RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 19 april.

Ki. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Föredrogs

till en början statsutskottets memorial n:o 54, med förslag
till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för riksgäldskontoret.

Under punkten I hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte godkänna
vissa i punkten intagna stadganden.

Herr Persson i Mörarp begärde ordet och yttrade: Herr tal man,

mine herrar! Jag anhåller att få föreslå, att kammaren ville besluta
att antaga de under punkten I förekommande paragraferna utan
någon särskild uppläsning af paragraferna.

Den i afseende på föredragningssättet sålunda gjorda hemställan
bifölls.

Härefter blefvo de ifrågavarande förslagen af kammaren godkända.

Punkterna II och III.

Biföllos.

§ 2.

Föredrogos vidare, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
utlåtanden:

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra landskamrerarebostället 1/2 mantal Grytan
n:o 2 iBrunflo socken af Jemtlands län till skjutfält förNorrlands artilleriregemente; n:o

56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället 1 mantal Yesterlösa n:o 1 i
Östergötlands län; och

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 33.

N o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

n:o 57, i anledning af Täckt motion i fråga om utredning och förslag
angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser
utgående kyrkofonden.

§ 3.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna memorial
n:o 17, angående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af
punkten 2 i bevillningsutskottets betänkande, n:o 3, med anledning af
Kong! Maj:ts proposition n:o 2, med förslag till ny förordning om beskattning
af bvitbetssockertillverkningen i riket.

§ 4.

Ang. utsträcka Till afgörande förelåg vidare bankoutskottets utlåtande n:o 10, i
ning af tiden anledning af motion angående utsträckning af tiden för återbetalning
för återbetal- af s ]<- afbetalningslån och om ändrad lydelse af § 32 i reglementet
X&, ®r riksbanken.

lån m. m. Till utskottet hade hänvisats eu af herr E. Fredholm i Saleby
m. fl. inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 75, innefattande hemställan,
att afbetalningslån måtte kunna få från riksbanken utlemnas
till återbetalning inom vare sig 2 y2 eller 5 års tid, och att räntan å
dylika lån ej under lånetiden skulle vara oföränderlig, utan kunna
höjas eller sänkas, med iakttagande att förändringen trädde i kraft vid
tiden från den afbetalning, som skedde näst efter det förändringen
blifvit af fullmägtige beslutad.

Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; hvaremot i en vid utlåtandet fogad reservation herrar
Qumcelius, Göransson och Holmgren föreslagit sådan ändring i § 32
mom. 2 af bankoreglementet, att orden »en femtedel» utbyttes mot
orden »minst en tiondedel» och således,

att mom. 2 i § 32 erhölle följande lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst
erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af en femtedel
utaf lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant
försummas, att hela obetalda
delen af lånet varder till betalning
förfallen.

(Ändrad lydelse.)

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst
erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af minst en
tiondedel utaf lånebeloppet jemte
(o. s. v. lika med nuvarande lydelse).

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Onsdagen den 19 April, e. m. 3 No 33.

Herr Fredholm i Saleby: Äfven i år har jag blifvit uppmanad Ang.utsträcl;-

att framlägga den här motionen, som begär utsträckning i tiden för afbetalningen
af lånen i riksbanken. Men såväl nu som förlidet år ^ingaf W.
finner jag, att bankoutskottet icke har kunnat bifalla motionen. Det är af betalnings -verkligen litet beklagligt att så skett. Folket på landsbygden skulle lån m. m.
erfara en liflig glädje, om en sådan förändring, som den jag föreslagit, (Forts.)
kunde åstadkommas. Ty i synnerhet för landtbrukaren är det verkligen
svårt att kunna betala så mycket på 2 x/2 år, som hittills måst ske;
och det är derför som man begärt att få utsträcka tiden för afbetalningen
till 5 år i stället för dessa 21/2 år. För landtbrukaren är det
i synnerhet svårt derför, att han icke har mer än en skörd om året att
kunna betala de stora halfårsamorteringarna med. — Under sådana förhållanden,
att utskottet afstyrkt motionen, skulle man väl i allmänhet fått
finna sig dervid; och jag skulle icke heller vid detta tillfälle hafva sagt
något emot detta. Men då jag finner, att tre reservanter anmält sin
reservation till förmån för min motion, skall jag anhålla om bifall till
reservanternas förslag. Jag frånträder således det förslag, jag sjelf framstäit,
och anhåller om bifall till reservanternas hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman, mine herrar! Såsom synes har

jag icke kunnat deltaga i det slut, hvartill utskottet kommit, utan deremot
afgifvit min reservation. På 3:dje sidan af utskottets betänkande,
heter det bland annat: »En lånerörelse sådan som den nu ifrågavarande
torde, strängt taget, ej tillhöra en riksbanks verksamhet och ej heller
från dess synpunkt sedt böra uppmuntras.» — Det kan nog vara sant,
att eu sådan lånerörelse strängt taget icke tillhör en sedelutgifvande
banks verksamhet, emedan en sedelutgifvande bank icke i allmänhet
bör hafva sina fonder utlånade på längre tid, utan hafva dem placerade
i sådana valutor, som lätt kunna realiseras, så att den sedelutgifvande
banken är i stånd att när som helst kunna inlösa sina sedlar. Men
vid det förhållande, att Riksbankens sedelutgifningsrätt är grundad på
andra fonder än dessa 12 millioner, som äro afsätta till af betalningslån,
anser jag den anmärkningen förfalla i det afseendet.

Utskottet säger vidare nu, att en sådan lånerörelse som den ifrågavarande
»icke bör uppmuntras». — Ja, men då Riksdagen har afsatt
12 millioner för ändamålet, och det utaf dessa 12 millioner ligga mellan
3 och 4 millioner inne, som icke användas, anser jag, att man bör
ställa och reglementera så, att dessa penningar komma till användning.

Ty eljest skulle väl utskottet hafva föreslagit Riksdagen några åtgärder
att draga in denna fond, då utskottet hyser den uppfattningen, att
denna lånerörelse icke bör uppmuntras. Mig förefaller det deremot,
att man icke bör gå in på den vägen; utan när en fond en gång blifvit
afsatt för ifrågavarande ändamål, så bör man, som sagdt är, ställa
så, att den kommer till användning.

Nu har man framhållit bland andra skäl för afstyrkande af motionen,
att det yppar sig större svårigheter vid att bedöma säkerheterna, då
lånen äro stälda på längre tid än på kortare. — Ja, det kan ju vara sant. —

?f:o 33. 4 Onsdagen don 19 April, e. m.

Ang. utstrack- Men då reglementet redan föreskrifter, att vid hvarje afbetalning bankf™9återfart-
styrelsen eller bankofullmägtige kanna infordra vederhäftighetsbevis af
ning af s. k. låntagare, så anser jag, att denna invändning icke heller är af så stor
af betalnings- betydelse.

lån m. m. icke heller kan jag finna, att borgenssystemet skulle i någon
(Forts.) nämnvärd mån uppmuntras genom införande af den förändring, som
föreslagits i reservationen. Borgenssystemet tror jag flitigt användes,
äfven om man tager vanliga låu på längre eller kortare tid, och derför
tror jag, att det hvarken skulle göra till eller från, om man vidtager
den förändring i reglementet, som i reservationen föreslagits.

Då jag sålunda icke kan se något hinder för att vidtaga den förändring,
som här är föreslagen af reservanterna på grund af motionen,
så ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Larsson från Upsala instämde häruti.

Herr Melin: I motsats mot hvad de båda föregående talarne
gjort, skall jag be att fä yrka bifall till utskottets utlåtande. Det liufvudsakliga
skälet, hvarför jag inom utskottet har biträdt den åsigt, hvartill
utskottet kommit, är det, att jag icke anser det nyttigt att utvidga användningen
af det borgenssvstem, som här är rådande i fråga om dessa
afbetalningslån. Det är ju bekant, att det öfver hufvud taget är borgenssystemet,
som användes vid dessa lån, och icke realsäkerhet. Då
jag derjemte för min åsigt funnit ett stöd deri, att bankkomitén enhälligt,
liksom bankofullmägtige under många år, vid behandlingen af
denna fråga kommit till samma resultat, så kan jag för min del icke
finna, hvarför man nu skulle frångå denna redan befästade åsigt. Utskottet
har för öfrigt anfört åtskilliga skäl, hvilka jag emellertid nu icke
vill trötta kammaren med att upprepa. Jag har endast velat säga detta
för att dermed tillkännagifva min ståndpunkt i frågan, och ber derför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Bergen da hl: Herr talman! I motsats till den näst före gående

talaren, som yrkade bifall till utskottets utlåtande, ber jag att
få förena mig med herr Fredholm, som yrkat bifall till reservationen.
Om man betraktar motionen, som berör det förhållande, hvarom utlåtandet
gäller, finner man, att den afser att åt mindre jordbrukare, fabriksidkare
och handtverkare bereda förlagslån till billig ränta, och att de
medel, som genom lån ur riksbanken erhållas, må amorteras på den
för dem beqvämaste tiden. Om man nu granskar bankoutskottets utlåtande,
som hufvudsakligen stöder sig på det utlåtande, som fullmägtige
i riksbanken afgåfvo år 1890, hvilket å sin sida grundade sig på de
yttranden, som de olika afdelningskontorens styrelser afgifvit, så framgår,
att utaf dessa hafva tre af de större kontorens styrelser — de i
Malmö och Göteborg helt och hållet samt Luleå afdelningskontor delvis
— afstvrkt en vid den tiden föreliggande motion i samma syfte. Der

Onsdagen den 19 April, e. m. 5 Jf:o 33,

emot tillstyrkte alla de öfriga dåvarande kontoren densamma. Hvad Ång. utsträcksom
nu kan vara orsaken till, att styrelserna för dessa större kontor i äterbetaFGöteborg
och Malmö samt delvis styrelsen för kontoret i Luleå byste''ning af s ^
olika åsigter med de öfriga afdelningskontorens styrelser, kan jag icke så afbetalningsnoga
säga: jag föreställer mig dock, att detta beror derpå, att den bank- län m. m.
rörelse, som bedrifvits inom dessa städer, hufvudsakligen torde bestå (Forts.)
uti att förlägga kapital åt den större industiien och handeln samt de
större näringarna.

Hvad som styrker mig i denna tro är, att de öfriga afdelningskontoren
äro förlagda inne i landet, der hufvudsakligen jordbruket och
den mindre industrien hafva sitt säte.

Utskottet anför såsom skäl för att motarbeta motionen den utsträckning
af borgenssystemet, som skulle bli en följd af densammas godkännande.
När nu är förhållandet, att ifrågavarande lånefond, som uppgår
till 12,000,000 kronor, icke begagnas mer än till cirka 8,000,000 kronor,
ligger det naturligtvis i sakens natur, att om lånerörelsen ökas, måste
ju äfven borgenssystemet komma att utvecklas. Jag kan icke se, att
det i detta fall ligger något ondt häri, ty detta borgenssystem berör
ju mindre fabriksidkare, näringsidkare och jordbrukare, som i regeln ej
hafva någon realsäkerhet att erbjuda. När nu så hos oss är förhållandet,
att borgenssystemet spelar en större roll, än i andra länder, så kunna
ju dessa låntagare icke tillgodogöra sig denna lånefond, om icke just
genom personlig borgen.

Utskottet säger vidare, att det icke tillhör en riksbanks verksamhet
att uppmuntra en sådan lånerörelse. Sådana hafva likvisst icke alltid
åsigterna varit. Tv, om jag icke misstager mig, höjdes år 1879 denna
lånefond från 9,600,000 kronor till 12,000,000 kronor. Detta bevisar
ju, att icke alltid denna åsigt varit rådande hvarken inom riksbanken
eller inom Riksdagen.

Utskottet anför jemväl, »att förslaget äfven går i bestämd rigtning
mot de åsigter, som i de af sakkunnige personer bildade bankkomitéerna
uttalats» emot att en sådan lånerörelse skulle ega rum. — Ja, det är
visserligen sant, att dessa så uttalat sig, men dessa komitéernas uttalanden
hafva icke blifvit godkända af Riksdagen. De hafva icke ledt
till något resultat. Förr än så skett och förr än en omorganisation af
riksbanken egt rum, tycker jag det icke är skäl att motsätta sig, att
de fonder, som finnas i banken för gifna ändamål, blifva fruktbärande
såväl för riksbanken som för allmänheten.

