RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 35.

Lördagen den 22 april.

Kl. 7 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till nedannämnda
delar af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;
n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;

n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen;

n:o 6, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
;

n:o 7, angående ändrad lydelse af § 6 regeringsformen;

n:o 8, angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ konkurslagen;

n:o 9, angående upphäfvande af frälsemäns rätt till särskildt
forum;

n:o 10, angående ändrad lydelse af 105 § skiftesstadgan;
n:o 11, angående ändring i 7 kap. 3 § strafflagen;
n:o 12, angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen;
n:o 13, angående prestedens utbytande mot ett löfte;
n:o 14, angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen;

/indra Kammarens Prot. 1893. N:o 35.

1

N:o 35. 2

Lördagen den 22 April, e. m.

ii:o 15, angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§
byggningabalken;

n:o 16, angående ändrad lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen
angående patent den 16 maj 1884; samt

n:o 17, angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

§ 2.

Ang. revision Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt föredragning bevillaf
>«»iW»i«s*-ningsutSkottets betänkande n:o 18, angående allmänna bevillningen;
foror nmgen. (jervjc| j ordningen först förekom
(Forts.)

Punkten 1, mom e.

I fråga härom anförde:

Herr Lundberg: Det må tillåtas mig förklara, att, jemte det

jag beträffande punkten a instämt i herr Bokströms yrkande, men icke
i allmänhet gillat hans anförande, jag för min del anser, att utskottet
under momenten b, c, d likasom här under e, med åberopande af mer
eller mindre motsägande motiv, icke anfört giltiga skäl för sina framställningar.
Jag har derför icke kunnat godkänna desamma, och kan
ej gilla hvad utskottet under nu föredragna moment föreslagit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. f.

Bifölls.

Punkterna 2 och 3, hvilka i ett sammanhang föredrogos, förklarades
vara besvarade genom kammarens i fråga om punkten 1 mom. a)
fattade beslut.

Punkterna 4 och 5.

Biföllos.

I punkten 6 hemstälde utskottet:

att herrar Åkerlunds och Wallis'' motioner, så vidt desamma
rörde skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af olika beskattning
af inkomster af olika ursprung, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Emot utskottets hemställan i denna och 14:de punkterna hade
reservation anmälts af herr Beckman, med hvilken instämt herrar
O. B. Olsson, grefve Hamilton, Jansson i Krakerud och Olsson i
Sörnäs, och hvilken hemstält, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t ville anhålla, att vid den af utskottet föreslagna revisionen af

3 Ji:0 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

bevillningsförordningen äfven måtte tagas i öfvervägande, huru vida Ang. revision
ej skattesatsen bör bestämmas olika med hänsyn till den olika säker-0/ b^illningtheten
och varaktigheten af olika inkomstkällors afkastning. förordningen.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde: c

Herr Beckman: Herr talman! Jag har låtit anteckna mig såsom

reservant i denna punkt, och med mig hafva instämt fyra af utskottets
ledamöter. Jag bär nemligen icke kunnat anse den omständigheten,
att skatten för fastighet allt framgent skall utgå efter en annan grund
än för inkomst af andra beskattningsföremål, utgöra tillräckligt skäl
för att — i likhet med hvad som förut skett i fråga om flera olika
reformförslag — äfven afslå denna punkt. Utskottet har häremot anmärkt
att, så länge den särskilda beskattningen för fastighet qvarstår,
det icke är med rättvisan förenligt att ingå på den af mig häfdade
principen, att olika inkomstkällor skola olika beskattas, och särskildt
att inkomst af personligt arbete bör beskattas lägre än det räntebärande,
rörliga kapitalet. Jag erkänner villigt, att full rättvisa han
man icke vinna. Men är det öfver hufvud taget möjligt att införa en
fullt rättvis beskattning? Nej, det är långt ifrån möjligt. All beskattningslagstiftning
är mer eller mindre orättvis. Man måste nöja
sig med att söka undanrödja de mest skriande orättvisorna. När man
till exempel, som vi, måste i stor utsträckning anlita indirekt beskattning,
så kan man icke undvika orättvisor. Det kan icke undvikas, att
skatten stundom hårdare drabbar den svagare än den starkare skatteförmågan;
men just derför, att man öfverallt på skattelagstiftningens
område möter så många orättvisor, gäller det att — välja de minsta.

Och jag har ansett det för en mindre orättvisa, om man, äfven om
fastighet är på ett särskildt sätt beskattad, framställer kraf på, att den
personliga arbetskraften skall beskattas lindrigare i förhållande till det
rörliga kapitalet.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan blott yrka
bifall till min reservation.

Häruti instämde herrar Jansson i Krakerud och grefve Hamilton.

Herr Persson i Mörarp: Jag vill tillkännagifva, att jag i mångt

och mycket sympatiserar med motionärernas förslag, och jag kan icke
neka till, att det har ganska goda skäl för sig att låta inkomst af mera
stadigvarande natur beskattas högre än arbete af tillfällig art; men
jag undrar, om man icke i sammanhang härmed, vid beskattningen
inom samma beskattningsgrupp, borde taga hänsyn till den längre eller
kortare tid, som en inkomsttagare behöfver använda för att skaffa sig
eu viss inkomst. En arbetare behöfver kanske använda tolf timmar
för att skaffa sig samma inkomst, som en annan person inom samma
beskattningsgrupp kan iutjena på tre eller fyra timmar, och derför
kan det ifrågasättas, huru vida icke beskattningen af denna inkomst
bör vara olika i dessa båda fall. Då man är så rik på idéer som förslagsställarue
och utskottet, så kanske äfven eu sådan mening, som den
jag nu sökt framhålla, kuude förtjena att tagas under öfvervägande.

N:o 35. 4

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. revision
af bevillningsför
ordning en.
(Forts.)

Dessutom kan jag vid detta tillfälle, då jag sannolikt icke kommer
att vidare begära ordet i denna fråga, icke underlåta att för min del
framhålla, att det synes mig att bevillningsutskottet vid behandlingen
af en sådan fråga som denna äfven bort taga hänsyn till beskattningsorten
för olika inkomstslag. Jag har förut försökt genom en motion
förliflet år framhålla, huru man kan gå till väga i sådant hänseende.
Jag anmärkte i denna, att genom att kringgå tydliga stadganden eller
åtminstone de principer, som ligga till grund för beskattning af rörelse,
man kan ställa så till, att någon inkomst af rörelsen inom den
kommun, der rörelsen bedrifves, icke tillfaller denna, fastän kommunen
fortfarande hibehålles vid skyldigheten att draga försorg om skolors
uppförande med hvad dertill hörer och fattigvården, hvilket allt kan
kräfva så höga belopp att kommunen, synnerligen om denna är en
mindre landtkommun, rent af kan ruineras. Och detta kan man göra
genom en så enkel åtgärd som t. ex. att genom bestämmelser i bolagsordningen
eller annorstädes föreskrifva, att nittionio procent af inkomsterna,
eller ett så högt kapitalbelopp att behållna inkomsten derutöfver
blir ingen, skall utgå såsom arrende till den eller de personer,
hvilka äro bosatta inom andra orter, hvarigenom nära nog intet blir
qvar till kommunen af den inkomst, som dock obestridligen uppstår
af rörelsen.

Jag har velat anmärka dessa förhållanden nu, emedan jag tror,
att denna angelägenhet är lika mycket värd att beaktas vid eu omarbetning
af bevilluingsförordningen som de frågor, hvilka dels af
utskottet och dels af reservanterna blifvit vidrörda.

Herr Folke Andersson instämde häruti.

Herr Ola B osson Olsson: Då jag varit eu af reservanterna i

denna punkt, hav det skett på den grund, som redan nämnts, och
hvilken enligt min tanke har mycket stora skäl för sig, eller att det
rörliga kapitalet är i tillfälle att bära eu proportionsvis mycket högre
skatt än det arbete, som ålägges bevillning.

Det kan ju icke bestridas, att eu arbetare kan vid ett tillfälle
hafva arbetsförtjenst, men vid ett annat sakna sådan. Deremot kan
den, som har kapital, alltid trygga sig vid detta. Det lemnar icke
någon väsentlig skilnad i inkomsterna, utan dessa kunna alltid temligen
säkert beräknas.

Den siste talaren uttalade den önskan, att bevillningsutskottet
skulle göra en skilnad mellan personer, som arbeta några få timmar,
och dem, som arbeta flera timmar om dagen. Jag tror icke, att det
skulle varit lämpligt för bevillningsutskottet att framkomma med ett
dylikt förslag, enär, äfven om ett sådant stadgande infördes i bevillningsförordningen,
det ändock icke vore realiserbart.

Det sista yttrande, samme talare hade, afsåg den motion, han
väckte förlidet år, och hvilken enligt mitt förmenande hade stora skäl
för sig, men bevillningsutskottet har icke nu kunnat taga till hufvudsaklig
behandling mer än hvad som är en följd af ett beslut, som
kammaren redan fattat, det nemligen, att aktieegare, som få en utdelning
från ett bolag, skola skatta särskildt för utdelningen från bo -

5 N:o 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

laget, och äfven om detta icke gör till fyllest, så är det ändock en för- Ang. revision
bättring i de förhållanden, som den siste talaren afsåg. Detta beslut
som kammaren redan fattat, har mycket goda skäl för sig, ty annars7 (Forts^
kunde det hända, såsom nämndes, att ett kapital, som finnes hos en
eller flera personer i en kommun, insättes i ett aktiebolag, som drifver
sin rörelse i en annan kommun, och då skulle den förstnämnda kommunen
icke hafva, i afseende på kommunala utgifter, något bidrag af
detta, hvilket det rättvisligen bör hafva.

Jag skall be att få yrka bifall till reservanternas förslag i denna
punkt.

Herr Bokström: Jag skall anhålla att få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att utskottet har i princip erkänt rigtigheten af
olika beskattning för inkomst af olika ursprung. Men då utskottet
icke ansett sig kunna för närvarande godkänna den påyrkade reformen
i fråga om jordbruksbeskattningen, så har utskottet icke heller kunnat
nu tillstyrka det ifrågavarande förslaget. Enligt min mening låter
det sig icke heller göra att, så länge idkarne af jordbruksrörelse skola
utgöra sin bevillning på samma sätt som förut eller i form af afkastningsskatt
efter fastighetens för beskattningsperioden åsätta taxeringsvärde,
hetsa beskattningsmyndigheterna på den återstående delen af
svenska folket, som har att utgöra sin bevillning efter årlig upptaxering
af nettoinkomstens verkliga belopp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Bokström förenade sig herr Falk.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall i stället till den af herr Beckman m. fl.
vid punkten afgifna reservation. Herr talmannen förklarade sig anse
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja, men som
votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 6:e punkten
af betänkandet n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Beckman m. fl.
vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 86 ja, men 97
nej; i följd hvaraf kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

N:o 35. 6

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. revision Punkterna 7—13.

af bevillnings

förordningen. BifölloS.

(Forts.)

Efter föredragning vidare af punkten 14, deri utskottet hemstält,
att herr grefve Hamiltons motion, så vidt densamma rörde skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående frågan om olika beskattning af inkomster
af olika ursprung, icke måtte af Riksdagen bifullas, begärdes ordet af

Herr Beckman, som yttrade: Med anledning af det beslut, som
kammaren fattat i punkten 6:o), hemställer jag, att punkten 14:o) dermed
måtte få anses besvarad.

Vidare anfördes icke. Utskottets i denna punkt gjorda hemställan
förklarades besvarad genom kammarens i fråga om punkten 6 redan
fattade beslut.

Punkterna 15 och 16.

Biföllos.

Enligt den af kammaren godkända föredragningsordning, föredrogs
härefter ingressen till punkten 1; och anförde dervid:

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Med anledning af det beslut, som kammaren fattat under litt. a) i
punkten l:o), hemställer jag, att den föredragna ingressen måtte
undergå den nödiga förändring, som af detta beslut blifver en följd.

Jag föreslår derför, att kammaren måtte besluta, att nu ifrågavarande
ingress erhåller följande lydelse: »att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla», och att sålunda mellanmeningen:
»med uttalande af de åsigter, utskottet här ofvan i de
delar, skrifvelsen afser, gjort gällande» måtte utgå.

Jag anhåller hos herr talmannen om proposition på denna förändring
af ingressen.

Herr J. H. G. Fredholm: Jag har intet annat yrkande att göra,
än det af herr vice talmannen framstälda, och jag ber för den skull
att få instämma med honom.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, godkändes ingressen

med uteslutande af mellanmeningen: »med uttalande af —--—

— — gjort gällande».

Ang. befrielse Punkten 17.
i vissa fall

från bevillning \ eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 163, hade vidare
^fastighet ^en Jönsson i Gammalstorp liemstält, »att Riksdagen ville besluta
sådan ändring af bevilluingsförordningen, att husegare för sina
hus på ofri grund, hvilkas värde ej uppgår till fem hundra kronor,

7 N:o 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

må befrias ifrån erläggande af bevillning, för så vida icke hans in- Ang befrielse
kanister, sammanlagdt med det hyresvärd huset kan ega, uppgå till *
fem hundra kronor, i hvilket fall egaren härför bör påföras inkomst-''7 för annan
bevillning». fastighet.

(Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jönsson i Gammalstorp: Den framställning, jag i min motion
gjort, utgör enligt mitt förmenande ett af de mest rättvisa och
billiga anspråk, som under denna riksdag framkommit. Det är nemligen
icke fråga om annat än att befria en del af de sämst lottade i
vårt land från utgörande af bevillning för sina små husbyggnader på
ofri grund, så vidt icke husegarnes inkomster, sammanlagdt med det
hyresvärde huset kan ega, uppgå till 500 kronor, i hvilket fall egaren
härför skall påföras inkomstbevillning. Då sålunda här° icke är fråga
om att befria andra än de, hvilkas inkomster icke uppgå till 500 kronor,
är det uppenbart, att denna begäran endast afser den allra fattigaste
delen af vårt folk, deribland inberäknade äfven sadana, som åtnjuta
fattigvård, och att detta anspråk, som sagdt, torde vara ett af
de mest behjertansvärda, som i denna kammare blifvit framstälda. Det
oaktadt har icke min motion funnit nåd för bevillningsutskottet. Utskottet
har som skäl för afslag åberopat detsamma, som 1891 års
Riksdags bevillningsutskott anförde för afslag å den motion, jag då
väckte i samma syfte. Utskottet säger:

»Vid 1891 års riksdag väcktes, likaledes af herr Jönsson, förslag
i syfte att husbyggnader, i värde understigande 500 kronor, skulle vara
från bevillning fria. I sitt öfver motionen afgifna betänkande framhöll
bevillningsutskottet, under påpekande att många hemmansdelar funnes,
som icke egne ett värde af 500 kronor, att, då egaren af en sådan
hemmansdel finge utgöra ej blott bevillning och de utskylder, som
efter denna utginge, utan äfven de pålagor, som hos oss hvilade på
sjelfva jorden, det skulle leda till lika stor orättvisa, som den motionären
velat afhjelpa, om husbyggnader, värda mindre än 500 kronor,
skulle befrias från den skattskyldighet, som med egaudet af dem vore
förenad; och hemstälde utskottet, att berörda motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan äfven blef af
båda kamrarne bifallen.»

Och derefter säger utskottet vidare:

»De skäl, som sålunda anförts mot afslag a berörda vid 1891 ars
riksdag väckta motion, synas utskottet ega giltighet jemväl å nu föreliggande
förslag, helst utskottet här ofvan, af anförda grunder, uttalat
sig emot att befria mindre fastigheter i allmänhet från bevillning eller
med afseende å dessa medgifva bevillningsfritt afdrag, hvadan utskottet
hemställer,» etc.

