RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Första Kammaren. Nso 12.

Onsdagen den 7 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Fortsattes Jöredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

24 punkten.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag tillåter mig Jästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att det nu är öfver 70 år, som man
varit sysselsatt med arbetena på Karlsborg, vår enda landtfästning,
utan att man hunnit sätta den i sådant tillstånd, att den vore försvarbar
i händelse af ett krig, då det gäller vårt lands vara eller icke vara.
Armén kan sålunda i detta afgörande ögonblick icke af Karlsborg
påräkna något som helst stöd eller hjelp. Den, som studerat den
svenska krigshistorien, har utan tvifvel aktgifvit derpå, att i forna
tider allt, som rörde vårt fasta försvar, var särdeles omsorgsfullt
ordnadt. Men våra fästningar hafva fått förfalla den ena efter
den andra, och nu är händelsen, att på hela det svenska området
finnes i denna stund ingen enda fast punkt, som i händelse af
krig kan vara försvaret till hjelp. Men utom den stora militärfaran
af det långsamma byggandet på Karlsborg, är det äfven
förenadt med eu stor misshushållning i statsekonomiskt hänseende,
då nemligen derigenom utgifterna för arbetets, så att säga, organisation
sluka upp hvad som skulle användas på sj elfva arbetets
utförande. Uti den ena statsverkspropositionen efter den andra
har regeringen fästat uppmärksamheten vid dessa förhållanden.
Nu är det ju i alla fall meningen, att fästningen en gång skall
fidlbordas, och vid sådant förhållande vill det synas, som vore det

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 12. 1

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

Jho 12.

Onsdagen den 7 mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

oändligt mycket klokare att genom större årliga anslag komma
derhän, att dels fästningen i militäriskt hänseende blefve sådan,
att man af densamma kunde påräkna afsedt gagn i stället för
nära nog motsatsen i händelse af krig, och dels dessa nyssnämda
utgifter för arbetets organisation inskränktes till ett minimum.
Chefen för fortifikationen har icke heller uraktlåtit att hos Kongl.
Maj:t göra framställningar i detta hänseende, och Kongl. Maj:t
har, såsom jag får erinra, särskildt vid senaste riksdag försökt
att komma till målet på det sätt, att man inskränkte eller rättare
helt och hållet uraklät att för tillfället begära några anslag till
det fasta kustförsvaret, för befästningarna vid Vaxholm och
Karlskrona, i hopp atl med samlade krafter så snart som möjligt
hinna sätta Karlsborg i nödtorftigt försvarbart skick, för att sedan
öfvergå till andra fasta punkter, som äro af särskild vigt, då man
tänker på nödvändigheten af att upprätthålla vår neutralitet. Men
äfven dessa försök hafva icke vunnit Riksdagens bifall. Den
kostnadsberäkning, som uppgjordes för Karlsborgs färdigbyggande,
det är nu 20 år sedan, utgick från ett belopp af 4^ millioner för
att sätta fästningen i försvarbart skick; derefter har kostnaden
för Vabergets befästande tillkommit, som utom kostnaden för
pansarkonstruktionerna uppgått till l}£ million. De i denna stund
beviljade summorna uppgå till omkring 2 millioner kronor, och
det återstår således omkring 4 millioner, för att fästningen skall
komma något så när i ordning. Om 4 millioner återstå och Riksdagen
årligen anslår endast 150,000 kronor, huru länge skola vi
då få hålla på, innan denna fästning kommer i sådant skick, att
den kan användas. Det är endast dessa beklagliga förhållanden,
jag velat fästa uppmärksamheten på, då jag finner, att utskottets
ledamöter från såväl Första som Andra Kammaren föreslagit eu
nedsättning i det af Kongl. Maj:t begärda anslaget å 200,000
kronor till 150,000 kronor.

Herr Almström: Då 4:de hufvudtiteln var före under

1892 års riksdag, tog jag mig friheten att vid frågan om anslaget
till Karlsborgs fästning rigta- uppmärksamheten derpå, att i vårt
land funnes andra punkter, på hvilkas befästande det enligt mångas
förmenande vore vida bättre att offra penningar än på Karlsborgs.
Jag påminde, att Göteborg läge alldeles öppet och oskyddadt, samt
att befästningarna kring Stockholm vore af den otillfredsställande
art, att de nära nog kunde sägas tjena till intet. Jag tog mig
friheten påpeka, huru ett med framgång utfördt anfall mot Stockholm
skulle verka nedslående för hela landet och folket, huru
tron på möjligheten att försvara sig skulle förminskas i sådant
fall, då deremot, om liufvudstaden vore skyddad eller åtminstone
kunde motstå det första anfallet, detta skulle ingifva om icke
säkerhet, så åtminstone en betydligt högre grad af sjelftillit. Under
de tvenne år, som förflutit sedan 1892, har man icke hört något

Onsdagen den 7 mars, e. m.

J*:o 12.

nämnas om den väntade planen för dessa vigtiga punkters befästande.
Chefen för landtförsvarsdepartementet har visserligen omnämnt,
att det inginge i hans plan att samla alla krafter på full
bordandet af Karlsborgs fästning för att sedermera egna uppmärksamheten
åt de vigtiga punkterna Stockholm och Karlskrona; om
Göteborg talade han deremot icke. Han nämnde på samma gång,
att den summa, som enligt den förefintliga planen behöfdes till
Karlsborgs fullbordande, skulle uppgå till omkring 4 millioner
kronor. Jag ber då herrarne afgöra, hvilka utsigter vi hafva att
någonsin se befästningarna kring .Stockholm och Göteborg började.
Om det fordras 4 millioner till Karlsborg, och regeringen
begär 200,000 kr. om året, skulle det således efter en mycket
enkel kalkyl dröja 20 år, innan man kunde’ räkna på att något
skall göras för ofvannämnda platser. Under sådana förhållanden
har jag ansett mig böra föra på tal frågan om hufvudstadens befästande
samt Göteborgs betryggande åt sjösidan. Jag vet mycket
väl, att hvad jag här framhållit icke nu skall kunna lända till
någon Riksdagens åtgärd, men jag har dock ansett mig skyldig att,
då nu tillfälle gafs dertill, framhålla den stora vigt, som ligger
derpå, att man icke allenast tänker på den stora centralfästningen,
som väl ändå aldrig blir färdig, utan äfven använder en del kraft
på att sätta hufvudstaden och Göteborg i ett för fienden mindre
tillgängligt skick.

Beträffande det nu ifrågavarande anslaget skall jag icke motsätta
mig detsamma. Det har sagts, att det vore att anse såsom ett
öfningsanslag för fortifikationens officerare, och detta torda äfven ega
någon grund, då, efter hvad vi hört, det skulle åtgå 20 år för att
dermed fullborda Karlsborgs fästning efter den nuvarande planen,
som kanske dock under åreus lopp kommer att undergå högst
betydliga förändringar.

Herr Nyström, Thomas: Jag är till stor del förekommen

genom det yttrande, som chefen för landtförsvarsdepartementet i
frågan afgifvit, men ber dock att få nämna några ord.

