RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 34.

Fredagen den 21 april.

Kl. x/i 3 e. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 14 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos ock bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 25; samt
statsutskottets utlåtanden n:is 58, 59 och 60.

§ 3.

Till afgörande företogs statsutskottets memorial n:o 61, med
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande riksstatens
femte bufvudtitel.

Efter föredragning till en början af punkten 1, deri utskottet
framlagt förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts proposition angående
uppförande i riksstaten af ett ordinarie reservationsanslag å 2,000,000
kronor med titel »flottans nybyggnad», begärdes ordet af

Herr Hedin, som yttrade: Emot utskottets enbälligbet att

framställa den nu föreliggande voteringspropositionen finner jag det
ändamålslöst att göra någon invändning, men till ^besparande af
tid för kammaren skall jag inskränka mig till att förklara, att jag
icke finner den föreslagna voteringspropositionen vara med grundlagen
öfverensstämmande.

Vidare anfördes icke. Den föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Andra Kammarens Prat. 1893, N:o 34. I

H:o 54.

Fredagen den 21 April.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 62, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel hörande frågor.

Punkterna 1 och 2.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 5.

Sedan kamrarne stannat i olika beslut i fråga om Kongl. Maj:ts
framställning, att för inrättande vid Chalmers tekniska läroanstalt,
i stället för den nuvarande lärarebefattningen i allmän och husbyggnadskonst,
af en lektorsbefattning i byggnadskonst och ornamentsritning,
med rätt för innehafvaren till aflöning och andra förmåner
i likhet med öfriga lektorer vid anstalten, årsanslaget till
anstalten måtte ökas med 2,000 kronor, hade utskottet, som ansett
frågan böra afgöras genom gemensam omröstning, i denna punkt
framlagt förslag till voteringsproposition för dylik omröstning.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Pehrson i Törneryd,
Andersson i Nöhhelöf, Jonsson i Hof, von Friesen, Persson i Ställhult,
Holm och Ericsson i Ofvanmyra.

Herr von Friesen hegärde ordet och yttrade: Herr talman!

Grundlagens bestämmelser rörande gemensamma voteringar äro
ganska otydliga och ofullständiga, och till följd deraf kunna ofta
olika meningar uppstå i förekommande fall, huruvida gemensam
votering _ hör ega rum eller icke. Ett sådant fall föreligger här
enligt min och åtskilliga reservanters i statsutskottet mening. Båda
kamrarne äro eniga deruti, att det ordinarie anslaget skall ökas
med 2,000 kronor och skall ökas med dessa 2,000 kronor för det
ändamålet, att undervisningen i byggnadskonst må kunna på ett
bättre sätt bedrifvas. Det är med afseende å den ifrågavarande
lärarens tjenstemannaställning som kamrarne äro af olika mening.
Första Kammaren anser, att läraren bör blifva en ordinarie lektor
med rätt till ålderstillägg och pension. Andra Kammaren anser,
att läraren icke bör hafva dessa förmåner. Skiljaktigheten emellan
kamrarne gäller således helt och hållet den ifrågavarande lärarens

Fredagen den 21 April.

N:o 84.

tjenstefel annaställning. Vi hafva ansett, att angående en sådan fråga
horde icke gemensam votering anställas, utan att det, som är gemensamt
i båda kamrarnes beslut, det borde också blifva Riksdagens
beslut.

Af dessa skäl hafva vi afgifvit den reservation, som finnes
fogad vid femte punkten af utskottets utlåtande, d. v. s. den nu
föredragna punkten.

Herr Wijkander: Herr talman, mine herrar! Kongl. Maj:t

har begärt 2,000 kronor till ökande af den nuvarande lärarens i
byggnadskonst lön, så att det kunde upprättas ett lektorat i detta
ämne. Detta förslag bar af Första Kammaren godkänts, men
Andra Kammaren har blott så till vida bifallit detsamma, att den
beviljat de begärda 2,000 kronorna, men icke medgifvit de andra
dermed förbundna förmånerna. Den siste talaren framhöll, att skilnaden
mellan kamrarnes beslut endast berör den ifrågavarande
lärarens tjenstemannaställning. So vi närmare på saken, finna vi
dock, att skilnaden är af helt annan natur. Första Kammaren bär
medgifvit icke blott dessa 2,000 kronor, utan dessutom rätt till
ålderstillägg och pension, Andra Kammaren bar endast medgifvit
de 2,000 kronorna. Ändamålet med båda anslagen bar naturligtvis
varit detsamma, då icke någon enskild motion förelegat, som kunnat
inverka på statsutskottets beslut och statsutskottet icke haft motionsrätt;
utan i båda fallen bar afsigten varit att befrämja undervisningen
i byggnadskonst och ornamentsritning. Första Kammaren
bar medgifvit större statsutgift, Andra Kammaren mindre. Första
Kammaren bar medgifvit, att det bör utgå i form af en lektorslön,
Andra Kammaren bar gifvit det formen af en lärareplats med tillfällig
anställning. Det synes under sådana förhållanden, som om
man måste betrakta denna fråga såsom en sådan fråga angående
utgifter, som omtalas i 65 § riksdagsordningen. Sammanställer
man denna paragraf med 62 § regeringsformen, som bestämmer, att
Riksdagen skall fastställa särskilda summor till särskilda ändamål,
så kan jag icke förstå, huru man kan vara tveksam, huruvida
gemensam votering här bör förekomma. Här är fråga om såväl
skilda belopp som om olika sätt, hvarpå de skola utgå; och såsom
bekant, inverkar det icke på voteringsfrågan, om dessa utgifter eller
förmåner komma att blifva direkt synliga i den statsreglering, som
nu skall uppgöras, eller icke. Derför att frågan blifvit framstäld
genom en kongl. proposition, kan den icke uppskjutas; och ingen
annan utväg för dess lösning finnes bär enligt min åsigt än gemensam
votering.

Det är visserligen sant, att det inträffat, att då den ena kammaren
bifallit ett anslag under vissa vilkor, bvilka don andra
kammaren icke fäst vid anslagets beviljande, statsutskottet och
kamrarne icke ansett frågan om bifall till vilkoren böra lösas genom
gemensam votering, utan att denna endast bort omfatta anslagsbeloppct.
Jag skall åberopa ondast ett exempel härpå. Då det på
sjuttiotalet var fråga om anvisande af medel till byggande af jernväg
i Norrland, beslutade kamrarne olika spårvidd för denna jern -

N:o 34.

Fredagen den 21 April.

väg. När frågan derefter kom tillbaka till statsutskottet, sades det,
att man icke behöfde fästa sig vid detta vilkor, då medel i alla
fall blifvit anvisade för banans byggande och bestämmelsen om
spårvidden icke inverkade på sjelfva anslagsfrågan. Men, mine
herrar, det är den stora skilnaden, att i detta fall var det fråga om
en sak, som kunde ordnas genom Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,
ty om Riksdagen blott ansloge medel, kunde Kongl. Maj:t
sedan bestämma, hvilken spårvidd banan skulle hafva. Vore det
nu fråga om något sådant, som Kongl. Maj:t skulle kunna afgöra,
skulle nog äfven jag vara, lika med talaren på stockholmsbänken,
böjd för att anse, att gemensam votering icke borde ega rum. Men
det torde allra minst i denna kammare finnas någon, som anser,
att Kongl. Makt kan i denna fråga fatta beslut, ty här äT skilnaden
mellan de båda kamrarnes beslut så väsentlig, att det fordras, att
Riksdagen afgör saken, för att den skall kunna ordnas.

Under sådant förhållande synes det mig, som om det af talaren
på stockholmsbänken anförda skälet icke borde inverka på frågans
bedömande. Jag anser det för min del påtagligt, att gemensam
votering här bör ega rum. Jag vill härtill ansluta den reflexionen,
att, om man i vissa fall är tveksam — och jag medgifver, att sådana
fall ofta kunna uppstå på grund af den tvetydighet, hvilken,
såsom den ärade talaren framhöll, finnes i grundlagen — anser jag
åtminstone klokare, att man utsträcker området för gemensam votering
än att man söker inskränka det. Genom att för mycket inskränka
det skulle man afstå från den säkerhetsventil, som ligger
uti våra gemensamma omröstningar. I detta fall anser jag emellertid,
såsom sagdt, alldeles klart, att gemensam votering skall ega
rum, och jag yrkar derför, herr talman, också bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr von Friesen: Huruvida i detta fall statsklokheten bjuder
att göra det ena eller det andra, derom vill jag nu icke yttra mig. Jag
har endast sett till, hvad grundlagens bud i detta fall föreskrifver,
och jag anser, att alla, äfven den statsklokaste, böra rätta sig derefter,
till dess ifrågavarande bud blifvit ändradt. Jag vill också
fästa uppmärksamheten derpå, att Första Kammaren icke bestämt
några vilkor för anslagets höjande med 2,000 kronor. Då skulle

i’ag icke varit tveksam, att icke gemensam votering bordo ega rum.
den enligt mitt förmenande har Första Kammaren i det väsentligaste
beslutat lika med Andra Kammaren. Ändamålet med kamrarnes
beslut är att få en god undervisning i byggnadskonst vid
Chalmers tekniska läroanstalt, och för vinnande af detta ändamål
är ett visst belopp anslaget, lika af begge kamrarne. Häraf synes,
att, såsom sagdt, de begge kamrarnes beslut är i det väsentligaste
lika. Besluten skilja sig endast i afseende på ifrågavarande tjenstebefattnings
natur.

Jag tror sålunda icke det kan sägas, att det är så alldeles
klart, att gemensam votering här bör ega rum.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af

N:o 34.

Fredagen den 21 April.

herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef den af
utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

Punkterna 6 och 7.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 42, 43, 44, 45, 46 och 47.

§ 6.

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. A. Johansson
i StrömsbeTg, hvilken nu aflemnade en motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t i syfte af ändring i gällande bestämmelser rörande
värnpligtigs rätt att ur riket utvandra.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 227, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 7.

Herr talmannen lät uppläsa en till honom från hans excellens
herr riksmarskalken ingången skrifvelse, så lydande:

Till herr talmannen i Andra Kammaren.

Sedan Hans Maj:t Konungen befalt, att trehundraårsminnet af
Upsala mötes beslut år 1893 skall på andra böndagen den 30 i
denna månad kl. 11 f. m. högtidligen firas i sammanhang med
högmessogudstjensten i kongl. slottskapellet, och af sådan anledning
uttryckt sin önskan att Riksdagen ville öfvervara densamma,

får jag, på nådigste befallning, anhålla, att herr talmannen derom
behagade underrätta kammarens herrar ledamöter samt att, för bestämmande
af platserna i slottskapellet icke allenast för kammarens
ledamöter, utan äfven för corpser, stater och allmänheten, senast
måndagen den 24 dennes lemna mig benägen uppgift på huru stort
antal af kammarens ledamöter önska att öfvervara minnesfesten.

Stockholms slott den 20 april 1893.

Gillis Bildt.

Riksmarskalk.

Denna skrifvelse lades till handlingarna; och tillkännagaf herr
talmannen, att med anledning af densainmas innehåll i kammarens
kansli skulle framläggas eu lista, å hvilken de kammarens ledamöter,
hvilka önskade öfvervara ifrågavarande minnesfest, egdc att
anteckna sina namn senast måndagen den 24 dennes.

Nso 84.

Fredagen den 21 April.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

. °:o 40> angående regleringen af utgifterna under riksstatens

sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 49, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtelse
till Skara stad af en under indragna militiebostället Götala
n:is 1 och 2 lydande lägenhet, benämnd S:t Annae äng;

n:o 50, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtelse
af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till aktiebolaget Vestkusten af mark från indragna regementsqvartermästarebostället
1 mantal Hultås n:is 1 och 2 i Göteborgs
och Bohus län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Majits proposition angående försäljning
till Östersunds stad af kronans andel i ett inom stadens
område beläget skogsskifte;

n:o 5.5, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af två till södra skånska infanteriregementet upplåtna,
kronan tillhöriga jordområden;

n:o 54, i anledning af Kongl. Majits proposition angående afsöndring
af jord från indragna kronofogdebostället Stommen nio 1
om 1 mantal i Elfsborgs län;

nio 55, i anledning af Kongl. Majits proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria Kristina
Olsson från Raseberg i Skaraborgs län; samt

nio 56, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtelse
för bildande af Kungsörs köping af mark från Kungsörs
kungsladugård.

§ 9.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ io.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nio 63, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar;

nio 64,. i anledning af Kongl. Majits proposition angående
dödande af inteckningar i Norbergs jernväg;

nio 65, i anledning af Kongl. Majits proposition angående anslag
till utvidgande af kasernetablissementet i Östersund och Svea

N:o 84.

Fredagen den 21 April.

ingeniörbataljons härvarande kasernetablissement äfvensom till
uppförande af ett nytt kasernetablissement för Norrlands trängbataljon
m. m.;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inlösen
af professoren C. Gr. Brunii anteckningar om och teckningar
af äldre svenska byggnader m. m.;

n:o 67, i anledning af väckt motion om beviljande af årligt
bidrag till bekostande af en isbrytare för Stockholms skärgård och
Mälarens större segelleder; och

n:o 68, i anledning af Kongl. Mar.ts proposition angående upplåtelse
till Ljusdals stationssamhälle af mark från indragna löjtnantsbostället
235/3S4 mantal Gärde n:o 2;

bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i anledning af väckt
motion om nedsättning i portot å lokalbrefkort;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 48, i anledning af väckt motion angående revision af fiskerättsbestämmelserna
i byggningabalken och fiskeristadgan; och

n:o 49, i anledning af Kongl. Mar.ts proposition rörande vissa
ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22,
i anledning af väckt motion om åtgärder till motverkande af osedlighet;
samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 23, i anledning af herr Johanssons i Bastholmen motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i lotsförordningen,
afseende lotsningen långs bohuslänska kusten;

n:o 24, i anledning af herr C. M. Ekströms motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen
angående expeditionslösen, åsyftande rättighet för part att tidigare
bekomma expedition; och

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af enskild
egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.c e. in.

In fidem

Ilj. Nehrman.

K:« 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Lördagen den 22 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande april.

§ 2.

Med anledning deraf, att riksdagsmannen C. W. Collander,
hvilken förut blifvit af kammaren utsedd till revisorssuppleant i
och för den granskning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning, som under innevarande
år skall ega rum och taga sin början måndagen den 2 nästkommande
oktober, numera blifvit utsedd att såsom revisor deltaga i
berörda granskning, företogs nu val af en revisorssuppleant efter
herr Collander; och utsågs dertill riksdagsmannen E. Beckman
med 132 röster.

§ 3-

Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § omförmälda
val.

§ 4.

Vid föredragning af herr J. A. Johanssons i Strömsberg i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:r 227, begärdes ordet af
motionären,

herr Johansson i Strömsberg, som yttrade:

Då man fäst min uppmärksamhet derpå, att den motion jag
väckte i går, oaktadt den icke innehåller något annat än ett skrifvelseförslag,
egentligen borde remitteras till lagutskottet, men motionstiden
för detta utskott är för längesedan förliden, anhåller jag
att få återtaga motionen, under förhoppning att någon af de herrar,
som nästa år komma tillbaka till riksdagen, då må upptaga densamma.

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Med bifall till den af motionären sålunda gjorda anhållan,
medgaf kammaren, att den ifrågavarande motionen finge af honom
återtagas.

§ 5-

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 63, 64, 65, 66, 67 och 68;

23,

bevillningsutskottets betänkande n:o 21;
lagutskottets utlåtanden nås 48 och 49;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o22; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden nås
24 och 25.

§ 6.

Angående
revision af
bevillningsförordningen -

Till afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets betänkande
n:r 18, angående allmänna bevillningen.

I detta betänkande hade utskottet till -en början till behandling
i ett sammanhang under punkterna 1—16 upptagit följande
vid innevarande riksdag väckta motioner, deri föreslagits:

inom Första Kammaren:

n:o 17, af herr friherre von Krmmer, med hvilken herr friherre
Carl Kling spor instämt:

l:o) att titeln å bovillningsförordningen ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af
kapital och af arbete.

2:o) att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte
få följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ 1-

Af all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras
med 1 procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet,
naturaförmåner inberäknade, anses vara 6 procent, för
all annan fastighet och frälseränta 5 procent — allt å fulla hundradetal
af uppskattningsvärdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra
kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för
hvarje fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående n:o 19, af herr Carl Nyström:
revision af

levillnings- att Riksdagen ville .besluta eller i skrifvelse till Kong!. Maj:t
förordningen, anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring af § 18 i
(Forte.) förordningen af den 3 juni 1892, angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, att skattskyldig varder pligtig att, jemväl
utan föregående uppmaning från bevillningsberedningens ordförande,
lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller
arbete det nästföregående året uppgått;

inom Andra Kammaren:

n:o 30, af herr E. Åkerlund:

_ att Riksdagen behagade hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar uti vårt beskattningsväsen, att direkt skatt
måtte komma att utgå i vida högre mån än nu, dels progressivt
stigande med inkomstbeloppen, dels utgående med högre procent
af de stora kapitalen och den enskilda penningerörelsen och dylikt,
än af inkomst af det produktiva arbetet, äfvensom förslag till
sådana ändringar i nu gällande beskattningslagstiftning, som i följd
deraf kunna finnas nödiga;

n:o 66, af herr G. F. Östberg, med instämmanden af herrar
Aug. Pettersson från Österhaninge, E. Åkerlund och O. W.
Redelius:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningstaxeringen,
^vilande på den grundsats, att skattskyldig är pligtig att till taxeringsmyndigheterna
uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst
;

n:o 85, af herr J. A. Johansson i Strömsberg:

att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen
i sådant syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att erlägga
skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom
offentligen kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande
lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller
arbete det nästföregående året uppgått;

att den skattskyldige, som detta underlåter, må bota ett belopp,
svarande mot tio procent af den bevillning, som inom beredningsdistriktet
varder honom påförd för den inkomst, som uppgiften
skolat afse, hvarjemte Kongl. Majrts befallningshafvande på anmälan
af hevillningsberedningens ordförande eger att med föreläggande
af lämpligt vite dylik uppgift infordra; samt

att om det kan ledas i bevis, att skattskyldig mot bättre vetande
lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast

N:« U.

Lördagen den 22 April, f. m.

att erlägga bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan
äfven derutöfver erlägga en pligt af fem procent af samma belopp;

n:o 118, af berr grefve Hugo E. G. Hamilton:

Angående
revision af
bevillningsförordningen.

(Forts.)

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla, att
vid den revision af bevillningsförordningen, hvarom förmäles i
Riksdagens skrifvelse af den 27 november 1892, utöfver hvad i
nämnda skrifvelse finnes antydt,
dels måtte iakttagas,

att de skattskyldige åläggas att sj elfva efter faststälda formulär
lemna uppgift å sina inkomster;

att de kategorier af små inkomsttagare, för hvilka skattelindring
skall medgifvas, ökas ej blott så, att skattelindring eger rum
äfven vid något högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock
så att dessa olika beskattade kategorier af små inkomsttagare göras
så många, att allt för stark skattestegring vid öfvergång från en
kategori till en annan undvikes;

att inkomstbevillningen för de högre inkomsterna med nödig
varsamhet göres progressiv;

samt att den under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen
nu åsätta inkomstbevillning ersättes genom att jordbruksnäringen
med afseende å utgörande af inkomstbevillning likställes
med öfriga näringar;

dels ock i öfvervägande tagas,

huruvida icke äfven vid fastighetsbevillningens bestämmande
större hänsyn bör tagas till fastigheternas olika storlek;

huruvida icke skilnad bör göras mellan inkomster af olika ursprung,
så att exempelvis inkomst af arbete beskattas lägre än inkomst
af kapital; äfvensom

huruvida icke, till befordrande af såväl en högre beskattning
af den större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan,
det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna
förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse
derom, att jemväl enskilde delegare i bolag eller inrättning skola
taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning;

n:o 133, af herr vice talmannen A. P. Danielson:

att Riksdagen ville besluta:

l:o) att titeln å nu gällande bevillningsförordning ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af
kapital och af arbete;

2:o) att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte
få följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ 1.

Af all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning ut -

N:o 54.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forte.)

göras med 1 procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet,
naturaförmåner inberäknade, anses vara 6 procent,
för annan fastighet 5 procent och för frälseränta 5 procent —
allt af uppskattade värdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra
kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

n:o 174, af herr Curt Wallis:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t ingå med
anhållan, att vid den blifvande revisionen af bevillningslagstiftningen,
som i Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof till innevarande Riksdag är stäld i
utsigt, hänsyn måtte tagas dertill, att den direkta skatt, som för
närvarande utgår som bevillning af inkomst, ordnas så, att den
bestämmes att utgå med viss procent högre för den större och lägre
för den mindre inkomsten, samt med högre procent för inkomst af
säkrare beskaffenhet och med lägre procent för inkomst af mera
tillfällig och osäker art;

n:o 195, af herr T. TF. Forsell:

att Riksdagen måtte besluta aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att vid utarbetande af de nya skattelagarna — hvilken
skatteprincip som än kommer att fastslås för uttagande af bevillning
för jordbruksnäringen — berörda lagar måtte om möjligt
så affattas, att do tydligt angifva särskildt den bevillning, som
skall utgöras för jordbruksfastighet och särskildt den bevillning,
som skall utgöras för inkomst af jordbruksnäringen; och

n:o 203, af herr J. Olsson i Stockholm, med hvilken instämt
herr J. A. Fjällbäck:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
Kongl. Maj:t i sammanhang med den blifvande omarbetningen af
bevillningsstadgan ville framlägga förslag till ändring af samma
stadga jemväl i syfte att förekomma nu rådande oegentligheter vid
tillämpningen af grundsatsen om bevillningsfritt afdrag.

För att yttra sig i fråga om sättet för föredragningen af föreliggande
ärende hade ordet begärts af

Herr Bokström, som nu i sådant afseende anförde:

Beträffande föredragningen tillåter jag mig hemställa,

att ingressen till punkt l:o må till antagande föredragas, först
efter det beslut äro fattade i punkterna l:o till och med i(i:o;

att öfverläggningen må få röra sig öfver samtliga punkterna
l:o till och med 16:o;

att hvarje särskildt moment i punkt l:o, äfvensom hvar och en
af de öfriga punkterna 2:o till och med 16:o, må hvar för sig, börjande
med punkt l:o a), föredragas, med rätt att vid hvarje moment

N:o 34.

• Lördagen den 22 April, f. m.

eller punkt må få göras yrkande beträffande i samband med det Angående
föredragna momentet eller punkten stående förslag, hvaröfver ut- l^uTnlnasskottet
i dessa punkter utlåtit sig och hvaröfver beslut icke redan föror(iningen.
är af kammaren fattadt. (Forts.)

Den af herr Bokström sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
—• med uttalande af de åsigter, utskottet i motiveringen i de delar,
skrifvelsen afsåge, gjoTt gällande — anhålla,

dels att i det förslag till ändringar i bevillningsförordmngen,
hvilket, i anledning af den i Kongl. Maj:ts proposition till innevarande
Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof bebådade
revision af berörda förordning, torde komma att af Kongl.

Maj:t för Riksdagen framläggas, måtte inrymmas:

a) förslag till en sådan ändring af det i förordningens 1 §
förekommande stadgande, att deraf måtte framgå, det bevillningen
för jordbruksfastighet utgöres så väl för sjelfva fastigheten som ock
för det i iordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; äfvensom

b) förslag till bestämmelser derom, att dem, som äTO skyldige
att erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete, ålägges
att opåmint, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär, till
vederbörande taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående sina
inkomster af nämnda slag;

dels att vid herörda revision af bevillningsförordmngen måtte
tagas i öfvervägande:

c) huruvida icke de kategorier af inkomsttagare, hvilka åtnjuta
»bevillningsfritt afdrag», böra ökas ej blott så, att skattelindring
eger rum äfven vid något högre inkomstbelopp än för närvarande,
utan ock så, att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare
göras så många, att allt för stark skattestegring vid
öfvergång från en kategori till en annan undvikes;

d) huruvida icke, till befordrande af såväl en högre beskattning
af den större förmögenheten som en jemnare fördelning af
skattebördan, det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna
förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse
derom, att jemväl enskilde delegare i bolag eller inrättning
skola taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning;

e) huruvida icke de i bcvillningsförordningons 10 § förekommande
bestämmelserna angående grunderna för inkomsternas beräknande
böra till åstadkommande af en jemnare beskattning fullständigas
eller rättas; samt

f) huruvida och i hvilken mån grundsatsen om de skattskyldiges
pligt att för vederbörande taxeringsmyndigheter uppgifva vissa
omständigheter till ledning för. taxeringen bör vinna tillämpning
äfven med afseende å uppskattningen af fast egendom.

