RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:7

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 17 februari.

Kl. Vä 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 10 i denna månad.

§ 2.

Efter föredragning af herr E. Olssons i Kyrkobot i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 209, hänvisades densamma till
kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 2, 3 och 16.

§ 4-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. A. Johansson i Ströms -

berg.........	under	10 dagar fr. o. m.	den 17 dennes,
N. Rosengren.....		6 » »	» 17 »
C. E. Thermeenius. . .		4 » »	» 20 »
friherre W. von Schive-
rin..........		8 » »	» 12 »
J. Persson från Arboga	>	12 »	» 20 »

§ &•

.Justerades ett protokollsutdrag.
Andra Kammaren» Prof. 1893. N:o 7.

1

N:0 7. 2

Fredagen den 17 Februari.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, i anledning af motionom
ändring i förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
1890; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckta motioner om utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt i vissa fall;

n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
i afseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård
qvarblifva, den 20 november 1845; och

n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
105 och 117 §§ skiftesstadgan.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,42 e. m.

In fidem
Hj. Néhrman.

Lördagen den 18 Februari.

3 N:o 7.

Lördagen den 18 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 dennes.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

med förslag till lag om stiftsstyrelse;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 §
kyrkolagen;

med förslag till lag angående prestedens utbytande mot ett löfte;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen; med

förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 §
strafflagen;

med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap.
6 och 7 §§ byggningabalken; och

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 §
handelsbalken.

Samtliga dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och
blefvo i följd deraf bordlagda.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 2; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 10, 11 och 12.

N:o 7.

4

Lördagen den 18 Februari.

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i värnpligtslagen.

§ 4.

Efter föredragning härnäst af lagutskottets utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion angående stadgande af straffpåföljd för
lättsinnigt ingående af ansvarsförbindelser, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 6, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af
värnpligtslagen.

Punkten 1.

I särskilda inom båda kamrarne väckta motioner, n:o 6 i Första
Kammaren af herr B. von Hedenberg och nås 42 och 43 inom
Andra Kammaren af herr E. Svensson från Karlskrona, hade föreslagits
vissa ändringar i §§ 25, 27 och 34 värnpligtslagen.

Utskottet hemstälde emellertid i förevarande punkt, att berörda
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar!
Lagutskottet har i sitt betänkande afstyrkt de af mig inom denna
och herr von Hedenberg inom Första Kammaren väckta motionerna.
Utskottet anser sig icke kunna gifva det framstälda förslaget sitt
understöd, emedan utskottet — säger det — finner det mindre välbetänkt,
att, så kort tid efter det frågan om ordnandet af vårt lands
försvar förevarit, på framställning af enskilde motionärer vidtaga
någon ändring i de förhållanden, söm värnpligtslagen har att reglera.
Het är sant, att detta förslag är framstäldt af enskilde motionärer
och att det på denna grund kan synas olämpligt att antaga en ändring
i värnpligtslagen. Men jag skall be att få påminna det ärade utskottet,
att det icke är längre sedan än vid urtima riksdagen, som
en ganska väsentlig förändring i värnpligtslagen vidtogs på initiativ
af enskild motionär, då nemligen herr Bokström väckte förslag om
ändring i vämpligtsförhållandena på Gottland. Det är således icke
nu första gången, som ändringar i värnpligtslagen skulle vidtagas på
grund af enskild motion.

Att de af mig och herr von Hedenberg föreslagna förändringar
i 25 och 27 paragraferna äro behöfliga och synnerligen beaktansvärda,
det tror jag mig kunna visa. Att de, hvilka äro inskrifna pa

Lördagen den 18 Februari. 5

sjömanshus och under 12 månader idkat utrikes sjöfart, skulle vara
undantagna från öfning i fredstid, kunde vara berättigadt, då vi hade
uteslutande tacklade fartyg; men numera har denna fartygscert allt
mer och mer börjat undanträngas och kommer säkert att tillhöra det
förflutna efter icke så många år. De betingelser, som då förefunnos
för att sjömän skulle kunna befrias från öfning i fredstid, äro nu
helt och hållet borta. Det enda företrädet, de hafva framför andra,
är det, att de äro fullt sjövana och således icke utsatta för sjösjukans
verkningar. Men om man vill taga dessa män ombord på örlogsfartyg
för att betjena den materiel, som der är nödvändig, så
äro de dertill fullkomligt lika okunniga, som om man toge män från
plogen. Kongl. Maj:t har beträffande hären alldeles icke föreslagit,
till exempel att jägeribetjeningen tillhörande värnpligtige skulle vara
fria från öfning i fredstid, ehuru de mera än personer, som icke ens
varit på örlogsfartyg, torde hafva inhemtat sådana kunskaper, som
skulle vara en god fördel för dem, då de komma in i armén. De
ega nemligen skjutskicklighet och vana vid strapatser i skog och
mark, och jag tror derför, att de hafva mycket större betingelser att
blifva befriade från öfning i fredstid än personer, som icke hafva någon
kännedom om artillerimaterielen på örlogsfartyg och de maskiner,
som der förekomma.

Man skulle möjligen kunna invända, att maskinister väl äro öfvade.
Ja, de äro öfvade i maskiners skötsel, men icke äro de väl
öfvade att sköta de fina och komplicerade maskiner, som nu förefinnas
på våra örlogsfartyg!

Skall flottans bemanning blifva effektiv genom de värnpligtige,
då, mine herrar, tror jag icke det är skäl att vi fritaga dem, hvilka
hafva de bästa betingelserna att tjenstgöra på flottan, derför att de
äro sjövana.

Beträffande 34 paragrafen 2 mom. torde väl det egentliga skälet,
hvarför utskottet har afstyrkt bifall till motionerna, vara det,
att Kongl. Maj:t genom inskrifningsförordningen af den 22 december
1892 i dess 73 paragraf säger, att till 3:je klassen äro bland andra
hänförliga de af näst föregående års 3:dje klass, hvilka, jemlikt §
34 mom. 2 värnpligtslagen blifvit såsom högskoleelever för hela tjenstetiden
i beväringen hänförda till beväringens första uppbåd och hvilkas
tjenstetid i beväringen icke är ute. Låtom oss nu sammanställa
denna bestämmelse med bestämmelsen i 127 paragrafen 2 mom.,
der det står: »värnpligtig äfvensom den, som är i värnpligtsåldern,

men blifvit från värnpligtens fullgörande frikallad, åligger, då han
anmäler .sig till inskrifning såsom studerande vid universitet, Karolinska
medico-kirurgiska institutet, veterinärinstitutet, farmaceutiska
institutet, tekniska högskolan, landtbruksinstitut, skogsinstitutet eller
gymnastiska centralinstitutet eller såsom elev i sjökaptens- eller öfvermaslcinistlclass
vid navigationsskola, att inför decanus vid vederbörlig
universitets fakultet eller rektor eller föreståndare för undervisningsanstalt,
som ofvan är sagd, förete inskrifningsbok eller motsvarande
af behörig inskrifuingsmyndighet utfärdad handling».

N:o 7.

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i värnpligtslagen

(Forts.)

N:o 7 6 Lördagen den 18 Februari.

Angående Således tiar utskottet uppfattat saken så, att den som är inskrif ^dT279och

I! ven såsom e''ev i navigationsskola i sjökaptens- eller öfvermaskinisti
’ värnpligts- klass är att räkna som kögskoleelev, och på grund af värnpligtslagens
lagen.'' 34 paragraf 2 mom. skall tillhöra beväringens första uppbåd under
(Forts.) hela s;n tjenstetid. Men 34 paragrafen 2 mom. lyder som herrarna
minnas sålunda: »Den, som under minst två år varit inskrifven som

studerande vid universitet eller annan statens högskola, tillhör likaledes
första uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen.

Uti Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för navigationsskolorna
i riket af den 6 juni 1890 talas om navigationsskolornas
organisation. Der sägs, att sådan skola skall indelas i två afdelningar,
en navigations- och en maskinistafdelning, hvaraf navigationsafdeluingen
åter indelas i två klasser, en styrmans- och en sjökaptensklass.
Vidare bestämmes uti 19 § af nämnda reglemente, att höstterminen
tager sin början, för na vigatio nsaf delningen första helgfria
dag i september månad och för maskinistafdelningen första helgfria
dag i oktober månad, och äro båda dessa klasser ettåriga.

Läser man nu 34 § 2 mom. af värnpligtslagen af den 2 december
1892 och dit hänför de af mig omnnämnda klasserna, så blir
följden den, att den, som under minst två år varit inskrifven vid
universitet eller annan statens högskola eller navigationsskolas sjökaptens-
eller öfvermaskinistklass, skall tillhöra första uppbådet under
hela sin tjenstetid i beväringen. Nu är emellertid förhållandet
att ingen varit under två år inskrifven i dessa klasser med undantag
af en eller annan, som måst afbryta sin kurs, antingen derför att
han icke haft tillräcklig förmåga att följa med undervisningen eller af någon
annan orsak, och sedermera ånyo börjat genomgå en kurs på ett år.

Följden skulle således blifva att flottan för att få erforderligt
befäl och underbefäl skulle få emottaga de dåliga krafter, som icke
hade den normala förmågan att genomgå sin kurs på den i reglementet
bestämda tid; flottan skulle få de sämre, de minst begåfvade
eleverne, under det att den bättre delen, dem nemligen, som egt förmåga
att genomgå sin kurs på bestämd tid, skulle flottan gå miste om.

Ja, mina herrar, det förefaller nästan som om man ansett att
vi egde endast ett vapen, nemligen armén; flottan deremot vill man
icke höra talas om.

Jag skall be, herr talman, att, ehuru det icke synes förefinnas
stora förhoppningar att få min motion antagen, då lagutskottet så
enhälligt afstyrkt densamma, likväl få yrka återremiss af det nu föredragna
utskottsbetänkandet, på det att man må få till stånd eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionens syfte, Jag tror mig bestämdt
veta, att ett dylikt yrkande kommer att framställas äfven inom Första
Kammaren och möjligen der äfven kan hafva någon utsigt att ga
igenom, och derför skall jag, herr talman, anhålla om proposition pa
detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar S{/jernspett och Romberg.

7 N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Herr Lilienberg yttrade: Det anförande, som motionären,

herr Svensson från Karlskrona, nyss hållit, var säkerligen för kammaren
mycket upplysande, men det var tillika, synes det mig, ett
ganska godt stöd för det slut, hvartill utskottet vid behandlingen af
ifrågavarande motion kommit, eller afstyrkande! af densamma.

Han relaterade de detaljerade föreskrifter, som här kunna komma
i fråga att beaktas, och det synes mig att deraf ytterligare framgick,
att det icke kan vara lämpligt, att Riksdagen inlåter sig på enskilde
motionärers framställningar, utan afbidar en framställning från regeringen.
Han åberopade vidare, att Riksdagen fattat ett vigigt beslut
om ändring i värnpligtslagen på enskild motionärs, herr Bokströms,
förslag, men det var väl något helt annat; i det fallet gälde det en
stor principfråga, Gotlands likställighet med fastlandet, nu deremot
skulle man enligt herr Svenssons motion ingripa i dessa minutiösa,
detaljerade militära föreskrifter, som äro så beskaffade och så många,
att det kan vara ganska svårt att hålla reda på dem.

Han nämnde tillika att han antog, att det, som föranledt utskottet
att afstå hans motion, hade varit de föreskrifter, som äro gifna
uti inskrifningsförordningen af den 22 december 1892, från hvilken
förordning han uppläste åtskilliga stadganden.

Jag vill dock upplysa derom, att det icke varit detta, som förmått
utskottet att afstyrka motionen, utan, såsom jag nämnt, endast
den omständigheten, att man ansåg att det skulle vara olämpligt, att
Riksdagen gåfve sig in på att föreslå ändringar i dessa detaljerade
militära föreskrifter. Sådant borde öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

Jag anhåller om bifall till det föreliggande betänkandet.

Herr R. Berg: Herr talman, mine herrar! De af lagutskottet
uti föreliggande punkt afstyrkta motionerna afse ändringar i 25, 27
och 34 §§ af nu gällande värnpligtslag.

Beträffande 25 § yrkar motionären — förutom en mindre redaktionsförändring
i det andra momentet, som icke är af någon betydelse
i sak — att till första momentet, som för närvarande lyder: »i flottan
inskrifvas de å sjömanshus inskrifne värnpligtige» skall fogas ett tillägg
så lydande »som minst tolf månader varit i tjenst ombord å sjögående
fartyg.»

Härmed har motionären antagligen åsyftat, att flottan skulle befrias
från en del värnpligtige, som för flottan skulle vara mindre lämplige,
d. v. s. sådana, som icke ansågos sjömansduglige. Jag tror dock,
att motionären i detta afseende grundat sig på förutsättningar, som
för närvarande icke förefinnas efter antagandet af 1885 års värnpligtslag.
Dessförinnan var, såsom bekant, en yngling, hvilken inskrifvit
sig å sjömanshus före värnpligtsåldern, delvis och äfven helt och hållet
under vissa förhållanden befriad från all vapenöfning under fredstid.
Men enligt 1885 och äfven 1892 års värnpligtslag förefinnes icke
denna frihet i annan mån än hvad som är angifvet i 27 § 2 mom.,
nemligen att från all öfning i fredstid skall vara befriad värnpligtig,

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i värnpligtilagen.

(Forts.)

N:0 7.

Angående
ändring i SS
25, 27 och 34
i vårnpligtslagen.

(Forts.)

8 Lördagen den 18 Februari.

som styrker att lian vid ingången af det år, då kan inträder i
värnpligtsåldern, antingen varit inskrifven minst fyra år vid sjömanshus
ock deraf minst tolf månader gjort utrikes sjöfart eller såsom
eldare eller maskinist under minst ett år tjenstgjort å fartyg.
Såsom förhållandet nu är, kan icke gerna någon yngling kafva
skäl att inskrifva sig vid sjömanshus för att derigenom undandraga
sig fullgörandet af sin vämpligt. Men om deremot motionärernas
förslag blefve lag, skulle ju det förhållandet inträffa, att
en yngling, som vid 20 års ålder inskrifver sig vid sjömanshus och
har för afsigt att utbilda sig för sjömansyrket samt således antagligen
föredrager att få fullgöra sin värnpligt vid flottan hellre än vid armén,
skulle, till följd deraf att han ännu icke hunnit att under 12
månader göra tjenst ombord å fartyg, nödgas att fullgöra sin värnpligt
vid armén. Då jag således tror, att man icke genom detta tillägg
skulle vinna något undanskjutande af för flottan olämpliga ynglingar,
men att man deremot skulle komma att undandraga från flottan sådana
ynglingar, som skulle kunna blifva mycket goda sjömän, så
synes det mig icke vara skäl att bifalla den af motionären i denna
punkt föreslagna ändringen.

I § 27 föreslå motionärerna, att momentet 2 skulle helt och hållet
utgå. Detta moment handlar, såsom herrarne se, om de värnpligtige,
hvilka äro från all öfning i fredstid befriade. Hvad punkten a) beträffar,
gäller detta om de personer, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna
med lifräddningsanstalterna. Deras antal är, såsom motionärerna
också antyda, högst ringa, eller omkring tjugu; och tyckes
på grund deraf med fog kunna sägas: är det skäl att göra något undantag
för ett sådant fåtal? Men å andra sidan måste det medgifvas
att beträffande dem, som tillhöra så ytterst vigtiga inrättningar som
lots- och fyranstalterna, skäl förefinnes för att göra undantag, så mycket
mera som de, hvilka tillhöra dessa inrättningar, äro i tillfälle att förskaffa
sig mycket goda sjömannakunskaper, hvilka måhända kunna i
icke ringa mån motsvara en värnpligtsöfning på nittio dagar. Punkten
h) i samma mom., afser sådana värnpligtige, som kunna styrka att de
vid ingången af det år, då de fylt 21 år, antingen varit vid sjömanshus
inskrifne minst fyra år och deraf under minst 12 månader haft
anställning i utrikes sjöfart eller ock efter inskrifning å sjömanshus
såsom eldare eller maskinister under minst ett år varit i dylik befattning
använda. Ja, det kan icke förnekas, att om dessa skulle nödgas
undergå fredsöfningar, flottan skulle få tillfälle att öfva dem på ett
mera lämpligt sätt, och jag vill icke bestrida att numera, sedan ångfartygen
utgöra flottans vigtigaste fartyg, den öfning, som för de vämpligtige
nu är behöflig, är af helt annan art, än den, som förut gafs.
Men först och främst är det ytterst svårt att få fatt på dessa värnpligtige,
och för det andra gäller som laga förfall att vara stadd i utrikes
sjöfart. Hvad särskildt beträffar befrielsen från all öfning i fredstid
för eldare och maskinister, hvilka under minst ett år efter inskrifning
i sjömanshus varit i dylik befattning anstälda, måste man

Lördagen den 18 Februari. 9

väl erkänna, att äfven om maskineriet på ett flottans större fartyg är
betydligt mera komplicerad! än på ett vanligt ångfartyg, eldare och
maskinister å dessa senare fartyg dock öro i tillfälle att förvärfva
icke så få egenskaper, som sedermera komma dem till godo, när de
få sysselsättning vid flottan.

Det bar ytterligare af motionären såsom skäl, hvarför desse i
punkten b) angifne värnpligtige företrädesvis borde ingå i den till öfning
inkallade fredsstyrkan, påpekats, att, »i följd af sjövapnets natur
såsom en främsta stridslinie, sjöbeväringens första årsklass också först
komme att införas nti fartygens besättningar och vid minmaterielens
utläggande eller klargöring, då åter bestämmelserna i afseende å årsklassernas
ingående i härens stam torde afse annan ordning»; ja, i fall ett
krigsutbrott skulle ske sent på året, kan motionärernes påstående vara
sant; men eljest finnes ingen öfvad första årsklass att tillgå; ty före den
1 augusti har nämnda årsklass ej undergått någon öfning, och innan den
1 maj äro ej ens inskrifningarna af de värnpligtige afslutade. Jag
tror således, att beträffande årsklasserna enahanda förhållande inträffar
vid flottan som vid hären, nemligen att det blir andra och tredje
årsklasserna, som i första rummet komma till användning. Jag anser
således den af motionärerna i denna punkt föreslagna ändringen icke
hafva skäl för sig.