Förslaget angående Karlsborgs befästande uppgjordes 1817,
en tidpunkt, som i det närmaste sammanfaller med den för unio
nens ingående med Norge, hvarigenom vår vestra försvarslinie
bortföll; i stället hade kort förut Finland förlorats för vårt land,
och följaktligen hade vår östra försvarslinie i väsentlig grad förändrats
till rikets skada. Kronprinsen Karl Johan lät derför uppgöra
en ny plan till landets försvar. Han insåg, att, om Sverige
kom i krig med Ryssland, skulle krigsteatern, som förut alltid
varit förlagd till Finland, flyttas inom våra egna landamären.
Han ansåg, att försvaret mot vår östa granne icke borde ordnas
så, att våra stridskrafter komme att utbredas längs östra gränsen,
ty då skulle de plottras bort i små delar och icke på någon punkt
kunna uppträda i samlad massa mot fienden. Det enda sättet

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Ports.)

att med framgång bekämpa honom vore icke att möta honom vid
gränsen, tv der kunde han hvar som helst tränga fram, utan man
skulle ordna stridskrafterna på sådant sätt, att de stöddes af fästningar
och depoter inne i landet, anlagna på punkter, der ett
anfall ansågs farligast. Man skulle sålunda kunna1 samla sina
krafter samt möta anfallet, der det framgick. Han lät undersöka,
hvar dessa depoter skulle anläggas, och man fäste sig vid trenne
punkter, belägna vid olika delar af Vettem. Stödd på dessa
punkter såsom en operationsbas kunde armén hoppas att med framgång
upptaga striden. Dessa depoter skulle icke blott tjena till
bas för operatiousarmén, utan äfven utgöra den säkra vapenplatsen
för arméns krutförråd, ammunition, reservvapen, beklädnadsmateriel,
och i farans stund skulle man kunna räkna på att dit
föra bankens och andra rikets dyrbarheter. Hufvuddragen af
denna plan återfinnas i handlingarna från ofvannämda tid. Meningen
var, att man skulle stödja sig icke blott på hufvudfästningen
utan äfven på tvenne andra. För den förra ansågs Vanäs udde
vid Vettern vara den fördelaktigaste platsen, och sedan en plan
blifvit färdig, började Karlsborgs byggande omedelbart derefter.
Under första tiden för arbetet användes rätt stora kommenderingar ur
armén till jordschaktningar och dylikt, hvarigenom arbetet gick relativt
raskt framåt. Då man sedermera kom till det dyrbarare murningsarbetet,
började anslagen minskas, och kommenderingar ur
armén kunde ej heller vidare användas. Följden har blifvit, att
man fortsatt arbetet med allt för små anslag, och det har med
snäckgång skridit framåt. Nu har man hunnit så långt, att med
ett anslag på 150,000 kronor om året det skulle fordras 38 år
för att få fästningen i stormfritt och försvarbart skick. Med ett
anslag på 200,000 kronor skulle det dröja 28 år och med 300,000
18 år. Herrarne torde derjemte finna, att vare sig arbetet bedrifves
med 150,000 kronor eller 300,000 kronors anslag, blifva
alla s. k. faux frais, befälets aflöning, allmänna driftkostnader för
att hålla arbetet i gång, allt kostnader, som icke direkt motsvaras
af utfördt arbete, ungefär desamma. Ju mindre anslag man rör
sig med, desto mindre blir proportionsvis det utförda arbetet och
desto dyrbarare det hela. Skulle nu icke fästningen komma i försvarbart
skick, hvad blefve väl följden i händelse af krig? Arméns
reservförråd komme att förvaras på osäkra platser i olika delar
af landet utan allt skydd. Eu olycklig batalj skulle hafva den
verkan, att allt folie i fiendens händer, och det blefve slut på
hela fälttåget, då det icke funnes några krigsreserver af ammunition
in. fi. förnödenheter. Vi hafva nyligen sett, hvad det kostar
att förändra samt förse armén med gevär. Och dessa reservförråd
skulle läggas upp på sådant sätt, att de komme på rörlig fot
och oupphörligt måste flyttas! Ett sådant tillvägagående är icke
värdigt ett land, som vill bevara sin sjelfständighet, och ett land,

JJ:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

som så gör, kan icke med säkerhet beräkna att försvara sig mot
en inryckande fiende.

Hvad hafva Europas öfriga småstater gjort, under det vi
arbetat på en enda fästning? Jo, under senaste åren har Danmark
utfört ett storartadt befästningsarbete till hufvudstadens för
svar både åt land- och sjösidan. I Schweiz, som till invånareantalet
är betydligt mindre än Sverige, ansåg man länge befästningar
alldeles onödiga, ty Alperna utgjorde en naturlig fästning,
och man behöfde icke något annat. Emellertid har Schweiz nu
af omsorg för sin neutralitet vid Stora St, Gotthard och Furkapasset
anlagt stora grupper af starka spärrfästningar, allt till en
kostnad af många millioner och i afsigt att derigenom spärra
vägarne genom landet för de tre omgifvande stormagterna. Belgien
och Holland hafva utfört befästningsarbeten i en skala, som
skulle hedra hvilken stormagt som helst. Men hvad hafva vi
gjort? Landet har gått framåt i många hänseenden. Det finnes
t, ex. intet land, som relativt till sin folkmängd har så mycket
jernvägar som Sverige. Skola vi icke då äfven tänka på att försvara,
hvad vi hafva? Jag tror, att vi handla mycket illa, om vi
hushålla så, att anslag på 50,000 kronor dragés in och derigenom
tiden utsträckes, inom hvilken vår enda depotfästning kan bringas
i fullt försvarbart skick. 10 år förlora vi genom att spara in
dessa 50,000 kronor om året. Att sådant icke är klokt, medgifves
af alla, men, säger man, för tillfället kunna vi icke gifva mer än

150,000 kronor; framdeles, då det blir bättre råd, skall anslaget
höjas. Detta låter godt och bra, men sålunda skjuter man upp
i oändlighet, och allt blir vid det gamla.

Jag hade gerna sett, att anslaget höjdes på ett sätt, som
tillåter arbetets bedrifvande så, att det snart kunde afslutas, men
då utsigt derför icke nu finnes, anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wennerberg: Jag nästan förmodar, att de flesta i

kammaren tänka för sig: nu kommer han igen med detta eviga
Karlsborg. Ja, mine herrar, detta gör jag och på fullt allvar.
Det är min rättighet, och den tänker jag icke bedja om lof till att
begagna. Men jag har ock sedan 18 år tillbaka ansett detta som
en skyldighet, eu mycket djupt ingripande skyldighet, hvarför jag
icke kan afstå från att fullgöra den, så vidt på mig beror; det
andra — min rättighet — skulle jag gerna efterskänka.

Jag anhåller nu om kammarens tålamod, om jag blifver
något vidlyftig, ehuru jag så litet som möjligt skall upprepa hvad
jag många gånger förut sagt.

Särskilt tackar jag den siste talaren och ber, att han
anser mitt anförande såsom sitt eget, dock något fullständigare
utfördt.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbygg.
nad.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Sedan vi i utskottets utlåtande läst Kongl. Maj ds proposition
samt de yttranden, som från sakkunnigt håll angående denna sak
der föreligga, finna vi, att utskottet afslutar redogörelsen med
den visserligen icke ovanliga, men derför icke mindre bedröfliga
klämmen: »utskottet, som anser att för ifrågavarande ändamål
icke lämpligen bör anslås större belopp, än hvad under de senaste
åren derför af Riksdagen i allmänhet beviljats» o. s. v. Hvad
betyder detta »anser . . . icke lämpligen»? Riksdagen kan med
rätt fordra af utskottet, att, då det icke vill fästa afsende vid
Kongl. Maj ds och de sakkunniga myndighernas gjorda anföranden,
det åtminstone framlägger något skäl för sin mening, men bär
finnes icke något. Det är möjligt, att i detta ord, »lämpligen»,
kan ligga gömdt något sådant. Jäg kan icke inse eller åtmintone
icke utan någon förklaring bekänna att detta är händelsen. Jag
skall emellertid genomgå de punkter, som kunnat innebära något
klart skäl, och slutligen äfven försöka få fram det gömda skälet
för detta utskottets ständiga afslag på det äskade anslaget till
Karlsborg och i synnerhet för afslaget denna gång.

