RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 8.

Tisdagen den 21 februari.

Kl. Vs 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 14 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Härefter upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så
lydande:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 20 februari
1893.

_ Landtbrukaren August Emil Baaz i Åby hade aflemnat fullmagt,
utvisande att l^n vid riksdagsmannaval, som den 15 innevarande månad
hållits i Askims och Säfvedals härads valdistrikt af Askims, Vestra
och Ostra Hisings samt Säfvedals härads domsaga, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari
1894; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad
samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten framstält någon
anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle
meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till kammaren
öfverlemnas för att hållas landtbrukaren Baaz till hända.

In fidem

Albert Petersson.

Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöts, att den
ifrågavarande fullmagten skulle till herr Baaz återställas.

I sammanhang härmed skulle här antecknas, att herr Baaz denna
dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

Andra Kammarens Prol. 1893. N:o 8.

1

N:0 8. 2

Tisdagen den 21 Februari.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

l:o. Att kaptenen och riksdagsmannen herr A. Williamson till följd
af contusion å venstra knäet är oförmögen att för närvarande utan
svårighet röra sig. Detta varder på heder och samvete intygadt.

Varberg den 16/ä 93.

David Carlsson,
Stadsläkare.

2:o. Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare pastor L. Dahlstedt
genom recidiv af influensa är sängliggande sjuk samt tillsvidare
förhindrad att bevista Riksdagens sammanträden, intygar

Stockholm den 20 februari 1893.

Henrik Berg,
leg. läkare.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda
propositioner till Riksdagen, nemligen:

med förslag till lag om stiftsstyrelse;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen; med

förslag till lag angående prestedens utbytande mot ett löfte:

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen; med

förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 §
strafflagen;

med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6
och 7 §§ byggningabalk^ samt

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 §
handelsbalken.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 1 och 2; samt
statsutskottets utlåtanden n:is 7 och 17.

3 N o 8.

Tisdagen den 21 Februari.

§ 6.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af

. Herr Ä- V. Ljungman, n:o 210, med förslag till ändrad lydelse
i vissa, delar af regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen;
samt

Herr E. A. Wijkander:

n:° 211, angående ändringar i Kongl. Mai:ts förslag till lag om
stiftsstyrelse; och

n:o 212, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till ändrade bestämmelser angående skolkonsistoriernas
sammansättning m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Andersson i Hakarp under 12 dagar fr.*o. m. den 25 dennes.

och » Ivar Månsson » 10 » » »21 »

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om vissa ändringar
i folkskolestadgan.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

§ 10.

Anmäldes, och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 5, till Konungen, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af frälsemäns rätt till särskilt forum.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,48 e. m.

fn fidem

Hj. Nchrman.

N:0 8. 4

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Onsdagen den 22 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande februari.

§ 2.

Till Kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare ryttmästaren C. G.
Bergendahl i sitt hem på Ryholm insjuknat i influenza, till följd hvaraf
han för någon tid är förhindrad att infinna sig vid Riksdagens sammanträden,
intygas härmed på heder och samvete.

Ryholm den 18 februari 1893.

Otto Tidholrn.

Extra provinsialläkare i Töreboda distrikt.

§ 3.

Föredrogos, hvar efter annan, de vid gårdagens sammanträde aflemnade
motioner, och hänvisades:

Herr A. V. Ljungmans motion, n:o 210, till konstitutionsutskottet;
samt

Herr E. A. Wijkanders motioner, n:o 211 till lagutskottet och
n:o 212 till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

§ 5.

Härefter föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande
n:o 2, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående
stämpelafgiften den 5 september 1890.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

5

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 10, i
anledning af väckta motioner om utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt
i vissa fall.

Punkten 1.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 65, hade herrar
A. Olsson i Mårdäng och J. Andersson i Ölsund föreslagit, att 13 §
i 11 kap. strafflagen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Brott, som i 10 och 12 §§ sagdt är, må åtalas af allmän åklagare
eller målsegande. Brott, som ilig sägs, må ej åtalas af allmän
åklagare, der det ej af målseganden till sådant åtal angifves.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet i förevarande punkt,
att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mine herrar! Då lagutskottet
har afstyrkt motionen så enhälligt, som det visat sig af dess
betänkande, torde det vara i det närmaste öfverflödigt att här uppträda
till försvar för densamma. Men då jag för min del icke alls af utskottets
betänkande finner mig öfvertygad om, att vi i vår motion
hafva begärt någonting för mycket eller oberättigadt, kan jag icke
underlåta att här i korthet bemöta åtskilligt i lagutskottets betänkande.

För det första får jag då erkänna, att lagutskottet icke funnit sig
föranlåtet att bestrida vare sig de öfverklagade förhållandena, hvarå vi
velat råda bot, ej heller det berättigade i hvad vi för öfrigt i motionen
framhållit. Men hvad jag icke kan erkänna och gilla, det är, att
lagutskottet synes hålla före, att målsegande skulle vara mera kompetent
att bedöma huruvida rättskränkningen vore af så allvarsam
beskaffenhet, att staten för dess bestraffande behöfde inskrida. Efter
mitt förmenande torde väl ändå allmänna åklagaren i det fallet vara
mest kompetent.

Det förvånar mig också, kan jag säga, att lagutskottet kunnat
påstå, att målsegandes yrkande på åtal eller på bestraffning af rättskränkning
skulle få anses såsom kännetecken derpå, att rättskränkningen
vore af den der allvarliga beskaffenheten. Jag förstår knappast
hvad utskottet menar härmed. För så vidt jag kan finna, måste, för
att åtal skall kunna anställas, rättskränkningen vara af den beskaffenhet,
att den blir brott emot 10 och 12 §§ 11 kap. strafflagen.
År det nu fråga om en pröfning af brott eller rättskriinkning inom
ramen utaf hvad som kan hänföras till dessa paragrafer, då före -

N:0 8.

Ang. ändrad
lydelse af 11
kap. 13 §
strafflagen.

N:0 8.

Ang. ändrad
lydelse af 11
kap. 13 |
strafflagen.
(Forts.)

6 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

faller mig denua undersökning, denna gradering af brottens beskaffenhet,
något egendomlig. Jag kan, som sagdt, derför icke alls gilla detta
utskottets skäl och tror att det åtminstone icke har skadat vår sak. Jag
vill ännu en gång framhålla, att, enligt min uppfattning, denna pröfning
måste ovilkorligen röra sig omkring, huruvida det är en rättskränkning,
som kan hänföras till brott, eller om det icke är så. Och
är den ett brott, synes utskottets uttalande styrka min åsigt, att statens
verksamhet bör inskrida, då rättskränkningen är af så allvarlig beskaffenhet.
Men då är frågan den: är staten under nuvarande förhållanden
i stånd att ingripa på sätt den bör? Nej, och det är just det som
vi velat framhålla, att det icke är fallet; det är det, som vi anse
böra afhjelpas.

Vidare säger utskottet: »Samhällets intresse i hemfridsbrottens
beifrande torde enligt utskottets åsigt vid sådant förhållande vara tillräckligt
tillgodosedt med nuvarande bestämmelse». — Ja, om man tager
saken från den sidan, att nemligen den enskilde, hvars rätt blifvit
kränkt, blir hjelpt dermed, att han, då han anser det nyttigt, anställer
åtal, då må man väl erkänna, att nuvarande stadgande är tillfredsställande.
Men om man tager saken frän den sidan, som vi särskildt
haft för ögonen, nemligen att vilja befordra den brottslige till välförtjent
näpst, så är det stadgandet icke tillfredsställande. Ingen lärer
väl kunna bestrida vårt påstående i motionen, att i de allra flesta fall
underlåtes åtal just af fruktan för hämd. Om jag icke ville undvika
att belasta protokollet allt för mycket, skulle jag kunna draga fram
mångfaldiga exempel härpå från eu tjugu- å tjugufemårig erfarenhet —
så länge jag kan minnas tillbaka till och med — och jag förmodar att
det finnes många inom denna kammare, som gjort samma bedröfliga
erfarenhet.

Visserligen invänder man från åtskilliga håll, att man icke skall
hålla så fasligt hårdt på, att den brottslige skall straffas. Det kan i
vissa fall vara skäl för en sådan invändning, i synnerhet om man endast
afser att kräfva hämd eller upprättelse af ett eller annat slag.
Men om man har för afsigt att bestraffningen skall lända »den brottslige
till straff och androm till varnagel» eller med andra ord, att den
innebär en sorts uppfostran, och derpå syftar vår motion, då faller
den invändningen helt och hållet.

För öfrigt skall jag be att få erinra derom, att vi icke klandra
de nuvarande lagbestämmelserna i fråga om dessa brott, utan endast
den omständigheten, att dessa lagbestämmelser så ofta icke få komma
i tillämpning.

Vidare säger utskottet, att den af oss anmärkta omständigheten,
»att endast ett fåtal hemfridsbrott pläga beifras, torde vidare icke —
såsom motionärerna förmena -—- hafva sin grund deri, att dessa brott
äro undantagna från allmänt åtal, utan beror fast hellre derpå, att de
vanligast förekommande formerna af hemfridsbrott, nemligen de som
omförmälas i 12 §:s senare moment, så nyligen som genom 1890

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

7 N:0 8.

års lagstiftning belagts med ansvar»--—. Nåja, det der kunde Ang. ändrad

ju låta säga sig, om vår motion hade åsyftat endast livad som före- ly^else ^ f*
kommit under åren 1891 och 1892, men, som jag redan vidrört, gran- s^fjlagen
dar sig denna vår bedröfliga erfarenhet icke endast på hvad som händt ^Forts)
under dessa två år, utan på en minst tjuguårig erfarenhet, och vid
sådant förhållande synes mig denna anmärkning icke alls hafva någon
befogenhet. Man skulle ju annars komma till alltför vådliga konsekvenser,
om man skulle vilja hålla före, att brott, som begingos år
1889, ej blifvit åtalade på grund af 1890 års lagstiftning.

Vidare säger utskottet, att det vore mindre följdrigtigt att, såsom
vi gjort, göra en skilnad mellan de brott, som omförmälas i 10 och
12 §§, och dem, som omnämnas i 11 §. Jag skall i anledning häraf
be att få nämna, att motionen, sådan vi i början uppsatte densamma,
innebar, att ingen skilnad skulle göras mellan dessa brott. Men vid
närmare pröfning funno vi, att brotten mot 11 § äro af så enskild
beskaffenhet och dessutom så sällan förekommande, att vi voro fullt
öfvertygade, att lagutskottet af det enkla skälet skulle finna sig föranlåtet
att afstyrka motionen. Vi ströko derför denna paragraf. Då
må väl ingen undra öfver, att vi anse det vara något egendomligt,
att denna sak nu upptages som ett skäl för afstyrkande.

Och hvad vidare beträffar det. att brott som omnämnas i §§ 10
och 12 skulle vara identiska med brott enligt g 11, så synes mig
detta vara — jag hade så när sagdt — en ny vetenskap. Att t. ex.
smyga sig in i andras hus och det till och med i afsigt att våldföra,
eller att kasta in fönster och på annat sätt ofreda, att .ställa till oljud
och oväsen i andras hus o. s. v., skulle således vara likstäldt med att
t. ex. den, som förlorar något af sin egendom, till äfventyrs — såsom
fallet kan vara i Norrland — skogsprodukter, ved och dylikt, han då
— såsom ock många exempel torde utvisa — med anledning deraf
tar sig för att gå in i en annans vedbod för att söka efter det stulna.

Skulle denne således vara likstäld med den, som våldför sig på andra
och derför ock bryter sig in i deras hus eller hem? Jag kan icke finna,
hvari likställigheten här skulle bestå. Ännu mindre kan jag finna, att
det »fel», som begås af en person, som eger rätt att göra husrausakan,
derigenom att han skulle råka glömma sig derhän, att han företager
denna husransakan i olaga ordning — att, säger jag, detta »fel» är af
samma beskaffenhet som de nu här nämnda, gröfre brotten. Jag får
således äfven häremot afgifva min protest, då jag tror, att man icke
eger rätt att likställa dessa brott, och att häraf i praktiskt hänseende
skulle följa de svåraste konseqvenser.

Hvad saken i öfrigt angår ber jag få fasta herrarnes uppmärksamhet
på en sak, som delvis föranledt oss att väcka denna motion, och
det är att länsstyrelsen i Gefleborgs län och landstinget i samma län
vid dess senaste sammanträde upptagit denna fråga, särskildt med afseende
å orsakerna till det vilda lif, som förts inom åtskilliga af Gefleborgs
läns kommuner och äfven med hänsyn till hvad som möjligen

N:o 8. 8

OnBdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. ändrad
lydelse af 11
kap. 13 j)
strafflagen.
(Forts.)

vore att göra för att råda bot mot detta onda. Landstinget tillsatte
en komité, bland hvars medlemmar finnas en ledamot af denna kammare
jemte en f. d. ledamot, hvilken äfven är mycket väl känd. Dessa
herrar hafva nu af kommunerna infordrat utlåtanden i syfte att utreda,
hvari orsakerna till det onda ligger och huru detsamma må kunna
botas. Så vidt jag har kunnat finna, ha de allra flesta kommunalstämmor,
som hittills uttalat sig, yttrat den åsigt, att bland annat som bör
göras måste äfven de lagbestämmelser skärpas, som afse de ifrågavarande
brotten. Vi trodde det möjligen vara förenadt med stora svårigheter
att få skärpta lagbestämmelser i frågan genomförda och ansågo
oss derför gå de uttalade önskningarna till mötes genom att
föreslå denna förändring, så att de bestämmelser, som finnas, måtte
bli tillämpade, till den kraft och verkan det hafva kan.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, torde det icke förefalla
någon underligt, om jag trots det enhälliga afstyrkandet djerfves yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till vår motion.

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Förevarande motion
berör, som kammaren behagade finna, fråga om utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt till de förbrytelser, som beskrifvas i 11 kap. 10
och 12 §§ strafflagen. Dessa förbrytelser bestå enligt 10 § deri, att
någon bryter annans hemfrid derigenom, att han med våld eller eljest
emot hans vilja intränger i dennes hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg,
eller vägrar att derifrån, efter tillsägelse, sig begifva, eller ock dit sig
insmyger eller der gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning
dertill visa; och enligt 12 § deri, att någon af ondska slår in fönster
i annans hus eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller
annat eller ock kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör
annat våld derå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans
gård eller trädgård.

Som bekant indelar vår strafflag brotten i fråga om åtalsrätten
i tre klasser. Första klassen utgöres af sådana brott, som åklagare
eger att å tjenstens vägnar beifra, andra klassen af sådana, som åklagare
får beifra endast i det fall, att de till åtal angifvas af den förorättade,
målseganden, och tredje klassen af sådana, som icke fa åtalas
utan af målseganden. De i 10 och 12 §§ af It kap. beskrifna
förbrytelser fa enligt nu gällande lag icke åtalas af allmän åklagare,
såvida de icke till åtal angifvas af målseganden.

Vid den indelning, som lagstiftaren gjort af brotten i fråga om
åtalsrätten, har han naturligtvis noga afvägt karaktererna af de olika
brotten. Derför bör man, innan man besluter sig för ändring i de
uppstälda reglerna och synnerligast innan man inrymmer under allmän
åtalsrätt förbrytelser, som för närvarande äro derifrån undantagna,
undersöka, huruvida det slag af förbrytelser, hvarom sådan fråga uppstår,
verkligen är af den beskaffenhet, att statens verksamhet för dess
bestraffande bör inträda, äfven om den förorättade alls icke påyrkar

9 N:0 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

deras beifrande. Nu har lagutskottet, som mig synes, på goda grunder
ansett, att beträffande brott, hvarom nu är fråga, det bör vara
malseganden sjelf och icke allmän åklagare, som skall ega pröfningsrätt,
huruvida målsegandens hemfrid blifvit störd eller icke på något
af de i paragraferna beskrifna sätt. Förmenar målseganden, att hans
hemfrid blifvit sålunda kränkt, har han enligt nu gällande bestämmelser
alltid utvägen att påkalla åklagares medverkan för brottets beifrande.
De skäl, som motionärerna framhållit och den föregående talaren upprepat
till stöd för en lagförändring, synas mig icke vara synnerligen
starka. De skulle bestå deri, att hemfridsbrott af denna art föröfvas
i stor omfattning, men i ett jemförelsevis obetydligt antal fall beifras.
Anledningen till detta förhållande söka motionärerna dels deri, att
okunnighet skulle råda hos allmänheten derom, att särskild angifvelse
behöfdes för att få åklagare att ingripa, och dels deri, att målsegande,
som kände lagens bestämmelser, afhölle sig från angifvelse af fruktan
för hämd från brottslingens sida. Om det verkligen förhåller sig så,
som i motionen uppgifves, att endast ett fåtal hemfridsbrott af ifrågavarande
art beifras, tror jag, att anledningen dertill är en annan, än
den motionärerna framhållit. Jag tror nemligen, att anledningen är
dels den, som lagutskottet i sitt utlåtande framhållit, att de vanligast
förekommande formerna af hemfridsbrott, eller de som beskrifvas i sista
momentet af 12 §, före 1890 icke straffades, men nu äro belagda med
straff, dels ock vidare den, att det lyckligtvis i allmänhet förhåller sig
så, att menniskor äro benägna för godvillig uppgörelse, när rättskränkningen
ej varit af desto större betydelse.

Om motionärernas förslag skulle blifva lag, att åklagaremagten
skulle oberoende af målsegandens vilja hafva lof att ingripa, komme
detta att i många fall hindra eu förlikning mellan den brottslige och
målseganden. Den brottslige kunde, åtminstone hvad ansvaret beträffade,
icke ingå förlikning med målseganden, emedan han ju ej visste,
om icke åklagaren i allt fall komme att ingripa för att få honom bestraffad
— och detta skulle kunna hända i ett så obetydligt fall, som
om förbrytelsen t. ex. bestått deri, att någon bultat å annans hus eller
kastat in eu sten i annans trädgård. Jag tror för min del, att exempel
nog icke saknas, att äfven från allmän åklagares sida det ovisa
nitet emellanåt kunnat spåras.

På dessa och de af lagutskottet i öfrigt anförda skäl ber jag att
fa yrka bifall till lagutskottets utlåtande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen gifna
propositioner å de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Ang. ändrad
lydelse af 11
kap. 13 $
strafflagen.
(Forte.1)

N:0 8. 10

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. rätt för
allmän åklagare
att åtala
vissa oredlighetsbrott.

Punkten 2.

Herr Jan Eliasson i Skuttungeby hade i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 15, föreslagit ändring i 21 § af 22 kap.
strafflagen, i syfte att ställa under allmänt åtal de arter af oredlighetsbrott,
för hvilka i §§ 11 och 14 af nämnda kapitel stadgas ansvar.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att icke
heller herr Jan Eliassons motion mätte vinna Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde nu:

Herr Eliasson i Skuttungeby: Herr talman, mine herrar!

Det har förefallit mig, att den föreliggande och af lagutskottet afstyrka
motionen icke förtjenat att, som man säger, begrafvas i tysthet,
och det är med anledning häraf som jag tagit mig friheten uppträda
för att säga några ord.

Utom de skäl, som jag i motioneu anfört, tillåter jag mig nu
andraga några andra, och vill då fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att de i lag stadgade straffens ändamål jemväl torde vara att
bekämpa brottsligheten såsom en social eller samhällig företeelse. Kan
man säga att brottslighet bekämpas, när det icke är tillåtet att straffbara
försnillningar släppas under allmänt åtal? Nej visst icke. I fråga
om brott af den art, som nu åsyftas, kan man icke spåra i nu gällande
lag, att någon annan än målsegare anses vara den lidande; men
man kan då säga detsamma om stölder, nära nog af hvad beskaffenhet
som helst. Man torde likväl, efter min tanke, icke få förbise,
att försnillning, förskingring och dylikt äro brott, som till sina följder
äro förstörande äfven för samhället, De äro brott, hvarför strafflagen
bestämmer strängare straff än många andra, hvilka stå under allmänt
åtal. Man får ej, efter min uppfattning, tro, att dessa brott endast
angå den enskilde personen, eller att de mera äro att anse såsom
privataugelägenheter, då målsegares underlåtenhet af åtal är ett trots
emot straffs ändamål, som åstadkommer missaktning för allt hvad lagar
heter. Utan allt afseende torde icke heller böra lemnas, att målsegares
vilja är härvidlag bestämmande, och detta i fråga om brott,
hvarför straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende äro stadgade;
men viljan är ju ingen landsrätt, och kanske det äfven ligger
sanning i ordspråket som säger, att den som tål det onda främjar det
ock. För egen del kan jag dessutom icke anse det höra till en god
lagstiftning, om tillämpning af lag medför, att den som förskingrar
mycket kan slippa alldeles, då en annan som förbrutit sig med obetydligheter
blir strängt straffad. Lägges nu äfven härtill, att man
kan med skäl frukta det en målsegare, som, dertill berättigad, beifrar
sådana brott, i en snar framtid kommer att af mången anses såsom
obarmhertig, om icke värre, och man icke kan vänta annat, i fall
ingen lagförändring sker, än att förskingring och försnillning komma

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

11 N:0 8.

att än mera
inne då en

Det gif

torde förtjena beaktande. Brott af den beskaffenhet som är i fråga "”hetsbrott.
kunna ock begås emot bolag, arfvingar och föreningar eller, kortare (Forts.)
sagdt, emot ett flertal målsegare, och det har visat sig att domstolarne
icke varit ense angående åtalsrättens utöfning i dessa fall. Erkännas
torde det ock, att lagen härutinnan icke är tydlig och bestämmande.

Tänkbart är ju, att icke alla kunna hafva samma mening, och någons
åsigt måste i så fall undertryckas, någons, ja till och med samhällets
rätt kränkas. Vore det så, att allmän åklagare hade åtalsrätten, då
skulle den brottslige icke så ofta undgå det straff, som honom i lag
är ålagdt; men nu kunna försnillningar och förskingringar desto
säkrare begås, som den brottslige med temlig visshet kan antaga, att
de icke blifva beifrade eller kunna det, om någon försigtighet eller
förberedelse begagnas, eller om vänner och väns vänner träda hjelpande
emellan. Annorlunda ställer det sig ofta för den fattige, för det simplare
tjenstehjonet, som är utan både huld och skyld.

Eu annan omständighet synes mig vara svårigheten att uppdraga
en i alla händelser tillfredsställande gräns emellan hvad som skall
betraktas som stöld eller förskingring. Det har i praxis visat sig,
att sedan en angifvelse blifvit gjord till allmän åklagare om ett tillgrepp,
vid undersökningens afslutande, — i följd af förhållanden, till
hvilka den anklagade stått till målseganden — gerningen blifvit rubricerad
såsom förskingring, oaktadt den från början ansetts vara stöld.

År icke månne detta ett bevis om att lagen ej är tillfredställande.

Såsom skäl för afstyrkande anför lagutskottet, att samma fråga
förehafts vid 1890 års riksdag, men äfven då af utskottet afstyrkts,
och hvilket vunnit Riksdagens godkännande. Jag kan icke neka mig
deremot genmäla, att försnillningar och förskingringar icke då voro
så allmänna som nu, ja kanske icke heller så skickligt genomförda
och försvarade som hvad någon gång på sista tiden egt rum.