Till slut anför utskottet något, som jag tycker lutar åt det hållet,
att det icke skulle vara så synnerligen origtigt syfte i denna motion,
som nu återkommit efter att ha varit väckt under flere föregående riksdagar.
Utskottet erkänner nemligen, »att svårighet möter för en mindre
jordbrukare, fabriksidkare eller handtverkare att kunna på så kort tid
som 2 J/2 år återbetala ett för drifvande af hans rörelse upplånadt kapital».
Detta kan utskottet icke förneka, men till hvad resultat kommer
utskottet detta oaktadt i sitt utlåtande? Jo, det tycker, att denna
lånerörelse icke hör till riksbankens verksamhet, utan hänvisar desse

X:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

nin^af

för återbetal- sa(^ant utlåtande är minst sagdt något egendomligt. Yisserligen går
ning af s. k. reservationen icke precis obetingadt in på hvad motionären hemstält,
af betalnings- men jag kan ändå förena mig i och yrka bifall till densamma äfven derför,
an m. m. att den till och med går litet längre än motionen för att bereda lättlForts’)
nåd åt de lånesökande. Under det att motionen afser införandet afen
amorteringstid på minst 21/„ år och högst 10 år, så föreslå reservanterna,
att lånen skola återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter
utlaningsdagen af minst eu tiondedel af lånebeloppet. Låntagaren egetsåledes
här att inom vissa gränser sjelf välja, huru han vill ställa sin
amorteringstid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Arnoldsson, O. Olsson från Stockholm,
Nilsson i Råby, Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen och Jansson
i Krakerud.

Herr Persson i Yadensjö: Orsaken, hvarför jag i denna fråga

icke kommit att reservera mig, har icke varit beroende derpå, att jag icke
hafCnågon afvikande mening beträffande utskottets här framlagda hemställan.
Jag försökte inom utskottet att genomdrifva ett förslag derom,
att man åtminstone mot realsäkerhet skulle få dessa lån utsträckta till
fem?ar, men da äfven detta strandade i voteringen, har jag nu helt och
hållet anslutit migjtill reservanternes mening, nemligen att lånen skulle
få utlemnas på eu amorteringstid af fem år. Jag inser nemligen allt
för väl, att såväl industriidkarne som de mindre jordbrukarne under
närvarande förhållanden hafva eu alltför kort tid att återbetala de lånebelopp,
de till äfven tyre kunna hafva erhållit af riksbanken. Äfven
om icke hela deras skuld hvilade i denna bank, så är det ju ändåhårdt,
att de förutom räntan på kapitalet skola erlägga en femtedel af lånebeloppet
hvarje hälft år. Det är alldeles naturligt, att om amorteringstiden
utsträckes till fem år, och amorteringen till endast en tiondel hvarje
hälft år, så är detta ju, om jag så må säga, en billigare amortering
än den, som nu måste ega rum.

Hvad den saken beträffar, att säkerheten efter en längre tid, än
som nu är faststäld, icke skulle vara lika god, så hafva ju herrar
baukofullmägtige sin fulla rätt att för hvarje år pröfva den säkerhet, som
ligger inne i banken för dessa lån, lika väl som för de nya. Jag kan
icke inse, hvarför riksbanken icke i likhet med de öfriga bankerna
vill lemna ut lån på fem år, i synnerhet mot realsäkerhet. Jag vet
nemligen icke någon annan bank, som icke gör detta. — Det är på
grund häraf, herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Göransson: Såsom synes af betänkandet, har jag icke

kunnat vara med om utskottets hemställan i denna fråga, utan biträdt
den vid betänkandet fogade reservationen.

Utskottet säger sig tro, »att i tider af ekonomiska rubbningar det

Onsctagcn deu 19 April, e. in.

N:o 33.

lätteligen tan vita sig blifva af verklig olägenhet ^ riksbMten att^.^»-hafva ett betydligt kapital ovilkorligen bundet sa lång tid, som mot p-r fncriejai„
nen afser» — Jag kan icke förstå, att, om reservationen eller motionen ning af s.
bifölles, och lånetiden således utsträcktes till 5 år, i ;ställ.åt såsom nu afMalmngstill
2l/a år, riksbanken derigenom skulle behöfva fa något större kapital
bundet Yi hafva ju den bestämmelse i nu gällande reglemente for riks 1
banken, att till afbetalning^ icke får användas större belopp än högst
12 000 000 kronor. Skulle det nu vara utskottets mening att försvara
åtkomsten till dessa lån eller inskränka lånebeloppen, förefaller det
mig, som om det skulle hafva varit rättare, att man föreslagit en ändring
i reglementet och antingen minskat afbetalningslanefonden eller
ock helt och hållet indragit densamma, så att denna laneform kommit
att upphöra. Under sådana omständigheter hade man kunnat vinna
det mål, som utskottet här påpekat. Men att man på en sådan omväg,
som genom att bibehålla nuvarande restriktiva bestämmelser, vill försvåra
användandet af denna låneform, så att 3 å 4 millioner kronor
af denna fond blifva qvarliggande i riksbanken, och pa sa satt omintetgöra
dessa lån, tycker jag vara mindre lämpligt.

Utskottet har äfven framhållit, att denna laneform skulle uppmuntra
borgenssystemet, och säger, »att denna kredittorm är särskildt
egnad att undergräfva välståndet och det ekonomiska oberoendet». —

Om det vore möjligt, att man genom ett bifall till utskottets förslag
skulle kunna minska borgenssystemet, skulle jag verkligen vara med
derom, men jag tror, att man dermed alldeles icke vinner inalet. Utt
sådant tillvägagående komme blott att leda derhän^ att om de lanesökande
icke kunde få sina lån i riksbanken, så måste de vända sig
till enskilda banker eller sparbanker — och borgenssystemet komme
nog att fortfara lika väl som förut. Att vända sig till dessa andra
bankinrättningar medförde dessutom för låntagarne den olägenhet, att
de måste underkasta sig hårdare vilkor; och det är från den synpunkten
sedt, som jag anser, att reservationen bör bifallas, för min
del tror jag icke, att det skulle medföra någon fara for riksbanken,
om man utsträckte lånetiden. Bankofullmägtige äro ju i tillfälle, om
de så vilja, att vid hvarje afbetalningstids slut pröfva säkerheten. Jag
kan derför icke förstå, att det föreslagna medgifvandet skulle innebära
någon risk för riksbanken. Dessutom tror jag äfven, att erfarenheten
visat, att det varit jemförelsevis små förluster, som riksbanken gjort pa
afbetalningslånen, om man jemför dem med hvad den förlorat på de
andra lånen. För öfrigt äro ju afbetalningslånen inskränkta till endast
små belopp, från 300 kronor till högst 6,000 kronor för hvarje låntagare,
hvarför de i alla fall icke kunna medföra några nämnvärda

förluster för banken. . ..

Då jag anser, att reservationen är fördelaktigare an motionen —
tv jag tycker det vore olämpligt att hafva två låneformer bestämda för
dessa lån, nemligen att amorteringstiden antingen skulle vara 5 år eller
21/,, år, men deremot håller före, att det vore lämpligt att lanetiden

Onsdagen den 19 April, e. in.

Ang. utsträck- kunde få utsträckas till
«• reservationen.

tung af s. k.

afbetalnings- Herr Wallmark i
län m. m.

5 år, så skall jag taga mig friheten att yrka

Smedsbyn förenade sig med herr Göransson.

(horts.) Herr Dieden: Den hufvudsakligaste orsaken, hvarför man egent ligen

motsätter sig motioner i detta syfte, som så ofta blifvit väckta
torde vara den, att man anser dylik rörelse vara föga bankmessig
for en sedelutgifvande bank. Men Riksdagen har nu en gång beslutat,
att af riksbankens medel 12 millioner kronor skola anvisas åt denna
rörelsegren. Då tycker jag, att Riksdagen bör tillse, att dessa medel
pa basta satt komma dem till nytta, som deraf vilja begagna sig. Jag
skulle för den skull vilja gå ännu längre än motionären. Jordbrukaren
har ju blott skörd en gäng om året, derför tror jag, att det skulle
vara lämpligare för honom, om det vore blott en årlig afbetalning i
stället för två. Jag vill gerna vara med om att tiden utsträckes till
5 ar, såsom det föreslagits. Men såsom ett vilkor härför, och till
undanrödjande af tal om mindre bankmessighet i denna rörelsegren
anser jag, att dessa 12 millioner kronor borde afföras från riksbankens’
fonder på det sätt, att de belopp, som äro utlemnade, alltid fördes inom
linien (på bada sidor), och bland bankens tillgångar för dagen endast
upptoges den del af de 12 millionerna, som för tillfället ei är utlemnad.

^ I sådant syfte kommer jag, herr talman, att yrka återremiss af
tragan, derest jag under diskussionens fortsättning vinner något understöd
för ett sådant yrkande.

Herr Schöning: Det har pa senare tider varit fråga man och
man emellan om huruvida det vore lämpligt, att riksbanken utlemnade
sadana lansom de nu föreslagna och för hvilkas utlemnande är reserveradt
ett belopp af 12 millioner kronor. Man har tänkt sig, att riksbanken
skulle kunna omändras så, att den blefve en stark nationalbank, som
vid händelse af behof för enskilda banker eller eljest, när konjunkturerna
vore tryckta, skulle kunna stå till tjenst och understödja. Men det är
långt ifrån att Jag nu vill påyrka en sådan förändring. Jag vill gerna
hata det bestående vara. Men jag kan ej finna, att motionären har
minsta rättighet att fordra, att dessa omsättningslån skulle kräfva en
tid af 5 år.

Dessutom finner man af reservationen, att enligt momentets nuvarande
lydelse det är bestämdt, att lånen skola afbetalas i 5 afbetalnmgar,
en hvar sjette månad — således under loppet af 21/, år
Men i ändringsförslaget heter det: »hvar sjette månad efter utlåningsagen
af minst en tiondedel utaf lånebeloppet». Jag frågar: hvilken
skall bestämma, om det skall afbetalas hvarje gång en tiondedel eller
mera? I händelse af behof kunde ju riksbanken, vid en omsättning
saga: »denna gång får det gå med ]/10, men nästa gång skall ni af -

N:o 38.

Onsdagen den 19 April, e. in.

betala till exempel s/,0. I sådant fall blefve det ja att stjelpa, ej hjelpa Ång.utsträck,
o , r ,1U flina af tiden

lantagaren. . för återbetala

Jag finner för min enskilda del ej mmsta anledning att yrka n^ng af s ^

något annat, än att utskottets hemställan må bifallas. afbetalnings lån

m. m.

Herr Dahlberg: Då jag anser, att utskottet anfört goda skäl iFoits.)

för sin hemställan, då riksbanken bör allt mera blifva en centralbank
för rikets penningeväsen, och det allraminst för en sådan kan vara skäl
att utsträcka tiden för afbetalningslånen, i synnerhet som andra lokala
penninginrättningar i rikets olika delar — särskild! sparbankerna —
i det hänseendet böra och kunna uppfylla alla rimliga anspråk, som
på dem ställas; så skall jag, med åberopande af de skäl utskottet i
öfrigt anfört, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr friherre Fock: Jag vill börja med att bedja om ursäkt, att

jag vågar taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för min brutna
stämma. Men det har förekommit ett par yttranden, som berört mig
nära, och frågan är en af dem, som intresserat mig särskildt de senaste
tiderna.

Här yttrades nemligen, att bankofullmägtige enhälligt afstyrkt
motionen. Jag tror, att det var en bankoutskottets ledamot, som fälde
det yttrandet. Så har dock ej varit fallet. Jag tillika med en annan
fullmägtig — som nu ej är det, lika lika litet som jag — den ende
dåvarande representanten bland fullmägtige från landsbygden, förenade
oss om en, såsom jag tror, ganska kraftig reservation till förmån för
en då väckt motion af samme motionär i samma syfte. Det är denna
förklaring, jag ansett mig skyldig att afgifva både för min och min dåvarande
kamrats del.

Jag kunde dermed hafva slutat. Men efter jag har fått ordet,
skall jag tillägga några ord. Om det varit väckt en motion om indragning
af hela denna fond på 12 millioner kronor, så skulle jag
möjligen ej motsatt mig ett sådant förslag, och kan hända skulle jag
kunnat föreslå, att fonden hade öfverflyttats till någon annan institution.
Men så är ej nu fallet. Här har varit väckt ett förslag om att
göra fonden mera tillgänglig. Detta har jag för min del ej kunnat
motsätta mig.

Man rigtar här egentligen anmärkningar mot borgenssystemet.

Men, mine herrar, det vill säga det personliga förtroendet. Jag frågar:
huru långt kommer man i allmänhet inom affärsverlden utan personligt
förtroende? Tycka herrarne, att det är bättre med dessa ackomodations-
eller förlagsvexlar eller dessa konstgjorda reverser, som till
hundratusentals kronor diskonteras och belånas i våra banker? Der
är det en bestämd lögn som uttalas. Det är en lögn, då jag accepterar
en vexel, utan att det ligger en affär bakom. Det är en lögn, då jag
utgifver en revers utan att hafva fått annan valuta än en annan revers.

Då är det bra mycket ärligare och öppnare att öppet teckna och öppet
emottaga en borgen.