Beträffande denna punkt hade reservationer anmälts af, bland
andre,

N:o 54. 14 Lördagen den 22 April, f. m.

Angående dels herrar Johansson i Noraskog, Bokström, Collander, grefve

hZT/i°n a'' Hamilton, friherre vört Schwerin och Beckman, omfattande iemförordningen.
väl efterföljande punkterna 4:o och 13:o a), hvilka ansett jord(Forts.
) hruksfastighet med afseende å bevillnings utgörande böra likställas
med annan fastighet samt den nu under formen af ökad fastighetsbevillning
utgående beskattningen af det i jordbruket nedlagda rörelse-
och driftkapital samt jordbrukarens eget arbete böra, i öfverensstämmelse
med hvad för öfriga näringar sker, uttagas genom inkomstbevillning; och

dels herr J. H. G. Fredholm, hvilken senare reservation
afsåg betänkandet i dess helhet.

Enligt den af kammaren beslutade föredragningsordning föredrogs
nu först mom. a), och anförde i fråga derom:

Herr Bokström: I urtima Riksdagens underdåniga skrifvelse
n:o 7 har Riksdagen anslutit sig till den i statsrådsprotokollet för
den 2f> september nästlidna år af hans excellens herr statsministern
uttalade, af regeringens öfrige ledamöter biträdda och af Hans
Makt Konungen godkända meningen, att det vore rigtigt och med
full rättvisa och billighet öfverensstämmande, att erforderliga medel
till ersättning för grundskatteafskrifningen och till erforderliga
lindringar för rust- och rotehållare icke skulle anskaffas genom indirekta
konsumtionsskatter, utan genom direkta och förmögenhetsskatter.
Riksdagen har derjemte uttalat, att med hänsyn till nödvändigheten
att i högre grad än hittills anlita den direkta beskattningen,
det vore ett oeftergifligt vilkor att bevillningsförordningen
underkastades en revision i syfte att åt densammas bestämmelser
måtte gifvas större effektivitet äfvensom större likformighet vid
tillämpningen; och har Riksdagen särskild! beträffande bevillning
för jordbruksrörelse förklarat sig anse, att, ehuru det vore principal!
origtigt att en sådan bevillning utginge i form af ökad
fastighetsskatt, denna anordning likväl tills vidare borde bibehållas
med hänsyn till för handen varande praktiska svårigheter. Innevarande
års bevillningsutskott har, med anledning af till utskottet
hänvisade motioner och vid fullgörandet af den granskning af bevillningsförordningen,
som grundlagsenlig! åligger utskottet, försökt
taga stadig hänsyn till denna riksdagens uttalade mening.
Men det har icke kunnat undvikas, att skiljaktiga meningar inom
utskottet uppstått derom, huruvida icke den nuvarande formen för
jordbrukets bevillning står i strid med det hufvudmål Riksdagen
för sig uppstält vid revision af bevillningsförordningen och för vinnandet
af det ändamål, som derigenom skulle beredas. Sex ledamöter
från denna kammare, bland hvilka jag är en, hafva mot
utskottsmajoritetens beslut afgifvit en reservation, till hvilken jag
ber att få hänvisa.

Fastän utskotts majoriteten ansett sig kunna afböja reservanternas
yrkande derom, att full likformighet äfven i fråga om jordbruksrörelses
beskattning borde komma under ompröfning vid den

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

blifvande revisionen af bevillningsförordningen, så finnes likväl i Angående
utskottets betänkande ett ganska starkt stöd för den åsigt, som revision af
reservanterna oinfattat. Jag ber få hänvisa till sid. 17 af utskottets förordningen.
betänkande. Der ordas om möjligheten att göra bevillningsförord- (Forts.)
ningen mera effektiv genom att med olika hög bevillning beskatta
inkomst af olika ursprung, »men», säger utskottet der i slutet af
andra stycket, »så länge skatten för fastighet utgår efter en helt
annan grund än för inkomst af andra beskattningsföromål, vid
hvilket förhållande ingen fast jemförelsepunkt mellan fastighetsbevillningen
och bevillningen för inkomst står att erhålla, torde
det icke vara möjligt att inom vårt beskattningsväsen på ett rättvist
sätt tillämpa berörda princip».

Går jag vidare till sid. 18, så heter det i början af sidan, der
det gäller utvecklandet af effektiviteten medelst progressiv beskattning:
»Såsom fastighetsbevillningen nu är anordnad, kan

det uppenbarligen icke komma i fråga att med afseende å denna
göra en progressiv beskattning gällande. Då nemligen en fastighets
uppskattade värde, efter hvilket fastighetsbevillningen utgår,
icke står i förhållande till eller utgör något bevis för egarens eller
innehafvarens verkliga förmögenhetsställning eller behållna inkomst,
vore det ju tydligen orimligt att göra denna skatt progressiv. Låter
man den progressiva beskattningen vinna tillämpning endast
med afseende å inkomst af det rörliga kapitalet och arbetet, uppnår
man icke det åsyftade ändamålet, de direkta skatternas rättvisa
fördelning. Ett konseqvent genomförande af den progressiva
beskattningens princip inom bevillningslagstiftningen förutsätter,
enligt utskottets mening, införande af allmän inkomstskatt.»

Går jag vidare till sid. 43 eller friherre Barnekows och grefve
Wachtmeisters reservation, spökar äfven der fastighetsbevillningen
som hinder för utvecklingen. Det heter der: »Ehuru vi i princip

biträda hvad utskottet anfört i fråga om beskattning af delegare
i bolag eller inrättning för deras inkomster från bolaget eller inrättningen,
anse vi detta beskattningssätt icke kunna genomföras
med mindre allmän inkomstskatt varder införd, hvilket dock icke
nu är i fråga. För närvarande beskattas afkastningen af fastighet
genom fastighetsbevillning. Sålunda erlägger ett aktiebolag, som t. ex.
jemte industriel verksamhet idkar jordbruksrörelse, för sin fasta
egendom fastighetsbevillning och icke inkomstbevillning. Skulle
nu delegarne i ett sådant bolag beskattas för den utdelning, som
från detta tillfaller dem, blefve det nödvändigt att särskilja, hvad
af denna utdelning härrör från inkomsten af den bolaget tillhöriga
fasta egendom och hvad som härflyter af bolagets verksamhet i
öfrigt samt att från inkomstbeskattningen fritaga den förstnämnda
andelen. Då likväl ett sådant särskiljande är praktiskt outförbart,
hafva vi icke kunnat biträda utskottets hemställan i förevarande
afseende.

Utskottet liksom de begge sist omförmälda reservanterna hafva
således gifvit starka stöd för den meningen, att nästan hvarje försök
att utveckla bevillningsförordningens bestämmelser i syfte att åstadkomma
en allmän inkomstskatt skall stranda på den olikformig -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående

revision af

bevillnings förordningen.

(Forte.)

hoten, att ena hälften af svenska folkets skattdragande erlägger sin
bevillning i form af afkastningsskatt, under det att den andra
hälften utgör den i form af personlig uppskattning af årets nettoinkomst.
Vid sådant förhållande ligger den farhåga icke långt aflägsen,
att den revision af bevillningsförordningen, som Riksdagen
ansett oundgängligen nödvändig för det angifna syftet, skall resultera
till nästan ingenting eller åtminstone till en obetydlighet, samt
att det skall blifva för Riksdagen omöjligt att inlösa det af båda
statsmagterna högtidligt afgifna löftet, att grundskatterna och lindringarna
till rust- och rotehållare skola ersättas genom direkta
och förmögenhetsskatter. Med hänsyn dertill har jag för min del
ansett det vara en oafvislig pligt för Riksdagen att låta underkasta
denna sak en så grundlig pröfning som möjligt, och att således
äfven denna sak måtte, lika väl som andra, hvilka äro af
långt mindre vigt, blifva föremål för den revision, utskottet ansett
sig böra förorda genom sin hemställan.

Det har förut resonerats om möjlighet att kunna, på samma
sätt som man träffar andra näringar, genom inkomstbevillning beskatta
jordbruket. Jag ber få erinra derom, att den saken icke är
så alldeles ny i vårt land. Redan nu erlägges bevillning för jordbruksrörelse
så till vida, att andelsmejerier erlägga inkomstbevillning
för sin inkomst, liksom äfven kronoarrendatorer för den inkomst
de taga af sina kronoarrenden. Dessutom har skatteregleringskomitén,
bland hvars ledamöter man återfinner sådana namn
som grefve Grustaf Sparre, för närvarande ordförande i statsutskottet,
Johan Johansson i Noraskog, vice ordförande i bevillningsutskottet
och reservant i denna punkt, Karl Ifvarsson, Ola Andersson
i Nordanå m. fl., framlagt ett detaljeradt förslag, huru
jordbruksrörelse i allmänhet skulle kunna genom inkomstbevillning
liksom öfriga näringar beskattas.

Inkomstbeskattning för jordbruk är dessutom alls icke främmande
för skattelagstiftningen i andra länder. Vi hafva i dagarne
fått ett arbete af professor Davidson, som lemnar en öfversigt öfver
inkomstbeskattningen i andra länder, och man finner i detta arbete,
att jordbruksrörelse beskattas för den inkomst, den lemnar, i
Preussen, i Sachsen, i Baden, i Storbritannien och Irland, i Italien
och i vårt broderland Norge. När således inkomstbevillning af
jordbruksfastighet kunnat införas i så många länder, torde det icke
vara omöjligt att genomföra saken äfven hos oss. Ett af skälen,
hvarför man icke ansett sig kunna bereda en sådan likformighet i
bevillningsstadgan, är det, att man icke ansett det lämpligt att
ålägga den mindre jordbrukaren att föra böcker. Men den mindre
handtverkaren och med honom jemförliga näringsidkare behöfva
icke heller föra böcker. I kong! förordningen angående skyldighet
att föra handelsböcker af den 4 maj 1855 äro dessa grupper af
näringsidkare undantagna från en sådan skyldighet. Detta har
dock icke utgjort något hinder för beskattningsmyndigheterna i
vårt land att påföra dessa näringsidkare inkomstbevillning. Samma
svårighet som hos oss att för inkomst beskatta jordbruket har mött
i alla andra länder. Huru man i dessa länder i detalj ordnat

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 84.

saken känner jag icke utom i afseende på Sachsen. I en handbok Angående
för beskattningsmyndigheterna i detta land har jag funnit mera revision af
bestämda regler uttalade, hvilka jag ber att få meddela kammaren, ^ordninaen

Af den för beskattningsmyndigheterna i Sachsen gällande in- (Forts.)
struktion inhemtas, att idkare af jordbruksrörelse, då ordnad bokföring
deröfver saknas, beskattas för inkomst deraf med beräkning
af:

l:o) jordens arrendevärde;

2:o) afkastningen af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital,
som användes till lefvande och döda inventarier samt arbetskostnad,
och hvilken afkastning i regeln upptages till tredjedelen af arrendevärdet
;

3:o) jordbruksidkarens personliga arbetskraft;

4:oj hyresvärdet å den bostad jordbruksidkaren använder för
sig och sin familj;

Och sedan från den sålunda beräknade årsinkomsten dragits:

a) hypoteksräntan,

b) värdet af vissa fastigheten åliggande naturaprestationer,

c) grundskatter,

d) brandförsäkringspremie samt

e) annuiteter för odlingslån,

så anses återstoden vara beskattningsbar inkomst.

Härmed har jag icke velat säga, att vi skulle kopiera detta
förfaringssätt i Sachsen, tv jag tror nog man kan finna något, som
bättre passar våra förhållanden.

För min del är jag alldeles icke öfvertygad om, att, i fall en
sådan reform blifvcr af Riksdagen godkänd, den skulle resultera i
en högre inkomstbeskattning af jordbruket än förhållandet för närvarande
är. Naturligtvis skulle ju jordbrukaren berättigas till afdrag
för naturaprestationer, som han har att utgöra för fastigheten;
och vidare skulle han komma i åtnjutande af motsvarande bevillningsfria
afdrag, som för närvarande tillkommer andra skattskyldige,
som erlägga inkomstbevillning. Det är också gifvet, att i den omständigheten,
att jordbruket komme att beskattas af sina egna förtroendemän,
ligger en garanti för att icke förändringen skulle gifva
jordbrukarne någon anledning till oro.

Dessa äro de skäl, som för mig- varit bestämmande för min
önskan, att en revision af bevillningsförordningen i det af mig antydda
syftet må komma till stånd. Jag skall på grund häraf anhålla
att få framställa följande yrkande: att

Kammaren för sin del ville, med afslag å bevillning sutskottets
i punkt ho a) gjorda hemställan, och med bifall till Grefve Hamiltons
i punkt 13:o omförmälda framställning, besluta att åt nämnda
flinkt l:o a) måtte gifvas följande lydelse:

a) förslag till sådan ändring af gällande bevillningsförordning,
att den under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen
nu åsätta inkomstbevillning ersättes genom att jordbruksnäringen
med afseende u utgörande af inkomstbevillning likställes med öfriga
näringar.

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 34.

JJ:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forts.)

Häruti instämde herrar Waidén, Loven, Gustaf Ericsson från
Stockholm, Höjer, Jak. Erikson från Stockholm, Ekman, von Friesen,
Hammarlund, Johansson från Stockholm, friherre Fock, friherre
Nordenskiöld, J. H. G. Fredholm, O. Olsson från Stockholm, Linder,
Nilson från Lidköping, Falk, Hammarström, Persson från Arboga,
Forsell, Lilljeqvist, Bratt, Melin, Liljeholm, Wijkander, Aulin,
Gethe, Palm, Skytte. Wester, Sjöholm, Mahn, Brodin, Björck,
Svensson från Karlskrona, Romberg, Kardell och Lundberg, den
sistnämnde i hvad anginge det af herr Bokström framstälda yrkande.

Vidare anförde:

Herr Halvar Eriksson:'' Herr talman! Det torde vara alldeles
klart, att statens ökade utgifter icke med de små tillgångar
och obetydliga inkomster, som staten på andra vägar erhåller,
kunna tillgodoses på annat sätt än genom ökade skatter, antingen
direkta eller indirekta. Hvad nu de sistnämnda eller indirekta
skatterna angår, hafva dessa ökats i icke obetydlig mån, och det
är nog möjligt, att do komma att ökas ännu mera. Men skulle den
grundsatsen, som i enlighet med protektionisternas program uttalats,
att tullarne afse att skydda de inhemska näringarna, kunna realiseras
till den grad, att slutligen i vårt land en inhemsk industri
uppblomstrade, en industri, som gjorde det möjligt för oss att undvara
en mängd artiklar, som nu importeras från andra länder, då
tror jag icke de indirekta skatterna i någon nämnvärd mån skulle
komma att höjas, utan snarare tvärtom nedgå. Sedan återstår det
för att betäcka statens stora utgifter ingenting annat än att tillgripa
den direkta beskattningens väg.

I den rigtningen går också — om det nu äfven endast är fråga
om en skrifvelse till Kongl. Makt — bevillningsutskottets förslag,
ett förslag, som i viss mån är af stor betydelse. Vi hafva ju, som
vi veta, de olika skatteobjekten: fastighet, kapital och arbete, af
hvilka kapitalet kan vara af olika former, såsom äfven fastigheten.
Hvad då först beträffar fastighet, så utgår hevillningen af densamma
såsom fastighetsskatt eller bevillning af fastighet. I den
nu föredragna punkten 1 mom. a gäller det jordbruksfastighet och
frågan om bevillning för densamma. Så vidt jag kunnat af utskottets
motivering finna, är det hufvudsakligen tre synpunkter, från
hvilka man utgått i afseende på bevillning för jordbruksfastighet.
Den första synpunkten är, såsom redan reservanten betonat, att
man skulle få dels fastighetsskatt och dels inkomstskatt, d. v. s.
bevillning för inkomst af fastighet.

Att en sådan princip icke gerna kan vara utförbar, anser jag
vara alldeles tydligt, så mycket mera som den jordbruksfastighetsbevillning,
vi redan hafva, är mycket tung och känbar, då, från
en synpunkt sedt, fastigheten är beräknad gifva en nettoinkomst
af 6 procent, för hvilken skatt skall erläggas med 1 procent; då
vidare den uppgår till 6 öre för hvarje fullt hundratal kronor af
taxeringsvärdet. Att derutöfver komma med bevillning för inkomst
af fastighet synes mig vara högst orättvist. De båda andra syn -

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

punkterna äro 2:o) uteslutande inkoms^bevillning, d. v. s. att fastighetsskatten
skulle upphöra och ersättas med bevillning för inkomsten
af fastigheten, och 3) uteslutande fastighetsskatt eller fastighetsbevillning.
I förra fallet skulle fastigheten kunna betraktas som ett
kapital, som gifver ränta. I senare fallet skulle det blifva ett tilllägg
enligt utskottets förslag, så att bevillning skulle utgöras icke
blott af fastigheten, utan äfven för i jordbruk sr öreisen nedlagdt
driftkapital och arbete, såsom kreatursstocken m. m. Man stöder
sig härvid ytterligare i utskottets betänkande på den slutsats, hvartill
man kommit med anledning af den kongl. propositionen angående
det s. k. »sjette öret , hvilket skulle betraktas såsom en
beskattning i detta afseende.

Hvad så den sista eller tredje synpunkten, fastighetsskatt, angår,
är det nu en gång för alla att märka, att den är temligen orättvis
i det skick den här ter sig, och jag kan icke säga, att med den
framställning och det förslag, som utskottet framlägger, den mycket
förbättras, utan tvärt om. Jag skall be att få göra en jemförelse
för att bevisa den orättvisa, som ligger deri. En hemmansegare
har ett hemman taxeradt till tolf tusen kronor. En annan hemmansegare,
hans granne, har ett hemman med samma skattetal och
med lika högt taxeringsvärde. Den förre hemmansegaren har emellertid
en skuld på niotusen kronor intecknad i hemmanet. Den
senare deremot har ett kapital på niotusen kronor, placeradt så att
han har fem procents ränta derå. Herrarne veta nogsamt, att den
förre får icke något som helst afdrag på grund af den gäld, som
hvilar på hatis hemman. Den senare kan åter icke beskattas för
den inkomst af kapital, han har vid sidan af sitt jordbruk. De
måste följaktligen blifva lika tungt beskattade, men skilnaden i
deras tillgångar är adertontusen kronor, ty den ene hade ju niotusen
kronors skuld och den andre niotusen kronors kapital utöfver
sitt hemman. Följaktligen är skilnaden i tillgångar adertontusen
kronor. Jag hemställer till herrarne, huruvida det kan sägas vara
rättvist att fortgå på en sådan väg i beskattningshänseende. Jag
tror det för min del icke.

Man har gjort invändningar mot den andra synpunkten att
afskaffa fastighetsskatten, som skulle ersättas med bevillning för
inkomst af jordbruksfastighet, hvilket ju vore det enda principielt
rigtiga och äfven af utskottet erkänts i princip. Man har häremot
gjort, säger jag, bland annat den invändning, att deraf skulle följa,
att staten icke skulle få sina intressen tillgodosedda, då folket
skulle undandraga sig att uppgifva sina verkliga inkomster samt
vid uppgifvande af skulder till och mod nämna fingerade sådana,
skulder, visserligen till formen rigtiga genom vid häradsrätten
fastställa inteckningar, men i sak fingerade. Man kunde exempelvis
uppgifva, att ens hemman vore intecknadt och så hafva inteckningen
i sin egen ficka. På det sättet skulle staten gå miste att
få skatt från jordbrukarnc. Man har invändt detta och anfört det
såsom motiv mot att här vid lag göra rättvisa. Men, minc herrar,
först och främst har man icke rätt att tro så lågt om våra svenska
jordbrukare i moraliskt hänseende som att de härvid icke skulle

Angående

revision af

bevillnings förordning

en.

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående

revision af

ievillnings förordningen.

(Forts.)

vilja handla rättrådigt. Dessutom förefaller det mig besynnerligt,
då i momentet b), jag vill minnas att det förekommer i detta, förekommer
förslag till skrifvelse angående sjelf deklaration med afseende
å kapital och arbete. Hvarför skall man icke kunna draga
ut konseqvensen af denna deklarationspligt och upptaga den äfven
här, då det gäller jordbrukets beskattning, nemligen att erlägga
bevillning för inkomst af fastighet? Jag förstår icke det.

För öfrigt tror jag att denna klass af medborgare — för att nu
tala om klasser — som får vidkännas denna skriande orättvisa,
icke är den sämsta delen af svenska folket. Jag tror tvärt om att
man kan säga, att den i moraliskt hänseende är bättre och äfven
villigt nog underkastar sig de uppoffringar man [fordrar och utan
minsta klagan eller knot drager sina skatter. Men hvarför då just
mot våra jordbrukare vara mer orättvis än mot andra skattdragande
klasser?

Jag vill vidare säga, med afseende k principen här vid lag att,
äfven om staten möjligen skulle till följd af den stora skuldsättning,
som betungar svenska jorden, komma att gå miste om en del
af de inkomster från jordbrukarne, som den tänkt sig, så är det
derför icke rättvist att skjuta det principielt rigtiga åt sidan, att
låta den enskildes rätt offras för statens gemensamma intresse.
Jag tror, att staten har den skyldighet mot sina medborgare att,
när det gäller så vigtiga frågor som de nu föreliggande, se till att
man följer billighet och rättvisa. Jag tror, att det vid all lagstiftning
är en pligt att tillgodose rättvisans kraf.

Jag får slutligen säga, att följden att fortgå på denna väg är
så mycket farligare, som bevillningen till staten ligger till grund för
de kommunala utskylderna, som växa i oroväckande grad. Följden af
detta kommer å ena sidan att blifva, att jordbrukarno för att undgå
en sådan beskattning komma att sälja sina hemman och realisera
sina fastigheter, så att de komma i kapitalisternas händer. Man
bär redan slagit in på den vägen. Det visar de stora bolag, som
bildats äfven i norra Sverige. Att detta icke är fördelaktigt, är
klart.o

Ä andra sidan blir följden den, att den klass, som svenska
staten och de styrande kunna påräkna som det starkaste värn för
samhällets bestånd mot revolutionära rörelser, skall genom orättvis
behandling dragas med i den stora strömfåran. På grund häraf
kan jag, herr talman, icke vara med om utskottets beslut i den nu
föredragna punkten. Ehuru jag icke nu vågar framställa något
yrkande, kommer jag att afvakta diskussionens gång för att höra
de olika yrkanden, som kunna framställas, och sedan ställa mig
på den basis, som jag finner mest rättvis.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag är motionär i

frågan, och min motion behandlas i denna punkt, skall jag be att
få säga några ord.

Herrarne inse mycket väl, att, sedan Riksdagen afskaffat grundskatterna
och indelningsverket, vi fått en annan mycket vigtig fråga
på dagordningen, nemligen frågan om huru dessa skatter skola er -

N:« 84.

Lördagen den 22 April, f. m.

sättas, och på hvad sätt en rättvis beskattning skall komma till Angående
stånd. Då jag tror att denna fråga kommer att i många år blifva revision af
föremål för Riksdagens behandling, synes det mig vara nödvändigt, förwdnmgen.
att man redan nu från början söker göra klart för sig de grunder, (Forts.)
på bvilka Riksdagen vill bygga sitt beslut i frågan, och hvilka framgent
böra följas.

Nu har talaren från Gotland, som öppnade debatten, blott anfört
hvad kammaren hört flera gånger förut, och åtminstone mig
föreföll det, som om han icke lyckades andraga något nytt, men
det torde också blifva lika svårt för mig som det var för honom.

Jag vill dock bedja berrarne att i denna fråga taga i noga betraktande
några synpunkter, som äro mycket vigtiga.

Först och främst få vi icke uteslutande tänka på att anskaffa
skatter blott för statens behof. Detta är visserligen i och. för sig
en hufvudsak, men dock egentligen icke en hufvudsak i denna
fråga, ty huru vi än komma att besluta i en bevillningsfråga, sådan
som denna, är det alldeles klart — detta inse berrarne lika val som
jag — att man dervid måste so till, huru kommunalbeskattningen
derigenom kommer att gestalta sig. Skulle nu utskottets förslag
komma till stånd och i följd deraf jordbruksfastighet beskattas såväl
för sjelfva fastigheten som för deraf härflytande inkomst, så skulle,
enligt hvad talaren från Gotland sade, de små fastighetsegarne också
komma i åtnjutande af samma bevillningsafdrag som do mindre
inkomsttagarne. Men hvad skulle blifva följden deraf? Åtskilliga
af berrarne äro kanske från trakter, der jorden är mycket sönderstyckad
och fördelad i små lotter, och huru skulle förhållandena
ställa sig der? Dessa många små jordbrukare, som hafva ett åttondels
hemman eller kanske ännu mindre, de kunna naturligtvis icke
sägas hafva en inkomst af 450 kronor och skulle således blifva
skattefria, men nu fins det många kommuner med små jordbrukare,
der af 100 fastigheter kanske 00 eller 95 skulle blifva skattefria.

