en frihamn utan frilager är ett fullständigt nonsens,
alldenstund med hvarje frihamn följer frilager. Ett frilager deremot
utan frihamn är en onödighet och ett oting samt kostar den som begagnar
frilagret vida mer än det smakar.

Det har äfven i utskottet begärts, att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag
skulle komma in med lag angående frilagersinstitution. I likhet
med eu föregående talare frågar jag: huru kali man anse, att sådant
låter sig göra? Bör ej en genomgående åtgärd, en delvis revision af
tulltaxan företagas, innan ett sådant förslag kan från regeringen atlåtas?
Böra ej dessförinnan handels- och sjöfartsnämnden och andra verk och
korporationer i vårt land afgifva siua yttranden? Och jag frågar
herrarne: huru skall detta kunna medhinnas på den korta tiden af
blott ett år? Deremot, om kammaren bifaller den skrifvelse, som
reservanterna här föreslagit angående frihamn, så följer deraf äfven,
såsom af reservanternas motivering synes, att frågan om frilager blir
pröfvad. Men detta frilager bör inskränkas inom ett visst bevakadt
område och icke tillåtas etableras litet här och litet der till stor svårighet
för tullmyndigheterna och till lättnad för smuggleri.

Jag anhåller på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, hvilken blifvit af mina kamrater från Första Kammaren
i utskottet jemte mig afgifven.

Herr Olsson: För min del instämmer jag fullkomligt deruti, att
denna fråga är af sådan betydelse för vårt land och specielt för handeln,
att det vore önskvärdt, om en lösning kunde utfinnas. De lättare
kommunikationer och den utsträckning af sina affärsförbindelser, som
de olika städerna sträfva efter, göra det, såvidt jag kan förstå, alldeles
nödvändigt, att äfven Sverige söker komma i åtnjutande af tvenne
saker, nemligen dels så billiga omkostnader för affärsverksamheten
som möjligt och dels lättnader i afseende på anskaffande af erforderligt
kapital för bedrifvande af hvarje rörelse. Nu har man sagt, att
nederlagsrätten skulle i nästan alla delar fylla behofvet af frilager.
Jag tror det icke. Jag tror att erfarenheten har visat, att i de städer,
hvarest man har frilager, nederlagsrätten blott i ringa mån uppfyller
de behof, §om friiagersrätten medför. Hvad frågan om frihamn beträffar,
instämmer jag med den siste talaren i det, afseendet att likasom
frilager förutsätter en frihamn, så innefattar eu frihamn äfven

N;0 13.

Lördagen den 10 Mars.

ett frilager, och således, om det sistnämnda eller frihamnen kan vinnas,
tror jag att man också då har vunnit ej blott den nytta en frihamn
i och för sig medför, utan derjemte alla de väsentliga fördelar, som
ett frilager har med sig.

