RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 36.

Tisdagen den 25 april.

Kl. 7 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 18 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 26, 27 och 28;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 5; och
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 2.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 11,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om utsträckning af tiden för återbetalning
af s. k, afbetalningslån och om ändrad lydelse af § 32 i reglementet
för riksbanken, blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna
voteringsproposition af kammaren godkänd.

Andra Kammaren» Prot. 1893. N:o 36.

1

N:o 36. 2

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1,
§§ 33, 34,
32 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

Tisdagen den 25 April.

§ 4.

Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 25, dels i anledning af väckt motion om ändring af gällande
grundlagsbestämmelser i afseende å tiden för lagtima Riksdags sammanträde,
dels ock med förslag till ändrad lydelse af § 49 regeringsformen
samt § 2, § 10, § 20, § 32 mom. 1, § 33, § 34, § 37
mom. 1 och § 45 riksdagsordningen.

I motion, n:o 72, inom Andra Kammaren hade herr friherre
W. G. von Scliwerin hemstält, att Riksdagen måtte antingen besluta
sådan ändring af grundlagarna, att tiden för lagtima Riksdags sammanträde
bestämdes till den 1 november hvarje år, eller, om helgdag då
inträffade, dagen derefter, eller ock i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med förslag
till sådan ändring af grundlagarna, som af motionären blifvit
ifrågasatt.

Utskottet hemstälde,

att Riksdagen, med afslag å herr friherre von Sehwerins motion,
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 49 regeringsformen
samt § 2, § 10, § 20, § 32 mom. 1, § 33, § 34, § 37
mom. 1 samt § 45 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

Regeringsformen.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma,
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två Kamrar, hvilkas ledamöter
väljas, på sätt riksdagsordningen stadgar. Kamrarne ega i
alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen i
kraft af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år
den 8 Januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen derefter;
Konungen dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag
sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma
framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

Riksdagsordningen.

§ 2-

Lagtima Riksdag skall, i kraft af rikets regeringsform och
utan särskild kallelse, sammanträda hvarje år den 8 Januari, eller,
om helgdag då inträffar, dagen derefter.

3 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Urtima Riksdag sammankallas, då Konungen så nödigt finner,
äfvensom i de fall, hvarom i regeringsformens 91, 92, 93 och 94 §§
förmäles. Hos urtima Riksdag må endast förekomma ärende, som
föranledt Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för
densamma framlägges, så oek hvad med dylikt ärende står i oskilj -

aktigt sammanhang.

§

(Nuvarande lydelse:)

För den, som blifvit till ledamot
i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut
fullmagt, som, när valet verkstälts
af landsting, underskrifves af dess
ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och,
då valet skett af stad, undertecknas
af stadsfullmägtiges ordförande
jemte två af desse fullmägtige.
Fullmagterne böra hafva följande
lydelse:

»I kraft af-----

(lika med motstående lydelse)

Ort och tid.

§

(Nuvarande lydelse:)

För den, som blifvit utsedd
till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt,
underskrifven för valkrets å landet
af domhafvanden, — för stad,
som ensam sänder riksdagsman,
af stadens magistrat, — och för
valkrets, som hestår af flera städer,
af den magistrat, som valet
slutligen handlagt. Fullmagterne
höra hafva följande lydelse:

10.

(Föreslagen lydelse:)

För den, som blifvit till ledamot
i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut
fullmagt i två exemplar, af hviska
det ena öfverlenmas åt den valde
och det andra insändes till Justitiedepartementet.
Fullmagterne, som,
när valet verkstälts af landsting,
underskrifvas af dess ordförande,
med kontrasignation af landstingets
sekreterare, och, då valet skett af
stad, undertecknas af stadsfullmägtiges
ordförande jemte två af
desse fullmägtige, böra hafva följande
lydelse:

»I kraft af det riksdagsmannaval,
som af N. K. landsting
(stadsfullmägtige i N. K. stad)
blifvit den--förrättadt, var der

N. N. härigenom befullmägtigad
att för en tid af nio år från
nämnde dag vara ledamot af Riksdagens
Första Kammare.» Ort
och tid.

20.

(Föreslagen lydelse:)

För den, som blifvit utsedd
till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt i
två exemplar, undersJcrifna för
valkrets å landet af domhafvanden,
för stad, som ensam sänder riksdagsman,
af stadens magistrat, och
för valkrets, som består af flera
städer, af den magistrat, som valet
slutligen handlagt; och skall det
ena exemplaret öfverlenmas åt den

Angående
ändrad
lydelse af
§ 49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1,
§§ 33, 34,
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. i

Angående
andrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
.32 mom. 1,
§§ 3.1, 34,
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Ports.)

Tisdagen den 25 April.

»Vid riksdagsmannaval — — välde och det andra insändas till

— (lika med nedanstående lydelse) Justitie-dcpartementet. Fullmagter —

— — —.» Ort och tid. ne böra hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som
den — — hållits i N. N. domsaga»
(»N. N. valdistrikt af N. N.
domsaga») eller »i N. N. stad»
(»städer»), »har N. N. blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för en tid af tre
år, räknade från och med den 1
Januari nästkommande år» (eller
om valet hållits till följd af Konungens
förordnande om nya val
eller om riksdagsman eljest afgått
innan den tid, för hvilken han
blifvit vald, tilländalupit: »för tiden
till den 1 Januari år--»),

»hvarom detta länder till bevis
och fullmagt». Ort och tid.

(Nuvarande lydelse:)

1. Den, som blifvit till riksdagsman
vald, skall, första gången
han efter valet till riksdag sig inställer,
inför chefen för Justitiedepartementet,
eller den Konungen
i hans ställe förordnar, sin fullmagt
till granskning uppvisa å den
dag Riksdagen sammanträder eller,
om riksdagsman senare siginställer,
så snart derefter ske kan. Denna
granskning, som skall ske i närvaro
af tre bland Fullmägtige i
Rikets hank och tre bland Fullmägtige
i Riksgäldskontoret, har
till föremål att undersöka, huru
vida fullmagterne blifvit i föreskrifven
form utfärdade, och skall
vid den riksdag, för hvilken nya
val af begge Kamrarnas eller endels
samtliga ledamöter egt rum,
vara inom tre dagar fulländad, men
vid andra riksdagar samma dag,
då fullmagterne uppvisas.

32.

(Föreslagen lydelse:)

1. Innan Riksdagen sammanträder,
företages inför chefen för
Justitiedepartementet, eller den
Konungen i hans ställe förordnar,
i närvaro af tre bland Fullmägtige
i Rikets bank och tre bland Fullmägtige
i Riksgäldskontoret granskning
af de till Justitiedepartementet
inkomna, för Riksdagens ledamöter
utfärdade fullmagter. Denna
granskning, som har till föremål
att undersöka, huruvida fullmagterne
blifvit i föreskrifven form
utfärdade, skall vara fulländad
sist å dagen före rik sdag ens hörj an.

Tisdagen den 25 April.

5 N:o 36.

§ 33.

(Nuvarande lydelse:)

Så snart fullmagterne undergått
den i mom. 1 af nästföregående
§ föreskrifna granskning
samt berättelse om förloppet dervid
blifvit af chefen för Justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad Kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, begäre hvardera Kammaren
ofördröjligen hos Konungen, medelst
deputation, talman och vice
talman, dem Konungen då för
hvardera Kammaren, bland dess
ledamöter, utnämner.

Då i något af de fall, som i
91, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i
samma grundlags 95 § nämnde
vederbörandes kallelse sammanträder,
eger hvardera Kammaren
att, inom sig, välja talman och
vice talman.

Innan talmän äro förordnade
eller valde, efter thy ofvan sägs,
föres i hvardera Kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter
i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till
lefnadsåren äldst.

(Föreslagen lydelse:)

Sedan Riksdagen sammanträdt
och berättelse om förloppet af den
i mom. 1 af nästföregående §
föreskrifna granskning blifvit af
chefen för Justitiedepartementet,
eller den i hans ställe förordnad
är, meddelad Kamrarna, hvar i
hvad dess ledamöter angår, läte
Konungen för hvardera Kammaren
tillkännagifva, hvilka bland
dess ledamöter förordnats till talman
och vice talman.

Då i något af de fall, som i
91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på
de i samma grundlags 95 § nämnde
vederbörandes kallelse sammanträder,
eger hvardera Kammaren att,
inom sig, välja talman och vice
talman.

Innan talmän äro förordnade
eller valde, efter thy ofvan sägs,
föres i hvardera Kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter
i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till lefnadsåren
äldst.

§ 34.

Konungen låter offentligen kungöra den af Honom för riksdags
öppnande bestämda tid, som ej må utsättas senare än å andra sockendagen
efter riksdags början. På den tid skola riksdagsmännen, sedan
gudstjenst med dem hållen är, sammankomma på rikssalen, der
Konungen eller, då Han så för godt finner, Statsministern eller annan
Statsrådsledamot förer ordet. Vid detta tillfälle låter Konungen meddela
lagtima Riksdag berättelse om hvad i rikets styrelse sedan nästföregående
lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit, äfvensom till
Riksdagen i två exemplar, deraf ett tillställes hvardera Kammaren,
öfverlemna proposition angående statsverkets tillstånd och behof, innefattande
äfven förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. t,
§§ 33, 34.
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 6

Angående
ändrad
lydelte af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1,
§§ 33, 34,
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

staten utöfver de ordinarie inkomsterna erfordrar; men om Riksdagen
urtima är, kuDgöres för densamma anledningen till dess sammankallande
och aflemnas de förslag och framställningar, hvilka skola
blifva föremål för kamrarnas öfverläggningar; Konungen dock obetaget
att sedermera äfven andra förslag framställa.

Då Konungen, på sätt nu är sagdt, riksdag öppnat, framföre vid
samma tillfälle kamrarnes talmän till Konungen i kamrarnes namn
deras undersåtliga vördnad.

§ 37.

1. Å hvarje lagtima riksdag skola inom sex dagar efter dess
öppnande tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott samt ett lagutskott. Dessa Riksdagens
ständiga utskott skola bestå: konstitutionsutskottet af tjugo,
statsutskottet af tjugofyra, bevillningsutskottet af tjugo, bankoutskottet
af sexton och lagutskottet af sexton ledamöter, hvilka hvardera kammaren
till halfva antalet inom sig väljer antingen omedelbart eller,
om kammaren så beslutar, genom elektorer; ankommande på kamrarnes
sammanstämmande beslut att, när sådant finnes vara af nöden, tillsätta
särskildt utskott för upptagande af fråga, som tillhör ständigt utskotts
behandling, så ock att, derest utskott anmäler behof af förstärkning
i ledamöternas antal, sådant bevilja.

§ 45.

Alla utskott skola inom två dagar från den, då de blifvit utsedda,
sammanträda. De böra, så fort sig göra låter, afgifva de yttranden,
som på dem ankomma.

Har ledamot af utskott tre gånger å rad, utan laga förfall, från
utskottets sammanträden sig afhållit, bör ordföranden hos vederbörande
kammare sådant anmäla, på det annan ledamot i utskottet må i föreskrifven
ordning inväljas.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar Ljungman, VaMin och Eloivson.

Beträffande sättet för föredragningen af ifrågavarande ärende hemstälde
herr talmannen, att hvarje § i utskottets förslag måtte få föredragas
hvar för sig och sedermera ingressen till utskottets hemställan,
med öppen lemnad rätt för dem, som sådant önskade, att redan vid
föredragningen af den i förslaget först förekommande paragrafen yttra
sig öfver förslaget i dess helhet.

Denna herr talmannens hemställan bifölls.

I följd häraf föredrogs nu till en början utskottets förslag till
lydelse af § 49 regeringsformen; hvarefter ordet lemnades till

7 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Herr friherre von Schwerin, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! Då jag väckte den motion, som bär n:o 72, får jag erkänna,
att jag icke hyste stora förhoppningar om, att motionen skulle blifva
antagen, åtminstone icke i dess helhet. Det var två saker, som
jag egentligen ville hafva fram dervid. Den ena var det alltmer
kända behofvet af, att Riksdagen något tidigare än nu sker afslutades.
Det har ju händt åtskilliga gånger, att Riksdagen måst vara samlad
till slutet af maj, och det har mer och mer försports, att detta är
förenadt med flera olägenheter. Vidare önskade jag att få fram något,
som saknas i nu gällande riksdagsordning, nemligen rätt för svenska
Riksdagen att kunna ajournera sig i sin helhet eller till viss del, en
rättighet, hvilken, såsom herrarne veta, finnes i åtskilliga konstitutioner
utomlands. Jag tror, att det vid flera tillfällen kunde vara
nyttigt, att denna rätt äfven funnes i Sveriges grundlagar. Särskild!
kan man tänka sig, att det kan inträffa sådana förhållanden under
pågående riksdag, att det skulle vara lämpligt, om Riksdagen på en
eller annan väg kunde ajournera sig helt eller delvis, men, såsom det
nu är, finnes derför ingen möjlighet.

Jag skulle vara frestad försöka att i någon man kritisera den
kritik af min motion, som utskottet gjort. Utskottet har i temligen
snafva ordalag affärdat motionen. På ett ställe säger utskottet till
exempel, att jag icke tillräckligt motiverat de rubbningar af bestående
förhållanden, jag föreslagit, och på ett annat ställe, att mitt förslag
hvilar på helt och hållet origtig grund. Ja, det kan ju så tyckas,
men besynnerligt är det, att utskottet strax derefter åtminstone delvis
gifver mig rätt.

Utskottet säger vidare, att det icke kan vara rigtigt, att Riksdagens
sammanträde skall rätta sig efter revisioner och bolagsstämmor.
Men, mine herrar, det är icke så ovigtigt, om större delen af svenska
Riksdagens ledamöter äro upptagna af angelägna ärenden hvar och en
i sin hemort. I april och maj försiggå, såsom herrarne veta, vigtiga
kommunalstämmor, val till landstingsmän, till taxeringsnämnder och
bevillningsberedningen. Alla hafva sina sammanträden på våren.
Vidare vet en hvar, som har att göra med större affärer, att bolagsstämmor
och revisioner hållas vid denna tid och att hela afslutningen
af förra årets räkenskaper då bruka göras upp, för att icke tala om
de stora och vigtiga jordbruksintressen, som större delen af Riksdagens
ledamöter ännu representerar. Men man kan ju icke begära allt,
och jag är tacksam, att konstitutionsutskottet i någon mån gått de
uttalade önskningsmålen till mötes.

Utskottet har särskildt fäst sig vid, att den föreslagna ändringen
af tiden för Riksdagens sammanträden skulle föranleda rubbning i
budgetsåret. Ja, i motionen påpekar jag, att detta kan blifva en följd
af min motion, ehuru icke en nödvändig, och jag för min del inser
icke, att det skulle medföra så ofantliga olägenheter, om budgetsåret
ändrades. Tvärtom har jag hört mycket framstående auktoriteter säga,
att det kunde vara förståndigt, om vi stälde vårt budgetsar på den

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1,
§§ 33, 34,
37 mom. 1 och
§45 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 8

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, JO, 20,
32 mom. 1.
§§ 33, 34,
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

1 juli såsom i många andra länder. Jag skall be att få påpeka, att
räkenskaperna öfver bränvinsmedlen borde årligen afslutas, då man
kommer in på sommaren. Likaså är förhållandet med den år för år
allt vigtigare blifna hvitbetssockeraccisen. Hvitbetssockerkampanjen
börjar nemligen på hösten och slutar på våren. Således ges det åtskilliga
skal, som tala för att sätta budgetsåret till den 1 juli. Om
budget,såret begynte den 1 juli, skulle vederbörande hafva grundlig
tid på sig att bereda den nya budgeten.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade under
debatten i Första Kammaren, att redan nu vore tiden för uppgörande
af budgeten knappt tillmätt, då det skulle ske mellan den 31 december
k januari, och framhöll, att om nu Riksdagen hädanefter

skulle sammanträda den 8 januari, blefve tiden ännu kortare, och han
tyckte det vore ledsamt, att sådant tvångsarbete skulle under julen
påläggas. J

„ För min del tror jag icke, att det är så farligt med detta
»tv angsarbete», allra helst som större delen af arbetet göres upp förut.

Jag skall emellertid icke försöka det omöjliga genom att yrka
bifall till min motion, utan vill endast yrka bifall till utskottets beslut
i dess helhet.

Vidare anförde:

Herr Elowson. Herr talman! Den af motionären gjorda framställningen
angående sådan ändring i grundlagen, hvarigenom Riksdagens
verksamhet skulle förläggas till två skilda tider, är tvifvelsutan
till sin grundtanke rigtig, och många ändamålsenliga anordningar
kunna deraf härledas. De detaljanordningar, som motionären föreslagit,
torde deremot icke vara så synnerligen ändamålsenliga. Icke
heller tror jag, att det förslag, som utskottet framlagt i den nu först
föredragna paragrafen, nemligen _ angående tillbakaflyttande af tiden
lör riksdagens början från den 15 till den 8 januari, är synnerligen
ändamålsenligt.

Först och främst med afseende å motionärens framställning derom,
att riksdagen skulle börja den 1 november, torde detta, såsom han
också nämnt, nödvändiggöra ändringar i budgets- eller räkenskapsåret.
Det torde ock derjemte vålla olägenhenheter att hafva samma riksdag
fördelad på två kalenderår. Men deraf följer alldeles icke, att det
icke skulle vara ändamålsenligt, att Riksdagens verksamhet fördelades
pa två terminer. Om Riksdagen arbetade t. ex. tre månader under
vintern och en månad under hösten med mellanliggande sommarferier,
kunde ju denna fördelning af riksdagsarbetet vara lämplig. Men ett
förslag härom skulle nödvändiggöra många andra förändringar i
grundlagarne, synnerligast med afseende på tiden för riksdagsmannavalen.

Hvad nu särskildt beträffar tillbakaflyttningen af riksdagens början
från den 15 till den 8 januari, så tror jag, att en sådan anordning

Tisdagen den 25 April.

9 N:o 36.

icke skulle vara ändamålsenlig. Riksdagsordningen håller strängt på Angående
den grundsatsen, att vid riksdagens öppnande Kongl. Maj:ts proposi- l ä£ef™daf
tion angående statsverkets tillstånd och behof skall till Riksdagen §49regeringsöfverlemnas.
Bibehåller man nu räkenskapsåret, så att det afslutades formen samt
den 31 december, och Kongl. Maj:t skall låta uppgöra statsreglerings- || 2’ 20

propositionen under tiden från den 31 december till den 8 januari, §§ 33j
så är det uppenbart, att de siffror, som skulle ingå i statsreglerings- 37 mom. l och
propositionen, icke blefve synnerligen tillförlitliga, och särskildt i fråga § *5riksgagsom
bankovinsten är det lätt att inse, huru pass tillförlitliga uppgifter (Forts.) ''
man skulle hinna att meddela om den.

Det är således enligt mitt förmenande icke synnerligen lämpligt
att bereda regeringen den svårighet, som blefve en följd deraf, att
statsverkspropositionen skulle göras färdig på så kort tid, som vore
nödvändigt, om man bibehölle det nuvarande räkenskapsåret. Men
en dylik anordning skulle dessutom medföra en olägenhet för riksdagsmännen
sjelfva. Om riksdagen skall börja den 8 januari och om,
såsom det längre fram föreslås, äfven tiden för utskottsvalen skall
ändras, så är det ju naturligt, att de ledande männen vilja vara på
riksdagsorten åtminstone en dag före riksdagens början och således
sist den 7 januari. Då nu trettondedag jul infaller den 6 januari,
så kommer riksdagens början allt för nära jul, och detta föranleder
till obehag och otrefnad för riksdagsmännen.

Dessutom är det icke så säkert, att man genom att börja riksdagen
på en tid, som är mindre lämplig, vinner igen någon nämnvärd
tid i slutet på riksdagen i maj. Jag är fullt ense med dem, som
förmena, att det vid riksdagens slut råder en alltför stor brådska,
som kanske härleder sig icke blott derifrån, att man då befinner sig
vid riksdagens slut, men måhända äfven beror derpå, att man då
är inne i maj månad. Jag tror, att man icke skulle få riksdagen
afslutad åtta dagar tidigare i maj, derför att man började åtta dagar
tidigare i januari.

Då jag således anser, att detta förslag skulle blifva betungande
för regeringen, lända till obehag för riksdagsmännen sjelfva och icke
medföra de fördelar, som dermed äro afsedda, skall jag yrka afslag
å den nu föredragna punkten, i förhoppning att eu motion i samma
syfte som friherre von Schwerins förslag måtte framläggas vid en
kommande riksdag, så att man här i Sverige, såsom redan sker i flere
andra länder, får riksdagsarbetet fördeladt på två skilda perioder och
icke behöfver hålla på långt fram i maj. Riksdagen kunde ju, såsom
jag förut nämnt, arbeta dels under vintern t. ex. tre månader, dels
under hösten samma år så lång tid, som för afslutningen erfordrades.

Häraf måste emellertid åtskilliga ändringar i grundlagarne blifva
en följd.

Jag skall be att få yttra mig vidare vid föredragningen af de
följande paragraferna, men anhåller att för närvarande få yrka afslag
å utskottets hemställan i fråga om den nu föredragna paragrafen.

N:0 36. 10

Tisdagen den 25 April.

Angående Herr Eklund från Norrköping: Jag skall i motsats till den

lydelse^/ föregående talaren be att få i korthet yrka bifall till utskottets för§49
regerings- slag i den nu föreliggande punkten.

formen samt Klagan -—• och detta en ganska befogad sådan — öfver den längta
mera T samhet, som i föld af grundlagens stadganden utmärker Riksdagens
§§ 33, 34, arbeten vid dess början, och det slöseri med tid, som sålunda före37
mom. i och kommer, har under de förflutna åren varit ganska allmän. Det be§
ordningen* mödande att afhjelpa missförhållandet, som finnes uttryckt i utskot(Forts)
fefs hemställan, synes mig derför vara välbetänkt, och. det förslag,
som här föreligger, tillfredsställande. Jag har icke funnit mig öfvertygad
om motsatsen af den föregående talarens anförande, och jag
skall derför, såsom sagd!, yrka bifall till förslaget.

I allmänhet är det icke lätt för de båda kamrarna att ena sig
om konstitutionella frågor, men här föreligger verkligen en dylik, deri
enighet horde kunna så att säga falla af sig sjelf. Detta är icke
någon högpolitisk, icke någon för dagen spännande eller sensationel
fråga, men den är dock af ganska stor betydelse. Jag förmodar, att
Andra Kammaren icke vill förspilla det tillfälle, som nu föreligger,
att genom antagande af detta förslag gemensamt med Första Kammaren
utföra ett fruktbringande reformarbete.

På grund af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson: Den väsentligaste anmärkningen, som kan

göras i denna punkt, är den, som vid debatten i Första Kammaren
framstäldes af statsrådet och chefen för finansdepartementet, nemligen
att regeringen får bra liten tid på sig för att uppgöra statsregleringen,
men, efter hvad jag funnit, uttalade sig icke ens finansministern
bestämdt mot detta förslag, utan förklarade att det nog möjligen läte
sig genomföra. Vill man verkligen nå det mål, dit motionären och
äfven de, som yrkat utslag å utskottets hemställan, syfta, nemligen
att vinna tid på våren för riksdagsarbetets utslutning, så måste riksdagen
börja något tidigare.