Hvilka skola då betala skatten? Skola de återstående fem fastigheterna,
som äro större, ensamma draga den kommunala skattebördan?

Detta är en vigtig sak, som berrarne måste tänka på, och derför
är det nödvändigt att uppskatta fastigheterna på samma sätt som
hittills, ty blott derigenom kunna vi få in de erforderliga kommunalskatterna.
De små fastigheterna måste bidraga till kommunens
utskylder i förhållande till sin storlek. Detta är alldeles nödvändigt,
och derför kan man icke tillämpa den åsigten, att jordbruksfastighet
skall uppskattas såsom en inkomst, tv detta förhindras,
såsom jag antydt, af omöjligheten att bär vid lag genomföra ett bevillningsfritt
afdrag. Således få vi icke so denna fråga blott ur statens
synpunkt, utan vi måsto äfven se till, huru bestämmelserna
komma att verka vid tillämpningen på de kommunala skatterna,
bvilka äro vida mera tryckande än skatterna till staten. Att i detta
afseende komma på det klara är derför eu hufvudsak för mig.

Hvad härefter beträffar den mycket omtalade frågan om inkomsten
för jordbruksfastighet, så vill jag upprepa hvad jag sade derom
vid den urtima riksdagen, likasom talaren på gotlandsbänkon upprepade
hvad han då yttrade. Jag tog då ett exempel om två personer,

N:o 34.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

som egde hvardera 20,000 kronor. Den ena använde sina penningar
till utlåning och lyckades få 4V2 eller 5 procent, och dessa penningar
skötte han sjelf utan att behöfva något arbetsbiträde. Den andre deremot
inköpte en fastighet för 15,000 kronor, och för 5,000 kronor skaffade
han sig nödiga inventarier för att kunna häfda fastigheten och
derigenom skaffa sig någon inkomst. Den första är oberoende af alla
konjunkturer, behöfver ingen särskild arbetskraft och har ingen
att räkna med, utan har sitt kapital i säkert behåll och behöfver
blott uppbära räntorna. Men den andra är beroende af skördeförhållandena,
tillgången på arbetskrafter samt dåliga konjunkturer
och har mycket att ordna med. Kunna herrarne då tycka, att
jordbrukaren är särskild! gynnad? Jag är öfvertygad, att hvar och
en af herrarne skall finna den frågan klart besvarad. Ingen, som
har kapital, Vill nedlägga det i jordbruk, och derför se vi också, att
kapitalisterna allt mera draga sig från landet in till städerna för
att der lefva på sina räntor. Det är ju också klart, att den, som
bär ett kapital, icke nedlägger det i ett ofördelaktigt företag, ty
hvad vore det då för nytta med att ega ett kapital. Låtom oss
derför icke frångå det gamla bepröfvade och rubba den kommunala
beskattningen, som är byggd på bevillningsförordningens nu gällande
stadganden, ty detta är en farlig sak.

I öfverensstämmelse med detta förslag står utskottets åsigt om
sjelfdeklarationen i fråga om inkomst af jordbruksfastighet. Hvart
skulle detta taga vägen? Hvarje liten jordbrukare skulle komma
och såga: »jag har icke haft någon inkomst af min egendom, utan
blott gjort förluster, och min fastighet är ingenting värd». Följden
deraf skulle blifva en allmän villrådighet bland taxeringsmyndigheterna,
och jag försäkrar, att det blefve alldeles omöjligt att komma
till ett rättvist resultat. Derför är det klokast att låta det nuvarande
förfaringssättet fortfarande bestå och låta våra bevillningsberedningar
och taxeringsnämnder efter bästa samvete uppskatta
fastigheterna och jemka på den uppfattning de hafva om den ena
gårdens värde genom jemförelse med granngårdarne. Tro herrarne,
att det nya sättet blir mera rättvist? Nej, jag försäkrar, att det
kommer att blifva tvärt om. Herrarne veta väl, huru det är en
ren täflan att söka framställa allting så uselt man kan, utom vid
sådana tillfällen, då egarne vilja hafva högre värde på sina gårdar
för att kunna ytterligare belåna dem. Då måste man dock afstå
sådana framställningar, så snart man tror sig spåra, att afsigten
blott är att söka erhålla högre lån på fastigheterna. Jag tror, att
detta är en synpunkt, som denna kammare icke bör lemna ur sigte.

Nu har utskottet visserligen behandlat min motion ganska aktningsvärd!
och visat sig hafva i hufvudsak samma uppfattning som
jag, men jag är dock icke fullt belåten med utskottets hemställan,
ty deri töreslås endast en skrifvelse till Kongl. Maj:t, under det
att jag hade önskat, att Riksdagen skulle fatta ett beslut i frågan.
Derigenom skulle ställningen blifva mera klar; och om Riksdagen
tydligt uttalade hvad den önskade, skulle en blifvande utredning
af bevillningsförhållandena kunna fotas på en fastare grund och
icke behöfva sväfva ut på områden, som vi icke kunna gilla. Jag

N:u 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

ånger det derför vara af ofantlig vigt, att Andra Kammaren bestämdt Angående
uttalar hvad den i denna fråga ånger rätt. De nu gällande gran- [

derna för fastigbetsbevillningen gifva den bästa inkomst lör såväl förordnmgen.
staten som kommunerna, och de äro så väl afvägda att de icke (Forte.)

höra rubbas, åtminstone icke förr än man får se, om det blir alldeles
nödvändigt.

Den värde talaren på gotlandsbänken åberopade till stod för
sin mening mycket aktningsvärda namn från skatteregleringkomitén,
ock det kunde ju vara ett fullt berättigad!; skal, men de exempel,
som kan åberopade från utlandet, kunna ju icke duga kär, der
förhållandena äro så olika. Då jag ock antagligen flere andra''kär
i kammaren icke bäfva någon närmare kännedom om förhållandena
i utlandet oek icke veta, kura det tillgår i södra Europas länder,
så tycker jag, att detta skäl är ganska svagt ock icke mycket att
bygga på.

Jag vill på grand af de skäl jag nu anfört yrka utslag å det
nu föredragna mom. a). och bifall till min motion. Min motion,
som är i hufvudsak lika med friherre von Kraemers, förekommer
egentligen först i tredje punkten, men då jag anser, att dessa båda
motioner blifvit behandlade i denna punkt, och då jag blott nu
kan göra ett yrkande, så affattadt, att innehållet af friherre von
Krsemers och min motion kommer under kammarens pröfning, skall
jag, då jag icke är fullt säker på huruvida ordalagen i båda motionerna
äro alldeles lika, ock derför icke vågar yrka antagande af
båda, be att få framställa yrkande om bifall till min i ämnet
väckta motion och afsiag på det nu föredragna mom. a).

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Olsson i Attersta,
jErickson i Bjersby, Andersson i Hasselbol, Petersson i Hamra,

Andersson i Skeenda, Malmin, Kunilin, Andersson i Hamra, Larsson
i Mörtlösa, Sjöberg, Anderson i Tenhult, Andersson i Löfhult,

Ekströmer, Eldand i Högemåla, Bexell, Williamsson, Gyllensvärd,

Olson i Stensdalen, Nilsson i Vrängebol, _ Odell, Andersson i Lyckorna,
Ericsson i Norrby, Andersson i Stigen, Svenson i Bossgården,
Nilsson i Kinkabv, Olsson i Frösvi, Jönsson i Mårarp, Arnoldsson,
Lasse Jönsson, o Holmgren, Elin sson i Skuttungeby, Kihlberg,

Svensson i Edum, Åkesson, Fredholm i Saleby, Rydberg, Sjö, Larsson
i Fole, Andersson i Hakarp, Peterson i Boestad, Svensson i
Kydakolm, Hult slem, Petersson i Skurö, Bladh, Petersson i Kuntorp,
Johansson i Löfåsen, Eliasson i Oktorp och Anderson i Himmelsby.

Herr Jansson i Krakerad vttrade: Då jag varit med om att
bidraga till det slut, hvartill utskottet i denna fråga kommit, ber
jag att få säga några ord. Jag gör det så mycket hellre, som en
talare på norrlandsbänken gått ut från den synpunkten, att utskottet
icke skulle tagit hänsyn till billighet och rättvisa, då utskottet
kommit till det slut det gjort. Jag skall deremot bo att få erinra
och försäkra den ärade talaren, att utskottet verkligen utgått från
synpunkten af billighet och rättvisa, och jag tror också, att resor -

N:o 34.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Ports.;

Lördagen den 22 April, f. m.

vanterna utgått från samma synpunkt. Men skilnaden mellan utskottets
och reservanternas mening beror derpå, att de haft olika
åsigter om huru denna billighet och rättvisa skulle kunna realiseras,
så att icke några orättvisor skulle drabba våra jordbrukare.

I hvad jag ämnade att säga har jag blifvit till stor del förekommen
af vice talmannen, så att jag har icke mycket att tilllägga.
Men jag skall med anledning af ett yttrande från den förste
ärade talaren, som lästo upp åtskilliga sidor i betänkandet, anmärka
att, när man arbetar ut ett betänkande och har så olika åsigter,
som förekommit i bevillningsutskottet angående donna fråga, måste
man för att komma fram med något helt jemka med sig något sa
när, så att allas åsigter komma fram, om icke i sin helhet, så åtminstone
så mycket som möjligt. Detta är orsaken, hvarför jag
för min del ansett, att jag icke borde sätta mig emot allt i motiveringen,
som. talar för reservationen. Jag hade tänkt mig, att
man kunde nöja sig med denna motivering, så att man nu kunde
komma fram med något helt. Med dessa ord tror jag mig hafva
bevisat skälet, hvarför man gjort vissa eftergifter vid affattandet
af motiveringen.

Jag skall icke, herr . talman, upptaga tiden med att uppläsa
någon del af denna motivering, men jag ber att få hänvisa till
sidan 12 i betänkandet, som börjar med skatteregleringskomiténs
förslag. Jag tror, att de skål, som der anföras,o tala tillräckligt
tydligt för det slut, hvartill utskottet kommit. Åtminstone hafva
de för mig varit så talande, att jag på grund af dem kunnat vara
med om utskottets beslut. Jag skall emellertid bo att få tillägga
några andra skal, men innan jag gör det, skall jag verkligen erkänna,
att teoretiskt eller ur principiel synpunkt sedt det kan vara
rigtigt, att äfven jordbruket skattar för inkomst. Men jag kan icke
se någon möjlighet att realisera denna teori, ty när man ser den
praktiskt, så synes det som skulle det vara omöjligt att bringa den
till utförande. Vice talmannen har anfört några skäl härför. Jag
skall be att få påpeka några andra. Jag har inom utskottet frågat
herrar reservanter, hur det skulle gå till, och de hafva framkommit
med åtskilliga förslag, men icke ett enda af dem har varit realiserbart.
Den förste ärade talaren sade, att de mindre handtverkare
skatta för inkomst och att det går för sig. Ja, det går för
sig, derför att de mindre handtverkarne sysselsätta sig med precis
ett och samma handtverk. En skomakare till exempel tager särskilt
betaldt för allt hvad han gör och kan således vid slutet af
ett år hafva klart för sig, hvad han under året förtjcnat. Med en
arbetare, som arbetar vid en större fabrik eller hos en godsegare,
föres bok öfver. allt hvad han får, och deraf kan man se, huru
mycket han förtjenar om året. Arbetaren kan sjelf räkna ut hvad
hans förtjenst går till om året, då lian vet, huru stor hans dagaflöning.
är. Men så är icke förhållandet med jordbrukarne, i synnerhet
icke med de mindre. Det kan val vara tillämpligt på de större
jordbrukarne, ty de föra bok och deraf kan man so deras årliga
nettoinkomst, om de nemligen föra böckerna ärligt. Göra de icke
det, utan till exempel, då de sälja en qvantitet spanmål, föra upp

Lördagen den 22 April, f. ro. 25 NlO S4.

den på utfodringskontot till ladugården, så kunna de undandraga Angående
staten skatten för denna inkomst. Men det går icke med afseende

å de mindre jordbrukare. „ , förordningen.

Jag vill sålunda erinra om, att de mindre jordbrukarne törst (Fort8.)

och främst i allmänhet icke föra några böcker och för det andra
sköta sitt jordbruk på mycket olika sätt. Den ene köper in foderämnen
för sina kreatur, medan den andre säljer sin spanmål och
svälter sina kreatur. Den som ordentligt utfordrar sina kor, han
säljer sedan mjölken i olika qvantiteter hit och dit, och huru skall
det då kunna vara möjligt att visa, huru stor hans inkomst under året
varit. Jag kan icke fatta, huru man skall kunna rättvist beräkna de
mindre jordbrukarnes inkomster. Det duger icke heller att söka
lägga storleken af kreatursstocken till grund för en sådan beräkning,
ty, såsom sagdt, den ena köper foder och håller många kreatur, under
det att en annan säljer bort _ sin spanmål, och följaktligen kan
kreatursstocken vara mycket olika på lika stora gårdar. Går man
deremot ut från den synpunkten, att man skulle lägga arealen till
grund för beskattning af inkomst, då förhåller det sig helt enkelt
så, att, äfven om arealen är lika stor, godheten ej är densamma,
utan den ene kan måhända skörda dubbelt så mycket som en
annan på lika stor areal. Lägger man åter utsädet till grund för
beskattning af inkomst, så kommer man ock att begå lika stort
felslut derför, att den, som har den sämsta jorden, sår den mesta
säden, men deremot den, som har den bästa jorden, sår den minsta
säden på lika stor areal. Allt detta har gjort, att jag för min del
bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit.

Nu skulle man för dessa mindre jordbrukare beräkna bevillningsafdrag,
och dervid skulle man beräkna deras arbete på deras
små egendomar. Den ene kan arbeta på sin egendom för 400
kronor på grund af den starka arbetskraft han har; en annan deremot
blott för två eller måhända ett hundra kronor. . Huru skulle
taxeringsmyndigheterna kunna beräkna allt och särskild! huru stort
bevillningsafdrag bör göras, då så många olika variationer förekomma? Härtill

kommer äfven, att man önskar, att de lokala myndigheterna
skulle få litet större magt i taxeringsnämnden och bevillningsberedningen.
Då hemställer jag till herrarne, huru dessa små
jordbrukare skola kunna reda sig, om dessa tjensteman få en röst
till i taxeringsnämnden. Om man tänker på dessa tjenstemäns
i kommunen intressen och do industrier, som beskattas för inkomst,
så vet man, att de i alla fall sätta till i dessa myndigheter dom,
som hafva intresse af att ålägga dessa jordbrukare så höga skatter
som möjligt. Det blir enligt mitt förmenande alldeles omöjligt för
do mindre jordbrukarne att reda sig emot dessa myndigheter. Om
jag kundo finna, att denna princip vore möjlig att realisera, skulle
jag vara den förste som vore med derom, derför att dessa mindre
jordbrukares och äfven många störres, ja, de allra flestes egendomar
äro intecknade; så att, när man drager ifrån räntorna på do
skulder, de små jordbrukarne hafva, hafva de — derom är jag öfvertygad
— naturligtvis ingenting. De komma i de flesta fall ej att

K:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående beskattas. Det är just från den praktiska synpunkten jag; varit
leviVnin mcc^ °m ^ s^> ^lvar^^ utskottet kommit.
förordningen. Jag^ skall dessutom be att få fästa uppmärksamheten derpå,
(Forte.) a^t ja_g för min enskilda del tycker, att jordbrukarne, synnerligast
de mindre, redan äro så högt beskattade, att man verkligen kunde
nöja sig med det. Jag menar härmed den indirekta beskattningen.
Dessa jordbrukare hafva med eller mot sin vilja åtagit sig en sådan
indirekt beskattning, att den i många fall öfverväger grundskatternas
afskrifning. Det är ju sant, att alla, såväl jordbrukare som
andra, äro så att säga intecknade från fotsulan till ett stycke ofvanför
hjessan, beroende på huru hög hatt man bär på hufvudet. Men
ej nog dermed. Jordbrukarne få oek betala skatt för all redskap
de skola använda för att kunna sköta sin jord — spadar, yxor,
plogar och alla slags maskiner. Detta gör, att jag anser att denna
skatt fullkomligt motsvarar den skattelindring man fått. Jag tror
således, att man mycket väl kunde gifva sig till tåls, till dess
man får se, huru saken utvecklar sig. Skulle man få se, att jordbruket
stiger i värde, att folket drager sig till landsbygden — ty
herrar kapitalister äro i de flesta fall mycket spekulativa, så att,
om de se, att de få större inkomster af jordbruk än af kapital,
skola de börja att handla med egendomar, och då kommer folket
att draga sig till landsbygden och sköta dessa egendomar — finner
man det, kan man anse tiden vara inne att taga i öfvervägande,
om det kan vara möjligt att beskatta jordbrukare för inkomst.
Men så länge det är så, att det är nästan omöjligt att få folk att
stanna på landsbygden, derför att deras ekonomi der är mycket
dålig, hvarför de få försaka mer än man i allmänhet tror, så kan
man enligt mm tanke tills vidare nöja sig med hvad som förefinnes.

Jag skall således be att få yrka bifall till utskottets förslag i
denna punkt.

Herr Andersson i Intagan: Utskottets betänkande innehåller
ett förslag till skrifvelse till Kong! Makt om utarbetande af förslag
till ny bevillningsförordning. I särskilda punkter äro vidrörda
de beskattningsobjekt, som skulle vara att tillgå, och alltså temligen
tydligt uttaladt, i synnerhet i motiveringen för hvar och en
af dessa punkter, hvad man önskar få ifrån regeringen. Detta
skulle då framläggas för en kommande Riksdag till afgörande.

Motiveringen, särskild! hvad denna punkt beträffar, tror jag är
. så aflåttad, att representanten från Visby icke bör vara rädd för
att jordbrukarne ej skola få sin beskärda del. Det är jag fullt
säker om. Huruvida de tåla vid en sådan beskattning, som han
önskar, det är ju en annan sak. Men vi få den nog. Denna förmåga
att bära skatterna har emellertid redan blifvit af några talare
till sin rätta innebörd framhållen, hvarför jag ej skall upprepa det.
Jag vill derför inskränka mig till att nämna, att jag biträdt det
beslut, hvartill utskottet kommit. Men då herr vice talmannens
förslag, som går i samma rigtning, tyckes hafva vunnit mycket
understöd, ber jag att få biträda detta."

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Herr Carl Ericson: Motionärerna lika som utskottet hafva Angående

framhållit, att det beslut, hvartill urtima Kiksdagen kommit, måste
ställa ökade kraf på statskassan, och att dessa, måste till icke ovä- pjr ordning en.
sentlig del tillgodoses genom direkt beskattning. Såsom en.följd (Forts.)

häraf har frågan om den direkta skattens utgående kommit att
framstå såsom hädanefter varande af i hög grad förökad betydelse
i jemförelse med hvad förut varit fallet.

I den punkt, som särskildt nu afhandlas, föreslås, att i första
paragrafen af nu gällande bevillningsförordning skall införas ett uttalande,
hvaraf tydligt framgår, att i de 0 öre, som skola åsättas
jorden för hundra kronors taxeringsvärde, innefattas äfven bevillning
för i jordbruk nedlagdt kapital och arbete; d. v. s. med andra
ord: utskottet har kommit till det resultat, att det anser, att beskattningen
af jordbrukets inkomst bör vara fixerad.

Jag har förut varit af samma åsigt som utskottet är. Men jag
har vid närmare studerande af frågan funnit synpunkter, vid hvilka
allvarlig hänsyn bör fästas och hvilka jag senare något närmare
skall angifva. Jag hyste såsom sagdt förr en liknande uppfattning
som utskottet dels på grund af beqvämlighetsskäl, . dels af den anledning
att, enligt min uppfattning., statskassan icke kommer att
vinna något derigenom, att det bill’ en särskild uppskattning af
jordbrukets inkomst.

Hvad nu bekvämlighetsskälen vidkommer, så finner jag dem
icke vidare talande. Utskottet säger visserligen i sin motivering,
att det skulle vara förenadt med ofantligt slöra svårigheter — jag
tror till och med, att det använder ordet »omöjligheter», såsom en
talare på vermlandsbänken nyss gjorde — att beräkna, huru stor
del af en jordbruksfastighets afkastning belöper å sjelfva fastigheten
samt huru mycket af samma afkastning, som belöper å det för
jordbruksrörelsen använda rörelsekapital och arbete. Det har redan
förut blifvit framhållet, att i ett stort antal andra länder beskattar
man jordbruket särskildt för dess inkomst. Det är ju då icke berättigadt
att säga, att det här skall möta omöjliga svårigheter, ty
hvad som kan gå för sig i andra länder, det kan äfven gå för sig
i vårt land. Vi behöfva här vid lag icke ens gå till utlandet, då,
såsom förut påvisats, vi hafva våra kronoarrendatorer. Dem beskatta
herrarne, och det är ju inkomst af arbete, som då beskattas.

Lika så väl som det går för sig i detta afseende, så bör det äfven
kunna gå för sig i andra afseenden.

Vidare veta vi, att skatteregleringskomiténs majoritet varit enig
i det afseende, att det skulle åsättas särskild beskattning på inkomst
af jorden. Det var ordföranden, som reserverade sig häremot.

Han ansåg nemligen, att det vore lämpligt, att jordens inkomster
fixerades. Samma åsigt i hufvudsaken hade dåvarande finansministern.
Han ville visserligen, att jordbruket i beskattningshänseende
skulle hafva fixerade inkomster, men han önskade, att. dessa
skulle upptagas särskildt och icke sammanföras med. fastighetsbeskattningen
af 5 öre. Den nuvarande herr finansministern har
deremot uttalat en annan åsigt. Han vill nemligen sammanslå så -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående väl inkomst som fastighetsbeskattning och beräkna 6 öre på 100
levittnin kronors taxeringsvärde.

förordningen. . Således, hvad vidkommer svårigheterna att beräkna beskatt(Forts.
) ningen å inkomsten, så erkänner jag numera icke dem.

. Om jag nu ser saken från en annan synpunkt, finnes det för
mig talande skäl, hvarför jag anser en särskild inkomstskatt höra
sättas på jorden, och att denna skatt icke bör vara fixerad, nemligen
det skälet, att de små jordbrukare derigenom blifva lindrigare
träffade och de större jordbrukare träffade hårdare. Således,
den väg, som vi ständigt här i tal framhålla, att vi skola följa vid
bestämmandet af våra skatteförhållanden, den vägen är ju ock den
rätta att slå in på.

För några dagar sedan, jag tror det var i onsdags, talade vi
om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till stamhemmanet
utgöra vissa »fgälder. Det framhölls då med mycken liflighet nödvändigheten
af och det behjertansvärdu i att de små jordegarne
skonades. Dpt var. nemligen fråga om att afgälderna till stamhemmanen,
skulle nnnskas, derför att stamhemmanen genom grundskatteafskrifningen
hade fått mindre skatter att bära. Samma skäl,
som herrarne då hade för att omfatta de små intressena, samma
skäl finnes äfven här. för att särskild inkomstskatt skall åsättas
jorden, så att den mindre jordegaren hlifver mindre träffad och
det större jordområdet deremot något hårdare träffad! Jag skall
taga ett mycket enkelt exempel härpå. En jordegendom är taxerad
till 10,000 kronor. Egaren skall betala sina fem öre i fastighetsskatt.
Det hlifver 5 kronor. Efter nu rådande förhållanden skall
han betala 1 öre på 100 kronors taxeringsvärde såsom inkomstskatt.
Det motsvarar 1 krona. Om man åter antager, att hans inkomster
skola särskildt taxeras och att de motsvara 5 procent, så blifva de
500 kronor. . Han skall då betala endast 50 öre. 50 öre och 1
krona äro visserligen små belopp, men det kan icke bortresoneras,
att 1 krona är dubbelt så mycket som 50 öre. Om man vederbörligen
drager af den hyra, som han får tillgodoräkna sig, så blir resultatet,
att han går fri från inkomstskatt. Det kan således aldrig
bestridas, att om det hlifver så, att man särskildt kommer att beskatta
jorden för inkomst, då träffas den mindre jordbrukaren lättare
än enligt nu gällande bestämmelser. — Vi befinna oss då på
den väg, som här ständigt i tal framhållits såsom varande den
rätta vägen.

Såsom herrarne kunna se af motionerna och reservationerna, är
det ganska olika åsigter, som göra sig gällande i denna fråga. Jag
befarar, att åtskilliga af reservanterna — af den ena reservationen
framgår det tydligt — föreställa sig, att staten skulle erhålla väsentligt
större .inkomster, om jordens inkomst blefve särskildt beskattad.
Jag tror icke, att staten får större inkomster genom en sådan beskattning,
men jag anser dem likväl i flera afseenden rättast. Jag
förenar mig för öfrigt på de skäl, som jag framhållit, med dem,
som redan talat i denna rigtning. Jag anser således, att det är
rättast, att jorden beskattas särskildt för inkomst likasom alla andra
inkomsttagare.

