RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 42.

Onsdagen den 3 maj.

El. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 nästförflutne april.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta bankooch
lagutskottets memorial n:o 4.

§ 3.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 9 a, i anledning
af Kong! Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln
gjorda framställning om böjning af förslagsanslaget till lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor, biföll kammaren utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i nästförestående
paragraf omförmälda beslut.

§ 5.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 59, i anledning
af väckta motioner angående utarbetande af en arrendelag.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 60, i anledning
af väckt motion angående förbud mot frälseskatteräntas skiljande
från hemman, hvarmed den förenats.

Med anledning af ifrågavarande, inom Första Kammaren af friherre
Klingspor afgifna motion, n:o 5, liemstälde utskottet,

Andra Kammarens Prat. 1893. Av o 42.

Ang. förbud
mot frälseräntas
skiljande
från hemman,
hvarmed
den blifvit förenad.

K:o 42.

Ang. förbud
mot frälseräntas
skiljande
från
hemman,
hvarmed den
blifvit förenad.

(Forts.)

Onsdagen den 3 Maj.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Magt måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
i syfte att, sedan frälseränta eu gång med frälseskattehemmanet blifvit
förenad, jorden och räntan icke måtte åter skiljas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Bruzelius, Restadius
och Lindgren, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet afstyrkas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Restadius: Herr talman! På grund af Riksdagens beslut

har Kongl. Maj:t medgifvit, att den ränta, som utgår från skattefrälsehemman,
skall till staten inlösas. Deraf har motionären föranledts att
föreslå, det anordningar måtte vidtagas för att den ränta, som utgår
från frälseskattehemman, så småningom må försvinna.

Det synes mig likväl, att motionären dervid ingalunda behörigen
uppmärksammat den grundväsentliga åtskilnad, som förefinnes mellan
dessa båda slag af ränta. Räntan från skattefrälsehemman är icke annat
än den grundskatt, som i forna tider utgick till staten, men hvilken
staten sedermera öfverlåtit på enskilda personer. Det är gifvet, att när
Riksdagen beslutat, att grundskatterna skulle borttagas, följer deraf, att
äfven räntan från skattefrälsehemman bör inlösas.

Annat är åter förhållandet med den ränta, som utgår från frälseskattehemman.
Den har uppkommit på grund af privaträttsliga aftal
och i följd af det historiska förhållandet, att under århundradens lopp
endast frälseman fick ega frälseegendom. För att kringgå detta stadgande
vidtogs den åtgärden, att jorden kunde få säljas under skatteraannarätt,
men frälseräntan bibehållas åt frälsemannen. Derigenom förvandlades
hemmanet till ett frälseskattehemman.

Inom juridiken är det en allmänt vedertagen sats, att lagstiftaren
icke skall inskränka eller verka hämmande på privaträttsliga aftal i
annan händelse, än att de äro af beskaffenhet att sätta statens ekonomiska
väl i fara. Det torde väl vara uppenbart, att detta icke är förhållandet
med denna ringa sak.

Det synes mig också, att man med den föreslagna åtgärden icke
kan uppnå det mål som åsyftats. Jag tänker mig den möjligheten, att
en person inköper jorden och räntan till ett frälseskattehemman. Han
lagfar då först med räntan och säljer den till en annan person, hvilken
i sin ordning lagfar den. Först derefter lagfares medfrälseskattejorden;
och det är alldeles omöjligt, att domaren kan hafva reda på detta förhållande,
sedan hembudsskyldigheten blifvit upphäfd.

Ett annat skäl, hvarför jag icke kan tillstyrka motionen i dess
nuvarande skick, är att den synes mig något för snäf. Inom rättsvetenskapen
är det en mycket omtvistad sak, huruvida under nu gällande
lag det är möjligt att bilda nya frälseskattehemman eller icke.

Justitierådet Olivecrona påstår, att sådant icke kan ske, hvaremot
professor Nordling anser, att sådant med nu gällande lag kan ega rum.

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

Det finnes icke något vägledande prejudikat vid denna frågas afgörande
och visst är, att man har svårt att vare sig nekande eller jakande besvara
densamma.

Skulle nu så inträffa, att, derest detta förslag antages, en tvist om
en ny frälseränta dragés under domstolarnes pröfning och högsta domstolen
förklarar, att det är lagligt att nu stifta nya frälseräntor, då har
man ju icke vunnit det mål, som i motionen åsyftas. Då jag emellertid
icke vågar tro, att Andra Kammaren skall egna någon synnerlig
uppmärksamhet åt hvad jag nu sagt, så anser jag skäl för närvarande
icke finnas för mig att yrka afslag å motionen.

Ang. förbud
mot frälseräntas
skiljande
från
hemman,
hvarmed den
blifvit förenad.

(Forts.)

Herr Olsson i Ättersta: Det är dock icke en så grundväsentlig

skilnad mellan dessa olika slag af frälseräntor. Det kan gälla för en
del, men för en god del är grunden alldeles densamma. Det finnes en
del frälseskatteräntor, som tillkommit precis på samma sätt som skattefrälseräntor,
nemligen att de ursprungligen varit kronans och att kronan
afhändt sig dem till enskilda personer. Jorden och räntan hafva således
någon kort tid varit förenade i en persons hand. Derpå har denne
person sålt räntan, som så blifvit en frälseskatteränta. Någon grundväsentlig
skilnad förefinnes således icke.

Denna skrifvelse och resultatet af densamma har nog, såsom föregående
talare sade, en högst ringa betydelse, ty det lärer icke gå fort
att få slut på dessa frälseräntor genom en sådan åtgärd, ty det är först
då jord och ränta äro förenade på en hand, som det icke blifver tillåtet
att skilja dem. Men då det i alla fall är ett steg i rätta rigtningen, så
att man, om också i en sen framtid, skall vänta att räntorna skola
upphöra, så skall jag anhålla att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Sjö och Pettersson i Österhaninge.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 61,
i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning i fråga om
sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m.

§ 8.

Skedde föredragning af statsutskottets memorial n:o 74, med förslag
till ändring af nu gällande föreskrifter angående upprättande af
register öfver kamrarnes protokoll jemte bihanget dertill.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande,

satt Riksdagen, med ändring af nu gällande föreskrifter angående upprättande
af register öfver kamrarnes protokoll jemte bihanget dertill, må
förordna:

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

att för hvarje riksdag skall af person, som kanslideputerade dertill
utse, öfver nämnda protokoll och bihang upprättas ett register efter
i hufvudsak samma plan, som legat till grund för det enligt Riksdagens
år 1881 lemnade uppdrag utarbetade »sakregister till Rikets Ständers
protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till och med år
1866»;

att arfvode för upprättande och korrekturläsning af ifrågavarande
register skall för hvarje lagtima riksdag utgå i ett för allt med 1,000
kronor, att utbetalas i riksgäldskontoret, sedan registret blifvit fullbordadt
och i tryck företedt, hvilket skall ske så snart möjligt är och senast
fyra månader efter riksdags afslutande;

samt att Riksdagens beslut i ofvanberörda hänseenden må för den
kommande tiden förblifva gällande, intill dess annorlunda kan varda af
Riksdag bestämdt.»

I fråga härom anförde:

Herr Lyttkens: Jag kan icke underlåta att uttala den uppfatt ningen,

att 1,000 kronor är en väl hög betalning för upprättande af
ett dylikt register. Yi veta, att det är ett allmänt klagomål öfver, att
statens tjenstemän icke blifva så väl tillgodosedda som Riksdagens, och
att i synnerhet hvad Riksdagen sjelf gör blir öfverbetaldt. För att det
icke skall kunna sägas, att sådant äfven denna gång egt rum, utan att
deremot någon enda röst höjts, har jag till protokollet velat uttala denna
mening och skall nu tillåta mig yrka nedsättning af det ifrågavarande
anslaget till 500 kronor.

Herr Arnoldsson instämde häruti.

Herr Edelstam: Med anledning af det yrkande, som framstälts

af herr Lyttkens, skall jag endast be att få erinra, att redan nu är af
Riksdagen anslaget ett belopp af 1,000 kronor för utarbetande af register
till Riksdagens protokoll och bihanget dertill. Kanslideputerade, som
till talmanskonferensen framstält förslag till förändring i registrets
upprättande, hafva funnit, att det nya registret tar åtminstone lika lång
tid som de gamla registren att utarbeta, då det måste omsorgsfullare
utarbetas än de förutvarande tre. Detta är anledningen, hvarför kanslideputerade
icke ansett sig kunna föreslå nedsättning af beloppet, och
då jag tror, att det således är skäl, att samma belopp som hittills anslås
för ifrågavarande ändamål, får jag, herr talman, yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

§ 9.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om tillsättande af en komité för utredning angående lämpligheten
af handelsdomstolars införande.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr E. Åkerlund afgifna motion, n:o 175, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Kardell och Linder.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Kardell: Jag har reserverat mig mot utskottets framställ ning,

emedan jag anser, att den fråga, hvarom utskottets föreliggande
betänkande handlar, är af så stor vigt, att den väl kan förtjena att
ännu en gång komma under ompröfning — den har nemligen, som
herrarne torde minnas, blifvit pröfvad en gång förut, år 1875. Dertill
kommer, att det inom handelsverlden, särskildt här i Stockholm, finnes
en bestämd eller åtminstone ganska allmän opinion för införande af
dylika handelsdomstolar, en opinion, åt hvilken bland annat uttryck
gifvits i en adress, undertecknad af ett stort antal affärsmän här i
Stockholm — det är icke mindre än 143 affärsmän, som undertecknat
denna till motionären öfverlemnade adress. Då motionären nu är frånvarande,
har han lemnat adressen åt mig, och jag ber att få framlägga
den på kammarens bord, der hvar och en kan taga del deraf. Emellertid
är det icke blott dessa 148, som intressera sig för föreliggande
förslag. Jag vet, att det äfven finnes många andra, som önska inrättandet
af handelsdomstolar, och om åsigterna beträffande vissa detaljer
äro olika hos olika personer, så synes mig detta endast så mycket tydligare
visa nödvändigheten af en ny utredning.

Det är bekant, att handelsdomstolar finnas i många olika länder.
Så till exempel finnas sådana i Frankrike sedan fltere hundra år tillbaka,
och de hafva der omfattats med stort intresse från köpmännens sida.
Sådana domstolar finnas äfven i Belgien, Tyskland, Österrike, Portugal
och äfven i Danmark. I England finnas visserligen icke några egentliga
handelsdomstolar, men i stället har man ju der jury i civilmål och
förlikningsdomstolar, hvilket i viss mån gör särskilda handelsdomstolar
öfverflödiga.

Det är stora fördelar, som äro förenade med en dylik institution.
Man vinner större snabbhet i rättsproceduren, man nedbringar betydligt
kostnaderna vid processer, större afseende kommer att fästas vid realiteten,
vid den verkliga innebörden i tvisterna än nu är förhållandet, då
väl mycket afseende fästes vid formen. Med ett ord, sådana domstolar
äro för handelsverlden af stor vigt, synnerligast i betraktande deraf, att
rättegångsväsendet i vårt land är så tnngrodt.