Nu är det visserligen sant, att under våra förhållanden är, såvidt
jag förstår, målet att vinna en frihamn ganska aflägset. Det är
här fråga om så stora kapital, om ett så vidsträckt område för
handelsverksamheten, så dugliga köpmän och — hvad som ar af ännu
större vigt och betydelse — så stora kapital till sjelfva handelsrörelsens
bedrifvande och den dermed i sammanhang stående sjöfarten, att jag
fruktar, det vårt lilla och kapitalfattiga land svårligen kan under den
närmaste framtiden åstadkomma allt detta. Om vi t. ex, gå till frihamnen
i Hamburg: hvad är det, som lyftat denna rörelse till en så
kolossal utveckling? Jo, hufvudsakligen tvenne saker: dess stora
kapitaltillgångar och dess utmärkta förbindelser med de olika utländska
hamnarne; så är ock, såvidt jag vet, förhållandet med Bremen. Äfven
Antwerpen har genom sin stora, vidtomfattande sjöfart så stora fördelar,
att vissa handelsartiklar giivas, i hvilka ingen annan hamn förmår
täfla med Antwerpens. Alla dessa omständigheter äro af *len
betydelse, att de, såvidt jag kan förstå, i väsentlig mån inverka på
anskaffandet af en frihamn och dermed i sammanhang stående skeppsfart,
industi och liandelsverksamhet. Lägges så härtill den kostnad,
som erfordras för en frihamnsanläggning, och det lager, som är ett
oeftergifiigt vilkor för framgången af hvarje dylik anläggning, så antager
jag, att det skulle blifva högst få ställen inom vårt land, der
dessa förutsättningar skulle kunna vara till finnandes och en frihamn
kunna anläggas. Men trots dessa svårigheter, trots dessa stora kapitalbehof,
trots det lager, som måste förutsättas för sådana anläggningar,
tror jag för min del, såsom jag förut har framhållit, att frågans
stora vigt och betydelse kräfver en utredning, men en utredning ej
blott med fäst afseende på rättigheten att anlägga frihamn, utan
jemväl beträffande de vilkor, under hvilka en sådan frihamnsrörelse
må drifvas. Ty frågans framgång är otvifvelaktigt beroende på, om
vilkoren för rörelsens bedrifvande inom ett sådant frihamnsområde äro
af den beskaffenhet, att en dylik frihamn kan anläggas. Man kan
nemligen, såsom lierrarne behagade finna, uppställa sådana vilkor för
rörelsen inom eu frihamn, att det blir nästan omöjligt att göra sig
någon fördel af den. I Köpenhamn har det belopp, som stälts till
frihamnsstyrelsens förfogande, bestämts till omkring 24,000,000 kronor.
Derutaf hafva bolag och enskilde, möjligen också Köpenhamns kommun,
lemnat 12,000,000 och staten, om jag ej misstager mig, på vissa vilkor
lemnat 12,000,000. Jag tror dock ej, att detta belopp är tillräckligt,
ty frihamnen måste först och främst hafva en hamn, som fyller behofvet,
och det duger ej att komma med en frihamn, der djupet ej
öfvex-stiger 16, 18 eller 20 fot, ty jag får då ej sådana fartyg att gå
dit, der jag kan trycka ned fraktkostnaden till det minsta möjliga.
Derför har man också i Köpenhamn ett djup af ända till 28 fot — i
hvarje händelse ej under 25 ä 26 fot. Vidare behöfver denna hamn

Om inrättande

af frilager

m. to.

(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Om inrättande vara forsedel med tillräckliga kajer, tilläggsplatser och apparater för
af frdager och lossning, hvilket allt kostar mycket penningar.

(Forts) Men eJ no8 härmed. Till en frihamn hör äfven ett område, som

y kan upplåtas för den allmänna rörelsen till sådant pris, att ej denna
afgift lägger hinder i vägen för verksamheten. Om jag nu tillägger,
att hamnen bör hafva ett centralt läge, att den bör vara belägen på
en lämplig plats invid hafvet, som bör vara så central, att den till*
godoser behofvet i fråga om handel och skeppsfart i allmänhet, tinner
man lätt, att sjelfva kostnaden för detta område blir ganska betydlig.
Men härtill förutsattes ytterligare en industri, hvarförutom hamnen
uti väsentlig män skulle förlora sin betydelse.

Hvad är det nemligen, som gör, att Hamburgs frihamn har så
stor betydelse? Jo, det är den dervarande stora industrien. Likaså
är förhållandet med Bremen. Och denna industriella utveckling fordrar
både byggnader, område och kapital samt, såsom nyss nämndes, energiska
och företagsamma köpmän. Kan man nu verkligen förutsätta, att i
Sverige skulle finnas ett sådant intresse, sådan kraft, sådan företagsamhet
och sådan belägenhet? Måhända! I alla fall bör den fruktan,
mam möjligen kan hysa i detta afseende, icke hindra regeringen från
att verkställa en utredning. Förr än en sådan utredning ligger före,
och man vet, under hvilka vilkor och förhållanden man får arbeta i
eu sådan frihamn, förrän man vet, i hvilken mån staten vill bidraga
till en sådan frihamn eller om den ej alls vill det, förr är det alldeles
omöjligt att uppgöra en någorlunda omsorgsfull och noggrann
beräkning och bedöma, hvilket resultatet skulle blifva af en sådan frihamnsanläggning.

Nu har utskottet föreslagit, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t ville för nästa Riksdag framlägga
förslag till förordning angående allmänt frilager. Jag tror, lika
med en föregående talare, att detta är en allt för kort tid; och hvad
angår den utredning, som förebragts rörande framställningen till 1886
års Riksdag, torde den i många väsentliga delar behöfva undergå
kanske genomgripande förändringar. Alltså: en längre tid är enligt
min uppfattning alldeles nödvändig.