Kso 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ang.lästräck- Såsom redan är nämndt, hafva de mindre afdelningskontorens

np£3återbetal st-vrclser tillstyrkt bifall till motionen. Det är dessa kontor, som stå i
ning af s. k. närmaste beröring med de mindre jordbrukarne, för Indika just lånen
af betalnings- egentligen äro afsedda.

lån m. m. Jag ber att i detta sammanhang få erinra eller upplysa herrarne
(Forts.) om huru det går till med dessa lån. Det är ej så farligt med dessa lån på
2^ år. Ty efter förloppet af 1 år, eller när den tredje omsättningen
kommer i fråga, blir kanske i regeln ingen omsättning af, utan lånet
tages på nytt och räcker 5 år och kanske 5 år till. Men det är dock
den skilnaden, att det blifvit mycket tyngre, mycket besvärligare för låntagaren.
Han får göra den stora inbetalningen, något som han har kanske
ytterst svårt för. Det är derför jag tror, att det vore mycket bättre att göra
detta undantag till lag och regel.

Det har sagts, att dessa afbetalningslån borde föras inom linien.
Men det behöfves ej, mine herrar. De föras alldeles för sig. Denna
fond är skild från alla andra, och lånen äro särskildt upptagna. Men
man vill egentligen komma ifrån dessa lån utan att gå den rätta vägen,
som vore att draga in fonden. Jag har nu sagt mitt sista ord i denna
fråga och har intet annat yrkande att göra än om bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Hof: Jag må erkänna, att jag icke kunde rätt

fatta konseqvensen i den senaste talarens tankegång, när han t. ex.
säger, att om det vore fråga om att draga in denna lånefond, kunde
han vara med derom, men att, då ej frågan föreligger så, man borde
i stället vara med om att utveckla den lånetyp, som denna fond afser.
Ty är det så, att man ej obetingadt gillar detta sätt ur bankens
egen synpunkt, måste det väl vara ett felslut, om man, derför att icke
frågan föreligger i den formen, att man skulle indraga denna fond, i
stället anser sig böra gå in på den åsigt, som vill utveckla denna sak
i en rigtning som man ej kan godkänna. Jag tror således, att detta
ej står rätt väl tillsammans. Är man ej på det klara med att formen
för denna låneaffär är rigtig, bör man i stället för att utveckla den
låta den stå qvar på status quo. Det bör framgå ur sakens natur.

Nu nämnde han, att det kunde vara lika godt att låta denna lånetyp
utveckla sig som att diskontera »gjorda» vexlar till hundratusentals
kronor eller lemna ut lån på grund af »kapprocksreverser». Och
vore det så, att riksbanken så skötte sina affärer, skulle jag kunna
gifva honom rätt. Men, så vidt jag vet, hafva bankofullmägtige alltid
sökt undkomma sådana låneoperationer och noga se till, att de vexlar
de taga emot icke äro gjorda, utan verkliga affärsvexlar. Väl kan jag
medgifva, att det finnes en form, der hypotek till en del bestå af reverser,
som ligga bakom. Men denna låneform representerar icke något
särdeles nämnvärdt belopp.

Om man således är ense om att en statsbanks eller riksbanks
uppgift i främsta rummet måste vara att uppehålla penningvärdet inom
landet, och att den ej gerna bör gifva sig in på området för spar -

>T:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

bankers och folkbankers verksamhet, då tror jag, att man hellre bör Ang.utsträckstå
qvar på status quo än att utveckla eu laneform, som icke har 1f^återbetalegentligt
samband med en riksbanks verksamhet. ning af s. k.

Jag har en gång förut yttrat mig i denna fråga. Kammaren har afbetalningsej
mycket fäst sig dervid, utan fattat sitt beslut i annan retning, nem- län m. m.
ligen att uppmuntra utvecklingen af denna låneform. Jag är äfven (Forts.)
alldeles öfvertygad om att kammaren gör på samma sätt nu. Men jag
skulle ändock vilja till de ledamöter i kammaren, som hysa den åsigten,
göra den hemställan: År det från vår synpunkt klokt att handla

så? Är det klokt från vår synpunkt — vi som vilja, att riksbanken
skall blifva den starkaste banken i landet, öfvertaga all sedelutgifningsrätt
och således bättre beherska penningställningen än för närvarande
är fallet — att drifva fram sådana tendenser, som i viss mån ej stå i
parité med andra sunda grenar af bankens verksamhet, utan hvarigenom
saken får sken af att man vill göra denna bank till ett slags
vrkesförlag för egna behof? Jag tror ej, att det är från den synpunkten
väl betänkt och klokt att drifva för starkt på den saken.

Till man komma till rätta med den frågan, att riksbanken skall få
öfvertaga all sedelutgifningsrätt en gång, då bör man också icke lägga
in ett sådant sken i sin traktan och sträfvan i den rigtningen, att
hafva vi väl en gång fått det derhän, och kammaren fortfarande eger
bestämmanderätt om huru banken skall förvaltas, det da skall synas
vara stor fara för, att kammaren sjelf vill söka få den skött icke i den
rigtning, som är enbart bestämd ur hänsyn till banken, utan äfven ur
andra hänsyn. Derjemte vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att
äfven om det beträffande vissa hufvudkontor kan vara en sanning, att
dessa afbetalningslån till en stor del äro tagna af jordbrukare, så har
tvärtom ett motsatt förhållande gjort sig gällande åtminstone vid hufvudkontoret,
så till vida att der äro de flesta afbetalningslån icke tagna
af jordbrukare, utan af studerande, vaktmästare, unge tjensteman i alla
möjliga rigtningar o. d. Om man utsträcker af betalningstiden för
dessa lån, så främjar man onekligen ännu mer den tendens, som finnes
ganska starkt utvecklad hos vårt folk att lefva på kredit och att
ännu mera begagna sig af kredit, än om dessa lan fortfarande hafva en
kortare af betalningstid. Det är ur den synpunkten jag tror, att kammaren
icke bör låta enbart bestämma sig af den tanken, att det för
jordbrukaren möjligen blefve litet bättre, om lanetiden blefve utsträckt
från 2 x/2 till 5 år, utan att man bör ställa de andra synpunkterna i
första rummet, och på grund häraf anser jag, att kammaren handlar
mest välbetänkt, om den bifaller utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Nilsson i Skärhus.

Herr Gu maj lins: Den föregående talaren ansåg, att man bordo

bibehålla den gamla siffran qvar i afseende på denna fond, och det är
väl egentligen icke fråga om något synnerligen annat. Tolf millioner
iiro anvisade till denna fond, och det är nu icke fråga om att höja detta

K:o 38 12 Onsdagen den 19 April, e. m.

Ang. ut,-träck- belopp. Men det är en känd sak, att sedan många år tillbaka har af

7ör9 återbetala™ fond 1 allmänhet icko vant användt mer än två tredjedelar, och
ning af s. k. att til1 i ''ke oväsentlig mån detta har berott derpå, att dessa lån icke
af betalnings- äro tillräckligt praktiska för att vara begärliga. Det har velat förefalla
km m. m. de flesta af utskottets ledamöter från denna kammare som om, när det
(Forts.) finnes en fond på 12 millioner, det voro bättre att den kommer till
den användning som härmed är afsedd, än att 4 millioner komme att
ligga så godt som obegagnade. Man har sökt vinna detta målet i någon
mån genom att gå motionären till mötes på det sätt reservanterna
föreslå, nemligen att det skulle vara minst 1/10, som blefve amorterad
hvar sjette månad. Man har tänkt sig som alldeles klart, att den del
af motionen, som ännu icke är behandlad, nemligen om ett eventuel
införande af rörlig ränta, skulle af utskottet tillstyrkas, för den händelse
Riksdagen antoge det nu föreliggande förslaget. På det viset skulle
det ligga i fullmägtiges hand, tv det är klart, att det är fullmägtige,
som skola reglera den saken, att medgifva, när tillgångar finnas, en afbetalning
på Vio, under det att andra fortfarande skulle betala 1/s hvar
sjette månad. Det skulle vara fullmägtige möjligt att höja eller sänka räntan
på dessa lån för att gorå, att fondens rörelse vid sådana tider, då det är
knapt om pengar, icke blir för stor, och för att låta fonden komma
till så stor användning som möjligt under de tider, då dessa lån äro
mindre begärliga. Det har redan erinrats af kammarens ålderspresident,
att tvenne bankofullmägtige i ett vidlyftigt motiveradt utlåtande
tillstyrkt den ändring, som här är fråga om, eller en motsvarande förändring.
Det har vidare blifvit erinradt om att de flesta af afdelningskontoren
tillstyrkt det, och afdelningskontoren böra väl bättre än bankofullmägtiges
majoritet känna hvar skon klämmer i detta hänseende
De äro hemma i bygderna och känna bygdernas behof.

Då här blifvit yrkad återremiss, skall jag erinra om att det
tjenar väl ingenting till. Första Kammaren har antagit utskottets afstyrkande
förslag, och jag föreställer mig, att om den ärade talaren
från Malmö, som yrkat återremiss, icke för dagen tjenstgör i utskottet,
der han är suppleant, hans tanke då väl knappast skall hafva någon
utsigt att vinna understöd hos dem bland utskottets ledamöter, hvilka
vilja göra något i motionens syfte. Vid sådant förhållande och då jag
anser en återremiss alldeles olämplig och till intet gagnande, vill jag
hemställa om bifall till reservationen.

Herr Månsson: Jag tillät mig begära ordet med anledning af

den olika uppfattning, som uttalades af de båda talare, som förut varit
bankofullmägtige. Vi hörde nemligen den ene af dessa båda talare,
talaren på stockholmsbänken, varmt förorda motionen, och det har han
alltid gjort, både då denna fråga varit före i kammaren och då han i
egenskap af bankofuJlmägtig haft att yttra sig i saken. Den senare
talaren uppträdde i olikhet med honom och påstod bland annat, att han
icke förstod rätt väl talarens på stockholmsbänken yttrande och att
det icke vore konseqvens i det. Inkonseqvensen skulle hufvudsakligen

Onsdagen den 19 April, e. m. 13 N:o 33.

ligga deri, att talaren på stockholmsbänken sade, att om det vore fråga Ang.utsträckom
att taga bort hela fonden, skulle han kunna vara med derom, men ^^irbetaldå
det ej nu vore fråga derom, så ville han utveckla och förkofra det ''ning af s_ ^
sätt, hvarpå den nu användes. Jag kan för min del ej finna någon afbetalningsinkonseqvens
i detta. Jag kan mycket väl förstå andemeningen i detta lån *»• muttalande,
ty då fonden finnes, är det väl bättre att den användes ute (Forts.)
i rörelsen, än att den ligger till stor del obegagnad i banken. Der finnas tre,
fyra millioner, som legat obegagnade i många år. Nu är det blott
fråga om att dessa pengar skola komma mera i användning genom att
lånen ordnas så, att de blifva för allmänheten mera begärliga, så att
pengarne på det sättet komma ut i rörelsen. Det är alldeles tydligt,
att det är bättre att få dem ut i rörelsen, så att de användas och göra
nytta för sig, än att de skola ligga obegagnade i bankens hvalf. Vill
nian taga bort hela fonden och säga, att banken icke skall befatta sig
med sådana lån, kan man ju göra det, och då behöfver hvarken allmänheten
eller banken vidare tänka på saken. Pa det sättet föreställer
jag mig, att man skall förstå talarens från Stockholm yttrande.

Hvad beträffar herr Olof Jonssons påstående, att riksbanken aldrig
sysslade med så kallade konstgjorda vexlar, får jag säga, att jag tror
det vara omöjligt både för riksbanken och andra banker att se och
pröfva, åtminstone alltid, hvilka vexlar i verkligheten äro s. k. konstgjorda
och bakom hvilka ligger någon affär. Det skall vara mycket
svårt att pröfva, huruvida det ligger en verklig affär der bakom och
icke någon gjord vexel, ty sådana kunna mycket lätt och ledigt skapas
så, att de se ut som affärsvexlar utan att någonsin hafva varit det.

Jag för min del anser i likhet med talaren på stockholmsbänken
det vara mycket bättre, att man öppet och ärligt träder fram och säger:
här är ett papper, som jag vill gå i borgen för, men som det icke
ligger någon affär bakom, är att man söker inbilla folk, att man företer
en vexel, som det verkligen ligger affär bakom, ehuru så icke är förhållandet.
Jag kan icke se, att det är något ondt uti att träda fram med
en vanlig skuldsedel och borgensförbindelse på det förra sättet. Detta
öppna och ärliga tillvägagångssätt synes mig vida bättre än den andra
metoden.

