RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Ändra Kammaren. N:o 38.

Onsdagen den 26 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, dervid kammarens
förhandlingar till en början leddes af herr vice talmannen.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen herr Ernst Beckman, som lider af “angina
tonsillaris", är hindrad att närvara vid dagens sammanträde intygas.

Stockholm den 26 april 1893.

Edv. Laurent.

Leg. läkare.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande
n:o 21, i anledning af väckt motion om nedsättning i portot å lokalbrefkort.

I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, n:o 188, hade herr Edvard Thermcenius förnyat sin vid
sistlidet års lagtima riksdag gjorda framställning, att portoafgiften för
lokalbrefkort måtte nedsättas, för lokalbrefkort, enkelt, till 3 öre och
för lokalbrefkort, åtföljdt af blankett till svar, 6 öre.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

I en vid betänkandet fogad reservation hade deremot herr
Thermcenius, med hvilken herr j. IL G. Fredholm instämt, framstält
förslag om bifall till motionen.

Andra Kammarens Prat. 189$. 1V;o 88.

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkort.

N:o 38.

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkort.

(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr J. H. G. Fred holm: Såsom herrarne^f föredragna betänkandet
torde finna, har jag instämt i den reservation, som motionären
fogat till samma betänkande. Jag bar gjort detta med full trygghet,
då jag sällan funnit ett förslag vara så väl motiveradt som det af
motionären framlagda om nedsättning i portot för lokalbrefkort.
Rigtigheten af denna min uppfattning bestyrkes också från det mest
sakkunniga håll. I det utlåtande, hvari generalpoststyrelsen egnat
motionärens förslag en genomgående granskning, säger styrelsen om
förslaget, att det ur teoretisk synpunkt sedt vore fullt befogadt., hvarjemte
styrelsen åberopar sitt den 1 mars 1889 afgifna yttrande angående
verkan af då föreslagen portonedsättning för lokala korsbandsförsändelser,
i hvilket yttrande styrelsen bland annat anför, att “den
föreslagna portonedsättningen för andra slag af lokala korsbandsförsändelser
än trycksaker hade sin grund uti önskvärdheten deraf,
att för samma hufvudslag af'' postförsändelser toebestämmelserna äro
uppstäda så systematiskt som möjligt, till lättnad såväl för allmänheten
som för postfunktionärerna.“

Med afseende på frågans ekonomiska innebörd antager styrelsen,
att det icke lider något tvifvel derom, att försändelsernas antal skulle
ökas, om afgiften sättes lägre och att denna ökning i försändelsernas
antal skall motverka verkningarna af nedsättningen af portot, så att
icke någon förlust deraf skulle uppstå — ett antagande, som också
blifvit bekräftadt af erfarenheten. Men icke desto mindre afstyrker
generalpoststyrelsen bifall till motionärens förslag, och detta på grund
af skäl, som dels äro för frågan främmande -— såsom t. ex. den stora
utveckling, som telefonväsendet tagit i våra dagar — och dels äro af
en underordnad beskaffenhet, såsom t. ex. det skälet att denna nedsättning
skulle nödvändiggöra tillverkning och kringsändning af nya
brefkort samt inrättande af nytt fack till de andra, på postkontoren
befintliga, hvari postverkets frankotecken förvaras.

Utskottet, som egnat såväl motionärens förslag som generalpoststyrelsens
utlåtande eu omsorgsfull pröfning, har likaledes kommit till
det resultat att utskottet afstyrkt motionen. De skäl, som utskottet
i sin nio rader långa motivering anfört för afstyrkande af motionen,
äro två: det ena, att nedsättningen icke vore påkallad af något afsevärdt
behof, och det andra skälet, att nedsättningen “törhända“ torde
komma att medföra minskning i postverkets inkomster.

Hvad angår det första skälet, så står det i alldeles uppenbar
strid mot hvad bevillningsutskottet förra året uttalade. Då yttrade
utskottet nemligen, att ett lägre porto för lokalbrefkort vore nödvändigt,
om de skulle finna någon större användning. Nu har utskottet
motiverat sitt afstyrkande af denna nedsättning af portot dermed, att
något afsevärdt behof deraf icke gjort sig gällande. Man kan icke
låta dessa båda påståenden vara gällande under annan förutsättning,
än att det icke alls förefinnes något behof af lokalbrelkort. Detta är
också den enda förutsättning, under hvilken dessa mot hvarandra

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

stridande påståenden kunna gälla samtidigt, och om någon förutsättning
är oantaglig, så är det val denna.

Hvad det andra skälet beträffar, så förhåller det sig dermed så,
att visserligen allt kan hända, således äfven det mest otroliga. Men
för att nedsättningen i portot skulle medföra eu minskad inkomst,
föreligger icke någon den ringaste sannolikhet. Ty all erfarenhet
visar, att, om en sådan nedsättning, som den af motionären föreslagna
skulle vidtagas, den skulle komma att medföra ölcning i postverkets
inkomster i stället för minskning.

Jag kan således icke finna någotdera af de utaf utskottet anförda
skälen vara hållbart, och då inga andra skäl kunnat anföras,
tillåter jag mig på grund deraf att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Falk: Herr vice talman! Den förste talaren har så klart
och tydligt redogjort för frågans ställning, likasom äfven för hvad
motionären anfört dels i motionen, dels i den af honom vid betänkandet
fogade reservation, att det icke längre borde vara något tvifvel
om, att motionären har rätt och att i följd deraf hans förslag borde
bifallas. Jag kan också för min del icke förstå, hvarför utskottet
gjort sådana svårigheter vid att understödja motionen. Utskottet
säger, att det nu gällande portot är så obetydligt, att det icke är värdt
att tala om eu nedsättning deri. Jag hemställer, mine herrar, huru
många reformer i postväsendet skulle väl ha blifvit genomförda, i fäll
det skälet fått göra sig gällande, att reformerna varit så obetydliga
att de ej förtjenade att ens omtalas? Jag får upprigtigt säga, att denna
fråga skulle med skäl kunna kallas en skatteafskrifniug, likväl med
den skilnaden, att statsverket icke på densamma skulle göra någon
förlust. Generalpoststyrelsen erkänner nemligen sjelf, att det icke är
antagligt annat än att genom en ökning i användandet af dessa brefkort
också postverkets inkomster deraf skulle ökas, så att dessa, om
icke genast, åtminstone rätt snart, skulle komma upp till minst samma
belopp som det, hvartill de nuvarande portoinkomsterna härför uppgå.

Vid sådant förhållande skall äfven jag be att få yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Holmgren: För den, som i likhet med mig är bosatt på
landsbygden på en mils afstånd från närmaste postanstalt, måste en
motion, sådan som denna, förefalla besynnerlig.

När man i städerna har breflådor, i hvilka man kan inlägga sina
bref, och postverket utsänder brefbärare, som afhemta och utdela desamma
till vederbörande adressater, så tyckes detta redan vara en så
stor fördel, att det vore obilligt att ifrågasätta en nedsättning af befordringsafgiften
för lokalbrefkort. Nu har emellertid reservanten, som
tillika är motionär, jemte två föregående talare framhållit de fördelar,
som skulle tillskyndas postverket genom en ytterligare sänkning af
portosatsen. Generalpoststyrelsen talar emellertid ett annat språk.
Herrarne behagade erinra sig, att anledningen till bestämmandet af den

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkort.

(Forts.)

N-.o 38.

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkort.

(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

nu gällande portosatsen var den, att adressaten mot denna afgift af
5 öre befriades från skyldigheten att erlägga afgift till brefbäraren.

Jag tycker, att utskottet och generalpoststyrelsen anfört goda skäl
för afstyrkande af bifall till motionen, hvarför jag skall tillåta mig att
yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Larsson från Upsala: Instämmande i den siste talarens
uttalande, ber jag att fä påvisa en särskild omständighet, som denne
talare icke berörde, den nemligen att, äfven om inom stadssamhällen,
och särskild! inom stora sådana, en nedsättning i denna afgift skulle
bära sig, det finnes många stationer, der postverket får vidkännas
större omkostnader än som kunna genom de inflytande medlen betäckas.
Då det väl torde få anses vara ett önskningsmål, att postverket
på alla platser måtte bringas till ökad utveckling, så kan jag
verkligen icke finna, huru denna önskan skall kunna förverkligas, derest
man tager till måttstock allenast de platser, der en anordning, sådan
som den föreslagna, skulle bära sig. För min del anser jag den nu
föreslagna åtgärden innebära ett bestämdt hinder för postverkets allsidiga
utveckling. Dessutom, huru kan man väl säga, att en dylik
nedsättning skall bära sig för postverket, då poststyrelsen sjelf förklarat,
att det sannolikt ej komme att bära sig med ytterligare nedsättning
af detta porto? Det är klart att, om hvarje bref icke medför
vinst, utan förlust, så måste det, huru många tusen bref postverket
än expedierar, alltid blifva förlust för verket. Jag kan derför icke
förstå, hvarför det skulle vara nödvändigt att nedsätta detta porto för
att pröfva, huruvida det låter sig göra, och huruvida postverket i alla
fall skulle kunna existera med de medel, som stå till dess förfogande.

Jag tror derför, att försigtigheten kräfver, att man icke — åtminstone
icke nu — nedsätter detta lilla porto, och ber derför att få
instämma i utskottets förslag.

Herr T herm genius: Den siste talaren antydde i sitt anförande,
att denna nedsättning skulle blifva till hinder för postverkets utveckling.
Det framgår af detta hans yttrande, att han icke tagit reda
på de tabeller, som generalpoststyrelsen lemnat i sin skrifvelse till
bevillningsutskottet. Af dessa framgår nemligen, att den portonedsättning,
som vidtagits för lokala korsbandsförsändelser, medfört en så
stor utveckling af postväsendet, att de nämnda försändelsernas antal
sedan dess tredubblats, och portoinkomsten endast i Stockholm ökats
med 5,000 kronor. För öfrigt är det klart, att, när man skall draga
ut jemförelser mellan dessa olika portosatser, man måste jemföra det
lokala brefkortsportot med det lokala korsbandsportot och icke med
något annat. Postverket kan alltså icke komma att lida någon förlust
genom den föreslagna nedsättningen. Utgår man från den beräkning,
som blifvit gjord af postverket sjelft, och tänker sig, att antalet lokala
brefkortsförsändelser skulle komma att växa i samma proportion, som
de lokala korsbandsförsändelserna gjort, så skulle den ifrågasatta portonedsättningen,
långt ifrån att blifva förlustbringande, tvärt om tillföra
postverket en ökning af inkomsterna med ungefär 4,000 kronor per år.

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

När för några år sedan den partiella revisionen af portosatserna
vidtogs, så skedde detta i följd af det monopol, som staten då fick,
på samma gång den s. k. stadsposten i Stockholm indrogs. Denna
lefde uteslutande på lokala försändelser. Och när man vet, att denna
institution kunde bära sig och gå framåt, är det då rimligt att tänka
sig, att postverket, som har sin organisation för denna sak så godt
som på köpet, skulle i finansielt afseende gå till baka, om det åtager
sig att befordra de lokala försändelserna till samma pris som den
postanstalt, som genom postbefordringsmonopolets införande blef tillintetgjord?
Ett sådant antagande är ju alldeles orimligt.

Dessutom ber jag att få erinra om hvad som anfördes angående
dessa saker, då nämnda monopol infördes. Det hette då i utskottets
betänkande: “Det är statens pligt, när den tillägger sig postmonopol,
att jemväl öfvertaga den mindre lönande verksamhet, som den förbjudit
andra idka och hvarigenom dessa uppfylde ett allmänhetens
berättigade kraf." På grund af ett sådant uttalande är det, synes
det mig, obilligt att tillbakavisa en reform, som i alla händelser borde
vara alldeles sjelfskrifven, då Riksdagen förbjudit stadsposten att vara till.

För öfrigt är det tydligt visadt i den reservation, som är vidfogad
betänkandet, att postverket på dessa försändelser, det vill säga om
lokalt brefkortsporto skulle införas, komme att erhålla vinst, alldenstund
postverket på fabrikationen af sjelfva korten komme att förtjena
45 procent. När då afgiften för sjelfva befordringen naturligtvis är
densamma som vid befordring af lokala korsband, så är det ju gifvet,
att affären skall bära sig. Hvilka beräkningar man för öfrigt än gör,
så peka de åt samma håll. Och tro herrarne, att, om generalpoststyrelsen
haft anledning antaga, att den af mig föreslagna nedsättningen
skulle medföra förlust för verket, styrelsen skulle hafva underlåtit att
i sin skrifvelse till utskottet påpeka detta? Men härom tiger generalpoststyrelsen,
på samma gång den medgifver, att erfarenheten i fråga
om de lokala korsbandsförsändelserna visat, att genom nedsättning i
portot för dessa förlust icke uppstått, utan tvärt om förtjenst.

Då förhållandet efter min åsigt skall komma att blifva detsamma
beträffande de lokala brefkorten, och då till följd af postmonopolets
införande det synes mig vara i sin ordning, att allmänhetens berättigade
kraf på eu billig postbefordran göras gällande äfven beträffande
de lokala brefkorten, så anhåller jag att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Broström.

Herr Jansson i Krakerud: Den föreliggande frågan är icke
synnerligen stor. Den gäller endast att bereda dem, som begagna sig
af lokala bref kort, tillfälle att få dem transporterade för 3 öre, i
stället för att de, om de använda kortbref, få betala 5 öre. För min
del tror jag icke, att mycket dermed komme att vinnas. Man skulle
måhända föranleda en massa personer, som nu använda kortbref, att
i stället begagna lokala brefkort, och jag kan icke se, att detta skulle
vara någon särskild fördel.

Angående

nedsättning i

portot å lokal brefkort.

(Forts.)

N:o 38. 6 Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående . Det är ett yttrande af den siste ärade talaren, som jag icke kan
portot^åTJkal- Han yttrade, att om postverket ansett sig komma att få för brefkort.

lust genom den föreslagna ändringen, så skulle det utan tvifvel kafva
(Forts.) påpekat det, och han drog dei’af den slutsatsen, att generalpoststyrelsen
tvärt om var af den öfvertygelsen, att det för postverket skulle medföra
vinst. Jag kan icke föreställa mig, att poststyrelsen har den
åsigt, att staten skulle förtjena på en nedsättning i portot å lokalbrefkort,
då styrelsen afstyrkt denna nedsättning.

Motionären jernför portot å lokalbrefkort med portot å lokala
kor.sbandsförsändelser, men dessa slags försändelser anser jag icke
kunna jemföras, derför att korsbandsförsändelserna äro af en helt annan
beskaffenhet än brefkorten. Detta visar sig också af poststyrelsens
yttrande, som återfinnes på sid. 4 af utskottets betänkande, der det
heter att, “efter hvad kändt var, ofta hände, att en och samma person
hade att på en gång afsända ett eller flera hundratal dylika försändelser,
och portoafgiften — om ock liten för hvarje särskild försändelse
—• dock icke var utan betydelse i sin helhet; samt att det ej
heller lede något tvifvel, att för befordran af dylika trycksaker postverket
icke på långt när anlitades så mycket som skulle vara förhållandet,
om afgiften var lägre." Det är gifvet, att om man ville sända
ut hundratals försändelser, blefve det billigare att skicka ut en person
med dem än att betala det förutvarande höga portot af 4 öre för
hvarje korsband, och derför föreslogs en nedsättning af portot för dessa
försändelser till 2 öre. Det blef följaktligen en vinst för postverket
att få denna nedsättning, som medförde, att verket anlitades mycket
mer än förut för spridande af dessa lokala korsbandsförsändelser.
Det kan icke bestridas, hvad herr Fredholm nämnde, att om portot
på lokalbrefkort nedsättes, skulle dessa försändelser mer användas
än hittills skett, men man har alls ingen anledning tro, att efter denna
nedsättning kortbrefven, som nu kosta 5 öre, skulle användas lika
mycket som förut, nej, användning af 5-öres kortbref skulle nog minskas
och i stället skulle 3-öres brefkort komma att användas. Jag
kan sålunda icke förstå, huru man kan påstå, att postverket skulle
få större inkomst af denna föreslagna nedsättning, än det för närvarande
har.

Det är på dessa skäl, som jag biträdt utskottets förslag.

Motionären säger slutligen i sin reservation, att det är af erfarenheten
styrkt, att allmänheten har fördel af att lokalbrefkort med lägre
portosats än vanliga brefkort finnas samt att det äfven är ådagalagdt,
att postverket icke allenast icke kommer att lida någon förlust, utan
i stället att vinna på den föreslagna förändringen. Jag vet nu icke,
hvad motionären här menar med allmänheten, men om han dermed
menar de mindre lyckligt lottade i samhället, så vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att dessa aldrig begagna sig af öppna brefkort,
derför att de icke vilja visa sin stil eller stilisering. Och om han
menar äfven allmänheten på landsbygden, så vill jag nämna, att på
landsbygden har man inga breflådor och begagnar sig aldrig af brefkort.
Om man också uppsatte breflådor, komme ingen att tömma
dem, och de blefve sålunda till ingen nytta. Nej, nu måste man sjelf

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. in.

gå eller sända ett bud en eller annan mil med sin post eller för att
hemta densamma. Allmänheten på landsbygden finge sålunda icke
någon nytta af denna nedsättning.

Då jag, såsom sagdt, hyser den åsigt, att posten borde mer utveckla
sig på landsbygden än hittills skett, och då det faller af sig
sjelft, att det icke kan ske, om postverket kommer att sakna erforderliga
medel, torde motionären sjelf finna, att jag icke vill vara med
om hans motion, utan ansluter mig till dem, som yrkat bifall till
utskottets förslag.

Herr talmannen, hvilken emellertid uppkommit och öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Herr J. H. G. Fredholm, som yttrade: Jag skall tillåta mig att
med några ord bemöta de invändningar, som gjorts mot reservanternas
förslag.

Först och främst har det framhållits, att den ifrågavarande nedsättningen
i portot å lokalbrefkort vore utan betydelse för landsbygden,
och detta har man ansett utgöra ett skäl för att nu icke understödja
motionen. För min del kan jag icke förstå ett sådant resonnement.
Detta är åtminstone icke något sakskäl. Och jag kan icke
heller föreställa mig, att den ogynsammare brefbefordran på landsbygden,
hvaröfver man nu klagar, kan på något sätt upphjelpas derigenom,
att man underlåter att vidtaga en reform, som är af betydelse
för de orter, der lokalbefordran möjligen kan ega rum.

Vidare yttrade den siste talaren, om jag rätt uppfattade honom,
att genom en nedsättning i portot för lokalbrefkort skulle dessas användning
tilltaga i synnerligt hög grad. Jag vet nu icke säkert, om
han anser detta såsom en fördel eller olägenhet, men det föreföll mig
som om han ansåge det såsom en olägenhet. Jag deremot föreställer
mig, att en ökning af dessa försändelser skulle medföra fördel icke
blott för den korresponderande allmänheten utan äfven för staten, som
ju derigenom skulle få större inkomst än förut. Och ju mer allmänhetens
fördelar beaktas, desto bättre för landet i sin helhet.

Samme talare befarade också, att om denna nedsättning komme
till stånd, skulle afsättningen af kortbref komma att minskas. Men
jag ber få fästa hans uppmärksamhet derpå, att brefkort och kortbref
äro två slags olika försändelser. Brefkort äro nemligen öppna försändelser
och kortbref slutna sådana, och de förra kunna således
under intet förhållande ersätta de senare. Deremot kan denna portonedsättning
medföra den verkan, att man många gånger komme att
använda brefkort i stället för korsbandsförsändelser, oaktadt man då
finge betala tre öres porto i stället för 2 öres. Lokalbrefkorten hafva
nemligen ännu icke fått någon större användning just i följd af det
höga portot, men om portot nedsattes, kunde man på brefkorten trycka
meddelanden att i hundra- eller tusentals exemplar spridas genom
postverket. Nu nödgas man deremot till förlust för postverket använda
korsbandsförsändning för sådana meddelanden. Fn nedsättning

Angående

nedsättning i

portot å lokal brefkort.

(Forts.)

N:o 38.

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkorl.

(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

af portot för lokalbrefkort skulle sålunda vara fördelaktig för allmänheten
och på samma gång öka postverkets inkomster.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Sörnäs: Jag vill nu icke inlåta mig på denna
frågas detaljer, emedan jag tror, att frågan redan blifvit tillräckligt
diskuterad. Jag skall endast be att få nämna, att Riksdagen i fjor
afslog samma fråga, som nu är före, utan att det inom kamrarne sades
ett enda ord till försvar för motionen. Nu hafva alla bevillningsutskottets
ledamöter, med undantag af tre, varit eniga om den hemställan,
som utskottet här gjort. Första kammaren har redan afslagit
motionen. Jag hemställer då, om icke denna kammare med lugn kan
göra detsamma.

Herr Thermsenius: Då den siste talaren yttrade, att Riksdagen
i fjor afslog den i år af mig å nyo framburna motionen, utan att det
då sades ett ord till förmån för densamma, vill jag nämna, att detta
helt och hållet berodde derpå, att denna fråga förekom till behandling
i slutet af riksdagen. Om mitt förslag då hade bifallits af denna
kammare, sedan det afslagits af Första Kammaren, skulle detta hafva
föranledt en gemensam votering; men då den långt framskridna tiden
svårligen tillät en sådan, ansåg jag icke lämpligt att vid det tillfallet
framkalla diskussion i saken.

Herr Jansson i Ivrakerud yttrade, att poststyrelsens utsago, att,
då det ofta hände, att en person hade att på en gång afsända ett
eller flera hundratal försändelser, portoafgiften — om ock liten för
hvarje särskild försändelse — dock icke var utan betydelse i sin helhet;
samt att det ej heller lede något tvifvel, att för befordran af
dylika saker postverket icke på långt när anlitades så mycket som
skulle vara händelsen, om afgiften var lägre, så gälde detta endast
lokala korsbandsförsändelser. Men det är alldeles gifvet, att samma
resonnement är fullt lika tillämpligt på lokala brefkort som på lokala
korsbandsförsändelser. Dessa lokala brefkort kunna för öfrigt lika väl
förekomma på landsbygden som lokala korsbandsförsändelser.

Om man sänder en mängd lokala brefkort på en gång, så spelar
afgiftens storlek alldeles samma rol, som i fråga om lokala bandförsändelser.
Men äfven om man icke sänder hundratals sådana försändelser
på en gång, utan i stället expedierar samma antal efter hand under
en något längre tidrymd, så har portoafgiftens storlek ändå samma
betydelse. Det kan ju också sägas vara en fördel för postverket att
icke samtidigt få en stor mängd af dessa försändelser att utsända,
utan att de i stället komma så småningom.

Vidare frågade samme talare, hvilken allmänhet skulle hafva fördel
af denna nedsättning. Jo, det är naturligtvis den korresponderande
allmänheten, som får fördel af denna nedsättning lika väl som
af sänkningen af lokala korsbandsportot. Har man i fråga om dessa
porton tagit hänsyn till stadsbefolkningens beqvämlighet och intressen,
synes det mig, att man för konseqvensens skull äfven bör göra det i

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

fråga om portot för lokalbrefkort, i synnerhet som detta visat sig praktiskt
i både Norge och Danmark.

Man bör derför fullborda det verk, som man påtagit sig dermed,
att postverket erhöll det monopol det numera innehar. Det är nemligen
endast en enkel följd af Riksdagens föregående beslut, och som
detta beslut med nödvändighet kräfver, att kammaren nu godkänner
min reservation, till hvilken jag derför fortfarande yrkar bifall.

Herr Bokström: Jag skall anhålla att få tillkännagifva, att jag
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, men om jag
det hade, så skulle jag biträdt den mening, som reservanterna uttalat.
Jag kan icke finna annat än att det är orimligt, att korsbandsförsändelserna
inom de lokala postbefordringsområdena skola gå för väsentligen
lägre porto än lokalbrefkorten. Dessa senare skulle kunna få
en ofantligt stor betydelse för affärsverlden, som skulle kunna begagna
detta medel att träffa sina kunder i sin närmaste omgifning säkrare
än genom annonser i tidningarne, och denna fördel skulle gälla icke
blott för stadssamhällen, utan äfven för hvar och en, som på landsbygden
drifver affärer.

Då jag anser, att en sådan nedsättning skulle blifva fördelaktig
för postverket och för allmänheten, så anser jag mig böra yrka bifall
till reservationen.

Herr Waldenström förenade sig med herr Bokström.

Herr Lasse Jönsson: Jag är af alldeles motsatt åsigt emot den
föregående talaren.

Det är ju alldeles klart, att en dylik nedsättning icke skulle vara
till fördel för postverket, ty hvilken nedsättning, som än sker, medför
ju en minskning i postverkets inkomster, och generalpoststyrelsen säger
ju tydligt och klart i sitt utlåtande, att postverket icke kan befordra
dessa brefkort billigare än nu. Hafva vi då verkligen råd att göra
en sådan nedsättning och vilja vi åtaga oss skatter i stället? Då höra
vi göra denna nedsättning, men så länge postverket icke kan göra
det utan ökade kostnader, vill jag icke vara med härom. Ty detta är
alldeles samma sak som nedsättning i jernvägarnes lokaltaxor. Det
är nog meningen, att de, som icke komma i åtnjutande af dessa förmåner,
skola åläggas betala till dem, som hafva dessa förmåner.

Herr Mallmin instämde häruti.

Herr Gumselius: Jag är af alldeles motsatt åsigt mot den näst
föregående talaren. Jag tror, att all erfarenhet både inom landet och
utom landet på andra håll, om man vill se sig omkring, visar på ett
helt annat resultat än detta. Det är visserligen sant att, när det är
fråga om nedsättning af priset på ett eller annat slags postförsändelser,
telegram eller jernvägsbiljetter, så kommer vederbörande styrelse att
räkna ut, hvilka förluster detta skall medföra — men i de flesta fall
visar resultatet något annat, sedan nedsättningen genomförts efter ett

Angående

nedsättning i

portot å lokal brefkort.

(Forts.)

N:o 38.

Angående

nedsättning i

portot å lokal bref

kort.

(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. in.

eller annat års strider. Då heter det, att “det var dumt, att man icke
genomförde det förut"; ty det har blifvit beqvämare för allmänheten
och vinstbringande för verket. Det svenska postverket har särskildt
gjort denna erfarenhet, och för mig, som tagit kännedom om förhållandena
såväl i vårt land som i utlandet, synes det, hvad som äfven
bestyrkes särskildt af detta betänkande, att det är rent af rasande
att icke bifalla reservationen. Det har egentligen icke anförts mer
än ett enda motiv häremot, och det är, att man icke skulle hafva något
gagn af nedsättningen på landsbygden. Men om den icke skadar
postverket — jag är för min del öfvertygad, att den skulle komma
att gagna postverket — så tycker jag, att man skulle kunna hoppas
att, i synnerhet efter den senaste tidens erfarenhet, icke behöfva höra
talas om saker, “som endast gagna städerna". Landsbygden har minsann
på den senaste tiden erhållit förmåner, som icke kommit städerna
till del, och detta i viss mån genom medverkan af stadsrepresentanter.

Mine herrar från landet, kunnen I icke unna städerna dessa små
fördelar, som icke skada någon? Motionären har påtagligt rätt. Han
får kanske icke rätt i år, men han får det nog sedermera, derigenom
att Riksdagen går in på förslaget, poststyrelsen gifver med sig, och
de ökade inkomsterna skola visa, att det icke varit för tidigt. Jag
hemställer om bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Svensson från Karlskrona, Linder
och Halm.

Herr Larsson från Upsala: De senast uttalade åsigterna äro ju
i och för sig fullkomligt rigtiga, men till grund för dem måste något
vara konstateradt, som icke är det, nemligen att det utan förlust går
för sig för postverket att tillämpa denna taxa, som nu är ifrågasatt.
Om dessa lokalbrefkort gå med förlust, så kan deras införande icke
vara till gagn för staten eller postverket, och så länge det icke blifvit
ådagalagdt, att postverket kan expediera dessa brefkort för mindre
än 5 öre, så anser jag hela påståendet om fördel för postverket hänga
i luften. Det är visserligen sant, att det för några år existerade en
stadspost här i Stockholm, men jag påminner mig att den omfattade
en mycket liten rayon; den ville icke gå utom tullarne eller utom
det område, inom hvilket brefven till allmänheten expedieras genom
postverket.

Jag finner mig således af de redan anförda skälen icke tillräckligt
öfvertygad om fördelarne af förslaget för att gifva mitt bifall till
reservationen.

Hvad motionären beträffar, så är jag honom synnerligen tacksam
för hans inlägg i saken och emedan han påvisat den låga afgiften för
tryckalster af 3 öre. Det har gjorts ett undantag för dem, derför
att de sändas i stora massor. Man skiljer ju emellan stora och små
affärer: så äfven här.

Han sade också, att om man korresponderar på kortare håll, så
bör man få göra det för godt pris, fastän man på längre håll betalar

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 38.

relativt mera. Då motionären hyser denna åsigt beträffande postförsändelserna,
så borde han också hysa samma åsigt beträffande zontariffen,
men i afseende å den ville han, att ingen nedsättning skulle
ske för de kortare afstånden, utan först på längre distanser.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf, enligt
de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på bifall i stället till reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Thermrenius begärde likväl votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i betänkandet
n:o 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Thermsenii vid betänkandet
fogade reservation.

Omröstningen utföll med 137 ja och 60 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 3.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 48, i anledning af
väckt motion angående revision af fiskerättsbestämmelserna i byggningabalken
och fiskeristadgan.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman afgifna motion, n:o 9, icke
måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Ljungman: Beträffande denna motion skall jag bo att få

fästa uppmärksamheten uppå, att jag väckte den med hänsyn dertill,
att frågan om en nödig förbättring utaf vår fiskerätt icke måtte alldeles
få förfalla. En skrifvelse i ämnet afläts nemligen af Riksdagen
år 1878 och föranledde tillsättandet af en komité år 1881, hvilken år
1883 afgaf sitt utlåtande. Detta utlåtande har emellertid sedan många
år till baka fått hvila; det anses nemligen icke vara utaf den beskaffenhet,
att det kan leda till någon förbättring af lagstiftningen i fråga.
Då emellertid en del af denna lagstiftning, trots det att den är af
allmän civillags natur, har tillkommit på administrativ väg, i det att

Angående
nedsättning i
portot å lokalbrefkort.

(Forts.)

Angående
revision af
fiskerättsbestämnnelsema
i byggningabalken

och fiskeristadgan.

N:o 38.

Angående
revision af
fiskerättsbestämmelserna
i byggning
aballcen
och fiskeristadgan.

(Forts.)

12 Onsdagen den 26 April, e. m.

Kongl. Maj:t på administrativ väg dels ändrat förut befintliga stadganden,
dels tillagt nya sådana; och då dessa ändringar eller tillägg
derjemte äro af den beskaffenhet, att de äro synnerligen underhaltiga
och stå i strid med gällande lag, så att det möter svårigheter att
tillämpa dem, är det intet tvifvel underkastadt, att en förändring i
förhållandena är i hög grad af behofvet påkallad. Då vi hafva en
lagberedning, finnes ju också tillfälle att få detta behof afhjelpt. Enär
emellertid Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan, skall
jag icke göra^ något yrkande. Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att Kongl. Maj:t icke måtte låta frågan förfalla, utan draga försorg
om, att de anmärkta bristfälligheterna måtte blifva afhjelpta.