Beträffande det af motionärerna föreslagna tillägget till 34 § 2
inom., hvilket moment nu lyder sålunda: »Den, som minst två år varit
inskrifven såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola,
tillhör likaledes första uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen»,
önska motionärerna att deri få en mellanmening inskjuten, så
lydande: »äfvensom värnpligtig, som vid någon af rikets navigationsskolor,
efter i sådan skola genomgången kurs, aflagt examen». Nu
har visserligen, såsom en talare nyss nämnde, Kongl. Maj:t sökt att
afhjelpa denna brist genom att i inskrifningslagen af den 22 sistlidne
december till 127 paragrafens andra moment införa den bestämmelsen,
att öfver maskinistklassen och kaptensklasseu vid navigationsskolorna
äro att hänföra till högskolor, hvarjemte Kongl. Maj:t i näst följande
§ 128 anbefalt föreståndare för navigationsskolorna att till vederbörande
inskrifningsområdesbefälhafvare lemna uppgift på de elever,
som vid nämnda undervisningsanstalter åtnjutit undervisning under
minst två år. Om möjligtvis på detta sätt den brist, som motionärerna
här velat fylla, blir afhjelpt, så kan dock icke förnekas, att
det ena är en administrativ åtgärd och det andra ett tillägg till en
af Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutad lag. Stora skäl synas mig
derför förefinnas för att inrycka den ifrågasatta mellanmeningen,
hvarigenom saken blefve fullt tydlig. Och det kan icke förnekas att,
genom införande af en dylik bestämmelse i denna punkt, flottan skulle
tillföras en god förstärkning af i sjömansyrket så hemmastadde personer
som sjökaptener, styrmän och maskinister med flere, eller just
sådana personer, hvaraf flottan vid en mobilisering är i behof.

Utskottet har afstyrkt alla de föreslagna ändringarna, men dervid,

N:o 7.

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N:o 7. 10

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i värnpligslagen.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

såsom synes, betonat, att det i första rummet velat afstyrka förslagen
om ändring i 25 och 27 paragraferna, emedan det ansåg betänkligt
att endast på enskild motionärs förslag förorda så genomgripande förändringar,
hvaremot ändringen i § 34 af utskottet synes hafva afstyrkts
på grund af att det anmärkta förhållandet redan är afhjelpt genom
den af mig nyss nämnda föreskriften i inskrifningslagen.

Jag skall på grund häraf taga mig friheten föreslå, att kammaren
i så måtto ville godkänna lagutskottets hemställan, att motionärernas
förslag beträffande 25 och 27 paragraferna icke må af Riksdagen godkännas,
men att deremot kammaren för sin del måtte bifalla det af
motionärerna föreslagna tillägget till 34 § 2 mom. värnpligtslagen,
och anhåller jag, herr talman, vördsamt om proposition på detta mitt
förslag.

Herr Svensson från Karlskrona: Med anledning af den föregående
talarens yttrande skall jag be att få påpeka några saker.

Han fäste sig vid § 25 mom. 1 b), hvari stadgas, att »de, som
hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna»,
skola inskrifvas i flottan, men enligt § 27 mom. 2 b) vara
fritagna ifrån tjenstgöring under fredstid, och uttalade såsom sin åsigt,
att dessa personer hafva så stor sjömannaduglighet, att de äro berättigade
till befrielse. Ja, nog hafva de sjövana, men icke vågar
jag påstå, att de ega den sjömannaduglighet, som kan förvärfvas genom
längre tids tjenstgöring till sjös. Dessutom tror jag, att det
skulle vara till stor fördel -—• och sådan är äfven generallotsdirektörens
mening — för de ifrågavarande värnpligtiges disciplin, om de finge
öfvas gemensamt med öfriga värnpligtige, liksom det också vore lämpligt,
om lotsarne finge på förhand lära sig att känna de fartyg, som
de i krigstid skulle komma att lotsa. Det är nemligen så, att man
för att lotsa ett fartyg behöfver ega kännedom om detta fartyg. Det
är långt ifrån detsamma att föra ett fartyg, hvars egenskaper man
icke känner, som att föra ett, vid livilket man är van.

Hvad beträffar den anmärkning, som gjorts om dem, som äro
inskrifna på sjömanshus, att de äro svåra att få fatt i, så vill jag
medgifva, att det verkligen finnes svårigheter i det hänseendet. Beträffande
åter det yttrandet, att värnpligtslagen redan nu som laga
förfall vid inställelse upptager utrikes sjöfart, så gäller detta i
händelse af krig, men icke under fred, ty under fredstid åligger
det dessa värnpligtige så väl som hvarje annan värnpligtig att inställa
sig till öfningarna, så framt de icke äro befriade.

Den siste talaren nämnde äfven, att de, som vid 20 års ålder
inskrefves i sjömanshus, icke skulle komma att tillhöra flottan. Denna
anmärkning är rigtig, men jag tror dock, att det är ytterst få, som
inskrifvas vid så hög ålder. De flesta gå vanligen till sjös vid
18 eller 19 års ålder, då de gå ut som jungman eller lättmatroser
för att förvärfva sig de kunskaper, som äro nödvändiga för att de
sedan må kunna egna sig åt sjömansyrket.

11 N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Jag kan emellertid som sagdt icke förneka, att den förste talaren
kar rätt deri, att svårigheter förefinnas att göra så detaljerade förändringar,
som jag ifrågasatt, och derför skall jag för att ej åstadkomma
onödig splittring återtaga mitt förut gjorda yrkande och förena
mig i det af herr Berg framstälda yrkandet.

Herr Jonsson i Hof: Till de skäl, som af lagutskottets vice
ordförande anförts till stöd för hvad utskottet hemstält, tror jag, att
man skulle kunna lägga ytterligare några.

Jag ställer då först den frågan till mig sjelf: hvilken händelse
har inträffat efter slutet af november, som öppnat de ärade motionärernas
ögon för felaktigheterna i den nya värnpligtslagen, och hvarför
kunde icke dessa motionärer redan då hafva framstält sina anmärkningar,
så att dessa då hade kunnat tagas under ompröfning? Var
det kanske disciplinen, som gjorde, att de icke vågade framkalla misstroende
mot den nya värnpligtslagen genom att framställa några anmärkningar
mot den samma, utan föredrogo att först efteråt, sedan
lagen blifvit antagen, framkomma med sina anmärkningar? En sådan
disciplin kan nog vara berömvärd på det militära området, men på
det politiska är den icke lämplig.

Detta är för mig tillräckligt skäl att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag kan icke underlåta att
tillbakakasta den beskyllning, som herr Olof Jonsson i Hof behagat
framslunga. Det var hvarken militärisk disciplin eller någon annan
påtryckning, som gjorde, att vid den urtima riksdagen icke något
förslag framkom i denna rigtning, utan det berodde helt enkelt derpå,
att man icke tänkte på att väcka en dylik motion. Inom särskilda
utskottet talades om att få värnpligtslagens 34 § mom. 2 ändrad,
såsom här är föreslaget, men då ingen motion i detta syfte förelåg,
så ansåg man sig icke kunna upptaga denna fråga till behandling.

Det var alltså ett fullkomligt misstag, att det var någon militärisk
disciplin, som då hindrade dem, som önskade en sådan förändring
som den nu ifrågasatta, att yttra sig.

Herr Hedin: Hvad man än må tänka om nyttan af de ifrågasatta
förändringarne -— och derom äro ju meningarne delade —- så
lär det vara gifvet, att ingen fara skulle ligga i uppskof med behandlingen
af denna fråga till nästa riksdag, äfven om förändringarne
vore synnerligen nyttiga och önskvärda. Men till de redan för
bifall till lagutskottets förslag anförda skäl skall jag anhålla att få
lägga ännu ett, nemligen att med denna sak några omständigheter
stå i förbindelse, om hvilka kammarens ledamöter till större delen
ännu icke hafva någon eller åtminstone icke tillräcklig kunskap, men
om hvilka kammaren snart nog under denna riksdag lärer få anledning
att uttala sig, då denna fråga i annan skepnad torde återkomma pii
kammarens föredragningslista.

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 7. 12

Lördagen den 18 Februari.

Angående
ändring i §§
25, 27 och 34
i vämpligtslagen.

(Forts.)

Herr Jonsson i Hof: Gent emot herr Svensson vill jag anmärka,
att jag med mitt uttryck icke mente militär disciplin, utan
endast afsåg en politisk disciplin, som för att undvika all möjlighet
till splittring höll tillbaka anmärkningar mot förslaget, som eljes skulle
hafva framkommit, och herr Svensson får icke uppfatta mitt yttrande
i någon annan mening.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o på bifall till utskottets hemställan; 2:o på punktens återförvisande
till utskottet; och 3:o på bifall till det af herr It. Berg under öfverläggningen
framstälda förslag; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd, i anledning hvaraf herr talmannen för bestämmande
af kontrapropositionen nu ånyo upptog de återstående yrkandena,
af hvilka det som afsåg bifall till herr Bergs förslag nu
förklarades hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i fråga om
kontrapropositionen begärdes votering, med anledning hvaraf nu
först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i voteringen angående bifall till
lagutskottets hemställan i lista punkten af utlåtandet n:o 6 antager
det af herr B,. Berg framstälda yrkande, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om punktens återförvisande till utskottet.

Omröstningen utföll med 123 ja och 60 nej; och erhöll i följd
häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i lista punkten af
utlåtandet n:o 6, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det af herr R. Berg under
öfverläggningen framstälda yrkande.

Lördagen den 18 Februari.

13 N:o 7.

I denna senare votering röstade 133 ledamöter ja och 54 nej;
hvadan utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Med^ hufvudsakligt tillstyrkande af en i sådant afseende inom
Andra Kammaren af herr C. L. Falm väckt motion, n:o 33, hemstälde
utskottet under punkten 2:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga under öfvervägande, huruvida icke förändrade föreskrifter i fråga
om förvandling af böter, ådömda enligt värnpligtslagen, må anses erforderliga
och derefter till Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, hvartill
anledning må förefinnas.

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligtslagen.

(i:

orts.)

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
bland andre herr Anderson i Ten hult..

I fråga härom anförde nu:

Herr Anderson i Tenhult: Såsom af betänkandet synes har
jag anmält min reservation mot lagutskottets förslag i denna'' punkt.

Motionärens såväl som utskottets förslag går nog i den Tätta
rigtningen, men jag anser, att intetdera går tillräckligt långt. Jag
bär nemligen den uppfattning, att lika brott böra hafva lika straffpåföljd;
och då jag hyser förhoppning, att en mera fullständig eller
längre gående motion skall i förevarande hänseende framkomma nästa
år, skall jag nu, herr talman, endast yrka afslag på utskottets föreliggande
hemställan.

Herr Lilienberg: Ja, det är nog sant, att motionären kunnat
ga längre i sin framställning, än han nu gjort; men lagutskottet
hade icke någon befogenhet att gå längre än motionären. Skulle nu
Riksdagen besluta en sådan skrifvelse, som lagutskottet föreslagit, så
kan ju Kongl. Maj:t, om han finner för godt att behandla saken
i större omfång än motionären afsett, derom framlägga förslag för
Riksdagen.

Det synes mig sålunda icke ligga något ondt i att nu aflåta eu
sådan skrifvelse, som lagutskottet här föreslagit, och jag skall derför
också tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Carl Ericson: Jag är fullkomligt ense med motionären i
det syfte, som han med sin motion afser, hvarjemte den uppfattning
om likhet i straff, som af reservanten från denna kammare uttalas,
i hög grad tilltalar mig.

Det synes mig dock som om reservantens åsigt blifvit mera till"
godosedd, om han i stället för talet om förvandling af böter, ådömda
för förbrytelser mot värnpligtslagen, yrkat aflåtande till Kongl. Maj:t
af en skrifvelse, deri Riksdagen anhölle, att Kongl. Magt måtte taga
i öfvervägande på hvilket sätt förseelser mot värnpligtslagen lämpligen
böra försonas samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag i

No 7. 14

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligtslagen.

(Forts.)

; Lördagen den 18 Februari.

ämnet, hvartill anledning må förefinnas. För att nu få fram ett dylikt
förslag måste utlåtandet återremitteras till lagutskottet, och om
reservanten från denna kammare eller någon annan framställer ett
sådant yrkande, skall jag gerna vara med derom. Tills vidare inskränker
jag mig emellertid till att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Medan jag bär ordet tillåter jag mig att fästa kammarens uppmärksamhet
på ett uttalande, som förefinnes i såväl motionen som i
lagutskottets och reservantens motivering. Det säges nemligen öfver
allt, att de böter, som icke kunna erläggas, skola i stället för att
förvandlas till fängelse försonas med ökning af den tid, under hvilken
den bötfälde skall undergå vapenöfning. Jag tror dock att vi alla
kunna vara ense derom, att det icke kan vara lämpligt att i värnpligtslagen
insätta, i stället för ordet fängelse, vapenöfning; hvarigenom
sålunda lätt nog i den allmänna rättsuppfattningen vapenöfningen
komme att ingå såsom en straffart mer eller mindre nedsättande för
den unge mannens medborgerliga anseende. Ty om man endast utbyter
ordet fängelse mot vapenöfning, komma dessa begrepp att ligga
hvarandra temligen nära. Detta synes mig blifva förhållandet äfven
om lagen ej föreskrifver böter, utan i stället bestämmer att så och
så många dagars ytterligare öfning skall utgöras för den eller den
förseelsen. Äfven i detta fall kan det icke vara lämpligt att tala
om öfningsdagar, ty öfningsdagarne blifva då ett straff, något som de
i hvarje fall icke böra vara. Jag vill visserligen gifva motionären
så till vida rätt, att lian kan hemta stöd för sitt uttalande i den för
armén gällande disciplinstadga, hvari det ju talas om straffexercis.
Bestämmelserna derom böra dock numera till en förgången tid, och
det är säkerligen icke många regementschefer som nu använda exercis
såsom ett straff.

Emellertid finnes enligt mitt förmenande icke något hinder för
att låta den, som gjort sig skyldig till förseelse mot lagen, utgöra
ett visst antal arbetsdagar i stället för öfningsdagar. Efter hvarje
mötes slut erfordras å mötesplatserna en del handräcknings- och andra
arbeten, som nödvändigt måste verkställas, och dessutom är det
många arbeten, som man gerna skulle vilja hafva utförda, men som
måste anstå i följd af brist på arbetskrafter. Det skulle derför icke
alls uppstå någon svårighet för en regementschef att under vissa dagar
använda de vämpligtige, som gjort sig skyldige till någon förseelse
mot värnpligtslagen, till arbeten å mötesplatsen.

Jag bär endast velat fästa herrarnes uppmärksamhet på dessa
förhållanden. Att det icke är lämpligt att öfningsdagarne likställas
med ett straff, derom kunna vi väl alla vara ense. För närvarande
vill jag emellertid, såsom sagdt, inskränka mig till att yrka bifall till
lagutskottets förslag.

Herr C o lian der: Ehuru jag lifligt instämmer i motionens syfte,
kan jag dock för närvarande icke annat än yrka bifall till reserva -

15 N.O 7.

Lördagen den 18 Februari.

tionen. Det iir af stor vigt, att likhet inför lagen finnes och att
jemväl alla förseelser mot värnpligtslagen medföra samma straffpåföljd.
För min del kan jag emellertid icke se, att man skulle kunna nå
detta syftemål på det sätt, som den siste talaren tänkte sig, eller genom
en ändring af utskottets förslag. Motionären har nemligen endast
yrkat, att förvandling af böter skall ske på annat sätt än värnpligtslagen
nu stadgar, och då lagutskottet icke har någon motionsrätt,
har utskottet naturligtvis icke kunnat framkomma med ett sådant
förslag, som man bär önskat.

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förr
ån äling a f
böter,ådörnda
efter värnpligtslagen.

(Forts.)

Om man sålunda vill vinna det målet att få samma straffpåföljd
för alla, kan man icke nå det på annat sätt än genom att för närvarande
afsla alltsammans, i det syfte reservanterna föreslagit. Un
der förhoppning att redan vid nästinstundande riksdag blifver väckt
en motion i mera allmänt syfte, skall jag derför nu också yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservanternes förslag.

Herr vice talmannen Danielson: För min del vill jag säga,
att icke heller jag kan biträda utskottets förslag. Jag tror verkligen,
att man beträffande nu föreliggande sak hör gå ytterst försigtigt till
väga. Här gäller att införa en ny straffart, och den nu ifrågasatta
synes mig icke vara fotad på den jemlikhet, som värnpligtslagen i
öfrigt angifver. Vi veta ju alla, huru svårt det varit att få dessa
nittio dagars öfning för de värnpligtige, och mången har uttalat, att
detta skulle blifva synnerligen tryckande för de obemedlade ynglingarne.
Nu vill man, just derför att en yngling är obemedlad, lägga
på honom en ökad öfningstid. Detta kan jag åtminstone icke vara
med om. Skall en ny straffart i här afsedda syfte införas i vår lagstiftning,
så bör den väl gälla lika för alla. Försummelse att infinna
sig till de möten, öfningar m. m., som värnpligtslagen föreskrifver,
hör väl medföra samma ansvarspåföljd för alla, för den rike som för
den ° fattige.. Att införa en ny straffart endast för dem, som sakna
tillgångar till böternas gäldande, synes mig vara olämpligt. Hade
man nu afsett att ändra lagen så, att den skulle medföra samma ansvarspåföljd
för alla, som bryta deremot, så skulle jag möjligen kunnat
vara med derom. Men icke kan det vara lämpligt att fatta ett
beslut, som afser att endast drabba de medellösa ynglingarne.

För öfrigt tror jag, att efter de strider, som varit om värnpligtslagen,
det vore lämpligt att vänta någon tid och icke försöka att
göra ändring i en lag, som så nyligen blifvit antagen och så litet
hunnit tillämpas. Vi veta, huru betydligt antalet uteblifna sjunkit,
efter den ändring i värnpligtslagen, som skedde 1885, och det kan
tänkas, att det kommer att sjunka ännu mera efter den nya lagens antagande,
så att hehofvet af denna nya straffart icke torde bli så synnerligen
stort. Och om man någon gång kommer till den uppfattningen,
att den nuvarande straffarten för de ifrågavarande förseelserna bör
utbytas mot något disciplinstraff, så anser jag, att detta hör ske blott

N:0 7

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om, förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligtslagen.

(Forts.)