Ang. handelsdomstolars

införande.

Jf:o 42.

Oasdagen den 3 Maj.

Ang. handels domstolars införande.

(Forts.)

Utskottet slutar sin motivering för utslag- med det yttrandet, att
frågan om handelsdomstolars införande borde tagas i samband med eu
revision af handelsbalken i 1734 års lag, och att en sådan revision
snart skulle företagas. Men jag her att få påpeka, att handelsdomstolars
införande nu synes uppgifvet af våra jurister, och man kan derför
tänka sig, att denna fråga icke kommer före, då handelsbalk ens revision
skall behandlas, och att på denna grund en förnyad påstötning, lik den
som gafs 1875, vore på sin plats.

Jag har reserverat mig för att bringa saken på tal inom kammaren.
Jag är icke sakkunnig i denna fråga ochharför min del intet yrkande
att göra, men om någon annan yrkar bifall till motionen, och votering
kommer att ega rum, skall jag rösta för bifall till motionen.

Herr Melin: Frågan om införande i vårt land af handelsdomstolar
har länge stått på dagordningen, och då 1884 den förstärkta lagberedningen
hade denna fråga till behandling, inkallades åtskilliga fackmän
för dess bedömande. Jag var tillfälligtvis med biand dessa fackmän
och på samma gång jag erkänner, att dessa fackmän öfver hufvud taget
uttalade sig till förmån för handelsdomstolars införande, ber jag få
nämna, att jag den gången var af en från deras, i viss mån, afvikande
mening.

Ehuruväl jag redan då insåg fördelarne af handelsdomstolar,
kunde jag icke sträcka mig så långt som de öfriga inkallade fackmännen,
hvilka önskade, att handelsdomstolar snarast måtte i vårt
land inrättas efter utländskt mönster. Jag ansåg nemligen,
på samma gång jag erkände vigten af införandet af ett snabbt rättegångssätt,
att det vigtigaste likvisst är att erhålla eu rättvis utgång af
rättegångarne, och jag fruktade, att de domstolar, som efter utländskt
mönster skulle inrättas, mera komme att gå ut på en snabb än en
grundlig utredning af den föreliggande frågan. Jag kom derför den
gången till det resultat, att jag väl ansåg handelsdomstolar nyttiga,
men dock hemstälde, huruvida icke det åsyftade målet bäst kunde nås
på den vägen, att vår rättegångsordning och våra domstolar förändrades.

Huruvida det på de år, som passerat sedan den tiden, inträffat
förhållanden inom vår lagstiftning, som göra, att jag icke så strängt
behöfver hålla på den åsigt, som jag då uttalade, vågar jag icke afgöra.
Men då jag icke vill motsätta mig det ifrågasatta skrifvelseiörslaget,
alldenstund jag tror, att det för handelsverlden är af stor vigt
att få frågan på tillfredsställande sätt utredd, anser jag mig dock fortfarande
böra fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af, att i dessa
domstolar det juridiska elementet icke trädes för nära. Jag tror icke,
att en handelsdomstol af en ordförande, som är jurist, och fyra köpmän
som bisittare skulle vara önskvärd. Jag tror, att man måste söka
få en annan proportion mellan de olika beståndsdelarne i domstolen
och ordna det så, att förtroendemän bland köpmännen, hvilka ej äro
specielt intresserade i frågan, väljas per år och till någon del ingå i

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 42.

domstolars

införande.

(Forts.)

domstolen och på så sätt få ledning af juridiskt bildade personer, ej Ang. handels
blott af en ordförande.

I sin motion har motionären framhållit fördelarne af dessa handelsdomstolar
i Frankrike, och jag betviflar ingalunda, att det förhåller sig
så som han säger. Men å andra sidan må äfven nämnas, att erfarenheten
inom handels- och sjöfartskretsar under många år gifvit vid handen,
att vid en och annan handelsdomstol ganska tvetydiga domslut
blifvit fälda. Då det här i Sverige icke gerna kan komma i fråga,
att handelsdomstolar inrättas på många platser, utan endast på de större,
så torde här många svårigheter komma att uppstå. Jag antager att
t. ex. Gefle är en stad, der handelsdomstol lämpligen bör kunna inrättas.
Det distrikt norrut, som komme att sortera under denna handelsdomstol,
blefve då så stort, att nyttan af domstolen kanhända icke
skulle blifva den, som man tänkt sig.

Det är åtskilliga sådana betänkligheter, som jag har haft och delvis ännu
har qvar, hvilka göra, att jag icke kan obetingadt vara med om inrättande
af handelsdomstolar, och jag anser det nödigt, att man får sådana
betryggande domstolar, der icke blott snabbheten, utan äfven framför
allt rättvisan blir fullt tillgodosedd.

Jag kan vara med om utskottets skrifvelseförslag, men har dock
ansett mig böra framhålla de betänkligheter, som jag hyser emot dessa
domstolar.

Herrar Falk och Johansson från Stockholm förenade sig med
herr Mehn.

Herr Dahlberg: Den föreliggande frågan är utan gensägelse en

fråga af största vigt. Särskild! vid våra exportafiarer har behofvet
ofta gjort sig känbart att kunna hänvisa de utländska affärsvännerna
till en lagstadgad myndighet för afdömande af handelstvister.

Jag kan icke inse, hvarför icke i vårt land, liksom i andra länder,
en särskild myndighet, som snabbt kan afgöra dylika tvister, skulle
böra och kunna komma till stånd. Af denna orsak vill jag för min
del tillåta mig att tillstyrka bifall till motionärens förslag.

Herr Restadius: Innan jag ingår på någon granskning af mo tionärens

förslag har jag velat till Riksdagens protokoll hafva antecknat
min bestämda gensaga mot det sätt, hvarpå motionen blifvit affattad.
Motionären säger, att man i vår rättsskipning kommit derhän, att den
part, som »utgår derifrån, att han helt enkelt har sanningen och rätten
för sig och tröstar sig dervid, den har i sanning hos domstolarne ett
klent stöd».

Vidare yttrar motionären: »Den skada, som det allmänna och de
enskilda lida af denna neddragning af begreppen om sanning, rätt och
heder, som utgår från vår rättskipning, är rent af oberäknelig», jemte
flere andra dylika bittra ord.

Jag skall dock icke längre uppehålla mig vid dessa motionärens

N:o 42.

Ang. handels
domstolars
införande.
(Forts.)

Onsdagen den 3 Maj.

utfall, ty de synas mig klart ådagalägga, att han vid motionens affattande
alltför ymnigt öst ur en källa, hvars ådror icke hafva sin upprinnelse
ur den lugna besinningen.

Frågan om handelsdomstolars införande är, såsom förut blifvit
nämndt, icke ny. Redan 1875 aflät Riksdagen till Kongl. Maj:t en
skrifvelse, i hvilken Riksdagen anhöll, att frågan om handelsdomstolars
införande skulle tagas i ompröfning i sammanhang med införandet af
ny rättegångsordning. Som skäl derför anförde Riksdagen, att kandelsmålens
afgörande väsentligen skulle bero af handelsbruk, som äro så
vexlande, att kännedom derom icke kunde anses ligga inom domarens
erfarenhet, vidare att dessa mål kräfva ett skyndsammare afgörande, än
som med nu gällande bestämmelser kan ernås, och slutligen, att det
vore svårt att få tvister angående skadeersättning afgjorda.

Kongl. Maj:t öfverlemnade denna Riksdagens skrifvelse till nya lagberedningen,
som i sitt principbetänkande närmare utvecklat dessa skäl
och såsom mig synes på uttömmande sätt afvisat dem.

I den förstärkta lagberedningen inkallades 8 eller 9 sakkunnige,
som hördes öfver denna fråga, och jag medgifver gerna, att de till stöd
för inrättandet af handelsdomstolar anförde goda skäl. Men när fråga
uppstod, huru dessa domstolar skulle organiseras, var det icke ens två,
som hade samma åsigt. Och det synes mig gifvet, att man icke kan
på allvar ifrågasätta införandet af dylika domstolar, förrän man blifvit
i det allmänna rättsmedvetandet och inom juridiska kretsar något så
när ense om, huru reformen bör genomföras.

Det föreslås här att införa specialdomstolar. Jag ber då att få
fästa uppmärksamheten på, att allt ifrån århundradets början utvecklingen
tvärtom gått i^ den rigtningen, att dessa borde så vidt möjligt alldeles
borttagas. År 1811 befalde Kongl. Maj:t lagkomitén att vid utarbetande
af sina förslag taga hänsyn till, om och i hvad mån specialdomstoiarne
kunde borttagas, och lagkomitén yttrade, att de voro
lika obehöfliga för person som för sak. Den äldre lagberedningen upptog
denna fråga, när den utarbetade sitt förslag till ny rättegångsbalk,
och proklamerade dervid allas likhet inför lagen och deraf härflytande
skyldighet att svara inför allmän domstol.

På 1850-talet tillsattes eu komité, som skulle utarbeta förslag till
lag angående låneanstalter och kreditförhållanden, och denna komité
upptog i sitt förslag den bestämmelsen, att när sjörätts- och handelsmål
afgöras i rådstufvurätt, skulle sakkunniga personer tillkallas
för att öfvervara förhandlingarna. Men detta förslag blef på grund af
anmärkningar, som framstäldes i högsta domstolen, förkastadt.

Kär man nu vill införa handelsdomstolar, måste man i första rummet
göra sig reda för, hvilka mål dit skola hänskjutas. Riksdagens
skrifvelse af år 1875 lemnar derom endast ringa antydning. Men lagberedningen
har sökt att med ledning af främmande länders lagstiftning
uppgöra ett förslag till sådana mål. Huru pass fullständigt detta är,
derom kan jag icke yttra mig. Men visst är, att i det praktiska lifvet
ofta torde yppa sig fall, då det kan blifva tvist underkastadt, hvarest

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 42.

målet bör upptagas, och då är det gifvet, att man äfven måste vara betänkt -Ang- handelspå
att bestämma en domstol, som skall slita sådana tvister. Det kan domstolars
lätt hända, att genom en sådan tvist ett mål, som då tilldelas en han- mj^a
delsdomstol, varder vida långsammare afgjordt, än om någon handels- orts''''
domstol icke funnits.

Vidare är det äfven en annan fråga, som måste noga begrundas,
och det är den: hvilken kompetens skall en sådan domstol hafva?

I förstärkta lagberedningen voro några personer skiljaktiga från majoriteten.
De yrkade, att man på försök skulle i rikets största städer
införa handelsdomstolar, de ansågo vidare, att kompetensen skulle bebestämmas
till stad sterritorierna, och att parterna skulle hafva optionsrätt
att begagna sig af vare sig allmän domstol eller handelsdomstol.