Hvad beträffar frågan om det bankmessiga eller icke bankmessiga
här vid lag, så tror jag icke, att vi böra frångå denna lånetyp derför, att
riksbanken en gång i tiden blir den enda sedelutgifvande i riket. Jag
tror, att det är lika bra, att allmänheten begagnar lånehandlingar, hvilka
äro verkliga reverser, som att den inlåter sig på dessa ödesdigra vexelvinglerier.
Och ser man på de förluster, som riksbanken lidit på sista
tiden, finner man, att det ej är på afbetalningslånen, som den gjort
förluster, hvilka inverkat någonting, utan att riksbanken egentligen förlorat
på vexlar. Så är det också öfverallt i vårt affärslif; och det är
derför, som jag tror, att det är bättre att bibehålla den vanliga låneformen,
än att allmänheten skall nödgas ikläda sig vexelförbindolser,
som det stora flertalet icke förstår att sköta. Vexlar äro mycket farliga,
så att, äfven om riksbanken skall få utvidgad verksamhet, tror

Jf:o 83.

Ang. utsträckning
af tiden
för återbetalning
af s. k.
afbetalningslån
m. m.

(Forts.)

Om ändring i
gällande bestämmelser

rörande prestval.

Onsdagen den 19 April, e. m.

jag icke, att det är lämpligt att taga bort dessa af betalningslån, utan
att vi böra fortsätta med denna lånegren för tillgodoseende af allmänhetens
behof. Ty vi skola komma i håg, att riksbanken väl är till icke
allenast för att uppehålla myntvärdet och penningställningen i landet,
utan också för att reglera räntan, och detta icke blott för en klass af
medborgare, utan för alla Sveriges invånare, handtverkare, näringsidkare
och jordbrukare. Och, mine herrar, handtverkarne, näringsidkarne
och de mindre jordbrukare kunna icke sköta vexlar och böra
icke heller lära sig att för mycket använda dem.

Det är med tanke härpå och då jag anser klokt, att vi styra så
till, att denna fond, då den finnes, också användes på bästa sätt, som
jag tror att kammaren bör biträda reservanternas mening, till hvilken
jag för min del, herr talman, anhåller att få yrka bifall.

Häruti instämde herrar Nilsson i Vrängebol, Thermcenius och
Olsson i Frösvi.

Herr Jonsson i Hof: Då den senaste talaren sökt för kammaren

framhålla den mening, att, om icke dessa 12 millioner äro utgångna
som lån, en större eller mindre del deraf ligger ofruktbar, ansåg jag
mig böra begära ordet för att säga, att detta hans resonnement icke
är rigtigt, ty bankens förmåga att försträcka kunderna penningar är
beroende på bankens tillgångar i guld och vexlar, användbara för liqvid
på utlandet — icke på huruvida 6 eller 8 eller flere millioner
äro utgångna ur denna särskilda lånefond. Det är sant, att fonden är
särskildt bokförd. Men fullmägtige lära väl taga hänsyn till bankens
ställning i dess helhet och icke till en viss operationsgren blott, när
de se till, om den kan släppa ut mera penningar eller ej.

Det är denna tanke jag velat framhålla för att icke den näst föregående
talarens uppfattning skall stå oemotsagd i protokollet.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner af
herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll reservationen.

§ &•

Efter föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning
af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande
prestval.

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

Motionären, herr Gustaf Ericsson från Stockholm, hade i sin
ifrågavarande, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 79, föreslagit, stämmelser
att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring uti § 30 afkongl rörande prestförordningen
den 26 oktober 1883 rörande »prestval-» och deremot sva- val.
rande särskilda föreskrifter för hufvudstaden och andra orter, att dessa (Forts.)
val skola med slutna sedlar förrättas, men hemstälde utskottet, att
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af:

herr Gustaf Ericsson, som yttrade: Herr talman, mine herrar!

Då jag nu begärt ordet för att göra några invändningar mot utskottets
utlåtande, har det icke skett med någon stor förhoppning att vinna
framgång för det förslag jag i min motion väckt. Men jag har gjort
det desto mera för att möjligen af lagutskottets ärade ledamöter framlocka
några bättre skäl, än dem utskottet anväudt. Utskottet sägei
i sitt utlåtande, att det håller före, »att prestval fortfarande såsom hittills
bör ske öppet». Och hvarför just ett prestval mer än andra val?

Jo, det försöker utskottet att förklara sålunda: »Detta valsätt torde

nemligen vara egnadt att långt bättre än den slutna omröstningen motsvara
karakteren af en valhandling sådan som den ifrågavarande» —
jag tillåter mig betvifla, att det är nödvändigt —; och vidare fortsätter
utskottet: »för hvilken allt förhemligande af valmännens ställning
i frågan bör vara främmande». Om valmännen vid något tillfälle böra
vara" skyddade genom sluten omröstning, så bör det väl vara här,
ty här gäller striden brödet för en prestman, och då ju presten i församlingen
bör vara till lika mycket för den ene som för den andre, bör
man vål ställa så till, att han kan vara det och icke får ett afvogt
sinne mot dem, som röstat emot honom och på en annan. ^ Det skäl
utskottet sålunda framhållit synes mig tvärtom tala till förmån för den
slutna omröstningen.

Vid andra val, t. ex. inom Riksdagen, inom bolagsstyrelser och vid
val af styrelser i allmänhet, så är det väl derför, att kandidaterna vid
de respektive valen icke höra få anledning att hysa ovilja mot den
ene valmannen mer än emot den andre, som man begagnar det slutna
omröstningssättet. Sådant torde efter mitt förmenande mest gorå sig
gällande vid val, som föregår tillsättandet af en presterlig tjenst; ty man
får ju ej begära af herrar piaster, att de skola vara mer än menniskor.

Att de se på sitt eget bästa vid valet, och att de icke se med blida
ögon på dem, som rösta på någon annan, det ligger så i sakens natur,
att derom behöfver väl icke mycket ordas.

Utskottet har vidare sagt — beträffande det skäl jag anfört, att
ett prestval med sluten omröstning skulle gå lättare för sig och icke
vara af beskaffenhet att draga så långt ut på tiden för valmännen —
att den af mig förordade anordningen ingalunda skulle föranleda minskad
tidsutdrägt, men väl en del olägenheter. Hvad jag i detta afseende
anfört i min motion är ett skäl, som den, hvilken varit med på

if:o 38. 16 Onsdagen den 19 April, e. ra.

“7i ett eller annat val i Stockholm, kan bekräfta, men som möjligen herrar
ZäZmelser lagutskottsledamöter icke erfarit ute på landsbygden, ute i landsortens
rörande prest-sma församlingar. I församlingar med en 30 ä 40 tusen invånare ställer
val. det sig helt annorlunda än på andra håll. Det hade vi tillfälle att

(Forts.) iakttaga för icke så länge sedan här i Stockholm, då ett val försiggick,

som räckte till i/2 4 pa morgonen dagen derpå, utan att alla närvarande
röstberättigade ändå afgifvit sina röster — många afiägsnade sig med
oförrättadt ärende. Hade valet skett med slutna sedlar, är jag öfvertygad
om att valförrättningen gått mycket fortare. I dessa störa församlingar
är intresset stort, när striden gäller den eller den prestmannen,
och den öppna omröstningen med tv åtföljande hopsummering för
hvarje sida i protokollet retar nyfikenheten och föranleder, att många
stanna qvar för att höra, huru valet går. Vore det nu så, att hela
valet vore obekant, intill dess alla afgifvit sina valsedlar och dessa räknats,
är det icke antagligt, att nyfikne skulle uppehålla sig i vallokalen
under pågående valförrättning och förorsaka eu trängsel, hvilken är
hinderlig för dem, som skola fram och rösta.

Jag skall icke tillåta mig att framställa något yrkande, då ingen
reservant finnes. Men jag har velat tillkännagifva, att i min tanke
lagutskottets skäl äro mycket lätta och mera sökta än verkliga.

Herr Lilienberg anförde: Motionären och talaren har icke fram stält

något yrkande, men han har haft åtskilligt att anmärka mot de
skäl, lagutskottet anfört för sitt afstyrkande af motionen. Det kan nog
vara rigtigt, att han i sin motion papekat en del besvärliga omständigheter
vid sådana val, som här äro i fråga. De äro i sanning de mest
tröttsamma och besvärliga förrättningar man gerna kan tänka sig, men
utskottet har trott, att det icke skulle leda till mindre besvär och tidsutdrägt,
om man använde det sätt han föreslagit. Man må besinna, att
äfven vid en sluten omröstning skulle hvar och en träda fram och aflemna
sin röstsedel, och på denna röstsedel skall sedan antecknas antalet
röster, och röstsedeln derpå vid hopräkningen öppnas. Men vid
den öppna omröstningen är detta gjordt med ens, när den väljande
framträder. Motionären har dessutom gjort några anmärkningar mot
de skäl utskottet anfört, och jag må säga, att de kunnat vara bättre
affattade. De skäl, som för mig personligen varit afgörande, hafva varit,
att det är ett gammalt häfdvunnet sätt, att prestval sker öppet, och att
dessutom^ författningen derom är så pass ny som sedan 1883, och man
tyckte då, att det icke var skäl att nu föreslå någon ändring.

Herr Fjällbäck: Jag skall endast be att få framdraga några ex empel

på hvilka olägenheter det nuvarande valsättet har med sig.
Herrarne känna naturligtvis till, att vi här i Stockholm hafva eu församling,
hvilken har lika stor folkmängd som Yisby stift. Der finnas
omkring 12,000 röstberättigade, halfva antalet af dessa ha icke betalt
sina kommunalutskvlder, eå att de verkligen röstberättigade äro omkring
6,000. Med nuvarande valsättet får valförrättaren vara mycket

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

rask, om lian skall kunna expediera 100 personer i timmen. Arbetar Om ändring i
han 10 timmar om dagen, har han således ändå arbete ett par veckor
med att förrätta ett prestval, i hvilket samtliga röstberättigade försam- rijra7uic prestlingsbor
deltaga. val.

Det har sagts, att förhållandena icke skulle förändras, om man (Forts.)
finge välja med slutna sedlar. Men då komme det väl att tillgå på
samma sätt som vid val af stadsfullmägtige. Vid sådana användas ju
slutna sedlar. Församlingen är för stadsfullmägtigvals förrättande indelad
i distrikt med hvar sin vallokal, så att valsedlar få aflemnas på flera
ställen, efter de väljandes boningsort. Dessa val verkställas mycket
hastigare än prestval.

TJtskottet har vidare anfört såsom tillfyllestgörande skäl emot bifall
till motionen, att vid den slutna omröstningen namnförvexlingar
»skulle vålla allehanda valtrakasserier». Men skulle då icke detsamma
gälla beträffande det öppna omröstningssättet? Och för öfrigt kan jag
försäkra herrarne, att det fins ingen valförrättare i Stockholm, som kan
ha så stor personalkännedom, att han bland 6,000 valberättigade kan
säga, hvilken Pettersson eller Andersson det är, som träder fram och
begär att få afgifva sin röst, äfven när detta sker öppet eller muntligt.
Namnförvexling kan icke förebyggas, hvilket valsätt man än begagnar
sig af. Sådan har inträffat och kommer att inträffa vid valförrättningar.

Då icke motionären gjort något yrkande, skall icke heller jag göra
det. Jag har blott velat nämna detta som exempel på med hvilka
olägenheter ett prestval i Stockholm är förenadt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7-

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande Ang. ändrinn:r
37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändringar irjar 1 förordf
förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker in. in. ”entuTj&rsälj ning

af vin,

Genom proposition den 17 nästlidne mars, n:o 46, har Kongl. maltdrycker.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsråds- m'' mprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, förklarat sig vilja inhemta
Riksdagens yttrande öfver ett i protokollet intaget förslag till
ändrad lydelse af nedan angifna §§ af förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m., så lydande: 1

1 §•

1. Ej må någon, utan att hafva dertill jemlikt denna förordning
förvärfvat rättighet, i stad eller på landet, till förtäring på stället, sälja

Andra Kammarens Prat. 1893. K:o 33. 2

Jf:o 33. 18 Ondsagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrin-yin, maltdrycker, kokadt kaffe, té, ckokolad eller andra tillagade, icke
mmen angå- sPirituösa drycker, eller på landet idka försäljning af vin eller maltende
försälj- drycker för a flämtning till mindre belopp än tio liter, utom i de fall,
ning af vin, som här nedan i denna § sägs.

maltdrycker Hvad sålunda stadgats afser icke försäljning af vin eller malt m''

drycker till afhemtning från tillverkningsstället.

( orts.) 5. Rättighet att på landet idka försäljning af vin eller malt drycker

för afhemtning till mindre belopp än tio liter tillkommer jemväl
utan tillstånd, som i 11 § sägs, den som förvärfvat rätt till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin eller till sådan utskänkning
af vin, som i 3 § afses; och enligt sistnämnda § förvärf vad rättighet
att utskänka maltdrycker medför behörighet att utan särskildt tillstånd
å landet för afkantning försälja dylika drycker till mindre belopp än
tio liter.