16 Lördagen den 18 Februari.

under den förutsättning, att full jemlikhet blir rådande i detta afseende.

Af dessa skäl kan jag ej vara med om förslaget, och vill derför
yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Lasse Jönsson: Då Riksdagen skifver till Kongl. Maj:t,
så brukar det vara vanligt — eller borde åtminstone så vara —, att
Riksdagen önskar en viss ändring i bestående förhållanden. Men i
denna skrifvelse är det en fråga, som framställes till Kongl. Maj:t,
och det sväfvande och osäkra i skrifvelsen har ytterligare ökats genom
talarens på skaraborgsbänken anförande. Här föreligger icke något
förslag. Lagutskottet har lika litet som motionären vågat framställa
något sådant, utan man vill endast fråga Kongl. Maj:t, om det icke
är möjligt att göra en förändring i nu bestående förhållanden, så att
fängelsestraffet vid förseelser mot värnpligtslagen utbytes mot ökadt
antal öfningsdagar. Detta har nu talaren på skaraborgsbänken ändrat
så, att han i stället för ökadt antal öfningsdagar önskar att få de
försumlige utkommenderade till arbete efter öfningstidens slut, och
detta af det skäl, att han önskar, att värnpligtsöfningen icke skall
komma att betraktas som ett straff. Nu kan man emellertid tänka
sig, att en värnpligtig yngling försummar en mönstringsanmälan —
och sådana förekomma hvarje år — och då har han att bota 5 kronor.
Han skall då naturligtvis dömas af laga myndighet och icke af
någon militär myndighet. Kan han, sedan han blifvit dömd till böter,
ej erlägga dessa, så får han då antingen ökadt antal öfningsdagar
eller ökadt antal arbetsdagar. Sin vapenöfning bär han redan fullgjort,
men han får nu lof ett annat år att följa med till öfningsmötet
för att fullgöra den extra öfning eller utföra det extra arbete, hvartill
han blifvit dömd, då han ej kunnat erlägga böterna. Jag undrar,
om denna åtgärd är rättvis och ändamålsenlig. Hans egen belåtenhet
med densamma tror jag skall blifva ringa, tv han kommer nog att
blifva utsatt för gyckel af sina kamrater, som fråga honom: Hvarför
skall du ut i år? Har icke du redan fullgjort din värnpligt?

Det är på denna grund, som jag icke kan vara med om lagutskottets
förslag. Jag tror, att frågan behöfver mogna, att man behöfver
mera tänka på saken, och frågan kan äfven utan skada hvila,
tills man hunnit bättre tänka sig in i så väl förslagets fördelar som
dess nackdelar.

Jag kan för min del icke annat än yrka afslag på föreliggande
betänkande.

Herr Bratt: I olikhet med den siste talaren ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag. Jag får säga, att jag i hufvudsak funnit
motionärens tankegång synnerligen tilltalande, och jag är öfvertygad
om, att åtminstone bland militärer man mången gång bär be -

Lördagen den 18 Februari. 17

hjertat de motiv för nu omhandlude förändring, Indika af motionären
anförts och dem utskottet funnit rigtiga. Dock kan jag icke instämma
med motionären, da han yrkar, att ökadt antal öfningsdagar skulle
utgöra ett surrogat för fängelsestraffet vid ifrågakommande förbrytelser
mot värnpligtslagen, och jag kan derför icke heller dela reservantens
uppfattning.

Jag kunde inskränka mig till att helt och hållet instämma med
hvad herr Ericson nyss anförde, men då jag anser frågan vara af stor
principiel betydelse ur militär synpunkt, vill äfven jag uttryckligen
betona, att det synes mig olämpligt att, om man vill uppställa som
önskningsmål, att de värnpligtige skola med tillit och aktning tänka
pa uppfyllandet af denna sin fosterländska pligt, under vissa förhållanden
göra denna pligtuppfyllelse liktydig med en speciel straffart.

Sättet, huru den nuvarande bestraffningen skulle utbytas mot en
annan och bättre, vill jag icke inlåta mig på, då jag är öfvertygad
om, att Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att utreda detta förhållande.
Äfven i det afseendet synes mig emellertid det förslag, som herr
Ericson framstälde, särdeles tänkvärdt.

Jag her att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr grefve Hamilton: Jag har instämt i motionen och har
af den diskussion, som här egt rum, icke funnit anledning frångå
min uppfattning beträffande densamma.

Jag skall be att först med några ord få vända mig mot den
ärade talareu på skarahorgsbänken. Han kom visserligen till samma
slut som jag, i det han, såsom äfven jag ämnar göra, yrkade bifall
till utskottets hemställan, men han fälde dock ett yttrande, som jag
tror i icke ringa mån understödt dem, som yrka på motionens förkastande.
Han yttrade, att om man utbyter fängelsestraffet, som ju
är ett vanhedrande straff, mot ökadt antal öfningsdagar, så ger man
allmänheten den föreställningen, att öfningen för fosterlandets försvar
skulle vara vanhedrande. Jag undrar, om han icke härvid gjorde sig
skyldig till ett felslut. Om man tager bort en straffart, just derför
att man anser den vanhedrande, och sätter en annan i dess ställe, så
följer väl icke deraf, att denna nya straffart också skall vara vanhedrande.
En af anledningarna, hvarför man på nu föreliggande område
önskar göra en ändring, är ju också just den, att fängelsestraffet
sätter en Häck på den, som blifvit dömd dertill, och att man anser,
att eu förseelse mot värnpligtslagen icke hör så hårdt straffas.

Men för (ifrigt vill jag gerna instämma med den nämnde talaren
och talaren på göteborgsbänken, att det möjligen kan finnas andra
sätt att pa disciplinär väg straffa dylika förseelser än genom ökade
öfningar, livilka sätt äfven möjligen kunde blifva billigare för staten.
Derom vill jag dock icke nu yttra mig.

En annan ärad talare har sagt, att man icke borde till Kongl.
Maj:t aflåta en skrifvelse i denna fråga, enär det, enligt hvad han
yttrade, vore vanligt, att Riksdagen, då den skifver till Kongl. Magt,
Andra Kammaren» Prut. 181)2. N;o 7. ‘J

N:0 7.

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligtslagen.

(Forts.)

jj;C 7. 18 Lördagen den 18 Februari.

Angående påyrkar något bestämdt, kvilket emellertid här icke vore fallet. Jag
ändrade före- per dock att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet på, att utfTåg
a om, för- skottet uttrycker sig alldeles bestämdt i ett fall, nemligen i fråga om
handling af det nuvarande tillståndets oefterrättlighet. Om Riksdagen accepterar
böter, ådömda lagutskottets förslag, så har Riksdagen för sin del antagit, att detta
pdigtslagen förhållande på ett eller annat sätt kan afhjelpas efter utredning, sonr
(Forts.) Riksdagen anmodar Kongl. Maja att verkställa. Det torde val vara
mycket vanligt och ej heller på något sätt olämpligt, att Riksdagen
under denna form skrifver till Kongi. Maj:t.

En ärad reservant från denna kammare har här fått anslutning
af flere talare. Han utgår från den uppfattningen, att man icke kär
hör vidtaga någon förändring, såvida icke, som han uttrycker sig, lika
förbrytelser mot värnpligtslagen drabbas af lika påföljd. Men just
dessa ord »mot värnpligtslagen», som han inskjutit, borde hafva fäst
hans uppmärksamhet vid, att tankegången i sjelfva verket icke är
hållbar. Hvarför skulle lika förbrytelser mot värnpligtslagen nödvändigtvis
drabbas af lika påföljd, då detta icke är fallet vid förbrytelser
mot allmän lag? Det är ju en sak, som icke kan undgås, att bötesstraff
vid bristande tillgång måste förvandlas till annat straff. Äfven
om man icke tycker om detta, måste man dock besinna, hvilken påföljden
skulle blifva, om man toge bort alla böter och ersatte dem
med fängelse. Jag undrar, hvilka rymder man då skulle få betäcka
med fängelsebyggnader! Hvarför skall det då vara så nödigt att gå
till väga på detta sätt just med afseende på förbrytelser mot värnpligtslagen?
För öfrigt, om man också anser det orätt att den, som
har tillgångar, får bota, under det att den, som ej har tillgångar, får
underkasta sig några dagars exercis eller något dylikt, hvarför skall
man anse detta vara mer upprörande än det nuvarande tillståndet,
som låter den rike betala och den fattige sitta i fängelse? Det måtte
väl dock vara obestridligt, att hvad lagutskottet ifrågasatt är mindre
upprörande än hvad för närvarande eger rum. Ty det må vara sant,
som en ärad talare sade, att den, som blir inskickad till straffexercis,
blir hånad af sina kamrater, men jag undrar, hur det går med den,
som föres i fängelse. Det vore besynnerligt, om det skulle vara mera
skamligt att gå på landsvägen i en trupp än att af kronobetj eningen
föras i cellfängelset. Jag förstår icke ett sådant resonnement.

Den ärade herr vice talmannen hyllade samma åsigt. Han yttrade,
att det väl ändå vore bra orätt, om en massa ynglingar, derför
att de äro obemedlade, skulle få exercera längre än andra. Men icke
få dessa ynglingar exercera längre tid än andra, derför att de äro obemedlade,
utan de få exercera mer än andra, derför att de icke hafva
fullgjort sina skyldigheter. Och kan det vara mera upprörande, att
dessa ynglingar få exercera mer än andra, än att de sättas in i cellfängelset? Den

ärade talare på skånebänken, mot hvilken jag nyss vände
mig, yttrade äfven, att värnpligtslagen vore så ny, att vi ännu icke
hafva tillräcklig erfarenhet i saken. Jo, det hafva vi da verkligen,

Lördagen den 18 Februari. 19 U:o 7,

ty de siffror, som här föreligga, utvisa ju, att utaf vår nu värnplig- Angående
tiga ungdom har mer än fyra och ett hälft regemente, om ett rege- ådrade föremente
anses utgöra 1,000''man, börjat sin öfning för .fosterlandet i fråga IZförcellfängelset.
Jag undrar, mine herrar, om detta kan anses tillfreds- Handling af
ställande. För min del ber jag få yrka bifall till utskottets hem- isterAdihnda
Stallan. '' efter värn pngttlagen.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Boethius, Pettersson
i Osterhaninge, Alsterlund, Falk och Thernuenius.

Herr Beckman: När jag begärde ordet, hade icke den näst
föregående talaren bemött den sak, som närmast föranledde mig att
begära det, nemligen ett yttrande af herr vice talmannen. Detta har
nu emellertid skett pa ett, som jag tror, ovederläggligt sätt. Ingen
har här, dess bättre, velat sätta i fråga annat, än att det är i yttersta
grad olämpligt att så förfara, som nu sker. Det uttalande, som gjorts
af fångvårdsstyrelsen, är synnerligen betecknande för den rätta uppfattningen
af frågan. Fångvårdsstyrelsen säger, att det tydligtvis icke
väl lämpar sig »för lifvande af de värnpligtiges fosterlandskärlek» att
sätta in dem i fängelse; och den tillägger, att det möjligen kan befaras,
att »fängelseminnena i andra afseenden göra mera varaktiga
likasom i olika rigtningar mindre förmånliga intryck på de ungas
sinnen». Det går ändock an, när, som sig bör, detta att sitta i fängelse
verkligen anses som eu skam. Men det finnes också icke
sällsynta fall — jag känner sådana — då värnpligtige mycket lättsinnigt
uppfattat detta sitt fängelsestraff; de träda så att säga leende
in i fängelset för att aftjena ett straff, som de — i viss mening ined
rätta • tycka vara ett orättvist straff för en jemförelsevis ringa förseelse.
Men detta är en demoralisation; det är demoraliserande att
vänja sig vid den tanken, att fängelset är en oskyldig tillflyktsort,
der det icke är vidare skamligt att för en tid interneras.

Härtill kommer, att fängelset naturligtvis icke på något sätt är
eu lämplig förskola till det mål, för hvilket de värnpligtige uppfostras,
nemligen fosterlandets försvar. Men annat blir förhållandet, om
ifrågavarande värnpligtige underkastas utsträckt vapenöfning eller till
och med om de få tjenstgöra några extra arbetsdagar med handräckning.
Jag är öfvertygad derom, att till och med i fall den orättvisan
ännu qvarstår, att de rike slippa, undan för billigare pris än de fattige,
så är det dock långt biittre, att den fattige icke behandlas som
nu sker, utan åtminstone får med ett ringare straff försona sådana
förbrytelser som de här ifrågavarande. Det kan icke annat än verka
förnedrande, att en så stor del af landets ungdom så kastas in i våra
fängelser, dertill för eu ganska ringa förseelse. Man viinjer dem
härigenom vid fängelset, som icke längre skrämmer dem; och man
vänjer allmänheten att betrakta det som eu jemförelsevis obetydlig
sak, om en person för någon tid sättes i fängelse och beröfvas sin
personliga frihet.

N:0 7. 20

Angående
ändrade före»krifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligttlagen.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

Jag vill för öfrigt gå ännu längre än föregående talare gjort.
Jag anser det icke vara fullt korrekt att här tala om en ny »straffart».
Villigt må det erkännas, att s. k. straffexercis en del af dagen eller
— som bär skulle blifva fallet — flera, dagar icke är lämplig som
»straff». Jemförelsen mellan det verkliga straff, som består i att sitta
i fängelse, och det s. k. straff, som utgöres, om min son får gå och koka
ärter eller tjenstgöra som handtlangare eller under någon utsträckt tid
exercera, utfaller ovilkorligen i och för sig till det senare s. k. straffets
förmån. Men det är icke enligt min uppfattning rigtigt att saga,
att man vill härmed införa en ny straffart. Det är endast fråga om
eu förvandling af de ådömda böterna. Det är förvandlingssättet, som
det här gäller, och icke införandet af något nytt straff.

För min del skulle jag helst önskat, att motionären gått ännu
längre, men då han icke gjort det, skall jag anhålla att få yrka bifall
till lagutskottets föreliggande förslag.

Herr Ny dold förklarade sig instämma med herr Beckman.

Herr Palm: Herr talman, mine herrar! Då de flesta inkast,

som gjorts mot motionen, blifvit fullständigt vederlagda, kan jag fatta
mig kort. Jag vill endast vända mig mot representanten på kristianstadsbänken,
som sade, att då man skrifve» till Kongl. Maj:t, man bör
bestämt uttrycka, hvad man önskar. Om emellertid utskottet hade
affattat sitt skrifvelseförslag i enlighet med reservantens önskan, så
skulle kanske sådana hinder hafva uppstått mot genomförande af
motionens syfte, att hela förslaget derigenom gått om intet. Det
kan hända, att då Kongl. Maj:t tager denna sak i öfvervägande, det
skall visa sig, att eu förlängning af exercistideu går mycket lätt att
genomföra för första och andra åldersklassen, som skola in till vapenöfning,
men möter stora svårigheter, då det rör de äldre klasserna.
Det är för att icke lägga några sådana hinder i vägen för Kongl.
Maj:t vid förslagets affattande, som utskottet nu har 1''ramstält detta
skrifvelseförslag så rymligt, att Kongl. Maj:t efter frågans utredning
må kunna på bästa sätt för Riksdagen framlägga eu proposition derom,
huru det nuvarande oefterrättliga förhållandet skall kunna afhjelpas.
Jag får derför yrka bifall, till utskottets förslag.

Herr Hedin: Jag har begärt ordet af den anledningen, att det

förekommer mig, som om en del af kammarens ledamöter icke skulle
hafva fullt rigtigt uppfattat, hvad herr vice talmannen yttrade. Hans
yttrande — om jag icke har missförstått det, och jag tror icke, att
det är händelsen — gick derpå ut, att han visserligen icke hade
något emot att utbyta bötesstraffet mot förlängd tjenstgöring eller
exercis, men han ville icke hafva detta som ett nytt förvandlingsstraff
i stället för fängelse för den, hvilken icke vore i stånd att
betala böterna, utan han ville vid alla de tillfällen, da förseelser mot
värnpligtslagen äro af den lindrigare beskaffenhet, att de för närva -

21 N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

rande straffas med böter, få detta bötesstraff utbytt mot en annan
straffart, om man så får kalla det, nemligen den förlängda exercisen.
Dermed åstadkomme man alldeles fullständig likhet inför lagen uti
detta hänseende. För dem, som hade råd att betala böterna, och
dem, som icke hade råd dertill, blefve ställningen lika, eftersom
bötesstraffet blefve ersatt med ett annat för dem alla lika straff.
Och jag för min del får säga, att uti den tanke, som herr vice talmannen
uttalat, finner jag den rätta vägen vara anvisad. Det är
tydligt, att för dem, som anse, att för en del värnpligtige — eller
dem, som dömas till böter, men icke kunna betala desamma, utan
derför underkastas förvandlingsstraff — förvan dlingsstraffet fängelse
lämpligen kan ersättas med förvandlingsstraff et exercis — om man
så får kalla det — för dem, säger jag, måste det vara klart, att det
går lika väl an att i stället för straffarten böter sätta straffexercis
för allesammans, som göra sig skyldiga till sådana förseelser mot
värnpligtslagen, hvilka icke äro värre, än att de enligt lagstiftarens
mening lämpligen kunna med böter försonas.

Med herr Hedin förenade sig herrar Manicell, Höjer, Linder,
War/rinsky, John Olsson, Gethe, Månsson, Hornberg, Norman och
Persson i Tallberg.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman! Jag hade

icke reda på, att den föregående talaren begärt ordet och skulle
komma att säga precis hvad som var min afsigt att yttra. Jag skall
derför be att för de herrar, som förut yttrat sig och som antagligen
icke hört hvad jag anförde, få nämna, att just min åsigt är, att man
icke skall göra någon skilnad mellan den fattige och rike, derest
båda hafva begått samma förseelse. Jag tycker verkligen, att det är
orätt att göra så i afseende å denna medborgerliga pligt, .lag har,
som jag nämnt, intet emot att utbyta bötesstraffet mot disciplinstraff,
men jag vill, att detta skall gälla alla. Ingen sortering bör
komma i fråga, utan samma förseelse mot medborgerliga pligter bör
medföra samma straff. Det var detta, som också den föregående
talaren mycket fullständigt utredde, och hvilket i hufvudsak äfven
är min mening i frågan. Till dess det föreligger ett förslag, som
innebär en sådan allmän jemlikhet i detta fall, kan jag icke vara
med om att skrifva till Kongl. Maj:t. .lag har härmed velat fullständiga
mitt yttrande och tror, att, om det blifvit rätt uppfattadt,
herrarne skola finna, att man icke bör aflåta någon skrifvelse, förrän
man kan få fram frågan i hela dess vidd.