Till tvifvel om rigtigheten af detta förfaringssätt manar likväl det förhållande,
att, enligt hvad kunniga personer inom denna stad upplyst mig,
handeln numera inträdt i den fåra, att den hufvudsakliga handeln eger
rum mellan köpmän i de större städerna å ena sidan och köpmän i de
mindre städerna och på landet å den andra, och de hafva ytterligare
förklarat, i motsats till en föregående talare, att något trängande behof
af handelsdomstolar i Stockholm för närvarande icke förefinnes. Rigtigheten
af detta påstående torde klarast framgå deraf, att man åtminstone
25 år här i Stockholm haft en kompromissdomstol, men att under
de tre sista åren ej ett enda mål der blifvit anhängiggjordt, och
ledamöterna icke ens hafva klart för sig namnet på domstolen.

Hvad vidare angår optionsrätten, skulle väl dermed menas, att
parterna, då de sluta ett handelsafta], i sammanhang dermed också
skulle besluta, till hvilken domstol de, i händelse af tvist, skulle vända
sig. Men, mine herrar, vi lefva i telefonens och telegrafens tidehvarf,
då handelsaftalen så snabbt ingås, att det vanligen icke är tid nog att
begrunda dessa på sidan af saken liggande ärenden. Skulle handelsdomstolars
införande blifva till väsentlig nytta för någon, så är det för
dem, som bo i handelsstaden, der domstolen finnes, och i dess närmaste
grannskap, tv det torde väl vara uppenbart, att, om en köpman
i Stockholm säljer en vara till en köpman i Norr- eller Vesterbotten
eller till och med Lappmarken, det för dem är af föga nytta att draga
afgörandet under närmaste handelsdomstol eller den i Stockholm.

När man skall afgöra denna fråga, bör man vidare taga hänsyn
till möjligheten att anskaffa lämpliga sakkunniga personer att sitta i
dylika domstolar. Vid de mångtusende olika göromål, som förekomma
i en dylik domstol, kan det ju lätt inträffa, att endast minuthandlare
och fabrikörer komma att deltaga i afgörandet af ett sjörättsmål eller
tvärtom, och jag frågar: är det väl antagligt, att desse minuthandlare
och fabrikörer bättre än domaren skola hafva kännedom om en så
invecklad sak som eu sjörättstvist? Vidare torde det i de större städerna
blifva svårt att få lämpliga personer, som vilja egna sig åt ett
så tacklöst och lönlöst arbete som det ifrågavarande. Det torde icke
blifva lätt att finna personer, som hafva den allmänna insigt i handelsvetenskapen,
att do kunna sätta sig in i alla de särskilda frågorna,

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

Ang. handels domstolars införande.

(Forts.)

och som vidare hafva deri fasta karakter och den opartiska ställning,
att de icke låta leda sig af sidoinflytanden. Dessa mina ord skola icke
missförstås af dem, som suttit i kompromissdomstolar och som val torde
känna, att hos den person, som förlorat sin sak, stannar ofta ett agg
qvar, som det icke är så lätt att aflägsna.

Det är för öfrigt, såsom jag funnit vid de samtal jag haft med
sakkunniga personer, ingen enda, som förklarat sig vilja afstå från något
af de rättsmedel, som nu förefinnas att i högre instans söka rättelse.
Men är det så, att instansordningen skall bibehållas, så är det
gifvet, att den tidsvinst, man genom handelsdomstolarne vill åstadkomma,
inskränker sig till första instansen, men det synes mig mycket tvifvelaktigt,
huru vida denna tidsvinst kan motsvara de förvecklingar och
svårigheter, som denna nya institution skulle medföra.

De personer, som lifligast omfattat herr Åkerlunds motion, anföra
som skäl för införande af handelsdomstolar, att rättskipningen derigenom
skulle blifva både enklare, säkrare och billigare, men mot dem
kan med fog rigtas den frågan, hvarför endast dessa mål skulle få göra
anspråk på högsta möjliga enkelhet och säkerhet, och hvarför skulle
andra mål få intaga en mot dem sidoordnad ställning. Innan denna
fråga blifvit nöjaktigt löst, synes man icke kunna på allvar ifrågasätta
införandet af handelsdomstolar.

De som önska sådana söka hufvudsakligen sina förebildero i främmande
länder, till exempel, såsom motionären, i Frankrike. År 1809
utgaf Napoleon I ett dekret, hvarigenom handelsdomstolar inrättades,
och sedan dess har genom flera särskilda beslut denna institution ytterligare
utvecklats. Det är svårt för utanför stående att bereda sig eu
noggrann föreställning om det sätt, hvarpå handelsdomstolar i utlandet
verka, särskildt då, såsom i Frankrike är förhållandet, meningarna inom
landet sjelft äro ganska delade. Men gifvet torde vara, att man icke i
likhet med motionären kan påstå, att haudelsståndet inom Frankrike
intager denna höga ställning, derför att det der finnes handelsdomstolar.
Det synes mig, som skulle man härvid hafva förvexla! grund
och följd, ty långt innan handelsdomstolar infördes i Frankrike, var
denna nation känd för sin sparsamhet och sitt ordningssinne, och den
står i detta afseende på samma ståndpunkt efter handelsdomstolarnes införande
som förut. Det kan ju hända, att handelsdomstolarnes verksamhet
underlättas just genom denna nationens karakter.

Anmärkningsvärd! torde i alla händelser vara, att inom de länder,
som utgöra centra för verldshandel, nemligen Nordamerika och England,
några handelsdomstolar icke blifvit införda. Det synes mig gifvet,
att om för handelns uppblomstring sådant varit erforderligt, dessa
praktiska män nog skulle hafva infört sådana. Jag vill dock i detta
sammanhang nämna, att 1889 inrättades i London en domstol, Chamber
of Arbitration, hvilken är ett slags handelsdomstol. Jag har genomläst
dess regler och funnit dem tillfredsställande och billiga, men huru
denna domstol verkar, derom eger jag ingen kännedom. Jag vet blott,
att under de två första åren af dess tillvaro hafva af de mångtusende

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 42

mål, som förekommit i London, endast cirka 80 varit föremål för be- Ang. handelshandling
af denna domstol, och man kan in vara berättigad att häraf domstolars
draga den slutsatsen, att domstolens betydelse ej trängt ned i handels- ''
verlden. '' ''

Nu förestår som bekant en omarbetning af handelsbalken i 1734
års lag, och det är alldeles gifvet, att så länge den är qvar, är det
alldeles omöjligt att ordna handelslagstiftningen. Men då denna omarbetning
blifvit verkstäld, tror jag, att den skall bilda en säkrare
grundval för den frågans lösning, som man nu eftertraktar. Under
sådana förhållanden anser jag det hvarken lämpligt eller klokt eller
försigtigt att nu bifalla motionen, och jag tillåter mig derför yrka bifall
till hvad utskottet i förevarande betänkande hemstält.

Herr Lilienberg: Jag ber endast att få instämma i det, som

den föregående talaren anfört om det olämpliga, ja rent af oförsvarliga
sätt, hvarpå förevarande motion blifvit affattad.

Häruti instämde herrar Lyttlcens och Stjernspetz.

Herr Kardell: Herr Restadius förklarade, att han hört, att här i
Stockholm icke skulle finnas någon opinion för införande af handelsdomstolar.
Jag ber med anledning af detta uttalande få uppläsa ett
kort utdrag ur den adress, som jag nyss omnämnde och som jag anhållit
att få framlägga på kammarens bord. Det heter deri bland
annat: »undertecknade, som med tillfredsställelse erfarit, att frågan om
handelsdomstolars inrättande åter blifvit bragt å bane inom Riksdagen,
tillåta oss härmed angifva några synpunkter, hvarunder vi anse, att
behofvet af en dylik institution för handelsverlden framstår såsom synnerligen
trängande. Enligt den nu rådande ordningen och med nu
befintliga domstolar har ingen att vänta någon rättshjelp utan att han
efter stämning, med i regeln 8 eller 14 dagars stämningstid, sätter i scen
en fullständig rättegång med dess utdragna skriftvexlingar och ett
oberäkneligt antal uppskof på veckor eller månader. De nuvarande
vanliga domarena ega ofta ingen eller i allt fall i regel en blott ytlig
kunskap om affärsförhållandena, om syftet i och förutsättningarna för
aftalen och i följd deraf om dessas verkliga innebörd, likasom de i
allmänhet blott med svårighet röra sig med hvad som är de verkliga
köpmännens a b c, det affärsmessiga språkbruket och bokföringsväsendet.
Under nuvarande ordning har man inom handelsverlden
blott ett svagt intryck af att domstolarne äro till för att hjelpa de enskilde».

De 143 affärsmän, som undertecknat denna adress, de åtminstone anse,
att behofvet af handelsdomstolars införande är trängande här i Stockholm.
Men det är också många andra, som tänka detsamma. Jag har
alldeles nyss hört, att ett par af Stockholms mest framstående affärsmän
uttalat sig för önskvärdheten af denna reform, samt förklarat, att handelsdomstolars
införande vore rent af en lifsangelägenhet för handelsverlden
här i landet.

X:o 42

Oadsagen den 3 Maj.

Ang. handels domstolars införande.

(Forts.)

Herr Restadius talade vidare om förhållandena i England, der handelsdomstolar
icke funnes. Jag her då att få påpeka, hvad jag nämnde
i mitt förra anförande, att i England har man jury i civilmål samt
att der finnas skiljedomstolar, som äro ganska mycket anlitade. Jag
har nyss hört uppgifvas, att en dylik, nyligen öppnad skiljedomstol på
helt kort tid anlitades af omkring 3,000 personer.

Jag har ingenting vidare att tillägga; jag har blott velat meddela
dessa upplysningar i anledning af herr Restadius’ anmärkningar mot
motionen.

Herr John Olsson: Med anledning af de anmärkningar, som

talaren på elfsborgsbänken rigtade mot motionen, ber jag att få säga
några ord till bemötande af desamma.

Han sade först, att han icke trodde det blifva möjligt att få lekmän
att åtaga sig att sitta i dessa handelsdomstolar. Jag vill då erinra
derom, att, enligt bestämmelserna i den nya sjölagen, har just en sådan
institution införts hos oss, att lekmän deltaga i behandlingen afsjörättsmål,
och det har icke visat sig uppstå någon svårighet att få lämpliga
personer, lekmän, att åtaga sig att dervid sitta som domare.

Vidare anmärkte samme ärade talare, att derest man ville bibehålla
nuvarande instansordning, skulle man icke genom handelsdomstolarnes
införande vinna den påräknade skyndsamheten i målens behandling.
Äfven denna anmärkning anser jag icke träffa sitt mål, derför att man
ju i händelse af tvist kan förfara på samma sätt som till exempel i
fråga om vexelmåls behandling i öfverrätt. Dessa mål hafva nemligen
företrädesrätt, hvilket gör att de komma att behandlas fortare än
andra mål.