Jag har med glädje sett, att åtminstone några reservanter
från denna kammare finnas — jag vet att de äro flera än de,
som antecknat sina namn, åtminstone känner jag eu till —• men
redan detta är bedröfligt; ty förr var deras antal större.

Finnas några talande skäl till afslag, så måste dessa antingen
vara strategiska, finansiella eller, om jag så får uttrycka
mig, temporära, beroende på något annat brådskande eller icke
något i detta fall brådskande.

Hvad nu de strategiska skälen först beträffar, så är det
mycket besynnerligt, att personer med mindre sakkunskap, än
man har rättighet att förutsätta hos krigsministern och fortifikationsgeneralen
samt chefen för artilleriet, Indika äfven yttrat sig
i ämnet, skola finna dessas skäl så litet vägande, att ett blott
»anseende icke lämpligt» skulle kunna kullkasta dem. Men
det ligger ju i den menskliga svagheten att kunna misstaga sig,
och utan att precis vara någon kontrasigfierande myndighet kan
ju den enskilde på fullt allvar anse sin åsigt vara rigtigare än
Kongl. Maj :ts-. Vill man således icke fästa afseende vid hvad
ofvannämnda personer och myndigheter yttrat, är intet annat att
göra än att vända sig till andra länders erfarenhet och se, huru
det der förhåller sig. Den föregående talaren har allaredan nämnt
något i den vägen, som är att fästa sig vid. Se vi på Europas
samtliga länder, hafva vi först några små stater, der det egentligen
icke kan talas om något centralförsvar, utan att detta tillika kan
sägas utgöra skydd för någon vigtig punkt åt sjösidan. Detta
är händelsen med Danmark och med de stora och dyrbara befästningarna
vid Köpenhamn. Detta lilla land har blott befästat
ett enda ställe, men detta kan, i förening med flottan, som man
äfven vetat förskaffa sig, sägas utgöra kela landets verkliga värn.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o lä,

Ett par sådana länder äro också Holland och Belgien; såväl vid
Amsterdam som vid Antwerpen äro ofantligt storartade anläggningar
gjorda. De kunna betraktas såsom centralfästningar
båda. Men de nämnda städerna äro visserligen derigenom äfven
skyddade mot sjösidan, så att befästningarna ock der kunna sägas
utgöra ett stöd för de båda ländernas flottor. Men ser man rätt
på saken, utgöra dock dessa befästningar företrädesvis stöd för nationens
sjelfständighet. Bland de två eller tre små länder, som
jag särskild! fäster mig vid, finnes ett, som mycket väl kan jernföras
med Sverige i afseende på folkmängd och ingalunda har
något öfverskott af tillgångar. Det har dock starkt befästat den
märkvärdiga fyrkanten af fästningar, som utgör dess fasta värn.
Jag menar Rumänien, i hvilket land läggas ned otroliga summor
på det fasta försvaret, såsom jag skall försöka att visa. Man
skulle kunna säga, att dessa senast omnämnda länder äro nödgade
dertill; annars skulle deras uppoffringar tjena till intet, men för
de öfriga är centralförsvaret — så säger man — en föråldrad
inrättning. Nej, visserligen icke! Sjelfva det stora ofantliga Ryssland
nöjer sig icke med fästningar vid Svarta hafvet samt vid
sin vestra gräns, utan bar äfven långt in i landet, längre än afståndet
till Karlsborg är från Stockholm, den stora fästningen
Kiew, hvarpå otroliga summor äro nedlagda, allt jemt med tanke
på att, om något allt för olyckligt skulle hända vid gränsen, hären
skulle få tid att draga sig till en punkt, som, ju längre från
gränsen belägen, skulle gifva ett desto oantastligare värn genom
de sålunda ökade svårigheterna för den anfallande. Se vi på
Preussen, så finnes der en stor mängd fästningar. Man skulle
kunna säga, att de flesta äro gränsfästningar, och jag vill derför
icke nämna dessa. Midt inne i landet finner man den starka
fästningen Spandau, och vidare har på senare tid återupptagits
befästandet af en ort, som förr var mycket starkt befäst, nemligen
Magdeburg. Går man till Italien, så har ju detta land en lång
kuststräcka och dessutom en utmärkt flotta, som kostat mer penningar
än man kanske haft råd till, men man har derför icke försummat
fästningarna inne i landet. Der finnes eu annan märkvärdig
fästningsfyrkant, Mantua—-Verona. På den sista tiden har man
äfven tagit sig för att befästa Rom, och det påstås, att eu centralfästning
på Cicilien är satt i fråga. Jag nämner för tillfället icke
några andra fästningar, som kunna göra klart, hvad andra länder
kosta på bevarandet af sin sjelfständighet. Ett land finnes,
der hittills eu centralfästning saknats, nemligen England. Jag
fruktar, att orsaken härtill är att söka deruti, att detta land är
eu ö och derjemte småningom kommit i besittning af en flotta,
med hvilken inget annat lands kan mäta sig.

Vore de omständigheterna före äfven här, skulle jag anse
ganska naturligt, att man icke så mycket sysselsatte sig med centralfästningen
Karlsborg, men dels torde Sverige aldrig blifva

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

någon ö, dels är det allt för långt fram i tiden, innan vi skola få
en sjömagt, som åt våra långsträckta kuster kan tillförsäkra samma
trygghet, som den engelska flottan tillförsäkrar Storbritannien.

Det skulle nog kunna sägas, att man i allmänhet har dragit
sig tillbaka från detta fästniugsbyggande och dermed förenade
kostnader, emedan, som det heter, centralförsvarsidén befunnits
icke vara den rigtiga.

Jag skall komma till den saken senare, vill nu blott nämna
de summor, som andra länder kostat på sig.

Befästandet af Köpenhamn är beräknadt till 40 millioner,
af hvilken summa ungefär en fjerdedel utgått. På befästandet
af Amsterdam äro hittills nedlagda ungefär 24 millioner, det fattas
derför ock tillika för befästandet af Maaslinien 28 millioner; således
är summan 52 millioner, och det arbetas ifrigt på dessa
befästningar.

I Belgien hafva vi Antwerpen. Från 1887 hafva nedlagts
på denna fästning 60 millioner francs.

Jag glömde, då jag anförde dessa länder, att äfven tala om
Frankrike, men det går lika väl nu. Der veta vi, att utom de
stora sjöfästningarna och de betydande gränsfästningarna mot
Tyskland har man redan centralfästningar och först och främst
bland dem Paris, sedan Dijon, Grenoble och åtskilliga andra.
Härtill hafva användts så oerhörda belopp, att om jag icke ett
par gånger kollationerat och sett efter, om det var rätt, hade jag
icke vågat sätta ut de summor, jag nu kommer att nämna. Till
1888, från kriget, hade användts 2,264 millioner francs, och derefter
lära utgå till samma ändamål omkring 180 millioner årligen.
Vi äro icke vana vid dylika summor och vi kunna icke tänka ditåt.

Jag skall göra en liten digression härifrån. Hvad var det,
som höll uppe modet hos fransmännen i deras olyckliga kamp
mot tyskarne, om icke just detta centralförsvar, som Paris gaf.
Visserligen motsvarade icke denna plats de derpå nedlagda kostnaderna,
men den var ändock en hjelp i nödens stund.

Österrike har jag icke mycket att säga om. Jag vet icke,
huru der förhåller sig, men det säges, att det skall vara ungefär
som här hemma hos oss.