Herr Restadius: Det tyckes egentligen ha varit två omständig heter,

som föranledt motionären att framställa ifrågavarande förslag.
Den ena skulle vara den, att nu gällande fiskeristadga, ehuru tillkommen
på administrativ väg, likväl innehåller stadganden af civilrättslig
natur, och den andra anledningen skulle vara den, att stadgans
innebörd icke vore af sådan beskaffenhet, att den kunde anses
motsvara de kraf, som man nu eger rättighet att ställa på en god
lagstiftning. Hvad nu den första frågan anbelangar, har redan högsta
domstolen i sitt af motionären åberopade utlåtande af år 1852 uttryckligen
uttalat den satsen, att det icke är mer än två bestämmelser
af civillags natur, som influtit i lagförslaget. Den ena var stadgandet
om kungsådra och den andra föreskriften om hvad med långgrund
skall förstås.

Tvisten om kungsådra är urgammal. Begreppet kungsådra, ett
uttryck, som förekommer redan år 1442, är i de gamla landskapslagarne
så bestämdt, att det afser rättigheten att i strömmar fritt få
hafva båt och farled, i följd hvaraf sådana strömmar icke finge öfverbyggas.
Denna uppfattning gälde ända till Gustaf Vasas tid, då han
med sin kända nitälskan för statens rättigheter påbjöd, att kungsådra
hörer kronan till, och efter den tiden hör man också ofta talas om
“kronans strömmar". Emellertid pågingo under den tid, som derefter
förflöt, långvariga strider om hvad kungsådra rätteligen inbegrepe
ända till år 1766, då i den samma år utfärdade fiskeristadgan bestämdes
hvad med kungsådra skulle förstås. Då återfördes begreppet
till hvad de gamla landskapslagarne derom hade att förmäla. Detta
stadgande inflöt sedan ordagrant i fiskeristadgan af år 1852; och då
det med afseende å denna fråga gäller, att 1766 års stadga i laga
ordning tillkommit, måste man väl också anse, att med allt fog samma
bestämmelser blifvit införda i 1852 års fiskeristadga. Af samma åsigt
derom är högsta domstolen i ofvan åberopade utlåtande af år 1852;
och då dertill kommer, att i 1880 års förordning angående jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, i den ordning, som för civillags stiftande
är bestämd, tillkommit bestämmelser åtminstone om hvad med
större kungsådra skall förstås, så tror jag härutaf framgå, att motionärens
anmärkning i detta hänseende saknar all grund.

Hvad åter angår bestämmelserna om hvad med landgrund skall
förstås, yttrade år 1852 högsta domstolen, att, då stadgandet derom

Onsdagen den 26 April, e. ni. 13

tillkommit hufvudsakligen på grund af rikets ständers upprepade gånger
atiåtna skrifvelser till Kongl. Maj:t, första gången år 1840 och sedermera
vid de riksdagar, som derefter inträffade, syntes det högsta domstolen
icke vara betänkligt att i fiskeristadgan införa de bestämmelser,
som rikets ständer sjelfva hade önskat.

I fråga vidare om motionärens påstående, att fiskeristadgan numera
icke synes motsvara tidens billiga kraf, vill jag icke neka till,
att han deruti har rätt; men då, på grund af Riksdagens år 1878 aflåta
a skrifvelse, Kongl. Maj:t tillsatt en komité, som utarbetat ett
stadgeförslag i förevarande hänseende, och då detta förslag är beroende
af kammarkollegii och domänstyrelsens utlåtanden, så synes mig Riksdagen
icke ega anledning att aflåta en ny skrifvelse, innan Kongl. Maj:t
har pröfvat ett ärende, som på grund af föregående skrifvelse skall
utgöra föremål för hans pröfning. Vill emellertid motionären påskynda
vinnandet af det af honom eftertraktade målet, eller att få en ny, förbättrad
fiskeristadga, tror jag, att det vore synnerligen lämpligt, om
han med den rika erfarenhet och insigt, han har i ämnet, skulle vilja
till Kongl. Maj:ts förfogande ställa någon promemoria eller de upplysningar,
som för sakens påskyndande eljest är af nöden. Emellertid
anser jag, att med hänsyn till sakens nuvarande skick ingen annan
åtgärd bör vidtagas än att, på sätt utskottet yrkat, motionärens förslag
måtte få för denna gång förfalla, hvadan jag, herr talman, tillåter
mig att yrka bifall till lagutskottets betänkande.

Herr Ljungman: Med anledning af den senaste talarens an förande

ber jag få fästa uppmärksamheten därpå, att det icke är endast
tvenne bestämmelser i fiskeristadgan, som äro af civillags natur,
utan detta är fallet med de två första kapitlen i stadgan. Om man
gör sig besvär med att jemföra dessa kapitel med motsvarande afdelningar
i 1766 års fiskeristadga, skall man finna, att tillägg äro gjorda
i den nya stadgan. Man behöfver endast läsa 1 § i nu gällande fiskeristadga,
så skall man finna, att andra momentet af denna paragraf är
ett tillägg till de äldre bestämmelserna, trots det att detta tillägg är
af civillags natur och således bort stiftas enligt 87 § i stället för
enligt 89 § regeringsformen. Går man sedan till andra och tredje paragraferna
och jemför dem med motsvarande paragrafer i 1766 års
stadga, skall man finna, att der äro gjorda högst betydliga förändringar
och olyckliga förändringar, som vållat processer och rättskränkningar
i hög grad. Vidare är det ännu fiera paragrafer, som ändrats
och som lida af samma svaghet. Låt vara, att 11 § ersatts med ett
par paragrafer i vattenrättsförordningen, som äro tydligare och bättre,
så qvarstå dock i fiskeristadgan bestämmelser rörande äfven kungsådra.

Att bestämmelser af den beskaffenhet, att de icke äro lagligt tillkomna,
och af deu beskaffenhet, att de medföra rättskränkningar, böra
ändras, det anser jag vara en så uppenbar sak, att derom icke bör
råda ens den minsta tvist. Det är derför, som jag, när jag väckte
motionen, ansåg, att, då så många år förflutit, sedan Riksdagen aflat
sin första skrifvelse, kunde gerna Riksdagen komma med eu liten påminnelse.
Det skadar verkligen icke att komma med påminnelser, då

N:o 38.

Angående
revision af
fiskerättsbestämmelserna
i byggningabalken

och fiskeristadgan.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående
revision af
fiskerättsbestämmelserna
i byggningabalken

och fiskeristadgan.

(Forts.)

dylika försummelser ega rum. Det är också alldeles gifvet, att det
år 1883 afgifna förslaget icke kan leda till någon vidare åtgärd, än
att detsamma blir förkastadt. Då emellertid min motion redan är
afslagen af Första Kammaren, är det syfte, som jag med den velat
vinna, redan förfeladt, och jag skall derför icke göra något yrkande.

Herr Restadius: Herr Ljungman påstod, att de af mig lemnade

uppgifterna icke vore rigtiga. Mot den auktoritet, som honom i denna
fråga må tillmätas, vill jag åberopa, att högsta domstolen år 1852
uttryckligen förklarade, att blott de två af mig uppgifna bestämmelserna
äro att hänföra till sådana, som äro af civillags natur.

Vidare har herr Ljungman framhållit, att saken blifvit under så
lång tid fördröjd. Jag vill då i hans minne återkalla, att Kongl. Maj:t
redan år 1833 anmodade vederbörande myndigheter att utarbeta förslag
till en fiskeristadga, men en sådan kom ej förrän år 1852. Det
finnes således prejudikat på, att det går långsamt med denna fråga.
Det är lättare att skrifva en motion än att skrifva en god lag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4.

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 49, i
anledning af Kongl. Majrts proposition rörande vissa ändringar i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864.

Genom en den 3 nästlidne februari aflåten proposition n:o 34,
hvilken af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet, hade Kongl.
Maj:t — under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden — förklarat sig vilja inhemta Riksdagens
yttrande öfver ett i nämnda protokoll infördt förslag, enligt
hvilket nedan angifna §§ i förenämnda förordning skulle erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 10.

Mom. 1. Vill handlande utom den ort, der han, på sätt i § 9
sägs, anmält sig till handels idkande, på kortare tid å auktion eller
under hand annorledes än å marknad afyttra lager af handelsvaror
(så kallad realisation), åligger honom att dertill söka tillstånd, i Stockholm
hos öfverståthållareembetet och i öfriga orter hos Konungens
befallningshafvande i det län, der försäljningen skall ega rum, med
uppgift om kommun, hvarinom och tid, hvarunder han inom hvarje
kommun ärnar bedrifva försäljningen; skolande vid dylik ansökning
fogas dels betyg, att sökanden efter behörig anmälan inom riket idkar
handel och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning
å varulagret. Önskar sökanden begagna biträde vid rörelsens
utöfvande, skall han jemväl uppgifva den eller de personer, han vill

N:0 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

dertill använda, samt angående sådan person aflemna, om det gäller
gift qvinna, ej mindre bevis om mannens tillåtelse, ån äfven betyg att
hon har god frejd och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet,
och i fråga om annan person, jemte nu nämnda betyg, äfven betyg
att personen råder öfver sig och sin egendom.

Finner öfverståthållareembetet eller Konungens befallningshafvande,
med hänsyn till de afiemnade betygens innehåll och i (ifrigt förekommande
omständigheter, skäl bevilja det sökta tillståndet, har i
sammanhang dermed öfverståthållareembetet eller Konungens befallningshafvande
att, med afseende å varuförteckningens omfattning och det
tillärnade antalet försäljningsdagar, bestämma en särskild afgift, ej under
tjugufem kronor eller öfver femhundra kronor, till hvarje kommun,
inom hvilken försäljningen skall ske; och skola afgifterna af sökanden
erläggas, då tillståndsbeviset till honom utlemnas, hvarefter afgifterna
öfversändas till vederbörande kommunalmyndigheter, för att kommunerna
tillgodokomma.

Mom. 2. Den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort,
der han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad
(så kallad gårdfarihandel), skall söka tillstånd dertill hos embetsmyndighet,
som i mom. 1 namnes, och dervid angående sig och den
eller dem, han vill använda till biträde, aflemna enahanda betyg, som
angående biträden äro i mom. 1 föreskrifna.

Gift qvinna, som med mannen sammanlefva)-, må, utan hinder
deraf att hon står under mannens målsmanskap, kunna i den ordning,
som i detta mom. sägs, tillåtas att idka gårdfarihandel samt vara biträde
dervid, såvida mannen sådant tillåter och i öfrigt de föreskrifter
iakttagas, som i § 4 äro stadgade.

Derest vid pröfning af betygens innehåll och i öfrigt förekommande
omständigheter det sökta tillståndet beviljas, skall i beviset derom intagas
föreskrift om den tid, tillståndet gäller, hvilken tid ej må utsträckas
utöfver ett kalenderår, äfvensom fullständig beskrifning på
utseendet jemte uppgift om åldern af sökanden och den eller dem, han
må ega såsom biträden använda; och bör till polis- och kommunalmyndigheternas
efterrättelse i länskungörelserna införas tillkännagifvande
om det meddelade tillståndet.

§ 11-

Landtmän äro oförhindrade att, utan anmälan, med biträde af
hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon, till afsalu förfärdiga
de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom föremål för
husflit, kunna af dem åstadkommas.

Derjemte må den, som anmält sig till idkande af fabrik eller
handtverk, ega att utan särskild anmälan eller tillstånd, som i § 10
sägs, sjelf eller genom hustru eller hemmavarande barn, till salu kringföra
sina egna tillverkningar, dock under vilkor, att den, som utbjuder
varorna, dervid medför ej mindre pr estbetyg för sig, än äfven af vederbörande
magistrat eller stadsstyrelse, stadsfiskal, kronofogde eller länsman
utfärdadt intyg angående beskaffenheten af det näringsyrke, som

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.
(Forts.)

N:0 38.

Börande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

idkas af den, för hvars rältning varorna utbjudas; skolande sistnämnda
intyg, för att anses gällande, vara utfärdadt under det kalenderår, då
försäljningen eger rum.

För öfrigt vare det ock en hvar, vare sig i stad eller på landet,
medgifvet att, utan anmälan eller tillstånd som olvan sägs, till salu
kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt
alster af inhemsk husslöjd.

Sådana för statens eller kommunens räkning stiftade inrättningar,
hvilka afse fattig- eller fängelsevård, äfvensom undervisnings- och vårdanstalter
af alla slag, ega likaledes att, utan iakttagande af hvad här
ofvan är föreskrifvet, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten.

§ 26.

Mom. 2. Ej må utländing, äfven om han undfått tillstånd till
utöfvande här i riket af handel eller annan näring, idka gårdfarihandel,
som i § 10 mom. 2 afses, eller användas såsom biträde vid
dylik handel, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning.

Ej heller må utländing, äfven om han undfått tillstånd som nyss
är sagdt, verkställa realisation, som afses i § 10 mom. 1, eller användas
som biträde vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk
eller utländsk mans räkning, utan att Konungen dertill gifvit lof.
Sådant lof sökes af utländing i enahanda ordning, som i mom. 1 af
denna paragraf sägs; och galle i öfrigt härom i tillämpliga delar
de föreskrifter, som i § 10 äro meddelade.

§ 31.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel
eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd, honom
meddelats, eller i öfrigt felar mot de i denna förordning gifna föreskrifter,
är han förfallen till böter enligt § 18; och må allmän åklagare
af olofiigen till salu hållna varor, till säkerhet för gäldande af
högsta bötesbeloppet, 500 kronor, och för ersättningar, som kunna den
brottslige intill ett belopp af 200 kronor ådömas, anhålla, derest annan
säkerhet derför icke ställes, så mycket som skäligen kan anses i värde
motsvara högst 700 kronor; dock att, om sådant beslag må ega bestånd,
åtal mot vederbörande ofördröjligen skall anställas.

Böter enligt denna paragraf fördelas på enahanda sätt, som i
§ 23 är sagdt; och gäller jemväl om böternas förvandling hvad der
stadgats.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anmäla, att Riksdagen
vid granskning af föreliggande förslag icke funnit skal till annan
erinran, än att de i den föreslagna 10 § meddelade föreskrifter derom,
att der någon vill såsom biträde vid s. k. realisation eller gårdfarihandel
begagna gift qvinna, det skall åligga honom att vid ansökningen
foga bevis om mannens tillåtelse dertill, ansetts icke erfordras.

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Häremot hade reservation afgifvits af lierrar Erickson i Bjersby
och Anderson i Tenhult, hvilka yrkat:

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t hemställa, att åt mom. 2
i § 26 af ofvannämnda kongl. förordning måtte gifvas följande förändrade
lydelse:

Ej må utländing, äfven om han undfått tillstånd till utöfvande här
i riket af handel eller annan näring, idka gårdfarihandel, som i § 10
mom. 2 afses, eller användas såsom biträde vid dylik handel, vare sig
den sker för svensk eller utländsk mans räkning.

Ej heller må sådan främmande magts undersåte, som genom gällande
traktat i afseende å handel och industri, med undantag af gårdfarihandel,
tillförsäkrats samma förmåner, som tillkomma svenska undersåtar,
äfven om han undfått tillstånd som nyss är sagdt, verkställa
realisation, som afses i § 10 mom. 1, eller användas som biträde vid
dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans
räkning, utan att Konungen dertill gifvit lof. Sådant lof sökes af dylik
utländing i enahanda ordning, som i mom. 1 af denna paragraf sägs;
och galle i öfrigt härom i tillämpliga delar de föreskrifter, som i § 10
äro meddelade.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Erickson i Bjersby: Mot den af Kongl. Maj:t ifrågasatta
ändringen af 10 §, mom. 1 och 2, samt af 11 § i förordningen af
den 18 juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet, har jag inom lagutskottet
icke haft något att erinra, utöfver hvad lagutskottet anfört
i fråga om 10 § i nu upplästa skrifvelseförslaget.

Deremot har jag ansett, att utskottet icke bort tillstyrka den af
Kongl. Maj:t ifrågasatta ändringen af 26 § 2 mom. Helst hade jag
velat för min del bibehålla det nu gällande ovilkorliga förbudet för
utländning att i riket försälja varor genom s. k. realisation eller användas
som biträde vid dylik försäljning. Af Kongl. Maj:ts i ämnet
aflåtna proposition synes emellertid, att det nuvarande ovilkorliga
förbudet icke skulle stå väl tillsammans med åtskilliga med främmande
magter ingångna traktater, på grund af hvilka traktater dessa magters
undersåtar skulle i afseende på handel och industri, utom beträffande
gårdfarihandel, hafva sig tillförsäkrade samma förmåner som tillkomma
svenska undersåtar. Jag skall icke ingå på en undersökning, huru vida
regeringens uppfattning i den saken är rigtig eller icke. Regeringen
synes sjelf icke hafva uttalat någon bestämd åsigt derom. Men i allt
fall synes mig klart, att, om en ändring härutinnan är af nämnda anledning
behöflig, bör den icke göras större, än hvad behofvet kräfver
för att bringa näringsfrihetsförorduingen och traktaterna i öfverensstämmelse
med hvarandra, och således afse endast sådana utländska
magters undersåtar, som på grund af traktaterna kunna göra anspråk
på att här i riket få utöfva sådan handel eller användas som biträden
dervid. Vore detta nu af regeringen framlagda förslag fördelaktigt, så
vore derom ingenting att säga. Men jag ber att få betona, att enligt
min mening s. k. realisationer af massor utaf utländskt kram icke
Andra Kammarens Prot. 189S. N:o 88. 2

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.
(Forts.)

N:o 38.

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. ra.

medföra fördelar för vårt land. Kongl. Maj:ts förslag kan väl vid
första påseendet se ganska oskyldigt ut. Men då man närmare undersöker
förhållandet, måste man erkänna, att det skulle komma att utöfva
en ganska menlig inverkan på vår egen handel och en del af vår
industri, liksom de s. k. realisationerna äro högst lorderfliga äfven för
dem, som lockas att köpa. Jag behöfver nog icke upplysa kammaren
om hvad en sådan realisation i sjelfva verket är för någonting. Jag
har i nogsamt minne, hurudant förhållandet härmed var före år 1887
såväl i stad som på land, och hvilka varor som då vid s. k. realisationer
såldes. Varorna voro mycket granna att se på. De såldes,
som det tycktes, till otroligt billiga pris. Men prisen voro i sjelfva
verket oskäligt höga; man hade icke haft varan länge, torr än man
kommit till insigt om, att den var af allra uslaste beskaffenhet. Jag
har talat med många personer, som sjelfva trodde att de fått goda
pris. Men när de kommit under fund med den köpta varans usla
beskaffenhet, funno de, att icke handelsmannen utan de sjelfva blifvit

1 grund lurade.

Då man för sex år sedan lyckades att skaffa ur verlden en del af
denna handel, skulle det vara förunderligt, om man nu skulle vilja
göra allt för att underlätta införandet å nyo i hela dess utsträckning
af detta sorgliga sätt att afsätta odugliga varor, som kallas realisation,
och icke nöja sig med vidtagande åt allenast de åtgärder, som erfordras
för undanrödjande af det missförhållande, som, enligt hvad den
kongl. propositionen visar, föranledt ifrågavarande framställning från
Kongl. Maj:t. Man kan invända, att med Kongl. Maj:ts förslag icke
någon fara i omförmälda hänseende vore förenad. Kongl. Maj:t skulle
nemligen i hvarje särskildt fall gifva lof till en dylik försäljning. Men
jag hemställer likväl, huruvida, om förslaget blifver lag och Kongl.
Maj:t eu gång gifvit tillstånd till en dylik försäljning, det icke skulle
blifva för Kongl. Maj:t svårt att neka andra att också få “realisera";
och då har man öppnat dörrarne på vid gafvel för hela denna handel.

Som herrarne se, hafva jag och herr Johan Anderson i Tenhult reserverat
oss med afseende på § 26 mom. 2, och jag skall nu göra ett
yrkande, som i sak öfverensstämmer med vår reservation, men till formen
är något olika. Första Kammaren har fattat sitt beslut i öfverensstämmelse
med reservationens hufvudsakliga innebörd. Men det oaktadt
tillåter jag mig yrka, att denna kammare ville besluta: “att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning
af Kongl. Maj:ts i lagutskottets betänkande n:o 49 behandlade förslag
icke funnit skäl till andra erinringar, än att dels de i den föreslagna
ändrade lydelsen af 10 § i förordningen den 18 juni 1864 meddelade
föreskrifter derom, att, der någon vill såsom biträde vid s. k.
realisation eller gårdfarihandel begagna gift qvinna, det skall åligga
honom att vid ansökningen foga bevis om mannens tillåtelse dertill,
ansetts icke erfordras, och dels att i föreslagna lydelsen af § 26 mom.

2 i samma förordning näst efter ordet “Konungen11 måtte tilläggas orden:
“på grund af ingången traktat11. Detta förslag i afseende på
26 § 2 mom. öfverensstämmer ordagrant med hvad Första Kammaren
redan beslutit. Men Första Kammaren har icke biträdt majoritetens

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. ra.

i lagutskottet förslag i afseende på 10 §, kvilket förslag jag anser,
att denna kammare bör bifalla.

Jag tager mig friheten att vördsamt anhålla, att kammaren måtte
godkänna det skrifvelseförslag, som jag nu framstält. Det blir visserligen
något olika mot Första Kammarens beslut, men då Kongl. Maj:t
endast begärt Riksdagens yttrande i frågan, tror jag icke, att det gör
någonting, om kamrarne fatta något olika beslut.

Herr Anderson i Tenhult instämde häruti.

Herr Hammarström: Herr talman, mine herrar! Den fråga,

som nu föreligger, är utan tvifvel en mycket vigtig fråga. 1 den kongl.
propositionen, som detta nu föreliggande betänkande är utarbetadt
öfver, förekommer en erinran om uppliäfvandet af skråförordningen
och införandet af den så kallade näringsfriheten. Lagen om skråförordningens
upphäfvande var, som vi litet var torde erinra oss, en nödvändighet.
Ty denna förordning omgärdade en viss klass af medborgare
och skänkte åt densamma klassen en hel hop rättigheter till fördel
för denna klass, men till nackdel för rikets öfriga medborgare.
Men som vi alla veta, framkallar en ytterlighet lätt nog en motsatt
ytterlighet. När näringsfrihetsförordningen utgafs, tillämpades den i
sitt första skick temligen länge. Sedan har den undergått, som herrarne
veta, åtskilliga förändringar under tiden. Men under det att
man dervid också måste taga hänsyn till det, såsom nu nyss blifvit
påpekadt, allmänt förekommande bruket att främmande länders undersåtar
här i landet afyttra sina varor, så har det kommit derhän genom
dessa inskränkningar i näringsfriheten, att handtverkarne, de s. k.
näringsidkarne, kommit i sådan ställning, att det är nästan omöjligt
för dem att existera i vissa fall. Då skråförordningen upphäfdes,
hänvisades handtverkarne till att söka förvärfva sig så stor yrkesskicklighet
som möjligt för att bestå i kampen, som uppstod genom
den fria konkurrensen; och det var en fördel så väl för handtverkerierna
sjelfva som för den stora allmänheten. Men det har kommit
derhän, att för närvarande det inträffat och inträffar oupphörligen, att
handtverkare rent af falla fattigvården till last genom de inskränkningar,
s.?™ ^ro segade i nuvarande lag, hvilken lag det nu är fråga om att
förändra. Handtverkarne hafva att bestå i kampen mot hvad man kallar
friheten för landtmännen att idka husslöjd. Denna husslöjd, som flitigt
utöfvas i vissa landsdelar, utöfva!'' ett hämmande inflytande på handtverkerierna
och näringarna så till vida nemligen, att det finnes handtverkare,
som köpa sig några kappland jord och sätta der upp en stuga,
och då så skett kallas de för landtmän och bedrifva sitt yrke utan
inskränkning af bestående lagar och författningar, under det att de
handtverkare, som icke äro i tillfälle att på det sättet ställa för sig,
icke hafva frihet att kringföra sina alster och utbjuda dem på andra
platser. De hafva visserligen rättighet dertill, sedan de skaffat sig
vederbörlig tillåtelse. Derför är det också alldeles rigtigt hvad som
anföres i det statsrådsprotokoll, som bifogats Kongl. Maj:ts nådiga proposition.
Det heter deri, på sidan 3, i en erinran om hvad Riksdagen

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.
(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. in.

Rörande vissa
ändringar i
gällande
förordning
angående utvidgad

näringsfrihet.

(Forts.)

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.

för 4 år sedan i en skrifvelse till Kongl. Maj:t framhållit, följande:
“Vidare har Riksdagen anfört, att då den inskränkning i näringsfriheten,
som sålunda hade kommit till stånd, ofta för den mindre näringsidkaren
innebure ett hinder i hans sträfvan att ärligen försörja sig och
då dessutom tillämpningen måste blifva ojemn, i ty att det för länsstyrelsen
blefve hardt när omöjligt att vid pröfning af ansökningar uti
ifrågavarande hänseende skipa rättvisa, så framt icke alla ansökningar
skulle bifallas, i hvilket fall åter föreskriften att söka tillstånd ju icke
vore af nöden, och i allt fall kostnaden för de mångfaldiga betyg, som
måste årligen anskaffas för erhållande af tillstånd, vore för den mindre
bemedlade näringsidkaren ganska känbar".

Det har, som jag nyss sade, inträffat, och det inträffar fortfarande,
att handtverkare och näringsidkare hafva svårt att existera, emedan
de på detta sätt varit hindrade att få utöfva sin näring utan den inskränkning,
som har egt rum. De hafva å andra sidan att bestå
kampen mot storindustrien och handtverkerierna och gå så småningom
till baka till det tillstånd, att de endast få hålla på att reparera och
reparera hvad som tillverkats på storindustriens område. Vidare hafva
de att bestå kampen mot köpmännen, hos hvilka det blifvit eu allmän
sed att skaffa sig några handtverkare och tillverka sjelfve, så att de
göra det omöjligt att bestå i täflan med dem för den, som har mindre
resurser att röra sig med. Då dertill kommer, att dessa handtverkare
äro oförhindrade att utan inskränkning föra omkring sina varor
och utbjuda dem till salu, så blir följden den, att den tillverkning,
som handtverkare icke lyckats alt på beställning få tillverka, utan
på förlag, den måste de hembjuda köpmännen till salu. Men då blir
följden den, att handtverkarne nödgas sälja till vrakpris, och de gå i
sådant fall under.

Här har föreslagits i 11 § en ändring i det fallet. Det skulle
derför vara ytterst sorgligt, efter mitt förmenande, om denna ändring
af 11 § skulle stranda mot öfriga betänkligheter, som här äro uttalade,
med afseende på handeln af främlingar eller utländingar.

Jag skall icke göra något yrkande. Men jag har ansett mig böra
uttala dessa tankar.

Ofverläggningen var härmed slutad. Med utslag å utskottets
hemställan, biföll kammaren det af herr Erickson i Bjersby under
öfverläggningen framstälda förslag.

§ 5.

Härefter föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om åtgärder till motverkande
af osedlighet.

Med anledning af ifrågavarande, inom Första Kammaren af herr
H. Tamm väckta motion, n:o 15, hade Första Kammaren beslutat:
udet Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de lagbestämmelser,
som afse förekommande af osedlighet eller lockelser dertill, må kunna

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.

(Forts.)

Ordet begärdes af

Herr Pettersson i Österhaninge, som yttrade: Jag har begärt
ordet endast för att tillkännagifva, att jag mottagit en mötesresolution
från min valkrets, hvari uttalas en önskan, att Andra Kammaren
måtte biträda Första Kammarens beslut.

I öfverensstämmelse dermed och med mina egna åsigter i ämnet
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Biilow: Syftet med herr Tamms motion är utan tvifvel berömvärdt.
Det finnes väl icke ett bättre mål, ett folk kan uppnå, än
sedlighet. Men man har aldrig kommit dit genom tvångslagstiftning,
utan det har varit den ökade civilisationen, som fört menniskorna
framåt på detta område. Då sådana motioner som denna en eller
annan gång i den svenska Riksdagen trädt fram, har det alltid varit
ett syfte, som legat bakom dem, nemligen att inskränka på ett eller
annat sätt tryckfriheten. Här har talats med fördömelse om literaturen
i vårt land. Här har talats om ökade strafflagsparagrafer och
ökade straffbestämmelser, som icke träffa den rika och lyckliga mannen
eller qvinnan, utan blott den fattiga, förförda och förstörda. Här
har talats om literatur, som skulle vara dålig och utbjudas här i
Stockholm. Om sådant eger rum, är det i hög grad klandervärd^
Men hvad har Riksdagen här att göra? Hafva vi icke strafflagen, som,
om den upprätthålles och tillämpas, har oerhördt stränga straff. Och
hvarje gång den tillämpats mot osedliga skrifter, hafva dessa nidingar,
som utgifvit dem, blifvit hårdt bestraffade. Man kan då endast i
denna fråga uttala, att vederbörande försummat sig, om sådant eger
rum i Stockholm, att sådana skrifter utbjudas bär fritt.

I Första Kammaren uttalade sig en talare mycket hårdt om
varietéerna liär i Stockholm. Han yttrade då, att han aldrig besökt
dem. Han hör tydligen till dem, som blott tro och ej se. Jag tillhör
åter dem, som vilja se först och tro sedan. Jag har besökt dessa
varietéer. Jag har aldrig försökt vara något helgon, och det skulle
heller aldrig lyckas mig. Jag har ej funnit dessa varietéer egentligen
osedliga, men tråkiga. Det jag funnit att klandra på dessa är, att jag
der sett en supande bättre ungdom, som der förstört sitt lif. Men

göras mera verksamma genom att fullständigas och i (ifrigt mera lämpas
efter nu rådande förhållanden, särskildt med afseende å tillsynen
öfver dessa bestämmelsers efterlefnad, samt derefter vidtaga de åtgärder
häraf kunna föranledas.“

Sedan Första Kammaren genom protokollsutdrag (n:o 153) delgifvit
Andra Kammaren detta beslut, hade Andra Kammaren hänvisat
ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2, hvilket sistnämnda utskott i
nu föreliggande utlåtande hemstälde, att Andra Kammaren måtte biträda
Första Kammarens ofvan omförmälda beslut.

N:o 38.

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

hvem är det, som förser denna ungdom med penningar? Det är den
öfverklass de tillhöra; det är föräldrar, som äro förmögna och gerna
vilja se sina söner uppträda som förmögna mäns söner. Deri ligger
roten och upphofvet till mycket uselt, särskildt i detta samhälle. Jag
har sett det, och derför vill jag säga det.

Man har under diskussionen i Första Kammaren i denna fråga
talat om, att polisen borde vara mera uppmärksam på vissa förhållanden.
Med ett ord: det borde vara polis i hvarje cigarrbod, ja, i hvart
annat hem. Då kunde man uträtta storartade ting. Men vi hafva i
detta land en lag, som är tusen år gammal, och vi äro stolta öfver
den; och åt stiftaren af denna lag har Stockholms stad rest en ärestod
här utanför. Det är lagen om hemfrid; och den lagen vilja vi
ej gerna ha kränkt. Man kan nog få höra fraser i Första Kammaren
derom. Men skall det komma till verklig sanning i dessa fraser, skola
vi taga bort lagen om hemfriden.

Man har sagt, att man borde bortjaga qvinnorna från kaféerna
och restauranterna. Det är lätt att säga. Vi män innehafva snart
sagdt alla sysslor samhället eger. Men qvinnan är undanträngd. Skall
man göra henne ytterligare fattig, ytterligare olycklig?

En talare i Första Kammaren har till och med framhållit, att
småteatrarne i Stockholm borde vara stängda, när det spelas på kongl.
teatern. Huru är det möjligt, att man kan få höra sådana tokigheter
i vår tid? Skulle den personal, som spelar på småteatrarne, göras
ä,nnu mer fattig än den är? Skulle man dermed få den att blifva hyggligare
än den är ? Man har i denna fråga hört så många tokigheter,
att jag tycker det är för mycket.