Jag skall icke yttra mig om ett uttalande i utskottets utlåtande
angående privata hänsyn, då detta förefaller mig oklart och kanske
kan tydas på mer än ett sätt. Hvad jag likväl tviflar på är, att sagda
uttalande utgör något motiv för främjandet af lagarnes helgd. Och
då utskottet, nära nog utan reservation, afstyrkt motionen, så, och
ehuru mitt förslag till sitt mål är likartadt med det som framlades
1890 af lagberedningen, högsta domstotens majoritet och Kongl.

Maj:t, skall jag likväl icke tillåta mig något yrkande för närvarande,
och intill dess sig visat att jag för mina åsigter fått understöd.

Herr Boethius: Jag skall be att äfven få yttra några ord an gående

motionen och utskottets utlåtande.

Jag vill erkänna, att det kan vara svårt för personer, som hafva
andras medel om hand, att alltid undvika sammanblandning med egna

ökas, så torde det kunna sättas i fråga, om icke tiden är Ang. rätt för
förändring är nödvändig. allmän äkta ''ves,

efter min uppfattning, en annan sida af saken

gare att åtala
SOm • __j,-

N:0 8. 12

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. rätt för affärer. Jag vill erkänna, att härigenom mången ganska oskyldigt kan
allmän äkta- r^a j olycka. Jag vill till och med erkänna, att det förslag, som
9vlssa^oredlig- motionären har framstält, möjligen kan öka faran härför. Om utskothetsbrott.
" tet på grund af dessa skäl hade afstyrkt motionen, skulle jag kunnat
(Forts.) förstå det, ehuru jag ändock icke kunnat dela dess uppfattning. Ty
det må vara sant, att många fall, som skulle kunna rubriceras såsom
oredlighet i vården af anförtrodt gods, kunna vara ganska oskyldiga

— jag tror dock, att det härvidlag finnes en verklig gräns, och att
bortom den gränsen ligga många fall, som innebära de mest upprörande
rättskränkningar. Det synes mig då olämpligt, att den verkligt
skyldige skall gå fri för deras skull, som icke hafva begått något
verkligt brott. Jag menar, att lagstiftningen bör kunna fixera denna
gräns och träffa dem, som stå på den brottsliga sidan derom.

Det är emellertid icke det nämnda skälet som utskottet anfört
för afslag, utan det har andragit några andra skäl, af hvilka ett par
synas mig vara sådana, att jag för min del icke kan underlåta att
inlägga eu gensaga deremot. Jag vill dock härvid erkänna, att dessa
skäl icke äro uppfunna af det nuvarande lagutskottet, utan hafva
framstälts af 1890 års lagutskott. Men då utskottet förklarat sig
gilla denna 1890 års lagutskotts uppfattning, måste utskottet anses
vara ansvarigt äfven för dessa skäl.

Ett af dem lyder på följande sätt: »Dessa brotts beskaffenhet

vore icke sådan, att det allmänna rättsmedvetandet påkallade deras
bestraffning, då målseganden vore villig att nedlägga sin talan».
Det synes mig i sanning förvånande, att man kan upprepa något sådant
efter åtskilliga erfarenheter, som gjorts under de föregående
åren.

Om någon begår en stöld emot en fullkomligt främmande person
— ja, då vet lagen icke utaf någon skonsamhet. Då är det ett
brott, som upprör det allmänna rättsmedvetandet, så att åklagaremagten
skall ingripa. Men om en person åtnjuter högt förtroende
af eu annan och så missbrukar detta förtroende till att begå en stöld

— ty det är dock i många fall eu verklig stöld -— ja, då skall det
vara en sak, som icke stöter det allmänna rättsmedvetandet, då föreligga
enligt utskottets uppfattning förmildrande omständigheter. Jag
nödgas erkänna, att om det allmänna rättsmedvetandet är sådant, måtte
mitt rättsmedvetande stå i mycket dålig samklang dermed.

Härtill kommer äfven eu annan omständighet. De personer, som
begå stölder mot främmande, göra det ofta drifna af den bittraste
nöd. De kunna ock vara eller äro vanligtvis okunniga menniskor,
som kanske icke hafva så klar insigt i sin handlings innebörd. Men
de personer, som missbruka ett gifvet förtroende för att bestjäla dem,
som visat dem förtroende, handla vanligtvis icke till följd af bitter
nöd, utan för att tillfredställa sin njutningslystnad eller drifna utaf
en guldtörst, som bringar dem att kasta sig i de orimligaste spekulationer.
Dessa personer äro ock vanligtvis bildade och borde der -

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

13 N:0 8.

för kunna förstå betydelsen af hvad de göra. Nu är det dock så, att Ang. rätt för
om en fattig och obildad stjäl något af en ringa summas värde, skall allman pläden
allmänna åklagaren inskrida. Men om en bildad person i goda
omständigheter försnillar stora summor och gör detta med missbru- hetsbrott.
bände af ett gifvet förtroende, så är det icke något, som stöter det (Forts.)
allmänna rättsmedveandet, så att lagen behöfver ingripa. Jag undrar
sannerligen icke på, om på grund åt åtskilliga händelser under de
senaste tiderna en sådan uppfattning kunnat sprida sig, som att här
icke vore likhet inför lagen. Ty för personer med vanlig uppfattning
kan det verkligen mången gång se ut, som om den enda förmildrande
omständighet, som gör att försuillaren går fri, är den att han
tillhör en högre samhällsklass. Jag för min del anser det emellertid
vara ett af de allra olyckligaste förhållanden, om den uppfattningen
skulle göra sig gällande, att i vårt land icke finnes likhet inför lagen.

Det andra af utskottet upprepade skäl, mot hvilket jag nödgas
uppträda, är detta: »Vid brott af ifrågavarande slag kunde det emel lertid

vara för målseganden ganska fördelaktigt att ingå på en förlikning».
Ja, det kan väl hända. Men om här föreligger en verkligt
grof rättskränkning, tror jag icke man har rätt att taga hänsyn till
hvad som som är för målseganden fördelaktigt, utan då gäller det att
häfda lag och rätt gent emot den brottslige. Vid andra brott som
begås tages icke sådan hänsyn till målsegandens fördel, och den kan
icke få blifva bestämmande för statens straffrätt, när verkliga brott
föreligga.

Hvad den föreliggande motionen angår, måste jag erkänna, att
jag icke är tillräckligt juridiskt bildad för att kunna bedöma, om
den utväg, som här är föreslagen, är den allra lämpligaste. Men jag
anser mig ändock böra yrka bifall till motionen, och det af följande skäl.

Tvenne medlemmar af lagutskottet, dess ordförande och en annan
jurist, hafva reserverat sig och dervid anfört, att de »allenast på den
grund biträdt det beslut, som af lagutskottet vid punkten n:o 2 blifvit
fattadt, att de af de uttalanden, som inom utskottet i frågan förekommit,
ansett sig berättigade sluta, att inom Riksdagen den mening,
som år 1890 i detta ämne gjorde sig gällande, ännu icke under den
korta tid, som derefter förflutit, undergått någon förändring». Om
således dessa herrar trodde, att en annan mening vore gällande inom
Riksdagen, skulle de icke hafva något emot en åtgärd i det syfte
motionären föreslagit. För min del måste jag säga, att det skulle förvåna
mig, om inom denna kammare man icke skulle hafva fått ögonen
öppna för, att äfven dessa stora brottslingar böra straffas. Men om
kammaren kommit till en sådan uppfattning, då tror jag, att det vore
lämpligt att bifalla motionen. Ty dermed afgåfves ett uttalande, att
den allmänna meningen nu går i sådan rigtning, som här är anfördt.

Skulle den utväg motionären föreslagit icke vara fullt tillfredsställande,
så kan ju Kong]. Maj:t framlägga ett mera tillfredsställande förslag;
men Kongl. Maj:t hade då ett stöd för att framkomma med ett sådant.

N:0 8. 14

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. rätt för På grund af det nu anförda ber jag att få yrka bifall till herr
allmän akta jan pljaSs0ns motion.
gare att åtala

vissa oredlig- . . . . ...

hetsbrott. Herr Redelius: Jag skall be att fa instämma i hvad den fore (Forts.

) gående talaren yttrat och har begärt ordet endast på det ännu ytterligare
en röst måtte höjas till förmån för den uppfattningen, att förbrytelser
af ifrågavarande beskaffenhet böra bestraffas och böra aktas
lika med vanliga tjufnadsbrott, om icke svårare.

På grund häraf yrkar jag bifall till motionen.

Häruti instämde herr Larsson i Mörtlösa.

Herr Edelstam: Jag skall icke framställa något yrkande, men

jag kan icke underlåta att uttala den förhoppningen, att det icke måtte
dröja alltför länge, innan en lagstiftning kommer till stånd i det syfte
motionären föreslagit.

Herr Romberg: Jag har begärt ordet endast för att på det

lifligaste instämma i det yttrande, som nyss afgifvits af herr professor
Boethius.

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Äfven denna mo tion

berör fråga om eu utsträckt allmän åtalsrätt. De förbrytelser,
som i denna motion afses, beskrifvas i 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen
— 11 § lyder: »Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar
eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning
häfver, straffes högst med straffarbete i två år», och 14 § 1 mom. sålunda:
»Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande,
eller med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar
sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet emot hufvudman, vare lag som ilig sägs;--.»

Senare momentet i sistnämnda § stadgar: »Förleder man, i sviklig
afsigt, annan till oskälig rättegång, straffes med böter.» Enligt nu
gällande lag, 21 § i samma kapitel, få de brott, som i 11 och 14 §§
beskrifvas, icke åtalas af annan än målseganden. Nu föreslår motionären,
att dessa brott skola få åtalas af åklagare, äfven om de icke
angifvas till åtal af målseganden. Jag skall taga mig friheten påminna,
hurusom i det förslag till ändring i vissa delar af strafflagen,
som af Kongl. Maj:t framlades för Riksdagen år 1890, den förändring
i 1864 års strafflag föreslogs, att ifrågavarande förbrytelser skulle fä
åtalas af allmän åklagare, derest de angåfves till åtal af målseganden.
Emellertid hemstälde 1890 års lagutskott, att nu gällande bestämmelser
måtte bibehållas, och när frågan förekom i kamrarne, bifölls lagutskottets
betänkande efter votering i Första Kammaren, och i Andra
Kammaren utan någon diskussion. Om man nu än skulle vara böjd

Onsdagen den 22 Febniari, f. m.

15 N:0 8.

för att gifva motionärer) så till vida sitt understöd, att man ginge in Ang. rätt för
på vidtagande af den förändring i lagen, att allmän åklagare skulle a^m“n ^klatä
befogenhet att beifra dessa brott, derest de angåfves till åtal, så^^0^^^0
har dock lagutskottet ansett, att, då den nuvarande bestämmelsen till- hetsbrott.
kommit just i följd af Riksdagens eget beslut så nyligen som år 1890, (Forts.)
ehuru, som sagdt, den kongl. propositionen innehöll ett annat förslag,

Riksdagen väl icke nu bör frångå sin då uttalade mening; och på dessa
skäl får jag yrka bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Herr talman, mine

herrar! De skäl, som den siste ärade talaren anfört till stöd för afslag
å motionen, synas mig icke vara af den beskaffenhet, att de böra för
denna Andra Kammare vara afgörande; ty sedan 1890 års riksdag
har ett nytt val försiggått. Denna kammare är omvald sedan den
tiden. Och det synes mig underligt, att man vill tillgripa sådana skäl
och icke gifva motionären sitt understöd lika välvilligt i år, som man
gjorde det i fjor i fråga om en annan motion, hvilken syntes mig då
vara af mindre vigt än den, som nu förekommer. Skilnaden är blott
den, att motionären i år har rigtat sin motion mot något högre samhällslager,
än han gjorde förlidet år.

Jag skall emellertid bedja att fa instämma med de herrar, som
ha yttrat sig till förmån för motionen.

Herr Bratt: Herr talman, mine herrar! Om man granskar

lagutskottets här anförda motiv för afslag å motionen, finner man,
att utskottet hufvudsakligen velat förekomma den olägenhet, att en
uppgörelse svårare kunde åvägabringas emellan målseganden och den
felaktige. Det må nu erkännas, att detta kan under vissa förhållanden
vara en olägenhet. Men, så vidt jag kan se, bevisar det ingenting
annat, än att i dessa, såsom i andra menskliga ting, ingenting är
fullkomligt. Om bifall till motionen medför denna jemförelsevis ringa
olägenhet, briugar det deremot också högst vigtiga fördelar för det
allmänna rättsmedvetandet. Jag tror, att i detta afseende vi fått sådan
erfarenhet om de olägenheter, som uppkomma genom sakernas
nuvarande tillstånd, att just det allmänna rättsmedvetandet härvidlag
kräfver en förändring i motionens syfte, hvarför jag hoppas, att bifall
till motionen skall i denna kammare gifvas.

Då den ärade ledamot af lagutskottet, som nyss hade ordet,
icke heller anfört några realitetsskäl emot motionen, ser jag för min
del deruti en ytterligare anledning att till densamma yrka bifall.

Herr Petersson i Hamra instämde med herr Bratt.

Herr Grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar. Jag instämmer
i mycket af hvad motionären och talaren på upsalabänken yttrat,

N:o 8. 16

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. rätt för men jag kali likväl icke gå så långt som de. Jag tror icke, att man
allmän akta- bgr utan vj(]are lägga alla dessa brott under allmänt åtal.

Talaren på upsalabänken framhöll det upprörande i, att man, när
mt.hetsbrlit19 det är fråga om »de stora tjufvarne», gör det beroende på vänners

(Forts.) och bekantas godtfinnande, huruvida vederbörande skulle åtalas, men

att, då det är fråga om en person, som stulit en obetydlighet på grund
af nöd, allmänna åklagaren ovilkorligen skall hafva skyldighet att
inskrida. Ja, det må så vara. Men det upprörande ligger enligt min
tanke icke i den omständighet, att det är beroende på målseganden,
om oredlighetsbrott skall åtalas, utan deri att, på grund af vår gamla
svenska uppfattning angående de egentliga egendomsbrotten, det alltid
skall vara åklagarens skyldighet att åtala alla dylika brott mot eganderätten,
huru små de än må vara. Deri ligger enligt mitt förmenande

det upprörande, men deri tror jag, att man knappt kan göra någon

ändring. Deremot synes det mig, att det, som Riksdagen förkastade
1890 och som lagutskottets ordförande framhållit i sin reservation,
vore det rigtiga; och jag kan i olikhet med reservanterna icke inse
något skäl, hvarför man icke skulle kunna erkänna, att Riksdagen
1890 fattat ett mindre lämpligt beslut, och nu fatta det beslut, som
finnes antydt i reservationen.

Då det förslag, som är framstäldt i reservationen, är af mindre
omfattning än motionärens, antager jag, att det icke kan möta något hinder
att derpå nu framställa yrkande. Jag får för min del föreslå, att
kammaren må på det sätt bifalla motionen, att de af motionären omnämnda
brotten må få af allmän åklagare åtalas efter angifvelse af
målseganden.

Herr Edelstam: Herr talman! Jag instämmer med herr grefve

Hamilton deruti, att det hade varit mera lämpligt, att motionärens
framställning föranledt enahanda förslag som det, hvilket af Kongl.
Maj:t framlades vid 1890 års riksdag. Att kammaren nu skulle fatta
beslut och skrifva denna lagparagraf på stående fot, anser jag likväl
vara mindre lämpligt. Jag hemställer derför, att kammaren ville
återremittera denna punkt till lagutskottet.

Herr Grefve Hamilton: Jag erkänner fullkomligt rigtigheten

af den siste ärade talarens anmärkning och ber att få förena mig
med honom.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de yrkanden, som återstodo, beslöt
kammaren återförvisa detta ärende till utskottet för förnyad behandling.

§ 7.

Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om tillägg till förordningen i afseende på

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

17

N:0 8.

handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,
den 20 november 1845.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af Herr G. Anderson i Himmelsby väckta motion,
n:o 180, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan, begärdes ordet af

Herr Anderson i Himmelsby, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! Då lagutskottet enhälligt afstyrka min motion, inser jag väl,
att det icke tjenar till någonting att nu yrka bifall till densamma.
Men i anseende till de skäl, lagutskottet anfört för afstyrkande af motionen,
skall jag bedja att få yttra några ord.

Lagutskottet börjar sitt utlåtande med att återgifva innehållet i
kong], förordningen den 20 november 1845 angående handel med
lösören. Derefter öfvergår lagutskottet till återgifvande af min motion,
och slutligen framläggas de skäl, som utskottet begagnar för afstyrkande
af densamma. Det torde nog vara allmänt bekant, att mången
gäldenär i stöd af denna författning undandragit sig att betala eu skuld,
som han varit både juridiskt och moraliskt skyldig att betala, och att
såsom en följd deraf äfven mången fordringsegare går förlustig den
fordran, som han haft hos en dylik gäldenär. Om vi af en eller annan
anledning skola hafva en författning, som gifver anledning till att
sådana förhållanden kunna inträffa, anser jag, att allmänheten dock
bör hafva rätt att fordra, att tillkännagifvandet af sådant köp sker
så, att kännedom derom må kunna spridas i något vidare kretsar, än
som nu sker. Lagutskottet säger i motiven: »I olikhet med motionären
anser utskottet, att den offentlighet, som bör beredas åt ett
s. k. lösöreköp, den vinnes i regel med nu gällande föreskrifter.»
Jag kan icke förstå, hvad utskottet menar med orden »bör beredas».
Menar utskottet dermed, att ett sådant tillkännagifvande icke bör
komma allmänheten till del på ett sådant sätt, att det vinner allt för
stor spridning? Jag kan icke fatta, att utskottet kan mena något
annat. Men menar utskottet detta, då måste jag säga, att det är något
egendomligt, ty, såsom sagdt, om ett köp skall kunna komma till
stånd, som kan afhända eu fordringsegare hans rätt, måtte man väl
vara berättigad fordra, att det skall bringas till allmän kännedom på
ett sådant sätt, att det dermed åsyftade målet vinnes. Denna uppfattning
synes emellertid utskottet icke hysa.

Vidare säger utskottet: »i regel vinnes» offentlighet »i tillräckligt
mått med iakttagande af redan gällande föreskrifter». Ja, jag vill
icke bestrida, att det kanske är så i flera fall; men det finnes säkert
många fall, då icke det mål vinnes, som bör vinnas. Enligt de bestämmelser,
som nu gälla för landsbygden om tillkännagifvandet, skall lösöreköpsafhandlingen
kungöras i församlingens kyrka, der säljaren är
boende, sedan anmälas till kronofogden i fögderiet och så intagas i
häradsrättens protokoll i det häradet, der säljaren bor. Jag tänker
Andra Kammarem Prof.. 1893. N:o 8. 2

N o 8. 18

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

mig, att kännedomen om lösöreköpet sålunda icke kommer att sträcka
sig utom den närmaste trakten omkring säljarens hemvist eller åtminstone
icke sträcker sig långt derutöfver. Men det kan finnas affärsmän,
som ha förbindelse med personer, hvilka äro boende långt bort
i samma län. En affärsman kan ju ha förbindelser i hundratals kyrksocknar
inom flera fögderier och härad. Då är han icke hjelpt med,
att köp af hans gäldenärers lösören kungöras i den församlings kyrka,
der säljaren bor. liksom han då icke kan vara betjent med ett tillkännagifvande
derom hos kronofogden i det fögderi, der säljaren bor,
lika litet torde det vara tillräckligt för honom att få kännedom
om dylika köps afslutande dermed, att köpeafhandlingen intages i en
— aflägsen — häradsrätts protokoll.

Jag tror derför, att det vore lämpligt, att tillkännagifvandet om
dylika köp infördes i Konungens befallningshafvandes kungörelser och
äfven i en tidning inom länet, den, som Konungens befallningshafvande
anser vara mest lämplig. Om ett sådant tillvägagångssätt iakttoges,
vore hvar och en, som önskade taga del af lösöreköpsafhandling, i
tillfälle dertill. Genom länskungörelserna, på hvilka hvem som ville
kunde prenumerera och som funnes tillgängliga utan särskild prenumeration
inom hvarje församling inom länet, samt genom att lösöreköpet
omnämndes i en tidning, föreställer jag mig också, att det skulle
blifva allmänt bekant. Ty jag antager, att om i en tidning inom länet
infördes ett sådant tillkännagifvande, skulle äfven de öfriga observera
detsamma och införa det i sina tidningar.

Utskottet säger emellertid, att den af motionären föreslagna åtgärden
komme att medföra föga gagn, helst dess genomförande på många
orter skulle föranleda icke obetydligt besvär och allestädes vålla ökade
kostnader. Jag kan icke föreställa mig, att det skulle förorsaka så
särdeles mycket besvär. Och hvad beträffar kostnaden för att få tillkännagifvande
om lösöreköp intaget i Konungens befallningshafvandes
allmänna kungörelser samt infördt i en tidning, föreställer jag mig,
att den icke heller skulle blifva så stor. Jag hade tänkt, att allmänheten
har rätt att fordra, att, om en sådan köpeafhandling skall fa
upprättas, det äfven skall vara säljarens skyldighet att underkasta sig
både besvär och kostnad för tillkännagifvande på sådant sätt, att handlingen
icke undandrages en stor del af allmänheten.

Utskottet säger vidare: »Den fördel, förslagets antagande skulle
medföra för en eller annan fordringsegare, torde derför befinnas alltför
dyrköpt.» Det torde ju hända, att det råder olika uppfattning härom.
Jag tror för min del, att dessa köp icke äro af den beskaffenhet, att
man i allmänhet åtminstone bör vara så särdeles om för säljarne.

Och så säger utskottet till sist, att »lösöreköpeu i allmänhet röra
sig om smärre belopp.» Det torde ju icke alltid vara förhållandet.
I min hemtrakt förekom för någon tid sedan ett lösöreköp, som gick
på 6,000 kronor. Detta belopp synes mig borde kunnat bära kostnaden
för tillkännagifvande på sådant sätt, som jag föreslagit.

19 N o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

_ Då jag för min del icke har någon förhoppning att få bifall till
motionen, skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande. Jag har
endast velat framställa min åsigt i saken. Och jag hoppas, att någon
af utskottets ledamöter vill förklara för mig, hvad som menas med
»bör beredas», ty jag kan eljest icke fatta, att utskottet kan mena
någonting annat dermed, än att utskottet anser, det kännedomen om
dylika köps afslutande bör blifva så litet spridd, att allmänheten icke
får kännedom derom.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
af väckta motioner om ändrad lydelse af 105 och 117 §§ skiftesstadgan.

§ 9-

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af § 52 regeringsformen och § 33
riksdagsordningen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom Andra
Kammaren af herr E. Norman väckta motion, n:o 18, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade, i en vid utlåtandet fogad reservation, herrar Ljungman,
Bengtsson, Boström i Bodbyn, Dalin, Johnsson i Bollnäs, Vahlin,
Wikstén, Elowson, Oyllensvärd och Hedin förklarat sig anse, att utskottet
bordt tillstyrka bifall till motionen och hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse
af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling.

Regeringsformen.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sine ledamöter talman
och två vice talmän.

Riksdagsordningen.

§ 33.

1. Så snart fullmagterna undergått den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föreskrifna granskning samt berättelse om förloppet

N:o 8. 20

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

dervid blifvit af chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe
förordnad är, meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter angår,
välje hvardera kammaren bland sine ledamöter talman och två vice
talmän.

2. Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den
af dem, som är till lefnadsåldern äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en af Riksdagens kamrar för både
talman och vice talmän utses, på sätt vid val af talman eger rum, en af
kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra såsom talman för tillfallet.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Ljung man, som yttrade: Såsom kammaren torde finna, hafva
samtliga ledamöter från denna kammare uti konstitutionsutskottet reserverat
sig mot utskottets beslut och hemstält om bifall till motionen. Jag
skall nu be att få yrka bifall till densamma och derför anföra följande
skäl. Kammaren har två gånger förut bifallit denna motion, och de
skäl, som anfördes då konstitutionsutskottet år 1891 äfven tillstyrkte
densamma, äro så ovederläggliga, att utskottet i sjelfva verket icke
heller nu kunnat anföra några bevis, hvarför motionen icke borde
bifallas. Utskottet nödgas erkänna, att motionen är byggd på grunder,
som äro »öfverensstämmande med grundsatser, som af den allmänna
statsrätten tillerkännas giltighet», och utskottet har icke kunnat förneka,
att dessa grundsatser blifvit tillämpade i de flesta utländska kulturstater.
Det är också gifvet, att, om man tänker sig noggrannare
in i saken, man skall finna, att ett bifall till motionen, om hvad den
föreslår blefve grundlag, skulle vara förmånligare än nu gällande bestämmelser,
icke blott för regeringsmagten och Riksdagen, utan äfven
för de personer, som hafva det ansvarsfulla kallet att i kamrarne föra
ordet. Jag skall derför yrka bifall till den med motionen öfverensstämmande
reservationen.

Vidare anfördes ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll kammaren
förenämnda af herr Ljungman m. fl. afgifna reservation.

§ 10.

Skedde föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 86 regeringsformen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande af herr
I). Persson i Tällberg inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 19,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

21 N:o 8.

herrar Ljung man, Bengtsson, Boström i Bodbyn, JJahn, Johnsson i
Bollnäs, Vahlin, Wilcstén, Gyllensvärd, Hedin och Persson i Tallberg,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen och hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse
af § 86 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling: -

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras
innehåll, och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta
innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan
att återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad
mål som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos
Konungen i ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen
genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens
protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra
hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att sammankomma
för öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende samt
att med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande
meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

I fråga härom anförde:

Herr Ljungman: Äfven beträffande denna fråga hafva samtliga

kammarens ledamöter uti konstitutionsutskottet anfört reservation och
hemstält om bifall till motionen. Jag skall också nu be få framställa
yrkande, att kammaren i år liksom i fjol måtte bifalla det förslag, som
äfven då inkom i form af reservation från konstitutionsutskottets ledamöter
från denna kammare. Om vi se på motionens syfte, sådant det
är formuleradt i ett tillägg till § 86 regeringsformen, är det att till eu
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag öfverflytta de bestämmelser,
som äro nödvändiga i afseende på församlingsrättens tillämpning.
Mig synes det vara eu ovedersäglig fördel, om så komme att
ske. Det skulle icke medföra den ringaste olägenhet, utan tvärtom
medföra stor fördel äfven för ordningsmagten, ty det är gifvet och
klart, att en lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, har högre
värde än en blott och bar ordningsstadga. Jag vill ock fästa uppuppmärksamheten
därpå, att med hänsyn till genomförandet af en sådan
bestämmelse, som utskottsledamöterna från Andra Kammaren föreslagit,
tillvägagångssättet är det, att, om eu sådan bestämmelse förklaras

N:o 8. 22

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

hyllande, en sådan lag som ifrågasattes bör framläggas, innan Riksdagen
företager grundlagsförslaget till slutligt afgörande, och grundlagsförslagets
antagande blir då beroende på, om lagen förut kunnat godkännas.
Det innebär således icke någon fara att, såsom möjligen någon
skulle kunna tro, man finge ett grundlagsstadgaude, som hänförde sig
till en lag som icke finnes till. Jag skall på grund häraf yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Höjer: Då jag icke förut varit i tillfälle att angifva min

ståndpunkt i denna fråga, skall jag be att fa yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen,
och jag skulle göra det ännu hellre, om uti § 86 mom. 2 stode intagna
orden »utan föregående anmälan» i öfverensstämmelse med, om
jag icke missminner mig, den åsigt, herr Hedin vid sista lagtima riksdagen
uttalade i en af honom bifogad reservation till ett liknande förslag.
Jag yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren afsteg
utskottets hemställan och biföll reservationen.

§ 11.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

Ang. inrät- Punkten 1.

iande af en ny

^d^artementltl 1 en blom Andra Kammaren väckt motion, n:o 202, hade herr
afdelning1 af A- V. Ljungman föreslagit, att Riksdagen måtte för inrättande afen
Kongl. Maj:ts ny byrå inom civildepartementet anvisa till lön och tjenstgöringspen hansli.

ningar åt eu byråchef 6,400 kronor och åt en kanslisekreterare 4,000

kronor, hvarigenom nu utgående anslag till civildepartementets afdel ning

af Kongl. Maj:ts kansli koinme att ökas till 87,100 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr ljungmans förevarande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Då den
fråga, som herr Ljungman har väckt, naturligtvis i hög grad intresserar
mig, anhåller jag att få i afseende å densamma yttra några ord.
Det är en sedan åtminstone tjugu år till baka allmänt utbredd opinion,
hvilken jag för min del måste helt och hållet biträda, att civildepartementet
är så betungadt med göromål, att den nödiga snabbheten i

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

23 N:o 8.

ärendenas behandling icke kan så tillgodoses, som man skulle önska. Ang. inrätJag
är den förste att erkänna, att förhållandet i detta afseende icke [an''ie “/en ny
är för närvarande bättre, än det har varit förr, och så länge den nu- departementets
varande organisationen är sådan den är, kan jag för min del icke inse, afdelning af
huru det skall vara möjligt att afhjelpa denna olägenhet. Den gör Kongl. Maj-.tx
sig tvärtom allt mer och mer gällande, då målens antal växer för hvarje kandi.
år. År 1883 utgjorde de inkomna målens antal 1,784, år 1892 både (Forte.!
det stigit till 2,113. År 1883 utgjorde de afgjorda målens antal 1,723
och år 1892 afgjordes 2,207 mål, det vill säga de afgjorda målens antal
hade stigit med inemot 500. För en jemn handläggning af ärendena
erfordras med nödvändighet förändrade anordningar, och derför
har också under sista hösten varit under behandling i departementen
frågan, huruvida man icke genom eu förändrad organisation skulle
kunna vinna ett snabbare afgörande af ärendena. Man hade dervid
till en början tänkt sig, att syftet skulle kunna vinnas genom civildepartementets
delning i två särskilda departement och sammanslagning
af två andra departement, hvilka voro med ärenden mindre öfverhopade.
Hvad sjelfva arbetsqvantiteten beträffade, kom man snart till
det resultat, att den i allmänhet icke lade bestämda hinder i vägen för
sammanslagningen, men deremot syntes tidpunkten för en sådan åtgärd
just nu vara mindre lämplig, enär inom de båda förvaltningsgrenar,
som vore i fråga, just nu påginge åtskilliga organisationsfrågor, hvilka
kräfde hvar sin målsman.

Man kan då tänka sig att lösa frågan så, att ett helt och hållet
nytt departement inrättades, så att i stället för 7, som departementens
antal nu är, det blefve 8. Jag tror dock för min del, att ett sådant
förslag skulle, åtminstone för närvarande, hafva mycket ringa utsigt
att vinna Riksdagens bifall. Men jag tror nog, att under tidernas lopp
det ena eller andra af de angifna sätten kommer att tränga sig fram,
men då härför kräfves ändring i grundlagen, kan man antaga, att omorganisationen
icke skall genomföras på mindre än åtta eller tio år.

Skulle målens antal under tiden ökas lika hastigt som under de sista
tio åren, skulle allmänheten komma att fä vänta bra länge på ärendenas
afgörande, derest icke åtminstone några provisoriska åtgärder
vidtogos, som, jemte det de icke förhindrade en blifvande organisation,
kunde bidraga till ett snabbare afgörande af ärendena. Motionären
har tänkt sig ett sätt härför, nemligen inrättande i civildepartementet
af ytterligare en byrå, med ett kansliråd och eu kanslisekreterare. Folium
del tror jag icke att man vinner målet på den vägen, ty den innebär
blott att förflytta den försenade handläggningen från ett håll i
departementet till ett annat. Tv det är alldeles klart att om för mänga
mål strömma på från byråerna, kunna icke departementschefen och
expeditionschefen medhinna dem alla. Sunda förnuftet säger, att det
finnes en gräns härutinnan. Jag tror för min del att enda möjligheten
är att man delar departementet i två afdelningar, hvar och eu under
sin expeditionschef. Då komme ärendena fullt beredda till departe -

N o 8 24

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

(Forts.)

Any. inrät- mentschefeu, och denna utväg hade derjemte den fördel med sig, att
bvräinomc T exPethtionscheferna kunde lägga närmare hand vid en del ärenden,
departementets som nu måste öfverlemnas åt komitier eller sakkunnige, hvilka tillafdelning
af kallas under en eller annan benämning att biträda inom departementet.
Kongl. Maj-.is I vissa frågor, der mera speciel fackkunskap erfordras, kommer naturkansh.
ligtvis alltid folk utom departementet att behöfva anlitas, men gifvet
är, att om man i spetsen för de båda förvaltningsafdelningarne har två
så dugliga personer som expeditionschefer, ärendena komma till departementschefen
säkrare utredda och mångsidigare behandlade, något som
tydligen underlättar hans arbete, och hvarigenom äfven han kan åstadkomma
en större arbetsprodukt.

Det kan då frågas, hvarför man icke kommit med något förslag
i den vägen nu. Ja, det har berott på de undersökningar, som pågått
under hösten i fråga om civildepartementets delning och sammanslagning
af två andra departement, men jag förmodar att till nästa
riksdag departementschefen icke lärer underlåta att inkomma med
framställning om vidtagande af provisoriska anordningar för vinnande
af större snabbhet i ärendenas behandling. Jag har velat yttra detta
för att klargöra min ställning i saken.

Herr Ljungman: Med anledning af den motivering, som ut skottet

användt vid afstyrkandet af min motion, skall jag be att få
yttra några ord. — Utskottet säger, satt det åsyftade målet endast i
ringa grad skulle kunna genom en dylik åtgärd uppnås.» Jag tror
för min del, att utskottet väl mycket underskattat den af mig föreslagna
åtgärdens behöflighet. Förhållandet är ändå det, att ett ministerium
må hafva en aldrig så kunnig och duglig chef, så kommer
arbetet deri dock alltid att lida af svårigheter, så länge denne icke
har tillräckliga arbetskrafter till sitt förfogande. Det är äfven klart,
att den granskning, både departementschefen och expeditionschefen
hafva öfver byråchefernas arbeten, blifver lindrigare, i den mån byråcheferna
besitta större specialkunskaper, hvarigenom de naturligtvis
kunna åstadkomma grundligare utredning. Men tydligt är, att ju mer
olikartade de mål äro, som höra till deras handläggning, ju svårare
blir det för dem att hinna förvärfva sig tillräcklig specialkunskap.
Derför skulle inrättandet af en ny byrå alltid medföra en fördel och
en viss lättnad.

Vidare ber jag att fa fästa uppmärksamheten derpå, att statsdepartementen
icke endast hafva till uppgift att behandla löpande ärenden,
utan äfven att åstadkomma förslag till förbättringar och att genomföra
förbättringar i de olika grenar af förvaltningen, som höra till
departementen. Det ligger till följd häraf stor vigt på, att nödiga
arbetskrafter finnas. Jag vill icke bestrida, att det sätt, som statsrådet
och chefen för civildepartementet föreslagit, är bättre än mitt, ehuru
jag icke tror det. Jag har nemligen icke större sakkunskap än den
lilla jag förskaffat mig genom att genomläsa protokollen för några få

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

25 N o 8.

år. Jag har dock ansett mig böra påpeka saken i motionsväg, enär
enskilda personer i landsorten kommit och sagt mig, att man borde
genom någon åtgärd från Riksdagens sida söka framkalla ett förslag
från regeringen, och jag har ansett den form, jag valt, vara den mest
lämpliga.

Jag har icke åsyftat klander mot någon i departementet i fråga,
hvarken den högste eller den lägste, tvärtom tror jag, att alla gjort
sitt bästa, utan jag har endast tagit hänsyn till nödvändigheten af att
något åtgöres för afhjelpande af befintliga svårigheter.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten på, att icke blott
ökningen af målens antal, utan ännu mer! beskaffenheten af de nya
målen göra arbetet mer tryckande för departementet. Jag vill såsom
exempel anföra hela den klass af mål, som genom den sociala rörelsen
uppstått, såsom arbetarelagstiftningen och dylikt. Det är vidare målens
olikartade beskaffenhet, som mer än deras numerär trycker på
departementets arbetspersonal.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Ehuru icke

något yrkande framstälts på annat slut, än det hvartill utskottet kommit,
anser jag det dock vara skäl att något beröra denna fråga.

Utskottet har, såsom jag tror med goda skäl, sökt påvisa, att det
sätt för afhjelpande af rådande svårigheter motionären föreslagit icke
skulle leda till målet. Nu har emellertid departementschefen framstält
en annan utväg att nå det mål motionären åsyftat. Men jag får säga,
att jag tror att äfven detta sätt icke är mycket bättre än det af motionären
angifna. Ty huru än förhållandena rangeras, så lär man icke
kunna komma till ett rigtigt resultat, så länge målens art och beskaffenhet
äro så mångsidiga som de för närvarande äro i civildepartementet.
Man må ordna saken huru som helst, så kan man icke afhjelpa
den bristen, att departementschefen omöjligen kan vara hemmastadd
och fullt bedöma en hel del af de frågor, som lyda under detta
departement, och jag fruktar att hvarje åtgärd, som går ut på att, på
det sätt departementschefen autydt, undanrödja svårigheterna, endast
skall fördröja den korrekta och enda riktiga lösningen af frågan. Jag
tror derför, att kammaren skulle vara tacksam, om regeringen icke släppte
den tanke, som den sades hafva haft under hösten, att söka ordna
målens handläggning inom departementen så att man sloge hop två
departement med någorlunda likartade arbeten, och så i stället afsöndrade
mål från andra departement och bildade ett nytt departement,
der målen voro af någorlunda homogen beskaffenhet. Det förefaller
mig alldeles orimligt, att civildepartementet, som har att handlägga
alla saker, som höra till den civila administrationen inom landet, derjemte
skall hafva den högsta och enda vården, snart sagdt, af så vidlyftiga
förvaltningar som jernvägen och dylikt. Det är enligt min tanke
icke möjligt för en departementschef att kunna öfvervälta, huruvida

Ang. inrättande
af en n\f
byråinomcivildepartementets

af delning af
Kongl. Maj-.ts
kansli.

(Forts.)

N:o 8. 26

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

jernvägsstyrelsen sköter sig, såsom den bör göra, och taga initiativ till
rättelser, om han också derjemte skall vara hemmastadd i alla andra
brancher, som höra under departementet. Enda sättet är, enligt min
mening, att från departementet skilja alla dessa frågor, som röra samfärdseln,
och bilda ett nytt departement för deras handläggning. Man
finge då en enda brand], som vore likartad och lätt att handlägga
för en man.

Jag ber derför att få uttrycka den förhoppningen, att det hinder,
som ansågs ligga deri, att de här åsyftade departementen för närvarande
skulle hafva så mycket att göra, icke måtte afhålla regeringen
att fortfarande söka lösa frågan i den rigtningen.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggniugen härmed förklarats slutad, samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Bifölls.

Ang. ändring Punkten 4.
i staten för

landtbruks- Med tillstyrkande af en utaf Kongl. Maj: t i sådant afseende gjord

styrelsen, framställning, hemstälde utskottet under förevarande punkt, att Riksdagen
måtte, med godkännande af de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 14 januari innevarande år ifrågasatta ändringar i staten
för landtbruksstyrelsen och i vilkoren och förbehållen för åtnjutande
af de deri upptagna löneförmåner, från och med 1894 höja anslaget
till landtbruksstyrelsen från dess nuvarande belopp, 27,800 kronor,
till 28,800 kronor, eller med 1,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar A. Persson
i Mörarp, P. Andersson i Högkil, O. Eriksson i Mörviken, P.
Pehrson i Törneryd, H. Andersson i Nöbbelöf, O. Jonsson i Hof,
S. G. ron Friesen, L. Jönsson i Sandby, N. Petersson i Runtorp,
A. P. Danielson, P. Holm och J. P. Jansson i Saxhyttan yrkat,
att K. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr von Friesen: Jag har inom utskottet deltagit i den re servation,

som är fogad vid denna punkt af utskottets betänkande,

Onsdagen den 22 Februari, f. in.

27 N o 8

och jag ber nu att få yrka bifall till denna reservation och afslag å
Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.

Såsom bekant, är det så sent som 1889, som .Riksdagen på Kongl.
Maj:ts framställning beslöt inrättandet af landtbruksstyrelsen. Den
organisation, som nämnda styrelse då erhöll, är alldeles i öfverens
stämmelse med Kongl. Maj:ts förslag, styrelsen fick en öfverdirektör,
tre ledamöter, en sekreterare och så vidare. Löneförmånerna för sekreteraren
blefvo också sådana, som Kongl. Maj:t föreslagit. För ledamöterna
i styrelsen nedsattes deremot visserligen af Riksdagen den
föreslagna lönen med 500 kronor för en hvar af dem, men sekreteraren
fick, som sagdt, den af Kongl. Maj:t föreslagna lönen. Den omständigheten,
att Riksdagen då nedsatte lönen för ledamöterna, torde
innebära att Riksdagen, långt ifrån att anse Kongl. Maj:ts då framlagda
förslag vara för knappt, tvärtom ansåg det något för rundligt tilltaget.

Emellertid tänkte sig väl då Riksdagen, att landtbruksstyrelsen
skulle vara definitivt ordnad och fullbordad och få förblifva sådan
den då blef, åtminstone till dess förändrade förhållanden med afseende
å dess åligganden skulle inträda. Styrelsen sjelf deremot synes
icke hafva betraktat den organisation, som då kom till stånd, som
definitiv. Tv om man tager kännedom om styrelsens yttrande i ärendet,
som finnes upptaget i statsrådsprotokollet sid. 9, finner man
att densamma talar om den obetydliga utgift, »som verkets fullständiga
uppsättande skulle medföra». Således utgår styrelsen der från
den uppfattningen, att styrelsen icke blifvit fullständigt uppsatt 1889.
Men i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års riksdag finnes icke
ett ord om, att den uppsättning, som då egde rum, skulle vara provisorisk,
utan tvärtom betraktas den der såsom fullt definitiv. Jag
kan således icke anse, att det vore eu god väg Riksdagen sloge in
på, om den bifölle det af Kongl. Maj:t nu begärda anslaget för landtbruksstyrelsen.

Styrelsen klagar öfver, att den inom sig icke har någon representant
med juridisk bildning, och säger att eu sådan vore behöflig.
För så vidt jag kan förstå, kunde man mycket väl vid upprättandet
af styrelsen på förhand bedöma omfånget och arten af de ärenden,
som skulle komma att höra under styrelsen, och då man vid uppgörandet
af förslag till styrelsens organisation kom till det resultat att
en juridiskt bildad medlem icke erfordrades i densamma, så borde
väl det innebära, att man icke, åtminstone i den närmaste framtiden,
skulle komma och begära en dylik representant. Några förändrade
förhållanden hafva icke sedan styrelsens upprättande inträffat, hvilka
kunde föranleda en ändrad uppfattning i detta hänseende. Tvärtom,
det kan ju bända, att en styrelse, då den är alldeles ny, kan hafva
åtskilliga svårigheter att komma in i arbetet; men sedan denna styrelse
nu varit i verksamhet i tre år, och svårigheterna efter hand
kunnat öfvervinnas, kunde man väl tro att den nu skulle vara i

Ang. ändring
i staten för
landtbruksstyrelsen.

(Forts.)

N:o 8. 28

Onsdagen den 22 Februari, f. in.

Ang. ändring mycket mindre behof af den ifrågasatta förstärkningen, än vid tiden
i staten för fgr dess upprättande.

l<lt relsen'' Det är äfven fara värdt att, om detta förslag bifalles, man gan (Forte)''

S^a snart har att vanta ett Hytt förslag om förstärkning af styrelsen;

ty styrelsen sjelf säger, att det är att antaga, att en utvidgning af
dess verksamhet inom kort skall behöfva inträda. Om så är, så synes
ännu mindre skäl föreligga att nu vidtaga någon åtgärd i den
rigtning Kongl. Maj:t föreslagit.

På grund af de skäl, jag nu tagit mig friheten framhålla, skall
jag be att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Östberg: Herr talman! Det belopp, hvarom här är fråga,
är icke mycket betydande, och det förefaller mig, som om Riksdagen
icke skulle behöfva vara så rädd för en mindre ökning i den anspråkslösa
staten för det embetsverk, som har att bestyra alla ärenden för
rikets modernäring. Det förefaller också, som om den ekonomiska
sidan icke vore den mest betydande. Snarare är det principiella skäl,
som afgjort reservanternas ställning till den föreliggande frågan. Man
har nemligen fast sig mycket dervid, att styrelsen så kort tid fungerat
och att icke någon väsentlig omständighet kan hafva inträffat, som
nödvändiggjort en förändring i sättet för styrelsens verksamhet. Jag
vill då först och främst erinra, att styrelsens arbete har ganska väsentligt
förstorats, sedan styrelsen kom i verksamhet, ty under det att
ärendenas antal år 1890 uppgick till 989, så hade detta antal under
år 1892 stigit till 1296, detta enligt en uppgift, som blifvit mig lemnad.
Men man får väl dessutom erkänna, att man vid inrättande af
ett nytt embetsverk omöjligen kan på förhand i alla detaljer tänka sig
in i de förhållanden, som komma att inträda. Om det nu visar sig,
hvilket icke kan bestridas, att förhållandena äro sådana, att förändringar
äro högst behöfliga, så synes det mig orimligt att endast på den
grund, att anstalten blott verkat i tre år, neka att vidtaga sådana.

Det synes mig nu, att i Kongl. Maj:ts proposition finnas tillräckligt
tydliga bevis, att en förstärkning af styrelsen är behöflig. Jag
vill blott fästa mig vid en sida af saken. Som herrarne veta, finnes
det i landtbruksstyrelsen blott en tjensteman, som har juridisk och
administrativ bildning. De öfriga ledamöterne hafva icke, och man
kan icke heller tänka sig, att de skola hafva tagit någon juridisk examen.
Då är det naturligtvis vigtigt att styrelsen under någon längre
tid får behålla den enda ledamoten, som är fullt vuxen dessa administrativa
och juridiska frågor, men, såsom det nu är stäldt, är det
omöjligt att kunna påräkna detta. Det är så mycket svårare att kunna
tänka sig, att en person länge kommer att stanna på denna plats, som
man väl kan förstå att den ställning, han intager såsom sekreterare,
icke kan vara slutmålet för en verkligt duglig person. Det är således
icke blott den otillräckliga lönen utan ock den mindre tillfredsställande
ställningen inom styrelsen som gör att en verkligt dugande person på

29 N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

donna plats måste se sig om efter befordran på ett annat område, ty
inom styrelsen finnes ingen möjlighet för honom att avancera. Vid det
afbrott, som derigenom kommer att uppstå, är det klart, att ärendena
måste blifva lidande, och detta är så mycket betänkligare, som man
icke kan tänka sig att inom verket bland extraordinarie eller underordnade
tjensteman finna personer, som satt sig in i ärendena och
som derför kunde anses lämpliga att befordras till sekreterarebefattningen.