Ryssland har beviljat 16 millioner rubel, hvilket, om jag
icke misstager mig, motsvarar 45 å 46 millioner kronor. Arbetet
fortgår på Kiew.

I Italien har beviljats sedan 1885 775 millioner francs.

Schweiz är redan af en föregående talare omnämndt, På
dess centralfästning S:t Gotthard äro nedlagda 10 millioner.

Rumänien har från 1886 beviljat 105 millioner francs, omkring
75 millioner kronor.

Sedan jag anfört detta, beder jag att få försöka förklara detta
ord »lämpligen», som står i utskottets kläm. Det är, skulle jag
tro, eu qvarlefva af den gamla åsigten, att hvad vi kasta ned

Onsdagen den 7-Mars, e. sn.

Bi:o 12.

på Karlsborg tjeuar intet till, ty centralförsvarstanken är för
gammal, den bör afskedas.

För ett par dagar sedan tick jag till mig skickad eu broschyr.
Jag läste den i förgår qväll och ber att nu få anföra ett par
stycken ur densamma såsom bevis härpå Den rör »sjövapnets
betydelse för fosterlandets försvar». Der heter det på ett ställe:
»centralförsvarstanken är öfvergifven i såväl teori som verklighet».
Huru det förhåller sig med teorien för tillfället lemnar, jag derhän;
verkligheten hafva herrarne nyss hört. Jag tror, att dessa
länder icke verkställa sådana saker utan teori. Det är ett ställe
till, som jag skall bedja att få anföra: »med centalförsvarstanken
var denna sträfvan ju alldeles oförenlig, men äfven sedan denna
tankes haltlöshet hlifvit allmänt erkänd» etc. etc. Huru pass allmänt
erkänd den har blifvit, har också kammaren hört. Den har icke
blifvit erkänd.

Med sådana skrifter till ledning är det icke underligt, om
mången, som icke sjelf kan bedöma saken, deri tror sig hafva
ett bestämdt stöd för att icke kasta bort några penningar på vår
enda centralfästning. Man skulle möjligen kunna tro, att, då
jag yttrar detta, såsom det tyckes, mot sjöförsvaret, jag skulle vara
en motståndare till detsamma, men deri misstager sig den eller
de, som tro något sådant. Jag sätter stort värde på sjöförsvaret
och skall bevisa det i handling; och då fråga förekommer att
skaffa oss ett starkare sådant, skall jag icke draga mig tillbaka.
Men jag ogillar helt och hållet det sättet, som är tänkbart, att
man för att få något åt sjöförsvaret skall kasta bort tanken på
ett laudtförsvar, stödt på ett centralförsvar. Den tanken är 70
år gammal hos oss. Den är fortsatt allt jemt af konungar och
konungars rådgifvare och till heder för denna kammare merendels
också af den. Men vi hafva icke långt hunnit. Att tanken icke
är haltlös, att den icke motsäger nu gällande teori och verklighet,
det tror jag är temligen bevisadt.

Men det är icke nog med att denna fästning är af den
största betydelse i händelse af öfverhängande fara. Den är, äfven
om fienden icke skulle stå helt och hållet i dess närhet, af största
betydelse såsom en stor och säkert befästad nederlagsplats för
all den materiel, som måste på något ställe finnas nedlagd utan
att ständigt till följd af fiendens rörelser behöfva Hyttas hit och
dit. Det är icke troligt, att ett sjöförsvar skulle under alla händelser
kunna göra ett sådant centralförsvar obehöfligt.

Jag har redan nämnt, huru angelägen jag skall vara att försöka
stärka flottan, men det finnes tillfällen, då flottan icke kan
eller icke kommer i tillfälle att göra någon nytta, och om vid ett
sådant tillfälle långt från sjö och haf fienden tränger in i landet,
som icke behöft till en början anlita sin egen flotta, på hvad punkt
stå vi då? Skulle denna fiende tillika hafva bundsförvandter,
som flöde våra fartyg fullkomligt upptagna med att operera på

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

ena kusten, under det fienden opererar på den andra eller inuti
landet, tror jag, att hvar och en skall inse, i hvilken högst
beklaglig belägenhet vi vore.

I afseende på den finansiella delen af frågan är det allaredan
om icke bevisadt, så åtminstone aldrig vederlagdt, att ett så
underbart och oförståndigt slöseri med statens medel, som här
nära 20 år bedrifvits vid denna fästning, saknar exempel. Man
har icke velat gifva så pass mycket, att man kunnat använda
till fördel för landet de arbetskrafter, som finnas på fästningen,
för att få den färdig. Man har allt i ordning för ett större arbete,
men det heter alltjemt »ni får blott så och så mycket; gör
hvad ni hinner 1» Och för hvarje gång Kongl. Maj:ts förslag
blifvit nedsatt — på sista tiden vanligen med 50,000 kronor — har
också i och med detsamma ett slöseri på ungefär samma summa
begåtts af Riksdagen. Under det vi från statsrådsbänken hört omtalas
så stora summor, millioner för anskaffande af nya gevär,
ammunition och dylikt, hvilket allt jag anser i högsta grad nödvändigt
— är det här fråga om en så bedröfligt liten summa, att det är
för mig en gåta, att den ens framstälts af Kongl. Maj:t. Nuvarande
krigsministern hade också det modet att för ett par år
sedan sätta upp det då begärda anslaget till nära 400,000 kronor.
Det fick ett svagt medhåll i denna kammare. Jag är glad öfver,
att eu del af detta svaga medhåll kom från mig, men det gick
icke. Derför har han tröttnat härpå och funnit för godt att icke
begära mer än de vanliga 200,000 kronorna. I sjelfva verket
så påskyndar det visserligen iordningsställandet af Karlsborg,
men äfven med dessa 200,000 kr. kommer det, såsom vi nyss
hörde, att dröja allt för länge. Dock vågar jag tro, att vid den
beräkning, som nyss lemnades öfver hvad som ännu erfordras,
för att Karlsborg skall vara färdigt, får man väl göra afseende
dervid, att för en betydligt mindre summa än den nämnda af 7
millioner fästningen kan sättas i sitt första försvarbara skick,
hvilket är nödvändigt för att icke lemna den i ytterlig nöd och
fara såsom ett vapen mot landet och till förmån för fienden.

Då det för ett par år sedan begärdes 200,000 kr., och detta
på vanligt sätt sattes ned till 150,000 kr., hade man icke ens
gjort sig det besväret att räkna efter, hvarför 200,000 begärdes.
Men den gången fick man ett särskildt bidrag på 50,000 kronor.

Arbetet hade också stannat af vid Karlsborg alldeles i otid, om
icke denna hjelp kommit från Sveriges qvinnor, som den gången
välvilligt åtogo sig att spela svenske mäns roll. Jag hoppas, att
de må kunna fortfara med det, men hvar och en inser dock, att
deras hjelp, så betydande den än må vara i moraliskt afseende,
i ekonomiskt dock icke synnerligt betyder.

Man kan ju säga, att då Karlsborgs befästande ändå kommer
att taga så lång tid äfven med beviljande af 200,000 kr., kan det
komma på ett ut, om man tager 150,000 kr. eller 200,000 kr.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

-Yo 12.

