RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 37.

Onsdagen den 26 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 19 dennes.

§ 2.

Efter föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets memorial
n:o 6, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande en angående ändring i
folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden väckt motion, blef
den af utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

bankoutskottets utlåtande n:o 12;

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden n:is 2 och 3;

lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 50, 51, 52, 53, 54,

55, 56 och 57; samt

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 197.

§ 4.

Till behandling företogs härefter lagutskottets utlåtande n:o 46, Ang. skrifvelse
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Haj:t med til} Kongl.
begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändrad Ma3:t med be''
lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet slag m inden
21 mars 1862. drad lydelse

af § 68 i för Uti

en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 94, hade °rdnm9en «
herr A. Larson i Slättäng hemstält, att Riksdagen måtte i skrif-™™Updianvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riks- det den 21
dagen framlägga förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen mars m2.
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att för den
fastighet, som staten genom expropriation eller köp förvärfvat till
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 37. 1

N:o 37. 2

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. skrifvelse lägerplats, exercis- eller skjutfält, fyrktal skall med hänsyn till
till Kongi. kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, degäran^om
för-xes^ bevillning för nämnda fastighet skulle enligt gällande bevill9siag
till än- ningsförordning utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådrad
lydelse dan bevillning.
af § 58 iför Xommunairty-

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke
reise på lön- måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

det den 21

(Forts*)2 Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Larson i Slättäng: Herr talman! Jag skall först be att
få angifva de skäl, som föranledt mig att framkomma med denna
motion.

Som bekant har vid åtskilliga regementens lägerplatsers exercis-
och skjutfält år efter år af staten inköpts mycket jord; vid
flera af dessa hafva vederbörande myndigheter ansett billighet
och rättvisa fordra att betala den skatt till kommunen m. m., som
förut varit betald för denna jord.

Enligt den uppgift, som erhållits från arméförvaltningen, har för
2:dra lifgrenadierregementets lägerplats för vägunderhåll, afgift
till kyrka och prest samt kommunalskatter och soldat för år 1891
tillsammans betalts 86 kronor,

för Uplands regemente ........................... 74 kronor,

,, Vestgötadals „ 100 „

„ Kronobergs „ 97 „

,, Yestmanlands „ 371 „

„ Södra skånska „ 234 ,,

Deremot hafva myndigheterna vid Elfsborgs regemente ej
låtit billigheten vara den bestämmande grundsatsen, utan begagnat
sig af lagens bokstaf och lagt denna kommunalskatt på socknens
invånare för den jord, som staten sig tillegnat. Hela dess
jordområde är inköpt, och således har förut betalts kommunalskatt
af dess förre egare. Det belopp, som Fristads socken på detta
sätt fått betala, i form af kommunalskatt, för statens jord för
åren 1877—1890, uppgår till den respektabla summan af 1,444
kronor 59 öre enligt fyrktalslängderna. Jag har derför ansett
mig skyldig att fästa Riksdagens uppmärksamhet på dessa oegent -

ligheter.

Utskottet har omfattat motionen med allt möjligt välbehag
och tycks intet högre önska än att ändamålet med den vinnes,
hvarför jag är n^cket tacksam, men skulle vilja hemställa till
kammaren, om den icke möjligtvis skulle vilja gå något längre i
sin välvilja för motionen, än det ärade utskottet, och tillåta^medlens
användande för dess framgång, nemligen skrifvelse till Kongi.
Maj:t. Enligt den upplysning jag erhållit i civildepartementet, är
det nog icke troligt, att de i motionen anmärkta o egentligheter
förekomma till ompröfning med anledning af den skrifvelse, som
Riksdagen aflat förra året, och som utskottet åberopar.

Det är nu ganska naturligt, att, om staten vid alla dessa

Onsdagen den 26 April, f. m.

3 N:o 37.

nämnda exercisplatser ej betalt någon kommunalskatt, ropet påAn?- skrifvelse
rättelse häri varit större och lagen i detta syfte för länge sedan ■)[a''-t^ned\e
varit ändrad; nu resoneras på detta sätt: “de förekomma icke^förmer
än på ett enda ställe, dessa oegentligheter, och hvarför skall slag till änlagen
ändras för ett enda fall?“ Men har då icke en enda kom- drud lydelse
mun rätt till rättvis behandling, äfven om det icke är mer än af §5S 1 f°r''
en enda. kommunalsty -

relse på lan Herr

Wester: Jag uppfattade verkligen icke den förre tala- det den zi
ren riktigt, huru vida han yrkade bifall till sin motion eller icke, lsefmen
jag tyckte mig höra det förra och ber derför att få säga ^ or s’''
några ord.

Lagutskottet har afstyrkt motionen på den grund, att under
Kongl. Maj:ts pröfning föreligger en Riksdagens skrifvelse, deri
begäres att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke
det vore skäl, att de enskilda egendomar, som inköpts eller komma
att inköpas till skogbärande mark, måtte åläggas att betala kommunalskatt.
Utskottet har ansett, att, då denna fråga komme till
behandling, antagligen äfven det af motionären nu påpekade förhållandet
skulle tagas i betraktande, och har derför ansett obehöfligt
att tillstyrka någon skrifvelse, helst förevarande fråga är att betrakta
såsom undantagsfall, då, efter hvad jag hört, det icke lärer
finnas mer än fem eller sex ställen i riket, der jord är inköpt
till exercisfält.

Men oafsedt detta formella skäl, torde det väl också kunna
vara tvifvel, om, då man ser frågan från saklig synpunkt, Riksdagen
bör vidtaga någon åtgärd i det syfte, som är föreslaget.

Det förhåller sig nemligen helt olika med enskild jord, som af
kronan inköpts till skogbärande mark, och sådan jord, som inköpts
till exercisfält, och detta både med hänsyn till staten och kom -

munen.

Då skogbärande mark gifver eller åtminstone kommer att gifva
staten inkomst, kan det vara skäligt, att staten för denna jord
betalar kommunalskatt. Deremot bereder den mark, som köpes
till exercisfält, icke staten någon inkomst, utan medför tvärtom
en utgift, hvadan det icke finnes giltigt skäl att på sådan mark
uttaga kommunalskatt. För kommunen åter medför den jord, som
inköpes till skogbärande mark, icke någon annan fördel än kommunalskatten,
då deremot försäljningen af jord till exercisfält i
regeln medför ganska afsevärda indirekta förmåner för kommuneD, ty
utom det att derigenom beredes kommunens medlemmar tillfälle att
till högre pris afsätta sina produkter, uppstå omkring lägerplatser
större eller mindre samhällen, hvarigenom i regeln tillflyta kommunalkassan
större inkomster än för den till exercisfält försålda jorden.
Under sådana förhållanden synes det mig, att man icke kan jemföra
de båda olika slags jord, skogbärande mark och exercisfält.

Motionären har såsom enligt hans tanke tungt vägande skäl
anfört, att den kommun, som han tillhör, genom regementets vägran
att betala kommunalutskylder under åren 1877—1890 gått förlustig
en summa af 1,444 kronor 59 öre. Detta gör ungefär 100

Xso 37. 4

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. skrifvelse kronor om året, men jag hemställer till herrarne, om icke komtill
Kongl. munen genom den ifrågavarande lägerplatsen haft en förmån, beg
äran om jor- tydligt mera vard an 100 kronor om aret.

slag till än- Jag anhåller att få yrka bifall till lagutskottets utlåtande.

drad lydelse

af § 58 i f°r- Herr Andersson i Högkil: Det kan visserligen vara sant,

‘kommunalsty- den föreliggande frågan icke kan räknas till de stora frågorna,

relse på lan- ~ ~

det den 21
mars 1862.
(Forts.)

men det är dock säkert, att den icke är betydelselös för de kommuner
den gäller. Dessutom är denna fråga alldeles likartad med
frågan om kommunalutskylder för kronoparker, om hvilken Riksdagen
förlidet år aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t. För dessa
lägerplatser, exercis- eller skjutfält, om hvilka här är fråga, erläggas
kommunalutskylder i vissa fall, men i de flesta fall icke. Alldeles
samma förhållande är rådande i afseende på kronoparker.
Rörande dessa säger Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl Maj:t,
“att det uppenbart är af största vigt. att full likformighet i förevarande
hänseende vore gällande". Det synes mig som om Riksdagen
borde vidhålla samma uppfattning äfven nu.

Utskottet säger i sitt betänkande, att “Kongl. Maj:t icke lär
underlåta att, på sätt Riksdagen i merberörda skrifvelse antydt,
taga frågan i hela dess vidd under ompröfning". För min de! är
jag likväl af en alldeles motsatt uppfattning; ty jag ber att få
erinra, att i den omnämnda skrifvelsen är det endast fråga om
kronoparker. Då nu utskottet i alla fall hyser den åsigten, att
den förevarande frågan bör komma under Kongl. Maj:ts ompröfning,
tycker jag icke utskottet bort motsätta sig en skrifvelse.
Jag skall derför taga mig friheten yrka afslag å utskottets hemställan,
men bifall till följande förslag: att Riksdagen^ skrifvelse
anhåller, att Kongl. Haj:t i sammanhang med framläggande af
förslag rörande kommunalbeskattning för vissa kronoparker ville
för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande, hvarigenom
sådana kronan tillhöriga fastigheter, som i motionen afses, må i
afseende på skyldighet att erlägga kommunalutskylder likställas
med omförmälda kronoparker.

Häruti instämde herrar Nyländer, Gunnar Eriksson, Thermmnius
och Hornberg.

Herr Larson i Slättäng: Först skall jag be att få instämma
i det yrkande, som gjorts af herr Andersson i Högkil, och derefter
skall jag be att få besvara en del af herr Westers yttrande.
Han påstod, att det skulle vara en stor fördel för en kommun att
få ett exercis- eller skjutfält inom kommunen; men att det också
finnes åtskilliga olägenher, som äro dermed förenade, det nämnde
han icke något om. Det har händt, att fattigvården blifvit betungad
till följd af sådana lägerplatser, om hvilka här är fråga,
och jag tror, att hvad Frista socken beträffar, förekomma der i
fattiguppgifterna summor, som man kan misstänka icke skulle funnits,
om icke socknen haft Elfsborgs regementes lägerplats inom
sitt område. Vidare har regementet företagit öfningar omkring i

Onsdagen den 26 April, f. m.

5 X:o 37.

socknen, och ehuru det visserligen plägar hålla sig på skogsmar- Ang. skrifvelse
kerna, har det likväl förekommit, att det tagit sig väg öfver åkrarne.
Äfven har man eu och annan gång sett en inhägnad tram- gHan ^förpas
ned. Det kan visserligen vara fördelar, men det finnes äfven slag till änmånga
olägenheter, äfven andra än dem, som jag nu omnämnt. ärad lydelse

af § 58 i för Herr

vice talmannen Danielson: Det är visserligen sant,°kommunalstysåsom
redan är nämndt, att denna fråga icke har någon så stor reise på lanbetydelse,
men jag har dock anledning tro, att denna kammare det den 21
vill uttala den uppfattningen, att kronan icke kan förvärfva sig 186^-mark med bättre rätt, än denna mark hade förut. Ty skulle så ^ or 8
få ske, torde betänkliga rubbningar kunna förekomma i vissa förhållanden.

1 den ort, jag tillhör, har kronan köpt en del hemman och förvandlat
dem till kronoparker. Men då har inträffat, att sedan
kronan blifvit egare till egendomen, har kronan icke ansett sig
skyldig att hålla stängsel, utan den person, som sålunda fått kronan
till granne, har fått hägnadsskyldigheten. Den kongl. förordningen
om stängselskyldighet är också i detta fall ganska tvetydig.
Lagutskottet har dock tydligt förklarat och båda kamrarne
bifallit den åsigten, att kronan icke kan förvärfva mark med
bättre rätt, än förut varit med markens egande förenad. Således
är det väl också klart, att om kronan förvärfvar sig jord, bör
jorden äfven bära utskylder. Det är endast detta jag velat anföra.
Jag anser, att motionären haft fullkomligt rätt i sitt yrkande,
och ehuru frågan denna riksdag naturligtvis kommer att
falla, emedan Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag,
tycker jag likväl att denna kammare borde fortfarande häfda den
meningen, att kronan icke kan förvärfva jord med bättre rätt, än
jorden förut har. Jag kan derför också vara med om det skrifvelseförslag,
som här blifvit framstäldt.

Herr Halvar Eriksson instämde häruti.

Herr Nilsson i Skärhus yttrade: För min del kan jag icke
annat än på det lifligaste instämma med motionären i hans yrkande,
att staten bör utgöra kommunalutskylder för den mark,
den förvärfvat. Af herr vice talmannen har här påpekats frågan
om hägnadsskyldighet, men jag känner fall, då staten icke blott
uraktlåtit denna skyldighet, utan uraktlåtit all betalning af kommunalutskylder,
och det var af den anledningen, som jag i fjol framkom
med min motion rörande kronoparker. Både lagutskottet ocli
kamrarne voro enhälligt af den åsigten, att staten borde betala
kommunalutskylden för sådana kronoparker, som bildats af i mantal
satt jord, och en skrifvelse afläts till Kongl. Maj:t i det syftet,
men ändå har ingenting hörts från Kongl. Maj:t rörande denna
sak. Jag har mig bekant, att utlåtande i detta fall infordrats
från Kongl. Maj:ts befallningshafvande, från jägmästare, kronojägare
och kronofogdar m. fl., liksom om desse herrar skulle hafva
bättre reda på saken än lagutskottet och Riksdagen, äfven om

N:o 37. 6

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. skrifvelse någon af dem suttit i lagutskottet och der ej kunnat visa något
till Kongl. skal för afslag. En landshöfding, som sitter i Första Kammaren,
gäran *om för- skall — om jag icke blifvit felaktigt underrättad — hafva sagt,
slag till än- att han framlagt sådana skäl för afslag å förslaget, att aldrig
drad lydelse staten skulle komma att betala utskylder för de egendomar, den
J*-58 l^ör inköpt och förvandlat till kronoparker. Men denne landshöfding
°kommunalsty- ^ar likväl i kammaren icke nämnt ett ord om denna sak. Jag
reise pa lan- kan icke neka till, att jag tycker att detta är förvånande. Ordet
den 21 saken härtill torde sökas deri, att inom kamrarne hade det varit
m(ySJS\2'' lätt att vederlägga den ärade landshöfdingen, men så blir ej för0
s''-) hållandet, då han endast kommer med ett yttrande, som ingår till
Kongl. Maj:t. Då jag icke har någon i denna kammare att vända
mig mot, emedan denna kammare enhälligt tillstyrkt min motion,
kan jag derför icke göra annat än instämma i yrkandet på eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Den torde väl icke hafva så mycket
att betyda, emedan frågan lär vara fallen i Första Kammaren.
Men jag anser, att denna kammare bör vidhålla sin förra åsigt,
att staten skall betala kommunalutskylder för den mark, den genom
köp eller på annat sätt förvärfvat sig.

Jag hoppas, att rättelse snart måtte från Kongl. Maj:ts sida
komma att ske.

Herr Erickson i Bjersby: Jag har icke deltagit i behandlingen
af den förevarande frågan i utskottet. Om jag gjort det,
skulle jag hafva yrkat, att utskottet skulle föreslagit någon åtgärd,
som kunnat främja det med motionen afsedda ändamålet. I likhet
med en föregående talare är jag nemligen öfvertygad om, att
Kongl. Maj:t icke kommer att taga den fråga, som nu föreligger,
under ompröfning i sammanhang med förra årets skrifvelse angående
kronoparker, med mindre än något uttalande derom från
Riksdagens sida kommer till Kong]. Maj:t.

Det har här talats om, att stora fördelar för de angränsande
kommunerna skulle vara förenade med de ifrågavarande lägerplatserna.
Det erkänner jag visserligen, men jag tror, att vi äfven
böra taga olägenheterna af desamma i betraktande. Och slutligen
vill jag erinra derom, att om också icke hittills sådana jordafsöndringar
som de, om hvilka här är fråga, så ofta skett, de
dock af skäl, som kammaren väl känner och jag derför icke behöfver
nämna, hädanefter torde komma att ega rum i ganska stor
utsträckning, hvarför det torde vara på tid, att kammaren uttalar
sig för ett lagstadgande i den rigtning, motionären önskar. Jag
yrkar derför bifall till det förslag, herr Andersson i Högkil
framstält.

Herr Zotterman: I den motion, som nu föreligger, framhålles
visserligen endast ett förhållande, som rör landsorten, men
jag känner mig dock manad att begagna mig af tillfället att förklara,
att förhållandet är enahanda i afseende på städerna. Jag
känner till städer, der staten köpt fastigheter, från hvilka förut
ingått kommunalskatt, men så snart staten köpt fastigheterna, har

7 Ä:o 37.

Onsdagen den 26 April, f. m.

skatten uppkört. Ehuru frågan, i hvad den rör städerna, nu icke AyiU8kp^jse
här föreligger, har jag likväl anledning att tro, att också den frå- ^be.
gan skulle kunna komma under behandling, i fall en skrifvelse tillra,, omförKongl.
Makt komme till stånd, och jag skall derför be att få in- slag till instämma
med herr Andersson i Högkil i hans yrkande. afföstför ,

, , ordningen om

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr kommunaistytalmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog relse på lankammaren
utskottets hemställan och biföll det af herr Andersson ^JenM
i Högkil under öfverläggningen framstälda förslag.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 47, Om lagstift i

anledning af väckta motioner om lagstiftning angående invallning. angående
° invallning.