Det har erinrats att för ärendenas behöriga skötande sekreteraren
kunde adjungeras såsom ledamot i styrelsen vid de tillfällen, då chefen
eller någon af ledamöterne behöfva resa bort. Ja, detta kan nog gå
an vid dylika tillfällen, men detta förebygger alls icke att man kan
vänta sig ett ofta upprepadt ombyte af sekreterare, ty platsen blir
icke mera lockande, derför att eu adjunktion då och då komme i fråga,
och den af mig påpekade olägenheten qvarstår således. Det synes
mig otvifvelaktigt att det nuvarande tillståndet är högst otillfredsställande
och i hög grad försvårar styrelsens verksamhet, och jag tror
därför, att Riksdagen bör tillmötesgå denna framställning, hvarföre jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Kritberg och Ekströmer förklarade sig instämma med
herr Östberg.

Herr von Friesen: Herr talman! Den föregående talaren sade
ganska rigtigt att det icke är beloppets storlek, som har varit i främsta
rummet bestämmande för utskottet, utan principiella skäl. Men,
frågar man, huru kan principen betyda så mycket, då beloppet är så
litet? Jo, derför att då man slår in på en origtig väg, så kan ett
litet belopp släpa med sig större belopp, och derför kan detta beslut
draga utgifter med sig mycket större än den, som nu är i fråga.

Han sade vidare, att arbetet i styrelsen, såsom han uttryckte sig,
förstorats under de år, som styrelsen varit i verksamhet. Men derom
är, så vidt jag kan finna, icke nu fråga, ty det, hvaröfver man klagar
i styrelsen, är att arten af göromålen är sådan, att de icke kunna beherskas
af personer med den bildning, som innehafves af de nuvarande
ledamöterna i styrelsen. Men i fråga om göromålens art var det lätt
att vid styrelsens inrättande bilda sig ett omdöme, och i följd deraf
synes man icke hafva behöft befara någon öfverraskning i det hänseendet,
att de ledamöter, som tillsättas enligt den uppgjorda planen,
icke skulle kunna beherrska de förekommande ärendena.

hör min del tror jag dock, att det icke är så farligt med denna
sak; ty om personer med vanlig allmänbildning under någon tid få
sysselsatta sig med ärenden af en viss art, så böra de snart lära sig
bedöma dem äfven ur juridisk och administrativ synpunkt. Examina
äro icke, så vidt jag förstår, härför nödvändiga. Jag har på det administrativa
området haft tillfälle att anställa jemförelse mellan per -

Ang. ändring
i staten för
landtbruksstyr
elsen.

(Forts.)

N:o 8. 30

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. ändring
i staten för
landtbruksstyrelsen.

(Forts.)

soner med juridiska examina, till och med goda juridiska examina, och
personer utan sådana examina, och jag har icke sällan funnit, att dessa
senare hafva redt sig mycket bättre än de förre. Hufvudsaken är, att
den erforderliga fackbildningen förefinnes; den administrativa bildning,
som är af nöden vid handläggningen af ärenden af viss art, bör det
icke vara någon oöfvervinuerlig svårighet att efterhand förvärfva.

Ledamöterna i landtbruksstyrelsen hafva ock nu i tre år visat, att
de kunnat öfvervinna dessa svårigheter, och hvarför skulle de då icke
kunna göra det också för framtiden?

Det skäl, som talaren på stockholmslänsbänken till sist anförde,
anföres också till sist af styrelsen, och det är också utan tvifvel det
skäl, som egentligen ligger på botten af styrelsens framställning, nemligen
det, att den för sekreteraren bestämda lönen, 3000 kronor jemte
ålderstillägg, är för liten för att man dermed skulle i längden kunna
qvarhålla eu skicklig person på platsen. Det skälet borde dock hafva
framträdt lika klart, då styrelsen inrättades, som nu, ty man visste
redan då, att en kanslisekreterare i departementen hade större lön än
sekreteraren i styrelsen skulle få, och att således vid första tillfälle
den, som blef sekreterare i styrelsen, skulle komma att söka en kanslisekreterareplats
i till exempel civildepartementet, dit han ju skulle
kunna öfvergå. Men det var icke meningen, att denna plats skulle
konkurrera med en kanslisekreterarebefattning, och derför sattes lönen
endast till det då bestämda beloppet. Vill man nu frångå detta, så
kommer man in på en annan väg. Då måste man först göra tjensten
likstäld med en kanslisekreterarebefattning; men det är icke nog med
det, ty om några år har den, som sköter platsen, måhända vunnit så
stora meriter, att han kan göra anspråk på att få en kanslirådstjenst,
och då måste man sätta lönen lika högt som ett kansliråds. Det har
dock icke varit meningen, att platsen skulle vara af denna art, och i
öfverensstämmelse dermed har lönen satts till det belopp, som nu är
bestämdt.

Jag anser sålunda icke något talande skäl föreligga för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag och vidhåller mitt yrkande.

Herr J. H. G. Fredholm: I likhet med talaren på stockholmslänsbänken
är äfven jag af den uppfattningen, att den ekonomiska synpunkten
icke är den vigtigaste för bedömande af denna fråga. Landtbruksstyrelsen
är en institution, som har till uppgift att sköta eu af våra vigtigaste
näringar, och dervid fäster jag mig mera vid institutionens arbetsresultat
än vid dess organisation. Det är visserligen sant, att det
för vinnande af ett godt arbetsresultat är nödvändigt att organisationen
skall vara god, men har man blott erhållit en god institution och
icke vunnit ett godt resultat, då har man i sjelfva verket icke vunnit
mycket.

Jag har begärt ordet för att framhålla en denna institution vidlådande
bristfällighet, som vore lätt att afhjelpa och som blir nödvän -

31 N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

dig att afhjelpa. Då landtbruksstyrelseu har till uppgift att öfvervaka
och bereda ärenden angående landtbruksundervisuingen, landtbruksingeniörer,
kemiska stationer, frökontrollanstalter och fiskerinäringen
med flera vigtiga ekonomiska intressen, så är det tydligt att det bör
vara angeläget för den svenska allmänheten, för hvilken dessa institutioner
äro till, att fa veta, huru alla dessa olika organisationer verka
och hvilket resultat de lemna. Det är vigtigare i detta än i manna
andra fall, och dock har man låtit sig angeläget vara att i alla andra,
men icke i detta fåll lemna den svenska allmänheten upplysningar genom
den officiella statistiken. För hvad som tilldrager sig på landtbruksstyrelsens
verksamhetsområde finnes icke någon redogörelse i den
officiella statistiken, och detta är en brist, som i mina ögon är mycket
väsentligare än den möjligen befintliga bristen i styrelsens organisation.

På dessa skäl skall jag förena mig med dem, som yrkat bifall
till utskottets förslag i den förhoppning, att den af mig nu framhållna
bristen, som för mig är ett fel af största betydelse, skall blifva afhjelpt
samtidigt med att man, såsom jag antager, om utskottets förslag nu
skulle bifallas, kommer in med en ny framställning om löneförhöjning.

Herr Petersson i Hamra: Jag skall be att få instämma i det
yrkande herr Ostberg gjort, Jag tror, att det är af vigt, att man till
den befattning, om hvilken nu är fråga, får eu person med juridiska
och administrativa kunskaper, som är så skicklig och eger sådan erfarenhet,
som man har rätt att fordra och önska. Särskildt för denna
nybildade landtbruksstyrelse är det af vigt att få behålla eu sådan
tjensteman som sekreteraren i styrelsen. Men jag tror, att man kan
hafva hopp om att få behålla honom, i fall han får så stor lön som
utskottet föreslagit jemte de båda ålderstilläggen. Blir deremot lönen
oförändrad, sådan den nu är, torde det väl vara antagligt, att sekreteraren
kommer att söka sig eu bättre befattning, hvilket han icke
skulle göra, om han finge större lön. I likhet med herr Östberg och
på de skäl, som af utskottet i denna punkt blifvit anförda, ber jag
att på det lifligaste få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr talman!
Mine herrar! Herr Östberg har så fullständigt redogjort för de åligganden,
som tillhöra den tjensteman, om hvilken här är fråga, att jag knappast torde
behöfva orda något mera derom. Jag vill derför endast tillägga att af hvad
herrar von Friesen och Fredholm yttrat synes mig framgå, att de i grund
och botten känna med sig, att det verkligen finnes ett behof af, att
den ifrågavarande tjenstemannens verksamhet utsträckes så, som nu
ifrågasatts. Men herr von Friesen invänder, att denna sak rör en
principfråga. Jag ber då att få veta, hvad det är för en princip
det gäller. Om man finner, att ett misstag blifvit begånget vid organiserandet
af en institution, skulle man då af någon slags princip
vara förhindrad att rätta detta misstag, blott derför att allenast några

Ang. ändring
i staten för
landtbruksstyrelsen.

(Forts.)

N:0 8. 32

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Any. ändring få år förflutit, sedan organisationen skedde? Jag kan icke förstå, att
i staten för raan j en sådan sak som denna kan tala om principer; här måste
ll''styrelsen raan va* lämpa sig efter omständigheterna och se till, hvad som är

(Forts i bäst 0C^ n)''ttlgast Då

nu herr von Friesen tyckes förutsätta, att det verkligen är
behöfligt, att sekreterarens åligganden utsträckas så, som landtbruksstyrelsen
tänkt sig, har han funnit, att det i alla fall bör gå för sig
att ordna saken på det sättet, att sekreteraren adjungeras tillfälligtvis
för kortare tider. Ja, det är nu mycket bra, men jag förmodar, att
sekreteraren väl skall hafva någon ersättning för det arbete, han då
för, och hvarifrån den ersättningen skall tagas, med den stat, som för
landtbruksstyrelsen är uppgjord, vet jag icke. Ty hittills har det varit
förhållandet, att hvartenda öre af de 5,000 kronor, som äro afsedda
till extra biträden, vikariatsersättning och expenser, blifvit för
detta ändamål använda, och det har till och med inträffat, att detta
belopp icke Täckt till. Att förhållandena i detta afseende skola blifva
annorlunda, tror jag icke. Jag vet derför icke, hvarifrån man skall
taga penningarne, och staten lär väl icke kunna ålägga eu person att
arbeta för ingenting. Så vidt jag kan finna, skulle det vara högst
nyttigt om en förändring skedde, och jag ti’or, att den kostnad, det
här gäller, icke står i rimligt förhållande till de fördelar, som af förändringen
skulle skördas.

Herr von Friesen: Med anledning af hvad herr statsrådet och

chefen för civildepartementet yttrat, skall jag be att få säga Hägra få
ord. Han hade den uppfattningen, att så väl jag som min granne
till venster erkänt, att det verkligen vore behöfligt, att den ifrågavarande
sekreterarens verksamhet utsträcktes. Hvad min granne till
venster beträffar, framhöll han endast behofvet af, att en årlig statistik
af landtbruksstyrelsen utgifves. Men att det målet skulle bättre
vinnas genom att sekreteraren adjungerades som ledamot i styrelsen,
synes icke vara antagligt; ty derigenom skulle sekreteraren
dragas från sina egentliga sekreteraregöromål, till hvilka det väl skulle
höra att uppgöra en sådan statistik, och tagas i anspråk för andra
uppgifter. Meningen vore väl icke, att om sekreteraren blefve medlem
af styrelsen, en annan sekreterare skulle utnämnas i hans ställe;
utan samme person skulle fortfarande vara sekreterare. Således vunnes
icke målet på det sättet.

För min del yttrade jag mig icke alls om, huruvida något verkligt
behof af utsträckning af sekreterarens verksamhet förefunnes; jag
yttrade endast, att behofvet icke kunde vara starkare nu, sedan ledamöterna
under 3 år fått vänja sig vid arbetet, än det var i början,
och på den ståndpunkten står jag fortfarande.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet undrade, hvilken
principfråga det kunde gälla och sade, att om man funne något
misstag vara begånget vid en organisation, sa borde man ju rätta

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

33 N:0 8.

■detta. Ja, det lär väl alltid inträffa, att en styrelse, då den inrättas,
icke blir så idealiskt anordnad, att man ej under tidernas lopp med
god vilja kan hitta på bristfsilligheter i dess organisation; men hvad
den föreliggande frågan beträffar, torde man kunna antaga, att de,
som uppgjort förslag till denna styrelses anordning, tänkt sig väl för,
och att de klagomål, som nu framkomma rörande bristfälligheter, föranledas
af helt andra orsaker än deraf, att principiella brister finnas.
En sådan orsak har äfven blifvit framstäld, nemligen att man icke
kunde hafva förhoppning att få behålla en sekreterare någon längre
tid, om lönen förblefve så liten, som den nu är. Detta synes mig
vara hufvudanledningen till det förslag som nu framkommit."

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet bemötte vidare
det yttrandet af reservanterna, att om tillfälligtvis en person med
juridisk bildning behöfdes i styrelsen, kunde sekreteraren der adjungeras,
och frågade, hvarifrån man .skulle taga ersättning åt denne.
Jag tycker, att landtbruksstyrelsen sjelf hittat på en god utväg derför
genom att befria sekreteraren från vissa registrators- och aktuariegöromål.
Det är den ersättning han får. Han får icke ökade göromål;
hau befrias från en del, men får i stället andra, hvilka väl måste
förefalla honom angenämare, än dessa registrators- och aktuariegöromål.
Han skall på bytet göra icke en förlust, utan en vinst.

Herr Ola Bosson Olsson: Den differens som finnes mellan

utskottets och reservanternas förslag är icke stor. Den rör endast
eu summa på 1,000 kronor. Det är icke vid denna summa, utan
det är hufvudsakligen vid det principiella i frågan, som jag fäster
mig.

Då förslag till stat för landtbruksstyrelsen för några år sedan af
vederbörande upprättades, hade, lika väl som nu, bort inses, om lönen
åt den tjensteman, hvarom här är fråga, blifvit för knappt tilltagen.
Men det är ett vanligt förhållande, att, när eu ny institution inrättas,
förespeglingar göras om, att den icke skall blifva så synnerligen dyr,
men att sedan institutionen någon tid verkat man kommer fram med
förslag om att väsentligen öka de utgifter som från början förespeglades.

Det är på grund af dessa principiella skäl, som jag för min del
icke kan bifalla utskottets förslag, utan ber att få yrka bifall till reservanternas.

Herr Lovén: Herr talman! Mine herrar 1 Då landtbrukssty relsen

inrättades, fans det nog en del personer, som ansågo, att den
form för organisation af landtbruksstyrelsens angelägenheter, som dä
valdes, icke, med afseende pa de rådande förutsättningarne, vore den
lämpligaste och billigaste. Men om ock så var, böra vi alla nu
vara eniga deri, att, sedan regering och Riksdag valt denna form och
inrättat denna styrelse, vi böra göra den så kraftig som möjligt, för
Andra Kammarens Prot. 1893. N:n 8.

Ang. ändring
i staten för
In ndtbruksstyrehen.

(Forts.)

N o 8 34

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. ändring att den skall kunna genomföra de mångsidiga och vigtiga uppgifter,
t staten för som gro ålagda. Jag kan icke finna annat, och det var nog

''^reUm'' “ånga med mig, som funno detsamma, än att då landtbruksstyrelsen
^FortT! inrättades den gjordes för svag. Jag tror mig kunna yttra ett omdöme
derom, ty jag är icke främmande för de göromål, som landtbruksstyrelsen
har sig ålagda. Det är särskildt ett förhållande, som
jag ber få fästa uppmärksamheten på och hvilket äfven landtbruksstyrelsen
berör i sin skrifvelse till Konungen, men som icke kommit
på tal under diskussionen, och det är nödvändigheten för landtbruksstyrelsen
att kunna vara någorlunda fulltalig i de fall, då dess ledamöter
måste vara ute på inspektionsresor. Under landtbruksstyrelsen
lyda nemligen en mängd underordnade myndigheter och personer, som
behöfva ständigt öfvervakas, om styrelsens verksamhet skall gå i den
rigtning, den bör gå. För detta ändåmål fordras inspektionsresor till
dessa särskilda institutioner, och de kräfva både tid och arbetskrafter.
Särskildt under sommaren borde åtminstone ett par af styrelsens ledamöter
vara ute på inspektionsresor, och då kan mycket lätt inträffa,
att styrelsen icke blifver fulltalig för att kunna fullgöra sina värf.

Det är så väl på grund af denna synpunkt som äfven på grund
af de skäl, Indika blifvit framförda af herr statsrådet och chefen för
civildepartementet och af herr Östberg, som jag för min del anser,
att det anslag, som här begärts för landtbruksstyrelsen, är väl behöfligt.
Jag går så långt, att jag säger i öfverensstämmelse med hvad
jag nyss tillät mig antyda, att det framdeles är nödvändigt för landtbruksstyrelsen
att begära ännu högre anslag, ty, såsom jag sagt, är
det min öfvertygelse, att den från början gjordes för svag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Gethe.

Herr Jonsson i Hof: Den brist, som den siste talaren an märkte,

att under sommartiden, när inspektionsresor företagas, styrelsen
icke skulle varda fulltalig, blifver icke afbjelpt genom att antaga
utskottets förslag, ty ledamöternas antal blifver alldeles detsamma då
som det nu är. År det en brist i detta fall, då belföfver organisationen
mera fullständigt renoveras, och då torde man möjligen böra
taga i öfvervägande, huruvida det icke i landtbruksakademien kan
finnas något öfverskott af anslag eller krafter, som man skulle kunna
öfverflytta till landtbruksstyrelsen och på så sätt få bristen afhjelpt
utan ökade kostnader för staten. Detta bör man åtminstone öfverväga,
innan man vidtager någon omorganisation.

Här hafva flere talare yttrat sig om den principiella delen af frågan,
och jag skall äfven be att derom få yttra några ord. Vid det
förhållande, som hos oss i allmänhet förekommer, att snart sagdt för
hvarje befattning anslås en fast lön, ligger en väsentlig risk deri, att,
om man finner en befattning vara högre aflönad än en annan kon -

35 N:0 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

kurrentbefattning, man måste böja lönen för den .senare befattningen,
för att icke innehafvare!! skall flytta öfver till annat håll. Och häraf
följer, att det blir en successiv stegring i lönerna, utan att någon
möjlighet finnes att, på det håll, der dessa löner äro för höga, kunna
göra någon sänkning, enär så länge en person har fullmagt ingen
rubbning kan göras. Hade vi så stäldt som i andra länder, särskildt
som i Amerikas Förenta stater, der de flesta tjenstebefattningar äro
rörliga och byta om innehafvare vid nästan hvarje presidentskifte, då
kunde man, utan fara för möjliga konseqvenser, afhjelpa brister sådana
som den nu anmärkta, men det kunna vi icke nu. Derför är det nödvändigt,
att vi hålla fast vid det principiella i frågan.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Loven: Med afseende på hvad den siste ärade talaren

yttrade, då han nämnde, att det icke skulle blifva någon förändring
i ledamöternas antal genom ett bifall till utskottets förslag, ber jag
att få fasta uppmärksamheten derpå, att såsom sekreteraren nu är anstäld,
han har hvarken rätt eller pligt att uppträda såsom beslutande
i styrelsen. Det är meningen med Kongl. Maj:ts förslag, att sekreteraren
äfven skall blifva medlem af styrelsen. Då man sålunda vill
pålägga honom mera arbete och mera ansvar, synes det vara både
rimligt och billigt, att han får 1,000 kronor till.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner, dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag derå och bifall i stället till herr A. Perssons m. fl.:s vid punkten
fogade reservation. Herr talmannen förklarade sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller statsutskottets hemställan i 4:de punkten af
utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den af herr A. Persson m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 50 ja, men
135 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

Ang. ändring
i staten finlandtbruksstyrelsen.

(Forts.)

N:o 8

36

Onsdagen den 22 Februari, f. m

Ang. ifrågasatt
understöd åt
mindre bemedlade
lärjungar
vid vissa landtmannaskolor.

Punkten 5.

Mom a),

Bifölls.

Under Mom. b), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
eu åt herr N. Olsson i Ättersta inom Andra Kammaren väckt motion,
N:o 67, om anvisande åt ett förslagsanslag å 3,000 kronor, att
under vissa vilkor tilldelas mindre bemedlade lärjungar vid landtmannaskolor,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

1 fråga härom anförde:

Herr Olsson i Ättersta: Herr talman, mine herrar! Efter det

välvilliga omdöme, som åtminstone ett par af statsutskottets ledamöter
i fjor vid samma frågas behandling fälde, hade jag verkligen hoppats,
att utskottet i år skulle komma att tillstyrka beviljandet af denna jemförelsevis
lilla och obetydliga summa. Nu har emellertid utskottet —
enhälligt som det synes — afstyrkt förslaget, och då skall jag, för så
vidt jag icke eljest vinner något mera allmänt understöd, icke framställa
något yrkande. Men jag kan icke neka, att jag beklagar, att
utskottet icke" ansett sig kunna bifalla detta lilla belopp, för att derigenom
få landtmannaskolor och folkhögskolor och lärjungarne i hvardera
likstälda.

Het är, såsom vi veta, på de flesta ställen nu så, att dessa skolor
äro förenade, och att landtmannaskolan så att säga utgör en andra
årskurs till folkhögskolan. Vid den sistnämnda skolan utdelas stipendier
på 50 kronor, som göra det möjligt för de mindre bemedlade
att kunna genomgå sin kurs der. Men då de andra året vilja genomgå
landtmannaskolan, så finnes der icke något sådant understöd, och följden
blir, att de nödgas genomgå äfven andra årets kurs i folkhögskolan.
Het är således till verklig skada för landtmannaskolorna, att
dessa stipendier till eleverna vid folkhögskolorna finnas. Om de icke
funnes, så skulle skolorna vara likstälda; men när de nu finnas vid
den ena, men icke vid den andra, så äro de lätt till skada för landtmannaskolan;
och denna är dock en skola, som enligt min åsigt är
minst lika vigtig som folkhögskolan.

Jag skall, som sagdt är, då utskottet så enhälligt afstyrkt motionen,
icke framställa något yrkande.

Herr Boéthius: Herr talman, mine herrar. Såsom ledamot af

en folkhögskolestyrelse, hvilken just är på väg att förena folkhögskolan
med en landtmanuaskola, anser jag mig ega någon liten erfarenhet
i denna fråga och ber derför att få säga några ord.

Utskottet anser, att landtmannaskolorna i allmänhet äro för litet
bepröfvade. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att dessa landt -

Onsdagec den 22 Februari, f. m.

37 N:0 8

mannaskolor just befinna sig i ett nytt utvecklingsstadium, som lofvar
att blifva mycket fruktbärande, nemligen det att de förenas med
folkhögskolorna, så att de blifva en högre afdelning af dessa senare.
Som jag nämnde, är man inom den styrelse, som jag tillhör, sinnad
att göra ett sådant arrangement, och jag har hört, att det skett på
många håll samt haft mycket goda frukter med sig. Och jag tror,
att det blir en väsentlig och kraftig häfstång både för folkskolans
och landtmannaskolans utveckling och något, hvaraf landsbygden skall
hafva mycket stor fördel.

Men då inträffar, såsom redan är påpekadt, det egendomliga förhållandet,
att under det att obemedlade lärjungar i den forsta klassen,
d. v. s. i folkhögskolan, kunna få premier (allt ifrån år 1886 har
under åttonde hufvudtiteln uppförts ett extra anslag på 15,000
kronor till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel), så skulle deremot de lärjungar,
som gå qvar ett år till och derigenom fa rigtig nytta af sin
kurs, icke få något sådant understöd. Detta synes mig icke vara
klokt och förståndigt och icke egnadt att bringa framåt institutioner,
som synas mig böra ligga denna kammare om hjerta!, nemligen folkhögskolan
och landtmannaskolan.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag bedja att få yrka bifall
till herr Olssons motion.