Jag vill då först erinra om, att min motion vid 1891 ars riksdag
afsåg att från bevillning befria alla husbyggnader, hvilkas värde icke
uppgick till 500 kronor. Om denna motion hade bifallits, skulle det

N:o 35. 8

Lördagen den 22 April, e. m.

AnS. befrielse hafva inträffat, att, om någon förmögen person varit egare af eu sådan

f''rå7btviuningm}nAxe husbyggnad, äfven han blifvit fri från erläggande af bevillning
för annan för denna husbyggnad. Min motion vid denna riksdag deremot afser
fastighet, att befria endast de små husegare, hvilkas årliga »inkomster, samman(Forts.
) lagdt med det hyresvärde, huset kan ega, icke uppgå till 500 kronor».
Således är det en väsentlig skilnad mellan dessa båda motioner. Utskottet
har sagt, att, om man skulle befria dessa små husegare från
erläggande af bevillning, skulle det vara en orättvisa, emedan mindre
hemmansegare icke äro befriade. Enligt mitt förmenande kunna icke
dessa husbyggnader, om hvilka här är fråga, jemföras med små hemmansdelar,
likasom dessa husegares existensförhållanden icke kunna
jemföras med små hemmansegares existensförhållanden. Hvad de ifrågavarande
husbyggnaderna beträffar, anses de enligt lagen såsom lösegendom,
och lösegendom är i allmänhet befriad från bevillning. Hvad
deremot de små hemmansdelarne angår, utgöra de fast egendom, och
torde i allmänhet å desamma, huru små de än äro, vara uppförda husbyggnader
till lika stort och större värde än de hus, om hvilka i motionen
är fråga, men vid taxeringarna har icke något afseende tagits
eller någon nämnvärd förhöjning åsatts dessa fastigheter för byggnaderna.
Häraf framgår, som sagdt, att det är en väsentlig skilnad
mellan de ifrågavarande husbyggnaderna och de små hemmansdelarne,
och. derför kan det enligt mitt förmenande icke vara orättvist att från
bevillning befria egarne till de förra. Från vår jord har sedan långliga
tider en icke obetydlig del af statens inkomster utgått. Om man
skulle befria de mindre hemmansegarne från bevillning, vore det att
befara, att genom en ytterligare styckning af jorden i eu framtid
staten komme att gå miste om en stor del af sina inkomster. Genom
ett bifall till min motion skulle deremot icke göras någon nämnvärd
minskning i inkomsterna, och da för öfrigt ett bifall skulle befria endast
den allra sämst lottade delen af vårt folk, tror jag, att ett bifall
till motionen vore både rättvist och billigt. Hvad skola väl, mine
herrar, arbet.arne tänka om representanterna i denna kammare, om vi
afslå en så billig begäran som denna. Jag tror icke, att det är klokt
att i dessa upprörda tider genom ett afslag ytterligare öka det svalg,
som redan uppstått mellan arbetare och arbetsgivare. För min del
anser jag, att billiga anspråk på skattelindring för de sämst lottade
bör bifallas, i synnerhet då man kan göra det utan att samhället
nämnvärdt derigenom betungas, såsom här är förhållandet. Då, såsom
jag sett af tidningarna, Första Kammaren redan förut i dag bifallit
utskottets hemställan om afslag å min motion, anser jag det icke vara
skäl att begära återremiss, emedan det icke skulle leda till något resultat.
Jag vill derför endast hemställa till kammaren, om den icke
såsom ett sympati-uttalande för min motion skulle vilja bifalla densamma,
och skall i följd häraf taga mig friheten yrka bifall till min
motion.

Herr grefve Hamilton: Herr falman, mine herrar! Det är

verkligen icke med något nöje jag uppträder mot den ärade motionären
derför, att jag gifver honom fullkomligt rätt deri, att i det fall,
som han berört, kunna förekomma sådana förhållanden, att det skulle

9 N:o 35.

Lördageu den 22 April, e. m.

vara synnerligen önskvärd att bereda en skattelindriug. Men vi iåAng. befrielse
väl taga konseqvenserna af våra egna beslut. Den ärade motionären
bar sjelf uppläst de skäl, som utskottet åberopat för afslag å motionen. jör annan ''
Utskottet har framhållit, att det icke kan finnas någon anledning, fastighet.
hvarför man skulle göra skilnad på dessa små fastigheter på ofri grund, (Forts),
som här är fråga om, och fastigheter på egen grund. Motionären sade
visserligen, att de förra voro lösegendom. Nej, i beskattningshänseende
betraktas äfven dessa såsom fastigheter. Och då kammaren nyss uttalat
sig för, att man icke med afseende på fastighet på egen grund skall vid
beskattning göra något afdrag, så kan det väl icke komma i fråga, att
kammaren skall afvika från sin så nyligen fastslagna princip.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forsell: Jag kan icke neka till, att jag i denna fråga bär
motsatt åsigt mot grefve Hamilton. Jag håller med motionären deri,
att det finnes ganska stora skäl, som tala för att befria dessa husegare
på landet, hvarom här är fråga, från erläggande af bevillning för sina
byggnader. Den, som känner, huru dessa husegare på landsbygden
hafva det, skall ej tveka att befria dem från skatt för sina små byggnader.
Det är en väsentlig skilnad att hafva hus på fri grund tillika
med jordegendom eller till och med blott en täppa än att hafva en
liten byggnad på ofri grund. Det förra representerar dock i alla fall
en egendom, som är värd att betala skatt för. då med eganderätten
dertill följer bofasthet och eget hem, hvarifrån egaren ej kan fördrifvas,
då deremot en husegare, hvars hus står på ofri grund, är underkastad
att när som helst drifvas bort, då i de flesta fall jordegare
ej medelst skriftliga aftal bortlemna tomtplatserna. Uti min hembygd
finnes en mängd sådana små husegare, som fått uppföra sina små byggnader
på hemmansegares jord utan att ha erhållit något något som helst
kontrakt med egaren till jorden, som tillförsäkrar dem besittningsrätten
till marken, hvarå husen äro uppförda, och de kunna följaktligen
när som helst vräkas derifrån. Men ändå skola de betala fem öre i
bevillning för hvarje fulla hundra kronor af uppskattningsvärdet pa.
huset eller lika mycket som den bofaste jordegaren betalar för sin
jord. Behjertausvärda skäl synas mig alltså, finnas, som tala för bifall
till motionen, och jag tror icke, att vi gifva skatteprincipen någon afsevärd
knuff genom att beakta desamma och medgifva husegare, som
hafva hus, hvilkas värde ej uppgår till 500 kronor, på ofri grund,
skattefrihet för dylika byggnader. Enligt föreskrift i bevilluingsforordningen
upptaxeras sådana små hus, för sa vidt de hafva ett värde
af 100 kronor. Varen goda, mine herrar, och tanken efter, huru en
sådan koja ser ut, som är värd 100 kronor! Icke bör man taga skatt
af den stackare, som sitter der inne.

Jag ber att få instämma med motionären och yrka bifall till hans
motion och afslag på utskottets hemställan.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman! Jag skulle icke hafva
uppträdt i denna fråga, om icke den siste talaren både gjort det. Men
de skäl, som han anförde, kunde åtminstone för mig icke vara giltiga.

Då man här talat om ifrågavarande busegares stora fattigdom, så ber

N:o 35. 10

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. befrielsejag att få erinra om en sak, som för de flesta af kammarens leda/rånbevillnin
möter från landsbygden icke torde vara obekant, nemligen att det
för nnnnn''J''iiim finnas en massa egare af små jordbruksfastigheter, som kunna vara
fastighet, mera fattiga i allmänhet än den, som bygger eget hus på annans
(Forts.) mark. Många gånger händer, att dessa personer jemte detta sitt hus
ega utlånade kapital, ehuru jag gerna vill medgifva, att det i allmänhet
icke är någon större förmögenhet. Men hvad angår det, som
den siste talaren nämnde, att det härutinnan skulle göra något till
saken i afseende på skatterna, att deras hus vore uppförda på ofri
grund — att detta skulle verka någon väsentlig skilnad mellan dessa
husegare och de små hemmansegare, i afseende på hvilka kammaren
nyligen fattat beslut, så vill jag endast erinra om, att de små egendomsegarne
hafva icke endast skatter att betala till staten, utan äfven
andra onera, som utgå af deras egendom.

För min del yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Det är visserligen sant, som grefve
Hamilton sade, att dessa hus i skatteväg betraktas såsom fast egendom;
men det är just det, som jag vill hafva äudradt; och jag vet icke,
hvarför det, som i öfrigt enligt gällande lag behandlas såsom lösegendom,
icke äfven i beskattningshänseende kan såsom sådan betraktas.

Gent emot den siste talaren, då han ville påstå, att det är bland
våra hemmansegare en väsentlig del, som icke hafva det bättre än
■dessa husegare, hvarom här är fråga, så vill jag säga, att bland hemmansegarne
det är högst få, som kunna jemföras med dessa husegare.
Vi skola endast komma i håg, att jag icke begärt, att andra än de,
hvilkas inkomster, sammanlagdt med det hyresvärd, huset kan ega,
icke uppgå till 500 kronor, skola vara skattefria. Mine herrar, det
kan icke finnas mänga hemmansegare, som med sina hushåll kunna
lefva uuder 500 kronor; men det finnes många fattiga husegare, som
få lefva på betydligt mindre. Det finnes ingen jemförelse mellan
dessa.

Dessutom vill jag erinra den siste talaren om, att hemmansegarne
i allmänhet hafva hus uppförda på sina egendomar; och för dessa erlägga
de icke bevillning. Det har icke tagits någon hänsyn till dem
vid bevillningstaxeringen, och derför iiro de fria. Det är derför
icke orättvist, utan rättvist och billigt att äfven befria nu ifrågavarande
hus.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.

Herr Williamson: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke
neka till, att den ärade motionären liksom en talare på elfsborgslänsbänken
hafva upprullat rätt märkvärdiga historier om skatter på landsbygden.
Jag tror, att det icke är så farligt med dessa förhållanden.
Jag har varit med om den saken, i det jag under flera år varit ordförande
i bevillningsberedningen. Jag tror verkligen icke att det går
så till, som dessa herrar säga. Om en koja på landsbygden är värd
endast 100 eller 75 kronor, så påföres den icke någon bevillning, utan
man är nöjd, om den person, som har en sådan koja, kan sköta sig

Lördagen den 22 April, e. m.

il N:o 35.

och reda sig sjelf. Men deremot får jag säga, att ömhjertenheten får Ang- befrielse
icke gå så långt, att, om en handtverkare bygger åt sig ett hus, som '',m‘‘a .jaU
kan vara värdt några hundra kronor, bevillningsberedniugen icke före-™.
slår en sådan person till uppskattning. fastighet.

Jag har endast velat säga, att omständigheterna icke äro så far- (Ports.)
liga, som det relaterats, åtminstone på landsbygden; i städernas utkanter
kunna förhållandena vara olika.

Jag tager mig friheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar! Jag får
erkänna, att jag icke kommer i håg, om jag ens var närvarande, när
denna motion behandlades i utskottet. Men af hvad jag kan finna af
motionen synes det mig, som om man skulle vilja befria från skatt
sådana små fastighetsegare, som hafva ett hus, värderadt till ungefär
300 kronor.

Det skulle alltså blifva 15 öre, som striden gäller. Det är roligt
att se, att det finnes intresse för att de mindre bemedlade skola få
skattelindring. Men det må så vara; vare sig de personer, hvarom här
är fråga, betala 50 eller 15 öre, synes det mig, att det icke har någon
som helst ekonomisk betydelse. Jag tycker icke ens, att saken
är värd någon diskussion i Riksdagens Andra Kammare.

Jag tager mig derför friheteten att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jönsson i Gamraalstorp: Herr talman, mine herrar! Det

är mycket möjligt, som den ärade talaren på hallandsbänken sade, att
i den trakt, han tillhör, de äro mera vänligt sinnade mot dessa egare
af små hus, oaktadt det är i strid mot hevillningsförordningen. Men
jag kan upplysa den ärade talaren och äfven kammaren om, att det
icke är på alla ställen, som det förhåller sig så. På den trakt, jag
tillhör, finnas många sådana husegare och många, som genom detta
förslag skulle komma i åtnjutande af skattelindring; och så tror jag
det är på många andra ställen.

Den siste talaren nämnde, att bevillningen skulle utgöra endast
15 å 25 öre. Ja, det är icke mycket; men jag får erinra honom om,
att hafva de fått bevillning, så följer deraf äfven skatter till kommun
och till prest, och de äro ännu större; så att det är ingen obetydlighet
för den sämre lottade medborgaren att utgöra en sådan skatt. Och
jag kan icke finna, hvarför, då saken är så ringa, att den icke nämnvärdt
inverkar på statens inkomster eller på kommunens, man skall
motsätta sig den skattelindring, som af mig är begärd. Jag vågar
påstå, att det är den mest behjertansvärda, som förekommit vid denna
riksdag.

Her Wallbom: Herr talman, mine herrar! Om jag skulle kom ma

att yttra detsamma, som förut blifvit sagdt vid föredragningen af
denna punkt, så anhåller jag på förhand om öfverseende, ty det har
varit omöjligt att höra hvad som yttrats.

En talare på hallandsbänken talade om att han under flera år
suttit såsom ordförande i bevillningsheredningen och att man i hans

N:o 35. 12

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. befrielse hemort icke haft för vana att uppskatta sådana mindre lägenhetsinnefrån‘bevillr!L
Nafvare, som hade en egendom, värd 2 å 300 kronor. Ja, då vi nu
rför onna»”?stå i beredskap att stifta en lag, kunna vi ju icke fästa afseende vid
fastighet, att det finnes lagar, men att de icke efterlefvas. Det är väl ingen
(Forts.) orsak för oss att tänka, att vi icke behöfva göra det, derför att vi
icke behöfva de lagar, som finnas.

I det taxeringsdistrikt, inom hvilket jag under många år bott,
har man följt lagen så noga, som man kunnat, och taxerat dem, som
hafva egendom under namn af annan fastighet, taxerad till 100 kronor,
och man har råkat ut för den olägenhet att till och med taxera dem,
som behöfva understöd från fattigvården. Under sådana förhållanden
blir det ganska svårt att taga ut denna skatt, och många gånger får
man hjelpa dem och låta dem taga tillbaka densamma i form af fattigunderstöd.

Utskottet har nu åberopat samma skäl för afslag å förevarande
motion, som anfördes vid 1891 års riksdag, och påpekat, att det finnes
egendomar, som äro taxerade till 500 kronor. Ja, mine herrar,
jag antager, att det finnes ganska fä egendomar, som äro taxerade till
500 kronor.

Då motionären gått så billigt till väga att han föreslår, att endast
de husbyggnader, som äro värda under 500 kronor, skulle vara skattefria,
så antager jag, att inkomsten till statskassan och till kommunen
icke spelar någon stor roll.

Man har talat om att det skulle finnas handtverkare, som skulle
hafva råd att betala denna skatt. Ja, mine herrar, hafva de någon
ekonomisk ställning, så att de äro något bergade, så nog kommer deras
lägenhet upp till ett värde af öfver 500 kronor.

Jag tager mig friheten att yrka bifall till motionärens förslag, ty
jag anser detsamma rättvist och billigt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Herr Jönsson i Gammalstorp begärde likväl
votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 17:de punkten
af dess betänkande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Jönssons i Gammalstorp uti
ämnet väckta motion.