Flertalet af denna kammares ledamöter anse nog att de sista
åtta dagarne af den nuvarande riksdagstiden äro så dyrbara, att de
för att vinna igen dessa hellre resa hit upp några dagar tidigare.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Wikstén, Anderson i Hasselbol, Åkesson
och Olsson i Attersta.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, blef den föredragna
§ godkänd.

§ 2 riksdagsordningen.

Godkändes.

11 N:o 36.

Tisdagen den 25 April,

Herr Elowson begärde ordet och yttrade: Jag hemställer, att Angående
herr talmannen måtte framställa proposition till kammaren derom, lydelse af
att §§ 10, 20 och 32 i utskottets förslag, hvilka alla handla om § 4g regering»-

riksdagsmännens fullmagter, må föredragas i ett sammanhang? farmen samt

6 ° 0 ° §§ 2, 10, 20,

Med bifall till denna hemställan, föredrogos nu i ett samman- §§ 33, 34,''
hang SS 10, 20 och 32, hvarefter ordet å nyo lemnades till 37 mom.1 och

“ g 45 riksdags Herr

Elowson, som anförde: Herr talman! Mot de 2 först (Forte)
upplästa §§ 10 och 20 har jag icke så mycket att anmärka, men deremot
så mycket mera mot § 32. I denna paragraf föreligger enligt
mitt förmenande eu formel brist, som är af den beskaffenhet, att jag
ej tror att kammaren bör antaga paragrafen, och då kanske icke heller
de båda föregående paragraferna, som nu föredragits. Utskottet har
föreslagit den reformeringen i afseende på nn gällande bestämmelser
rörande riksdagsmännens fullmagter, att då val egt rum, skall fullmagt
ofördröjligen utfärdas i 2 exemplar, af hvilka det ena exemplaret
skall öfverlemnas åt den valde, och det andra insändas till justitiedepartementet
för att granskas. I afseende på denna granskning föreslår
nu utskottet i 32 §, att den skall företagas, innan Riksdagen
sammanträder, samt att den skall vara fullbordad sist å dagen före
riksdagens början.

Enligt nu gällande grundlag är det föreskrifvet, att när eu riksdagsman
kommer till riksdagsorten, skall han förete sin fullmagt.

Det kan ju inträffa, att en riksdagsman måste väljas under pågående
riksdag, och fullmagt för honom utfärdas. Men då kan denna fullmagt
icke enligt formuleringen af utskottets förslag blifva föremål för
någon grundlagsenlig granskning af chefen för justitiedepartementet,
ty det står i förslaget, att granskning skall företagas, innan riksdagen
sammanträder, och vara fulländad sist å dagen före riksdagens början.

I nu gällande riksdagsordning står det i 32 §, att om riksdagsman
vid riksdagen »senare sig inställer», skall hans fullmagt granskas
»så snart derefter ske kan.» Det är just saknaden af en sådan bestämmelse
— som möjliggör granskning af under riksdagens lopp
utfärdade fullmagter — som utgör en brist i paragrafens formulering,
en brist så stor, att kammaren väl icke gerna kan antaga paragrafen.

Jag skall derför, herr talman, anhålla om afslag å de tre nu föredragna
paragraferna.

Herr Bengtsson yttrade: För min del kan jag icke finna något
hinder för Riksdagen att antaga den nu föreslagna lydelsen af 32 §.

Det är föreslaget, att sedan fullmagt blifvit utfärdad i 2 exemplar,
af hvilka det ena skall tillställas den valde och det andra insändas
till justitiedepartementet, skall granskning företagas, innan riksdagen
sammanträder, och vara fullbordad sist å dagen före riksdagens början.

Skulle nu ett sådant förhållande inträffa, som den föregående talaren
framdrog, att en plats blefve ledig och val af riksdagsman måste före -

N:o 36. 12

Tisdagen den 25 April.

Angående
ändrad
lydelse a f
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20.
32 mom. 1,
§§ 33, 34,

37 mom. 1 ock
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

tagas under riksdagens lopp, så finge val då som annars domhafvanden
eller valförrättaren utfärda fullmagt i två exemplar och öfverlemna
det ena till den valde samt insända det andra till justitiedepartementet,
så att granskning blefve företagen, innan den nyvalde toge sitt
inträde i kammaren. Jag kan icke alls inse, att det är något hinder
för att så sker, och ej heller att någon särskild bestämmelse i
detta fall behöfves, hvadan jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: I likhet med herr Elowson kan jag icke vara
med om den föreslagna förändrade lydelsen af 32 §, emedan den
formella brist, som påpekades, är obestridlig. Det kan icke förnekas,
att paragrafen icke är affattad med hänsyn till den möjlighet, att en
riksdagsman blir vald så sent, att granskning af hans fullmagt måste
ske efter den bestämda tiden. Jag tror för öfrigt, att de förändringar,
som bär föreslagits, äro ganska oväsentliga och derför böra afslås
af kammaren särskild! med hänsyn till 33 och 34 §§ rörande
talmans utseende och riksdags öppnande. Jag skall derför i likhet
med herr Elowson hemställa om afslag å utskottets hemställan i de
nu föredragna paragraferna.

Herr Waldenström: Då det för några dagar sedan här i kam maren

diskuterades om reqvisitionslagen, var det några af kammarens
ledamöter i konstitutionsutskottet, som hade hemstält om en förändring
i det kongl. förslaget, gående ut derpå, att reqvisitionsrätten
icke skulle få träda i kraft förrän efter utfärdande af riksdagskallelse.
När då en ledamot på upsalabänken gjorde samma anmärkning mot
detta förslag, som nu gjorts af herr Elowson, eller att det icke stode
något i förslaget om huru Kongl. Maj:t skulle bära sig åt, i fall
Riksdagen vore samlad, emedan han ju icke under sådana förhållanden
kunde utfärda riksdagskallelse, så svarade herr Hedin, att man
väl finge antaga, att Kongl. Maj:t hade så mycket sundt förnuft, att
han af sig sjelf förstode, att riksdagskallelse icke behöfde utfärdas,
när Riksdagen vore samlad. Jag tror också, att man i afsende på
den nu föreliggande frågan kan förutsätta samma sunda förnuft hos
Kongl. Maj:t som i fråga om reqvisionsrätten. Jag skall derför be
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson: Det förefaller mig egendomligt, att de tvenne

talare, som bär yrka afslag å den förevarande paragrafen, och hvilka
båda äro ledamöter af konstitutionsutskottet, icke framhöllo sina betänkligheter,
då frågan var före till behandling i utskottet. Jag för min
del anser det vara hvarje ledamots af ett utskott skyldighet att, då ett
förslag föreligger, yttra sig om de oegentligheter, som han anser ligga
i förslaget. I fall de anmärkningar, som nu framkommit, hade blifvit
framstälda inom utskottet, hade man möjligen kunnat komma att
taga hänsyn till dem. För öfrigt skall jag be att få säga, att jag
anser det, som man nu här tvistar om, vara en formsak utan något

Tisdagen den 25 April.

18 N:o 36.

värde. Jag instämmer derför med herr Waldenström i hans yrkande
om bifall.

Herr E1 o w son: Med anledning af talarens på geflebänken

yttrande skall jag he att få erinra, att det icke är någon analogi
mellan hvad som förekom, då frågan om ändrad lydelse af 74 §
regeringsformen afkandlades, och hvad som nn föreligger. I förra
fallet var det ju klart att, i öfverensstämmelse med hvad som föreskrifves
i 63 § regeringsformen om riksdagskallelse, sådan kallelse ej
skulle behöfvas, då Riksdagen redan var samlad. Men här är ju i
den föreslagna lydelsen af paragrafen uttryckligen föreskrifvet, att
granskningen skall vara fulländad sist å dagen före riksdagens början,
och derigenom är en elastisk tolkning af denna paragraf omöjliggjord.

Hvad åter herr Bengtssons yttrande beträffar, så får jag säga,
att detsamma förvånar mig ganska mycket, då han mer än väl vet,
att jag under hela den tid, då frågan i konstitutionsutskottet behandlades,
talade mot densamma. Jag var mot den i dess helhet, liksom
jag fortfarande är det, och jag gjorde invändningar mot densamma
både i sakligt och formelt hänseende. De förebråelser, han rigtat
mot mig, träffa mig således icke alls, då jag inom konstitutionsutskottet
framhållit de skäl, jag ansett tala mot den nu föreslagna
gran dlagsf örän dringen.

Herr Johnsson i Bollnäs: Hvad angår den kritik, som herr

Elowson framstält mot utskottets förslag till lydelse af § 32 riksdagsordningen,
så synes det mig, som om denna lika mycket träffar
de nuvarande bestämmelserna i samma paragraf som den föreslagna.
I den nuvarande lydelsen af paragrafen heter det, att riksdagsman
skall samma dag, då riksdag sammanträder, för granskning förete sin
fullmagt inför chefen för justitiedepartementet samt att fullmagten
skall vara granskad inom tre dagar. Om fullmagten skall lemnas för
granskning den dag riksdagen sammanträder, eller om den skall insändas
till justitiedepartementet, på det att granskningen skall kunna
vara fulländad sist å dagen före riksdagens början, lärer i sak blifva
enahanda. Jag tror för öfrigt, att den anmärkning herr Elowson i
detta hänseende gjort icke exklusivt och under alla förhållanden
träffar sjelfva bestämmelsen om tiden, då fullmagtsgranskningen skall
vara afslutad Tv det är ju uppenbart och får väl underförstås, att, om
en riksdagsman väljes under riksdagens lopp, denne äfven efter detta
förslag har att uppvisa sin fullmagt till granskning — så snart detta
kan ske, således jemväl efter riksdagens början. Det är således gifven
att ifrågavarande bestämmelse icke kan afse andra val än de,
som förrättas i så god tid, att fullmagterna hinna till justitiedepartementet
för granskning inkomma, innan riksdag tagit sin början.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
22 mom. t,
§§ 33, 34,
37 mom. 1 ock
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 14

Tisdagen den 25 April.

Angående Herr Ljungman: Jag skall be att få hänvisa såväl den

lydelse^af s*s^e la^aren som äfven de föregående talarne, som yttrat sig i samma
§49 regerings- rigtning som han, till hvad vår nuvarande grundlag säger i fråga om
formen samt fullmagtsgranskning. Sedan det framhållits att riksdagsman skall,
^22mom i°'' första gången han efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen
§§ 33, 34. för justitiedepartementet eller den Konungen i hans ställe förord37
mom. t och nar sin fullmagt till granskning uppvisa å den dag, riksdagen sam§4sriksdags-
manträdcr, tillägges det: »eller, om riksdagsman senare sig inställer,
(Forts.) sa snart derefter ske kan». Der finnes således en särskild bestämmelse
om huru med fullmagtsgranskningen skulle förfaras, då riksdagsman
icke vid riksdagens början inställer sig. En liknande bestämmelse
som denna borde finnas i den af utskottet föreslagna lydelsen
till § 32 riksdagsordningen för det fall, att fullmagt icke hinner
fram så tidigt, att granskning kan ske sist å dagen före riksdagens
början.

Vid behandlingen inom utskottet af nämnda paragraf var det en
ganska långvarig diskussion om densamma. De, som voro mot förslaget,
anförde härför mycket talande skäl. Men jag har aldrig förr
än i dag hört, att det är den besegrade partens skyldighet att formulera
ett förslag, som den segrande parten lyckas få fram. Det
bör väl vara dens skyldighet, som får igenom ett förslag, att sjelf
formulera det och icke motpartens.

Ett särskildt skäl, hvarför jag är motståndare till utskottets nu
föreslagna lydelse af § 32 riksdagsordningen, är, att denna lydelse
står i strid med det beslut, kammaren förut fattat i fråga om talmans
och vice talmans utnämning. Kammaren har nemligen 3 år
å rad beslutit, att kammaren sjelf skall välja talman och två vice
talmän. Blifver ett sådant beslut i framtiden grundlag, då är den
nu föreslagna ändringen äudamålslös. Ty herrarne kunna väl inse.
att man icke kan välja talman och vice talmän första dagen, då
riksdagen sammanträder, utan att detta i bästa fall låter sig göra först
på andra eller tredje dagen, och då vore vinsten af den nu föreslagna
förändringen ingen. Detta är ock hufvudskälet, hvarför jag icke kan
vara med om utskottets nu föreliggande förslag. I öfverensstämmelse
med denna uppfattning skall jag be att få yrka afslag å detsamma.

Herr Hedin: Herr talman! Om en gång den dagen kommer

— och det gör den väl — att kamrarne eller åtminstone denna
kammare blifver berättigad att sjelf utse talman och vice talman, så
blir väl icke den förändring i grundlagen, som nu är ifrågasatt, derigenom
ändamålslös eller värdelös. Nyttan — stor eller liten — står
väl qvar ändå. Endast den olägenheten har man, att man då får
skrifva om de paragrafer, som handla om talmans och vice talmans
utnämning, men den olägenheten antager jag, att kammaren gerna skall
underkasta sig för att vinna detta ändamål.

Hvad nu tvistefrågan angår, kan jag mycket gerna medgifva, att,
om man anser formens stränghet fordra, att i eu grundlagsparagraf

15 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

skrifves tydligt och klart, äfven sådant, som är så sjelfkärt, att ingen
tvist lian uppstå derom, huru man i praxis skall gå till väga, då är
det en brist, hvad som här blifvit af herr Elowson och vice ordföranden
i konstitutionsutskottet påpekadt. Men denna brist är i
mina ögon i praktiskt hänseende betydelselös. Hufvudsaken anser
jag vara bestämmelsen i § 20 om fullmagts utfärdande i två exemplar,
deraf det ena skall ofördröjligen insändas till justitiedepartementet
och det andra ofördröjligen öfverlemnas till den valde. Sedan måtte
det väl vara något, som faller af sig sjelft, att bestämmelsen i § 32
gäller om det regelbundna förhållandet. Undantagsförhållandet är så
enkelt, att icke någon särskild bestämmelse derom behöfver i grundlagen
intagas.

Jag återkommer till frågan om talmans och vice talmans utnämning.
Icke lär man väl kunna säga, att detta utskottets förslag
står i strid med hvad kammaren beslutat såväl i år som de två
närmast föregående åren i afseende på talmansfrågan. Icke lär väl
detta utskottets förslag, om det blifver lag, på något sätt hindra lösningen
af talmansfrågan i den rigtning, denna kammare önskar den
löst. Om så vore förhållandet, skulle jag vara med om att yrka
afslag på detsamma. Men det är tydligt och klart, att i ingen mån
omintetgöres, förhindras eller försvåras lösningen af talmansfrågan, i
den rigtning Andra Kammaren eftersträfva!’, genom att man nu antager
ett förslag, som handlar om en helt annan sak.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Jag vill fästa uppmärksamheten uppå, att

ändamålet med de ändringar, som utskottet här föreslagit i vissa
paragrafer af riksdagsordningen, är att bespara tid vid riksdagsarbetet.
Nu är det föreskrifvet i grundlagen, att riksdag skall öppnas sist å
femte söckendagen efter dess början; men vanligen sker öppningen
på den tredje eller fjerde dagen efter riksdags början. För att nu
bespara tid, har i det nu föreliggande förslaget intagits den bestämmelsen,
att riksdags öppnande skall ega rum å andra söckendagen efter
riksdags början. Man skulle således i regel vinna en till två dagar,
men detta endast under förutsättning, att man erhåller talman och
vice talman första dagen, ty riksdag kan icke öppnas förrän talman
utnämnts eller valts. Herrarne torde derför inse, att, om kammaren
sjelf skall välja talman och vice talman och detta icke kan ske på
första dagen riksdagen sammanträder, vinsten af att antaga nu
föreliggande förslag blifver ingen, och ändamålet med grundlagsförändringen
bortfaller således. Det är derpå saken hänger. Jag inser
mycket väl, att om man i framtiden får sin önskan genomdrifven i
afseende å sättet för talmans och vice talmans tillsättande, då kan
man ändra §§ 33 och 34 i riksdagsordningen. Men då har man
också strukit bort den fördel, som man nu anser sig kunna vinna
med den ifrågasatta grundlagsändringen.

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1,
§§ 33, 34
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 16

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
32 mom. 1.
§§ 33, 34.
37 mom. 1 och
§ 45riksdagsordningen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

Hen’ Elorvson: Jag förundrar mig verkligen öfver, att den

ärade talaren på stockholmsbänken, som nyss hade ordet, vill vara
med om att föreslå en grundlagsparagraf, om hvilken man kan säga,
att hvad som i den paragrafen skall tolkas icke står med ord uttryckt,
utan man blir tvungen att företaga en tolkning vid sidan af densamma.
Om det finnes en så bristfälligt skrifven paragraf i grundlagen förut,
måste man måhända nöja sig dermed, men jag kan för min del icke
finna något det ringaste skäl för att med öppna ögon införa i grundlagen
en bristfällig bestämmelse, ty detta kan ju hafva ganska vådliga
följder i framtiden, låt vara att den sak, som nu föreligger, icke i
afseende på realiteten är af någon synnerligt stor betydelse.

Men genom hvad jag förut framhållit, är det ju visadt, att enligt
den föreslagna lydelsen af stadgandet någon granskning af en t. ex.
i mars månad vald rikdagsmans fullmagt näppeligen kan af justitieministern
i grundlagsenlig ordning företagas. Huruvida det ligger
någon betydelse i en sådan granskning, må herrarne sjelfva afgöra,
men jag kan för min del icke vara med om, att Andra Kammaren
besluter en i formelt hänseende så bristfällig paragraf, som utskottets
förslag till § 32 riksdagsordningen, i synnerhet sedan uppmärksamheten
blifvit derpå fäst.

Jag fortfar att yrka afslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
godkännande af de ifrågavarande paragraferna och dels på afslag å
desamma; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, hlef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller konstitutionsutskottets föreliggande förslag till
ändrad lydelse af §§ 10, 20 och 32 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.

Omröstningen visade 127 ja mot 66 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§§ 33 och 34.

Godkändes.

Beträffande § 37, som härefter föredrogs, anförde:

17 N:0 36.

Tisdagen den 25 April.

Herr Ljungman: Beträffande denna § skall jag be att få

påpeka, att här föreslagits en grundlagsförändring, som icke är af
något behof påkallad. Det har icke visat sig, att man har den allra
ringaste olägenhet af nu gällande grundlagsbestämmelse, och icke
heller, att den föreslagna skulle medföra den allra minsta fördel. Det
enda, man kan säga och utskottet kunnat säga, är, att den föreslagna
ändringen icke skulle medföra någon olägenhet, men jag anser ett
sådant skäl vara alldeles för svagt för att ändra en grundlagsbestämmelse.

Såsom bekant, ha talmännen alltid utsatt utskottsvalen så tidigt,
som beqvämligen låtit sig göra, och det har alltid skett inom 6 dagar,
trots att det är medgifvet, enligt nuvarande grundlagsbud, att för dessa
val utsätta tiden så sent som inom åtta dagar efter riksdagens
öppnande. Under sådana förhållanden kan jag icke finna något skäl
att föreslå en sådan grundlagsändring som den här föreliggande, då
grundlagen uttryckligen bestämmer, att de ändringar, som föreslås,
skola vara högst nödiga och nyttiga. — Jag yrkar derför afslag å
denna paragraf.

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
§ 32 mom. 1,
§§ 33, 34,
37 mom. 1 och
§ 45 riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr E1 o w son: Den nu föreslagna förändringen synes mig gå
ut derpå, att Riksdagen skulle onödigtvis inskränka sin egen frihet
eller binda händerna på sig sjelf. Den föreslagna inskränkningen
uti tiden för utskottens tillsättande från 8 till 6 dagar anser jag
icke vara af något behof påkallad, då ju erfarenheten visat, att Riksdagen
begagnat tiden så väl, att tillsättandet af utskotten vanligen
skett på fjerde dagen och undantagsvis så sent som på sjette dagen.
Således lärer den föreslagna förändringen icke vara af något behof
påkallad; men det skulle kunna inträffa, att en inskränkning uti
tiden blefve till skada. Särskild! torde detta kunna inträffa vid början
af en treårsperiod, kanske icke så mycket med afseende å tillsättande af
ordinarie ledamöter, som icke fast mer vid tillsättande af suppleanter
inom utskotten. Dessa suppleantval äro nemligen i början af en
period icke af någon ringa betydelse, ty i allmänhet torde man kunna
antaga, att de riksdagsmän, som insättas såsom suppleanter i ett utskott,
äro i och med detsamma designerade till att i en framtid blifva
ordinarie ledamöter.

Enligt min tanke ligger en synnerligen stor betydelse uti utskottsvalen,
så som vår svenska Riksdag arbetar, och mig synes, att det
icke förefinnes någon anledning till att Riksdagen sjelfmant skulle
begränsa den tid, inom hvilken dessa val skola försiggå. Hade något
missbruk eller något dröjsmål med afseende å dessa val egt rum,
kunde man anse en restriktion behöflig, men då friheten icke på något
sätt missbrukats, synes mig vara allt skäl att bibehålla nuvarande
grundlagsbestämmelse. Jag anhåller derför, herr talman, om afslag
å utskottets hemställan rörande denna paragraf.

Andra Kammaren* Prof. 1893. N:o 36.

2

N:o 36. 18 Tisdagen den 25 April.

Angående Herr Bengtsson: Såsom skäl för af slag å den föredragna punk l

“delset/ ^en hafya föregående talare anfört, att något missbruk hittills icke
§49regerings- egt rum, utan att utskotten blifvit tillsatta inom den af utskottet här
formen samt föreslagna tid. Ja, detta är visserligen sant. Och jag medgifver,
i^32 mom2°i detta i vissa fall äfven kan vara ett bevis för deras påstående,
S §§ 33, 34, ’ men då bör väl det också vara ett bevis för, att man lian införa en
37 mom. l och sådan ändring uti grundlagen. Och jag tror för min del, att för hvar
§ 4o riksdags- ocp en som känner till förhållandena, behöfver man icke framdraga några
(Forts.) skal för att man Tean göra detta, ty hvarje ledamot uti denna kammare
bör alltför väl känna till, att man mycket väl på den af utskottet
föreslagna tid han tillsätta utskotten. Jag kan för min del icke inse,
hvarför man icke skulle kunna införa en dylik bestämmelse uti det
här föreliggande förslaget, då man erkänner, att det mycket väl kan
låta sig göra. Det är visserligen sant, att man kan tänka sig, att
det fortfarande skall tillgå på samma sätt, eller att utskotten tillsättas
så fort som möjligt, men det kan ju också hända, att de personer,
som hafva detta bestyr om hand, nemligen att bestämma tiden
för utskottsvalen, i en framtid komma att söla på tiden. Jag kan
icke finna, att de öfrige ledamöterna inom Riksdagen af sådan anledning
skola behöfva förnöta sin tid med att gå fåfänga, då man är
öfvertygad om och erfarenheten visat, att man mycket väl kan tillsätta
utskotten på den af utskottet föreslagna tid.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Ja, då man skall vidtaga en ändring uti
grundlagen, skall väl ändringen vara påkallad af något som helst
behof. Det är väl icke tillräckligt, att en grundlagsändring kan gå
för sig. Det gifves väl icke en enda § uti grundlagen, som icke
kan ändras, men, för att ändringen skall verkställas, måste den vara
nödvändig och nyttig. Här är icke visadt och kan icke bevisas, att
en sådan ändring som den föreslagna är nödvändig och nyttig, och
någon tidsvinst uppstår alldeles icke genom densamma. Det har
icke visats och kan icke hevisas, att man genom ändringen skulle
vinna något i tid. Hvarför skall man då vidtaga denna ändring?