11 §•

Vill den, som icke på grund af stadgandet i 1 § 5 mom. är dertill
berättigad, på landet idka försäljning af vin eller maltdryclcer
för afhemtning till mindre belopp än tio liter, göre skriftligen derom
ansökan hos kommunalnämnden samt foge vid ansökningen betyg
om god fräjd och uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega rum.
Kommunalnämnden afgifve öfver ansökningen utlåtande, innefattande
bestämdt till- eller afstyrkande, samt öfverlemne derefter ärendet till
kommunalstämmans yttrande. Varder ansökningen afstyrkt af både
kommunalnämnden och kommunalstämman, anses frågan hafva förfallit;
är åter ansökningen tillstyrkt af endera eller båda, har kommunalnämnden
att skyndsamt insända handlingarna till Konungens befallningshafvande,
som derefter eger att i ärendet besluta; och galle om Konungens
befallningshafvandes beslut i sådant ärende och om återkallelse af
meddeladt tillstånd hvad i 2 § 2 och 3 mom. är stadgadt.

Hvad i denna § är föreskrifvet skall iakttagas hvarje gång försäljningsställe
ombytes.

12 §.

1. Den som, utan att hafva i stadgad ordning dertill erhållit
rättighet, i stad eller på landet utskänker vin- eller maltdrycker
eller på landet idkar försäljning af vin eller maltdrycker
för afhemtning till mindre belopp än tio liter, böte första gången från
och med fem till och med femtio kronor och andra gången från
femtio till och med ett hundra kronor. Sker det tredje gången eller
oftare, vare bot från ett hundra till och med två hundra kronor. Har
förbrytelse, hvarom nu är sagdt, skett å sön- eller helgedag, ökas straffet
med böter från och med fem till och med tjugufem kronor.

Idkar någon sådan försäljning, som i 8 § är nämnd, utan att hafva
derom gjort anmälan eller dertill erhållit tillstånd, efter som för hvarje

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

fall är stadgadt, eller öfverskrider någon den rättighet till sådan för -Ang. ändrinsäljning
eller till iskänkning af vin eller maltdrycker, han erhållit, 1-/°™^
höte från och med fem till och med tjugu kronor. ^nde försälj ning

af vin,

I föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet, maltdrycker

m. m.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen
vid ifrågavarande förslag icke hade något att erinra.

Häremot hade reservation anmälts:

dels af herr Annerstedt, hvilken yttrat: »Under åberopande af hvad
i frågan blifvit vid 1892 års lagtima riksdag anfördt i Första Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 i anledning, bland annat,
af då väckta motioner om enahanda ändring i förordningen den 24
april 1885, som i förevarande kongl. proposition blifvit föreslagen, anser
jag utskottets hemställan bort gifvas följande affattning:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att, då af
den utredning, som blifvit i frågan verkstäld, framgår, att en gräns
mellan svagdricka och andra maltdrycker med afseende å vilkoren för
försäljning synes svårligen kunna bestämmas, de ifrågasatta vilkoren för
rättigheten att försälja maltdrycker för afhemtning till mindre belopp
än 10 liter synas Riksdagen icke böra föreskrifvas;

dels ock af herrar Lilienberg, Anderson i Tenhult och Petersson
i Bry storp.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lilienberg: Jag har reserverat mig mot utskottets betän kande

och jag skall derför be att få angifva den ställning jag intar i
denna fråga.

Jag anser det uppenbart, att den Riksdagens skrifvelse, som har
föranledt Kongl. Maj ris proposition, innebär, att Riksdagen icke vill
hafva ytterligare inskränkning i förordningen angående försäljning af
maltdrycker, med mindre en bestämd gräns kan uppdragas mellan
starkare och svagare maltdrycker. Det har alltid förefallit mig ganska
egendomligt, att man gör så skyhöga svårigheter vid bestämmande af
denna gräns. För mig synes saken ganska enkel, och jag anklagar mig
sjelf, att jag icke förr, då frågan varit föremål för debatt i kammaren,
uttalat min mening derom.

Jag anser, att man kunde helt enkelt i författningen bestämma
denna gräns till två å två och en half eller tre alkohols-procent, hvilket
man anser lämpligast, och sedermera öfverlemna saken åt allmänna
åklagaren. Den, som tilltalades för oloflig ölförsäljning, finge då välja
sig, och hände det sig då, att den vara han lemnade till försäljning
genom att hafva legat allt för lång lid fått en högre alkoholhalt än

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ang. ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker
m. rn.
(Forts.)

den skulle hafva, så fick han skylla sig sjelf, att han icke i god tid
sålt den eller haft för stora qvantiteter inne, så att efterjäsning skett.
Så gestaltar saken sig för mig.

Jag erkänner villigt, att den lagstiftning, som nu hos oss är rådande
i fråga om försäljning af spirituösa drycker och vin och maltdrycker,
verkat mycket godt i nykterhetens intresse, men medaljen har
äfven sin frånsida. Jag påstår, att denna lagstiftning också verkat
demoraliserande. Det har icke ingått i det allmänna medvetandet såsom
något moraliskt oberättigadt att sälja maltdrycker eller spirituösa
drycker, och deraf härleder sig att man sökt kringgå författningen på
alla möjliga sätt. Hvar och eu, som på landet utöfvat domarevärf,
har en sorglig erfarenhet af dessa ständigt återkommande mål angående
olaga försäljning af spirituösa drycker samt vin- och maltdrycker,
dessa demoraliserande mål, i hvilka både de tilltalade och vittnena
söka alla möjliga undanflygter.

Om man nu vill gå så långt, som här är föreslaget, eller att det
icke skulle vara tillåtet att försälja maltdrycker i mindre qvantiteter
än trettio halfbuteljer eller tio liter, tror jag, att man handlade allt för
strängt, enär bestämmelserna härom äfven skulle drabba hembrygd!
dricka och svagdricka. Och då jag icke kan anse lämpligt, att man
går så långt i inskränkande bestämmelser, tager jag mig friheten föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t ville anmäla »att, då en
gräns emellan svagare och starkare maltdrycker med afseende å vilkoren
för försäljningen icke blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen, de ifrågasatta
vilkoren för rättigheten att försälja maltdrycker lör afhemtning
till mindre belopp än tio liter synas Riksdagen icke böra föreskrifvas»

Det är samma yrkande, som är upptaget i den reservation, som är
afgifven af lagutskottets ordförande herr Annerstedt, men skälen äro
andra. Han säger nemligen, »att, då af den utredning, som blifvit i
frågan verkstäld, framgår, att en gräns mellan svagdricka och andra
maltdrycker med afseende å vilkoren för försäljning synes svårligen
kunna bestämmas, de ifrågasatta vilkoren för rättigheten att försälja
maltdrycker för afhemtning till mindre belopp än 10 liter synas Riksdagen
icke böra foreskrifvas.»

Men det vill jag icke säga, utan blott fästa mig vid att Kongl.
Maj:t icke föreslagit en sådan gräns, till följd hvaraf Riksdagen anser
det icke vara lämpligt att gå vidare i inskränkande bestämmelser, afseende
denna handel, utan vill låta förblifva vid hvad för närvarande
är stadgadt.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Då Riksdagen i
fjol fattade beslut att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan
förändring i nu gällande lag angående handel med vin och maltdrycker,
att denna handel i likhet med handel med bränvin icke skulle
få förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan nu erfordras,
när, säger jag, Riksdagen fattade ett sådant beslut, väckte det i hela
landet bland alla dem, som nitälskade för nykterheten, mycket stor

Onsdagen aen 19 April, e. m. 21 X:o 33.

glädje. Kongl. Maj:t remitterade saken till sina befallningshafvande i Ån9- ändrinlänen.
Dessa voro af delade meningar. Likväl var det flera af dem,^r *
som tillstyrkte än som afstyrkte Riksdagens förslag. Emellertid fann enje försäij.
Kongl. Maj:t sig icke föranlåten att godkänna, hvad Riksdagen för sin ning af vin,
del önskat. Detta väckte naturligtvis mycken ledsnad och förstäm- maltdrycker
ning, ty man hade verkligen tänkt sig, att Kongl. Maj:t nu skulle god- ”j''

känna ''Riksdagens beslut, allra helst som det icke gerna bör vara för l#or,s-)

någon, som känner förhållandena i vårt land, obekant, huru mycket
elände som sprides derigenom, att hvarje landthandlande kan sägas
på samma gång vara en ölkrögare. Det var således en mycket stor
missräkning och väckte mycken ledsnad, att Kongl. Maj:t icke godkände
Riksdagens beslut.

De motsägelser, som Riksdagens beslut rönt dels hos Konungens
befallningshafvande i länen, dels hos andra, äro dock icke mer graverande
än de motsägelser, som uppstått mot det förslag, som Kongl.

Maj:t nu har till Riksdagen afgifvit. Det skulle, om tiden medgåfve
det, vara af icke litet intresse att granska dessa motsägelser, hvilka i
allt för många stycken synas böra komma under rubriken »de obotfärdigas
förhinder». Man har i synnerhet fäst sig vid att det skulle
vara omöjligt att bestämma alkoholhalten till följd deraf, att svagdricka
genom efterjäsning får en förökad alkoholhalt. Kär det t. ex. i dag
håller två volym-procent alkohol, så kan det i morgon eller öfvermorgon
hålla tre och'' en half eller fyra. På grund deraf kan det hända, att
när en handlande köper svagdricka från bryggeriet, så är det en dryck,
som han lagligen kan sälja, men när han sedan säljer den, har genom
efterjäsning dess alkoholhalt stigit så, att han kan blifva bötfäld för
dess försäljning.

Jag skall be att få påpeka, huru det verkligen förhåller sig med
denna anmärkning.

Det är en käpphäst, som bryggareföreningen ständigt har ridit på,
och som vid första påseende, förklarligt nog, förefaller mycket dräpande.

Men i fjol sommar, då vårt land hotades med kolera och då det frågades:
Hvad skola vi dricka?, då annonserade Stora bryggeriet vid
Hornsberg: Yårt svagdricka är mycket helsosamt, ty till följd deraf,

att vi pasteurisera det, är efterjäsning omöjlig. Så lät det då, när
man ville hafva ut svagdrickat i marknaden och man ville öfvertyga
folket, att det äfven under koleratider kunde utan skada dricka det.

Men när det gäller alt motarbeta ett lagförslag, då heter det, att efterjäsning
är omöjlig att förebygga, att alkoholhalten växer i flaskan, så
att, äfven om en lag komme till stånd, den aldrig kunde tillämpas.

För min del har jag varit mycket tveksam, huruvida jag skulle
med min röst bidraga till antagandet af Kongl. Maj:ts förslag, men jag
kan icke neka, att detta förslag, trots sina brister, ändock gifver något,
och derför har jag tänkt lemna min röst dertill. Men jag har velat
nämna, hvad jag nu sagt, på det ingen må tro, att ett yrkande från
min sida på bifall till utskottets hemställan i någon mån innebär ett
frånträdande från den ståndpunkt, jag hittills i denna sak intagit; och

Xio 33. 22 Onsdagen den 19 April, e. m.

Ang. andrm- skalle så hända, att jag än en gång kommer till Riksdagen, så kommer

ningmaZå-0CkSk^mT, m0ti°n

ende försälj- Herr talman, jag vill för närvarande yrka bifall till Kongl. Maj:ts
ning af vin, förslag.
maltdrycker

(Forts.) Häruti instämde herrar Halvar Eriksson, Anderson i Hasselbol,

Olsson i Sörnäs, Lundström, Alsterlund, Sjöberg, Svensson iRydaholm,
Andersson i Hakarp, Olsson i Ornakärr, Nilsson i Skärhus, Svensson
från Karlskrona, Sordin, Persson i Tällberg, Jönsson i Mårarp, Carlsson,
Olson i Stensdalen, Pettersson i Österhaninge, Westerberg, Holmgren,
Olsson i Mårdäng, Norberg, Romberg, Broström, Thermcenius,
Eloicson, Alexanderson, Forsell, Andersson i Ölsund, Larsson i Mörtlösa,
Olsson i Kyrkebol, Hansson i Solberga, Nilsson i Yrängebol,
Andersson i Lysvik och Wallmark i Selånger.

Härefter yttrade:

Herr Anderson i Tenhult: Jag har icke begärt ordet för

att yrka afslag å utskottets hemställan, utan för att uttala mitt ogillande
af den motivering, utskottet användt.

Enligt min tanke kan det icke vara förenadt med någon nämnvärd
svårighet att bestämma gränsen mellan svagdricka och starkare maltdrycker.
Jag beklagar, att Kongl. Maj:t icke funnit för godt att villfara
Riksdagens skrifvelse förra året. Man har på landsbygden länge
hyst den förhoppningen, att man skulle få en lagstiftning, som icke
tillät handel med vin eller maltdrycker samtidigt med annan handel,
men denna förhoppning har nu åter gäckats. Detta är dock en fråga’
som jag antager år efter år skall återkomma, ty den är af sådan beskaffenhet,
att den icke kan och icke bör falla. Såsom ärendet nu
föreligger och med den utgång, som man vet saken fått i Första Kammaren,
tror jag likväl, att man för närvarande bör enas om att antaga
det lilla, som nu bjudes. Men ett sådant yrkande hindrar ju icke, att
man vid detta tillfälle uttalar sin missbelåtenhet mot den motivering
utskottet afgifvit.