Jag har endast velat bemöta dessa två anmärkningar, hvilka,
såsom sagdt, icke synas mig hafva något fog för sig.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan herr
talmannen gifvit propositioner å hvartdera af de båda yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ io.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 63, i anledning af
väckt motion om tillägg till förordningen angående kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Utskottet hemstälde, att berörda, inom Andra Kammaren af herr
N. Rosengren afgifna motion, n:o 197, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdet af

Herr Rosengren, som yttrade: Vid genomläsning af föreliggande
betänkande framträder den utskottets tanke temligen ohöljd, att denna
motion skulle framkommit på grund af afvoghet mot kyrko-och skolråd

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 42.

eller dessa styrelsers ordförande, samt att den har till ändamål att,
såsom orden här lyda, binda kyrko- och skolråden i deras befogenhet
att ordna ifrågavarande förhållanden såsom dem bäst synes. Hvad är
det då, som motionären här föreslagit? Jo, att ett tillägg måtte göras
till förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd,
att årliga val af kassaförvaltare och räkenskapsförare i kyrkoråd och
skolråd derigenom må göras obligatoriska. Motionären har sålunda
icke föreslagit, att vare sig kyrkostämma eller någon annan beslutande
församling skulle utse kassaförvaltare och räkenskapsförare, utan hans
mening har varit, att desse funktionärer skulle utses af sjelfva kyrkorådet
och skolrådet. Att detta varit meningen, torde också framgå
deraf, att i 338 af ifrågavarande förordning stadgas, att en hvar ledamot
af kyrkorådet eller skolrådet är gemensamt med de öfriga ansvarig
för alla omhänderhafda medel.

Emellertid anser jag mig nu böra gifva till känna, att denna motion
framkommit på uppmaning af pastorer i vissa församlingar; och
man kan väl icke misstänka, att de velat hafva detta tillägg till förordningen
för att inskränka kyrkorådets eller skolrådets befogenhet.
Icke heller hafva dessa pastorer, som yrkat på denna min framställning,
ansett det vare sig obehöfligt eller olämpligt att få detta tillägg till
förordningen.

Det är hufvudsakligen ur två synpunkter som det af mig föreslagna
tillägget vore önskvärdt. Vi kunna lyckligtvis erkänna, att s. k.
oegentligheter i förvaltningen af under kyrko- och skolråden stälda
medel sällan förekommit ; men å andra sidan måste vi beklagligtvis
medgifva, att sådana oegentligheter hafva förekommit, och detta oftast
i följd deraf att kyrkorådets och skolrådets medlemmar af hänsyn till
sin pastor icke velat, såsom förordningen medgifver dem rättighet att
göra, utse kassaförvaltare och räkenskapsförare, utan medgifvit, att pastor
hädanefter som tillförne bestridde jemväl dessa funktioner. Men
detta innebär en stor frestelse för mången. Om en ung vice pastor,
som nyss slutat sina studier och åsamkat sig en mängd skulder, kommer
till eu församling, der han får taga om hand dessa kassor, kan
det lätt nog hända att, när han för mycket ansättes af fordringsegame,
frestelsen kommer öfver honom att tillgripa af dessa medel. Sådant
har ofta händt, ehuru icke alla dessa fall dragits inför offentligheten.

Men äfven ur en annan synpunkt kunde det vara önskvärdt, att
detta tillägg blefve gjordt. Bevis finnas för, att mellan pastor å ena
sidan samt kyrko- och skolrådet å den andra olika uppfattningar gjort
sig gällande rörande förordningens föreskrift, i det pastor ansett, att
han vore sjelfskrifven kassaförvaltare och räkenskapsförare på samma
gång som sjelfskrifven ordförande i kyrko- och skolrådet. Särskilt vet
jag en församling, der en långvarig tvist fördes om denna sak. Församlingens
föregående pastor hade aflägsnats från embetet på grund af
begångna oegentligheter, och den nye pastorn fordrade likväl att få
hafva hand om dessa kassor. Endast genom biskopens i stiftet mellan -

N:o 42.

Oasdag en den 3 Maj.

komst kunde pastorn förmås att afstå från denna sin fordran. Eu dylik
missuppfattning af förordningens bestämmelser synes nu kunna anses
förekommen derigenom, att utskottet tolkat författningen så, som jag
i min motion gjort, nemligen att kyrkorådet och skolrådet hafva frihet
att utse kassaförvaltare och räkenskapsförare. I följd af denna utskottets
tolkning af författningen torde uppmärksamheten komma att fästas
på förhållandena i de delar af landet, der ännu det gamla tillståndet
är rådande. Och då jag derjemte hoppas att, om så skulle befinnas
nödigt, denna motion i framtiden kommer att förnyas, skall jag nu
afstå från hvarje yrkande om bifall till min motion.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 11.

nin lTdendis Eöredrogs lagutskottets utlåtande n:o 64, i anledning af väckta
Centers och ju- Ln°tioner om inskränkning i den dissenters och judar åliggande skvldar
åliggande dighet att bidraga till aflöning af svenska kyrkans presterskap m. m.
skyldigheten

Aflöning1 I två särskilda, inom Andra Kammaren afgifna motioner, n:is 103

svenska stats- och 104, hade herr J. A. Westerberg föreslagit, i den förra: »att Rikslryrkans
pre- dagen ville besluta, att dissenters och judar skola betala högst half afsterskap
m. m. gift till statskyrkopresterskapets aflöning mot i förmögenhet likstälda
medlemmar af statskyrkan»; och i den senare: »att ur statskyrkan lagligen
utträdda dissenters och judar — som sjelfva uppföra egna eller
förhyra lokaler för sina andaktsöfningar — befrias från vidare deltagande
i byggandet och underhåll af kyrkor och boställen för statskyrkans
och dess tjenares behof.»

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motioner icke

måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Lilienberg, Folke
Andersson, Kardull och Svensson från Karlskrona, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att KonglMaj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke medlemmar af främmande,
af staten erkända trossamfund måtte kunna för inkomst af kapital
och arbete befrias från deltagande med svenska kyrkans medlemmar
såväl, i den mån som faststälda löneregleringar för denna kyrkas
presterskap ginge till ända, i aflöning åt detta presterskap som ock,
derest de egde eller förhyrde lokal för gudstjenst, i byggande och underhåll
af kyrka och prestgård, samt för Riksdagen framlägga det lagförslag,
hvartill anledning kunde förefinnas.

I fråga härom anförde nu:

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 44.

Her Lilienberg: Såsom herrarne behagat inhemta af utlåtandet, Om inskränk har

jag, jemte tre andra af lagutskottets ledamöter från denna kammare,
reserverat mig mot utskottets förevarande framställning. Den fråga^dar^ålilande
som genom motionen blifvit bragt på tal, hör till dessa frågor, som icke skyldigheten
kunna falla, utan återkomma till dess de blifvit på ett tillfredsställande att bidragatill
sätt lösta. Men denna fråga hör också till de mest svårlösta frågor,
och det kräfves visserligen ett långvarigt arbete, innan lagstiftningen på kyrkans8predetta
område kan blifva tillfredsställande. I den reservation, som vi sterslcapm.m.
afgifvit, hafva vi nu velat, att motionen endast i så måtto skulle be- (Forts.)
aktas, att dissenters skulle för inkomst af kapital och arbete befrias från
deltagande i aflöning åt presterskapet samt i skyldigheten att bygga
och underhålla prestgård och kyrka, men vi hafva icke ifrågasatt att
denna befrielse, hvad aflöningen till svenska kyrkans presterskap beträffar,
skulle upphöra förr än nu faststälda löneregleringar för presterskapet gå
till ända. Jag föreställer mig att, om denna kammare ville uttala sin
sympati för den fråga, som motionären väckt, samt sin önskan att den
måtte lösas på ett tillfredsställande sätt, så skulle detta kunna ske genom
att lemna sitt bifall till den af oss afgifna reservationen. Säkerligen
föranleder motionen i år icke något Riksdagens beslut, men kammaren
skulle dock genom ett bifall till reservationen hafva uttalat, att
lagstiftningsarbetet bör rigtas på lösningen af denna fråga, till dess ett
tillfredsställande resultat vinnes.

Jag tager mig derför friheten yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig med flere afgifna reservation.

Häruti instämde herrar Walldén, Wavrinslcy, Linder, Höjer, Beckman,
Jakob Erikson från Stockholm, Hammarlund, Gustaf Ericsson
från Stockholm, Wallis, Er. Berg, J. H. G. Fredholm, Loven, von
Frusen, Fjällbäck, Aulin, Falk, Romberg, Svensson från Karlskrona,

Hedlund, Liljeholm, Collander, Nydahl, Ola Bosson Olsson och
Truedsson.

Herr Westerberg yttrade: Jag är glad öfver, att vi nu ickeäro

här för att, så att säga, bevittna eu likbegängelse. I likhet med den föregående
talaren tror jag nemligen, att det endast gäller en afskedshelsning,
och jag hoppas, att kammaren måtte komma att säga »välkommen åter»
till föreliggande motion. Jag skall derför be att få ansluta mig till
de reservanter från denna kammare, hvilka upptagit frågan på det välvilliga
sätt, som framgår af deras reservation. Denna deras reservation
återfinnes på sid. 13 af utskottets utlåtande och börjar med orden
»hvilka ansett» och slutar med orden »hvartill anledning kan förefinnas»,
hvarefter herr Hasselrot kommer med ett ännu längre gående förslag i
sin reservation. Det hade varit mycket lockande för mig att afgifva
något svar gent emot den motivering för afslag å min motion, som utskottet
användt. Men jag vet, att vi allesammans vilja slippa härifrån
så tidigt som möjligt, och derför inskränker jag mig till att förklara,

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

Om inskränk- att det är med glädje jag understödjer den åsigt, som af reservanterna

Ä“:°mfattats dar

åliggande Het är dock ett par frågor, som jag icke kan med tystnad förbigå.
skyldigheten Om jag både haft den åsigten, som uttalats i den fjerde punkten af utatt
bidragatillskottets motivering, om jag kunnat gå in på att, såsom det der heter,
svenska^stais ^enna uppfattning »måste betecknas såsom godtycklig och saknande
kyrkans pre- hvarje rättsgrund», så hade jag tydligtvis aldrig kommit med en sådaii
sterskapm.m. motion, och jag är säker om, att heller ingen i denna kammare velat
(För s.) med sin röst understödja en sådan tanke, på sätt utskottets vice ordförande
nyss gjort. Ilen, mine herrar, det fins en rättsgrund, på hvilken
vi kunna stödja oss, om än icke i svensk lag direkt uttalad, en
rättsgrund, mycket äldre än den svenska lagen, en rättsgrund lika gammal
som vår religion och ledande sitt ursprung från Kristus sjelf, och
denna rättsgrund, på hvilken vi här ställa oss, lyder: »allt hvad I viljen,
att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem!» Och jag tror mig
kunna påstå, att om vi dissenters hade intagit den plats, som den lutherska
kyrkan nu innehar i vårt land, och den lutherska kyrkan af
oss begärt, hvad vi nu begära af dem, så borde vi hafva varit färdiga
att medgifva detta, så vidt icke magtens sötma kunnat göra äfven oss
blinda för rättvisans och billighetens kraf.