Ja, mine herrar, det tror jag icke vi säga på allvar. Det är att för Anslag till
mycket gå in på »lass-basen-teorien», hvilket jag icke kan gilla. Karlsborgs

Jag skall bedja att slutbgen i afseende på det brådskande byggnad

i denna angelägenhet få anföra hvad en särdeles sakkunnig man (Forts)

yttrade för ett par år sedan angående den tanke, som då fram- '' ''

fördes, att det vore bättre att gifva dessa penningar åt sjöförsvaret:
»Genom att stärka vårt sjöförsvar kunna vi göra det svårare ,
för honom att landstiga på våra kuster och försena denna landstigning,
men förhindra den kunna vi icke. Således måste vi
motse möjligheten af att få eu fiende på Sveriges jord, och då
ligger landet öppet för honom i alla rigtningar derför, att vårt
fasta försvar är lika jemmerligt tillgodosedt som vår arméorganisation,
och svenska hären saknar det stöd af befästade punkter
hvaraf den vore i så stort behof under ett försvarskrig inom
våra egna gränser». Man kan visserligen motsäga detta, men
icke vederlägga det, och han har också för säkerhets skull anfört
dera exempel, som visa, att detta är händelsen.

Jag begagnar nu tillfället att återigen förklara, att hvad
jag på detta sätt tyckes hafva sagt mot sjöförsvaret, det har jag
egentligen icke sagt, ty jag är lika varm vän af sjöförsvaret som
af centralförsvaret, men såsom saken nu står, och då vi i denna
broschyr sett, att ingen annan kan göra sig tillräckligt gagn af
sjöförsvaret, än den som beherskar vattnen — och det torde blifva
lång tid, till dess vi med de 2 ä 3 starka grannflottor, som finnas,
kunna sägas beherska Östersjön och Nordsjön — torde det vara
i sin ordning att i tid tänka på att göra det, som först och främst
bör göras, således icke börja färdiggöra det, som sist kan komma
i fråga att behöfvas, nemligen en sådan flotta, som är nödvändig,
utan detta visserligen, jemte, men tillika i andra rummet, då det
är alldeles nödvändigt, att man tänker sig, ej såsom vi hittills
gjort — att ett försvar bör göras för framtida händelser af krig,
utan först ett försvar uppstäldt med tanken på plötsligt öfverfall.
Under ett sådant är det första, som kan ställas i ordning,
verkligen just detta centralförsvar. Jag skulle göra Riksdagen och
Sveriges folk orätt, om jag vågade påstå, att de vore likgiltiga
för försvaret. Det äro de icke. Den tiden är Gud ske lof förbi,
då man blott talade om forna bedrifter, men tänkte mindre på
framtida händelser. Men om jag också måste gifva dem detta
vitsord — som jag gerna gör •— så tåla de ännu väl vid att påminnas
om en råd i eu gammal visa om Göta lejon, der det heter:
»med öppna ögon sofver det». Det har i flera år sett, huru
saken står, och det skryter icke längre så mycket om det som
blifvit gjordt. Men det, som göres, är icke i förhållande till det
verkliga behofvet. Ty hvad tjenar vårt lands timliga förkofran
till, hvartill tjena våra fria och goda lagar, som vi ännu kunna
skryta med i jemförelse med många andra folks, hvad tjenar
hela vår kultur till, om icke någonting göres, som duger att för -

N:0 12.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.''

Onsdagen den 7 Mars, e, ro.

svara dessa stora skatter med? Och det folk, som är så otacksamt
mot den gifvare, som gifver allt godt och som låtit dem,
kan man säga, åtminstone hvad denna lilla angelägenhet beträffar,
synda på nåden öfver ett hälft sekel, är icke berättigadt att komma
fram med någon klagan, då allt detta förlorats.

Det låter ungefär på mig, som jag trodde, att vi denna
gång skulle få det större anslaget. Nej, jag hängifver mig icke
åt några illusioner. Jag vet, huru det går med detta; det går
som förra gången. Kongl. Maj:t får efter gemensam votering

150,000 kr., och vi fortgå på samma sätt som förut, om icke för
annat, så för konseqvensens skull, som det heter, och så går
det illa.

Hvad tjenar det då till — kan. någon säga — att söka uppmana
denna kammare att handla som förut och gifva sitt bifall
till Kongl. Maj:ts förslag? Ah jo, det finnes något, som är att
sätta värde på, och det är, att antingen denna fästning kommer
att någon gång i framtiden lemna oss ett försvar eller vi veklagande
stå omkring hennes ofullbordande, skall dock fosterlandet
veta att gifva Första kammaren tack för god vakt.

Jag röstar för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Casparsson: Då statsutskottet i fjol tillstyrkt, att det
af Kongl. Maj:ts begärda anslaget skulle nedsättas till 150,000
kr., fans det mot denna statsutskottets tillstyrkan 10 reservanter
från Första Kammaren. Af dessa 10 reservanter återfinnes i åi
icke en enda. Ett par, som i fjol tillhörde statsutskottet, tillhöra
det ej mer. Några hafva röstat mot utskottets nedsättning, men
ansett det icke löna mödan att reservera sig. De öfriga hafva
kapitulerat, om till följd af omständigheternas magt eller tyngden
af de skäl, som utskottet anfört, låter jag vara osagdt.

Nu återstår att se, om äfven Första Kammaren skall kapitulera.

Det skäl, som utskottet anfört, lyder i all sin enkelhet så,
att utskottet anser, »att för ifrågavarande ändamål icke lämpligen
bör anslås större belopp än hvad under de senaste åren derför
af Riksdagen i allmänhet beviljats». Halten af detta skäl behöfver
icke vidare påpekas, ty det är haltlöst, och svenska Riksdagen
har förr haft en helt annan uppfattning. På 1870-talet från 1871
till 1878 anslogs för detta ändamål en sammanräknad summa
af 2,333,750 kr. eller i medeltal pr år nära 292,000 kr., d. v. s.
nästan dubbelt så mycket, som statsutskottet i år föreslagit. Men
man hade då i färskt minne erfarenheterna från de dansk-tyska,
det preussisk-österrikiska och det fransk-tyska kriget. Dessa erfarenheter
och minnen tyckas nu hafva förbleknat.

För mig står det fullkomligt klart, att så länge Karlsborg
är ofullbordadt, kan frågan om ordnande af landets fasta försvar
icke heller lösas, ett ordnande, som jag anser vara af så mycket

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

N:o 12.

större vigt, som den öfning, hvilken kommer att meddelas våra
värnpligtige, är jemförelsevis obetydligt. För ordnande af det
fasta försvaret återstå, utom fullbordande af Karlsborg, befästningar
i Norrland, på Gottland, kring Stockholm och i Mälardalen samt
vid Göteborg. Så länge Karlsborg är ofullbordadt, ligga våra
ekonomiska tillgångar i afseende å det fasta försvaret bundna
der, och om det blir fråga om att företaga nya befästningar,
kunna vi vara fullkomligt öfvertygade, att man skall svara: »nej,
så länge Karlsborg är ofullbordadt, vilja vi icke påbörja några
nya befästningar». Jag vill i förbigående anmärka det temligen
OA''anliga tillvägagåendet att minska anslag i den mån arbetet
fortskrider. Vanligen följer man ett motsatt till vägagående. Så
t. ex. vid våra jernvägsbyggnader, ty så snart eu jern vägsanläggning
närmar sig sin fullbordan, har man ökat anslaget för att så
fort som möjligt få den fullbordad. I fråga om Karlsborg tyckes
man gå till väga på ett alldeles motsatt sätt. Det är ett oblidt
öde, som hvilar öfver Karlsborg. Till en början var det eu ganska
envis strid mellan fortifikationen, å ena sidan, som ville hafva
Karlsborg till blott en förrådsfästning och derjemte en manöverfästning
mellan Hjelmaren och Mälaren, samt praktiske statsmän,
å andra sidan, som insågo, att landets tillgångar icke skulle medgifva
fullbordande af tvenne fästningar inom eu icke allt för aflägsen
framtid.