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, godkändes
paragrafen.

§ 45.

Herr Elowson yttrade: Hafva ändringarna uti de föregående
paragraferna varit obehöfliga, så lärer man väl kunna säga detsamma
i ännu högre grad beträffande den nu föredragna paragrafen, ty det
lärer väl icke finnas något exempel uppå, att icke talmännen sammankallat
de ordinarie utskotten till deras första sammanträden å nästa
söckendag efter valen.

19 N:o 36

Tisdagen den 25 April.

Då man på detta sätt föreslår den ena onödiga grundlagsförändringen
efter den andra, fruktar jag för min del, att grundlagens
helgd kommer att lida skada. Jag har velat uttala detta,
emedan jag anser, att här är fråga om en grundlagsändring, som är
alldeles obehöflig.

Herr Wikstén: Då nu förslaget så när som på sista paragrafen
blifvit af kammaren antaget, och då samma förslag är af Första
Kammaren godkändt, synes det väl icke vara skäl att afstå denna
paragraf, hvarför jag tager mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag i denna del.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes.

Ingressen godkändes jemväl.

§ 5-

Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 58, med förslag
till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande
af apatitförekomster.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 59, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition af inflytande
köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteron Edelman
mindre och Krabaten i Stockholm m. m.

Under åberopande af bifogadt protokoll öfver finansärenden för
den 24 februari innevarande år, hade Kongl. Maj:t i en samma dag
till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
remitterad proposition (n:o 30) föreslagit Riksdagen att medgifva:

att till Stockholms stad måtte på de i stadsfullmägtiges i Stockholm
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 januari 1891 närmare angifna
vilkor få för utvidgning af Skeppare-, Kaptens- och Glrefgatorna
under eganderätt öfverlåtas den i qvarteren Edelman mindre och
Krabaten belägna, kronan tillhöriga mark, som i skrifvelsen till dylik
upplåtelse ifrågasatts;

att, derest vid auktion, som jemlikt 1875 års Riksdags beslut
skulle förrättas för försäljning af de tomter, i hvilka kronans ifrågavarande
egendomar blifvit styckade, antagligt anbud å sådan tomt
icke erhölles, tomten måtte i den ordning, Kongl. Maj:t pröfvade
lämpligt bestämma, under hand föryttras;

att inflytande köpeskillingar för omförmälda tomter måtte inlevereras
till statskontoret för att derstädes förvaltas och förräntas

Angående
ändrad
lydelse af
§49 regeringsformen
samt
§§ 2, 10, 20,
§ 32 mom. I,
§§ 33, 34,

37 mom. 1 och
§45 riksdagsordningen.

(Forts.)

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteren
Edelman
mindre
och Krabaten
i Stockholm
m. m.

N:o 36. 20

Tisdagen den 25 April.

Angående såsom en särskild »fond för anordnande af lokaler för statens embets''''inflytande
ver^ 1 hufvudstaden», att af Kongl. Maj:t, efter inliemtande i hvarje fall
köpeskilling af Riksdagens medgifvande, för sagda ändamål disponeras; samt
för kronan att Riksdagen till utgående från nämnda fond, i den män medel
mark Ingvar- derstädes blefve tillgängliga, måtte anvisa ett belopp af 73,000 kronor
teren adel- till restaurering utvändigt, i öfverensstämmelse med uppgjorda rit man

mindre ningar och kostnadsförslag, af det s. k. gamla kungshuset.
och Krabaten ° °

i Stockholm

m. m. Med anledning häraf hemstälde utskottet under punkten 1:

(Forts.l »att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna

del, må medgifva:

att till Stockholms stad må på de i stadsfullmägtiges i Stockholm
skrifvelse den 26 januari 1891 närmare angifna vilkor få för utvidgning
af Skeppare-, Kaptens- och Grefgatorna under eganderätt
öfverlåtas den i qvarteron Edelman mindre och Krabaten belägna,
kronan tillhöriga mark, som i skrifvelsen till dylik upplåtelse ifrågasattes
;

att, derest vid auktion, som jemlikt 1875 års Riksdags beslut
förrättas för försäljning af de tomter, i hvilka kronans ifrågavarande
egendomar blifvit styckade, antagligt anbud å sådan tomt icke erhålles,
tomten må i den ordning, Kongl. Maj:t pröfvar lämpligt bestämma,
under hand föryttras; och

att inflytande köpeskillingar för omförmälda tomter må inlevereras
till statskontoret för att derstädes förvaltas och förräntas såsom en
särskild »fond för anordnande af lokaler för statens embetsverk i
hufvudstaden», att af Kongl. Maj:t, efter inhemtande i hvarje fall af
Riksdagens medgifvande, för sagda ändamål disponeras».

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr Andersson i Högkil.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lasse Jönsson: Genom något förbiseende bar min

reservation icke kommit med vid detta betänkande, oaktadt jag i
statsutskottet bekämpade den kongl. propositionen och anmälde reservationen.
Jag finner af detta förslag, att Kongl. Maj:t skulle
vara litet för mycket tillmötesgående mot stadsfullmägtiges begäran
i afseende på fritt upplåtande af mark till det ökade gatuutrymme,
som det bär är fråga om. Det är visserligen sant att, då
staten önskat försälja delar af gardestomterna, staten upplåtit tomtdelar
till gator, men då har det varit fråga om nya gator genom nya
qvarter, hvarigenom tomterna skulle få ökadt värde. Här är det
deremot fråga om att lemna mark till ökad bredd på förut befintliga
gator, hvilket skulle vara till högst obetydlig fördel för staten, synnerligast
som de mest dyrbara tomterna äro belägna utmed allmänna
strandvägen, och de andra gatorna, såsom Styrmansgatan och Gref -

21 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

gatan icke kunna vara i behof af så stor bredd, som här föreslagits.
Det är icke nog med, att staten skall fritt upplåta dessa gatudelar,
som här föreslagits, utan den skall också åtaga sig att fylla dem och
sedermera med tuktad sten belägga desamma. Då det är fråga om
enskilda tomtegare, kommer icke sådant i fråga, utan då får staden
inköpa tomterna eller på annat sätt göra sig dessa gatudelar tillgängliga.
Så att jag anser, att härvidlag har litet för mycket tillmötesgående
skett. Jag tillåter mig derför att yrka afslag på detta
förslag.

Dessa tomter är det ett annat märkvärdigt förhållande med. Då år
1875 Riksdagen beslöt att uppföra det nya veterinärinstitutet, så skedde
det under uttryckligt förbehåll eller beslut, att så fort dessa veterinärbyggnader
voro färdiga, skulle ifrågavarande tomter å offentlig auktion
försäljas. Dessa veterinärbyggnader voro färdiga 1880; och Kongl.
Maj:t befalde då öfverintendentsembetet att vidtaga åtgärder för tomternas
försäljande. Men dåvarande öfverintendenten var ordförande
i en komité, som hade att uppsöka plats för en industribyggnad;
och han gick in till Kongl. Maj:t med begäran att få detta kongl.
bref upphäfdt. Detta lyckades honom, så att år 1881 gaf Kongl.
Maj:t befallning, att dessa tomters försäljning skulle tills vidare uppskjutas.
År 1887 kom Kongl. Maj:t in med en proposition till
Riksdagen om upplåtande af en af dessa tomter i qvarteret Edelman
mindre till byggnadstomt för ett elementarläroverk. Men detta
Kongl. Maj:ts förslag afslogs af Riksdagen, och sedan hafva dessa
tomter, utan att det minsta gjorts för att bringa Riksdagens föreskrifter
till efterrättelse, legat i oanvändbart skick oförsålda. Detta
bär emellertid skett i en gången tid, så att det icke kan hjelpas.
Men att nu, då tomterna äro uppmätta till försäljning, staten skulle
vara, om jag så får säga, så beskedlig att lemna mark till dessa
gatuutvidgningar utan ersättning, det kan jag icke vara med om, och
jag anser dessutom, att hela åtgärden endast skulle till en obetydlig del
förhöja försäljningsvärdet. Härtill kommer, att, om man undantager
en del af Cfrefgatan. vid de båda andra gatorna statens tomter endast
äro belägna på den ena sidan och följaktligen, om det blir någon
vinst af gatuutvidgningen, skulle denna komma äfven dem, som hafva
tomter vid andra sidan gatan, till del. Så att huru jag än betraktar
saken, anser jag, att detta förslag kan afvisas, och att tomterna
lika väl kunna försäljas utan det minsta hinder. Ty de gator, som
finnas der, äro redan förut tillräckligt breda för att möjliggöra dessa
tomters försäljning med fördel.

Det är också en annan sak, som jag här vid lag icke kan undgå
att tänka på, nemligen att, då i andra fall Riksdagen så många
månger visat eftergifvenhet för Stockholms stad, tycker jag det är
litet smärtsamt, att det i afseende på Helgeandsholmen ser ut som
om Stockholms stad skulle göra hvad den kunde för att hindra Riksdagen
att utföra ett beslut, som är lagligen fattadt, och detta med
hjelp af sådana medel, som jag tycker se litet märkvärdiga ut. Skall

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteren
Edelman
mindre
och Krabaten
i Stockholm
m. m.
(Forts.)

N:o 36.

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteron
Edelman
mindre
och Krabaten
i Stockholm
m. m.
(Forts.)

22

Tisdagen den 25 April.

nu staten fortfara med sin eftergifvenhet, så tycker jag det icke
passar i stycket, utan jag anser, att om ena parten tredskas, så bör
den andra icke lemna sin fördel, utan att få någon ersättning i
stället.

På dessa skäl tager jag mig friheten att yrka afslag på det
föredragna betänkandet.

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Jag begärde

ordet med anledning af den föregående talarens yttrande derom, att
det skulle vara till fördel för Stockholms stad, att de ifrågavarande
gatorna vidgades på bredden. Det är en fullkomlig missuppfattning.
Stockholms stad har icke den ringaste fördel af denna sak. Gatorna
hafva nu en bredd af 35 å 45 fot. Vid denna bredd tillätes det icke
att bygga mer än högst 3- å 4-våningshus och derigenom få tomterna
ett betydligt mindre värde, då icke tomtegarne få bygga 5 våningar.
Med anledning häraf ligger fördelen af gatuutvidgningen uteslutande
på tomtegarnes sida. Om nu icke tomtegarne gratis på detta sätt
afstode åt staden dessa remsor, hvarmed gatorna skola ökas på bredden,
så skulle tomtegarne sjelfva få lägga ut dessa tomtremsor och inhägna
dem med staket, såsom skett på flera andra ställen. Nu i stället
lemna de dem till staden och staden förbinder sig att belägga dessa
tomtdelar med huggen sten mot ersättning, och detta finner jag vara
alldeles i sin ordning.

Den ärade talaren beklagade sig öfver, att tomtegarne på andra
sidan gatan äfven skulle få fördel af denna åtgärd. Ja, det är verkligen
beklagligt, att det icke är möjligt att vidga en gata, utan att
båda sidorna få fördel deraf, men det är dock icke någon fördel, som
Stockholms stad får, utan denna fördel tillfaller tomtegarne. Det är
således af dessa andra tomtegare, som staten skulle försöka utkräfva
den fördel, som den på detta sätt gifver, men jag betviflar, att det
är möjligt att utfå någon ersättning af dem. Det är, såsom sagdt,
icke alls förhållandet, att detta på något vis är någon angelägen
åtgärd från Stockholms stads synpunkt, ty det föreligger icke något
behof af att öka utrymmet för trafiken. Gatornas öfre delar skola
fortfarande förblifva vid samma bredd; det är endast midt för dessa
tomter, som bredden skall ökas, och detta uteslutande i syfte att öka
tomternas värde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag och
jag gör det så mycket hellre, som jag kan göra det, utan att det i
hela affären finnes något det ringaste lokalintresse för Stochholms
stad. Det är endast i statens intresse att förslaget godkännes, enär
derigenom tomternas värde ökas.

Herr Persson i Stallerhult: Vid behandlingen af denna kong!,
proposition inom utskottet framhöll herr Lasse Jönsson samma skäl för
afslag, som han bär i kammaren framdragit. Men utskottet ansåg

23 N:o 36

Tisdagen den 25 April.

dem icke för tillfället värda beaktande, utan tillstyrkte den Kongl. Angående

... disposition af

propositionen. . , inflytande

Det är visst sant, att staten här afstar en del mark, som man icke köpeskilling
får någon ersättning för. Men jag tror verkligen, att, då en stor del för kronan
tomter komma att utbjudas till försäljning, man också måste afstå ml^Tqvardessa
tomtremsor till gator. Det går väl icke för sig att med fördel teren Edelsälja
denna stora tomtareal utan att på samma gång få någon utvidg- *« mindre
ning af de gator, som omsluta arealen, helst eu dylik utvidgning
icke ingår i stadsplanen. Om man ser i den kong!, propositionen, m m
så finner man, att det är icke mindre än 137,861 qv. fot, som det (Forts.)
hela utgör, och att det är 15,861 qv. fot eller omkring 13%, som
åtgå till gatorna. Jag tror verkligen, att ett högre pris erhålles för
de qvarvarande tomterna derigenom att man får de omgifvande gatorna
bredare, såsom ock framhållits af föregående talare.

Hela denna proposition eller åtminstone denna punkt anser jag
vara värd all uppmärksamhet. För min del kan jag icke se annat, än
att kammaren gjorde klokt i att godkänna den föredragna punkten,
och jag tagel1 mig äfven friheten att yrka bifall till densamma.

Herr AV alidén: Det förhåller sig verkligen så, som redan blifvit

af ett par talare framhållet, att fördelen af den ga tuutvidgning, hvarom
här är fråga, till alldeles öfvervägande del, man kan nästan säga uteslutande
är på statens sida, då nemligen staten är egare af i frågavarande
tomter. Den ifrågasatta gaturegleringen ingår icke i den
för hufvudstaden faststälda regleringsplanen. Utvidgningen afser således
icke de tre gatorna i deras fortsatta sträckningar, utan skulle komma
att inskränka sig till de gatubitar, som ligga omkring och intill de
qvarter, hvilka staten nu eger och ämnar indela till tomter, som sedan
komma att försäljas såsom privattomter.

Det är alldeles gifvet att tomter, som ligga vid breda och ljusa
gator, äro mera begärliga än andra, icke minst derför, att på gatans
bredd beror, till hvilken höjd husen få uppföras. Genom utvidgningen
skulle alltså de derefter återstående tomtdelarne blifva af större
värde samt lättare att försälja. Från Stockholms stads sida har icke
heller någon fråga blifvit väckt angående dessa gatudelars utvidgning,
utan framställning derom bar kommit från staten, hvilken af skäl,
som jag nyss nämnt, har intresse af den ifrågasätta gatuutvidgningen.

Stockholms stad har gått in derpå, men mot vilkor, som under dylika
förhållanden kunna synas naturliga, nemligen att staten afstår den för
gatans utvidgning erforderliga mark och bekostar denna gatudels första
iordningsättande, hvarefter staden åtager sig underhållsskyldigheten
af dessa gator för all framtid — ett vilkor, som väl torde fa anses
uppväga den ringa fördel, som staden kan erhålla af regleringen.

Under sådana förhållanden yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Högkil: Min åsigt i denna fråga är, att
man icke bör rubba 1875 års riksdagsbeslut att behållna köpe -

N:o 36. 24

Tisdagen den 25 April.

Angående skillingen vid försäljningen af ifrågavarande tomter skulle inlevereras
“inflytande1 ^ riksgäldskontoret samt användas till afbetalning å rikets skuld.
köpeskilling Beträffande den delen af det nu föreliggande förslaget, som afser att
för kronan medlen skulle användas till anskaffande af embetslokaler, så anser
marl^Tqcar- jag att Riksdagen bör sättas i tillfälle anvisa dertill nödiga medel
teren Edel- efter pröfning i hvarje särskildt fall. Jag kan för min del icke inse,
man mindre hvilka fördelar, som skulle vinnas genom antagande af i frågavarande
°i^Stockholm förslag. Säkert är åtminstone, att förslaget icke går i den rigtningen,
m. m. som så ofta framhålles, eller att åstadkomma, förenklingar i statsförvalt(Forts.
) ningen.

På grund af de skäl, jag nu anfört, ber jag att få instämma i
herr Lasse Jönssons yrkande om afslag å detta betänkande.

Häruti instämde herr Ollas A. Ericsson.

Herr Andersson i Nöbbelöf: I likhet med talaren på skaraborgshänken
anser jag förslaget vara af beskaffenhet att vara ganska
väl värdt att taga vara på, såsom varande det bästa beslut, hvartill
man kan komma i fråga om dessa tomter. Man har visserligen sagt,
att det skulle vara till stor fördel för Stockholms stad, om staten
skulle till hufvudstaden skänka dessa gatudelar samt derjemte i första,
hand bekosta desammas beläggande med tuktad sten. Detta må i
någon mån vara sant, men jag tror emellertid, att den största fördelen
häraf skulle komma att stanna på statens sida. Om man ser på den
öfver denna stadsdel upprättade karta, så skall man icke undgå att
finna, att derest man fortfarande skulle låta den vid en del af dessa
tomter belägna gata förblifva så smal, som den nu är, så skulle
tomterna i fråga vid en blifvande försäljning icke få samma värde,
som de skulle få i fall gatan utlades till en större bredd; hvilken
sistnämnda åtgärd är alldeles nödvändig med afseende å förhoppningen
om att kunna på möjligast fördelaktiga vilkor försälja dessa tomter,,
som ligga emellan de nu befintliga gatorna i dessa qvarter.

Här föreligger för öfrigt alldeles samma förhållande, som förut
egt rum beträffande de s. k. gardestomterna, och ingen förändring i
vilkoren har i detta fall blifvit gjord.

Dessutom har man sagt, att det icke skulle vara lämpligt att
bilda en fond för anskaffande af embetslokaler i hufvudstaden. Ja,
derom kunna meningarna vara delade. När köpeskillingen för dessa
tomter inflyter i smärre poster, synes det mig vara lämpligare att
samla dessa köpeskillingar, som kunna belöpa sig till 5,000 å 10,000
kr. för hvarje gång, än att så obetydliga belopp, som i ringa grad
inverka på afbetalningen af rikets skuld, skulle för sådant ändamål
till riksgäldskontoret öfverlemnas. Lämpligare synes det mig, som
sagdt, vara att samla i hop dessa köpeskillingar, till dess de uppnått
ett högre belopp.

Beträffande åter beskaffenheten af de i hufvudstaden befintliga
embetslokaler, torde det vara en gifven sak, att man säkerligen inom

25 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

en ganska kort tid skall nödgas att ombygga eller reparera desamma.
Så t. ex., i fall man får ett nytt riksdagshus, så lärer, derest det
nuvarande riksdagshuset och riksgäldskontoret skola apteras till embetslokaler,
detta icke kunna försiggå utan ganska betydliga kostnader.
Går man vidare till kanslihuset, så är det si och så dermed och det
lärer icke dröja lång tid, innan man skall finna sig nödsakad att på
ett eller annat sätt omändra detsamma, måhända med ganska väsentliga
kostnader.

Vill man vidare se efter huru mycket staten i närvarande stund
betalar i hyra för en del embetslokaler, så uppgår jemväl denna
hyresersättning till det icke obetydliga beloppet af 43,950 kronor,
hvilket belopp skulle i viss mån indragas, derest man genomförde dessa
förändringar. Ett annat skäl är jemväl det förhållandet, att Andra
Kammaren icke gerna vill att Riksdagen släpper ur sin hand möjligheten
att öfvervaka medlens användande för de med dem afsedda ändamål.
Om nu detta förslag bifalles, så har Andra Kammaren tillfälle
att i hvarje särskildt fall bestämma samt använda medlen på sätt
den önskar äfvensom att göra möjliga besparingar, utan att behöfva
draga frågan under gemensamma voteringar. Huru man således ser
frågan, synes mig detta förslag vara det lämpligaste, och får jag derför
för min del yrka bifall till detsamma.

Herr Lasse Jönsson: Jag är alldeles icke förvånad öfver att

de, som inom afdelningen utarbetat föreliggande förslag, anse detsamma
vara det bästa, som kunnat åstadkommas; men det kan ju
finnas personer, som kunna hafva en annan mening om den saken,
och för min del är jag af en alldeles motsatt åsigt.

Nu säger den siste talaren, att de ifrågavarande gatorna äro
smala. Nej, mine herrar, så är icke förhållandet; ty, de äro åtminstone
af den bredd att, på sätt en talare på stockholmsbänken upplyst,
man kan invid desamma få uppföra fyra våningars hus, hvilket ju
bevisar, att gatorna icke äro så smala. Vid de nedersta eller södra
delarne af qvarteren åt Strandvägen äro gatorna så breda, att man åt
den sidan skulle kunna få uppföra huru höga byggnader som helst.
Vid början af 1870-talet blef, vid en rättegång mellan Stockholms
stad och staten, den förra förklarad skyldig att, i och för trafikledens
ordnande, betala hvarje tumsbvedd jord vid Strandvägen. Detta prejudikat
visar, att staten icke är skyldig att kostnadsfritt aflåta någon
tomtdel för gaturegleringen. Nu säger herr Walldén, att det icke är
Stockholms stad, utan kronan, som begärt att ifrågavarande tomtbitar
skulle upplåtas till gatornas utvidgning. Nej, herr Walldén, det
är verkligen stadsfullmägtige, som, på sätt af betänkandet inhemtas,
till Kongl. Maj:t aflåtit skrifvelse i ärendet den 26 januari 1891.

Talaren på skaraborgsbänken nämnde åtskilliga siffror, som jag
icke rigtigt kunde fatta. I den kongl. propositionen omnämnes, att
de tomtdelar, som skulle lemnas till Stockholms stad gratis, tillsammans
utgöra 1,398 qvadratmeter. Om man skulle värdera dessa tomter

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteren
Edelman
mindre
och Krabaten
i Stockholm
m. m.
(Forts.)

N:o 36. 26

Tisdagen den 25 April.

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteron
Edelman
mindre
■och Krabaten
i Stockholm
m. m.
(Forts.)

efter det minsta pris, som de antagligen torde kunna betinga, eller
80 kronor per qvadratmeter, så skulle ifrågavarande areal vara värd
öfver 100,000 kronor. Det är således fråga om en icke så liten
skänk af staten åt Stockholms stad.

Hur jag än betraktraktar saken, så är jag på det klara med att
fortfarande yrka afslag å utskottets betänkande.

Herr Walldén: Ja, naturligtvis, herr Jönsson, ha Stockholms

stadsfullmägtige aflåtit den omnämnda skrifvelsen till Kongl. Maj:t,
men den skrefs till svar å den skrifvelse i ämnet, som tillsändts stadsfullmägtige
i form af en framställning från statens sida. Stadsfullmägtige
hafva i detta sitt svar afgifvit den förklaringen, att de
gingo in på den föreslagna ändringen af dessa gator på vilkor, som
herrarne känna. Men uppslaget dertill kom från kronans ombud
under ärendets behandling inför byggnadsnämnden, dervid ombudet,
såsom man äfven finner omförmäldt å sid. 3 i betänkandet, uttalade
önskvärdheten af att dessa gator, som hade en oansenlig bredd, blefve
utvidgade. Således tror jag mig hafva haft fullkomligt rätt i mitt
påstående, att det har varit staten, som tagit initiativet i denna angelägenhet.