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

Vi ha härefter i mom. b) frågan om s. k. obligatorisk sjelfdeklaration,
d. t. s. den skattskyldiges pligt att utan anmaning
för vederbörande taxeringsmyndighet uppgifva sina inkomster. Jag
tror, att den obligatoriska sjelfdeklarationens princip är rigtig, och
erfarenheten från andra länder, der densamma tillämpats, visar, att
statens inkomster derigenom i ganska afsevärd grad stigit. Det är
naturligtvis de högre inkomsttagarne, som vid denna princips tilllämpning
blifva nödsakade att, om jag så får säga, bekänna kort.
Det är i följd deraf, som inkomsterna för staten verkligen ökas.
I likhet med utskottet är äfven jag ganska benägen att tro, att, om
denna princip skulle införas hos oss, det då vore rigtigast, att de
små inkomsttagarne endast blefve skyldige att, då så påfordrades,
uppgifva sina inkomster och således detta för dem ej blefve obligatoriskt.

Beträffande mom. c), torde det icke vara många i denna kammare,
som vilja gorå invändning mot att § 15 i gällande instruktion
för taxeringmyndigheter, der det säges, att aktieegare icke skola
betala för sina inkomster af aktierna, alldenstund aktiebolagen derför
skatta, borde ändras. Det kan väl så vara, att detta stadgande
ur viss synpunkt må hafva för sig något fog, men de skäl, för en
förändring, som utskottet härför anfört, och de skäl, som motionären
andragit, äro odisputabelt å andra sidan i hög grad talande. Jag
tror, ätt det är ett berättigadt sätt att träffa de högre inkomsterna
i allmänhet att äfven beskatta aktieegarne. Härtill kommer den
obestridliga rättvisan i ett sådant förfaringssätt. Tv man kali
tänka sig, att det i en kommun sitter en person, hvars hela förmögenhet
ligger i aktier, och att han har dessa aktier i bolag, som
finnas i en annan kommun. Han behöfvcr då icke betala kommunalutskylder
i den kommun, der han är bosatt, enär hans inkomster
redan, enligt instruktionen för taxeringsmyndigheterna, äro beskattade
i aktiebolaget. Deremot är det någon, jag vet icke om det är
motionär eller reservant, som talar om, att det vore rigtigt, att, om
man skall bestämma, att äfven aktieegarne skola betala för inkomst,
bolagen då finge beräkna sig till godo en viss ränta på aktiobeloppet.
I Preussen, om jag icke tager allt för mycket miste, äT donna ränta satt
till 3 procent. Detta anser jag vara berättigadt. Nu se vi emellertid
af utskottets betänkande, att mot en sådan beskattning af delegare
i bolag göras reservationer dels af friherre Barnekow och
grefve Waehtmeister, dels ock af herr Philipson. De förre erkänna
rigtigheten i princip, men i följd af det sätt, hvarpå beskattningen
af jorden nu skall utgå, finna de saken vara praktiskt outförbar.
Jag anser visserligen icke, att detta deras resonnement är obestridligt,
men då jag likväl är af den mening, att jordens inkomst bör
på annat sätt, än nu sker, beskattas, kan jag förbigå de skäl, som
de båda förstnämnda reservanterna framhållit. Beträffande deremot
herr Philipson, så säger han i sin reservation bland annat: att det
förhållande, att delegare i bolag skulle förpligtas utgöra bevillning för
hvad do i utdelning erhålla af bolaget, »skulle komma i rak strid
med den inom vår bevillningslagstiftning gällande grundsats, att,
sedan bevillning erlagts för fastighet, den deraf härflytande inkoin -

Angående
revision af
beoillningsförordningen.

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående sten icke ytterligare beskattas i form af inkomstbevillning». Ja,
revision af jag vet verkligen icke, hvarpå i vår nuvarande bevillningsförordförordningen.
^.an stö<f°T detta sitt uttalande. För öfrig!, om det i viss

(Forts.) '' män blir en dubbel beskattning, så kan det vara temligen likgiltigt,
om den för vissa bolag utgår i form af fastighetsskatt och sedan
hos individen i form af inkomstskatt eller om den på båda hållen
utgår i form af inkomstskatt. Dessutom må uppmärksammas, att
vi redan nu icke äro fria från dubbel beskattning, ty inteckningar
kunna ju icke sägas vara annat än ett fall, der det verkligen förekommer
en dubbbel beskattning. Detta är obestridligt. Det torde
äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke dubbel beskattning jemväl
drabbar obligationer och depositioner.

Slutligen finna vi, att utskottet icke har upptagit de yrkanden
och framställningar, som gjorts af herrar Åkerlund och J. Olsson
m. fl. och som gå ut på, dels att det bör vara olika beskattning
för olika slag af inkomster, dels ock att beskattningen skall utgå
progressivt. Ja, dessa, två principer äro, det må erkännas, mycket
tilltalande, och mig synes, att de varit väl förtjenta att få ett rum
bland de åsigter och principer, som enligt Riksdagens önskan borde
tagas i öfvervägande inom en blifvande komité, som skall omarbeta
bevillningsförordningen. Då jag emellertid tror, att sådana åsigter
i alla fall inom en sådan komité komma fram, kan det måhända
vara likgiltigt, om de här särskild! framhållas.

Jag sade, att dessa uttalanden kunde mycket tilltala i princip,
men det är dock vissa synpunkter, som göra, att jag åtminstone
för närvarande känner mig mycket tveksam, om de böra godkännas
eller ej.

Hvad först beskattningen af olika slag af inkomster vidkommer,
så kan icke nekas, att, när den ene tager inkomst af ränta på
sitt kapital, han har ojemförligt större skattekraft än den andre,
som får inkomster genom arbete. Derom borde åsigterna icke
kunna vara delade. Men om denna princip: olika beskattning för
olika slag af inkomst, skulle tillämpas, skulle ovilkorligen äfven
jorden träffas deraf. Jorden har ju genom borttagande af grundskatterna
och rustnings- och roteringsbördan blifvit ganska väsentligt
lättad. Men detta hindrar i alla fall icke, att jag hyser allvarlig
tvekan för att öka jordens beskattning. Jag har sjelf under
en följd af år varit jordbrukare. Jag vet ganska väl, att förhållandena
vid bedrifvande af jordbruk mången gång äro ganska svåra,
De föreställningar, man finner i motionerna och i reservationerna
om de utmärkt gynsamma förhållanden, under hvilka jordbruket
arbetar, äro enligt mitt förmenande grundade på bristande erfarenhet.
Jag är således tveksam att gå in på en princip, hvarigenom jordbruksbeskattningen
skulle ökas i jemförelse med annan beskattning.
Kapital och annan fastighet skulle naturligen ock höra till det, som
i sådant fall träffades af högre beskattning.

Hvad åter den progressiva beskattningen beträffar, så har en
reservant, herr Fredholm, i sin väl utarbetade reservation vidlyftigt
yttrat sig derom, såsom ock några motionärer upptagit den
frågan till behandling. Men det finnes en bestämd svaghet i fråga

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

om denna progressiva beskattning. Hvar skall progressionen sluta? Angående
Det kan ej blifva annat än en nyck. Den nämnde reservanten låter revision af
den sluta vid 10,000 kronor. Hvarför? Jag vet icke. Efter hans fram- bevittningsställning
skulle det vara 2 */« procent för inkomst af 10,000 kronor
— således en skatt på 250 kronor. Men det lär ej kunna bestridas,
att man med skäl kan säga, att den som har 20,000 kronor
bör betala 5 procent, likaväl som den som har 10,000 betalar 2 1/2
procent. Den förre har lättare att betala 1,000 kronor än den senare
250 kronor. Detta resonnement kan ju fullföljas vidare. Om
den som har 40,000 kronor betalar 4,000, så har han 36,000 kronor
qvar. Jag finner i denna punkt progressionsfrågan vara svag, och
jag har ej sett någon tillfredsställande lösning, utan tror, att den
måhända tills vidare kan hvila.

Jag skall ej längre upptaga kammarens tid. Jag har i korthet
tillåtit mig att med några ord angifva min ståndpunkt i fråga om
vår blifvande bevillningsförordning. Jag skall nu, då ri afhandla
punkten a), inskränka mig till att förena mig med dem, som yrka,
att jorden skall särskild! beskattas för inkomst i likhet med öfriga
beskattningsföremål.

Herr Östberg: Reservanterna ifrån Andra Kammaren vid nu
föredragna punkt yrka, att jordbruksnäringens beskattning »bör, i
öfverensstämmelse med hvad för öfriga näringar sker, uttagas genom
inkomstbevillning». Detta kan ej innebära annat, än att jordbrukaren
skulle uppskattas för den verkliga inkomst, han anses
hafva egt af sitt jordbruk under det nästförflutna året. Man kan ej
neka, att ett sådant yrkande kan vara teoretiskt berättigad!. Men
det är å andra sidan nödvändigt att tillse, huruvida den rena inkomsttaxeringen
af jordbruksnäringen kan medföra rättvisa följder och
vara praktiskt utterbär. Att jordbruksnäringen såväl som andra
näringar bör beskattas, är alldeles befogadt. Men detta kan gå för
sig lika väl genom att, såsom hittills skott, uttaga den skäliga beskattningen
under form af fastighetsskatt, hvilken må bestämmas
till lämpliga belopp, som genom en år för år skeende uppskattning
af inkomsten. Hvilkendera metoden man skall tillämpa, måste helt
och hållet bero på det sätt, hvarpå tillämpningen skulle komma
att ske. Jag hade väntat, att don ledamot af utskottet, som öppnade
debatten i denna fråga, hade gifvit någon antydan om, huru
han tänkt sig möjligheten att tillämpa en sådan inkomsttaxering.

Det gjorde han emellertid icke; och jag kan för min del icke annat
än anse saken för närvarande hos oss outförbar. Jag vill dervid
icke endast fästa mig vid den invändning, som ofta hos oss gjorts,
att jordbrukarne, i synnerhet do mindre, icke hafva någon ordentlig
bokföring, hvaraf man kan so, huru rörelsen utfallit. Jag vill erinra
derom, att, äfven om man har eu mönstergill bokföring, så kan
det dock möta svårigheter att veta, hvad som är den verkliga nettovinsten
under ett år. Under ett och annat år bär en jordbrukare
att nedlägga betydliga kostnader för byggnader, inventariers förbättring,
täckdikningar eller andra grundförbättringar. Det är naturligt,
att icke dessa omkostnader i sin helhet kunna afdragas

N:o 34.

Lördagen den 22 April f. m.

Angående
revision eif
bevillnimgsförordningen.

(Forts.)

från det löpande årets inkomster, utan att en del skall anses såsom
hafvande ökat kapitalvärdet å egendomen. Men huru mycket man
skall lägga till egendomens värde och huru mycket man skall
draga från det löpande årets vinst, det är icke godt att bestämma.
Och i motsatt fall, om under ett år en jordbrukare icke nedlägger
några kostnader på dylika ändamål, så är det icke riktigt att upptaga
hela årets inkomst såsom en nettovinst för det året. Man

måste då också sätta af något för amortering eller för att sodan

ett följande år hafva att tillgå medel för nödiga förbättringar.
En annan olägenhet är den, att statens skatteinkomster i sådant
fall skulle bli oerhördt vexlande. Under ett godt år skulle statens
inkomster under ifrågavarande skattetitel blifva höga, under ett
missväxtår skulle de bli orimligt låga. En sådan vexling skulle
naturligtvis vara till stor skada för staten och omöjliggöra en beräkning,
hvilken, då det gäller en inkomst från landets hufvud näring,

vore af så mycket större betydelse.

Herr vice talmannen berörde den inverkan, som en inkomstbcvillning
för jordbruksnäringen skulle komma att medföra för den
kommunala beskattningen. Jag skall be att få fullfölja den saken
litet vidare. Om vi tänka oss ett gynsamt år för jordbruksnäringen,
skulle det inom en kommun kunna ställa sig så, att jordbrukarne
finge af de medel, kommunen behöfde, betala 3 4 och öfriga beskattningsföremål
V4. Komme sedan ett missväxtår, då jordbrukarnes
inkomster blcfvo obetydliga, om ens några, så kunde förhållandet
mellan jordbrukare och andra skattskyldige ställa sig
omvändt, så att kanske jordbrukarne finge af kommunens utskylder
betala J/4 och de öfriga finge betala 3/4. Ett sådant förhållande
vore naturligtvis för de öfrige ytterst betungande, utan att det för
jordbrukarne i längden skulle medföra någon slags fördel.

Herr Bokström omtalade i slutet af sitt anförande förhållandena
i Sachsen. Så vidt jag rätt uppfattade hvad han dervid yttrade,
så nämnde han, att, vid uppskattandet af jordbrukarnes inkomster,
man enligt de gällande bestämmelser skulle lägga till
väsentlig grund gårdens arrendevärde. Nå, hvad vill detta säga annat
än att man, såsom hos oss för närvarande eger rum, till grund för beskattningen
lägger egendomens taxeringsvärde? Egendomens arrendevärde
räknar man ju till 4 eller 5 proc. af taxeringsvärdet; och
taxeringsvärdet bestämmes ju i förhållande till hvad man anser att
egendomen kan inbringa vid en utarrendering. Följaktligen synes
det mig, i fall jag rätt uppfattat hans yttrande, som om han skulle
hafva i början yrkat på inkomsttaxering, men slutat med att hänvisa
på en metod, enligt hvilken jordbruksnäringens beskattningskulle
ställas i ett visst förhållande till egendomens kapitalvärde
eller, hvad som ungefär är detsamma, den medelafkastning, som en
egendom kan anses lemna vid en utarrendering på längre tid.

Jag kan för min del icke tro, att det skulle ur någon synpunkt
vara fördelaktigt att öfvergå från det nu begagnade sättet för jordbruksnäringens
beskattning till en ren inkomstbeskattning. Deremot
har jag ingenting att erinra mot utskottets hemställan och ber
att få yrka bifall till densamma.

Herr Petersson i Osterhanninge instämde häruti.

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mino herrar! Jag har Angående
begärt, ordet med anledning af åtskilliga uttalanden, som här före- revision af
kommit. Dock skall jag icke inlåta mig för närvarande på något bevillningsannat
än den här föreliggande punkten. Det kan vara tids nog att
tala om de andra, när vi komma dit. '' ''

Jag her att först få vända mig mot herr vice talmannen, då
ju han och jag j denna fråga väckt motioner, som gå i motsatt
rigtmng. .Herr vice talmannen yttrade, att vi borde tänka på att
det här icke gäller uteslutande att skaffa skatter åt staten, utan
att, på grund af vårt beskattningssystem, hvarje reform inverkar
äfven på de kommunala skatterna. “Han fortföljde detta resonnement
och framhöll, att om man nu skulle låta jordbrukarne utgöra
mkomsthevinning och de små jordegarne skulle få bevillningsafdrag,
så skulle detta på ett högst menligt sätt inverka på kommunens
inkomster.. Men är icke detta ett fullständigt missförstånd af den
framställning, som gjorts af reservanterna? Herr vice talmannen
argumenterade, som om det vore fråga om att fullständigt afskaffa
fastighetsbevillmngen. Men det är ju icke fråga om något dylikt,
utan blott om huru det s. k. sjette öret skall uttagas. “ Om man
ginge in på reservanternas förslag, skulle bevillning af jordbruksfastighet
ut^å precis som nu af både stora och små jordbruksfastigheter,
fast endast med 5 öre, och kommunerna skulle icke lida
annan förlust, än att det sjette öret för de små icke skulle komma
med.

Herr vice talmannen yrkade vidare bifall till sin motion. Ja<>-hade trott, att han skulle känt sig mera tillfredsstäld med hvaS
utskottet föreslagit, ty nog uttrycker utskottets förslag mycket rigtigare
och korrektare hvad vice" talmannen och friherre v“ Krmmer
åsyftat, än det, som de sjelfva föreslagit. Då emellertid herr vice
talmannen yrkat bifall till sin motion, ber jag få påpeka några med
densamma förknippade omständigheter, Indika under alla förhållanden
synas mig omöjliggöra ett bifall till densamma. Det lär väl
till en början vara alldeles tydligt och obestridligt, att inkomstbemllmngen
och fastighetsbevillmngen beräknas efter alldeles olika
grunder och följaktligen äfven äro olika skattearter. Det måste ju
då vara i högsta måtto vilseledande att sammanföra dessa båda
olika skattearter under samma rubrik och benämning. Det förefaller
mig också, som om de ärade motionärerna sjelfva dunkelt
kant, att de voro inne på en ovigtig väg, då de på detta sätt sökte
frågans lösning. Om herrarne slä upp utskottets betänkande, så
rinna herrarne på sid. 4 nederst, att vice talmannen föreslagit, att
titeln å nu gällande bevillningsförordning skall ändras till: »Förordning
angående bevillning för inkomst af fastighet, af kapital och
af arbete». feå, sägor han, skall man uttrycka sig, derför att
det nu begagnade uttrycket bevillning af fast egendom är vilseledande,
emedan det kommer en att tro, att jordbrukaren icke betalar
någon skatt för sin inkomst. Vänd nu'' om bladet cell so på
nästa sida, der vi komma till öfverskriften öfver § 1! Deri hafva
båda motionärerna visserligen föreslagit en ändring, i det åt! do af
okänd anledning utbytt uttrycket »fast egendom» mot »fastighet».

Andra Kammarens Prat. ISO:’.. N:o 34.

Jf:o 34.

Angående
revision af
bevillningsförordningen.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

Men de vilja dock, att detiskall heta »bevillning af fastighet». Eller
med andra ord: de hafva här bibehållit samma uttryck, som de strax
förut utdömt såsom så vilseledande. — Vidare ber jag att få fästa
uppmärksamhet på motionärernas förslag till formulering af § 1.
De föreslå, att i denna paragraf skulle sägas bland. annat, att fastighetsbevillningen
skall utgöras liksom inkomstbevillningen »med 1
procent af behållen inkomst». Men det är ju just det egendomliga
med fastighetsbevillningen, att den icke utgår af behållen inkomst,
att man icke får göra afdrag för omkostnader och skulder. Således,
att sätta in något sådant vore att sätta in en fullkomligt origtig
uppgift i bevillningsförordningen.

Jag hemställer derför till de herrar, som äro angelägna om ett
förtydligande af hvad den nu utgående fastighetsbevillningen i sjelfva
verket afser, om det icke vore ofantligt mycket klokare att taga
det förslag, som utskottets majoritet förordat, men hvilket jag ju
af andra skal icke ansett mig kunna biträda.

Hvad nu beträffar den stridsfråga, om hvilken här talats, så
hafva reservanterna blifvit utsatta för ganska skarpa förebråelser.
Den ärade representanten för Bergsjö och Delsbo tingslag lät förstå,
att reservanterna skulle åsyfta en orättvisa mot jordbrukarne och
att främja orättvisa skatteprinciper. Nej, mino herrar, derutinnan
gör man oss verkligen orätt: det är alldeles motsatsen, som åtminstone
föresväfva! oss. Jag skall bo att i största möjliga korthet få
påminna om hvad som passerat i denna fråga. Herr vice talmannen
hav i sin motion erinrat om hvad 1859 års bevillningskomité och
ständerna vid 1859 och 18G0 års riksdag yttrat. Om man jomför,
hvad vice talmannen i sin motion härom säger, med hvad utskottet
i sitt betänkande framhåller, så torde man finna, att vid den tiden
det var ganska oklart, hvad man i sjelfva verket hade för motiv
för att göra beskattningen af fastigheter olika. Men det har inträffat
något efter den tiden, nemligen 1873 års'' kompromisskrifvelse.
I denna uttalas, som bekant, att, så snart grundskatterna, voro
afskrida, borde all fastighetsbevillning göras lika; och derjemte
uttalades det, att vid den revision, som då skulle företagas, skulle
man arbeta för likställighet mellan de olika samhällsklasserna med
afseende på beskattningen. Den tanke, som i 187o års. skrifvelse
uttalades, den upptogs sedermera af förberedande skattejemkningskomitén
och af skatteregleringskomitén.. De framhöllo nödvändigheten
och önskvärdheten åt att all fastighet skulle beskattas lika,
men de framhöllo derjemte, att dittills hade det i jordbruksrörelsen
nedlagda driftkapitalet och det personliga arbetet vant
obeskattadt, pa grund hvaraf skattereregleringskomitén föreslog
alldeles precis detsamma, som reservanterna nu förorda. En reservant
fans visserligen, nemligen landshöfding De la Gardin,
som förordade den anordning, som upptagits af vår nuvarande regering
vid urtima riksdagen och som för närvarande år gällande.
När det sedermera vid 1883 års riksdag var fråga om att do stora
frågorna skulle lösas, vttrade dåvarande finansministern Themptander,
sedan han redogjort för skatteregleringskomiténs förslag och
erinrat om att man alltid varit ense om att, då grundskatterna åt -

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

skrifvits,.all fast egendom borde lika beskattas: »hvad deremot an- Angående
går de i jordbruksrörelsen ingående produktionsfaktorer, som kunna revision af
sammanfattas under benämningen inventarier eller driftkapital samt ^coilbimgspersonligt
arbete, erfordras för dessas indragande under beskatt- ''oro™™nffenningen
nya bestämmelser. En väsentlig brist i vår nuvarande bevillningslagstiftning
är just, att man, då man beskattat jordbruksfastigheten,
ansett sig på samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen,
dervid förbiseende, att denna rörelse eller näring för sitt
bedrifvande förutsätter icke blott sjelfva fastigheten, utan ett visst
driftkapital i inventarier, kreatur m. m. och ett betydligt tillskott
af arbete.» Således, mine herrar, just den omständighet, som vice
talmannen såväl nu som vid urtima riksdagen framhållit såsom ett
bevis för att det kunde ifrågasättas, huruvida jordbrukarne borde
betala någon skatt för inkomst af kapital och arbete, anfördes vid
1885 års ^riksdag såsom bevis för att det här fans faktorer obeskattade.
»Kapitalet och arbetet» fortsätter herr Themptander, »medverka
således uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen
lemnar, och då. inkomst af kapital och arbete eljest beskattas, bör
ju icke heller rimligtvis inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda
kapitalet och arbetet lemnas obeskattad. Skattekomitén har
också uppmärksammat denna brist i nu gällande bevillningsförordning
och framlagt förslag till dess afhjelpande.»

Herr Themptander redogjorde derefter för skattercgleringskomitöns
förslag och landshöfding De la Gardies reservation och framhöll,
att han icke kundo fullt sluta sig till någonderas förslag.

Han yttrade: »Då jag i hufvudsak biträder detta — reservanternas

— förslag, anser jag dock, att åt den tanke, hvarpå förslaget hvilar,
bör i lagstiftningen gifvas ett något förändradt uttryck emot hvad
reservanten hemstält. Då jordbruksfastighets likställighet med annan
fastighet uti bevillningsafseende städse stälts i samband med en
afskrifning af de på den förra fastigheten hvilande särskilda skatter,
och då åstadkommandet af eu dylik likställighet synts ur flera synpunkter
önskvärdt, torde det ej vara lämpligt, att åt bevillningstörordningen
gifves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom
att derför erlägga 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet
blifva högre beskattad än annan fastighet, för hvilken utgöres endast
5 öre.» På grund häraf föreslog herr Themptander, som bekant

— i . trots af do praktiska svårigheter, som obestridligen mötte för
ett förverkligande af hans förslag — uteslutande för att undvika
det farliga skenet af en högre beskattning af jordbruksfastighet än
af annan fastighet —, att den beskattning, som nu uttages genom
det s. k. sjette öret, skulle öfverflyttas till inkomstbevillningen,
ehuru den fortfarande skulle utgå såsom en fix afkastningsskatt.
Kom så förlidet års urtima riksdag, vid hvilken Kongl.

Magt förklarade, att han åt praktiska skäl föredrog grefve De la
Gardies reservation, och då nuvarande finansministern uttryckligen
angaf samma skid för denna nya skatt, som förut angifvits af skatterogleringskomitén
och 1883 års finansminister, eller att dittills jordbruksnäringen
varit obeskattad för sitt driftkapital och jordegarens
personliga arbete.

N:o 34.

Angående

revision af

bevilhiings förordningen.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

Det särskilda utskottet godkände detta i lika uttryckliga ordalag
och utan någon meningsskiljaktighet. Men utskottet framhöll,
som bekant, derjemte, att det måste vara principielt origtigt att uttaga
denna beskattning under formen af fastighetsbevillning och
att detta endast på praktiska skäl kunde »tills vidare» godkännas.
Såsom herrarno torde erinra sig, yttrade herr Bokström vid urtima
riksdagen, att man icke borde nöja sig härmed, utan att man borde
jemväl uttrycka en önskan, att detta »tills vidare» måtte så snart
som möjligt" upphöra. Det var endast härom tvisten rörde sig, och
på af vice talmannen framstäldt yrkande godkändes det af särskilda
utskottet framlagda förslaget, om hvilket vice talmannen yttrade,
bland annat, att deri läge all möjlig reda.