Man har klandrat pressen derför, att den ej är ärlig rörande sina
uttalanden om brott i samhället. Pressen har på senare tider börjat
begagna ordet “oegentlighet" i stället för “stöld". Motionären säger,
att stöld får ej heta stöld, lögn ej heta lögn o. s. v. Hvarför har
pressen begagnat detta ord? Derför att den sökt skydda sig. Det var
ett mål här i Stockholm, då en person hade stulit 95,000 kronor. Då
sade pressen, att det var eu “oegentlighet1'' i det bolaget. Men om
pressen talat sanning och sagt “stöld" — huru skulle det gått pressen
då, alldenstund bolaget skulle skydda den personen? Han skulle ej
straffas. Detta bolagets beteende har föranledt en motion och ett beslut
i denna kammare. Man lörstod mycket väl, att med oegentlighet
här menades stöld.

Så talas det i motionen om, och i Första Kammaren beskärmade
man sig ofantligt mycket öfver — särskildt en jurist som höll ett
tal derom — att från utlandet införskrifvas osedliga bilder. Ja, det
lär gå till så, att man annonserar, att fotografier finnas der och der
till salu, t. ex. i Schweiz. Personer skrifva efter dem och erhålla dem.
Man. vill nu förbjuda dessa annonser. Men det står ej, att det är
osedliga bilder. “Men det ligger der bakom". Ja, men icke kan man
förbjuda dem derför. Vill man kanske göra som ryssarne i Polen vid
sista upproret, nemligen icke respektera brefhemligheten? Det enda
sättet att förekomma bilder i bref vore att bestämma, att alla bref
från utlandet och inom landet skulle öppnas af polisen. Vill man
detta? Nej. — Vi äro inne i en massa af fraser, ingenting annat.

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. in.

Den verld, herr Tamm målar i sin motion, är för öfrigt synnerligen
tråkig. Vi skulle bli det allesammans, om vi skulle följa alla
dessa påbud och anvisningar, som motionären lemnat. Verldeu är förstörd.
Deraf skulle framgå: hvad nytta hafva vi af våra tusentals
prester? När verldeu går tillbaka, göra de då ingen nytta? Vi komma
hvarken framåt på religionens eller sedlighetens väg. Det är mycket
här i verldeu att klandra. Om man vill klandra allt, kan man också
klandra att jorden har bara en måne och Jupiter flere. Man kan
skrifva klagovisor och motioner. Men man har ej i Första Kammaren
kunnat gifva en enda anvisning, huru samhällets skador skola botas.
Skola vi nu följa anvisningarna af motionären? Då skola vi först gå
till nationalmuseum och krossa bilderna till makadamiseringssten, plundra
de kungliga slotten på reliefer och målningar, plundra boklådornas
fönster och bränna Bellman och Bra un. Ty i allt det der finnas
lockelser, det vet hvar bildad menniska, som följer med sin tid. Vi
skulle göra verlden så tråkig, att den skulle vara föga värd att lefva
uti. När vi så plundrat allt hvad snille och smak skapat, skulle vi
sitta och vänta att det skulle komma en ny mensklighet och en ny
verld. Men hvad vi ändå hade qvar, det vore Oftedalerna och Wilhelmine
Möller-damerna.

Man har sagt och antydt, att hos de fattiga samhällsklasserna är
karakteren dålig, är lefnadssättet dåligt. Ja, det är nog sant, att
nöden ödelägger karakterer; men det är ock sant, att nöden skapar
karakterer. Det är lika sant, att de förnäma och förvekligade samhällsklasserna
gå nedåt, medan de fattiga klasserna gå uppåt. De äro
oförstörda. Denna vexelverkan råder i det menskliga lifvet. Lika
sant det är, att menniskan går på krokvägar, innan hon hinner målet,
lika sant är det, att menskligheten ock gör så. Den har ofta ej hunnit
något upphöjdt mål utan att någon gång hafva gått vilse, innan
rätta vägen fans. Den har blifvit nedslagen många gånger, innan den
hunnit fram till målet. Men hvad är att göra?

Överklassens qvinnor hafva skickat adresser här såsom i försvarsfrågan
till motionären och andra att lifligt arbeta för främjandet af
det syfte, som ligger i denna motion. Öfverklassens qvinnor äro alltid
redo att förtrycka den arma och fattiga qvinnan. Men hvad skulle
öfverklassens qvinnor göra? Jag skall gilva en anvisning för dem. Det
fans i London ett sådant förhållande, som här är öfverklagadt. Då
fans det en qvinna, som trädde fram, den engelska författarinnan Aunie
Besant. Hon framlade för de bildade qvinnorna i London, att der
hungrade hundratusentals fattiga qvinnor, som aflönades så uselt, att
de trots flitigt arbete fingo lefva i svält och elände i usla lokaler; under
det de rika qvinnorna gingo i lysande drägter, voro dessa drägter
tillverkade för en aflöning så usel, att dessa fattiga arbeterskor först
kommo i nöd och elände och sedan i brott. Hvad gjorde de engelska
qvinnorna? De gjorde en formlig revolution mot detta eländiga förhållande.
Der blef strejker, der blef storartade möten i London. Betalningen
för de fattiga qvinnornas arbete måste flerdubblas, så att
de kunde lefva i bättre vilkor. Nu ha herrarne eu så god betalning,
att de kunna sitta och supa hvarje qväll på varietéerna. Men qvin -

tan åtgärder

till mot verkande

osedlighet.

(Forts.)

N;o 38.

Om åtgärder

till mot verkande

osedlighet.

(Forts.,)

Onsdagen den 26 April, e. m.

norna som sitta vid sitt dryga arbete få ej gå ut. Det är något för
öfverklassens qvinnor att göra på detta område. Men i stället, hvad
göra de? När de se gatans utsvultna Magdalena, komma de till Riksdagen
och ropa: “Sätt in henne; öka straffbestämmelserna11. Nu frågas
ni, mine herrar, om ni vilja bifalla denna skrifvelse, som herr
Tamm påyrkar. Kanske- svara ni ja utan att rodna. Jag yrkar afslag.

Herr Olsson i Ättersta: Det kan icke alls i något afseende falla
mig in att söka bemöta de många besynnerliga skäl eller, rättare
sagdt, intet sägande skäl, som den siste talaren anförde emot förslaget.
Men jag vill inlägga en den allvarligaste protest mot hans sätt att
uppträda förhånande och förvrängande en ädel sträfvan och en ädel
afsigt, som dock ligger till grund för motionärens framställning. Det
kan, såsom sagdt, icke falla mig in att vilja inlåta mig i bemötande
deraf. Men jag vill på det kraftigaste protestera mot sådant. Man
må säga hvad man vill om sättet, men sjelfva syftet med motionen är
ett sådant som förtjenar vår djupaste aktning.

Jag skall icke yttra vidare, utan blott yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Falk instämde häruti.

Herr Biilow: Jag prosterar på det allvarligaste mot att på något
sätt hafva förvrängt. Jag har skildrat förhållandet, sådant det är på
varietéerna. Jag har skildrat lifvet bland Stockholms herrar, som supa
och föra ett dåligt lif. Jag bar skildrat nöden bland de fattiga qvinnorna.
Man skall icke kasta första stenen på de fallna, utan söka upprätta dem.
Är det att håna, då kastar jag smädelsen tillbaka på den, som sade det.

Herr Edelstam: Gent emot herr Biilows anförande ber jag att
på det kraftigaste få betona, att det sannerligen icke varit motionärens,
lika litet som utskottets mening att här stadga straff bestämmelser för
de arma qvinnor, som falla offer för förföljelsen. Nej, afsigten bar
varit att åstadkomma • strängare straffbestämmelser för de uslingar,
män eller qvinnor, som vilja ockra på dessa fattiga qvinnor. Det är
— jag upprepar det — för att med lagens arm kunna träffa sådana
qvinnor, sådana husegare, som på det skändligaste sätt ockra på dessa
olyckliga qvinnor, som motionären väckt sitt förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Jag skall blott yttra några ord.

En talare har här ordat om, att i denna sak kan förekomma
mycket fraser. Ja, vi hafva nyss haft tillfälle att höra, att så kan
vara fallet. Men den djupaste grunden, den innersta kärnan i motionen
berör en sak, som sannerligen icke är någon fras, utan en den ohyggligaste
verklighet. Förhållandet lär vara det, att här försiggår ett
systematiskt förförelsearbete på ungdomen genom allehanda osedliga
skrifter och obscena bilder. Jag har icke varit i tillfälle att taga reda
på det bevisningsmaterial, som motionären meddelar till bekräftelse

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

deraf, att förhållandena verkligen äro sådana, han i sin motion angifver.
Men jag har hört talas derom, och hvad jag hört är af en sådan
beskaffenhet, att jag är fullkomligt viss på, att om litet hvar hade
kännedom derom, skulle vi finna, att här i sanning är fråga om att
uppfylla en verklig samhällspligt. Minst af allt är här fråga om det,
som herr Btilow berört, nemligen att förtrycka den fattiga, den fallna
qvinnan. Nej, meningen är att söka stäfja denna ohyggliga industri,
som lägger an på ungdomens förförande.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Hedlund: För min del anser jag, att herr Bulow med full
rätt framdragit och vidrört den mest ömtåliga och behjertansvärda
punkten, som vid detta ärende kommer i fråga. Jag får bekänna, att
jag varit mycket tveksam, huru jag skulle ställa mig i afseende å det
yrkande, som här är gjordt. Det är alltid den faran med skärpningen
af straffbestämmelser i afseende på sedligheten, att man gifven sig god
ro med att hafva åstadkommit densamma, lägger händerna i kors
och tycker allt vara väl bestäldt. Huru strängt man än straffar slika
öfverträdelser, är det ändock mycket, som åligger samhället såsom pligt
att på frivilligbetens väg fullfölja. Så länge det är så stäldt, att de
fattigaste arbeterskorna lefva ett uselt lif, med en lön långt under den
de behöfva för att skaffa sig ett någorlunda hyggligt uppehälle, för
att skaffa sig bildning, för att skaffa sig någorlunda god och förfinad
lefnadsnjutning, så länge är vårt samvete icke rent. Så länge det är
så stäldt, att kanske en bland våra fina damer, efter att hafva prutat
på räkningen med en sömmerska och triumferat, om hon kunnat nedbringa
den med eu eller ett par kronor, går till ett sedlighetsmöte
och yrkar på stränga straffbestämmelser mot dessa stackars qvinnor,
som nätt upp kanske hafva denna nedpressning i dåliga lefnadsvilkor
att tacka för sin förnedring, så länge är det fåfängt att något åtgöra
med lagar mot osedlighet. Med full rätt har herr Bulow berört denna
sida af saken.

I den form, som förslaget fått genom beslut af Första Kammaren
och i hvilken det här föreligger Andra Kammaren till antagande, tror
jag emellertid att det icke är så farligt. Jag vill derför sluta med att
yrka bifall till detsamma.

Herr Waldenström: Jag tog mig för några år tillbaka friheten
att i sammanhang med en remiss här i kammaren beröra de förhållanden,
som herr Tamm i sin motion närmare utvecklat. Jag bemöttes
då på många håll med ganska skarpa anmärkningar för mitt uppträdande.
Men dessa anmärkningar kunde icke förmå att ändra min
öfvertygelse angående den sak, om hvilken jag hade talat. Jag vände
mig också till justitiekanslern eller justitieombudsmannen—jag minnes
nu icke hvilkendera — med anhållan, att lian skulle se till, att de
lagbestämmelser, som för närvarande gälla mot dem, som göra otukten
till yrke, måtte efterlefvas, och att myndigheterna måtte öfvervaka
deras efterlefnad. Han resonerade, att han kunde åt den saken ingenting
göra. Kyrkomötet 1888 uttalade sig också, såsom herrarne minnas,

Om åtgärder

till mot verkande

osedlighet.

(Forts.)

N:o 38.

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April. e. m.

i sedlighetsfrågan inför Kongl. Maj:t. Det hade icke heller någon
verkan.

Förhållandena äro emellertid af den beskaffenhet, att de ovilkorligen
påkalla ett ingripande, ett kraftigt ingripande från det allmännas
sida. Det är icke, såsom herr Biilow och herr Hedlund tyckas hafva
trott -— jag vet icke, huru pass noga de hafva läst motionen och utskottets
betänkande — det är icke, såsom de trott, här fråga om att
skärpa straffet för de fallna qvinnorna, hvilkas fall oftast tyvärr berott
på orsaker, som både herr Biilow och herr Hedlund ganska bjert hafva
skildrat; utan här vore meningen att gripa in emot de förhållanden,
som sprida sedlig förruttnelse i samhället och som vålla, att så många
falla i en grop, ur hvilken de vanligen sedan aldrig komma upp, utan
i hvilken de både timligt och moraliskt gå under. Om herrar Biilow
och Hedlund vilja läsa motionen och utskottets betänkande, så skola
de se, att dessa handla om det hejdlösa spridandet af osedliga bilder
och osedlig literatur, om de vanliga, ytterst osedliga prestationerna
på varietéteatrar, om osedliga tillställningar på kaféer och annat sådant.

Det talas i motionen icke alls om några straffbestämmelser för de
arma qvinnor, som blifva offer för alla dessa förförelser, nej det talas,
som jag sagdt, blott om nödvändigheten att gripa in mot förförelserna
sjelfva och mot de moraliska uslingar, som för sin vinnings skull anse
sig kunna och böra befordra ett osedlighetsväsen, af hvilket så mycket
elände sprider sig ut öfver familjen och samhället.

Det är icke heller fråga om — och det borde icke en ledamot
af denna kammare komma och säga — att här skulle vara i någon
mån fråga om ett angrepp på hemfriden! Sådant är att förvränga,
och det på ett högst ovärdigt ''sätt förvränga sanningen samt att försöka
skjuta åt sidan det, som motionen verkligen handlar om. Det
skulle vara mycket att behjerta uti det, som herr Biilow talat, om
det här vore fråga om ett försök från öfverklassens sida att förtrampa
underklassen och i synnerhet dess fattiga qvinnor. Detta är ett talesätt,
som för närvarande är mycket vanligt, och de som begagna detsamma
veta mycket väl, att det fins en hop menniskor, som icke med
sådan begärlighet sluka eller så djupt svälja något agn som detta, när
blott någon vet att sätta det på kroken.

Jag ber kammaren observera och lägga vigt på, hvad som utgör
motionens verkliga innehåll. Det bevisningsmaterial, som motionären
har lemnat först till Första Kammarens utskott och sedan till Andra
Kammarens andra tillfälliga utskott, är af den beskaffenhet, att man med
fullt skäl kan säga, att det är hårresande; ja, det är till den grad
hårresande, att jag för min enskilda del aldrig förut förestält mig, att
sådana saker kunde existera, och att de kunde existera icke blott uti
de nedrigaste smutshålor, utan äfven i de finaste lokaler, som lysa af
elektriskt ljus, och der sinnena berusas af en bullrande musik m. m.,
m. m. dylikt.

Jag kan icke föreställa mig annat, än att Andra Kammaren skall
instämma i det beslut, till hvilket Första Kammaren har kommit. Det
vore Andra Kammaren i högsta grad ovärdigt att hafva uttalat sig i
motsatt rigtning. Det skulle också öfver hela landet väcka en mycket

N:o 38.

Onsdagen den 26 April. e. m.

stor misstämning. Tro herrarne, att det beror bara på fraser, att en
sådan mängd sällskap och korporationer, lärarekollegier både vid högre
och lägre läroverk, lärareföreningar inom folkskolorna — tro herrarne,
att det beror bara på fraser, att alla dessa med sådana sympatier
omfattat herr Tamms motion och uttryckt sin lifliga önskan, att någonting
måtte göras i den rigtning, som herr Tamm föreslagit? Nej, mine
herrar, det beror derpå, att dessa herrar känna förhållandena kanske
litet bättre, än hvad herr Biilow gör. Tro herrarne, att det är bara
fraser, som vållat, att denna motion vunnit ett så sympatiskt mottagande
hos en mängd framstående, ädle, hederlige både män och
qvinnor, både fäder och mödrar, söner och döttrar både i denna stad
och annorstädes? Det vore en högst märkvärdig ny magt, som frasen
skulle hafva fått, om allt detta skulle hafva berott bara på fraser.
Nej, mine herrar, här äro verkligen sådana ruttna förhållanden å färde,
att man, om man har någon känsla för sedlighet, måste rysa dervid
och inse, att något måste göras.

Det är sant, och det är ett sorgligt förhållande, att den fattiga
qvinnan är så nedtryckt som hon är, att hennes arbete betalas på ett
sådant sätt, att det är nästan omöjligt för henne att hederligt existera,
och att frestelserna derigenom för henne blifva så ofantligt stora, som
de verkligen äro. Herrarne torde hafva läst en liten skrift, som nyss
är utgifven, ett referat öfver det s. k. qvinnomötet på hotel Continental.
Der förekommer ett tal af fru Amanda Kerfstedt, som i afseende
på ädelhet och renhet till innehållet, höghet och majestät i framställningen
tällar med det bästa, jag någonsin har läst. Hon berättar
bland annat: “Jag gjorde för ett par år sedan under flere månader

undersökningar om sömmerskors förhållanden här i hufvudstaden. Jag
såg hundratals fattiga hem, hundratals unga arbetande qvinnor. Det
är mig svårt att tala om det utan rörelse. Jag såg unga flickor, som
trampade symaskinen från klockan 5 om morgonen till 9 på aftonen,
som knappt unnade sig tid att äta för att hinna de 11 dussin skjortor
per dag, hvarför de hade i aflöning 65 öre dussinet, d. v. s. utom
knapphålen. Jag kände för dem, som eu moder känner, då jag såg
deras af den lutande ställningen snedböjda rygg och deras unga ansigten.
Men då jag varnade dem för osedlighetens frestelser, som följa
med hungern och tröttheten, huru ofta såg jag icke deras ögon lysa
af renhetens hänförelse, och mer än en svarade mig: ''Hellre syr jag i
hjel mig, än att jag på det sättet syndar emot Gud’. Jag skulle ha
velat visa för några af nöjets unga damer dessa undangömda hjeltinnor
och säga dem: Se der, hvad renheten kostar, och hvad den är värdi"

Det är rysansvärdt att tänka på, att det verkligen är sant, hvad
herr Biilow sade, att många qvinnor af de förmögnare klasserna, som
sjelfva gå i lysande drägter, genom ett onaturligt prutande tvinga ned
dessa arma sömmerskors arbetslöner, så att de derigenom föra dem
nära nog till branten af förderfvet, medan de sjelfva den ena gången
gå på baler, der deras drägter visserligen icke äro egnade att ingifva
det manliga könet några sedliga eller upphöjda känslor — jag säger:
den ena dagen gå på baler, för att en annan dag besöka sedlighetsmöten.

Om åtgärder
till mot*
verkande af
osedlighet.
(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

Med herr Waldenström förenade sig herrar Nordin, Jakob Erilcson
från Stockholm, Truedsson, Pettersson i Tjärsta, Andersson i
Lysvik, Hammarström, Halvar Eriksson, Svensson från Karlskrona,
Andersson i Ölsund, Bromée, Svenson i Bossgården, Larsson i Mörtlösa,
Wijkander, Eklund i Högemåla, Olsson i Ornakärr, Olson i
Stensdalen, Anderson i Hasselbo!, Nilsson i Rinkaby, Göransson,
Andersson i Hamra, Broström, Sjöberg, Liljeholm, Jönsson i Mårarp,
Petersson i Skurö, Palm, Kumlin, Hanson i Berga, Lundström, Thermcenius,
Dahlstedt, Norberg, Anderson i Tenhult, Lasse Jönsson, Andersson
i Skeenda, Nilsson i Skärhus, Andersson i Lyckorna, Romberg,
Nilsson i Vrängebol, Redelius, Persson i Vadensjö, Svensson i Rydaholm,
Carlsson, Åkesson, Odell, Persson från Arboga, Nyländer, Folke
Andersson, Ollcts A. Ericsson och Hansson i Solberga.

Herr Petersson i Österhaninge yttrade: Herr talman, mine

herrar! Med anledning af en talares hänsyftning, att denna motion
skulle hafva sitt ursprung i öfverklassen och vara rigtad emot underklassen,
ber jag få nämna, att den resolution jag uppläst är ett rop
från de djupare samhällslagren.

Jag anhåller fortfarande om bifall.

Det är ock ett rysligt men sant ord, som Första Kammarens tillfälliga
utskott sagt, nemligen att äfven i våra finaste och mest bildade
kretsar konsten att kläda sig för qvinnan i väsentlig mån sammanfaller
med konsten att blotta sig. Om möjligt ännu mer ohyggligt är,
hvad utskottet på samma gång säger, nemligen att denna konst —
konsten att blotta sig — för närvarande äfven i de högsta kretsar är
“ett konventionen tvång". För några få år tillbaka, då en liknande
fråga som denna förelåg i Riksdagen, var jag inne i Första Kammaren
och åhörde diskussionen deröfver. Nuvarande öfverståthållaren i Stockholm
slutade ett i alla afseenden utmärkt anförande med ungefär följande
ord: “Må den bildade och förmögna qvinnan i Stockholm lära

att på festliga tillställningar kläda sig så, att hon icke genom sin
klädsel hos den manliga ungdomen uppväcker känslor och lidelser,
som drifva honom att, när han går ifrån den festliga tillställningen,
söka ställen, der han kan släcka sin lusta, innan han går hem!" Huru
mången fattig qvinna har ej fallit offer för den manliga lusta, som på
detta sätt blifvit väckt!

Det är i sanning, mine herrar, så förfärliga förhållanden rådande
ibland oss på det sedliga området, att man kan känna sig rådlös inför
dem. Men något måste göras. Och att något kan göras, det är min
öfvertygelse. Hvad som kan göras, och huru detta bär göras, det vet
jag icke. Utskottet har hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
att han med de hjelpmedel, som stå till hans förfogande, skall vidtaga
de åtgärder, som kunna synas honom vara egnade att befordra det
stora mål, som alla sedliga personer måste önska. Och jag skall för
min enskilda del på det hjertligaste anhålla, att kammaren måtte
kraftigt instämma uti utskottets hemställan.

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Herr Ekman: Herr talman! Äfven med fara att komma att

yttra något, som misshagar, skall jag ändå be att få säga några ord
just beträffande herr Biilows framställning af saken. Det är alldeles
bestämdt en uppenbar förvrängning af den sak här framlagts för Riksdagen
till dess bepröfvande, som herr Biilow gjort sig skyldig till.
Han har — jag kan säga — sökt slå sig till riddare här genom att
antaga sig och tala för de fattiga qvinnorna, alldeles precis som om
man sökt på något sätt trampa ned dem. Det är icke fråga om något
sådant, utan fast hellre: både motionärens syfte och utskottets syfte gå
uppenbarligen ut på att upphjelpa de fattiga qvinnorna och lemna
dem det skydd emot nesliga ockrare, som de verkligen behöfva. Det
är den synpunkten, som måste betonas här. Jag tänker, att vi litet
hvar, som känna något till eländet, ha hjerta för de arma qvinnorna;
och jag vet, att det finnes många här i staden, som vilja uppoffra
både tid, krafter och penningar för att hjelpa dessa elända qvinnor.
Då är det icke rätt, att man framställer saken så, att det är meningen
att förtrycka dem.

Hvad nu beträffar sjelfva saken, så är det alldeles klart, att sedlig
förvillelse upphjelpes bäst genom sedliga medel. Men man kommer
uti sådana förhållanden, att det är alldeles nödvändigt, att den borgerliga
lagen också kommer till hjelp vid detta arbete. Det borgerliga
samhället är skyldigt att lemna sitt bistånd till det sedliga arbetet.
Jag vill påpeka, hurusom detta också är utskottets uppfattning, dådet
säger så här på sid. 5: “Men om än härmed blifvit erinradt, att vissa
yttringar af osedlighet icke äro för lagskipningen åtkomliga, samt att
andra icke förr, än eu bestämd sedlig uppfattning mer allmänt påverkat
samhällssederna, kunna med någon verklig framgång af åklagaremagten
angripas, finnas dock tydligen ännu andra, livilka både kunna och
böra af lagstiftningen och myndigheterna på det allvarligaste bemötas."
Att detta varit den svenska Riksdagens uppfattning förut, det visar
just 18 kapitlet strafflagen. Men då undras: kunna icke dessa lagstadganden,
som vi redan ha, göra till fyllest? Utskottet svarar derpå,
att “lagrummets ordalydelse måste rättas efter de förhållanden, under
hvilka de förbjudna näringarna nu mera uppträda; först derigenom
torde åklagaremagten känna sig uppfordrad att tillvinna lagbestämmelsen
vederbörligt afseende."

Hvad är här nu sålunda hufvudsyftet? Jo, att stödja det sedliga
arbetet med lagbestämmelser, som passa för den form, hvarunder “de
förbjudna näringarna14 för närvarande uppträda. Vi veta, att med 18
kapitlet strafflagen kan åklagaremagten för närvarande icke i de allra
gröfsta fall och beträffande den vederstyggligaste näringsgren komma
åt vederbörande. Jag tog mig friheten derför förra året att föreslå
en förändring i 18 kapitlet strafflagen uti en af dess paragrafer, ehuru
mitt förslag då icke vann Riksdagens bifall. Jag är öfvertygad om,
att vissa paragrafer måste ändras, om vi skola komma åt sjelfva det,
som liksom drifver fram hela detta elände, som förpestar samhället
för närvarande. Ty det är icke dessa fattiga qvinnor, som lagen i
främsta rummet vill komma åt, utan det är dessa, som upplåta hus

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

N:o 38.

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

och hålla lokal och hafva sådant till näring. Det är just dessa förläggare
af denna usla literatur, dessa förläggare af denna mängd skamliga
bilder och taflor, som släppas ut i marknaden. Det är dessa man
vill komma åt. Det är hufvudfrågan att komma åt dessa dåliga varelser,
som ockra på qvinnorna. Vi borde derför alla känna oss kraftigt
uppmanade att medverka till att få till stånd en lagstiftning, som just
träffar dessa personel’, som söka ockra på denna osedlighet och på
dessa fattiga qvinnor. Nu har man framhållit, att aflöningen för qvinligt
arbete är så dålig, så att det är stor fara, att de derigenom kastas
ut i detta osedliga lif. Jag tror, att äfven detta är ett missförhållande,
som bör rättas. Men det är så långt ifrån, att de qvinnor, som öfverlemna
sig åt detta usla lif, få någon bättre ekonomisk ställning, att
erfarenheten i de flesta fall visar raka motsatsen. Det är på det sättet,
att de, som upplåta hus och hyra ut åt dessa qvinnor, taga en oskälig
hyra och derigenom taga för sig största delen af den inkomst, som
qvinnan förvärfvar på detta nesliga sätt. Det har varit qvinnor, som
vändt sig till mig för att få någon hjelp o. s. v. Jag har då sökt att
taga reda på förhållandena. De hafva omtalat, att de kommit i en
sådan ställning, att det är nästan omöjligt att komma ur den, och det
just derför, att de blifva i en beständig skuld hos dessa värdar och
värdinnor. De kunna få betala ända till 5 å 10 kronor om dagen blott
för husrum och så det ena med det andra. Det är icke små kapital,
som dessa värdar och värdinnor derigenom förtjena.

Till sist skall jag be att få inlägga en bestämd protest mot herr
Biilows anförande om öfverklassens qvinnor, derför att de nu hafva
underskrift sedlighetsadresser, liksom om dessa qvinnor skulle haft
till mål att nedtrampa de fattiga qvinnorna. Det är icke rätt att
framställa saken på det sättet.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverlaggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos, hvart lör sig, och biföllos Andra Kammarens fjerde
tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 23, i anledning af herr J. A. Johanssons i Bastholmen motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i lotsförordningen,
afseende lotsningen längs bohuslänska kusten; och

n:o 24, i anledning af herr C. M. Ekströms motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen angående
expeditionslösen, åsyftande rättighet för part att tidigare bekomma
expedition.

Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
kammarens beslut i fråga om utskottets i utlåtandet n:o 24 gjorda
hemställan genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Onsdagen den 26 April, e. in.

N:o 38.

§ 7.

Föredrogs vidare Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af enskild
egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 216, hade herr Henrik Hedlund jemte femtiofem andra af
kammarens ledamöter hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes när och på sätt sådant
lämpligen kunde ske medverka till att bereda mellanfolkligt erkännande
åt grundsatsen af enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Ekman och Nilsson
i Råby, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj: t i fråga
om mellanfolkligt
erkännande
åt
grundsatsen af
enskild egendoms
okränkbarhet
till sjös
under krigstid.

Herr Hedlund: Jag får bekänna, att jag icke varit i stånd att

förstå det första skälet, utskottet anför till stöd för sitt afstyrkande.
Het går ut derpå, att ett land i vårt läge öfver hufvud icke kan aktivt
framträda uti en sådan sak som denna, derför att det gäller förfaringssätt
i krigstider, och ett land som vårt vill lefva i fred med hela verlden
och vara neutralt. Men hvilket land, från det största till det minsta,
vill icke eller säger sig icke vilja lefva i fred med hela verlden, hvilket
land vill icke i det längsta undgå att inblandas i politiska förvecklingar,
hvilket land vill icke hafva neutralitet? Det skälet skulle ju innebära,
att så snart någon magt, stor eller liten, skulle komma fram med
önskningar till förbättring i den allmänna folkrätten, borde sådant af
andra nationer ses med mycket misstänksamma ögon. Man skulle
deri se ett tecken till att detta land beredde sig till att deltaga i
någon europeisk förveckling. Att rusta sig är ingen utmaning, att
verka för humana reformer i folkrätten skulle vara en utmaning. Är
det utskottets mening?

Jag vill icke ingå på frågan i sak, så mycket mindre som utskottet
gifvit förslaget sitt allra varmaste erkännande — ett så varmt erkännande
till och med, att utskottet drager den slutsats, att det är alldeles
onödigt att komma fram med en framställning i ämnet. Utskottet
finner saken så sjelfkärt rigtig, att Kongl. Maj:t icke har nödigt att
få mottaga uttrycken af svenska Riksdagens anslutning till en sådan
grundsats. Jag tror dock icke, att Riksdagen på andra områden
resonerar på samma sätt, hvilket skulle innebära, att Riksdagen icke
skulle uttala sig vid andra tillfällen, än då Riksdagen icke känner
Kongl. Maj:ts mening eller då den vet, att Kongl. Maj:t har eu annan
uppfattning. Ty då skulle många af denna kammares beslut vara
ofattade, för att icke tala om Första Kammarens. Just i dag är ju
inkommet ett förslag till uttalande, tillstyrkt af ett tillfälligt utskott i
Första Kammaren och öfverensstämmande med hvad Andra Kammaren

N:o 38.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t i fråga
om mellanfolkligt
erkännande
åt
grundsatsen af
enskild egendoms
otänkbarhet
till sjös
under krigstid.

(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

redan besluta, och med hvad vederbörande statsråd redan uttryckligen
godkänt, då saken här var före. Jag menar frågan om latinskrifningen.
Det finnes ju icke några andra sätt för att få något i nu ifrågavarande
sak åtgjordt än att föra önskemålet på tal och tillika visa, att man
ansluter sig till, hyllar och gillar det.