13 N:o 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 119 ledamöter röstat
ja och 77 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 18. Ans•

för vissa män

Herr N. Persson i Vadensjö hade i en inom Andra Kammaren ‘beoiilväckt
motion, n:o 135, hemstält, »att Riksdagen beslutar, det allmän ning.

bevillning enligt andra artikeln för fast egendom samt inkomst af
kapital eller arbete skall utgå med dubbla beloppet af män, som uppnått
25 års ålder och ej äro gifta eller hafva barn af föregående
äktenskap.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen måtte lemnas utan
afseende.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Vadensjö: Herr talman, mine herrar! Jag kärn
icke godkänna det slut, hvartill detta ungkarlsutskott kommit. En
hvar måste lemna ostridigt, om man jemför en person, som lefver ogift,
med den, som lefver gift, att en person, som icke har familj att försöqa,
har lättare att draga skatten än den, som har familj, och då
det nu är fråga om en skattejemkning, anser jag, att jag i min motion
icke begärt för mycket.

Om man antager, att man med denna inkomstbevillning inom
olika delar af landet upprättade barnhem, då skulle man kunna der
uppfostra många barn till nyttiga medborgare för samhället, hvilka nu
endast hafva att gå en tidig död till mötes och af hvilka nu en stor
del endast får en underhaltig uppfostran.

Man har sagt, att dessa ungherrar icke hafva råd att betala en
högre beskattning. Ja, derom kan man ju tvista, men med dem, som
hafva 4 eller 5,000 kronors lön, tror jag det icke är fallet att de icke
hafva råd att betala en extra bevillning. Jag tror, att de kunna uppoffra
så mycket som helst för att tillfredsställa sina nöjen och lefva
efter som de behaga.

Jag skall emellertid icke uppehålla kammaren längre, utan endast
anhålla att få yrka bifall till min motion.

Herr Collalider: Om jag icke missförstått den ärade motionären,

så har han med sin motion afsett att, om det finnes två personer i
ungefär lika förmögenhetsställning, men den ene är ogift och den
andre har att försörja hustru och barn eller endast hustru, det är en
billig sak, att den, som står ensam, bidrager mera i beskattningsväg
än den, som har flera att försörja. Jag instämmer med honom, att
deruti ligger all möjlig rättvisa, men han har dock, på sätt han formulerat
sin motion, kommit till en orättvisa. Om nemligen det är en
ogift man, som har att försörja flera anförvandter, kanske mor, syskon,
och kanske just derför icke inträdt uti äktenskapet, så vill motionären,
att denne skall skatta dubbelt högre, under det att en man, som sitter

N:o 35. U

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. skyldigheti göda ekonomiska förhållanden med familj, skall vara befriad från att
f6:,rX>^ denna extra bevillning. Jag tror dock icke, att motionären
dubbel bevill- ®fsett något sådant med denna sin motion, utan att det är med af ning.

seende å dem, som, så att säga, stå på samma skala, som en skilnad i

(Forts.) beskattningsväg bör göras. I vårt grannland Norge finnes det en
beskattningslag, som synes mig innebära just hvad motionären åsyftar.
De skattskyldige äro enligt denna lag indelade i fyra klasser; till den
första hör den, som står ensam, till den andra den, som har att försörja
1—3, till den tredje den, som har att försörja 4—6, och till den

fjerde den, som har att draga försorg om 7 eller flera. Till de personer,
som han har att försörja, får endast räknas hans barn, egna
eller antagna, föräldrar, syslion samt andra anförvaudter, såvidt desamma
kunna anses ega billiga kraf på understöd af den skattskyldige
och af honom verkligen försörjas. Uti det arbete, utgifvet af professor
Davidsson, som genom finansdepartementets försorg blifvit utdeladt,
förekommer en tabell, som visar, huru en sådan skattelindring eger
rum. Men såsom jag nyss nämnde, är här fråga icke endast om
hustru och barn, utan äfven andra anförvandter, och jag kan icke föreställa
mig annat, än att motionären med sitt förslag afsett just detta,
nemligen att den, som har att försörja ett flertal, borde åtnjuta en lindring.

Om motionen varit affattad i sådant syfte, tror jag, att den skulle
rönt understöd, men så som den nu är framstäf, innebär den utan
tvifvel en orättvisa. Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bexell: Jag vill också gifva motionären rätt uti, att hans
motion har mycket för sig, men jag tror och anser, att det borde vara
en sockens, en stads enskilda rätt att särskildt beskatta ungkarlar,
och att skatten borde gå till kommunerna. Jag skulle derför vilja
tillråda den ärade motionären, att, om han blir återvald till nästa
riksdag och då å nyo framkommer med denna motion, han ville formulera
den så, att ifrågavarande skatt komme att utgå i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med t. ex. — hundskatten.

För närvarande yrkar jag afslag.

Herr Persson i Yadensjö: Det skäl, som den ärade ledamoten

af ungkarlsutskottet herr Collander anförde som det starkaste skälet
emot min motion, var det, att det finnes en del ungherrar, som försörja
sina närmaste, såsom föräldrar och syskon.

Ja, deri tror jag, att den ärade talaren har fullkomligt rätt, men
vi hafva ju ingen statistik på detta område. För min del tror jag,
att, om vi hade eu sådan, vi skulle finna, att det är lika många, ja,
ännu flere gifta personer med familj, hvilka försörja sina föräldrar, än
det fins ungherrar, som göra det.

Jag känner mig derför, herr talman, alls icke öfvertygad af detta
skäl, det enda, som från utskottets sida anförts för afslag å min motion,
och vidhåller på grund deraf mitt yrkande om bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmanneD,
enligt de gjorda yttrandena, propositioner dels på bifall till utskottets

15 N:o

Lördagen den 22 April, e. m.

hemställan och dels på bifall till den i ämnet väckta motionen; och Ang. skyldighet
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande^1’”®" m“”''
ja besvarad. Som motionären likväl begärde votering, blef nu uppsatt, bevilljusterad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition: ning.

(Forts.)

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 18:de punkten
af betänkandet n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit den af herr Persson i Vadensjö
uti ämnet väckta motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade Ilo ja och 63
nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 19. Än3- ändring f

« 10, 11 ock

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 132, hade Oordning en.

J. Johnsson i Bollnäs föreslagit, »att Riksdagen må besluta sådan
ändring i §§ 10, 11 och 14 i bevillningsförordningen, att för inkomst
af förrättning å annat ställe än den beskattades vanliga boningsort,
hvartill må hänföras tågpersonal å jernväg, resor i postverkets tjenst
m. fl. befattningar af likartad beskaffenhet, afdrag af den beskattades
inkomst af sådan förrättning skall, så vidt den icke öfverstiger 2,500
kronor, ega rum med 20 procent».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Johnsson i Bollnäs: Utskottet medgifver, att olikhet i afseende
å beskattningen råder med anledning af det olika aflöningssättet
för postverkets tjenstemän å ena sidan och statsjernvägarnes tjensteman
å den andra, och utskottet uttalar äfven den uppfattning, att en ändring
i syfte att göra beskattningen mera likformig bör ske. Men deremot
har utskottet icke tilltrott sig eller ansett det tillrådligt att tillstyrka
min motion derom, att 20 procent af de resande jernvägstjenstemännens
inkomst vid beskattningen skall afdragas, och detta af det
skäl, att jag icke närmare angifvit de grunder, på hvilka jag stödt
mina beräkningar, då jag föreslagit just 20 procents nedsättning för
sådan inkomst, som en person kan få genom förrättning å annat ställe
än sin vanliga boningsort. Jag förestälde mig, att utskottet skulle
hafva lättare att utreda den saken än jag, och jag ansåg, att det varit
en ogrannlagenhet mot utskottet att närmare angifva de skäl, hvarpå

a stödde mina beräkningar. Om jag hade trott, att endast det firandet,
att grunderna för min beräkning ej angifvits, skulle vara

N:o 35. 16

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. ändring i ett skal för afslag, så skulle jag gerna hafva stått utskottet till tjenst
u leviI/ninC/l mei^ m^na beräkningar.

förordningen Jag har nemligen antagit, att de tjensteman vid statens jern(Forts)
vägar, hvilka jag i min motion åsyftat, i medeltal hafva 1,200 å 1,300
kronor i aflöning per år. 20 procent häraf utgör då 250 å 275 kronor,
hvilket per dag blir ungefär 75 öre. Jag hemställer då till kammaren,
huruvida man kan anse, att 75 öre per dag är mer än hvad som
fordras för att lefva borta från hem och familj största delen af året.
Skall icke ett vistande ute på resor förorsaka personerna i fråga ökade
kostnader af allra minst 75 öre om dagen? Jag tror, att detta är det
allra minsta man kan taga till, när man vill göra nedsättning för
inkomster af den art, hvarom här är fråga.

Då utskottet i afseende å åtskilliga andra frågor tillstyrkt skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville i sammanhang
med den utredning angående ändring i bevillningsförordningen,
som i Kongl. Maj:ts proposition till förlidet års urtima Riksdag angafs,
taga i öfvervägande åtskilliga af utskottet uppgifna önskvärda ändringar,
så förefaller det mig egendomligt, att icke utskottet äfven i detta fall
kant sig manadt att tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t, derest
utskottet på grund af de ofullständiga beräkningar, jag lemnat, icke
tilltrott sig att på egen hand vidtaga eller föreslå eu ändring i bevillningsförordningen.

Jag har så mycket hellre haft grundadt skäl för detta antagande,
som utskottet sjelft vitsordat rigtigheten af mina uppgifter, att en
förändring af bevillningsförordningen i den af mig i motionen angifna
rigtning är af behofvet påkallad.

Jag skall icke tillåta mig framställa något särskild! förslag i denna
fråga. Jag tror också, att kammaren har ganska svårt att på rak
arm antaga en förändring i bevillningsförordningen. Men då jag tror,
att syftet med min motion är berättigad!, och att det är nödvändigt,
att eu förändring kommer till stånd, så hemställer jag, om icke
kammaren anser saken bäst främjas genom att återremittera ärendet
till utskottet, på det att utskottet, som vitsordat nödvändigheten
af en förändring, måtte blifva i tillfälle att formulera ett ändringsförslag.

Då kammaren nu varit i färd med att afslå åtskilliga motioner,
så hemställer jag, om icke kammaren för omvexlings skull ville bereda
denna motion ett blidare öde.

Jag yrkar återremiss.

Herr Hedin instämde häruti.

Herr J. H. G. Fredholm: Det är enligt mitt förmenande ej
något tvifvel om, att ej missförhållanden ega rum med afseende på
beskattningen af de olika slag af tjenstemän, som motionären i sin
motion omnämnt.

Men då han vill undandrödja detta missförhållande genom att bereda
de tjenstemannaklasser, han åsyftat, samma undantagsställning,
som andra med dem likstälda personer kommit i åtnjutande af, är
detta visserligen ett sätt att afhjelpa nämnda olägenhet; men det fins

Lördagen den 22 April, e. m.

17 N:o 35.

äfven ett annat sätt att råda bot derför, nemligen att borttaga dq Ang. ändring i
undantagsbestämmelser, som gälla till förmån för särskilda samhälls- fj. !0’.l,/.och
klasser, och göra beskattningen lika för alla. Hvilkendera af dessa^.^0™”^''
utvägar, som i detta fall kan vara den mest lämpliga, derom bar ut- (Fort8)
skottet ej uttalat sig. Men det har dock ej underlåtit att uttryckligen
— i slutet af sitt betänkande i denna punkt — förklara, att utskottet
vill erinra om att det redan förut under mom. e) i den skrifvelse,
som utskottet föreslagit Riksdagen att aflåta till Kongl. Maj:t, påpekat
vigten och nödvändigheten af »att de i bevillningsförordniugens 10 §
inrymda bestämmelser om grunderna för inkomsternas beräknande i
allmänhet vid förordningens blifvande revision måtte underkastas särskild
granskning i syfte att söka åvägabringa en mera likformig beskattning
än den, hvartill berörda bestämmelser nu gifva anledning».

Utskottet har således ej förbisett det missförhållande, som motionären
påvisat, utan tvärtom påpekat detsamma i den skrifvelse, som
utskottet föreslagit att aflåtas till Kongl. Maj:t. Och då kammaren
förut bifallit hvad utskottet hemstält i mom. e), anhåller jag att få
yrka bifall till den af utskottet i punkten 19) gjorda hemställan.

Herr Johnsson i Bollnäs: Den senaste talarens yttrande för anleder

mig att vidhålla hvad jag förut sagt. Den ärade ledamoten
af bevillningsutskottet sade, att det fins flera sätt att afhjelpa de af
mig anmärkta oegentligheter. Ja, då så är förhållaudet, är det ju
allt skäl, att kammaren återremitterar frågan till utskottet, på det att
utskottet må blifva i tillfälle att skärskåda saken från alla synpunkter.

Jag har icke påstått, att frågan uteslutande kan lösas på det sätt, som
jag föreslagit. Kunna de ifrågavarande oegentligheterna undanrödjas
på annat sätt än jag föreslagit, så mycket gerna; om blott rättvisa
och billighet gent emot dem, hvarom här är fråga, uppfyllas, så kau
jag ej hafva något emot att utskottet kommer med ett förslag, om
ock afvikande från mitt, blott syftet vinnes.

Jag anser mig, herr talman, på grund af dessa skäl böra vidhålla
mitt första yrkande på återremiss till utskottet.

Herr Olsson i Sörnäs: Då, efter hvad jag hört, Första Kamma ren

redan afslagit motionen och bifallit utskottets förslag, kan jag ej
förstå, hvartill en återremiss skulle tjena. Jag får derför yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr J. H. G. Fredholm: Till det skäl, som af den föregående
talaren anfördes, kan jag lägga ännu ett, nemligen att Kongl. Maj:t
bättre än utskottet torde vara i tillfälle att låta verkställa den utredning,
som motionären eftersträfvar.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
;ifvit propositioner å de yrkanden, som derunder förekommit, biföll
:ammaren utskottets hemställan.

Andra Kammarens Prol. 1893. N:o 35.

2

Nto 35.

Ang. upphörande
af
Lundby posto
rats i Göteborgs
stift
prebendeegen
skap m. n

18

Lördagen den 22 April, e. m.

Punkten 20.
Bifölls.

§ 3.

Härefter föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Lundby pastorats i Göteborgs stift prebendeegenskap m. m.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning hem''•stälde
utskottet:

att Riksdagen måtte medgifva,

a) att Lundby och Tufve församlingars pastorat i Göteborgs stift
må upphöra att vara prebende åt teologie lektorn vid högre latinläroverket
i Göteborg;

b) att, efter det pastoratets prebendenatur upphört samt till dess
anslaget till allmänna läroverken blifvit för beredande af ersättning åt
bemälde lektor för mistad inkomst från pastoratet erforderligen förhöjdt,
Kongl. Maj:t må ega att till lönefyllnad åt nämnde lektor anvisa
af reservationerna å omförraälda anslag ett mot den i läroverkets
stat beräknade afkastning af pastoratet svarande belopp af 900 kronor
för år; samt

c) att ny lönereglering för presterskapet i pastoratet må, med
iakttagande af de i kongl. förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgade grunder och
efter förberedande handläggning i den ordning, sagda kongl. förordning
i tillämpliga delar innehåller, af Kongl. Maj:t fastställas för återstoden
af den tid, den nu gällande löneregleringen af den 27 september
1872 afser.

I fråga härom anförde:

Herr Rodhe: Herr talman, mine herrar! Såsom ledamot af

Göteborgs domkapitel har jag redan varit i tillfälle att uttala mig om
den föreliggande frågan. Då jag der jemte öfriga domkapitelsledamöter
uttalat en uppfattning, som är skiljaktig från den, som innehålles
i Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta proposition, en uppfattning,
som jag nödgas att fortfarande bibehålla, så anser jag det vara
min skyldighet att angifva några af de skäl, på hvilka jag stödt denna
min uppfattning.

Skulle jag bedöma frågan uteslutande ur synpunkten af hvad
Lundby församlings eller pastorats intresse kräfver, så skulle jag ej
tveka att förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Det måste nemligen
anses önskvärdt för denna församling att få en församlingsherde,
som den med mera skäl kan kalla sin och som med starkare band blir
fäst vid församlingen, än fallet kan blifva med en blott tillfälligtvis
der tjenstgörande prestman, låt vara att hans tjenstgöring der utsträckes
under flera år. Men jag har ej ansett mig ega rätt att uteslutande
betrakta frågan ur denna synpunkt.