Jag har velat erinra härom, då af åtskilliga yttranden, som här
fälts, det vill synas, som om man på visst håll ville rent af bestrida
hvad som varit anledningen till det »sjette öret», men detta, mina,
herrar, står fast, det kan icke motsägas, att svenska Riksdagen för
endast några få månader sedan uti ett officiel! aktstycke på det
mest eftertryckliga och oförtydbara sätt förklarat, att dittills icke
erlagts någon skatt för det driftkapital, som nedlagts i jordbruksnäringen,
eller för det personliga arbetet, men att detta för framtiden
skall upphöra. Detta är den ovedersägliga betydelsen af det
»sjette öret». Jag ber att få erinra derom.

Hvarom strider man nu egentligen? Jo, det är endast derom,
huruvida det sjette öret skall uttagas under form af fastighetsskatt
eller under form af inkomstbevillning. Hvarför äro vi reservanter
och många med oss så ifriga, att man skall gå den väg vi föreslagit?
Är det för att vältra någon större del af den ökade skattebördan
på jordbruksnäringens idkare? Nej, visserligen icke!

Herr vice talmannen yttrade alldeles rigtigt under urtima riksdagen,
att denna af oss förordade beskattning kommo icke att
träffa den stora mängden af små jordbrukare, utan endast de större
egendomsegarne, och den komme icke att medföra några nämnvärdt
högre inkomster för statsverket.

Nej! Det är först och främst derför, att den nu gällande anordningen
af denna beskattning i sjelfva verket är en orimlighet.
Man har pålagt en fix skatt af ett öre för hvarje fulla hundra
kronor af taxeringsvärdet för att dermed beskatta något, som icke
tages i beräkning vid detta värdes bestämmande och icke dervid
får tagas i beräkning, nemligen det i jordbruket nedlagda driftkapital
och jordegarens personliga arbete. Skatten och den grund,
efter hvilken den skall beräknas hafva sålunda intet med hvarandra
att skaffa, hvilket enligt mitt förmenande är en orimlighet.

Att det för öfrigt måste vara, såsom herr Themptander år 1883
framhöll, ur många synpunkter önskvärdt, att all fastighetsbevillning
utgår efter samma grund, det synes mig vara alldeles uppenbart,
äfven om man ej är känslig för de politiska och sociala faror,
som ur ett motsatt förhållande kunna uppkomma.

Jag förmodar, att hvar och en, som på landsbygden varit med
om att upptaxera fastigheter, skall kunna vittna, huru ytterst svårt
det stundom är att afgöra, huruvida en tastighet är jordbruksfastig -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

het eller annan fast egendom. Den mängd tvister, som uppstått
härom, visa, huru ytterst svårlöst frågan är. Genom att sätta bevillningen
för jordbruksfastighet, såsom år 1873 och 1883 påyrkades,
till samma belopp som för annan fastighet, skulle man undgå dessa ''
svårigheter.

En annan sak! Den nuvarande formen för jordbruksnäringens
beskattande omöjliggör införandet af afdrag för de små jordbruksidkarne.
Innehafvaren af ett litet kapital slipper skatta eller får
afdrag, men jordbrukaren får alltid skatta, hur liten hans egendom
än är och om han än är upp öfver öronen skuldsatt och af sin egendom
haft ej vinst utan endast förlust. — Genom att förvandla det
»sjette öret» till inkomstbevillning skulle dessa orättvisor kunna i
någon mån utjemnas.

Den förste talaren erinrade emellertid om något, som för oss
reservanter är ännu vigtigare, nemligen att ett bibehållande af det
sjette öret fullständigt omöjliggör hvarje förnuftig utveckling af inkomstskatten.

Det tinnes en gammal historia, som jag många gånger berättat
och. som fallit mig i minnet under denna diskussion. — Det var
en jägare, som skröt öfver att han hade så starksprungna hundar,
att de en gång jagat en hare upp i ett träd. Någon invände då:
men haren kan ju ej klättra i träd. »Ja, det är nog sant», svarade
jägaren, »det kan han inte, men — hvad ville herrarne, den stackarn
skulle göra?» — Mången synes resonera på samma sätt, när det
gäller svenska folkets skatteförmåga. Kläm blott efter haren, så
klättrar han i träd. Lägg blott på skatter, så — hvad vill det
stackars folket, göra? — det betalar nog till slut. Men det går
inte på det viset. Vill man i något utsträckt grad använda de
direkta skatterna, måste man anordna dem så, att de tyngst träffa
de starkaste skuldrorna. Eljest blir det inga inkomster af att tala
om. Den första talaren i denna fråga har redan påvisat och bevillningsutskottets
betänkande visar till fyllest, hurusom vidhållandet
af. urtima .Riksdagens beslut i fråga om sättet för uttagandet af
det »sjette öret» på hvarje punkt omöjliggör eller försvårar de för
en utsträckt användning af de direkta skatterna nödiga reformerna
i vår bevillningsförordning. Den ärade representanten för Stockholms
läns vestra domsaga sade, att den förste talaren icke angifvit
något sätt för frågans lösning. Men den förste talaren åberopade
ju skattercgleringskomitén, som angifvit ett sätt. Han hänvisade
äfven till utlandet — och till ett land, der flertalet jordbrukare
liksom här i landet utgöras af mindre hemmansegare.
Han erinrade slutligen om att våra kronoarrendatorer redan betala
inkomstbevillning och att vi således hafva inhemsk praktisk erfarenhet
att i saken åberopa.

Det är verkligen en besynnerlig omkastning uti åsigter, som
egt rum. År 1883 var det jordbruksnäringens representanter, herrar
Carl Ifvarsson, Ola Andersson i Nordanå och Johan Johansson i
Noraskog'', som mot eu landshöfding förfäktade de nuvarande reservanternas
åsigter och ansågo, att man af principiella skäl borde gå don
väg, som nu reservanterna förordat. Landshöfdingen åter förordade

Angående
revision af
bevillnimgs''örordningen,

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående

revision af

bevillnings förordningen.

(Forts.)

en annan väg eller den, som nu förordas af jordbrukets representanter,
för att skaffa staten ökade inkomster. Men nu är förbållandet
alldeles omändradt. Nu förmenar man, att vi yrka detta
för att lägga obilliga bördor på jordbruket för att derigenom skaffa
större inkomster till staten. Liksom om Carl Ifvarsson och de,
som med honom voro, skulle hafva kunnat förorda något dylikt!

Min öfvertygelse är, att vi, trots allt motstånd nu, dock i framtiden
skola komma icke blott till det, som vi reservanter nu förordat,
utan till en allmän inkomstskatt. När det kniper, när vi för de
ökade statsbehofvens skull måste på alla håll se oss om efter nya
beskattningsföremål, då skall man tvingas att tillgripa detta. Men
innan man kommer derhän, skola vi utan tvifvel få genomgå många
svåra strider, som kunnat undvikas, om man redan nu velat vidtaga
det förberedande steg, som vi förordat.

Det är den lifliga öfvertygelsen härom, som drifvit fram oss.
Beskattningsfrågor blifva alltid i viss mån intressefrågor. _ Hvad
vi åsyftat" är att i vår skattelagstiftning införa sådana principer,
att alla klasser af medborgare måtte hafva samma intresse af att
beskattningen blir rättvist anordnad. Detta är vår bevekelsegrund,
och derför kunna vi ej vara med om den nuvarande anordningen,
genom hvilken, i samma ögonblick som en olikhet i beskattningen
efter långvariga strider utplånats, en ny skilnad mellan olika samhällsklasser
tillskapats, genom hvilken nya strider ovilkorligen måste
uppstå.

Jag har redan alltför länge upptagit kammarens tid. Jagskall
inskränka mig till att yrka bifall till min motion.

I detta yttrande instämde herrar The strupe Bill otc, Forsell,
Fjällhäck, Tornberg och Björck.

Chefen för finansdepartementet, herr statrådet friherre von
Essen: I den vigtiga fråga, som nu föreligger till Riksdagens

behandling, är det för Kongl. Maj:ts rådgifvare en pligt att höra,
hvad Riksdagen önskar, och de köra derför — synes det mig —
icke blanda sig i diskussionen, utan endast mottaga de yttranden,
som fällas, och det slutliga resultat, hvartill Riksdagen i frågan
kommer. Då jag hyser donna uppfattning, torde det vara tydligt,
att jag ej begärt ordet för att uttala mig i sjelfva saken, vare sig
beträffande den ena eller andra punkten, utan jag har gjort det
endast för att göra eu erinran i afseende på uppställningen af detta
betänkande och den der förekommande ingressen.

Kammarens ledamöter torde nemligen finna af betänkandet,
att, då utskottet tillstyrkt Riksdagen att välja den föreslagna formuleringen
och alltså anhålla, »dels att i det förslag till ändringar i
bevillningsförordningon, livilket, i anledning af den i Kongl. Maj:ts
proposition till innevarande Riksdag angående statsverkets tillstånd
och behof bebådade revision af berörda förordning, torde
komma att af Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas, måtto inrymmas»
a) förslag" till ändring i bevillningsförordningens 1 § i
viss angifven rigtning och b) förslag till bestämmelser rörande

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

sjelfdeklaration, »dels att vid berörda revision af bevillningsför- Angående
ordningen måtte tagas i öfvervägande» åtskilliga af utskottet upp- revision af
räknade frågor, så innebär detta, efter min uppfattning, att Riks- f^rd/nmgen.
dagen uttrycker en bestämd önskan, att för en kommande riksdag (Forts.)
skall framläggas hvad som innchålles i punkterna a) och b), men
att deremot hvad som i de följande punkterna innchålles måtte af
Kong! Maj:t tagas i öfvervägande vid framläggande. af förslag till
ändringar i bevillningsförordningen. Således skulle Riksdagen redan
nu binda sig och till en viss grad äfven Kongl. Maj:t med afseende
på de två första punkterna. Detta kunde ju anses innebära,
att utskottet skulle inför Riksdagen hafva förebragt en så fullständig
utredning beträffande dessa två punkter, att Riksdagen redan
nu skulle kunna fatta ett så pass definitivt beslut, som t. ex.
att Kongl. Maj:t, derest han uppfyller Riksdagens önskan i detta
afseende, bör utan vidare för Riksdagen framlägga förslag om införande
af sjelfdeklaration.

Man kan deremot med fog, synes det mig, göra den anmärkning,
att ingen utredning föregått detta beslut, annat än den, som utskottet
sjelft verkstält, och med all respekt för såväl utskottetts förmågor
som för dess arbetssätt, torde man dock kunna påstå, att tiden icke
medgifvit en så fullständig och noggrann utredning, som kräfves för
en så ingripande förändring af vår bevillningsförordning som den,
hvilken här är i fråga. Helt säkert skulle en af Kongl. Maj:t föranstaltad
utredning af frågan blifva både fullständigare och grundligare.
Om nu Riksdagen uttalar den önskan, att utredningen måtte
omfatta både det ena och det andra, så kommer naturligtvis Kongl.

Maj:t att lämpa sin utredning derefter och framlägga för Riksdagen
de punkter, beträffande hvilka Riksdagen antydt sin önskan
om utredning. Ku är det väl sant, såsom utskottet angifvit, att
i de flesta främmande länder den s. k. sjelfdeklarationsprincipen
redan tillämpas, men det är ej i betänkandet närmare utredt, huru
det tillgår i främmande länder, hvilka straff som äro bestämda för
ett svikligt förfarande, hvilka som äro befriade från deklarationen
och en mängd andra omständigher, som här icke behöfva påpekas,
men som stå i ett olösligt sammanhang med denna vigtiga reform.

Jag vill icke yttra mig hvarken för eller mot ett införande af
sjelfdeklarationen, ty då skulle jag bryta mot don grundsatsen, att
utan fullständig utredning ett afgörande ord ej bör fällas. Men
jag bär naturligtvis långt före detta tänkt både på den saken och
på andra dermed sammanhängande förhållanden, och jag har redan
förut antydt för Riksdagen, att Kongl. Maj:t gått i författning om
anskaffande af förberedande utredning, som skall begagnas som
material för frågans utredning. Jag bär bär i min hand en bok,
som för 2 ä 3 dagar sedan utkommit, och i hvilken meddelas en
redogörelse för inkomstskatten, sådan den numera förekommer i
de flesta af Europas främmande länder. Detta är en handling af
stor vigt, då det gäller en utredning för vårt land.

Det är endast detta jag velat antyda eller att utskottets utredning
icke torde vara så grundlig, fullständig och mångsidig, som
behöflig! är. Jag tillåter mig ingalunda att klandra utskottet här -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående för. Det förefaller mig tvärtom vara väl mycket begärdt, att utbwillnZaf
skottet. sä . skulle kafva sätt till botten med saken, att det kan
förordningen. lämpligt att Riksdagen nu förklarar sig för införandet af sjelf(Forts.
) deklaration och anhåller, att Kong! Maj:t måtte komma med förslag
i detta syfte.

Om deremot detta reformförslag komme under rubriken »tagas
i öfvervägande», så förefaller det mig, som hade Riksdagen på ett
mindre bestämdt sätt bundit sig, hvilket vid frågans slutliga afgörande
kan vara ganska fördelaktigt.

Herr Ola Bosson Olsson: I afseende ä den beskattning,

som skulle åläggas jordbruksfastighet, har redan 1873 års Riksdag
uttalat sig, då den i skrifvelse till Kong! Maj:t anhöll, att, för den
händelse grundskatterna komme att afskrifvas, jordbruksfastigheten
skulle likställas med annan fastighet eller betala en afgift af 5 öre
för 100 kronor . af uppskattningsvärdet. Då var det alldeles icke
fråga om. det sjette öret eller särskild inkomstbevillning af jordbruksfastighet.
Men då skatteregleringskomitén år 1883 afgå! sitt
betänkande, visade det sig, att dess majoritet, d. v. s. hela komitén
med undantag af ordföranden, uttalat sig i det syfte, att en särskild
inkomstskatt borde åläggas jordbruket. Här har emellertid redan
blifvit erinradt, att mot detta betänkande reservation afgifvits af
komiténs ordförande, och jag ber att få tillägga, att denna ordförandens
reservation godkänts eller accepterats såväl af kammarrätten
som ock åt de flesta af Konungens befallningshafvande,
som. i detta hänseende blifvit hörda. Äfven dåvarande finansministern
gillade denna ordförandens reservation och myndigheternas
yttranden, att det i stället för särskild inkomstskatt ä jordbruket
borde tilläggas ett sjette öre, som skulle utgöra ersättning
härför.

Det har af åtskilliga talare, af reservanterna och dem, som
delat deras mening, uttalats den åsigten, att det icke skulle blifva
någon synnerlig inkomst för staten, om en särskild inkomstskatt
klofve ålagd jordbruket i stället för detta sjette öre. Jag skall taga
fasta på deras yttrande i detta hänseende. Det skulle under sådana
förhållanden vara i högsta måtto oklokt, om en särskild inkomstskatt
blefve införd, ty vi böra komma i håg, mine herrar,
att en dylik inkomstskatt är ytterst svår att praktiskt genomföra.
Detta har framhållits i utskottets betänkande samt under diskussionen
särskildt af herr Östberg, hvars i sådant hänseende uttalade
åsigter jag för min del till fullo delar. Jag skall emellertid bo
att få tillägga ännu en sak. Jag tror, att det är rättvist och billigt,
att, om inkomsten af jordbruksnäringen skall beskattas, afdrag sker
för räntan på det kapital, som är nedlagdt i rörelsen, men jag
vågar påstå, att detta dock skulle blifva svårt, ja, omöjligt att praktiskt.
genomföra. Jag delar alltså reservanternas åsigt deruti, att
jag i .likhet med dem anser, att staten icke skulle få någon afsevärd
inkomst genom påläggandet af en inkomstbevillning å jordbruket,
och derjemte tror jag äfven, att en sådan åtgärd skulle
medföra en mängd praktiska svårigheter.

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

Den näst siste talaren yttrade, att lian ansåg det mycket enklare
att uttaga de sex örena än att hafva särskild inkomstskatt,
och deruti ger jag honom fullkomligt rätt. I princip torde val
ock de fleste vara öfvertygade derom, att det icke skulle blifva
någon inkomst för staten, men att det deremot skulle stöta på svåra
praktiska hinder, och då vill jag fråga, hvarför man skulle gå med
på ett sådant förslag.

Här har äfven af flere talare, bland andra motionären sjelf,
yrkats bifall till vice talmannens i detta ämne afgifna motion.
Hans förslag och det, som af utskottet är afgifvet i denna punkt,
äro, enligt min tanke, i sak alldeles lika, om än ordställningen
icke är precis densamma. Jag skulle derför för min del icke ha
synnerligen mycket emot, om vare sig utskottets förslag eller det
vice talmannen framlagt i motionen blefve antaget, men om jag
blir stäld i valet mellan att rösta för detta senare förslag och att
rösta för reservanternas hemställan, så kommer jag utan tvekan att
rösta för vice talmannens motion.

Herr Alexanderson: ,Till en början ber jag att, med anledning
af herr grefve Hamiltons yttrande nyss, få förklara, att jag på
det sätt vill tolka hans ord, att jag antager, att det icke är reservanternas
syfte med det af dem föreslagna sättet för skattens utgående
att på något vis derigenom träffa jordbrukarne med en extra
beskattning. Men utom det att denna skattemetod skulle för jordbrukarne
leda till betänkliga följder och olägenheter af mångahanda
slag, hvaraf vice talmannen berört ett par af stor betydelse, så skulle
derigenom otvifvelaktigt inträffa, bland annat, att staten under
dåliga konjunkturer kunde löpa risk att icke utfå ens den inkomst,
staten oundgängligen behöfver för upprätthållande af sina ändamål.

Hvad beträffar grefve Hamiltons yttrande i öfrigt, så kan jag
icke förstå annat, än att hans resonnement icke träffade hjertpunkten
i åskådningssättet hos dem, hvilka i likhet med mig utgå från
den åsigten, att jordbruksfastigheten i och för sig icke ger någon
inkomst, utan först genom det arbete, som ä densamma nedlägges.
Det är ur denna synpunkt sedt, som man, enligt min åsigt, fullt
konseqvent kommer till något olika resultat mot det, som grefve
Hamilton och de med honom lika tänkande åsyfta. Vi so också,
huru farligt hans resonnement till slutföljden blir, då han nemligen
vill tyda den urtima riksdagens beslut derhän, att Riksdagen skulle
hafva en gång för alla faststält, att flen villo hafva en fastighetsskatt
af 5 öre och derjemte en mera obetydlig skatt af ett öre per
100 af såväl inkomsten som det i jordbruket nedlagda rörelsekapitalet.
Hvarthän skulle det nu leda, om man skiljer skatten på
detta sätt? do dertill, att det kommer en tid, då det skulle heta,
att vi böra so bort ifrån fastiglie sskatten, såsom varande eu gång
för alla bestämd, och att det derför endast kan blifva fråga om
jemkning af inkomstskatten och — märk här konseqvensen — att
det vore orätt, om man härvid blott toge ut en procent af inkomsten;
det vore ju allt för litet! Ja sä skulle slutligen resonneinentet
lyda! För min del är jag således af grefve Hamiltons anförande

Angående

revision af

bevillnings förordnmgen.

(Forts.)

U:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående icke öfvertygad derom, att det förefinnes något orimligt deruti att,

bevillnin °s på sätt v^''° talmannen och baron von Kraemer yrkat, andra formuförordnmgm.
öringen i bevillningsförordningen enligt deras förslag. De föreslå
(Forts.) nemligen, att första punkten i nämnda förordning skulle erhålla
följande lydelse: »Förordning angående bevillning för inkomst af

fastighet, af kapital och af arbete». Sedan do formulerat förslaget
i denna del så, att skatt skall utgå af nyssnämnda inkomsttitlar
hvar för sig, så föreslå de i andra punkten, att öfverskriften öfver
§ 1 samt § 1 i förordningen måtte komma att lyda: »bevillning af
fastighet». År det nu sä, att man vill ändra något af ordalydelsen,
så att ordalagen blott nämna inkomst af kapital och arbete jemväl
med afseende å jordbruk, så torde deremot föga vara att erinra, om
uttrycken affatta^ försigtigt, och då är den saken lätt hjelp t — men
kärnpunkten förblir alltid att icke särskilja fastighetsskatt och inkomstskatt
i fråga om jordbruk, så länge skatten derå utgår efter en
blott beräknad afkastning, som kanske aldrig blir verklig.

Jag befarar, att en del af utskottets ledamöter gått med på den
af utskottet föreslagna motiveringen, emedan de, säkerligen af gammal
vana, icke rätt betänkt konseqvenserna, äfvensom att de af
mig åberopade motionärerna och med mig i denna sak lika tänkande
_ genom sin formulering bra mycket bättre undvika eljest
oundvikliga framtida strider.

Det var endast för två år sedan, då eu ärad ledamot af donna
kammare ansåg jordbruket tåla en beskattning efter en inkomst af
10 procent, hvilket efter mitt förmenande vore att införa ett nytt
slags vexelbruk för jordbruksnäringen, nemligen så att det vexlar
egarc så ofta som möjligt. Jag håller deremot före, att ytterst få
jordegendomar i Sverige lemna en säker behållen medelafkastning
eller inkomst, högre än sex procent af taxeringsvärdet. Nåväl; om
man nu emellertid, på sätt de motionärer jag nyss omförmält det
yrka, beräknar, att bevillningen bör utgöras med 1 procent af behållen
inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet anses vara 6
procent, men för annan fastighet och frälseränta 5 procent — allt
af uppskattade värdet — så är ju denna afkastning af jordbruket
en långt ifrån så säker inkomst som t. ex. lönen för embets- och
tjensteman, hvilka dessutom ofta hafva förmånen af både fullmagt
och pension - eller, för att taga ett annat exempel, som ränteafkastningen
för kapitalisten utaf hans skuldsedel eller annat honom
tillhörigt fordringsbevis. När vi nu, som förut är sagdt, hört, att
man redan varit omtänksam nog att vilja upptaxera jordbruket efter
10 procent af sådan inkomst, hvarför skall man då likasom inbjuda
till en ökning af skatten — som väl ändock redan uppnått
en rimlig gräns — genom att, på sätt utskottet gjort, gående i ledband
af gammal slentrian och embotsmannaskrifvelser, skilja på
skatten, såsom lagd med 5 procent å fastigheten och 1 procent å
inkomst af rörelse och deri nedlagdt kapital, hvilket förfärande
dock, om man rätt vill tänka sig in i saken, leder till uppmuntran
af den gamla striden mellan stad och land, då deremot motionärernas
förslag i realiteten ger samma resultat för närvarande, men
utan nämnda risk. Ett gammalt ordspråk säger: gif en viss poten -

N:o te.

Lördagen den 22 April, f. ra.

tat ett finger, och han tager snart hela handen. Jag tillåter mig i Angående
analogi härmed (sans. comparaison i öfrigt) betona detta.: skilja vi “(

nu jordftra/é.s-beskattningen i dels fastighetsskatt, dels inkomstskatt, ordningen.
den senare beräknad till 1 procent — så dröjer det nog ej länge, (Forts.)
förrän vi glidit utför det sluttande planet, och i den mån mera
skatter behöfvas, då heter det, att landtmännen hafva sjelfva accepterat
proportioneringen af 5 procent i fastighetsskatt och 1 procent
i inkomstskatt. Nej, låt oss vidhålla det enda rimliga, d. v. s. förklara,
att vi betala 1 procent af behållen inkomst af vår näring och
derjemte till fördel för staten gå in uppå, att denna behållna inkomst
för säkerhets och ginhets skull må ber (Utnäs till 6 öre per 100
kronor å uppskattade taxeringsvärdet, fastän det långt ifrån är. säkert,
att vi fått den inkomsten. Då, men icke eljest, kunna vi tå
ett slut på många fantastiska och oroande förslag. Detta bereder
staten jemnare och säkrare inkomster än att, på sätt åtskilliga reservanter
påyrkat, i allo likställa jordbruket med andra näringar i
fråga om sättet vid påförande af inkomstbovillning, hvilket origtiga
förfarande, förutom några af herr Fredholm i hans reservation
ehuru han i dag under debatten tyckes hafva ändrat ståndpunkt,
då han märkvärdigt nog instämt med do 6 reservanterna —• påpekade
olägenheter, ju skulle under dåliga tider alltför mycket rubba
statens inkomster, då deremot staten, på sätt skatten nu utgår, och
efter nu gällande beräkningsgrunder, bär att uppbära en säker, jemn
och högsta möjliga inkomst. Enligt de 6 reservanternas förslag
skulle det deremot kunna hända, att den verkliga skatten för staten
blefvc inemot = 0, och att den oärlige men listige undginge eu
beskattning, som den ärlige och okonstlade jordbrukaren finge vidkännas.