Jag skall be att få något närmare dröja vid den verkliga orsaken,
hvarför denna motion kommit fram, hvilken orsak utskottet alldeles
förbisett. Vi veta, att frågan om enskild egendoms fullständiga fridlysning
till sjös är ganska gammal. Den var på väg att genomföras
redan 1856, men det strandade då på Englands motstånd. Deu reaktion,
som under denna tid framträdt i de europeiska staternas inre
politik, har också tagit sig uttryck på den yttre politikens område, så
att utvecklingen af folkrätten allt mer och mer afstannat. Men medan
den första statsmagten antingen stått stilla eller kastat en och annan
längtande blick tillbaka, så har inom den andra statsmagten en märklig
rörelse uppstått i motsatt och framåtgående retning. De fruktansvärda
rustningar, hvarmed den väpnade freden nedtrycker vår verldsdel,
hafva hos ett allt större antal folkrepresentanter i Europas olika
länder uppkallat mägtigare fredssträfvanden, ökat oron för de fruktansvärda
kollisioner, hvari den väpnade freden hotar att utmynna, gifvit
ökad insigt om det kulturvidriga och humanitetsfiendtliga, som ligger
i ett sådant tillstånd i en verld, som dock berömmer sig af att hafva
uppnått någon grad af kultur och humanitet. Denna retning har
tagit sig uttryck i de s. k. mellanfolkliga riksdagsmannamötena. År 1888
förelåg i Englands parlament, i Förenta staternas kongress, i Frankrikes
lagstiftande församling förslag om skiljedom mellan England och
Förenta staterna och mellan Frankrike och Förenta staterna. Då
sammanträdde den 31 oktober nämnda år folkombud från England och
Frankrike för att genom gemensamma öfverläggningar främja framgången
af dessa förslag. Framsynte politiker tillmätte detta mötes
förhandlingar den största betydelse. Jag vill anföra ett ord af den
gamle Gladstone: “Den 31 oktober 1888 är eu märkedag i historien."
Mötet slog så bra ut, att man beslöt gå vidare. Om dessa mellanfolkliga
riksdagsmannamöten fingo sin födelse 1888, så fingo de sitt
dop 1889 vid hundraårsjubileet af den stora franska revolutionen. Då
sammanträdde, för första gången, i Paris, under ordförandeskap af
den vördade Jules Simon, konseljpresident i franska republiken på
1870-talet, ett möte till hvilket riksdagsmän från verldens alla parlament
voro inbjudna. Mötet räknade 98 deltagare, af hvilka 42 från
utlandet. Nästa möte var i London och räknade 120 deltagare, deraf
40 från utlandet. Derpå följande möte hölls i Rom 1891. Det var
det största af alla och räknade 400 deltagare deraf 120 från utlandet.
Räknar man derjemte dem, som anmält sig till deltagande, men icke
fått tillfälle att infinna sig, blir siffran mycket större. Räknar man
ytterligare alla deltagare i de föregående mötena, och slutligen alla
dem, som på ett eller annat sätt undertecknat fredsadresser och sålunda
visat sig vara inne i denna rörelse, så får man ett antal af icke
mindre än 1,500 europeiska och amerikanska riksdagsmän. I Bern
sistlidet år var tillslutningen mindre än i Rom, hvilket lätt förklaras

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

deraf, att Rom “den eviga staden11 i och för sig öfvade en starkare
dragningskraft. I Bern var det 107 deltagare, deraf 46 från utlandet.
På det första mötet i Paris voro 9 riksdagar företrädda, på det andra
i London 12 riksdagar, på det tredje i Rom 17 riksdagar — den enda
som icke der hade något ombud var den bulgariska — och slutligen
i det sista mötet i Bern deltogo medlemmar af 13 riksdagar.

Det är lätt att inse betydelsen af denna rörelse. Vid sidan af
fredssaken föreligger det existensberättigande för sådana möten, att
det bör locka en allt större och större mängd riksdagsmän från olika
land att sammanträffa med kolleger i utlandet, knyta personliga bekantskaper,
taga kännedom om sedvanor och lagstiftning på främmande
håll och derigenom erhålla vidgade vyer till förmån för sin egen verksamhet.
Det är ock att förutse, att dessa regelbundet återkommande
möten böra medföra en mägtig utveckling af den mellanfolkliga rätten.
De personliga bekantskaper och vänskapsförbindelser mellan representanter
från olika land, som der knytas, och den brefvexling, som sedermera
kan uppstå mellan dem, allt detta har i och för blifvande farligare
tider en betydelse, som ännu omöjligen kan beräknas, men som
knappt kan öfverskattas. Slutligen är ock att märka de rika intryck,
som alla medföra från dessa möten och som komma det inre lagstiftningsarbetet
till godo.

Det kan kanske invändas, att detta går ut på ren kosmopolitism,
och att de, som hängifva sig åt dylika sträfvanden, kanhända alltför
mycket glömma sitt eget fosterlands intressen. Deremot talar dock
den stora varsamheten i afseende å valet af de öfverläggningsämnen,
som vid dessa möten gör sig gällande — exempel härpå föreligga —
och vidare namnen på de många kända, varma fosterlandsvänner, som
i dem deltaga. Jag vill påminna om den nyss nämnde Jules Simon i
Frankrike, Sir John Lubbock och biskopen af Durham i England, i
Belgien den bekante borgmästaren i Brussel Buls, i Tyskland vice talmannen
i riksdagen Baumbach, i Italien talmannen i deputerade kammaren
Biancheri och vice talmannen i senaten markis Alfieri, schweiziske
utrikesministern Droz, dansken Fredrik Bajer, i Förenta Staterna
senatorn och finansministern Sherman. Efter hand hafva allt mera
betydande personer börjat deltaga i mötena, och arbetet har blifvit
mera planmessigt, fastare organiseradt.

Vid senaste mötet i Bern blef man ense om det önskemål, att
inom de olika riksdagarne borde tre ämnen föras på tal. Det första
var om införande af skiljedomsstadgande i alla handels- och sjöfartstraktater,
det andra var frågan om fullständigt genomförande af grundsatsen
om enskild egendoms till sjös otänkbarhet under krigstid, det
tredje var om ingående af skiljedomstraktater. Hvad vårt land vidkommer,
har i afseende å den första och tredje af dessa frågor besked
redan lemnats genom den behandling, som den norska skiljedomsadressen
erhöll i ministerielt svenskt-norskt statsråd, och hvarom protokollet
offentliggjordes sistlidet år. Införandet af skiljedomsklausul i handelsoch
sjöfartstraktater är der af ministern för utrikes ärenden godkändt.
Hvad skiljedomstolstraktater angår, så ville han gerna gå in på sådana
i fråga om bestämda ändamål, medan han deremot afvisade traktater

Andra Kammarens Prot. 1803. N.o 38. 3

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t i fråga
om mellanfolkligt
erkännande
åt
grundsatsen af
enskild egendoms
otänkbarhet
t ill sjös
under krigstid.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. ra.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj: t i fråga
om mellanfolkligt
erkännande
åt
grundsatsen af
enskild, egendoms
otänkbarhet
till sjös
under krigstid.
(Forts.)

rörande skiljedom som allmän regel, men med bestämdt angifna undantag.
Så kom det sig att vi, undertecknare af denna motion, stannade
vid det mellersta ämnet, tillika det lättaste att genomföra; ty det är,
som sagdt, en gammal fråga, som länge stått på dagordningen i den
mellanfolkliga rätten, och det sammanhänger så nära med vårt lands
närmaste intressen, att någon motsägelse i sak icke kan komma i fråga.

Nu återstår den frågan, huruvida det är rigtigt att låta bero vid
den tankegång, som tagit sig uttryck i utskottets betänkande. För
min del tror jag det icke. Jag tror att särskild! små länder böra
med stor glädje helsa de sträfvanden, som framträdt på dessa konferenser,
om hvilka jag nyss i korthet talade; ty om något gagnar de
små ländernas intressen, så är det eu utveckling af dessa sträfvanden.
Det är alldeles rigtigt, att ett litet land i sin utrikespolitik bör framgå
med stor varsamhet och försigtighet; men detta är ett område, der
man verkligen kan drifva så att säga eu kraftig utrikespolitik och
drifva den med heder, utan fara och enbart till gagn för sig sjelf.
Ett litet land har blott gagn och endast ära af att låta sitt lifliga
intresse framträda i eu kraftig tillslutning, så snart det ser försök att
häfda rättens och humanitetens grundsatser i mellanfolkliga förhållanden,
och att då söka efter bästa förmåga understödja dem. Den skygghet
att öfver hufvud framträda i utrikespolitiken, hvilken är förklarlig
under vissa förhållanden, den är sannerligen icke på sin plats på det
område, inom hvilket denna motion rör sig. Det är ock ämna
utrikespolitik, som öfverensstämmer med denna kammares ståndpunkt
och som den alltid med förkärlek omfattat. Jag skulle derför önska,
att denna kammare åtminstone såsom en meningsyttring ville instämma
i motionen och derigenom gifva till känna, att den för sin del är med
om den rörelse, hvari motionen har sitt upphof. Detta skulle bland
de många inom andra representationer, som omfatta samma tankegång,
väcka tillfredsställelse och glädje, på samma gång som vi enligt min
tro skulle härigenom göra vårt eget land en god tjenst.

Herr talman, jag skall på dessa grunder yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Nilsson i Vrängebol,
Olson i Stensdalen och Gustaf Ericsson från Stockholm.

Herr Falk yttrade: Herr talman! Derom lär väl icke vara något
tvifvel, att svenska folket ingenting högre önskar än att få lefva i fred
med hela verlden. För min personliga del är jag minst lika mycket
som den siste talaren genomträngd af den tanken, att fred, så långt
som den ibland nationerna kan åstadkommas, och i främsta rummet
fred för oss är det lyckligaste. Således är det i principielt hänseende
intet som skiljer mig och den siste ärade talaren åt, men då han
slutade sitt anförande med att han vore öfvertygad om att vi skulle
göra den svenska nationen en tjenst genom att bifalla motionen, så
vågar jag påstå, att han tog fel. Förslaget i fråga kan räknas till dem,
som äro byggda på känslor och icke på realitetens grund, och det har
ingen utsigt att under någons af de här i afton närvarande lifstid

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

kunna realiseras. Så länge det bland Europas stormagter fins en
nation, som på intet annat sätt än till sjös kan skada sin fiende,
lärer det icke kunna tänkas, att denna nation skall biträda ett förslag
sådant som det motionären åsyftat. Jag har härmed icke sagt, att
man icke skulle hafva både rätt och till och med pligt att sträfva för
realiserandet af goda och sanna idéer, äfven om de icke kunna leda
till några praktiska resultat under ens egen lifstid.

Jag vill deremot på det bestämdaste påstå, att det icke tillhör en
nation sådan som vår, som vid alla tillfällen, då det behöfts, lagt i
dagen sin fredskärlek, att gå i spetsen. Att således gå in med en
anhållan till Kongl. Maj:t, att hans regering skulle hos stormagterna
göra en framställning i det syfte, motionen afser, finner jag i högsta
måtto oklokt, och på de af utskottet anförda skäl jemte dem, som af
Första Kammarens utskott blifvit framlagda, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Aulin: Då beslutet fattades att framlägga den motion, som
nu behandlas, deltog jag i beslutet, men jag var af sjukdom hindrad
att underteckna motionen.

På de skäl, som i motionen angifvas, skall jag be att få förena
mig med herr Hedlund i hans yrkande om afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Ekman: Såsom reservant skall jag be att få yttra några
ord beträffande den föreliggande frågan.

Det kan ju icke nu bär vara fråga om något annat än att få en
opinionsyttring till stånd, då motionen är afslagen af Första Kammaren
och således förfallen för denna riksdag. Men det skulle enligt min
tanke icke vara af liten betydelse, att motionen erhölle stöd af Andra
Kammaren. Vi hafva nu kommit derhän, att vi äfven här i svenska
Riksdagen kunnat bilda en parlamentarisk fredskomité. Det är först
förra året eu sådan kommit till stånd. Vi veta och hafva ytterligare
hört af den förste talaren, herr Hedlund, att i de fleste europeiska
länder sådana föreningar redan förut hafva kommit till stånd. Det
är sålunda en glädjande företeelse att äfven här kunnat åstadkommas
en sådan. Nu har denna vår parlamentariska fredskomité framlagt
ifrågavarande motion, som väl kan sägas vara den billigaste, som man
gerna kan framlägga, och har framkommit med en kläm, som är så
human som möjligt. Man begär nemligen, “att Kongl. Maj:t täcktes,
när och på sätt sådant lämpligen kunde ske, medverka till att bereda
mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms otänkbarhet
till sjös under krigstid". — Nu har visserligen utskottet betygat
motionen sin aktning, men såsom herr Falk nyss sade, anser utskottet
förslaget bygdt på känslor och icke på realiteter och anser, att man
icke har något hopp om framgång derför i vår lifstid, då England
bestämdt kommer att ställa sig emot hvarje förslag i den rigtningen.
Ja, men det är dock på det sättet utvecklingen föres fram i många
saker. Hvad som till exempel för 20 å 30 år sedan ansågs alldeles
omöjligt, har den dag som i dag är kunnat genomföras. Det är många

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t i fråga
om mcllanfolkligt
erkännande
åt
grundsatsen af
enskild egendoms
otänkbarhet
till sjös
under krigstid.
(Forts.)

N o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj: t i fråga
om mellan^
folkligt erkännande
åt
grundsatsen af
enskild egendoms
otänkbarhet
till sjös
under krigstid.

(Forts.)

sådana humanistiska sträfvanden, hvilka för en längre tid sedan alls
icke hade utsigt för sig, men nu äro de genomförda. Och på hvad
sätt hafva de blifvit genomförda? Jo just derigenom, att jordmånen
blifvit så småningom bearbetad och andra tänkesätt trädt i de förras
ställe. Om man t. ex. skulle för 30, 40 eller 50 år sedan talat om
fredskongresser, så skulle man på den tiden ansett det nästan vara
fullständig galenskap, och om man för 10, 15 eller 20 år sedan talat
om parlamentariska möten, skulle man ha ansett det för en omöjlighet.
Men det är dock ett faktum, att vi nu kommit derhän, och ett faktum,
att betydande, framstående statsmän i Europa hafva tagit saken om
hand. Allt detta synes mig borga för att det är en god sak, och om
det är en god och rättfärdig sak, som vi kämpa för, så skall den
också vinna framgång. Äfven om vi icke få upplefva lysande resultat
deraf under vår lifstid, tror jag dock, att det är en god lifsgerning,
om vi arbeta i det syftet, och jag är viss, att fredens sak är en sådan
rättfärdig sak, som skall vinna framgång allt mer och mer.

Nu säger utskottet i sitt betänkande här, att Andra Kammarens
uttalande skall utan tvifvel “komma att gå i en för den framstälda
humanitära grundsatsen lika välvillig rigtning, som förhållandet varit
vid behandlingen inom Första Kammaren af den derstädes i ämnet
väckta motionen“. Men huru kan man tala om att gå i en välvillig
rigtning, om först och främst utskottet afstyrker motionen och sedan
kammaren afslår den? Jag undrar, om Kongl. Maj:t, derest han tager
kännedom om detta utskottets betänkande, verkligen skall få det intryck,
att denna motion med välvilja omfattas af Andra Kammaren.
Om motionen omfattas med välvilja, hvarför då icke gifva sitt votum
för denna sak? Då blir det ett bestämdt uttalande, som Kongl. Maj:t
kan förstå.

Vidare har utskottet här sagt en sak, som jag icke tror är fullt
rigtig; det säger nemligen: “men en skrifvelse till Kongl. Maj:t, åsyftande
allenast en upplysning derom, att, derest ett flertal af magterna
vore sinnade att ingå en öfverenskommelse angående erkännande åt
grundsatsen om enskild egendoms otänkbarhet till sjös under krigstid,
den svenska Riksdagen ansåge en sådan öfverenskommelse böra af
Sverige biträdas o. s. v.“. Åtminstone står det icke mig veterligen,
hvarken i motionen eller i den kläm, som motionen har, att man skulle
vänta, till dess att de flesta magterna vore sinnade att ingå derpå och
att först då Kongl. Maj:ts regering skulle säga sitt ja dertill. Nej,
det är enligt min tanke ett helt annat syfte, som motionen har, och
det är att man möjligen kunde förmå vår regering att t. ex. tillsammans
med andra smärre magters regeringar påverka de större
magterna i denna rigtningen, ty skola vi vänta till dess stormagterna
förklara: nu äro vi sinnade att understödja denna sak, då tror jag vi
få vänta länge. Men historien visar alldeles bestämdt, att små stater
kunnat uträtta icke så litet gent emot de mägtige, då de verkligen
hållit tillsamman och handlat i förening. Jag tänker t. ex. på det
Schweiziska förbundet, som nu består af tjugutvå stater. Huru ringa
var det icke, då det började på tolfhundratalet och uppträdde mot de
herskande herrarne, som förtryckte dem på allt sätt. De slöto sig

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

tillsammans först två, det ökades till fem och till sju, och så gick det Om skrifvelse
ett och ett hälft århundrade under fortsatt sammanslutning, till dess l''

det Schweiziska förbundet slutligen stod der helgjutet. Det var ett J ^ mellan?
ringa ursprung, och på samma sätt är det med denna sak. Jag tror folkligt erderför,
att vi utan fara kunna afgifva en sådan opinionsyttring, och jag kännande åt
anser det vara godt och klokt, om Andra Kammaren biträdde denna gr^a^tstaa}
sak för att stödja vår regering, om nemligen denna ville slå in på en
sådan sträfvan, naturligtvis i samband med öfriga stater, som kunde barhet till sjöi
vara intresserade deraf. Det vore alls icke olämpligt, om vår konung, underkrigstid.
som står i det förhållande han gör till en mängd af de europeiska (forts.)
magterna, toge initiativet för ett fredsarbete i den riktning motionen
angifver. Ett bifall till motionen skulle utan tvifvel för regeringen
blifva af rätt stor betydelse, och det är derför, herr talman, jag yrkar
bifall till densamma.

Herr Skyttel Utskottet har utgått derifrån, att motionären åsyftat,
antingen att, genom Riksdagens påtryckning, regeringen skulle förmås
att taga initiativ i den väckta frågan och således hos andra magter
göra framställning om sammanträdande af eu mellanfolklig konferens
för frågans behandling, eller ock att afsigten allenast vore den att
gifva Kongl. Maj:t kännedom om Riksdagens uppfattning, på det att,
derest en konferens på annan magts initiativ komme till stånd, Kongl.

Maj:t skulle veta, det Riksdagens önskan vore, att Sverige ville biträda
ett beslut i den rigtning motionen angifver.

Hvad då beträffar den första förutsättningen, så har utskottet
icke kunnat vara med om att uppfordra Kongl. Maj:t att inleda underhandlingar
i ämnet, då sådant syntes utskottet icke väl stå tillsammans
med Sveriges magtställning. Skulle underhandlingarna leda till önskad
påföljd, så torde, har utskottet förestält sig, erfordras, att den magt,
som inbjöde dertill, sjelf hade något att betyda i ett sjökrig; således
sjelf kunde stödja sig på en stark örlogsflotta. Att detta icke är förhållandet
med Sverige är väl bekant. Med Sveriges önskan att förblifva
neutralt torde det också bäst öfverensstämma, att vi icke söka
gå i spetsen i denna fråga, men deremot äro beredda att sluta oss
till och understödja hvad genom annan magts initiativ kan till frågans
främjande uträttas.

Skulle återigen afsigten med motionens framläggande just gå ut
härpå, så att meningen alltså endast vore, att Kongl. Maj:t måtte få
kännedom om Riksdagens ställning till frågan, så har det synts utskottet,
som skulle det icke vara behörigt, att Riksdagen uttalade detta
genom en till Konungen afbiten skrifvelse. Svenska Riksdagens nitälskan
för främjande af tidens fredsvänliga sträfvanden trodde utskottet
icke skulle behöfva framhållas genom en sådan skrifvelse; och det
har också synts utskottet, som skulle Riksdagen kunna vara förvissad
om att Kongl. Maj:t, utan skrifvelse, kommer att intaga den ställning
till möjligen förekommande internationella förhandlingar i denna
fråga, som af Riksdagen önskas; en önskan som dessutom, om något
särskilt uttryck derför skulle erfordras, torde med tillräcklig tydlighet
komma att framgå af diskussionen vid frågans behandling i kamrarna.

N.o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Om skrifvelse Af dessa grunder har utskottet, på samma gång det uttalat sin lifliga
Ma''-t^°frä a tillslutning till den af motionärerna framhållna grundsatsen om privat
om mellan? egendoms okränkbarhet under sjökrig, icke ansett sig böra tillstyrka
folkligt er- aflåtande af den ifrågastälda skrifvelsen.

kännande åt På nu anförda skäl och under åberopande af hvad utskottet i
grundsatsen af gfrjgt anfört, anhåller jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

enskild egen- ° 7 J 0 J

doms okränk barhet

till sjös Herr Hahn: Herr Falk förklarade, att denna motion vore byggd
under krigstid, på känslor. Ja, det är icke nog med det, den är byggd på rent
(Forts.) menskliga känslor och derför skall jag be att af hela mitt hjerta få
instämma med herr Hedlund.

Herr Gumselius: Då jag deltog med många andra i denna kammare
och några ledamöter från Första Kammaren i en öfverläggning, dervid
behandlades frågan, om motion i detta syfte borde väckas i Riksdagens
båda kamrar eller icke, så får jag säga att jag var något tveksam i
saken af skäl, som jag nu icke närmare skall utveckla, men jag ansåg
det nyttigt och behöfligt, att lemna Riksdagens båda kamrar tillfälle
att otvetydigt uttala — så mycket man kan göra det vid ett så oskyldigt
förslags behandling som det föreliggande — huru vida det finnes
någon resonnans i kamrarne för fredsväuliga tänkesätt, för de internationelt
parlamentariska konferensernas åsigter och uttalanden. Jag
var nog djerf att uttala den meningen, att jemväl den Första Kammaren,
så litet fredsvänlig den på det stora hela torde vara, dock
skulle begagna tillfället att uttala sig i motionens syfte. Det har den
icke gjort. Jag vill blott hoppas, att Andra Kammaren icke följer
dess exempel. Jag skulle finna det beklagligt, särskildt med hänsyn
dertill, att Sverige står redan förut temligen mycket tillbaka i den
internationelt parlamentariska koncerten i denna fråga.

Vid flera af de interparlamentariska fredskonferenserna har Sverige
icke ens varit representeradt, då deremot vårt broderland Norge intagit
en helt annan ställning. Norska Stortinget har 3 år å rad af statsmedel
anvisat anslag åt stortingsmän, som blifvit utsedde att representera
Norge vid fredskonferenserna. Utan tvifvel kommer också norska
Stortinget — om det icke redan gjort det — att bevilja ett ifrågasatt
anslag af norska statsmedel för att derigenom kunna göra mera storartad
den interparlamentariska fredskonferens, som i år skall sammanträda
i Kristiania. Det är beklagligt, att fredsvännerua från de nordiska
länderna icke kunnat tänka sig, att en fredskonferens skulle
kunna förläggas till någon annan nordisk stad än Kristiania. Men
till Köpenhamn kunde den icke förläggas, emedan förhållandena der
icke äro sådana; och hvad Sverige och Stockholm beträffar, så torde
stämningen åtminstone inom den ena af Riksdagens kamrar icke vara
sådan, att Riksdagen lämpligen skulle kunna mottaga för en fredskonferens
specielt utnämnde representanter från andra länders riksdagar.
Jag skulle för min del gerna varit med om att i Riksdagen
väcka förslag om anslag åt sådana personer, som blefve utsedde att
såsom representanter bevista fredskonferenserna, om jag trodde, att
ett sådant förslag skulle kunna gå igenom, men jag är alldeles öfver -

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 38.

tygad om, att ett sådant förslag icke skulle hafva de ringaste utsigter.
Då nu deremot föreligger ett så oskyldigt förslag som det förevarande,
ett förslag, som måste vara till fördel för vårt land, om det bär de
frukter som åsyftas, så får jag verkligen säga, att jag tycker, att ett
sådant förslag icke gerna bör utan vidare förkastas.

För öfrigt tror jag att, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det
förevarande ämnet skulle vara obehaglig för den svenske utrikesministern
såsom sådan, torde den väl å andra sidan vara behaglig för honom
som norsk utrikesminister. Såsom norsk utrikesminister torde han väl
hafva anledning att vara mera fredsvänlig än de svenske utrikesministrarne
under olika personuppsättningar en och annan gång visat
sig vara. Derför måste det väl också för utrikesministern såsom norsk
utrikesminister vara behagligt, att i åtminstone den ena af svenska
Riksdagens kamrar hafva ett stöd för sin mening.

Herr talman! Jag skall tillåta mig att hemställa om bifall till
den förevarande motionen.

Härmed förklarades öfveriäggningen slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
hemställan i utlåtandet n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan och bifallit
den af herr Hedlund m. fl. i ämnet väckta motion.

Voteringen visade 106 ja mot 85 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 8.

Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 26, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändrade bestämmelser suimmeUer''i
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren, fråga om vilTill
konstitutionsutskottets behandling hade öfverlemnats följande koren för ratt
inom kamrarne väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser i väl^a .
fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren, u 8Andra11 %
nemligen, inom Första Kammaren, n:o 2 af herr Gottfrid Billing samt, Kammaren.

N:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(''Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. ra.

inom Andra Kammaren, n:o 1 af herr Nils Nilsson i Skärhus, i hvilken
motions syfte herr Elis Nilson och herr Anders Olsson i Ornakärr instämt,
n:o 45 af herr P. G. Petersson i Brystorp, i hvilken motions
syfte sexton andra af kammarens ledamöter instämt, n:is 77 och 223
af herr J. M. Ekströmer, n:o 86 af herr J. A. Johansson i Strömsberg,
n:o 204 af herr J. Mankell, i hvilken motions syfte tjugusex
andra af kammarens ledamöter instämt, samt n:o 206 af herr P. A.
Romberg.

I dessa motioner hemstäldes:

af herr Billing:

“att Riksdagen må ingå med underdånig anhållan derom, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en, så vidt möjligt är, fullständig
utredning af frågan om behofvet af utsträckt valrätt till Riksdagens
Andra Kammare och om de garantier, under hvilka en sådan rösträttsutsträckning
borde medgifvas, vare sig att dessa garantier skulle
sökas i väl afvägda klass- eller proportionsval eller på annan väg,
som utredningen kunde anvisa, samt till Riksdagen aflåta de förslag,
som Kongl. Maj:t i följd af den verkstälda utredningen må anse vara
af behofvet påkallade11;

af herr Nils Nilsson:

“att Riksdagen täcktes besluta, att 14 § riksdagsordningen må
erhålla följande förändrade lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tretusen kronor, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra kronor uppskattad
årlig inkomst11;

af herr Petersson:

“att Riksdagen måtte besluta om följande förändringar af 14 §
riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer, inom den kommun der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst 500 kronor, eller
eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande 3,000 kronor, eller ock
till staten erlägger bevillning för en till minst 500 kronor uppskattad
inkomst11;

af herr Ekströmer:

i motionen n:o 77:

“att Riksdagen behagar besluta följande ändrade lydelse af §§ 14
och 19 riksdagsordningen, nemligen:

Onsdagen den 26 April, e. in.

N:0 38.

Angående

8 i 4. ändrade be stämmelser

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar fråga om vili
kommunens angelägenheter röstberättigad man, hvilken uppnått tjugu- Jcoren för rätt
fem års ålder, och hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt {

innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde Andra
af minst ett tusen kronor, eller för lifstid eller för minst fem år amen- Kammaren.
derar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen (Forts.)
kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för inkomst.

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
enligt § 14 ega valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas".

och i motionen n:o 223:

“att, för den händelse Riksdagen skulle besluta afiåtandet af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att få nuvarande valrätt till dess
Andra Kammare utvidgad, denna skrifvelse äfven måtte omfatta framställning
om att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
och i hvad mån åldersgränsen för utöfvande af denna rätt bör höjas
och likställighet mellan stad och landsbygd med afseende på antalet
riksdagsmän, efter folkmängd räknadt, i nämnda kammare införas".

af herr Johansson:

“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla, att
Kongl. Maj:t ville, efter föi’egående utredning, inför densamma framlägga
förslag till ändrad lydelse af 14 § riksdagsordningen, i syfte att
bereda valrätt till Andra Kammaren åt s. k. lägenhetsinnehafvare, så
snart deras innehafvande lägenhet uppgår till ett taxeringsvärde af
minst 1,000 kronor".

af herr Mankell:

“att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig
behandling nedan framstälda förslag till ändring i §§ 14 och
17 i riksdagsordningen.

§ 14.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, hvarje
svensk medborgare, som uppfyller
de i § 26 stadgade vilkor för valbarhet,
från och med början af
kalenderåret efter det han fylt
tjuguett år.

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående (Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ändrade

stämmelser i taxeringsvärde af minst ett tusen
fråga om vil- riksdaler eller för lifstid eller för
koren för rätt minst fem år arrenderar jordbruksatt
välja fastighet till taxeringsvärde, ej unAndra
deltagande sex tusen riksdaler,

Kammaren, eller ock erlägger till staten be(Forts.
) vinning för en till minst åtta hundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna
gällande röstlängder, som böra innehålla
anteckning om dem, hvilka
enligt § 14 valrätt tillkommer.

samt af herr Hornberg:

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de röstlängder öfver
val berättigade vid riksdagsmannaval
till Andra Kammaren, som af
kommunalnämnder eller magistrater
böra upprättas

“att Riksdagen måtte till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af 14 § i riksdagsordningen
:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje
man, som till staten erlägger bevillning, vare sig för fast egendom
eller för inkomst, och som derjemte uppfyller de i § 26 för valbarhet
stadgade vilkor.

1 föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att motionerna
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Billing;

samt af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Dalin, Johnsson
i Bollnäs, Vahlin, Wikstén, Elowson, Gyllensvärd och Hedin, som
ansett, att utskottet med anledning af motionerna bort tillstyrka Riksdagen
att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler,
eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under
minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej understigande tre tusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning för eu till minst femhundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:0 38.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Sä mycket har på
senare tider blifvit ordadt i rösträttfrågan, att föga eller intet mera
torde vara att tillägga. Skälen för de olika gradationerna af rösträtten
hafva blifvit framstälda, granskade och afvägda. De flesta
inom kammaren torde också i denna fråga hafva fattat sin bestämda
åsigt, hvilken icke genom något slags anförande lärer kunna rubbas.
I följd deraf torde ej heller någon kritik af konstitutionsutskottets
betänkande vara behöflig. Första Kammarens män hafva hakat sig
fast vid hans excellens statsministerns förklaring öfver regeringens
ställning till frågan och i densamma funnit en välkommen anledning,
att så länge som möjligt uppskjuta dess lösning. Andra Kammarens
män hafva deremot förenat sig om 500-kronors-strecket, och i den
rigtningen lär väl också denna kammares beslut komma att gå.

Att jag för min del icke kan biträda denna åsigt, utan anser den
allmänna rösträttens snara införande såsom påkallad af såväl politisk
rättvisa, som ännu mera af politisk klokhet, torde framgå af mina
vid de fyra sista riksdagarne väckta motioner i rösträttsfrågan, till
hvilka jag får hänvisa.