Herr West er: Här har af ett par talare ordats om det beklag-''
liga deruti, att Kongl. Maj:t icke funnit skäl fästa afseende å Riksdagens
yrkande, att det borde uppdragas en bestämd gräns mellan svagare
och starkare maltdrycker. För min del skall jag icke uttala mig
om denna sak, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att
den Kongl. propositionen, sådan den här föreligger, icke har gifvit lagutskottet
anledning att upptaga den frågan, ty Kong]. Maj:t begär
endast att få höra Riksdagens yttrande, huruvida Riksdagen — som begärt
ändring i 1, 11 och 12 §§ i förordningen om handel med vin,
och maltdrycker under den förutsättning, att skilnad skulle göras mellan
starkare och svagare maltdrycker, — oaktadt Kongl. Maj:t icke funnit

Onsdagen den 19 April, o. m. 23 N:o 33.

skäligt bifalla yrkandet om bestämmandet af en sådan gräns, likväl

önskade få dessa paragrafer på föreslaget sätt ändrade. mngen an/jå Vid

sådant förhållande kan jag icke medgifva, att den siste talaren ende försälj.
har rätt att klandra lagutskottet för dess motivering, hvari det heter, ning af vin,
att utskottet lika med Kongl. Maj:t anser det genom den i kontroll- maltdrycker
och justeringsbyråns utlåtande gifna utredning vara ådagalagdt etc.

Lagutskottet har icke sagt annat, än att det tagit kontroll- och juste-- or s''
ringsbyråns utlåtande för godt. Utskottet, som icke är sakkunnigt på
detta område och icke haft anledning betvifla rigtigheten af byråns utlåtande,
har blott sagt, att utskottet på grund af ifrågavarande utredning
finner det vara svårt att bestämma någon gräns emellan svagdricka
och andra maltdrycker.

I fråga om sjelfva saken skulle jag tveka om dessa ändringars
lämplighet, derest derigenom blefve omöjliggjordt att försälja svagdricka
i mindre partier än tio liter eller trettio halfbuteljer. Det är obestridligen
betänkligt att inskränka försäljningen af svagdricka, då det ju
anses nästan såsom en nödvändighetsvara, men det är dock icke så
farligt, tv i allmänhet försäljes svagdricka! direkt från bryggerierna.

Det är sällsynt att svagdricka säljes hos de nuvarande ölhandlandena
på landet, och enligt förevarande förslag får svagdricka säljas från tillverkningsställena,
d. v. s. från bryggerierna, i huru små qvantiteter
som helst. Detta har gjort, att utskottet icke tvekat att tillstyrka förslaget
såsom ett sätt att förekomma de nu öfverklagade olägenheterna
vid ölförsäljningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Aulin: I likhet med herr Waldenström beklagar jag hjert ligt,

att regeringen icke fäst afseende vid Riksdagens skrifvelse den 30
april 1892, och jag kan icke se annat än att de skäl, regeringen åberopat
för att afslå de i denna skrifvelse uttalade önskningarna, äro bra
obetydliga. Jag hade törst tänkt yrka rent afslag å utskottets hemställan,
men då man får vara nöjd med äfven det minsta steg i nykterhetens
intresse, så skall jag icke nu framställa något yrkande, under
förhoppning att man vid en kommande riksdag må kunna vänta bättre
framgång åt en för hela landet så vigtig sak.

Herr Petersson i Bry storp: Som vi hafva en sorglig erfarenhet
af ölhandeln på landet, då den be.drifves i sammanhang med annan
handel, så kan jag för min del icke gilla den kongl. propositionen,
emedan deri icke finnes någon bestämmelse om uppdragande åt en
skilnad mellan Öl och svagdricka. Åtskillige talare hafva ansett, att
det likväl skall blifva något bättre än nu, och detta är väl möjligt i
vissa afseenden, men i många fall kan det också komma att bli mycket
sämre. Det är t. ex. icke otänkbart, att man vid större platser
kommer att ställa till samling för att kunna inköpa trettio liter Öl och
sedan förtära på stället, och på det sättet blefvo blott öldrickningon befordrad,
enär de annars kanske blott köpt ett mindre qvantum. 1

N:o 33

Onsdagen den 19 April, e. m.

iar''i “förord- kon£L, ^positionen säges det, att det är svårt att skilja mellan Öl
ningen angå- ocb svagdricka. Detta låter sig dock göra, och, om man verkligen
ende försälj- vtil, kanske ganska lätt. Jag antager, att ingen i onödan bryggersvagning
af vin, dricka starkare än som behöfves, i synnerhet om priset ställes derefter.
ma^ry^:er Skulle alkoholhalten vara för stor, så egde åklagaren att ingripa, och jag

(Forts) tr°r icke’ att det Skulle blifva så svärt att utröna ett sådant förhållande,
V '' ty jag tänker, att handlandena icke skulle kunna sälja Öl till samma
göda pris som svagdricka. Jag tror också, att om svagdrickat komme
ut i handeln och finge säljas utan någon strängare kontroll, så skulle
detta bidraga till att uttränga ölet, men så länge som både Öl och
svagdricka äro likstälda i marknaden, så är det gifvet att handlandena,
som förtjena^ mera pa ölet, skola mest lägga an på detta. Om deremot
svagdricka finge försäljas fritt, så skulle de icke bry sig om att hålla
Öl till salu.

Jag skulle helst sett, att utskottets hemställan blifvit afslagen, på
det att man en annan gång kunde få en bestämmelse om att endast
Öl icke får säljas i vanliga handelsbodar, och jag hade äfven trott, att
det skulle gå ganska lätt att uppdraga en skilnad mellan Öl och svagdricka,
men då Första Kammaren redan antagit utskottets förslag och
äfven många här i kammaren tyckas vara för det, så vill jag icke
framställa något yrkande.

Herr iolke Andersson: I likhet med flera föregående talare
beklagar jag, att Kongl. Maj:t icke funnit för godt att bifalla den skrifvelse,
som antogs vid förra årets riksdag. Anledningen till att sådant
bifall icke lemnats är den, att länsstyrelserna i riket samt kontroll-och
justeringsbyrån, hvilka blifvit hörda i frågan, hafva förklarat, att någon
skilnad mellan Öl och svagdricka icke kan göras. Det är icke första
gången som landshöfdingsembetena i riket uttalat sig emot ett beslut,
som Riksdagen fattat, och så har detta beslut blifvit annulleradt.

Såsom tekniken numera gått framåt, tror jag icke, att det skulle
vara omöjligt'' att finna pa en mätare för att skilja Öl från svagdricka.
Jag tror såsom en föregående talare sade, att det blott är de obotfärdigas
förhinder, ty då jag vid eu föregående riksdag var ledamot af
ett tillfälligt utskott, som behandlade just denna samma ölfråga, så
förevisades der i utskottet eu profvare, som bestämdt utvisade alkoholhalten,
varierande emellan eu och två procent, uti olika buteljer svagdricka.
Jag kan naturligtvis icke säga, om denna profvare var fullt tillförlitlig,
men jag tror dock, att det med någon god vilja nog vore möjligt att
bestämma en gräns och sedan lemna svagdrickat fritt. Ett sådant förslag
föreligger emellertid icke nu, men utskottets hemställan innebär
dock ett steg framåt, och derför anser jag klokt att antaga detta förslag.

Enligt detta fa kommunalnämnden och kommunalstämman vttra sig
om utminuteringsrättigketerna inom socknen, och om de tillstyrka
ansökningen, går äreudet till Konungens befallningshafvande. Det är
således samma förfarande som i fråga om rättigheten att försälja vin.

Onsdagen den 19 April, e. m.

JJ:o 33

Eu föregående talare anmärkte, att om denna lag antoges, så skulle Ang. ändring
försäljning af hembrygd! dricka omöjliggöras. Detta tror jag dock icke,
ty på sid. 11 i detta betänkande heter det: »Härvid bör dock ut- enge försälj tryckligt

undantag göras för den försäljning, som en tillverkare idkar ning af vin,
ä tillverkningsstället, då det icke skäligen bör ifrågakomma att göra maltdrycker
dennes rätt att i hvad qvantitet som helst å tillverkningsstället afyttra ™ m''
sina tillverkningar beroende af kommunalmyndigheternas tillstånd».

Deraf ser man att den, som brygger svagdricka hemma, får sälja
sin egen tillverkning.

Huru jag ser saken, tycker jag att det skall bli fördelaktigt, och
då Första Kammaren redan antagit förslaget, så hoppas jag att äfven denna
kammare skall antaga det, hvarför, herr talman, jag anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Erickson i Bjersby instämde häruti.

Herr Andersson i Lyckorna: Jag har förut vid flera olika till fällen

varit motionär i denna fråga, och jag får nu tillkännagifva, att jag
finner den formulering af § 11, som utskottet föreslagit, vara alldeles i
sin ordning. Kommunalstämman bör få bestämma, huruvida någon
försäljning af maltdrycker på ett eller flera ställen inom församlingen
skall ega rum. Detta är ett steg i samma rigtning, hvartill jag syftade
med min första motion i saken, och jag är glad öfver att man nu
kommit så långt, att kommunalnämnden och kommunalstämman erhålla
den rätt att bestämma öfver detta slags utskänkning, som i § 11 tillerkännes
dem.

Jag skall derför yrka bifall till hvad utskottet i frågan föreslagit.

Herr John Olsson: Herr talman, mine herrar! I likhet med

flere af de föregående talarne måste jag uttala mitt beklagande öfver
att Kongl. Haj:t funnit för godt att lemna Riksdagens beslut i denna
fråga utan afseende. Men deremot har jag för min del i fråga om den
kongl. prepositionen icke kunnat komma till samma slut som herr
Waldenström och de, som instämt med honom. Jag tror för min del,
att kammaren borde bibehålla den ståndpunkt i denna fråga, som kammaren
en gång med stor majoritet intagit, och bestämdt hålla på det
beslut, som fattades vid förra riksdagen, nemligen att skilja ölhandeln
från annan handel. Detta är den verkliga reformen. Den lagförändring,
Kongl. Maj:t föreslagit, utgör visserligen — det erkänner jag —
ett steg framåt, men den går icke till roten; och om den kongl. propositionen
af Riksdagen antages och varder lag, så kommer den att
hindra och fördröja den reform, som kammaren och Riksdagen i sjelfva
verket vill ha fram: ölhandelns skiljande från annan handel.

Det skäl, som Kongl. Maj:t anfört för ett frångående af Riksdagens
beslut förlidet år, att en kontroll är omöjlig, kan jag i likhet med flere
föregående talare icke beteckna annorlunda än såsom de obotfärdigas
förhinder. När det kommer till frågan om en malt- eller ölbeskattning,

X:o 33.

Ang. ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker
m. rn.
(Foits.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

kan man vara förvissad om att det alls icke kommer att möta någon
svårighet att skilja svagdricka från Öl.

Som^ sagd!, går kammaren nu ifrån den ståndpunkt, den förut
intagit, så har ^ kammaren derigenom afklippt möjligheten att få ölhandeln
skild från annan handel. Men om deremot Riksdagen konseqvent
vidhaller sin ståndpunkt, så vore det väl märkvärdigt, om icke
Kongl. Maj:t också skulle kunna förmås att gå in på den.

På dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Uti detta yrkande instämde WavrinsJcy.

Herr Lilienberg: Jag begärde ordet endast för att säga, att det

synes mig, som om de ledamöter af kammaren, hvilka i likhet med mig
anse, att det icke är omöjligt att uppdraga en gräns mellan svagare
och starkare maltdrycker, ovilkorligen böra afslå den kongl. propositionen,
ty då har man Öppet för sig att åter kunna upptaga frågan om fastställande
af nämnda gräns vid en kommande riksdag. Antager man nu
deremot det kongl. förslaget, så är denna möjlighet afklippt för en
längre tid.

Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.

Häruti instämde herrar Gustaf Ericsson och Johansson från
Stockholm, friherre Nordenskiöld och Hammarström.