Herr vice talmannen Danielson: På de skäl utskottet anfört

har jag med min röst bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit,
och jag kan verkligen icke förstå, hvad de två talarne, som så ifrigt
motsätta sig förslaget, egentligen skulle vinna på ett afslag derå. De
hafva sjelfve sagt — särskilt yttrades detta af en talare på kristianstadslänsbänken
— att staten skulle hafva tillskyndats ganska stora förluster
under den tid, som denna försäljning blifvit fördröjd. Nu skulle
ju ett afslag innebära detsamma som att ytterligare öka denna förlust.
Men har man nu i 18 år fått vänta på dessa tomters försäljning, så
synes det icke vara skäl att dröja längre och derigenom öka förlusten.

Men tro herrarne väl att man kan med fördel sälja dessa tomter,
innan den ifrågasatta regleringen enligt de föreslagna tilläggen till
stadsplanen egt rum? Det lider intet tvifvel, att dessa gators utvidgning
skulle väsentligt bidraga till förhöjning i tomtvärdet samt
på samma gång underlätta försäljningen. Det skulle således verkligen
vara besynnerligt, om just Andra Kammaren skulle vilja genom
ett afslag bidraga till fördröjande af en fråga, som väntat på sin lösning
under 18 år. Då man anvisade dryga medel till byggande af
det nuvarande veterinärinstitutet, skedde detta under vilkor att snart
försälja de gamla veterinärtomterna, men af många skäl har denna
försäljning fördröjts och har ännu icke den dag, som i dag är, skett.
Jag tycker verkligen att det kan vara skäl, att dessa tomter, hvilkas
behållande endast medför förlust för statsverket, blifva försålda.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall helt kort inskränka mig till

att instämma med herr vice talmannen i hvad han nyss yttrade. Det

27 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

är ju eu gifven sak, att hvad som kan göras för att få dessa tomter
försålda, är en klok åtgärd. Erfarenheten derom, att det beslut, som
Riksdagen i denna sak fattat, icke blifvit realiseradt, är tillräckligt
stor för att man icke skall kunna hoppas, att tomterna skola kunna
försäljas, derest icke ändring i beslutet blir vidtagen.

Beträffande upplåtelsen af mark för utvidgningen af dessa gatudelar
har tydligt framhållits, att det icke skulle blifva förlust, utan
tvärtom en affär för staten.

Herr Anderssons anmärkning om olämpligheten af att bilda en
fond för underhåll eller reparation af embetslokalerna i hufvudstaden
kunde ju hafva sitt värde, derest man är öfvertygad om, att icke
dessa medel med all säkerhet måste utgå till sådant ändamål. Skulle
man antaga, att de ej behöfvas derför, så är åtgärden olämplig. Men
jag tror, att det är en oomtvistlig sak, att de komma att åtgå och
kanske i framtiden icke ens räcka till.

Att dessa penningar ingå till riksgäldskontoret för afbetalning af
statens skuld, synes mig på grund af beloppens ringhet opraktiskt
och torde i sin mån hafva fördröjt försäljningen af dessa tomter. Jag
tror, att detta fördröjande till stor del berott på den omständigheten,
att den tillämnade placeringen af medlen varit olämplig, till följd
hvaraf Kong! Maj:t icke vidtagit några åtgärder för att sälja dessa
tomter.

Jag instämmer således med dem, som yrkat bifall till utskottets
hemställan.

Angående
disposition af
inflytande
köpeskilling
för kronan
tillhörig
mark i qvarteron
Édelman
mindre
och Krabaten
i Stockholm
m. m.
(Forts.)

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad; och
efter det herr talmannen gifvit propositioner å de olika yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.
Bifölls.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 60, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse till staden Visby
af vissa kronan tillhöriga tomter i nämnda stad.

§ 8-

Till kammarens afgörande förelåg vidare sammansatta stats- och Angående
lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts ^^niLands
proposition angående delning af Hernösands stift än äfven en i ämnet
väckt motion.

N:o 36. 28

Angående
delning af
Hernöeands
etift m. m.
(Forta.)

Tisdagen den 25 April.

I en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 47, af den 17 nästlidne
mars, hade Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bilagdt statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen att medgifva, att Yesterbottens och Norrbottens
lön finge från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift för att
bilda ett särskildt stift.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 226, både åter
herrar Olof Jonsson i Hot", Sixten von Friesen, Gunnar Eriksson i
Mörviken, Folke Andersson i Helgesta och Johan Anderson Tenhult
bemstält, att Riksdagen, under vilkor att Kalmar och Visby stift
sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom
de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest
möjliggjordes, måtte medgifva, att Vesterbottens och Norrbottens län
finge från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift för att bilda
ett särskildt stift.

Med anledning häraf bemstälde nu utskottet:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas; och

b) att Riksdagen, med anledning af herr O. Jonssons m. fl. ofvan
omförmälda motion, må i skrifvelse till Konungen anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huru vida icke Kalmar och
Visby stift lämpligen kunna till ett stift förenas, äfvensom för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Häremot både reservationer afgifvits:

af herrar von Friesen, Anderson i Tenhult och Folke Andersson,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den af herr O.
Jonsson m. fl. i ämnet väckta motionen; samt

af herr O. Jonsson.

Sedan till en början utskottets hemställan under mom. a) blifvit
uppläst yttrade:

Herr von Friesen: Jag bar begärt ordet för att framställa

förslag med afseende på föredragningssättet vid föreliggande betänkande.
Jag får hos herr talmannen anhålla om proposition derpå, att båda
punkterna i utskottets hemställan måtte samtidigt föredragas.

Denna hemställan bifölls; i följd hvaraf nu jemväl föredrogs
inom. b); och lemnades ordet derefter å nyo till

Herr von Friesen, som anförde: Såsom herr talmannen be hagade

finna, bar jag gemensamt med två andra af det sammansatta

29 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

utskottets ledamöter reserverat mig mot utskottets nyss upplästa hemställan.

Det som vi reservanter åsyfta och det, som utskottet åsyftar, är
i sjelfva verket samma sak. Båda åsyfta vi delning af Hernösands
stift, såsom Kongl. Maj:t föreslagit. Båda åsyfta vi sammanslagning
af Kalmar och Yisbv stift. Med afseende på de mål, som skola
vinnas, äro vi således ense. Med afseende åter på medlen att vinna
dessa mål stå vi på olika ståndpunkt. Yi reservanter anse, att det
knappast är möjligt att vinna det ena af dessa mål, nemligen sammanslagningen
af Kalmar och Yisby stift, derest man redan har medgifvit
delningen af Hernösands stift, men att, om delning af Hernösands
stift icke beviljas annat än under förutsättning af denna sammanslagning,
båda målen lätt på en gång kunna vinnas.

Utskottet säger, att det skulle vara farligt att nu fatta ett beslut
af så genomgripande betydelse, som det af motionärerna påyrkade.
Men detta beslut är i sjelfva verket icke af någon genomgripande betydelse,
ty genom detsamma fastslås icke någon sammanslagning af
Kalmar och Yisby stift. Det innebär endast, att vi nu för tillfället
icke vilja vara med om en delning af Hernösands stift, så framt vi
icke samtidigt få en sammanslagning af de två andra stiften.

Det heter vidare, att »en sådan åtgärd bör vidtagas oberoende
af den derifrån helt och hållet skilda frågan om en sammanslagning
af två andra stift». Så helt och hållet skilda äro likväl icke dessa
frågor, ty utskottet säger sjelft på sid. 10: »Motionärerna hafva emellertid
framstäf ett förslag, som, derest detsamma kunde genomföras,
skulle i högst väsentlig mån nedbringa kostnaderna för stiftets delning».
Att nu frågan om kostnaderna för stiftets delning icke är
en fråga, som är skild från frågan om stiftets delning, torde vara
temligen klart, och om motionärernas förslag skulle medföra en väsentlig
minskning i denna kostnad, så är det tydligt, att detsamma
är nära förbundet med frågan om Hernösands stifts delning och icke
är helt och hållet skildt från densamma.

Vidare säger utskottet, »att ett bifall till motionen sannolikt
skulle komma att medföra ett uppskof på flera år med det nordligaste
stiftets delning». Jag tror icke, att detta skulle behöfva blifva förhållandet.
Väl är det sant, att, om kammaren nu skulle bifalla reservationen,
frågan sannolikt för denna riksdag har förfallit; men det
är ingenting, som hindrar Kongl. Maj:t att, med kännedom om så väl
Borsta som Andra Kammarens åsigt i denna fråga, framlägga förslag
i ämnet till innevarande års kyrkomöte och, om ett förslag i öfverensstämmelse
med Riksdagens båda kamrars samfälda önskan af kyrkomötet
bifalles, återkomma till 1894 års Riksdag med förslag om Hernösands
stifts delning och sammanslagning af Kalmar och Visby stift.
Då kan detta förslag godkännas af 1894 års Riksdag, och delningen
kan då inträda redan den 1 januari 1895. Något försenande behöfver
.således ej inträffa, om reservanternas förslag antages.

Det kan också hända, att Kongl. Maj:t finner sig på annat sätt,

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36. 30

Angående
delning af
Bemötande
stift m. jk.
(Forts.)

Tidsagen den 25 April.

än det här föreslagna, kunna, oaktadt Hernösands stift delas, hålla
antalet biskopsstift vid det nuvarande och till 1894 års Riksdag inkomma
med förslag i sådant syfte. Således, vare sig Kongl. Maj:t
vill göra en begränsning af stiftens antal på sätt som i reservationen
är föreslaget eller på annat sätt, möter icke något hinder att få frågan
afgjord redan vid 1894 års riksdag.

Man kan invända, att nödig utredning af dessa frågor icke kan
åstadkommas på den korta tid, som nu är qvar till innevarande års
kyrkomöte. Men den utredning, som i principfrågan behöfves, är
icke vidlyftig. Man har för en sammanslagning af Kalmar och Visby
stift motiv af enahanda art som de, hvilka i den kongl. propositionen
äro anförda för en delning af Hernösands stift, ehuru gående i motsatt
rigtning, nemligen den obetydliga arealen, den obetydliga folkmängden,
det obetydliga antalet pastorat, det obetydliga antalet läroverk.
Alla dessa synpunkter har man upptagit, då man velat hafva
stöd för Hernösands stifts delning, och de passa lika väl, då man vill
hafva stöd för en sammanslagning af de båda minsta af rikets stift.

En annan fråga är om detaljerna vid denna sammanslagning.
De kunna behöfva en längre utredning. Men lika litet som här förefinnes
något förslag angående detaljerna vid Hernösands stifts delning,
lika litet behöfver det till kyrkomötet inkomma förslag om detaljerna
vid Visby och Kalmar stifts sammanslagning.

Jag tror alltså, att de skäl, som förmått utskottet, ehuru det har
samma mål som reservanterna, att icke ingå på reservanternas förslag,
icke äro hållbara. Det kan vara en möjlighet, att kyrkomötet trots
de klara och tydliga skäl, som föreligga, likväl icke går in på en
sammanslagning af rikets båda minsta stift och på den grund afslår
förslaget, men det blir ju då kyrkomötets fel och icke Riksdagens,
att den önskade åtgärden, Hernösands stifts delning, icke kan åstadkommas.

Jag anser således för min del, att man genom antagande af reservanternas
förslag kan vinna båda de mål, som hela utskottet önskat.
Det är, som jag redan sagt, med afseende på sjelfva målen ingen
meningsskiljaktighet inom utskottet, utan skilnaden är den, att, medan
reservanterna med afseende på båda målens vinnande stå på realpolitikens
fasta mark, så befinner sig utskottet, hvad det ena målet,
hvad sparsamhetshänsynen beträffar, i de fromma önskningarnas luftregioner.
Jag tror, att man står säkrare på fasta marken, och ber
derför att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Anderson i Tenhult och Hammarström.

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grill järn:
Den fråga, som nu föreligger, är efter mitt förmenande af sådan vigt,
att den är förtjent af kammarens särskilda beaktande. Jag vågar

31 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

påstå, att Kongl. Maj:t sällan har att till Riksdagen framlägga ett
förslag, som är så förtjent af att få bedömas ensamt för sig, utan att
bindas tillsammans med några andra frågor, äfven om dessa må innefatta
önskningsmål, som sjelfva kunna hafva ett större eller mindre
berättigande.

Den föregående talaren bar icke heller gjort något försök att
förneka nödvändigheten af Hernösands stifts delning, dag anser att denna
nödvändighet är så klart och tydligt ådagalagd, att den verkligen icke
behöfver med många ord bevisas. Jag påstår derjemte, att nödvändigheten
är af den mest trängande beskaffenhet. Vi hafva redan
dröjt allt för länge med denna delning, och det är icke ett enda ögonblick
att förlora, så vidt icke berättigade intressen skola sättas på spel.

Af Kongl. Maj:ts framställning och sammansatta utskottets utredning
framgår, hvilka vigtiga omständigheter tala för en dylik delning.
Hernösands stift omfattar ju en areal, som är så oerhördt stor,
att man till och med, när man tillhör det mellersta eller södra Sverige,
har svårt att fatta storleken af detta stifts område. Det är större
detta stift än hela det öfriga Sverige, ja, så mycket större, att öfverskottet
öfverträffar åtskilliga andra stifts sammanlagda areal. Vidare
är folkmängden betydligt öfver en half million och stadd i snabbare
tillväxt än i någon annan del af landet. Vidare hafva vi i Hernösands
stift två främmande nationaliteter, den lappska och den finska,
hvilka bereda stiftstyrelsen särskilda svårigheter till följd af språkens
olikhet med vårt modersmål och de egendomliga förhållanden, som i
öfrigt äro utmärkande för dessa folk. Vidare hafva vi att tänka på,
att i Norrland för närvarande försiggår en nybildning af den mest
genomgripande beskaffenhet. Genom den norra stambanans framdragande
norrut, genom jernvägsanläggningen från Luleå till Gellivara
och den dermed i samband stående malmbrytningen hafva inträdt så
väsentligt förändrade förhållanden, att oupphörligt nya befolkningscentra
bildas, och förhållandena i öfrigt på mångfaldigt sätt omgestalta
sig. Det behöfs i Norrland ofördröjligen, ty det har redan allt för
länge uppskjuta, bildandet af nya pastorat, uppföi’andet af nya kyrkor,
nya boställen; med ett ord alla förhållanden ställa der både i
qvantitativt och qvalitativt afseende vida högre anspråk på stifsstyrelsen
än i något af rikets öfriga stift. Befolkningen sjelf måste vidkännas
mycket stora olägenheter af de långa afstånden mellan församlingarna
och stiftsstaden. Hafva invånarne något ärende, som påfordrar
samverkan med stiftsstyrelsen och som krafvel’ skyndsamt afgörande,
så är den personliga förbindelsen så obeqväm, dyr och tidsödande,
den postgång, som finnes, så långsam, att mångfaldiga gånger
hela saken får lida, derför att den icke kan lösas inom den tid, då
den egentligen beliöfde lösas.

Under sådana förhållanden är det temligen gifvet, att jag måste
hos kammaren på det Ulligaste förorda ett bifall till denna delning
ju förr dess hellre. Helst skulle jag naturligtvis önska framgång åt
Kongl. Maj:ts förslag, men jag anser mig likväl oförhindrad att för -

Angfiende
delning af
Bemötande
stift m. in.
(Forts.)

N:o 36. 32

Tisdagen den 25 April.

Angående
delning af
Hernösands
.stift m. m.
(Forts.)

orda bifall till utskottets förslag, derför att den skrifvelse, som utskottet
föreslår, bör, med Riksdagens medgifvande kunna få tolkas så,
att hufvudsaken är att se till, huruvida de gamla stiftens antal kunde
minskas med ett, så att samtliga stiftens antal efter delningen icke
blir större än förut. Uti den i mom. b) af detta betänkande föreslagna
skrifvelsen till Kongl. Maj:t skulle under detta antagande
endast behöfva ligga, att Kalmar och Yisby stifts sammanslagning
först borde utgöra föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, men att
något bestämdt hinder icke möter för att Kongl. Maj:t må komma
med något annat förslag, som leder till samma mål. Jag tycker mig
finna en bekräftelse på denna min uppfattning i den föregående talarens
anförande. Men om så är, måste jag anse, att utskottets förslag i
afseende på ändamålsenlighet och lämplighet beträffande hufvudfrågan
är ojemförligt mycket att föredraga framför reservanternas. Dessa
medgifva också att Hernösands stift må delas, men blott under det
bestämda vilkor, att Kalmar och Yisby stift skola sammanslås. Reservanterna
hafva såsom skäl anfört, hurusom dessa stift äro de minsta,
och deruti hafva reservanterna rätt. Till och med efter sammanslagningen
komma de att bilda ett jemförelsevis litet stift. Men då reservanterna
tillika påstå, att Yisby och Kalmar stift äro närbelägna till
hvarandra, har jag svårt att instämma med dem; och hvad jag särskilt
vill framhålla är, att förbindelsen dem emellan är mycket besvärlig.
Det är ett rätt stort vatten, som skulle komma att skilja
dessa två delar af ett och samma stift, och den, som vet hvilken liflig
förbindelse det måste vara mellan ett stifts delar, kan förstå, hvilka
missförhållanden kunna uppstå under ogynsamma naturförhållanden.
Jag behöfver i detta afseende endast erinra, att under den förflutna
vintern har Gotland under nära sex veckors tid varit fullkomligt afspärradt
från fastlandet. Jag vill för öfrigt påpeka, att, om Gotland
hittilldags bildat ett eget stift, så har det visserligen icke varit derför
att det på grund af sin folkmängd eller areal måst så göra, utan
på grund af geografiska och historiska förhållanden. Tänker man på
de historiska förhållandena, så kan man sätta i fråga, om icke Gotland
hellre borde förenas med Linköpings stift, med hvilket Gotland i
förra tider varit förenadt. För en sådan lösning talar också den omständigheten,
att under vintertiden den lättaste förbindelsen mellan
Gotland och fastlandet eger rum mellan Yisby och Yestervik.

Hvad som i detta afseende särskildt bör ihågkommas, är att, för
att något sådant som en sammanslagning af Kalmar och Yisby stift
skall kunna vidtagas, en grundlig utredning måste föregå; och jag
ser för min del icke någon möjlighet, att en dylik utredning skall
kunna på behörigt sätt hinna verkställas till nästa kyrkomöte.

Det är derför att det är af den allra största vigt, att icke Hernösands
stifts delning onödigt uppskjutes, som jag hemställer till
kammaren, att den måtte nöja sig med utskottets förslag, som leder
till samma mål som reservanternas, men gör det på ett lämpligare och
bättre sätt.

33 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Jag vågar att ännu en gång förorda bifall till utskottets förslag, Angående
och jag upprepar, att hufvudfrågan är af den beskaffenhet, att kam- Hernsfandt
maren bör pröfva densamma för sig. Kostnaderna äro icke på något sätt stift m. m
afskräckande, om man tänker på värdet af det mål som man vill uppnå. (Forts.)

Här är, till sist, rätter nöd å färde, hvarför ett uppskof måste
blifva högst skadligt för Hernösands stift.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Af hvad herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemetet nyss yttrat framgår
ovedersägligen, att det till följd af storleken af Hernösands stift icke
är möjligt för en person att fullgöra alla de göromål, som åligga
honom som stiftets styresman. En del af dessa göromål måste derför
blifva eftersatta. Många af oss norrländske representanter, som
kände biskop Landgren, veta, att han var utrustad med ovanliga både
kropps- och själskrafter och en ovanlig arbetsförmåga; men oaktadt
dessa hans egenskaper, och fastän han var en synnerligen flitig visitator,
funnos ändå vid hans frånfälle många socknar, som icke blifvit
visiterade på hela 12 år.

Det är dock icke allenast storleken af Hernösands stift, som gör
det mera svårskött än något annat stift, utan härtill kommer, såsom
från statsrådsbänken äfven blifvit omnämndt, en del säregna förhållanden
inom stiftet, hvilka icke hafva sitt motstycke inom någon
annan del af riket och som i hög grad taga biskopens och stiftsstyrelsens
tid och arbetskrafter i anspråk. Inom Norrbotten bo
nemligen tre folkstammar, svenskar, finnar och lappar. Dessa äro
hvarandra mycket olika till språk, seder och lynne. Som staten bör
egna synnerlig uppmärksamhet åt de finska förhållandena, och då
jag tror, att kammarens ledamöter hafva ringa kännedom om dessa
förhållanden, så vill jag något vidröra desamma. Det finska språket
har under tidernas lopp utbredt sig från riksgränsen mot söder och
eröfra! det ena svenska sockenområdet efter det andra. För närvarande
talas nästan uteslutande finskt språk uti icke mindre än 9
socknar. I en socken, Gellivara, talar ungefär den ena hälften af
befolkningen svenska och den andra hälften finska.

Under en lång följd af år gjordes från statens sida icke något
för att motverka det finska inflytandet. Då, såsom det någon gång
hände, svenska familjer flyttade in i de finsktalande socknarne. så måste
dessa familjer skicka sina barn till finska skolor, derför att i orten
icke fans någon enda svensk skola. På detta sätt blefvo barnen
gifvetvis snart förfinskade, och det svenska språket förqväfdes.

Frågar man sig nu efter anledningen till dessa ogynsamma förhållanden,
så gifves derpå icke mer än ett svar, och detta är, att
det inom Norrbottens län icke funnits någon myndighet, som varit
målsman för kyrkan och skolan, utan denna myndighet hade sitt säte
i den från länet långt belägna stiftsstaden Hernösand, och på grund
af det långa afståndet från denna stad till öfre Norrland, hafva en
hel del angelägenheter, synnerligast sådana, som rört de långt bort
Andra Kammaren» Prat, 189.3. A’:o .36. 3

N:o 36. 34

Angående
delning af
Hernösandt
luft m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

från stiftsstyrelsen belägna socknarne, blifvit eftersatta. Jag vill härmed
ingalunda hafva uttalat ett klander öfver de utmärkta män, som
varit stiftets styresmän, utan jag vill endast hafva visat, att stiftet
är för stort. Hade stiftet blifvit deladt för 50 år sedan, och stiftsstyrelsen
förlagts, så som den bort, till Luleå, så är det min tro, att
svenska språket nu mycket allmänt talats i de socknar, der nu endast
finskt tungomål höres och finska seder äro rådande. Under senare
år har staten dock vidtagit åtgärder för att lära finnarne svenska
språket. Så har anslag lemnats till statsskolor, och ett seminarium
har inrättats i Haparanda för att utbilda lärare för mindre folkskolor;
men så vidt jag vet, hafva de elever, som utgått ifrån seminariet,
icke haft sådana kunskaper i svenska språket, att de kunnat deri
meddela undervisning. För ungefär eu vecka sedan beviljade denna
kammare 20,000 kronor, hvilka hufvudsakligen skulle användas för
inrättande af svenska skolor i de finska socknarna. Dessa skolor äro
således statsskolor och stå liksom redan förut dervarande dylika skolor
icke under vederbörande skolråd, utan direkt under stiftsstyrelsen i
Hernösand, som alltså kan betraktas såsom dessa skolors skolråd.
Jag beder att få fästa uppmärksamhet på, att dessa finska socknar
tillsammans upptaga en areal, som är större än hela Yexiö stift, och
att afståndet från Hernösand till närmast belägna finska socken är
70 mil och till den längst bort belägna öfver 100 mil. Häraf torde
kammaren finna, att det är omöjligt för stiftsstyrelsen i Hernösand
att ordna dessa skolors angelägenheter och att öfver dem utöfva den
kontroll, som är af nöden, för att de skola fylla sitt mål, så att de
summor, uppgående, om jag ej misstager mig, tillsammans till 45,000
kronor, som staten årligen utgifver för att befordra det svenska språket
i de finska socknarne, icke förgäfves varda offrade.