Sedan denna fråga blifvit undanskjuten, har det uppstått en
strid med ifrarne för flottans utveckling, som i ökade anslag till
Karlsborg sett ett hinder för ökade anslag för flottan. Men för
mig står det klart, att samma sparsamhetsanda, som nekar anslag
till Karlsborg, kommer ockå att neka ökade anslag till flottan.
Jag är temligen förvissad, att man redan inom få dagar kommer
att få bekräftelse på denna min uppfattning.

Vill svenska riksdagen fortfarande icke anslå mer än 150,000
kr. årligen till vårt fasta försvar, ''då tror jag det är alldeles nödvändigt
att söka slå in på eu annan väg. Den vägen skall för
mången förefalla motbjudande, men det finnes enligt min öfvertygelse
icke någon annan, och det är att upplåna medel till det
fasta försvaret och flottans nybyggnad. Ad hafva lånat hundratals
millioner för våra jernvägar, men detta har varit för produktivt
ändamål, säger man. Ja väl, men jag frågar: är stärkande
af försvaret i verkligheten ett improduktivt ändamål? Det kan
komma sådana förhållanden, då detta blir i högsta mening produktivt.
Derför har denna tanke allt mer och mer trängt sig på
mig. Skall detta oefterrätterlighetstillstånd fortfara, är det bättre
att taga steget fullt ut.

För närvarande, herr talman, inskränker jag mig till att
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Friherre von Otter: Herr talman, mine herrar! Det är
hvarken någon lätt eller någon angenäm uppgift att efter de lysande
anföranden, som blifvit lemnade af flere kammarens ledamöter,
nu uppträda till försvar för utskottets förslag. Jag finner
mig dock, särskild! med hänsyn till hvad som under debatten
här yttrats angående flottan, pligtig söka så godt jag kan förklara
anledningen till utskottets beslut.

Lika fullt som någon af de föregående talarne är jag förvissad
om nyttan och nödvändigheten af Karlshorg; men icke, såsom
en högt ärad talare på kronobergsbänken anförde, såsom en
centralpunkt, en punkt, hvarifrån ett centralförsvar skulle ordnas,
utan såsom en förrådsfästning, såsom en vapenplats. I den bemärkelsen
intager Karlsborg, enligt mitt förmenande, en högst
nödvändig, en högst betydande plats. Skälet, hvarför jag för min
del icke har ansett mig böra reservera mig, har derför icke sitt
upphof deruti, att jag icke ansett, att Karlsborg så fort ske kan
bör sättas i fullständigt skick, utan fastmera deruti, att jag ansett,
att, på det sätt denna byggnad hittills har bedrifvits, det kan vara
ungefär det samma, om dertill anvisas 200,000 kronor eller 150,000
kr. för år 1895.

1867 års komité fäste först uppmärksamheten på nödvändigheten
att ombygga Karlsborg. Då, denna kontité hade afgifvit
sitt betänkande, fick chefen för fortifikationen befallning att uppgöra
ritningar till en sådan ombyggnad. Dessa ritningar förelädes
sedermera eu 1876 tillsatt komité och granskades af den, hvarefter
de uppgjorda ritningarna blefvo ytterligare förbättrade. På
grund af det förslag som då uppgjordes ingick Kongl. Maj:t till
1877 års Riksdag med begäran om beviljande af 5,500,000 kr. och
anvisande för 1878 af 303,250 kr. Riksdagen, som förklarade,
att den, »utan att underkänna vigten af att i allmänhet vid större
arbeten och anskaffningar, hvilka under eu följd af år kräfva
anslag, planen för hela arbetet eller anskaffningen på en gång
pröfvas och fastställes», ansåg sig dock icke kunna ingå i någon
pröfningo af sjelfva planen, men anvisade hvad som begärdes för
1878. Året derefter begärde Kongl. Maj:t 184,100 kr. och fick
detta belopp. Sedan dess och intill 1887 års riksdag beviljades
hvarje år, med undantag af 1883, af 1879, då begärdt anslag helt
och hållet afslogs, och 1883, då vid gemensam votering 200,000
kr. beviljades, 100,000 kr. Vid 1888 års riksdag begärdes en
ökning uti anslaget på grund deraf, att befästningarna på Vaberget
tillkommo. Efter detta år har Riksdagen årligen beviljat

150,000 kr., med undantag af år 1892, då, såsom vi alla veta,
till följd af ett besök, som eu stor del af Riksdagens ledamöter
då gjorde på Karlsborg, mot all förmodan båda kamrarne vid den
gemensamma voteringen voterade det större anslaget, 200,000 kr.

Således finna vi af den historik, jag här uppdragit, att alltsedan
år 1877 Riksdagen icke mera än två gånger beviljat någon

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

X:o 12.

större summa, och att Riksdagen vid sina anslagsbevillningar till
Karlsborg varit fullt konseqvent först under den tidigare perioden
till 1888 vid beviljande af 100,000 kr. och sedermera under
perioden derefter i att bevilja 150,000 kr. Kan man verkligen
med skäl säga, att dessa 50,000 kr., som skilja Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag, kunna hafva någon betydelse? En ärad talare
bar sagt, att det skulle draga 38 år, tror jag han sade, i händelse
det gifves 150,000 kr., och 28 år, om det beviljas 200,000 kr. om
året. Kan det vara ett rigtigt sätt att gå till väga med denna
fästningsbyggnad så? Jag tror det icke! Min uppfattning är alldeles
densamma som den näst föregående talarens, att skola vi
verkligen taga oss före att sätta Karlsborg i det skick det bör
komma uti, så måste det ske på något annat sätt än hittills,
antingen så, att Kongl. Maj:t anser sig kunna begära större belopp
inom budgeten eller, på sätt en talare föreslagit, genom upplåning
af erforderliga medel. Med alla de behof, som äro att
fylla för försvarets räkning, är det för mig uppenbart, att om
man går på som man gjort med små summor här och små summor
der, så kan det aldrig blifva något deraf, utan vilja vi bringa

vårt försvar till den punkt, att det uppfyller sin bestämmelse,
måste vi gå till väga såsom herr Casparsson antydde.

Den ärade talaren på kronobergsbänken yttrade, att han
trodde, att skälet, hvarför utskottet hade begagnat det der ordet
»lämpligen», var, att utskottet resonerat på samma sätt, som han

hört sägas, att det vanligen resonerades, då det vore fråga om

Karlsborgs befästning, att man deri såge en qvarlefva af den
gamla åsigten, att ingenting borde nedläggas på denna fästning.
Jag tror icke, att någon inom utskottet haft den uppfattningen.
Jag tror, att de ledamöter inom utskottet, hvilka med mig icke
deltagit i reservationen, ansett, att denna summa, 50,000 kr''., vore
alldeles för obetydlig för att man, för att genomdrifva den, skulle
ställa sig mot medkammaren. Det är ganska lätt här i kammaren
och kunde ju äfven hafva varit lätt i utskottet att ställa sig
på den sida, som man vet att denna kammare helst vill följa,
nemligen den som önskar bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men
om man inom utskottet skulle vid hvarje tillfälle oaflåtlig! hålla
sig vid Kongl. Maj:ts förslag, så är min öfvertygelse, att samarbetet
mellan kamrarne skulle blifva mycket svårare, och på det
stora hela skulle man få mindre. Jag tror, att man genom tillmötesgående
i frågor, hvilka äro af mindre vigt, skall lyckas
bättre, än om man hårdt håller på hvad man kanske skulle önska
att få.