Med föranledande af ifrågavarande motioner, afgifna, den ena
inom Första Kammaren, n:o 8, af herr grefve Wachtmeister, och
den andra inom Andra Kammaren, n:o 126, af herr Arnoldsson,
hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Haj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de stadganden i ämnet, som finnas meddelade i nya lagberedningens
den 20 december 1877 afgifna förslag till förordning angående
torrläggning af jord.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr Annerstedt, hvilken yttrat:

Under åberopande af de skäl, som af högsta domstolens flesta
ledamöter blifvit den 24 januari 1879 anförda vid granskningen af
nya lagberedningens förslag angående bland annat det ämne, hvarom
nu är fråga, och då enligt min uppfattning erfarenheten jemväl under
den tid, som förflutit sedan nämnda granskning egt rum, ådagalagt,
att framgången af invallningsföretag är så osäker och i så
hög grad beroende på noggrannheten vid arbetets utförande och
underhåll, att det med allt skäl torde böra lemnas åt den frivilliga
öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag till
stånd, anser jag, att utskottet bort afstyrka bifall till motionerna;
och hade i denna reservation instämt, bland andra, herr Lindgren.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Lindgren: Herr talman! Hå jag reserverat mig mot

det nu föredragna betänkandet, beder jag att få något fullständigare
än hvad reservationen innehåller redogöra för mina skäl.

För att göra detta måste jag upprepa eu del af hvad som finnes
anfördt i betänkandet.

När nya lagberedningen framlade förslag till nu gällande lag
om dikning och annan afledning af vatten, hade pluraliteten inom

N:o 37. 8

Onsdagen den 26 April, f. m.

»tSeDyn lagberedningen föreslagit jemväl sådana stadganden om in”»7la
,mllgi ?°Lm af motionärerna nu påyrkas, men vid granskning af
(Forts.) förslaget i högsta domstolen funno de flesta ledamöterna, att dessa
stadganden borde uteslutas, och yttrade derom: “att eu utsträckning
af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda
intressen, utöfver hvad gällande lag medgåfve, icke syntes
hvarken ur synpunkten af jordbrukets befrämjande behöflig eller
från rättslig synpunkt antaglig. Hvad särskilt anginge invallningsföretagen,
vore ock dessa företags framgång i hög grad beroende
på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet och underhållet
af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och
bortledande vore af nöden, hvadan det med allt skäl borde lemnas
åt den frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma
företag till stånd. Icke heller syntes det för jordbrukets utveckling
i allmänhet inom vårt land vara af någon vigt, att invallningsföretag
skulle kunna genom tvång åvägabringas, då dessa företag
endast på ett mera inskränkt antal ställen läte sig genomföras11.”

Med anledning af dessa och andra anmärkningar ingaf sedermera
nya lagberedningen en promemoria till chefen för justitiedepartementet,
deri lagberedningen sökte resonera bort de skäl
som blifvit anförda mot förslaget, särskildt i den delen, som rörde
invallning, men dervid slutar dock nya lagberedningen med följande
ord:. “I fråga om invallningarna vid iiafvet medgifves, att
samma giltiga skäl för förslaget icke förefinnas som för invallning
vid våra så talrika vattendrag".

Således måste samma personer, som uppgjort förslaget, göra
detta medgifvande. Jag nämner särskildt detta förhållande derför,
att begge motionerna just afse och tala om invallning vid hafvet.

Emellertid ansåg. chefen för justitiedepartementet på de skäl,
som finnas anförda i betänkandet, att de af nya lagberedningen
föreslagna stadgandena om invallning borde utgå, och, så vidtjag
kunnat finna, uttalades ej heller i Riksdagen, då den s. k. dikningslagen
der behandlades, något behof af de sålunda uteslutna
bestämmelserna.

Alla vattenafledningsföretag äro väl mer eller mindre vanskliga
att beräkna, men svårast i det afseendet äro ovedersägligen så
kallade invallningsföretag, ty det går väl för sig att bestämma
kostnaderna för sjelfva invallningen, men vid underhållet af densamma
kunna ju en sådan mängd oförutsedda svårigheter uppstå,
att det till sist blifver ganska ovisst, om deltagarne haft någon
egentlig fördel af företaget; och vid sådant förhållande synes det
mig vara väl hårdt att genom lagstiftning tvinga någon att på ett
eller annat sätt deltaga deri. Som bevis härför beder jag att få
erinra om herr Jönssons i Grammalstorp motion till innevarande
Riksdag om afskrifning af emellan 15 och 16 tusen kronor, återstoden
af ett lån till Yesans odlingsbolag. För snart 30 år sedan
kom detta bolag till stånd. Kostnaden för företagets utförande
var beräknad till något öfver 86,000 kronor, men nu mera hafva de
utgifter, som delegarne i bolaget fått vidkännas, uppgått till mer
än dubbla beloppet, men fördelen varit så godt som ingen.

9 X:o 37.

Onsdagen den 26 April, f. m.

Nu säges . det visserligen, att på den tiden hade man ingen
erfarenhet uti ifrågavarande afseende, och kunskapen om huru dylika
arbeten skulle utföras var ej så utvecklad som nu, men jag
bär just i dagarne hört berättas, att vid ett stort invallningsföretag
i södra delen af landet, hvilket blifvit utfördt efter alla konstens
regler, vallen för kort tid sedan genombröts och den torrlagda
marken öfversvämmades af den påträngande vattenmassan.

Af hvad jag nu har anfört torde framgå, att jag anser att
varsamhet bör iakttagas, när man vill lagstadga ett tvång sådant
som nu är i fråga, och att jag anser, att det bör bero på frivilligheten
att uppoffra vare sig mark eller penningar i ett sådant företag.

Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets förslag och bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Falk och Olsson i Ornakärr.

Herr Arnoldsson yttrade: Herr talman, mine herrar! Den
historik öfver frågans gång, som den föregående ärade talaren
nyss uppdrog, är nog rigtig, och jag skall derför icke upptaga
kammarens tid med att återgifva densamma. Jag tror, att de betänkligheter,
som den föregående talaren anfört mot ett bifall till
utskottets förslag, äro till ganska stor del öfverdrifna. Yi veta en
och hvar, att vi jordbrukare ofta få underkasta oss mångfaldiga
företag, som äro förenade med risk. Hen genom att man så småningom
arbetar sig fram i en sak, får man erfarenhet och kunskap
i densamma och kommer slutligen till ett lyckligt resultat. Så
tror jag, att förhållandena äfven komma att gestalta sig i afseende
på frågan om invallning.

Invallning är visserligen ett ganska nytt företag i vårt land,
men icke nytt i många andra länder. Jag tror, att de landtbruksingeniörer,
som numera utexamineras, hafva inhemtat sådana kunskaper
och sådan erfarenhet i dessa saker, att vi med trygghet
kunna lita på, att de planer och beräkningar, som de uppgöra
för ett invallningsföretag, skola kunna med lycka och framgång
utföras.

Den föregående ärade talaren sade, att sådana företag som
invallning borde åstadkommas genom frivillig, öfverenskommelse,
enär det vore hårdt att åläggas att mot sin vilja gå in i ett sådant
företag.. Ja, detta är alldeles rigtigt, och den föreslagna lagen
lägger ju icke hinder i vägen för en frivillig öfverenskommelse.
Det är nog bäst, att sådant sker genom frivillig öfverenskommelse,
der det låter sig göra, men å andra sidan bör man
tänka sig, att det äfven vore hårdt för de delegare, som vilja gå
in i ett sådant företag, att icke med säkerhet kunna beräkna, när
ftöretaget skall komma till stånd, och att icke med laglig rätt få
e t sådant arbete utfördt. Jag vet ett exempel på, att ett ganska
stort invallningsföretag skulle hafva kommit till stånd, men i följd
deraf, att ett par delegare lade sig mot detsamma och man icke
hade lagligt skydd för att kunna åstadkomma företaget, blef det
ingenting af. Förhållandet var nemligen, att det icke endast var

Om lagstift*
ning angående
invallning.
(Forts.)

N:o 37. 10

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om lagstift- fråga om att torrlägga den jord, som å ytan vore öfversvämmad
ning angående af vatten, tidtals af hafsvatten, utan äfven den redan odlade åker ^(FortsT

jorden, som vore så lågt belägen, att den icke kunde fullständigt
afdikas. Nu vet hvarje jordbrukare, huru nödvändigt det är, om
åkerjorden skall fullständigt kunna kultiveras, så att man skall
kunna taga fullständig skörd af densamma, att den då fullständigt
bör grunddikas. Så kunde icke ske här, derför att åkerjorden var
belägen mjmket lågt. Hade man då kunnat få till stånd ett invallningsföretag
och kunnat få dit ett uppfordringsverk för att få
vattnet bort, då hade äfven åkerjorden blifvit förbättrad.

Den föregående talaren nämnde äfven att, så vidt han visste,
hade något uttalande inom Riksdagen angående lag om invallning
förut icke gjorts. Detta är nog rigtigt, enär det vid riksdagen
icke varit före något förslag till lagstiftning i detta ämne.. Nya
lagberedningens förslag angående torrläggning af jord, som år 1877
till Kongl. Maj:t afgafs, inrymde visserligen bestämmelser om invallning,
men då Kongl. Maj:t beslöt att till Riksdagen aflåta
proposition i anledning af nämnda lagförslag, uteslötos derur stadgandena
om invallning. Nu är det min och medmotionärens
önskan att just få ett uttalande till stånd i denna fråga från
Riksdagens sida.

Hvad beträffar det tvång, som skulle åläggas de delegare, som
icke godvilligt ville vara med om sådana företag, som här är fråga
om, så skulle detta tvång, enligt det lagförslag vi framlagt, icke
blifva så strängt, som det är i lagen om dikning, utan här skulle
tvånget gälla endast under 20 års tid. Derefter skulle jorden återgå
till sin egare, och det skulle bero på ny öfverenskommelse hvart
tionde år, om jordegaren vill fortsätta med invallningsföretaget
eller ej. Framför allt skulle det aldrig komma i fråga ett sådant
tvång, som den föregående talaren omnämnde, eller att man skulle
tvinga personer att med penningar deltaga i ett företag, som de
icke ville vara med om, utan det tvång, som kunde komma att
åläggas dem, skulle bestå deri, att de skulle släppa till en viss
del af den jord, som skulle torrläggas, och detta endast under
tjugu års tid.

Så berörde den föregående talaren och'' jemförde med hithörande
förhållanden det sorgligt i åminnelse varandeVesans-bolaget.
Det är nog rigtigt, att Yesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag
var ett misslyckadt företag, men jag tror, att vi här
inom Riksdagen blifvit upplysta om anledningen, hvarför detta
företag misslyckades. Det berodde på okunnighet hos vederbörande
och framför allt på missräkningar. Jag tror, såsom jag nyss
nämnt, att man med bestämdhet kan antaga, att våra nuvarande
fackmän icke skola göra sig skyldiga till sådana missgrepp som
dem, hvilka begingos vid Vesan-företaget, så att jemförelsen med detta
företag icke här gerna kan komma i fråga. Så nämnde samme
talare ett exempel på, att en vall blifvit genombruten, och vattnet
i följd deraf strömmat in på den torrlagda marken. Ja, sådant
kan inträffa i alla tider. Det finnes icke någon möjlighet att så
anlägga en sådan vall, att den icke i något fall kan komma att

Onsdagen den 26 April, f. m.

11 >'':o 37.

genombrytas. Men derför är icke företaget misslyckadt, utan man Om lagstiftfår
i sådant fäll försöka att reparera vallen, ock så får saken ning angående
vara hjelpt. Man får väl icke för en sådan saks skull uppgifva l"tports”?
försöket att åstadkomma en lag i den antydda rigtningen.

Då jag nu tagit mig friheten att i min motion upptaga det förslag
till lag om invallning, som af nya lagberedningen utarbetats och
ingifvits till Kongl. Maj:t, men som Kongl. Maj:t icke ansett sig böra
för Riksdagen framlägga, så har jag hufvudsakligen gjort detta derför,
att Riksdagen skulle hafva någon upplysning att gå efter vid
sitt uttalande i ämnet. Lagutskottet har emellertid icke funnit
anledning att tillstyrka min motions antagande i detta skick, utan
bar i stället tillstyrkt Riksdagen att aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan, att Kong]. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag rörande invallning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de stadganden i ämnet, som finnas
meddelade i nya lagberedningens den 20 december 1877 afgifna
förslag till förordning angående torrläggning af jord. Och dermed
får jag finna mig belåten.

Jag anhåller för den skull om bifall till utskottets förslag.

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Det är icke
underligt, att en viss tvekan förspörjes, då det gäller att i lagstiftningen
införa bestämmelser, som kunna anses i större eller
mindre mån göra intrång i den enskilda eganderätten. Men huru
oförkränkt eganderätten än bör hållas, så torde det likväl få medgifvas,
att eganderätten särskildt till jorden ej bör vara så af
lagen omgärdad, att icke denna rätt måste vara underkastad vissa
modifikationer.

Det har sedan gammalt varit erkändt, att denna rätt måste
vika, då ett allmänt behof förefinnes, som icke kan fyllas, utan att
den enskilda egendomen tages i anspråk. Man erinre sig t. ex.
expropriationsrätten.

Huru detta behof skall vara beskaffadt, för att berättiga till
ett dylikt tvång gent emot den enskilde, har vid olika tider varit
olika bestämdt, allt efter den vid hvarje tid gällande uppfattning,
men så mycket är visst, att i vår tid detta behof icke blifvit fattadt
så inskränkt, som skulle det endast afse staten. Utvecklingen
af vissa näringsgrenar har jemväl erkänts utgöra ett behof af den
betydenhet, att det ansetts rättfärdiga temligen långt gående ingrepp
i den enskilda eganderätten. 1 detta afseende behöfver jag
endast påminna om gällande lagstiftning angående skifte afjord,
om afledning af vatten m. m.

Nu har det från motståndare till motionerna sagts, att, om
också utvecklingen af en viss näringsgren under särskilda förhållanden
kan såsom ett allmänt behof betraktas, man dock måste
fördra, att den åtgärd till näringens upphjelpande, man söker framtvinga,
imdanrödjer ett missförhållande, som utgör ett hinder för
utvecklingen af näringen i dess helhet. Ja! hvad menas då med ett dylikt
missförhållande? Att den egoblandning, som skall undanrödjas
genom skiftesförrättningarna är ett sådant, torde utan vidare med -

S:o 37. 12

Onsdagen den 26 April, f. in.

Om lagstift- gifvas, men lagstiftningen har äfven som sådant redan erkänt den
ning angående vattendränkta beskaffenheten af jord, som genom vattnets afled”(Forts"ff
fling ^an göras odlingsbar. Då sålunda lagstiftningen redan erkänt
torrläggning af odlingsbar jord vara ett intresse af den betydelse,
att en viss tvångsrätt i lag medgifvits för dess befordrande,
samt det just är sådan torrläggning, som åsyftas med ej mindre
vattenafledning i egentlig mening än äfven med den s. k. invallningen,
kan jag icke finna annat, än att tvångsrätt till invallning
grundar sig på alldeles samma princip, som föranledt medgifvande
af tvångsrätt till vattenafledning. Det är således nu icke fråga
om införande af en till principen ny tvångsrätt, utan endast om
en utsträckt tillämpning af en principielt redan medgifven sådan
rätt.

Om man då frågar sig, hvarför lagstiftningen hittills icke
medgifvit tvångsrätt vid invallningsföretag, har det hufvudsakliga
skälet varit det, att, medan vid en sjösänkning torrläggningen är
fullbordad vid arbetets slut, vid en invallning deremot fordras
något mera, nemligen att de verkstälda arbetena framgent på det
noggrannaste vårdas och underhållas, äfvensom att pumpverken
hållas i behörigt stånd. Försummas detta, omintetgöres resultatet
af det en gång verkstälda arbetet. Man har ansett, att om också
en jordegare borde kunna tvingas deltaga i utförandet af ett arbete,
som göres en gång för alla, han likväl icke skulle kunna tvångsvis
förpligtas att deltaga i ett företag, som för sitt bestånd förutsätter
årligen återkommande underhållsarbeten. För min del
vågar jag dock tro, att denna åtskilnad icke är af någon större
betydelse.

Om ett vattenafledningsföretag kommer till stånd motenjordegares
vilja, har han, som bekant, rätt att välja mellan två alternativ.
Han kan nemligen antingen deltaga i företaget, i hvilken
händelse han ikläder sig mer eller mindre dryga utgifter och utsätter
sig för risken, att dessa äro bortkastade, om företaget misslyckas,
eller ock kan han undandraga sig att i företaget deltaga,
i hvilket senare fall han är pligtig afstå så mycket jord, som
svarar mot den vunna båtnaden. Enligt nya lagberedningens för
flera år sedan afgifna förslag i ämnet skulle äfven vid invallningsföretag
ett analogt förhållande inträda. Om i laga ordning fråga
väckes om torrläggning af jord medelst invallning, har en jordegare,
som eger del i den vattendränkta marken, rätt att afgöra,
om han vill deltaga i företaget eller icke. Han har således att
öfverväga, om han vill underkasta sig den risk, som alltid i större
eller mindre mån är förenad med ett sådant företag. Denna risk
är här vid lag tvåfaldig. Arbetet kan felaktigt planläggas, så att
utförandet misslyckas. Eller ock kan ett lyckligt fullbordadt arbete
genom bristande underhåll eller felaktig skötsel af vattenuppfordringsverken
vanvårdas, så att det en gång vunna resultatet
omintetgöres. Äfven under medgifvande, att ett invallningsföretag,
tekniskt taget, är ett svårare företag än en vanlig sjösänkning,
tror jag dock, att de vid våra tekniska läroverk utbildade vägoeh
vattenbyggnadstjenstemän och landtbruksingeniörer äro fullt

Onsdagen den 26 April, f. m.

13 N:o 37.

kompetente att utarbeta betryggande plan för ett sådant arbete Om lagstiftocb
jemväl att sätta planen i verket. Ett dylikt arbete förutsätter
en grundlig insigt i vetenskapen om nederbörds- och afdunstnings- * rportgT
förhållandena. Men just denna vetenskap bar under den tid, som
förflutit, sedan nya lagberedningen afgaf sitt förslag i ämnet, gjort
stora framsteg. Jag vet, att man kan anföra ett och annat exempel
på misslyckade invallningsföretag, men dessa hafva kommit till
utförande under tider, då insigterna i hithörande vetenskaper ännu
voro ganska ofullkomliga.