Herr Eliasson i Oktorp: Då jag icke har något af större vigt

att i denna sak tillägga till hvad som är sagdt, så skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till ifrågavarande motion.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! .la, det kan visst icke förnekas,
att det ligger en oegentlighet deri, att folkhögskolan har ett
statsunderstöd för mindre bemedlade, under det att landtmannaskolan
saknar samma understöd. Men det är i alla fäll enligt utskottets mening
något för tidigt att bevilja ett särskilt anslag till landtmannaskolan
i detta syfte. Hade någon af motionärerna föreslagit att taga
bort 3,000 kronor af anslaget till folkhögskolan och i stället lägga det
till landtmannaskolan, så tror jag, att utskottet skulle hafva varit temligen
ense om att tillstyrka ett sådant förslag. Men att nu bevilja ett
särskild! anslag till landtmannaskolan, det är icke rigtigt korrekt i
stycket. Ty om man undersöker, huru mycket hvarje elev, som t. ex.
1891 genomgått skolorna, kostar staten, i den bemärkelse, att man fördelar
statsunderstödet i sin helhet på hvar elev under år 1891 i folkhögskolan
å ena sidan och jemför det med en likadan uträkning af
hvad eleverna i landtmannaskolan kosta, så kommer man till det resultat,
att hvarje elev i folkhögskolan för år 1891 kostat 59 kronor i
statsmedel, under det att hvarje elev i landtmannaskolan kostat 193
kronor.

Ang. ifrågasatt
understöd åt
mindre bemedlade
lärjungar
vid vissa landtmannaskolor.

I Forts.)

N:o 8. 38

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. ifrågasatt
understöd åt
mindre bemedlade
lärjungar
vid vissa landtmannaskolor.

(Forts.i

När man icke kan neka till, att folkhögskolan kan vara af ungefär
lika stor vigt och betydelse för ynglingarne som landtmannaskolan, så
är ju statsbidragets fördelning i förhållande till elevernas antal för närvarande
sådan, att det är svårt efter mitt förmenande att bevilja detta
särskilda anslag till landtmannaskolan. Skulle antalet elever i landtmannaskolorna
växa upp någorlunda till att bli jemförlig! med antalet
elever i folkhögskolan, då är tiden inne att lemna något särskild! anslag
till premier äfven här. Men för närvarande anser jag tiden icke
vara inne.

Jag skall derför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Norrsund: Det är med anledning af den siste
talarens anförande jag skall be att få nämna några ord.

Han sade, att eleverna vid landtmannaskolorna blifva så dyra i
jemförelse med eleverna vid folkhögskolorna. Ja, detta är mycket rigtigt
anmärkt, men anledningen dertill är den att landtmannaskolorna
besökas och komma att besökas så litet, till dess ett särskilt anslag
till premier åt elever vid dessa skolor beviljas. Då nu elever vid
folkhögskolorna kunna erhålla stipendier, så besökas dessa skolor mycket
mera, hvaraf följden blir, att eleverna vid dessa skolor icke kosta
så- mycket som ynglingarna vid landtmannaskolorna. Finge vi ett litet
understöd åt dessa senare skolor, skulle vi få se, att dessa elever ej
skulle komma att kosta så mycket som de nu göra. — Det är endast,
detta jag velat påpeka.

Jag yrkar bifall till herr Olssons motion.

Herr Lasse Jönsson: Till de skäl, som statsutskottet har anfört,
har jag ett annat, nemligen att jag alls icke vill, att dessa skolor
skola uppmuntras för att ytterligare intränga på de praktiska lägre
landtbruksskolorna. De hafva redan gjort skada nog, då de redan
utträngt en 10 stycken i vårt land af dessa skolor, som jag anser vara
mycket vigtigare. Nu har en af statsutskottets ledamöter gifvit anvisning
på, att dessa skolor äfven skulle intränga på folkhögskolornas
område, i det att man skulle taga af anslaget till sistnämnda skolor
och gifva åt landtmannaskolorna. Jag anser icke heller detta rätt,
utan min förhoppning är den, att vi skola behålla dessa skolor sådana
de äro, till dess allmänheten kommer att inse, att de äro, om icke skadliga,
så åtminstone mindre nyttiga, och att vi böra återgå till de lägre
landtbruksskolorna, der eleverna praktiskt få lära sig yrken, som de i
en framtid kunna hafva nytta af i stället för denna opraktiska teoretiska
kunskap, som man ty värr allt för mycket lägger an på.

Man ser ju redan exempel på, att dessa skolor röna föga uppmuntran
inom landet, då de hafva ett så ringa antal lärjungar. Detta
är ju bevis nog. Till de lägre landtbruksskolorna inkomma så många
ansökningar, att vi icke kunna bevilja tillträde åt alla. Här deremot

Onsdagen den 22 Februari, f. ra.

39 N:0 8.

är det 7 å 8 elever i hvarje skola, och detta är så litet, att man icke ifrågasatt
bör fortfarande uppmuntra dem. miwfr^bcmtd

Dessa skolor må gerna kallas landtmannaskolor, men de äro och fade lärjungar
förblifva hufvudsakligen teoretiska, och de lärare, som der äro anstälda, vid vissa landthafva
ibland aldrig haft ett jordbruk, hafva icke den minsta idé om mannaskolor.
jordbruket, utan de skola inprenta undervisning från sina teoretiska i Forts.)
kunskaper. Dessa lärare påpeka, huru landtbruket är ordnadt i England,
Tyskland och Skottland, de lära dem både svenska och latinska
namn på växter, men hvad de lära i det praktiska, *det är ingenting.

Jag anser icke, att Riksdagen bör fortgå på denna bana och understödja
dessa skolor, för att krossa de vida nyttigare lägre landtbruksskolorna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson: Herr talman, mine herrar! Att statsutskottet
med fullt erkännande af motionärernas goda syfte likväl afstyrkt de
båda motionerna, tyder visserligen på en mycket berömvärd och som
jag tror nödvändig sparsamhet, men denna sparsamhet synes mig något
besynnerlig, om man jemför densamma med den frikostighet, som utskottet
ådagalagt uti 33:dje punkten af förevarande betänkande i fråga
om anslag till handelsundervisningen.

Utskottet har såsom skäl för sitt afslag å motionärens ifrågavarande
förslag anfört, att någon tillförlitlig erfarenhet rörande landtmannaskolans
förmåga att fylla sin uppgift icke kunnat under de få år,
den varit i verksamhet, erhållas. Jag ber dock att få framställa den
frågan: är det icke samma förhållande med handelsinstitutens verksamhet;
har man verkligen större säkerhet för att dessa institut fylla
sin uppgift? Likväl har utskottet tillerkänt dem ett anslag å 15,000
kronor, och detta anslag har utskottet tillstyrkt af det skäl, såsom utskottet
behagat uttrycka sig, för att »åstadkomma tillfälle för ett större
antal unga personer att vid sådana handelsinstitut vinna eu teoretisk
underbyggnad för sin blifvande verksamhet i handelns tjenst.»

Ja, mine herrar, det är precis samma syftemål, som motionären
afsett med sitt förslag. Motionären har gjort en framställning gående
ut på att bereda mindre bemedlade ynglingar, som vilja egna sig åt
jordbruket, tillfälle att gå igenom landtmannaskolorna och derstädes
erhålla en teoretisk utbildning. Jag tror för min del, att det är ett
ganska ädelt syftemål, som motionären afsett, och jag tror att utskottet
borde varit mera välvilligt stämdt mot hans förslag.

Jag vill härmed dock icke hafva sagdt, att jag, när vi komma till
33:dje punkten, kommer att rösta för afslag å anslaget till handelsinstituten;
jag tror att anslag sådana som dessa för mindre bemedlade
ynglingar, vare sig de egna sig åt det ena facket eller åt det andra,
äro välgörande och böra beaktas. Och mig synes verkligen, som om
utskottet behandlat förevarande motion ganska styfmoderligt.

För min del kan jag icke annat än yrka bifall till herr Olssons
motion och afslag ä utskottets hemställan i förevarande punkt.

N o 8. 40

Ang. ifrågasatt
understöd åt
mindre bemedlade
lärjungar
rid vissa landtmannaslcolor.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Februari, f. ra.

Häruti instämde herrar Lilienberg och Jansson i Krakerud.

Herr Petersson i Kuntorp: Då motionären började sitt an
förande med att beklaga sig öfver, att hela statsutskottet var emot
hans motion, och tviflade på att det skulle löna mödan att framställa
något yrkande, så skall jag för min del genast bekänna, att han i mig
har en vän till motionen samt att jag verkligen på afdelningen arbetade
för bifall till densamma. Men som vi, såsom af föregående punkt
synes, då kommit i farten med att vara sparsamma och jag icke fick
någon på min sida, så brydde jag mig icke om att hålla sa hårdt på
den, så att jag reserverade mig.

Jag har dock ingalunda blifvit öfvertygad om obilligheten af hans
förslag, utan jag kan intyga, att dessa landtmannaskolor verkligen äro
behöfliga, nyttiga samt borde upphjelpas.

Nu har anförts af föregående talare, att de, när elevantalet vid
landtmannaskolorna ökats, skulle vilja vara med om att släppa till litet
premier åt dem. Ja, rätta sättet att fä antalet ökadt är utan tvifvel
just att gifva dem premier i likhet med folkhögskolorna, ty derigenom
flytta de dit. Båda skolorna utgöra nu ofta en enda skola med två
olika årskurser. Eleverna kunna då fortsätta andra året uti landt
mannaskolan, men det fins många fattiga ynglingar, som icke hafva
råd att ligga der andra året utan understöd, och derför genomgå icke
så många landtmannaskolorna. Men att de genom en sådan sammanslagning
skulle inkräkta på folkhögskolorna, det har jag icke märkt
och tror icke att förhållandet är sådant.

Nu är det emellertid en svårighet att dessa båda slag af skolor
sortera under olika departement, folkhögskolorna under ecklesiastikoch
landtmannaskolorna under civildepartementet, hvilket gör att man
icke kan få anslag till premier på ett och samma håll. Kunde det
ske, så vore bristen lätt afhjelpt, ty det har verkligen, om jag minnes
rätt, uppstått öfverskott å anslagen till folkhögskolorna, ehuru
obetydligt, och man skulle då kunna få ett och samma anslag till
premier vid båda skolorna. Men då denna fråga icke föreligger, kan
man icke på det sättet få någon rättelse i nuvarande förhållanden.
Jag vill emellertid endast tillkännagifva, att jag anser motionärens
förslag fullt befogadt och till verklig nytta, och skall jag derför förena
mig med dem, som yrkat bifall till motionen.

Herr Olsson i Ättersta: Då nu yrkanden framstälts om bifall
till min motion, kan jag icke underlåta att med några ord bemöta ett
par yttranden, som under den nu förda diskussionen fälts.

Herr Jonsson i Hot'' lemnade eu statistisk uppgift ä kostnaderna
vid de olika skolorna. Ja, denna synes mig tydligen påvisa rigtigheten
af min åsigt, ty derigenom att folkhögskolorna hafva anslag till
utdelande af premier, kunna medellösa ynglingar, som så uppmuntras,
besöka dem och derigenom blifva de mera besökta. Afsigten med

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

41 N:o 8.

min motion är ju icke heller någon annan än att söka förskaffa landtmannaskolorna
ett dylikt anslag, i synnerhet som jag hört, att minst tre
gånger så många elever kunna undervisas vid dessa skolor utan den
ringaste ökning af lärarekrafterna.

På herr Lasse Jönssons anförande skulle kunna vara ofantligt
mycket att svara. Alla veta vi, att landtmanuaskolorna och landtbrnksskolorna
hafva himmelsvidt skilda uppgifter. När han talade
om den brist på praktisk utbildning, som förefinnes uti undervisningen
vid landtmannaskolorna, så är ju en känd sak att de personer,
som komma till dessa skolor, fä sin praktiska utbildning i hemmet

och alt det är endast för att fa den teoretiska, som de komma till

landtmannaskolorna.

Men det lönar ju icke mödan att tala derom, ty det är ju icke
fråga om att inrätta nya skolor, utan att åstadkomma det bästa möjliga
af dem, som redan finnas.

Då nu staten genom att bevilja anslag till dessa skolor förklarat
dem nyttiga, så tyckes mig eu så liten uppoffring som 3,000 kr. icke

vara synnerligen mycket att tala om. Hvad herr Jonsson i Hof nämnde

om att, om man i stället hade föreslagit att minska anslagen till folkhögskolorna
med dessa 3,000 kronor, det hade varit större utsigt för
framgång, så kan det väl icke vara allvarligt menadt, ty nog lärer
det väl finnas möjlighet att få dessa 3,000 kronor från något annat
håll utan att mai) behöfver taga dem i den formen.

Ofverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället
till den af herr Olsson i Ättersta i ämnet väckta motion. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann
propositionen på bifall till utskottets hemställan* vara med öfvervägande
ja besvarad. Afötering blef likväl begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition r

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 5:te punkten mom.
b) af utlåtandet n:r 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den af herr Nils Olsson i ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 108 ja mot 70 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Ang.ifrågasatt
understöd åt
mindre bemedlade
lärjungar
rid vissa landtmannaskolor.

(Forts.)

N:o 8.

42

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. höjning
nf anslaget till
reseunderstöd
åt fabriks- och
handtverksarbetare.

Punkten 6.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 88, hade herr
C. A. Andersson från Malmö hemstält, att det till reseunderstöd åt
fabriks- och handtverksarbetare nu utgående anslag, 20,000 kronor,
måtte från nästa års början höjas med 5,000 kronor, eller till 25,000
kronor; men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson från Malmö: Under de tolf år jag varit ledamot
af denna kammare har jag vid många tillfallen af arbetare inom
Malmö samhälle blifvit ombedd att till kommerskollegium inlemna
ansökningar om reseunderstöd för att i främmande land söka vinna
utbildning i de sökandes yrken. Men ehuru dessa ansökningar varit
åtföljda af de bästa intyg samt vitsord och rekommendationer från
såväl skolor som principaler, så har det dock varit högst sällan som
dessa ansökningar bifallits, och som anledningen dertill har varit brist
på medel, har jag af denna orsak vid förevarande riksdag föreslagit
Riksdagen att höja det till reseunderstöd åt fabriks- och handtverksarbetare
nu utgående anslag, 20,000 kronor, med 5,000 kronor eller
till 25,000 kronor. Statsutskottet, till hvilket denna min motion blifvit
remitterad, har mycket välvilligt erkänt motionens goda syfte, och utskottet
säger, bland annat, i sitt utlåtande följande: »Då de resestipendier,
hvarom nu är fråga, visat sig egnade att befordra det med
dem afsedda syftemålet, eller yrkesskicklighetens höjande inom landet,
och då antalet dylika stipendier onekligen är väl lågt i förhållande till
antalet fullt kompetente sökande, finner utskottet motionärens förslag
att bereda ökade medel för det ifrågavarande behofvets tillgodoseende
förtjent af uppmärksamhet.» På samma gång jag således på
det hjertligaste tackar utskottet för det vackra erkännande, som från
utskottets sida kommit min motion till del, får jag dock beklaga, att
utskottet ansett sig icke kunna bifalla densamma. Jag skulle hafva
önskat, att några flere målsmän för haudtverks- och fabriksindustrierna
varit ledamöter af utskottet vid behandlingen af denna fråga, fullt
öfvertygad som jag är derom, att med en sådan förstärkning i de
åsigter, som, enligt hvad jag inhemtat, förefinnas bland utskottets
medlemmar, frågan skulle hafva fått en helt annan utgång.

För att visa nyttan och behofvet af dylika understöds utdelande
har jag, såsom herrarne finna af de bilagor, som äro bifogade min
motion, vändt mig till handtverks- och industriföreningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö med anhållan, att dessa föreningar ville
yttra sig angående gagnet af dessa understöd; och hafva dessa föreningar
enstämmigt uttalat den åsigt, att dessa reseunderstöd visat sig
vara för yrkesidkarne af ofantligt stort gagn samt utöfva ett mycket

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

4d

N:0 8

välgörande inflytande. Jag vill i detta fäll endast taga mig triheten
att anföra ett par rader nr det från Stockholms handtverksförening
afgifna utlåtande, deri det heter, bland annat, »om Sveriges yrkesidkare
i arbetsskicklighet må kunna sägas icke stå så särdeles långt
efter hvad förhållandet härutinnan antages vara inom andra kulturländer,
så härleder sig detta i icke ringa mån deraf, att våra yrkesarbetare
årligen blifvit satta i tillfälle att med statsunderstöd företaga
utrikes resor och derifrån till fosterlandet hemföra många rön och
iakttagelser, som de under dessa sina resor varit i tillfälle att inhemta.
Då så är förhållandet, hvilket ock handtverksföreningen mångfaldiga
gånger varit i tillfälle att bevittna, så torde deraf tydligen framgå,
hvilken ovärderlig och välsignelsebringande nytta för vår inhemska
industri dylika reseunderstöd i sjelfva verket innebär.»

Utom dessa rekommendationer af omfÖrmälda föreningar från
nämnda större städer i vårt land, har jag sjelf varit i tillfälle att iakttaga,
hvilket välgörande inflytande dessa resor haft på de personer,
som kommit i åtnjutande af understöd.

Det har nemligen lyckats för ett par arbetare i Malmö, för hvilka
jag inlemuat ansökningar till kommerskollegium att erhålla dylikt
understöd. Bland dessa är det i synnerhet en målare, hvilken vistats
en tid i Berlin, hos hvilken jag varit i tillfälle att se prof på de måleriarbeten
han utfört såväl före sin resa till utlandet som efter hemkomsten
derifrån. Jag kan försäkra herrarne, att skilnaden mellan
dessa arbeten är mycket stor och i ögonen fallande, och jag tror mig
icke säga för mycket, då jag skulle vilja påstå, att denne arbetare är
den skickligaste dekoratör, som vi för närvarande hafva bland måleriarbetarne
i Malmö. Äfvenledes känner jag eu annan arbetare, hvilken
vistats någon tid i Munchen och kom hem någon tid före industriutställningen
i Köpenhamn, till hvilken han utstälde ett arbete, som
han förfärdigat i sin faders verkstad och för hvilket han belönades
med andra priset och eu stor silfvermedalj, oaktadt han hade att täfla
med en mängd framstående handtverkare, såväl från Danmark som
Sverige. Jag tror mig äfven kunna påstå, att dessa premier utöfva
ett välgörande inflytande icke blott på .sjelfva de personer, som derigenom
beredts tillfälle att vistas utomlands; tv när de kommit hem
till fäderneslandet och visa prof på sin skicklighet för en mängd kamrater
och andra, så taga äfven dessa intryck af hvad han i utlandet
inhemtat. Dessutom, om en person, som åtnjutit dylikt understöd, en
gång sjelf blir arbetsgivare, så blir han naturligtvis bättre i tillfälle
att tillgodogöra sig och andra sin förmåga, sina kunskaper och sin erfarenhet,
än om han icke varit i tillfälle att fä vistas utomlands.

No kanske någon kan tycka, att dessa handtverks- och industrigrenar
i vårt land icke hafva sä stor betydelse, att man bör tilldela
dem dylika understöd som de, hvarom här är fråga. Men en sådan
uppfattning, i fäll den hos någon förefinnes, är alldeles origtig. Ty
dessa industrigrenar hafva tagit eu ofantlig fart, i synnerhet på senare

Ang. höjning
af anslaget till
reseunderstöd
åt fabriks- och
handtverksarbetare.

(Forts.)

N:0 8. 44

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. höjning
af anslaget till
reseunderstöcl
åt fabriks- och
handtverksarbetare.

(Forts.)

åren. Det visar sig nemligen af statistiken, att tillverkningsvärdet för
dessa fabriks- och handtverksindustrigrenar för år 1890 uppgått till
nära 270,000,000 kronor, och har ökningen under de sista tio åren
skett med ett tillverkningsvärde af nära 102,000,000 kronor. Antalet
arbetare, som under år 1890 voro vid dessa industrier anstälda, uppgick
till 120,350 och har under de sista tio åren ökats med mera än
22,000.

Då således dessa industrigrenar tagit eu sådan omfattning och
då antalet vid dem anstälda arbetare vuxit i sådan grad, så kunna
herrarne finna att, då till följd af anslagets ringhet icke flera än omkring
40 arbetare årligen kunna deraf komma i åtnjutande, detta är
väl litet, och vid sådant förhållande inse herrarne utan tvifvel, att
Riksdagen genom bifall till min motion skulle göra dessa industrigrenar
en stor tjenst.

Om vi se på det lilla Danmark, hvars industri på långt när icke
tagit samma utveckling som hos oss, så skola vi finna att det anslag,
som danska staten lemnar i förevarande afseende, är något större,
eller 22,000 kr., under det att anslaget i Sverige för närvarande utgör
endast 20,000 kr.

Jag skall, oaktadt äfven inom denna kammare likasom inom utskottet
det finnes så få målsmän för dessa industrigrenar, likväl taga
mig friheten att yrka bifall till min motion och afslag å utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Broström, Eklund från Norrköping, O.
Olsson från Stockholm, Wavrinsky, Fr. Berg, Fjällbäck, Aulin, Sjöholm
och Schöning.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Då motionären gjort yrkande på

bifall till sin motion, så anser jag det vara nödigt, att äfven någon
från utskottet här uppträder och yrkar bifall till dess hemställan.

Jag hade trott, att motionären kunde vara belåten med den motivering
utskottet begagnat med afseende på hans förslag, men dä jag
i viss mån funnit mig besviken i det fallet, så skulle jag kunna stå
motionären till tjenst med att yrka afslag å utskottets motivering, men
bifall till det slut, hvartill utskottet kommit. Detta vill jag emellertid
icke göra, utan hoppas att, när vederbörande komma att företaga
denna fråga till pröfning, Kongl. Maj:t skall kunna utfinna medel på
annnat håll för befrämjande af det mål motionären åsyftar, och dermed
bör väl motionären kunna vara belåten.

Herr Collander: Jag skall ej påyrka någon ändring i utskottets
utlåtande, men jag ber att fa uttala mina lifliga sympatier för herr
Anderssons förslag, ty otvifvelaktigt är, att vårt näringslif är i behof
af allt möjligt understöd i den rigtning motionen afser.

Då ansökningarna om erhållande af ifrågavarande stipendier ställ -

Onsdagen den 22 Februari, f. in.

45 N:0 8.

digt varit större, än anslaget medgåfve bifalla, har man derutinnan en
säker fingervisning om att man här kommit på rätt stråt, till näringslifvets
uppmuntran och främjande, under det att andra anslag till dettas
främjande legat mer eller mindre obegagnade och endast bidragit att
öka besparingarna å den hufvudtitel de tillhöra. Utskottet har äfven
erkänt, att ifrågavarande motion är behjertansvärd.