Jag kan icke tvifla på att icke kammaren kommer att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag och derför framställer jag ej heller
något yrkande, men jag ber kammaren ännu eu gång vara öfvertygad,
att icke är det någon ljumhet för Karlsborg, som föranledt
mig att icke reservera mig, då det icke lyckats få igenom Kongl.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 12.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

16 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Maj:ts förslag, utan den omständigheten, att beloppet, som det gälde,
var för obetydligt. Jag vill härtill endast lägga det, att jag i fråga
om Karlsborg med de enda undantagen 1883 och 1892 icke sett,
att det högre anslaget gått igenom någon gång vid den gemensamma
voteringen. Och kommer man i alla fall att stanna vid

150,000 kr., hvarför skall man då draga frågan under gemensam
votering?

Herr Björnstjerna: Efter de varma och utförliga yttranden,
som här framförts till förmån för Karlsborg, skall jag fatta
mig helt kort. Den siste ärade talaren beder jag emellertid få
svara, att om än Kongl. Maj :t under eu lång följd af år begärt
endast 100,000 eller 150,000 kr., vid 1893 års riksdag begärde
Kongl. Maj:t dock 350,000 kr. till befästningsarbeten å Karlsborg
och Vaberget samt till anskaffning af s. k. pansarlavetter för
snabbeldskanoner till södra Vabergsfortet. Propositionen blef af
Riksdagen af slagen, men Kongl. Maj:t hade dock äskat 350,000
kr. Innevarande år har chefen för fortifikationen förklarat 300,000
kr. vara det minsta belopp, hvartill 1895 års behof kunna beräknas.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har dock, i betraktande af de stora kraf, som i öfrigt från landtförsvarets
sida detta år ställas på budgeten, icke ansett sig kunna
tillstyrka mer än 200,000 kr.

För mig är det alldeles oförklarligt, hura denna likgiltighet
för Karlsborgs fästning kunnat uppstå. Det kan icke vara annat
än en följd af den långsamhet, hvarmed arbetet fortgått, så att
allmänheten börjat anse det vara ett onyttigt arbete. För mig
är det uppenbart och det borde, på sätt redan framhållits af mer
än en talare, vara så för hvar och eu, att Karlsborg långt ifrån
att vara eu ovigtig del af vårt försvar tvärtom är en af de allra
vigtigaste. Vi skulle vara alldeles rådlösa, om ett infall egde rum
i vårt land och vi icke hade en enda befästad punkt för arméns
förråd och verkstäder, en replipunkt för armén i händelse af behof,
en plats, der bankens värdeföremål kunde sättas i säkerhet. Det
är rent af oförsvarligt, mine herrar, -att gå på på detta sätt och
icke afsluta Karlsborgs fästning. Den är ju alldeles öppen på eu
sida. Med ett sådant anslag som 150,000 kr. kommer den också
att fortfarande stå öppen och vara omöjlig att försvara under eu
lång följd af år. Nej, mine herrar, detta är icke en ovigtig sak,
den är af den allra största betydelse.

Den siste ärade talaren förklarade, att 50,000 kr. mer eller
mindre betydde så litet. Det är dock en fjerdedel af hela det
äskade anslaget.

Gerna skulle jag förena mig med chefen för fortifikationen
och yrka på 300,000 kr., hvilket han förklarat vara det minsta.
Men då detta icke låter sig göra, får jag yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition; och jag misströstar icke alldeles om framgång

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Nm 12.

på sätt min ärade vän på kronobergsbänken gjorde, då han yttrade
: Jag vot, att det icke blir mer än 150,000 kr. Låt oss hoppas,
att Första Kammaren skall liksom för två år sedan vid den
gemensamma omröstningen afgifva 123 ja för det högre anslaget
mot 16 nej, då hoppas jag, att det högre anslaget också skall gå
igenom.

Herr Tamm, Hugo: Jag har visserligen icke i år deltagit
i behandlingen af denna hufvudtitel, men jag måste dock ställa
mig på statsutskottets sida. Jag erkänner, i likhet med alla dem
som yttrat sig, att det är af vigt att få Karlsborg befästadt, men
de argument för det högre anslaget, som i dag äro framförda,
finner jag ej särdeles starka. —• För bestämmande af hvad Sverige
bör utgifva på befästningar har man gjort jemförelser med andra
länder och tagit till norm folkmängdssilfran i t. ex. Holland, Belgien
och Danmark. Men det finnes en annan jemförelsepunkt,
som är lika bestämmande, och det är de tillgångar, som finnas i
de olika länderna. Jag skulle, för min del, känna mig ofantligt
lycklig, om vi kunde säga, att vi i detta hänseende stå i samma
goda ekonomiska ställning som dessa länder; men vår är ojemförligt
mycket svagare.

Det är onekligen statsfinansiella skål, som gjort, att utskottet
icke vågat gå längre än det nu gjort, och härutinnan stå vi
i särskilt svåra och trånga förhållanden, då vi just nu hålla på
med en stark utveckling af vårt försvarsväsende. Det måste medgifvas
vara en bra stor öfverdrift, då en föregående talare förklarade
Karlsborgs befästande vara det vigtigaste af allt. Det finnes
många vigtigare uppgifter för försvarsväsendets ordnande, och då
man icke kan ordna allt på en gång och ej mägtar åtaga sig alla
kostnader på en gång, kan jag icke se annat, än att man måste
koncentrera sig på de vigtigaste och försaka de mindre vigtiga.

Det är af dessa skäl som jag, efter min uppfattning, anser,
att vi icke kunna och icke våga gå framåt starkare än utskottet
nu föreslagit, utan att vi måste, som sagdt, koncentrera våra krafter
på det vigtigare. Då den föregående talare, som uppträdde
för utskottets förslag, icke gjorde något yrkande, skall jag be att
få anhålla om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lithalider: Då jag tagit mig friheten begära ordet i
denna fråga, är det visst icke i tanke, att jag med mina enkla
ord skulle kunna befrämja det högre anslaget till Karlsborgs fästningsbyggnad.
Det har blifvit så vältaligt förordadt, att jag är
öfvertygad, att kammaren icke skall vägra sitt bifall till detsamma.

Jag har likväl tänkt mig, att det kunde ega sitt berättigande
att, då anslag kräfves för Karlsborgs försvar, eller, såsom
det kallas, det fasta försvaret, äfven framhålla, att landets försvar
i sin Helhet krafvel'', att äfven andra punkter komma i åtanke, då

Första Kammarens Prof. 1894. N:o In. 2

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N;o 12.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Analog till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

det gäller att befästa vägen till fosterlandet. En föregående talare
har framhållit vigten af att Stockholm och Göteborg förr eller
senare blifva befästade. Jag kan icke annat än på det varmaste
instämma i denna erinring. Jag vet icke, om kammaren förut
vid något tillfälle uttalat sig till förmån för Stockholms befästande,
men jag har haft den glädjen att bevittna, att sympatier äro uttalade
och i handling visade för befästande af Göteborg. Jag
syftar dervid på det beslut, kammaren för några år sedan fattade,
nemligen att utaf »en per mille-fonden» medel skulle få användas
för undersökningar af terrängförhållanden och uppgörande af kostnadsberäkningar
för Göteborgs befästande från sjösidan. Vid detta
tillfälle framhölls vådan af att låta en så vigtig punkt som Göteborg
förblifva utan skydd och värn och låta den ligga öppen och
tillgänglig för eu anfallande fiende, som, i fall han der eu gång
skulle landstiga, hade de beqvämaste kommunikationer till hjerta!
af landet genom jernvägar och kanaler. Jag bör måhända omnämna,
att i Göteborg har denna fråga omfattats med det varmaste
intresse. Ett bevis derpå kan jag anföra deri, att en mängd
fosterländskt sinnade män der hafva bildat en komité med uppgift
att vidmagthålla intresset och bilda fonder och sålunda, då
frågan en gång kommer på dagordningen, visa, att Göteborg icke
allenast moraliskt, utan äfven ekonomiskt vill understödja de be
mödanden, som från Riksdagens och regeringens sida möjligen
kunna komma i fråga för Göteborgs befästande.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag och har endast
tillåtit mig att, i sammanhang med det äskade anslaget till Karlsborg,
fästa uppmärksamheten på, att ett par andra vigtiga punkter
inom landet förr eller senare böra ifrågakomma att befästas.