Motionärernas förslag förutsätter, att invallningen kommer till
stånd på sådant sätt, att en delegare utför arbetet och sedan
underhåller detsamma, medan öfrige delegare endast deltaga i företaget
sålunda, att de under hvart och ett af de närmaste tjugu
åren erlägga en tjugondedel af anläggningskostnaden jemte på
dem belöpande anpart i driftkostnad och underhåll. Vidare innehåller
förslaget åtskilliga garantier till betryggande deraf, att den,
som gjort invallningen, fullgör sina åligganden. Härom innehåller
18 § detaljerade stadganden.

Det har anmärkts, att det skulle möta svårighet för vederbörande
delegare att i förekommande fall åstadkomma tillräcklig
bevisning om beloppet af den lidna skadan. Äfven om så skulle
vara, torde denna anmärkning icke vara af synnerligt stor praktisk
betydelse. I de flesta fall torde det nemligen komma att gå så
till, att de personer, som deltaga i ett invallningsföretag, för ändamålet
bilda ett bolag. Om invallningsföretaget blifvit bragt till
lyckligt utförande, och den vattendränkta marken blifvit torrlagd,
tror jag, att man kan vara förvissad om, att detta bolag träffar
sådana anstalter, att invallningen hålles i behörigt stånd.

Nu kan det emellertid hända, att en af de intresserade jordegarne
hyser misstroende till företaget och af detta eller af andra
skäl icke vill deltaga deri. Då kan han icke tvingas dertill, men
han blir i stället förpligtad att af den förbättrade jorden afstå så
mycket, som mot båtnaden svarar. Denna förpligtelse är analog
med den, som eger rum vid sjösänkningsföretag, med den betydliga
olikhet likväl att, medan vid sjösänkningsföretag jorden afstås för
beständigt, vid invallningsföretag afstås endast tjugu års besittningsrätt
till jorden. Om efter de tjugu årens förlopp invallningsföretaget
öfvergifves, återfaller jorden i det skick, hvari den befinnes,
till jordegaren; vidmagthålles åter invallningen, har jordegaren
å nyo rätt att bestämma sig, huru vida han vill, hvarje
gång för en period af tio år, deltaga i företaget.

På grund af hvad jag nu anfört, tror jag, att man tryggt kan
säga, att det ingrepp i eganderätten, som föranledes af den för
ett invallningsföretag erforderliga tvångsrätten, är mindre än det,
som vid sjösänkningsföretag eger rum.

Af justitieministerns yttrande till statsrådsprotokollet den 24
januari 1879 framgår, att det egentliga skälet, hvarför frågan om
lagstiftning angående invallning då undansköts, var det, att behofvet
af denna hittills för vår lagstiftning främmande tvångsrätt
icke då ansågs vara tillräckligt ådagalagdt. Man kan emellertid

N:o 37. 14

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om lagstift- fråga: är detta behof na fulltygadt? Det är sant, att i de flesta
ning angående täkter af varf land tillfällena till torrläggning af jord genom sjö”(FortsT
sänkning äro talrikare än tillfällena till ^vallning, men i vissa
r delar af vårt land är förhållandet omvändt. I Blekinge t. ex. kan
odlingsbar jord endast i ringa utsträckning vinnas genom sjösänkning,
hvaremot derstädes ganska betydliga arealer jord skulle
kunna vinnas, om utväg bereddes att få invallningsföretag till
stånd. Motionärerna hafva i sina motioner erinrat härom på ett
sätt, som borde vara öfvertygande.

På dessa samt på de af utskottet i öfrigt anförda skäl tager
jag mig, herr talman, friheten yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lovén och Rydberg instämde häruti.

Herr Bergendahl: Herr talman, mine herrar! Sedan jag
begärde ordet, har den förevarande frågan på ett så uttömmande
sätt behandlats af motionären och den föregående talaren, att jag
ej har något att tillägga. Men på grund af den personliga erfarenhet
jag eger i det föreliggande ämnet skall jag likväl be att
få yttra några ord.

Hvad dessa invallningar beträffar, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att den jord, som genom dessa företag kultiveras och
fruktbargöres, i allmänhet är af yppersta beskaffenhet.

Hvad nu vidkommer svårigheten att lyckas åstadkomma sådana
företag till följd af de hinder, som kunna möta från andra jordägare,
har jag i detta afseende personlig erfarenhet från den församling
jag tillhör, der ett dylikt företag, omfattande cirka 800
tunnland jord, kommit till stånd. Hela denna areal egdes af en
person, så när som på 15 tunnland. Dessa 15 tunnland lyckades
det visserligen att få inköpa, om ock till ett oskäligt högt pris.
I detta fall lyckades det, men man kan lätt tänka sig, att vid
andra företag priset ställer sig ännu högre, ja, så högt, att hela
företaget ej kan komma till stånd, till skada för orten och till
skada för hela landet.

Jag vill till fullo instämma med så väl motionären som den
föregående talaren och yrka bifall till skrifvelseförslaget.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Det vill synas mig,

som om den lagstiftning, hvilken nu är ifrågasatt, vore af synnerligen
allvarlig beskaffenhet — så allvarlig, att densamma icke
synes mig tillräckligt motiverad af det behof af en dylik lagstiftning,
som inom landet kan förefinnas. Det kan ju visserligen vara
sant, att, på sätt motionärerna framhållit, det på ett par ställen i
Blekinge visat sig önskvärdt att kunna bereda odlingsbar mark
genom svällning, och att hinder härför visat sig uppstå genom
att mindre jordägare hafva satt sig emot ett dylikt företag. Men
äfven om så är förhållandet, bör man besinna, att denna lag, om
den antages, skall gälla för hela riket, och man har icke undersökt,
hvilken effekt i andra delar af landet en sådan lagstiftning
kan åstadkomma.

Onsdagen den 26 April, f. m.

15 N:o 37.

Det är stor skilnad mellan denna lagstiftning och lagstiftningen
rörande afdikning. Det torde vara öfverflödigt att nämna, att det
knappt finnes ett enda invallningsföretag i vårt land, som varit
af någon afsevärd vigt i jemförelse med våra afdikningsföretag.

Dessutom tillkommer den omständigheten, att det icke är möjligt
att åstadkomma någon afdikning, som icke rör hela gemensamheten.
Yare sig man vill deltaga i ett afdikningsföretag eller
icke, kan det derför icke undvikas, att alla skola hafva nytta af
detsamma. Derför kan det också vara lämpligt, att lagen i detta
fall stadgar, att alla, som kunna hafva förmån deraf, skola deltaga
i kostnaderna. Men det är icke alldeles samma förhållande i afseende
å invallningar, ty i många fall låter det sig mycket val
göra att utestänga den, som icke vill deltaga i kostnaderna för
invallningsföretaget, från de derigenom uppkommande fördelarne.
Det är sålunda icke under alla förhållanden nödvändigt, att alla,
som skulle kunna hafva nytta af ett dylikt företag, också deltaga
deri, utan man kan ibland låta dem stå utanför företaget. Dessa
olika förhållanden måste naturligtvis betinga väsentliga skilnader
i lagstiftningen.

Men det är derjemte en annan grundväsentlig skilnad mellan
afdiknings- och invallningsföretag. Vid afdikningsföretag gäller
det ett kapitalutlägg en gång för alla, d. v. s. om jag icke räknar
med sådana mindre utgifter, som för underhåll af afloppet och dylikt,
och jag kan sålunda på förhand beräkna, huru stora kostnaderna
för mig skola blifva, samt vara säker på, att dessa kostnader
skola till fullo motvägas af det ökade värde, som min jord får
genom afdikningen. Derför kan det just icke heller från lagstiftarens
sida anses böra möta några stora betänkligheter att tvinga
personer, hvilka icke vilja deltaga i företaget, att bära den på dem
belöpande andelen af kostnaderna, då de ovilkorligen få en fördel
genom afdikningen.

Fördelarne öfverstiga i alla fall, såsom sågat, de kostnader,
som man ålägger dem. Men vid invallningsföretag gäller det icke
blott ett kapitalutlägg en gång för alla, utan äfven en ständig
underhållskostnad, och denna kostnad, som man vill ålägga den
enskilde mannen, kommer att allt framgent hvila på hans hemman
såsom en skatt eller pålaga. I lagförslaget säges visserligen,
att han blott skall under tjugu år gälda sin andel i underhållskostnaden,
men detta är i alla fall en mycket lång tid. Dertill
kommer också, att ett invallningsföretag är ett industrielt företag,
som måste såsom ett sådant val handhafvas under hela tiden, och
huru skall en delegare kunna öfvervaka och utöfva inflytande på,
att företaget skötes på ett sådant sätt, att han deraf får den
ekonomiska vinst, som man förutsagt och han påräknat?

Vidare har det framhållits, att sedan högsta domstolen afstyra
det lagförslag som nu å nyo är i fråga, skulle några särskilda
omständigheter hafva inträffat, hvilka skulle göra förslaget
mera antagligt än det förut var. Tekniken och vetenskaperna
skulle hafva utbildat sig så, att man numera vore tryggad för
misstag i detta afseende. Jag vill nu icke inlåta mig på en kritik

Om lagstiftling
angående
invallning.
(Forts.)

N:o 37. 16

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om lagstift- af denna sak, men så mycket tror jag mig veta och kunna påstå,
ning angående } vår offentliga litteratur icke finnes någon borgen för ett
tn(FortsT dylikt antagande. De ökade kunskaper i detta hänseende, hvarpå
utskottet bygger sin tillstyrkan, måtte, om de förefinnas, icke vara
lätt tillgängliga, ty som sagdt i den offentliga litteraturen finner
man dem icke.

Jag vill med detta icke hafva påstått, att det icke kan gifvas
tillfällen, då det kunde vara önskligt att kunna med lagens magt
förmå en person, om icke just att deltaga i, så åtminstone att icke
lägga absolut hinder i vägen för ett dylikt företag. Men det synes
mig i alla fall, som om detta lagförslag i detta hänseende icke
vore så noga genomtänkt. I tillämpningen skulle det derför kunna
medföra ganska svåra ekonomiska förvecklingar för en hel del
personer, och säkerheten för att dessa företag alltid skola lyckas
är visserligen icke höjd öfver allt tvifvel. Dör öfrigt spela dessa
invallningsföretag ur nationalekonomisk synpunkt en jemförelsevis
ganska obetydlig rol i vårt land, och jag tror sålunda icke, att
den åsigt, som utskottet hyser, kan vara fullt gällande, nemligen
den, att en lagstiftning i förevarande ämne är af något känbart
behof påkallad.

På grund af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, skall jag
anhålla att få förena mig i yrkandet på bifall till reservationen
och yrkar sålunda afslag på utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Ekströmer, Åkerlund, Mallmin
och Larsson från Upsala.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag derå och bifall i stället till herr Annerstedts vid utlåtandet
fogade reservation; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, skedde nu uppsättning af en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 47,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Annerstedts vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen visade 78 ja, men 118 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit herr Annerstedts
vid utlåtandet fogade reservation.

17 N:o 37.

Onsdagen den 26 April, f, in.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 63, angående än?. bemijanbeviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar. förmåner*för

STtsldLörCL

Kongl. Maj:t hade i proposition af den 10 december 1892 före- vägsaniäggslagit
.Riksdagen medgifva, att Kongl. Maj:t finge, der så pröfva- ningar.
des lämpligt, berättiga kommuner, enskilda personer eller bolag,
hvilka intill början af 1894 års lagtima riksdag kunde undfå Kongl.

Maj:ts nådiga tillstånd att inom riket anlägga jernväg, att, ehvad
de för sådant ändamål undfinge statsbidrag eller icke, dels erhålla
upplåtelse af den för jern vägsanläggningen erforderliga, kronan
tillhöriga jord utan annan kostnad än att, hvad anginge boställsjord
eller annan åt enskild person med åborätt eller annorledes
upplåten kronojord, ersättning derför lemnades i enlighet med hvad
kongl. förordningen den 14 april 1866 i sådant afseende stadgade,
dels ock kostnadsfritt begagna för anläggningen sådana å kronans
egor belägna kalk- och stenbrott jemte grustägter, som kunde vara
disponibla.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 159, hade deremot
herr A. Hedin hemstält, att Riksdagen icke måtte bifalla
nämnda proposition.

Utskottet hemstälde i föreliggande utlåtande:

att Riksdagen, med afslag å herr A. Hedins ofvan omförmälda
motion, måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr Jonsson i Hof.

I fråga härom anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Såsom
kammaren torde finna, har jag antecknat mig som reservant i
denna fråga, och jag har gjort detta dels på grund af sjelfva det
slut, hvartill utskottet kommit, och dels på grund af de motiv,
det haft för detta sitt slut. Frågan gäller, som hvar och en finner,
att antingen Riksdagen generelt, nu som förut skall meddela
rätt åt Kongl. Maj:t att upplåta mark för jernvägsanläggningar
utaf kronans olika områden, eller också, såsom motionären har
velat, att Kong!. Maj:t skulle komma in till Riksdagen med en
uppräkning och framställning om, till hvilka jernvägsanläggningar
för det löpande året sådan mark kunde komma i fråga att upplåtas.
Utskottet har nu varit mycket rädd för, att denna pröfningsrätt
i vidsträcktare grad än för närvarande skulle bibehållas qvar
för Riksdagens räkning, och har sökt angifva åtskilliga skäl för
denna sin mening. Det framhåller t. ex., att det alltid kan gifvas
fall, när en jernväg ungefär lika fördelaktigt kan anläggas, utan

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 37. 2

X:o 37. 18

Onsdagen den 26 April, f m.

Ang. beviljan-att det behöfver tagas i anspråk mark, som tillhör staten; och i
de af vissa g^dana fall vore naturligtvis Riksdagens pröfningsrätt illusorisk
enskilda^jern-oc^ både ingen betydelse. Så säger utskottet vidare, att det gifvägsanlägg-
ves fall, der utan stor olägenhet en jern vägssträckning skulle kunna
ningar. undvika kronans mark, fast det kunde blifva något dyrare eller
(Forts.) jer) men för jcke behöfva underkasta sig Riksdagens pröfningsrätt,
skulle man föredraga att bygga litet längre och litet
dyrare bana, än om Riksdagen skulle pröfva saken och af någon
anledning icke medgifva den här upplåtelsen af mark.

Först och främst synes det mig, att utskottets förutsättningar
för de fall, jag här har refererat, måste helt och hållet hvila derpå,
att Riksdagen är i saknad utaf ett sundt omdöme i sådana fail.
Ty är det så, att en jernväg kan anläggas, utan att statens mark
tages i anspråk, så lär man väl svårligen kunna förutsätta, om
det begäres att upplåtelse af statens mark för samma ändamål
skall ske för att få sträckningen litet bättre eller anläggningen
litet billigare, att Riksdagen i sådant fall skulle komma att vägra
en sådan upplåtelse; och det skulle ju ingenting tjena till, emedan
det vore klart att jernvägen i alla fall komme till stånd, så att
farhågan i det afseendet synes mig alldeles icke berättigad.

Så säger man vidare, att fall kunna tänkas, der en ifrågasatt
anläggning af en ny bana kommer i kollision med intressena i en
redan befintlig jernväg, och att således inom Riksdagen stridigheter
skulle komma att uppstå i den rigtningen, att konkurrenshänsyn
skulle kunna slå i hjel en eljest allmännyttig och berättigad
bansträckning, som behöfde taga statens mark i anspråk för sitt
ändamål. — Ja, det synes mig återigen hvila på alldeles samma
förutsättning, nemligen att Riksdagens ledamöter hafva ett så dåligt
omdöme eller en så dålig karakter, att ledamöterna skola låta
inverka på sig af sådana der hänsyn, som vissa privata intressen
inom kammaren skulle kunna hafva, och att således en sund pröfning
och ett rättvist beslut icke gerna kan förutsättas framgå lika
väl från Riksdagen som från Kongl. Maj:t. Det är tankar om
Riksdagen sjelf, som jag för min del icke kunnat godkänna, och
som jag ber att i kammaren få nedlägga min protest emot. Ty
är en sådan hänsyn rigtig, att Riksdagen sjelf icke är bättre herre
öfver sina böjelser och sitt omdöme, då kan man draga ut dess
konseqvenser långt och säga, att man kan öfverlemna alla möjliga
frågor till Kongl. Haj:t. Der kan man förutsätta oveld, sakkännedom
och sundt omdöme. Der komma inga egna intressen att
försöka göra sig gällande; och således bort med Riksdagens pröfningsrätt
i hvarjehanda fall och lemna den till Kongl. Maj:t! —
Det blir konseqvensen af ett sådant sätt att resonera.

Nu har man föreburit att, om Riksdagen för hvarje år — i
stället för att generel öfverlemna denna pröfningsrätt till Kongl.
Maj:t — skulle få lof att se på de jernvägsföretag, som för det
löpande året vore i fråga att utföra, så skulle detta komma att
återupplifva de gamla jern vägsstriderna i större eller mindre grad;
och något sådant menar utskottet skulle vara högst olämpligt för
ett godt samarbete inom Riksdagen. — Ja, det är på samma sätt

Onsdagen den 26 April, f. m. 19

äfven i detta fall. Naturligtvis komma meningsskiljaktigheter och
meningsbrytningar att göra sig gällande inom Riksdagen vid bedömandet
af snart sagdt hvarje fråga, och frågornas vigt kan ju
föranleda, att dessa meningsbrytningar i vissa fäll blifva skarpare,
i andra mindre betydande. Men skulle man derför vilja uraktlåta
att bedöma och pröfva frågorna, derför att fall skulle kunna inträffa,
der stridigheter emellan åsigterna i Riksdagen förekomme, så
skulle t. ex. de här mycket obehagliga tullstriderna, som under
senare åren utkämpats inom Riksdagen, hafva kunnat gifva anledning
till att derför öfverlemna tulltaxans utfärdande och bestämmande
helt och hållet i händerna på Kongl. Maj:t. Skulle
någon hafva velat det? Man hade då undvikit dessa strider inom
Riksdagen. Men jag tviflar på att Riksdagen skulle för att få
lefva idylliskt vilja öfverlemna den rätten åt Kongl. Maj:t att
stifta tulltaxan efter tycke och smak. På samma sätt är här skäl
för, att Riksdagen bör hafva sin pröfningsrätt med för att vara
säker om, att intet missbruk beträffande upplåtelse af mark till
jernvägsanläggningar må ega rum. Men då får icke Riksdagen
fästa sig vid, att det i vissa fall kan blifva stridigheter, utan man
får lof att hålla sig vid hvad som är det väsentliga, nemligen att
Riksdagen har sin pröfningsrätt qvar.