Gå vi nu öfver något litet till herr Fredholms reservation, , så
möter oss rent af en bismak af socialistiska tendenser, och i sina
betraktelser inne på landthushållningens område kommer reservanten
till så orimliga och vilseledande slutsatser, att deras recenserande
skulle förutsätta ett alltför digert svaromål ända från landtbrukets
abe, och dermed törs jag ej fresta herrarnes tålamod. Jag
skall nu endast beröra den del af reservationen, som har omedelbart
sammanhang med hvad jag ofvan andragit. Herr Fredholm
och många med honom vilja förfäkta att förutom hvad han
behagar kalla sen förklädd inkomstskatt», men som jag villo framhålla
såsom en verklig inkomstskatt och just såsom sådan den enda
rimliga skatten, på samma gång den är den för staten fördelaktigaste
— att, säger jag, förutom denna skatt, jordbruket bör betala
särskild fastighetsskatt >för rätten att 7ned andras uteslutande fritt
förfoga öfver en del af landets jord». Som herr. talmannen behagar
finna, är detta just ett af eu framstående socialistisk författare uppfunnet
slagord. Kunde socialisterna vinna detta fotfäste, så vore
vårt land snart nog omskapadt till en socialistisk stat, ty sanningen
är dock, att den ofta ringaktade landtmannen är don nuvarande
statens bästa, ja nästan dess enda säkra stöd. Socialisterna hafva
ej ännu dristat'' ropa ut de nästa stegen, emedan de ur ofriga samhällsklasser
tills vidare uppsöka bundsförvandter att slå ner det far -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

ÄÄ lilaS|C ’ nemligen ligger i landtmfinnens erkända

bevillning!- oc^ ^e^ttigade yrkande derom, att den jord jag ärft eller med eget
förordningen. art)ete jorvarft är min och endast min egendom — men ingalunda
(Forte.) en åt staten mig förlänad nåd att »med uteslutande af andra» få
begagna och bruka densamma — likasom vore staten i sielfva verket
egare af all jord. Om vi landtman härvidlag vika undan en
enda tum och låta socialistiska tendenser triumfera — ja, Ve då
t arf samhälle. Det är en klen tröst, enligt min åsigt, att, i full
konseqvens med herr Fredholms mening om jordbruket, det blir
embetsmanneus och kapitalistens tur framdeles att kanske, när
landtmannen bitit i gräset, skatta efter samma grund — att således
em betsman nen får skatta icke blott för sin lön, utan äfven derför
att lian »med uteslutande af hvarje annan får inneha ett embete»
och kapitalisten ej blott för afkomsten, utan äfven derför att han
»med uteslutande af andra» får besitta »en viss del af landets kapii
..ii 0 hmTarne verkligen, att dylika åsigter främja en lugn
samhällsutveckling''? Jag tror tvärtom!

Herr Fredholm säger å sid. 53, att »man ansett det vara fullkomligt
i sm ordning, att särskild skatt erlägges för den förmån,
som innefattas i rättigheten att med andras uteslutande fritt förfoga
öfver en del af landets jord», och »slutligen skulle uraktlåtenheten
att upptaga särskild skatt för fastigheter nödvändiggöra utkräfvandet
åt så mycket större skatter af icke-fastighetsegare».
Det är också ett skäl för att begå en orättvisa.

»Tillika», säger han vidare, »är att bemärka, att der en fastighetsskatt
länge varit införd, är den lättast af alla skatter att bära,
emedan den då verkar mindre som skatt än som en i fastigheten
intecknad ränta.» Kan man på ett tydligare sätt proklamera återinförandet
af den allra säkraste grundskatt, men som, bevars väl,
förmenats vara en ren bagatell, då den blott kommer att kännas
såsom en grundränta å ett ouppsägbart hypotekslån!

Herr Fredholm vill äfven på sid. 64 vindicera, att det som
verkligen är ett onus för jordbruket, nemligen nödtvånget att anskaffa
ett drygt rörelsekapital för inköp af kreatur och inventarier,
bör räknas såsom en extra beskattningsbar tillgång. Det är dock
en obestridlig’ sanning, att för bedrifvande af ett rationelt jordbruk
i nordligt klimat kräfves drygare rörelsekapital än i gynnsammare
lottade länder; tv här behöfvas flora hus, bättre ombonade hus,
liera kreatur m. m. Här torde 25—30 procent af egendomens taxeringsvärde
behöfvas i rörelsekapitalet. Ökatteregleringskomitén föreslog
också med afseende härå 20 procents afdrag å taxeringsvärdet
(i analogi med hvad för annan fabriksrörelse nu redan medgifves
ja, nota bene! för all annan än de jordbruk tillhörande näringarna).

, Utan att man använder kapital och arbete lemnar jordbruksnäringen
ingen afkastning. Detta är ju tydligt för hvar och eu,
som vill förstå saken. Detta borde rimligtvis i sm ordning klargöra^
att det redan nu är inkomsten af kapital och arbete på den
åt sig sjelf lemnade, ingenting afkastande jorden, som bör vara
skatteobj ektet. J

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 84.

Det är ytterst få jordbrukare, som sjclfva besitta nödigt rörelse- Angående
kapital, men anskaffa detsamma måste de dock, om de skola kunna revision af
bedrifva sitt yrke. Att skaffa detta rörelsekapital är ett onus, som förordningen
leder till på förhand oberäkneliga förluster, men ändock vill man '' (Forts.)
genom att skilja på fastighetsskatt och inkomstskatt komma åt att
beskatta äfven detta onus, såsom varande en beskattningsbar tillgång!
Har man då ej ögon och öron för att många landtman ekonomiskt
stupat just på denna »utmärkta tillgång» t. ex., för att nu
nämna ett sådant exempel, att de förbyggt sig!

Jag yrkar bifall till den af herr vice talmannen väckta motionen.

Häruti instämde herr Pettersson i Tjärsta.

Herr Olsson i Sörnäs: Efter det anförande, som herr vice

talmannen nyss hade, och de många instämmanden med honom,
som gjordes från medlemmar af denna kammare, vill jag inskränka
mig till att endast fästa herrarnes uppmärksamhet på det förhållandet,
att utskottets förslag skiljer sig föga från hans, och det
torde derför också vara temligen likgiltigt hvad vi besluta, om det
blir utskottets förslag eller herr Danielsons. Jag tror dock, att
det vore lämpligast, om regeringen finge genom en komité låta
utarbeta ett förslag, som lättare kan tillfredsställa alla. Det lärer
nu i alla fall icke komma att gå så hastigt med denna frågas lösning,
allra helst som Första Kammaren med en majoritet af 97 röster
mot 18 afslagit det ifrågavarande förslaget. Jag vill slutligen be
att få nämna, att i den händelse utskottets förslag i denna punkt
faller, och jag sålunda har att välja emellan herr vice talmannens
förslag eller Bokströms förslag äfvensom afslag, så kommer jag att
rösta för herr vice talmannens förslag.

Herr Falk: Herr talman! jag har begärt ordet för att påpeka

ett par felaktigheter, som framkommit minst två gånger under
dennä diskussion.

Herr Aloxanderson påstod sålunda, att jordbruket redan vore
beskattadt med 6 procent af taxeringsvärdet. Det torde emellertid
icke vara herr Alexanderson obekant, att jordbruksnäringen är, i
enlighet med gällande bevillningsförordning, taxerad till 6 öre för
hvarje 100 kronor taxeringsvärde, och detta kan väl icke utgöra
6 procent.

Vidare påstod samme talare, att jordbruksnäringen redan nu
är så högt beskattad, att man kommit till yttersta gränsen. Jag
vill då helt enkelt hemställa till honom sjelf: om en jordbruksfastighet,
som är taxerad till ett värde af 100,000 kronor, betalar,
likasom annan fastighet, 50 kronors fastighetsskatt samt dertill
10 kronor såsom ersättning för den bevillning, som öfriga skatteobjekt
äro ålagda, kan man då såga, att jordbruksnäringens beskattning
drifvits till sin yttersta spets? Jag tror det icke!

Herr Forsell: Jag begärde ordet, då herr Aloxanderson

talade om 10 procents beskattning. Jag kommer nemligen i håg

N:o 34.

4fi

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordnmgen

(Forts.)

det talet från 1891 års riksdag, då jag väckte en motion just rörande
jordbruksbeskattningen, såsom motvigt mot regeringens då framlagda
förslag. Jag föreslog då en bevillning af 10 öre på hvarje
100 kronor af fastighetens taxeringsvärde, och att detta belopp skulle
utgöra skatt för såväl fastighetens taxeringsvärde som för det i
jordbruksrörelsen nedlagda rörelsekapital, äfvensom för alla de öfriga
förmåner, som skatteregleringskomitén uppräknat och hvilka icke
förut vore genom fastighetsbevillning beskattade. Men icke har jag
härmed föreslagit, att skatten skall utgöra 10 procent af fastighetsvärdet.
Efter min beräkning utgör 10 öre per 100 kronor endast
1 jo procent. Herr Alexanderson torde behöfva förklara sitt beräkningssätt
litet närmare än nu skett. Regeringen har föreslagit
6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, och Riksdagen har
antagit detta förslag, hvilket i analogi med herr Alexanderson»
uppfattning skulle göra 6 procent af värdet. För min del vill jag
alls icke vara med om, att jordbruksfastighet skall i bevillning
erlägga 6 procent för 100 af värdet eller 6 kronor, ty detta vore
en ren orimlighet.

Herr Alexanderson talade vidare om socialismen och yttrade
dervid något, som jag icke vill låta stå obesvärad!. En ^''motionärerna
från denna kammare i förevarande ämne, herr Åkerlund,
har i sin motivering framhållit nödvändigheten af att i tid tillgodose
de sunda och berättigade kraf på reformer, hvilka från folkens flertal
allt kraftigare framställas, såvida man vill undvika, att de sociala
stormar, hvilka allt starkare bryta sig emot de gamla kultursamhällsbyggnaderna,
skola förorsaka ytterst häftiga omstörtningar.
Het ligger sanning i dessa ord, en sanning som bör beaktas äfven
vid våra skattereformer. Varen öfvertygade om att, om vi nu icke
ställa oss på sådan skattegrund, som enligt allmänna rättsbegrepp
är förestafvad af rättvisan, skola vi derigenom främja hvad herr
Alexanderson nämnde, eller just socialismen. Vi gifva agitatorerna
ett farligt vapen för främjandet af socialistiska syften. Het
finnes nemligen nästan ingenting, som så mycket retar folk, som
om de finna, vid granskningen af sina debetsedlar, att den ena är
högre beskattad än den andra, ehuru de hafva lika stor inkomst.
För att undvika dessa olägenheter måste vi ställa oss på den
skattebasis, att alla skatta lika efter sin förmåga och icke af lättvindig
h o t s s k ä 1 antaga sådana skattelagar för beskattning af jordbruksnäringen,
som omöjliggöra rättvis skattcfördelning.

Man måste väl medgifva, att ett hus eller en jordbruksfastighet,
huru förfallen den än är, dock representerar något värde, och
för denna ,»kalefaktor bör staten hafva rättighet att uttaga skatt.
Het är fastighetsskatt. Inkomstskatten deremot representerar produkten
af det mänskliga arbetet och inkomst af kapital. Het
kapitalvärde, som jordbruks- och annan fastighet representerar, bör
beskattas lika, och den inkomst, som erhålles af kapital, arbete eller
näring, bör beskattas efter samma grunder och till lika belopp, oberoende
af om inkomsten härledes ifrån jordbruk eller hvilken annan
näring eller yrke som helst. Först när detta skattesystem antages,
vinnes rättvis beskattning. Hu säger man, att detta skulle leda

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 84.

derhän, att det mindre jordbruket skulle blifva skattefritt för inkomst.
Ja, det är icke något orätt deri. Hvarför skall en liten
jordbrukare, som bar en egendom med ett par tusen kronors taxeringsvärde,
erlägga detta sjette öre per 100 kronor af fastighetsvärdet
såsom inkomstskatt? År det med stöd af den gamla satsen:
stål han det, så tål han det?» Detta system vill jag åtminstone
icke vara med om; ty ingen bör för sitt arbete betala mera i skatt
än efter hvad arbetet gifven Uppgå do förmåner, jordegaren åtnjuter
från sin egendom, i värde till beskattningsbart belopp, enligt
nu gällande bevillningsförordning 500 kronor, bör han derför i likhet
med andra, som hafva denna inkomst af arbete eller kapital,
erlägga bevillning, men har han ej beskattningsbar inkomst, så bör
han väl slippa betala inkomstbevigning.

Man har också talat om svårigheten att verkställa jordbruksnäringens
beskattning efter denna princip. Tänker man närmare
efter, skall man finna, att denna beskattningsmetod är ganska lätt
att verkställa. Ty med den kännedom om ortförhållandena, hvilken
taxeringsmyndigheten eger, är det icke för denna myndighet svårt
att beräkna värdet af de förmåner jordbruket lemnar sina idkare
och, om dessa förmåner uppgå i värde till 500 kronor per år, då
derför påföra bevillning, men i annat fall befria dem från inkomstbevillning,
i hvilket fall de skola betala endast 5 öre per 100 kronor
af fastighetens värde såsom fastighetsskatt och, hvad inkomstskatten
vidkommer, naturligtvis komma i åtnjutande af samma afdrag som
alla andra enligt hevillningsförordningens bestämmelser. Derigenom
kommer man på den rigtiga bog, att lika inkomst betalar lika skatt
samt att der ingen förtjenst är, skall icke heller utgå någon skatt.
Skulle man så vilja bestämma progressiv inkomstskatt, är detta då
utförbart äfven för inkomst af jordbruksnäringen, och härmed är
ock rättvisa uppnådd mellan alla skattdragare. Det går ej an att
vilja tillämpa det progressiva skattesystemet på den icke jordbrukaiidc
befolkningen och låta denna gå fri. Då man. nu vet, att det
går för sig i andra land att ga till väga på nu augit vet sätt, torde
det också kunna gå för sig hos oss.

En talare på norrlandsbänken anförde ett exempel, som förtjenar
beaktande, såsom utvisande olämpligheten af nuvarande boskattningssystemct.
Han talade om två jordbrukare, som egdc hvar
sin gård, taxerad till ett värde af 12,000 kronor. Den ena hade
derjemte ett kapital på 9,000 kronor, då deremot den andra hade
gården intecknad till större dolen af sitt värde och derjemte skuld
å sin lösegendom. Enligt nu gällande bevillningsförordning får
denne senare, som är nära nog utfattig, skatta lika mycket som
den förre, emedan det kapital, som don förstnämnde bär, nu icke
är åtkomligt för beskattning, då det ej lemnar 500 kronor årlig
inkomst. Tager man deremot det andra skattesystemet, som med
mig liktänkande i denna fråga vilja hafva, ställer sig saken så, att
för personen, som har fastighet, värderad till 12,000 kronor, samt
derjemte har ett kapital, beräknas först värdet af de förmåner han
åtnjuter af sin fasta egendom, och dertill lägges afkastningen af
kapitalet, detta må vara stort eller litet, och för sammanräknade

Angående
revision af
bevillningsförordningen.

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående inkomsten påföres bevillning — alldeles som det nu sker för andra
LTL? skattskyldige. På detta sätt kommer man åt äfven mindre kapital,
förordningen. som kunna finnas hos välbergade jordegare.

(Forts.) Jag hört, att Första Kammaren afslagit hvarje skrifvelse förslag,

och under sådant förhållande utgör det beslut, som denna
kammare fattar, endast en opinionsyttring. Det är emellertid ett
märkligt svar diskussionen ger på frågan, sedd från jordbruksintressets
synpunkt Jag skall icke vidare sysselsätta mig dermed,
utan yrkar bifall till det af herr Bokström framstälda förslag, uti
hvilket jag redan förut har instämt.

Herr J. H. G. Fredholm: Då jag haft tillfälle att i eu

reservation angifva min ställning till denna fråga i dess helhet, hade
jag icke vidare ämnat yttra mig. Men då den ärade representanten
för Yillåttinge härad varnat kammaren för de socialistiska ansatser,
som enligt hans förmenande skulle ligga i ett uttryck, som. förekommer
i min reservation och som han trodde vara hemtadt från
någon känd socialistisk författare, kan jag icke underlåta att, för
den händelse någon af kammarens ledamöter skulle känna sig oroad
af det gjorda påståendet, nu upplysa, att jag har hemtat ifrågavarande
uttryck ur professor Rydins reservation till skatteregleringskomiténs
förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Det

var alls icke oväntadt, att det skulle blifva en skarp diskussion
rörande_ denna fråga; tv det är ju alldeles klart och det har också
gifvit sig till känna vid fyrfaldiga tillfällen, att man skulle försöka
att återfå de gamla grundskatterna och således åter skapa nya orättvisor.
Det är nog hufvudgrunden. Det har visserligen försäkrats,
att man icke skall lägga några obilliga skatter på jordbruket, men
det är nog ändå afsigten. Jag tror dock icke, att det går så lätt
att göra, ty jag föreställer mig, att, oaktadt utskottet gjort allt för
att lägga band på den komité, som skall tillsättas för att utreda
denna vigtiga fråga, man likväl skall kunna hysa så mycket förtroende
till regeringen — och jag har för min del detta förtroende —
att don i en sådan komité tager opartiska, rättänkande och framför
allt praktiska ledamöter, som icke uppgöra sitt förslag endast på
teoretiska grunder, utan äfven taga hänsyn till praktiken. Då är
jag öfvertygad, att vi få ett förslag, som är bättre än det som utskottet
framlagt. Då kan det vara tid att tala om denna sak, och
derför behöfva vi icke nu så mycket tala åtminstone om detaljbestämmelserna.

Jag har hört många yttranden, att jordbruket icke har någon
inkomstskatt, och att följaktligen jordbrukare icke betala någon
sådan. Har då verkligen icke jordbrukaren någon inkomstskatt?
Han skall betala efter 6 öre på 100 kronor. Ja, det är verkligen
en inkomstskatt, och jag vädjar till alla dem, som hafva praktisk
kännedom om jordbruket, huruvida de icke genom utgörandet af
denna skatt få betala så mycket i inkomstskatt som hvilken annan
som helst, som erlägger dylik bevillning. Man har talat om det

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

sjette öret, men icke gifver jorden fem procent af det uppskattade Angående
väTdet. Yi kunna nog hålla oss till 3 å 4 procent. revision af

Vidare har man sagt, att jordbrukaren icke betalar skatt för förordningen
rörelsekapitalet. Jag undrar hur den jordegendom skulle se ut, '' (Forts.)
som man endast inköpte och sedan läte den vara utan att derpå
nedlägga något rörelsekapital.

Det kunde ju vara ofantligt mycket att säga i denna fråga,
men jag anser det vara allt för tidigt att nu tala derom. Yi kunna
gömma det till dess vi få ett förnuftigt förslag från regeringen.

Jag vill blott säga, att jordbrukarne aldrig knusslat att betala hvad
rätt och skäligt är, och det komma vi aldrig att göra. Men att
det skulle ligga i statens eller andra korporationers intresse att
pina i hjel jordbruket med orimliga skatter, det tror jag icke. Yi
kunna för öfrigt lugna oss med denna sak, ty jordbrukaren betalar
i sjelfva verket allt lika hög inkomstskatt som hvilken annan
näringsidkare som helst.

Jag skulle helst vilja yrka rent afslag å don föredragna punkten,
men då jag förut instämt med herr vice talmannen, så ber jag att
fortfarande få vidhålla detta mitt instämmande.

Herr Anderson i Hiinmelsby: Herr talman, mine herrar!

Hvad är det, som egentligen bör ligga till grund för en rättvis beskattning?
Jag förmodar, att det bör vara kapitalvärdet å den produkt,
som det som skall beskattas representerar. Då bör det väl vara
samma förhållande med jordbruket som med kapital och arbete
samt andra beskattningsföremål. Om jag utgår från denna synpunkt,
så tror jag icke, att jag behöfver vara så vidlyftig, som
herr Fredholm varit i sin reservation, för att komma till en sann
och rigtig åsigt och ett rättvist resultat. Jag kan icke följa honom
i hans resonnement samt bevisföring och ämnar icke heller göra
det, men jag skall försöka att på ett enkelt sätt visa, att efter de
grunder, som nu äro föreslagna, får jordbruket skatta mer än hvarje
annan rörelse får i förhållande till det kapitalvärde som det representerar.
Jag skall utgå från den nyss af mig angifna synpunkten.
En gård, som är taxerad till 20,000 kronor, lemnar, efter
5 procent beräknadt, 1,000 kronor i inkomst. För dessa 1,000
kronor får den, efter en beräkning af G öro för hvarje 100 kronor
af taxeringsvärdet, betala 12 kronor i bevillning. Ett motsvarande
kapital af 20,000 kronor, som lemnar 1,000 kronor i ränta, betalar
5 kronor 50 otc i skatt. Jordbruket får således betala 6 kronor
50 öre mer än kapital af samma storlek, detta naturligsvis beroende
derpå, att jordbrukaren icke får något bevillningsafdrag. Men
om jag tager en jordbruksfastighet af don storlek, att motsvarande
kapital icke åtnjuter bevillningsafdrag, t. ex. en på 40,000 kronor,
den får betala 24 kronor, under det att ett kapital på 40,000 kronor
icke behöfver betala mer än 20 kronor i bevillning. Således får
jordbrukaren betala 4 kronor mer än kapitalisten.

Jag vill i sammanhang härmed också bemöta herr Falk. Han
framhöll, att för eu jordbruksfastighet om 100,000 kronor icke betalades
mor än 50 kronor samt för det sjette öret 10 kronor, d. v. s.

Andra Kammar erm Prat. ISO 3. N:o 34.

N:* 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forts.)

60 kronor, och det tyckte han var litet. Men för ett kapital å
100,000 kronor betalas blott 50 kronor; således får jordbrukaren
betala 10 kronor mera. Jag kan icke finna, hvarför jordbruket
skall betala mer än vare sig kapitalet eller inkomst af arbete och
öfriga näringar, som ju beräknas efter samma grunder som kapitalet.

Herr grefve Hamilton tycktes vara mycket om om jordbruket.
Han sade ett par, tre gånger, att han icke ville med ett enda öre
höja jordbrukets beskattning, utan att han blott ville skapa rättvisa.
Men han sade dock, att det icke fans sundt förnuft i vice-talmannens
förslag, emedan man derigenom icke kunde få någon högre
inkomst för statsverket. Det var ju endast med jordbrukets beskattning
han sysselsatte sig, och det föresväfvade väl honom ändå,
att han ville, att det skulle bli en högre skatt på jordbruket. Det
var väl icke så alldeles utan att han lät påskina, att han i framtiden
önskade i detta afseende få ett annat resultat än hvad som
nu skulle blifva fallet. Ty han hade annars icke behöft säga, att
det icke fans sundt förnuft i förslaget, derför att man dermed
icke kunde komma till högre inkomst för statsverket. Om man
äfven tager i betraktande andra förhållanden, så finner man, att
jordbruket har, utöfver de skatter, hvarom här är fråga, äfven andra,
men orättvist fördelade, såsom t. ex. i fråga om vägunderhåll, der
jordbruket får bidraga med fyra gånger så mycket som annan
fastighet och kapital, samt sex gånger så mycket som för inkomst
af arbete och rörelse. Likaså vid. underhåll af allmänna byggnader
får jordbrukaren bidraga med fyra gånger så mycket som andra
skatteföremål. Detta torde väl också böra tagas i beräkning.

Jag kan för min del icke finna, huru man skall kunna beskatta
jordbruket efter inkomst, och icke heller tror jag att det
skulle blifva större inkomst för statsverket om man så gjorde. Ty
det kan ju många gånger inträffa, att jordbruket icke lemnar ett
enda öre i inkomst. Äfven om man hade eu noggrann bokföring,
tror jag att det skall visa sig, att så kan blifva förhållandet, och
att personer som äro mera hemma i jordbruk än herr Frodholm
hafva kommit till ett sådant resultat. Jag tror nog, att det är
bäst att vi stanna vid det förslag, som är framstäldt af herr vice
talmannen Danielson, nemligen att vi taga den fasta beskattningen
på jorden såsom skatt för såväl fastigheten som inkomsten deraf.

Jag skall för min del yrka bifall till herr vice talmannens
förslag.