Skall en sådan kontroll kunna utöfvas öfver ifrågavarande skolor,
så måste stiftet delas, så att stiftsstyrelsen kan förläggas på lämpligt
afstånd från nämnda socknar.

Om någon föresloge, att t. ex. biskopen i Yesterås skulle vaka
öfver de kyrkliga förhållandena och skolväsendet inom Skåne, så skulle
man anse ett sådant förslag orimligt, ja, högst orimligt. Och dock
är jag viss om, att det vore mycket lättare, än det är för biskopen
i Hernösand att vaka öfver och ordna enahanda förhållanden inom öfre
Norrland; ty kommunikationerna mellan Yesterås och Skåne äro ojemförligt
mycket snabbare och bättre, än de äro mellan Hernösand och
öfre Norrland.

Mången af herrarne torde fråga, om denna språk- och kulturfråga
är så vigtig. Som svar å en sådan fråga vill jag erinra derom, att
det var den omständigheten, att tyska språket talades i en del af
Schleswig-Holstein, som vållade, att denna provins lösslets från den
danska monarkien. De finsktalande socknarne inom vårt land kunna
blifva vårt Schleswig-Holstein, och det är derför af synnerlig vigt
och en statens angelägenhet att tillse, att svenskt språk och svensk
kultur måtte vinna insteg i dessa socknar. Och det är så lyckligt

35 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

stäldt, att vi härvid icke behöfva använda våld eller fara hårdhändt
fram, ty finnen der uppe vill lära vårt lands språk; vi behöfva således
endast gå honom till mötes genom att inrätta svenska skolor
för hans barn samt se till, att dessa skolor verkligen fylla sitt mål.
Men jag upprepar det: en verksam kontroll i detta hänseende kan
icke vinnas, med mindre stiftet delas.

Herr von Friesen sade, att han ville vara med om att dela
Hernösands stift; men af sparsamhetsskäl ansåg han, att två stift,
Kalmar och Yishy, borde sammanslås till ett. Ja, detta har icke
heller jag någonting emot, men jag vill icke göra delningen af det
förra stiftet beroende af sammanslagningen af de senare stiften, ty
jag tror i likhet med herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att den utredning, som måste föregå en dylik sammanslagning,
icke kan hinna verkställas före nästkommande kyrkomöte,
och hinner den icke det, så kan ju frågan icke förekomma vid detta
kyrkomöte. Dessutom Jean det af denna utredning komma att visa
sig, att många hinder finnas för ett sådant arrangement beträffande
Kalmar och Visby stift, och så vill man i stället eu sammanslagning
af andra stift, men härför fordras likaledes utredning, hvilket
allt skulle vålla, att Hernösands stifts delning komme att uppskjutas
till eu obestämd framtid.

Hvad nu kostnaderna beträffar, så äro de knappast nämnvärda.
Af Kongl. Maj:ts proposition framgår, att lönen till biskopen äfvensom
den honom tillkommande hyresersättningen skulle utgå ur biskopslöneregleringsfonden,
som lärer hafva tillräckliga medel härför. Det
skulle sålunda fordras endast 8 å 9,000 kronor årligen från statsverket
för att få Hernösands stift deladt.

Målet är i sanning stort och vigtigt och behofvet af denna
delning är så trängande, att jag icke nog varmt kan lägga denna
kammare på hjerat att antaga utskottets förslag, till hvilket jag nu
yrkar bifall.

Herr Sjö: Sedan Kongl. Maj:t i anledning af kyrkomötets beslut
inkommit till Riksdagen med ett förslag om att Hernösands
stift skulle delas, hafva i sammanhang dermed några ledamöter af
denna kammare väckt en motion, deri föreslås, att Hernösands stifts
delning finge ske endast under vilkor, att Kalmar och Visby stift
sammansloges till ett stift. Hvad denna motion angår, så synes den
mig gå i den rätta rigtningen, enär den lutar åt den åsigten, att man
skulle minska biskoparnes antal i stället för att öka det, såsom Kongl.
Maj:t föreslagit. Om detta hade tydligen uttalats i motionen, skulle
den nog vunnit denna kammares bifall i större mån, än den nu möjligen
kan komma att göra. Men enligt motionärernas nu framlagda
förslag skulle emellertid antalet biskopar icke minskas, utan blifva
detsamma som nu, och enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle detta antal
ökas med ett, så att det skulle blifva 13 biskopar, i stället för det
nu är 12. Jag tror dock icke, att denna ökning innebär något

Angående
delning af
Hernösandt
etoft m. m.
(Forts.)

N:0 36. 36

Angående
delning af
Ilernösands
itift m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

önskningsmål från allmänheten. Det skäl, som anförts af regeringen
och kyrkomötet, är, att Ilernösands stift nu är för stort samt att
det är allt för besvärligt för biskopen att visitera eller inspektera
hela stiftet. Ja, detta är nog sant, men jag tror, att genom de förbättrade
kommunikationer, som jernvägarne i Norrland framkallat,
har det icke vunnits så liten förbättring i detta hänseende. Nog af,
en vidare utredning af saken erfordras med ty åtföljande reglering af
de nuvarande stiftsstyrelserna och biskopsdöme^, För min del skulle
jag helst i olikhet med motionärerna vara med om att sammanslå
Yexiö och Kalmar stift till ett samt, på sätt statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet omnämnt, förena Linköpings och Visby
stift till ett och tre andra af de mindre stiften till två o. s. v., så
att man kunde på detta sätt minska på hiskoparnes antal med 3
eller 4 stycken. Detta vore nog betydligt bättre, än hvad här är
föreslaget.

Om Kongl. Maj:ts förslag nu går igenom, så faller det af sig
sjelft, att man åter skulle få med de stora atlöningar, som här äro
begärda, en utgift på bortåt 30,000 kronor om året, hvartill komme
de genom Hernösands stifts delning uppkommande kostnader för en
gång. Nu har här visserligen invändts, att dessa belopp skola utgå
från biskopslöneregleringsfonden. Men om denna fond skulle minskas
så, att den icke räcker för bestridande af alla utgifter, så blir det
säkerligen staten, som får träda emellan, då staten tillsatt ifrågavarande
embeten.

Jag skulle helst önska, att kammaren afsloge alltsammans, både
Kongl. Maj:ts proposition och motionärernas förslag, och för min del
skall jag derför he att få yrka rent afslag. Då jag gör detta, må ingen
tro, att jag vill underminera kyrkan på något sätt. Nej, detta vill
jag visst icke göra. Jag har dermed endast antydt de grunder, hvarpå
jag anser, man bör hygga i afseende å denna fråga, ty ett litet
och fattigt land som vårt kan icke gerna gå på med att undan för
undan öka tjenstemännens antal med dermed följande stora löner.
Och jag kan försäkra, att om Kongl. Maj:ts proposition nu bifölles,
skulle detta Riksdagens beslut mötas inom landet icke med glada
känslor, utan tvärtom med ledsnad.

Jag yrkar, som sagdt, afslag på alltsammans.

Herr Linder: För min del anser jag det vara till fullo ådagalagdt,
att en delning af Hernösands stift är af hehofvet påkallad.
Icke dess mindre nödgas jag ansluta mig till dem, som yrka afslag
både på det ena och det andra af utskottets förslag, och jag vill derför
med några få ord motivera denna min ståndpunkt.

Enligt min tanke kunna och böra de medel, som för närvarande
utgå till stiftsstyrelserna i vårt land, ganska betydligt minskas. Nu
hafva reservanterna framställ ett yrkande, att två namngifna stift
skola förenas till ett. För min del är jag mycket tveksam om lämpligheten
af denna åtgärd. Här hafva redan både från statsråds -

Tisdagen den 25 April, 37

bänken och från annaf håll uttalats betänkligheter mot en förening af
Kalmar och Visby stift. Jag skulle dertill vilja lägga ännu en, som
kanske icke är alldeles utan befogenhet, nemligen den, att folkspråket
är inom de båda stiften så olika, att det vid vissa tillfällen kunde
möta svårigheter för enskilda församlingsmedlemmar i Kalmar stift
att förstå en infödd gotländing, och tvärtom. Detta är dock af underordnad
betydelse. Hvad jag egentligen ville framhålla är, att en
sammanslagning af stift, till större utsträckning än som nu är i
fråga, skulle kunna utan skada genomföras. Såvidt jag förstår, kunde
man mycket väl förena t. ex. nuvarande Vexiö och Kalmar stift, Göteborgs
och Karlstads stift, Linköpings och Visby stift. Om så skedde,
blefve invånareantalet i de nya sammanslagna stiften ändå i två fall
mindre och i det ena fallet icke synnerligen mycket större än det
nuvarande invånareantalet inom Lunds stift.

Inom en icke allt för långt aflägsen tid måste vi ju komma derhän,
att läroverken få sina egna styrelser. Den förening af stiftsstyrelse
och läroverksstyrelse, som nu förefinnes, är i längden ohållbar. Jag
påstår, att denna förbindelse numera är en onaturlig förbindelse. I
århundraden ha biskoparne i det stora Lunds stift kunnat flere af
dem ännu vid hög ålder på en gång sköta sina biskopliga åligganden,
derjemte vara prokanslerer vid Lunds universitet, vidare bekläda
eforatsembetet för de allmänna läroverken — hvilket i Lunds stift, med
dess många skolor, naturligtvis är ett ganska besvärligt embete —
samt haft inseende öfver folkskolorna o. s. v. Men hafva dessa biskopar
hittills utan öfveransträngning kunnat sköta alla dessa åligganden,
så måtte de väl, om eller när i framtiden de allmänna läroverken och,
som jag hoppas, äfven universitet och folkskolorna förläggas under egna
styrelser, då så mycket bättre kunna sköta biskopsembetet. Och om biskoparne
i Lunds stift måste anses kunna vid eu så betydlig minskning af
göromål med lätthet fullgöra sina embetsåligganden, så borde ju
också biskopar i andra stift, med ungefär lika stort eller ett mindre
antal invånare, förmå under samma vilkor på ett tillfresdställande
sätt sköta sina värf.

Hvad nu beträffar frågan om fara i dröjsmålet med delningen
af Hernösands stift, så vill jag visst icke alldeles bestrida hvad derom
yttrats. Men då en föregående talare fäst uppmärksamheten särskildt
derpå, att biskopen i Hernösand så sällan har tid att anställa visitationer
i vissa af stiftets församlingar, erinrar jag om tillvaron af
kontraktsprostar. Det ligger inom biskoparnes befogenhet och är i
visst fall deras pligt att låta genom kontraktsprostar anställa sådana
visitationer.

Det har sagts, att det icke är någon stor summa, som det här
är fråga om, och att, om förslaget vinner framgång, det allra mesta
af de erforderliga medlen skall tagas ur biskopslöneregleringsfonden.
Ja, det är just om denna biskopslöneregleringsfond, som jag har en
liten erinran att göra. Jag har redan yttrat som min mening och
förhoppning, att det icke skall dröja länge, innan läroverken få sina

N:o 36.

Angående
delning af
Hernösandt
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36.

Angående
delning af
Bemötande
»tift m. m.

(Forts.)

38 Tisdagen den 25 April,

egna styrelser. Biskopslöneregleringsfonden, hvilken icke torde behöfva
användas till förbättring af de nuvarande biskoparnas löner,
emedan dessa, som bekant, äro ganska rikligt tilltagna och, efter
hvad jag skulle kunna genast bevisa, betydligt större, än hvad Riksdagen
afsåg att de skulle blifva — denna fond skulle, jemte de medel
som genom sammanslagning af stift kunde vinnas, kunna användas
för det utomordentligt vigtiga ändamål, hvarom jag nyss talade, nemligen
upprättandet af egna läroverksstyrelser.

Den tanken, att kyrkan bör afstå något af sina rikliga inkomster
till läroverken, — är icke ny. Redan vid 1823 års riksdag beslöto
Rikets Ständer, med anledning af en framställning af August von
Hartmansdorff, en underdånig skrifvelse med begäran om en undersökning
och utredning angående presterskapets rättigheter och skyldigheter
jemte motsvarande löneförmåner samt dessas fördelning i
rättmätigt förhållande emellan religionsvården och undervisningsväsendet.
Uppgiften är meddelad i en skrift med titel »Berättelser ur
friherre Carl Otto Palmst jemns lefnad» och är utgifven af Carl Fredrik
Palmst j erna.

På grund af hvad jag nu yttrat skulle jag allra helst sett, om
utskottet såsom vilkor för den föreslagna delningen af Hemösands
stift satt en längre gående sammanslagning af andra stift.

Hvad beträffar andra punkten i utskottets hemställan, der det
föreslås att Riksdagen, med anledning af herr O. Jonssons m. flis ofvan
omförmälda motion, må i skrifvelse till Konungen anhålla, det
Kongl. Maj it täcktes låta verkställa utredning, huru vida icke Kalmar
och Visby stift lämpligen kunna till ett stift förenas, — får jag
såsom min enskilda öfvertygelse uttala, att en sådan hemställan icke
skulle leda till något resultat, i tv att kyrkomötet helt visst kommer
att afvisa ett förslag i den rigtningen. Det enda möjliga sättet för
Riksdagen att, i fall den så önskar, få fram en minskning i stiftens
antal, är att göra en sammanslagning af andra stift till vilkor för
inrättandet af ett nytt stift för Vesterbotten och Norrbotten. Efter
min tanke finnes det heller icke någon utsigt att under den närmaste
tiden få tillräckliga medel för läroverken, utan genom att kyrkan åt
dem delar med sig af sina inkomster.

I fall Kongl. Maj it och kyrkomötet besluter sig för en minskning
af stiftens antal, skulle det icke behöfva dröja synnerligen länge,
förrän en proposition om delning af Hernösands stift och hopslagning
af andra stift kunde framläggas för Riksdagen.

Under nuvarande förhållanden måste jag yrka utslag å utskostets
betänkande.

Herr Bokström: Herr talman, mine herrar! Den förste ärade
talaren, som hade ordet i den här frågan, utvecklade, att målet vore
gemensamt för utskottet och reservanterna; det vore blott en liten
obetydlig skiljaktighet angående medlen. Jag skall emellertid taga

39

Tisdagen den 25 April.

mig friheten till kammaren hemställa, om det erbjudna medlet verkligen
är sådant, att det bör af kammaren understödjas.

Den gotländska ögruppen har sedan år 1570 och till den dag
i dag är varit en särskild kyrklig enhet. År 1570 lydde Gotland
under Danmark, som då med hänsyn till ögruppens aflägsna läge såg
sig föranlåtet att der anordna lokalkyrklig styrelse för Gotland under
ledning af en superintendent. Denna styrelseform fortfor till år
1772, då under svenska styrelsen superintendentens embetstitel blef
biskop. När Gotland år 1645 genom freden i Brömsebro afträddes
till Sverige, förefans således redan denna kyrkostyrelse på Gotland.
Skulle densamma emellertid nu efter mera än 300 år komma att
rubbas, vore det obestridligt, att Gotland i detta hänseende blefve
sämre stäldt, än det var under den danska tiden, som för öfrigt icke
står väl anskrifven i gotländska befolkningens traditioner.

Såsom redan förut blifvit framhållet, är det väl tänkbart, att
många andra kombinationer kunna påfinnas för vinnande af det mål,
som reservanterna bär uppstält, än just sammanslagning af Visby och
Kalmar stift, och jag vill nu icke vidare uppehålla mig vid den saken.
Men jag vill säga det, att om den kostnad, af hvilken statsverket för
närvarande drabbas för Visby stift — och hvilken enligt 1886 års
aflöningsstatistik utgjorde 7,196 kronor jemte 4,000 kronors bidrag
från biskopslöneregleringsfonden — verkligen, hvilket jag icke tror
är af den betydenhet för svenska statsverket, att denna 300-åriga institution
måste upphöra, och om icke något afseende vidare anses
böra fästas hvarken vid Gotlands afskilda läge, som under vissa förhållanden
är vida mera afsevärdt med hänsyn till kommunikationerna
än förhållandet är i Norrbottens län, och om man icke heller behöfver
fästa vidare afseende vid de olägenheter Gotlands folkskoleväsen,
dess allmänna läroverk, dess kyrkliga förhållanden och dess presterskap,
skulle lida, derigenom att stiftsstyrelsen flyttades öfver hafvet,
så är jag alldeles öfvertygad om att en blifvande utredning skall
klart ådagalägga, att det icke blir till Kalmar, som stiftsstyrelsen
kommer att flyttas, utan till Linköping, dit stiftet verkligen hört
under vissa delar af medeltiden. För min del har jag naturligtvis
icke något att invända mot att en sådan utredning sker. Tvärtom
önskar jag den, och på den grund anhåller jag också om bifall till
utskottets förslag både i första och andra punkten. Jag anser mig
böra hafva sagt detta redan på detta skede af frågans utveckling.

Herr Norrby instämde häruti.

Herr Hedin: Herr talman! Den siste ärade talaren hade ingenting
emot en utredning, och äfven chefen för ecklesiastikdepartementet
har funnit utskottets hemställan derom förträfflig. Jag undrar naturligtvis
icke det allra ringaste derpå. Ty utskottets förslag i denna del
ar så alldeles oskyldigt, som någonsin ett förslag kan vara. Jag
undrar, herr talman, huru många det skulle kunna vara här i kam -

N:o 36.

Angående
delning af
Hernösandt
stift m. fn.
(Forts.)

N:0 36. 40

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

maren, som tvifla på att, om utskottets förslag blir antaget och icke
reservanternas, utredningen sedermera ovilkorligen kommer att visa,
uti deras ögon som verkstält den och uti deras ögon som komme att
framlägga resultatet för Riksdagen, att den ifrågasatta sammanslagningen
är — platt omöjlig. Emellertid skulle man, om Kongl. Maj:ts
proposition i öfrigt vore bifallen, hafva vunnit det åsyftade andamålet,
att få ett nytt stift och en ny biskop! Visserligen yttrade herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, att utskottets hemställan
om utredning leder till samma mål som reservanternas förslag.
— Nej, herr talman, enfaldiga kunna vi väl vara ibland, men
så enfaldiga äro vi icke, att det går i oss. Jag skulle allra helst, i
likhet med min ärade vän här midt öfver, velat hemställa om afslag
å Kongl. Maj:ts förslag, å utskottets förslag och å reservanternas
förslag, derför att efter min tanke Riksdagen i dessa frågor bör låta
inspirera sig i sina blifvande beslut icke af Kongl. Maj:ts nu föreliggande
proposition, utan af ett förslag, som åtminstone ett par
gånger under det nva representationsskicket varit väckt och, om jag
minnes rätt, 11 gånger under ståndsriksdagarnes tid, nemligen om
biskopsembetenas indragning, ett förslag, som vid 1840 års riksdag
blef med öfverväldigande majoritet förordadt af ett sammansatt utskott.
Emellertid skall jag icke framställa ett sådant yrkande, utan
i stället anhålla om bifall till reservanternas förslag.

Hvad man nu om Kongl. Maj:ts proposition åtminstone kan säga,
det är, att förslaget i alla händelser är för tidigt väckt, tvärt emot hvad
här har sagts af chefen för ecklesiastikdepartementet och, om jag
icke missminner mig, upprepats af representanten för Norrbottens
län, eller att det nu är trängande nöd å färde, att förslaget skulle
komma icke för tidigt, utan snarare senare än det hade bort komma.

Hela frågan, herr talman, kommer att framträda uti en helt ny
dager, när man en gång besluter sig för att förverkliga ett gammalt,
ofta upprepadt önskemål, som senast, om jag icke misstager mig,
blef utaf den stora skolkomité, som år 1884 afgaf sitt utlåtande och
förslag, med mycken styrka, de goda skälens styrka, förordadt, nemligen
att befria biskoparne och stiftsstyrelserna från skoladministrationen.
Om man en gång besluter sig för att förverkliga detta högst
angelägna önskningsmål, då kommer frågan om biskopsembetena och
om stiftskonsistorierna att framträda i en helt ny dager, ty det är
alldeles klart, att derigenom skulle de nu såsom öfverväldigande
omtalade göromålen i högst väsentlig grad förminskas.

När chefen för ecklesiastikdepartementet tog till orda för att
yttra sig i denna sak, väntade jag att få höra sådana skäl för
Kongl. Maj:ts förslag, som skulle kunna mera inverka på frågans
bedömande än de »skäl», som jag icke ur den kongl. propositionen
varit i stånd att uttaga. Herr statsrådet började sitt anförande med
den förklaringen, att frågan vore utaf en så stor vigt och betydelse
— om jag icke citerar hans ord orätt — att sällan en så vigtig
fråga utaf Kongl. Maj:t framlägges till Riksdagens pröfning. Men

41 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

på h vilka skäl då utöfver dem, som finnas anförda i den kongl. propositionen,
stödde lian ett sådant uttalande? Han började med, men
återgaf lyckligtvis icke i dess helhet, den besynnerliga, den mer än
besynnerliga långa ramsa af förmenta, i siffror uttryckta skäl, som
återfinnas i den kongl. propositionen, men som hafva den märkvärdiga
egenskapen att icke vara några skäl alls.

I den kongl. propositionen anmärkes, att Hernösands stift har
högre folkmängdssiffra än något af de öfriga stiften med ett enda
undantag; det finnes ett stift, som har högre folkmängdssiffra än
Hernösands stift, nemligen Lunds stift. Utaf denna jemförelse dragés
icke den slutsatsen, [att det är Lunds stift, som hör delas, utan
att det är Hernösands stift med den lägre folkmängdssiffran, som bör
delas. Vidare heter det, att Hernösands stift räknar ett stort antal
pastorat, men det upplyses också, att det finnes 5 andra stift, som
hafva ett större antal pastorat än Hernösands stift, och utaf denna
sifferuppgift dragés den slutsatsen, icke att det är de andra fem
stiften eller något af dem, utan att det är Hernösands stift, som hör
delas.

Vidare anföres der något, som jag nästan tvekar att citera.
Det uppgifves nemligen, att medelarealen af ett pastorat i Hernösands
stift är större än motsvarande medelareal i något annat stift.
Jag frågar: hvad i all verldens namn har det med den här frågan
att göra? Medelarealen af ett pastorat i Hernösands stift? Jag
skulle kunna tänka mig, att detta hade någon betydelse för bedömandet
af frågan, om meningen vore den, att biskopen skulle såsom
landtmätare eller kartograf undersöka dessa pastorat, men det är ju
icke meningen. Hvad har då denna fråga om medelarealen här att
göra? Ingenting annat, liksom alla öfriga beståndsdelar af denna
ramsa, än att man tänkt, att detta skall väl ändå göra intryck på
folk, när de få veta, att Hernösands stift är så vidsträckt, att det
har så stor folkmängd, att stiftets pastorat äro så förskräckligt
stora o. s. v.