Lördagen den 22 April, e. m.

19 N:o 35.

Jag har ansett mig skyldig att äfven pröfva, hvad som för läro- Ang. upphöverket,
stiftet och kyrkan i sin helhet kunde vara mest gagneligt. Då rnnde
kan jag ej bortse från den omätligt stora vigten af att till denna r“"s f
lektorsbeställning utses personer, som med goda insigter förena ett lef- burgs stift
vande intresse för sin sak, ett intresse, som kan göra dem dogse att prebemiesärskildt
fylla den uppfostrande uppgift, hvilken visserligen åliggere9entleaP «*•»<''
alla lärare, men som dock framför allt bör åligga kristendomsläraren. (Fort*-)

Yigten af att så qvalificerade personer sättas till innehafvare af
denna befattning måste framträda för mig så mycket klarare, då jag
besinnar, att från Göteborgs latinläroverk utgår flertalet af dem, hvilka
sedan komma att verka såsom fömamlingslärare inom stiftet. Om det
nu är —- såsom man väl ej kan bestrida — större utsigt till att fullt
värdiga och lämpliga personer bli innehafvare af nämnda plats, om
med den är förenad! ett prebendepastorat, hvithet också gifver innehafvaren
tillfälle att utöfva en praktisk presterlig tjenstgöring och
deltaga i församlings vården, något som ju måste utöfva en helsosam
tillbakaverkan på honom sjelf, så bar jag svårt för att med min röst
bidraga till afskaffande! af denna gamla institution, så framt icke i
stället några andra garantier bjudas för att man till denna plats må
erhålla personer sådana som nyss nämndes.

Det är ju möjligt, och jag vill hoppas, att fullt lämpliga personer,
äfven om pastoratet skiljes ifrån lektoratet, skola bli innehafvare af
denna lektorsplats, men, som sagd!, de garantier, som man haft, äro
dock borta. Om jag sålunda väger de fördelar, som bibehållandet af
prebendepastoratet kan medföra för läroverket och stiftet, emot de
olägenheter, som deraf kunna blifva en följd för Lundby pastorat, så
synes mig vågskålen sjunka till förmån för prebendepastoratets bibehållande,
i synnerhet som olägenheterna ju icke böra blifva så synnerligen
stora, när all anledning finnes för att allt framgent stiftets mest
duglige extra ordinarie prestmän skola förordnas till vice pastorer i
församlingen. På grund häraf vågar jag icke taga på mig ansvaret
för att med min röst bidraga till upphäfvande af denna prebendeinstitution,
men jag vill icke framställa något yrkande, så framt icke
någon annan gör det. Jag har emellertid ansett det vara min skyldighet,
på grund af den ställning jag intager till läroverket och stiftet,
att framhålla mina betänkligheter.

Om jag sålunda icke yrkar något med afseende å mom. a), så
anser jag mig deremot nödsakad att göra ett yrkande i afseende å
mom. c), i hvilket utskottet hemstält om bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
att ny lönereglering skulle verkställas för pastoratet. Det är ju
obestridligt, att kyrkoherdelönen sprungit upp till ett belopp, som
måste anses alldeles för högt, och jag vill visst icke bestrida lämpligheten
af åtgärders vidtagande för att begränsa detta belopp till en
lämplig summa. Att emellertid nu vidtaga eu sådan åtgärd, som
Kongl. Maj:t föreslagit, synes mig vara ganska betänkligt och ett
farligt prejudikat. Man ville gerna önska, att på detta område skulle
vara en tryggande fasthet och att der icke skulle införas en osäkerhet,
som måste verka ohelsosam!. Om en ny lönereglering anses böra fastställas
på grund deraf, att lönen till följd af vissa omständigheter blifvit
allt för stor, så synes man med samma fog kunna begära en ny löne -

>:o 35.

Ang. upphörande
af
Lundby pastorcUs
i Göteborgs
stift
prebendeegenskap
m. m
(Forts.)

20 Lördagen den 22 April, e. m.

reglering, derest i någon församling en lön på grund af vissa ogynsamma
omständigheter sjunkit under det reglerade beloppet.

Jag tillåter mig derför att yrka, att detta mom. c) må återremitteras
till utskottet, för att genom utskottet ett annat förslag må framläggas
för kammaren till hafvande af de nämnda missförhållandena.

Herr Sjöholm: Herr talman, mine herrar! Det är så ofantligt
förändrade förhållanden inom den ifrågavarande kommunen nu
emot för relativt kort tid sedan, att det finnes allt skäl att vidtaga
den föreslagna ändringen. 1 afseende å befolkningsförhållandena har
invånareantalet ökats alldeles ofantligt på några år ifrån den tiden,
då man ansåg 900 kronor vara en rimlig ersättning till lektorn, som
skulle bestrida ifrågavarande befattning inom kommunen. Lönebeloppet
var då 900 kronor, och det kunde anses, att det var rimligt, att han
hade denna lön såsom biinkomst till sin befattning såsom lektor. Då
var invånareantalet några hundratal, kanske 300 eller 400 menniskor.
Det är för närvarande blott inom Lundby kommun öfver 7,000. Lönen
har till följd af beskattningen vuxit ifrån dessa 900 kronor till cirka
15,000 kronor, och till följd af en torrläggning, som pågår intill Göta
eif, och det ökade fastighetsvärde, som der har all utsigt för sig, då
man kastat all fabriksdrift in på denna sida, som har samma fördelaktiga
läge intill Göta eif som Göteborg, så skulle jag våga påstå, att
inom en ganska kort tid lönen går upp till 25- eller 30,000 kronor.
Att man skulle anse detta rimligt, kan jag icke tänka mig, och det
torde vill gå för sig att få en teologie lektor i Göteborg för billigare
pris. Hans lön vid läroverket är ju ganska afsevärd, och hans befattning
skulle kräfva hans arbete uteslutande der. Han skulle således
icke kunna egna sitt arbete åt vår kommun. På samma gång behöfva
vi inom kommunen en kyrkoherde och till och med ett biträde åt
honom, för att förhållandena skola kunna ordnas såsom sig bör.

Alla myndigheter, till hvilka vi vändt oss, hafva gillat våra klagomål,
utom Göteborgs domkapitel, och jag är ledsen öfver att vår aktade
biskop, oaktadt de motsägelser, som ligga i domkapitlets uttalande,
ändock fortfar att vidhålla, att det skulle behöfvas denna summa för
en lektor. Han erinrade visserligen om att man kan göra afsättningar
till vissa ändamål och derigenom begränsa lönen. Må så vara, men
jag tror, att beskattningen blir lika tung för oss ändå; och jag tror,
att det vore synnerligen lyckligt, om vi kunde få denna kammares
bifall till utskottets hemställan, hvarom jag finner mig föranlåten
anhålla.

Herr Ljungman: Då här yrkats återremiss på sista mom. c),
så skall jag tvärtom tillåta mig yrka bifall dertill, och skälet derför
är, att lönen i Lundby prebendepastorat i verkligheten är reglerad i
strid mot författningens anda. Då författningen i öfverensstämmelse
med Riksdagens skrivelser den 6 juli 1857 och den 26 september 1860
skrefs, var afsigten att förekomma, att sådana afgifter som tionden,
hvilka ständigt vexla och som stiga med jordbrukets utveckling, skulle
i sin gamla form få ingå i lönerna, och att dessa afgälder borde ersättas
med fasta, en gång för alla bestämda och till blott »en mindre

21 N:o 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

del i penningar» beräknade afgifter. Nu har man i stället vid denna An''j- upphöreglering
åsatt eu afgift, som klämmer efter församlingsborna mycket r"”* uf
fullständigare än den tionde, som utgick under katolska tiden. Man L™u f Göte-''

bar nemligen åsatt en bög afgift efter fyrk, och det är ju en ny borga stift

tiondesättning, som är mycket värre än någon annan, ty den träffar prebendealla
möjliga skatteföremål inom pastoratet samt vexlar och stiger mede9enskaPm-»*•
näringsutvecklingen i än högre grad än den forna tionden. (Forts.)

Jag skall derför yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Herr talman! Efter upplysning, som lemnats,
har Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, d. v. s.

Kongl. Maj:ts proposition. Något ändamål med att återremittera
ärendet skulle derför icke nu kunna vinnas, och jag skall derför här
göra samma hemställan, som utskottet skulle göra, om frågan återremitterades,
eller att kammaren måtte fatta sitt beslut, och jag vill

tillägga, i öfverensstämmelse med utskottets förslag.

Den förste ärade talaren sade, att, om man såge saken uteslutande
från Lundby pastorats synpunkt, man icke kunde annat än gilla, att
denna församling upphörde att vara ett prebendepastorat. Men bör
man icke se saken uteslutande från Lundby församlings synpunkt?

År det rätt, att Lundby pastorat skall vara ett medel att befrämja
undervisningen vid Göteborgs latinläroverk? Mig förefaller detta origtigt.
Nu är det icke heller alldeles säkert, att det skulle befrämja
undervisningen vid läroverket, om Lundby fortfarande Unge vara prebendepastorat.
Jag tror icke, att man deruti, att teologie lektorn har
ett prebendepastorat, har några garantier alls för att erhålla bättre
lärarekrafter för läroverket. Jag tror icke, att man på detta sätt får
bättre qvalificerade teologie lektorer än vid de läroverk, der teologie
lektorn icke har något prebendepastorat. Jag kan icke heller gå in
på att lektorn i teologi skulle utöfva något större uppfostrande inflytande
på ungdomen än andra lärare. Detta inflytande lärer väl
bero på lärarens personlighet, och icke är det väl sagdt, att teologie
lektorn alltid är en sådan personlighet, att han mer än andra lärare
inverkar uppfostrande på ungdomen. På grund af sin yttre ställning
har han till och med svårare att göra detta än andra lärare, ty han
har mindre antal lärotimmar i klassen än en stor del af de andra
lärarne, kommer derför mindre i beröring med ungdomen och kan
derför icke heller utöfva så stort inflytande på den som de öfrige
lärarne.

Huru man än ser saken, synes man böra vara ense derom, att
detta förslag, att Lundby pastorat skall upphöra att vara prebendepastorat,
är ett godt förslag.

Hvad beträffar frågan om verkställande af ny lönereglering, så
förefaller det mig alldeles sjelfklart, att en sådan bör ske. Då man
nemligen har att vidtaga förändrade anordningar med de presterliga
förhållandena inom församlingen, så lär det väl vara snart sagdt nödvändigt
att i sammanhang med upphäfvande af prebendeegenskapen
verkställa en ny lönereglering.

Åf dessa skäl och de skal, som uttalats af ett par andra talare,
anser jag mig böra yrka bifall äfven till moln. c).

N:o 35.

22

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. ändring
i follcskolelärarepersona

lens aflöningsförhållanden.

Herr Gumaelius: Jag föreställer mig att vid ett sådant förhållande,
som att Kongl. Maj:t kommit in till Riksdagen med ett förslag
om eu reform, han gerna skall följas af Andra Kammaren, och jag
hemställer derför om bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

I ordningen förekom härnäst sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 3, i anledning af två motioner angående ändring i folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden.

Till det sammansatta utskottets behaudling hade öfverlemnats
nedannämnda två inom Andra Kammaren väckta motioner, hvilka
åsyftade ändring i folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden,
nemligen:

motionen n:o 21, af herr E. A. Zotterman, med hvilken herr
C. J. Jakobson instämt, varande i denua motion yrkadt:

att Riksdagen ville besluta sådan ändring uti § 1 mom. 2 af kongl.
kungörelsen den 20 januari 1882, sådaut detta lagrum lyder i kongl.
kungörelsen den 5 oktober 1891 angående aflöning åt lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor, att bestämmelsen om att åt ordinarie
folkskolelärare och lärarinna bör af skoldistriktet anskaffas sommarbete
och vinterfoder för en ko eller ock, der hinder eller svårigheter af
lokala eller andra förhållanden derför möta, minst värdet af 8 hektoliter
25 liter spanmål af visst slag i ersättning lemuas, måtte upphöra
att gälla, samt att i stället godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation
skulle under benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100
kronor per år; dock att sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den
tidpunkt, då stadgandet derom trädde i kraft, erhölle kofoder in natura
eller ersättning derför till högre belopp än 100 kronor per år, måtte
vara berättigad att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättningen
vidkomme, dock icke längre än hvartill beslutet eller öfverenskommelsen
om sådan ersättning föranledde;

motionen n:o 169, af herrar Nils Nilsson i Skärhus och Nils
Svensson i Olseröd, hvilka hemstält:

att Riksdagen — på det att, då till ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola eller till annan examinerad, vid folkskola antagen lärare
eller lärarinua utginge kontant ersättning för kofoder med minst 100
kronor eller ock på grund af ordinarie lärares eller lärarinnas derom
gjorda yrkande kofodret till sådan lärare eller lärarinua utginge in
natura, skoldistriktet måtte af statsmedel få bekomma ett årligt bidrag
af 66 kronor 67 öre till denna del af lärarens eller lärarinnans aflöning
—• måtte öka förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid folkskolor
och småskolor» med 360,000 kronor.

Lördagen den 22 April, e. in.

23 N o 35.

Utskottet hemstälde emellertid: Ann- ändring

a) att herr Zottermans motion icke måtte af Riksdagen bifallas;

b) att icke heller herrar Nilssons och Svenssons motion mått^Uu^aftöning»-

vinna Riksdagens bifall. förhållanden.

(F orts.)

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr von Friesen, som ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till herrar Nilssons och Svenssons i ämnet väckta motion; och

af herrar Lilienberg, Jonsson i Hof och Folke Andersson.

Efter det till en början utskottets under mom. aj gjorda hemställan
blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Zotterman, som yttrade: Då i föreliggande utlåtande det

sammansatta stats- och lagutskottet behandlat de två uti detta utlåtande
omhandlade motionerna icke hvar för sig, utan i ett sammanhang,
så anhåller jag, att diskussionen också måtte få röra sig om båda
motionerna.

Med bifall till denna hemställan föredrogs nu jemväl mom. b);
hvarefter ordet å nyo leinnades till

Herr Zotterman, som nu anförde: I kongl. kungörelsen den 20
januari 1882 stadgas i § 1 bland annat, att åt ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola äfven bör af skoldistriktet anskaffas sommarbete
och vinterfoder för eu ko, eller ock, der hinder eller svårigheter
af lokala eller andra förhållanden derför möta, minst värdet af 8 hektoliter
25 liter spanmål, hälften råg och hälften af det eller de andra
sädesslag, i hvilka kronotionde!! inom orten utgår, i ersättning lemuas.

Med anledning häraf tog jag, på uppmaning af ett stort skoldistrikts
lärareförening, mig friheten att vid 1891 års riksdag väcka en motion
om att nämnda bestämmelser måtte ur författningen utgå och i dess
ställe bestämmas, att eu kontant ersättning af 120 kronor per år skulle
lemnas. Denna min motion remitterades till lagutskottet, men med
anledning af väckta förslag om att en viss del af ersättningsbeloppet
skulle utgå af statsmedel, kom deu att behandlas af sammansatta statsoch
lagutskottet. Utskottet tillstyrkte motionen, ehuru det nedsatte
ersättningsbeloppet från 120 till 100 kronor för år. Mot denna utskottets
hemställan anförde en mycket bekant, lika qvick som skämtsam
ledamot af Första Kammaren, att, eftersom kofodersersättningen icke
befordrade något kulturändamål, kunde han icke vara med om att
staten skulle bidraga med eu del af den erforderliga summan. Den
af den ärade ledamoten i Första Kammaren sålunda afgifna reservationen
bifölls af samma kammare, under det åter sammansatta utskottets
hemställan bifölls af denna kammare med det vilkor, att staten skulle
betala % af beloppet. Sammanjemkning kunde icke ske, och frågan
hade således fallit för den gången. Samma öde rönte frågan vid 1892
års riksdag, då man hemstält om 100 kronors ersättning för kofoder,
att utgå med 2/s af staten och 1/3 af kommunen. Men i år har sammansatta
stats- och lagutskottet kommit till ett annat resultat än 1891 års

N:o 35. 24

Lördagen den 22 April, e, m.