Vid sådant förhållande vill jag inskränka mig till att endast
yttra några ord om en företeelse, som för tillfället kan anses hafva
en viss aktualitet. Jag menar den röstöfvervigt, som socialisterna
visade sig innehafva i Stockholm vid senaste folkriksdagsvalet, hvilket
var baseradt på den allmänna rösträttens grund. Man har af denna
öfvervigt, hvilken dock icke är större än 11,500 röster mot 9,000,
på visst håll velat slå mynt till förmån för den åsigten, att socialisterna,
om den allmänna rösträtten infördes, skulle vid riksdagsmannaval
inom hufvudstaden få röstöfvervigt, och af denna anledning motsatt
sig reformen. Ingenting torde dock vara origtigare, än att draga en
sådan slutsats. För hvar och en, som känner till de omständigheter,
hvilka gjorde sig gällande vid foikriksdagsvatet i Stockholm, bör det
vara klart, att de exceptionella förhållanden, som då inverkade, näppeligen
mera torde antagas komma att inträffa. Det stora flertalet af
valmännen på den allmänna rösträttens grund underlät nemligen då
att rösta, af flera orsaker, som jag icke vill här i detalj skildra. Om
under normala förhållanden ett nytt val på den allmänna rösträttens
grund skulle ega rum, torde intet tvifvel förefinnas om, att ej socialisterna
skulle komma i en mycket ringa minoritet.

Men äfven om de i de störa städerna verkligen skulle få någon
öfvervigt, torde sådant lika litet betyda inom den svenska riksdagen,
som det visade sig betyda inom folkriksdagen och har visat sig betyda
inom alla öfriga länders riksdagar, der den allmänna rösträtten i mer
eller mindre grad gjorts gällande, emedan derstädes socialisterna endast
utgöra en försvinnande minoritet. Ty den allmänna rösträtten vore
den största fienden till alla ytterlighetspartier, både å högra och
venstra sidan.

1 öfrigt är ingalunda gifvet, att socialisternas inkommande i riksdagen
skulle lända till förmån för de samhällsreformerande intressena,

Angående
ändrade best/immelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 38 44 Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående utan snarare motsatsen. Socialistpressen — i hufvudstaden åtminstone
ändrade be- — har på de senaste åren rigtat de hätskaste och bittraste anfall,
fråga om vil- man gerna kan tänka sig, mot det frisinnade partiet inom riksdagen
koren för rätt och särskilt mot den s. k. radikala stockholmsbänken. Samma förena
välja, teelser upprepades vid valmötena före folkriksdagen. Socialisterna
riksdagsman i vjsade sig här såsom de yppersta bundsförvandter till reaktionen
Kammaren. °°h ht) g o derför också ganska rigtigt af högertidningarne inhösta
(Forts.) mycket beröm. Sannolikt komme de äfven att inom riksdagen intaga
samma ställning. Deras inträde i densamma borde således åtminstone
icke från högerhållet kunna anföras såsom ett skäl mot den allmänna
rösträttens införande.

Lika väl, som jag, torde ni, mine herrar, känna rösträttsfrågans
nuvarande ställning. De verkliga sakskälen mot den allmänna rösträtten
anser jag, för min del åtminstone, numera vara bemötta och
vederlagda. Rösträttsfrågan har allt mer och mer iklädt sig den
enkla gestalten af en ren magtfråga. De valkorporationer, som tillsätta
Riksdagens kamrar, vilja icke dela magten med sig eller åtminstone
endast i så ringa mån, att dermed ingenting vinnes. Å andra sidan
bör det vara klart, såväl genom folkomröstningen till folkriksdagen,
som valen till densamma och genom de beslut, som der fattades,
att den från valrätt utestängda millionen icke vidare kommer att nöja
sig med något slags “streck1'', af livad beskaffenhet det vara må. Den
skall visserligen mottaga detsamma, men icke derigenom finna sig det
ringaste förhindrad att omedelbart fortsätta med den kraftigaste och
ihärdigaste agitation för vinnande af det enda slutmål densamma kan
gilla — den allmänna rösträtten. Jag vill hoppas, att i det hänseendet,
efter hvad som under det senaste året tilldragit sig, icke
vidare någon illusion bör kunna vara möjlig.

Lika väl, som jag, boren ni, mine herrar, kunna bedöma följderna
af, att det motstånd allt för mycket förlänges, som hittills egt rum i
afseende på allmänna rösträttens införande. Förhållandena i Belgien
utgöra i det hänseendet en allvarlig varning. Må ni derför, med afseende
derå och med afvägande af för handen varande omständigheter
nu fatta edert beslut. För min del anser jag mig handla i fosterlandets
sanna intresse, då jag, herr talman, yrkar bifall till min motion
om allmän rösträtts införande.

Herrar friherre Nordenskiöld och Persson i Vadensjö instämde häruti.

Herr Romberg: Det är icke tacksamt att försöka hejlpa konstitutionsutskottet
att förbättra grundlagarne.

Man är viss om, att den enklaste rättvisa ovilkorligen kräfver
de ändringar i grundlagen, som man tänker påyrka, och så anstränger
man sitt geni och lägger fram sådana motiv för sitt yrkande, att man
nästan tycker, att man skulle kunna spränga berg med dem, och så
lemnar man fram sin motion i den stolta öfvertygelsen, att man framalstrat
ett opus så styft, att det åtminstone borde kunna få gälla
som ett specimen för en suppleantplats i Riksdagens finaste utskott.
I 3 hela månader går man sedan och njuter i tanken på, huru ut -

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

skottet denna gång skall kunna klara sig gent emot alla de kraf- Angående

tiga skäl, som man dragit fram. Så får man ändtligen sitt besked, ändrade beHuru
det ser ut, det kunna herrarne se här. Herrarne se också, på pdgT^m^vilhvad
sätt utskottet redt sig med de i motionerna framlagda motiven, koren för rätt
Sättet är icke illa funnet. Man låter helt enkelt bli att tala om dem. att välja

Ja, af betänkandet framgår icke ens, huruvida utskottet verkligen läst riksdagsman %

igenom motiveringen. Kanske tycker utskottet per princip icke om, xammaren
att man motiverar sina åsigter. Jag medgifver, att motiveringar (Forts.)

stundom kunna vara både till besvär och förargelse, framför allt för
konstitutionsutskottet, i fall det satt sig före att, så vidt på detsamma
ankommer, allt fortfarande söka bibehålla allt vid det gamla, äfven
sedan grundlagarne i så vigtiga stycken, som här äro i fråga, förlorat
sitt rotfäste så väl hos folkopinionen i landet som i det allmänna
rättsmedvetandet.

Allt nog, utskottet hemlighåller på det omsorgsfullaste, huru vida
enligt dess mening något värde och i så fall hvilket bort tillmätas de
skäl, som af motionärerna anförts för de af dem påyrkade grundlagsändringarne.
Hade regeringen möjligen väntat att af 1893 års konstitutionsutskott
erhålla någon orienterande öfverblick öfver de önskningar,
som genom folkets representanter blifvit framstälda i afseende
på den politiska rösträtten likasom öfver alla de förhållanden, som
af dem härvid ansetts böra tagas i betraktande, så har hon blifvit
grundligt sviken, och samma är förhållandet med Riksdagen, som har
sig förelagdt att med ledning af det nu föreliggande betänkandet fatta
sitt beslut i frågan.

Utskottet resolverar endast kort och godt, med hänvisning till ett
af hans excellens statsministern den 22 mars i denna kammare afgifvet
uttalande, att, enär, “derest af de undersökningar, som på
regeringens föranstaltande lära komma att verkställas, skulle framgå,
att förändring af gällande bestämmelser om vilkoreu för rätt att välja
ledamöter af Andra Kammaren kan och bör ega rum, framställning
derom från regeringen torde vara att inom en nära liggande tid förvänta*
så anser utskottet de i ämnet väckta motionerna icke böra
till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då man läser detta, nödgas
man tro, att utskottet tror, att från regeringens sida verkligen ett
löfte blifvit till Riksdagen afgifvet, att en kong!, proposition i ärendet
skall, när man inom kort blifver färdig med den nödiga utredningen
komma att till Riksdagen afiåtas. Så är emellertid ingalunda förhållandet.
Hans excellens herr statsministern lofvade ingenting annat
än, att statsrådet kommer att “fortfarande egna den vigtiga frågan
all uppmärksamhet." Detta var allt hvad som lofvades. — Är det
månne på detta yttrande, som konstitutionsutskottet grundat sin till
Riksdagen afgifna försäkran, att “framställning från regeringen torde
vara att inom en nära liggande tid förvänta11, eller har utskottet
mottagit något särskild! meddelande från regeringen? Jag vet det icke.

Då utskottet emellertid sålunda äfven förtegat de skäl, på hvilka
jag stödt den af mig i motionen n:o 206 gjorda hemställan, att åt
14:e paragrafen i riksdagsordningen måtte gifvas följande förändrade
lydelse: “Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är,

N:0 38.

Onsdagen den 26 April, e. in.

Angående hvarje man, som till staten erlägger bevillning, vare sig för fast egenändrade
be- ,jom eper för inkomst, och som derjemte uppfyller de i § 26 för
fråga"1 om rvil- valbarhet stadgade vilkor11, så skall jag bedja att i största korthet
boren för rätt få erinra om dessa skäl.

att välja För det första vill jag då påstå, att, om man verkligen anser

riksdagsman v rättvisau kräfva, att valrätten till Andra Kammaren utsträckes, så bör
Kammaren man äfven vara ense derom, att beslutet om denna utsträckning af
(Forts). rösträtten bör fattas nu, vid denna riksdag. Vid nästa års lagtima
riksmöte har nemligen Riksdagen att för sin del slutgiltigt bestämma,
i hvilken proportion städer och landsbygd skola för eu längre framtid
i denna kammare vara representerade. Nu han emellertid tydligen en
utsträckning af den politiska rösträtten, hvar denna utsträckning än
kommer att stanna, omöjligen undgå att vålla väsentliga rubbningar i
afseende på proportionen mellan antalet röstberättigade på landet och
i städerna. Det vore fördenskull i högsta grad oklokt att först fastslå
den proportion, i hvilken antalet representanter för städer och landsbygd
skola stå till hvarandra, och sedan bestämma, huru många och
hvilha, som skola hafva rösträtt. Det skulle ju nemligen kunna hända,
att rösträtten kommer att utsträckas så långt, att intresseförhållandena
hos valmännen derigenom blifva så omgestaltade, att man finner,
att den nu bestående olikheten emellan städernas och landsbygdens
representationsrätt ej blott behöfver modifieras, utan till och med bör
helt och hållet upphäfvas. Skall man verkligen kunna bedöma innebörden
af den grundlagsändring i afseende på städernas och landsbygdens
representationsrätt, hvarom man här till nästa år har att besluta, så
synes det mig, som vore det nödvändigt att dessförinnan laga, att man
har frågan om den politiska rösträttens utsträckning afgjord och klar,
men i så fäll måste det första beslutet i denna fråga fattas nu.

Hvad vidare beträffar frågan, huru långt rösträtten till Andra
Kammaren rättvisligen bör utsträckas, så har jag, alldenstund jag
hyllar grundsatsen “ingå rättigheter utan motsvarande skyldigheter,
men också inga skyldigheter ''utan motsvarande rättigheter*, hvarken
kunnat sluta mig till dem, som yrka på dylik rösträtt för alla myndige
och välfrejdade män, utan afseende på om desse erlägga någon
skatt till staten eller icke, eller till dem, som visserligen påyrka
en afsevärd sänkning af den politiska valcensus (ja, för dem, som beskattas
för inkomst till och med i sjelfva verket borttagande af hvarje
“streck^), men som deremot fortfarande vilja från rösträtt utestänga
våra mindre fastighetsegare och mindre lägenhetsinnehafvare äfvensom
en del torpare, oaktadt staten af dessa personer utkräfver bevillning.
Jag anser det nemligen lika orättvist att utestänga personer, som
åläggas betala skatt, ifrån allt deltagande i bestämmandet af skatternas
belopp och ändamål, som att låta dem, som sjelfva ingenting
skatta, deltaga i bestämmandet af huru mycket de andra skola skatta
och hvartill de af dem sålunda sammanskjutna medlen skola användas.
Den ena anordningen lika väl som den andra ådagalägger bristande
respekt för den personliga eganderätten och innesluter i sig sålunda
ett stycke kommunism; ett fel, som för öfrigt i samma afseende vidlåder
äfven vårt nuvarande representationsväsen. Man har nemligen

Onsdagen den 26 April, e. m 47 N:0 38.

här likasom delvis der förgätit den rättsprincip, som låg uttalad i Angående
Benjamin Franklins bekanta yttrande: "ett parlament, der vi icke ändrad* bc-_
hafva några _ ombud, eger lika litet att utan vår tillåtelse sticka sin
hand i vår ficka, som den enskilde eger rätt att sticka sina händer koren för rätt
i grannens." Vill man undvika hvarje dylik förnärmelse af egande- «« välja
rätten vid ordnandet af folkrepresentionen, så har man endast en väg riksdagsman i
att gå, nemligen, att låta det vara kronoskattsedeln, som öppnar dörren Kammaren
till den politiska rösträtten, likasom kommunalskattsedeln öppnar dörren (Forts.)
till den kommunala rösträtten.

Ännu en annan sak är det, som gör, att jag icke kan vara benägen
att rösta, vare sig för bibehållande af den nuvarande lydelsen
af den 14:e paragrafen eller för någon af de formuleringar, som i
likhet med denna innehålla bestämmelsen, att “valrätt tillkommer i
den kommun, der han bosatt är, en hvar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad man.“ Jag anser det nemligen i hög
grad både oformligt och oklokt att på detta sätt låta en grundlagsbestämmelse
stödja sig på en i lagstiftningshänseende så lätt ändrad
lag som kommunallagarne, så att man icke skall kunna ändra en
kommunallag utan att på samma gång grundlagens bestämmelser i dess
allra vigtigaste delar rubbas. För resten onekligen ett beqvämt och
gent sätt att ändra grundlag. Man behöfver nemligen endast ändra
den kommunala rösträtten, så har man den politiska ändrad med
samma.

Väsentligen på de skäl, jag nu anfört, sammanstälda med åtskilliga
andra, som finnas närmare utvecklade i min motion, och hufvudsakligen
stödjande mig på den i vår grundlag fastslagna bestämmelsen
om svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta äfvensom på rättsgrundsatsen
inga rättigheter utan motsvarande skyldigheter, men
också inga skyldigheter utan motsvarande rättigheter1'', är det, som
jag grundat mitt yrkande, att 14:de § riksdagsordningen måtte erhålla
den nyss angifna lydelsen: “valrätt tillkommer inom den kommun, der
han bosatt är, hvarje man, som till staten erlägger bevillning, vare
sig för fast egendom eller för inkomst, och som derjemte uppfyller
de i § 26 för valbarhet stadgade vilkor"; och det är på dessa skäl, jag
nu också, herr talman, hos kammaren anhåller om bifall till min
motion.

Till sist skall jag be att ytterligare, medan jag har ordet, endast
få påpeka, att de, som skulle erhålla rösträtt enligt mitt förslag, men
som fortfarande skola vara utestängda enligt reservanternas, är den
mindre bemedlade delen af den skattdragande bofasta befolkningen,
under det att reservanterna deremot i fråga om de beskattade inkomsttagarne
löpa linan fullt ut. Har kammaren upprepade gånger beslutat
att medgifva rösträtt åt alla skatterläggande inkomsttagare, äfven de
mera tillfälliga, så synes det oförklarligt hvarför kammaren skulle
neka rösträtt åt en del af den skattdragande, bofasta befolkningen.

Hvarföre skola vi icke göra äfven dem rättvisa? Icke behöfva vi
befara att genom dem få in något samhällsupplösande element i
valmanscorpsen. Jag håller före, att förhållandet snarare måste blifva
tvärtom.

N:0 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
j''råga om vilkoren
Jäv rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts )

Onsdagen den 26 April, e. m.

Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Som vi alla minnas,
voro den urtima riksdagens många jubel- och klaugdagar i sjelfva
verket en de stora löftenas tid.

Allt, nätt opp så godt som allt, blef oss förespegladt: ett lyckligt
Kanaan, värnadt mot yttre våld, der rättvisa, frid och endrägt skulle
bo och der mjölk och hannog skulle flyta. Man talade mycket om,
huru i den närmaste framtiden man skulle få ett splitter nytt och
absolut rättvist beskattningssystem, i hvilket den direkta beskattningen
skulle intaga en dominerande roll och enligt hvilket skatterna skulle
utgå i proportion till förmågan att dem bära. Man talade också om,
väl icke från tronen men inför tronen och till och med i en del af
den konservativa pressen, att såsom en naturlig följd af de urtima
besluten skulle komma en utsträckning af rösträtten, såsom en belöning
för nya bördor och för nya åtagna förpligtelser.

Sedan dess, mina herrar, hafva nu fem månader gått, och den
dag som i dag är synes mig vittna bra mycket derom, att menniskor
hafva eu oändligt stor förmåga att glömma. Jag skulle tro den vara
en oförbätterlig sangviniker, som isynnerhet efter lördagens diskussion
i riksdagen skulle tro, att detta förut förespeglade ytterst rättvisa
beskattningssystem vore att inhösta under den allra närmaste framtiden.
Och med afseende å rösträttens utsträckning, mina herrar, tror jag,
att ingen förnuftig man om den saken hoppas så synnerligen mycket.
Jag vet nog, att det före Riksdagens sammanträde fäns vissa liberala
ideologer, vissa optimister, som invaggade sig i den föreställningen att
från regeringen skulle föreläggas ett förslag om representationsreform,
baseradt på ett 500-kronors-streck. För min del tänkte jag, ja jag
vill säga, att jag fruktade med bäfvan, att vår regering skulle följa
det höga föredömet af sådana konservativa statsmän som t. ex. Wellington
och Disraeli i England, och för att perpetuera sig sjelfva försöka realisera
en liten bit af det liberala partiets program. Min fruktan var
alldeles fullkomligt öfverflödig. I)et dröjde icke länge, innan hans
excellens statsministern talade, tack vare rådigheten hos en af det
liberala partiets förnämste män i denna kammare och tack vare det
vänliga tillmötesgåendet af de bekante 118, som med en högst berömvärd
konseqvens på måndagen sade ja till precis samma sak, som de
på lördagen sagt nej till. Hans excellens statsministern talade den
22 mars, och om hans vidtberömda anförande kan man, utan att
förtala honom, säga, att man kan likna det vid eu ordets skyddande
förklädnad af det tomma intet.

Jag skulle tro, att om man genomläser hans anförande, man skall
finna, att det uttalar den bekännelsen, att han i rösträttsfrågan, i
denna fråga som i närvarande stund är en nationel lifsfråga, att han
och hans kolleger i denna fråga tänka ungefär absolut ingenting. Men
deremot lät han förstå, att de allesammans sutto i stum förbidan på
den utredning, som skulle komma någon gång i framtiden. En utredning
hvaraf? Liksom om någon utredning skulle behöfvas med afseende
på en så liten utsträckning af rösträtten, som kan komma i fråga från
den nuvarande regeringen! Och hans excellens statsministern och hans
kolleger gingo tillika enligt hans anförande med ljus och lykta, för

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

att söka reda på skyddande garantier. Garantier mot hvad? Mot eu Angående
revolution ? Mot den förskräckliga stockholmsbänken ? Liksom vi icke ändrade &«-lyckligtvis eller olyckligtvis hade garantier nog och öfver nog i blotta
tillvaron af vår chambre introuvahle, den svenska Riksdagens Första koren för ratt
Kammare! Det der talet om utredning och om garantier, det har nu att välja
för det höglofiiga konstitutionsutskottet eller i allt fall dess majoritet riksdagsman i
tagits såsom ett gefundeues fresseu. Och så har det framstält det- xtZmZren
samma i den allra mest vidunderliga språkliga förklädnad, som ännu (Forts!)”
mitt öga skådat. Och så har utskottet presenterat detta såsom en
motivering för sin hemställan att Riksdagen skulle slå i hjel 7 motioner
på eu gång!

Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet för att få uttala
min förundran öfver och mitt beklagande af att icke vederböraude,
såväl vår högt aktade regering som konstitutionsutskottet, funnit för
godt att vid denna riksdag komma fram med åtminstone förslag till
början af en rösträttsreform, hvilket enligt min åsigt hade varit vederbörandes
ovilkorliga pligt, nota bene efter hvad som förefallit vid
urtima riksdagen. Det synes mig också som skulle ett dylikt steg
hafva varit förestafvadt af politisk framsynthet. Nu kan det hända,
synes det mig, — det ligger icke utom möjlighetens gräns — att när
vår regering förr eller senare, sannolikt mycket långt härefter, till sist
blir färdig med sin lilla reform, då har rösträttsrörelsen, då har den
allmänna meningen kanske sprungit förbi den anhaltstation, der regeringen
i början tänkt stanna. Och då får regeringen må hända höra,
som det händt många gånger förut, huru den förbiilande tiden på
afstånd ropar ett “för sent11 och drager den med till ett mål, dit den
från början icke hade ämnat.

Hvad till slut beträffar min egen personliga ståndpunkt i rösträttsfrågan,
så är den för herrarna väl bekant. Jag skall mycket
gerna acceptera t. ex. ett 500-kronors-streck, naturligtvis med det
vilkor, att jag derefter får efter måttet af mina krafter gä på och
fortfarande verka för rösträttens vidare utsträckning, tills vi till slut
hafva allmän rösträtt. Hvarför jag i princip håller på denna, behöfver
jag icke bär omorda. Jag har haft tillfälle att förut anföra mina
skäl. Om jag till de skål, som jag förut anfört, skulle lägga ett nytt,
så skulle det vara med begagnande af det citat, min aktade vän herr
Romberg från Karlskrona nyss muntligen anfört och som står i hans
motion.

Det citat af Benjamin Franklin, anväiidt af honom med hänsyn
till hans landsmäns ställning till det engelska parlamentet: "Ett parlament,
, der vi icke hafva några ombud, egen lika litet att utan vår
tillåtelse sticka sina händer i våra fickor, som den enskilde eger rätt
att sticka sina händer i grannens", — det är ingenting annat, mine
herrar, än helt enkelt en omskrifning af den sats, som den allmänna
rösträttens anhängare och vänner ovilkorligen hålla på: att representation
och beskattning måste följas åt. Hvad som kunde öfverraska
mig var, att detta citat just precis användes af min aktade vän på
karlskronabänken, emedan detta citat är ett vapen för den allmänna
rösträttens vänner och icke gerna passar för en person, hvilken i sin
Avdra Kammarens Prat. 1898. N:n 88.

N:0 38.

Onsdagen de® 26 April, e. m.

Angående motion tydligen låter förstå, att den allmänna rösträttens anhängare
ändrade be jcke äro någonting annat än mer eller mindre förstuckna kommunister.
Vil- -hlg slutar med att yrka bifall till herr Mankells motion.

koren för rätt .

att välja Med herr Höjer förenade sig herrar Wavrinsky samt Jacob

riksdagsman i Erikson, O. Olsson och Johansson från Stockholm.

Andra

Kammaren.

(Forts.)

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Jag skall till en
början be att få hembära min tacksamhet till de reservanter, som
understödt min motion, men hvad utskottet beträffar, så saknar det,
så vidt jag kan förstå, alla skäl för sitt beslut. Det har endast och
allenast fäst sig vid ett yttrande af herr statsministern vid innevarande
riksdag, och förklarat, att då regeringen tagit i öfvervägande, huru
de önskningar om utsträckt rösträtt, som från ett håll inom representationen
framstäits, må kunna förenas med de garantier för samhällets
lugna och organiska utveckling, som från annat håll ansetts erforderliga,
och sålunda, derest af de undersökningar, som på regeringens
föranstaltande lära komma att verkställas, skulle framgå, att förändring

af gällande bestämmelser om vilkoren för rätt att välja ledamöter af
Andra Kammaren kan och bör ega rum, framställning derom från
regeringen torde vara att förvänta.

Häremot får jag anföra, att, hvad undersökningarna beträffar, så
hafva de fortgått så lång tid, att alla källor äro uttömda, hvarifrån
man kunnat inhemta något. Hvad åter min motion beträffar, så har
jag i den samma icke framstäf större anspråk än att de kunde utan
fara för samhällets lugna och organiska utveckling beviljas. Min motion
innebär således icke någon fara för sådana omständigheter. Jag
hade tänkt mig, att såväl Riksdagen som konstitutionsutskottet skulle
hafva tagit någon hänsyn till hvad som försiggår icke endast i vårt land
utan i öfriga länder. Hade utskottet tänkt något härpå, tror jag, att
hvar och en, som något tänker på tidens lopp, nog insett, att man ju
förr dess hellre borde gå folkets önskningar till mötes. Det finnes ett
gammalt ordspråk som säger: “det är bättre att stämma i bäcken än
i ån“ och det kan möjligen gå på det sätt, som den siste talaren
nämnde, nemligen att det går mycket längre än hvad riksdag och
regering tänkt, om den motsträfvighet fortgår, som hittills gjort sig
gällande.

Jag får erkänna, att jag icke kan gå så långt som till allmän
rösträtt och jag tror, att det icke voro lyckligt att gå så långt på en
gång. Jag tror, att eu del af dem, som varit med om allmän rösträtt
och varit med om fjolårets urtima riksdagsbeslut, icke fordra allmän
rösträtt, utan att de icke vilja gå längre än jag föreslagit i min motion.
Min öfvertygelse är, att om man ginge till 500-kronors-strecket,
det icke skulle vara någon fara, ty de, som stå derunder, hafva väl
icke mycket att fordra, ty jag hyllar en gammal sats, nemligen att
med rättigheter följa skyldigheter. Den, som icke skattar för bevillning,
bör icke hafva mycket att fordra.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid utan endast åberopa
de skäl, som jag anfört i min motion, på grund af Indika jag

N;o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

yrkar afslag å utskottets betänkande och bifall till herr Ljungmans
med fleres reservation.

Häruti instämde herrar Olsson i Sörnäs, Norberg och Hammarström.

Herr Ljung man: Såsom kommaren torde finna, hafva samtliga
ledamöter i utskottet från denna kammare anfört gemensam reservation
mot föreliggande betänkande. I denna sin reservation föreslå reservanterna,
att strecket skall sänkas för fastighetsegare och arrendatorer
med 50 procent, att lägenhetsinnehafvare skola likställas med fastighetsegare
och att strecket för dem, som ega valrätt på grund af
bevillning af inkomst, skall sänkas frän 800 till 500 kronor. Reservanterna
hafva dervid tagit hänsyn hufvudsakligen till att framlägga
ett förslag, som kunde vinna Riksdagens bifall inom den närmaste
tiden. Emellertid har Första Kammarens ledamöter inom utskottet
icke velat i något hänseende tillmötesgå önskningarna från Andra
Kammarens män, och äfven vid behandlingen af denna fråga inom
Första Kammaren har densamma icke ens velat bifalla förslaget om
en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t. Frågan om streckets sänkning
eller om införande af en utvidgad rösträtt blir således uppskjuten
till en kommande period, och må vi hoppas, att man då skall kunna
närmare realisera de önskningar, som hysas af denna kammares
pluralitet.

Hvad beträffar de olika förslagen, så vill jag fästa uppmärksamheten
på, att, för så vidt man vill gå längre än vi reservanter föreslagit,
man nödgas vidtaga äfven andra grundlagsändringar. Så t. ex. skulle
man i annat fall enligt herr Rombergs förslag kunna höja och sänka
census genom att förändra bevillningsförordningen. Detta går naturligen
icke an, utan vill man sänka strecket, såsom han önskar, så är
man tvungen att vidare omredigera åtskilliga grundlagsparagrafer.

Jag skall emellertid inskränka mig till att yrka bifall till reservanternas
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Elis Nilson, Gyllensvärd, Lundberg,
Ålcesson, Persson i Tallberg, Fälle och Rosengren.

Herr Biilow: Herr talman, mine herrar! Den motion, som herr
Billing i Första Kammaren väckt beträffande rösträttsfrågan, torde vara
för många temligen obegriplig, såvidt den icke skall vara ett stycke
uppenbarelsebok eller tagas såsom en liknelse. Men ett förstår jag
dock i denna motion, att biskopen finner, att tiden är inne — för
att vinna tid. Det är icke omöjligt, att man i det lägret känner, att
måhända filisteerna snart äro öfver oss. — Han fordrar garantier;
han säger visserligen icke hvilka han fordrar, men om det i en grundlagsparagraf
bestämdes, att endast biskopar och hofmarskalkar voro
valbara, så kunde vi kanske få välja dem med allmän rösträtt, men
en sådan garanti tror jag att nationen bestämdt icke skulle gilla.

Hvad som emellertid är säkert är, att i rösträttsfrågan står nu

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 38. 52 Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående medelklassen enig om en reform; och det har alltid varit så under
ändrade be- stormiga tider i vårt land, att, när det kommit dithän att en reform
stämmeiser i for(jrats j^g endast af de lägre klasserna utan äfven af medelklassen,
''horeri °för rätt regeringen förr eller senare nödgats att lyssna dertill. Så var förän
välja hållandet, när representationsreformen genomfördes; det var medelHksdagsmän
i klassen, som fordrade densamma.

Andra Jemför man nu de båda rösträttsreformerna, krafvet på 500-kronors (ForteT

strecket och krafvet på allmän rösträtt, så torde väl kunna medgifvas,
att 500-kronors-strecket har en starkare opinion för sig; men säkert
är, att, om Första Kammaren vill trotsa ännu längre, sedan den genom
urtima Riksdagens beslut af nationen kräft stora uppoffringar, följden
skall blifva, att den opinion, som nu hos medelklassen finnes för 500-kronors-strecket, skall här, liksom det skett i andra länder, öfvergå
till den opinion, som fordrar allmän rösträtt.

Det fans många af städernas representanter i denna kammare,
som hånligt besvarade allmogens kraf på reformer och eftergifter just
från städernas representanter, men det der hånet blef städerna ganska
dyrt, ty det fans en dag i fjol, då urtima Riksdagen fattade sitt beslut,
och hvarigenom man tog allt i stället för något.

Man kan ju så göra i denna fråga; men det är aldrig lyckligt
att uppträda hånligt i någon sak. Hvad som emellertid är ett faktum
det är, att landet lider litet här och der af småkonungar, som enväldigt
regera i kommunerna. Det är icke få af dessa småkonungar, som blifvit
satta inom lås och bom för sin förvaltning. Det är icke så få af dessa
småkonungar, som regerat så, att samhället rent utaf lidit förtryck,
till dess deras välde blifvit stäckt af lagens arm. Det är emellertid
icke omöjligt, att slutet af denna biskopliga motion, i fäll denna sak
i vårt land icke varsamt behandlas, kan blifva det, att herr biskopen
en dag kan få hålla predikan öfver ämnet: “när de tiga, skola stenarne
ropa14.

Herr talman! jag ber att få förena mig i yrkandet om bifall till
herr Mankells motion.

Herr John Olsson: Jag skall tillåta mig att i likhet med ett
par föregående talare yrka bifall till herr Mankells motion och skall
derjemte tillåta mig att besvära kammaren med en votering angående
denna motion.

Det yrkande, som innehålles i densamma, innebär efter min uppfattning
endast en konseqvens åt hvad urtima Riksdagen beslutade;
ty när man har pålagt den stora orepresenterade massan af folket
nya skyldigheter, så blir man också förr eller senare tvungen att tilldela
denna slöra massa motsvarande medborgerliga rättigheter.

Jag skall icke ingå i någon närmare motivering af skälen för den
allmänna rösträtten. Det är för mig nog att den är rättvis, och i ättvisan
varar längst. Jemte det jag såsom stöd för min mening åberopar
den motivering, som af herrar Mankell och Höjer under diskussionen
anförts, skall jag endast be att få framhålla ännu ett par synpunkter.