Nu har man sökt att förringa vigten af denna pröfningsrätt
för det fall, som enligt utskottets mening föranledt motionärens
framställning. Utskottet anser nemligen, att motionärens framställning
numera torde vara onödig, sedan Riksdagen skrifvit till Kongl.
Maj:t om att Riksdagens yttrande skall inhemtas, innan banor af
annat än lokal betydelse uppe i Norrbottens län skola anläggas.
Ja, man kan våga hoppas, att denna beskedliga skrifvelse af Riksdagen
bör utöfva den verkan hos Kongl. Maj:t, att således ingen
koncession kommer att beviljas, innan Riksdagen blifvit hörd.
Man kan hoppas det, säger jag. Men alldeles fullt förvissad derom
kan icke Riksdagen vara. Ty man har icke begärt, att sådant
icke får ske, förr än Riksdagen fått besluta om saken, utan endast
uttryckt sin önskan, att Riksdagen måtte få yttra sig, innan så
sker. Men äfven förutsatt, att det skulle komma att så gå — månne
derigenom kunde förebyggas alla de fall, när en jernvägsanläggning
vore af den art, att den icke afsåge ett allmännyttigt ändamål,
utan vore förestafvad af lust att t. ex. döda en redan befintlig
jernväg, och der statens egen affär komme att sitta emellan,
derför att den gamla jernvägen fått lån af staten, men dess kredit
och framtid blefve förstörda genom anläggandet af en ny konkurrenslinie
på sidan om den — jag säger — kan någon vara öfvertygad
här, att icke sådana fäll kunna uppstå och att det icke
i ett dylikt fall vore af vigt, att Riksdagen finge hafva sin pröfningsrätt,
om och i hvilka fall sådan upplåtelse af mark lämpligen
borde ega rum? — När man läser igenom den motivering, som utskottet
här har begagnat för sitt afstyrkande, och som i starka
ordalag söker framhålla det olämpliga i, att Riksdagen får hafva
denna pröfningsrätt, och söker starkt bevisa, huru förträffligt det
är, att Kongl. Maj:t har denna lätt, när man läser denna motive -

N'':o 37.

Ang. beviljande
af vissa
förmåner för
enskilda jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 37. 20

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. teviljan- ring, säger jag, och jemför dermed hvad utskottet yttrat i sista
ms‘J-a stycket, nemligen att utskottet erinrar, att det ifrågasatta medenskilda’jern-gifvandet
endast afser tiden för nästa lagtima riksdag, så måste
vägsanlägg- man fråga sig sjelf, om utskottet är så säkert på, att icke Riksningar.
dagen bör hafva sitt ord med i laget här, utan att det är så yt(Forte.
) terst förträffligt, att Kongl. Maj:t såsom förut ensam eger rätt att
upplåta kronomark.

Hvarför behöfver då utskottet göra denna erinran, att den
ifrågasatta rätten till upplåtelse endast gäller tiden intill nästa
riksdag? Skulle icke utskottet då i stället hafva sagt, att utskottet
måste beklaga, det icke utskottet kunnat tillstyrka Riksdagen
att lemna ifrån sig denna rätt för längre tid än intill nästa
riksdag? Detta skulle hafva stått i harmoni med den starka motivering,
som utskottet begagnat sig af; men såsom det nu står,
är det ett bevis på, att det i sjelfva verket finnes en stor svaghet
i hela det resonnement, som utskottet här användt.

Efter hvad jag nu har yttrat, kunna herrarna finna, att jag
icke kan godkänna utskottets sätt att afstyrka herr Hedins motion
och tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition. Jag skulle kanske under
andra förhållanden, då det är vid riksdagens slut, kunnat bekväma
mig att taga den hemställan, utskottet här har gjort, men med en
sådan motivering är det mig alldeles omöjligt att godkänna utskottets
förslag, och på den grunden, herr talman, tager jag mig
friheten yrka afslag å utskottets hemställan och afslag å Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet.

Häruti instämde herrar von Frusen och Ola Bosson Olsson.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Herr talman, mine herrar!

Den förste talaren har ganska allvarligt framhållit, att genom motionärens
förslag den fördel skulle vinnas, att inga andra koncessioner
komme att beviljas än de, som vore af behofvet påkallade.
Detta låter visserligen bra, om dermed afsåges alla jernvägsanläggningar,
men så är icke förhållandet. Här gäller det nemligen
endast sådana jernvägar, som, på huru obetydlig bit som helst,
skära en egendom som tillhör staten. Detta kan inträffa rätt ofta,
och då skulle Kongl. Maj:t vid hvarje sådant fall nödgas gå in
till Riksdagen och framlägga ett förslag i ämnet.

Den förre talaren trodde, att Riksdagen egde större förmåga
att bedöma, huruvida banan vore nyttig eller icke, än Kongl. Haj:t.
Jag är af en alldeles motsatt åsigt. Vi erinra oss nog de strider,
som förts vid Riksdagen, så snart det galt jernvägsanläggningar,
vare sig det varit fråga om statens banor eller någon gång enskilda
sådana, och det många gånger inträffade förhållande, att,
sedan ett beslut blifvit fattadt, sådana upplysningar lemnats, att,
om Riksdagen förut haft kännedom om desamma, ett annat beslut
hade blifvit fattadt och bansträckningen icke kommit att ligga der
den ligger. Det har, som sagdt, af många blifvit enhändt och sedermera
i afseende å de norrländska jernvägarne tydligen bevisadt,
att Riksdagen blifvit förd bakom ljuset.

Onsdagen den 26 April, f. m.

21 tt:o 37.

Det är alldeles klart, att om en ny jernväg skall anläggas, Ang. beviijansom
möjligen skulle göra intrång på eller konkurrera med en förut- af vissa
varande bana, så är det möjligt, att denna nya jernväg här vid enskilda jernRiksdagen
icke har någon målsman, eller ock en sådan, som icke vägsaniägghar
samma förmåga att framlägga sina planer som den, som skall ningar

försvara den förutvarande banan, och följaktligen skulle Riksda- (Ports.)

gen kunna missledas derhän, att den beslöt att jernvägsföretaget
icke finge komma till stånd.

Det är ett annat förhållande, som också skulle kunna inträffa
här vid lag. Antag, att Kong!. Maj.t det ena året hade gått in till
Riksdagen och begärt dess bifall till koncession för en viss bansträckning.
Denna bana har icke sin teckning fullbordad, utan
sedan Riksdagen beviljat koncessionen, inträffar det — såsom många
gånger förut varit händelsen — att teckningen under sin fortsättning
öfvergår till en kommun, som förklarar sig villig att göra
stora uppoffringar för banan, men med det uttryckliga vilkor för
att kommunens bidrag skola erhållas, att banan skall få en sträckning,
som något afviker från den ursprungligen afsedda. Här
fordras då en liten förändring i den koncession, som Kongl. Maj:t
och Riksdagen beviljat, och företaget måste alltså hvila ett år.
Jernvägens intressenter hade då att gå in till Kongl. Maj:t och
Kongl. Maj:t sedan till Riksdagen, och det kunde då till och med
hända, att frågan finge den utgång, att bolaget icke erhölle samma
koncession, som föregående år blifvit beviljad.

Den föregående talaren förmenade, att om vi på detta sätt
lemna Kongl. Maj:t magten i fråga om denna koncession, skulle
vi som följd häraf vara skyldige att lemna Kong], Maj:t magten
öfver allting, till och med öfver tulltaxan. Icke kan väl någon anse
den jemförelsen vara rigtig. Det är ju en stor skilnad mellan en
liten jernvägsanläggning och en så vigtig sak som ordnandet af
vår tulltaxa.

Det är dessa skäl, jag funnit tala för ett bifall till statsutskottets
hemställan utom de, som i utskottets egen motivering äro
framhållna. Jag vill derför be kammaren betänka sig mer än en
gång, innan kammaren bifaller denna motion, ty detta skulle ovilkorligen
göra ett sådant intrång på vår utveckling i afseende å
jernvägsanläggningar, att vi möjligen sedan komme att ångra
att vi bifallit detta förslag. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin: Herr talman! Statsutskottet plägar i allmän het

redan tidigt i början af riksdagen afgifva sitt utlåtande angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
I fjor afgafs utlåtandet den 9 februari, år 1891 den 17
februari, år 1890 den 10 februari och år 1889 den 8 februari. Då
nu i år utlåtandet har blifvit afgifvet först den 20 april och först
i dag, den 26:te, kan komma under behandling i Andra Kammaren
och då jag naturligtvis icke hos statsutskottet förutsätter något
afsigtligt förbiseende utaf stadgandet uti 45 § riksdagsordningen,
så måste jag antaga, att några särskilda hinder i år hafva verkat

N:o 37. 22

Onsdagen den 26 April, f. in.

Ang. beviljan- derhän att betänkandet så sent inkommit till kamrarne. Hvilket
* af visso, (je^a hinder kan vara, derom har jag emellertid ingen aning; men
enskilda*jern- P& i°^e blott egna, utan äfven andras vägnar kan jag säga, att
vägsanlägg- det skulle vara af ett visst intresse att derom erhålla någon upp ningar.

lysning.

(Forts.) Det £r icpe utan förundran och det är icke heller utan bekla gande,

som jag under detta utskottets utlåtande saknar åtminstone
ett par reservanter till utom den reservant, som för en stund sedan
hade ordet. När kammaren den 8:de sistlidne mars behandlade
frågan om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om beviljande
af koncession åt jernvägsanläggningar inom Norrbotten,
yttrade den mycket ärade representanten för Södra Möres östra
valkrets, att om vi beviljade detta förslag ■— det då förevarande
förslaget om skrifvelse till Kongl. Maj:t — det icke borde finnas
något hinder “att sedan, när vi kommo till det förslag, som den
ärade talaren på stockholmsbänken har på tapeten, bifalla äfven
detsamma11, och han tilläde sedermera uttryckligen: “När vi sedan
komma till herr Hedins motion, skall jag vara med om att bifalla
äfven den“. Vid samma tillfälle yttrade den ärade representanten
för Kristianstads län, som nyss hade ordet: “Nästa gång, när herr
Hedins motion kommer före, kunna vi på grund af densamma gå
längre”, tilläggande vidare: “jag kan, som sagdt, icke se det ringaste
hinder att sedermera gå längre, då herr Hedins förslag kommer
före” —--Detta senare yttrande innebar icke någon be stämd

förklaring eller något löfte, såsom det af den förut nämnde
representanten, men nog uppfattade jag och flere med mig det då
som en antydan om att han skulle vara benägen att bifalla min
motion. Dessa tvenne ärade ledamöter af statsutskottet hafva sedermera
ändrat mening i den saken, åtminstone den ene af dem,
och detta är ju lofligt och kan icke göras till föremål för något
klander från min sida; men om de hafva ändrat mening på grund
af de skäl och betraktelser, som finnas anförda i statsutskottets
utlåtande, så finner jag mig föranlåten att underkasta detta en
kortfattad granskning.

Statsutskottet har icke funnit sig belåtet med den utaf mig i
motionen meddelade korta historik öfver koncessionsfrågan och
den med jernvägskoncessionerna i samband stående tillämpningen
af expropriationslagen. Ja, det är ju så, herr talman, att hvar
och en läser historien på sitt sätt, och det är en svaghet, för hvilken
väl kanske ingen kan taga sig fullt fri, att man läser med
sympatiens eller med antipatiens ögon, att hvar och en har lättare
att uti historien finna det, som understödjer hans egna önskningar
och talar för dem, än att se och rätt uppfatta hvad som faller
emot en. Jag vill icke bestrida, att så kan ha varit förhållandet
med mig, men jag bestrider, att detta är i statsutskottets utlåtande
påvisadt. Deremot anser jag mig vara i stånd att bevisa, att statsutskottet
icke har läst historien om koncessionsfrågan och om expropriationslagens
tillämpning af Kongl. Maj:t på det rätta sattet
och i öfverensstämmelse med offentliga handlingars verkliga innehåll
och vittnesbörd.

23 K:o 37.

Onsdagen den 26 April, £. m.

Statsutskottet har här yttrat: “Huruvida lagstiftarne vid 1844Ant- beviijan—1845
års riksdag förestälde sig, att den då beslutade expropriationslagen
skulle komma att tillämpas på jernvägsanläggningar, ensftiWa jern.
lemnar utskottet derhän." Detta är framför allt ett beqvämt sätt vägsanläggatt
komma ifrån en fråga, som det här kunde hafva varit angeläget
att något närmare undersöka, helst som jag har berört den (<ort=)
frågan och på min åsigt i detta hänseende till en del har stödt
min framställning. Värre är emellertid, att utskottet helt och hållet
förbigår — utom hvad jag nyss nämnde — förbigår hela frågan
om koncessionsrätten, om hvilken jag har framhållit, att det är en
rätt, som Kongl. Maj:t har tillegnat sig genom en magtinkräktning,
icke blott stridande mot alla konstitutionella principer, utan också
saknande hvarje stöd utaf någon bestämmelse i våra grundlagar.
Statsutskottet slår sig till ro med blott den anmärkningen, att,
hvad än Riksdagen, när den stiftade expropriationslagen 1844—

1845, må hafva menat om dess tillämplighet på jernvägsanläggningar,
det emellertid är ett faktum, att Kongl. Maj:t har tillämpat
den omedelbart derefter på sätt vi alla känna, funnit den vara
tillämplig på jernvägsanläggningar, och att det sedermera så har
fortgått. Dermed tyckes i statsutskottets ögon allt vara sagdt och
allt vara bra. Mot en sådan uppfattning måste jag protestera.

Jag kan icke lemna det oanmärkt, att statsutskottet här således
indirekt medgifvit, att en Riksdagens konstitutionella rätt kan
varda preskriberad genom en af Kongl. Maj:t föröfvad magtutvidgning.

Statsutskottet har på sidan 5 i sitt betänkande uttalat ett
ytterst märkvärdigt påstående, nemligen att Riksdagen skulle hafva
uti en skrifvelse vid 1853—1854 års riksmöte tilldelat jernvägar
egenskapen af allmän väg, hvilket —• säger utskottet — i mycket
hög grad talar emot motionärens framställning. Men det förhåller
sig i sjelfva verket så, att vare sig 1853—1854 års Riksdag eller
någon annan Riksdag någonsin gjort hvad statsutskottet uppgifver
om 1853-års-Riksdagen. Riksdagen har aldrig uttalat, att jernväg
har egenskapen af allmän väg. Den, som har författat statsutskottets
utlåtande, har lösryckt ur sitt sammanhang och missförstått
och derför origtigt användt några ord, som hafva en helt
annan betydelse, när de ses i sitt rätta sammanhang. Förhållandet
är helt enkelt följande. Statsutskottet föreslog ett uttalande,
hvilket af Riksdagen godkändes, ett principuttalande rörande jernvägsanläggningar
i vårt land. Der uttalade Riksdagen bland annat,
att företagande och utförande utaf smärre jernvägsanläggningar
må ankomma på den enskilda företagsamheten. Derefter följer:
“Börande likväl ingen sådan jernbana, som kan hänföras under
egenskapen af allmän väg, få anläggas, innan Kongl. Maj:t dertill
lemnat tillåtelse11. Om man nu läser detta i sitt sammanhang och
bemödar sig att rätt fatta, hvad meningen var, så skall hvar och
en lätt finna, att Riksdagen icke dermed afgifvit något förklarande,
att jernväg är att identifiera med allmän väg; utan sedan Riksdagen
uttalat den principen, att smärre jernvägsanläggningar böra
öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, tillägger den, att

X:o 37. 24

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. leviijan- sådana smärre jernvägsföretag — naturligtvis förutsatt, att de ej
förmdnlrför äro sadana ?om utföras på jernvägsanläggarens egen mark, sådana
enskilda jern-BOm ex- jernvägar, hvilka stå i sammanhang med eller rent af
rägsanlägg- utgöra en integrerande del af ett större industriel etablissement
ningar. — icke få utföras utan tillstånd, när meningen med jernväg är,
(Forts.) att qen
det vanligen heter, för allmän trafik. I den meningen identifieras
här enskild jernväg med allmän väg. Om eu enskild jernväg anlägges,
som skall upplåtas för allmänheten, får icke eu enskild
göra det utan att hafva fått tillåtelse, hvartill finnas flera rigtiga
och vigtiga grunder, som det är onödigt att påpeka. Derför har
här meddelats den inskränkningen, att om ock smärre jernvägsföretag
må öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, så ankommer
det icke på den enskilda företagsamheten att utan statsmagtens
tillåtelse utföra sådant företag, när dermed är afsedt att
betjena allmänheten. Det är hvad Riksdagen sagt i den åberopade
skrifvelsen af 1853 — 1854. Men den har alldeles ej uttalat
något sådant — jag vågar begagna det uttrycket — tokigt principförklarande,
som att jernväg är detsamma som allmän väg. Så
har statsutskottet i det fallet läst historiska handlingar.

Statsutskottet har funnit särskildt betydelsefullt, att en af
dess föregångare, statsutskottet 1853—1854, i sitt utlåtande angående
G-efle-Dala jernväg icke gjorde någon antydan derom, att
Riksdagens medverkan vore nödvändig för expropriationsrättens
beviljande. Denna anmärkning gifver mig anledning till den frågan:
År statsutskottets tystnad mera betydelsefull än ett formligt
uttalande och ett beslut utaf Riksdagen? Statsutskottet yttrade
ingenting, gjorde ingen antydan om, att Riksdagens medverkan
vore nödvändig för expropriationsrättens beviljande. Men i just
denna samma fråga, der statsutskottet iakttog tystnad, beslöt Riksdagen
någonting: nemligen medgifvande af expropriationsrätt för
just det ifrågavarande jernvägsbolaget. Statsutskottet är mägtigt,
betydelsefullt. Det är en politisk stormagt i Sveriges land. Men
derutaf, att statsutskottet icke funnit lämpligt att yttra sig om
den nämnda frågan, derutaf kan jag ej draga den slutsatsen, att
ett formligt beslut af Riksdagen, som går i motsatt rigtning mot
den tystnaden, skulle vara annihileradt och betydelselöst. Dermed
torde ock vara visadt, att de andra skrifvelser jag åberopat, deri
Riksdagen — såsom jag har sagt och som jag vidhåller — uttryckligen
och formligen meddelat expropriationsrätt för enskilda jernvägar,
i sjelfva verket icke äro, på sätt statsutskottet nu velat
göra gällande, helt betydelselösa.