Herr Jansson i Krakerud anförde: Jag begärde ordet egentligen

med anledning afen ärad talares på stockholmsbänken yttrande. Jag kan
nemligen icke hysa samma åsigt som han uttalade och icke heller den
sist ärade talarens åsigt, att man genom bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
förslag klipper af denna sak för all framtid, så att man icke
kan å nyo upptaga frågan vid en kommande riksdag. Jag kan för min
del icke förstå, att det finnes ringaste hinder härför. Genom att antaga
detta förslag har Kammaren naturligtvis icke sagt, att den frånträdtsin
förra åsigt i ämnet; men under nuvarande förhållanden, då ställningen
ar sådan, att man ingenting vinner i den önskade rigtningen, om man
afslår Kongl. Maj:ts förslag, tror jag, att det icke vore lämpligt att göra
detta. För min del skulle jag vilja vara med om ett afslag, för så vidt
Första kammaren äfven hade afslagit förslaget, och Riksdagen sålunda
hade sagt till regeringen, att Riksdagen håller på det förslag, som den
beslutade förlidet år. Men då Första Kammaren nu har bifallit Kongl.
Maj:ts förslag, skulle följden af ett afslag i denna kammare kunna
blifva den, att, om vid en kommande Riksdag samma förslag väcktes,
som Riksdagen i fjor beslöt, det utskott, som får att behandla denna
motion, komme att säga ungefär sålunda: »Detta förslag har Riksdagen
en gång antagit, Kongl. Maj:t har pröfvat detsamma och derefter framkommit
med ett förslag i ämnet till 1893 års Riksdag, men då afslog
Andra Kammaren detta förslag, som bifölls af Första Kammaren.
Utskottet kan icke finna, att Andra Kammaren eller Riksdagen ändrat

Onsdagen den 19 April, e. m. 27 K:o 83.

åsigt i denna sak och hemställer derför, att motionen icke måtte til\Ang. ändrinnågon
vidare åtgärd föranleda.» På detta sätt skulle frågan kunna9^gleJ°^g&-komma att falla under många, många år. Den lilla erfarenhet af riks- elJe ffo-säijdagsarbetena,
som jag eger, gifver för öfrigt vid handen, att man icke ning af vin,
kommer längre eller fortare framåt genom att hålla på att man skall maltdrycker
taga ett stort steg för en gång, då det gäller reformer i vare sig den ”*• m ena

eller andra rigtningen. Det är nog klokast att taga små steg för 1 or ■

att vara säker på att vinna något. Det är med denna fråga som med
åtskilliga andra frågor, t. ex. frågan om allmänna rösträtten. Dervid
säga somliga: vi vilja hafva allmän rösträtt eller ingen ändring af
nuvarande förhållandena, och följden är, att man står qvar på samma
ståndpunkt som förut.

För min del skulle jag hafva svårt att resa från riksdagen under
medvetande att hafva röstat för afslag på detta förslag. Jag skulle
svårligen kunna för mina valmän säga: nu har jag varit med om att
afstå denna sak; nu få de, som nästa år komma till riksdagen, föra
frågan bättre fram; nu stå vi på samma punkt som förut, och jag har
beredt framgång åt ölförsäljningen. Men detta kan väl icke vara i
nykterhetens intresse. För min del kommer jag alltså att nu rösta för
bifall till utskottets förslag.

Det nu föreliggande förslaget synes mig också innefatta en förbättring
i afseende å handeln med svagdricka. Det är visserligen sant,
att det kan uppstå ganska afsevärda olägenheter i följd af stadgandet
i 2 mom. 1 §, enligt hvilket maltdrycker få från tillverkningsstället
försäljas till afhemtning i mindre qvantitet än 10 liter. Men det förefaller,
som om äfven detta stadgande kunde innebära en fördel, nemligen
så till vida, att en hemmansegare, som brygger svagdricka, kan,
utan att behöfva utsätta sig för åtal, till en törstig resande sälja l/i
liter dricka. Den resande kan på detta sätt få sin törst stillad genom
en icke rusande dryck och beliöfver då icke stanna vid bryggerierna
för att köpa starkare maltdrycker. Detta förslag innebär sålunda en
lättnad genom den möjlighet det bereder att kunna sälja svagdricka.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition och utskottets förslag.

Herr Sjö: Sistlidne riksdag beslöt att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte till kommande Riksdag framlägga
förslag, hufvudsakligen gående i den rigtning att handeln med Öl och
vin skildes från annan handel. Man hade då hoppats och trott, att
regeringen åtminstone i denna del, om icke i öfriga i Riksdagens skrifvelse
omförmälda hänseenden, skulle bifallit Riksdagens vördsamma anhållan.
Ku har emellertid så icke skett, och för min del kan jag icke
annat än, i likhet med några föregående talare, beklaga detta förhållande;
tv Riksdagen har nu till svar på sin begäran fått ett nästan
helt annat förslag från regeringen än den begärde, och man kan nästan
säga, att med detsamma är icke mycket bevändt. Här föreslås nu, att
landthandlande icke skulle få sälja mindre än 10 liter 1 ill afhemtning
af det fluidum, som nu är i fråga. Jag befarar, att efter antagande af

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ang. andnn- denna lag skall det snarare blifva sämre än bättre stäldt i ifrågavarande
''ningen angå- hänseende. Det är sant, att det tillvägagående, som regeringen nu föreende
försälj- slagit, ännu icke blifvit försökt, sa att man icke med visshet kan i förning
af vin, väg uttala sig om dess verkningar. Men man kan hafva anledning
maltdrycker misstänka, att i följd af detta lagstadgande beträffande landthandeln en
2'' T\ stackars fatt»g arbetare, som eljest köper en å två flaskor Öl eller svag1
0 s-> dricka, nu kan blifva frestad att, när begäret tränger för hårdt på, köpa
10 liter, och om så blir förhållandet, tror jag det vore lyckligare att
behålla den lag, yi nu hafva, än att antaga Kong! Maj:ts förslag.

Emellertid då Första Kammaren redan antagit den kongl. propositionen
samt de flesta, som här uppträda uttalat sig för bifall till densamma,
skall icke heller jag motsätta mig detta förslag, utan vara med
om dess antagande under förhoppning att de, som återkomma till Kiksdagen,
icke skola tröttna vid saken, utan väcka motion innefattande det
förslag, som man vid förlidet års riksdag var nästan alldeles enig om
såväl inom denna kammare som i Första Kammaren.

Herr Andersson i Löfhult förenade sig med herr Sjö.

Heir John Olsson: Då min uppmärksamhet blifvit fäst derpå,

att det yrkande, som jag nyss framstälde, icke skulle vara fullt formligt,
ber jag nu att få afstå från detta yrkande och förena mig om det
af herr Lilienberg framstälda förslaget.

Häruti instämde herr Wavrinsky.

öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de yrkanden
som återstodo, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till det af herr Lilienberg under
öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande, ja för den förra meningen. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 37, röstar

Jä J

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Lilienberg under öfverläggningen
framstälda förslag.

Voteringen visade 142 ja mot 46 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

N:o 33

Onsdagen den 19 April, e. m.

§ 8.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 88, i anledning Om ändrade
af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om skyldighet för bestämmelser
egare af afsöndrad jord att till stamhemmanet utgöra vissa afgälder.

Uti ifrågavarande inom Andra kammaren väckta motioner hade egargaf af_
föres! agits: söndrad jord

i den ena, n:o 108, af herrar C. Persson i Ställhult, A. SvensonaU till stami
Edum, A. Johansson i Löfåsen och S. O. Nyländer: »det Riksdagen
i skrifvelse till Kong! Maj:t anhåller, det Kong! Maj:t täcktes låta ut- yafgäider.
reda och för Riksdagen framlägga förslag derom, huru och på hvilka
vilkor egare till afsöndrad jord må befrias från erläggande af den afgäld
till stamhemmanet, som beräknats utgöra andel i grundskatter och
indelningsverk samt allmänna utskylder, hvilka dels afskrifvits och dels
utgå efter fastighetens taxeringsvärde»;

och i den andra, n:o 179, af herr Olsson i Mårdäng, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och till en kommande Riksdag framlägga förslag till förordning angående
afdrag från å afsöndrad jord satt afgäld i enlighet med derför be -

stämda grunder.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionerna icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts

dels af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka:
»att Riksdagen, i anledning af de föreliggande motionerna, i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Haj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande, huru för afsöndrad lägenhet
må vinnas nedsättning i faststäld, till stamhemmanet utgående
afgäld för hvad som må anses motsvara hvad å lägenheten belöpt af
grundskatt samt öfriga allmänna utskylder och besvär, med undantag
af väghållningsbesväret, hvilka stamhemmanet haft att utgöra, men
hvilka dels numera upphört eller enligt fattade beslut komma att upphöra,
dels tillförene utgått efter mantalet, men numera utgöras efter
annan grund»;

dels ock af herrar Erickson i Bjersby, Anderson i Tenhult, Folke
Andersson. Petersson i Brystorp och Brusa.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Då jag är en af motionärerna iden

fråga, som nu föreligger, skall jag anhålla att få yttra några ord. Lagutskottet
har i likhet med motionärerna ansett det vara rättvist och
billigt, att innehafvare af afsöndrad jord äfven skulle komma i åtnjutande
af de fördelar, som nu stamhemmansegarne erhållit till följd af
grundskatternas afskrifning och dermed sammanhängande reformer. Men
det oaktadt har utskottet afstyrkt motionerna. Skälet för detta afstyrkande
har utskottet hemta! från den omständigheten, att ett förslag

X:o 33. 30 Onsdagen den 19 April, e. m.

Om ändrade redan blifvit utarbetadt af en komité om ändring i nu gällande kongl
i fråga om förordnil>g angående hemmansklyfning och jordafsöndring. Nämnda
skyldighet för komité är just densamma, som pa grund af Riksdagens skrifvelse af
egarc af af- Kongl. Maj:t nedsattes med uppdrag att utreda, på hvilka vilkor till%7''nf
t °rd f^e ^unc*e beredas obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna
tern manet1 ut- ■?''or ™ k hufvudsakligen på kronans odlingsbara utmarker. Jag vill
gorå vissa icke neka till, att ej denna komité kan hafva rätt att yttra sig om och
afgälder. framlägga förslag till ändring äfven i afseende på den fråga, som nu
(Forts.) föreligger; men hufvudsaken för denna komité att utreda var dock, på

hvad sätt man skulle kunna åstadkomma, att de som nu icke egdejord
matte kunna bilda eget jordbruk. Det var icke fråga om huru sådana,
som redan hafva eget jordbruk, skulle i en framtid skydda sig, utan om
huru man skulle kunna få flere att bilda eget jordbruk.

Emellertid skall nu det af komitén utarbetade lagförslaget innehålla
bestämmelser, hvarigenom innehafvare af för alltid afsöndrad jord
skulle beredas tillfälle att med befrielse från afgälders erläggande!stället
för framtiden få åtaga sig direkt utgörande af sin skattskyldighet till
det allmänna. Jag tviflar likväl på att det behöfves några nya lagbestämmelser
om att dessa lägenhetsinnehafvare skola betala skatter till
det allmänna. Jag tror nemligen, att gällande bevillningsförordning i
det fallet är tillräcklig att ålägga dem skattskyldighet. 1 nu gällande
bevillningsförordning heter det: »För all inom riket belägen fast egendom
skall bevillning utgöras efter fastighetens uppskattade värde.» Och
sedan säges det, »att bevillning för fast egendom erlägges af egaren»,
men att »för lägenhet, som är till besittning på viss tid''eller på lifstid
från annan egendom afsöndrad», utgöres bevillning af innehafvaren.
Vidare tinnes det en annan § i samma förordning, som säger: »Vid
uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande å fulla
hundratal kronor, utsättas a) å jordbruksfastighet: för hvarje hemman
och jordlägenhet eller, om hemmanet eller lägenheten består aftvå eller
flere brukningsdelar eller afsöndring af jord derifrån egt rum, för hvarje
sådan brukningsdel eller jordafsöndring». Häraf är klart, att den bevillning,
som nu utgår, och den, som är beslutad att utgå, äfven träffar
dessa innehafvare af afsöndrad jord, utan att några nya lagar behöfva
stiftas. De måste skatta äfven med den lag, som nu finnes. När så
är förhållandet, har det förefallit mig och öfrige motionärer samt, såsom
synes, äfven några reservanter i utskottet billigt och rättvist, att innehafvare
af afsöndrad jord skulle erhålla befrielse från de skatter, som
för stamhemmanet dels redan upphört, dels komma att helt och hållet
försvinna.