Ännu eu sak skall jag dock be att få nämna, innan jag slutar.
I andra punkten af betänkandet heter det, att »så länge den evangelisktlutherska
kyrkan är en statsinstitution, torde hvarje svensk medborgare
vara skyldig att bidraga till den samma lika väl som till hvarje annan
statens inrättning.» Detta är emellertid eu princip af mycket temporär
beskaffenhet, och det behöfver blott påpekas, att om man vill tillämpa
den så genomgående, som utskottet här sökt häfda, så skulle man t. ex.
kunna komma till det resultat, att derför att krön obränn erierna under
Gustaf III:s tid voro en statsinstitution, så var det då alla svenska medborgares
pligt att bidraga till densamma genom att supa. Hur otillig
denna princip i längden är, har kronobränneriernas fall visat.
Jag tackar, som sagdt, för det understöd, min motion erhållit inom
lagutskottet, och skall yrka bifall till den reservation, som afgifvits af 4
af denna kammares ledamöter i utskottet.

Herr Wester: Då motionären instämt i det yrkande, som gjorts

om bifall till herr Lilienbergs reservation, så har jag icke något skäl att ingå
på pröfning af frågan i dess helhet.

Jag kan dock icke underlåta att med några ord besvara hans anmärkningar
mot ett par af utskottets motiv.

Det första var utskottets yttrande, att »så länge den evangelisktlutherska
kyrkan är en statsinstitution, torde nemligen hvarje svensk
medborgare böra vara skyldig att bidraga till densamma lika väl som
till hvarje annan statens inrättning». Motionären har med anledning
deraf tillåtit sig jemföra den lutherska kyrkan i Sverige med dekronobrännerier,
som funnos på Gustaf III:s tid. Den jemförelsen vill jag
icke ens upptaga till besvarande. Men jag vidhåller, att så länge vi

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

hafva en statskyrka, så böra vi alla bidraga till dess underhåll, liksom Om inskrärikvi
göra till alla andra statsinstitutioner. Det är här samma förhållande, n^n9^den^issom
t. ex. i fråga om skolväsendet. Till skolornas underhåll få alla da^åliZande
betala, antingen do begagna dem eller icke, antingen de äro i den ställ- skyldigheten
ning, att de kunna komma att begagna dem eller icke. attbidraga till

Vidare har motionären gjort anmärkning mot ett uttryck i fjerde aflön*n9 af
punkten af betänkandet. Med anledning af motionärens yrkande, att ^Irkans^prTdissenters
blott skola befrias från hälften på grund deraf, att statskyr- sfer skap m. m.
kans presterskap äfven hafva åtskilliga funktioner att uträtta för dem, (Forts),
säger utskottet om denna fördelning, att den »måste betecknas såsom
godtycklig och saknande hvarje rättsgrund». Det är icke grunden för
dissenters befriande från afgifter till statskyrkan, utan grunden för den
fördelning, som motionären gjort, då han föreslår, att dissenters för de
statsborgerliga funktionerna skola betala hälften, det är den grunden
utskottet funnit godtycklig och oberättigad.

Jag öfvergår derefter till reservanternas yrkande, att Riksdagen
måtte aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t
måtte framlägga ett lagförslag, hvarigenom dissenters och judar befrias
från halfva afgiften till presterskapet för inkomst af kapital och arbete,
hvilken befrielse skulle inträda, så snart nu gällande löneregleringar
upphört. Nu är att märka, att genom 1862 års författning angående
löneregleringar är bestämdt, att hvarje faststäld lönereglering skall gälla
50 år, och om man nu antager, att den första löneregleringen faststäldes
1864 eller 1865, så följer deraf, att den första löneregleringen
icke upphör förr än 1915, det vill säga 22 år härefter. Jag hemställer,
om det kan vara skäl, att Riksdagen nu aflåter en skrifvelse och begär
en lag, som under inga förhållanden kan komma till effektivitet förrän
22 år härefter. Och det är att märka, att det är ytterst få löneregleringar,
som då upphöra att gälla. Det finnes till och med sådana, som
ännu ej trädt i verkställighet till följd af konventioner och dylikt. Det
synes mig derför allt för tidigt att nu aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t i denna rigtning.

J idare yrkas i reservanternas förslag, att judar och dissenters, som
lagligen utträdt ur statskyrkan, skulle i vissa fall befrias från skyldigheten
att deltaga i kyrkobyggnader. Följden häraf skulle blifva, att, om
i en församling något större antal sådana skulle finnas, hela tyngden
konune att drabba öfriga medlemmar af församlingen, och då kunde
det hända, att så många dissenters funnes i församlingen, till exempel vid
stora industriella anläggningar, som egas af dissenters eller judar, att
tyngden blefve så svår, att man icke kunde ifrågasätta, att de öfriga
skulle kunna underhålla kyrkan utan hjelp, och då blefve det nog
staten, som finge träda emellan.

Härtill kommer vidare, att motionären endast yrkat, att de, som
lagligen utträdt, skulle vara befriade från deltagande i underhåll af
kyrkorna. Men här finnas för närvarande i vårt land en hel mängd
sekter, som upprättat sina egna bönehus utan att hafva lagligen utträdt
ur statskyrkan, och dessa skulle dä icke erhålla samma förmån. Skall

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 42.

X # 42.

Onsdagen den 3 Maj.

Om inskränk- den ena hafva förmånen att slippa deltaga i kyrkobyggnad, så bör väl
ning i den dis- äfven den andre hafva det. Det ställer sig olika för dem i fråga om
dar^åliggande presternas aflöning, ty de dissenters, som lagligen utträdt ur statskyrkan,
skyldigheten hafva en föreståndare, som lagligen är förpligtad att fullgöra flere af
att bidraga till de funktioner, som åligger prest i statskyrkan, men i afseende på kyrkoaflåning
af byggnad förhåller det sig icke på samma sätt.

SkyrkansSpre- Häraf torde framgå, att efter min uppfattning eu skrifvelse i den

sterskap m. m. rigtning reservanterna föreslagit i den ena delen för närvarande icke
(Forts.) är lämplig och i den andra delen icke nyttig, hvadan jag tillåter mig
yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Swartling, Andersson i Löfhult och Näslund förenade sig
med herr Vester.

Herr Ekman: Jag skall be att dels få bemöta åtskilligt, som

förekommer i lagutskottets utlåtande, dels åtskilligt, som anfördes af
den siste talaren.

Först och främst får jag då säga, att den jemförelse han gjorde
mellan den evangeliskt-lutherska kyrkan såsom statsinstitution och skolväsendet
icke är rätt hållbar. Det är för vårt land alldeles nödvändigt,
att vi hafva skolundervisning, om vårt lands befolkning skall i intellektuelt
hänseende kunna lyftas, men deremot är det icke alls nödvändigt
för vårt lands befolkning att hafva en luthersk kyrka, utan det kan
lika gerna vara en kristen kyrka af annan bekännelse, annan denomination.
Den jemförelse, han gjorde, är således icke rigtigt hållbar.
Om jag utgår derifrån, att det för vårt lands andliga och sedliga förkofran
icke nödvändigt behöfves en kyrka, som är bestämdt luthersk,
utan att det kan finnas andra kristna denominationer, som kunna bidraga
lika mycket och lika kraftigt till den andliga och sedliga utvecklingen
i vårt land, så följer deraf alldeles klart, att, då staten har
erkänt, att sådana icke-lutherska församlingar kunna och få existera, och
då staten till och med stiftat särskild lag för dessa församlingar och
deras föreståndare o. s. v., staten också dermed tydligt och klart medgifvit,
att det andliga ändamål, för hvilket den lutherska kyrkan är till
såsom statskyrka, kan realiseras äfven på annan väg och genom andra
församlingar och andliga korporationer.

Kongl. Maj:t och Riksdagen hafva som bekant stiftat en dissenterslag,
och deri föreskrifves alldeles tydligt, hvad föreståndare skall hafva
att göra. »Föreståndare hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga
gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse och
församlingsordning samt att allmän lag dervid ej öfverträdes.» Vidare
heter det: »Derjemte vare föreståndare pligtig att föra de anteckningar,

hvarom Konungen förordnar; att lemna erforderliga upplysningar angående
församlingens medlemmar; samt att föröfrigt ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.»
Det är ju alldeles tydligt, att det sålunda i princip redan är medgifvet,
att ett samfund på sidan om den lutherska kyrkan får existera, och det

Onsdagen den 3 Maj.

X:o 42

får existera, just derför att naturligtvis Konung och Riksdag hafva sett Om inskränkuti
dessa samfund, som icke direkt äro lutherska, men som dock stå *''s''

på kristlig basis — de hafva derutinnan sett ett medel att realisera^ åliggande
just det, som statskyrkans uppgift är eller åtminstone skall vara, nem- skyldigheten
iigen den andliga kulturen i vårt land. När nu verkligen så är, åsatt bidrag a till
är det väl rent af orimligt — när föreståndaren skall föra anteckningar, aflöning af
lemna uppgifter t. ex. till statistiska byrån och fullgöra allt, hvad en
staiskyrkoprest skall göra — så är det, säger jag, alldeles orimligt, attsterskapm.m.
dessa lagligt erkända dissenters — om några andra är det naturligtvis (Forts.)
icke här fråga — att dessa verkligen dessutom skola aflöna svenska
statskyrkans presterskap. Det kan väl icke vara rättvist och billigt att
fordra något sådant. Jag kan icke heller vara med motionären derom,
att man skulle halfvera, det vill säga, att dissenters icke skulle betala
mer än halfva aflöningar till statskyrkans prester. Nej, dissenters skola
icke betala någonting till statskyrkans prester, ty statskyrkans prester
behöfva icke göra någonting, behöfva icke förrätta en enda kyrklig handling
åt de lagligen utträdda dissenters. Dessa lagligen utträdda dissenters
döpa sjelfva sina barn, viga, begrafva, föra anteckningar och
lemna uppgifter till statistiska byrån. Och de äro skyldiga att inkomma
med dylika uppgifter angående allt, som Kongl. Maj:t af dem fordrar.

Då är det val icke rimligt, att de skola betala vare sig hela eller halfva
aflöningen till statskyrkans prester.

Nu sade den siste talaren: men nu finnas i vårt land en hel hop
med dissenters, som icke äro lagligt utträdda, och de kunna då naturligtvis
icke få någon nytta af denna sak. Jag för min enskilda del

vill på denna invändning svara, att jag tror, att om en sådan lag som
den här ifrågavarande skulle blifva gällande, så skulle de dissenters,
som nu finnas inom landet, men som icke äro lagligt utträdda, komma
att lagligt utträda ur statskyrkan. Hvarför de under nuvarande förhållanden
icke utträda kommer sig derutaf, att de hafva rent af ingen
vinst derpå. De veta icke, hvad det skall tjena till att utträda ur
statskyrkan, så länge de allt fortfarande nödgas erlägga alla sina afgifter;
utan de rangera det så, att de upprätta sina egna kyrkor och

missionshus och besöka dem; men då de ändå få lof att betala till

statskyrkans prester, qvarstå de ännu inom denna kyrka. Men genomför
man en sådan lag som den som nu är ifrågasatt, skulle man få se
något helt annat. Det skulle då kanske komma att blifva ett ganska
stort utträde ur den svenska statskyrkan, och kanske lomme de allra
flesta dissenters då att inrätta sig enligt förordningen af år 1873.