Jag vill, som sagdt, icke göra något yrkande, utan endast uttala
den förhoppning, att Kongl. Maj:t måtte finnua anledning att snart inkomma
till Riksdagen med förslag i rigtning att höja detta anslag,
som visat sig så eftersökt och gagneligt för dem, för hvilka det är
afsedt,

Herr Swartling: Jag har vissarligen icke några nya skäl att

lägga till de af motionären anförda, och det behöfves icke heller, då
dessa äro så kraftiga att de nära nog föranledt utskottet tillstyrka
bifall till motionen. Läser man nemligen motiveringen till utskottets
betänkande, så skall man af densamma ovilkorligen vänta sig ett tillstyrkande
af bifall till motionen. Det är också mera af formella skäl,
som utskottet kommit till ett annat slut.

Lika med den talare, som sist hade ordet, vill jag hafva uttalat
mina sympatier för motionen äfvensom den förhoppning att, om motionen
icke vinner bifall nu, Kongl. Maj:t måtte taga saken under sitt
beskydd och till ett annat år framlägga ett tillfredsställande förslag i
ämnet.

Jag ber att få instämma med motionären i hans yrkande om bifall
till motionen.

Ilerr friherre Fock instämde häruti.

Herr Beckman: Äfven jag skall anhålla att lika med den siste

talaren få uttala den förhoppningen, att det icke må dröja länge, innan
Kongl. Maj:t tager denna fråga under sin allvarliga ompröfning.

Redan vid 1887 års riksdag, då jag tillät mig väcka förslag i
samma syfte, hörde jag från flera håll uttalas varma sympatier för
saken, och det yttrades då, att det kunde vara möjligt för chefen för
civildepartementet att af tillgängliga medel bereda någon ökning i
förevarande anslag, exempelvis genom användande af medel å anslagstiteln:
»befrämjande i allmänhet af slöjderna», i den mån, som detta
anslag icke för andra ändamål anlitades.

Men jag vill häremot påpeka, att när det gäller ett så ytterst
vigtigt behof som det förevarande, det icke synes lämpligt att göra
dess tillgodoseende beroende vare sig på möjliga, alltid osäkra besparingar
eller på vexlande uppfattningar hos olika departementschefer.

Jag erkänner villigt, att utredning bör göras rörande sjelfva sättet
för reseanslagens lämpligaste användning, och jag hoppas att Kongl.
Maj:t ville låta undersöka, under hvilka vilkor dessa stipendier till

Ang. höjning
af anslaget till
reseunderstöd
åt fabriks- och
handtverksarbetar
e.
(Forts.)

N o 8. 46

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

största nytta må utdelas, särskildt huruvida de böra utdelas i ett större
antal och till mindre belopp, eller huruvida icke i vissa fall stipendier
till något större belopp böra tilldelas ett antal arbetare för att
sätta dem i tillfälle att någon längre tid vistas i utlandet och på flera
olika orter lära sig detaljerna af sitt yrke.

Dessa anslag till resestipendier för arbetare leda för öfrigt med visshet
till stor ekonomisk fördel för samhället. Det är en ren besparing
att gifva understöd åt vissa bland industriens arbetare för en vistelse
utomlands, dervid tillfälle beredes dem att på skilda håll studera
särskilda smagrigtningar samt lära sig olika arbetsmetoder i det yrke,
de studera.

Herr talman! Jag skall emellertid nu anhålla att få yrka bifall
till motionärens förslag.

Med herr Beckman förenade sig herr Lovén.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfisk
et vid rikets
vestra och
södra klister
samt af fisket
vid Östra
kusten och i
sötvattnen.

Punkten 7.

I nedannämnda inom Andra Kammaren väckta motioner hade
herr A. V. Ljungman föreslagit:

i motionen n:o 10: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åvägabringandet
af en tidsenlig administration af hafsfiskebedriften vid rikets vestra
och södra kuster, dels ock uppföra ett anslag å ordinarie stat af 9,000
kronor för anställande af två fiskeriinspektörer, den ene för Göteborgs
och Bohus läns och den andre för Hallands, Malmöhus, Kristianstads
och Blekinge läns hafsfisken; och

i motionen n:o 11: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åstadkommandet
af eu mer tillfredsställande administration af fiskena vid rikets östra
kust och i sötvattnen, dels ock å ordinarie stat uppföra ett anslag af
4,500 kronor till aflöning åt ännu en under landtbruksstyrelsen hörande
fiskeriinspektör.

Under mom. a) af förevarande punkt hemstälde nu utskottet,
att herr Ljungmans motion n:o 10 icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar A. Persson i Mörarp, P. Andersson i Högkil, G. Eriksson i
Mörviken, P. Pehrson i Törneryd, H. Andersson i Nöbbelöf, O. Jonsson
i Hot, S. G. von Friesen, P. Holm och J. P. Jansson i Saxhyttan
som yrkat, att utskottet måtte hemställa:

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

47

N o 8.

?-a) att Riksdagen, med anledning af herr Ljungmans förevarande -Ang. åtgärda
motion u:o 10, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. . för befrämMaj:t
täcktes taga i öfvervägande, huru en verksam administration vid ,ik{t ''s

hafsfiske! så väl vid rikets vestkust som ock, om så af förhållandena vestra och
funnes påkalladt, vid dess sydkust lämpligen måtte kunna bringas södra kuster
till stånd; " sam\ “/ fiskei

b) att herr Ljungmans motion n:o 10 i öfrigt icke må till någon i

Riksdagens åtgärd föranleda.» _ ''sötvattnen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst anförde: (Forts.)

Herr Ljungman: Som herrarne torde känna, väckte jag förra

året eu med den föreliggande alldeles lika motion, och den vann Andra
Kammarens bifall. Då den emellertid med ringa majoritet föll i
Första Kammaren, kunde den icke till någon åtgärd föranleda. Jag
har derför nu återupptagit densamma vid innevarande riksdag med
hopp om bättre framgång och ber nu att få redogöra i korthet för
syftet med motionen. År 1878 aflät Riksdagen en skrifvelse till Kongl.
Magt med syfte att erhålla en förbättrad anordning af administrationen
af fiskerinäringen och eu omarbetning af fiskerilagstiftningen. Denna
skrifvelse föranledde tillsättande år 1881 af en komité. Då man
emellertid i Bohuslän ansåg sig hafva goda skäl att antaga, att den
administration, som åt denna komité komme att föreslås, icke skulle
blifva passande för förhållandena i Bohuslän, så väcktes i Göteborgs
och Bohus läns landsting motion om inrättande åt en oaflönad fiskeriadministration
efter skotskt och holländskt mönster för bohuslänska
hafsfiske!. Då sedan 1881 års fiskerikomités utlåtande remitterades
till länets landsting, så tillstyrkte och vidhöll landstinget år 1884 sitt
förslag af år 1882. Frågan fick emellertid sedan hvila, och den hade
väl hvilat ännu, om den ej blifvit upptagen af landtbruksstyrelsen,
som den 14 november 1890 inkom med hemställan, att fiskerinäringen
skulle läggas under landtbruksstyrelsen. Det blef då en tvungen sak
för oss i Bohuslän att upptaga det gamla förslaget, och det skedde i
åtskilliga petitioner, livilka af 1891 års landsting i Göteborg tillstyrktes.

Förslaget om eu dylik fiskeriadministration har äfven tillstyrkts
af länets hushållningssällskap och länsstyrelsen. Det har visserligen
yppats något olika meningar om denna adminitrations befogenhet, om
antalet ledamöter, som .skulle insättas i den oaflönade komité, af hvilken
den skulle bestå, samt om af hvem och på hvad sätt de skulle väljas.
Men deremot hafva icke inom några af länets offentliga korporationer
meningarna varit delade om bchUflighctcn af den föreslagna reformen.
Hvad reservanterna ifrån denna kammare nu hemställa innebär i sjelfva
verket ingenting annat, än att frågan skall af Kongl. Magt tagas under
ompröfning och afgörande, och då det utan tvifvel ligger stor vigt
på, att man får en på sjclfstyrelse grundad fiskeriadministration för
bohuslänska hafsfiske!, så vill jag tillstyrka bifall till den reservation,
som afgifvits af 9 ledamöter af statsutskottet från Andra Kammaren.

N:o 8. 48

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsAsket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

Herr Las s e Jönsson: Det kan synas, som om det af reservan terna

framstälda förslag vore af en ganska oskyldig beskaffenhet.
Reservanterna föreslå nemlingen, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kongl. Maj:t begära, att »Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru eu verksam administration af hafsfisket så val vid rikets vestkust
som ock, om så af förhållandena funnes påkalladt, vid dess sydkust
lämpligen måtte kunna bringas till stånd.»

Här står icke, såsom motionären tycktes förmena, taladt om, att
Riksdagen skulle anhålla, att Kongl. Maj:t måtte anordna en dylik
administration, utan det är en öppen fråga, som man hänskjuter till
Kongl. Maj:t med anhållan, att om Kongl. Maj:t anser en sådan anordning
nödvändig, densamma måtte genomföras, men eljest icke.

Kär man följt litet med dessa märkliga skrivelser, de skriftvexlingar
och petitioner, som förekommit i denna sak, så kan man icke
undgå att förvånas öfver, att de icke någon gång taga slut, Det har
i Riksdagen väckts mångfaldiga motioner i denna fråga, stundom icke
mindre än tre vid samma riksdag, det har äfven tillsatts komitéer,
den ena efter den andra, livilka utredt frågan, men när utredningen
framlagts, så har man icke varit belåten med den. Det har icke lyckats
Kongl. Maj:t att få de rätta personerna med i koinitéerna, tycker
man; stundom hafva de varit för litet praktiska, stundom för mycket
praktiska, ibland hafva de varit för litet lagkloka och ibland motsatsen.

Nu är här framstäldt ett nytt förslag, att Kongl. Maj:t skulle på
egen hand söka bringa frågan till lösning och antingen tillsätta en
administration sådan som motionären önskar eller också någon annan,
som Kongl. Magt kunde finna lämpligare.

Hela felet tyckes vara, hvad motionären i början af sin motion
framhåller, att Riksdagen höjt anslaget till understödjande af fiskerinäringen
från 17,600 till 42,000 kronor, men att detta anslag ej blifvit
helt och hållet an vänd t, utan en del deraf hamnat bland besparingarna
under sjette hufvudtiteln. Detta anser motionären vara skada, och
om den del af anslaget, som verkligen användts, yttrar han, att det
»användts för sådant, som lämpligast bort helt och hållet åsidosättas.»
Det som användts borde alltså hafva åsidosatts, och det som icke begagnats,
utan gått till besparingarna, borde hafva användts, och Riksdagen
skulle nu se till, att en komitée måtte tillsättas för att dessa
besparingar må komma att åtgå. Reservanterna hafva visserligen sökt
trösta oss i motiveringen dermed, att »kostnaden för den utredning,
som kan finnas erforderlig, bör kunna bestridas af till fiskerinäringens
understöd anvisade eller eljest tillgängliga medel»; men frågan är, om
alla dessa utredningar verkligen äro af behofvet påkallade. Har icke
staten redan uppoffrat alldeles tillräckligt för denna näring, som för
närvarande är en af våra mest blomstrande? Utom de 42,000 kronor,
som årligen lemnas i direkt understöd, har Riksdagen till telefonanläggningar
i denna närings intresse uppoffrat öfver 59,000 kronor.
Derjemte underhåller staten hvarje vinter på vestkusten eu ångbåt,

Onsdagen den 22 Februari, f. m. 49 N:0 8.

hvilket val kostar 20- å 30,000 kronor. Skall man då aldrig stanna åtgärder
i sina yrkanden om ökadt understöd? Jag tycker, att det är i hög J°r tyrämgrad
olämpligt att på detta sätt öka på understödet åt en näring,
hvars idkare till största delen befinna sig i stort välstånd. Skulle** vestra ™ch
någon förändring vidtagas i afseende på detta understöd, så vore det södra kuster
den, att anslaget minskades eller helt och hållet droges in; ty hvarförsamt. af fisket
skall staten offra penningar på uppmuntrande af en näring, som alls > v‘f “s(rf .
icke behöfver uppmuntras? Att ett af kronans fartyg hålles derute ZtZttnL''
om vintern, det kan jag val medgifva har skäl för sig, liksom att (Forts.)
understöd lemuas åt den fattiga fiskarbefolkningen i andra trakter af
landet, men att Riksdagen skall bevilja det ena anslaget efter det andra
åt dessa trakter, der det strömmar in förmögenhet, det anser jag vara
i hög grad olämpligt.

Motionären har äfven talat om tillsättande af en administration
för sydkusten, men jag kan försäkra, ty jag har flera fiskelägen i min
ort, att fiskarbefolkningen visst icke önskar något sådant. Jag har
talat med åtskilliga fiskare i min trakt om saken, och de hafva alla
sagt: Bevare oss väl för något sådant, låt oss få vara i fred! Och
jag tror, att äfven fiskarbefolkningen i Göteborgs och Bohus län har
samma önskan. Deras äfventyrliga och farliga yrke är nemligen
af den art, att de visst icke äro intresserade afl att uppsyningsmannen
oupphörligt skall gå och kontrollera dem, och jag ber derför herrarne
låta dem vara i fred.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Herr von Friesen: Jag skall be att i korthet få anföra de skäl,
hvilka såväl terra året föranledde utskottet i dess helhet att förorda
bifall till det skrifvelseförslag, som då var i fråga, som äfven i år föranleda
reservanterna att stå qvar på den ståndpunkt de dä intogo.

När landtbruksstyrelsen inrättades, lades under den allt osfkustoch
sötvattensfiske, men undantogs uttryckligen vestkustfisket. Vestkustfisket
är .således för närvarande icke föremål för någon administration.
Det förefaller, som om detta vore en bestämd lucka i förvaltningen,
och någon åtgärd borde väl vidtagas för att fylla denna lucka.

Det är i syfte att få till stånd en undersökning i detta hänseende, som
reservanterna förordat aflåtande till Kongl. Maj:t åt en skrifvelse i
ämnet. Det är icke fråga om något nytt anslag till fiskerinäringens
upphjelpande, såsom den föregående talaren ville antyda, utan om att fä
det hittillsvarande anslaget på det fördelaktigaste sätt använda Det
är detta, som är det yttersta syftet med reservanternas förslag, och
det matte väl vara ett godt ändamål, att ett anslag, som är beviljadt
för ett nyttigt ändamål, må blifva på ett klokt och rigtigt sätt användt.

Den föregående ärade talaren, som delade utskottsmajoritetens
uppfattning, klagade öfver, att på andra håll icke något anslag komme
fiskerinäringens idkare till godo, oaktadt det der bättre behöfdes än
i Göteborgs och Bohus län. Men hvem vet, om det icke klafve en
Andra Kammarenn Prof. 1803. N:o 8.

4

N:0 8. 50

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder möjlighet äfven för hans ort att få anslag, om den administration, han
/öv befräm- nu ifrigt motsätter sig, komme till stånd der; ty klart är ju, att
fisket vid riketsom Personer arbeta för eu sak, både uppifrån och nedifrån, så skall
vestra och lättare något kunna åstadkommas. Jag är sjelf icke fackman i fiskerisödra
kuster näringen, men jag kan icke tro, att denna näring gör något undan
samt af fisket tag fr;in (]en allmänna regeln, att, om intresserade personers uppmärkkusten^och
i samhet på ett klokt sätt tages i anspråk, ett godt resultat skall vinnas.
sötvattnen. Kanske skulle det på det sättet lyckas att på de trakter, der fiskar(Forts.
) befolkningen nu är fattig och i behof af understöd, höja fisket, så att
det äfven der komme att lemna riklig afkastning.

Man har sagt, att på de orter, som här vore i fråga, icke förefunnes
någon önskan om en sådan administration som den åsyftade.
Ja, jag har hört båda delarne, dels har jag hört dem, som säga att
en sådan administration skulle vara af behofvet påkallad, dels har jag
hört andra som säga: må Gud bevara oss derför! För min del anser
jag emellertid, att det tillförlitligaste uttrycket för ortens önskningar
är det uttalande, som gjorts af ortens representation i landstinget, och
nu är förhållandet det, att landstinget tre särskilda gånger, senast 1891,
uttalat sig för en sådan administration, som den herr Ljungman föreslagit.

Jag anser sålunda, att det fortfarande finnes goda skäl för att
aflåta den skrifvelse, som i fjol vann både statsutskottets och denna
kammares bifall samt i år föreslagits af reservanterna.

Hvad beträffar allt det, som den siste talaren yttrade om denna
massa af broschyrer och komitébetänkanden samt om det uttalade
missnöjet med komitéernas sammansättning, så vill jag nu icke säga
något derom; allt detta inverkar icke på mitt omdöme i frågan.

Jag ber sålunda att fa yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Ljungman: T anledning af herr Lasse Jönssons yttrande,

skall jag till en början be att fa anmärka att, oaktadt jag en större
del af mitt lif nära nog uteslutande sysslat med fiskeri förhållandena i
Bohusläns skärgård samt ganska länge tillhört Riksdagen, jag först
vid sistlidet års lagtima riksdag väckt motion om reformering af hafsfiskets
administration, och jag skulle icke heller då hafva framkommit
dermed, om motionen icke varit framkallad af ett verkligt behof
för samma fiske. Jag har emellertid aldrig yrkat, att den administration,
som jag vill hafva till stånd, skulle få beherska eller trakassera
fiskarena genom reglementen eller dylikt, utan jag har tvärtom
yrkat på denna administration just för att genom eu sådan skydda
fiskarbefolkningen mot allt onödigt reglementerande. Det torde också
icke vara herr Lasse Jönsson obekant, att man sökt påtvinga denna
befolkning en ordningsstadga, som för näringslifvet skulle blifvit i
högsta måtto betänklig. Jag har icke heller väckt denna motion för
att tillskapa någon höjd statsutgift eller för att söka på ett onyttigt
sätt förbruka det anslag, som för ändamålet beviljats af Riksdagen;

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

51 N o 8.

men dä Riksdagen beviljat dessa medel för ett visst ändamål,, bör man
väl se till att medlen användes för detta ändamål, och om så icke
sker, bör anslaget indragas. Nu användes verkligen detta anslag för
andra ändamål än dermed afsetts, och detta kan ju icke vara rigtigt.

Hvad beträffar den ifrågasatta administrationen, så hafva ju alla
offentliga myndigheter eller korporationer inom länet, som yttrat sig
i saken, ansett densamma behöflig; åsigterna hafva endast varit olika
i afseende å denna administrations befogenhet i vissa fall, dess ledamöters
antal samt hvilka som skulle välja dessa ledamöter och huru
de skulle väljas.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att, då synnerligen
starka intressen strida mot hvarandra beträffande denna näring, är det
nödvändigt att hafva någon, som skiljer mellan dessa intressen, och
det finnes enligt mitt förmenande dä ingen annan utväg för målets
nående, än att skapa ett slags representation för denna näring. Denna
representation må nu kallas fiskeriadministration eller något annat,
men den borde utgöra en liten komité, som utsåges just af de ifrågavarande
orterna sjelfva, och den skulle få yttra sig öfver alla fiskerinäringen
i fråga rörande offentliga angelägenheter samt handhafva de
obetydliga belopp, som kunde anslås till denna närings upphjelpande,
såsom t. ex. till undervisning i sillsaltning o. d. Jag tror också, att
hvar och eu, som vill sätta sig in i saken, skall finna nödigt att vidtaga
eu sådan åtgärd, ty det är icke möjligt att uttänka någon annan
utväg för målets nående, än en sådan administration. Erfarenheten
vittnar också om, att föregående sillfiskeperioder medfört det största
elände för Bohusläns skärgårdsbefolkning. Här har nyss sagts, att
detta sillfiske medfört rikedom; ja, visserligen, men endast för några få
personer, ty då fiskeperioden varit öfver, har bohuslänska skärgården
sett ut nära nog som en en enda stor fattiggård. Det är väl då
skäl att vidtaga några åtgärder mot en sådan tingens utveckling,
i synnerhet som det kan ske utan någon nämnvärd kostnad för staten.
Någon ny komité är ej heller af nöden, då nog fullständig utredning
föreligger.

Hvad beträffar den omständigheten, att en kronoångbåt sedan
många år tillbaka funnits vintertiden stationerad i bohuslänska skärgården,
så torde det vara bekant att denna båt frän början ditkommenderats
i syfte att bistå nödstälda, hvilket ännu är dess hufvudsakliga
uppgift. Ursprungligen afsågs att denna ångbåt skulle hjelpa
fartyg som strandat. Utländska magter hade nemligen hos vår regering
anfört klagomål öfver den behandling, som deras der förlista
fartyg rönte. Men ångbåten har äfven uträttat mycket godt för fiskeribefolkniugen,
när dess båtar varit i nödstäld belägenhet. Detta borde
väl dock icke väcka någon afundsjuka mot oss bohusläningar, ty
ångbåtar hafva äfven varit kommenderade till andra kuster, ehuru
dessa kommenderingar kunnat indragas, enär det mycket sällan inträffade,
att fartyg der råkade i nödstäld belägenhet. För min del

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfisket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

N:0 8. 52

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder unnar jag äfven öfriga delar af landet allt möjligt godt, och jag har
för bejräm- äfven nu vackt en motion, n:o It, som visar detta. Ingen kan såSvidHketllunda
med f°g förebrå mig, att jag är partisk för min ort.

vestra och Jag tror att, om man allvarligt och lugnt tänker på saken, skall

södra kuster man finna, att man måste vidtaga någon åtgärd för att upphjelpa
samt af fisket (]enna näring, som skulle kunna blifva en synnerligt god inkomst hustenoch

i källa f°r en Sod af vart f°^‘ Och det ar en''''gt “it* förmenande
sötvattnen, så mycket större skäl att denna åtgärd vidtages, som densamma icke
(Forts.) behöfver vara så genomgripande och, som sagdt, icke föranleder ökade
utgifter för statsverket.

Jag yrkar på grund af hvad jag nu anfört fortfarande bifall till
reservanternas förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag med min röst bidra git

till utskottets förslag, skall jag be att få säga några ord.

Inom utskottet har upplysts, att fiskeribefolkningen inom Bohuslän
på allt sätt tillkännagifvit, att den ville slippa ifrån den administration,
som motionären här vill hafva till stånd. Så meddelades,
att de 4 å 5 fiskeriforeningar, som finnas der nere, alla uttalat sig emot
en dylik åtgärd. Vidare sades det, att hushållningssällskapet, som
motionären nu uppgifver hafva tillstyrkt hans förslag, i sjelfva verket
afstyrkt detsamma, äfvensom att landshöfdingeembetet uttalat sig deremot.
Huruvida nu motionärens yttranden eller de upplysningar,
som meddelades inom statsutskottet, äro de rätta, det vill jag ej tvista
om, men inom utskottet upplästes handlingar, som bestyrkte de der
meddelade upplysningarna. Dä sålunda enligt vårt förmenande hela
den ifrågavarande ortens befolkning uttalat sig emot denna administration,
så ansåg utskottet, att man icke borde påtvinga befolkningen
densamma. Vi inom utskottet hyste sålunda tillit till denna befolkning,
som just sysselsätter sig med fiske och alltså har eu erfarenhet
om förhållandena, hvilken icke kan underkännas. Detta gjorde,
att utskottet icke kunde biträda motionärens förslag.

För min del kan jag icke heller förstå, hvad motionären vill vinna
med att hafva en oaflönad administration. Icke kan man väl föreställa
sig, att den, som har en oaflönad befattning, skulle handla med
mera nit än de personer, som sitta i de särskilda fiskeriföreningarna
och som på allt sätt känna till förhållandena. Åtminstone kan jag
icke tro detta.