Herr Peterson i Hasselstad instämde häruti.

Herr grefve Hamilton: Herr vice talmannens tanke, som förut
tillräckligt tydligt uttalats af reservanterna, nemligen att man här
icke borde göra någon reform, om icke straffarten blefve precis lika

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpliqtelaqen.

(Forts.)

N:o 7. 22

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömcla
efter värnpliqtslaqen.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

för alla, har fått ett kraftigt understöd från denna bänk och många
instämmanden. Jag har redan i mitt förra anförande berört denna
fråga och framhållit de invändningar, som synts mig kunna göras
mot den uppfattningen. Jag skall be att ytterligare till alla dem,
som äro intresserade för sakens framgång, få framhålla, att man, så
vidt jag förstår, om man ställer sig på samma ståndpunkt, som kär
förfäktats af herrar Hedin, vice talmannen och reservanten, efter all
sannolikhet kommer att omöjliggöra denna reform. Fattade jag dessa
ärade talare rätt, så ogilla de skarpt all förvandling af bötesstraff
och vilja begagna tillfället att få denna princip eftertryckligt utdömd,
åtminstone på ett område. Men då, som jag förut framhållit, det af
praktiska skal är otänkbart att få bort förvandlingsstrafEen ur allmänna
strafflagen, huru kan man då föreställa sig, att det skulle vara
lämpligt eller kunna godkännas att på ett område beteckna förvandling
af straff såsom oförenligt med rättvisans fordringar. Derjemte
tror jag en närmare granskning af värnpligtslagen skall visa, att icke
alla derstädes förekommande bötesstraff lämpligen hunna utbytas mot
disciplinstraff och att följaktligen en ovilkorlig fordran härpå kommer
att visa sig omöjlig att genomföra. Att ställa sig på dessa
talares ideella ståndpunkt och säga »jag är ej med om någon reform,
om ej straffet blir detsamma för alla», är derför, fruktar jag, detsamma
som att alldeles motsätta sig reformen.

Enhvar, som vill föra saken framåt, hör derför rösta för utskottets
hemställan.

Herr Folke Andersson: Då jag inom lagutskottet deltagit i

frågans behandling och bidragit till det slut, hvartill lagutskottet
kommit, ber jag att få yttra några ord rörande denna punkt samt
att få instämma med grefve Hamilton, i hvad han sade såväl i sitt
första som andra anförande. Jag tror, att båda anförandena tala tillräckligt
tydligt såsom motiv och skäl för hvad lagutskottet föreslagit.
—• Det bär talats om likhet inför lagen. Jag skall be att få tillägga
något, som ännu icke blifvit berördt. Herrarne böra taga i betraktande,
att det icke alltid är hån mot lagen eller trots mot lagen, som
gör, att de värnpligtige icke inställa sig vid mönstringarna eller ingifva
uppgift om den plats, hvarest de bo under de närmaste åren
efter det de fullgjort sin värnpligt. Det finnes många, som väl
lemna en sådan uppgift till kompanibefälet, men som af brist på
kunskap uraktlåta någon formalitet, så att de kanske glömma, att de
skola hafva med från presterskapet eller kommunalordförande ett intyg,
som styrker deras uppgift, och Indika värnpligtige just derför
dömas till böter, som i brist på tillgångar förvandlas till fängelse.

Jag hemställer till herrarne, om det är rimligt, att dessa, som
nu trött sig hafva fullgjort sin pligt, men i hvilkas uppgifter kanske
ett kinkigt befäl sett något formfel, hvarför man dömer till böter,
ovilkorligen skola gå i fängelse, då de icke velat bryta mot lagen?
Om orimligheten här vid lag ligger i öppen dag, så tror jag också att

Lördagen den 18 Februari.

23 N:o 7.

någon förändring är nödvändig. Ty säkert är, att det förhållandet, Angående
att ynglingen måste gå i fängelse, det må för (ifrigt hafva hvad ^fkrifter^''
följder som helst, icke alstrar fosterlandskärlek hos honom. Det är fråga om förmin
fulla öfvertygelse. Men då utskottet icke föreslagit sättet, huru handling af
förändringen skulle ske, utan öfverlemnat detta till Kongl. Maj:t, så
tror jag att utskottet valt den bästa vägen; och jag är viss på att pUguiagen.
Kongl. Maj:t är i bästa tillfället att uppgöra bästa planen för ett (Forts.)
annat sätt, som kan framläggas vidare för Riksdagen. Jag tror på
grund häraf, att kammaren gör bäst i att antaga lagutskottets förslag.

På det sättet tänker jag, att man skall få någonting, som skall tillfredsställa
oss på ömse sidor. Jag anhåller derför om bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Månsson: Mine herrar! Jag begärde ordet i anledning

•af grefve Hamiltons sista anförande. Han frågade, hvarför man ville
specielt i detta fall förvandla böter på det sätt, som nu här skulle
ske, så att straffet skulle blifva lika för alla både rika och fattiga,
men icke ville använda detta förfaringssätt äfven i andra fall och i
allt öfrigt, der vi hafva de olika straffarterna: böter och fängelse. —

Ja, svaret derpå anser jag ligga mycket nära till hands. Det är derför,
att man anser de nu ifrågavarande förseelserna vara af den
beskaffenhet, att man icke vill straffa dem med fängelse, och derför
att man icke kan ifrågasätta några svårigheter att fullgöra den föreslagna
lindrigare straffarten, den som fullgöres på exercisfältet eller
der de värnpligtige ligga utkommenderade. Det bör således icke möta
några hinder att göra denna straffart lika för alla; och, mine herrar,
skola vi nu, strax efter det vi antagit värnpligtslagen, gripa oss an
med en förändring utaf de der förekommande straffarterna, så anser
jag att vi böra gå tillväga på det sätt, som är rätt, och det är det,
att göra straffet lika för alla, både rika och fattiga. Hvarför man
skall göra skilnad i det fallet, det vet jag icke. Ingen plats saknas
på heden för de värnpligtige; der finnes rum både för den rike och
för den fattige, och derför finnes intet skäl att göra skilnad på dem.

Ingen klagan deröfver skulle på minsta sätt och vis förspörjas hos
någon, då han ser att äfven en rik mans son får genomgå samma
straffart som de andra. Blefve det på det sättet ordnadt, då tror jag
att det vore något vunnet med reformen; men eljest anser jag att
det vore föga vunnet med densamma. Skola vi nu, såsom jag nämnde,
så fort efter antagandet af den nya värnpligtslagen, gripa oss an med
en reform, så böra vi taga steget fullt ut; och då synes det mig,
som om vi borde följa det förfaringssätt, som framhölls af vice talmannen
och herr Hedin, med hvilken jag förut instämt. Jag tror
derför, att det är det lämpligaste att på de af dem anförda grunder och
skäl afslå den nuvarande framställningen, så att frågan på det sätt,
de antydt, må framkomma en annan riksdag. Då jag således vill
hafva frågan framåt, ber jag nu att få yrka afslag å utskottets hem -

N:0 7. 24

Lördagen den 18 Februari.

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnvligtilaqen.

(Forts.)

ställa!!, oaktadt jag liar mycken sympati för den väg, som motionären,
velat slå in på.

Herr Collander: Herr talman! Det är ganska egendomligt, att

de ärade talare, som nppträdt till förmån för utskottets hemställan,
satt denna i motsats mot afslagsyrkandet af dem, som ej vilja vara
med om den reformen att förvandla bötesstraffet till utsträckta öfningar.
Men det har icke varit någon enda, som uttalat sig mot
denna förbättring; utan man har endast velat säga, att straffpåföljden
måtte blifva lika för alla. Det torde således endast blifva fråga om
ett års uppskof, då man ju kan vänta, att en motion, som vunnit så
mycken sympati, livad syftet beträffar, blir upptagen vid nästa riksdag.
Derom är hela frågan. Om det nu vore någon svårighet att
få en sådan reform genomförd i det vidsträcktare syfte, som reservanterna
afsett, då skulle jag icke säga någonting. Då borde frågan
uppskjutas, på det att man måtte kunna vinna en så väsentlig förmån,
som detta skulle vara. — Men det kan omöjligen vara någon svårighet
att hemställa till Xongl. Maj:t, att han ville taga i öfvervägande
den vidsträcktare synpunkten, att böter för förseelser motvärnpligtslagen
skulle kunna gäldas med utstriickt öfningstid. Skulle
Kongl. Maj:t vid pröfningen af ärendet finna något binder för en sådan
reform, får väl Riksdagen veta det. Men bar Riksdagen endast
begärt, att bötesstraffet skall kunna förvandlas till utsträckt öfningstid,
så bar Riksdagen icke alls uttalat sig om den andra saken, om
böternas borttagande i allmänhet. Jag tror derför icke, att bär finnas
motståndare mot motionens syfte, utan att man endast vill hafva den
fullständigare. Jag yrkar fortfarande afslag.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag ber om öfverseende för att jag ytterligare begärt ordet. Men
jag kunde icke göra annat, då grefve Hamilton anförde, att på alla
områden det förhållandet vore gällande, att den fattige och den rike
icke äro underkastade samma straffart, enär den rike kan aflyfta
straffet med böter, men den fattige får böterna förvandlade i fängelse.
Detta, sade han, gäller »på alla områden». Men jag vill säga, att
det gör det icke på det militära området, som denna fråga afser.
Här är fråga om en ny straffart, och jag vill, att i alla de fall, då
värnpligtslagen ålägger böter för förseelser mot lagen, dessa böter förvandlas
till disciplinstraff på samma sätt som vid armén i allmänhet
är fallet; och der vid lag tillgår det ju så, att icke officerarne hafva
annan straffart än gemene man, utan alla måste utan afseende på
förmögenhet underkasta sig disciplinära straff. Det är en sådan likställighet,
som vi vilja hafva genomförd bär, så att, om man vill
förvandla värnpligtslagens bestämmelse om böter till disciplinstraff,
denna förvandling bör gälla alla. Ty en sådan straffart tillämpas,
som herrarne veta och som jag nyss sagt, i afseende å bären såväl
på manskap som befäl. Alla, som dertill gjort sig skyldige, måste

25 N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

undergå de disciplinstraff, som gällande disciplinstadga föreskrifter.
Derför är icke förhållandet, som grefve Hamilton sade, att det på
alla områden gäller, att de fattige och de rike ej äro underkastade
samma straffart; det gäller icke om hären. De, som hafva råd att
betala sina böter, och de, som icke hafva råd, få alla undergå samma
straff. Man hör derför borttaga detta fängelsestraff, hvilket jag tycker
att man godt kan göra, men då hör man se till, att det sker på det sätt
att alla blifva likstälda. Jag tror derför att vi höra afvakta tiden,
till dess frågan kommer i en sådan omfattning, att den kan fullständigt
lösas. Förr än så sker kan icke jag vara med om något förslag,
hvarför jag fortfarande måste anhålla om afslag.

I detta yttrande instämde herrar Sjöberg, Jansson i Krakerud
och Sjöholm.

Herr Beckman: Jag måste be att ännu få yttra ett par ord.
För mig ställer sig saken så: skall man genom att nu förkasta detta
förslag fördröja en längre gående reform? Jag instämmer fullständigt
i den princip, som ligger till grund för hvad vice talmannen anförde.

Men jag anser, att om man nu bifaller, hvad utskottet föreslagit,
man tagit ett steg i rätt rigtning. Hvarje sådant steg skall bidraga
att ytterligare uppvisa den obillighet, som ligger deri, att det faktiskt
sålunda existerar olika rättsförhållanden för den rike och den fattige.
Det är, så vidt jag kan se, betydligt säkrare att nu taga detta lilla

steg; man kan då vänta att komma längre, än om man icke tager

något steg alls. Eller är det icke i allmänhet i svenska riksdagen
så, att det endast är på de partiella reformernas väg, man plägar
komma en smula framåt?

dag yrkar derför fortfarande bifall till lagutskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Motionären har i sitt förslag åsyftat
ett mål, som man måste erkänna vara godt; och jag kan ej finna
annat än att de som satt sig deremot fått något sämre i stället för
det närvarande, nemligen ett tvångsstraff. Jag tycker verkligen det
är orättvist, att en så liten förseelse som den nu ifrågavarande —-det kan t. ex. gälla blott det, att den beväringsskyldige vid en inskrifning
saknar prestbetyg eller något dylikt, en förseelse af den be skaffenhet,

att han icke ens förstår, att han begått något fel — icke
skall kunna försonas med böter, utan ovilkorligen bestraffas med fängelse.
Herrarne måste medgifva, att ett sådant straff är allt för svårt,
dag ber att få påminna om, hurusom det hos allmogen finnes en stor
skräck för militärvälde. Men om det förslag, som af reservanterna
och herr vice talmannen framstälts, skulle blifva lag, så att straffet
ovilkorligen skulle blifva fängelse — således mycket hårdare än hvad
den nuvarande lagen föreskrifver — tänker jag mig, att de som frukta

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förändring
af
böter, ådömda
efter värnpligtslagen.

(Forte.)

N:o 7. 26

Lördagen den 18 Februari.

Angående
undrade föreikrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, å do in da
after värnvligttlagen,

(Forts.)

för militärväldet skulle få ganska goda skäl för den farhågan, att
detta genast skulle komma till stånd.

Jag instämmer i herr grefve Hamiltons yttrande och yrkar således
bifall till lagutskottets förslag.

Herr Hedin: Om förvandlingen utaf böter vid bristande tillgång

till fängelse vore en öfver hvarje tvifvel och kritik upphöjd rättfärdig
rättsprincip, då skulle jag förstå motståndet mot att upphäfva tillämpningen
af denna princip i ett särskildt fall. Men i stället får det
väl erkännas, att denna s. k. princip —- helst som domstolarne i
strid med lagens anda icke begagna de tillfällen, de ofta skulle hafva
att afpassa bötesbestämmelserna efter den dömde personens ekonomiska
tillgångar — är en högst obehaglig, ja rent af revolterande nödfallsutväg
i vår lagstiftning. Om den det är, kan det omöjligen vara
felaktigt, om man söker helt och hållet undanrödja tillämpningen på
ett sådant specielt område som det nu ifrågavarande, nemligen mindre
förseelser mot värnpligtslagens stadganden. Om nu Riksdagen beslutar
en skrifvelse till Kongl. Maj:t sådan som den här af lagutskottet föreslagna,
då har man erkänt, att man vill hafva qvar bötesstraffet såsom
principielt straff för ifrågavarande förseelser och blott ifrågasätter en
annan förvandling än den nu vanliga till fängelse. Het synes mig
vara olämpligt att göra. Vi äro tydligen för närvarande icke på det
klara med den frågan, huru i de särskilda fall, då böter äro föreskrifna
för förseelser mot värnpligtslagen, det nuvarande missförhållandet skall
kunna afhjelpas på det lämpligaste sätt. Jag vill icke framställa någon
förfrågan till det ärade statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
Men jag tror mig kunna uttala den vissa förhoppning, att
äfven om Riksdagen icke nu aflåter en skrifvelse sådan som den här
ifrågasatta, om hvilken det kan sägas, att Riksdagen icke rätt väl vet
hvad den dermed åsyftar, han med sitt kända intresse för allt som
rör försvarets förbättring icke skall underlåta att, så fort sig göra låter,
taga denna fråga under öfvervägande, och att den således kan komma
på god väg äfven oberoende af en Riksdagens skrifvelse, hvilken
sådan som denna icke synnerligen mycket betyder.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag instämmer för min del i de

föregående anföranden, som här hållits för lagutskottets förslag. Kraftiga
skäl hafva dervid anförts för detsamma. Jag skall härjemte be att få
fästa uppmärksamheten på en sak, som jag ej förut hört omnämnas.
Till följd af de nu gällande bestämmelserna hafva från 1887 till och
med 1891 ej mindre än 4,693 beväringsynglingar ådömts fängelsestraff.
Hvad har ej det kostat staten att transportera till länsfängelserna
dessa mellan fyra och fem tusen ynglingar? Jag antager med säkerhet,
att hvarje transport i medeltal kostat 10 kronor; ergo har endast
denna transport kostat mellan 47- och 50-tusen kronor.

För min del anser jag detta för bortkastade penningar, och äfven
detta skäl bör man taga något i betraktande.

27 N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Jag kan icke dela talarens på elfsborgsbänken förslag i det lian- Angående
seendet, att dessa böter skulle förvandlas på annat sätt, så att de utbyttes
till straffarbete på lägerplatsen. Jag vill erinra derom, att icke fråga omföralla
lägerplatser lemna tillfälle till dylikt arbete, emedan de redan äro handling af
i komplett skick, och då frågar jag: bur skall man på sådana läger- ist?r<aio™da
platser förfara, hur skall man använda deras arbetskrafter? Det lins piiguiagen.
verkligen många lägerplatser, der de icke kunna få något arbete (f''orts.)
att göra.

Enligt min tanke bör man icke frångå utskottets förslag att ifrågavarande
böter böra utbytas mot eu utsträckt öfning. Detta kommer
att medföra, om också icke en stor, så dock någon fördel för fosterlandets
försvar. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Jag tror deremot, att om utskottets för slag

bifölles, skulle man derigenom hindra en del af de reformer, som
reservanten, vice talmannen och talaren på stockholmsbänken ifrågasatt.
Hellre än att nu aflåta en så litet sägande skrifvelse, hvaraf
Kongl. Maj:t icke kan veta, hvad Riksdagen önskar, anser jag, att man
bör dröja, till dess Riksdagen kan bestämdt uttala sin önskan.

Jag vill påpeka en sak, som ofta upprört mig, nemligen att
beväringsynglingar år ut och år in för små försummelser i afseende
på de anmälningar, de skola göra, kunna ådömas böter och fängelse.