Ang. ändring utskott; i stället för att 1891 års utskott tillstyrkt bifall tillförslaget,
lärarepekr°Jonahar-nu utskottet afstyrkt detsamma. Då jag i år väckte denna motion,
lens aflönings-*A£,ick jag från det antagande att, då Andra Kammaren förut har
förhållanden, bifallit min motion med förut nämnda tillägg, att staten skall bidraga
(Forts.) med 2/3 af beloppet, men Första Kammaren deremot afsjagit detta på
den grund, att man der icke ansåg, att staten borde bidraga med något
belopp för att lindra kommunerna i ett deras särskilda åliggande, att,
säger jag, om frågan förekomme ännu en gång, skild från sammankopplingen
med statsanslaget, skulle första kammaren nog vilja bifalla
motionen. Men jag finner nu, att så verkligen icke är fallet, och jag
har nu fått bekräftelse på hvad jag förut misstänkte, eller att Första
Kammaren icke vill. att denna fråga skall lösas på det sätt, som vi
ansett, nemligen att skollärarne skola få kontant ersättning för denna
naturaprestation. Jag måste då fråga mig: hvadan detta? Och jag finner
i utskottets betänkande förklaringsgrunden. Utskottet har erkänt, att
de stridigheter mellan församling och lärare rörande ersättning för
kofoder, hvilka ligga till grund för min motion, borde häfvas och förekommas,
samt att kontant ersättning vore lämpligast, enär man derigenom
skulle motverka nämnda stridigheters upprepande. Men då
värdet af denna naturaförmån är olika i olika landsdelar, har utskottet
och enkanneligen Första Kammarens ledamöter funnit, att det möter
svårigheter att bestämma denna kontanta ersättning. Det har likväl
synts dem, som om det af mig föreslagna beloppet, 100 kronor för år,
vore lämpligt. Hvarför har då Första Kammaren icke kunnat godkänna
min motion. Jo, säger utskottet slutligen, om man skulle utbyta
kofoderförmåuen mot ersättning i penningar, dervid staten skulle
bidraga med 2/3 af erforderliga beloppet, skulle detta medföra ett statsanslag
på 360,0*00 kronor om året, och detta belopp vore mera värdt
än de olägenheter, man ville upphäfva, i synnerhet som genom urtima
Riksdagens beslut statens medel kommit att ändå tagas strängt i anspråk.
Ser man närmare på detta senare uttalande, som synes vara
kardinalskälet från Första Kammarens sida, och sammanställer detta
med den ärade reservantens från år 1891 yttrande, då han för, bland
annat, den väntade stora statsuppoffringens skull icke kunde biträda
sammansatta utskottets tillstyrkande hemställan, förefaller det mig, som
att dessa folkskolelärare och lärarinnor, litet aflönade som de äro i
öfrigt, skulle, utom det att de, såsom andra statens medborgare få
drabbas af särskild bevillning just i följd af urtima Riksdagens beslut,
nödgas för detta urtima besluts skull gå förlustiga den löneförbättring,
som sammansatta stats- och lagutskottet tillstyrkte år 1891. Andra
Kammaren, som åren 1891 och 1892 biföll frågan om kofodersersättningen,
kommer nog, såsom jag förmodar, att bifalla densamma äfven
i år. Jag vågar nemligen hoppas, att Andra Kammaren icke vill, att
de fattige folkskolelärarne i vårt land skola i dubbel måtto drabbas
af det beslut, som urtima Riksdagen fattade i fjor: först genom tilläggsbevillningen,
och så förlusten af kofodersersättningen.

Då afsigten med min motion endast varit att få omhandlade
kofoder och sommarbete ersatt med visst penningbelopp, och då jag
tror, att denna min sträfvan för närvarande bäst kan främjas genom
att jag nu ansluter mig till herr von Friesens reservation, skall jag,

Lördagen den 22 April, e. m.

25 N;o 35.

herr talman, tillåta mig yrka afslag på utskottets hemställan i mom. b) Ang. ändring
och bifall till nämnda reservation. , 1 folkakolt''

lärareper sonalena
aflöningi Vulare

yttrade: förhållanden.

o o • (Forts.)

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag nu erhållit kännedom om att
utskottets hemställan å såväl mom. a) som å mom. b) godkänts af
Första Kammaren, vill jag nu icke yttra mig om herr Zottermans
motion. Jag kan göra detta så mycket hellre, som det icke behöfver
uppstå någon tvist om denna sak, för så vidt denna kammare står fast
vid hvad den i fjor beslutade, utan om min motion bifölles, skulle alla
tvister lätt nog vara undanröjda. Hvar och en af denna kammares
ledamöter känner mycket väl till denna sak, som var föremål för
kammarens öfverläggning sistlidet år. Kammaren antog då nästan enhälligt
ett dylikt förslag, som äfven vunnit statsutskottets bifall, af
hvilket utskott ensamt frågan då behandlades. Emellertid hade 4 å 5
af utskottets ledamöter från Första Kammaren reserverat sig mot utskottets
förslag, och så afslogs det af sistnämnda kammare. Orsaken,
hvarför det då icke kom till gemensam votering, var den, att anslagsfrågan
sammankopplats med frågan om en lagförändring just i samma
rigtning som herr Zottermans nu förevarande motion. Nu har jag
och herr Nils Svensson i Olseröd väckt en motion i annan rigtning;
vi hafva nu nemligen förbigått frågan om lagförändringen och endast
begärt ett statsanslag. Vid sådant förhållande och med den kännedom
vi hafva om Andra Kammarens karakter, nemligen att den vidhåller
det beslut, den en gång fattat, trodde vi oss kunna hoppas på bifall
till vår nu ifrågavarande motion. Den kläm, som motionen innehåller,
skall jag be att få uppläsa. Den lyder sålunda: vi hemställa, satt
Riksdagen — på det att, dä till ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola eller till annan examinerad, vid folkskola antagen lärare
eller lärarinna utginge kontant ersättning för kofoder med minst 100
kronor eller ock på grund af ordinarie lärares eller lärarinnas derom
gjorda yrkande kofodret till sådan lärare eller lärarinna utginge in
natura, skoldistriktet måtte af statsmedel få bekomma ett årligt bidrag
af 66 kronor 67 öre till denna del af lärarens eller lärarinnans aflöning
— måtte öka förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor» med 360,000 kronor». Utskottet har nu
ansett att denna summa vore tämligen hög, så att staten icke skulle
kunna lämpligen undvara densamma, i synnerhet som urtima Riksdagens
beslut föranleder eu mängd ökade utgifter för statskassan.

Men vi må besinna, att ett bifall till motionen skulle bereda lättnad
åt hvarje kommun och skulle verka särdeles lugnande på sinnena, som
blifvit upprörda genom denna urtima Riksdags beslut. Jag tror sålunda,
att det vore mycket välbetänkt af Riksdagen att bevilja folkskolelärarne
och lärarinnorna den föreslagna ersättningen, som också
är af verkligt behof påkallad. Derigenom skulle kommunerna också
komma att få lättare att bära de bördor, som äro med skolväsendet
förenade.

På grund häraf skall jag anhålla om proposition på bifall till
motionen samt afslag på utskottets hemställan.

Njo 35. 26

Lördagen den 22 April, e. in.

Ang. ändring Herr Hammarlund: Ja, vi stå nu å nyo inför den så mycket

i folkskole- omtuggade kofodersfrågan. De gånger, denna fråga senast förevarit i
ienärnÄd>a^s-^cs^a§en’ ^ar jrtn icke yttrat mig i densamma; men då nu från utförhåiianden.
skottet kommit eu afstyrkande hemställan, må det tillåtas äfven mig
(Forts.) att säga några ord i saken.

Här föreligga två olika förslag. I fall man endast tager hänsyn
till hvad som kan vara förmånligt för skollärarne, bör man gifva herr
Zottermans förslag företrädet. Men man bör ju äfven taga hänsyn till
kommunerna och se till, om man icke kan åstadkomma någon lindring
i deras utgifter. Från denna synpunkt är gifvetvis herrar Nilssons
och Svenssons motion att föredraga. Och utaf den behandling, som
under de senaste åren kommit denna fråga till de], framgår nogsamt,
att lösningen af densamma icke kan vinnas annat än genom att gå i
den rigtning, som i fjor angafs af herr Holmgren och då godkändes
af denna kammare, och som nu i år upptagits af dessa två motionärer,
herrar Nilsson i Skärhus och Svensson i Olseröd.

Utskottet har emellertid i år hvarken velat vara med om det ena
eller det andra, utan har sagt rent nej. Åtskilliga af de skäl, som
utskottet anfört till stöd för sin åsigt, hafva blifvit bemötta af de
närmast föregående talarne. Jag skall — särskildt som jag icke vill
betrakta frågan ur vare sig lärarnes eller kommunernas, utan ur skolans
synpunkt — be att blott få upptaga ett af de öfriga skälen, som utskottet
här anfört, nemligen det, att sedan nu tvisterna i flera fall dragits
under Kongl. Maj:ts pröfning, »lärer det vara att förvänta, att eu säkrare
uppfattning af stadgandets innebörd skall kunna i praxis utbilda sig».

Jag betvifkir, att denna »säkrare uppfattning» skall vinnas, så
länge det nuvarande otydliga stadgandet står qvar i författningen.
Ungefär samtidigt med att utskottet skref detta utlåtande, afgjorde
Kongl. Maj:t icke mindre än fyra dylika kofodersmål. Jag har här i
min hand eu redogörelse för alla dessa mål. Herrarne behöfva icke
vara förskräckta, jag skall visst icke läsa upp alla dessa handlingar.
Jag skall blott i största korthet omnämna dem.

I det ena af dessa mål — det gälde en lärarinna i Gefleborgs
län — förklarade länsstyrelsen lärarinnan berättigad till både sommarbete
och vinterfoder för en ko samt fähus och foderlada. Kammarkollegium
strök fähuset. Det tyckte, att dylikt var öfverflödigt för en
lärarinna. Men Kongl. Maj:t förklarade henne berättigad till både
sommarbete och vinterfoder för ko samt fähus och foderlada.

Det andra målet gälde en folkskolelärare i samma län. Der
kommo både länsstyrelsen, kammarkollegium och Kongl. Maj:t till alldeles
samma åsigt, nemligen att läraren var berättigad till kofoder in
natura, fähus och foderlada.

Det tredje målet gälde eu folkskolelärare i Vermlands län. Der
rörde sig tvisten endast om fähus. Läraren vann i alla de olika instanserna,
och församlingen blef ålagd att uppföra nytt fähus i stället
för det gamla, som befunnits vara i odugligt skick.

Det fjerde fallet gälde en lärare i Kronobergs län. Der förlorade
läraren i alla instanserna och blef icke tillerkänd vare sig kofoder in
natura eller fähus. I infordradt yttrande hade nemligen kronofogden
intygat, att svårigheter mötte för församlingen att anskaffa kofoder in

Lördagen den 22 April, e. in.

27 N:o 35.

natura. Läraren företedde visserligen intyg af motsatt innehåll eller Ang. ändring
att från församlingen årligen såldes åtskilliga partier både hö och 1 folk,kolehalm,
och han företedde till och med en förbindelse från en hemmans-j,™™^,*™^
egare, boende i närheten af skolan, att denne vore villig att årligen förhållanden.
aflemna så mycket hö och halm, som kunde klaganden tillerkännas. (Forts.)
Men det halp icke gent emot kronofogdens intyg: såväl länsstyrelsen
och kammarkollegium som ock Kongl. Maj:t afslogo lärarens klagomål.

Icke kan man just med utskottet säga, att dessa utslag bidragit
till »en säkrare uppfattning af stadgandets innebörd». Af dessa utslag
framgår, att om församling icke kan på något sätt styrka, att
hinder eller svårigheter förefinnes att lemna kofoder in natura, så blir
församlingen ålagd att lemna lärareu denna förmån. Men om församlingen
skaffar sig intyg af kronofogden att hinder eller svårighet
förefinnes, synes hon blifva befriad derifrån. Utgången är således
väsentligen beroende på den individuella uppfattningen hos ortens kronofogde.
Men vi hafva 117 kronofogdar i riket, och att begära, att alla
dessa skola hafva samma uppfattning af stadgandets innebörd, är orimligt.
Sådant stadgandet är affattadt, är det nemligen gifvet, att olika
uppfattningar måste göra sig gällande. Det heter i det nuvarande
stadgandet: »der hinder eller svårighet af lokala eller andra förhållanden
möta». Men hvad är »hinder», hvad är »svårighet», och hvad är
de »lokala» eller de »andra förhållanden», om hvilka här talas?

Ett godt förhållande emellan lärare och församling är för skolarbetets
framgång i högsta måtto önskvärdt. Men oklara och sväfvande
bestämmelser —• särskild! beträffande löneförmånerna — lägga
hinder i vägen för åstadkommande af ett dylikt godt förhållande.

Derför är det i hög grad önskvärdt, att sådana bestämmelser komma
till stånd, att löntagaren bestämdt vet, hvad han har att erhålla, löngifvaren
hvad han skall erlägga. För min del vill jag bidraga till
hvarje sträfvande, som åsyftar att undanrödja de omständigheter, som
lägga sig hindrande i vägen för ett dylikt godt förhållande, och då
herrar Nilssons och Svenssons motion går i den rigtuingen, vill jag
vara med om den. Dessa kofoderstvister hålla på att urarta till ett
kroniskt ondt för skolan; det är verkligen hög tid att söka råda bot härför.

Det kan visserligen invändas, att frågan härigenom icke fått sin
slutliga lösning. Men resultatet af ett bifall till denna motion blir
helt visst det, att de allra, allra flesta församlingar skynda att godvilligt
lemna 100 kronor i stället för kofodret, enär detta ställer sig
för dem mest ekonomiskt. Och jag tror mig våga säga, att om lärarne
få detta belopp, så skola de vara belåtna. Att de deremot icke alltid
känt sig tillfredsstälda med en ersättning af 50 å 55 kronor, ett belopp
som icke i ringaste mån motsvarar värdet af ett kofoder, må icke
förvåna. I de allra flesta fallen hafva emellertid lärarne nöjt sig med
hvad de fått, hellre än att börja en alltid obehaglig rättstvist.

Herrar Nilssons och Svenssons motion afser ingen ändring i sjelfva
stadgandet om lärarnes aflöning, utan rör endast statsbidraget. De
lärare, som för närvarande erhålla kofoder in natura eller högre ersättning
än 100 kr., skulle alltså bibehållas vid denna förmån under
sin tjenstetid, hvadan genom denna motions antagande ingen lärare
kan lida intrång i sina nuvarande rättigheter.

O ö

N:o 35. 28

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. ändring
i folkskolelärareper
sonalens
ajlöningsförhållanden.

(Forts.)

Som sagdt, jag ber att få yrka, att kammaren med afslag å utskottets
hemställan bifaller det i herrar Nilssons och Svenssons motion
gjorda yrkande.

Häruti instämde herrar Fr. Berg, Linder och Johansson i
Strömsberg.