Jag var på förmiddagen närvarande i Första Kammaren, när röstfrågan
der behandlades och då den kammaren med 54 röster mot 34

N:o 38

Onsdagen den 26 April, e. in.

uttalade sig mot hvarje reform i rösträttsfrågan. Jag gjorde under Angående
denna debatt den iakttagelsen, att man i Första Kammaren mera ändrade be\
talade om den allmänna rösträtten än om 500-kronors-strecket. Detfrfg™e0m\''u.
var verkligen påfallande, huru nedsättande man yttrade sig om det koren för rätt
föreslagna 500-kronors-strecket. Eu talare förklarade till och med, att välja
att förslaget derom var ett fullkomligt “nonsens". Deremot syssel- riksdagsman *
satte man sig på allvar med frågan om den allmänna rösträtten. Ett Kammaren.
af hufvudargumenten mot den allmänna rösträtten fann man i exemplet (Forts.)
från utlandet; och man åberopade i detta syfte från en mängd främmande
länder den förmenta iakttagelsen att man der skulle hafva
gjort eu dålig erfarenhet om den allmänna rösträtten. Man anförde
erfarenheten från Frankrike, England, Tyskland o. s. v. — med ett
ord från alla möjliga länder; men man glömde samvetsgrant ett land,
som dock legat nära till hands att icke förbigå, nemligen Belgien.

När man kom att vidröra Belgien, var det som om man bränt sig på
fingrarna Man ville helst icke höra talas derom. Skall det då vara
nödvändigt för att få fram en billig och rättvis reform, att äfven här
i landet göra eu dyrköpt erfarenhet af belgiska förhållanden?

Skall det vara den rätta konservatismen, den rätta statsklokheten
att äfven i Sverige drifva massan af folket derhän att med våld tillkämpa
sig medborgerliga rättigheter, dä ingen kan bestrida att krafvet
derpå är befogadt och rättvist? Jag tror icke att detta är vare sig
konservativt eller klokt. Jag tror att man gjorde väl i att komma
ihåg den många gånger upprepade gamla historien om de sibyllinska
böckerna, hvilken historia synes mig ega en särskild tillämpning beträffande
rösträttsfrågan.

Det är särskild^ ett par punkter, som jag ber att något få beröra.

Den ena är det af herr Bildlig väckta förslaget om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i saken. Jag måste för min
del absolut motsätta mig ett sådant förslag. En skrifvelse är icke
blott obehöflig utan äfven olämplig. Tv den utredning, som man
skulle hos Kongl. Maj:t begära, den har man redan alldeles tillräckligt.
Rösträttsfrågan, sådan den nu föreligger, hänger alldeles icke på
en. utredning, utan derpå huruvida de nuvarande magtinnehafvarne
vilja lemna från sig den magt, de nu ega eller de icke vilja göra det.

Den andra punkt, i fråga om hvilken jag anhåller att få angifva
min ståndpunkt, är förslaget om 500-kronors-strecket. För min del
han jag visserligen vara med om denna halfmesyr såsom eu afbetalning
på den allmänna rösträtten och såsom ett steg åt det råtta
hållet. Jag tillhör sålunda icke dem, som begära allt eller intet eller
som motsätta sig en mindre reform för att få en större, under förutsättning^
nemligen att detta mindre steg verkligen är eu någorlunda
långt gående reform och icke en blott skenreform. Men det vill jag
tillägga, att detta steg — 500-kronors-streckets införande — icke skall
på ringaste sätt förminska eller försvaga den växande rörelsen för
införande af allmän rösträtt, som för närvarande pågår i vårt land.

Kammaren misstager sig, om den tror, att den dermed skall kunna
köpa sig fred och lugn i landet. Rörelsen för allmän rösträtt kommer
icke att det ringaste minskas eller försvagas, om också denna mindre

N;0 38.

Onsdagen den 26 April, e. ro.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

reform genomföres. Arbetet för den allmänna rösträtten, kommer
att fortgå, till dess det stora målet blifvit uppnådt.

Herr talman, jag ber att lå yrka bifall till herr Mankells motion.

Herr Olson i Stensdalen instämde häruti.

Herr Aulin: Så många tungt vägande skäl för införande af all män

rösträtt hafva blifvit anförda såväl vid denna som under föregående
riksdagar, att jag tror att flera skäl knappast torde kunna eller
ens behöfva anföras i det afseendet. Här har också talats om konstitutionsutskottets
tillvägagående att på knappt tolf rader affärda 7
motioner i rösträttssaken.

Jag anser mig nu ej behöfva upptaga tiden med att framställa
vidare anmärkningar mot utskottsbetänkande!; utan vill endast tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för den af herr Mankell afgifna
motion.

Herr Ekströmer: Om man undersöker det samhällslager, som

befinner sig under det s. k. strecket och som består af dem, som
till staten skatta för mindre än 800 kronor, skall man finna, att inom
detsamma inrymmas individer, som genom sina goda egenskaper såsom
arbetsamhet, nykterhet, sparsamhet och sund t omdöme, äro väl egnade
att utöfva valrätt till Riksdagens Andra Kammare, hvarjemte våra
aktade skollärare- och underofficerscorpser delvis falla inom detta lager.
Men om dylika elementer finnas, så är det äfven i samhällets intresse
att använda dessa krafter genom att tilldela dem denna rätt och på
samma gång förekomma, att de ställa sig fiendtligt till samhället. Emellertid
torde dessa nyttiga individer hufvudsakligen vara att söka bland
dem, som hafva tillräcklig arbetsduglighet och intelligens för att kunna
förtjena åtminstone sin fulla försörjning, motsvarande den årsinkomst,
som staten anser sig kunna beskatta och hvilken inkomst efter nu
gällande bevillningsförordning utgör 500 kronor. Då det synts mig
bättre att i en grundlag tillämpa eu princip i stället lör ett penningstreck,
så har jag derför föreslagit, att rösträtten skulle utsträckas till
alla dem, som betala inkomtsskatt till staten med bibehållande i öfrigt
af nu gällande bestämmelser. Detta blifver, då det sammanbindes med
vilkoret om kommunal rösträtt, emellertid detsamma som att sänka
strecket till 500 kronor, hvarför jag icke heller vill motsätta mig en
dylik lösning af frågan. Man har föreslagit att utsträcka rösträtten
äfven till innehafvarne af lägenheter; men då dessa äro hänvisade till
att lefva af de inkomster, som de kunna förskaffa sig genom sitt arbete,
och följaktligen tillhöra kategorien inkomsttagare, och då de genom
streckets sänkning blifva röstberättigade, när denna inkomst tillsammans
med räntan å fastigheten uppgår till 500 kronor, synes mig
någon särskild bestämmelse för dem vara öfverflödig. Men om de nu
val berättigade i samhällets intresse öfverlåta denna rätt till en annan
samhällsklass, så lärer det äfven vara nödvändigt, att det sker under
vissa vilkor, hvarigenom åtminstone sannolikhet må förefinnas för att
det sålunda afsedda målet skall vinnas. Bland dessa vilkor ber jag

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

få påpeka: värnpligtens fullgörande; åldersgränsens höjande till 25
år; att icke innehafva tjenst med kost eller stat och husrum hos annan
valberättigad, samt slutligen: att likställighet mellan städerna och
landsbygden åtminstone delvis införes med afseende på antalet ombud
efter folkmängd räknadt.

Hvad sistnämnda vilkor beträffar, så har jag derom afgifvit en
särskild motion; dock ber jag att få anföra några ytterligare skäl för
densamma.

Genom antagande af nu gällande riksdagsordning med dess §
17, hvari säges att »vid såväl elektors-som riksdagsmannaval tillkommer
hvarje röstande en röst», fastslogs personlighetsgrundsatsen med
full likställighet mellan samtliga valmän, utan afseende på stånd, förmögenhet
eller andra förhållanden; men, genom bestämmelserna i
§ 13, hvari tilldelas städerna ett större antal ombud än landsbygden
och hvarigenom således hvarje röst af städernas valmän har
ett större inflytande på Riksdagens sammansättning än någon röst
från landsbygdens valmän, upphäfdes denna likställighet. För närvarande
välja städernas valmän en riksdagsman för 11,000 invånare,
då deremot landsbygdens valmän välja en för omkring 26,000. Städernas
valmän hafva således 2\ gång så stor valrätt som landsbygdens.

Denna oegentlighet blifver så mycket mer i ögonen fallande, om
man betänker, att Riksdagens liksom hvarje ombuds uppgift är att
tillgodose fäderneslandets intressen och först i andra handen orternas,
hvarför den ena orten icke bör vara talrikare representerad än den
andra och detta efter folkmängd räknadt, då ju, såsom ofvan är nämndt,
personlighetsprincipen blifvit fastslagen.

Det kan endast förklaras af förhållanden, som vid tidpunkten för
riksdagsordningens antagande voro rådande, hvaribland må framhållas,
att landtmännen, oaktadt sitt stora antal, under ståndsrepresentationen
deraf utgjorde endast samt att bildningen på landet intog en mycket
lägre ståndpunkt än hvad som för närvarande är händelsen. Genom
streckets bestämmande till 800 kronor kunde man äfven vänta sig att
städerna skulle komma att lemna värderika bidrag af sakkunskap och
intelligens, hvilket ju äfven visat sig vara händelsen. Då jag tagit
mig friheten att åter bringa frågan om städernas representation på tal,
så har dermed icke varit min afsigt att rubba vare sig nuvarande förhållanden
eller det hvilande grundlagsförslaget, så länge icke valrätten
utsträckes. Skulle åter strecket sänkas eller borttagas, och valrättens
tyngdpunkt öfverflyttas till ett nytt samhällslager, så inträda andra
förhållanden. Men den bildning, som för närvarande finnes på landsbygden
och de egenskaper i öfrigt-, som man måste tillerkänna landtbefolkningeu
framför städernas, måste under sådana förhållanden valmanscorpsen
på landet vara åtminstone lika väl egnad att till samhällets
båtnad utse ombud till Riksdagen, och tiden torde äfven då vara inne
att införa den ifrågavarande likställigheten mellan stad och land, som
då endast kan anses som eu gärd åt rättvisa till nytta för fäderneslandet.

Vid införande af likställighet kan detta ske fullständigt, då eu
helt och hållet ny valkretsindelning måste företagas, eller ock delvis

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkor
en för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående med bibehållande af nuvarande valkretsindelning. Med den utsträck
undmde be- njUg af valrätten till 500-kronors-strecket som för närvarande är ifråga StCLTftllXfi

tS CX* 1/ w o

fråga om vil- saR> torde den sednare vara lämpligast, och skulle den då genomföras,
koren för rätt så att i städerna skulle utses ett ombud för det första 10,000-talet af
att välja '' invånare, såsom för närvarande är fallet, samt dertill för hvarje
riksdagsman * Överskjutande antal af 20,000 ett ombud.

Kammaren. Hå emellertid min motion afser eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i

(Forts.) sammanhang med skrifvelsen rörande rösträttens utsträckning, men
frågan, genom Första Kammarens beslut, redan fallit, så har jag intet
yrkande att framställa.

Herr Bergendahl: I motsats mot de föregående talarne, som
dels yrkat bifall till herr Mankells motion eller till reservationen, dels
icke gjort något yrkande, tager jag mig friheten yrka bifall till utskottets
hemställan.

Mig förefaller det icke, som skulle något behof inom landet förefinnas
för den ifrågasatta förändringen. Det är nog sant, att här
inom kammaren flera motioner framkommit i syfte att ändra den nuvarande
röstskalan. Men jag ber äfven att få påpeka, att antalet
motionärer icke är så stort som man skulle hafva kunnat vänta i en
fråga af så stor betydelse. Om man jemför hvad som föreligger i
detta afseende med livad som förekommit vid andra stora frågor,
som Riksdagen haft att lösa, såsom t. ex. grundskattefrågan, skall
man icke kunna undgå att finna eu betydlig skilnad. Jag ber att få
erinra om de massmotioner hvilka i denna sistnämnda fråga framkommit
inom kammaren. Jag tror derför icke, att behofvet af eu
sådan reform, som här äskas, verkligen är så stort, som man velat
påstå. Det är möjligt, att jag häruti misstager mig, men jag tror
icke, att jag gör det.

I hvarje fall hemställer jag, om det icke kan vara skäl att låta
en sådan utredning föregå, som hans excellens herr statsministern helt
nyligen i denna kammare talat om, då han förklarade, att frågan
skulle komma att omhändertagas af regeringen. Jag tror icke, att det
går an att taga detta steg ut i det obekanta. Man har för närvarande
icke full visshet om, hvilka nya element, som skulle genom
denna förändring komma att upptagas i den utvidgade valmanscorpsen.
Det är mycket möjligt, att densamma skulle komma att förändra
karakter. Jag tror dock icke, att så kommer att ske på landsbygden,
och om utredningen skulle komma att utvisa, att min förmodan i detta
hänseende är rigtig, så skall jag för min del icke vara mot eu nedsättning
af strecket till 500 kronor. Men vi måste ju här vid lag äfven
taga hänsyn till städerna, och jag undrar, om icke erfarenheten visat,
att i städerna, i synnerhet de större, de radikala elementen fått allt
större och större inflytande, och skulle strecket sänkas till 500 kronor,
så fruktar jag, att detta inflytande skulle i betänklig grad stegras,
Det framstår derför för mig som en alldeles oundviklig nödvändighet,
om grundlagsändring i syfte att utsträcka rösträtten skall företagas —
och jag tror, att en utredning skall visa, att denna min uppfattning

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 38.

är vigtig — att städernas representationsrätt likställes med lands- Angående

bygdens. stämmelser i

Då en sådan reform, som motionärerna afse, ovilkorligen kommer fråga om vil_
att i sinom tid eller ganska snart, såvida icke den inskränkning i af- boren för rätt
seende på städerna, som jag nyss nämnde, blir vidtagen, förflytta _

magten från de nu magtegande till andra lager, så tillåter jag mig 11 s1
hemställa, huruvida något behof deraf förefinnes. Jag tror icke, att Kammaren.
någon i denna kammare kan säga, att den klass, som 1865 fick magten, (Forts.)
hvarken missbrukat eller förbrukat densamma. Under sådana förhållanden
kan jag naturligtvis icke finna eu sådan rösträttsreform vare sig
högst nödig eller nyttig, och det skall väl ändå vara blott under den
förutsättningen, som en grundlagsförändring bör vidtagas.

Det är nog sannolikt, att den tid kommer, då denna magt måste
gå ifrån dem, som nu ega den, men den tiden har ännu icke kommit.

De, som skola mottaga den, äro ännu icke mogna härför. Till stöd
för hvad jag yttrade om den fara, som ligger i att utsträcka rösträtten
inom städerna, skall jag be att få fästa uppmärksamheten vid hvad
en ärad talare på stockholmsbänken nyss anförde, den nemligen, som
öppnade debatten. lian nämnde, »att han icke trodde, att, om rösträtten
utsträcktes, socialisterna skulle få det afgörande inflytandet i
städerna, men, om så skulle ske, tilläde han, så torde det ej betyda
mer än i andra länder.» Jo, der betyder det mindre, då det är lika
representationsrätt för stad och land, men i vårt land, der städerna
äro starkare representerade, skulle det betyda, att städerna komme att
tillföra representationen en proportionsvis mycket större kontingent
socialister än hvad som kan ske i andra länder.

Jag upprepar, herr talman, på de skäl jag anfört, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr J. W. Lindh förklarade sig instämma med Herr Bergendahl.

Herr Jonsson i Hof: Icke har jag egentligen ansett mig behöfva
begära ordet, för att min ställning till den föreliggande frågan
skulle blifva mera känd än den förut är, ty den är temiigen klar,
då jag vid föregående riksdagar stält mig på den ståndpunkt, att jag,
yrkat bifall till förslag, liknande det som reservanterna nu framstält.
Men jag har ur åtskilliga andra synpunkter likvisst ansett, att jag nu
borde yttra mig i denna fråga.

Det har här ifrån åtskilliga håll talats om faran för radikalism,
om man går för långt och ger efter i den rigtningen. Ja, jag tror,
att den farhågan kan ha sitt vissa berättigande, men lika säker är
jag derom, att, vill man undvika just sådana brådstörtade steg, som
kunna leda till, att magten samlas hos ett parti med något för radikala
tendenser, så duger det icke att hålla på det bestående utan att
undersöka, huruvida det icke finnes tillräckliga skäl för utveckling af
det bestående i rätt retning. Jag får säga, att någonting vigtigare
för ett samhälles lugna förkofran och bestånd finnes det knappast, än
det, att man icke för länge håller igen, om det finnes berättigade
kraf på reformer i den ena eller andra rigtningen, utan att man i tid

N:o 38. 58 Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående later flen rätten göra sig gällande, så långt den kan anses nödig och
stämmelser i lämplig, och icke fortsätter motståndet mot sådana anspråk, ända till
fråga om vil- dess att alla dammar brytas sönder och en omhvälfning bryter sig
koren för rätt fram i stället för en lugn utveckling. Man behöfver icke mycket
att välja forska vare sig i vår egen historia eller i andra länders för att nödgas

riksdagsman i erkännaf ett sådant sätt att skota sin politik som att stå stilla,
Kammaren. anc*a till dess vågorna bryta öfver dammarne, är det minst lämpliga
(Forts) man kan välja.

Jag har ansett mig böra yttra dessa tankar äfven derför, att motståndarne
till hvarje reform af rösträtten till och med hafva gått så
långt, att de vågat påstå, att de ledamöter af denna kammare, som
voterat för en reform i den riktning reservanterna nu föreslagit, hafva
gjort detta under det medvetande, att ett förslag i den rigtningen
alltid skall falla i Första Kammaren. Med ett ord, här skulle icke
vara ärlig vilja och rent spel med det beslut, som kammaren fattat,
utan man skulle med stöd af denna Första Kammare visa sig liberal
och låtsas vilja genomföra reformer, som man i annat fall icke skulle
vilja vara med om. Ett sådant resonnement synes mig bevisa, att det
icke är mycket skarp politisk blick hos dem, som kunna komma med
något sådant, och icke heller någon särdeles hög tanke om karaktererna
inom svenska riksdagen, då man vågar påstå något sådant
som att man skulle rösta mot bättre vetande, just under den förklädnad,
jag nyss nämnt. Jag tror, att förr eller senare skall tiden
komma att visa, hvar tyngdpunkten och den sunda tanken har legat
beträffande utvecklingen inom samhället, och att det då skall visa
sig, att den icke legat i denna allt för konservativa Första Kammare,
som, utan att akta på tidens kraf, oupphörligen emot dem
inlägger sitt bleklagda nej, oberoende af om händelser, som timat
under tiden, gjort, att dessa reformkraf borde hafva hörts med större
erkänsla än förut.

Det kan väl af ingen förnekas, att den utsträckning af allmänna
värnpligten, som skedde under hösten, borde i sin mån medverkat till
att samhället å sin sida utsträckt rättigheterna för dessa medborgare.
Det kan icke gå i längden att ensamt lägga skyldigheter på en viss
klass af folket utan att äfven i viss grad steg efter steg och gifva dem
ökade rättigheter. En lugn utveckling går i detta fall enligt mitt förmenande
den vägen, att man bör söka att genomföra de reformer,
som reservanterna föreslagit. Hvad framtiden bär i sitt sköte, om
den allmänna rösträtten kommer i vår tid eller senare, det är en sak
som jag tror att vi icke i dag böra bekymra oss om. Hvad vi böra
göra är att göra rätt och göra det inom sådana gränser, att vi kunna
vara förvissade om, att det icke skall medföra någon omstörtning inom
samhället. Framtiden må bära sin egen omsorg.

Jag vill slutligen uttala mitt beklagande öfver att icke Kong!.
Maj:ts regering ansett tiden vara inne att nu detta år söka befordra
ett beslut i den retning, som reservationen innebär. Hade regeringen
stält sig på denna ståndpunkt, är det min öfvertygelse att den äfven
skulle hafva kunnat få Första Kammaren med sig i ett sådant beslut;

Onsdagen den 26 April, e. m. 59 N:0 38.

och det är äfven min öfvertygelse, att det skulle hafva varit en lycka Angående
för samhället. Ty det kan hända, att när Första Kammaren om 3,

6 eller 9 år får ögonen öppna för att något måste göias, då äi det fr<uja om viiför
sent att taga detta lugna, välbetänkta steg, och det steg, som då koren för rätt
måste tagas, blir större än vi och alla sansade medborgare i sam- <*« välja

hållet skulle önskat. _ Andra

Detta har jag ansett mig böra yttra i det läge frågan nu har Kammaren.
och ber slutligen att få yrka bifall till reservationen. (Forts.)

I detta anförande instämde herrar Falk, Nordin, Halvar Eriksson,
Ollas A. Ericsson, Hansson i Solberga, Truedsson, Jacobsen, Brornée,
Henricson, Svensson från Karlskrona, Persson från Arboga, Nydahl,
Andersson i Nöbbelöf, Olsson i Kyrkebol, Folke Andersson, Olsson i
Ornakärr, Broström, Rydberg, Norman, Jansson i Krakerud, Dahlberg,
Svensson i Olseröd, Loven, Liljeholm, Hultstein, Baaz, Linder,
Back Per Ersson, Bokström, Andersson i Intagan, Brnse, Gethe,
Gunnar Eriksson, Nilsson i Vrängebol, Jansson i Saxhyttan, Nilsson
i Skärhus, Olsson i Mårdäng och Collander.

Herr Zotterman yttrade: Herr talman! Jag känner mig skyldig
att till en början göra några invändningar mot det uttalande, som
herr Bergendahl nyss hade. Han påstod nemligen, att intet behof
af en utsträckt rösträtt förefinnes inom landet, och han sade derjemte,
att det icke är så många, som motionerat om utsträckt eller
allmän rösträtt; men han tilläde visligen, att han möjligen misstagit
sig.

Hvad då det första påståendet vidkommer, att intet behof af
utsträckt rösträtt gjort sig gällande, så tror jag att ingen i denna
kammare, med kännedom om de många uttalanden, som afgifvits dels
af föreningar, dels i petitioner, dels på rösträttsmöten, i fjor och nu
senast inom folkriksdagen i år, skall kunna med skäl påstå, att icke
i dessa uttalanden ligger uttryckt ett verkligt behof af utsträckt
rösträtt.

Sedan kommer jag till det andra påståendet, att det icke är så
många, som motionerat härom. Mine herrar! Om vi räkna de personer,
som enligt konstitutionsutskottets nu föreliggande utlåtande motionerat
i denna rigtning, så hafva vi summa 50, frånräknadt alla andra, som
motionerat under föregående år. Skulle denna siffra, ett femtiotal,
hvaraf 49 tillhöra denna kammare och en Första Kammaren, verkligen
vara en så obetydlig siffra med afseende å motionärer, att vi för
denna siffras litenhets skull icke skulle fästa oss vid de anspråk och
förhoppningar, som uttalats i de af dessa 49 framlagda motioner.''''
För den händelse att denna siffra skulle förefalla liten, så vill jag
tillägga, att vid 1891 års riksdag uppträdde 51 talare inom denna
kammare i rigtning af rösträttens utsträckning och 50 instämde med
dem. Alltså uttalade sig då i denna kammare 101 medlemmar af
kammaren för eu utsträckt rösträtt. Månne vi icke skulle kunna
jemföra dessa uttalanden i denna rigtning med den massmotion, som

N:0 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkor
eu för rätt
att välja
■riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

herr Eergendahi nyss antagligen åsyftade? Jag tycker att de kunna
uppväga hvarandra.

Vid omröstningen 1891 inom denna kammare var det 110, som
röstade för herr Elowsons vid utskottets utlåtande fogade reservation,
. de öfrige 88 voro för det förslag, som framlagts af herr Waldenström.
Vid 1892 års riksdag röstade icke mindre än 134 af denna kammare
för samma förslag af herr Elowson, hvilket vid sistnämnda riksdag
genom motion af herr Truedson blef utskottets förslag. 134 år 1892
och 110 år 1891 hafva sålunda enligt mitt förmenande uttalat sig för
behofvet af utsträckt rösträtt. Och i viss mening kan man till de
lrO år 1891 räkna de 88, som röstade för herr Waldenströms motion,
som afsåg en skrifvelse i frågan till Kongl. Maj:t. Kan man då säga,
att antalet af dem, som motionerat eller uttalat sig om utsträckt rösträtt,
är så litet, att denna kammare icke bör fästa sig vid detsamma?
Jag protesterar mot en sådan uppfattning och hoppas, att den ärade
talaren skall erkänna-, att den möjligen befarade missuppfattningen är
ett faktum.

Vidare kommer jag till utskottets betänkande. Jag har redan
antydt den märkvärdiga gång, som denna fråga haft inom konstitutionsutskottet.
1891 tillstyrkte utskottet en mycket obetydlig lilliputförändring
i 14 § om att de arrendatorer, som hafva arrenderat jordlägenhet,
skulle få rösträtt. I fjor lyckades det att inom utskottet få
majoritet för ett förslag i enlighet med det af herr Elowson år 1891
framstälda. I år har utskottet helt och hållet afstyrkt hvarje förslag.
Detta är nu i högsta grad att beklaga, ty det förslaget går i alldeles
mosatt rigtning mot hvad tidsandan synes gå.

Hvad nu vidkommer de yrkanden, som här i kammaren blifvit
gjorda, så äro de om bifall icke mindre än tre. Här har framstälts
ett förslag af herr Mankell, ett af herr Romberg och de öfrige hafva
förenat sig om reservationen. Då frågas, om vi göra klokt att splittra
oss och icke ena oss om ett uttalande, som i detta ögonblick enligt
mitt förmenande är en alldeles odisputabel antydan om kammarens uppfattning
af frågan, för att åstadkomma en ledning vid den utredning
och derefter det blifvande förslag, som konstitutionsutskottet ställer i
sigte. Jag hör till dem, som skrifvit under herr Mankells motion och
instämmer fortfarande i dess syfte, men då jag håller före, att det
icke finnes någon utsigt att få igenom detta förslag nu, men att åter
reservanternas förslag har utsigt att nu för tredje gången vinna kammarens
bifall, och det förslaget för oss fram till det mål vi sträfva
efter, så skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Hen- Nilson från Lidköping: Jag har vid så många föregående
tillfällen i denna kammare uttalat mig för 500-kronors-strecket, att
det torde vara öfverflödigt tillkännagifva, att jag instämmer i den reservation,
som är afgifven af konstitutionsutskottets samtliga ledamöter
från denna kammare. „

På Första Kammarens motstånd har emellertid hvarje rösträttsreform
äfven denna gång strandat. 1 år har likväl den kammaren
intagit en i någon mån ändrad position mot förut. Hittills har nem -

Onsdagen den 26 April, e. m. 61 N:o 38.

ligen från det hållet endast gifvits det korta svaret: non possumus. Angående
Nu har emellertid främste mannen i Konungens råd i denna kammare ändra^ bctillkännagit,
att regeringen för närvarande sysselsätter sig med under- fråga “om’vitsökningar
rörande rösträttens utsträckning, och då dessa Undersöknin- koren för rätt
gar möjligen kunna resultera dertill, att Kong! Maj:t finner för godt att välja
att till Riksdagen framlägga proposition i ämnet, så hafva reformens riksdagsnuin i
motståndare, i stället för att svara sitt vauliga bleklagda nej, denna Kammaren
gång krupit bakom regeringens rygg och sagt, att man bör vänta till (Forts.)
dess man får se hvad regeringen kan finna lämpligt föreslå. Men
huruvida den sega rösträttsfrågan genom herr statsministerns berörda
uttalande kommit ett steg närmare sin lösning, det torde åtminstone
tills vidare få anses högst tvifvelaktigt. Den nuvarande regeringen
har just icke gjort sig känd för någon synnerlig reformvänlighet i
frisinnad rigtning, och om hon, detta oaktadt, framlägger förslag till
utvidgad rösträtt, så kan man på förhand vara nästan förvissad om,
att detta förslag göres temligen betydelselöst genom eu mängd inskränkande
bestämmelser.

Andra Kammaren har upprepade gånger uttalat, huru långt dess
fordran på rösträttens utvidgning sträcker sig. Denna fordran är så
moderat tilltagen, att den icke tål vid den ringaste afprutning. Man
kan alltså tryggt våga påstå, att detta är Andra Kammarens ultimatum
i rösträttsfrågan, och att den dervid skulle stå orubbligen fast. Jag
tror derför, att det vore politiskt klokt, om regeringen här ginge med
på hvad Andra Kammaren vill.

För rösträttens utsträckning till det omfång, som reservanternas,
af Andra Kammaren förut godkända förslag angifver, erfordras icke
heller någon vidare statistisk utredning, än som redan förefinnes. Icke
heller behöfver man frukta, att magtställningen inom riksdagen skulle
i någon oroande grad rubbas derigenom, att politisk medborgarrätt
tillerkännes ett ytterligare hundratusental, eller något mera, goda och
lojala svenska män. Det är endast den skuggrädde, som här kan
spåra någon fara.

Jag yrkar afslag på utskottets betänkande och bifall till reservanternas
förslag.

Herr Alexanderson: I likhet med herr Olof Jonsson i Hof beklagar
äfven jag upprigtigt den tillbakadragna ställning, regeringen på
senare tiden i denna fråga intagit, och jag tror mig veta, att flere än
lag inom denna kammare ej funnit detta regeringens tillvägagående
rätt väl stå tillsammans med hvad som sades före och under urtima
riksdagen 1892. Medan man ängsligt famlar efter ökade garantier,
kan det rätta ögonblicket att handla gå en ur händerna. Att regeringen
så föga gjort åt saken är icke lyckligt, ty det är endast under
tider af storm — då den lugna besinningen är borta — som man lian
undvara regeringens initiativ i eu fråga som denna; men regeringen
bör icke af brist på initiativ låta frågans lösning vänta till dess sådana
tider inträffa. För att vara med om en utsträckning af rösträtten, i
det syfte denna kammare åtskilliga gånger angifvit, synes mig extra

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående garantier mindre beliöfiiga än garantier deremot, att reformens genomandrade
be- förande uppskjutes till en tidpunkt som är kritisk.
fråga"»™'' vil- Jag tror äfven, att det nu bör bli något resultat af det talet, att

koren för rätt med ökade bördor för vårt fosterlands försvar följer också successive
att välja något af den medborgarerätt, som har ett ord med i laget, när det
riksdagsman i g^per aff utse den representation, som med Konungen länkar det gemenKammaren.
samma fäderneslandets öden. Man bör i tid låta ytterligare en ny
(Forts.) del af samhällslagren rycka in bland valmanscorpsen för att vänja sig
vid medborgarekallets magt och ansvar; på detta sätt tror jag att samhällets
lugna utveckling bäst befrämjas. Som det nu är riskerar man
att många af dem, som inse det otidsenliga i ett dröjsmål, tvingas
äfven till mera avancerade rösträttsifrares leder för att åtminstone
genomdrifva reformen, innan rörelsen vuxit ut till storm — då resultatet
blir omhvälfning i stället för utveckling.

Herr talman! Jag kunde nog önska någon jemkning i reservanternas
nu framstälda förslag, men som jag förmodar, att intet annat
förslag än detta för närvarande har utsigt att vinna afseende i denna
kammare, och jag tycker mig finna sakens skyndsamma afgörande vara
af vigt, är jag beredd att rösta för reservanternas förslag hellre än
bidraga dertill, att man äfventyrar, det ingenting af Andra Kammaren
vid denna riksdag göres åt saken.