Stiftets areal är större än arealen af något annat stift. Jag kan
medgifva, att detta har någon betydelse, men så vidt jag kunnat
räkna ut af den kongl. propositionen, lär väl denna sifferuppgift
icke hafva någon annan betydelse såsom bevisning i frågan än med
hänsyn till biskopsvisitationerna. Detta blir väl den enda punkt,
hvari anförandet af Hernösands stifts stora areal skulle hafva någon
beviskraft i det syfte, som den kongl. propositionen afser. Jag har
ingen kännedom om hvad dessa visitationer kunna hafva för gagn
med sig, men det faller mig in — jag erinrades derom genom en af
representanten för Norrbotten gjord jemförelse mellan ett antal socknar
i Norrbottens län och i Vexiö stift — jag erinrades på tal om
dessa biskopsvisitationer om hvad den namnkunnigaste af alla våra
biskopar om dem har sagt. Jag ser af en och annan leende min,
att jag icke behöfver upprepa omdömet. För öfrigt vet jag icke,
hvad de tjena till, men jag förmodar, att de ändå anses hafva en

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36. 42 Tisdagen den 25 April.

Angående visa betydelse. Kan då denna vara så stor, att man icke kan afBernömnds
vakta sådana förhållanden, då efter en reglering af skolväsendets
stift m. m. administration biskoparne få bättre tid än nu att sysselsätta sig med
(Forts.) de kyrkliga angelägenheterna?

Efter dessa sifferskäl, som jag icke med bästa vilja i verlden
kan tillerkänna någon betydelse, kommer slutligen en sak, som betyder
något. Låtom oss se!

»Hvad göromålen i domkapitlet beträffade hade dessa, efter
hvad domkapitlets utlåtande gåfve vid handen, på senaste åren tillvuxit
i sådan grad, att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete
upptagit flerdubbelt längre tid än den minskning af två timmar i
veckan i undervisningsskyldighet, som läroverksstadgan medgåfve de
lärare, hvilka tillika vore domkapitelsledamöter, hvarjemte expeditionens
tjensteman endast med stor ansträngning hunnit fullgöra sina
åligganden.»

Detta är ett skäl, herr talman, men det gäller att pröfva, om
det skälet, när vi räkna bort de andra, som icke äro någonting, om
det skälet ensamt för sig är tillräckligt att motivera en sådan åtgärd
som den af Kongl. Maj:t föreslagna. Det synes mig vara alldeles
gifvet, att den der olägenheten för några domkapitelsledamöter och
den stora ansträngningen för expeditionens tjensteman — det synes
mig uppenbart, att de kunna afhjelpas på annat sätt än genom att
bilda ett nytt stift, tillsätta en ny biskop och skaffa ett nytt konsistorium
der uppe i Luleå. Det går för sig genom att i någon mån
öka lärarekrafterna vid det läroverk, hvars lektorer tjenstgöra som
domkapitelsledamöter. Det kan icke kosta mycket att skaffa en ny
biträdande lärare för att lätta dessa domkapitelsledamöters göromål,
och det kan icke heller kosta mycket att skaffa något ökadt biträde
åt expeditionens tjensteman. Men detta är också det enda verkliga
skälet, som har anförts för den nu ifrågasatta, ganska vidtutseende
åtgärden, enär alla dessa »skäl» om areal, folkmängd o. s. v. i och
för sig betyda alldeles ingenting.

Det bör kanske icke lemnas alldeles å sido, att när den der
långa ramsan börjar med att tala om Hernösands stifts ofantliga
areal med tillägg af den erinran, att stiftet äfven i afseende å kommunikationer
är mindre väl lottadt än andra delar af landet, men
dervid har glömt det ganska vigtiga faktum, att dock under senare
tider kommunikationerna i Hernösands stift blifvit högst väsentligt
förbättrade, och så väsentligt förbättrade, att ingen för 20 år sedan
ens kunde drömma om, att de skulle komma till den ståndpunkt,
hvarpå de nu befinna sig. De hafva blifvit förbättrade, och hvem
finnes väl, som tviflar uppå, att kommunikationerna deruppe komma
i oafbruten fortgång att mer och mer förbättras? Dermed torde det
tilläggsargument, som sammanknutits med frågan om stiftets stora
areal, äfvensom herr statsrådets tal om postgångens långsamhet, få
anses vara reducerade till sitt högst obetydliga värde.

Hvad angår talet om en befarad separatism uti Norrbottens län,

Tisdagen den 25 April.

43 N:o 36.

så tillåter jag mig att fråga, om verkligen den ärade representanten
för Norrbotten kan föreställa sig, att sådana tendenser -— om de
finnas eller om det gifves anledning att befara, att de skola utveckla
sig vidare — att de skola förekommas derigenom, att man får en
biskop med all hans grannlåt uppe i Luleå. Nej, herr talman, att
förebygga sådant, det hör andra, det hör högre magter till än till och
med en biskop.

Hans tal om skolväsendets utveckling bland finnarne o. s. v. bör
bringa honom till den konklusionen, icke att skaffa en ny biskop i
Luleå, utan att se till, att man får en väl ordnad och tillräcklig skolinspektion.
Det vore att fortsätta på en väg, som svenska staten för
länge sedan beträdt och som jag hoppas Riksdagen skall befinnas
villig att med tillräckliga medel understödja, så att inspektionen kan
ytterligare förkofras.

Då reservanternas förslag erbjuder den fördelen, synes mig, från
Kongl. Maj:ts synpunkt, att de, som så mycket tro på betydelsen af
de hernösandska pastoratens medelareal, kunna få sin önskan uppfödd
om delning af Hernösands stift och det för oss, den andra parten,
erbjuder den fördelen att vi slippa ifrån det olycksaliga talet 13
— i allmänhet ett olyckligt tal, i detta fall enligt mitt förmenande
oändligt mycket värre än 12 — anhåller jag att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Wästfelt: Utan tvifvel ega Riksdag och regering att ställa
stora fordringar på sina tjensteman, att de må uppfylla samtliga sina
tjensteåligganden. Men om detta måste erkännas vara rätt, måste
man ock å andra sidan medgifva att, för att man billigtvis skall
kunna på dem ställa sådana fordringar, administrationen måste vara
så ordnad, att det är möjligt för en tjensteman att fullgöra sina
åligganden. I det fall, som nu är i fråga, måste jag dock såsom
min bestämda öfvertygelse uttala, att det för närvarande är omöjligt
för biskop och konsistorium i Hernösands stift att motsvara de kraf,
som ställas på dem, ej mindre från folkets sida än från Riksdagens
och regeringens. Och detta är i sjelfva verket ej underligt. Man
må dock val betänka, att Hernösands stift har en ytvidd af omkring
42,000 qvadratkilometer mera än alla de öfriga stiften i riket tillsammans.
Det har en längd från Herjeådalen invid Dalarne till
Enontekis i öfverstå delen af Norrbottens län på omkring 100 mil
och ett djup från öster till vester på 35 å 40 mil. I afseende på
kommunikationerna är det mindre lyckligt lottadt än något annat
stift. I närvarande stund har visserligen genom Riksdagens beslut
en jernväg kommit till stånd och anslag beviljats till byggande af
vägar. Men vi behöfva blott gå till baka 20 år för att finna, att
det då var flera pastorat i Norrbotten invid Lappmarken, dit man
måste gå en väg af 10 å 15 mil för att komma fram. Väg finnes
blott efter floddalarne; inga ordnade kommunikationer finnas, utan
man måste vandra för att komma fram. Folkmängden inom detta

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

N:0 36. 44 Tisdagen den 25 April.

Angående stift befinner sig i ständig tillväxt, mer än någonstädes för öfrigt i
Sernötands Sverige. Och hvad pastoratens antal beträffar, är det endast fem af
stift m. m. de öfriga stiften, som öfverträffa Hernösands. Hvad vidare angår
(Forts.) pastoratens medelareal, så har visserligen en talare nyss förmenat, att
den saken hörde ej hit; men för en hvar, som något känner till förhållandena,
är det uppenbart, att denna omständighet äfven har rätt
stor betydelse. Medelarealen af ett pastorat i Hernösands stift uppgår
till 2,191 qvadratkilometer; för lappmarkspastoraten uppgår den
till öfver 6,000 qvadratkilometer. Inom andra stift är medelarealen
af ett pastorat högst 403 qvadratkilometer, lägst 60 qvadratkilometer.
Dessa siffror böra kunna visa, huru ofantligt svårt det måste vara
för biskop och konsistorium att kunna fullgöra de åligganden, som
ställas på dem. Man torde lätt kunna inse, att pastorat af en medelytvidd
på 2,191 qvadratkilometer med den ständiga utveckling, som
råder der uppe, måste undan för undan klyfvas. Men i samma mån
detta sker, ökas naturligen arbetet och omsorgerna för stiftsstyrelsen.
Såsom belysande exempel skall jag be att få anföra några drag, som
visa svårigheterna för ifrågavarande tjensteman att fullgöra sina
åligganden; de hafva egt rum under den tid jag var medlem af Norrbottens
län.

Den oförgätlige, pligttrogne, kraftfulle biskop Landgren kom en
gång till Umeå. Det var första gången i egenskap af biskop. »Jag
kommer hit», sade han till mig, »för att se öfver förhållandena i
kyrkligt afseende. Min afsigt är att också resa till Lycksele, till
hjertat af lappmarken. Man vet ej, huru länge man lefver; och det
är bäst att ej uppskjuta med det, som är ens pligt. Anser landshöfdingen,
att det möter någon svårighet för denna min plan?» — »Nej,
det tror jag nog, att biskopen skall kunna göra.» — »Men derifrån
vill jag öfver till Vilhelmina.» — »Dit kan biskopen svårligen komma.
Först måste man då resa tillbaka samma floddal ned emot Umeå och
sedan uppför igen. Det är omkring 10 mil, der ingen väg är bygd.»
— »Ja, men jag måste komma fram.» Jag anhöll då att få veta,
hvarför han nödvändigt ville dit, och fann, att han fått åtskilliga
skrivelser med anledning deraf, att i dessa stora pastorat ej fans
mer än en folkskola. Befolkningen i de aflägsnare bvarne var så
fattig, att den ej kunde föra fram sina barn till folkskolan, utan ville
hafva småskolor. Derför — för att ordna denna för folket vigtiga
sak — underkastade han sig de betydliga svårigheter, som förefunnos
i afseende på kommunikationerna, och vandrade sjelf dessa 10 mil.

En annan gång — det var om våren strax vid islossningen —
kom han till mig åkande i en kariol. »Hvart skall biskopen nu
resa?» —- »Jag har fått underrättelse om åtskilliga missförhållanden
mellan pastor och församling i Enontekis och måste dit för att ordna
det.» — »Men biskopen kommer att förstöra sin helsa, om resan
tillrvggalägges på detta sätt.» — »Ja, jag kan ej göra annat. Nu
vid islossningen äro förhållandena sådana, att ingen annan möjlighet
finnes.» Och han reste på detta sätt trots sin framskridna ålder, och

Tisdagen den 25 April.

45 N:o 36.

han kom fram. När han kom till floder, som nyss gått upp, och
öfver hvilka ännu ej någon färja var utlagd, satte han sig och kariolen
i en båt och lät hästen simma. Så kom han öfver. Så blef han i
stånd att fullgöra sin pligt.

Jag frågar herrarne: År det rätt att ordna så, att dylika anspråk
ställas på tjensteman? Jag tror det ej.

Mine herrar! Den fråga, som nu föreligger till afgörande, är,
om någonsin en fråga, väl utredd. Alla, som tänkt sig in i dessa
förhållanden och vilja folkets väl, måste med glädje se, att kyrkomötet,
regeringen och utskottet på ett tillfredsställande sätt sökt lösa
denna fråga. Visserligen har en motion väckts och reservationer afgifvits,
gående ut på att kombinera denna frågas lösning med en
annan. Men med all aktning för deras åsigter måste jag dock för
min del fasthålla, att om en fråga är så väl utredd som denna —

en fråga, som rörer detta stifts väl eller ve, ty den gäller dess religiösa

lif, dess skolor, dess framåtskridande i mensklig kultur — då är det
verkligen ej rätt att göra såsom vilkor för dess lösning en annan svår

frågas lösning. Nej, låt detta vara detta, sak vara sak. År frågan

ej berättigad, välan — då är äfven jag med om att afstå den. Men
är den af rättvisa och billighet påfordrad, vore det verkligen mer än
beklagansvärd!, om den skulle falla blott genom dess omotiverade
kombinerande med en annan fråga.

Mine herrar! Jag har under den tid, jag varit bosatt i Norrland,
lärt i någon mån känna denna befolknings behof och åskådning.
Det är ett folk, som hyser aktning för religionen, kärlek till fosterlandet,
ett redbart och idogt folk. Då nu här ett behof från deras
sida blifvit kändt, ett behof, som visat sig vara fullt motiveradt och
som krafvel’ att snarligen tillfredsställas; då nu genom den verkstälda
utredningen alla erforderliga upplysningar blifvit lemnade, kan jag
ej annat än på det lifligaste yrka bifall till utskottets förslag. Och
jag vill ej heller motsätta mig dess hemställan i andra momentet
angående utredning om eu möjlig sammanslagning af Kalmar och
Visby stift.

Herr AVikstén: Då jag vid 1888 års kyrkomöte väckte motion
om Hernösands stifts delning, förutsatte jag naturligen, att dermed
skulle stå i samband en stor utgiftsfråga; och för att minska utgifterna
föreslog jag samma åtgärd, som sedan återgått i herr Olof
Jonssons in. fl. förslag om utredning, huruvida ej Visby och Kalmar
stift kunde lämpligen förenas. Uti kyrkomötet mötte emellertid denna
sammanslagningsfråga energiskt motstånd. För min del måste jag
ock medgifva, att de skäl, som äro anförda emot denna sammanslagning,
äfven om man ej i allo kan anse dem fullt giltiga, dock
äro af den beskaffenhet, att de ådagalägga, det denna sammanslagning
är förenad med åtskilliga svårigheter, .lag tror derför, att det vore
origtigt, om Riksdagen nu skulle afslå denna fråga om delning af
Hernösands stift. Tv ett antagande af reservanternas förslag skulle

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36. 46 Tisdagen den 25 April.

Angående åtminstone för närvarande i sak vara alldeles liktydigt med ett afsiag.
Her näsa nd.i anser naturligtvis sammanslagningsfrågan vara vigtig och vill, att
stift m. m. all möjlig uppmärksamhet skall egnas densamma. Men att den skall
(Forts,) sättas som vilkor för Hernösands stifts delning, tror jag numera,
sedan frågan i ekonomiskt hänseende kommit i ett helt annat skede,
vara mindre lämpligt. Som bekant är det utredt, att delningen kan
åstadkommas med jemförelsevis obetydliga kostnader. De hufvudsakligaste
utgifterna för biskopslönen och hyrande af boställslftgenhet
kunna erhållas från biskopslöneregleringsfonden.

Hvad angår skälen för delningen af Hernösands stift, så äro
många, kanske de flesta af dem, förut framhållna. Man har klandrat,
att areala förhållanden betonats. Men jag her dock få erinra, att det
ej torde vara lämpligt, att öfver halfva Sverige utgör ett stift —- dertill
den halfva, som både är och helt säkert i mansåldrar kommer att
blifva den mest vanlottade i afseende på kommunikationer.

Jag skall lemna å sido de rent kyrkliga ärenden, som styrelsen
för ett stift har att handlägga; om dem är kanske redan tillräckligt
ordadt. Men vi få komma i håg, att den äfven har en mängd ärenden
af rent borgerlig natur — ärenden, rörande besvärsmål öfver kyrkostämmobeslut;
rörande folkskoleundervisningen med dithörande anstalter;
rörande kyrkoråds, skolråds, folkskolelärares, klockares tillsättning
m. fl. ämnen i samma branch; äfvensom ärenden, rörande öfriga
undervisningsanstalter, särskild! elementarläroverken med hvad dermed
står i samband.

Ännu en sak: stiftsstyrelsen i Hernösand har ej blott att handlägga
dessa och mångfaldiga andra ärenden, utan äfven att till och
med i detalj sköta de skolor, som staten anordnat vid Torneå-dalen.
För dem finnes ej något skolråd, som har sig ålagdt att göra behöfliga
anordningar, utan stiftsstyrelsen skall sköta både det ena och
det andra. I många, kanske de vigtigaste frågorna vet man, att
stiftsstyrelsen och Kongl. Maj:ts befallningshafvande höras i samma
ämne. Vid slika tillfällen är det af vigt, att stiftsstyrelsen och
Konungens befallningshafvande hafva sitt säte å samma ort, hvarigenom
enskild samrådan mellan medlemmar i de skilda styrelserna
vid vigtigare fall kan ega rum.

Bland de vigtigaste af sådana ärenden äro naturligtvis de, som
gälla språkförhållandena i vår nordligaste landsända. Beträffande
dessa frågor spelar afståudet en stor rol. Jag vågar bestämdt påstå,
att herrar ledamöter i en stiftsstyrelse, som har sitt säte i mellersta
Sverige, nemligen i Hernösand, icke kunna hafva den lokalkännedom,
som erfordras för att kunna rätt bedöma sådana ärenden och hvad
med dem står i samband. Det är icke nog, mine herrar, att vi offrat
penningar för svenska språkets befrämjande i vårt lands nordligaste
delar! Nej, det är i främsta rummet vår pligt att se till, att den
styrelse, som skall i främsta rummet handhafva dessa ärenden, blir
satt i tillfälle att känna dermed i samband stående förhållanden —

47 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

och det blir icke fallet, om stiftsstyrelsen fortfarande skall hafva sitt
säte i mellersta Sverige.

Jag skall icke upptaga tiden längre, då redan så mycket förut
blifvit sagdt i denna fråga, utan endast på grund af hvad jag här
yttrat och på de skäl, utskottet anfört, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lilienberg: Då denna fråga förekom i sammansatta statsoch
lagutskottet, biträdde jag den motion, som afgifvits af herr Olof
Jonsson i Hof m. fl. Jag gjorde så i förhoppning, att en utredning
om sammanslagning af Visby och Kalmar stift, som var en nödvändighet
för att frågan skulle kunna framläggas för kyrkomötet, kunde
hinna komma till stånd, innan kyrkomötet sammanträdde. Efter hvad
jag sedermera erfarit, lärer icke kunna med säkerhet antagas, att denna
utredning medhinnes till denna tid. Vid sådant förhållande, och då
jag anser att särdeles öfvertygande skal blifvit anförda för delningen
af Hemösands stift, samt alldenstund jag icke vill bidraga till att
denna delning äfventyras och uppskjutes till en obestämd framtid,
kommer jag att rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Att jag såsom motionär i frågan
naturligtvis kommer att sluta mig till de öfriga reservanterna, oaktadt
jag låtit anteckna mig som sådan utan angifvande af ändamålet, det
är temligen klart. Det är icke mycket jag anser mig böra säga till
försvar för denna motion, men ett och annat kan jag dock icke underlåta
att här omnämna.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nämnde,
att delningen af Hernösands stift var en sak för sig och sammanslagningen
af två andra stift var något annat. Ja, det är rigtigt! Och
det är verkligen så, att skulle detta utskottets betänkande blifva antaget,
så är jag fullt öfvertygad om att den ena delen af dessa två
mål, den om sammanslagningen af stiften, vore för framtiden undanskjuten.
Vill man nå båda målen, finnes icke något annat sätt än
att fästa detta vilkor vid bifall till delningen af Hernösands stift. —
Jag skall be att få läsa upp den korta motivering för afstyrkandet
af herr Wiksténs förslag, som kyrkomötets tillfälliga utskott år
1888 begagnade. Det ger sitt erkännande åt den ena delen af herr
Wiksténs förslag, att få Hernösands stift deladt, men den andra delen,
som skulle ställas i samband dermed, sammanslagningen af två andra
stift, kunna de icke för sin del gilla. »Att sammanföra två så geografiskt
olika stift med så olika befolkning, som uti Visby och Kalmar
stift, kunde utskottet omöjligen tillstyrka». Detta skall således utgöra
så starka skäl, att utskottet på grund af den kan begagna ett så starkt
uttryck, som »omöjligen tillstyrka». Månne icke detta, mine herrar,
är en slående bild af de vackra förhoppningar, som här ställas på
kyrkomötets beredvillighet att lemna sitt samtycke till sammanslagningen
af två stift, derest man icke här gör denna till ett vilkor. Det är

Angående
delning af
Bemötande
stift m. m.
(Forte.)

N:o 36. 48

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

enligt min öfvertygelse aldrig vftrdt att tala om att en sammanslagning
sedermera, sedan Hernösands stifts delning skett, ifrån kyrkomötets
sida kommer att bifallas. Vill man vinna målet, att Hernösands
stift skall delas, men äfven hålla fast vid, att man skall sammanslå
stift, som ftro små, så finnes icke något annat sätt än att bifalla
reservationen eller min motion.

Det förundrar mig, att herr statsrådet, när denna fråga af honom
förheredts, och han framlagt densamma för Riksdagen, samt han dervid
bland annat hållit så starkt på den folkökning och annat, som
egt rum i Hernösands stift, att han icke samtidigt kommit att se efter,
huruvida icke en folkmängds minskning i andra stift hade bort leda
till en motsatt åtgärd, nemligen till att en sammanslagning af sådana
stift hade bort föreslås — och det är just fallet med de två stift, vi
tagit upp i vår motion. Der har folkmängden minskats högst väsentligt
på 6 å 8 år. Är det skäl att dela stiften, då deras folkmängd
växer, är det äfven skäl att sammanslå dem, när folkmängden sjunker,
synnerligast när dessa stift, äfven om de sammansloges, icke skulle
komma upp till mer än 190,000 invånare.

Nu har man sagt, att den af oss föreslagna sammanslagningen
af stiften icke är lämplig, och att det kunnat passa bättre att sammanslå
Yishy stift med Linköpings. Jag undrar, huru vida icke från samma
håll, derest vårt förslag skulle syftat på sammanlagning af dessa stift,
man med större skäl kunnat komma med den invändning mot oss:
hvarför icke hellre sammanslå Kalmar och Visby stift? Linköpings
stift har ungefär 400,000 invånare, men dessa två tillsammans skulle
icke komma upp till mer än 190,000 invånare. Kalmar stift har
redan en ö under sig. Jag kan då icke tro, att öbefolkningen på
Öland och på Gotland kan vara så ofantligt olika, att icke en stiftsstyrelse
och en biskop skulle någorlunda kunna fatta språket eller
förstå befolkningens behof äfven på två öar. — Jag håller således före,
att den invändning, man gjort mot förslaget att sammanslå dessa två
stift, icke har särdeles stor betydelse. Jag vill härtill lägga, att
Linköpings stift för närvarande har ungefär 1,200 lärjungar i de allmänna
läroverken, från pedagogierna upp till de högre läroverken, och
dessa två stift hafva icke mer än ungefär 640 lärjungar, så att om
den invändningen, att biskopen skall hålla reda på skolynglingarne,
betyder något, skulle det naturligtvis vara mycket svårt att sammanslå
Visby och Linköpings stift.