Statsutskottet har på sidan 7 sagt, att, om nu ock Riksdagen
förbehölle sig den rätt, som den ärade reservanten nyss kraftigt
påyrkat att Riksdagen skulle behålla qvar i sina egna händer, det
likväl alltid skulle gifvas fall, då för anläggning af jernväg icke
erfordras upplåtelse af kronojord. Dertill lägger utskottet vidare,
att ett sådant förhållande, att Riksdagens medgifvande skulle
ibland behöfva tagas i anspråk, ibland icke, vore principielt taget
i högsta grad olämpligt. Ja, principielt taget — om man ställer

Onsdagen den 26 April, f. m.

26 X:o 37.

sig på den der beqväma ståndpunkten: allt eller intet? Men om,Ang. beviijannär
man icke med säkerhet kan vinna allt, man tager något och a{ viss°:
det mesta, så synes det mig. som om i ett fall af denna beskaffen- ^isklid^jAllhet
principen gerna kunde få gå all verldens väg. Att i de flesta vägsanläggfall
Riksdagen skulle blifva i tillfälle att utöfva den beslutande- ningar.
rätt, som det är fråga om nu från vår sida att åt Riksdagen bi- (Forts.)
behålla, det har sagts en gång från statsrådsbänken. Det yttrades
den 22 februari 1884 utaf dåvarande chefen för civildepartementet
i denna kammare såsom invändning mot samma yrkande,
som i dag framstälts: “Så spridda som statens domäner nu äro,
torde det vara få jernbanor af någon större utsträckning, som icke
på en eller annan del af sträckningen komma i beröring med krouan“.
Om han hade rätt i detta — och jag har icke anledning
att betvifla det — så tänker jag, att, om Riksdagen behåller i sin
hand att utöfva denna rätt i de flesta fall, Kongl. Maj:t skall
finna sig af omständigheterna föranledd att — för principens skull
äfven låta Riksdagen få utöfva samma rätt i de fäll, der det enligt
hittills vedertagen praxis icke skulle vara alldeles nödvändigt.

Hvad beträffar det som här har sagts om upplifvandet af de
gamla jernvägsstriderna, så förefaller det underligt, att man så
litet vill skilja mellan nu och förr. I jernvägsbyggandets tidigare
dagar, då frågan om jernvägar väckte en feber, som spred sig öfver
hela landet, var det helt naturligt, att en stor kamp skulle
uppstå mellan de särskilda orterna och att de särskilda orternas
representanter skulle göra sitt bästa för att söka så snart som
möjligt bereda hvar sin ort förmånen utafjernvägsanläggning. Nu
kan man ju säga, att vårt stambanenät är fullbordadt. Detta stambanenät
öfverträffas högst betydligt af de enskilda jern vägsanläggningarna
i omfattning, i längd. Hädanefter kan ju ej blifva fråga
om några mycket stora jern vägsföretag. Det blir mera fråga om
att med lokalbanor komplettera det nuvarande nätet. Det finnes
ej någon anledning till riksdagsstrider i någon sådan mening som
under den förflutna tiden. Der kan väl blifva fråga någon gång
om att understödja ett företag med ett anslag — det kan jag föreställa
mig — men någonting jemförligt med föregående riksdagsstrider
i denna sak synes det mig vara rent af barnsligt att förespå.

Representanten för Kristianstads län yttrade nyss, att det
skulle vara erkändt, att jernvägsanläggningar hafva af Riksdagen
blifvit beslutade, som. derest Riksdagen, när besluten fattades,
hade haft tillräcklig kännedom om alla på frågan inverkande förhållanden,
aldrig skulle blifvit af Riksdagen godkända.

Jag har mig icke bekant, att det fins någon allmän mening
om den saken. Att vissa jernvägsanläggningar hafva blifvit med
hänsyn till den sträckning man gifvit dem ogillade af åtskilliga,
det veta vi visserligen. Men att det skulle i landet finnas en allmän
mening, att flera större järnvägssträckor skulle vara förfelade,
det har jag icke hört talas om. Men för öfrigt, detta hör icke
hit, inverkar icke på bedömandet af denna fråga det allra ringaste.

Det var icke jernvägar, som kommo till stånd på det sättet, att
Riksdagen satt och beviljade koncession och dervid misstog sig,

N:o 37.

Ang. teviljande
af vissa
förmåner för
enskilda jernvägsanläggningar.

(Forts.)

26 Onsdagen den 26 April, f. m.

utan jernvägar, som Riksdagen icke kunde undgå att taga befattning
med, eftersom förslag varit väckt af Kongl. Haj:t eller enskild
motionär, att Riksdagen skulle till dessa jernvägsanläggningar
bevilja pengar. Det kunde ju icke gå på annat sätt än att
Riksdagen skulle handlägga de frågorna. Eller skulle det kanske
vara bäst att Kongl. Maj:t jemte det han gaf koncessionsrätt äfven
skulle fått disponera statsmedel för detta ändamål? Hela
den anmärkningen står icke i sammanhang med den fråga vi nu
hafva att debattera.

Jag skall under hänvisning för öfrigt till de skäl, som blifvit
af reservanter anförda, yrka afslag på Kongl. Haj:ts proposition
och statsutskottets förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Om det hade varit motionärens

mening att få frågan om koncessionsrätten utredd, och han dermed
hade afsett att lägga mera magt i Riksdagens hand än som för
närvarande är fallet, skulle jag utan tvifvel varit en bland dem,
som hade stält sig på motionärens sida. Motionären anmärkte
under sitt nyss hållna anförande, att utskottet helt och hållet förbigått
frågan om koncessionsrätten. Ja, detta är fullkomligt rigtigt,
och utskottets förfarande i detta fall stöder sig på motionärens
hemställan, som afser endast afslag på Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet. Och hvad innefattar propositionen? Jo, att
Kongl. Maj:t må, der så pröfvas lämpligt, berättiga kommuner,
enskilda personer eller bolag, hvilka intill början af 1894 års lagtima
riksdag kunna undfå Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd att inom
riket anlägga jernväg, att, ehvad de för sådant ändamål undfå
statsbidrag eller icke, dels erhålla upplåtelse af den för jernvägsanläggningen
erforderliga, kronan tillhöriga jord utan annan kostnad
än att, hvad angår boställsjord eller annan åt enskild person
med åborätt eller annorledes upplåten kronojord, ersättning derför
lemnas i enlighet med hvad kongl. förordningen den 14 april 1866
i sådant afseende stadgar, dels ock kostnadsfritt begagna för anläggningen
sådana å kronans egor belägna kalk- och stenbrott jemte
grustägter, som kunna vara disponibla.

Det är denna Kongl. Maj:ts framställning, hvarpå nu motionären
yrkar afslag, men koncessionsrätten beröres icke här. Huru
vida man kan obetingadt i det läge, hvari denna fråga nu sig befinner,
vara med om motionärens framställning, derom må jag säga,
att jag för min del hyser betänkligheter. Utskottet har i detta
afseende anmärkt, att med bifall till motionärens framställning
skulle kunna inträffa, att vissa jernvägsanläggningar icke komme
att dragas inför Riksdagens pröfning, under det att andra komme
att blifva af Riksdagen pröfvade. Redan häri ligger en oegentlighet.
Jag tror, att man också kan på goda skäl anmärka, att det
kanske icke kan vara så alldeles välbetänkt att draga hvarje koncessionsfråga,
hvarje jernvägsanläggning, som kan komma i fråga
i landet, inför Riksdagens pröfning. Jag vill visserligen icke uttala
någon misstro mot Riksdagen i detta afseende, men jag får på

Onsdagen den 26 April, f. m.

27 K:o 37.

samma gång säga, att om Riksdagen sluppe pröfva hvarje sådant- ieviljanfråga,
tror jag detta skulle vara för Riksdagen sjelf det bästa. de VISS“

Derjemte vill jag begagna detta tillfälle att uttala det, att, enskilda je°nhvad
beträffar den andra frågan, som motionären visserligen i sin vugsanläggmotivering
vidrört, men i sitt yrkande icke upptagit, nemligen ningar.
frågan om koncessionsrätten, det vore högst önskligt, att man (Forts.)
finge den utredd, hvilket jag för min del vågar anse lämpligen
kunna ske genom att så snart som möjligt söka få en koncessionslag
till stånd. Det är således hufvudsakligen derför, att motionären
icke har rigtat sitt förslag på sjelfva hufvudfrågan, som här
synes vara koncessionsrätten, utan mot ett bifall till Kongl. Haj:ts
framställning rörande upplåtelse af för jernvägsanläggning erforderlig,
kronan tillhörig jord, som jag icke kunnat biträda detsamma.

I öfrigt afser in Kongl. Maj:ts framställning icke något annat
än ett medgifvande för ett år, och Riksdagen har sin rätt oförkränkt
att annorlunda besluta, om den så finner för godt, redan
nästa år.

På dessa skäl får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Gunnar Eriksson och Lilienberg instämde häruti.

Herr Jonsson i Hof: Om det också är en sanning att, i händelse
Riksdagen sjelf skulle behålla denna pröfningsrätt, när upplåtelse
af statens mark borde ega rum eller ej, icke dermed hvarje
jernvägsfråga skulle dragas under Riksdagens egen pröfning, så
hemställer jag i alla fall, huru vida detta är någonting som utgör
tillräckligt skäl för bifall till Kongl. Maj:ts framställning. Det
gäller här statens egen mark, och är det månne olämpligt, att
Riksdagen har någon reda på till hvilka ändamål denna mark
upplåtes gratis genom Kongl. Haj:t, när Riksdagen eljest skall
pröfva och godkänna hvarje den allra obetydligaste upplåtelse af
kronans mark till ett skolhus eller dylika ändamål, der hela värdet
kan inskränka sig till några tiotal af kronor, under det här naturligtvis
värdet ofta kan gå löst på många tusentals kronor. Endast
ur den synpunkten synes konsekvensen fordra likställighet, så att
Riksdagen i alla fall, der någonting af statens område eller egendom
skall upplåtas, får hafva sitt ord med.

Hvad beträffar det som den senaste talaren yttrade, att han
skulle varit med om motionärens förslag, för den händelse det galt
en lag om koncessionsrätt, men att han icke kunnat vara med om
detta förslag, så förstår jag icke detta hans resonnement. Kan
han tro, att man någonsin i verlden kan stifta en lag så preciserad
och så i detalj bestämd, att icke bestämmelserna i denna
lag i allt fall måste pröfvas af någon, vare sig denna pröfning
skall ske enbart af Kongl. Maj:t eller af Riksdag och Kong]. Haj:t
tillsammans? Lagens bestämmelser kunna med ett ord aldrig blifva
sådana, att det icke blir tvifvelaktigt i flera afseenden, huru vida
på grund af lagen en koncession kan beviljas utan Riksdagens
hörande, t. ex. i fråga om de fall, då det gäller mark, som hör

N:o 37. 28

Onsdagen den 26 April, f. m..

Ang. beviljan- staten till. Man komme således äfven då in på samma pröfning.
de af vissa Och på grund af samma skal, som den sidans talare anfört, skulle
fos for komma heta, att detta skall Riksdagen aldrig befatta sig
e,>vägsanlägg- med, ty det kan blifva föremål för strider och meningsskiljaktigningar.
beter, utan det få vi öfverlemna åt Kongl. Maj:t.

(Forts.) Jag vill slutligen äfven något beröra det egendomliga förhål landet,

att detta betänkande icke kommit in till Riksdagen förrän
nu i slutet, under det att hvarje år förut denna fråga bar kommit
in i början af februari månad. Man kan hafva sina tankar om
anledningen till detta dröjsmål. Jag skall icke rubricera dem bär,
men jag tror, att man bar skäl misstänka, att dröjsmålet icke är
främmande för frågans utgång.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande på afslag.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Vid behandlingen
af denna fråga bör man i första rummet söka göra
klart för sig, hvad som menas med Kongl. Maj:ts koncessionsrätt.
Derom tror jag, att man på vissa båll bildat sig en föreställning,
som icke öfverensstämmer med hvad vår lag i det afseendet tillstädjer.
Koncessionsrätt i andra länder, der särskilda koncessionslagar
äro utfärdade, torde i allmänhet innefatta en befogenhet för
den, som utöfva!’ koncessionsrätten, att meddela ett visst privilegium
i det ena eller andra afseendet, så att den, som kommer i
åtnjutande af koncessionen, eger att med andras uteslutande öfver
föremålet för koncessionen förfoga. Hos oss är det, enligt min
tanke, icke så. Kongl. Maj:ts koncessionsrätt hos oss innefattar
icke befogenhet för Kongl. Maj:t att åt någon upplåta rättighet
att med andras uteslutande anlägga och trafikera jernväg mellan
två orter. Om koncession å jernväg mellan t. ex. Malmö och Lund
blefve meddelad åt någon enskild person eller bolag, finnes i vår
lag icke ringaste hinder för att hvilken annan som helst, som rådde
om mark på hela sträckan mellan Malmö och Lund, skulle kunna
på sina egor anlägga jernväg, som ginge parallelt med den koncessionerade.
Han hade endast skyldighet att på grund af 1864
och 1874 års författningar, innan jernvägen upplätes för allmän
trafik, låta den undergå afsyning eller besigtning. Med sådan besigtning
afses hufvudsakligen att undersöka, att jernvägen är för
allmän trafik på betryggande sätt utförd, d. v. s att fara för lif
och egendom genom dess trafikerande icke uppstår. För samma
ändamål är det ock i dessa författningar föreskrifvet, att innan
banan öppnas, skola trafik- och tjenstgöringsreglementen för densamma
vara faststälda. Detta stadgande är meddeladt utur säkerhetssynpunkt.
Likaså är det stadgadt, att en taxa skall vara faststäld
— detta ur ordningssynpunkt, på det icke ständiga tvister
mellan trafikanterna och den som ombesörjer trafiken skola uppstå.
Det är icke nödvändigt, att Kongl. Maj:ts tillstånd vinnes
för jernvägsanläggningen eller för dess öppnande för allmän trafik.
Sedan den är färdigbygd, eger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter vederbörlig undersökning meddela tillstånd till banans öppnande.
En ansökan till Kongl. Maj:t om att få för allmän trafik

Onsdagen den 26 April, f. m.

29 N:o 37.

anlägga en jernväg innebär sålunda egentligen eller hufvudsak- &ng. beviljanligast,
att man på förhand söker erhålla säkerhet för att, om jern- afvissa
vägen bygges på visst angifvet sätt, det icke skall möta hinder£°!??£T^or
att få den för allmän trafik upplåten.'' Zgianlägg"

Hen i vårt land, der stora fastighetskomplexer äro mera såll-» ningar.
synta, måste i allmänhet en jernväg, om den är af någon större (Forts.)
betydelse, framdragas öfver mark, tillhörande annan än den, som
bygger jernvägen. Och då måste man vända sig till Kongl. Maj:t
för att få tillstånd till expropriation af den enskilde tillhöriga
mark, som behöfs. Denna expropriationsrätt är icke någon del af
koncessionen, såsom det i motionen, som nu behandlas, synes vara
antydt, utan den är en alldeles säregen rätt, som icke har med
den förra att göra. Han kan nemligen erhålla rätt att expropriera
mark för en jernvägsanläggning utan att man förvärfvat sig
koncession till jernvägens anläggande.

Vidare kan det ju hända, att en del af jernvägen måste framdragas
öfver kronomark. Der vid lag eger Kongl. Haj:t icke i
och för sig att upplåta marken, utan är bunden af regeringsformens
föreskrifter. Frågan i denna del är sålunda beroende på Riksdagen,
och på det att icke sådana jernvägsfrågor oupphörligt skola
i detalj behöfva dragas under Riksdagens pröfning, har Kongl.

Haj:t nu under många år begärt och erhållit ett allmänt bemyndigande,
gällande år från år, att för jernvägsanläggningar upplåta
kronan tillhörig mark.

Hotionären synes hålla före, att Kongl. Haj:t usurperat rättigheten
att meddela tillstånd till expropriation af enskild mark för
jernvägsanläggningar, åberopande han till stöd derför 1845 års författning
och hvad vid dess tillkomst förefallit. Hvar och en, som
nu för tiden läser 1845 års författning, kan väl icke gerna tänka
sig annat, än att under dess ordalag måste innefattas äfven rätt
till expropriation af mark för jernvägar. Hen om man också skulle
tveka något, huru vida man kunde läsa författningen så 1845, då
den tillkom, så är dock nu att märka, att det icke är denna författning,
som gäller för närvarande. 1845 års författning är upphäfd,
och den, som nu gäller, är af år 1866. Uti nu ifrågavarande
afseende äro båda författningarna af lika innehåll, och år 1866
hade väl alla kommit att tänka på, att jernvägar anlades i Sverige,
och hvar och en hade väl erfarit, huru som Kongl. Haj:t tolkar
ordalagen i 1845 års författning just så, som samma ordalag i
1866 års författning ännu tolkas. Det skulle väl under tiden
mellan dessa båda författningars tillkomst hafva någon gång fallit
Riksdagen in, att Kongl. Haj:t gått utöfver sin befogenhet, och
Riksdagen skulle väl någon gång hafva sökt återbörda den rätt,
motionären förmenar Konungen hafva usurperat. Hen tvärtom: så
sent ännu som år 1880 — jag tror icke, att den ärade motionären
i sitt anförande nu i kammaren nämnde en författning afår 1880, som
handlar om lagfart och inteckning samt utmätning af jernväg — säger
Riksdagen uttryckligen vid antagandeafsistnämndaförfattning: “Hed
jernväg förstås i denna förordning sådan enskild jernväg, för hvars
anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderlig

X:o 37. 30

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. beviljan- mark enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstäda
a/viss» en(je fgr allmänt behof." Kunde man hafva hyst någon tvekan
enskilda* jern-förut om att Riksdagen öfverlåtit denna rätt till Kongl. Maj:t, så
vägsanlägg- kan man väl efter tillkomsten af 1880 års författning icke längre hysa
ningar. det ringaste tvifvel i'' denna sak. Denna författning måtte väl
(Torta.) innehålla det amplaste erkännande af Kongl. Maj:ts rätt i detta
fall. Få torde de Konungens rättigheter vara, som blifvit genom
en rad af handlingar från Riksdagens sida så erkända som den
ifrågavarande. Motionären utgår emellertid från att denna rätt
är usurperad, stödjande sig dervid på 1845 års författning, som
är upphäfd, och antyder derefter att, för att Riksdagen skall paralysera
denna usurpering, som har skett, Riksdagen bör säga nej
till Kongl. Haj:ts nu under behandling varande proposition såsom
utgörande enda sättet för Riksdagen att tvinga sig till, att Kongl.
Maj:t icke begagnar sin usurperade rätt. Ja, är rätten usurperad,
då kan det ju vara fråga om att Riksdagen bör använda alla
medel för att återfå den. År den det deremot icke, då hemställer
jag till denna kammare, om det är lämpligt att fråntaga Kongl.
Makt det bemyndigande till upplåtelse af kronomark, han hittills
af Riksdagen år från år bekommit.