Herrar Åström, Olsson i Ättersta och Andersson i Hamra instämde
i detta yttrande.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Då vi

fått höra uttalanden från statsministern vid innevarande riksdag, att
regeringen beaktat huni de önskningar om utsträckt rösträtt, som från
vissa håll framstälts, må kunna förenas med de garantier för samhällets
lugna utveckling, som från andra håll ansetts nödiga, samt är
sinnad att, om utredningen visar, att ändring af bestämmelserna för
val till Andra Kammaren är behöflig och till nytta lör vårt land, då
inkomma till Riksdagen med framställning derom, så anser jag, i likhet
med utskottet, att de nu föreliggande motionerna böra afslås äfvensom
reservationerna. Om man på närmare håll betraktar den rösträttsagitation,
som före och efter den s. k. folkriksdagen varit gängse, de
resolutioner, som affattats, äfvensom fraterniserandet med Norges vensterföreningar,
skall man finna, att dessa tendenser klart bevisa, att dess
bärare icke vore mogna för de reformer, som de påyrkade. Och för
öfrigt tror jag, att af dessa arbetets män från landsorten, hvilka då
voro här, de allra fleste mer kände sig lockade än af politiska skäl
nödgade att ingripa i det för dem så främmande politiska lifvet. Jag
anser, att med detsamma, som valrätten utsträckes, bör det blifva likställighet
mellan stad och land och ej fortfara, såsom nu är förhållandet,
då städerna hafva allt för stor valrätt gent emot landet. Om
man jemför valrätten för de orepresenterade i de europeiska länderna
i allmänhet, så är densamma ej, såsom man velat påstå, mindre hos
oss än hos andra, och om man gör en statistisk utredning, visar det
sig, att redan genom sänkning af strecket till 500 kronor skulle man

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

så omgestalta Andra Kammaren, att intelligensen, jordbruket och förmögenheten
skulle få mycket litet att säga gent emot de nya element,
som skulle inkomma i representationen.

Jag anser sålunda, att både valrätten och valbarheten är i vår
nuvarande riksdagsordning så väl afvägd, att man icke utan allra största
varsamhet bör förändra densamma. Med denna riksdagsordning har
representationen hittills varsamt men säkert gått framåt på reformernas
väg.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Snart 30 år hafva
gått, sedan det nya statsskicket infördes och de vilkor bestämdes, som
ännu äro gällande för valrätt till Andra Kammaren. Under denna
långa tid hafva vi varit vittne till, huru allt kraftigare och kraftigare
röster allestädes i vårt land höjt sig för en utsträckning af rösträtten.
Det är folkets röst, som så talar. Jag tror, att dess fordringar äro
berättigade samt att folkrepresentanterna böra hörsamma denna röst.
Man har talat om vådorna af radikalismen. Ja, det kan så vara!
Men jag tror det ligger icke mindre vådor för den lugna samhällsutvecklingen
i den stenhårda konservatismen, som icke alls vill gifva
efter, utan låta allt i berörda hänseendet fortfarande stå på status quo.
Jag har varit eu varm vän af försvarets stärkande; ifrigt och så godt
jag kunnat har jag arbetat derför, emedan jag varit och är öfvertygad
om, att fosterlandets väl fordrat det. Lika ifrigt, lika varmt och lika
ärligt skall jag arbeta för en utvidgning af rösträtten. Jag kan dock
icke vara med om allmän rösträtt. I likhet med herr Jonsson i Hof
anser jag, att kommande tider få taga den saken om hand. Jag skall
derför, herr talman, nu sluta mig till det förslag, som framstälts af
denna kammares ledamöter i konstitutionsutskottet, och yrkar jag sålunda
bifall till detta förslag.

Herr Svanberg förklarade sig instämma med herr Alsterlund.

Herr Hahn: Min ställning till denna fråga torde inom kammaren
vara alldeles tillräckligt känd. Och då här under öfverläggningen
framlagts tillräckligt med talande skäl för just samma uppfattning,
som jag i detta fäll hyser, skall jag, med hänsyn till den långt framskridna
tiden på aftonen, inskränka mig till att instämma i det af herr
Mankelt framstälda yrkandet.

Herr Wallbom: En talare på skaraborgsbänken har sagt, att

det finnes icke något behof för en utsträckning af rösträtten, och det
var sålunda hans tanke, att det i detta hänseende var bra, som det
är. Men det är gifvet, att man kan hafva olika uppfattningar om,
hvarför en lagstiftande församling är samlad inom ett land. Har man
den åsigt, att man skall lagstifta till förmån för kapitalister, tjensteman
och industriidkare i första rummet och låta landets öfriga inbyggare
komma i andra rummet, då kan det vara rätt som denne talare
sade. Men anser man, att den lagstiftande församlingen skall i

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 38. 64 Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående framstå rummet lagstifta för landets inbyggare i sin helhet, då måste
andrade be- en ändring af bestämmelserna om valrätt anses rättvis och behöflig.
fråga*1 om*vil- Under den tid, jag varit vid riksdagen, har jag gjort vissa iakt ''koren

för rätt tagelser, som jag vill meddela kammaren. Jag vill meddela min uppåt*
välja fattning om en del frågors behandling och afgörande. För en tid
riksdagsman i sec[an behandlades t, ex. frågan om ändring af vissa tullsatser, derKammaren
ibland frågan om tullen på kopparplåt osh messingsrör. Jag tänkte
(Forts.) då, att sedan all annan industri inom landet fått tullskydd, skulle väl
äfven nämnda tull följa med. Men det märkliga inträffade, att denna
tullsats föll. Jag undrade hvad orsaken dertill kunde vara och kom
till den åsigt, att det var för få kapitalister som voro intresserade i
denna industri, ty det finnes icke många industriella anläggningar i denna
bransch inom vårt land. Då såg man således icke på de arbetares
fördel, som sysselsätta sig med denna industri.

En annan motion framkom också ifrån ett håll, som visste hade
samma åsigter som jag, och tillhörde frihandelspartiet, hvilket jag
tillhör, och mine herrar, den var om 10 öres högre skatt per liter
bränvin, som tillverkas af vara inköpt från utlandet. Det var alldeles,
som om man skulle satt tull på potatis. Äfven förekom här frågan,
t. ex. när man skulle lagstifta angående strejkfrågan eller allmänna
åklagarens rätt att åtala strejkande arbetare. Det kan hända, att
denna motion kan hafva sin betydelse. Jag vill icke bestrida det.
Jag vill blott säga, att hvilket skydd denna lag än lyckas åstadkomma,
bonden skyddar han icke. Ty bondens arbetare komma aldrig att
strejka. Tv inträffar det, att bonden kommer i strid med sin arbetare
och arbetaren går sin väg, så kan bonden alltid få en ny. Handtverkaren
kan icke heller hafva något gagn deraf. Således blir det den
större fabriksindustrien, som skulle komma att få nytta utaf denna lag.

När det var fråga om nykterhets- och religionsrörelserna i landet,
må man väl erinra, att det var de obemedlade klasserna i samhället,
som drefvo de frågorna framåt, och motståndet kom i de flesta fall

från de magthafvande. Och jag må säga, att det varit en lycka för

landet, att de religiösa och nykterhetsföreningarna gått framåt, ty
annars hade allt arbetarerörelsen blifvit bra mycket våldsammare.
Men nu har arbetaren vant sig vid nykterhet och sedlighet, och då
blir han icke farlig för samhället, om det eu gång brister lös, som
fallet blifvit i andra länder, t. ex. Belgien.

Det är ett slags tal, som man också får höra. Man vill icke att
de, som icke betala, skola hafva rösträtt, .lag förstår icke det ordet.
Man menar naturligtvis de, som icke betala direkta utskylder till stat

och kommun. Ja, är det fråga om afgifterna till staten, så komma

der naturligtvis de största inkomsterna genom tullen, bränvinsmedlen
m. m. Bevillningen spelar der icke någon väsentlig roll. År det återigen
fråga om de kommunala afgifterna, så ställer sig frågan så, att
jag kan betala en temligen stor kommunalpenning och sakna den politiska
rösträtten, och jag kan betala mindre och hafva den. Om jag
skulle taga en utredning från den kommun jag tillhör, så betalas der
circa 70 öre per fyrk. Om jag då säger att det är en person, som
är uppskattad till 34 fyrkar — ty det kan inträffa, mine herrar: ty

Onsdagen den 26 April, e. m. 65 N:o 38.

vid 1892 års bevillningsberedning inom Vestmauland förekom två fall Angående
af en taxering på 799 kronor, och då kommer jag till 34 fyrkar _ ändrade be sk

får han betala i kommunalskatt 23 kronor 80 öre och saknar likväl
den politiska rösträtten. Men om jag deremot eger eu lägenhet under koren för rätt
namn af “annan fastighet" och för den lägenheten betalar 3 kronor att välja
50 öre i kommunalskatt, så har jag den politiska rösträtten. Således riktdagmän i
kan jag betala hög skatt, och likväl sakna politisk rösträtt och betala ~ Andra
mindre och ändå ha den. (FortsT''

Jag skall icke längre uppehålla kammaren utan anhåller om bifall *S
till reservanternas förslag.

Herr Fr. Berg: Herr vice talman, mina herrar! Ett par före gående

talare hafva framstält den varningen, att om motståndet mot
rösträttskrafvet blir alltför envist och ihärdigt, så kan den stund
komma, då nationen går om statsmagterna och tillropar oss ett: “för
sent". Jag måste bekänna, att efter min uppfattning är den stunden
redan nu inne. Nationen håller just nu på att gå om oss, eller har
kanske just nyss gjort det, och den börjar redan tillropa oss: “för
sent! Må ni besluta ert 500-kronors-streck, men må ni icke föreställa
er, att vi dermed skola slå oss till ro!"

Det der 500-kronors-strecket hade — som jag tror — varit
mycket bra för 10 år tillbaka, och till och med för 5 år sedan skulle
troligen de flesta hafva mottagit det med tillfredsställelse. Men under
dessa senaste år har det verkligen inträffat åtskilligt, som efter min
mening förändrat det allmänna uppfattningssättet inom nationen. Det
fans nog äfven då inom de orepresenterade lagren många, som visste
att det är på deras arbete, som samhället ytterst hvilar, att det är
dessa indirekta skatter, som väsentligen uppehålla budgeten, och att
det, när farans stund kommer, väsentligen är deras blod, som skall
värna vårt nationella oberoende. Men känslan häraf var då för tiden
ännu icke så lefvande, som den sedan blifvit. Den ekonomiska bördan
har blifvit ökad genom de mest förhatliga af alla skatter, lifsmedelsskatterna,
och värnpligten har blifvit mer än fördubblad. Det är
hufvudsakligen dessa omständigheter, hvilka öppnat ögonen på en
mängd menniskor, som förut icke brydde sig så särdeles mycket om
den politiska rösträtten, och det är på grund af dem, som — efter
hvad jag tror — den stunden nu verkligen är inne, då de orepresenterade
icke längre kunna känna sig tillfredsstälda med ett genomförande
af hvad herrar representanter här bjuda, nemligen 500-kronors
strecket.

Men, kan man säga, detta är dock det enda, som Första Kammaren
kommer att gå in på. Ja, det ser just icke mycket troligt
utsatt Första Kammaren kommer att gå in ens på detta. Det skulle
i så fall på sin höjd vara ett 500-kronors-streck med “garantier".

Men jag frågar: är det icke mer att betrakta som ett dåligt skämt
iiu något annat, när man bjuder ett 500-kronors-streck med s. k. garantier.
'''' Äfven om vi här i landet hade ett enkammarsystem, och om
riksförsamlingen valdes på allmänna rösträttens grund, och äfven om
man icke hyste så mycken tilltro till nationens sunda förstånd och
Andra Kammarens Prut. 1803. N:o 39. 5

N:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilboren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

göda vilja, att man deruti kunde se en betryggande garanti; så egde
man väl, synes det mig, en tillräcklig dylik garanti deruti, att den
mera lifliga stadsbefolkningens ombud återbölles af den mera betänksamma
landtbefolkuingens. I sammanhang härmed vill jag, gent emot
en föregående talare, skarpt framhålla, att då den allmänna rösträtten
blir gällande, det naturligtvis måste blifva fullständig likställighet
emellan land och stad i fråga om representationsrätten. Härom finnes,
som jag tror, bland den allmänna rösträttens vänner icke den minsta
tvekan.

Kommer nu härtill, att bredvid denna kammare hafva vi en
Första Kammare med absolut veto och bakom denna en regeringsmagt
med absolut veto och på vidsträckta områden med absolut envälde
samt med eu ministeriel ansvarighet som faktiskt är densamma som
ingen, då frågar jag: är det icke i sjelfva verket ett dåligt skämt att
tala om ett 500-kronors-streck med “garantier"? Det ser ut, som
om man såsom sitt ideal för samhället hade uppstält ett maskineri,
der alla delar motarbetade hvarandra, så att all kraft ginge upp i
inbördes friktion och hetta. Men på den vägen lärer man icke komma
till “en lugn och organisk utveckling", snarare då till belgiska förhållanden
och till deras konseqvenser.

En föregående talare repeterade den gamla invändningen, att de
orepresenterade icke äro “mogna". Garantier för mognad skulle då
ligga i ett penningestreck! Jag vill med afseende härpå instämma med
en talare i Första Kammaren, som jag hörde i förmiddags, och som
på ett förträffligt sätt påvisade att detta penningestreck icke innebär
garantier, ens för hvad det gör anspråk på att innebära, nemligen
verkligt ekonomiskt oberoende. Han påvisade, att den förmögenhet,
som taxeringen betecknar, ofta är fiktiv, icke reel. Herrarne veta nog
ock, att här i Riksdagen kan sitta mången hög matador och tala
myndiga ord mot de orepresenterades kraf på allmän rösträtt, och
inom några månader har det kanske visat sig, att det ekonomiska
oberoendet, som han fordrade såsom garanti för politisk mognad, att
detta ekonomiska oberoende — säger jag — hos honom sjelf varit en
ihålig lögn, så att lian, ifrån att länge hafva fört eu politisk existens,
blifver nödsakad att föra eu tillvaro såsom nådehjon och tiggare.
Äfven en mängd andra exempel skulle kunna anföras på, att penningestrecket
alldeles icke innebär någon garanti ens för ekonomiskt
oberoende.

Jag tillåter mig sluta på samma sätt som jag började, nemligen
med uttalande af att ett 500-kronors-streck nu icke längre efter min
tanke tillfredsställer nationens flertal, och i öfverensstämmelse härmed
ber jag att få yrka bifall till herr Mankells motion.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag har under den
tid, jag varit riksdagsman, förut i denna fråga icke besvärat kammaren
med något anförande, men jag anser mig skyldig att göra det nu.
Jag har under den tid, jag varit här närvarande, och då denna fråga
förekommit, märkt, att anhängarne af den allmänna rösträtten dels i
sina motioner och dels i sina anföranden framstält saken så, som om

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

deras uppfattning vore den enda, som grundade sig på rättvisa och
menniskokärlek. Om nu vi, som hafva en annan uppfattning, tiga
stilla till dessa uttalanden, skulle man möjligen på oss tillämpa satsen:
“den som tiger, han samtycker". Utaf dessa skäl, herr talman, begärde
jag ordet för att uttala min mening i frågan.

Dessa anhängare af den allmänna rösträtten utan garantier, de
stödja sin uppfattning derpå, att allmänna rösträtten skulle vara en
naturlig rättighet. En naturlig rättighet, hvad är det? Jo en naturlig
rättighet är endast och allenast en sådan rättighet, som naturen
sjelf förlänar, t. ex. att äta och dricka, om man har någonting att
äta och dricka, att gå, när man kan gå. Det har staten ingenting
att göra med. År rösträtten en naturlig rättighet, då eger hvilken
som helst, när han finner sig mogen för den saken, t. ex. det 6-åriga
barnet, rättighet att utöfva den lika så väl som han får utöfva rättigheten
att gå, när han kan gå. År det så, att man uppställer en
åldersgräns, då har man derför redan öfvergifvit ståndpunkten af den
naturliga rättigheten, ty staten kan omöjligen uppställa en åldersgräns
för de verkligen naturliga rättigheterna och säga t. ex. att man får
gå först vid den åldern och äta först, när man kommit till den och
den åldern. Således, när man kommer här och talar om allmän rösträtt
och på samma gång vill hafva en åldersgräns, så har man redan
uppgifvit grundvalen af naturliga rättigheter, och är inne på eu helt
annan ståndpunkt.

Så framställes också den synpunkten, att, om man betalar skatter,
följer deraf, att man skall nödvändigt hafva rösträtt.

Men, mine herrar, äfven den ståndpunkten, ehuru den kan låta
granska bra, håller icke streck, ty om detta vore sant, huru skall det
då vara möjligt t. ex. att en generation upptager statslån, som följande
generationer få betala? Hafva dessa följande generationer, som få
betala statslånet, varit med om att upptaga det? Eller hur är det
möjligt, att en generation kan besluta införande af allmän värnpligt,
som drabbar ännu ofödda generationer? Hafva dessa varit med om
att besluta den allmänna värnpligtens införande? Skall man utdraga
konseqvenserna af denna uppfattning, så kommer man till liberum veto,
detta polska system, som medförde allmän anarki.

Vid denna riksdag har man emellertid hört framhållas äfven en
annan synpunkt, nemligen den som framställes af herr Romberg i hans
motion, eller den synpunkten, att den svenska grundlagen redan skulle
hafva garanterat eller utlofvat allmän rösträtt. Den svenska grundlagen
innehåller nemligen en passus, som säger, att den svenska Riksdagen
utöfvar “det svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta".
Häraf drager herr Romberg den slutsatsen, att allmän rösträtt är i
grundlagen utlefvad; men denna passus, den utlofvar ingenting annat
än det svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta. Då blir frågan
den: det svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, innebar den
allmän rösträtt? Derpå svarar historien nej, och det visste mycket
väl 1809 års grundlagstiftare, ty de visste verkligen, hvad de skrefvo.
Det är visserligen sant, att i äldsta tider hade i allmänhet de frie
männen rösträtt på tingen, men detta berodde derpå, att under då -

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

W:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

varande förhållanden hvarje man eller de fleste frie män kunde hafva
jordegendom. Det var med andra ord troligen endast jordegarne, som
hade denna rösträtt, och i alla händelser hade icke qvinnorna, icke
trälarne eller de lägre kroppsarbetarne rösträtt. Ja, icke ens alla frie
män hade det, tj åtminstone voro de, som stodo i andras tjenst uteslutna.
Det var således egentligen blott jordegarne, som då röstade.
Således fans icke ens då allmän rösträtt, grundad på principen af eu
naturlig rättighet. Våra åsigter om den tidens rösträttsförhållanden
äro emellertid blott analogislut. Den första förordning, det första
stadgande vi hafva, som handlar om rösträttens utöfning särskildt i
bevillningsfrågor, är hvad som förekommer i Södermanlandslagen och
i vår äldsta landslag, och der heter det, att bevillning skall gifvas
af en nämd, som i den senare lagen bestämmes såsom bestående af
lagmannen, biskopen, 6 frälsemän och 6 bönder. Der talas således
icke om allmän rösträtt, utan om klassval. När sedermera denna rätt,
som tillkom tingen, öfverfiyttades till Riksdagen, månne då allmän rösträtt
infördes derigenom? Nej, den gamla Riksdagen var ända till år
1866 grundad på klassval. När således grundlagen talar om det svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta, så har den dermed platt
ingenting sagt om allmän rösträtt, utan har endast talat om klassval.

Hvad är det emellertid, som ligger till grund för hela denna uppfattning
af den allmänna rösträtten? Jo, det är det, att man anser
samhället vara ett bolag för enskilda intressen. Nej, samhället är
något helt annat, det är en rätts- och kulturanstalt, och utöfvandet af
rösträtt är eu rättighet, som samhället gifver, eller, rättare sagdt, det
är eu pligt, som det fordrar af sina medborgare. Att närmare utveckla
detta, kan icke nu falla mig in; men utaf denna uppfattning
följer, att samhället, staten, har rätt att föreskrifva vissa vilkor för
utöfvandet af denna rättighet, har rätt att se till, huruvida de, som
skola utöfva den, hafva de nödvändiga betingelserna derför. Nu blir
emellertid frågan den: har massan af våra representerade dessa betingelser?
Uppfylla de dessa förutsättningar? Mine herrar, för min
del måste jag derpå svara nej. Jag gör det icke med öfvermod, jag
gör det med sorg, ty jag kommer här in på ett sorgligt förhållande,
nemligen det, att den nuvarande kulturstaten icke har lyckats skaffa
alla sina medlemmar en verkligt ekonomiskt tillfredsställande ställning.
Det kan icke nekas till, att förhållandet är sådant, att en stor del af
menniskorna inom de moderna kulturstaterna verkligen icke hafva det
ekonomiskt tillfredsställande stäldt för sig. Om man då gifver denna
massa, som icke har dessa ekonomiska betingelser och i följd derutaf
icke heller den intellektuella uppfostran som behöfves, allmän rösträtt,
då kan det hända, att samhället sönderbrytes. Enligt min åsigt är
vägen att nå ett bättre förhållande den, att man söker höja de arbetande
klassernas ställning, höja den så, att de må blifva lämpliga för
utöfvandet af sin politiska rättighet, och för min del kommer jag alltid,
så länge jag har något att säga i det politiska lifvet, att arbeta derpå.

En sak till exempel, som med rätta kan väcka ovilja eller missnöje
hos dessa klasser, är att deras ålderdom icke är betryggad, att de efter
ett sträfsamt lif måste kastas på fattigvården. Ett annat sådant för -

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

hållande är det, som i dag påpekats, att verkligen arbetslönerna kunna
vara oskäligt låga. Detta är saker, som man bör söka få afhjelpta,
och i samma mån, man afhjelper dem, i samma mån närmar man
dessa klasser till utöfvandet af den politiska rösträtten. Iför min del
anser ja£, att det är en lycka för ett samhälle, i ju vidsträcktare
lager denna politiska rättighet, rösträtten, kan utöfvas, icke derför
att det är en naturlig rättighet, utan derför att detta just öfverensstämmer
med statens eget bästa; ty ju vidsträcktare lager af folket göras
till medvetna organ för staten och rätten, ju bättre och starkare står
samhället.

Men huru är det? Nu finnas dessa missförhållanden, och, mine
herrar, I kunnen icke i ett slag afhjelpa dem. Om man nu gifver
denna mängd af personer, som kunna hafva fog till missnöje, politiska
rättigheter, huru tron I, mine herrar, att de skola använda den, i
synnerhet i vår tid, då det finnes så många agitatorer, som inbilla
dessa klasser, att de genom den politiska rösträtten skola få alla möjliga
ekonomiska fördelar?

Ja, vi hafva hafva haft en smakbit redan af den allmänna rösträtten.
Vi hafva sett, huru dessa, som nu icke hafva politisk rösträtt,
icke aktat för rot att välja en församling, som revolutionärt tillegnat
sig folkrepresentationens namn. I sammanhang härmed ber jag
att få säga några ord till en talare på stockholmsbänken, herr Höjer,
som för inkonseqvens anklagade oss, som motsatt oss herr Mankells
interpellation, men bifallit herr von Friesens. Jag åtminstone för min
del erkänner icke, att vi här gjort oss skyldiga till någon inkonseqvens.
Jag röstade emot herr Mankells interpellation, derför att det var veterligt,
att han uppträdde som ombud för eu församling, hvilken tillegnat
sig ett namn, som icke tillkom den, ett namn, som var en skymf mot
den svenska Riksdagen. Herr von Friesen åter stod mig veterligen
icke i ett sådant förhållande till denna församling, och derför ansåg
jag icke något skäl förefinnas att motsätta mig hans interpellation.

Huru för öfrigt dessa val till den s. k. folkriksdagen utföllo,
kunde jag visserligen vara frestad att närmare belysa, men jag afstår
derifrån för att icke reta. Jag vill endast säga det, att det är ganska
naturligt, om dessa klasser, som verkligen hafva det ganska dåligt i
ekonomiskt hänseende, och som man intalat att de genom den allmänna
rösträtten kunna få det bättre, nu, om de få den, företaga sig
att omgestalta samhället enligt det socialistiska programmet. Men
enligt min tro skulle detta vara att göra dessa klassers ställning ännu
mera sorglig, ty detta socialistiska program är naturvidrig^ det leder
icke till allmän välmåga utan till allmän utsvältning, derför att det
är stridande mot naturen. Och inträffade detta, hvilka vore det då,
som mest finge lida deraf? Jo, det vore just de arbetande klasserna.
Vi hafva exempel härpå, mine herrar, ur historien. Vi hafva under
den franska revolutionen sett, huru det lyckades agitatorer att sätta
dessa klasser i rörelse, huru det lyckats dem att inbilla dessa klasser,
att genom en sönderbrytande lagstiftning, en naturvidrig lagstiftning, de
skulle få allt godt. Och hvad blef följden? Jo, eu hungersnöd i Paris,
så svår, att historien knappt har att uppvisa dess motsvarighet. Nu

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
Jräga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

kan man visserligen säga: ja, låt då erfarenheten lära dem! Ja, men
denna erfarenhet, den kostar tusendens lif och välstånd, och så länge
man kan undvika det, bör man icke inlåta sig på det experimentet.
Det är sant, att denna pariserbefolkning genom hungern .slutligen
tvangs till förnuftiga åsigter, men huru gick den ut ur denna skola?
Jo, så försoffad, att den inom kort var benägen att underkasta sig det
napoleonska enväldet. Jag vill icke, att vi skola företaga ett sådant
experiment med vårt folk, som kan leda till vår urgamla folkfrihets
undergång.

Nu kan man säga, att den allmänna rösträtten blifvit införd i
i andra länder. Ja, mine herrar, men härvid måste man taga i betraktande
åtskilliga andra omständigheter. I England t. ex. der vi
finna visserligen icke fullständig allmän rösträtt, men dock i det närmaste
en sådan, der förekomma inga riksdagsmannaarfvoden. Ja, ville
man här införa allmän rösträtt med borttagande af arfvoden till riksdagsmännen
i Andra Kammaren, då finge vi ett samhällsskick, som
vore mycket mera aristokratiskt än det vi för närvarande hafva. Yi hafva
i Amerika allmän rösträtt. Ja, men först och främst har Amerika en
spännvidd på grund af landets förhållanden, som är att taga i betraktande,
och vidare, hvad är det egentligen, som bestämmer valen i
Amerika? Jo, der finnes en hel mängd af rika personer, som vid valen
köpa röster — herrarne hafva kanske hört talas om dessa besoldade
horder af irländare, som i valen deltaga. Och om man icke har rikedom
att verka med, så inlåter man sig likväl på valkorruptionen i den
förhoppningen, att om man en gång kommit i besittning af den politiska
magten, man också skall få rikedomar. Denna allmänna rösträtt
har, hvarhelst den tillämpats, visat sig skapa yrkespolitici, yrkespolitici,
som — det kan icke förnekas — för staten och samhället äro helt
enkelt en olycka. Yi, mine herrar, hafva med vår begränsade rösträtt,
men med våra riksdagsarfvoden till ledamöterna af Andra Kammaren,
vi hafva med detta fått en andra kammarförsamling, som är mera
demokratisk — det vågar jag säga — än något annat land har att
uppvisa. Se t. ex. på Frankrike! Månne det der är små jordbrukare,
månne det är arbetare, som sitta i dess andra kammare? Nej, der
sitta advokater och panamamän.

Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att med hvad jag nu har
sagt, jag endast har vändt mig mot den ogaranterade allmänna rösträtten.
För min del är jag verkligen med om en utsträckning af rösträtten,
derför att jag anser det vara ett uppfostringsmedel för folkklasserna
att få deltaga i det politiska lifvet; men jag anser, att när
man genomför en utsträckning af rösträtten, man bör se till, att icke
all magt lägges i händerna på den klass, som nu är orepresenterad
och som icke ensam är i stånd att bruka den. Men dertill kunde den
allmänna rösträtten och skulle troligen också leda.

Nu har man föreslagit en sänkning af strecket — reservanterna
i konstitutionsutskottet från denna kammare hafva föreslagit det. Ja, i
viss mån kunde jag vara med om detta, men jag anser icke, att det
gör till fyllest. En talare på stockholmsbänken har nyss sagt herrarne,
att dermed är man icke nöjd. Och dessutom skulle man ändock stå

Nio 38.

Onsdagen den 2G April, e. in.

qvar på samma falska ståndpunkt som förut, d. v. s. låta ett streck ^rade^be
och ingenting annat vara bestämmande för denna politiska rättighet. 2''immeUer''i
Ett sådant medgifvande tror jag icke skulle göra slut på agitationen. jr;Lga om vU.
Enligt min uppfattning är hvad som skall göras det att göra rösträtten horeri för rätt
mycket utsträcktare, men se till, att äfven andra intressen i samhället väl3f _
än de hittills orepresenterades, hvilka utgöra flertalet, kunna göra sig ri 1

gällande, och dertill finnas åtskilliga utvägar. Dertill finnes t. ex. den Kammaren.
utvägen att införa minoritetsval, och vidare det sätt, som just i dessa (Forts.)
dagar är på väg att antagas i Belgien, nemligen användandet af en
graderad röstskala.

Jag kan således icke yrka bifall till reservanternas förslag, och
det derför att jag anser det vara otillfredsställande. Det kommer icke
att göra slut på striderna. Jag anser, att rösträtten bör mera allmänt
utsträckas till de hittills orepresenterade, men med sådana garantier,
att de icke ensamma få magten i samhället. Den enda vägen till detta
mål synas mig vara den af herr Billing i Första Kammaren föreslagna.

Då han emellertid begär en utredning, och regeringen redan förklarat
sig vilja gifva en utredning, kan jag icke utan vidare yrka bifall till
hans motion, utan skall, herr talman, be att få framställa följande
yrkande: att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
att vid undersökningen angående den politiska rösträttens utsträckning
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida ej val efter graderad
röstslcala eller proportionella val böra komma till användning
vid en mera utsträckt rösträtt.

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Här har hela aftonen
talats om ett 500-kronors-streck, och till ett sådant hafva reservanterna
yrkat bifall. Nu är emellertid förhållandet det att detta reservanternas
förslag i sjelfva verket innebär icke ett 500-kronors-streck, utan ett
konseqvent tillämpadt 700-kronors-streck. Om herrarne taga del af
den tabell, som åtföljde detta ärs statsverksproposition, så finna herrarne,
att det fans 2 personer i Stockholm, som voro upptaxerade till
500 kronors inkomst, och B personer, som upptaxerats till en inkomst
af 600 kronor-. Häraf se herrarne, hvad ett 500-kronors- eller ett
600-kronors streck skulle betyda. Här i Stockholm skulle således
reservanternas förslag innebära icke ett 500-kronors- utan ett 700-kronors-streck, beroende derpå, att den som icke har en inkomst
af 700 kronor, är befriad från att erlägga bevillning.

Det förhållande, som är rådande här i Stockholm, kan när som
helst utan någon som helst förändring af bevillningsförordningen blifva
rådande öfver allt i vårt land. Det finnes icke något som helst hinder
för den saken. Herrarne minnas också allt för väl, huru taxeringsmyndigheterna,
dessa oansvariga taxeringskomitéer, tillsättas. Efter,
sedan nu föreliggande betänkande blifvit behandladt, få vi till behandling
en motion om den kommunala rösträtten, och der visas, att uti
liera hundra kommuner det är ett fåtal af kommunens röstberättigade
medlemmar, som äro absolut allenaherskande inom kommunen. Det
är efter denna kommunala röstskala, som taxeringskomitéerna väljas.

Det finnes inom vårt land kommuner med 5 å 6 tusen invånare,

N:o 38.

Angående
ändrade be•
stämmelser i
fråga om vilkor
en för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

der 2 eller 3 personer hafva absolut röstöfversigt. Dessa 2 eller 3
personer tillsätta taxeringskomitén, och det är denna taxeringskomité,
som kommer att bestämma den politiska rösträtten i det ifrågavarande
samhället. Det blir således dessa 2 eller 3 personers vilja, som blir
gällande äfven beträffande den politiska rösträtten.