Herr Alexanderson: Jag lärer ett par gånger under mitt
förra anförande ej uttryckt mig fullt korrekt och uttömmande, i
det jag endast talat förkortningsvis om 6 procents och 10 procents
skatt. Det är min skyldighet att lojalt erkänna detta såsom en
felaktighet i uttrycket, som kan misstydas, om jag än på samma
gång vill framhålla, att af ordalagen på andra ställen i mitt anförande
borde tillräckligt tydligt framgått, hvad jag rätteligen afsåg
att säga, änskönt jag ej alltjemt återupprepade den långa meningen
ur motionen 1 procent af behållen inkomst, hvarvid denna för
jordbruksfastighet anses vara 6 öre per 100 kronor af taxerings -

Lördagen den 22 April, f. m.

Öl

N:o 34.

värdet eller, hvad herr Forsells förslag beträffar, 10 öres skatt per Angående
100 kronor af uppskattade värdet. revision af

Vidkommande herr Fredholms yttrande om socialistiska ten- bevillningsdenser
hos honom och hans hjelpreda, professor Rydin, så ber jag ''
få nämna, att jag med mitt förra yttrande ingalunda velat påstå,
att han eller professor Rydin äro socialister. Jag ville endast
konstatera, att det är en af de socialistiske ledarnes mest begagnade
käpphästar, som kommit till heders, när han talar om »rätten
att med uteslutande af andra fritt förfoga öfver en del af landets
jord».

I hopp om att icke alltför mycket trötta eder, mine herrar,
skall jag De att få till protokollet antecknad såsom min åsigt, att
såsom regel skatten hör lämpas efter förmågan, d. v. s. efter inkomsten,
och att der ingen inkomst finnes, hör icke heller någon
skatt utgöras.

Den verkliga skatteförmågan hör, anser jag, härledas från dessa
hufvudfaktorer, nemligen den behållna inkomstens säkerhet och
den del, som den skattskyldige har i den behållna inkomsten. Nå
väl, låtom oss då anställa en liten jemförelse, på det sätt som herr
Anderson i Himmelsby nyss gjorde — jag går dervid i samma
spår ungefärligen — emellan en jordbrukare å ena sidan och andra
skattskyldige å andra sidan. Man kan då till jemförelse välja t. ex.
en embetsman med 4,000 kronors årlig lön eller också en kapitalist,
som eger 80,000 kronors kapital — ty efter 5 procents ränta så ger
det kapitalet en årlig inkomst af 4,000 kronor. Dessa betala hvardera
40 kronor i skatt till staten. Men en jordbruksegare skall
betala samma skatt, redan om han köpt en egendom för 66,000
kronor, i rundt tal. Hvilkendera af dessa kategorier anse emellertid
herrarne hafva den säkraste inkomsten?! — Ja, jemförelsen utfaller
ändå ofördelaktigare för jordbrukaren, än hvad vid första
påseende kan tyckas. Ty oafsedt om han ens eger det kapital,
som erfordrats för inköpet af egendomen, måste han betala, som
om han verkligen varit egaro till inköpssumman. Det slippa de
andra kategorierna ifrån, derför att de få draga ifrån hvad de kunna
hafva utgifvit i visst afseende — afdraget må nu kallas existensminimum
eller ränteskuld eller någon annan lagfästad grund för
afdrag. Men jordegaren skall under alla förhållanden — oafsedt
om han med stor skuld besitter jorden, eller om lian fått sin skörd
förstörd, eller om han drabbats af andra olyckor — likafullt betala
skatten till fullo, och det efter en beräkning, som, enligt hvad
herrarne behagade finna af hvad jag nyss sade, kommer att ställa
sig ofördelaktigarc redan i och för sig, enär han nemligen får
betala efter 66,000 kronors värde samma skatt till staten som
kapitalisten efter 80,000 kronor. På gamla dagar, om konjunkturerna
gått emot, ja, då har han ofta nog bekymmersamt, utan att
det stått i hans skön att råda öfver konjunkturer eller dåliga år.

Om kapitalisten icke ger sig in på oförsigtiga spekulationer, utan
nöjer sig med en skälig ränta, så har han åtminstone alltid kapitalet
att trygga sig vid, och den i statens tjenst anstälde embetsmannon
har sin pension! En liten inkomsttagare får afdrag af existens -

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordningen.

(Forts.)

minimum ända till 1,800 kronors inkomst. Jordbrukaren får icke
något afdrag, ehuru lian, jag vågar påstå det, under samma tid
haft osäkrare inkomst — ja kanske har han, som förut antyddes,
dessutom skuld på hela hemmansvärdet, men icke ens för den
skulden får han något afdrag. Nåväl, mino herrar, hvilken får då
vidkännas den drygaste skatten, och hvem har det häst?! Ivan det
då ej vara en tillräckligt känbar skatt, som jordbrukaren får vidkännas,
om, på sätt de med mig lika tänkande föreslå, skatten
skall utgöras med 6 öre per 100 kronors taxeringsvärde, såsom
antaget att utgöra behållen inkomst?

Herr Hornberg: Jag begärde ordet endast med anledning af
en åsigt, som herr Alexanderson uttalade i sitt första anförande.
Han yttrade nemligen, att det vid jordbruket vore ingenting utom
den redan beskattade fastigheten, som lemnade någon beskattningsbar
inkomst. Han förklarade och preciserade denna sin åsigt närmare
så, att han sade, att jorden i och för sig ger ingen afkastning.
Én sådan vinnes först, sedan man på jordens brukning lagt
ner driftkapital och arbete. Han sade vidare om detta driftkapital,
att han fattade det som ett onus, som ålåg den, som köpt en fastighet.
Men om det vore ett onus, borde det, just derför att det vore
ett sådant, icke göras ännu mera betungande genom att ytterligare
göras till föremål för beskattning.

Jag vill medelst ett exempel so till, huruvida en sådan åsigt
kan hålla streck. Han sade sjelf, att det driftkapital, som fordras
för en egendom, enligt hans uppskattning uppginge till 25 ä 30
procent af fastighetsvärdet. Om jag då t. ex. ponera!’, att jag hade
ett kapital af 125 å 130 tusen kronor, så har staten, så länge jag
har det kontanta kapitalet, skatt utaf hela detta belopp. Beräknar
jag räntan efter 5 procent, så skulle jag således för 125,000 kronor
först skatta 50 kronor för de 100,000 kronorna och så 12 kronor
50 öre för de återstående 25,000 kronorna. Jag får således betala
skatt för både de 100,000 kronorna och de 25,000 kronorna. Nu
inköper jag en egendom för 100,000 kronor. Så behöfves det för
att sätta jordbruket i gång ytterligare ett driftkapital, och härtill
använder jag de 25,000 kronor, som återstå efter inköpet. Efter
den dagen skulle enligt herr Alexandersons mening staten rättvisligen
mista den skatt, som den skulle haft af de 25,000 kronorna.
Jag skulle således genom en dylik affärsoperation hafva rätt att
undandraga staten en stor del af den skatt, som jag annars varit
skyldig att betala för min förmögenhet. Jag hemställer huruvida
en sådan åsigt är hållbar. Jag har nu icke tagit i betraktande
den insats, som köparen gör, då han på fastigheten lägger ned sitt
eget arbete. Han förtjenar väl genom sitt arbete något på året.
Det är väl i regeln så mycket, att det åtminstone kan uppskattas
till lönen för en fördräng. Om han nu icke skulle skatta för behållningen
af detta personliga arbete, huru skall det låta sig
förklara? Jo, det kan icke förklaras på annat sätt, än att det är
precis detsamma, som om vi tänkte oss, att han vid beräkning af
den beskattningsbara inkomsten uppförde, hvad han genom sitt

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

eget arbete förtjenade, såsom lön åt sig sjelf och så droge undan Angående
detta belopp ifrån beskattning. Som vi veta, är detta icke öfverens- ’leV\Sj^n
stämmande med de principer, som ligga till grund för gällande förordwmgen.
bevillningsstadga. (Ports.)

Herr talman, jag skall icke uppehålla kammaren längre. Jag
anhåller att få instämma i det yrkande, som blifvit gjordt af herr
Bokström.

Herr grefve Ha milton: Herr talman, mine herrar! Jag ber
om ursäkt, att jag å nyo tager till orda, men jag har ansett mig
nödsakad dertill af en rent personlig anmärkning.

Den ärade representanten för Yifolka m. fl. härad förklarade
nyss, att jag i mitt förra anförande yttrat ett och menat ett annat.

Jag öfverlemnar till honom sjelf att bedöma, huruvida framställandet
af dylika beskyllningar kan vara lämpligt. Åtminstone bör
man då vara försedd med bättre vapen än dem han hade till sitt
förfogande. Han tillät sig nemligen tre gånger upprepa, att jag
skulle hafva sagt, att i det förslag, mot hvilket jag vände mig,
icke funnes »sundt förnuft». Jag vädjar till de stenografiska protokollen.
Jag har aldrig fält ett sådant yttrande.

Herr Truedsson: Herr talman, mino herrar! Jag skall icke
länge upptaga kammarens tid, men jag vill i alla fall tillkännagifva,
att jag instämmer i herr Alexandersons första anförande.

Man har redan talat så mycket om likställighet i skatteväg
och antydt, att det svenska jordbruket härutinnan skulle vara likstäldt
med alla andra näringar, sedan vi fått grundskatterna och
indelningsverket afskrifna. Men detta, sker ju icke till fullo förr
än om 12 år, under det att vi redan nu få underkasta oss den
ökade skattebörda, som ålagts oss genom urtimans beslut, och detta
gäller såväl de 6 örena i bevillning som den särskilda tilläggsbevillningen,
hvilken också drabbar dessa G öre. Men, mine herrar,
då vi hafva så många andra onera och utskylder, som betunga
jordbruksfastigheterna och jordbruksnäringen och hvilka icke drabba
andra fastigheter och näringar, så vore det väl också skäl, att
dessa onera borttoges, innan man inför ett sådant skattesystem,
som det man från vissa håll så allmänt uttalar sig för. Jordbruksfastigheterna
hafva ju för det första att utgöra mycket högre tionde
eller utskylder till presterskap^ än andra fastigheter och derjemte
kyrkotionde, hviket icke betungar andra fastigheter. Vidare deltaga
ju jordbruksegarne i mycket högre grad i skyldigheten att
bygga tingshus, häradshäkten och kyrkor än hvad fallet är med
innehafvarne af andra fastigheter såväl som öfriga samhällsmedlemmar.
Slutligen hafva vi ännu det dryga väghållningsbosväret.

Men, säger man, detta tager ju slut om ett eller två år härefter.

Härvid är dock att märka, att alla andra näringar icke komma att
deltaga i vägunderhållet med mer än en fjerdedel, under det att
hela den öfriga delen faller på jordbruket. När alla dessa skatteutjemning^
en gång blifvit genomförda, då först kan det blifva
tal om likställighet för jordbruket i detta hänseende.

.lag yrkar bifall till herr vice talmannens motion.

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående Herr Anderson i Himmelsby: Herr grefve Hamilton påstod

bJriltoinql att ha° ick® had® saSt’ att det .icke funnes sundt förnuft i det förförordninqen.
^ör h vilket jag uttalade mig. Jag kunde egentligen dock icke
(Forts.) fatta annat, än att han fälde detta yttrande, men jag vädjar till
honom sjelf att säga, hvarpå han då stödde sitt uttalande, att det
vore omöjligt att komma till en högre beskattning med tillämpande
af de grunder, som föreslagits i herr vice talmannens motion. En
talare bakom mig har sagt, att han verkligen fälde detta yttrande,
men han kunde icke säga, i hvilket sammanhang det förekom. Jag
kunde emellertid icke fatta detta annorlunda, än att grefve Hamilton
utgick från den synpunkten, att han icke ville göra jordbruket
någon orättvisa och i sammanhang härmed förklarade, att det icke
funnes sundt förnuft i det ifrågavarande förslaget, derför att man
med detta förslag icke kunde komma till någon högre beskattning.

Jag vet nu icke, hurudant förhållandet kan blifva, när protokollen
komma att synas. Jag har den erfarenheten, att det går
mycket lätt att ändra sådant der, att sätta till ett ord här och taga
bort ett ord der. Jag vill visst icke säga, att herr grefven skall
göra det; jag vill endast förklara, att så har händt och att jag icke
kunde fatta herr grefvens anförande annorlunda, än jag nu antydt.
Jag vädjer emellertid till honom sjelf att säga, hvarpå han stö‘dde
sitt uttalande, att man på detta sätt icke kunde komma till någon
högre eller någon rättvis beskattning.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till herr Bokströms under
öfv erläggningen framstälda förslag; och Jo) afslag å utskottets hemställan
och bifall till herr vice talmannens i ämnet väckta motion.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till proposition
i nu nämnd ordning; och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för herr vice talmannens motion. Som votering
likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits herr Bokströms
yrkande, _ nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å mom. a) i l:sta
punkten af bevillningsutskottets betänkande n:r 18, bifaller herr
vice talmannens i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Bokström under
öfverläggningen framstälda yrkande.

Omröstningen visade 133 ja mot 79 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Efter föredragning vidare af mom. b) anförde: Angående

° ° revision af

Herr J. H. G. Fredholm: Då herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet yttrade sig i den föregående punkten, framhöll (Forte.)
han åtskilliga betänkligheter, som skulle vara förenade med att
Riksdagen inginge till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, så beskaffad,
som utskottet i mom. b) föreslagit. Jag kan icke neka till, att jag
till en viss grad delar hans betänkligheter med afseende derpå, att,
såsom utskottet nu har formulerat, sin hemställan, denna deklarationsskyldighet
skulle åläggas alla inkomsttagare. Jag har uti mm
reservation tillåtit mig uttala den meningen, att detta icke vore
behöfligt för ändamålets vinnande, men att det skulle komma att
medföra åtskilliga olägenheter. Utskottet sjelfkär också af denna
mening, hvilket visar sig af utskottets motivering på sid. 29, der
utskottet — efter att först hafva redogjort för att man i åtskilliga
länder vidtagit den åtgärden, att man begränsat deklarationsskyldigheten
för personer, hvilkas beskattningsbara inkomst icke uppgår
till ett visst lägre belopp — yttrar:. »Lämpligt synes vara, att en
begränsning i nu antydd rigtning i principens tillämpning göres
äfven hos oss. Hvar gränsen hos oss bör sättas, är emellertid en
fråga, hvarom utskottet icke anser sig nu höra göra något uttalande».

Således framgår af motiveringen, att utskottet visserligen är af
den uppfattning, att deklarationsskyldigheten bör vara ett åliggande
för dem, som hafva någon större inkomst, men utskottet lemnar
derhän, hvar gränsen skall sättas. Jag tror emellertid, att,, om man
efter orden »som äro skyldige att erlägga bevillning för inkomst»
inskjuter: »utöfver visst belopp», skulle man icke blott kunna undanrödja
den betänklighet, som af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uttalades, utan tillika ställa, utskottets hemställan
mer i öfverensstämmelse med utskottets motivering. Eör den skull
tillåter jag mig nu att yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan
i den föreliggande punkten med det tillägg, att orden.

»utöfver visst belopp» inskjutas på af mig nyss angifna ställe.

Herr Petersson i Runtorp: Med anledning af det yttrande,

vi nyss hörde från statsrådsbänken, tager jag mig friheten yrka afslag
på den föredragna punkten. Jag tror verkligen, att utskottet
icke heller håller så mycket på denna punkt, helst Första Kammaren
redan afslagit densamma.

Herr Petersson i Brystorp instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Collandor: Jag bor att få biträda det af herr Frcdholm
nyss framstälda förslaget. Här i denna punkt är icke föreslaget
någon ny skatteform eller något sätt, på hvilket skatten skall utgå,
utan man har endast gjort det uttalande, att, då vid urtima riksdagen
uttryckligen förklarats, att de ökade skattebördorna
täckas till större delen genom direkta skatter, det är nödvändigt

N:o 84.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordninger

(Forts.)

att vid denna ökade beskattning i bevillnmgsförordningen inrymmes
en sådan bestämmelse, att personer måste sjelfva uppgifva sina
inkomster. Långt ifrån, att en sådan bestämmelse skulle medföra
någon olägenhet, tror jag snarare, att man skulle vid tillämpningen
varda belåten dermed. Let skulle dessutom enligt mitt förmenande
förekomma _ en mängd onödiga besvär, eftersom det vanligen nu
tillgår så vid taxeringen, att taxeringsmyndigheterna ofta taga upp
på måfå en persons inkomster, som anses göda, allt högre och högre.
Hvar och en, som är samvetsgrann, bör icke kunna hafva några
betänkligheter mot förslaget, helst om den inskränkning göres, som
utskottet i sin motivering framhållit och nu af herr Fredholm
föreslagits.

Herr Johansson i Strömsberg: Då jag är en af motionärerna
i ämnet, skall jag taga mig friheten yrka bifall till utskottets förslag
med den dervid af herr Fredholm gjorda ändringen. Jag gör
det _ så mycket hellre, som jag vet, att det finnes mvcket stora
kapital, som icke äro beskattade. Jag har sjelf suttit i''taxeringskomitéer
och en gång varit med om att uppskatta en person efter
eu inkomst af 50,000 kronors kapital. Ett följande år höjdes denna
taxering motsvarande ett egaude kapital af 00,000 kronor. Då
klagade han och fick skatten nedsatt efter 50,000 kronors kapital.
Några månader derefter dog personen i fråga och då visade sig,
att han hade ett kapital af nära 300,000 kronor. Är det nu rimligt,
att en person sålunda kan undanhålla för staten och kommunen
ett kapital, som egentligen bort beskattas? Jag kan icke hänföra
sådant till annat än rent ut sagdt bedrägeri både mot staten och
kommunen, eftersom begge gått miste om den skatt, som i förevarande
fall bort tillkomma dem, i fall den ifrågavarande förmögenheten
uppgifvits till sitt fulla belopp.

Herr Jansson i Krakerud: Herr Nils Petersson i Kuntorp

yrkade afslag å utskottets förslag på de skäl, som nyss anfördes
från statsrådsbänken. — Om Första Kammaren hade antagit punkten,
borde man kanske taga i öfvervägande, om man nu här skulle bifalla
punkten eller icke, men då Första Kammaren redan afslagit
densamma,. och man således här i kammaren blott har att gifva
sin åsigt till känna såsom en opinionsyttring, så synes det mig, som
om Andra Kammaren icke borde sätta sig" emot, att eu inkomsttagare
skall vara skyldig att uppgifva till taxeringsmyndigheten
den inkomst, som han verkligen har. — Här är ju endast fråga om
att åstadkomma reda och att få kapitalisterna och öfnga inkomsttagare
att sj elfva lemna upplysningar om deras rätta inkomster,
hvilka i många fall annars äro mycket svåra att utröna. Jag vill
således yrka bifall till utskottets förslag med den af herr Fredholm
gjorda ändringen.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag skall endast be att få yrka bifall

till herr Fredholms förslag.

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan med den af herr Fredholm föreslagna
förändring.

Mom. c).

Bifölls.

I fråga om mom. d), som härefter föredrogs, anförde:

Herr Collander: Såsom herrarne behagade finna, vidtager här
nu en ny afdelning, då utskottet hemställer, att de följande punkterna
»måtte tagas i öfvervägande» vid en blifvande revision afbevillningsförordningen.
Således icke ett ovilkorligt uttalande derom.
Denna skattereform i afseende å aktier kan vara ganska stötande
för en del personer, då den första gången framkommer, men man
finner, att i flera länder, som under den senaste tiden ändrat sina
beskattningslagar, har denna synpunkt tagits i betraktande. Det
kan ju heller icke förnekas, att dessa bolag, som åtnjuta befrielse
från personliga skyldigheter, såsom värnpligt, kommunala uppdrag
o. d., också åtnjuta andra fördelar af staten, i det att de dels fått
begränsa sin ansvarsskyldighet för de förbindelser, som för bolaget
ingås, och dels äfven att de i allmänhet hafva fått utlemna obligationer
samt genom att ställa aktierna på innehafvaren fått sina
delaktighetsbevis af mera löpande beskaffenhet. Dessa fördelar äro
af den art, att de böra beskattas högre än sj elfva kapitalet. Nu
har man invändt, att då bolaget skattar för vinsten å samtliga aktier
i detsamma, skulle det kunna uppstå en alltför stor eller eu
dubbel beskattning, i fall äfven aktieegarne finge skatta för vinstutdelning
å sina respektive aktier. Detta missförhållande har man
äfven sökt lindra i vissa stater, så t. ex. i Preussen genom de
tre procents afdrag å aktiekapitalet vid taxering af årsvinsten,
som skulle motsvara den allmänna räntefoten derstädes och som
der får göras vid bolagets beskattning, under det i andra länder
sådant afdrag får göras af den enslcilcle delegaren när han beskattas
för vinstutdelning å aktier. Hvilketdera sättet, för tillämpningen
af räntcafdragct, voro lämpligast att här införa, och huru det i
öfrigt vid dylik beskattning skulle ordnas, är ännu en öppen fråga.
Utskottet har emellertid med detta sitt förslag afsett att få en utredning
af förhållandena i detta fall.

Jag ber att få yrka bifall till den föreliggande punkten.

Herr Falk: Herr talman! Då utskottet i detta moment, d),

talar om delcgare i bolag, förmodar jag att utskottet härmed afser
alla slag af bolag, således äfven aktiebolag.

Utskottet hemställer nu, huruvida icke vid eu blifvande revision
af hevillningsförordningen »det i § lf> af nu gällande instruktion
för taxeringsmyndigheterna förekommande stadgandet bör utbytas
mot en bestämmelse derom, att jemväl enskilde delcgare i
bolag eller inrättning skola taxeras för inkomst af samma bolag

Angående
revision af
bevillningsförordningen.

(Forte.)

X:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående eller inrättning». Utskottet vill således att alla delegare i bolag,
revision af af hvilken beskaffenhet bolagen än vara må, skola betala en dubbel
förordningen inkomstskatt. — Huruvida detta kan anses öfverensstämmande med
(Forts.) bet uttalande, att här afses »en jemnare fördelning af skattebördan»,
öfverlemnar jag till vederbörande utskott och dem, som fört dess
talan, att afgöra.

Utskottet afser vidare med sitt förslag »en högre beskattning
af den större förmögenheten». — Om det icke funnes andra bolag
än sådana, som voro sammansatta af 3, 4 eller 5 rike män, hvilka
bildat bolag för att med det gemensamma kapitalet åstadkomma så
mycket större vinst, eller om det endast vore större kapitalister
tillåtet att bilda bolag, då kunde det möjligen vara skäl att taga i
öfvervägande, om icke den större förmögenheten i dessa bolag äfven
borde beskattas hos bolagsmännen. Men åtminstone hvad aktiebolagen
beträffar, torde för de fleste erfarenheten visa, att ett ringa
fåtal har sådana delegare, att pluraliteten af dem kan anses ega
en större förmögenhet. Hvad afses nemligen med bildandet af
aktiebolag? Jo dermed afses, att en industriel eller annan affär,
som icke kan åstadkommas af 1, 2 eller 3 personer, skall kunna
sättas i gång genom att dessa personer med sig associera andra
kapitalegare, och dessa äro i vanliga fall små kapitalister. I ett
kapitalfattigt land, sådant som vårt, är det obestridligt, att en
mängd af de företag, som här kommit till stånd och hvarigenom vår
industri gått framåt, varit omöjliga att utföra, om icke aktiebolag
bildats.--De skäl, som utskottet och motionären åberopat såsom
stöd för den dubbla beskattningen, kan jag för min del icke finna
vara förenade med någon hänsyn till rättvisa. Är det så, att aktiebolagen
anses vara så lukrativa för respektive delegare, stadga då
ä la bonne heure enmycket hög stämpel på den rättighet, som medgifver
etablerandet af bolaget, men att för all framtid stadga, att de
skola betala dubbel skatt, är och förblifver en orättvisa. Många af
delegare. i aktiebolag utgöras af qvinnor och små kapitalegare,
hvilka för att möjligen få någon högre ränta på sina penningar,
mången gång riskera sjolfva det lilla kapitalet. Att på detta sätt
taga två gånger skatt af delegarne i ett bolag finner jag icke vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, och jag måste derför,
berr talman, yrka afslag å utskottets hemställan i detta nu föredragna
moment.

Herr Hornberg förenade sig med herr Falk.

Herr Beckman: I olikhet med den siste talaren skall jag be

att få yrka bifall till utskottets hemställan i detta moment.

Jag vet ej, hvar den ärade representanten för Jönköping hemtat
sin statistik. Han påstod att det långt större flertalet aktieegare i
våra bolag skulle befinna sig i jemförelsevis små omständigheter.
Jag känner det icke. Men jag tillåter mig betvifla, att det största
antalet kan hänföras till denna kategori.

Hvad är emellertid egentliga skälet, hvarför vi vilja lägga denna
skatt på aktieegarne? Jo, den omständigheten, att de genom rättig -

Lördagen den 22 April, f. m.