Hvad deremot frihamnsfrågan beträffar, tror jag, att man med
fördel skulle kunna sluta sig till det skrifvelseförslag, som bevillningsutskottet
framlagt, och jag tror, att i detta förslag skulle äfven innefattas
hvad som skulle behöfvas för utredning af friiagersrätten. Kanske
skulle det också vara klokt och till frågans lyckliga lösning bidragande,
om man skilde frågan om frilager från frågan om frihamn och således
endast antoge det förslag, som utskottet framstält angående frihamnsanläggningar.
Skulle emellertid det förslag till skrifvelse, som herr
Rettig framstälde, innefatta lämpliga och för ändamålet behöfliga ordalag,
hvilket jag i hastigheten ej kunde vid uppläsningen bedöma, har
jag intet emot att sluta mig till den skrifvelsen. Men eljest tror jag,
att man borde hålla sig till utskottets förslag beträffande frihamn,
emedan man kanske hade mera säkerhet för att äfven i Andra Kammaren
detta bifölles. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i
mom. b).

Lördagen den 10 Mars. 45

Herr Re t tig: En utredning om en frihamn innesluter visserligen

en utredning om frilager; men det oaktadt anser jag, att en särskild
utredning af endast frilager bör göras, tv i förra lallet kan man möjligen
komma till så höga siffror, att hela förslaget genast anses outförbart,
då man deremot i det senare kan komma till det resultat, att
redan befintliga magasin med nödiga ändringar kunna användas för
frilager. Således måste denna fråga ovilkorligen delas i två frågor.
Då jag af herr vice talmannen dessutom nyss erfarit, att mitt yrkande
icke kan upptagas, emedan Andra Kammaren beslutit, att det skall
vara olika yrkanden på punkten a) och punkten b), ber jag att få
ändra mitt yrkande så, att jag vid punkten a) af bevillningsutskottets
betänkande hemställer om skrifvelse till Kongl. Maj:t af den lydelse,
att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande möjligheten
och lämpligheten af frilagersinstitutionens införande i Sverige. Vid
punkten b) af samma betänkande yrkar jag bifall till detsamma.

Herr Almgren, Oscar: Då jag nyss förenat mig med herr

Rettig i hans då gjorda yrkande, ber jag nu att få återtaga det och
i stället förena mig med honom i det yrkande han senast framstält.

Herr Almström: Som tiden är långt framskriden, skall jag fatta

mig mycket kort. Men det är ett par punkter i herr Almgrens anförande,
som jag anser mig böra bemöta.

. Hvad. först angår den fördel, som enligt hans mening genom frilager
skulle tillskyndas vår svenska industri, vill jag i motsats till
honom påstå, att den kommer att tillskyndas olägenhet, och detta särskildt
genom den omständighet han nämnde, den att genom frilager
skulle det för en köpman bli möjligt att till billigare pris än nu utbjuda
utländska varor i förening med svenska. Detta kan jag ej finna
vara en fördel för svensk industri, ty de utländska varorna komma
att till stor del uttränga de svenska produkterna. Så blir förhållandet
vid försäljning inom landet. Vid försäljning utom landet åter
har herr Almgren rätt; men jag vädjar till honom sjelf, hvilken roll
denna försäljning nu spelar och kan komma att spela i förhållande till
afsättningen inom landet. Det är en obetydlighet, och denna obetydlighet
är icke värd så stort offer.

Vidare sade herr Almgren, att genom frilagersinstitutionens införande
skulle nästan hvarje stad som helst kunna ernå denna fördel.

Jag vädjar till kammaren, huru det skulle komma att se ut, om
i hvarje svensk småstad eu byggnad upplätes till frilager. Är det icke
tydligt, att detta skulle leda till ett smuggleri i stort, hvarigenom
den inkomst staten beräknat erhålla genom tullarne i betydlig män
inskränktes?

Herr Almgren begagnade äfven, vid frågan om konkurrensen mellan
svenska och danska köpmän, liknelsen om soldater med gamla flintlåsgevär
och med moderna eldvapen. Ja, då vill jag blott säga det, att
det moderna gevär, som den utländske köpmannen egen, är icke frihamn
och frilager, utan det är kapital och större skicklighet, och
dessa erhållas icke genom frilager.

N:o 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.

N:o 13.

46 Lördagen den 10 Mars.

Om inrättande Hvad beträffar kommersen på Finland, så är det nog möjligt, att
af frilarJer åtminstone till en början någon större afsättning der skulle kunna erhållas.