Såsom bevis på, huru illa det är bestäldt med nuvarande förhållande,
vill jag nämna något. Inom ett område hade beväringsynglingarne
en kompanibefälhafvare, som var human och godkände anmälningssedel
eller uppvisande af inskrifningshoken genom annan person. Men
emellertid sker ombyte af befälhafvare, och när beväringsynglingarne
komma med likadana anmälningssedlar, blifva dessa icke godkända af
den nye. Att nu dessa ynglingar, som handlat i god tro och ansett
sig hafva uppfylt gällande bestämmelser, kunna dömas till böter, som
kunna förvandlas till fängelse, är mycket upprörande. Vi böra taga
eu öfverblick öfver det hela och icke i ett särskildt fall nu komma
med ett så intetsägande skrifvelseförslag som detta, hvilket skulle hindra
vida nödigare reformer.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Rodlie: Diskussionen om denna fråga har mot förmodan

utsträckts mycket långt, och jag horde kanske icke bidraga till dess
ytterligare uttänjande.

Under densamma hafva alla de, som deri deltagit, uttalat sina
sympatier för motionen. De hafva skilt sig åt, derigenom att somliga
hafva velat gå något längre än motionären. Jag hör till dem, som
i likhet med vice talmannen vilja gå längre än motionären, och till
följd häraf kan jag icke annat än yrka afslag å utskottets hemställan.

År det ett eftersträfvansvärdt mål att komma derhän, att i denna
sak fattige och rike blifva behandlade fullt lika, så synes det icke
lämpligt att nu besluta en åtgärd, hvarigenom blott ett litet steg tages

N:o 7. 28

Angående
ändrade föreskrifter
i
fråga om förvandling
af
böter, ådömda
efter värnpligUlagen.

(Forts.)

Angående
förslag till
straffbestämmelse
för
ocker vid
vissa penningeförsträckn
ing ar.

Lördagen den 18 Februari.

hän emot detta mål. Det kan visst vara klokt att, såsom en talare
yttrade, vidtaga partiella reformer, men oklokt är det att vidtaga dem
med så kort tids mellanrum, som antagligen skulle ske, derest lagutskottets
hemställan nu bifolles, då vi hade att vänta att vid nästa
riksdag ny motion väcktes, som åsyftade att taga steget fullt ut. På
grund häraf och emedan jag biträder den mening vice talmannen
uttalat, yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Herr Grumselius: Jag skall inskränka mig till att endast in stämma

med vice talmannen, herr Hedin och herr Rodhe.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som
den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen, men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, beträffande 2:dra punkten af lagutskottets
utlåtande n:r 6, afslår såväl utskottets deri gjorda hemställan
som den i ämnet väckta motion, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 130 ja mot
61 nej; och hade kammaren sålunda beslutat enligt ja-propositionens
innehåll.

§ 6-

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af
väckt motion angående förslag till straffbestämmelse för ocker vid
vissa penningeförsträckningar.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr J. O. Domeij afgifna motion, n:o 142, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan, begärdes ordet af

Herr Domeij, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Lagutskottet
har icke funnit sig tilltalad! af den motion, som jag dristat

29 N:0 7-

Lördagen den 18 Februari.

framlägga. Vid genomläsandet af de skäl, som utskottet nppstält för
sitt afslag, vill det synas, som om utskottet icke gjort sig förtroget
med hvad jag åsyftat. Jag har icke, såsom utskottet förmenar, påkallat
några tvångsåtgärder; lika litet har jag äskat någon inskränkning
i det fria ränteaftalet. Nej, långt derifrån! Det skulle vara
att förrycka principerna, och derhän vågar jag mig icke. Hvad jag
åstundar deremot, det är straff för den, som begagnar det fria ränteaftalet
till ocker på det sättet, att han vid penningeförsträckningar
använder lånesökandens betryckta belägenhet, hans trångmål, hans
lättsinne eller hans oerfarenhet för sitt ändamål. Det är med andra
ord missbruket af det fria ränteaftalet, som jag vill beifra, och detta
anser jag kunna ske utan att det legala bruket af det fria ränteaftalet
upphäfves eller inskränkes.

Om beskaffenheten af hithörande missbruk skall jag anföra ett
fall, som är hemtadt från verkligheten, på det herrame må få kännedom,
huru det fria ränteaftalet har missbrukats. Någon lånade bort
<10 kronor att återbetalas — om jag minnes rätt — inom fjorton
dagar derefter och med 5 procent ränta om dagen efter förfallotiden.
Betalningen uteblef, borgenären lät lånet stå och gäldenären kom
omsider i konkurs. I konkursen bevakades förbindelsen till hela sin
utsträckning, konkursförvaltningen bestred högre ränta än 6 procent
för hundrade om året, men tack vare den välgörande verkan af 1864
års fria ränteaftal, utdömdes den föreskrifna räntan från förfallodagen
till dess offentlig stämning gals, och skuldsedelns innehafvare tog
utdelning i konkursen för i rundt tal 2,700 kronor, som utgjorde
ränta på 60 kronor för en så kort tid som ett par år vid pass.

Utskottet åberopar erfarenheten från vårt och andra land såsom
ogynsam för en lagstiftning i motionens syfte och uppger, att eu
sådan lagstiftning, långt ifrån att verka i afsedd rigtning, endast
skulle bidraga att skapa nya afarter af utlåning, lika förkastliga
som dem man velat förekomma.

Häremot dristar jag påstå, att erfarenheter från främmande land
icke egentligen höra hit, samt att de lagar mot ocker, som funnits i
vårt land, till sin karakter äro något helt annat än hvad jag åsyftat
och här ofvan betecknat. Vidare måste jag fästa uppmärksamheten
derpå, att hvarken lagutskottet ej heller någon annan kan på förhand
veta, huru en straffbestämmelse mot ocker i den rigtning, jag föreslagit,
skall komma att kringgås. Jag betviflar icke, att lagstiftningen,
som i vårt land funnit uttryck för de mångskiftande bedrägeribrotten,
också skall, om viljan är god, finna uttryck för nya och ännu ej
kända förkastliga afarter af ocker.

Utskottet anmärker slutligen, att tidigare förslag till inskränkning
af ränteaftalets frihet icke tillvunnit sig hvarken utskottets eller
Riksdagens bifall. Om också detta skulle vara sant, så är det åtminstone
icke att räkna såsom skäl för afslag å min motion, ty såsom
jag redan förut anmärkt, afser icke min motion någon inskränkning
i den af utskottet angifna rigtningen.

Angående
förtlag till
straffbestämmelse
för
ocker vid
vissa penningeförsträckningar.

(Förtal

N:o 7. 30

Lördagen den 18 Februari.

Angående
förslag till
stråjfbe stymmelse
för
ocker vid
vissa penningeförstråckning
ar.

(Forts.)

Angående
ändrad lagstiftning

rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.

Då rättsmedvetandet i landet alldeles bestämdt ogillar ocker och
då utskottet icke synes mig hafva anfört något hållbart skäl för afslag
å min motion, skall jag, jemväl med stöd af det anförda, yrka
afslag å utskottets förevarande utlåtande och bifall till motionen.

Herr Lilienberg anförde: En lagstiftning, sådan som motionären
här ifrågasatt, är ytterst vansklig, och jag kan icke förstå, huru
straffbestämmelserna i sådan lag skulle affattas. Bestämmelserna
skulle blifva godtyckliga och allt för sväfvande.

Det område, på hvilket motionären nu föreslår att lagstifta, är
det moraliska, dit jag anser att strafflagen icke bör sträcka sig. Jag
menar, att strafflagen icke kan hafva straffbestämmelser för allt, som
är moraliskt orätt. Man måste uppdraga en gräns derför, och jag
tror, att det område, der motionären nu vill att man skall lagstifta,
faller inom gränsen för det område, der strafflagen icke bör ingripa.
Af denna orsak yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning
af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande byggande
och underhåll af utfarts- och byvägar.

Frågan om förändrad lagstiftning rörande byggande och underhåll
af utfarts- och byvägar, hvilken fråga senast vid förra årets lagtima
riksdag förelåg till behandling, men då icke föranledde till någon
Riksdagens åtgärd, hade jemväl vid innevarande riksdag bragts å
bane, i det att herrar C. Hj. Wittsell och Anders Larsson i Flicksäter
i två särskilda inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, n:is 93 och 138, hemstält om aflåtandet
af en skrifvelse med begäran, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och underhåll
af by- och utfartsvägar.

På anförda skäl hemstälde emellertid lagutskottet, att motionerna
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Lilienberg, Ericsson i Bjersby och Anderson i Tenhult, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka åtgärd i motionernas syfte.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Lördagen den 18 Februari. 31 N:o 7.

Herr Wittsell: Utan några vidare stora förhoppningar att få Angående
en ändring i det slut, hvartill utskottet kommit rörande min motion, ändrad lagkan
jag dock icke vara rigtigt nöjd dermed. Utskottet säger i bör- ^rörande
jan af sitt betänkande, att utskottet liksom i fjol icke anser gällande byggande oek.
stadganden vara tillräckligt omfattande eller bestämda, hvarför en underhålt af
bättre lagstiftning kunde vara af behofvet påkallad, men då utskottet byvägar''h

i fjol yrkade utslag och Riksdagen godkände detta tillvägagångssätt, (Forts.)

bär det gjort likadant i år. Denna fråga har åtskilliga gånger förut
varit framlagd för Riksdagen, och för en längre tid tillbaka har såväl
lagutskottet som denna kammare godkänt en sådan skrifvelse, som
jag begär. På senare tider såsom t. ex. år 1889, har deremot utskottet
yrkat utslag på den grund, att vi skulle vänta, till dess den
nya väglagen som då var fråga om skulle gå igenom. Detta kunde
nog då vara rigtigt, enär ju gerna det större bör föregå det mindre.

Men äfven nu liar utskottet motiverat ett afslag dermed, att fastän
det icke kan ligga samma grund för lagstiftningen för byvägar som
för allmänna landsvägar, det dock skulle vara nödvändigt att få en
viss erfarenhet om 1891 års väglag, innan man kunde föranstalta
något om by- och utfartsvägar. Det har också tillagt, att en del
byvägar skulle komma att ingå som bygdevägar, men detta talar
tvärt om för, att ju förr dess hellre eu sådan lagstiftning bör ega
rum, ty såsom vi nu hafva det, skola by- och utfartsvägar delas lika
mellan hvarje bysamhälle; men då kanske en del af dessa vägar
kommer att ingå som bygdevägar, blifva de byinvånare, som hafva
den delen, som ingår såsom bygdeväg, fria, men de andra, som hafva
de återstående delarna, få hafva qvar dessa och få derigenom en
större börda än de andra. Man har mycket talat om det fördelaktiga
i bildandet af mindre jordbruk, men då icke alla kunna komma ut
till de större vägarna, blifva de vanlottade, som komma utomkring,
och hafva de icke en bra väg, kunna de knappast få det heller, tv
det är icke alltid sagdt att det finnes någon, som vill vara behjelplig
med vägbyggnaden. Det vore icke heller så farligt att få en sådan
lagstiftning. Det skulle gå lätt nog, om det blefve bestämdt, att
alla, som hade nytta af vägen, skulle deltaga i underhållet, antingen
efter hemmantalet eller taxeringsvärdet. Det kan nemligen hända,
att i en by vägen löper långs med den enes gård, men tvärs för
den andres. Skulle nu hvar och eu hålla väg blott efter sitt gårdsområde,
så finge den ene mindre åliggande än den andre. Jag tager
mig derför friheten att begära, att denna kammare måtte afstå lagutskottets
förslag och bifalla den i motionen föreslagna skrifvelsen.

Herr Petersson i Runtorp: Denna fråga, som motionärerna
framlagt till behandling för Riksdagen, iir, enligt mitt förmenande,
verkligen af den stora vigt, att den bort af lagutskottet hafva tagits
i allvarligare betraktande. Hvar och eu, som känner till förhållandena,
torde veta, huru svårt det är att komma till rätta med en sådan
sak, när man vill hafva en utfartsväg till den stora landsvägen,

N:0 7.

Angående
ändrad lagstiftning

rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)

32

Lördagen den 18 Februari.

och att det derför är alldeles nödvändigt, att en lagstiftning i detta
hänseende kommer till stånd. Nu har utskottet hade nu och vid
föregående riksdag framhållit, att man borde hafva erfarenhet om
den nya väglagens tillämpning, .lag vet ej, hvad man menar med
det eller huru länge man skall vänta. Det kan ju hända, att en
och annan byväg förvandlas till bygdeväg och sålunda ingår i den
allmänna fördelningen. Men det blir icke en tiondedel, som kommer
att på det sättet förvandlas, utan behofvet att komma ut till de
störa vägarna qvarstår. Det är en så stor brist, att man icke kar
någon sådan lag, att man kan komma till rätta i fråga om underhållet
af byväg, att vi icke kunna vänta så länge, att man trott sig
kunna få någon ledning af den nya väglagen. Jag tycker, att den
saken ej har med detta att göra, och behofvet af en lagstiftning i
afseende på utfartsvägar qvarstår. Jag tror icke, att det skulle löna
sig att begära en återremiss, tv om Första Kammaren icke redan
bifallit utskottets hemställan, kommer den antagligen att göra det,
och jag förenar mig derför med motionären, som yrkat afslag på
utskottets hemställan och bifall till motionen, nemligen angående en
skrifvelse, på det att denna kammare måtte lemna en opinionsyttring,
så att icke lagutskottet må alla tider komma att åberopa
båda kamrarnes bifall såsom skäl för dess hemställan.

Herr Lilienberg: Jag har, såsom herrarne torde finna, reserverat
mig mot lagutskottets hemställan, liksom jag gjort det vid
föregående tillfällen, då denna fråga förevarit till behandling i Riksdagen.
Jag ber att få till alla delar instämma i de anföranden,
som hållits af motionären herr Wittsell och en talare på kalmarbänken.
Om det är på något område lagstiftning behöfs, så är det
sannerligen på detta. Det är ej nog med, att det råder ovisshet
om delningsgrunden, utan man har ingen lagstiftning om, huru eu
vägdelning skall kunna vinna laga kraft. Med ett ord sagdt: all
ting är obestämdt. Det råder delade meningar t. ex. derom, huru
vida, sedan eu förening blifvit ingången mellan hemmansegare rörande
underhåll af en utfartsväg, denna förening är bindande för
kommande hemmansegare, som icke deltagit i föreningen, eller icke.

Föregående talare hafva redan gendrifva de skäl, som lagutskottet
anfört, så att jag icke behof ver länge uppehålla mig vid
dem. Men beträffande det skäl, att vid de vägdelningar, som äro
att förvänta öfver allt i landet, sedan ^ya väglagen kommit till, det
kan hända, att åtskilliga vägar, som nu äro by- och utfartsvägar,
blifva bygdevägar, måste jag ytterligare betona, att jag rakt icke
kan förstå, huru detta kan hafva någon inverkan på förevarande sak.
Om man kunde säga, att alla enskilda by- och utfartsvägar skulle
blifva bygdevägar, d. v. s. allmänna vägar, det vore en annan
sak. Men detta kan man naturligtvis icke säga, det är ju endast
ett fåtal.

Lördagen den 18 Februari. 33

På dessa skäl vill jag instämma med motionären herr Wittsell
och yrka bifall till hans skrifvelseförslag.

Häruti instämde herrar Olsson i Ornakärr och Persson i Tallberg.

Herr Redelius yttrade: Jag ber också att få uttala mig för
ett bifall till motionen i fråga och hemställer, om icke denna kammare
skulle finna skäl att afslå utskottets hemställan och bifalla motionen,
ty om man verkligen tager reda på hur det förhåller sig, särskild!
i skogsbygder, skall det visa sig, att behofvet af en lag i detta
afseende är ganska stort. Ty om man har en gemensam utfartsväg,
gränsar det, vågar jag påstå, till omöjligheten att få denna väg°i
stånd, om man icke vill ensam underhålla hela vägen, då det icke
finnes någon lag som säger, huru man skall gå till väga för att få
den indelad på dem, som skola vara de enskilde lottegarne, och ej
heller huru man skall få en öfverenskommelse att vara lagligen gällande,
om en sådan kan träffas. Utan att vidare utbreda mig och
ingå på detaljer, hvilket jag anser onödigt, skall jag endast anhålla
om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen, så att
man måtte få till stånd ett uttalande om önskligheten af en välbehörig
lagstiftning i detta afseende.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Lyckorna, Andersson
i Löfkult, Persson i Heljebol och Olsson i Frösvi.

Herr åV ester anförde: Redan flere gånger och senast vid 1892
ars lagtima riksdag hafva förslag väckts af enahanda innehåll som
det nu föreliggande; och såsom redan är antydt af några talare, har
lagutskottet — särskildt vid 1892 års riksdag — afstyrkt bifall till
förslagen på den grund, att, ehuru utskottet fullt erkänt nödvändigheten
eller, behöflighet^! af en lagstiftning i detta ämne, det dock
ansett redligt att vänta, tills man fått se verkningarna af de principer,
som lagts till grund för den nya allmänna väglagen. Lagutskottet^
betänkande i denna fråga vid 1892 års riksdag bifölls i
Första Kammaren utan någon diskussion, och i Andra Kammaren, sedan
motionärerna och några till uppträdt och talat för motionen, utan att
ens framställa något yrkande om bifall till densamma. Då de af
utskottet da anförda skäl ännu gälla och ingå nya omständigheter sedan
tillkommit, synes mig utskottet hafva egt god grund att äfven nu
afstyrka den gjorda framställningen.

Jag erkänner villigt, att det finnes bristfälligheter i nu gällande
lag om underhall af utfarts- och byvägar, särskildt i det afseende
lagutskottets vice ordförande framhållit, att det icke finnes några
reglementariska föreskrifter. Men då man skall stifta lag i detta
hänseende, får man väl se på något mera iin blott och bart behofvet
af sådana. Såsom hufvudsak gäller för lagstiftaren att jemväl fastAn/lra
Kammareni Prut. 1893. N:o 7. o

N:o 7.

Angående
ändrad lagstiftning

rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.

(Förtal

N:0 7. 34

Lördagen den 18 Februari.

Angående ställa rättvisa grunder för besvärets utgörande. Uti en resolution af
an*tiftnin9'' (^en 8 januari 1735, det enda stadgande vi för närvarande hafva om
^rörande byvägar, fastställes den grundsats, att by- och utfartsvägar skola
byggande och underhållas af dem, som deraf betjena sig. Jag antager för gifvet,
"uffarts-1 och äfven med ny lagstiftning komme att bibehållas ungefär samma

* byvägar, bestämmelse, att endast de, som begagna en väg, skola deltaga i dess
l,''Forts.) underhåll, så att icke, såsom med de allmänna vägarne är fallet,
folk måste underhålla vägen, utan att de det ringaste begagna den.