Herr Göransson: Herr talman, mine herrar! Utskottet har erkänt,
att det nuvarande stadgandet om folkskolelärares rätt till kofoder
eller ersättning derför icke är fullt klart och tydligt. Utskottet har
vidare sagt, att stadgandet på en del ställen »gifvit anledning till
tvister mellan skollärare och församling, men att dessa ställen utgöra
ett försvinnande fätal i jemförelse med dem, der någon tvist icke försports;
och i alla händelser lärer det, då nu tvisterna i flera fall dragits
under Kong! Maj:ts pröfning, vara att förvänta, att en säkrare uppfattning
af stadgandets innebörd skall kunna i praxis utbilda sig». Jag
kan icke dela utskottets uppfattning i denna sista punkt. Det är
visserligen sant, att det finnes flera prejudikat i här föreliggande fråga.
Men det kommer icke, enligt min öfvertygelse, att hindra, att icke
oupphörligen sådana tvister och stridigheter komma att fortfarande
dragas under Kougl. Maj:ts pröfning; ty äfven om en sådau tvistefråga
är afgjord för en ort, lärer det icke kunna hindra, att likadan fråga
upptages å en annan ort, der förhållandena äro helt olika mot den
förra, så länge det står qvar att afgöra frågan, huruvida det är hinder
eller svårigheter af lokala eller andra förhållanden, som möta för anskaffande
af sommarbete och vinterfoder åt skollärarens ko; och jag
tror icke, att det går så lätt att enas om detta, utan att frågan i de
flesta fäll kommer att gå till högsta instans. För öfrigt är jag öfvertygad
om att, äfven sedan ett Kongl. Maj:ts utslag fallit och en lärare
blifvit tilldömd kofoder in natura, så stannar det icke med det. Hafva
en gång stridigheter och misshälligheter uppstått emellan lärare och
församling, komma de nog att fortsättas. Jag menar på sådant
sätt, att nästa frågor då nog komma att blifva: huru mycket kofoder
skall han hafva; huru mycket hö skall han hafva; och huru mycket
halm skall han hafva m. m. ? Församlingen vill gifva ett belopp och
läraren vill hafva ett annat; och så blir saken åter föremål för tvister
och rättegångar på nytt. Vidare kan det blifva fråga om huru stor
ladugården skall vara, huru stort foderhuset skall vara, och huru det
skall byggas; och så blir detta föremål för tvister och rättegångar
o. s. v. i oändlighet. Jag har ett färskt exempel från den kommun,
jag tillhör, om eu dylik rättegång, som helt nyligen afgjordes i högsta
domstolen på så sätt, att skolläraren tilldömdes kofoder in natura.
Men jag är alldeles öfvertygad om att det stannar icke med det. Har
det uppstått en misshällighet emellan lärare och församling, kommer
det nog att fortfara på det sättet, som jag nyss nämnde, så att man
kommer att processa om huru mycket skolläraren skall hafva. Ett
sådant förhållande kan jag för min del icke anse vara lyckligt, utan
på det högsta skadligt såväl för skolan som för både lärare och församling.

Jag yttrade mig förra året i denna fråga och antydde då, att jag
fäste mig icke så mycket vid huruvida man skulle få statsbidrag eller
ej. Hufvudsaken för mig var att få bort detta tvistefrö och i stället

29 N:o 35.

Lördagen den 22 April, e. m.

få ett belopp bestämdt i kontant såsom ersättning för kofoder, och Ang. ändring
denna åsigt vidhåller jag ännu. Men om det är omöjligt att realisera folkskoledetta
på sådant sätt, att kommunen enbart skall betala detta belopp^”«n i''no«-— just på den grund, som här ofvan är anfördt i detta utskotts-förhållanden.
betänkande, nemligen att det är så olika förhållanden på olika orter — (Forts.)
så vore nog ett statsbidrag det säkraste medlet för åstadkommande af
en utjemning och rättelse härutinnan, så att frågan kunde lösas. Man
har uttalat sig i år liksom förlidet år för att 1ÖO kronor måtte anses
vara ett lämpligt medelpris. Men vi veta, att det finnes många orter
inom de södra och mellersta delarne af vårt land, der man nu ersätter
sina skollärare för kofoder med mindre belopp — som äfven antyddes
af föregående talaren — nemligen med 50 å 60 kronor. Men då kan
man lätt inse, att dessa kommuner icke skulle vilja gå in på att betala
eu ersättning på 100 kronor. Derför kan jag icke finna någon
annan utväg, för att komma till rätta med denna sak, än att man bestämmer
att staten skall träda emellan, så att man på det sättet kan
få rättelse.

Jag vill icke längre uppehålla kammarens tid, men jag skall tilllåta
mig att yrka bifall till herrar Nilssons och Svenssons motion.

Herrar Olsson i Kyrkebol, Anderson i Hasselbol, Andersson i
Lysvik och Olsson i Mårdiing instämde häruti.

Herr Östberg anförde: Herr talman! Det kan icke förnekas,
att olägenheter förefinnas i åtskilliga fall till följd utaf nu gällande
bestämmelser rörande kofodersersättningen, och jag kan icke heller
neka till att det vore önskvärdt att få förhållandet förändradt. För
min del skulle jag också gerna medverka till utbytandet af nuvarande
kofodersersättning mot fäst ersättning. Men frågan ligger för närvarande
i det läge, att kammaren torde finna, att det här hufvudsakligen
är fråga om att lemna ökadt statsbidrag till folkskolan, en höjning
af statsanslaget med icke mindre än 360,000 kronor om året.

Vid sådant förhållande synes mig utskottet haft fullgiltigt skäl att
nu, med hänvisande till statsverkets ställning för närvarande, afstyrka
bifall till det framstälda förslaget.

Herr Zottermau yttrade, att han ansåg det vara orätt, att folkskolelärarne
särskildt skulle komma att drabbas utaf de beslut, som
fattades vid urtima riksdagen. Jag tror icke, att det är rätt att uppfatta
saken så. Det är ju icke meningen att förändra folkskolelärarnes
förmåner. Vi veta, att ett sådant utbyte, som här är föreslaget, skulle
på några håll öka deras inkomster, men på andra håll åter minska
dem. I det stora hela komme det icke att blifva någon afsevärd förändring,
och det har framför allt icke varit meningen att åstadkomma
någon förändring i deras förmåner.

Det ställer sig så, att frågan egentligen gäller öfverflyttandet från
kommunerna till staten af ett årligt skattebelopp. Jag kan för min
del icke anse detta vara rigtigt, dels af det skäl, som jag redan anfört,
eller att statsverkets ställning i år icke synes medgifva det, men
äfven derför att det gäller att öfverflytta eu skatt från att vara direkt
till att vara indirekt. Jag har alltid ansett det vara origtigt att
minska de direkta skatterna, der det icke varit alldeles nödvändigt.

Nso 35. 30

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. ändring Att nu, sedan så vidtomfattande beslut blifvit fattade, som afse bort‘
folkskole- tagandet af direkta skatter, och innan man sökt ersätta de borttagna
genom nya direkta skatter — att redan nu, säger jag, åter
förhållanden, öfverflytta en skatt från direkt till indirekt, det anser jag för min del
(Forts.) vara oklokt, och jag vill derför, på grund derutaf såväl som på grund
af hvad utskottet har anfört, för min del be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Då jag vid förra årets lagtima
riksdag väckte en motion, hvari jag gjorde samma yrkande som det,
hvilket innehålles i herrar Nilssons och Svenssons vid denna riksdag
framlagda motion, har jag ansett mig böra begära ordet för att nämna,
att jag vidhåller de åsigter, jag då uttalade. De olägenheter, motionen
afser att aflägsna, qvarstå fortfarande och på samma gång behofvet af
en förändring i det afseende, som här är i fråga, d. v. s. i bestämmelserna
rörande ersättning för kofoder till folkskolelärarne. Jag
ber derför, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till herrar Nilssons och Svenssons motion.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Då jag

inom utskottet varit med om det förslag, som utskottet här framstält,
skall jag be att få säga några ord såsom skäl härför. Att jag varit
med derom kommer sig icke deraf, att jag icke tror, att den fråga,
som här framstälts genom herrar Nilssons och Svenssons motion, förr
eller senare skall gå igenom — det anser jag att den både bör göra
och skall göra i sinom tid — men jag tror icke, att detta under nuvarande
förhållanden är möjligt. Tiden är nemligen ganska olämplig
för ett bifall till detta förslag på grund af de svårigheter, som förefinnas
i fråga om att bereda staten tillräckliga inkomster. Med hänsyn
till de stora utgifter, som vi för närvarande hafva att bestrida,
tror jag, att det skulle vara ett alldeles för känbart tag i statskassan
att nu anslå mellan 3 och 4 hundra tusen kronor för detta ändamål.
Men, som sagdt, jag önskar, att denna fråga måtte lösas ju förr dess
hellre, ty den har otvifvelaktigt den egenskap, som historien har att
berätta om Tors bockar, ty om man slagta!1 den aldrig så ofta, kommer
den ändå igen, tills den går igenom.

Jag anser det icke vara lämpligt att bifalla herr Zottermaus motion
och ålägga kommunerna att ensamma utbetala denna kofodersersättning,
enär det då skulle blifva ett fasligt skrik å vissa orter, att man
tvingades att betala mycket mer i ersättning för kofoder, än hvad
detta verkligen vore värd t.

Här har talats om sämja och enighet mellan lärarne och kommunerna,
men icke skulle ett sådant beslut bidraga till detta goda förhållande,
ty om lärarne blefve gynnade på detta sätt, så skulle detta
utan tvifvel väcka en ovilja mot skolan, hvilken jag anser vara farlig.
När denna fråga skall lösas, bör den derför lösas på det sätt, att staten
bidrager till denna ersättning. Men så farligt är det icke med saken,
att man icke bör kunna lugna sig litet, till dess man — som jag
hoppas och förmodar — får bättre tillgångar att bereda den lindring,
som här är i fråga. Säga hvad man vill, är dock detta ett slags löne -

31 N:o 35*

Lördagen den 22 April, e. in.

förhöjning för folkskolelärarne, hvilka emellertid icke hafva det sämre ändring
än hvad folk i allmänhet har; det tror jag att hvar och en har reda fMtkoiepå.
Men det skulle nog icke komma att stanna med detta, utan f ol k -1™
skolelärarne skulle utan tvifvel komma att söka ytterligare löneförhöj- förhållanden.
ning, och då vore det lämpligt att bevilja dem detta tillägg, när tiden (Forts.)
vore inne och staten hade råd dertill. Så tycker jag att man hör uppfatta
frågan för närvarande, och jag tror derför, att utskottet har
handlat klokt, då det för närvarande hemstält om afslag å såväl det
ena som det andra förslaget. Men det försäkrar jag herrarne, att jag
har ingenting mot sjelfva saken; jag skulle till och med ha varit med
om förslaget nu, om jag icke hade trott, att det icke kan gå igenom
vid denna riksdag. Äfven om man kunde drifva det till gemensam
votering, tror jag, att man ändå icke för närvarande skulle kunna få
förslaget igenom. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Zotterman: Herr talman! Det var med anledning af ett

uttalande från stockholmslänsbänken som jag blef uppfordrad att yttra
några ord. Den ärade talaren vände sig mot det uttalandet af migr
att jag hoppades, att Andra Kammaren icke skulle biträda den åsigteu,
att folkskolelärarne icke borde få detta kontanta belopp just nu, på
grund deraf att vi anslagit så rundliga belopp till försvaret. Den ärade
talaren sade, att detta mitt uttalande icke har någon giltighet, derför
att det här icke vore fråga om någon förändring af lärarnes löneförmåner.
Jo, det är just det, det är; det är här verkligen fråga om
eu förändring af lärarnes löneförmåner.

Jag skall be att få för kammaren citera två uttalanden af utskottet
— de äro mycket korta. På ett ställe heter det: »Nekas kan
emellertid icke, att ett obligatoriskt utbyte af det föråldrade aflöningssättet
kofoder in natura mot ersättning i penningar, på sätt herr
Zotterman ifrågasatt, skulle medföra afsevärda fördelar». Det var det
ena uttalandet från utskottets sida. Det andra uttalandet är detta:

»De för landet så utomordentligt vigtiga beslut i försvars- och skattefrågorna,
hvilka fattades af 1892 års urtima Riksdag, hafva för statsverket
medfört så betydande utgifter, att man, enligt utskottets förmenande,
af hänsyn dertill för närvarande måste afstå från förverkligande
af sådana, statsbidrag i större utsträckning kräfvande reformer,
hvilka såsom den nu ifrågasatta icke kunna anses vara af någon mer
angelägen art». A ena sidan har utskottet således erkänt, att det
vore rättvist att gifva lärarne detta kontanta belopp, och å andra sidan
säger utskottet: vi hafva fått så stora utgifter för försvarsbördan, att
vi icke nu kunna lemna detta kontanta belopp. Med afseende på dessa
uttryck, stälda tillsammans och i förhållande till de uttalanden, som
blifvit gjorda vid de två senaste riksdagarne, måste jag sålunda antaga,
att de förstakammarledamöter, som varit med om att diktera detta
beslut, icke skulle hafva haft något emot att bevilja denna ersättning
för kofoder, derest de icke hade haft dessa urtima saker att stödja sig
på.. Följaktligen måste jag komma till den slutsatsen, att det är den
urtima Riksdagens beslut, som göra det omöjligt för folkskolelärarne
att få den ersättning, som de eljest skulle hafva fått. Det är mot

N:o 35. 32

Lördagen den 22 April, e. m.

Ang. ändring
i follcskolelårarepersona

lens aflönings
förhållanden.

(Forts.)

detta, jag har velat protestera, och jag hoppas och tror, att Andra
Kammaren derutinnan skall vara ense med mig.

Derjemte vill jag nämna, att då jag yrkade bifall till herr Sixten
von Friesens reservation, så menade jag dermed, att jag yrkade bifall
till herrar Svenssons och Nilssons motion, emedan reservanten uttalat
den åsigt, att denna motion bort bifallas. När man nu emellertid för
mig påvisat, att det här finnes en liten formel skiljaktighet, vill jag
sålunda frånträda mitt förra yrkande och i stället yrka bifall till
motionen, på det att icke någon missuppfattning må förekomma.

Herr Jonsson i Hof: Jag vill blott i korthet gifva till känna,
att jag fortfarande hyser samma uppfattning i denna fråga som förlidet
år och ansluter mig till det yrkande, som herr Nils Nilsson här framstält.
Jag tror icke heller, att de finansiella förhållandena omöjliggöra
frågans lösning på detta sätt, emedan, sedan Kongl. Maj:ts statsverksproposition
framlades och budgeten deri beräknades, en ny bevillning
tillkommit ■— nemligen den på bankernas sedelutgifningsrätt, hvilken
bevillning lemnar statsverket en inkomst af omkring 325,000 kronor
per år — äfvensom en ökning i inkomsten af hvitbetssockertillverkningsafgiften,
uppgående till, efter hvad jag tror, omkring 150,000
kronor. När man tager hänsyn till detta och derjemte tager i betraktande,
att ganska väsentliga summor nedprutats på de utgiftsposter,
som Kongl. Maj:t i statsregleringspropositionen beräknat, så bör man
kunna finna, att, om kamrarne skulle bifalla detta herr Nilssons förslag,
statsverket ingalunda skulle hafva några svårigheter att fylla det
ifrågavarande behofvet af 360,000 kronor, och derför tror jag, att alla
skäl tala för att kammaren bör vidhålla sin ståndpunkt från föregående
år. Jag yrkar bifall till herr Nilssons motion.