(Forts.) ^en iag tror, att herr Almgren har tillräcklig kännedom om förhållandena
i Finland för att ej våga bestrida, att eu frilagersanläggning
i Stockholm skulle inom kort tid medföra samma anläggning inom
Finland, och dermed är hela fördelen för oss skjuten åt sidan.

Jag ber fortfarande att få hålla på mitt förslag. Eu ytterligare
anledning dertill kan äfven ligga deri — hvilket jag vågar be herr
Hertig m. fl. besinna — att om det blir fråga om. sammanjemkning
med Andra Kammarens beslut, kan det vara godt att hafva herr
Rettigs förslag i reserv. Men taga vi det nu, kan sammanjemkningen
blifva svårare. Jag anhåller således om bifall till mitt förslag, det vill
säga afslag på mom. a) och bifall till mom. b) med den af reservanterna
anförda motivering.

Herr Beijer: Jag ber att få förena mig med herr Rettig i såväl
mom. a) som mom. b). Dervid tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
på vigten och nödvändigheten att dessa frågor blifva afgjorda,
ty de stå i så nära samband med de företag man vid flere
hamnar ämnar förbereda. Men dessförinnan vill man naturligtvis veta:
få vi någonsin rätt att anlägga en frihamn? Och hvad frilager beträffar,
behöfs äfven der en särskild byggnad, om det skall fylla sitt
ändamål. Vid mitt senaste besök i Köpenhamn besåg jag äfven det
nybygda, frilagret. Veta herrarne hvad det kostat? Man uppgaf en
million kronor! Vid hamnutvidgningar, som på flera ställen komma i
fråga, bör man tänka sig för, om der kan bli en frihamn eller icke.
Derför är jag af den åsigt, att en skrifvelse bör afgå, så att man får
ett slut på denna fråga, utan art vilja inlåta mig på kommersiella
förhållanden. Jag vet ställen, der frihamn kunde anläggas för billiga
kostnader. Dertill behöfdes hvarken 10 eller 20 millioner; men intet
• kan dervid gorå?, förrän den föreliggande frågan först är afgjord.
Det fins många hamnar, som man vill förbättra, och vid sådana företag
heter det alltid: ställ till så, att vi kunna få en frihamn här!
Jag frågar: hvad tjenar det till att tala om frihamn, om man kanske
aldrig får rätt att begagna en sådan?

Jag förenar mig med herr Rettig såväl i mom. a) som i mom b).

Herr Berg, Bars:'' Jag hade icke tänkt yttra mig i dag i denna
fråga, men då jag har reserverat mig inom utskottet, vill jag med anledning
af några talares yttranden förklara, att min reservation har
betydt, att jag i sak delar utskottets mening, men att jag ogillar den
i formen. En annan form hade jag i utskottet uppstält och röstat
för, men den vann ej flertalets understöd.

Det är ett yttrande af en talare, som egentligen uppkallat mig.
Han sade nemligen, att denna fråga är framkallad af lokalintressen.
Jag anser mig böra deremot framhålla, att så vidt jag förstår, gäller
det tvärtom ett verkligt statsintresse, som fordrar sin snara lösning.
Vårt land suckar nemligen under bristen på beqväma kommunikationer
både inom och särskildt utom landet, i synnerhet transmarina

Lördagen den 10 Mars.

N:0 13.