Jag tror också, att rent praktiska skäl tala för att Kongl.
Maj:t fortfarande bör erhålla dylikt bemyndigande. Ty det komme
säkerligen att onödigtvis upptaga Riksdagens tid bra mycket, om alla
jernvägskoncessionsfrågor skulle hänskjutas till Riksdagen. Och det
är väl icke nog med detta. Det förekommer under anläggningen
af en jernväg en mängd frågor, som ovilkorligen också, så vidt
jag förstår, i sådant fall måste gå till Riksdagen. Det förekommer
ej sällan, under det den s. k. renstakningen af en jernväg pågår,
att nya linier påträffas, som befinnas fördelaktigare i trafikafseende
eller eljest i ekonomiskt afseende. Ja, det blefve väl mången gång
nödvändigt, att äfven i dylika fall frågorna hänskötes till Riksdagen,
äfven om Kongl. Maj:t erhölle ett visst spatium, hvarinom
han egde afgöranderätt. För närvarande äro hos Kongl. Haj:t
anhängiggjorda åtskilliga koncessionsansökningar, hvaraf de flesta
äro på remiss till vederbörande myndigheter. De uppgå till icke
mindre än 15. Alla dessa 15 frågor skulle således, om förhållandena
blefve sådana, som motionären önskar dem, underställas Riksdagen.
I allmänhet äro de ifrågavarande jernvägsanläggningarna
af mindre betydelse, men vissa af dem äro ganska vigtiga. Fyra
af de föreliggande ansökningarna afse att få bygga jernväg från
Röstånga i Skåne.

En sökande vill hafva jernvägen till Svalöf, en annan till
Billesholm, en tredje till Teckomatorp och en fjerde till Hessleholm.
Skulle nu Riksdagen slita tvisten mellan dessa fyra, blefve
det mycket kinkigt; och Riksdagen hade nog ingen annan utväg
än att tillgripa ett gammalt kändt sätt, nemligen att afhugga
knuten. Men beror en dylik fråga på Kongl. Maj:t, så kan den
genom underhandlingar ordnas på det för de intresserade lämpligaste
sätt. Naturligtvis kunna icke alla fyra banorna bära sig,
utan man måste söka förmedla intressena genom någon förbindelse,

Onsdagen den 26 April, f. m.

31 X:o 37.

som i möjligaste mån och på det mest ekonomiska sätt kan till- Ang- beviijangodose
alla trafikbehof, som här förefinnas. Men huru sådant fe afvissa.
skall kunna ske, i fall frågan afgöres hos Riksdagen, det enskilda"jern jag

icke. _ vägsanlägg Med

hänsyn till alla dessa skäl kan jag för min del icke finna ning ar.
annat, än att Riksdagen gör klokast uti att fortfarande som hittills, (Ports.)
om icke för längre tid, så åtminstone för ett år i sänder, medgifva
åt Kongl. Maj:t rätt att göra erforderliga upplåtelser åt jernvägar
från kronans mark. Dessa upplåtelser äro i allmänhet af ringa
betydelse för kronan, och den mark, som derigenom afhändes kronan
utan ersättning, är ytterst ringa. Ty i de allra flesta fall
skall ersättning lemnas.

I utskottets utlåtande har äfven berörts en annan fråga. Utskottet
har nemligen “velat begagna tillfället att uttala, att en
koncessionslag skulle ur flera synpunkter blifva till gagn såväl
för det allmänna som för de enskilde''1. Ja, det beror på, hvad
man menar med koncessionslag. Menar man dermed en lag om,
huru privilegium å jern vägsanläggning skall kunna meddelas, då
tror jag icke, att en sådan lag vore någon fördel för vårt land.

Och fara värdt är, att, om man börjar med något arbete i denna
väg, man gerna hemtar sina mönster utifrån. Då blir antagligen
det förslag, som måste framläggas för Riksdagen, just ett sådant
förslag, hvarigenom privilegier, monopol eller dylikt skulle införas.

Jag tror, att det i allmänhet är bättre att hålla jernvägsfrågor
liksom andra näringsfrågor så vidt möjligt obundna, så att de
kunna lämpas efter omständigheterna i hvarje särskild!; fall.

Herr Hedin: Herr talman! Den ärade utskottsledamoten på

blekingebänken har sagt, att här är icke fråga om någonting mer
än att lemna Kongl. Maj:t dylik auktorisation för helt kort tid,
ett år eller mindre än ett år. Ja, detta är ju sant. Men är icke
ett år eller mindre än ett år tillräckligt nu såsom förr för att
Riksdagen oåtspord bevilja eu ny Luleå—Ofoten-koncession. Nog
räcker tiden till för Kongl. Maj:t att bevilja koncessioner, som
Riksdagen sedermera får anledning att ångra. För närvarande
ligger ju hos Kongl. Maj:t eu ansökning om koncession på jernvägsanläggning
i Norrbottens län. Kongl. Maj:t tyckes hafva haft
tämlig tid att fundera både på detta och på det af Riksdagen den
8 nästlidne mars fattade beslut, som väl icke är för Kongl. Maj:t
obekant, om också icke någon riksdagsskrivelse i ämnet ännu till
Kongl. Maj:t inkommit. Sedan Riksdagen beviljat Kongl. Maj:t
den rättighet, som föreslagits i detta betänkande, är Kongl. Maj:t
oförhindrad att bevilja den ifrågavarande koncessionen.

Utaf hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
anfört var jag endast i stånd att uppfatta några spridda delar.

Han yttrade, att, om jernvägskoncessioner skulle här pröfvas, han
fruktade, att de skulle komma att på ett betänkligt sätt upptaga
tiden för Riksdagen. Till svar derpå upprepar jag, hvad jag förut
nämnt, att uti de allra flesta fall pröfningen helt säkert komme
att blifva en ren formalitet, som icke toge bort någon nämnvärd

i\:o 37.

32

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. beviljan- tid, men att det är af vigt att hafva denna pröfningsrätt, när ett
de af visso, s4dant fall inträffar som frågan om en koncession, liknande den,
SfrAsomgafs år 1884.

vägsanlägg- Han yttrade också, att, om man under förberedelserna till ett
ningar. enskildt jern vägsföretag, under förarbetena, begynnelsen af arbetet,
(Forts.) skulle finna, att några jemkningar behöfde företagas i den uppgjorda
planen beträffande sträckningen af jernvägen, det skulle
vara betänkligt för företaget, derest man nödgades underställa
Riksdagens pröfning, huru vida sådana jemkningar finge vidtagas
eller icke. Det är oändligt lätt att förebygga en sådan eventualitet
derigenom, att Riksdagen meddelar åt Kongl. Maj:t i samband
med koncessionen rättighet att företaga sådana smärre jemkningar,
som kunde befinnas nödvändiga. Detta är ju en rätt, som
Riksdagen beviljar Kongl. Maj:t, som Riksdagen plägar uttryckligen
meddela Kong]. Maj:t, när den besluter jernvägsanläggning för
statens räkning; och någonting sådant skulle väl kunna beslutas
äfven, när man lemnade koncession för enskild jernväg.

För så vidt herr statsrådet och chefen för civildepartementet
— jag är icke säker på, att jag hört rätt — sökt ådagalägga, att
koiicessionsrätten här i landet i regeringens hand vore mindre omfattande
än i andra länder, nödgas jag bestämdt bestrida detta.
Kongl. Haj:t har enligt mitt förmenande, såsom jag nyss yttrat,
utan något stöd af grundlag och i strid mot alla konstitutionella
principer tillegnat sig koncessionsrätt, hvilken jag icke har sammanblandat
med rätt att meddela tillstånd till expropriation.
Kongl. Haj:t har vidare, efter min tanke utan stöd af den 1845
gällande expropriationslagen, tillagt sig rättighet att i sammanhang
med koncessionen äfven meddela expropriationsrätt. Innehafvandet
af en jernvägsanläggning, i synnerhet en stor sådan, är i de flesta
fall, det kan icke nekas, faktiskt och praktiskt detsamma som innehafvandet
af ett monopol. Herr chefen för civildepartementet må
säga hur mycket som helst, att, teoretiskt taladt, finnes intet som
hindrar den, som har mark att bygga på, att anlägga en jernväg
t. ex. mellan Malmö och Lund, som kan täfla med den förut på
samma sträcka koncessionerade jernvägen. Det kan icke blifva tal om,
att icke i de flesta fall, åtminstone i vårt land, innehafvandet af en

Krnväg måste betraktas såsom innehafvandet af ett monopol.

etta monopol är ett monopol af mycket stor betydelse genom
sin inverkan på näringslifvet. Men icke blott derigenom, utan
innehafvandet af en stor kommunikationsled i vårt land sådan som
en jernväg är innehafvandet af ett politiskt magtmedel, och hvad
detta betyder, om det råkar komma i utländska händer, behöfver
jag icke tala om. Från den synpunkten har man i andra länder
sett frågan om koncessionsrätten. Derför hafva dels koncessioner
meddelats omedelbarligen af parlamenten, dels regleringen af koncessioners
meddelande skett genom lag, och det har gått så till
sedan flera årtionden tillbaka. Deremot här hemma sitter Kongl.
Maj:t och innehar faktiskt denna magt, obunden af alla lagar, och
att denna magt är större i Kongl. Maj:ts händer än i någon annan
regerings, är en känd sak. Jag vidhåller mitt yrkande.

33 >:o 37.

Onsdagen den 26 April, f. m.

Herr vice talmannen Danielson: Då reservanten, som yttrat^”?- beviijansig,
och, som jag tror, äfven motionären framstält en fråga, hvar- de afvissa
för utskottet dröjt så länge att behandla detta ärende och hvad fZkildcTjCndet
kunde hafva varit för ett intresse, som låg bakom detta dröjs- vägsanläggmål,
så får jag erinra om, att den 8 mars beslöt kammaren i fråga ningar.
om norrbottensbanorna. Sedermera har inträffat en sak, som jag (Forts.)
tror vara bekant för alla, nemligen att utskottets ordförande, som
tillhör afdelningen der detta ärende förevarit, har varit klen till
helsan. . Jag tror, att det är en ganska vanlig sak, åtminstone
bruka vi så på min afdelning, att vänta med behandlingen af mera
vigtiga frågor, till dess afdelningens ordförande kan vara med.

Jag vill nämna detta såsom ett för mig giltigt skäl; om reservanten,
hvilken liksom jag tillhör utskottet, hört något annat, känner
jag icke, men jag tror icke, att det förelegat något sådant.

Hvad sjelfva saken beträffar vill jag gifva motionären rätt,
då han i sin motivering antyder, att det är vigtiga förhållanden,
som föreligga i Norrland. Det är en vigtig fråga, och vi känna
alla, att den koncession, som beviljades på en bana der för flera
år sedan, kostat svenska staten ganska mycket, och i det fallet
vill jag sålunda gifva honom rätt. Men nu hafva ju begge kamrarne
fattat sammanstämmande beslut att gå in till Kongl. Maj:t
med en skrifvelse, att koncession icke må beviljas på någon bana
i Norrbotten utan Riksdagens hörande. Derigenom är, tycker jag,
den stora hufvudfrågan för motionären löst, och när så är, har
ju också det skäl bortfallit, som hufvudsakligen talat för motionen.

Då återstår, synes mig, att betrakta frågan såsom eu intressefråga
endast för öfriga delar af vårt land. Den blir då en helt annan,
och vi böra då se till, huru vida vi kunna få någon nytta eller
skada deraf, att Riksdagen pröfvar alla upplåtelser af jord till jernvägar.
I detta fall tror jag ingen skall kunna uppvisa — och det
bär icke heller, vare sig motionären eller reservanten gjort — att
vi skulle hafva någon egentlig vinst eller nytta af att Riksdagen
pröfvade sådana upplåtelser. Tro herrarne, att Riksdagen skulle
kunna uppställa sådana vilkor, då det är fråga om upplåtelse af
jord till jernvägar, att vi skulle kunna förtjena så mycket på saken?
Det vore icke möjligt, ty skulle vi göra det, skulle vi begå
orättvisor mot alla nya bolag, när vi i så många årtionden gifvit
denna rättighet åt alla andra enskilda bolag. Det är orimligt, att
Riksdagen skulle kunna uppställa sådana vilkor, att de skulle
kunna vara till någon nytta till ersättning för det besvär som
derigenom skulle åstadkommas. Jag tror också, att, om Riksdagen
vill behålla för sig denna rättighet och sålunda afslår Kongl. Maj:ts
framställning, man skulle komma att hindra den utveckling, som
järnvägsanläggningar på många orter afse att befrämja. Utvecklingen
skulle stanna af. Sedan de stora stambanorna nu äro byggda,
kan det väl hädanefter icke blifva tal om annat än små lokalbanor,
och det vore att hindra uppkomsten af dessa och kringskära
ortutvecklingen, om Riksdagen skulle befatta sig med dessa
saker. Väger man således nyttan på ena sidan och skadan på den
andra, så kommer man till det resultatet, att Kongl. Maj:t mycket
Andra Kammaren.* Frat. 1833. N:o 31. 3

X:o 37. 34

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. ieviijan- val kan medgifvas denna rättighet, ty man kan icke säga att i öfde
af vissa rjga <]e]ar af landet, om man undantager Norrbotten, egentligen
tnJkma jern-framkommit några klagomål. Hafva herrarne hört några berättivagsaniägg-
gade klagomål? Jag har icke gjort det. Yi hafva alla varit beningar.
låtne med, att jernvägsnätet i vårt land fått den utsträckning det
(Forts.) fatt, och det är för oss hufvudsaken, att dess utveckling får fortgå
på ett varsamt och klokt sätt. Och hvad skulle vi vinna på, om,
såsom utskottet antyder, i stället den fortsatta utvecklingen deraf
skulle hindras hädanefter, ty om .Riksdagen skulle i vanlig ordning
höras och Riksdagen då icke behagade gifva sitt bifall, skulle
möjligen inträffa, att hela frågan om jernvägsanläggning förfölle.
Det kan icke vara lämpligt.

Jag tror derför, att inga skäl finnas att frångå den vanliga
praxis, som varat så många år. Här föreligger intet nytt, utan
det är precis samma sak hvad Riksdagen år från år beslutat, utan
att någon sagt ett enda ord. Derför tycker jag, att Riksdagen
icke bör bryta med denna sed. Kan det komma till stånd en
koncessionslag, skall jag icke vara deremot. Det är en ny fråga
och kanske en berättigad. Om man nu beslutade afslag på Kong].
Maj:ts framställning, tror jag det skulle väcka missnöje på många
håll, der jernvägsplanerna nu äro under utarbetande. Jag hoppas
derför, att kammaren bifaller Kongl. Maj:ts förslag, och jag upprepar,
att, sedan vi nu beslutat rörande Norrbotten, motionärens
hufvudskäl derigenom har bortfallit, och motionären kan gerna vara
belåten dermed, helst han sjelf säger att inga olägenheter i öfrigt
förekommit. På dessa skäl, och de af utskottet för öfrigt anförda,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan,

Herr Boéthius: Vid den utom allt tvifvel mycket skarpsinniga
bevisföring, hvarigenom motionären sökte vederlägga utskottets

a fattning af den 1853 års riksdagsskrifvelse, hvari Riksdagen
e erkänt, att vissa enskilda jernvägar voro likstälda med allmän
väg, förekommer enligt min uppfattning en liten hake. Denna
Riksdagens skrifvelse lyder sålunda: “Företagandet och utförandet
af de smärre jernvägsanläggningar inom landet, som för kommunikationer
af mindre utsträckning erfordras, må ankomma på
den enskilda industrien och företagsamheten; börande likväl ingen
sådan jernbana, som kan hänföras under egenskapen af allmän
väg, få anläggas, innan Kongl. Maj:t, efter skedd anmälan om
samma banas rigtning och beskaffenhet, dertill lemnat tillåtelse.“
Här, sade den ärade talaren, borde med sådan jernväg naturligtvis
förstås sådan bana, som gick öfver anläggarens enskilda mark.
Ja, stode det så, medgifver jag, att denna passus kunde hafva
den betydelse han inlade deri, men nu står det icke så som den
ärade motionären sade, och med hvad rätt säger man då, att den
har denna betydelse? Jag hemställer till herrarne sjelfva, kunna
herrarne väl tro, att, när det i skrifvelsen står taladt om smärre
jernvägsanläggningar, som erfordras för kommunikationer af mindre
utsträckning, dermed blott skulle förstås sådana jernvägar, som
gå öfver anläggarens privata egendom. Enligt min uppfattning

Onsdagen den 26 April, f. m. 35 Ji:o 37.

kan dermed väl intet annat förstås än att dermed afses bibanor, Smärre Ang. beviljanjernvägar
för den kringliggande traktens behof och hvilka verkli- de af vissa
gen gå öfver annan mark. Emellertid är icke frågan härom af förmån* för
betydelse, sedan herr statsrådet och chefen för civildepartementet ""vägsandgf
med alldeles ^klar bevisning ådagalagt, att Riksdagen sedan dess ningar.
erkänt, att Kongl. Maj:t har koncessionsrätt, en bevisning, som (fc''oru.)
hvarken motionären eller den med honom liktänkande reservanten
ens försökt vederlägga. Då således Riksdagen erkänt, att Kongl.