Hvad nu beträffar löneregleringen, hafva både utskottet och den
senaste talaren sagt, att genomförandet af denna sak icke skulle kunna
ega rum förr, än de nu gällande löneregleringarna upphört att gälla, det
vill säga först efter omkring 20 år. Jag för min enskilda del kan
emellertid icke finna något som helst hinder för att genomföra detta
när som helst, så snart Konungen och Riksdagen det beslutat, utaf det
enkla skälet nemligen, att, för så vidt jag har reda på löneregleringarna,
det icke står i en enda lönereglering, och kan icke heller stå der, att

Ko 42.

Onsdagen den 3 Maj.

Om inskränk- till exempel den och den pastorn eller den och den komministern i en
ning i den dis- Tjsg församling skola hafva en bestämd, fixerad lönesumma, utan der
dar6åliggande^*i pastor skall hafva af mantalen så och så mycket råg
skyldigheten och så och så mycket korn, löst efter medelmarkegångspris, så och så
att bidrag a till mycket i personliga afgifter samt så och så mycket af lön och inkomst.
aflöning af Detta gör, att det kan inträffa — något som jag också vet vara hänSkyrkans3pre-
delsen, speciel i en församling inom erkestiftet — att en pastor vid
sterskap m. m. löneregleringens början icke hade mer än 4,000 kronor i lön, under
(Forts.) det att denna för närvarande går upp ända till 12,000 kronor, det vill
säga den har tredubblats under den tid löneregleringen varit gällande.
Hvad kommer detta utaf? Jo, sedan löneregleringen inträdt, ha en
mängd saker tillkommit. De hafva fått en mycket större afkastning
t. ex. af skogsaf verkning en, som aldrig var inberäknad i den ursprungliga
löneregleringen. Dessutom finnes inom socknen ett sörre stationssamhälle,
till hvilket inflyttat en mängd personer, som få erlägga sina
utskylder o. s. v. Deremot finnas församlingar, der löneregleringen
t. ex. har visat, att pastor skulle hafva omkring 4,000 kronor i lön,
men till följd af utflyttning och till följd derutaf, att industriella anläggningar
blifvit nedlagda, bruk och grufvor och sådant upphört, har
pastors lön, som vid löneregleringen var beräknad till omkring 4,000
kronor, sjunkit ned ända till 2,000 kronor. Just derför, att presterskapets
löner icke uti löneregleringen äro fixerade, utan det i stället blifvit
bestämdt, att så och så mycket skall utgå af hemman, så och så
mycket af inkomst samt så och så mycket i personliga afgifter, just
derför är det alldeles tydligt och klart, att det föreliggande förslaget
kan genomföras, utan att man på något sätt behöfver invänta löneregleringarnes
utgång. Detta, tror jag, är en mycket vigtig sak att besinna,
ty är det verkligen sant, som den siste talaren sade, att det dröjer öfver
20 år, innan detta kan genomföras, då håller jag med honom deruti,
att det är nästan väl tidigt att väcka detta förslag nu, då kan man ju
framkomma med den frågan senare. Men förhållandet är icke sådant,
utan om verkligen Konung och Riksdag besluta detta, så kan det genomföras
när som helst, nästa år om så vore. Jag tror således att
derutinnan intet hinder skall ligga i vägen för denna sak.

Till sist ber jag få påpeka slutorden i utskottets utlåtande. Der
tycker jag verkligen, att utskottet har lemnat ett slags fattigdomsbevis
åt statskyrkan. Det säger nemligen der, att om verkligen dissenters
skulle blifva befriade från att bygga kyrka och prestgård, vore det att
befara, att en slik befrielse skulle innebära en frestelse till utträde ur statskyrkan
af rent ekonomiska skäl. Jag säger, att detta är ett fattigdomsbevis;
ty utskottet uttalar här den fruktan, att om man slipper att betala,
störtar största delen ut ur statskyrkan och vill icke hafva med
den vidare att skaffa. Är man verkligen icke mera bunden vid sin
kyrka, än att det beror på att man får lof att betala till byggande och
underhåll af kyrka och prestgård, så är det bandet mycket löst; och då
tycker jag för min de!, att det bandet gerna kan slitas när som helst,
om det icke är starkare än så. Är man deremot verkligen af hjertat

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 42.

tillgifven sin kyrka, så lemnar man den icke utaf ekonomiska skäl. Det Om inskrankar
alldeles visst och klart. Det se vi till exempel på de nuvarande^f^rsoch^u
friförsamlingarne och de dissenters, som finnas i vårt land. Det finnes hårluggande
inga lagar, som hålla dem vid deras kyrkor och missionshus; men de skyldigheten
uppoffra och hafva uppoffrat tusentals kronor för byggandet af sina att bidraga Ull
missionshus, och jag är förvissad derom, att om man skulle upprätta en ^f^a^stats
statistisk beräkning öfver de kyrkor och missionshus i vårt land, som prei

äro bygda af dissenters, vare sig af den ena eller andra denominationen, sfers/cap w.»?.
skulle det visa en siffra, som kanske skulle gå upp till millioner. (Forts.)

Herr talman! Dör att kunna få denna fråga åtminstone något
framåt, och då jag förmodar, att ett bifall till reservationen ändå icke
blir annat än en opinionsyttring, ty Första Kammaren torde väl expediera
denna motion i papperskorgen, skall jag be att få förena mig
med reservanterna, herrar Lilienberg, F. Andersson, Kardell och Svensson.

Herr Lilienberg: Jag begärde ordet med anledning af det

anförande, som talaren på hallandsbänken hade. I afseende å förhållandet
mellan statskyrkan och de af staten erkända dissenterssamfnnden
kan jag nu instämma i hvad talaren på stockholmsbänken nyss yttrade.

Talaren på hallandsbänken förmenade, att det vore alldeles för
tidigt att nu framkomma med något förslag om lagstiftning i detta
ämne, och räknade ut, att det skulle dröja öfver 20 år, innan en sådan
lag behöfde utfärdas. Hen jag vädjar till kammaren, om icke, när
någon större reform skall bringas å bane, kammaren vet, huru långtid
kräfves, innan reformen kan komma till verkställighet. Särdeles när
det är fråga om en sådan reform, som den här är å bane, af den svårlösta
beskaffenhet, som denna onekligen är, tror jag, att det behöfves
mångårigt arbete och att det behöfs, att en motion flera gånger framlägges
för att få ett beslut af Riksdagen till stånd i denna fråga.

Talaren anmärkte vidare, att en sådan lagstiftning, som här är
ifrågasatt, skulle verka rubbning i de ekonomiska förhållandena inom
församlingarne, men just för att icke göra detta i någon mer afsevärd
mån eller för att göra rubbningen så liten som möjligt, hafva reservanterna
inskränkt sig dertill, att dissenters endast skulle befrias från
afgiften för inkomst af kapital eller arbete, men icke för inkomst af
fast egendom.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Hedin och Hammarström.

Herr Boethius: Jag begärde ordet med anledning deraf, att en

talare på stockholmsbänken nyss förnekade rigtigheten af en jemförelse
mellan dissenters’ skyldighet att betala bidrag till statskyrkan och deras
skyldighet att betala bidrag till skolväsendet, som icke begagna sig af
det. Talaren ansåg, att här förelåge en väsentlig skilnad. Skolan vore
något, som vi alla erkände som nödvändigt, men statskyrkan vore icke
en nödvändig kulturanstalt. Jag tror dock, att vårt folks flertal anser,

2S:o 42.

Om inskränkning
i den dissenters
och judar
åliggande
skyldigheten
att bidraga till
aflöning af
svenska statskyrkans
presterskap
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 3 Maj.

att det är lika nödvändigt att hafva en kulturanstalt för religionens och
sedlighetens vård som för undervisningens, och så länge flertalet af
vårt folk finner, att den lämpligaste anstalten härför är statskyrkan, förmenar
jag, att det icke kan hjelpas, att den minoritet, som icke hyser
samma åsigt, får bidraga dertill, på samma sätt som den minoritet, som
icke begagnar sig af de offentliga skolorna, få bidraga till dessa.

Talarens anmärkning skulle vara befogad, i fall det nemligen vore
så, att de offentliga skolorna vore de enda tillåtna i vårt land. Han
sade nemligen, att den svenska staten har en statskyrka, men den erkänner
rättigheten för dissenters att hafva sina kyrkor. Deraf skulle
följa, huru orättvist det vore, att dissenters få bidraga till denna
statsinstitution; men precis på samma sätt gör svenska staten med skolväsendet.
Den har visserligen föreskrifvit en folkskola. Ja, men . . .
denna folkskola, dess organisation, är icke den enda tänkbara, lika litet
som statskyrkan är den enda tänkbara, och svenska staten ålägger icke
sina medlemmar att hafva sina barn i folkskola, utan man kan fa gifva
dem enskild undervisning. Men gör man det, får man ändå betala till
folkskolan.

Går man så till elementarläroverken, blir förhållandet ändå klarare.
Der erkänner staten vid sidan af sina läroverk privata läroverk, som
äro fullt organiserade, och som hafva skyldighet att lemna uppgifter
till staten alldeles som dissenters. Men de, som begagna sådana privata
läroverk och betala för det, få ändå bidraga till underhållet af de allmänna
läroverken.

Således synes den jemförelsen fullt rigtig, att skall man befria
dissenters från att bidraga till den kulturanstalt, som kallas statskyrkan,
så bör man också befria dem, som hafva sina barn i privata skolor,
från att bidraga till de offentliga läroverken. Så länge det är sa, att
ett flertal af vårt folk anser statskyrkan vara den lämpligaste för deri
religiösa kulturen, så länge tror jag derför att det icke går an att befria
minoriteten från att betala, utan denna minoritet får finna sig i det,
liksom andra minoriteter få finna sig i att gifva bidrag till statsändamål,
som de icke tycka om eller begagna sig af. Jag anhåller om bifall
till utskottets förslag.

Herr Peterson i Hasselstad instämde häruti.

Herr Rodhe. Jag skall anhålla, herr talman, att endast helt kort
få uttala mitt godkännande af utskottets afstyrkande af motionen äfvensom
af de skäl, på hvilka det stödt detta sitt afstyrkande. Jag tror
icke, att det gerna är möjligt att vid denna frågas bedömande se frågan
så att säga i smått eller taga hänsyn blott till de individer, hvilkas
ekonomiska fördel skulle främjas genom ett antagande af motionen.
Man tvingas att se saken mera i stort. Frågan sammanhänger tydligtvis
på det närmaste med frågan om statskyrkans vara eller icke vara.
Vill man upphäfva statskyrkan, ja, då skall man bifalla motionen. Tv
ett sådant bifall eller antagande af motionen är alldeles tydligt ett steg

Onsdagen den 3 Maj.