- 47

förbindelser. Ingen beqväm och billig export och ej heller någon billig
import är möjlig, utan att vi hafva direkta, ordnade förbindelser med
inom- och utomeuropeiska länder. Detta kan icke ske, så länge lagstiftningen
hos våra grannar i jemförelse med den hos oss är sådan,
att importen dit är så gynnad, att ej våra egna handlande, ej ens de
stora, kunna med dem upptaga konkurrensen om vår -egen import.
Vi veta derjemte, att till och med våra största exportartiklar, trä och
jern, ej kunna af oss på fördelaktigaste sätt exporteras till konsumenterna,
utan större delen måste först sändas till ett så nära beläget
land som England, hvilket just genom rikedomen på direkta förbindelser
med den öfriga verlden kan tjena såsom mellanhand och dervid
tager en stor, ja kanske den största delen af förtjensten. Så är det
med nästan all produktion i vårt land. Den är i allmänhet hänvisad
att utföras i hela fartygslaster. Men, mine herrar, en produktion i
en så aflägsen del af verlden som vårt land, hvilken ej kan utföras i
förädladt skick annat än i hela fartygslaster, är i allmänhet till undergång
dömd. Kan den nemligen icke förse marknaden i små poster,
så kan den ej heller täfla med andra länder, som uppträda såsom
mellanhänder och besörja den beqvämliga fördelningen till konsumenterna.
Det är således för att kunna få eu liflig sjöfart till stånd särskilt
till utomeuropeiska länder, som det är nödvändigt att utreda
frågan om möjligheten att i vårt land inrätta frihamnar och äfven frilager,
hvilken senare inrättning enligt min mening är en frihamn i mycket liten
skala, hvars verkningar man ju icke kan förutsäga med full visshet,
men som åtminstone förtjenar en noggrann utredning. Detta är frågans
innebörd ur synpunkten af kommunikationsväsendet och med hänsyn
till landets stora behof af sjövägsförbindelser. Trots bättre lagstiftning
i den vägen är det likväl åtskilliga af våra grannländer, som ändå
lemna stora subventioner för att få dessa direkta förbindelser till
stånd. Hos oss har sådant visat sig omöjligt. Riksdagen har sagt
nej till dylik subvention flere gånger. För oss synes det således så
mycket mera nödigt att för åstadkommande af ordnade förbindelser
med främmande!'' länder söka få frihamnar och frilager inrättade.
Jag kan icke förutsäga, huruvida det skall lyckas att härigenom
vinna alla de afsedda fördelarne, men säkert är, att ett af de allra
bästa medlen härtill i andra länder visat sig vara dessa institutioner.
Jag vill icke göra något yrkande, men jag vill i alla fall hafva lagt
kammaren på hjertat, att frågan är af stor fosterländsk betydelse, om
genom dess lyckliga lösning rikets samfärdsel med andra länder och
dess hamnväsende på flere orter kunde kraftigt befrämjas, såsom antagligt
är.

Herr Fränekel: Denna fråga har vid nästan hvarje riksdag

varit föremål för öfverläggning, och således borde hvar och en ej behöfva
yttra andra åsigter än dem man redan förut yttrat. Men har
hafva nu framkommit nya argument till fördel för utskottets förslag,
hvilka jag för min del ej kan låta förbigå obesvarade.

Jag står på reservanternas ståndpunkt, att den begäran, som nu
framkommit från enskild motionär och utan att någon framställning

Om inrättande,
of frilager
m, m.
(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

om inrättande gjorts af någon handelskorporation om anläggning af frilager, icke är
af frilager af behofvet påkallad; och jag kommer således att följa dessa herrar
(Fort-0 i afseende på deras förslag om afslag å momentet a).

Hvad mom. b) beträffar, vill jag gerna underordna min egen uppfattning
om möjligheten att åstadkomma frihamn så till vida, att jag
kan vara med om att begära en utredning. Jag kan således biträda
förslaget i afseende på mom. b). Men här ha framhållits två orsaker,
hvarför man nu skulle begära äfven utredning om frilager. Den ena
är den, att stora städer, såsom Antwerpen, Hamburg och Bremen, hafva
sådant och då borde äfven vi kunna hafva det. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att den internationella handel, som
dessa städer bedrifva, är af så speciel natur, att jag tror icke det
faller någon af de öfriga städerna vid motsvarande kuster in att begära
anläggning af frilager. Herr Almgren påvisade skilnaden mellan
frilager och frihamn derutinnan, att han sade, att frilager skulle kunna
få inrättas nästan hvar som helst. Ja, då förstår jag icke, huru man
i dag vid en föregående votering har kunnat säga, att man vill hålla
på status quo i tullfrågan. Ty derigenom skulle man inrätta “privilegierade
smugglingsinstitutioner£! på så många ställen som möjligt. Jag
kan således ej finna annat, äu att detta skäl talar mot inrättande af
frilager.