En motionär har framstält ett förslag till skrifvelse, deri han vill
hafva inryckt den bestämmelsen, att med införandet af ett 500-kronorsstreck
också skulle följa den förändring i representationsrätten, att
städerna skulle välja lika med landsbygden efter folkmängden. Ja, om
det vore fråga om att utsträcka den politiska rösträtten till alla myndiga
män, skulle jag icke tveka att instämma med honom, men han
får ursägta mig, om jag ser saken från eu annan synpunkt. Han sade.
att representationen eller rösträtten är bygd på personlighetsprincipen,
men det är alls icke förhållandet. Rösträtten är bygd på bevillningen.
Den som betalar skatt för ett visst antal bevilluingskronor, är röstberättigad.
Man borde snarare lägga bevillningen till grund för representationsrätten,
för antalet riksdagsmän i Andra Kammaren, och
om vi det göra, komma vi till ett annat resultat. Förhållandet är
nemligen det, att trots den tillökning, som den direkta skatten för
jordbruksfastighet fick genom urtima Riksdagens beslut, erlägger icke
landsbygden ens hälften af den direkta bevillningen. Jag har gjort
en kalkyl öfver detta, och deraf synes det, att om man lägger både
bevillning och folkmängd till grund och tager medeltalet af detta, så
träffar det temligen jemt in på nuvarande förhållanden. Det skulle
efter denna beräkning visa sig, att landsbygden skulle hafva 145 representanter
i stället för nu 147; det skulle visa sig, att alla städer
utom Stockholm skulle hafva 57 representanter eller samma antal, som
de för närvarande hafva. Det skulle vidare visa sig, att Stockholm,
på hvilken stad man särskildt lägger an och har sina blickar rigtade,
då man vill göra några anmärkningar mot den nuvarande representationsrätten
— det skulle visa sig, säger jag, att Stockholm skulle ha
rätt till 2Ö representanter i stället för nu 24. Således, då man lägger
båda dessa faktorer till grund, finner man, att det träffar temligen väl
in på nuvarande förhållanden, och så länge herrarne icke vilja gå in
på att upphäfva bevillningen såsom grund för rösträtten kunna herrarne
icke heller göra anspråk på, att vi skola vara med om att lägga
personlighetsprincipen till grund för representationsrätten.

Vidare har man talat om åldersgränsens höjande, ja, om det vore
fråga om allmän rösträtt, skulle jag icke hafva något emot att höja
åldersgränsen till 25 år. Det kan ju icke nekas till att personer vid
21 års ålder i allmänhet ännu icke hafva hunnit till den mognad, som
kan erfordras för att deltaga i förvaltningen af samhällets angelägenheter.
Men om vi taga äfven den saken i närmare betraktande, skola
vi finna, att det icke är många 21-åringar som deltaga i riksdagsmannaval.
Det förhåller sig nemligen så, att om en person den sista
december förlidet år fylde 21 år, så får han deltaga i detta års val,
såvida han uppfyller alla öfriga bestämmelser; men är han född den
första januari detta år, så får han vänta i år, innan han får deltaga
i ett sådant val. Om man således tager medeltalet, kommer

N:0 38.

Onsdagen den 26 April, e. ra.

man icke till 21, utan till nära 23 år. Skulle man nu höja ålders- Angående
gränsen till 25 år, så skulle meddeltalet blifva nära 27 år. Således öndrade bc\
är det icke så synnerligen farligt med den lägre åldersgränsen i synner- jr^ga om vi[,
het under nuvarande förhållanden, och under inga vilkor skulle jag koren för rätt
vilja vara med om att höja denna åldersgräns till 25 år för något, <*« följa
som vore af så liten betydelse som ett konseqvent tillämpadt 700- nksc^^n 1
kronors-stl eck. Kammaren.

Det var en talare på skaraborgslänsbänken, som fruktade för de (Forts.)
nya element, som i stället för de nuvarande skulle komma att öfva
inflytande på de allmänna angelägenheterna efter en utsträckning af
rösträtten i enlighet med reservanternas förslag, och särskildt hade han
en farhåga för storstädernas radikaler. Jag kan trösta den ärade talaren
med det, att här i Stockholm skulle ett antagande af reservanternas
förslag icke ändra magtställningen det allra ringaste. Uti de centrala
församlingarne är nästan hvarenda myndig man redan nu upptaxerad
till 800 kronors inkomst. Uti de yttre stadsdelarne skulle återigen
några hundra personer i hvarje församling, som för närvarande icke
hafva rösträtt, i enlighet med detta förslag få sådan. Jag föreställer
mig, att herrarne icke kunna inbilla sig, att detta skulle inverka så
synnerligen mycket på magtförhållandena vid valen. Vid det stundande
valet kommer det antagligen att finnas omkring 17 eller 18 tusen
röstberättigade personer här i Stockholm. Skulle reservanternas förslag
vara gällande, så skulle detta antal möjligen uppgå till 20,000, och
det skulle icke inverka det allra ringaste. Hvad man anför i detta
afseende är således, liksom så mycket annat, som man ställer i vägen
för en reform i denna fråga, beroende på obekantskap med verkliga
förhållandet.

Samme talare påstod vidare, att de nya element, som skulle komma
till efter införande af reservanternas förslag, icke skulle vara mogna
för utöfvande af sin rösträtt. Det förvånar mig att höra något sådant
af eu man som varit med om att lägga tyngdpunkten af fosterlandets
försvar på dessa enligt hans mening omogna män. Huru skall han
kunna tro, att de voro mogna att försvara fosterlandet, då de ju icke
skulle vara mogna att med valsedeln i hand gifva tillkänna, hvem de
önska till representant i Riksdagens Andra Kammare? Vi hafva särskildt
ett län, nemligen Gotlands, der rösträtten är utsträckt så långt,
sä att vi efter införandet af ett 500-kronors-streck skulle på ytterst
få ställen få lika vidsträckt rösträtt som der, ty om jag icke missminner
mig går denna der upp till 12 procent af befolkningen. Men
jag föreställer mig, att icke någon i denna kammare kan säga, att
dessa båda representanter, som representera detta län, der rösträtten
är dubbelt så stor, som medeltalet i landet, äro anfäktade af någon
förskräcklig radikalism.

I den stora grundskatteafskrifningsfrågan, som intresserat särskildt
Sveriges jordbruksegare under en lång följd af år, hafva framkommit
massmotioner. Den ärade representanten från Skaraborgs län tyckte,
att det nu fattades massmotioner i den föreliggande frågan. Det kan
hända, att detta beror derpå, att det icke varit så stora ekonomiska
intressen med i denna fråga, som det var i den förut nämnda.

N;o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om välboren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts)

Onsdagen den 26 April, e. m.

I deri föreliggande frågan borde man få hysa minst lika mycket
anspråk på billighet och rättvisa, som i fråga om grundskatteafskrifningen.
Men den förevarande frågan intresserar icke direkt och personligen
jordbruksrepresentanterna lika mycket, som afskrifningen, och
det är väl med anledning deraf, som massmotioner icke framkommit
lika ofta som i fråga om grundskatteafskrifningen.

En ärad talare nära bredvid mig beklagade sig deröfver, att ett
rösträttsmöte här i Stockholm tagit det rent revolutionära namnet
“folkriksdag". Om jag icke missminner mig, har detta namn kommit
upp från östgötabygderna — det var i Norrköping, som man hittade
på namnet “folkriksdag" — och hvarför antog man väl detta namn?
Jo, derför att der just i denna provins talats om en “landtbruksriksdagu.
Jag är öfvertygad derom, att talet om denna “landtbruksriksdag"
varit roten och upphofvet till, att rösträttsmötet tog sig namnet “folkriksdag".
Sedan Norrköpingsmötet beslöt, att rösträttsmötet skulle kallas
“folkriksdag", har jag icke vidare hört talas om “landtbruksriksdagen".
Denna har nu alldeles nedlagt sin verksamhet antagligen derför, att
den icke kunnat konkurrera med “folkriksdagen" eller på grund af
allt det klander, som uppstått mot denna namnsammansättning med
ordet “riksdag".

Vid denna sena timma på natten skall jag icke pröfva herrarnes
tålamod längre, utan endast be att få säga, att det är min lifligaste
öfvertygelse, att, derest den nu föreslagna reformen icke införes snart,
så blir det icke inom representationen, som frågan kommer att afgöras,
utan de, som vilja hafva denna reform genomförd — och det är det
stora flertalet af folket — kommer att söka verka utanför representationen
med de magtmedel, som stå dem till buds. Det är för att
förekomma denna enligt min tanke stora olycka, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till den af herr Mankell afgifna motionen
i ämnet.

Herr Ola Bosson Olsson: Den allmänna rösträtten har enligt
min tanke icke någon utsigt att vinna gehör inom vårt land, åtminstone
icke under den närmaste framtiden. Att den kommer att införas
äfven här, derom hyser jag intet tvifvel, och jag kan för min
del mycket väl vara med om densamma, men orsaken, hvarför jag
tror, att den ännu icke kan införas, är, att befolkningen inom landet
i allmänhet icke ännu är mogen för den allmänna rösträtten. Med
“mogen" menar jag icke, att landets befolkning icke skulle kunna
förvalta densamma, utan snarare, att det stora flertalet i landet hyser
alltför stora betänkligheter mot att en allmän rösträtt nu införes.
För streckets sänkning till 500 kronor har man deremot redan nu
temligen allmänt uttalat sig inom landet. Jag menar, att så skett
åtminstone på landsbygden. Inom städerna tror jag nog, att man
skulle vara benägen för att antaga en allmän rösträtt, men så är likvisst
icke förhållandet på landet.

Att rösträtten skall vara bestämd i penningevärde, är något, som
kanske icke är rigtigt, ty en person kan ega ett lika stort politiskt
och moraliskt värde utan att ega någon förmögenhet.

N:o 38

Onsdagen den 26 April, e. m.

Här är förut åberopadt ett yttrande af den store stats- och Angående
vetenskapsmannen Franklin. Jag skall äfven be att få åberopa ett
yttrande af honom. Han har vid ett tillfälle satt i fråga, att om en j^ga om vil_

person köper en åsna och till följd deraf får rösträtt, men efter en tids koren för rätt

förlopp säljer samma åsna och till följd deraf också förlorar denna sin vaja
rösträtt, hvem är det då, som har rösträtten, mannen eller åsnan? ri s1

För att nu icke vidare upptaga kammarens tid skall jag endast Kammaren.
be att få yrka bifall till reservanternas förslag. (Forts.)

Herr Forsell: Ehuru jag flera gånger i denna kammare gifvit
till känna min ståndpunkt i denna fråga, vill jag icke låta detta tillfälle
gå mig ur händerna att ytterligare betona densamma genom att
yrka bifall till reservanternas förslag. Jag gör detta derför, att jag

anser tiden nu vara inne att utsträcka rösträtten, och att det är bil ligt,

rättvist och politiskt klokt att gifva efter för tidsandans kraf och
antaga ett förslag i det syfte, som reservanterna framlagt. På grund
häraf yrkar jag, som sagdt, bifall till reservanternas förslag.

Herr Romberg: Jag citerade i mitt förra anförande Franklins
ord: “ett parlament, der vi icke hafva några ombud, egen lika litet
att utan vår tillåtelse sticka sin hand i vår ficka, som den enskilde
eger rätt att sticka sina händer i grannens.“ Eu talare, nemligen herr
Höjer, sade emellertid, att det var besynnerligt, att jag åberopade
denna sats för min åsigt. Han påstod, att denna sats stödde ju deras
åsigt, som vilja hafva allmän rösträtt, d. v. s. deras, som till och med
yrka på att sådana personer, som sjelfva ingenting ega och ingenting
förvärfva, borde erhålla bemyndigande att deltaga i beskattandet af
de öfriga medborgarne. Jag hemställer till herrarne, huruvida ett sådant
påstående kan vara berättigadt.

Herr Ljungman sade, att min åsigt var ohållbar, eftersom, om
det i grundlagen skulle bestämmas, att hvar och en, som erlade bevillning
till staten, skulle hafva rösträtt, så kunde man genom att blott
ändra bevillningsstadgan äfven ändra den politiska rösträtten; genom
ändring af bevillningsstadgan kunde man nemligen beröfva personer
deras rösträtt eller tillägga dem sådan. Ja, visst det, men det är ju
i full öfverensstämmelse med min åsigt! Så länge de betala skatt,
skola de hafva rösträtt, men när de slippa betala, så rör det dem
icke heller huru mycket de betala, som erlägga skatt till staten, eller
till hvad de använda sina penningar. Om man i grundlagen inför en
sådan bestämmelse, som af mig föreslagits, förblir den fullkomligt oberörd
af alla ändringar i bevillningsstadgan och kan icke ändras i någon
annan ordning än den, som är föreskrifven för ändring af grundlag.

Fastslår man åter ett visst minsta beskattadt inkomstbelopp såsom vilkor
för politisk rösträtts utöfvande, 500 kronors inkomst t. ex., så
kommer, i fall man höjer existensminimum, bestämmelsen i grundlagen
om de beskattade 500 kronorna att hänga helt och hållet i lulten.

Herr Wallbom hänvisar jag rörande den indirekta beskattningens
ställning till rösträtten till sidan 4 i min motion.

Herr Boöthius påstod, att jag hade talat för allmän rösträtt. Jag

N:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

vädjar till herrarne och till protokollet! Han är vidare den ende, som
söker försvara det kommunistiska element, som jag påvisade förefinnas
i vårt nuvarande representationsväsen liksom äfven i de båda hufvudförslag
i rösträttsfrågan, som här i dag jemte mitt blifvit framlagda.
Han försvarade emellertid denna sin åsigt på samma sätt, som herrarne
minnas, att konstitutionsutskottet försvarade sitt yrkande om afslag
på våra motioner, d. v. s. — han anförde icke något skäl alls, och
derför skall jag icke heller bry mig om att bemöta honom!

Herr Schöning: Jag hade kunnat nöja mig med att instämma i

herr Olof Jonssons i Hot'' utmärkta anförande, som han denna afton
hållit i förevarande fråga, men jag har fast beslutit, att denna gång
yttra mig om ett förhållande, som herr Olof Jonsson i Hof betonade,
och som jag minnes äfven hände mig för tre eller fyra år sedan i
denna kammare, och det rör den ringaktning, som visat sig från motståndarne
till rösträtten i denna kammare, samt de utfall, som här
förekommit mot personer, hvilka fritt vågat säga ut sin mening, likasom
äfven det vanliga talet derom, att alla dessa uttalanden för frågans
framgång icke skulle vara af någon betydelse på grund deraf,
att Första Kammaren redan afslagit eller åtminstone komme attafslå
motionen. Allt detta, herr talman, har varit djupt rotadt hos mig
i fyra eller fem år, eller alltsedan jag första gången hörde och
var utsatt för ett dylikt utfall, som gjordes emot mig af en person,
hvilken strax efter mig fick ordet; och detta så mycket mer som jag
hört, att dylika ord äfven yttrats här i dag, om än kanske i något
mildare ton, ty den minoritet, som Första Kammaren i dag visat, tyder
dock på, att saken gått framåt och icke tillbaka.

Det högdragna anförande, som man i dag hört t. ex. af herr
Bergendahl, har icke rört mitt hjerta mycket — det kunna herrarne
väl förstå — men det har likvisst rört det så pass mycket, att jag
beklagar, att en uppfattning finnes, som är så skef som hans.

Det skulle vara mycket att säga i denna sak och lätt att uppvisa,
att, trots allt det ordrika motstånd, som äfven i denna kammare
finnes mot en utsträckt rösträtt, frågan härom dock för hvarje år
gått framåt. Men man har nu så ofta ropat på proposition — och
jag begriper verkligen icke, att herrarne varit så snälla att icke redan
hafva ropat detsamma åt mig — så att jag nu skall inskränka mig
till att säga, att jag för min del tycker och tror, att svenska folket
skulle vara väl värdt en allmän rösträtt. Då emellertid ett yrkande
härom i dag skulle vara detsamma, som att icke vilja sakens vidare
framgång, skall jag, herr talman, anhålla att få instämma i reservanternes
förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall redan från början

säga orsaken, hvarför jag begärde ordet. Det är med anledning af
herr Olof Jonsons anförande och att så många af kammarens ledamöter
instämde med honom, då han talade om och lade så stor vigt
på att hvad kammaren nu besluter, det bör vara ett allvarsamt beslut
och ett beslut som kammaren kan allt framgent stå vid. Jag

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

vill vädja till den ärade talaren som är en begåfvad och framsynt
man, som vi alla skatta mycket högt, om det är rigtigt välbetänkt
att antaga den reservation som föreligger. Om herrarne läsa
denna reservation, så se herrarne att den innehåller, att hvar och en
skulle få rösträtt som eger fastighet till ett taxeringsvärde af minst
500 kronor eller på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde.
Härpå träffar precis in den bild, som herr O. B. Olsson
använde och som jag vill taga fasta på. Här är fråga om att jag på
annans mark eger en byggnad. Det behöfver icke vara en byggnad,
hvari jag bor. Det kan vara en ladubyggnad eller annan byggnad,
och det är samma sak. Bara jag eger den, eger jag också rösträtt.
Det är denna byggnad som eger rösträtt. Kan det vara lämpligt att
antaga ett sådant lagförslag och säga: det är precis detta vid hvithet
vi vilja stå? Jag hemställer till herrarne, om icke frågan är så allvarsam,
att när vi en gång lösa den, vi böra lösa den med moget
öfvervägande och efter ett förslag, som man noga öfverlagt, och sedan
man öfvertänkt detta och en mängd andra saker, som kunna stå i
samband med denna fråga. Nu föreligger det förhållandet, att vi icke
kunna komma till något resultat, ty hvad vi än besluta förfaller det,
då Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan. Derför
synes det mig, att denna kammare icke genom ett beslut bör binda
sig så, att den icke kan gå in på rättelser, som, om denna reservation
skulle antagas, blefve alldeles nödvändiga. Jag vill vädja till herrarne,
om det kan vara skäl att fastslå med en sådan bestämdhet hvarje ord
i detta förslag, så att det skall heta: detta är hvad Andra Kammaren
allt framgent vill. Jag ber herrarne tänka på den omständigheten.

Jag kan vara med om ett 500-kronorsstreck, fastän det nu heter,
att det icke är mycket att sätta värde på. Men jag vill ha vissa
garantier, och först och främst vill jag veta, huruvida det kan vara
välbetänkt att lägga in garantier åt ena eller andra hållet. Det är
min ståndpunkt i frågan.

Vi ha hört en ärad talare säga om den allmänna rösträtten, att
det är en billig och rättvis sak. År det billigt och rättvist, så är
det väl ock äfven billigt att den skilnad, som nu förefinnes mellan
stad och land, utjemnas? Men hvarför har icke motionären, som motionerat
i denna sak, äfven motionerat derom? Nej, då blefve vi af med
så många af herrar stockholmare, som bär tala som stora matadorer.
Det passade ..icke i stycket. Då finge vi bara 10, högst 12, men nu
äro de 24. Är det allvar i den saken, bör det väl vara allvar i den
andra. På grund af dessa omständigheter tror jag, att vi icke nu äro
mogna att fastslå ett bestämdt beslut.

Många ha visat sig alltför varma, men det tror jag icke är skäl,
ty vi äro alla fosterlandsälskande män. Jag misstror ingen af herrarne,
och icke böra herrarne misstro oss, som äro af annan mening
än herrarne, och icke är det lämpligt att så utfara mot Första Kammaren.
De äro väl män som ha ett lika varmt intresse att bevara
lagbunden frihet och se till att Riksdagens beslut bli sådana, att vi
och våra efterkommande må befinna oss i ett lugnt och lyckligt samhälle.
Icke skall man beskylla hvarandra för att icke vilja väl och

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkor
en för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.

(Forts.)

N:o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

tala om trots och andra magtmedel. Det borde vi lägga alldeles bort i
denna som i andra frågor och icke blanda in något som icke föreligger.

Skall man anse att menniskovärdet fordrar allmän rösträtt, bör
man väl äfven anse att menniskovärdet gör sig lika gällande på landet
som i städerna. Eller ba invånarne i städerna ett dubbelt menniskovärde
eller mer än dubbelt, då de få välja mer än dubbelt så många
representanter? Hvarför komma icke herrarne med den saken?

Jag tror icke heller, att det är skäl att inblanda värnpligtsfrågan
och tullfrågan. Yi voro nödsakade taga den senare frågan, som är
en ekonomisk fråga, till gagn för samhället. Hvad värnpligtens utsträckning
angår, som vi måste underkasta oss, så är det något som
träffar den ene icke mindre än den andre.

Jag vill icke uppehålla herrarnes tid, men jag har velat säga, att
jag kan möjligen vara med om en sänkning af strecket, men vi böra
se till, innan vi bestämma oss i någon viss retning, att ordalageu
blifva tydliga, så att vi icke komma in på områden, dit vi icke vilja
komma. Och tro herrarne, att, om vi få en ladubygguad såsom census
för rösträtt, man kan undgå sådana oegentligbeter, som att af en
jordegare, hvilken har hus spridda öfver en större yta, en byggnad
bär och en der, en person får kontrakt på en byggnad, som är värd 500
kronor, och dermed också rösträtt, han må bo hvar som helst inom
kommunen? Äro herrarne beredde på att antaga en sådan grund för
valrätt? Det skulle förefalla mig högst besynnerligt, om man icke skulle
öfverväga saken mera, utan med sådant eftertryck och sådan styrka
gilla något dylikt, att man ej vidare kan rätta det. Mig tyckes, att
denna kammare icke bör gå till väga på detta sätt. Ett definitivt
beslut, sådant som reservanterna föreslagit, tror jag är det allra olämpligaste
man kan taga sig för för närvarande. Då frågan ej kan afgöras
nu, utan ännu tre år kommer att bero på Riksdagens pröfning,
tycker jag, att vi böra varsamt förbereda frågan, väl afväga hvad som
är att göra och se till, att vi med klokhet och reda komma till beslut
en gång.

Af dessa skäl finner jag ingenting bättre och mera välbetänkt
att göra för denna gång än att lemna bifall till utskottets förslag,
d. v. s. ogilla alla motionerna och i synnerhet reservanternas förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Jonson i Fröstorp,
Petersson i Dänningelanda, Mallmin, Pehrsson i Norrsund, Pilsson i
Rinkaby, Kumlin, Andersson i Stigen, Olsson i Frösvi och Persson i
Helgebol.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Blott några få ord med
anledning af herr vice talmannens yttrande. Han tycktes hysa eu
mycket stor förskräckelse för att den der byggnaden möjligen skulle
vara en lada och icke en stuga. Jag vill derom endast säga, att jag
för min del anser, att en ladubyggnad och en stugubyggnad måtte
väl ändå kunna hafva jemnt upp lika mycket förstånd, vara lika
mycket politiskt kloka. Det lär väl gå på ett ut, om det är en lada
eller en stuga; och jag tror icke heller, att det skall mycket inverka

Onsdagen den 26 April, e. m.

på denna byggnads politiska klokhet, om den är värd 500 kronor eller
1,000 kronor.

Hvad återigen beträffar herr professor Boethius’ långa och vackra
anförande, som var ett i sitt slag historiskt anförande och öfver hvilket
jag är mycket förtjust, så, enär icke heller jag kan vara med om allmän
rösträtt, men det oaktadt i likhet med honom önskar en reform
af den nuvarande rösträtten, har jag också kommit att tänka på någonting,
som icke är så alldeles nytt. Jag vet icke, huruvida jag kommer
att taga upp det, vid eu kommande riksdag såsom mitt förslag
i fall jag då kommer hit; men jag tänker, att den talaren och jag
kunde då blifva i tillfälle att samråda, om detta vore lämpligare och
mera politiskt klokt än att nu biträda reservanternas förslag. Jag
syftar här på den valrättsbestämmelse, som var gällande för den riksdag,
hvilken år 1600 var samlad i Linköping, och att bland de riksdagsmän,
som der infunno sig, voro ej mindre än 270 bönder valda
direkt af Kongl. Maj:t eller hans fogdar.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

N-.o 38.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för rätt
att välja
riksdagsnuin i
Andra
Kammaren.
(F orts.)

Herr Halvar Eriksson: Herr talman mine herrar! Bara några
få ord. De motsatser, hvilka här uttalats: å ena sidan snart sagdt
förakt för till och med en sänkning af strecket till 500 kronor och
anslutning till allmän rösträtt, å andra sidan en varning för äfven
den minsta sänkning af strecket — jag erinrar i detta afseende om
herr vice talmannens och herr Bergendahls m. d. yttranden — visa
nogsamt, hvilket spännande intresse denna fråga har och kommer att
hafva tills den vunnit sin lösning. Visst är, att det politiska lifvet
såsom allt annat lif är rörligt och går framåt, icke kan stå stilla. Det
kämpar på detta område olika partier, å ena sidan försvarare af det
bestående för att icke säga reaktionärer och å den andra ytterlighetsmän
i annan rigtning ända till sådana af yttersta venstern, anhängare
af allmän rösträtt. I princip måste man medgifva, att menniskovärdet
skall stå öfver allt annat. Detta är så obestridligt rätt, att ingen
skall kunna förneka det.

Men, mine herrar, det finnes mellan dessa saker en omständighet
som måste noga tagas i betraktande, och detta är, att det lärer i
och med allmänna rösträttens införande vara ett parti, hvilket för
närvarande har inflytande, som kommer att förlora detta inflytande.
Jag behöfver icke säga, hvilket parti det är, och huru mycket samma
parti förlorar. Men min öfvertygelse är, att om den dag randas, då

allmänna rösträtten blifver införd, besitta icke som skickat oss

från landsbygden hit samma inflytande på de politiska valen, som de
nu ega. Jag frågar er, I, som ären vänner af allmänna rösträtten:
bör man under sådana förhållanden pocka och hota, tala om tvång
och omhvälfningar, låta framskymta, att frågan kan komma att “lösas
utom Riksdagen11? Jag vet nogsamt, att den dag skulle kunna komma,
då detta kan inträffa, derest icke frågan går framåt. Men vilja vi
förändring, böra vi vara med om reservanternas förslag och gå reformernas
väg. Jag är viss om, att på denna väg vinner man något;

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för rätt
att välja
riksdagsmän i
Andra
Kammaren.

(Forts.)

och deri rörelse, som pågått i landet på sista tiden, skall sakta sig
mycket, förvandlas till lugn, om Första Kammaren en gång kommer
att fatta ett liknande beslut, och om det en gång blir grundlag.

Herr talman! På grund af dessa skäl yrkar jag bifall till reservanternas
förslag. Grundlagen är ingenting annat än en form för det
politiska lifvet, och formen bör följa med lifvets utveckling, som den
afser att leda och organisera.

Häruti instämde herr Lasse Jönsson.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall till
utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall i stället till herr
Ljungmans m. fl. vid utlåtandet fogade reservation; h:o) bifall till
herr Mankells motion; 4:o) bifall till herr Rombergs motion; och 5:o)
bifall till det af herr Boethius under öfverläggningen framstälda förslag.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till
proposition i nu nämnd ordning och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till den förenämnda reservationen. Votering
begärdes. I anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, å nyo de återstående yrkandena, af bvilka det
som afsåg bifall till herr Mankells motion nu förklarades hafva flertalets
röster för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition i
denna votering antagits bifall till utskottets hemställan, nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen angående bifall till
den vid konstitutionsutskottets utlåtande n:o 26 af herr Ljungman m. fl.
fogade reservation antager yrkandet om bifall till herr Mankells motion,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit bifall till utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

I denna första votering röstade 75 ledamöter Ja, men 111 Nej;
och erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den. som bifaller den vid konstitutionsutskottets utlåtande n:o 26
af herr Ljungman m. fl. afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan.

Hufvudvoteringen utföll med 117 Ja mot 71 Nej; hvadan kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, bifallit det yrkande, som
innefattades i herr Ljungmans m. fi. vid utlåtandet fogade reservation.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen.

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af pensionsförhållandena
vid intendenturcorpsen;

n:o 70, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts propositioner dels angående vissa ändringar i organisationen
af Karlskrona artillericorps m. m., dels ock med förändrad stat för
flottans sjömanscorps;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Norrköpings stad af mark från indragna hospitalslägenheten
Hospitalsholmen; och

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de
från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster; bevillningsutskottets

betänkande n:o 22, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1894; samt

lagutskottets utlåtanden :

n:o 58, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om stiftsstyrelse, än äfven väckta motioner i ämnet;

n:o 59, i anledning af väckta motioner angående utarbetande af
en arrendelag:

n:o 60, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseskatteräntans
skiljande från hemman, hvarmed den förenats; och

n:o 61, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
i fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1.45 på natten.

Andra Kammarens Vret. 1893. N:o 38.

In fidem

Hj. Nerman.

N:o 38.

Fredagen den 28 April.

Fredagen den 28 april.

Kl. -J3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 21 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogs ock bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 29.

§ 3.

Härefter föredrogos, kvart för sig, och lades till handlingarna
statsutskottets memorial:

n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af pensionsförhållandena
vid intendenturcorpsen, och

n:o 70, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kong]. Maj:ts propositioner dels angående vissa ändringar i organisationen
af Karlskrona artillericorps m. m., dels ock med förändrad stat för
flottans sjömanscorps.

§ 4.

Föredrogs vidare, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtande nås 71 och 72;
bevillningsutskottets betänkande n:o 22; samt
lagutskottets utlåtande nås 58, 59, 60 och 61.

§ 5-

Ordet lemnades på begäran till

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Då jag på grund af
ohelsa och kroppslig svaghet icke varit i tillfälle att under de senaste
14 dagar ne deltaga i kammarens förhandlingar så som jag önskat,
har jag på detta sätt velat tillkännagifva anledningen till, att jag ej

Fredagen den 28 April. 83 N:o 38.

kunde vara tillstädes i kammaren den sena timme i onsdags afton,
då rösträttsfrågan behandlades. -Jag vill derför nu begagna detta tillfälle
att i kammarens protokoll få antecknadt, att jag i afseende på
frågan om den politiska rösträtten helt och hållet delar den uppfattning,
som herr Olof Jonsson i Hof uttalade.

På samma gång, då jag nu har ordet, kan jag icke underlåta att
uttrycka mitt beklagande deraf, att ett ärende af så pass vigtig beskaffenhet
som den politiska rösträttsfrågan föredragits i kammaren
så sent som efter kl. 10 på aftonen. Då vid nästan hvarje riksdag
det förekommit, att kammaren på förslag från bevillningsutskottet haft
att besluta rörande tiden för stängning af vissa offentliga lokaler,
synes det mig vara skäl, att åtminstone Andra Kammaren, som ju
anses vara den folkvalda delen af representationen, lägger bort sådana
öfverklassvanor som att hålla sammanträden öfver midnatt, hvilka
fortgå så att säga in på “småtimmarne“.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, n:o 73, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl.

Maj:ts proposition angånde inlösen af professoren C. G. Brunii anteckningar
om och teckningar af äldre svenska byggnader m. m.;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 7, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition angående delning af Hernösands stift än äfven en i ämnet
väckt motion; och

bevillningsutskottets memorial, n:o 23, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af bevillningsutskottets betänkande
n:o 18 angående allmänna bevillningen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 7-

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 42, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvud titel;

n:o 64, angående eftergift af lösesumman för vissa hemmansräntor,
som i anledning af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och
Sala bergslag skolat uppdebiteras;

n:o 65, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers

N;o 38.

81 Fredagen den 28 April.

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891;

n:o 66, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden;

n:o 68, angående anvisande af medel till odlingslånefonden; och
n:o 69, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; dels

till Riksdagens skrifvelse, n:o 67, till fullmägtige i riksgäldskontoret,
angående vissa i Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning
förekommande frågor.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2.45 e. m.

In fidem
IIj. Nehrman

Stockholm, Isaac Mareus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1893.