K:o 42.

till statskyrkans upphäfvande. Det är ju icke att förundra sig öfver, Om inskränkatt
de, som stält sig i ett mer eller mindre fiendtligt eller främmande ning iden disförhållande
till vår kyrka, att de skola omfatta ett förslag sådant som dar åliggande
det föreliggande. Jag tror dock icke, att den upplösningens ande, som skyldigheten
är så verksam i våra dagar, hunnit så gripa omkring sig i denna att bidraga till
kammare, att dess flertal skulle vilja vara med om att upphäfva denna af

statskyrkomstitution. kyrkans pre Talaren

på stockholmsbänken ansåg det som ett fattigdomsbevis, sterskapm.m.
det som utskottet anmärkt, att det skulle bli stor frestelse för kyrkans (Forts.)
medlemmar att utträda, så vida befrielse från afgifter till kyrkan kunde
ställas dem i utsigt genom ett sådant utträdande. — Ja, det är ett
fattigdomsbevis, som jag tror man får gifva medlemmarne inom alla
kyrkosamfund. Nämnde talare borde väl veta, att det är i sjelfva verket
öfver allt så, att det är ganska få, hvilka af fullaste hjerta sluta sig
till ett kyrkosamfund. Det stora flertalet kommer alltid att stå i mer
eller mindre ytligt förhållande till kyrkosamfundet. Så har det varit i
alla tider, och så kommer det i alla tider att förblifva,

Då jag för min del anser, att det skulle icke blott för kyrkan utan
framför allt för staten vara en stor olycka, om statskyrkan blefve afskaffad,
kan jag icke annat än afstyrka bifall till motionen och tillstyrka
utskottets förslag.

Innan jag slutar kan jag icke underlåta att uttala mitt djupa beklagande
af ett ord, som fäldes af motionären, ett ord, som vittnar om
en ogrannlagenhet och kärlekslöshet, som jag icke hade väntat af honom.

Det var när han jemförde statskyrkan med kronobrännerierna. Det var
en jemförelse, som var mer än upprörande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Rodhe instämde herr Peterson i Boestad.

Herr John Olsson: Jag skall blott be att få till protokollet antecknadt,
att jag för min del instämmer i herr Lilienbergs reservation,
till hvilken jag således yrkar bifall.

Herr Petersson i Runtorp. Jag har begärt ordet för att instämma
med alla dem, som yrkat bifall till vitskottets förslag. Jag tycker det
är nästan sorgligt att höra, när man vet hvilka splittringar och söndringar,
som äro inom de kyrkliga förhållandena, att man med motionärens
förslag velat framställa premier till dem, som utträda ur statskyrkan.
Jag hemställer till kammaren, om det kan vara värdigt, att
under detta jubelåret 1893 lemna ett svar sådant som detta vid detta
den lutherska reformationens jubelfestår. Jag hemställer om bifall till
utskottets förslag och önskar, att ett sådant förslag som motionärens icke
så snart måtte komma återigen, utan hoppas att det för alltid blir begrafvet.

Häruti instämde herrar Andersson i Lyckorna, Petersson i Hamra,
Kumlin, Mallmin och Andersson i Hamra.

N:o 42. 24 Onsdagen den 3 Maj.

Om inskränk- Herr Ekman. Jag ber att få vända mig mot den siste talaren,
Centers oehju-som talade om att lemna en premie till dissenters, som utträda ur
dar åliggande statskyrkan. Han känner utan tvifvel mycket litet till, hvilka stora
skyldigheten utgifter både i ena och andra hänseendet, som dissenters hafva. De ha
att bidrag atill icke så små bördor att bära. De ha att underhålla enskilda församsvemka9staU-^}n^°^&x
oc^ enski^a församlingsföreståndare. Det är icke för att
kyrkans pre- åtnjuta några premier, som vi begära att utträda från svenska statssterslcap
m. m. kyrkan, utan för att åtnjuta den samvetsfrihet, som vi ovilkorligen känna
(Forts.) oss behöfva.

Den fråga, som föreligger, är helt enkelt ingenting annat än en
ekonomisk fråga. Hen herr biskopen från Göteborg har gjort den till
en så allvarlig fråga, så att det gäller, som han säger, svenska statskyrkans
vara eller icke vara. — Jag har tyvärr icke förut haft så
stor aktning för den svenska statskyrkan, emedan jag varit i tillfälle att
se dess innebörd ganska mycket på nära håll. Hen är det verkligen
så, att statskyrkans vara eller icke vara hänger på pekuniära utgifter,
då faller min aktning ändå mera för denna kyrka. Har denna kyrka icke
tillgifnare medlemmar, än att dessa medlemmar äro färdiga, att, blott
de få någon eftergift, bjuda denna kyrka farväl, då tror jag tiden är
inne, att vi mycket väl kunna låta statskyrkan falla; och har svenska
folket genom ett sådant tillvägagående, nemligen att lemna kyrkan för
ekonomiska skäl, gifvit tydligt och klart tillkänna, att det icke längre
vill omhulda denna statskyrka, då må den också falla.

Herr Beckman. Jag har redan, herr talman, instämt med herr
Lilienberg, och det var icke min afsigt att yttra mig i denna fråga.
Hen det är mig alldeles omöjligt att stillatigande åhöra hur man söker
att framställa denna sak som en fråga, den der uteslutande rör ekonomiska
förhållanden. Det är tvärt om just den synpunkten, som mest
bör framhållas, att det här gäller en samvetsfrihetsfråga. Och en sådan
fråga är i alldeles särskild! mening en kristlig fråga. Det är derför,
att jag anser att kristendomen framför allt bör värna om den enskildes
samvetsrätt, som jag finner det vara en oeftergiflig pligt för statsmagterna,
att, i de fall der de genom lagstiftning ingripa i förhållanden, som beröra
religionen, så mycket som står i deras förmåga tillse att intet
samvetstvång lägges på dem, som hylla en olika uppfattning.

Det yttrades här nyss, att man skulle se saken »i stort». Det var,
sade den ärade talaren på göteborgsbänken, att se saken »i smått», om
man icke framför allt erinrade sig det inflytande, som ett stadgande i
den rigtning, reservanterna föreslagit, kunde hafva på statskyrkans bestånd.
Jag skall icke — fastän jag sjelf anser, att statskyrkan är en
öfvergångsform, som icke ens som sådan är den allra lämpligaste —
förneka att statskyrkan haft ett fördelaktigt inflytande på vissa kulturområden.
Jag skall villigt erkänna dess stora betydelse såsom kulturanstalt
i fråga om vissa delar af det religiösa kulturlifvet. Hen, herr
talman, jag påstår att det fins en annan synpunkt som är vigtigare.
Det fins något annat, som icke är »smått» utan tvärtom vida större än

Onsdagen den 3 Maj.

X:o 42.

omsorgen om statskyrkans ekonomiska grundvalar. Och det är häfdandet Ominskränkaf
den orubbliga principen, att såsom grundvalen för ett sant 1;ristligt mn?1 •

religiöst samhällslif maste i främsta rummet ställas den enskildes sam- aar åliggande
vets frihet! skyldigheten

Jag anhåller, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr Olson i Stensdalen förenade sig med herr Beckman.

Herr Redelius: Jag ber kammaren om ursäkt öfver att jag nu

bar begärt ordet. Ty jag må bekänna att det ligger mig mycket emot
att uttala mig i en fråga, som rör presterskapets aflöning. Ty jag har
den grundåskådningen, att sådana frågor böra afgöras af andra änpresterna
sjelfva. Men den siste talaren uttryckte ett ord, som jag anser
mig pligtig att besvara, då han påstod att här vore fråga om samvetsfrihet.
Det var sannerligen oväntadt att höra det ifrån det hållet. Jag
hade trott hela tiden att det endast var fråga om dissenters pekuniära
bidrag till statskyrkans presterskap, jemte öfriga församlingsmedlemmar.
Det har jag trott, mina herrar. Men jag har aldrig ens ett ögonblick
kunnat komma på den uppfattningen, att det skulle röra samvetsfriheten.
Jag förstår icke det talet. Jag tror, att det kan vara tillräckligt
att framhålla detta, för att det må vara klart för hela verlden,
att det är icke fråga om samvetsfriheten, utan fråga om en pekuniär
sak. Om denna pekuniära sak vill jag icke nu yttra mig. Tv det må
vara nog med det som i öfrigt blifvit sagd!; från den ståndpunkt, på
hvilken jag står.

Men då jag likväl tagit till ordet, ber jag att få upprepa några
ord som nämndes af eu annan talare på samma länsbänk, herr Nils
Petersson i Runtorp: jag tror icke, att det är den svenska representationen
värdigt att besluta premier för utträde ur statskyrkan. Tv, säga
hvad man vill, premier blir det. Det är detsamma som att erbjuda
betalning åt dem som vilja gå ut. Det är att begagna lockelser. Helt
annat är förhållandet, om man står på den ståndpunkt, på hvilken jag
står och från hvilken jag tagit mig friheten vid föregående riksdagar
framlägga förslag till reglering af dessa svåra förhållanden, som verkligen
kräfva en reglering. Jag hänvisar i det hänseendet till de af
mig väckta motionerna. Det kan utgöra tillräckligt svar i denna sak.

Men ännu en omständighet till. Jag medgifver nemligen, att man
med rätta må ställa stora fordringar på oss prester äfven med hänsyn
till fördragsamhet och tolerans mot olika tänkande. Det medgifver
jag obetingadt. Men så långt tror jag icke man bör gå, att man af
oss prester fordrar, att vi skola betala dem af våra åhörare, som vägra
att åhöra våra predikningar.

att bidragatill
aflöning af
svenska statsIcyrkans
presterskap
m. m.

(Forts.)

Herr Beckman: Jag kan icke underlåta att yttra några ord med
anledning åt det anförande, som hölls af talaren på kalmarlänsbänken. Hans
ståndpunkt är i detta afseende så fjerran från min, att jag måhända

X:o 42. 26 Onsdagen den 3 Maj.

Om inskränk- icke fullt förstår honom. Att han icke förstår mig, derom är jag lifning
i den dis- gfvertygad. Jag kan ej behandla detta ämne på ett sådant sätt
dar åliggandeBOm ^aDi då han skämtsamt takt om, att han ej ville vara med om att
skyldigheten »premiera» dem, som icke ville åhöra hans eller andra presters predikatt
bidraga till ningar. Ty det är icke det, som frågan för mig här gäller; utan fråaflöning
af „an ar denna: skall individen i religiösa ting ej få sin samvetsfrihet
kyrkans pve- respekterad. Ty det gäller här verkligen religionen — det borde ej
sierska^ m.m. kunna bestridas. Skola nu personer tvingas att betala afgifter till främ(Forts.
) jande af religiösa institutioner, som de icke anse öfverensstämma med hvad
deras samvete säger dem vara rätta vägen att förverkliga »det religiösa
kulturlifvet», såsom man här kallat det? Kan det exempelvis vara rättfärdigt,
att staten fordrar, att judar skola betala dylika afgifter? Eller
att andra dissenters af olika slag mot sin vilja nödgas härtill? Det
går verkligen ej an att affärda en fråga af sådan vigt med det lättvindiga
påståendet, att det endast gäller »en premiering», en rent ekonomisk
fråga. Nej, jemte det att frågan är af ekonomisk natur, är och
förblir den efter min uppfattning äfven en i hela vårt samhällslif djupt
ingripande samvetsfrihetsfråga. Ja, herr talman, denna samvetsfrihetsfråga
anser jag vara för nationens uppfostran i sannaste och djupaste
religiöst kulturhänseende en af de allra vigtigaste. Det finnes enligt
min tro knappast något, som är mera egnadt att, om jag så må uttrycka
det, sänka nivån inom ett folk, än om man förvägrar det att
fullt njuta samvetets frihet. Ännu farligare då, om man rent af frestar
den enskilde att med läpparne eller lifvet bekänna annat än han i sitt
hjerta tror.