Man har också sagt: att antaga detta vilkor är detsamma som
frågans fall, ty en utredning kan icke hinna verkställas till kyrkomötet
i höst. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
det är en helt annan sak att företaga en utredning om delning af ett
stift än om en sammanslagning af tvenne sådana. Tv när ett stift
skall delas, uppstår en mängd saker, som föranleda svårigheter vid
skilsmessan, såsom t. ex. gemensamt arkiv m. fl. dylika saker, som
kanske blifva kinkiga nog att komma till rätta med. Men då stiften
skola sammanslås, finnas icke dylika svårigheter. Här är endast nödigt

49 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

att få en utredning om, huru dessa stift med afseende på läge, folkmängdsförhållanden,
areal och dylikt lämpligen kunna slås tillsammans
till ett. Alla de andra detaljerna, som måste i sin tid blifva en
särskild fråga att förelägga Riksdagen, rörande aflöningen till konsistorienotarien,
eller hvad han skall heta, beroende på hvilkendera stiftsstyrelse
förr eller senare blir antagen, m. fl. saker, är det tids nog att
komma in med framåt den tid, då denna sammanslagning kan verkställas.
Det är på samma sätt med delningen af Hernösands stift.
Man har icke för Riksdagen framlagt detaljeradt förslag om, huru
ändringen pekuniärt skall verkställas. Man antyder det i en slags
utredning, men ingen vet, huruvida den proposition, som i sin tid
förelägges Riksdagen, skall blifva densamma, som denna utredning
visar i fråga om kostnaderna. Jag föreställer mig, att om delo ingen
blir verkstäld, kommer sannolikt förslag vid första riksdag, och i
hvarje fall kort derefter, om att i Luleå få en bostad åt biskopen och
en expeditionslokal uppförda med statsmedel, då det sannolikt mycket
lätt kan visas, att det möter svårigheter att hyra lämplig expeditionslokal
och passande boställslägenhet för biskopen. Huru jag än ser
saken, kan jag icke finna, att det ligger någon egentlig risk i ett
antagande af reservationen, men det ligger deremot en bestämd risk
deri, att, om man icke fäster detta såsom ett vilkor för delningen,
ingen af oss lärer upplefva den dag, då dessa tvenne eller några
andra stift blifva sammanslagna. — Det är min fulla öfvertygelse. —-Derför skall äfven jag be att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Truedsson, Folke Andersson,
Andersson i Nöbbelöf, Olsson i Kyrkebol, Anderson i Hasselbol,
Nilsson i Vrängelbol, Petersson i Brystorp och Wavrinsky.

Herr Biilow: Utskottet antyder i sitt utlåtande, att det till

någon del grundats på ett förslag, som snart kommer att här framläggas,
nemligen om förändring af stiftsstyrelserna. Jag är öfvertygad
om, att detta förslag rörande stiftsstyrelserna icke skall blifva af denna
kammare antaget. Det har sagts, att den ifrågavarande delningen
skulle vara behöflig, synnerligast derför, att biskopen har att göra
visitationer vid läroverken. Men särskildt här i denna kammare torde
opinionen gå derhän, då frågan om stiftsstyrelserna förekommer, att
man icke längre vill hafva skolorna under biskopens välde, utan
man vill hafva en särskild skolstyrelse. Går ett sådant förslag igenom,
så är det tydligt, att det icke är värdt att längre tala om, att biskopen
skulle behöfva inspektera.

En talare har här framhållit, att, såsom det nu är med de stora
vidderna i Norrbottens län, lappskan och finskan täfla med hvarandra
deruppe och svenska språket undantränges. Jag vill fråga: huru skall
väl en ny biskop kunna hindra detta ? Det är eu bättre ordnad folkundervisning,
som skall bereda svenska språket större utbredning i
Norrbottens län.

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 36.

4

N:o 36.

Angående
delning af
Hernösanth
stift fn. m.
(Forts.)

50 Tisdagen den 25 April.

Det bar också framhållits, att deruppe är det en liel mängd
skolor, som icke på många år blifvit visiterade. Men jag vet ett
annat stift, der kommunikationerna äro mycket starka. I detta stift
finnes det också en mängd skolor, som icke på många år blifvit tillsedda
af någon biskop. Det har gått lika bra för det; det har icke
alls blifvit sämre.

Representanten för Luleå och Haparanda sökte skrämma oss med
att, derför att svenskan undanträngdes, kunde Norrbotten blifva för
oss ett Schleswig-Holstein. Ty det var sade han, för att tyskan trängt
fram i dessa hertigdömen, som tyskarne på sin tid gjorde anspråk
på dem. Så var det emellertid icke, utan tyskarne framstälde sina
anspråk derför, att oldenburgska konungaätten dött nt på Danmarks
tron. och ingen arftagare till hertigdömena fans der. Derför gingo
hertigdömena tillbaka till Tyskland, dit de förut hört.

Jag kan icke i likhet med så många andra tillmäta biskopens
verksamhet någon så synnerligen stor betydelse. För att blott framdraga
ett exempel, hafva vi en biskop i Yesterås, som ligger häruppe
i månader i och för bibelkommissionen och dessutom vistas här fyra
månader om året för Riksdagen; och icke har jag hört, att kristendomen
försämrats i Yesterås stift för det. Yi hafva också haft en
biskop, som var BO år gammal och alldeles urståndsatt att utöfva
någon verksamhet i sitt stift; men det har gått lika bra ändå.

Med ett ord: kan jag icke vara med om att afskaffa biskopsembetena,
icke skall jag vara med om att öka deras antal. Jag yrkar
afslag å utskottets hemställan.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag skall be att få

yttra några ord med anledning af uttalanden, som hör förekommit.

Här har sagts, att den separatism i Norrbotten, hvarom nu är
fråga, är en sådan, som ingen biskop kan hjelpa, om den finnes, utan
endast högre magter. Men, mine herrar, den separatism, som här är
fråga om, beror derpå, att ett främmande språk griper omkring sig
så, att. såsom en föregående talare påpekat, i Norrbotten kan uppstå
ett Schleswig. Herr Bulow anser visserligen, att Danmarks förlust
af Sleswig-Holstein icke alls berodde på det tyska språkets ^ingripande,
utan derpå, att den oldenburgska ätten dött ut. Ja, det var ju en intressant
upplysning, att denna ätt dött ut redan år 1848, då såsom bekant
tyskarne gjorde sitt första försök att få dessa hertigdömen. Den slutliga
förlusten af dem var endast en konsekvens af hvad som skedde
1848, af de sträf vanden, som då egde rum. I sjelfva verket borde
det väl stå öfver all diskussion, att Danmarks förlust af Schleswig
just berodde på tyska språkets inkräktning af denna landsdel. Men
eu sådan separatism kan verkligen hjelpas af andra än de högsta
magterna. Den kan i första rummet hjelpas genom ett nationelt och
kraftigt ordnande af vårt folkskoleväsen. Och nu är det så, att folkskolan
sorterar under stiftsstyrelserna. Man har visserligen sagt, att,
om man ombildade folkskolans styrelse, så behöfdes icke denna del -

Öl

N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

ning, hvarom här är fråga. Men tron I icke, mine herrar, att det
skall dröja ganska länge, innan en sådan ombildning af folkskolans
styrelse kommer till stånd; och månne ens större delen af våra folkskolor
vill en sådan ombildning? Under sådana förhållanden och då
så är, att folkskolan sorterar under stiftstyrelserna, kan jag icke finna
annat, än att det måste vara en ytterst vigtig sak att få en kraftig
stiftsstyrelse, som kan uträtta något för folkskolans höjande deruppe.
Skola vi vänta på den der omhildningen af skolstyrelsen, ja, då
kan det hända, att det onda jag antydt så gripit omkring sig, att
det blir för sent. För den, som håller på vårt fosterlands nationella tillvaro,
måste detta onekligen anses såsom en olycka; och för min del
kan jag derför icke annat än finna, att Kongl. Maj:t haft fullkomligt
rätt, då han framlagt denna proposition, och att chefen för ecklesiastikdepartementet
haft fullkomligt rätt, då han betecknat denna fråga såsom i
så hög grad vigtig — äfven om jag bortser från alla andra skäl.

Hvad nu det uppstälda vilkoret angår, så får jag för min del
säga, att jag har ingenting deremot. Skulle jag hafva med denna
frågas behandling ensam för sig att göra, skulle jag rösta för en
sammanslagning af andra stift, ehuru det förefaller mig, som om man
kunde finna en lämpligare kombination än den föreslagna, t. ex. Kalmar
och Vexiö stift eller Kalmar och Linköpings stift. Jag kan också
mycket väl förstå, att många inom kammaren vilja hålla på reservationen
för att få denna sak igenom. Men huru vigtig man än må finna
denna sak, finnes dock här något, som är vigtigare, och detta är just
att få förhållandena uti nordligaste delen af vårt land ordnade på ett
tillfredsställande sätt, att der eröfra Sverige åt Sverige.

På grund häraf kan jag för min de! icke yrka bifall till reservationen,
utan skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har icke begärt ordet

för att bestrida de skäl, som föreligga, då de synas mig tala för en
delning af Hernösands stift. Men på samma gång jag säger detta,
kan jag icke underlåta att uttala mina betänkligheter mot att öka
stiftens antal. Jag tror icke, att det behöfde vara en nödvändig följd
af att vi delade Hernösands stift, utan genom en sammanslagning af
ett par af de öfriga stiften kunde man godt ordna saken så, att stiftens
antal icke ökades. Det är min fulla uppfattning, att man godt kan
ordna frågan på detta satt och derigenom äfven vinna det mål, jag
lätt kan förstå att representanterna från dessa trakter lifligt önska och
för bvilket jag finner talande skäl vara af Kongl. Maj:t framstälda. Men
för att göra den frågan tydlig, att Riksdagen icke vill öka stiftens
antal, tror jag att man bör uttala sig redan nu. Jag har sökt annotera
åtskilliga af de skal, som föreligga här och som jag tror kammaren
borde beakta. Om kammaren t. ex. skulle bifalla reservanternas
förslag som innehålles i motionen, skulle, såsom herrarne kunna
se, Hernösands stift delas från den 1 jan. 1895, medan Kalmar och
Visby stift naturligtvis skulle få vara särskilda stift till dess någon

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.

N:o 36. 52

Angående
delning af
Hernösands
stift m. m.

Tisdagen den 25 April.

sammanslagning kunde genom en af de nuvarande
ega rum. Då inträffade det förhållande, som jag tycker att man bör
beakta, nemligen att under denna mellantid finge vi verkligen tretton
stift. Om kammaren besluter att Hernösands stift skall delas från
den 1 januari 1895, ar det alldeles tydligt för mig, att kammaren måste
bifalla Kongl. Majits proposition n:o 45, der Kongl. Maj:t föreslår,
att vi skola höja antalet af kyrkomötets medlemmar från 30 till 32.
Dessa båda nykomna äro en följd af det nya stift, som bildats genom
Hernösands stifts delning, då utrymme måste beredas åt den nye
biskopen och en presterlig ledamot. Under den mellantiden få vi
lof att antaga denna lag, tv annars kan icke tillämpas beslutet att
dela Hernösands stift från den 1 januari 1895, utan kyrkomötesförfattningen
måste också ändras, så att kyrkomötet kan arbeta på sätt författningen
afser. Men skulle det inträffa, hvad alla önska, att Kalmar
och Visby eller Visby och Linköpings stift förenades till ett, blefve
det nödvändigt att åter förändra författningen och återgå till tolf
biskopar. Då förstå herrarne, att vi skola hafva mycket större svårigheter
att få Första Kammaren med oss, tv den vill icke gerna två
gånger ändra samma författning. Men under sjelfva öfvergångstiden
kommer det att blifva ytterligare svårigheter, som jag anser att vi
icke böra förbise. Det är derför min öfvertygelse, att, om reservanternas
förslag bifalles oförändradt, vi skola komma i de svårigheter
jag antydt. Derför har jag begärt ordet för att instämma med motionären
och reservanterna, men får på de skäl jag anfört yrka, att orden
»från den 1 januari 1895» uteslutas så att det finge heta: »Riksdagen,
under vilkor att Kalmar och Visby stift sammanslås till ett stift,
så snart en sammanslagning genom de nuvarande biskoparnes i Kalmar
och Visby afgång eller eljest möjliggöres, må medgifva, att Vesterbottens
och Norrbottens län må frånskiljas Hernösands stift för att
bilda ett särskildt stift.» Då tyckes mig saken vara fullt klar, och vi
behöfva icke emotse frågan om ändringar i denna författning, som vi
eljest måste ändra icke mindre än två gånger. Då lägga vi allvar i
hvad vi besluta och då kan också Kongl. Maj:t, om han finner det
lämpligt, flytta om vare sig Kalmar eller Visby stift eller föreslå, att
Visby stift skall bibehållas och jemka med Kalmar, Vexiö och Linköping
på ett eller annat sätt. Då kan han med ett detaljeradt förslag
komma till nästa kyrkomöte, som sammanträder i år, och då kan
kyrkomötet fatta ett sjelfständigt beslut. Om kyrkomötet då vill gå
in på en sådan sammanslagning, att stiftens antal icke ökas, kan kyrkomötet
ordna frågan och kyrkomötets beslut inkomma till nästa Riksdag,
och den afsedda delningen af Hernösands stift kommer då mycket
fortare och bättre till stånd, och vi hafva då undgått svårigheten att
få en författning, som skulle gälla för en viss tid och sedan ändras och
göras om. Det är dessa betänkligheter jag har och jag skall be, herr
talman, om bifall till reservanternas förslag med uteslutande af orden
»från 1 januari 1895». ''Tåg tror att om kammaren skulle finna lämpligt
att bifalla detta yrkande frågan kommer att lösas fortast och säkrast.

53 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Herr Bokström: En af motionärerna i denna fråga har antyda

att derest han hade föreslagit en sammanslagning af Visby och Linköpings
stift, skulle från visst håll hafva kommit påståendet att detta vore origtigt
och att i stället Kalmar och Vishy stift borde sammanslås. Med anledning
af den anmärkningen får jag erinra, att det icke är nog fölen
administration af detta slag, att de områden, som omfattas af densamma,
efter fågelvägen icke ligga allt för långt från hvarandra, utan att
det är den vigtiga omständigheten, att har äfven finnas kommunikationer
för menniskor, som är för frågan afgörande. I detta fall
förekommer det vintertiden, om några kommunikationer ens äro användbara
mellan Gotland och fastlandet, att man för att komma från
Gotland till Kalmar måste resa från Visby till Stockholm och derifrån
till Alf vesta, Vexiö och Kalmar; skall man deremot komma från
Visby till Linköping, tar man vägen Visby, Vestervik, Norsholm, och
det är en mycket kortare och mindre kostsam väg. Det är således
af väsentlig betydelse, att om en sammanslagning af Visby stift med
annat stift å fastlandet, trots allt som talar deremot, skall komma till
stånd, man gör den på det viset, att kommunikationerna emellan
de sammanslagna stiftens olika delar blifva så litet odrägliga som möjligt.

Herr Dahlberg: Herr talman, mine herrar! Jag skall fatta

mig mycket kort. Jag kan så mycket hellre göra det, som jag icke
alls skall inlåta mig på sjelfva principfrågan. För mig gäller det här
en rättsfråga och en billighetsfråga. Det gäller en rättsfråga så till
vida, som det spörsmålet framställer sig, om icke det är rätt och klokt,
att en för handen varande institution — meningarna om dess lämplighet
må vara aldrig så delade — bör vara så effektiv som möjligt. Det
gäller eu billighetsfråga enligt min tanke så till vida, som fråga är,
om icke just den aflägsna landsdel, hvarom här talas, i synnerhet med
afseende å de olika språk, som finnas i Norrbotten, så väl behöfver
en särskild och sträng tillsyn äfven hvad den andliga odlingen beträffar
•— och en billighetsfråga jemväl så till vida, som jag skulle
tro, att, då staten utan någon väsentlig uppoffring kan tillgodose
dessa billighets- och humanitetsskäl, den också bör göra det.

På dessa för mig tillräckligt talande skäl kommer jag att rösta
för utskottets förslag, till hvilket jag sålunda yrkar bifall.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag af står från ordet och yrkar bi fall

till reservanternas förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag anser för min del, att

man mycket väl skulle kunna taga reservanternas förslag oförändradt,
men då nu herr vice talmannen föreslagit strykning af orden »från
den 1 januari 1895», så anser jag mig, för att icke splittra meningarna,
höra biträda detta förslag, då detsamma i sig innefattar reservanternas
förslag för öfrig! Frågan kommer i alla fall, såvidt jag
kan bedöma, att först föreläggas kyrkomötet. Det beslut, som detta

Angående
delning af
Hernösandt
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36. 54 Tisdagen den 25 April.

Angående års kyrkomöte fattar i frågan, blir det för frågan afgörande; ty jag
Hernösands ^ar fatt den öfvertygelsen, att, om reservanternas förslag med den af
stift in. m. vice talmannen föreslagna ändring bifalles af denna kammare, frågan
(Forts.) kommer att inom Riksdagen denna gång förfalla. Det, som sålunda
blefve utgångspunkt för frågans vidare behandling, vore kyrkomötets
beslut, och jag tänker mig mycket väl möjligheten af, att kyrkomötet
kan med Kongl. Maj:ts bistånd hitta på ett öfvergångsförslag, som
undanrödjer de svårigheter, hvilka af vice talmannen påpekats. Jag
är sålunda villig att förena mig i det förslag, som af vice talmannen
blifvit framstäldt, på det att icke för många olika meningar
skola stå emot hvarandra.

Äfven jag är ytterst intresserad af, att språkgränsen ej flyttas
längre söderut. Det har berott på mer eller mindre privata omständigheter,
att så skett hittills. Nu har denna Riksdag sökt råda bot
mot detta onda på ett, enligt mitt förmenande, fullt effektivt sätt genom
att i sjelfva språkgränsen inrätta 23 skolor, hvilkas uppgift är
att utgöra förposter för svenska språket och förflytta språkgränsen
norrut. Nu har visserligen sagts här, att ändamålet med dessa skolor
icke kan vinnas, om icke Hernösands stift delas. Men den föreställningen
har åtminstone icke Kongl. Maj:t. Ty i sin proposition angående
de nya skolorna talar Kongl. Maj:t icke alls om Hernösands stifts
delning, och jag kan icke tänka mig, att Kongl. Maj: t kommit med
ett förslag, som han icke ansett kunna blifva fullt effektivt.

Herr talman! Jag förenar mig i det af vice talmannen framstälda
yrkandet.

Herr Kummin instämde häruti.

Herr Redelius: Mine herrar! Herr von Friesens förnyade an förande

och upprepade tal om kyrkomötets ansvar — om jag hörde
hans ord rätt — i fråga om delning af Hernösands stift, var det,
som uppkallade mig och föranledde mig att mot min ursprungliga
afsigt begära ordet nu, det jag icke annars hade tänkt. Jag hade icke
tänkt att yttra mig i denna fråga, derför att jag förmodade, att min
röst icke skulle kunna utöfva något bestämmande inflytande på frågans
lösning, och jag antog, att kammaren väl på förhand kunde göra sig
en föreställning om, hvad jag skulle komma till för slutsats. Men
jag anser icke rätt att göra hvad herr von Friesen gjorde — jag
säger detta direkt till herr von Friesen — att söka lägga skulden för
vägrande af stiftets delning på kyrkomötet, som vi väl veta ingenting
förmår i denna sak utan Riksdagen. Är det så, att denna kammare
vill nej till propositionen, så säg nej då och säg det ärligt, men försök
icke — jag vill icke nyttja det ord, som jag tänkte säga — att
skjuta skulden från Riksdagen och på kyrkomötet! Om denna kammare
afslår utskottets hemställan och bifaller reservationen och följaktligen
då ingen skrifvelse från Riksdagen kommer till Kongl. Maj:t
i ämnet, utan frågan således är för denna gång förfallen; man kan

55 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

icke vänta då, att kyrkomötet fattar något effektivt beslut i saken.
I alla händelser kan det icke ske, utan att Riksdagen skall ännu eu
gång fatta beslut deruti, och jag föreställer mig, att kammaren ej
lärer vara mera villig att instämma med kyrkomötet, i fall det besluta
annorlunda än denna kammare vill.

Naturligtvis yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag kan för min del icke inse,

att kammaren lägger större ansvar på kyrkomötet, om kammaren afslår
den kong! propositionen, än kyrkomötet sjelf bar tagit på sig,
då det vid sista kyrkomötet afslog herr Yiksténs framställning. Jag
hemställer till kammaren, om kammaren verkligen tror, att kyrkomötet
skall, derest Andra Kammaren icke sätter sitt bestämda veto mot
kyrkomötets veto, någon gång gå in på att sammanslå de båda andra
stiften? När kyrkomötet så bestämdt, som det gjorde år 1888, uttalat
sig mot en sådan sammanslagning, tror jag icke, att det kan falla
någon in att tro, och icke bör heller herr kyrkoherden Redelius kunna
tänka derpå, att kyrkomötet skall, när vi en gång fått Hernösands
stift deladt, komma och säga: »Jo, nu gå vi med på en samman slagning

af två andra stift. Det hlir visst icke fallet. Jag tror, att
Kongl. Maj:t haft goda skäl att komma med sitt förslag, men jag
anser, att Kongl. Maj:t på samma gång hade mycket väl kunnat
komma med ett förslag om sammanslagning af två andra stift. Jag
är alldeles icke på det klara, om Kalmar och Visby stift äro de mest
lämpliga; kanske ett par andra stift skulle vara lika lämpliga. Men
jag tror, att det icke finnes något hinder för Kongl. Maj:t att förelägga
kyrkomötet i detta afseende ett sådant förslag, som Kongl. Maj:t
anser lämpligast, och jag är säker på, att om blott kyrkomötet vill
gå in på att sammanslå två stift, skall denna kammare vara villig att
taga ett sådant förslag, då det en gång kommer till Riksdagen.

Herr von Frie sen: Blott några ord med anledning af talarens

på kalmarlänsbänken yttrande. Jag har förut alldeles tydligt framhållit,
att jag anser, att, om kammaren bifaller reservationen, frågan
för denna gång förfallit. Jag har alldeles icke stuckit under stolen
dermed. Jag har vidare sagt, att om Kongl. Maj:t får afslag på
denna proposition, kan han sedan inkomma till kyrkomötet med förslag
i frågan. Om kyrkomötets beslut går i den rigtning, att det icke
vill hålla stiftens antal qvar vid det nuvarande, så är det klart, att
denna kammare 1894 kommer att stå fast vid sitt beslut, och då blir
det icke någonting af med Hernösands stifts delning. Men om på
Kongl. Maj:ts initiativ kyrkomötet besluter en delning af Hernösands
stift och på samma gång besluter att sammanslå två andra stift, så
att stiftens antal fortfarande blir tolf, förefaller det mig, som om
Riksdagen sedan skulle komma att gå in på ett sådant förslag. Det
blir, såsom jag förut betonat, om kammaren antager reservationen
med den af herr vice talmannen föreslagna förändring, till kyrkomötet,

Angående
delning af
Hernöeand»
stift m. m.
(Forts.)

No 36. 56

Tisdagen den 25 April.

som den närmaste utgångspunkten för frågans vidare behandling kommer
att förläggas.

Herr Bil lo w: Jag skall be att få afstå från mitt yrkande på

afslag och förenar mig med herr vice talmannen.

Herr Linder: Äfven jag afstår från mitt yrkande.

Herr Olsson i Kyrkobol: Jag ber att få afstå från mitt yrkande
och förena mig med herr vice talmannens.

Herr Sjö: Jag afstår från mitt yrkande och förenar mig med
vice talmannens.

Herr Anderson i Tenhult: Jag har förut instämt med herr
von Friesen, men ber nu få återtaga detsamma och förena mig i
hans sista yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Äfven jag förenar mig i herr vice talmannens
yrkande.