Jag anser sålunda icke lämpligt, att Riksdagen blandar sig i
denna fråga. Vi äro nemligen icke sa inne i sakförhållandena, att
vi fullständigt kunna bedöma dem. Att motionärens åsigt icke heller
är så allmän inom Bohuslän, torde också framgå deraf, att ingen af
hans länskamrater inom denna kammare instämt i hans motion. Jag
kan också nämna, att den man, som meddelade utskottet förut nämnda
upplysningar, uppgå!'' sig sjelf vara ganska mycket intresserad i fiskerinäringen.
Bör val då, som jag nämnde, Andra Kammaren påtvinga

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

53 N:o 8.

ortens befolkning något, som den sjelf anser olämpligt? Detta synes -4ng. åtgärder
mig icke rigtigt, och jag har derför äfven röstat för afslag på motio- Jor be/l]amnen.
Om allt, som motionären anfört, vore öfverensstämmande med foket vid rikets
verkliga förhållandet, skulle det nog hafva gifvit sig uttryck på något vestra och
sätt, men så har icke hittills skett. södra kuster

Hvad slutligen beträffar landstingets uttalande i saken, hvilketsam5 al fisleet
man här åberopat, så kunna, såsom vi litet hvar veta, landstingen {

fatta beslut om saker, men icke äro landstingen i sin helhet så sak- sötvattnen.
kunnige i hvarje fråga, att deras beslut böra väga mera än ortbefolk- (Forts.)
ningens åsigter i synnerhet i frågan.

Jag kan, som sagdt, icke finna någon anledning för Riksdagen
att blanda sig i denna sak, och derför yrkar jag också bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson i Bastholmen: Det har så ofta motionerats,
skrifvits och petitionerats i fiskerifrågan, och det har sagts så mycket
om de eländiga förhållanden, hvarunder befolkningen skulle lefva dernere
samt att fiskerinäringen hade det så ytterst otillfredsställande och
så vidare, att det ej förvånar mig, att denna uppfattning gjort intryck
på herr von Friesen, som ej gerna närmare kan känna hur vi hafva det
i Bohuslän, och som deraf föranledts yttra, att fisket bedrifves på ett
sådant sätt att det icke bär sig. Allt detta är icke med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Fiskerinäringen har tvärtom inom Bohuslän
utvecklat sig till en af de mest gifvande näringar inom länet,
och fiskeribefolkningen sköter sig i allmänhet på ett utmärkt sätt, lefver
sparsamt samt samlar också stundom på vissa håll kapital.

Herr Ljungman har i sin motion antydt, att i följd af den ovisshet,
hvari man lefver för att den nuvarande fiskeriadministrationen
skulle på något sätt ingripa, våga icke kapitalisterna nedlägga några
penningar på denna näring. Detta är så långt ifrån verkliga förhållandet,
att särskilt inom salteriindustrien börjar man tvärtom klaga
öfver öfverproduktion. Det finnes nemligen nära nog ett salteri på
hvarje klippa, och på ett par månaders tid saltas så mycket fisk, att
man fyller hela den utländska marknaden, och derigenom åstadkommes
prisfall samt förluster. Beträffande åter resultatet af sillens beredning,
så bär det blifvit mycket jemnt och godt. Utländingarna hafva också
förvånat sig öfver, att Bohusläns fiskeriindustri gått så hastigt framåt,
som den nu gjort. Då man såsom jag är industriidkare på detta område
och sett denna utveckling, måste man ovilkorligen bli betänksam,
innan man kastar sig in på något nytt och tillskapar eu administration,
hvarom man icke alls vet, huru den kommer att verka. Jag vet,
att jag i detta fall hyser samma åsigt som mina kommittenter.

Herr Ljungman har åberopat sig på petitionslistor och har äfven
talat om landstingets skrivelser i ämnet. Ja, landstinget har visserligen
tre gånger uttalat sig för eu fiskeristyrelse, men herr Ljungman
föreslår här eu fiskeriadministration. I afseende på dess sammansätt -

N:0 8. 54

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfisket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Februari, f. in.

ning har landstinget uttalat sig för ett sätt och herr Ljungman för ett
annat. Det torde sålunda vara tydligt, att den af landstinget föreslagna
fiskeristyrelsen och den administration, som herr Ljungman föreslagit,
korame att verka mycket olika. För öfrigt har Konungens befallningshafvande
i sitt utlåtande i ämnet särskildt sagt, att landstinget
i Bohuslän är så sammansatt, att fiskerinäringen der är ganska litet
representerad samt att landstinget sålunda icke kan anses utgöra någon
auktoritet på detta område. Jag kan icke citera Konungens befallningshafvandes
yttrande ordagrant, men det är ungefär sådant som jag nyss
nämnde.

Jag kan instämma med Konungens befallningshafvande häri, ty i
landstinget sitta endast 7 å 8 ledamöter, som befatta sig med fiskerinäringen,
då det dessutom finnes bortåt ett femtiotal andra.

Man har äfven berört dessa petitionslistor, som inkommit till
landstinget, och på grund af hvilka landstinget fattat beslut. Ja, om
herr Nils Peterssons ord vid den senaste urtima riksdagen i något fall
skall kunna tillämpas, att opinionen blir sådan, som man sköter den,
så är det i fråga om dessa petitionslistor. För det första bar man i
tidningar och särskilda broschyrer sökt upphetsa befolkningen mot
Konungens befallningshafvande och fiskeriintendenten, tydligtvis för att
åstadkomma motvilja mot den gamla administrationen och bereda jordmånen
för den nya. Vidare har det rest omkring agenter i skärgården
för att samla underskrifter på petitioner. Om det sista är ju
intet midt att säga, men om det sätt, hvarpå insamlingen af namnen
skett, kan icke samma omdöme gifvas. Jag är i tillfälle att meddela,
huru det tillgick på ett ställe. När agenten kom, gjorde han sig först
underrättad, hvilka önskningsruål man hade der på orten, och han fick
då höra, att man önskade sig en vågbrytare för att skydda hamnen.
Han vände sig nu till fiskarena, tog fram sina papper och yttrade:
Ja, I behöfven en vågbrytare här; om I undertecknen denna skrifvelse
— så kunnen I hoppas att få det! Många fiskare skrefva dä under
papperet med förtjusning utan att närmare taga reda på innehållet.
Fn tid derefter kom en annan person, som läste igenom listan och
kände igen åtskilliga namn som stodo under den. Han frågade då
de förra, om de visste, hvad listan handlade om. Jo, svarade de, det
var en petition, som gick ut på, att vi skulle få en vågbrytare.

Nej, genmälde den ifrågavarande personen, det var en petition om en
fiskeristyrelse. — Fn fiskeristyrelse, utropade undertecknarne, hvad
skola vi med den, kunna inte vi fiskare styra oss sjelfva? Dessa uppgifter
äro mig lemnade från fullt trovärdigt håll, och jag skulle till
och med kunna uppgifva namnen på personerna i fråga.

Herr Ljungman yttrade i sitt anförande, att en gång, när fiskeperioden
upphör, det kan inträffa, att man blir försänkt i fattigdom
och. elände, såsom det inträffade vid förra fiskeperiodens afslutande,
men man torde, när man vill jemföra den nuvarande fiskeperioden med
den förra, äfven taga hänsyn till de olika förhållandena då och nu,

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

55 N:0 8.

och de äro, mine herrar, helt olika. Under förra perioden kom det Ang. åtgärder
folk ned till Bohuslän från så väl inlandet som utlandet, hvilka bo- J°r befrämsatte
sig der för att idka fiske. När sedan denna näring utsinade, rikets

var det ju klart, att Bohuslän skulle blifva öfverbefolkadt, och att icke vestra och
tillräcklig sysselsättning för befolkningen skulle kunna erhållas. Nu södra kuster
deremot bedrifves fisket nästan uteslutande af bohusläningar. Detsami.^a/
kommer visserligen vid fisketidens början ned en del personer från de kusten och i
närmaste socknarne, men när fisket upphör i januari eller februari, så sötvattnen.
flytta de tillbaka och egna sig åt jordbruksskötsel. Och våra sill- (Forts.)
fiskare i sjelfva Bohuslän hafva fortfarande samma näring nu, som de
hade före sillperiodens början. De idka icke ensamt sillfiske, utan äfven
storsjöfiske, skeppsbyggeri, jordbruk, stenhuggeri och litet af hvarje,
och man är således icke uteslutande beroende af sillfisket. Påtagligt
är emellertid, att, när en industri sådan som denna upphör, det skall
komma att visa sig ganska känbart. Men jag förmodar, att den administration,
som vi för närvarande hafva, lika väl som den af herr
Ljungman förordade skall kunna tänka på kommande tider.

Emellertid framställer sig här den frågan: Hvad tror man väl, att
denna administration i detta afseende skall kunna uträtta? Icke är den
väl i stånd att säga till sillfiskarena: nu skolen I icke reda till några
flere vadar, ty nästa år kommer det ingen sill. Ej heller kan den väl
säga till salteriegarne: skaffen er icke något förråd af salt eller tunnor
eller andra redskap för saltningen, ty nästa år fån I icke någon sill
att salta! Huru hög tanke man än må ha om denna administration,
får man väl dock medge, att den icke gerna kan förutse allt detta.

Men kanske är det något annat sätt, som för mig ej är fullt klart,
hvarpå den ifrågasatta administrationen skulle kunna mildra följderna
af sillfiskets upphörande, och det vore då rätt önskligt, att herr Ljungman
ville förklara detsamma närmare.

En fråga af stor betydelse är den, huru denna administration
egentligen skall komma att taga sig ut, huru den skall komma att
verka. Efter som den kallas administration, så skall den gifvetvis
administrera. Emellertid står det i förslaget, att den skall vara oaflönad.
Således kan den väl icke heller åläggas något tjenstemannaansvar.
Det skulle således inträffa det märkliga förhållandet, att man
finge en styrelse, som kunde ställa till med hvilket bråk och krångel
som helst utan det ringaste ansvar.

Denna administration skulle vidare vara lokal, väljas inom Bohuslän
för att bevaka lokala intressen, som det står i petitionen. Det
är då gifvet, att medlemmarne skola väljas från olika orter inom kustlandet,
och vi böra ihågkomma, att detta är 18 mil långt. Men då
platserna äro oaflönade, blir det för administrationens medlemmar ganska
känbart att resa till och från sammanträdena; det komme att för dem
innebära eu uppoffring af både tid och penningar. Följden blefvc nog
den, att många komme att draga sig för att ingå i styrelsen, och de,
som inginge i den samma, komme blott en kort tid att sitta qvar eller

N:o 8. 56

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfågel
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

ock komme de att uteblifva från sammanträdena. Slutet blefve nog
det, att göromålen komme att skötas åt sekreteraren, som komme att
förses med en bra lön, och derigenom finge man i stället för en ansvarig
fiskeristyrelse ett oansvarigt enmannasystem, hvilket är det mest
förkastliga af alla tänkbara styrelsesystem.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungman: Med anledning af alla de origtiga uppgifter,

som af flere talare blifvit lemnade, har jag begärt ordet för att, så
vidt jag kan minnas dem, vederlägga dem. Det fans icke en enda
af dessa uppgifter, som var sann, icke en enda.

För det forsta yttrades af en talare, att hushållningssällskapet
i Göteborgs och Bohus län yttrat sig emot förslaget. Jag skall för att
bemöta detta påstående be att fa ur det tryckta utlåtandet från
hushållningssällskapet uppläsa följande kläm: »På grund af hvad

sålunda blifvit anfördt får hushållningssällskapet i underdånighet hemställa,
att förslaget om inrättandet af en oaflönad fiskeristyrelse endast
på så sätt måtte bifållas, att denna styrelse, hvars ledamöter utses
af Eders Kongl. Maj:t, Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande, landstinget
oeh hushållningssällskapet samt staden Göteborg, med det antal
Eders Kongl. Maj:t finner nådigt bestämma, endast får till uppdrag
att afgifva yttrande öfver ämnen, som af Eders Kongl. Maj:t eller
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till dess hörande remitteras,
äfvensom att sjelf ingifva förslag till åtgärder för hafsfiskeribedriftens
främjande». Hvad beträffar yttrandet, att ingen af riksdagsmännen
här i kammaren från den trakt af Bohuslän, som idkar fiske, skulle
hafva samma uppfattning som jag i denna fråga, skall jag be att få
uppläsa klämmen af en skrifvelse, som till Kongl. Maj:t inlemnades
den 12 maj 1892, hvari anhålles, det täcktes Kongl. Maj:l i nåder vidtaga
nödiga åtgärder för åvägabringande snarast möjligt af en dylik
från den under kongl. landtbruksstyrelseu sorterande fiskeriadministrationeu
fullständigt skild administration för Göteborgs och Bohus läns
hafsfisken«, hvilken skrifvelse är undertecknad utom af mig äfven af
herrar A. Andersson, Johan Sjöholm, C. T. Lind och C. M. Ekström.
Herr Johansson i Bastholmen var visserligen icke med, ehuru han
deltog uti länets landstings enhälliga heshet år 1S91 i saken, men
inom hans valkrets finnes heller icke ett enda större fiskeläge. Detta är
och förblir ett ovederläggligt faktum, hvarom hvem som helst kan
öfvertyga sig genom att taga fram den öfver Göteborgs och Bohus län
utgifna kalendern af 1890.

Det har vidare sagts, att fiskeriföreningarna skulle hafva afstyrkt
förslaget. Ja, det finnes nu summa fyra fiskeriföreningar inom länet,
och af dem har en aflåtit en utförligt motiverad framställning till Kongl.
Maj:t med anhållan om en dylik fiskeriadministration. Hvad beträffar
den äldsta af dessa föreningar, den i Uddevalla, så har den aldrig
yttrat sig i frågan, och endast i eu af dessa föreningar, der frågan

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

57 N:0 8.

varit under diskussion, nemligen i göteborgsföreningen, bar man uttalat
sig emot förslaget. Det var der enligt eu göteborgstidning
tvenne personer, som uppträdde mot förslaget, nemligen länets fiskeritillsyningsman
och en skolföreståndare.

Det har vidare yttrats, att fiskrarne skulle hafva blifvit genom
»agenter» narrade att skrifva opå petitionen tiil Kongl. Maj:t. Detta
är ett fullkomligt misstag. Åtminstone har ingen af de petitioner,
som ingått från min valkrets, åstadkommits genom några agenter, utan
man har der till och med på i laga ordning utlysta kommunalstämmor
beslutit att ingå till Kongl. Maj:t med begäran om tillsättande af en
fiskeriadministration i ungefärlig öfverensstämmelse med landstingets
förslag.

Man har frågat, hvad eu dylik administration skall göra. Jo,
dess första och vigtigaste uppdrag är att vara till och derigenom hindra
personer, som icke hafva offentlig befattning med fiskerierna, att lägga
sig i fiskeriförvaltningeu. Dess vigtigaste uppgift är alltså att hindra
sjelftagen administration, ty det är den sämsta administrationsform,
som finnes till, att personer utan vidare taga sig magt öfver andra,
och det hafva fiskerierna i Bohuslän varit i hög grad utsatta för, hvilket
mycket bidragit till, att man der önskar en laglig fiskeriadministration.

Ang. åtgärder
för bef döljande
af hafefisket
vid rikets
vestra ock
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

Man har äfven sagt, att denna administration icke skulle ha
något ansvar. Jo, den skulle få alldeles samma ansvar och uppgift
som t. ex. hushållningssällskspen och deras förvaltningsutskott, och
då den ju skulle utgöras af flera, kollegialt samverkande personer, så
vore ju allt »en-persons-system» omöjligt.

Det har vidare påståtts, att svårigheter skulle möta att få det
nödiga antalet ledamöter i denna administration. För min del har jag
aldrig hört, att det mött några svårigheter att få medlemmar i landstingens
eller hushållningssällskapens förvaltningsutskott, utan tvärt om
äro ju dessa platser så eftersträfvade, att man icke kan tillfredsställa
alla, som vilja erhålla en dylik plats.

Samme talare uttalade som sin mening, att man icke skulle fa
medlemmarne i administrationen att göra de uppoffringar, som äro
förbundna med denna befattning. För min del är jag öfvertygad, att
de gerna skola underkasta sig den ringa uppoffring, som ligger i att
sammanträda ett par tre gånger om året.

Det har vidare talats om, att administrationen skulle behöfva en
sekreterare. Ja, det är nog möjligt, att den stundom kan behöfva en
juridiskt bildad person, som skulle uppsätta skrivelser och dylikt, och
den finge då lemna honom ett arfvode, liksom landstinget aHönar sin
sekreterare, men detta arfvode behöfver icke gå till så synnerligen högt
belopp. Och äfven om dessa styrelsemedlemmar, såsom jag tänkt
mig, skulle få resekostnadsersättning såsom landstingsmän, sä gäller
ju det endast en ringa summa. Och jag tror för öfrigt, att om det
kniper, landstinget icke skulle vara ovilligt att bekosta denna summa,

N-.o 8. .'',8

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfiske.
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

om landstinget finge välja flertalet medlemmar i administrationen i
fråga.

Här har talats om administration och styrelse såsom helt olika
saker. Men i sjelfva verket är ju detta samma sak och skiinaden
dem emellan blott en skilnad i namn. Uttrycket administration är
kanske icke så lämpligt, och uttrycket styrelse är det icke heller, men
då man icke har något fullt lämpligt ord, sfi far man begagna det ord,
som allmänneligen användes, och nu är det förhållandet, att inom andra
län, der det finnes dylika inrättningar, kallas de fiskeristyrelser. Det
finnes många län, som hafva sådana, och det är endast den skiinaden
mellan dem och den af mig ifrågasatta för Bohuslän, att den
senare skulle blifva en offentligt erkänd institution och få mera magtpåliggande
göromål äfvensom kanske större medel att disponera öfver,
men den behöfver derför icke några större summor för rena förvaltningskostnader.

Hvad derefter beträffar ansvaret, som den nuvarande fiskeriadministrationen
har, det må vara den, som för det öfriga riket utgöres af
landtbruksstyrelsen, eller den, som för Bohuslän utgöres af den under
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län sorterande
fiskeritillsyningsmannen, så är detta ansvar ungefär lika med noll.

Förhållandet är nemligen det, att Konungens administrativa
lagstiftningsmagt i afseende å fiskerilagstiftningen i sjelfva verket faller
i vederbörande fiskeritjenstemaus händer, och det ansvar, som han
kan bära derför, så länge han ej är allt för oförsigtig, är så godt som
intet. Ty för att han skall kunna ställas till ansvar, fordras, att han
skall ha begått något tydligt brott, och det behöfver han naturligtvis
svårligen utsätta sig för. Att verkligen den administration, vi hafva
haft, har framkallat missnöje och icke varit som sig bör, kan med
ovederläggliga bevis styrkas, likasom att den äfven skrämt bort kapital
från näringen i fråga. Det är min oryggliga öfvertygelse, att kapital
skulle i långt större omfattning, än hvad för nävarande är fallet, nu
liksom under förra århundradet hafva nedlagts i fabriksanläggningar
och dylikt, om man verkligen varit säker på, att näringen varit fnllt
trygg för ingrepp från en oberäknelig administration. Men det är just
det man icke har varit. Vi öfverraskades för icke längre sedan än år
1890 af ett förslag till »ordningsstadga» för fisket, sådant, att, om
det blifvit genomfördt, det skulle ha ödelagt hela näringen eller åtminstone
i många delar försvårat densamma. Jag vill vidare här bland
talrika fall omtala ett, som är belysande för frågan, huru denna administration
har skötts. Det egde rum för omkring tio år sedan. Det
var antagligt, att sillsaltning skulle kunna idkas i större skala och att
man skulle kunna sälja sillen förmånligare, om den icke, såsom vanligen
skedde med bättre vara, utgafs för att vara norsk. All sill,
som var af sämre beskaffenhet, brukade nemligen säljas under namn af
bohuslänsk sill, under det att den bättre sillen från Bohuslän gemenligen
såldes under namn af norsk sill, och detta var möjligt på

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

59 N:o 8.

grund deraf, att man i Bohuslän använde tunnor, som voro lika de Ang. åtgärder
norska. Det föreslogs då att öfvergå till en annan tunnform, som _/or ie/rämmest
anslöt sig till den i Skottland använda. Ärendet drogs inför
Kongl. Maj:t, yttranden infordrades af vederbörande myndigheter och vestra och
frågan remitterades slutligen till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus södra kuster
län, der den förblef liggande nära ett år, utan att de bohuslänske fiskeri- sa”''.^
idkarne hördes. När det kom påstötning från Stockholm, att man kusten oe^ j
önskade återfå handlingarna, hördes blott några få köpmän i Göteborg, sötvattnen.
hvilkas affär det var att förse en stor del af landet med norsk sill, (Forts.)
och hvilkas uttalanden gjorde, att länsstyrelsen kunde tillstyrka användande
af den norska tunnan. Detta är upplysande för frågan om
den befintliga fiskeriadministrationens partiskhet. När det vidare gälde
att utgifva de offentliga handlingarna rörande frågan, vanstäldes dessa
handlingar till förmån för den tiorska tunnan. Jag kan förete bevis
å allt detta, som äro tydliga och ovederläggliga, för hvem som vill
se dem. Det kan för öfrigt vara onödigt att gå i detalj, då herrar
reservanter icke ha begärt något annat än »att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huru en verksam administration af hafsfisket så
väl vid rikets vestkust som ock, om så af förhållandena finnes påkalladt,
vid dess sydkust lämpligen måtte kunna bringas till stånd».

Utskottet har aldrig uttalat sig för vare sig det ena eller andra
förslaget, och jag för min del skall vara nöjd med hvilken slags kollegialt
anordnad fiskeriadministration som helst, endast den är förtjent
af det epitet, som jag i min motion gifvit de skotska och holländska
fiskeristyrelserna, eller att vara »aktningsbjudande och hederlig».

Herr Collander: Jag vill icke förlänga diskussionen, som redan

varit lång nog, men då herr vice talmannen nämnde, att lian icke hört
något uttalande frän denna ort, hvilket varit till förmån för herr Ljungmans
förslag, anser jag det vara min pligt att yttra några ord. Det
är otvifvelaktigt, att vi der på orten önska att få en, om jag så får
kalla det, ekonomisk administration eller institution, som tager vara
på dessa angelägenheter. Till följd af kustens långsträckta beskaffenhet
hafva emellertid egendomliga förhållanden här uppstått, hvilka väl
dock måste enas under en gemensam institution eller, om den sä får
kallas, administration. Det kan råda olika meningar om huru en
sådan bör vara sammansatt, och det är detta motionären och äfven
reservanterna afsett, nemligen att få fram ett förslag till en lämplig
sådan. Det finnes stora intressen att här taga vara på just i fråga
om detta sillfiske. Detta är emellertid af en egendomlig natur, derför
att det är en osäker näring, som kan bedrifvas med stor ekonomisk
framgång, men också medföra betydliga förluster. Om man gör någon
uppoffring från statens sida för att understödja denna näring, exempelvis
genom att ditsända fartyg under den oblida tiden •—■ hvilket
herr Lasse Jönsson tycktes anse vara en öfverflödsgerning — så tror
jag, att det är väl använda penningar. Emellertid ber jag få nämna,

N:0 8. 60 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder att det inom Bohuslän finnes stora sympatier för att fa en sådan gemensam
administration till stånd, ehuruväl äfven de finnas, som icke
fisket vid rikets önska någon sådan, utan vilja ha qvar det oefterrättlighetstillstånd, som
vestra och för närvarande är rådande. Jag kan icke förstå, hvilka upplysningar

södra kuster varit lemnade statsutskottet, att det icke finnes någon sådan önskan

SaWvid “östra ^er nere’ utan att man ^e*st v’^ slippa ifrån en dylik administration.

kusten och i Detta synes mig verkligen vara egendomliga upplysningar, men jag
sötvattnen, kan icke bemöta dem här, då herr vice talmannen ej närmare angifvit
(Forts.) innehållet af de lemnade upplysningarna. Emellertid ber jag få ännu
en gång nämna, att hos mången den önskan finnes att komma i ett
bättre läge och att få fram ett förslag i detta syfte. Jag ber att få
afstyrka utskottets förslag och tillstyrka reservationen.