I detta afseende är det mycket rigtigt, att man icke beköfver tänka
på allmänna väglagen, som stadgar andra grunder. Men sedan det
blifvit fastslaget, att alla, som begagna sig af en väg, skola underhålla
den, kommer en lika vigtig fråga: huru skall vägen fördelas
mellan de särskilda personerna? Hvad man än må sätta som grund,
är det antagligt, att man kommer att taga hänsyn till de fördelningsgrunder
de särskilda personerna emellan, som hafva fått tillämpning
i den nu gällande lagen; och det är för att fa veta verkan af dessa
grunder, som utskottet har ansett nyttigt, att man uppskjuter den
här frågan, till dess denna lag vunnit tillämpning.

Det har invändts och sagts, att, om också en utfartsväg blifver
bygdeväg, man icke kan inse, hvarför man behöfver uppskjuta lagstiftningen
uti ifrågavarande ämne för det; tv denna skulle ju endast
hafva afseende på hvad som förbi ef ve by- och utfartsväg. Detta är
fullkomligt sant. Det är heller icke på detta lagutskottet tänkt, då
det talat om, att man borde dröja, tills man Unge se verkningarne
af den allmänna lagen; utan lagutskottet vill afvakta den tidpunkt,
då man kan bedöma, huru de i den allmänna lagen faststälda grunder
skulle komma att verka, beträffande underhåll af enskild väg.

Man skulle ej heller vinna det allra ringaste genom bifall till
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det skulle endast hafva till påföljd
ett onödigt eller åtminstone ett icke fruktbärande arbete och kostnad.
Det har framhållits i lagutskottets betänkande, och det har under
förhandlingarna i utskottet icke bestridts af reservanterna, att, om
eu sådan skrifvelse kommer till stånd, det är antagligt att Kongl.
Maj:t icke framlägger lagförslag för Riksdagen, förr iin Kongl. Maj:t
lått se verkningarna i den närmaste tiden af den nya lagen. Sålunda
kan man antaga, att, om också en skrifvelse nu beslötes, något förslag
ändå icke komme att framläggas under de närmaste åren. Men
det skulle blifva en annan påföljd. Om en dylik skrifvelse kommer
från Riksdagen, skall Kongl. Maj:t antagligen genast nedsätta eu
komité eller kommission, hvad det nu kommer att heta, för att utarbeta
förslag i ämnet. Komitén framlägger ett förslag. Sedan
skall detta kritiseras och granskas af vederbörande myndigheter.
Denna granskning uppskjutes, tills den nya lagen visat sina verkningar,
och då kan det visa sig, att de bestämmelser, komitén föreslagit,
äro af den beskaffenhet, att de icke kunna användas.

Jag kan ej se någon praktisk nytta af den skrifvelse, som här
föreslagits, och jag tillåter mig derför att yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Lördagen den 18 Februari. 35

Ofverläggniugen var slutad. Derunder laude yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till
den af herr Wittsell i ämnet väckta motion. Herr talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara besvarad med
öfvervägande ja. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i nu föredragna utlåtandet
n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Wittsells i ämnet väckta motion.

Röstsed]arne uppräknades, hvar efter annan, och visade 74 ja,
men 90 nej; och hade alltså kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, bifallit herr Wittsells i ämnet väckta motion.

§ 8.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns rätt till särskildt
forum.

§ 9.

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande,
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

§ io.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o B,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkterna 1 och 2.

N:o 7.

Biföllos.

N:o 7. 36

Lördagen den 18 Februari.

Angående
anslag till
nya lagberedningen.

Punkten 3.

För nya lagberedningen hade Kongl. Maj:t för år 1804 äskat
ett extra anslag af 35,000 kronor.

Under förevarande punkt hemstälde utskottet, att ett extra
anslag af 33,000 kronor måtte för år 1894 för nya lagberedningen
anvisas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
bland andre herrar Andersson i Högkil och von Friesen.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan lemnades ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren, hvilken
yttrade: För fortsättande af nya lagberedningens arbeten under
år 1894 har Kongl. Maj:t hos Riksdagen begärt ett anslag af 35,000
kronor.

Då detta ärende förevar inom statsrådet, lemnade jag en utredning,
som visade, att de omkostnader, hvilka i och för beredningen
kunde på förhand till en viss siffra heräknas, uppgingo till sammanlagdt
33,000 kronor; deraf 30,000 kronor till arfvoden åt ordföranden
och ledamöterne samt derutöfver 3,000 kr., hvilket sistnämnda belopp
motsvarade hvad som under hvart och ett af de tre sista åren utgått
till hyra, ved, belysning, vaktmästares aflöning samt trycknings- och
bindningskostnader. Men jag framhöll tillika, att det kunde uppstå
behof, som föranledde andra kostnader, hvilka icke på förhand kunde
till en viss siffra bestämmas. Härtill hade jag desto större anledning,
som jag väl kände, att under den gångna tiden ofta hade yppats
behof, som föranledde extra kostnader. Vid sådant förhållande och
då, såsom jag vid ärendets föredragning uttryckte mig, det kunde
blifva nödigt att lemna beredningen tillfälle till hörande af sakkunnige
personer eller anlitande af annat tillfälligt biträde eller att
eljest till underlättande af beredningens arbete vidtaga anordningar,
som medförde kostnader utöfver de ofvan beräknade, hemstälde jag,
att det ifrågavarande anslaget måtte för år 1894 fixeras till 35,000
kronor. Såsom exempel på, att tillfälliga utgifter förut förekommit,
vill jag framhålla, hurusom under den tid, beredningen var sysselsatt
med utarbetande af förslag till nya utsökningslagen, det var nödvändigt
att förstärka beredningens arbetskrafter med en tillfällig sekreterare.
Vid andra tillfällen har det ansetts nödigt att förstärka densamma
med tillkallade ledamöter. Såsom exempel härpå vill jag
anföra, att när strafflagen reviderades, tillkallades i och för detta
ärende en professor från Upsala.

När beredningen var sysselsatt med utarbetande af förslag till
domsagas kansli, tillkallades såsom sakkunnige justitiekanslern och
några häradsliöfdingar. Vid beredning af ett ärende, som förekom

37 N:0 7.

Lördagen den IS Februari.

under sista året, nemligen förslag till lag om hvad som är att
anse för fast eller lös egendom, tillkallades ingeniörer och fabriksidkare,
livilka under en kort tid biträdde beredningen med råd och
upplysningar.

Jag hade äfven vid föredragning af den föreliggande propositionen
inför Kongl. Maj:t anledning antaga, att dylika extra utgifter
kunde förekomma under det år, för hvilket budgeten då skulle bestämmas,
nemligen för år 1894. Ty det är sannolikt, att beredningen
då kommer att sysselsättas med nya ämnen. Det är nemligen förslagsvis
fråga om, att beredningen skall öfvergå till behandling af frågor,
hörande till handelslagstiftningen. Under sådana förhållanden förefaller
det mig icke osannolikt, att beredningen då kan blifva i behof
af tillfällig förstärkning med några sakkunnige personer på detta område.
— Min hemställan till Kongl. Maj:t blef slutligen, att hos
Riksdagen skulle begäras samma anslag som under förlidet år, nemligen
35,000 kronor. Jag beräknade nemligen, att för sådana behof,
som jag nyss talat om, borde finnas ett belopp af 2,000 kronor.

Utskottet, som icke motsagt mina uppgifter i statsrådsprotokollet:
att det möjligen kunde förestå utgifter utöfver de nu kända till 33,000
kronor beräknade, har emellertid inskränkt sig till att hemställa om
beviljande af endast sistnämnda belopp. Bifalles denna hemställan,
skulle det således icke finnas några tillgångar för sådana tillfälliga
anordningar, om livilka jag förut nämnt.

Utskottet anvisar visserligen en utväg för Kongl. Maj:t att skaffa
sig nödiga medel genom att låta ledamotsplatser i beredningen stå
obesatta. För min del kan jag icke finna ett sådant sätt att gå till
väga vara lämpligt eller tillrådligt. Det skulle enligt mitt förmenande
hafva en motsatt verkan mot den åsyftade. Det skulle icke leda till
verklig besparing. Lagstiftningsarbetet skulle derigenom hindras och
försinkas, hvilket skulle vara till skada för statsverket. Jag tror också,
att flere af kammarens ledamöter skola dela min mening härom, och
jag uttalar den förhoppning, att desse ledamöter skola bifalla icke
det nedsatta beloppet, som utskottet föreslagit, utan det af Kongl. Maj:t,
som mig synes, måttligt begärda, å 35,000 kronor.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Högkil: Jag skall be att i korthet få tillkännagifva
de skäl, som legat till grund för den reservation, hvilken
rörande denna punkt afgifvits af mig och herr von Friesen

Af statsrådsprotokollet finner man, att utaf det nu ifrågavarande
anslaget fans vid 1892 års utgång en behållning, uppgående till
9,717 kronor 49 öre. Om nu nya lagberedningen skall fortfarande
utöfva sin verksamhet —- förslag om dess upphörande föreligger ju
icke —, så synes mig vara helt naturligt, att man för 1894 års utgifter
först borde använda denna behållning och sedermera genom
extra anslag fylla, hvad som derutöfver ytterligare erfordras. I öfver -

Angäende
anslag till
nya lagberedningen.

(Forts.)

N-.O 7. 38

Angående
andag till
nya lagberedningen.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

ensstämmelse härmed hafva vi reservanter inom utskottet yrkat, att
detta anslag borde för år 1894 bestämmas till 25,000 kronor med rättighet
likväl för Kongl. Maj:t att dessutom för ändamålet använda ifrågavarande
behållning. .Tåg hyser för min del fortfarande den öfvertygelse,
att ett sådant förfaringssätt vore mera redigt och korrekt,
och hoppas äfven, att ett dylikt måtte för framtiden komma att användas
i liknande fall.

Då emellertid flertalet af utskottets ledamöter varit af en annan
mening, skall jag nu icke framställa något yrkande, helst som utskottet
i punkten 5 framstält förslag om användande af öfverskottet
för annat statsändamål.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Då ingen af utskottets ledamöter yrkat bifall till utskottets förslag,
skall jag be att få göra det. Anledningen till att utskottet tillstyrkt
en nedsättning med 2,000 kronor var den, att såväl inom afdelningen
som i utskottet framstälts yrkanden på ännu större nedsättning.
Den siste talaren sade nyss, huru han ville gå till väga
och blott bevilja 25,000 kronor; men vi, som tillstyrkt utskottets
förslag, ansågo, att en så betydlig nedsättning skulle verka derhän,
att Riksdagen blefve mera ovillig att ett annat år öka beloppet. Om
för nu afsedda år det kunnat gå för sig, derest besparingarne, som
förefinnas, fått användas, så har ett påföljande år det ej låtit sig
göra, om anslaget sjunkit ner till 25,000 kronor, ty då ha beredningens
arbeten måst betydligt inskränkas.

Vidare tyckte vi det vara rigtigare, att de nuvarande besparingarne
må få användas för andra ändamål, som Kongl. Maj:t föreslagit,
och att man i stället för hvarje år anvisar hvad som behöfves

för lagberedningen. Nu åtgår, såsom herrarne finna, till arfvoden jemt

30,000 kronor, nemligen till ordföranden 5,000 kronor, till en biträdande
ledamot 4,000 kronor och till hvar och en af de tre ständiga
ledamöterna 7,000 kronor. Sedermera har Kongl. Maj:t anfört, att
större belopp än 3,000 kronor icke skulle komma i fråga för sådana
extra utgifter som hyra, aflöning af vaktmästare och tryckningskostnader
m. m., och då tyckte vi, att det var mera lämpligt att till styrka

jemnt hvad som var nödvändigt för lagberedningen än att låta
summan blifva mycket låg och taga resten af besparingarne, då det
ju vore ovisst, om man sedan kunde komma upp igen till den erforderliga
summan. Detta är skälet, hvarför statsutskottet stannat vid
beloppet 33,000 kronor, tv det är precis hvad som erfordras för att
lagberedningen skall kunna verka så, som Kongl. Maj:t och Riksdagen
har anledning att förvänta. Skulle vi nu höja beloppet, sa
uppstode antagligen en besparing på ett par tusen kronor. Dessa
penningar äro ju visserligen icke bortkastade, ty de finnas alltid i
behåll, men något behof af ett sådant större anslag finnes ej nu. Skulle
sådana extra utgifter för tryckning och arfvoden till särskild! tillkallade
ledamöter, som herr statsrådet antydt, ett annat år blifva be -

39 N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

höfliga, så ar ju Kongl. Maj:t ej utestängd från möjligheten att anmäla
dessa behof för Riksdagen, men då sådana icke nu föreligga,
utan Kongl. Maj:t blott uppgifvit ett bestämdt belopp, som erfordras,
så bar utskottet tillstyrkt denna summa,

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Jag erkänner villigt, att från nya lagberedningen
utgått många förtjenstfulla lagförslag. Men då det ifrågavarande
anslaget till beredningen vid sistlidne års lagtima riksdag var
å bane, uttalade jag de betänkligheter, jag byste mot sjelfva institutionen.
Jag bar icke nu anledning att frångå, hvad jag då uttalade.

Då nya lagberedningen inrättades, skedde det derför, att lagstiftningsarbetet
skulle få eu mera sjelfständig ställning. Man hade
dervid i minnet lagkomiténs och den äldre lagberedningens arbeten.
Det fans emellertid en skilnad dervidlag. Ty när lagkomitén och
sedermera den äldre lagberedningen tillsattes, både de till syfte att
omarbeta hela vår allmänna lag. Jag tror, att, då man inrättade
nya lagberedningen i det syfte, jag nyss nämnde, nemligen att den
skulle vara mera sjelfständig, man begick ett misstag. För min del
är jag öfvertygad, att det skulle varit till gagn för lagstiftningsarbetet,
om man gjort det förberedande arbetet mera beroende af chefen för
justitiedepartementet. Det bar nu händt, och man kan framtaga derå
exempel derpå, att sedan nya lagberedningen utarbetat ett lagförslag,
och detta, utan att det undergått någon granskning af justitiedepartementsehefen,
hänvisats till högsta domstolen för granskning, har det
vid den omsider skedda behandlingen inom justitiedepartementet befunnits
vara sådant, att det icke kunnat framläggas såsom lagförslag
för Riksdagen. Min uppfattning är, att man skulle mycket väl i
det vanligen förekommande lagstiftningsarbetet kunna nöja sig med
en komité, bestående af expeditionschefen i justitiedepartementet,
hvilken icke har så särdeles mycket att göra, byråchefen för lagärendena
och en eller flere särskild! tillkallade. Denna mindre komité
kunde då arbeta efter bestämd instruktion af chefen för justitiedepartementet
och i samverkan med honom. Före det några större
arbeten, som förelågo, skulle man kunna tillsätta en särskild komité.
Så har nu skett, oaktadt nya lagberedningen funnits. Yi hafva haft
siirskilda komitier för en hel mängd af de större lagförslagen, såsom
.sjölagen, ändringar i kyrkolagen, bolagslagstiftningen m. fl. lagförslag.
Jag tror dessutom, att det kan ligga en fara i en sådan institution
som nya lagberedningen. Ty när man har en dylik institution, så
måste den sysselsättas, och man kommer då lätt derhän att lagstifta
på områden, der lagstiftning icke oundgändligen beböfves. Senare
åren hafva icke varit utan exempel på dylikt arbete.

På grund af hvad jag sålunda anfört, måste jag yrka afslag å
Kongl. Maj:ts föreliggande framställning om anslag till nya lagberedningen.

Herrar Ollas A. Ericsson, Manicell och Hedin förenade sig med
herr Lilienberg.

Angående
anslag tillnya
lagberedningen.

(Forts.)

N o 7- 40

Lördagen den 18 Februari.

Angående
anslag till
ingå lagberedningen.

{Forts.)

Herr Swartling yttrade: Herr talman, mine herrar! Man kan ju
ej vara annat än erkänsam och tacksam mot statsutskottet för dess
bemödanden att så långt som möjligt utöfva sparsamhetens dygd, men
det förefaller mig dock, som om det förevarande anslaget icke vore
ett så val valdt föremål att använda den på; och jag bär icke i det
afseendet funnit mig öfvertygad vare sig af talarens på elfsborgsbänken
eller vice talmannens yttranden.

Det är ju möjligt, att det kan finnas ganska många, som i likhet
med den talare, hvilken sist hade ordet, anse nya lagberedningen
såsom institution icke vara så gagnelig, som önskligt vore, och som
derför anse, att den borde upphöra. Har man denna åsigt, så bör
man säga det rent ut och med anförande af kraftiga och öfvertygande
skäl framställa förslag om institutionens upphäfvande. Men har man
deremot eu motsatt uppfattning och anser nya lagberedningen vara
till gagn för lagstiftningsarbetet, så bör man icke neka att bevilja
de medel, som erfordras för att hålla denna institution vid magt.

Nu har Kongl. Maj:t i sin proposition ådagalagt, hvilket också
nyss bekräftats från statsrådsbänken, att det begärda anslaget icke är
större, än som är behöfligt, och under sådana förhållanden skall jag
be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr John Olsson: Äfven jag skall tillåta mig att yrka afsteg
å Kongl. Maj:ts föreliggande försteg och hemställer således, att
kammaren måtte besluta att helt och hållet indraga anslaget till nya
lagberedningen. Redan vid föregående riksdagar hafva så bestämda
och kraftiga uttalanden gjorts angående olämpligheten af denna institution,
att man på mera än ett håll hade väntat, att inom statsutskottet
någon stämma skulle höja sig för att helt och hållet indraga anslaget.
Det har väckt en viss förvåning att så icke skett; men Riksdagen är
ju detta oaktadt oförhindrad att fatta ett dylikt beslut. Yrkandena
om institutionens upphäfvande hafva framkommit från många håll
och företrädesvis från sådana håll, som måste betraktas såsom auktoriteter
i frågan, nemligen just från juristernas sida. Så väl vid denna
som vid förra Riksdagen har lagutskottets ärade vice ordförande framlagt
särdeles tungt vägande skäl för olämpligheten af institutionen. Liknande
uttalanden hafva framkommit i pressen. Flere framstående
jurister hafva förebragt så starka skäl för denna åsigt, att man väl
må förvåna sig öfver att icke Kongl. Maj:t tagit i öfvervägande
något annat sätt för beredande af lagärenden. Jag erinrar i detta
afseende särskilt om de skarpa och välgrundade anmärkningar mot
lagberedningen, som nyligen gjorts af presidenten i Göta hofrätt, f
alla dessa uttalanden har framhållits, att nya lagberedningen icke
motsvarat de förväntningar, som Riksdagen gjorde sig, då den beslöt
att bevilja anslag till densamma. De förslag, som af nya lagberedningen
framlagts, hafva merendels visat sig vara mer eller mindre
opraktiska samt hafva i åtskilliga fall afstyrkts af högsta domstolen
och för den skull icke föranledt någon lagstiftningsåtgärd.