Herr Hedin: Äfven jag, herr talman, återtager mitt yrkande
och förenar mig med herr vice talmannen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Jag skall be att få yttra endast några få ord med anledning af den
diskussion som här förts. Jag har nogsamt märkt, huru mycket
motstånd Kongl. Maj:ts framlagda förevarande förslag möter, och det af
mycket olika skäl hos olika talare. En anser, att antalet biskopsstift
på intet vilkor får ökas; det betraktar han såsom hufvudsak. En
annan anser, att biskopsembetena helt och hållet böra indragas. En
tredje är rädd för att det skall uppstå brist i biskopslöneregleringsfonden,
så att staten förr eller senare får hjelpa till med aflöningen
åt den nye biskopen i Luleå. En fjerde anser att i denna fond
finnes mycket penningar, men att de böra användas för att åstadkomma
en öfverstyrelse för allmänna läroverken, i stället för att användas
för det ändamål, för hvilket de egentligen äro afsedda. Man har till
och med påstått, att de skäl, som i den kongl. propositionen anföras,
egentligen icke äro några skäl, och en talare har förundrat sig öfver,
att man icke från statsrådsbänken kunnat få höra några bättre. Det
är dock det vanliga förhållandet, att en departementschef söker att
i sitt anförande till statsrådsprotokollet få fram de bästa och tänkvärdaste
skäl han kan finna, då han tillstyrker Kongl. Maj:t att föreslå
Riksdagen något. Det är derför att göra sig något för stora förväntningar
att från en departementschef under diskussionen vänta några
andra och bättre skäl, men jag vågar påstå, att de i den kongl.

Angående
delning af
Bemötande
ttift m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April. 57

propositionen anförda skäl äro verkliga skäl, som för frågans rätta bedömande
hafva en afgörande betydelse.

Jag antydde i mitt första anförande, att vi hafva svårt att göra
oss verklig föreställning om denna areal, men att det skulle vara så
svårt, som af en talares anförande visades, trodde jag icke. — Det
har nästan drifvits skämt med, att i den kongl. propositionen talas
om medelarealen för församlingarna i Hernösands nuvarande stift.
Den talaren, som uppträdde efter anmärkaren, hade dock åtskilliga
märkliga saker att förtälja, som äro väl bekanta för dem, hvilka äro
från Norrland, men för andra nästan obegripliga. Det kan icke för
biskopen vara eu likgiltig sak, om till exempel en prest har sin församling
öfver en areal af 2,191 qvadratkilometer eller 318 qvadratkilometer
eller 60 qvadratkilometer. Biskopen måste tänka på åtgärder,
huru presten skall träffa sina församlingsmedlemmar och de
honom. Har denne sina församlingsbor spridda på åtta ä tio olika
trakter i församlingen, hvilka ligga milslångt från hvarandra, kan han
icke egna dem nödig vård.

Om det i den kongl. propositionen talas om att Hernösands stift
har så stor folkmängd, att blott ett stift har större, så är det icke
betydelselöst, utan ett argument af mycken vigt, ty när stiftet har så
stor folkmängd, blir det icke blott ökadt arbete för stiftsstyrelsen, utan
de på grund af långa afstånd och dåliga kommunikationer uppkommande
olägenheterna drabba ett så mycket större antal menniskor.

— Om Lunds stift har något större invånareantal än Hernösands,
så torde dock flertalet af herrarne inse, under hvilka vidt skilda förhållanden
stiftets invånare och biskop lefva och verka med hvarandra
på det ena och andra stället. Det ena stiftet är genomkorsadt
inom en liten rymd af jernvägar, det andra har endast en stambana
och en för särskildt ändamål inrättad jernväg mellan Luleå och
Grellivara. Kan denna stambana och denna jernväg i allmänhet taget
upphäfva de oerhörda olägenheterna af de oerhörda afstånden i rikets
nordliga delar?

Nog skolen I, mine herrar, i mig finna en främjare af förslaget
att låta styrelsen för de allmänna läroverken afskiljas från de nuvarande
stiftsstyrelserna, men herrarne veta icke, huru ofantligt litet
biskopens i Hernösands stift arbete derigenom skulle minskas, icke
derför att icke arbetet för de allmänna läroverken är stort, men det
är dock försvinnande litet i jemförelse med hvad kyrkan och folkskolan
kräfva.

Det påstods också, med anledning deraf att jag tillstyrkt bifall
till utskottets förslag såsom ändamånlsenligare och bättre än reservanternas,
att det var väl naivt af mig — jag begagnar det uttrycket

— att tro, det någon bland kammarens ledamöter deraf skulle låta
förmå sig att afstå från ett för Kongl. Maj:t mera bindande kraf och
nöja sig med ett mindre bindande. Jag är af den åsigten att likasom
kammaren förbehåller sig att sjelf få fritt uttala sin mening, så
bör man äfven låta hvarje fråga af Kongl. Maj:t erhålla en sådan

N:o 36.

Angående
delning af
Hernösandt
stift m. m.
(Forts.)

N:o 36. 58

Tisdagen den 25 April.

Angående
delning af
Ilernösands
stift m. m.
(Torts.)

Om andrad
lydelte af
9 kap. 1 §
giftermålskalken.

utredning, att dervid både Kongl. Maj:t och vederbörande myndigheter
få fritt och sjelfständigt uttala sina åsigter. Skulle sedan dessa åsigter
visa sig vara af den beskaffenhet, att det af Riksdagen önskade
icke befinnes vara det ändamålsenligaste, så bör det icke på något
sätt anses förödmjukande för Riksdagen att medgifva, att den gjorda
utredningen ådagalagt, att det tillvägagående, som Riksdagen tänkt
sig, kan och hör ersättas af ett mer passande.

Jag skall derför, trots allt hvad jag hört, hemställa, att kammaren
måtte med välförtjent tillmötesgående omfatta utskottets
förslag.

Herr Hedin: Nej, herr talman, departementschefens sifferuppgifter
blifva icke verkliga argument endast derför, att han försäkrar dem
vara rigtiga. Hvad särskildt beträffar uppgiften om medelarealen af
pastoraten i Hernösands stift, så är den såsom argument i föreliggande
fråga icke blott betydelselös utan äfven löjlig. Det är visserligen
icke likgiltigt för en prest, om han har en stor eller en liten
församling, men det är fullkomligt likgiltigt för förevarande fråga,
om ett nytt biskopsembete bör inrättas eller icke.

Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf propositioner,
enligt de yrkanden som återstodo, dels på bifall till utskottets hemställanden
och dels på afslag derå och bifall till det af herr vice
talmannen under öfverläggningen framstälda yrkande; och fann herr
talmannen den senare propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande,
nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som beträffande sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4 bifaller det af herr vice talmannen framstälda yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Voteringen utföll med 138 ja och 56 nej; och hade kammaren
alltså beslutat enligt ja-propositionen.

§ 9-

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 42, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken.

59 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 117, hade herr grefve H. E. G. Hamilton föreslagit, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att 9 kap. 1 § giftermålsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sedan man och qvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte
målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen: hustrun följe ock
mannens stånd och vilkor.

Öfver egendom, som hustrun infört i boet eller som under äktenskapet
tillfallit henne genom gåfva eller testamente med vilkor att
den skall enskildt tillhöra henne, så ock öfver afkomsten af sådan
egendom, råder hustrun, der ej, hvad angår egendom, som är gifven
genom gåfva eller testamente, annorlunda blifvit om förvaltningen
föreskrifvet. Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, deröfver
må hon ock råda.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herr Lilienberg, som ansett
att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan anförde:

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Efter den långa
diskussionen, som egde rum i den fråga, hvilken stod närmast före
denna på föredragningslistan, är det väl icke troligt att kammaren
vill egna mycken tid åt min motion, men jag kan dock i betraktande
af frågans vigt icke underlåta att säga några ord.

Det torde vara kammaren väl bekant, att sedan år 1874 här i
landet gält den lag, att gift qvinna eger rättighet att sjelf förvalta
hvad hon sjelf förtjenar, äfvensom att i vissa fall sjelf förestå sin
enskilda egendom. Vid denna lags stiftande begick man emellertid
den egendomliga inkonseqvensen, att under det man erkände rätten
för gift qvinna att utan vidare enligt lagens föreskrift få förvalta
hvad hon genom eget arbete förtjenar, oaktadt den egendom hon
sålunda förvärfvar är gemensam egendom, medgaf man henne icke att
få förestå den henne enskildt tillhöriga egendom utan äktenskapsförord.
Redan då denna lag stiftades förutsade många, att på det
viset skulle man icke kunna afhjelpa de rådande missförhållandena,
ty äktenskapsförord skulle man icke ofta komma att begagna sig af,
och det visade sig snart, att de hade rätt deri. Såsom hvar man vet,
komma äktenskapsförord sällan i bruk derför att de skola upprättas
just vid det tillfälle, då qvinnan drager sig mest för att framställa
anspråk på sina rättigheter. Under de efter 1874 följande åren väcktes
gång på gång motioner om ändring häraf, och det dröjde icke mer
än tio år förr än Riksdagen år 1884 med stor enstämmighet i skrif -

ta»» ändrad
lydelse af
9 kap. 1 §
giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 36. 60

Om ändrad
lydelte af
9 kap. 1 §
giftermåUbalken.

(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

veke till Kongl. Maj:t uttalade sig för en sådan ändring af lagen,
att hvad som var undantag skulle blifva regel, så att gift qvinna
skulle få utan äktenskapsförord förvalta sin enskilda egendom. Det
öde, som denna skrifvelse rönte, är för herrarne samtlige välbekant.
Skrifvelsen omfattade icke blott detta, utan äfven yrkande på åtskilliga
andra reformer inom äktenskapslagstiftningens område, och Kongl.
Maj:t öfverlemnade den till nya lagberedningen, som på grund deraf
afgaf förslag till lagstiftning i ämnet; men då detta förslag efter beredning
i högsta domstolen föredrogs för Kongl. Maj:t, så, i stället
för att rent afslå detsamma, hvarigenom det blifvit möjligt för dem,
som önskade främja reformer på detta område, att framkomma med
nya förslag, anbefalde Kongl. Maj:t utan afseende å Riksdagens önskan
nya lagberedningen att utarbeta ett lagförslag i ämnet i helt annan
rigtning än Riksdagen förordat. I anledning häraf tillät jag mig
vid fjolårets riksdag att väcka två motioner, i Indika jag sökte i
någon mån rätta på detta förhållande och leda det lagstiftningsarbete
som pågick in på en delvis annan väg. Dessa motioner biföllos af
denna kammare, men förkastades af Första Kammaren. Jag har nu
tagit mig friheten att upptaga ett annat af de förslag, som afsågos i
1884 års skrifvelse, nemligen det om gift qvinnas rätt att sjelf förvalta
sin egendom, hvilket jag framlagt i en något mer utsträckt
form. Anledningen härtill är, att, då jag trott mig märka att opinionen
i denna fråga under de senare åren snarare gått tillbaka än
framåt och man blifvit mer och mer tveksam om, huruvida det är rätt
att upplösa egendomsgemensambeten i äktenskapet, jag trott att man
genom att vända sig blott mot förvaltningsrätten skulle kunna få med
sig alla parter, som äro intresserade af reformer på detta område.
Genom att gå denna väg lemnar man lagstiftningen om egendomsgemensambeten
orörd och häfdar blott hvad lagstiftningen redan för
länge sedan erkänt såsom möjligt och befogadt, eller öfverlemnandet
åt hustrun af förvaltningsrätten i fråga om sådan egendom, som genom
benne inkommit i boet.

Lagutskottet bar nu afstyrkt min motion utan att inlåta sig på
sjelfva saken, under åberopande af att Kongl. Maj:t ännu icke framlagt
det nya förslag, som lagberedningen fått i uppdrag att utarbeta,
och att, intill dess detta skett, man icke bör taga denna fråga under
särskild behandling, då den står i samband med andra.

Lagutskottet har till och med gifvit mig en påminnelse om hvad
jag i fjol yttrade i min motion och deraf sökt vinna styrka för sitt
beslut. Lagutskottet bar sagt, att jag sjelf då tycktes vara med om,
att den fråga, som min motion berör, sammanhänger med de frågor,
som lemnats åt nya lagberedningen att utreda och icke lämpligen bör
afgöras förr än i sammanhang med dem. Dettta är obestridligt, men
lagutskottet synes mig hafva förbisett, att då jag yttrade detta, både
icke det lagstiftningsarbete, hvarom då var fråga, ens börjat. Nu är
det ju emellertid för liera månader sedan afslutadt, och lagutskottet
har icke ens föreburit, att denna paragraf, hvilken jag nu föreslagit

61 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

skulle ändras, på något sätt beröres af det nu af nya lagberedningen
framlagda förslaget. Jag tror icke heller, att så är förhållandet. Jag
tror icke, att det förslag, som nya lagberedningen har utarbetat, innehåller
något förslag till ändring i 9 kap. 1 § giftermålsbalken. Under
sådana förhållanden kan jag icke förstå, om, såsom jag hoppas, kammaren
vidblifver samma ståndpunkt som år 1884, hvarför kammaren
icke skulle kunna vara med om att bifalla hvad jag nu föreslagit.
Ty jag kan icke tro, att den åsigt lagutskottet förra året häfdade,
eller att Riksdagen icke bör framställa sin åsigt i ett ämne, der
Kongl. Maj:t nyligen förklarat sig hysa en motsatt åsigt, skall vinna
någon genklang i denna kammare.

På grund häraf skall jag, herr talman, oaktadt jag vet, att Första
Kammaren redan afslagit min motion, och således bifall dertill endast
kan blifva eu opinionsyttring, likväl be att få yrka bifall till motionen
och afslag å utskottets hemställan.

Herr Linder förklarade sig instämma häruti.

Herr Lilienberg: Jag skall endast be att få tillkännagifva, att
jag till alla delar instämmer i grefve Hamiltons yttrande och förslag.

Herr West er: Motionären har velat bestrida, att utskottets anmärkning,
att motionären sjelf vid förlidet års riksdag uttalat samma
åsigt, som utskottet nu åberopat såsom skäl för motionens afstyrkande,
icke vore vigtig, men jag tillåter mig påstå, att utskottet ej misstagit
sig, och till bevis härpå åberopa motionärens egna ord.

Sedan 1884 års Riksdag uti skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalat
såsom sin åsigt, att lagstiftningen rörande äkta makars inbördes
egendomsförhållanden borde bringas i öfverensstämmelse med vissa
angifna grunder, hvaribland att gift qvinna bör berättigas att sjelf
förvalta den egendom, som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva
genom äktenskapsförord förbehålla sig sådan rätt, har Kongl.
Maj:t anbefalt nya lagberedningen att afgifva förslag till de förändrade
bestämmelser angående äkta makars egendomsförhållanden, hvartill
Riksdagens skrifvelse kunde föranleda, och har beredningen utarbetat
lagförslag i denna retning. Med anledning af deremot gjorda anmärkningar
inom högsta domstolen har Kongl. Maj:t den 31 december
1891 funnit det sålunda verkstälda lagstiftningsarbetet icke böra läggas
till grund för någon framställning till Riksdagen, utan uppdragit åt
lagberedningen att utarbeta förslag till ändring i gällande bestämmelser
angående boskilnad och dermed sammanhängande lagstadganden.

Efter det grefve Hamilton uti sin vid sistlidet års riksdag afgifna
motion redogjort för allt detta, anför han ordagrant:

»Hvilken åsigt man nu än må hysa om ändamålsenligheten af
detta Kongl. Maj:ts beslut, synes det dock icke kunna leda till något
i praktiskt hänseende önskvärdt resultat, derest man för närvarande
skulle påyrka ett uttalande från Riksdagens sida rörande de delar af

Om ändrad
lydelte af
9 kap. 1 §
giftermål!-balken.
(.Forts.)

N:o 36. 62

Om ändrad
lydelse af
9 kap. 1 §
giftermålsbalken.

(Forts.)

Tisdagen den 25 April.

lagstiftningen, hvilka direkt beröras af lagberedningens nya uppdrag,
utan torde dermed under alla förhållanden böra anstå, till dess frukterna
af detta lagstiftningsarbete föreligga. Ett annat förhållande
synes deremot ega rum i fråga om de två punkter i 1884 års riksdagsskrifvelse,
hvilka beröra helt andra områden än det, inom hvilket
lagberedningen nu fått sig förelagdt att arbeta, nemligen yrkandena,
att giftorätt i stadsfastighet i vissa fall icke vidare skall ega rum,
samt att mannen ej må ega rätt att utan hustruns särskilda medgifvande
föryttra eller förpanta hennes enskilda egendom.»

Så vidt jag kan förstå, har motionären häri uttalat samma uppfattning
som lagutskottet i sitt betänkande, och denna åsigt är jemväl
rigtig, tv en utvidgning af gift qvinnas förvaltningsbef ogen het gagnar
henne föga, innan ändring skett i gällande lagar angående makars
ansvarighet för boets gäld och deras gemensamma egendom.

Personligen har jag ingenting emot att utsträcka hustrus förvaltningsrätt,
ehuru jag visst icke tror, att det i praktiska lifvet
kommer att medföra så stora fördelar, som man föreställer sig. Ty
i äktenskapet förhåller sig, såsom i hvarje annat bolag mellan 2 personer,
att den starkare viljan gör sig gällande. Om mannen har den
starkare viljan, torde hustruns förvaltningsrätt hafva föga att betyda.
År deremot hustrun den starkare, behöfver hon knappast lagstadgande
om sin förvaltningsbefogenhet. Men efter min uppfattning är den
föreliggande motionen så formulerad, att det torde vara betänkligt att
bifalla densamma. 1884 års Riksdag ifrågasatte endast, att hustru
skulle få förvaltningsrätt öfver sin enskilda egendom, d. v. s. ärfd
eller före äktenskapet förvärfd fast egendom på landet. I förevarande
motion föreslås deremot, att hustru skulle få förvaltningsrätt
öfver allt, hvad hon i boet infört: sålunda icke blott öfver sin
enskilda egendom, utan äfven öfver den. som enligt nu gällande lag
genom äktenskapet blir gemensam. Om hon således till boet medförde
t. ex. 100,000 kronor i värdepapper eller kontanter, skulle hon
få förvaltningsrätt öfver hela denna summa, ehuru, i detsamma äktenskapet
afslutas, mannen enligt lag eger rätt till hälften. Så långt
har Riksdagen hittills icke velat gå.

Men äfven om man skulle vilja taga så långt språng, synes mig
icke möjligt att bifalla motionen utan att på samma gång göra förändringar
i åtskilliga andra stadganden i giftermålsbalken. Och några
sådana förändringar har motionären icke föreslagit. För att visa
detta borde vara tillräckligt att anföra ett enda exempel. Om hustrun
har förvaltningsrätt öfver hvad hon infört i boet och afkastningen
deraf, måste väl deraf blifva en gifven följd — ehuru det icke är
uttryckligen sagdt — att om hustrun vill förvandla dessa medel,
hon har förvaltningsrätt äfven öfver hvad som sättes i deras ställe.
Om hustrun alltså för sina penningar köper en fastighet, skall hon
naturligtvis hafva förvaltningsrätt öfver den. Men i 11 kap. 1 §
giftermålsbalken af gällande lag stadgas, att mannen eger utan hustruns
samtycke försälja, hvad som är gemensam egendom i äktenskapet.

63 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

Sålunda skulle hustrun få förvaltningsrätt öfver fastigheten på grund
af den nu föreslagna lagförändringen, men mannen på grund af äfven
gällande lag hafva rätt att utan hustruns samtycke pantsätta eller
sälja samma fastighet; och detta lärer väl näppeligen gå för sig.

Vill man införa en sådan lagbestämmelse som den ifrågasatta,
måste man äfven på samma gång, såsom Riksdagen också 1884 föreslagit,
ändra lagen i afseende å mannens rätt att sälja eller förpanta
gemensam egendom äfvensom i fråga om makars ansvar för boets gäld.

Då jag tror mig hafva visat, att man icke kan bifalla motionen,
sådan den föreligger, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bulow: Jag skall endast be att få uttala min ledsnad
öfver, att denna kammare icke velat på något sätt instämma i de
utmärkta skäl, som af motionären äro anförda för ändrad lydelse af
9 kap. 1 § giftermålshalken. Kan det vara värdigt mannen, som
sjelf skyddar sig på alla områden, der det gäller eganderätten — kan
det vara honom värdigt att neka qvinnan detta skydd?

Talaren på halmstadshänken nämnde, att huru man än vill lagstifta,
så blir det ändå alltid den starkare, som får rätt. År så förhållandet,
att styrkan skall hafva rätt, då tror jag, att talande skäl
här träda fram, som mana oss att hjelpa den svagare parten.

Jag yrkar, herr talman, af slag å utskottets utlåtande och bifall
till motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ io.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 43, i
anledning af väckt motion angående ändringar i gällande patentlag, i
syfte att obehöriga patentheteckningar måtte förhindras m. m., i hvilket
utlåtande utskottet hemstält, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren
af herr C. W. Collancler afgifna motion, n:o 185, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, anförde

Herr C ol lan der: Då Första Kammaren redan bifallit utskottets
förslag i denna fråga, så finnes det icke för mig någon utsigt att
med hopp om framgång yrka bifall till motionen.

Ehuru utskottet kommit till det resultat, att det ansett sig böra
afstyrka motionen, har det likväl i sin motivering uttalat, att de
oegentligheter, som i motionen påvisats, borde afhjelpas, men att
motionen icke vore tillräckligt omfattande, för att detta nu skulle
kunna ske.

Jag skall vid denna sena timme icke ingå i någon granskning
af utskottets motiv för afslag eller göra något yrkande, men jag vill

Om ändrad
lydelse af
9 kap. 1 §
giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 36. 64

Tiadagen den 25 April.

till utskottet hafva uttalat min tacksamhet, för att utskottet erkänt,
att de brister jag i min motion påpekat, böra afhjelpas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Slutligen föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden
:

n:o 44, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att bereda vissa enskilda tjensteman samma skydd som statens mot
förnärmelser i deras tjensteutöfning; och

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande
af björn och varg.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 6, med förslag
till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
beträffande en angående ändring i folkskolelärarnes aflöningsförhållanden
väckt motion;

bankoutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af motion om anställande
vid riksbanken af en direktör och en vice direktör;

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 2, med anledning af väckta motioner om skrivelser till
Kongl. Maj:t dels angående framläggande af förslag till omorganisition
af bankväsendet i riket och dels angående indragning af de enskilda
bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 10 kronor; och

n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 50, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
bestämmelser angående tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k.
vilkorlig frigifning;

n:o 51, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i syfte
att ersätta de kortvariga frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande
eller andra jemf örliga straff arter;

65 N:o 36.

Tisdagen den 25 April.

n:o 52, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§ l i förordningen, om landsting den 21 mars 1862;

n:o 53, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§ 25 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 54, i anledning af väckt motion om utarbetande af en fullständig
folkskolestadga för de större städerna m. m.;

n:o 55, i anledning af väckta motioner angående ändring af § 12
i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;

n:o 56, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet; och

n:o 57, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 30 öfver väckt motion om
ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt; samt

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 197, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 8 i anledning af väckt motion om förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 13.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:

af sammansatta banko- och lagutskottet

n:o 57, angående ändring i § 4 i lagen för rikets ständers bank;
af lagutskottet:

n:o 58, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kap.
3 § kyrkolagen;

n:o 59, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap.
1 § handelsbalken;

n:o 60, i anledning af väckt motion om ändring af 22 kap. 21 §
strafflagen;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen; och

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändringar
i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker m. in.; samt
Andra Kammaren» Prat. 1893. Ar:o 36. 5

N:o 36. 66

Tisdagen den 25 April,
af bevillningsutskottet

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning om beskattning af hvitbetssockertilIverkningen i riket.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11.44 e. m.

In fidem
Hj. Néhrman.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1893.