Här har vidare sagts, att våra köpmän icke kunna göra sina
affärer, om dem ej bereddes möjlighet att hålla frilager, och att detta
skulle vara beroende på, att utländske köpmän äro skickligare än
våra. Jag tillåter mig icke att uttala något omdöme om våra köpmäns
skicklighet, men då det var en köpman, som yttrade, att de
sjeifve ansåge sig underlägsna de utländske, tror jag det. Då bör i
främsta rummet framhållas önskvärdheten deraf, att våra svenske köpmän
skola söka afsätta våra egna industrialster. Men i det fallet
existerar en stor skilnad mellan våra och de utländske köpmännen.
Man tycker att det är mycket beqvämt att sälja t. ex. kaffe och socker,
men då det blir fråga om att skaffa afsättning för våra inhemska
fabrikat, så äro svårigheterna ofta stora att få någon, som vill åtaga
sig detta. Jag tror, att köpmännens underlägsenhet i detta fall hafva
de många tillfällen att sjelfva korrigera utan frilager. Dessutom vill
jag tillägga — hvad som redan vid ett föregående tillfälle yttrats i
denna kammare — att Kristiania under många år haft rätt till frilager,
men ingen har begagnat sig deraf, oaktadt det torde vara alla
bekant, att norrmännen anses vara skicklige köpmän. Detta tyder
på, att det här är en något uppblåst fråga, som man fått tag i såsom
ett slags ankare, då man ej kan få fram sina önskningar på annat sätt.

Slutligen har af den siste talaren påståtts, att vi skulle vara så
i brist på “förbindelser“ här i landet, att vi derför skulle vara i
behof -af frilagersinstitutionen. Jag kan icke förstå hvad han menar,
såvida han ej afsåg sådana delar af vårt land, som ligga norr om
Gellivare, ty eljest kunna vi väl ej klaga öfver sådan brist i förhållande
till folkmängden.

Hvad frihamnsanläggningar beträffar, har förut framhållits, att
sådana äro af den stora omfattning, att de icke så lätt låta sig göra.

Lördagen den 10 Mars. 49

I likhet med en ärad talare på malmöbänken tror jag att, om det
skall vara möjligt att ens tillnärmelsevis göra upp plan för frihamn
på någon plats, är det nödvändigt att veta, på hvilka vilkor en sådan
frihamn får anläggas. Af detta skäl tror jag, att utskottets hemställan
i mom. b) har sitt berättigande.

På grund af hvad jag nu tagit mig friheten yttra instämmer jag
i reservanternas förslag.

Herr Waern: Jag har begärt ordet för att protestera mot den
siste talarens yttrande om den svenska köpmanscorpsen. Hen är icke
sämre än något annat lands. Het är möjligt, att den kan uträtta
mindre, men det beror då derpå, att vårt land är litet och dess resurser
mindre än större länders. Men jag kan icke erkänna, att köpmanscorpsen
i Sverige är på något sätt underlägsen andra lands. Jag
protesterar emot talarens yttrande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande utskottets hemställan i afseende på mom. a) i förevarande
betänkande yrkats, dels att denna hemställan skulle afslås,
dels ock, af herr Retlig, att Riksdagen ville i skrifvelse till Koogl. Maj:t
anhålla, att Kongl- Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande möjligheten
och lämpligheten af frilagersinstitutionens införande i Sverige.

Sedermera gjorde herr vice talmannen först proposition på bifall
till hvad utskottet i afseende på ifrågavarande moment hemstält och
vidare propositioner jemlikt Dyssnämnda båda yrkanden samt förklarade
sig anse propositionen på godkännande af herr Rettigs förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å utskottets hemställan, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Hen, som bifaller herr Rettigs yrkande, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning rörande möjligheten och lämpligheten af frilagersinstitutionens
införande i Sverige, röstar

Ja ;

Hen, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås bevillningsutskottets hemställan i afseende på
mom. a) i dess betänkande n:o 5.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—47.

Nej—42.

Första Kammarms Prof. I8O4. N:o 18.

N:o 13.

Om inrättande

af frilager

m. m.

(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 10 Mars.

Härefter yttrade herr vice talmannen, att beträffande utskottets
hemställan i afseende på mom. b) i föreliggande betänkande endast
yrkats, att densamma“skuile bifallas; och blef härefter gjord proposition
enligt detta yrkande med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 7 och 9 i denna
månad bordlagda memorial n:o 2, angående verkstäld granskning af
riksbankens styrelse och förvaltning, biföll kammaren hvad utskottet i
memorialet hemstält.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wcern intill den
29 innevarande mars och herr von Stapelmohr under fjorton dagar
från och med den 12 i denna månad.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Herr vice talmannen hemstälde vidare att, som föredragningslistan
för dagen blifvit genomgången, de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 4,07 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.