41 N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Dessusom lider denna institution af ett väsentligt fel, som jag
tror att alla böra kunna vara ense om, nemligen att densamma är
mycket för dyr i förhållande till den nytta, lagstiftningsarbetet kan få
af densamma. Resultatet svarar icke emot de kostnader, som tagas i
anspråk för denna institution. Det kan väl icke gerna bestridas, att
för de resultat som vunnits är det för mycket att årligen betala

35,000 å 40,000 kronor, motsvarande för hela den tid nya lagberedningen
fungerat mellan två- och trehundratusen kronor.

Nu kan man invända, att meningarne äro olika om lämpligaste
sättet för den förberedande behandlingen af lagfrågor. För min del
tror jag, att om anslaget indrages, så kan Kong!. Maj:t erhålla en
lämplig anledning att taga i öfvervägande något annat sätt än det
nuvarande dyra och otillfredsställande. En föregående talare bär ju
också framstält ett förslag i sådant syfte, nemligen att Kongl. Maj:t
låter inom justitiedepartementet med tillkallande af sakkunnige personer
utarbeta nödiga lagförslag. Derigenom vinnes bland annat den
fördelen, att chefen för justitiedepartementet så att säga får stå för
de lagförslag, som lian finner sig föranlåten att låta utarbeta. Detta
är nu ofta icke fallet; tv herr justitieministern anser sig uppenbarligen
icke hafva någon ansvarighet för de lagförslag, som framläggas
från nya lagberedningens sida, då de af en eller anuan anledning icke
befinnas antagliga och sålunda icke leda till något resultat.

Dessutom är tidpunkten för indragning af detta anslag enligt
min åsigt särdeles lämpligt vald just nu, då flera af de större lagstiftningarbeten,
för hvilka nya lagberedningen från början inrättades,
äro afslutade. Som bekant, förestår nu en omarbetning af handelslagstiftningen:
och, enligt hvad från flere båll blifvit sagdt, skulle
utarbetandet af denna lagstiftning komma att taga i anspråk en rundlig
tid af bortåt 10 å 12 år. Under sådana förhållanden och då
man med skäl kan anmärka, att så ringa resultat hittills vunnits af
nya lagberedningens arbeten, undrar jag, om det vore klokt af Riksdagen
att binda sig för en så lång framtid v i d en institution, som
måste betraktas som olämplig och onödigt dyr. Dessutom fordras ju
vid utarbetandet af en tillfredsställande handelslagstiftning icke allenast
juridiska fackmän, utan äfven i väsentlig grad biträde af fackmän
inom handelsområdet. Sådana fackmän stå icke nya lagberedningen
till buds; men om Kongl. Maj:t inom justitiedepartementet
sjelf hade utarbetandet om hand, kunde lätteligen sådana fackmän
tillkallas.

Om nu redan vid förra Riksdagen starka skäl förelågo för en
indragning af nya lagberedningen, så bär, genom hvad som nyligen
inträffat, ett ytterligare och för mig afgörande skäl tillkommit. Jag
syftar härmed på den senaste utnämningen af ordförande i nya lagberedningen.
Det torde vara gilvet, att denna institution är afsedd
att åstadkomma reformer på lagstiftningens område, och att man således
af de ledamöter, som sitta i densamma, bör kunna påräkna
understöd för eu utveckling af lagstiftningen i frisinnad anda. Men

Angående
andag till
liga lagberedningen.

(Forts.)

N:0 7. 4-2

Angående
anslag till
nya lagberedningen.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

jag frugal-, mine herrar, huruvida vi kunna vänta detta af den nu af
Kongl. Maj:t utnämnde ordföranden? Jag tror, att hvilka framstående
egenskaper han än må besitta —- och jag vill visst icke förneka att
han eger sådana — har han dock icke den härvid vigtigaste egenskapen,
den att kunna verksamt bidraga till reformer på lagstiftningens
område. Hans föregående verksamhet bär alltför tydligt vittne om,
att hans uppfattning icke går åt det hållet, snarare tvärtom.

Det har af en talare under debatten vid sistlidne riksdag yttrats,
att nya lagberedningen fått tjenstgöra såsom ett språngbräde,
från hvilket den ene efter den andre hoppat till andra platser. Nu
ser det ut som om meningen vore, att lagberedningen skulle blifva
en reträttplats för pensionerade kungliga förtroendeembetsmän, för att
öka deras inkomster. Jag tror, att det vore högst olämpligt, om
Riksdagen godkände ett sådant förhållande. Och det är på dessa
skäl, herr talman, som jag tillåter mig att yrka afslag på Kong!.
Majrts framställning i denna punkt.

Häruti instämde herr Ola Bosson Olsson.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag skall icke inlåta mig på att yttra mig om den siste talarens
reformplaner, ty dessa föreligga -—- efter mitt förmenande — icke nu
till pröfning. Men han uttalade under sitt anförande, att han önskade
en ändring i det bestående, på det att chefen för justitiedepartementet
måtte blifva ansvarig för de lagar, som framlades. Det är med anledning
af detta hans yttrande som jag endast velat säga, att jag anser
mig vara och att jag är ansvarig för alla de lagar, som jag framlägger.

Herr John Olsson: Herr talman! Mitt yttrande gick alldeles
icke ut på, att herr justitieministern icke skulle vara ansvarig för de
lagförslag, som han framlägger för Riksdagen, utan det gick ut på
att framhålla, att för de lagförslag, som utarbetas af nya lagberedningen,
—- för dem anser sig icke herr justitieministern vara ansvarig,
så vidt han finner, att de icke äro lämpliga, eller så vidt de afstyrkas
af högsta domstolen, hvilket upprepade gånger inträffat. Hela
det arbete lagberedningen nedlagt på dylika i papperskorgen hamnande
lagförslag har då varit förgäfves. Och det är sådana onödiga och
onyttiga lagstiftningsåtgärder, som främjas genom bibehållande af nya
lagberedningen, och som skulle kunna undvikas, derest lagförslagen
utarbetades i justitiedepartementet, då naturligtvis chefen för detta
departement blefve ansvarig för alla der utarbetade lagförslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
derunder framstälda yrkanden gaf herr talmannen propositioner på:
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan
i hvad den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning

Lördagen den 18 Februari.

43 N:0 7.

och bifall i stället till sistberörda framställning; och 3:o) afslag å såväl
utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.
Herr talmannen förklarade sig anse den förstnämnda propositionen
hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja; men som votering begärdes,
blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på rent
afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller statsutskottets hemställan i 3:dje punkten af
utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som Kongl Majt:s i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 60 ja men 117
nej; hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

Punkten 4.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för år 1894 anvisa
ett belopp af 15,000 kronor till understöd åt förbättring skolonien vid
Hall dels till slutbetalning af koloniens kapitalskuld, dels såsom bidrag
till kostnaden för uppförande af en köks- och matsalsbyggnad
vid kolonien.

Utskottet hemstälde under föreliggande punkt:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen måtte till understöd åt förbättringskolonien vid
Hall för 1894 anvisa ett extra anslag af 7,100 kronor att användas
till slutbetalning af koloniens kapitalskuld.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Jag är visserligen af
samma åsigt som statsutskottets ärade ledamöter från denna kammare,
att i synnerhet under nuvarande högst kritiska finansiella förhållanden
den allra största sparsamhet måste iakttagas med statens medel, och
jag hoppas att under Riksdagens fortgång få rikliga tillfällen att bevisa
denna min tro med mina gerningar. Men trots detta synes det
mig, att i föreliggande fall statsutskottets sparsamhet varit malplace -

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.

N:0 7.

44

Lördagen den 18 Februari.

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.
(Forts.)

rad, och att de skal, som utskottet åberopat för sin hemställan, varit
skäligen svaga. Statsutskottet har nemligen först anfört, att ändamålet,
hvartill de begärda medlen äro afsedda, vore af »en ny och främmande
natur». Detta säger utskottets majoritet om eu institution,
snm börjat att finnas till —- om jag icke misstager mig — i januari
år 1876 och som sedan dess till midten af förra året sökt efter bästa
förstånd uppfostra 462 alumner samt på grund af den i allo utmärkta
ledning, som stått anstalten till buds, haft att framvisa ett så lysande
resultat af sin verksamhet under dessa år, att af nämnda antal alumner
ungefär 83 procent — efter hvad man vet — för framtiden blifvit
åt samhället återvunna. Denna åsigt uttalar statsutskottet vidare om
en institution, som till dato — så vidt jag känner —■ är den enda,
som kan hjelpa oss, när vi skola söka att realisera den fordran, som
strafflagen uppställer, då den säger, att minderåriga brottslingar skola
hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. I slutet af sitt utlåtande
förmenar statsutskottets majoritet vidare, och anför såsom ett skal
för sitt afstyrkande af Kong!. Majt:s proposition, att bifall till denna
proposition möjligen skulle kunna leda till andra liknande anslagsfordringar
icke blott från koloniens styrelse utan jemväl från andra
båll. Att nya anslagsfordringar skola komma en och annan gång
frän koloniens styrelse, vill jag för min del uti sakens intresse lifligt
hoppas. Att åter från andra håll dylika fordringar skulle komma
kan ju vara möjligt, men är föga sannolikt; och något farligt prejudikat
tror jag icke vi behöfva befara. Denna anstalt är den enda
i sitt slag här i landet, till dess staten måhända finner sig i en framtid
föranledd att uppfylla sin förpligtelse och för sin räkning upprätta
en ny sådan.

Äfven om privata anstalter i samma syfte skulle uppkomma,
synes det mig — för så vidt dessa anstalter blifva lika skickligt ledda
och genom sin verksamhet komma till samma goda resultat, som den
nu ifrågavarande — med all den önskan jag har att vara ytterst
sparsam med statens medel, vara både moraliskt och ekonomiskt sedt
till fäderneslandets sanna bästa, att anslag äfven beviljas åt dem.
.Tåg anser det så mycket mera, som jag icke kan värja mig från
den tanken, att samhället i ty fall endast betalar en skuld till dessa
arma stackars barn, för hvilkas inkommande på villovägar samhället
sjelft icke är alldeles utan ansvar. Jag yrkar så mycket hellre bifall
till Kongl. Maj:ts proposition och afslag på statsutskottets hemställan
som jag, i likhet med Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län, funnit det vara olämpligt att, sedan koloniens styrelse påskyndat
amorteringen af dess kapitalskuld genom bidrag från koloniens egna
medel, kolonien ånyo, för uppfyllande af ett oundvikligt ändamål,
sätter sig i skuld.

På grund af de skäl, som jag haft äran anföra, får jag yrka
afslag på utskottets hemställan i denna punkt och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Lördagen den 18 Februari. 45

Häruti instämde lierrar Fr. Berg, Wavrinsky, Boven, Gustaf
Ericsson från Stockholm, Johansson från Stockholm, Fjällbäck, Åkerlund,
Aulin, Alexander son, Broström och Wallbom.

Herr Östberg yttrade: Då vid 1879 års riksdag ett förslag

förelåg att lemna understöd åt förbättringskolonien vid Hall, uttalades
af en framstående ledamot från statsutskottet en tvekan om, huruvida
kolonien vore att anse såsom en straffanstalt eller såsom en fattigvardsanstalt.
I förra fallet ansåg han, att det vore rigtigt att staten
hidroge till dess underhåll, i senare fallet deremot, att så icke vore.
Den erfarenhet, som efter den tiden vunnits, borde kunnat ställa frågan
pa det klara. Denna anstalt är hvarken det ena eller andra af hvad
han nämnde. Den är en uppfostringsanstalt, men med ett sådant ändamål,
att det måste fullständigt anses vara ett statsändamål.

Det synes som om statsutskottet icke hade haft denna uppfattning,
och jag ber derför att få något närmare beröra frågan om koloniens
verksamhet och ändamål.

Kolonien mottager såsom bekant brottsliga barn under femton års
ålder, som antingen af domstol dömts att intagas på allmän uppfostringsanstalt
eller som dit sändts på grund af polismyndighets eller
kommunalnämnds beslut. Dit komma de mest förderfvade barnen
från hela landet. Särskild! från städerna komma en mängd, som icke
blott äro fullständigt vanvårdade, utan i de flesta fall gjort sig skyldiga
till tjufnads- och andra brott. L de stora städerna är det icke
ovanligt, att stora band af sådana förderfvade barn bildas, och då har
polisen att leta ut ledande och oskadliggöra dem. Det är sådana kolonien
får mottaga. Men äfven från landsbygden komma många. Till
kolonien hafva derifrån kommit både mördare och mordbrännare.

De som komma till Hall äro sådana, som man icke kan hålla
qvar eller förbättra på andra ställen. Det finnes i åtskilliga delar af
vårt land uppfostringsanstalter, som hafva till syfte att taga hand om
vanvårdade barn, men det är icke möjligt att sätta dit dessa barn,
som komma till Hall. Dels skulle de förderfva de öfriga barnen,
som icke äro brottsliga, utan endast vanvårdade, dels skulle det vara omöjligt
att qvarhålla dem och att bibringa dem tukt. Derför händer icke
sällan, att från andra anstalter kolonien vid Hall får mottaga sådana
barn, som dessa icke kunna reda sig med. Är det icke ett verkligt
statsändamål att uppfostra sadana barn? Är det icke statens pligt
att söka förekomma brott lika väl som att straffa brottslingarne, när
de blifvit utbildade.

Detta är naturligtvis den vigtigaste synpunkten, men man kan
äfven se saken från en annan. Man kan lätt finna, att det är för
staten ur ekonomisk synpunkt eu vinst att rycka und:yi dessa brottslingar,
innan de framdeles komma att befolka fängelserna. Det är
billigare att uppfostra dem, än att under en lång följd af år underhålla
dem i fängelserna. Och detta gäller framför allt, om man erinrar
sig, att det icke endast gäller räddningen af de barn, som komma

N:o 7.

Angående
anslag till
förbättringttftolnnien
vid
Hall.
(Forts.)

N:o 7.

46

Lördagen den 18 Februari.

Angående
andag till
förbättrings/tolonien
vid
Hall.
(Forts.)

till kolonien vid Hall, utan äfven af dem, som dessa vid kolonien
intagna barn skulle komma att förföra, om de icke der finge vård.

I utlandet har man i senare tider allmänt uppfattat detta såsom
en statsangelägenhet. Lagstiftningen har nästan allestädes genom förordningar
och reglementariska bestämmelser sörjt för, hvad på den ankommer,
att dessa unga brottslingar verkligen erhålla vård, och der, såsom
t. ex. i England, anstalter i likhet med kolonien vid Hall äro upprättade
och administrerade af enskilda sällskap, kontrolleras dock deras
verksamhet af staten, som ock lemnar anstalterna ett visst bestämdt
och icke obetydligt årsanslag. Likaså i Frankrike, som år 1875 hade
icke mindre än 56 privata anstalter, inrymmande 9,367 unga brottslingar
samt 12 publika eller statsanstalter, inrymmande 2,340 dylika
unga alumner.

Det torde kanske ock förtjena omnämnas, att den verldsberyktade
åkerbrukskolonien vid Val d’Yévre sedan år 1881 eges af franska
staten, som funnit med sin fördel förenligt att inlösa densamma för
icke mindre än 631,000 francs. Belgien med sitt länge väl ordnade
fångvårds- och penitentiärväsende har sedan många tiotal af år uteslutande
statsanstalter för vanartig ungdoms omdaning dels på landet
för deras sysselsättning vid jordbruk, dels i städerna för dem, som
egna sig åt handtverk; likaså i Sachsen. En preussisk lag af den 13
mars 1878 ålägger provinserna att sörja för upprättandet af offentliga
förbättringsanstalteiy för barn under 12 års ålder, hvilka begått straffbara
handlingar. År 1879 fick man i Oldenburg en lag om tvångsuppfostran
för vanartiga barn och unga lagöverträdare.

Men äfven i våra närmaste grannländer har staten mera än hos
oss beaktat dessa vigtiga spörsmål. Sålunda t. ex. i Finland, der senaten
för tillämpning af den nya strafflagens bestämmelser beviljat
ett anslag af 163,200 mark för uppförande af hufvudbyggnaden till
en uppfostringsanstalt för minderårige förbrytare och vagabonder på
eu af staten för sådant ändamål inköpt landtegendom. Äfven i Norge
.står på dagordningen frågan om ett af staten regleradt, systematiskt
ordnande af vården om vanartiga barn.

Beträffande Sverige hafva vi, såsom af en föregående talare omnämnts,
uti stadgandet i strafflagens 5 kap. en förutsättning för att
en allmän uppfostringsanstalt skall finnas. Staten har derigenom uttalat
detta såsom ett verkligt statsintresse och de anslag, som gifvits
till kolonien vid Hall, bestyrka ju detsamma. Det kan derför icke
förnekas, att uti understödjandet af kolonien föreligger ett verkligt
statsintresse. Visserligen kan invändas och har verkligen invändts:
hvarför öfvergår då icke denna anstalt till att blifva en statens anstalt?
Ja, det är naturligen icke i eget intresse föreningen sökt afböja
detta. För föreningen vore det ju en vinst om staten öfvertoge
anstalten, likasom det för styrelsen icke är någon särskild fördel att
behålla ett arbete, som på intet sätt är aflönadt. Och för koloniens
tjensteman isynnerhet vore det en fördel att komma under staten,
som i sådant fall kunde tillförsäkra dem eu vida fastare anställning

Lördagen flen 18 Februari. 47

än som föreningen nu kan bereda dem. Men föreningen bär detta
oaktadt ansett det vara vida ändamålsenligare om saken fortfarande
iinge vara ordnad så som nu är fallet. Man bar nemligen befarat, att
anstalten i statens band skulle kunna blifva en korrektions- eller straffanstalt,
under det att man nu så mycket som möjligt vill bibehålla
formen af en uppfostringsanstalt. Under de friare former, under kvilka
anstalten för närvarande verkar, är det lättare att der anställa personer,
som med fullt intresse och hela sin kraft egna sig åt denna
verksamhet. Anstalten bär ju också vunnit allmänt erkännande, och
att man bar kunnat undvika det förhatliga uti att gifva den en prägel
af straffanstalt, derpå vill jag anföra ett par bevis. Elever, som utgått
från anstalten, pläga stundom flera år derefter underhålla förbindelse
med koloniens direktör och lärare. Detta bevisar ju, att de
anse anstalten såsom ett hem, ty det lärer väl gälla om frigifna fångar,
att ingen skrifver till en fängelsedirektör. Likaså är förhållandet
att utgångne elever ofta återvändt för att besöka kolonien och träffa
gamla lärare och kamrater.