I detta yttrande instämde herrar Ola Bosson Olsson, Gyllensvärd,
Nilsson i Yrängebol, Holm, Olsson i Sörnäs, Norman, Hansson i
Solberga, Ollas A. Ericsson, Halvar Eriksson, Aström och Lundström.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Till hvad herr Olof

Jonsson sagt har jag egentligen intet att tillägga. Jag ber endast
att fa säga några ord till herr Nils Petersson och tacka honom för att
han står qvar vid den uppfattning i denna fråga, som han förliden
riksdag uttalade, ehuru han nu anser en lösning af frågan för närvarande
och under nuvarande förhållanden icke vara lämplig. Då
frågas: när blir det lämpligt? För min del tycker jag det ser ut, som
om krigsbördan skulle komma att sluka så stora summor af statsmedlen,
att föga blir öfver åt de fattiga församlingarna. Om man vidare tager
hänsyn till att folkskolelärarne i allmänhet redan utfå ersättning för
kofoder, så finner man, att det här gäller att låta dem komma i åtnjutande
af en förmån, som erkännes vara berättigad. För min del
tror jag, att just nu rätta tiden är inne att bevilja detta anslag, liksom
jag tror, att en sådan åtgärd under alla omständigheter skall
helsas med tacksamhet öfver hela landet. Jag vidhåller mitt yrkande.

Lördagen den 22 April, e. m. 33 Jf:0 35.

Herr Henricson: Herr talman! Då jag tror att det skulle vara Ang. ändring
till fromma för folkskolan, om dessa ofta återkommande tvister mellan _* folktkoielärare
och församling rörande kofodersersättning blefve undanröjda,;0’arepersonaskall
jag anhålla om bifall till herrar Nilssons och Svenssons motion, förhållanden.

Herr Svensson i Olseröd: Herr talman! Då de herrar leda möter

af kammaren, som talat för bifall till min och herr Nilssons
motion, anfört så goda skäl derför, att något vidare icke behöfver
tilläggas, skall jag endast be att få yrka bifall till motionen.

Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke underlåta att
saga, att det förefaller mig något märkvärdigt, att man här söker
drifva fram denna fråga, da vi hafva statsregleringen uppgjord, som
herrarne veta, pa basen af tilläggsbevillning. Man må säga hvad
man vill i afseende derpå, att vi möjligtvis fått tillgångarne ökade
med nagra hundra tusen kronor, sedan Riksdagen fattat beslut om
ökad beskattning för de sedelutgifvande bankerna; men detta är väl
icke mycket att bygga pa, da utan tilläggsbevillning 4 å 5 millioner
fattas i statsbudgeten. Mig synes, att det verkligen skulle vara att
handla egennyttigt att besluta om ett sådant statsanslag, för att bereda
lindring i fia^a om kommunernas utgifter, under de förhållanden
att man måste uttaga tilläggsbevillning, hvilken jag tror att vi ändå
icke kunna komma ifrån utan nödgas uttaga med minst 50 om icke
100 procent. Det synes mig vara en mycket märkvärdig sak, om
denna kammare vill bygga denna utgift på sagda förhållande. Det
kan med^rätta sättas i fråga en helt annan synpunkt, synes det mig.

Denna fråga är ej så angelägen.

o Herrarne tala om tvister mellan skollärare och församlingar. Några
sadana har jag ej hört förekomma på den ort jag tillhör. Jag känner
ej något exempel derpå.

Det har sagts, att här icke afses en löneförhöjning för lärarne.

Da så är, synes frågan ej af den beskaffenhet, att den behöfver forceras
under de knappa ekonomiska omständigheter, hvalf staten nu
befinner sig. Lat oss först se tiden an och finna, hvar vi kunna få
de erforderliga inkomsterna för en dylik utgift på nära en half million
kronor. Yi borde ej reflektera härpå, så länge vi hafva tilläggsbevillning.

Då jag anser utskottets resonnement vara rigtigt, vrkar jas bifall
till dess hemställan.

Herr Olsson i Mårdäng: Ehuru jag har instämt med en före gående

talare, kan jag ej underlåta att med anledning af ett par anföranden
påpeka den omständigheten, att verkningarna af urtima Riksdagens
beslut^ i försvars- och skattefrågorna icke komma att blifva
mindre nästa ar, ej heller aret derefter, utan jag tror, att verkningarna
deraf komma att kännas progressivt i framtiden. Följaktligen kan det,
synes mig, ej vara något skäl att uppskjuta beslutet af denna reform
i förhoppning att utgifterna för staten skola förminskas. Snarare må
jag påpeka, att det är alldeles nödvändigt att nu göra något i denna
sak, medan det finnes någon utsigt att få förslaget genomfördt. Det

Andra Kammarens Prut. 1893. N:o 35. 3

N:o 35. 34

Lördagen den 22 April, e. ro.

Ang. ändringheter visserligen, att man ej för närvarande skall besluta något i
i folkskola (}emia rigtning. Men är det svårt i år, så vågar jag nästan antaga,
UnTa^fiönings-^ skall blifva svårare nästa år och ännu omöjligare 10 år härförhållanden.
efter.

(Torts.) Jag yrkar fortfarande afslag på utskottets hemställan och bifall

till herrar Nilssons och Svenssons motion.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af herr vice talmannens anförande.

Det är ej af egoistiska skäl man nu skulle bifalla förevarande
motion. Det är icke, åtminstone ej uteslutande, för att bereda lindring
åt kommunerna, som denna framställning gjorts; utan det är hufvudsakligen
för att rätta ett missförhållande i folkskolelärarnes aflöningsförhållanden
som denna motion blifvit väckt.

Herr vice talmannen nämnde visserligen, att han ej hört talas om
tvister mellan folkskolelärare och församling i fråga om kofodret. Han
menade då naturligtvis från sin ort. Men jag är öfvertygad, att han
har tillräckligt vid blick öfver landet för att hafva reda på, att det
på många ställen varit tvister i detta hänseende. Det är en oegentlighet
i aflöningssätt. Jag har knappast hört någon bestrida det.
Denna oegentlighet bör nu afhjelpas. Den enda vägen är genom kontant
aflöning. Men blir det så, finnes det ej någon rimlig anledning,
hvarför ej staten skulle bidraga dertill i samma proportion som staten
bidrager till den öfriga kontanta aflöningen åt folkskolelärarne. Den
saken förefaller klar.

Nu invänder man, att den finansiella ställningen för närvarande
icke är så särdeles lysande. Jag har ej något intresse af att måla
den i allt för gynsam dager. Men skall man vänta med ifrågavarande
reglering, till dess tilläggsbevillningen kommit bort, tror jag ej
den blir utaf i vår lifstid. Herr vice talmannen har sjelf betonat, att
i alla fall tilläggsbevillning måste finnas. Då denna fråga ej åstadkommit
rubbning i detta förhållande — det är ej för dess skull tilläggsbevillningen
införts — synes ej den omständigheten, att tilläggsbevillning
finnes, böra utgöra hinder för bifall till motionen.

Jag ber att få vidhålla den åsigt, jag uttalat i reservationen, och
yrkar bifall till herrar Nilssons och Svenssons motion.

Herr Jansson i Ivrakerud förenade sig med herr von Friesen.

Herr vice talmannen Danielson: Hvad herr von Friesens ytt rande

beträffar, tror jag att man kan tyda hans ordalag på annat sätt.
Ty skulle det vara förhållandet som han antydde, att det ej vore fråga
om att bereda lindring för kommunerna, kan afsigten ej vara någon
annan än att höja skollärarnes löner. Dertill kan jag ej finna någon
anledning. Då kofoder in natura ej lemnas, torde det vara den enklaste
sak att uppföra i folkskolelärarens stat den ersättning för 8 hektoliter
25 liter spanmål, som han har rätt att få. Och om vi tänka på de
låga pris, spanmålen nu har — på många orter, särskildt den jag
tillhör, har medelmarkegången varit 7 å 8 kronor per hektoliter —
skall man finna, att det här är fråga om en betydlig utgift för staten.

Lördagen den 22 April, e. m.

36 N:o 35.

Skolläraren skall hafva 8 hektoliter. Sju gånger 8 är 56. Således Ang. ändring
högst omkring 60 kronor. Följaktligen skulle man gifva omkring 40 *''
kronor mer än man borde gifva. Ätt då betunga staten med % af^''n^Jflöningsdetta
belopp, kan jag ej finna vara skäl. Man har här talat om skol -förhållanden.
lärarnes aflöning. Men de, som egnat sig åt dessa befattningar, hafva (Forts.)
ej förlorat, utan lönen har oupphörligen stigit, så att någon berättigad
klagan i detta afseende förefinnes icke. Kan det verkligen vara skäl
att utan egentlig anledning öka utgifterna för staten utan någon
afsevärd lindring för kommunen?

Hvad den omtalade tvistigheten med afseende på ersättningen af
detta belopp beträffar, så reducerar den sig i verkligheten, såsom herrarne
veta, till ett intet. Man upptager, som jag nämnt, på kyrkostämma
på folkskolans stat värdet efter markegång på de 8 hektoliterna
och 25 literna — det är hela saken. Månne ej frågan, för att
förekomma tvister, kunde lösas genom ändring i bestämmelsen, så att
utan vilkor kofodret ersättes med 8 hektoliter 25 liter spannmål.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Frie sen: Herr talman! Jag kan icke erkänna, att

den föregående ärade talaren har rätt uppfattat stadgans bestämmelser
rörande deDna löneförmån. Det är nemligen icke så enkelt som att
blott uppföra densamma i värde efter markegången af 8 hektoliter 25
liter spanmål; ty först skall det utrönas, huruvida hinder eller svårigheter
af lokala eller andra förhållanden möta för att in natura lemna
dessa förmåner — och det är just derom tvisterna hafva varit. Att
saken verkligen är tvistig bevisas deraf, att den är olika bedömd i
olika instanser och af olika myndigheter.

Ofverläggningen var slutad. Utskottets hemställan i mom. a) bifölls.
I fråga om mom. b) hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan
och dels afslag derå och bifall i stället till herrar Nilssons och
Svenssons i ämnet väckta motioner. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den senare meningen. Votering blef likväl begärd,
i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande voteringsproposition
:

Den, som, med afslag å sammansatta stats- och lagutskottets hemställan
i mom. b) af utlåtandet n:o 3, bifaller herrar Nilssons i Skärhus
och Svenssons i Olseröd ifrågavande motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 95 ja och
94 nej; hvadan kammaren bifallit de ifrågavarande motionerna.

N:o 35. 36

Lördagen den 22 April, e. m.

§ 5.

Föredrogos, hvart för sig, och lades till handlingarna bevillningsutskottets
nedannämnda memorial:

.. n:o 19, angående tullbevillningen; och

n:o 20, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 13, angående vilkoreu för tillverkning
af bränvin.

§ 6.

Ang. ändring i Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 39, i anledning af
227 $ sjölagen.väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen.

Med anledning af berörda motioner, väckta den ena inom Första
Kammaren, n:o 20, af herr It. G. von Hedenberg och den andra inom
Andra Kammaren, n:o 168, af herr E. Svensson från Karlskrona, hemstälde
utskottet i detta utlåtande:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, i hvad mån bestämmelserna i 227 §
sjölagen böra undergå förändring i syfte, att ett vid olyckstillfället
ingånget aftal derom, att bergarelönens belopp skall bestämmas af
skiljemän, tillerkännes bindande kraft, under förutsättning, att i lagen
intagas bestämmelser, som bereda verksamt skydd mot missbruk af
sådana aftal, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag {i ämnet.»

I fråga härom anförde:

Herr Brodin: Jag tager mig friheten att påpeka, att det finnes
åtskilliga andra paragrafer i den nya sjölagen, som äro i behof af förändring
kanske förr än den nu ifrågavarande. Men då hela den nya
sjölagen tillkommit, för att enighet på detta område skulle uppstå
mellan Sverige, Norge och Danmark, samt den nya sjölagen ännu icke
blifvit antagen i Norge, torde det icke vara skäl att företaga en sådan
revidering, som nu ifrågasatts, förr än sjölagen blifvit der antagen.
Sedan torde densamma i sin helhet böra underkastas en revision i det
syfte, att sjölagen blefve öfverensstämmande dessa länder emellan.

Jag vill icke göra något yrkande, utan har endast velat påpeka
detta förhållande.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag skall deremot be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Här har påpekats, att det borde vara enighet mellan de skandinaviska
ländernas lagstiftning i förevarande hänseende. Detta var
äfven Kongl. Maj:ts förslag, när den nuvarande sjölagen framlades.
Den lydelse, som 227 § i förslaget till nya sjölagen hade, var precis
densamma som motsvarande paragraf i den danska sjölagen. Nu är
det en sanning, att den nya norska sjölagen ännu icke är antagen, och
man vet heller ännu icke, huru dess bestämmelser komma att blifva,

Lördagen den 22 April, e. m.

37 N:o 35,

men det är nu här icke fråga om att antaga en redaktiousförändringAny. ändring i
af den sjölag, som här redan trädt i kraft, utan endast om en skrif-227 s plagen.
velse till Kongl. Maj:t att inkomma med förslag till sådana bestäm- (Fol''ts-)
melser, som kunna blifva en följd af den ändring, som nu anses erforderlig.

Det påpekades nyss, att det fans äfven andra paragrafer, som
behöfde ändras. Det faller af sig sjelft, att, när ärendet öfverlemnas
till Kongl. Maj:t och andra ändringar behöfvas, Kongl. Maj:t då icke
lärer underlåta att äfven göra förslag till sådana ändringar.

Herr talman! Jag skall förnya det yrkande, jag nyss gjorde om
bifall till utskottets föreliggande förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7-

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning af o>n ändring i
väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande rösträtt vid gällande beprestval.
stämmelser rö rande

rösträtt

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 140, hade herr
J. P. Jansson i Saxhyttan hemstält,

»att Riksdagen ville för sin del besluta följande förändrade lydelse
i § 26 mom. 1 uti lagen angående tillsättning af presterliga fenster
den 26 oktober 1883:

Rösträtt vid prestval tillkommer---------—

vid prestval.

och att icke heller någon må i valet deltaga med större röstetal för
jordbruksfastighet än en tjugondedel, och för andra beskattningsmål —

skall bråktalet bortfalla.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservation anmälts

af herrar Lilienberg, Petersson i Brystorp och Bruzelius, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.

Ordet begärdes af

Herr Jansson i Saxhyttan, som yttrade: Utskottet angifver såsom
skäl för sitt afslag^å motionen, att, »så vidt utskottet har sig
bekant, gällande bestämmelser i det hela verkat tillfredsställande», och
att det af mig angifna fall, der enligt mitt förmenande så icke skett,
»icke synts utskottet innefatta giltig anledning till en rubbning af
bestående förhållanden».

Jag vill omnämna, att då jag påpekat, hurusom vid ett prestval
i den församling, jag tillhör, 5 personer blefvo med stor majoritet seg -

N:o 35. 38

Lördagen den 22 April, e. m.

Om ändring i rande öfver ett antal af 209, så har jag anfört detta icke såsom ett
gällande be- hufvudsak] igt skål, utan fast mer för att visa, att genom nuvarande
rande rö5/r««rostrattsbes^amrae^ser 1 *ra£a om prestval lormogenheten intager framstå
vid prestval, rummet och personligheten har föga eller så godt som ingen betydenhet
(Forts.) vid dylikt val, hvilket jag trott skulle utgöra ett skäl för bifall till
min motion. Om jag hade tänkt, att antalet af de fall, då vid prestval
fåtalsväldet gjort sig gällande, skulle hafva varit bestämmande för utskottet,
så skulle det hafva varit en lätt sak att framvisa många sådana
fall. Jag vill emellertid förmoda, att de fleste af kammarens
ledamöter från landsbygden — den ifrågavarande lagen gäller som
bekant icke i stad — skola hafva sig bekant, hurusom här och hvar
vid prestval fåtalsväldet uppenbarat sig, så att några få personer tillsatt
den prestman, hvilken flertalet — ja, man kan säga församlingen —
icke gillat. Jag kan icke inse, att det kan vara gagneligt, hvarken
för presten, den enskilde församlingsmedlemmen eller för kyrkan i
dess helhet, att rösträttsbestämmelserna härutinnan äro sådana, som
de nu äro. Hvad särskildt angår presten, så måste det för honom
kännas i hög grad obehagligt att komma till eu församling, der vid
valet endast några få personer gifvit honom sina röster och alla de
andra uttalat sig emot honom. Och beträffande kyrkan, så måste det
vara i hennes intresse högst nödigt, att en ändring i lagen härom
med snaraste göres, ty annars blir följden, att folket mister sitt förtroende
till kyrkan och vänder sig allt mer och mer bort från henne.