Jag anhåller fortfarande om bifall till reservationen.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som der
under förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall i stället till den af herr Lilienberg
med flere vid utlåtandet fogade reservation; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 64,röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herrar Lilienberg, E. Andersson,
Kardell och Svensson vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen utföll med 127 ja mot 77 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Onsdagen den 3 Maj.

§ 12.

N:o 42.

Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 65, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr D. Persson i Tällberg afgifna motion, n:o
125, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Persson i Tällberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Lagutskottet anser sig hafva anfört sådana skäl mot min motion, att
den icke skulle förtjena något afseende. Jag för min del känner mig
visst icke öfverbevisad utaf de skäl lagutskottet anfört.

Den första anmärkning, som lagutskottet gör, gäller mitt antagande,
att efterlefvande maken skulle få jemnt hälften af den fastighet, som makarne
under äktenskapet förvärfvat. Men så är ingalunda alltid förhållandet,
säger utskottet. Jag har dock temligen goda skäl för mitt
antagande, ty i giftermålsbalkens 10 kap. 2 § heter det: »Man och

hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa egendom,
samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de ega eller
ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag alla
tillsammans». Det är naturligt, att jag i min motion måste utgå från
denna lagliga grund. Det är det oaktadt icke för mig obekant, att vid
en fördelning af egendomen efter den ena makens död den andra maken kan
få blott en del af aflingeegendomen eller också ingenting alls eller också hela
aflingeegendomen. Det beror på öfverenskommelse, huru denna egendom delas
jemförd med annan egendom. Men om vi antaga, att den efterlefvande
maken får all aflingeegendom ensam och denna egendom förut
är lagfaren eller åtminstone lagfart sökt i den efterlefvande makens
namn och i lagfartsboken på honom införd, så kan jag icke fatta, hvilken
ordning och reda det skall kunna medföra, att man å nyo inför
precis samma egendom på samma person.

Lagutskottet anmärker ytterligare, att jag ej skulle hafva känt till
eller ock missförstått kongl. förordningen om tjuguårig häfd den 22
april 1881. Jo, jag känner till den förordningen, och jag känner till
och med till, att den icke är så effektiv som den borde vara. Derför
har jag icke heller det allra ringaste vidrört den förordningen i min
motion. Men hvad jag ej känner till, är hvad lagutskottet funnit i den
förordningen, nemligen att man skulle vara berättigad att räkna preskriptionstiden
från den dag, lagfart å första fånget beviljats. Det kan
ju hända, att våra herrar jurister kunna tolka sig till något sådant af
förordningen, men icke står det i densamma, om ej möjligt i några
motiv.

Emellertid skall jag ej framställa något yrkande om bifall till motionen,
då Första Kammaren redan afslagit densamma. Jag har blott
velat yttra dessa ord för att dels visa, att jag icke anser mig vara öfverbevisad
af lagutskottets skäl, dels uttrycka en önskan, att en motion

N:o 42.

28 Onsdagen den 3 Maj.

i ungefär samma rigtning någon gång framdeles måtte framkomma till
Riksdagen.

Som sagdt, jag har intet yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 13.

Till behandling förekom härefter Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 229, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om
latinskrifningens afskaffande vid de allmänna läroverken.

Sedan i en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 153, herr
P. Waldenström föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t hemställa, det latinskrifningen vid de allmänna läroverken samt i
sammanhang dermed det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen
måtte så snart som möjligt afskaffas, hade vid pröfning af detta
ärende Andra Kammaren i enlighet med sitt första tillfälliga utskotts
hemställan för sin del beslutit, att Riksdagen i skrifvelse skulle anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes med afseende på undervisningen vid de allmänna
läroverken vidtaga sådana anordningar, att latinskrifning icke
måtte åläggas lärjungarne på annan tid än de åt undervisningen i latin
anslagna lärotimmarne, och att i sammanhang dermed det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen måtte bortfalla;
och hade Första Kammaren, efter delfående af detta beslut, för
yttrande hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga utskott; hvilket
sistnämnda utskott i afgifvit utlåtande hemstält:

att Första Kammaren måtte i så mån instämma i Andra Kammarens
beslut, att Första Kammaren för sin del beslöte, det Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle anhålla, att det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen måtte varda
afskaffadt.

Denna hemställan hade, enligt hvad af ofvanomförmälda protokollsutdrag
inhemtades, af Första Kammaren bifallits.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Hammarlund: Efter samråd med motionären, som är

hindrad att infinna sig vid dagens sammanträde, tillåter jag mig hemställa,
att kammaren, utan att å nyo remittera detta ärende till utskottet,
måtte biträda det slut, hvartill Första Kammaren kommit.

Första Kammarens beslut har följande lydelse: »Att Första Kammaren
måtte i så mån instämma i Andra Kammarens beslut, att Första
Kammaren för sin del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller, att det skriftliga öfversättningsprofvet från svenska till
latin i mogenhetsexamen må varda afskaffadt».

Som herrarne helt visst erinra sig, har Andra Kammaren förut beslutit
aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t och dervid uttalat sig

Onsdagen den 3 Maj.

Nso 42.

för tvenne önskningsmål, nemligen för det första, att latinskrifning icke
må åläggas lärjungar på annan tid än de åt undervisningen i latin anslagna
lärotimmarne, och för det andra, att det nuvarande öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen må bortfalla.
Nu bär Första Kammaren ej velat vara med om det förra, hvaremot
den biträdt denna kammares beslut rörande det skriftliga öfversättningsprofvet.
Om nu Andra Kammaren instämmer deri, bar detta års
Riksdag kommit till åtminstone ett positivt resultat i afseende på skolundervisningen.
Detta är visserligen icke af något synnerligen stort
omfång, men dock icke utan sin betydelse.

Jag tillåter mig således hemställa, att Andra Kammaren måtte biträda
Första Kammarens beslut.

Herr Elowson: När denna fråga för någon tid sedan förelåg
till behandling i Andra Kammaren, yrkade jag bifall till eu af utskottets
ordförande afgifven reservation, i förhoppning att Första Kammaren
skulle biträda denna reservation. Hvad jag då yttrade såsom en förmodan
bar sedermera blifvit en verklighet. Jag kan derför ej annat
än med stort nöje instämma i det förslag, som nu är framstäldt, att
Andra Kammaren skall biträda Första Kammarens beslut; och jag gör
det i fullt medveten öfvertygelse derom, att denna reform, om den, såsom
jag hoppas, kommer till stånd derigenom att regeringen godkänner
den, skall lända de allmänna läroverken till gagn och båtnad.

Jag yrkar bifall till det af den förste talaren framstälda förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt Andra Kammaren,
med frånträdande af sitt förra beslut i ämnet, så vidt det skilde sig från
Första Kammarens ifrågavarande beslut; att biträda sistnämnda beslut.

§ 14.

Till Kammaren hade ingått följande kongl. skrifvelse som upplästes:

Wi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Wendes
Konung, tillbjude Eder, Gode Herrar och Svenske män, Wår ynnest
och nådiga benägenhet med Gud Allsmägtig!

Tre hundra år hafva förflutit, sedan Upsala möte hölls. Då befästades
evangelisk-luthersk tro och förkunnelse i vårt land, och intet
område i vårt folks lif finnes, hvilket icke mottagit välsignelse häraf.
Våra fäder hafva förstått och erkändt detta genom att både 1693 och
1793 fira jubelfester till minne af sagda möte. öfver allt i vårt land
har också i år detta stora och sköna minne bort högtidlighållas. På
grund häraf hafve Wi ock i det af Oss för detta år utfärdade bönedagsplakat
manat landets alla innebyggare att med tacksägelse och sjelfransakan
fira årets andra bönedag såsom en jubelfest samt erinrat ve -

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj.

derbörande stiftsstyrelser att rörande sättet för firandet gifva, hvar för
sitt stift, lämpliga anvisningar.

Men en särskild för hela landet gemensam jubelfest bör och kommer
att firas i Upsala. Såsom Upsala mötes beslut hade en genomgripande
betydelse i första hand för det kyrkliga lifvet men i andra
rummet äfven för hela vårt folks andliga odling, så kommer årets jubelfest
i Upsala att ej blott firas såsom en svenska kyrkans fest, utan landets
äldsta universitet, hvars återupprättande nära sammanhängde med 1593
års möte, kommer äfven att genom af detsamma anordnade högtidligheter
upplifva det trehundraåriga minnet.

En särskild betydelse kommer att tillföras denna jubelfest deraf,
att man på samma gång får anledning att tillsammans glädjas öfver
den lyckligt genomförda restaurationen af det gamla sköna tempel, der
våra fäder genom Guds ord och bön stärktes till att utföra det värf,
som gjort dagarne för Upsala möte för vårt folk mera minnesvärda än
de flesta andra i dess historia.

Vid den fest, som sålunda kommer att egnas ett af svenska folkets
största minnen, böra icke saknas svenska folkets ombud för stat
och kyrka; och vilje Wi härigenom hafva inbjudit Riksdagen att genom
särskilda af kamrarne utsedde delegerade deltaga i festen, hvilken
kommer att ega rum den 5 och 6 nästkommande september.

Wi förblifve Eder med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågne.

Stockholms slott den 14 april 1893.

OSCAR.

O. F. Gilljam.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle bordläggas till morgondagens
sammanträde.

§ 15.

På derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren,
för att blifva i tillfälle att redan i dag bordlägga från statsutskottet införväntadt
memorial angående statsregleringen för år 1894, att uppskjuta
fortsättningen af detta sammanträde till kl. 3 e. m., hvarför
sammanträdet nu, kl. 1.3 o e. m., afbröts.

§ 16.

Eortsattes, kl. 3 e. m., kammarens sammanträde, dervid förhandlingarna
leddes af herr vice talmannen.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

N:o 42.

Onsdagen den 3 Maj
§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial n:o 30, i anledning af återremiss
af utskottets utlåtande n:o 29, angående Täckt motion om ändrad lydelse
af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets memorial:

n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Eiksdagen angående disposition till svenska
kyrkan i Paris af öfverskott å de från svenska kronans fastighet i Konstantinopel
inflytande hyresinkomster;

n:o 76, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande punkt
7 mom. b af utskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under femte hufvudtiteln; och

n:o 77, angående statsregleringen för år 1894; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 66, i anledning af dels väckt motion angående ändringar i
strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande, dels ock motion angående
suspenderande af detta straff;

n:o 67, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning; och

n:o 68, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven väckt motion om
ändring i samma förordning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.5 e. m.

In fidem
llj. Nehrman.