Herr von Friesen: Blott några ord. Jag hörde, att eu talare

från Bohuslän fått af mitt anförande den föreställningen, att jag skulle
ha yttrat, att fiskeriet i Bohuslän bedrefves på ett sådant sätt, att det
icke bure sig. Jag har icke yttrat något sådant om fisket i Bohuslän;
utan då jag talade om fiskerier, som icke bure sig, så var det med
anledning af talarens på kristianstadslänsbänken yttrande, att man icke
skulle behöfva gifva understöd åt fisken, som bure sig så bra, som
de i Bohuslän, men att man deremot hellre borde gifva understöd åt
fisken på sådana orter, der de icke bure sig.

För öfrigt yrkar jag fortfarande bifall till reservationen.

Herr Ekström: Herr talman, mine herrar! Då diskussionen i

denna fråga varit både långvarig och hetsig, skall jag endast helt korf
be att få säga, att inom den valkrets, jag representerar, finnas sju af
de största fiskelägen på bohuslänska kusten. Jag känner temligen
noga befolkningens sinnesstämning gent emot herr Ljungmans förslag
och vet, att man på denna trakt allmänt hyser sympatier för detsamma.
Och då här icke är fråga om annat än en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, som naturligtvis föranleder både utredning och ett på denna
grundadt beslut, så kan det väl icke vara så farligt att bifalla framställningen
härom. Jag skall derför be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Andersson i Intagan: Jag ber att få instämma i motio nens

syfte och på samma gång yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Dä jag åberopat, att vi inom
utskottet stödt oss på de upplysningar, vi fått genom offentliga handlingar
i frågan, skall jag nu be att få gifva till känna, hvarifrån dessa
upplysningar egentligen äro hemtade. Det är från hushållningssällskapets
i Göteborgs och Bohus län qvartalsskrift från år 1891. Der
omnämnes en framställning till hushållningssällskapet, som aflåtits af
herr Ljungman och sedermera remitterats till hushållningssällskapets

61 N:0 8

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

förvaltningsutskott, hvarefter hushållningssällskapet afgaf sitt yttrande Ang. åtgärder
i frågan. Herr Ljungman behagade citera en del af detta utlåtande,. $ör befrämmen
han citerade icke till punkt, och det är derför jag ber att få an- vid rikas
röra hvad har star. Här säges bland annat: — — »så mycket min-'' vestra och
dre, som det icke blifvit visadt, att eller i hvad afseende skärgården södra kuster
och tiskerinäringen lidit af den nuvarande administrationen af derassamt af fisket
angelägenheter. Att skärgårdens näringslif utvecklat sig under de se- l:^JTch i
nare åren, kan ju icke bestridas; men att denna utveckling skulle skett sötvattnen.''
hastigare eller bättre under en oaflönad fiskeristyrelses myndighet, har (Forts.)
hushållningssällskapet inga skäl att antaga.» Hetta är således hushållningssällskapets
yttrande. Och på eu sådan ansökan, som blifvit remitterad
till Konungens befallningshafvandes utlåtande, yttrade denna
myndighet, att då det voret otvifvelaktigt, att fiskeriföreningarna vore
i tillfälle att utöfva den verksamhet, Konungens befallningshafvande
»afsåg vid förordande af nådigt bifall till förslaget om tillsättande af
en fiskeristyrelse för länet, torde numera inrättande af en sådan styrelse
vara öfverflödigt, hvarför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underdånigst hemställer, att Ljungmans och öfrige sökandenas i sådant
afseende framstälda begäran icke måtte till någon åtgärd föranleda».

Jag tror att på grund af dessa handlingar, dem jag tror vara rigtiga,
den uppfattningen skall vara undanröjd, som här gjort sig gällande,
eller att utskottet icke stödt sitt uttalande på tillförlitliga handlingar.

Jag har velat säga detta, på det att kammaren må veta, hvarifrån vi
fått denna vår uppfattning, och derför att jag tror, att man icke kan
på det sätt tyda dessa myndigheters utlåtanden, som herr Ljungman
velat.

Herr Jonsson i Hof: Vid behandlingen af denna fråga inom utskottet
var det på samma sätt som här tvenne motsatta äsigter, som
sökte göra sig gällande, och dessa åsigter representerades på hvardera
hållet utaf — efter hvad det sades — fackmän från Bohuslän. För
så vidt jag kunnat bedöma saken, hade den nye fackman, som i år
hade tillträde till utskottet, icke några starkare skäl för sin åsigt än
dem, som förut framlagts inför utskottet. När de användts der, hafva
de likvisst blifvit underkända af utskottet. Jag vet således icke någonting,
som bör förändra kammarens uppfattning i denna fråga vid förliden
riksdag, då kammaren utan diskussion antog ett förslag, liknande
det, som denna reservation innebär.

Nu har en talare från en trakt, der fiske idkas, sökt att göra
troligt, det landstinget icke alls kan hafva ett rigtigt omdöme i denna
fråga, men deremot syntes han mycket hålla på Konungens befallningshafvandes
duglighet och kännedom i detta fall. Detta är ett underligt
resonnemcnt. För så vidt jag kan fatta, bör väl landstinget,
såsom sammansatt af medlemmar från länets skilda delar, vara bättre
heramastadt i dylika frågor än hvad Konungens befallningshafvande,
som är bosatt i Göteborg, kan vara. När man således här ställes

N:0 8. 62

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder mellan tvenne olika åsigter, har man endast att söka gå öfver på den
för bejräm- sj(]all) (jer man l)ar de starkaste skälen för sin mening, och jag kan
frdfet vid rikdl icke komma ifrån den öfvertygelsen, att herr Ljungman i hufvudsak
vestra och har rätt deruti, att detta fiske är en mycket vigtig näring, att det för
södra kuster närvarande icke har en sådan administration, som dess vigt klöfver,
samt af fisket oc^ att således eu utredning i det syfte han föreslagit icke bör med
k ''stenbock i göda skål af någon kunna bestridas som lämplig och nödig. Jag yrkar
sötvattnen, alltså bifall till reservationen.

(Forts.)

Häruti instämde herr Schöning.

Herr Ljungman: Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att herr
Danielson citerar skrifterna i fråga som en viss person citerar bibeln.
Han beskylde mig för att icke läsa till punkt, men det var han sjelf,
som icke läste till punkt. Jag läste upp klämmen — och det var väl
det rätta —• under det att han plockade ut eu bit af motivermgen.
Hvad beträffar länsstyrelsens utlåtande, så hade den förste landshöfdingen,
som yttrade sig öfver denna fråga, nemligen grefve Albert
Ehrensvärd, ofta besökt Bohusläns skärgård. Han tillstyrkte också
den ifrågavarande framställningen och bifogade till denna sin tillstyrkan
ett förslag till instruktion för ifrågavarande fiskeriadministration.
Den andre landshöfdingen i ordningen, som yttrat sig i saken, hatförklarat,
att han vidhöll den föregående landshöfdingens åsigt, men
ansåg en dylik styrelse för det dåvarande ej så behöflig som förut.
Han tillägger vidare i en punkt, som herr Danielson icke läste upp:
»Skulle det oaktadt Eders Kongl. Maj:t nådigst finna, att den ifrågastälda
styrelsen lämpligen bör komma till stånd, hemställer Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dels att sammansättningen af styrelsen,
hvilken lämpligen torde böra såsom förut föreslagits kallas
nämnd, måtte blifva sådan, som hushållningssällskapet föreslagit, dels
att något bemyndigande utöfver det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i föreslagna instruktionen den 17 januari 1883 upptagua
icke måtte styrelsen tillkomma, och dels att med ändring af §
3 i samma instruktion åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
nådigst inrymmes rättigheten att tillsätta styrelsens sekreterare.»

Jag beklagar, att denna sak har blifvit gjord till en personlig

fråga, hvilket den aldrig någonsin i lifvet borde hafva blifvit. Jag

vill fasta uppmärksamheten derpå, att detta äfven förut varit fallet.
Det förslag i detta hänseende, som framlades år 1882 och som var
till den grad fromt och beskedligt som är möjligt, har man icke velat

ha fram, derför att det finnes vissa intressen, som hafva förmån af att

en laglig representation för fisket icke kommer till stånd. Hvad behofvet
af en sådan representation beträffar, så är den lika nödvändig
för fisket och fiskarebefolkningen som för kommunerna och folket, för
landtbruket och näringarna. En dylik representation kan icke lända

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

63 N:o 8.

till skada, men den kan lända till gagn, och i vissa fall är den oundgängligen
nödvändig.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då vi behandlade denna fråga
inom utskottet, hade vi, som icke äro fackmän på detta område, ej
uågot annat att stödja oss på än de handlingar, som voro för utskottet
tillgängliga. Jag förstår då ej, på hvilken grund herr vice talmannen
kunde säga, att han hyste större förtroende till ortens befolkning
än till landstinget. Hvem räknar då herr vice talmannen till
»ortens befolkning»? Månne dit hör endast Konungens befallningshafvande
och länets hushållningssällskap, Indika myndigheter, mig veterligt,
varit de enda, som afstyrkt herr Ljungmans förevarande förslag?
Jag ber härvid få fästa uppmärksamheten derpå, att i de petitioner,
som inlemuats till Kong!. Maj:t från fiskeriidkarne inom Bohuslän,
anhålles just om eu sådan administration, som här af herr
Ljungman påyrkas, och dessa fiskeriidkare måtte väl tillhöra »ortens
befolkning»! Jag för min del sätter mera värde på dessa petitioner
och landstingets beslut än på det utlåtande, som kommit till Konungens
befallningshafvande från hushållningssällskapet. Af sådana skäl
har jag inom utskottet kunnat vara med om att tillstyrka det skrifvelseförslag,
hvarom här är fråga. En talare på bohuslänsbänken har
yttrat sig öfver det sätt, hvarpå dessa petitioner tillkommit. I det
afseende! vill jag ej uttala mig, då jag ej har kännedom derom. Men
om de verkligen, såsom här yttrats, tillkommit på kommunalstämmor,
så kan jag för min del ej inse, att man agiterat så, som här förut
framhållits. Dessutom synes det mig, som om samme talares motivering
varit temligen långsökt och ej fullt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Då han t. ex. talade om, att det fans
salterier på hvarje klippa, samt att arbetet drefs i så stor skala, att
man under två månader fylde hela den utländska marknaden, förvånar
det mig, att man likväl i tidningsnotiser far läsa om eländet bland
den bohuslänska fiskarebefolkningen, samt huruledes sillen derstädes
ofta säljes till några öre tunnan och användes till gödsel o. s. v.

Då det nu gäller en sä stor näring som det bohuslänska fisket,
hvilket enligt mitt förmenande representerar millioner, tror jag ej det
vore olämpligt, om svenska Riksdagen genom en skrifvelse ville söka
åvägabringa en utredning, huru dessa stora skatter måtte kunna tillgodogöras
bättre än för närvarande är fallet.

l’å grund häraf samt med stöd af de skäl, som redan af åtskilliga
talare blifvit anförda, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till den betänkandet vidfogade reservation.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfiske
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisketvid
östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Herr Ljungman yttrade, att man i debatten
ej skilde emellan person och sak. För så vidt detta var rigtadt
mot mig, ber jag att fd på det bestämdaste inlägga min gensaga deremot.
-lag har hela tiden sökt hålla mig till sak.

N:o 8. 64

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder
för befrämjande
af hafsfiske
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.

(Forts.)

Jag vidhåller fortfarande, att dessa utredningar, som man vill
söka åstadkomma, växa oss öfver hufvudet. Förra året skref man
till Kongl. Maj:t, och enligt den vid innevarande riksdags öppnande
afgifna berättelse om hvad i rikets styrelse sedan senaste lagtima riksdags
sammanträde sig tilldragit, har en komité tillsatts »med anledning
af Riksdagens underdåniga framställning om utfärdande af en särskild
ordningsstadga för hafsfiske! vid rikets vestkust.» Nu skall man komma
och begära ny utredning. Om hvad? Jag kan ej säga, hvarom
denna utredning skall handla. Det är en fråga, man här vill framställa.
Riksdagen skall fråga Kongl. Maj:t, om det behöfves någon
utredning, och om några åtgärder böra vidtagas. Men något bestämdt
uttalande har ej från Riksdagens sida skett.

An ytterligare har herr Ljungman uti sin motion n:o 9, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till lag om rätt till fiske, grundad på fullständig revision, föreslagit:
»det måtte Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
till Riksdagens pröfning och godkännande af eu lag om rätt
till fiske, grundad på en fullständig revision.» Alltså en ny revision
och en ny utredning! Och i motionen säger herr Ljungman vidare, att
vid utförandet af denna revision bör tagas hänsyn ej blott »till förmenta
tekniska insigter i yrket eller naturhistoriska studier, utan äfven
och företrädesvis till lagkunskap hos dem, hvilka arbetet anförtros.»
Han lemnar således en kritik af de föregående komitéernas sammansättning
i det hänssendet, att Kongl. Maj:t låtit dem bestå af personer,
som icke varit lagkunniga. Och så går det till hela vägen. Jag
anser mig derför hafva fullt giltiga skäl att vidhålla mitt yrkande om
afslag å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Danielson: Det är med tvekan jag ännu
en gång begär ordet, då tiden är så långt framskriden, men med anledning
af herr Ljungmaus yttrande kan jag ej underlåta att tillägga
några ord.

Herr Ljungman har påstått, att man i debatten ej tillräckligt
skilde på person och sak. Ja, sådana häntydningar kunna endast
göras af eu person, som känner med sig sjelf något ditåt. Jag har
för min del i denna fråga aldrig tagit hänsyn till person.

I likhet med talaren på skånebänken får jag säga, att hufvudsaken
för mig varit befrämjandet af ifrågavarande fisken samt deras
tillgodogörande på bästa möjliga sätt. Men i ett annat afseende äro
vi af olika meningar. Jag vill fråga den ärade talaren, om man verkligen
gör förhållandet bättre på det sätt herrarue föreslagit, än om
man låter näringen utveckla sig på samma sätt, som hittills skett.
Då så många uttalanden från myndigheterna ådagalägga, att allt är
godt bestäldt, hvarför skall man då truga på fiskeribefolkningen något,
som de ej erkänna vara bättre än det de nu hafva? Aro vi väl fackmän,
så att vi kunna säga, om det ena eller andra är bättre? Det

65 N:0 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m,

är detta, som gör mig tveksam, och derför tror jag ej det är skäl att Ang. åtgärder
inlåta sig på något dylikt. . för befräm Herrarne

må tyda de gjorda uttalandena på hvad sätt herrar ne Zl rikets

vilja, men jag kan åtminstone icke anse, att hushållningssällskapet vestra och
är partiskt i saken, ej heller att Konungens befallningshafvande är södra kuster
partisk, lika litet som jag vill lemna obeaktade de uttalanden, somsamt. af fisket
blifvit gjorda af fiskeriföreningarna. Samtliga dessa utlåtanden äro kustm^och i
för mig mycket talande. ZtZttneZ

Att stundom rätt stora partier fisk säljas för några få öre, före- (Forts.)
kommer på många ställen annorstädes än i Bohuslän. Äfven på den
ort jag tillhör kan man vissa tider få köpa en val strömming för 12
ä 16 öre. Detta är ingenting ovanligt. Men derför skall man väl
ej genast försöka att göra nya anordningar för fisket. Det är denna
varsamhet, som är för mig bestämmande. Vi böra tillse, att fisket
får den största utveckling och länder till den bästa nytta för landet,
men då ej är ådagalagdt, att motionärens förslag innebär någon förbättring,
vågar jag ej lemna min röst åt detsamma.

Det är detta, som jag velat hafva sagdt. Jag tillbakavisar talarens
beskyllningar om, att man låtit denna fråga blifva en personlig
fråga. Jag för min del vill ej göra mig skyldig till personligheter
hvarken i denna eller andra frågor, utan att sak får vara sak.

Herr Johansson i Bastholmen: Jag skall endast yttra några få
ord. Herr Ljungman förklarade nyss, att inom den valkrets, jag representerar,
icke något fiske bedrifves. Jag skall dertill svara, icke i
samma anda som herr Ljungman sjelf, eller att han icke talat sant,
utan att herr Ljungman icke måtte känna till förhållandena der.

Herr Andersson i Nöbbelöf har här yttrat, att man ej måtte salta
så mycket sill, då priset på råvaran är så billigt. Jo, mine herrar,
råvaran förekommer i sådan mängd, att, äfven om man ville salta
aldrig så mycket, likväl ett ofantligt öfverskott finnes; jag menar, att
råvaran förekommer så ymnigt i förhållande till den sill som kan
saltas, att denna ej kan i någon nämnvärd grad inverka på råvarans
pris, och hafva dessa faktorer högst oväsentligt inflytande på hvarandra.

Hvad åter beträffar stämningen inom länet, så hafva här både
herr Andersson i Nöbbelöf och herr vice talmannen framhållit, att
Konungens befallningshafvande och hushållningssällskapet inom Göteborgs
och Bohus län äfvensom Göteborgs fiskeriförening uttalat sig
mot den nu föreslagna fiskeriadministrationen. Jag befinner mig således
ej ensam emot denna fiskeriadministration, utan i godt sällskap.

Herr Ljungman: Jag har ej, såsom herr Johansson påbördat

mig, yttrat, att intet fiske bedrifves inom hans valkrets. Men jag
yttrade, att det inom hans valkrets ej fans något större fiskeläge, och
det har han tj vederlagt och kan han ej heller vederlägga.

Andra Kammarens Prol. 1893. N:o 8.

5

N:o 8. 66

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ang. åtgärder Jag skall vidare fästa uppmärksamheten på, att påståendet derom,
för befräm- att hushållningssällskapet inom länet skulle hafva afstyrkt mitt förslag,
jidfei vid rikets alldeles icke är sant. Början af utlåtandets kläm lyder nemligen på

Ang. åtgärder Jag skall vidare fästa uppmärksamheten på,

vestra och följande sätt: »På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får hushållsödra
kuster ningssällskapet i underdånighet hemställa: att förslaget om inrättande
samt af fisket af en oaflönad fiskeristyrelse endast på så sätt måtte bifallas, att denna
husten^och i styrelse» etc. Hushållningssällskapet har således ej afstyrkt förslaget,
sötvattnen, och om Göteborgs fiskeriförening möjligen fattat beslut att afstyrka
(Forts.) förslaget, så har åtminstone ej till dato någon skrift derom inlemnats
till Kongl. Maj:t. Deremot har en annan fiskeriförening, som till
största delen består af fiskeriidkare, nemligen Orousts och Tjörns, ingått
till Kongl. Maj:t med en utförligt motiverad framställning samt
bilagt denna framställning utländska handlingar, hvilka visa, huru i
utlandet förhållandena i detta afseende gestalta sig.

Slutligen vill jag fråga: Tro herrarne verkligen, att man i utlandet,
der man har både stora fiskerier och lång erfarenhet i saken,
skulle hafva gjort så storartade anordningar för och offrat så mycket
penningar på samma fiskeriers administration, om man ej ansett fiskeristyrelserna
vara högst nödiga och nyttiga? Nej! Dylika institutioner
äro behöfliga, och herrarne kunna vara öfvertygade, att, hvad resultatet
än blifver, framtiden dock skall erkänna, att jag härutinnan såväl i
denua debatt, som i mina skrifter rörande saken käft rätt.

Herr Andersson i Högkil: Man har påstått, att hela den bohuslänska
befolkningen skulle hafva uttalat sig emot den ifrågasatta fiskeriadministrationen.
Jag ber då få fästa uppmärksamheten derpå, att
detta påstående icke är bevisadt, samt att det tvärt om vederlägges
af de yttranden, som här afgifvits från åtskilliga representanter för
Bohuslän. Jag kan ej förstå, hvarför, om man hyser förtroende till
regeringen, man så ihärdigt motarbetar detta förslag, då ju deri endast
begäres, att Kongl. Maj:t skall taga frågan i öfvervägande och tillse,
huruvida några åtgärder derutinnan böra vidtagas.

Det är redan förut antydt, att det anslag, som af Biksdagen beviljats
till fiskerinäringens understöd, endast till en del användts för detta
ändamål, under det återstoden dragits till besparingsfonden för jordbruket,
handeln och näringarna. Det finnes sålunda redan tillräckliga
medel anslagna såväl för utredning af frågan som för sjelfva administrationen.
Dessa medel, som nu gå till vissa andra ändamål, skulle,
enligt min tro, blifva bättre använda, om en del deraf finge tagas i
anspråk just för en sådan utredning, som här åsyftas.

Enligt mitt förmenande är det många skäl, som tala för reservanternas
förslag, och i det läge, hvari man nu bragt frågan, synes det
mig, att Andra Kammaren icke gerna kan underlåta att bifalla reservationen,
till hvilken jag för min del yrkar bifall.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

67 N:0 8.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den af herr A. Persson m. fl. vid momentet fogade reservation;
och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den senare meningen. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande statsutskottets hemställan i punkten 7 mom.
a) af utlåtandet n:o 7 bifaller den vid mom. af herr A. Persson m. fl.
afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 103 ja mot 79 nej; och hade kammaren
alltså beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

Under mom. b) hemstälde utskottet, att herr Ljungmans motion
n:o 11 icke heller måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Ljungman: Då tiden är så långt framskriden, skall jag

ej göra något yrkande, utan blott säga, att jag tror, att utskottet något
missuppfattat omfattningen af de anordningar, min motion förordar,
och att det är nödigt, att åtminstone någon förändring göres i den
nuvarande organisationen af fiskeriadministrationen för sötvattens- och
östersjöfisket. Jag gör emellertid, som sagdt, ej något yrkande, men
skall återkomma till frågan en annan riksdag.

Herr von Friesen: Efter den utgång, som voteringen fått i första
punkten, torde »klämmen» i den nu föredragna andra punkten
böra ändras, och jag hemställer för min del, att den måtte erhålla
följande lydelse: att herr Ljungmans motion n:o 11 ej må af Riksdagen
bifallas.

Vidare yttrades icke. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition biföll kammaren utskottets hemställan med den af
herr von Friesen föreslagna redaktionsförändring.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af föreliggande utlåtande till kl. 7 e, m., till hvilken tid

N:o 8.

68 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

kammarens ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

§ 12.

Upplästes två till kammaren ytterligare inkomna sjukbetyg, så
lydande:

l:o Herr arkitekten J. A. Westerberg är till följd af lungkatarr
ur stånd att infinna sig vid Riksdagens förhandlingar.

Stockholm den 22 februari 1893.

Edv. It Petersson,
legitim, läkare.

2:o Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr A. Hansson
i Sol berga, som lider af Iscias (höftnervsinflammation), är tills vidare
oförmögen att bevista kammarens sammanträden, intygar
Stockholm den 22 februari 1893.

J. Rudberg,
legit. läkare.

§ 13.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående pension å allmänna indragningsstaten
för verkmästaren vid Mariebergs ammunitionsfabrik Anton Georg
Wallin.

Denna proposition bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,44 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1893.