Maj:t har denna rätt, hemställer jag, om det vore lämpligt, att
Riksdagen nu komme och på en omväg sökte omöjliggöra utöfvande!
af densamma, på en omväg, som tillika skulle innebära
ett hinder för vissa orters utveckling genom jernvägsanläggningar.

Vill Riksdagen hafva en förändring, bör den yrka på en koncessionslag.
Det är rätta vägen. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hedin: Den ärade vice talmannen frågade: har man
någonsin hört något klander öfver det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t
utöfvat den rätt, som nu är i fråga att bevilja honom? Ja visst
bär man hört det. När Kongl. Maj:t begagnade sig af denna rätt
för att gifva koncession med verklig effektivitet åt Luleå—Ofotens
jern vägsföretag, då hade man anledning till klander, och detta
fall är det ursprungliga upphofvet till denna motion.

Det är för öfrigt icke alldeles rigtigt, att man år efter år beviljat
Kongl. Maj:t denna rätt, utan att någon sagt någonting deremot.
Jag har mångfaldiga gånger här i kammaren opponerat
mig mot denna rätt.

Jag skall för en gång underkasta mig att berigtiga ett påstående
om att jag skulle hafva sagt motsatsen till hvad jag verkligen
yttrat. Jag har beträffande de af mig upplästa orden i 1853
—1854 års Riksdags skrifvelse sagt, att, när Riksdagen faststälde
såsom princip att smärre jern vägsföretag skulle öfverlemnas åt
den privata företagsamheten, man dermed då icke ville gifva den
privata företagsamheten fria händer att anlägga hvilka som helst
smärre jernvägar, som kunde ifrågakomma. I fråga om sådana
jernvägar, som blott ginge öfver anläggarens egen mark, och om
hvilka, enligt hvad jag tror, jag yttrade, att de utgjorde bihang
till större industriella etablissement, och för hvilka annans mark
än anläggarens icke behöfde tagas i anspråk, i fråga om sådana
kunde det ju icke blifva tal om att staten skulle inblanda sig.

Men deremot sådana smärre lokaljernvägar, som komma att upplåtas
för allmän trafik, dem kunde man icke öfverlåta åt den enskilda
företagsamheten att anlägga utan att statsmagten fått säga
sitt ord i frågan.

Hvad jag sagt om 1853—1854 års Riksdags skrifvelse är absolut
korrekt, men det referat, deremot, som lemnats af mitt yttrande,
är absolut sanningslöst.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då jag inom utskottet varit
med om det slut, hvartill utskottet kommit i denna fråga, så har

N:0 37. 36 Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. beviijan- det vant derför, att jag tycker det skulle se besynnerligt ut, om
de af vissa denna kammare, som i vanliga fall söker främja och stödja de
förmåner för mindreg rätt, skulle i detta fall ställa sig på en annan ståndpunkt.
rtgsalu&T Genom lagen af den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
ning ar. afstående för allmänt behof har Riksdagen medgifvit Kongl. Maj:t

(Ports.) rätt upplåta enskilds mark till allmänna företag. Skulle nu
Riksdagen i motsats härtill komma och säga, att Kongl. Maj:t
eger väl rätt att af den enskildes mark upplåta jord för anläggning
af jernvägar, men så snart det berör statens egendom, den
stora egendomen, då vilja vi icke vara med derom, så vore det
bra besynnerligt, och derför har jag varit med om utskottets beslut,
till hvilket jag nu yrkar bifall.

Herr Waldenström: Jag ber om ursäkt, att jag finner mig
föranlåten tillägga några ord och således förlänga den redan kanske
allt för långt utsträckta diskussionen.

Utskottet säger, att om frågan angående anläggning af enskilda
jernvägar skulle dragas inför Riksdagen, så skulle väl icke
deraf följa, att de forna riksdagsstriderna om jernvägar skulle
upplifvas, men deremot nya strider uppstå inom Riksdagen, och
tillägger: “i detta afseende torde det vara nog att påpeka, att
säkerligen icke sällan skulle göras ansträngningar att förhindra
anläggandet af allmännyttiga jernvägar, som möjligen kunde —
och huru ofta skall icke detta i någon män blifva händelsen —■
komma att konkurrera med en redan befintlig jernväg". Jag anser
detta vara ett så tungt vägande skäl, att jag skulle gifva min
röst åt utskottets förslag, om det också icke anfört något annat
skäl. Jag gör det så mycket hellre, som jag haft tillfälle att
blicka in i frågor af detta slag. Det var, när jernvägen Falun—
Rättvik—Mora skulle anläggas. Ingen menniska kan neka, att
denna jernväg är en mycket vigtig förbindelseled, det är den kortaste
leden mellan Dalarne och hafvet. Men den kom att konkurrera
dels med jernvägen Borlänge—Insjön, som redan var anlagd, dels
med Vesterdalarnes jernväg, som landshöfding Treffenberg satt
sig i sinnet att genomdrifva. Med anledning deraf sattes otroligt
stora krafter i rörelse för att göra jernvägen Falun—Rättvik—
Mora omöjlig. Jag hade sjelf såsom riksdagsman och såsom mellanhand
åtskilligt att göra med denna sak, och jag kan icke annat
än beundra den mans energi och kraft, som slutligen lyckades
öfvervinna hindren. Men säkert är, att om denna fråga kommit
under Riksdagens pröfning, så skulle det hafva blifvit så häftiga
strider och splittringar inom Riksdagen, att de gamla jernvägsstriderna
i Riksdagen icke kunnat vara värre.

Jag skall således för min del yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag tror att detta är en sak, som bör bero på Kongl.
Maj ds pröfning.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr tal -

Onsdagen den 26 April, f. m.

37 Nso 37.

mannen den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande Ang. beviijanja.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande y^mdner/djnu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: enskilda ,jern vägsanläg''j Den,

som bifaller statsutskottets i utlåtandet n:o 63 gj‘orda ningar.
hemställan, röstar (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Voteringen utföll med 147 ja och 66 nej; varande sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dödande
af inteckningar i Norbergs jernväg; och

n:o 65, i anledning af Kongl. Majts proposition angående anslag
till utvidgande af kasernetablissementet i Östersund och Svea
ingeniörbataljons härvarande kasernetablissement äfvensom till uppförande
af ett nytt kasernetablissement för Norrlands trängbataljon
m. m.

§ 8.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets ut- Ån9- inlösen
låtande n:o 66, i anledning af Kongl. Majrts proposition angåendeCaf''
inlösen af professoren C. G. Brunii anteckningar om och tecknin- teckninga^om
gar af äldre svenska byggnader m. m. och teckningar

af äldre sven I

en till Riksdagen den 7 innevarande månad aäåten propo- ska byggnader
sition hade Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen m'' m''
bilagdt statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen, att till inlösen för det under kongl. vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens inseende stälda antiqva»
riskt-topografiska arkivet af professoren C. G. Brunii anteckningar
om och teckningar af äldre svenska byggnader m. m. anvisa på
extra stat för år 1894 ett belopp af 4,000 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Onsdagen den 26 April, f. m.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilli am:
och teckningar aerv talman, mine herrar! Ehuru icke någon reservant mot
af äldre sven- utskottets hemställan finnes inom denna kammare, har jag likväl
eka byggnader ansefq mig skyldig att till förmån för den kongl. propositionen
(Fo/fs.) yttra några ord. .

Det radde verkligen någon tvekan inom regeringen, huru vida
den borde tillstyrka Kongl. Haj:t att till Riksdagen aflåta ifrågavarande
proposition. Men denna tvekan berodde blott och bart
på den långt framskridna tiden för riksdagen, då deremot vederbörande
myndigheters utlåtanden i ärendet voro af den beskaffenhet,
att jag ansåg mig skyldig att, i hvad på mig ankom, bidraga
till framläggandet af propositionen, och den kom också till stånd.
Säljaren hade, enligt hvad han sade mig, redan för ett år sedan
börjat de förberedande åtgärderna för att få ifrågavarande samling
granskad och värderad. Han fordrade nu ett skyndsamt svar,
emedan, efter hvad han sade, han hade förhoppning att finna köpare
i utlandet. Det fans således icke någon möjlighet att dröja
till nästa riksdag.

Det gäller nu att antingen afstå eller också åt vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien förvärfva denna märkliga samling,
som af framlidne professor Brunius under en dryg del af
hans långa lefnad sammanbragts. Den utgöres af, förutom en diger
text, mer än två tusen handteckningar och ritningar, företrädesvis
berörande kyrkliga minnesmärken, mest från Lunds och Linköpings
stift, men också åtskilliga borgerliga byggnader. Vitterhetsakademien
var särdeles angelägen att kunna förvärfva denna samling
åt det antiqvariskt topografiska arkivet. Akademien förklarar, att
samlingen vore för detta arkiv omistlig, och jemväl öfverintendentsembetet
förklarar samlingen vara af stort värde i konst- och kulturhistoriskt
afseende, hvarjemte den äfven för arkitekter uppgifves
hafva stor praktisk betydelse. Det nämnda arkivet, som utgör en
integrerande del af de under vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens
vård och inseende stående statssamlingarna, har ursprungligen
kommit till stånd på grund af en Riksdagens skrifvelse
vid 1857—58 års riksdag, i hvilken Riksdagen hemstälde till Kongl.
Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för uppsökande och förtecknande
af fornlemningar och för det systematiska beskrifvandet af desamma.

Det har för arkivets räkning stått till buds en del af det extra
ordinarie statsanslaget, men vitterhetsakademien har varit så intresserad
för detta arkiv, att den årligen för detsamma af en donations
räntemedel användt större belopp än detta statsanslag, och
den har derjemte under årens lopp kostat på icke mindre än omkring
16,000 kronor för en systematisk gruppering af alla till arkivet
hörande uppgifter m. m. Arkivet består dels af en textafdelning,
i hvilken finnas anteckningar med tillhörande hänvisningar angående
hvarje gård eller by i Sveriges rike, som står i något samband
med fornlemningar eller gjorda fynd och dels af en stor samling

N:o 37.

38

Ang. inlösen
af prof. C. G.

Brunii antpckninan.
r om

39 >:o 37.

Onsdagen den 26 April, f. m.

fotografier och teckningar. Det synes vitterhetsakademien vara *ng.
•synnerligen angeläget att nu äfven förvärfva Brunii samling, som an.''

visserligen delvis omfattar teckningar öfver ännu qvarvarande bygg- teckningar om
nåder och minnesmärken, men äfven innehåller många sådana öfver och teckningar
numera försvunna byggnader af föremål, öfver hvilka inga andra“/ ätdre aven~
afbildningar finnas. Akademien förklarar, att den icke ifrågasätter * e''''

något särskildt för detta arkiv afsedt statsanslag, och att den yvörta.j
också tänker att kunna fortfarande underhålla det utan att behöfva
begära något sådant, men i närvarande ögonblick kunde icke akademien
för vinnande af denna samling bidraga med mera än 2,000
kronor från den fond, som den har att disponera öfver för hithörande
ändamål, utan måste i detta afseende hafva medverkan af
Riksdagen. Det synes mig också vara i sin ordning att, när akademien
af sina egna medel i detta afseende visat en sådan frikostighet
gent emot en statens samling, staten å sin sida, då det
behöfves, understödjer akademien i dess sträfvan för samlingens
ökning. Det enda skälet mot bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
som statsutskottet anfört, är att akademien, sedan den Kongl.
propositionen afläts, erhållit en större donation. Jag vill nu något
litet beröra vigten och värdet af detta skäl. Enligt de upplysningar,
som jag fått af riksantiqvarien, hvilken i förrgår hemkom
från Paris, der han varit i tillfälle att tala med executor testamenti
beträffande den ifrågavarande donationen, har jag fått veta, att
saken ännu icke framskridit så långt, att någon underrättelse om
denna donation ens kunnat meddelas akademien, och ännu mindre
har akademien haft anledning eller tillfälle att bevaka sitt testamente,
likasom det ännu icke heller är möjligt att beräkna, när
akademien kan få dessa penningar. I lyckligaste fall torde detta
kunna inträffa först om ett år, och sålunda i hvarje fall för sent
för att det behof, som nu föreligger, skulle kunna tillgodoses. Men
som det är mer än antagligt, att donator har gjort så stora donationer,
att hans efterlemnade förmögenhet i närvarande stund icke
räcker till för dem alla, så måste, enligt bestämmelserna i testamentet,
efter ali sannolikhet det behållna kapitalet förräntas i åtskilliga
år, på det att det måtte räcka till för de uppgifna ändamålen.
Dertill kommer att, sedan akademien en gång^ fått sin
donation, akademien måste innehafva den åtminstone ett år för att
erhålla någon afkastning deraf, ty akademien har ju icke rätt att
använda sjelfva kapitalet.

Under sådana förhållanden synes den akademien nyss tillfallna
donationen icke i detta fall böra utöfva någon inflytelse på ^Riksdagens
beslut, och derför ber jag kammaren att bifalla Kongl.

Maj:ts proposition och sålunda instämma i det beslut, som Första
Kammaren redan fattat.

Herr von Friesen: Herr talman! Ja, jag kunde nog med

gifva, att kammaren på grund af de upplysningar, som nu lemnats
om denna donation, skulle kunna hafva anledning att biträda
Kongl. Maj:ts förslag, om icke något annat skäl funnes för afslag
än det som af utskottet anförts. Men vi, utskottsledamöterna från

Ji:0 37. 40 Onsdagen den 26 April, i. m.

Ang. inlösen Andra Kammaren, hade för vår del den uppfattningen, att icke
"Vruåi nn'' tillräckliga skäl anförts för bifall till detta förslag, och önskade
teckningar om derför i alla händelser afslag.

och teckningar Sedan korn ifrån Första Kammarens ledamöter den motivering,
af äldre sven-som bär blifvit använd. Vi ansågo deremot, att detta intresse
s:a m9mader var af alldeles för speciell art för att göras till föremål för Riks(Forts.
) dagens särskilda pröfning, helst då staten har en väl understödd
akademi med särskild uppgift, bland annat, att taga befattning med
och anskaffa dylika anteckningar.

Hvad det påståendet beträffar, att den åberopade skrifvelsen
af 1857—58 års Kiksdag syftat på en sådan samling som denna,
den antiqvariskt-topografiska, tviflar jag på att så förhåller sig,
och eget skulle i sådant fall vara, att Riksdagens skrifvelse af
1857—58 icke ledt till resultat förr än år 1880.

För min del vill jag oberoende af det motiv, som utskottet
anfört, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: I motsats mot den siste talaren anser jag
de skäl, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde för ifrågavarande lilla anslag, vara synnerligen talande.
Det gäller här blott en liten summa, och det är fråga om
att söka bevara minnet af våra konstskatter; då nu, såsom herr
von Friesen sjelf erkänner, det enda af utskottet anförda skälet
icke längre kan tillmätas någon giltighet efter de upplysningar,
som lemnats oss från statsrådsbänken, så tager jag mig, herr talman,
friheten att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Westerberg: I likhet med såväl herr statsrådet och
chefen för kong], ecklesiastikdepartementet som den siste ärade
talaren skall jag bedja att få yrka bifall till Kongl. Haj:ts förslag
och afslag på utskottets hemställan.

Jag har nemligen tagit reda på här ifrågavarande materiel,
åtminstone till en del, och jag får säga, att det synes mig, att,
då Sverige är så torftigt utrustadt just på detta område, det vore
Riksdagen ovärdigt att afslå en så blygsam framställning som
denna i kulturhistoriskt ändamål. Jag har varit med på flera utländska
utställningar dels såsom prisdomare, dels såsom åskådare,
och jag må bekänna, att det alltid varit med smärta och blygsel,
som jag funnit Sverige långt efter sina grannland, såsom t. ex.
Ryssland, som väl i allmänhet icke anses stå på synnerligen hög
kultur, men likväl i förfärdigandet af konstnärliga saker står i
spetsen — jag afser härvid särskildt de emaljerade guld- och silfverarbeten,
för Indika den ryska konstindustrien är ryktbar. Detsamma
är förhållandet äfven med Danmark och Norge. Deras
konstindustri står mycket högt i jemförelse med andra kulturländers.
Deremot är det med verklig blygsel, som man måste se, att i
de svenska utställningarna är det de montrer, der punschen utgör det
väsentligaste dekorationsföremålet, som mest tilldraga sig utländingarnes
uppmärksamhet. För att vi skola kunna komma till

Onsdagen den 26 April, f. m.

41 N:o 37.

ett folkligt och ur vår särskilda begåfning och vår nationalitet Ang. inlösen
uppvuxet konstla, måste vi taga vara på de minnen, som vårt C''G''

land, om också ganska sparsamt, besitter, och som äfven ur arktecimingJrom
ologisk synpunkt äro af stor vigt. Det är icke ett ensidigt material, och teckningar
hvarom här är fråga. Jag skall icke länge trötta kammaren —af äldre svenjag
hoppas till och med att jag icke alls skall göra det — men skit byggnader
jag kan icke underlåta att till stöd för mitt senaste påstående (pörts)
anföra ett litet utdrag ur katalogen öfver denna samling, hvaraf
framgår huru rikhaltig den är. Det förekommer der pag. 28 från
Hör konga-dopfunt, ringklocka, rökelsekar, milstolpe, vigvattensten,
predikstol, klockarestol, krucifix, altarskåp, grafsten, altartafla och
högaltare, orgel, och från Nöbbelöf (Ljunits härad) hål i korets
takhvalf. I band. XLI (41), 40 blad hällristningar i Bohuslän,
skisser från Yarnhem i Vestergötland och Yreta i Östergötland—
äfvensom försvarsverk och borgar — slott — stall och fähus —
pag. 59.