If:o 34.

heten att drifva rörelse, på sätt som aktiebolagslagen bestämmer,
kommit i en sådan undantagsställning, att den måste betraktas som
ett privilegium, väl värdt att särskildt beskattas. Det är ett verkligt
privilegium att få under lagens hägn med så obetydlig risk
gå in i en affär — som visst icke i allmänhet afser att hjelpa någon
uppfinnare eller dylikt — utan som nog i de flesta fall är ämnad
att vara en lukrativ affär. Det är ett privilegium att få gå in i
densamma med en jemförelsevis ringa summa och ej vara ansvarig
för affärens utveckling, dess gäld och dess risker annat än jemnt så
långt som man såsom aktietecknare satt in penningar i företaget.
Det är hufvudsakligen derför, att staten genom detta medgifvande
skänker särskilda privilegier åt ett visst slag af affärsverksamhet,
som man ansett att denna beskattning bör ifrågakomma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Gumselius: Jag instämmer i hufvudsak i det anförande,

som representanten från Jönköping nyss hade. Jag ber att dertill
få lägga några ord.

Den senaste talaren yttrade något om statistik. Om man vill
göra upp en sådan och undersöka, huru det förhåller sig med bolag,
som bildas, skall man finna att många hafva ganska kort varaktighet.
De penningar, som sättas in i dem för att främja den ena
eller andra saken, som ej kan främjas af enskild person, under det
man nu delar risken gemensamt, dessa penningar gå till stor del
förlorade. Många bolag bildas hvarje år och do inom ett eller
annat år, sedan aktiekapitalet gått bort.

Men om vi lemna dessa ur sigte och so på sådana bolag, som
förr eller senare blifva lukrativa affärer, skall man finna, att det
öfvervägande antalet af dem äro sådana, som ej gifva utdelning
under det eller de första åren, utan den vinst, som då stundom
bokföres, användes till att något konsolidera bolagen. Under den
tiden få de i alla fall, så vidt dessa medel bokföras som vinst, naturligtvis
betala skatt för dem. Omsider efter något år erhålla
bolagsmännen 4 å 5 "/„ utdelning på aktierna; efter ytterligare något
år kan procenten blifva större. Således, de första åren hafva bolagsmännen
varit utan vinst. Men det skulle dock gå såsom hittills,
att det som bokföres som vinst också beskattas. Då de, efter
att derå år hafva varit utan ränta på sitt kapital, börja få en måttlig
ränta, skulle • de dessutom beskattas för den räntan. Sedermera,
när det blefve högre ränta, skulle do beskattas i förhållande dertill.
Jag skulle ej haft något att invända, om förslaget haft den lydelsen,
att den vinst, som tillkomme enskilda aktier utöfver en bestämd
ränta, vore särskildt beskattningsbar. Men den vinst jag här
talat om—jag vågar nästan påstå, att de flesta nu uppväxande
aktiebolags erfarenhet är sådan — tycker jag verkligen oj är skäl
att pålägga extra beskattning.

Dessa aktiebolag böra, enligt mitt förmenande, icke betraktas
såsom något fiendtligt mot vare sig landet och statskassan eller
industrien. Jag tror, att de göra mera godt åt landet och de näringar,
på h vilka de inverka, än för aktieegarne — om man sor

Angående

revision af

bemllnings förordningen.

(Forts.)

>:o 34.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

saken i genomsnitt. Att sedermera ett eller annat bolag kommit
att blifva en ofantligt lukrativ affär, det är en annan sak. Jag föreställer
mig, att man kunde finna ett sätt att göra beskattningen
sådan, att den träffade dem, som borde beskattas, men ej dem som
för närvarande äro fullt tillräckligt beskattade.

Då jag således anser denna punkt ej vara antaglig i sitt nuvarande
skick, men ej beredd att på rak arm framställa ett ändringsförslag,
återstår mig intet annat än att hemställa om afslag.

Herr friherre Nordenskiöld instämde häruti.

Herr Waldenström yttrade: I bevillningsutskottets betän kande

äro uttalade många grundsatser, som jag af allt hjerta öfverensstämmer
med. Men den grundsats, som här uttalas, kan jag
icke gilla. Jag anser det nemligen vara orätt att i ett fall pålägga
inkomst af kapital dubbel beskattning, då man ju icke vill göra
det i andra fall. Och här är uppenbarligen fråga om dubbel beskattning
af viss inkomst af kapital.

Det är tre ledamöter af utskottet, som anmält sin reservation.
Två af dem hafva reserverat sig, derför att de anse förslaget vara
outförbar!, ehuru de instämma i sjelfva principen. Den tredje har
uttalat sig mot sjelfva principen.

Det synes mig vara märkvärdigt, att herr grefve Hamilton
kunnat föreslå något sådant, och att utskottet accepterat hans förslag.
Jag vill först påpeka, att det här icke, såsom herr Beckman
trodde, är fråga endast om aktiebolag, i hvilka delegarne hafva den
förmånen att vara tryggade mot all annan förlust än förlusten af
det kapital, som de insatt i företaget. Hej, här är, såsom orden
uttryckligen lyda, fråga om delegare i bolag eller inrättning i allmänhet.

Jag antager såsom ett exempel, att jag har en 5 procent obligation,
som gifver mig 5,000 kronors inkomst. Jag antager vidare,
att jag har aktier uti samma affär, som gifva 5,000 kronors vinst.
För de 5,000 kronor, jag uppbär af obligationen skattar jag endast
50 kronor. De 5,000 kronor, jag uppbär af aktierna, beskattas
deremot först på kontoret, innan de gå till mig, och sedan hemma
hos mig, när de kommit hem. Jag kan ej förstå att detta är
rättvist.

Jag antager, att jag har en affär, som gifver mig 5,000 kronors
inkomst, och att jag är skyldig på den affären till en person ett
kapital, för hvilket jag måste betala 5,000 kronor i ränta. Då har
jag 5,000 och han 5,000 ur samma affär. Så säger jag: »Vill du

icke med mig bilda ett bolag och der insätta det kapital, som du
har att fordra, så att vi begge blifva delegare i affären?» Han går
in derpå. Affären gifver 10,000 kronors inkomst, 5,000 kronor åt
hvar. Strax måste vi båda två enligt utskottets förslag skatta dubbelt
emot hvad vi skattade, då jag var ensam om affären, och han
var fordringsegare hos mig. Detta synes ej vara rimligt eller
rättvist.

Herr grefve Hamilton menar, att man på detta sätt skall träffa

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

den större förmögenheten i allmänhet. Jag tror icke, att så är
förhållandet. Ty en stor mängd af delegarne i aktiebolag är mindre
förmögenhetsegare.

Jag förstår ej, hvarför man icke lika gerna föreslår att dubbelt
beskatta hvarje inkomst af kapital, som stiger till ett visst

belopp och derutöfver. Hvarför skall det ske endast i det särskilda
fall, då kapitalet består i delaktighet uti bolag?

Man kan häremot invända: dubbel beskattning kan förekomma
äfven i andra fall, såsom vid fastighetsskatt. Om jag till

exempel har en fastighet, taxerad till 100,000 kronor, och är skyl dig

på densamma 50,000 kronor, så måste jag erlägga skatt för alla
de 100,000 kronorna, men derjemte måste den, som bar att fordra
de 50,000 kronorna, betala skatt för inkomsten af detta kapital.
Ja, det är sant, bevillningsutskottet har ock erkänt, att det är en
oegentlighet, men en oegentlighet, som —_ säger utskottet — icke
kan undvikas, förrän fastighetsskatten blifvit ersatt med allmän
inkomstskatt. Men erkänner man således, att det är en oegentlighet
på ett område, så förstår jag icke, hvarför man skall arbeta på
att föra in samma oegentlighet på ett annat område.

På dessa grunder skall jag be att få yrka afslag på utskottets
hemställan i denna punkt.

Angående

revision af

bevillnings förordningen.

(Forts.)

Häruti instämde herr Ekströmer.

Herr J. H. G. Fredholm: Jag skall först bo att få till kännagifva,

att jag ej till alla delar gillar utskottets hemställan i
denna punkt, förnämligast med hänsyn till formuleringen. Så önskar
jag, att ordet »bolag» kunde utbytas mot »aktiebolag». Det
är ock endast med afseende på aktiebolag, som jag skall taga mig
friheten yttra mig i denna sak.

Herr Waldenström har, såsom många göra, anmärkt, att det
skulle blifva eu dubbel beskattning af kapital, om såväl aktiebolaget
som aktieegaren beskattades. Sjelf påvisade han dock, att
förhållandet är detsamma med afseende på inteckningar, ehuru han
visserligen framhöll, att detta var en oegentlighet, hvarför han ej
ville, att den skulle förekomma äfven i fråga om beskattning af
aktier.

För min dol tror jag dock, att man icke beböfver befara en
sådan dubbel beskattning af kapitalet, om man tillgriper den utväg
herr Gumaolius påpekat, nemligen att låta sjefva aktiekapitalet
vara obeskattadt för bolaget, och endast låta do enskilde aktieegarne
betala skatt för den inkomst de deraf hafva. Jag kan icke rinna,
att detta utgör någon dubbel beskattning af kapitalet. För den
vinst åter, som utöfver räntan på aktiekapitalet uppstår på sjclfva
rörelsen, anser jag såväl aktiebolaget som aktieegarne bör skatta,
ty jag håller före, att hvarje individ bör skatta till staten för
all den inkomst lian verkligen bar. Sättet, hvarpå lian fått inkomsten,
lemnar jag alldeles ur räkningen. Samma penningebelopp
kan vandra från den ene till den andre, och för hvar gång eu
person deraf har en inkomst, bör han för donna skatta. Således

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående anser jag det vara en rigtig princip som i utskottets hemställan
remswn a/ gr uttalad.

förordningen. . Med afseende på hvad den förste talaren yttrade om olämplig(Forts.
) heten att göra inkomsten af aktier till föremål för beskattning på
samma sätt som alla andra inkomster, och att, om man skulle uttaga
en sådan skatt, man enligt hans mening borde kunna göra
detta med samma verkan genom att taga ut skatten i form af
stämpel, så vill jag nämna, att den frågan varit föremål för öfverläggningar
inom utskottet.

Det är visserligen sant, att man skulle kunna taga ut skatten
till staten lika väl genom stämpel på aktien som genom att upptaxera
personen för inkomsten deraf. Men det förefinnes en väsentlig
skilnad mellan det ena och det andra tillvägagåendet. Om
man tager ut skatten genom stämpel, får staten nog sin skatteandel,
men kommunen går förlustig sin, derigenom att den icke får någon
kommunalskatt på den inkomst, som inflyter från aktier.

För öfrigt delar jag herr Gunuelius’ uppfattning om att formuleringen
icke är lyckligt funnen, men den omständigheten utgör
icke någon anledning för mig att yrka afslag, ty den tanke, som
i utskottets hemställan fått sitt uttryck, är, äfven om uttrycket
icke fullt öfverensstämmer med den uppfattning jag har om sjelfva
saken, emellertid eu tanke, som förtjenar att tagas i öfvervägande,
och något annat innehåller icke utskottets hemställan. Utskottet
har ju endast begärt, att frågan skall af Kong! Maj:t tagas under
öfvervägande; och om begäran framstälts på ett sätt, som icke kan
tillfredsställa hvars och ens önskningar, anser jag detta vara likgiltigt^
då saken ändå skall tagas i öfvervägande. På grund häraf
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Beckman: Jag kan icke rätt förstå beviskraften af den
mörka _ skildring en talare nyss gaf rörande aktiebolagen. Här
gäller ju en beskattning af utdelningen på aktier. Hvad beträffar
dessa bolag, som aldrig ge någon utdelning och som stå upp som
svampar ur jorden ena dagen för att do den andra, får jag för min
del säga, att många bland dem äro af den beskaffenhet, att till
och med om jag trodde, att nu ifrågasatta bestämmelse skulle
kunna i någon mån motverka deras uppkomst, jag icke skulle
sörja deröfver. Många af dessa bolag äro sådana, att man icke bör
uppmuntra den osunda associationslusta, som framkallar dem; man
kan tvärtom understundom vara lika glad, om de gå under.

En annan talare hyste synnerliga farhågor för så kallad dubbel
beskattning. Jag medgifver att orden hafva en dålig klang. Men
i detta fall, som i så många andra, är klangen sämre än verkligheten.
Det är så vanligt, att man tillgriper ett slagord, och detta
blir då tillräckligt vapen för att döda hela saken. — För öfrigt
anser jag icke, att man i detta fäll kan med full rätt tala om dubbel
beskattning. Det är faktiskt fråga om pengar, som göra tjenst
två gånger för olika subjekt. I ena fallet hafva de gjort tjenst
hos bolaget, i andra hos den som fått utdelningen. Här man fått
förmånen, är det icke mer än rätt att man betalar skatt för den.

Lördagen den 22 April, f. ra. 63 NlO 34:.

För öfrigt ber jag att få instämma i herr Fredliolms uttalande Ayigäende
i fråga om formen för utskottets hemställan. Jag anser, att när af_

här endast är fråga om att »taga i öfvervägande» huru vida detta
stadgande skall införas eller icke, är dermed icke sagdt, att forum- (Forts.)
leringen skall bli alldeles sådan som den här är föreslagen. Jag
tror, att sjelfva tanken tillräckligt framgår af motiveringen. I motiveringen
tinnes äfven, om jag icke missminner mig, en erinran,
att man kan göra undantag för sjelfva aktiekapitalet. I alla händelser
gifver motiveringen otvetydigt vid handen, att det icke varit
någon bestämd detaljerad formulering som utskottet afsett, utan
blott att vi önskat, att vid en blifvande allmän revision af bevillningsförordningen
denna synpunkt icke måtte lemnas obeaktad.

Herr Alexanderson: Jag är i all hufvudsak förekommen utaf
herr Fredholm och ber derför endast att få instämma med honom.

Herr Wallbom: Olika uppfattningar hafva gjort sig gällande
om den dubbla beskattningen. För några år sedan utkom en författning
om ändring i bevillningsförordningen, enligt hvilken så kallad
»annan fastighet» skulle beskattas. Man afsåg dermed att beskatta
backstugusittare m. fl. De tyckte då med skäl, att detta blef en
dubbel beskattning, hvilken drabbade desto hårdare, som dessa lägenhetsinnehafvare
i allmänhet voro mindre bemedlade personer.

Om jordbruksarealen var så stor, att det var möjligt att beskatta
lägenheten som jordbruksfastighet, så gjorde man det. Hade lägenhetsinnehafvarne
någon sysselsättning med jorden, blefvo de
fria från bevillning af inkomst. Men när de icke hade detta, utan
arbetade borta på andra håll, fingo de utgöra skatt för inkomst och
derjemte skatt för lägenheten. Derigenom fingo de således en dubbel
skatt: först för stugan att bo i och sedan för sin arbetskraft,
medan en vanlig jordbrukare icke särskild! beskattas för sin bostad.

Äfven nu, när det gäller att beskatta inkomst af aktiekapital,
har man invändt, att detta skulle vara en dubbel beskattning. Äfven
om det kommer att kännas så af eu och annan, som är akticegare
och som helst skulle vilja vara fri derifrån, så tror jag dock
icke att man kan anse denna dubbla beskattning vara mera orättvis
än den, hvarom jag nyss talade.

Talaren från Jönköping sökte slå an på känslorna, då han säde,
att det finnes många qvinnor som hafva del i aktiebolag och klippa
kuponger, och af dom skulle man således nu komma och taga dubbel
bevillning. Jag antager emellertid att, om någon, det må vara
man eller qvinna, har en inkomst af 500 kr. på sina aktier och
skall beskattas derför, så får han väl räkna 450 kronor i bevillningsfritt
afdrag, och för öfrigt anser jag icke att dot är så farligt att
beskatta dem, som hafva 500 kronor inkomst blott genom att klippa
kuponger.

Eu talare från Stockholm sade, att dot icke skulle vara så
farligt att beskatta bolag. Det skulle icke, menade han, hafva
någon betydelse, derför att det dör så många bolag. Jag antar
emellertid som gifvet, att om någon satt in pengar i ett bolag och

>:o 34.

Angående

revision af

bevillnings förordningen.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

detta dör, så riskerar lian icke att betala någon skatt. Det är
naturligtvis endast för de pengar, lian får in på sina aktier, lian bär
den skyldigheten. Jag känner i min ort personer, som äro stora
bruksegare, hafva del i flera bruk och hafva, skulle jag tro, 30—
40,000 kronor om året i inkomster, men som äro fullständigt befriade
att betala skatt till staten för dessa pengar. -De äro också
befriade från att betala några kommunala skatter.

Jag tager mig. friheten yrka bifall till utskottets förslag och
anser icke, att det innebär någon obillighet mot do små kapitalen.

Med herr Wallbom förenade sig herr John Ohlsson.

Herr Gum se Hus: Ett par utskottslcdamöter, som haft ordet

efter mig, hafva sagt, att formuleringen kanske icke är så hra, som
man . skulle önska. Den ene af dom har dessutom förklarat, att
han i hufvudsak instämde uti det vigtigaste af mina grunder, men
han kom emellertid till motsatt resultat. Jag håller med om, att
formuleringen ej är så lycklig, som man skulle önska, enär det
gäller att val väga orden vid ett sådant tillfälle, då Riksdagen skall
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Här är till en början ett ord,
som blifvit betydligt missförstådt. Det är ordet bolag. Man skiljer
ju i allmänhet emellan handelsbolag och den sorts bolag, som man
kallar aktiebolag. Vi ha på sätt och vis en tredje sort, kommanditbolag,
hvilka dock hittills haft föga lifskraft i Sverige, föga ifrågakommit
här, men som tvifvelsutan, i fall man bestämmer sig för eu
sådan beskattning af aktiebolag, som här är ifrågasatt, torde komma
att få större växtlighet i vårt land. Somlige talare, t. ex. den på
dalabänken, hafva fäst sig vid dessa handelsbolag, och så har bär
från bevillningsutskottets herrar ledamöter försports, att handelsbolag
menades icke alls. Här skulle icke afses bolag i egentlig
bemärkelse, utan aktiebolag, ehuru utskottsledamöterna af för mig
obekant anledning trott sig icke böra skrifva detta, utan trott, att
Kongl. Maj:t skall förstå ändå, att, då Riksdagen skrifver bolag,
den icke menar bolag i allmänhet, utan den menar aktiebolag.
Vill bevillningsutskottet nödvändigt ha det här för sin räkning, så
och då det för närvarande efter Första Kammarens beslut icke lär
komma längre än till kammarens protokoll, må det väl stå som
prof på, huru ett så här vigtigt skrifvelseförslag affattades i bevillningsutskottet
anno 1893.

Herr Falk instämde häruti.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar! Det

var en ärad talare på stockholmsbänken, som påpekade, att dessa
bolag äro till så stor nytta, att man med hänsyn dertill icke borde
söka åstadkomma en dubbelbeskattning af dem. För min del har
jag gått ut från den synpunkten, att, vare sig ena eller andra bolaget
är till nytta eller skada, jag icke vill vara med om en stratfskatt,
utan från den synpunkten, att hvarje inkomsttagare bör
beskattas inom den kommun, der han är bosatt. Nu säger man,

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 34.

att, om delegare i bolag skall skatta för inkomst af sina aktier, Angående
det blir en dubbelbeskattning. Ja, det kan man säga, om man så revision af
vill, derför att bolaget skattar för sin rörelse, der det är hemma,

Men hela vårt skattesystem, hela nationens skattesystem grundar '' (Forts.)
sig ju på en dubbelbeskattning. Kapitalet beskattas, när det flyttas
från en till annan oupphörligt. Om t. ex. en grosshandlare här
i Stockholm säljer för några tusen eller några millioner kronor
till Yermland, får han naturligtvis skatta för sin inkomst af denna
affär här i Stockholm. Om sedan en minuthandlare tjenar på samma
lager, får han betala för den inkomst han derigenom förskaffar sig,
der han bor. Så är det på alla möjliga områden. Jordbrukaren
betalar för sitt taxeringsvärde och för sitt jordbruk, och sedan, om
en grosshandlare köper spanmål af honom och tjenar på denna,
får lian i alla fall skatta för sin inkomst deraf.

Jag kan ej förstå, hvarför icke, fastän bolaget skattar för sin
rörelse, der densamma drifves eller styrelsen har sitt säte, en aktieegare,
som icke drifver rörelsen, bara sitter och tager inkomst af
den, skall skatta derför i den kommun, der han bor. Detta blir
detsamma, som när talaren på geflebänken skrifver böcker och
har inkomst af denna rörelse. Sedan skickas böckerna till annan
ort. Der säljer en annan person dem och har inkomst af dem, han
också. Han får skatta för denna inkomst. Dubbelbeskattning förekommer
på alla möjliga områden. Sådan kan man naturligtvis
icke undvika.

Jag har således gått ut från den synpunkten, att den ene skall
skatta inom den kommun, der han är bofast, och en annan individ,
der han är bofast. Detta är hufvudsakliga skälet, hvarför jag varit
med om det beslut, hvartill utskottet kommit. Om det nu vore
fråga om att fatta ett definitivt beslut, att godkänna ett precist
formuleradt lagförslag, då kunde man ju resonera mycket om formuleringen.
Men då det nu gäller en skrifvelse med anhållan, att
vid revision af bevillningsförordningen »måtte tagas i öfvervägande,
huru vida icke till befordrande åt så väl en högre beskattning»
o. s. v., synes mig, som man mindre kan behöfva fästa sig vid
sjelfva formuleringen, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Jag skall först säga, att jag mycket

sympatiserar med en motion, som här blifvit väckt, att inkomst af
kapital bör beskattas högre än inkomst af arbete. Jag säger detta
nu för att undvika missförstånd. Men jag kan, som jag redan sagt,
icke vara med om, att inkomst af kapital skall i ett afseende, i
ett fall beskattas dubbelt mot hvad samma inkomst af kapital i
andra fall beskattas. Och något annat är här icke fråga om. Om
jag ensam har en affär, som gifver 5,000 kronors inkomst, så skall
jag skatta 50 kronor för detta, och jag skulle icke hafva något
emot att, om så fordrades, skatta 100 kronor. Men om vi blifva
två egare af samma affär med samma inkomst, så få vi skatta icke
för 5,000, utan för 10,000 kronor, d. v. s. då skola först och främst
dessa 5,000 kronor beskattas på kontoret, och sedan skola återstå Andra

Kammarens Prot. 1803. N:o 34. 5

N:o 34.

Lördagen den 22 April, f. m.

Angående
revision af
bevillningsförordningen

(Forts.)

ende 2,475 kronor beskattas, när de komma hem till mig, och 2,475,
när de komma hem till honom, som jemte mig eger affären. Det
är alldeles, som om herrarne i utskottet trodde, att affären eger
sig sjelf, och att det icke är någon person, som eger den. Derpå
grundar sig det missförstånd, som både herrar Beckman och Jansson
i Krakerud gjort sig skyldiga till.

Det är naturligt, att, när ett kapital öfvergår från en person
till en annan genom någon affär, bör det beskattas hos både den
ene och den andre. Om jag förtjenar 1,000 kronor, skall jag naturligtvis
betala skatt derför, och om en annan sedan förtjenar samma
belopp af mig, skall äfven han skatta för det. Men att jag sjelf
för samma summa skall beskattas på tvä ställen, det finner jag
orimligt. Antag att jag hade en affär, som gåfve mig 5,000 kronors
inkomst, och att jag vore ensam egare af den och någon sade:
»dessa 5,000 kronor skola först beskattas på ditt kontor; och sedan,
när du sjelf uppbär dem, skola de beskattas på nytt igen», hvad
vore det för rättvisa i det? Men är det icke rättvist, när egaren
är en, huru kan det då bli rätt, så snart egarne bli två eller flere?
Här kan man ju icke tala om en kapitalöfverflyttning i egentlig
mening. Kapitalet öfvergår här från affärens kontor till affärens
egare, och detta måtte väl icke vara detsamma, som att det öfvergår
från en egare till en annan. Herr talman, jag vidhåller mitt
yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen hafva blifvit med
öfvervägande ja besvarad. Yotering blef emellertid begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som afslår bevillningsutskottets hemställan i mom. d) af
punkten 1 i betänkandet n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren bifallen.

Omröstningen visade 59 ja men 103 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af det föreliggande betänkandet till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

Lördagen den 22 April, f. m.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr F. M. Stånggren under 4 dagar fr. o. m. den 25 dennes
och » G. E. Thernuenius » 2 » > » 27 »

§ 8.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, gemensamma omröstningar öfver de voteringspropositioner,
som redan blifvit eller derförinnan kunde
varda af båda kamrarne godkända, komme att anställas måndagen
den 1 instundande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3.59 e. m.

N:o

revision

hem

föror

(Forts.)

In fidem
Hj. Nehrman.