Den föregående talaren nämnde angående resultatet af åkerbrukskoloniens
verksamhet, att ungefär 83 procent af de utgångne eleverne
ansetts räddade åt samhället. Detta kan man ock med temligen stor
säkerhet påstå, emedan koloniens förtjenstfull direktör, som först anskaffar
platser åt hvarje utgående elev, sedermera i åratal underhåller
förbindelse med dem.

Utskottet synes fästa sig vid att anstalten är en enskild anstalt.
Ja, den är visserligen en enskild anstalt, men den är äfven en allmän
anstalt i den betydelse, att samhället får uppbära hela nyttan
af dess verksamhet. Utskottet nämner, att genom statens medverkan
koloniens hela kapitalskuld blifvit afbetald. Detta är en sanning, och
säkert är, att koloniens stiftare hafva känt och känna eu liflig tacksamhetsskuld
för denna statens mellankomst. Jag tror dock för min
del, att samhället har större anledning att stå i tacksamhetsskuld till
dessa personer, som icke allenast insatt betydliga penningemedel, utan
ock under många år egnat sitt intresse och sitt arbete åt denna anstalts
utveckling. Utskottet säger vidare, att det anslag, som nu begäres,
är af ny och främmande natur. Detta är dock icke fallet, och
det är icke ens fallet, om man tänker på, att anslaget delvis är ett
byggnadsanslag. Tv redan förut har anstalten åtnjutit ett sådant,
enär Kongl. Maj:t genom ett kongl. bref af den 25 juli 1884 anvisade
icke mindre än 40,000 kronor till nybyggnader vid Hall.

I afseende å behofvet af den nya byggnad, hvartill anslag nu begäres,
skall jag be att få meddela några upplysningar. Det nuvarande
i en källarevåning inredda köket, i hvilket maten skall lagas
åt 175 personer, innehåller i höjd endast 7 */-’ fot, kökets längd är
20 fot och bredd 15 fot; golfytan är således 300 qvadratfot. Det
har endast små fönster vid taket, 22 tum höga; dessutom ligger golfvet
under jordytan, hvarför köket är mycket kallt och fuktigt. — För
diskningen finnes ingen annan plats att tillgå än eu förstuga, der det

N:0 7.

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.
(Forts.)

K:o 7.

48

Angående
timslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.

(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

icke finnes möjlighet att hafva någon eldstad. — Kokerskan har äfven
sitt rum i källarvåningen, dit en 15 fots lång, smal gång leder, hvilken
är alldeles mörk och på somliga ställen endast 5 fot hög.

Herrarne kunna häraf finna, huru illa bestäldt det äro ch att här
föreligger ett verkligt behof af ny köksbyggnad; den lokal, som för
närvarande provisoriskt användes till kök, har ursprungligen varit afsedd
till rotfruktskällare. Utskottet fruktar, att ett bifall till det nu föreliggande
förslaget skulle kunna leda till andra, obefogade anslagsvrkanden.
Jag skulle kunna dela denna utskottets åsigt, om det vore
fråga om anslag för ett enskildt intresse, men så är ingalunda hör
förhållandet.

Riksdagen skall framgent likasom nu kunna bedöma hvar saks
verkliga värde, och högre än alla betänkligheter talar enligt mitt förmenande
känslan af statens pligt att understödja och uppehålla en
anstalt, som har till sin uppgift att åt samhället rädda unga brottslingar,
hvilka eljes gå en säker undergång till mötes.

.lag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke förstå huru detta förslag

har kunnat gifva anledning till de varmhjertade uttalanden, som vi
här hafva hört. Här gäller ju endast om staten skall hjelpa kolonien
vid Hall med 9,000 kr.; det är hela frågan, hvarken mer eller
mindre. Här är icke fråga om koloniens vara eller icke vara, utan
endast om Riksdagen vill frångå det af en föregående Riksdag uttryckligen
gifna uttalandet att, då kapitalskulden, som uppgick till
omkring 140,000 kronor, blifvit afbetald, Riksdagens åliggande derigenom
vore slut.

Detta har nu Riksdagen fullgjort, om den i år lemnar 7,100 kr.
Men då frågar kolonien: vill Riksdagen icke fortsätta och bevilja

15,000 kronor liksom föregående år; det vore så bra.

Hvar skall då slutet blifva''? Då öfverskrider Riksdagen den
gräns, som den en gång förut bestämt, och i och med detsamma
har den slagit in på den vägen att efterkomma koloniens begäran, så
snart den säger: nu är det brist, här behöfves pengar, vi behöfva en
ny byggnad, vi hafva haft dålig skörd, vi vilja aflöna tjenstemännen
bättre, var så god och kom med mera pengar!

Den gräns, som statsutskottet här uppstält, vill man nu öfverskrida,
men vilja vi deremot hålla hvad föregående Riksdagar uttalat
och som jag anser vara fullt rigtigt, nemligen att denna inrättning
böra vara en enskild anstalt, så må vi nu säga ifrån. Då denna anstalt
liar ett så stort jordbruk, som den verkligen har, bör den mycket
väl kunna bära sig sjelf. Det är min tanke.

Nu talar man om de storverk, som denna anstalt utfört. Ja,
jag vill visst icke uttala någon förkastelsedom eller någon kritik öfver
denna inrättning, tv det är saker, som jag egentligen icke förstår,
men såvidt tillgängliga handlingar få tala, så hafva väl de talare,
som så varmt berömt denna inrättning, tagit till val skarpa uttryck.

Lördagen den 18 Februari. 49

Det må vara att under de I6V2 åren, föreningen varit i verksamhet.
218 st., deruti inberäknade 3 st. som numera aflida, blifvit
räddade; men om man ser på huru mycket dessa 218 kostat utöfver
hvad Riksdagen genom beviljande af 15,000 kr. under flera år betalat
och det bidrag ä 50 öre för hvarje elev per dag, så länge
han vistats vid anstalten, som utgår från fång vårdsanstalternas besparingskassor’
så kan man rent af förvånas.

Enligt min tanke hafva således dessa 218 st. elever kostat alldeles
för mycket för att man, såsom de föregående talarne gjort, skall stå
och berömma anstalten; för öfrigt är det icke så förträffligt med
resultatet af anstaltens verksamhet, ty vi finna af styrelsens berättelse,
att af dem, som genomgått anstalten, 31 st. blifvit lagförda för brott,''
2 såsom lösdrifvare dömda till tvångsarbete, 7 såsom sysslolöse uppehålla
sig med tillfälligt arbete, och 5 hemfallit under dryckenskapen.
Om de öfrige 218 har icke annat än tillfredsställande underrättelser
ingått, d. v. s. deri underrättelse, som ingått, har varit god; om dem,
hvarom ingen underrättelse har ingått, veta vi dock intet.

Således böra vi hålla oss inom vederbörliga gränser och icke
tala om huru det är i Finland och England o. s. v., tv här galler
endast: vill Riksdagen frångå sitt föregående beslut och bevilja anslag
till nya byggnader och derigenom slå in på en ny väg, som kan
komma att fortsättas huru länge som helst, då skall man afslå utskottets
hemställan; men vill den, att vi skola upphöra med anslags beviljande
till anstalten och låta den sköta sig sjelf, då böra vi antaga
utskottets förslag. Jag för min del anhåller att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Dan i e Iso n: Herr talman, mine herrar!

Jag tror verkligen att de talare, som uppträdt för bifall till Kongl.
Maj:ts. förslag, hafva gifvit frågan större omfattning, än den egentligen
borde hafva. Här föreligger ju ingenting, som kan inverka på
anstaltens förmåga att mottaga ett enda barn mer eller mindre. Nu
bär Riksdagen betalat dess skuld, såsom den har lofvat, och tillika
är det ådagalagdt, att anstalten har en jordegendom, byggnader m.
m., som ga till något öfver 400,000 kronor i angifvet värde. Den
är således skuldfri med en så stor egendom. Det är äfven ådagalagdt,
att under det år, som berättelsen afser, det var mycket knåp])
skörd och i följd deraf dåliga inkomster; men i alla fall hafva herrarne
varit i tillfälle att se af berättelsen, som här utdelats, att
anstalten sjelf kunnat under detta klena år bekosta byggnader för
icke mindre än något öfver 7,000 kronor. Deraf får jag den uppfattningen,
att om skörden under det sist gångna året, som ju antagligt
är, är bättre än under det föregående, så har anstalten sjelf medel
att kunna göra pa egen hand det, hvartill här begäres anslag. Det
är ju ingen, som uttalar misstroende till anstalten; men jag tycker,
att vi böra låta anstalten sjelf bygga de byggnader, som här äro i
fråga, då den sjelf har tillgångar. Om vi nu bevilja detta anslag,
Andra Kammarent Prof. 1803. N:u 7. 4

N:0 7.

Angående
andag till
förbättring*-kolonien rid
Hall.
(Forts.)

N:0 7. 50

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.
(Forte.)

Lördagen den 18 Februari.

så komma nog dessa herrar att tänka på att komma med bön om
mera ett annat år. Hvarför skola vi då icke låta anstalten sköta
sina affärer sjelf, när den kan det, och då den i följd af ett sådant
beslut icke kan taga emot ett enda barn mera?

Ingen tvistar om, huruvida anstalten är nyttig eller icke, eller
huruvida den fortfarande gör samma nytta som förut; utan hela frågan
gäller, om vi skola bevilja en ny ekonomisk fordel, som anstalten
icke behöfver. Taga vi frågan i denna omfattning, icke i någon
annan, så tror jag, att Riksdagen borde betänka sig och icke anvisa
dessa medel. Det lian tänkas, att detta kan gifva ett exempel för
framtiden. Yi, som voro med här, då detta anslag tillkom, vi minnas
mycket väl de strider, som då förekommo. Anslaget gick då igenom,
men man uttalade uttryckligen, att det icke skulle vara längre än
tills kapitalskulden afbetalats. Nu bar detta skett. Och då hemställer
jag, om man utan mycket noggrann pröfning bör gå vidare i
anslags beviljande. Eljest kan man icke säga hvar det stannar. Det
är på grund af dessa betänkligheter, dessa förhållanden, som utskottet
tror, att det vore skäl att nu låta anstalten reda sig på egen hand,
för att få se, huru det går, och om anstalten verkligen är i behof af
något ytterligare anslag. Detta har också för mig varit det skäl som
gjort, att jag hiträdt utskottets förslag, hvartill jag nu yrkar bifall.

Herr Beckman: Herr talman! Riksdagen måste naturligtvis

vara utskottet tacksam, för att det i dessa bistra tider, då sparsamhet
är så af nöden, söker spara på alla möjliga sätt. Men det hindrar
icke, att jag hyser den uppfattningen, att man i detta fall verkligen
skulle kunna bevilja det begärda anslaget. Det är mycket rigtigt,
att man icke bör göra en »stor» fråga af saken. Det skall jag heller
icke göra, Jag vill endast påpeka, att då staten och samhället har
så stora fördelar af ifrågavarande på enskildt initiativ tillkomna anstalt,
så bör man på ett helt annat sätt bedöma en anhållan om
anslag från denna anstalt än från andra välgörenhetsinrättningar.

Frågan gäller: skall man, då staten ju kan sägas hafva tänkt
sig att för anstalten betala 15,000 kronor, åtminstone under ett år till,
skall man då anse det origtigt att nu bevilja den återstod af dessa

15,000 kronor, hvarom här är fråga, på det att icke anstalten skall
behöfva genast börja att på nytt skuldsätta sig? Häri ligger alldeles icke
något slags prejudikat. Tv det är alldeles gifvet, att om man nu beviljar
fulla anslaget för ett år, så gifver man icke något löfte för framtiden,
utan kan mycket väl säga stopp, när man gjort det. Och då det
har visats, att det är alldeles nödvändigt, för att på lämpligt sätt
sköta anstaltens ekonomi, att vidtaga de förbättringar och göra dessa
tillbyggnader, som här äro föreslagna, anser jag det vara staten värdigt
att bevilja anslaget.

Det skulle för öfrigt kunna med siffror bevisas, att de besparingar
staten gör derigenom, att desse, som eljest skulle blifva brottslingar,
räddas åt samhället, stiga till mycket störa summor. Jag

Lördagen den 18 Februari. 51

hörd© nyss under ett enskildt samtal eu berättelse om den gosse,
som anstälde den stora mordbranden i Köping. Huru mycken kostnad
vållade icke lians missrigtade barndom hela samhället? Och detta
.ii blott ett exempel af många. Man kan icke öfverskåda den ändlösa
kedja af ej blott moraliskt, utan ekonomiskt minerande följder,
som skulle uppkomma, om det icke funnes någon förbättringsanstalt,
dit staten kunde skicka dessa stackars barn, som annars sjunka ned
i brott och förderf.

Då jag, som sagdt, icke anser, att beslutet innebär något slags
prejudikat för framtiden, får jag yrka, att, med utslag å utskottets
hemställan, för eu gång uppföres ett anslag af 15,000 kronor till
kolonien Hall, enligt hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Med herr Beckman förenade sig herrar grefve HamiUon, Linder,
Wattdén, Falk och Alsterlund.

Herr Palm: Herr talman! Jag har i väsentlig mån blifvit

förekommen af herr Beckman och vill blott tillägga några ord.

Här yttrades nyss från kristianstadsbänken, att kostnaderna för
dessa^ barn skulle vara så störa. Jag vill dock säga, att barn, som
äro så
ännu mera, om de icke der kunde intagas. Jag vill blott taga ett
exempel. Pör några år sedan antändes en landsortsstad af en gosse
på 10 år, med berådt mod. Sedan han gjort detta och blifvit häktad,
hade han nog kurage att stjäla 200 kronor från en fattig gumma
inne på polisvaktkontoret. Detta bevisade ju eu sådan sinnesförvildning,
att man knappast skulle hafva något hopp om hans förbättring.
Och hvad skulle man göra med sådana barn, om man icke hade en
sådan anstalt som Hall? Ett sådant förderfvadt barn blir i de allra
flesta fall, om det icke rättas eller kommer in på en sådan anstalt,
brottsligt i hela sin tid. Och hvad åter en sådan brottsling kostar
samhället, kan jag med ett exempel belysa. I dag på morgonen dog
en fånge pa Långholmen vid 70 års ålder. Vid 21 års ålder straflades
han för första gången. Sedan dess har han nästan oafbrutet
vant i fängelse och ingen gång varit fri fullt 5 månader på en gång.
Om vi lägga ihop hvad han under denna tid kostat i underhåll,
fangskjuts o. s. v., så blir denna kostnad ojemförligt högre, än hvad
han skulle kostat, om han som gosse intagits på Hall. och ändå anser
man att dessa gossar på Hall äro så dyra.

Det har af landsortsrepresentanter fälts sådana yttranden, som om
Hall egentligen vore eu uppfostringsanstalt för Stockholm. Men af
årsberättelsen se vi dock nu, att de äro från alla rikets delar och
från Stockholm endast en tredjedel. Härvid skola vi äfven komma
i håg, att Stockholm får taga emot från hela vårt land en hel del
tvifvelaktiga existenser, som sedan de kommit hit till Stockholm, just
rekrytera den del af samhället, hvars barn måste skickas till Hall
1 Stockholm fällas årligen 300 barn för brott. Af dessa utgallras

N:o 7.

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.
(Forts.)

N:0 7. 52

Angående
anslag till
förbättringskolonien
vid
Hall.
(Forts.)

Lördagen den 18 Februari.

då ledarne eller de, som stält till stora brott; och desse skickas sedan
till Hall, ungefär 10 om året. Man tanke blott på, hvad desse skulle
göra för ondt, om de finge gå lösa i Stockholm och förföra andra.
Vilja vi förebygga detta, så måste vi taga hand om barnen och rädda
dem på Hall eller annan lämplig anstalt.

En föregående talare har sagt, rätt betecknande, att ingen menniska
skrifver till en fängelsedirektör. Det händer dock, att menniskor
och äfven frigifna fångar göra det. Men hvarför äro de relativt så
få mot dem, som skrifva till direktören på Hall? Saken är den, att
vi må tänka ut huru bra fängelsesystemer som helst, så när menniskor
kommit in på brottets bana, är det icke lätt att få dem i en annan
fåra: den smak, kärlet fått, den behåller det. Vi taga emot fången
först då han blifvit en förbrytare, som ofta ej står att rädda. Detta
är anledningen, hvarför man icke skrifver till fängelsedirektören.

Med anledning af hvad nu yttrats anhåller jag att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å utskottets betänkande.

Öfverläggningen var slutad. Med afslag å utskottets hemställan,
i hvad densamma skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
biföll kammaren denna senare framställning.

Punkten 5.

Bifölls.

§ 11-

Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande, n:o 16,
angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags
åtnjutande.

§ 12-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr friherre A. E. Nordenskiöld under 14 dagar fr. o. m. den 21 dennes,
och » F. M. Stång gr en »10 » » » 22 »

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14-

Till bordläggning anmäldes:

Konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 52
regeringsformen och § 33 riksdagsordningen; och

Lördagen den 18 Februari. 53

n:o 2, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 86
regeringsformen; samt

Statsutskottets utlåtanden:

n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet; och

n:o 17, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i syfte af nedsättning af statens
embets- och tjenstemäns löner m. m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,*i e. m.

In ådern
Bj. Nehrman.

N;o 7.

Andra Kammaren» Prof. 1893. tf.o 7.