Som herrarne torde finna, är samlingen sålunda mycket mångsidig,
och jag ber derför att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Hof: Om ifrågavarande föremåls vigt och

betydelse synes mig egentligen ingen tvist föreligga inom kammaren,
ty jag har icke hört någon som bestridt, att dessa föremål
äro af intresse att förvärfva. Jag tror derför icke heller,
att det är behöfligt, att vi uppehålla oss vid dessa olika kategorier
af föremål och deras betydelse i afseende på Nöbbelöf—och inom
parentes ber jag att få anmärka, att det finnes flera orter med
det namnet, och att, om den siste talaren i sitt yttrande syftade
på en representant här i kammaren, så begick han ett misstag —
utan frågan gäller här, huru vida akademien icke sjelf kan lösa
in dessa saker utan bidrag. Akademien har visserligen sagt, att
den icke kan tillskjuta mer än 2,000 kronor, och begär derför, att
staten skall träda emellan och till ändamålet anslå ett belopp af
4,000 kronor. Men är det verkligen säkert, att akademien icke
kan släppa till mer än 2,000 kronor? Jag tror, att den kännedom
man har om akademiernas sätt att vid hvarje tillfälle vilja
komma åt statsmedel kan gorå en betänksam om det absolut sanningsenliga
i detta akademiens påstående. Och i hvarje fall lär
ingen kunna betvifla, att, om icke akademien för tillfället disponerar
4,000 kronor, den åtminstone bör kunna få kredit, till dess
den får de medel, som genom donation, sedan propositionen afgafs,
måste tillkomma. Åtminstone det senare påståendet hoppas
jag ingen af kammaren skall våga att bestämdt bestrida.

Jag tror, att, huru man än ser saken, det icke finnes något
skäl att bifalla Kongl. Maj:ts framställning, så framt man icke
vill medgifva, att staten alltjemt skall vara färdig att till akademierna
bevilja allt hvad de säga sig behöfva. Utgår man icke
från den förutsättningen, så tror jag, att man skall finna utskottets
hemställan mycket väl motiverad, och jag ber derför att i likhet
med eu föregående talare få yrka bifall till densamma.

>'':o 37. 42

Onsdagen den 26 April, f. m.

Ang. inlösen Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall bedja att med några

af prof. c. o. or(j få yrka bifall till den kongl. propositionen.
teckningar”om Det galler bär att lemna ett statsbidrag på 4,000 kronor för
och teckningar inlösande af frukter utaf lång lefnads arbete. Om man antager, att
af äldre sven- herr Brunius för det arbete, som han nedlagt på denna samling, varit
ska byggnader affånad med 1,000 kronor om året, så skulle lönen för hans be(Forts.
) svar vant synnerligen högt tilltagen, och räkna vi i hop, hvad
samlingen under sådana omständigheter skulle hafva kostat, så
blir priset mångfaldigt större än de 4,000 kronor, som nu begäras.
Dertill kommer, att anslaget afser att bevara teckningar af minnesmärken
från vår forntid. Denna samling lemnar ett bidrag till
kännedomen om vårt forna kulturlif, som bör och måste stanna
i Sverige. Man bör icke ställa så till, att man måste fara till
utlandet för att studera, huru våra fäder lefde, och hvad de presterade
i den mycket rudimentära konst, med hvilken oftast dessa
minnesmärken äro utförda. Om nu icke akademien kan af egna
medel inlösa denna samling, så bör staten träda emellan. Att i
allmänhet våra akademier icke hafva medel att på en gång betala
de summor, dylika inköp erfordra, känna vi litet hvar. Man har
visserligen hänvisat till en testamentarisk disposition, genom hvilken
akademien skulle hafva erhållit nödiga medel till detta inköp.
Jag vet icke bestämdt, hvilken disposition man dermed afser, men
skulle det vara den, hvarom det på senare tider stått att jäsa i
tidningarna, så lärer det ännu vara ganska dubiöst, om och när
den kommer att utfalla.

Jag får derför för min del yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gillj am:
Blott några få ord! Det är egentligen för att göra ett litet principuttalande
gent emot den näst siste talaren, som jag å ny o begärt
ordet.

Jag vill bedja att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att
Riksdagen icke får anse sig hafva rätt att disponera öfver sådana
akademiernas medel, hvilka tillkommit genom donationer. Vi
kunna visserligen känna oss belåtna och glada öfver, att sådana
donationer finnas, så att akademierna sättas i stånd att, utan att för
mycket påfordra statsverkets hjelp, fylla sina särskilda uppgifter,
men man får, som sagdt, icke ställa några omedelbara anspråk på
dessa donationer, i synnerhet som dessa anspråk alltid måste begränsas
af de särskilda stipulationer, som äro utfästade för de
olika donationerna. Man måste se till, att man så länge som möjligt
håller dessa bestämmelser i helgd, ty eljest kan det hända,
att nya donationer blifva allt sparsammare och sparsammare.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen gifvit propositioner å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

43 Jf:o 37.

Onsdagen den 26 April, f. m.

§ 8.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 67, i anledning
af väckt motion om beviljande af årligt bidrag till bekostande
af en isbrytare för Stockholms skärgård och Mälarens större
segelleder.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 198) hade
herr Aucj. Bokström, med hvilken 10 andra ledamöter af kammaren
instämt, föreslagit,

att Riksdagen — under förutsättning och vilkor, att Stockholms
stadsfullmägtige inom instundande juni månads utgång beslöte
sig för att på Stockholms kommuns bekostnad anskaffa
ett för isbrytning i Stockholms skärgård och Mälarens större
segelleder afsedt ångfartyg af minst de dimensioner och den
maskinkraft, som föreslagits i öfverdirektören m. m. Gr. W.
Svenssons den 9 juli 1892 till Stockholms stads drätselnämnds
första afdelning afgifna utlåtande, och förklarade sig villige att
bestrida hälften af de till 28,000 kronor beräknade årskostnader
för ett sådant fartyg — ville från och med år 1894 och sedermera
årligen, så länge isbrytning med ett sådant fartyg på Stockholms
kommuns föranstaltande i Stockholms skärgård och Mälarens
vigtigaste trafikleder ombesörjdes, till bestridande af den andra
hälften af nämnda årskostnad, dock icke till högre belopp årligen
än 14,000 kronor, å riksstaten anvisa nödiga medel, som finge till
Stockholms kommun årligen utbetalas, sedan, på sätt Kongl. Maj:t
kunde finna skäligt bestämma, styrkt blifvit, till hvilket belopp
nämnda årskostnad uppgått.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Pettersson i Osterhaninge, som yttrade: I likhet

med motionären anser äfven jag, att upprätthållandet af vinterkommunikationen
med Finland och Gotland är af den betydelse,
att staten dertill bör lemna sitt understöd. Jag delar också utskottets
uppfattning, att frågan ännu befinner sig i ett outredt
skick, men jag skulle vilja hafva detta omdöme utsträckt icke
blott till frågan om anskaffande af en tidsenlig isbrytare, utan
äfven till frågan om den farled, som för ändamålet må befinnas lämpligast.
Klart är nemligen, att denna väg måste vara af den beskafenhet,
att man på densamma kan säkrast och fortast komma fram.

Motionären och de, som med honom hafva instämt, tyckas
förutsätta, att den isbrytare, till hvars underhåll medel skulle anslås,
skulle hålla segelränna öppen ända intill Stockholm och således
genom hela den långa skärgården. Att emellertid, till följd
af denna farleds längd och de här och der trånga passagerna,
under strängare vintrar sådana svårigheter skulle kunna uppstå,

O/n beviljande
af årligt bidrag
till bekostande
af en
isbrytare för
Stockholms
skärgård och
Mälarens
större segelleder.

N:o 37. 44

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om beviljande att de komma att öfverstiga eu isbrytares krafter, torde vara om"1
Srlvil j* ständigheter, som härvid böra tagas med i räkningen. Jag skall
kastande af eén^ev^v tillåta mig att i detta sammanhang hänvisa till en punkt,
isbrytare för hvilken tyckes vara af naturen sjelf anvisad till en vinterhamn
Stockholms för hufvudstaden och kunna säkrast förmedla en reguliär personskärgård
och oc]j posttrafik med Finland och Gotland—jag menar Nynäs hamn
stormsegel- i Södertörn, belägen omkring 272 mil från Landsorts fyr, hvilken
leder. flertalet af herrarne känna till. Denna hamn erbjuder många för (Forts.

) delar för att kunna användas såsom sådan; den är tillräckligt
stor och tillräckligt djup samt är segelbar för de största fartyg^
och den har sina båda inlopp, det ena norr ifrån och det andra
söder ifrån, relativt fria från grund och skär o. s. v. Med herr
talmans tillåtelse skall jag bedja att få lemna kammaren ett meddelande
angående isförhållandena i denna hamn under den nu tilländagångna
vintern. Uppgiften är afgifven af fyrmästaren på
Måsknufs fyr samt är af honom och ett biträde underskrifven,
hvarjemte namnteckningarna äro i vederbörlig ordning bevittnade.
Detta meddelande är helt kort och lyder så:

Meddelande öfver isförhållanden i Nynäshamnen 1893. Sedan
1889 har det vintertiden, med få undantag, varit öppet och rent
vatten till Nynäsbamnens norra inlopp Stegholmen och södra inlopp
Yttregården.

I år var den strängaste vinter, som vi mins, men ändock var
det öppet vatten till Nynäshamnens norra och södra inloppet till
den 2 februari, då det frös till Måsknuf med svag is, men från
Danziger Gatt till Måsknuf, Våmklubben och Lökvikshamnen var
det öppet vatten.

Den 10 till 25 februari var det igen öppet vatten till Nynäshamnen.

Den 16 februari frös det igen till och fans det bara öppen
vak i Danziger Gatt.

Den 1 mars var det öppet vatten till Gunnarstenar och en
häll vid Nåtaröhals, och sedan den 16 mars är det igen öppet
vatten till hamnen.

Således har äfven denna vinter Nynäshamnen varit tillgänglig
för större östersjöångare.

Detta intygas.

Måsknuf den 5 april 1893.

C. J. Engström, A. E. Andersson,

fyrmästare. fyrbiträde.

Egenhändiga namnteckningen bevittna
A. Svensson, S. Carlsson.

Häraf kunna herrarne således finna, att äfven under denna
stränga vinter har Nynäshamn varit tillgänglig för större östersjöångare,
för så vidt det eljest varit möjligt för dem att befara
Östersjön och inkomma i hamn. Tanken på denna hamn såsom
en vinterhamn för hufvudstaden är emellertid icke ny. Nedan på
1860-talet umgicks man med planen att medelst jernväg sätta densamma
i förbindelse med någon punkt på vestra stambanan i när -

Onsdagen den 26 April, f. m.

45 N:o 37.

heten af Stockholm. Dessa planer hafva på sista åren börjat lefva Om beviljande
upp igen med förnyad styrka. Och i samma mån den tanken — ‘dra till bratt
detta är det enda säkra sättet, hvarigenom en regulier vinter- ^/ande a/en
trafik skulle kunna upprätthållas med Finland och Gotland — isbrytare för
växer i styrka, så ökas också utsigterna för denna jernvägs reali- Stockholms
serande. Den skulle också medföra en icke obetydlig tidsvinst. sk//äfr/.e°fl
Enligt de uppgifter, som kommit mig till banda, drager en sjöresa gtörr/segelfrån
Nynäs hamn till Stockholm den yttre vägen, med en medel- hder.
fart af 10 knop i timmen, under normala förhållanden åtta tim- (Forts.)

mar, hvaremot medelst denna jernväg afståndet mellan nämnda
hamn och hufvudstaden skulle kunna tillryggaläggas på två timmar,
hvilket för dem som komma söder ifrån skulle medföra en
tidsvinst af omkring 6 timmar. Vinsten för resande, som komma
norr ifrån, blefve kanske mindre, men i alla fall ganska betydlig.

Såsom frågan nu föreligger, har jag emellertid icke något yrkande
att göra; men jag har velat framhålla dessa synpunkter för
frågans bedömande, om den till äfventyrs kommer igen vid Riksdagen,
synpunkter, som också förtjena att tagas i betraktande vid
^anordnande af medel för ändamålet ur handels- och sjöfartsfonden.
Såsom Finland har sitt Hangö, derifrån vinterbåten utgår,
så låtom oss få vårt Nynäs, för att deritrån kunna räcka Finland
en hjelpsam hand, äfvensom derifrån hålla förbindelsen med Gotland
öppen under hela vintern.

Jag har, som sagdt, för närvarande icke något yrkande
att göra.

Vidare anförde:

Herr friherre Nordenskiöld: Jag har sedan många år tillbaka
varit varmt intresserad för förslaget om anskaffande af en
isbrytare för underlättande af vinterkommunikationen med hamnarne
på Sveriges ostkust, och jag är fortfarande fullt öfvertygad
om att detta förslag är ett förslag, som icke kan falla.

Jag har dock denna gång icke begärt ordet för att bemöta
utskottets utlåtande, utan finner mig deri på grund af den ytterst
välvilliga motiveringen, hvilken synes mig vara affattad i sådana
ordalag, att man deraf tydligen kan se, att Riksdagen inom ganska
kort tid kommer att lemna bidrag till åstadkommande och
underhåll af nödiga isbrytarefartyg i Stockholms hamn eller på
Sveriges ostkust. Jag har begärt ordet för att påpeka, att här
icke föreligger något egentligt Stockholms- eller gotländskt intresse,
utan ett stort och mägtigt intresse för hela Sverige, ja, till
och med ett direkt pekuniärt intresse för Sveriges statsbanor. Det
gäller nemligen här ej allenast att underlätta vinterkommunikationen
mellan Sveriges hufvudstad och den enda utfartshamnen
under vintertiden för Finland, utan äfven, hvad som är vigtigare,
att under vintertiden underhålla förbindelsen mellan Sverige och
en af de få hamnar, som denna tid äro tillgängliga i norra delen af
det stora ryska riket. Det är fråga om att söka leda en afsevärd
del af Rysslands vinterexport och import öfver Sverige. Detta

N:o 37. 46

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om beviljande måste för Sveriges handel och järnvägstrafik vara af ett så
af årligt bi- ofantligt stort intresse, att, när genom lämpliga anordningar
hostande af en denna kommunikation en gång kommit ordentligt i gång, man då
isbrytare for skall förvåna sig öfver att man kunnat vänta tiotal af år utan att
Stockholms anskaffa de isbrytare, som äro nödvändiga för betryggande af den

skärgård och vigtiga kommunikationen.

Mälarens a °
siows

leder. Herr Bokström: Vid det förhållandet, att denna fråga obe (Forts.

) stridligen för närvarande befinner sig i ett outredt skick, beroende
på beslut, som Stockholms stad har att fatta, hade jag icke ämnat
begära ordet; men efter som jag emellertid nu dertill föranledts,
så ber jag få uttala min tacksamhet till statsutskottet derför
att det välvilligt behandlat saken och för sin del erkänt, att
frågan verkligen gäller ett större intresse än enbart Stockholms
städs och andra lokala intressen.

Med anledning af ett yttrande af den förste talaren i denna
fråga ber jag få säga, att jag önskar all möjlig framgång åt Nynäsbanan,
som ju är en annan fråga än denna, på samma gång
som den bär helt annan ekonomisk räckvidd än den, som här föreligger.
Det är nog rigtigt, att under stränga vintrar kan en kommunikation,
sådan som den nyss omförmälda, vara mera verksam
än den, som skulle uppehållas eller möjliggöras genom ett isbrytande,
fartyg. Men de stränga vintrarne utgöra undantag, och i
regeln är det för den allmänna trafiken af allra största vigt, att
den får obehindradt fortgå så länge och så långt som möjligt sjöledes,
hvarigenom man undviker dessa omlastningar, som i hög
grad fördyra trafiken.

Jag vill hoppas, att Nynäsbanan må komma till stånd genom
sin egen kraft, och att, derest understöd från det allmännas sida
må finnas vara af behofvet påkallad, sådant må komma densamma
till del i den mån verkliga skäl dertill förefinnas.

Jag anhåller emellertid, af skäl som jag haft äran anföra, om
bifall till utskottets förslag.

Herr Palm: Då jag vid denna motions afgifvande icke blef i
tillfälle att underskrifva densamma, så skall jag nu be att få yrka
bifall till motionen.

Till hvad den förste talaren yttrade angående Nynäsbanan
vill jag endast göra det tillägg, att utskottet i sitt utlåtande anfört,
att utskottet icke vill “förneka att denna isbrytning, åtminstone
hvad Stockholms skärgård angår, under vissa förhållanden
kan vara af den allmänna betydelse, att staten bör understödja
företaget." Och jag vill särskildt framhålla den stora betydelse,
en öppen farled har för Vaxholm, dess garnison och dess befästningar.
Kan kommunikationen emellan hufvudstaden och Hangö
uppehållas genom Stockholms skärgård, så undvikas omlastningar,
hvithet måste vara af stor betydelse för samfärdseln. Att Nynäs
hamn är tillgänglig äfven under den stränga vintern, kan vara
af betydelse med afseende å förbindelse med Hangö och Gotland
endast under förutsättning, att dessa sistnämnda hamnar äro till -

Onsdagen den 26 April, f. m.

47 N:o 37.

gängliga; men under den sista stränga vintern har det förhållan- Om beviljande
det inträffat, att fartyg icke kunnat inlöpa vare sig till Hangö af ärlyt ?*''
eller till Visby, hvarför det varit blott liten fördel med att Ny -ätande af en
näs hamn under nästan hela vintern varit öppen. isbrytare för

På grund af hvad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall till Stockholms
motionen. skärgård och

Mälarens

scqel*

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner ieder
af herr tälmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena, bi- (Forts.)
föll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 68, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Ljusdals
stationssamhälle af mark från indragna löjtnantsbostället 23®/384
mantal Gärde n:o 2, biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Carl Ericson
under sex dagar från och med den 27 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.i e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.