Det synes mig, att åtminstone alla, som äro för en begränsning af den
kommunala rösträtten i öfrigt, borde obetingadt kunna gå med om den af
mig i motionen föreslagna ändringen; ty om vid något val inom kommunen
eller församlingen personligheten bör tillmätas någon betydelse,
så bör det väl i främsta rummet vara, då det gäller val af själasörjare.
Jag hoppas ock, att åtminstone denna kammare skall, trots utskottets
afstyrkande förslag, bifalla motionen, och derför skall jag, herr talman,
yrka bifall till densamma.

Vidare anförde:

Herr Gustaf Ericsson: Jag skall be att på det lifligaste få
instämma i motionärens i min tanke mycket blygsamma framställning.
Det synes mig, som om personlighetsprincipen något närmare, än hvad
här vid lag är fallet, borde få göra sig gällande vid val till prest i församlingen.
Jag påminner mig att någon gång hafva hört, att presten
skall vara en Guds gåfva till församlingen, och om så är, bör han icke
ensamt vara en gåfva till de stora röstegarne, utan äfven en gåfva,
som de mindre röstegarne kunna hafva berättigad del uti, helst som jag
föreställer mig, att de, som äro representanter för förmögenheten och
bildningen, väl icke mer än andra behöfva presten såsom tröstare för
ett sjukt samvete och eu varnare för ett lösaktigt lefverne. Under
sådana förhållanden tycker jag, att kammaren mycket väl kan bifalla
motionärens blygsamma framställning, hvartill jag på det lifligaste
yrkar bifall.

Herr Wester: Herr talman! Vid 1883 års riksdag, då den författning
beslöts, som sedermera, den 26 oktober samma år, utfärdades

Lördagen den 22 April, e. m. 39 N:o 35,

angående prestval, föreslogs, att fastighetsegare skulle vid prestval Om ändring i
hafva rösträtt efter fyrktal, detta på den grund, att det ansågs, att aflande befastighetsegarne,
som förut varit ensamma röstberättigade vid prestval*^™6^^''
och som _ betalte största delen af prestens lön, borde hafva ett öfver- vid "prestval.
vägande inflytande vid valet. Då detta förslag från utskottet kom till (Forts.)
kamrarne, antogs det af Första Kammaren, men afslogs af Andra
Kammaren, som ville hafva någon begränsning. Sammanjemkningsvis
beslöts en sådan begränsning, att fastighetsegarne icke skulle få rösta
för mer än Vä utaf kommunens hela röstetal. Nu har motionären
yrkat, att 26 § uti ifrågavarande förordning skulle så ändras, att
fastighetsegares högsta röstetal skulle nedsättas till 1/20 af kommunens
hela röstetal; och motionären har stödt detta sitt yrkande — om man
bortser från några allmänna fraser — uteslutande på ett förhållande,
som inträffat i hans hemort, i det nemligen derstädes vid ett kyrkoherdeval
ft personer öfverröstat 219. Lagutskottet har ansett, att, då
nu gällande författning tillkommit sammanjemkningsvis, och då motionären
icke anfört annat skäl för sitt yrkande om ändring än ett enda
uppgifvet fall, samt då dertill kommer, att, ehuru utskottet visserligen
under förhandlingen hört uppgifvas, att på ett par tre andra ställen
de större hemmansegarne hafva allt för stor röstöfvervigt, man likväl
icke försport något egentligt klagomål i landet öfver det nuvarande
förhållandet, det vore betänkligt att på en motionärs framställning
inskränka fastighetsegarnes röstetal i så hög grad som föreslagits,
hvadan utskottet afstyrkt förslaget.

Om man nu också skulle tilltro sig att på så lösa skäl, som
motionären anfört, och utan någon som helst utredning om hvarthän
en sådan förändring kunde leda, bifalla motionen, finnes det dock en
annan omständighet, som efter min uppfattning gör det nödvändigt
att afslå densamma. Det stadgas nemligen i samma 26 §, att fastighetsegares
rösträtt icke får vara större än */5 af kommunens hela röstetal
och att rösträtten för andra skatteföremål än fastighet icke får öfverstiga
''/so af samma röstetal. Det är sålunda emellan fastighetsegares
och icke fastighetsegares rösträtt en gräns, som man måste antaga
hafva ansetts rigtigt afvägd för att tillgodose bådas intressen.

Om man nu ändrar fastighetsrösträttsvärdet från ''/ä till >/20, men låter
de andras röstetal bibehållas oförändradt, blir ju deraf en följd, att
proportionen mellan fastighet och andra beskattniningsföremål på ett
ganska betänkligt sätt ändras till förfång för fastighetsegarne, och
man har icke ringaste aning om hvart en dylik ändring i verkligheten
leder. Då man väl får anse, att Riksdagen en gång erkänt,
att fastigheterna böra hafva en viss öfvervigt öfver andra beskattningsföremål,
bör man väl se till, att man icke gör en sådan förändring,
ait andra skatteföremål till följd deraf möjligen kunna öfverrösta fastigheterna.

Mig tyckes verkligen, att det är allt för obetänksamt att på så lösa
skäl och utan någon som helst insigt om verkningarna deraf företaga
eu så genomgripande förändring som den nu ifrågasatta; och på denna
grund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

N:o 35. 40

Lördagen den 22 April, e. m.

Om ändring i Herr Lilienberg: Jag har reserverat mig mot utskottets be gällande

be- tänkande derför, att jag anser motionärens framställning vara befogad
randTrösträtt00^1 fror, att ett bifall till motionen skulle stå väl tillsammans med
vid prestval, den begränsning af den kommunala rösträtten, för hvilken denna kam(Forts.
) mare så många gånger uttalat sig.

Den näst föregående talaren framhöll de olika bestämmelser, som
gälla i afseende på rösträtt för fastighet och rösträtt för andra beskattningsföremål
vid prestval, och menade, att det vore betänkligt
att bifalla motionärens yrkande, enär man derigenom gjorde en rubbning
i afseende å den proportion, som är bestämd mellan rösträtt för
fastighet och rösträtt för andra beskattningsföremål. Men det är ju
en sådan rubbning motionären åsyftar. Han anser, att fastigheterna
hafva för mycket att säga vid prestval i förhållande till andra beskattningsföremål,
och att man verkligen har skäl till jemkning härutinnan.
Att derför skulle behöfvas eu vidlyftig statistisk utredning,
kan jag icke fatta,

Jag tror, att man mycket väl skulle kunna bifalla motionärens
förslag, hvartill jag derför yrkar bifall.

Herr Truedsson instämde häruti.

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman, mine herrar! Häradshöfding
Wester talade om att det vore betänkligt, att man icke visste,
huru jordbruksfastighetsegarnes inflytande på utgången af ett prestval
skulle komma att ställa sig, om den här motionen bifölles, i förhållande
till deras, som ej egde jordbruksfastighet. Jag tror, att man kan låta
dessa betänkligheter fara. Ty om i någon sak personlighetsprincipen
bör få göra sig gällande, så är det väl i denna. Och derför får jag
instämma i talarens på stockholmsbänken yrkande; ty själasörjaren är
ju till lika mycket för den fattige som för den rike, och då höra väl
dessa vara lika röstberättigade. Detta är nu icke begärdt. Motionären
har blott begärt, att ingen skulle få rösta för mer än V20 församlingens
hela röstetal, hvilket sammanfaller med det förslag, som
lagutskottet gjort i afseende på kommunala rösträtten. Härutinnan
blefve det således ingen skilnad; och då för öfrigt ingen, som icke
egde jordbruksfastighet, skulle få rösta för mer än l/b0, hvad ligger
det då för fara uti att jordbruksfastighet ej skulle få rösta för
mer än V20?

Jag hyser, som sagdt, inga betänkligheter här vid lag och anser, att
motionären har så rätt i sina påståenden, att jag ber att fa yrka afslag
å utskottets förslag och bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Aulin och Bromée.

Herr Persson i Mörarp: Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta
att gifva min mening till känna, och den är, att jag anser motionärens
förslag vara af den beskaffenhet att böra åtminstone af denna
kammare bifallas, om icke för annat, så åtminstone för att vara en
opinionsyttring. Det har uppgifvits, att de förhållanden, som anföras
i motionen, äro så enstaka och att motionären icke kunnat anföra mer

Lördagen den 22 April, e. m.

41 N:0 35*

än ett enda, exempel. Det må väl vara, att motionären icke kunnat Om ändring i
lemna flera uppgifter för att bestyrka den orättvisa, som gör sig
dande vid prestval i fråga om rösträttens utöfning, men man må väl rån™rösträtt
icke förtänka motionären, att han icke kunnat skaffa uppgifter från vid prestval.
en större del af vårt land. Jag är öfvertygad om, att, äfven om icke (Forts.)
fullt så skriande orättvisor begås som deu af motionären omnämnda, man
dock skulle kunna från andra orter åtminstone tillnärmelsevis anföra motsvarande
exempel. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
då den nuvarande rösträttslagen vid prestval antogs, var man allt annat
än ense om, att den då beslutade röstgrunden var rigtig, tvärtom
var man öfvertygad derom, att det åtminstone på många ställen skulle
blifva i högsta grad orättvist, att jordbruksfastighet, af hvad slag som
helst, skulle hafva det öfvervägande inflytande, som den här har fått.

Jag tänker vid detta tillfälle först och främst på de södra provinserna,
der t. ex. säterierna, som i regeln icke betala mer än omkring
V40-del mot hvad de andra hemmanen betala till prestens aflöning, och
dock rösta dessas innehafvare med hela sitt fyrktal för jordbruksfastigheten.
Detta är eu orimlighet, som qvarstår och är af så orimlig
beskaffenhet, att den icke eger motsvarighet i någon annan rösträttsgrund.
I andra kommunala angelägenheter röstar man efter det belopp,
som betalas, men här röstas efter helt andra grunder. Jag har
icke mycket hopp, att Första Kammaren bifaller det nu väckta förslaget,
men jag anser, såsom jag förut nämnt, att denna kammare bör
uttala sig i den rigtning, motionären hemstält, om icke för annat, så
dock för att derigenom uttala en opinionsyttring i denna vigtiga
fråga.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Ornakärr, Bruzelius,

Svensson i Olseröd, Gyllensvärd och Petersson i Boestad.

Herr Wester: Med anledning af den siste talarens yttrande
skall jag gifva honom rätt deri, att i Skåne hafva verkligen säterierna
i följd af sin frihet från kyrkliga utskylder en för stor öfvervigt i
röster vid prestval, men den är dock icke så betydande, som man
skulle tro af hvad som här talats om de stora godsen, ty det bör bemärkas,
att den största delen af dessa gods är utarrenderad, och enligt
lagen röstar arrendator. Således kan eu egare icke öfva inflytande
för mer än hvad han sjelf brukar, och det är vanligen blott en
ringa del.

Ett par talare hafva såsom enda skäl för bifall till motionen anfört,
att motionären funnit nedsättning från 1/5 till V20 af röstetalet
vara billig och rättvis. Detta skäl kan jag ingalunda godkänna, ty
nog bör väl Riksdagen ha annan grund för ändring af lag än en enskild
persons tycke om hvad som kan vara billigt och rättvist. Emellertid
vill jag icke yttra mig om möjliga befogenheten af att inskränka
fastighefsegares rösträtt, ehuru det under alla förhållanden synes mig
vara ett allt för stort språng att nedsätta rösträtten från 7r> till ,/10.

Men detta är här icke hufvudsak. Mitt motstånd mot bifall till motionen
härrör förnämligast af min uppfattning, att då det ifrågasättes
att fastighefsegares röstetal skall minskas, bör på samma gång tagas

Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 35. 4

N:o 35. 42

Lördagen den 22 April, e. m.

Om ändring i''i öfvervägande, om icke röstetalet för andra skatteföremål äfven bör
stämmelserrö m’ns^a3- Har man, då lagen stiftades, funnit proportionen 5 och 50
rande rö«<rä(AamP^S> sa måtte det val vara något betänkligt och lättvindigt, om
vid prestval. Riksdagen besluter att sänka den ena kategoriens röstetal, men låter
(Forts.) de andra kategoriernas stå qvar, utan att Riksdagen har ens aning om
huru förhållandet dem emellan sedermera kommer att gestalta sig.
Det är visserligen möjligt, att en sådan förändring kan utan orättvisa
eller olägenhet genomföras; men det vet man i detta nu icke, och det
beror på eu utredning, som icke förefinnes.

Herr Edelstam: Äfven jag ber att få yrka afslag på utskottets

hemställan och bifall till motionen. Och jag gör det så mycket hellre,
som jag vid föregående riksdagar, då frågan om den kommunala rösträtten
varit före, varit med om nedsättande af de höga röstetalen.
För min del kan jag icke finna någon fara, såsom den siste talaren
förmenar, deri, att fastighetsinnehafvarnes röstetal nedsättes, utan att
röstetalet nedsättes äfven för dem, som rösta för andra inkomstföremål.
Skilnaden mellan V20 och V50 ar ändå så stor, att det icke kan ligga
någon fara deri. Deremot är det, enligt mitt förmenande, synnerligen
obilligt, att inom en kommun några få personer, tre eller fyra störa
godsegare t. ex., skola mot flera hundra, eller åtminstone tiotal, personer,
som måhända äro mera intresserade att få en bra prest, ha
rättighet att tillsätta presten. Det är detta skäl, som för mig är mest
talande, då jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Edelstam förenade sig herrar Höjer, Linder, Beckman,
Johansson från Stockholm, Wavrinsky, J. H. G. Fredholm, Svensson
från Karlskrona, Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Mahn,
Gyllensvärd, Olsson i Frösvi, Hansson i Solberga, Halvar Eriksson,
Broström, Nydahl och Nordin.

Herr Persson i Tällberg: Häradshöfding Wester sade, att det
skulle vara vanskligt att antaga motionen, derför att motionären icke
har anfört mer än ett exempel såsom bevis för rättmätigheten af sitt
förslag. Men jag får deremot erinra, att häradshöfding Wester icke
bar anfört ett enda exempel på de betänkligheter, han har hyst för
motionens antagande, och på grund häraf ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag skall också vid detta tillfälle icke

upptaga kammarens tid mycket, utan endast be att få tillkännagifva,
att jag kommer att i händelse af votering rösta för motionärens förslag.
Jag tror, att, äfven om vi icke hade flera än det enda fall af
oegentlighet, motionären påpekat, oss bekanta, detta enda dock så tydligt
ådagalägger, till hvilka orättvisor nu gällande bestämmelser kunna
leda, att vi icke böra förbigå detsamma.

Jag yrkar bifall till motionärens förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.

Lördagen den 22 April, e. m.

43 N:o 35.

§8.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 41, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket Sverige
och storfurstendömet Finland.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Persson i
Mörarp under fem dagar från och med den 25 dennes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 26, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren;

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsordningens
stadganden i afseende å ledamöternas af Första Kammaren
valbarhet m. m.; och

n:o 28, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 62
och 69 regeringsformen samt § 65 riksdagsordningen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt fråga om antagande af ny instruktion för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
arfvode åt sekreteraren hos sammansatta bevillnings och lagutskottet;
samt

bankoutskottets memorial n:o 11, med förslag till omröstningsproposition,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån och om
ändrad lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter
skildes kl. 10.4 2 e. m.

kammarens ledamöter åtIn
fidem

Hj. Nehrman.