Herr Casparsson: Näst föregående talare ville försvara
statsutskottets tillstyrkande ur »finansiel synpunkt». Ja, ur finansiel
synpunkt anser jag det lika förkastligt som ur försvarssynpunkt.
Det är påtagligt, att ju mera man nedsätter anslaget,
dess större kommer missförhållandet att blifva emellan faux-fraiserna
och de pengar, som man möjligen kan använda på sjelfva
fästningsbyggandet. — Det kan slutligen komma derhän, såsom
också här har blifvit antydt, att hela byggandet på Karlsborg blir
blott ett öfningsarbete för fortifikationscorpsen. Den gången tror
jag finansiererna i statsutskottet misstagit sig.

Friherre Kli n eko \v st rom: Jag har icke många ord att
tillägga till den långa diskussion, som här blifvit förd rörande
Karlsborg. Men jag tror mig vara bland de få af kammarens
ledamöter, som varit i tillfälle att till följd af sin tjenst sysselsätta
sig med Karlsborgs fästningsbyggnad. Det har jag gjort i
min ungdom, och jag känner noga till de fortifikatoriska förhållandena
såväl vid Karlsborg som inom landet i allmänhet. Jag

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 12.

kan derför med godt samvete förena mig ‘om den åsigt, som uttalats
af herr Tamm. Jag försäkrar kammaren, att den besparing
af 50,000 kronor, som statsutskottet förordat genom att endast
sålunda bevilja Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna
punkt, att Karlsborgs fästningsbyggnad skulle erhålla 150,000
kronor för nästa statsreglering, blir nödvändig i finansielt hänseende.
Första Kammaren må nu fatta sitt beslut huru den vill.
Andra Kammaren har efter mycken strid beviljat dessa 150,000
kronor, och om icke Första Kammaren går in på denna summa,
kommer frågan att blifva föremål för gemensam votering, och då
vet nog kammaren af gammal erfarenhet, hvarthän det bär.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå,
att Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning skulle bifallas;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

25 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

26 punkten.

Lades till handlingarna.

27—30 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

31 punkten.

Friherre vonOtter: I anledning af det beslut, kammaren
lättade i 17 punkten, tager jag mig friheten hemställa, att kammaren
måtte bifalla reservationen och afslå utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag her helt enkelt, till besparande
af kammarens tid, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
i denna punkt.

Herr Treffenberg: Herr talman, mine herrar! Jag har

begärt ordet icke för att motsätta mig det begärda anslaget, hvilket
jag för min del gerna önskar måtte beviljas, utan endast för
att få adressera till regeringen ett ord, som synes mig verkligen
vara på sin plats, närmast med anledning utaf krigsministerns —

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forte.)

Om användande
af
behållningar
å ett extra
anslag.

N:o 12.

Om användande
af
behållningar
ä ett extra
anslag.
(Forts.)

20 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

jag beklagar att han är frånvarande — hållning i en af de frågor,
som här varit föremål för öfverläggning i dag. Jag känner mig
visserligen icke ur någon som helst synpunkt kallad till att gifva
regeringen några instruktioner vid behandlingen af anslagsfrågor
och allra minst af de miltära anslagsfrågorna, bland hvilka det
finnes så många, som jag icke begriper. Men just derför att jag
och, efter hvad jag föreställer mig, så många andra i denna kammare
behöfva ett stöd i dessa frågor, behöfva uti regeringens auktoritet
ett säkert stöd till ledning för våra vota, just derför tilllåter
jag mig ställa till den frånvarande krigsministern den vördsamma
frågan, huruvida han icke inser, att detta stöd undanryckes
oss, om man erfar, att han gång efter annan — ty det har
inträffat vid ett annat högst vigtigt tillfälle förut, väl icke vid
denna riksdag, utan då den s. k. stora frågan af gjordes — om
man kommer i erfarenhet deraf, att han gång efter annan öfvergifver
de positioner, som han efter noggrant och moget betänkande
en gång intagit. Så har, som jag nämnde, skett i dag på
förmiddagen, då den fråga, som efter en sakkunnig persons omdöme
är den vigtigaste, den s. k. gevärsfrågan här behandlades.
Ett gammalt ordspråk säger: ett säga och dervid förblifva.
Detta är en ©angriplig position. Den har bland andra fördelar
äfven den med sig för oss, som ingenting bättre begära än att
få understödja regeringen, att man finner sig stå på fast mark
och icke såsom nu på gungfly, då man är hänvisad till oändligt
vexlande och oberäkneliga uttalanden af statsutskottet, hvilka ofta
äro resultatet af mer eller mindre obefogade kompromisser.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 28 nästlidne
februari och den 2 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 23,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af
jord från Wisborgs kungsladugård och hospitalslägenheten Kohagen
till mötesplats för Gotlands infanteriregemente och Gotlands
artillericorps, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Nso läi

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och två för
denua dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

.fn.f;rir (; tiöb tp»it-ivl »

Kammaren åtskildes kl. 8,38 e. m.

U iiii In fulem

A. von Krusetistjerna.

lvm,.It ij'' I iljlt |(ij '' ■ * i I • _ i'' ■ i li!.

: - till

; <!"!rrc.''(’lf«|,t:.i ‘. - tliidir IliI ^<;[r !i,i’f Iwiti
ii n A : •)iiu,’i;*Mii. .<* ■ •!.ifi.

• 11 f t: i >•»’ l;i dt *,<| .In ''i >.-• i >f • • i i It!'' I n *1 • t ti 1 • . i.''i

;.ffi''ti; i 1‘ttt.liri;i. ’ VM'',in dnti i it •'' ■ /imiii.i!

•lliii''.t);llri • til 11 1^-'' l,| Jfij.i! il-lo t st.. 11 f:| 111'' i f v.

ItuJ hluJii;;. litsa-: t. <.;t -ili/i/. j.| :'' ;i. I - > iH->:{■ I r * "i

,A , n '' i : i ..I .- i

• ur. i l TVÅ t fiM.I

. I '' ’ : '' ■■ 11. I

’ ''lull

•uVsl

ii:

Nso 18.

Fredagen den 9 Mars.

i *t "Hilfhl-iioJoi* •

Hi/ff

Fredagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 25, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstat för postsparbanken; och
bevillningsutskottets betänkande n:o 6, angående vissa delar
af allmänna bevillningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande, den 7 innevarande mars bordlagda ärenden, nemligen:
sammansatta stats- och bankutskottets utlåtande n:o 1, bevillningsutskottets
betänkande n:o 5 samt bankoutskottets memorial
n:o 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Crusebjörn
från och med den 11 till och med den 28 samt herr Asker från och
med den 12 till och med den 21 innevarande månad.

Nso 12.

Fredagen den 9 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de under
dagen andra gången bordlagda ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 2,84 e. in.

In fidem

A. von Krnsenstjerna.

''•V. ''• >1 .1-1