Ett annat skäl för bifall till motionerna äfvensom till den afgifna
reservationen skall jag be att få framhålla, och detta skäl är, att kammaren
för en kort stund sedan utan gensägelse beslöt en skrifvelse till
Kongl. Magt om att s. k. kyrkotiondeskyldiga hemman inom vissa provinser
i riket skulle befrias från sin skattskyldighet. Skilnaden mellan
dessa hemman och de lägenheter, som nu är fråga om, är den, att de
törra äro mycket större än de senare, och att skatterna i förra fallet

N:o 83

Onsdagen den 19 April, e. m.

utgå från stora och möjligen mycket förmögne jordegare, men i senare Om ändrade
fallet deremot från obetydliga och fattiga lägenhetsinnehafvare. Jag
vågar derför hemställa, att kammaren måtte åtminstone bifalla den reser- stygghet för
vation, som blifvit afgifven af lagutskottets vice ordförande, för att visa, eg are af ofatt
kammaren för sin del vill öfva rättvisa mot dessa lägenhetsinne- söndrad jord
häfvare, som hafva så att säga en dubbel skatt för den lilla fastighet, de
med svett och möda förvärfvat. fJ-öra v{ssa

Till sist vill jag ännu en gång erinra om huru, sedan man under umgälder.
en lång följd af år så starkt framhållit orättvisan af att egare afgrund- (Ports.)
skatteskyldig jord och roterade hemman skulle utgöra särskilda skatter,
det vid” förra årets urtima riksdag fattades beslut, att grundskatterna
skulle helt och hållet afskrifvas, och lindring erhållas till fulla värdet
af rustningen och roteringen, så att skatterna hädanefter utgå mera
rättvist än förut, hufvudsakligen genom personliga afgifter och inkomstbeskattning.
Då utskylderna således numera komma att drabba dessa
innehafvare af afsöndrad jord efter fastighetsvärdet på samma sätt som
stamhemmansegarne och de personliga uppoffringarna träffa dem som
alla andra, hemställer jag till kammaren, om det kan vara välbetänkt,
att kammaren alldeles lemnar den nu förevarande frågan åt sitt öde
och icke hellre genom ett bifall till åtminstone reservantens förslag visar,
att kammaren för sin del vill borttaga dessa afgälder å afsöndrad
jord, som hädanefter komma att gå i stamhemmansegarnes fickor.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till den reservation,
som afgifvits af lagutskottets vice ordförande herr Lilienberg.

Häruti instämde herrar Svenson i Edum, Larson i Slättäng, Thermcenius,
Romberg, Göransson och Nydahl.

Herr Wester: Det är fullt rigtigt, såsom den förre talaren sade,
att lagutskottet funnit ifrågavarande motioner behjertansvärda och ansett
billighet och rättvisa påkalla en omgestaltning af det inbördes förhållandet
mellan stamhemman och derifrån afsöndrad jord. Det är också
rigtigt, att lagutskottet afstyrkt bifall till motionerna; men utskottet har
icke gjort det fullt på de skäl, som den föregående talaren uppgifvit.

Det förhåller sig nemligen så, att en komité, som tillsattes år 1891, härmedelst
skrifvelse den 5 mars 1892 öfverlemnat ett af komitén utarbeta^
förslag till »lag angående hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring». Det är visserligen sant, att denna komité tillsattes för
att utreda frågan om afsöndring af jord från kronoegendomar, men —
ehuru jag icke sett den skrifvelse, i hvilken Kongl. Maj:t lernnat komitén
dess uppdrag — synes det mig, af komiténs förslag att döma,
som om komitén fått ett något större uppdrag, ty komitén har, som
sagdt, afgifva ett förslag till lag om bland annat jordafsöndring i allmänhet.
Detta förslag ligger nu under behandling i högsta domstolen,
och man kan antaga, att Kongl. Maj:t har för afsigt att till nästa riksdag
inkomma med proposition i ämnet.

Det är nog rigtigt, att i detta komiténs förslag icke finnes något

X:o 33 32 Onsdagen den 19 April, e. m.

Om ändrade stadgande i det syfte motionärerna föreslagit, att, der afgäld för längre
i fråga om tld sat.t Pa afsöndrad jord, denna afgäld skulle jemkas och min thj

Idig het för skas till följd af de olika skatteförhallanden, som nu uppstått och
egare af af- ytterligare komma att utveckla sig. Men man kan icke tänka sig ansonclrad
jonl n&x, än att, då Kongl. Maj:t lägger fram ett förslag till ändring i nuhemmanetut-varande
jordafsöndrings-förordning, Kong], Maj:t äfven skall taga i beföra
vissa fraktande denna omständighet i afseende på afgäldsbeloppet, så mycket
umgälder, mera som Riksdagen och Kongl. Maj:t redan hafva vid frågan om* väglagen
gjort en sådan restriktion för det fall, att vägunderhållet går in
i de beräknade skatterna. Utskottet har nu ansett, att då det är att
förvänta ett sådant förslag från Kongl. Maj:t, och då det är att antaga,
att der förekomma några stadganden just i den fråga, som här föreligger,
det icke vore behöfligt och icke ens klokt att nu komma in
med en skrifvelse i denna rigtning, emedan en sådan skrifvelse möjligen
kunde föranleda, att det förslag, som Kongl. Maj:t nu har i sinnet
att aflemna, kunde blifva uppskjutet. Det sker icke heller någon fara eller någon
olägenhet med att afslå dessa motioner. Tv om så skulle vara, att Kongl.
Maj:t i det blifvande förslaget icke lägger fram något stadgande i den
rigtning, som motionärerna önska, så står det motionärerna eller hvem
som helst af kammarens ledamöter fritt att afgifva motion i denna rigtning;
och dåkommersåväl lagutskottet som Riksdagen att pröfva frågan i dess helhet!
Sålunda förloras ingen tid genom ett sådant till vägagående, och frågan
kommer som sagdt till Riksdagen i fullständigt skick.

Motionärerna säga sjelfva, att denna lagförändring egentligen icke
får någon praktisk betydelse, förr än grundskatterna blifvit afskrida i
sin helhet, sålunda 1904. Och under den tiden hinner man fullkomligt
val ordna saken. Lagutskottet har ansett sig böra nu afstyrka motionerna
uteslutande derför, att en Riksdagens skrifvelse i ämnet möjligen
kan uppskjuta framläggandet af det här ofvan omnämnda lagförslaget,
som allmänt anses vara särdeles behöfligt.

På dessa skäl yrkar jag bifall till lagutskottets förslag.

Herr Åkerlund förklarade sig instämma med herr Wester.

Herr Forsell: Jag kan för min del på intet vis gilla de åsigter,
som den siste talaren har gifvit till känna och som varit skälen till att
lagutskottet afstyrkt motionerna. Om någonsin eu begäran om skattelindring
är befogad, så är det väl den, som afser att befria dessa undantagslägenheter
från en grundskatt, hvarifrån de hemman, till hvilka
skatten utgöres, redan delvis äro befriade. Redan då trettio-procentsafskrifuingen
af grundskatter och rotering kom till stånd, hade lägenheterna
bort åtnjuta 30 procents afskrifning af den afgäld, med hvilken de
voro skyldiga att bidraga till bolby-hemmanens berörda skatter. Jag kan
derför för min del icke annat än på det högsta gilla hvad den förste
talaren anfört, och vill till alla delar instämma med honom i hvad han
yttrade.

1 tterligare några ord ber jag dock att få tillägga mot hvad den

Onsdagen den 19 April, o.

siste talaren anförde. Han sade, att ju ingen tid är förlorad^ Om
Kongl. Maj:t icke komme fram med något förslag i detta syfte, sa stode
det ju motionärerna fritt att när som helst komma åter med sitt förs ag,
och då vore han öfvertygad om, att lagutskottet och Riksdagen skulle
taga frågan om hand. Ja, det är jag också öfvertygad om, att Riksdagen
och lagutskottet skulle göra. Men under tiden få dock desse lagenhetsinnehafvare
i alla fall betala dessa utskylder, och jag föreställer
mig, att motionärerna haft för afsigt att så fort som möjligt befria dem
från dessa orättvisa skatter. De af herrarne, som vant med och veta,
huru det går till att åsätta en sådana skatter, känna nog, att egaren
till bohlby-hemmanet letar upp alla möjliga utskylder, och dessa värderas
i pengar, och så får lägenhetsinnehafvaren betala sin andel deraf.
Han får betala grundskatt, rotering, vägunderhåll, tingshusbyggnad och
pr estgårdsbyggnad; med ett ord, deltaga i alla möjliga utskylder, som
åligga bohlby-hemmanet.

Här det nu är beslutadt att afskrifva grundskatterna, och statsverket
betalar roteringen, böra väl icke dessa små lägenhetsinnehafvare fortfarande
betala dylika skatter, utan borde väl, i mån som boklby-hemmanets
skatter af berörda slag afskrifvas eller betalas, motsvarande lindring
beredas lägenhetsinnehafvare uti den afgäld, som de till bohlby betala
och hvari berörda skatter ingå. De få ju i alla fall betala, som den
förste talaren omnämnde, sin bevillning efter värdet af sina lägenheter,
och dermed föreställer jag mig, att de fullgjort sin skyldighet mot staten.

På grund af dessa skäl skall jag be att få yrka bifall till hen
Lilienbergs reservation.

N:o 33.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af afsöndrad
jord
att till stamhemmanet
utgöra
vissa
afgälder.

(Forts.)

Herr Petersson i Brystorp: Som vi veta, äroafsöndradelägen heter

af två slag. Det ena slaget består af sådana, som innehafvas med
full eganderätt och innehafvas såsom annan fast egendom. Beträffande
den sortens lägenheter vill jag instämma med båda motionerna i deras
mening. Jag anser den vara fullkomligt lämplig och rigtig och kunna
realiseras. Jag tycker det kunde gå utan någon skrifvelse, ty isamma
mån grundskatterna afskrifvas på stamkemmanen, i samma man kunde
man ju afskrifva dem på de små lägenheterna. o

Ett annat slags lägenheter äro de, som afsöndrats pa viss hd eller
på åbons lifstid. Dem tror jag icke det går an att ställa i samma kategori
som de förra lägenheterna. De äro af den beskaffenhet, att man
icke kan lagfara utan blott inteckna dem såsom säkerhet för nyttjanderätt.
De kunna icke heller öfverlåtas till annan person: sker så, har
jordegaren rättighet att taga dem åter emot skälig lösen. Dessa anser
jag motsvara arrenden. Åtminstone i mitt kommittentskap har öfverlåtelsen
gått till på olika sätt. Dels har det betalats hög köpeskilling
eller s. k. städja; följaktligen har afgälden till stamhemmanet blifvit
mindre. Andra åter hafva betalat liten köpeskilling för lägenheten, och
de få gifva en högre afgäld till hemmanet. Denna kan utgå dels i
dagsverken och dels i pengar. I vår nu gällande författning angående
jordafsöndring af den G augusti 1881 i 8:do paragrafen är föreskrifvet,
Andra Kammarens Vrål. ISO,''i. N:o Ad. 3

K o 83.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af afsöndrad
jord
att till stamhemmanet
utgöra
vissa
afgälder.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

att, så länge jordegaren betalar till staten ränta och öfriga utskvlder
säo är lägenhetsinnehafvaren skyldig att betala afgälden till jordegaren.’
På denna grund anser jag, att Riksdagen icke har befogenhet att göra
ändring i nyttjanderättskontrakt. Det är efter min uppfattning att ingripa
i tredje persons rätt.

På de grunder, som jag anfört i afseende på de lägenheter, som
för alltid blifvit afsöndrade, vill jag, som jag nyss nämnde, instämma i
motionärernas begäran angående dem. Men hvad beträffar de öfriga
indika äro omnämnda i herr Lilienbergs reservation, och som äfven är
antydt i ° motiveringen till herr Carl Perssons motion, så kan jag icke
ga in på, att de skulle ingå i denna skrifvelse till Kongl. Magt. Ty
aftalet är en enskild angelägenhet mellan jordens egare och brukare.

Herr Folke Andersson: Sedan jag begärde ordet, har jag blif\it
förekommen af den siste talaren. Derför vill jag fatta mig mycket
kort. Jag vill dock tillkännagifva, att jag inom utskottet har ansett,
att motionärerna framstält mycket berättigade anspråk. Då dessa afsöndnngar
skedde, så förbundo sig lägenhetsinnehafvarne att betala till
hemmanets utskylder den andel, som belöpte sig på den areal, som
blifvit afsöndrad. Då nu hemmanet har fått grundskatten efterskänkt,
sa bör ju samma rätt tillfalla dem, som kommit i besittning af afsöndringen.
Det är en sa naturlig följd, att derom kan icke gerna vara
mer än en mening.

Nu säde herr Wester, att det kan vara öfverflödigt att skrifva till
Kongl. Maj:t nu, helst som ett förslag ligger hos högsta domstolen,
hvilket är afgifvet af den komité, som han omnämnde. Men jag tror
icke, att denna komité kommer att framlägga ett sådant förslag, som
kan tillämpas på dessa afsöndringar. Inom utskottet fäns en komitéledamot,
och han upplyste, att komitén har eu annan tanke om dessa
afsöndringar. Den vill sätta dem i hemmantal och tänker på det sättet
få en annan lösning på denna fråga. Men jag hoppas, att icke vi,
eller denna kammare gå in på detta, om ock det förslag inkommer,
att dessa små afsöndringar skulle sättas i hemmantal, helst som hemmantalet
snart som skattegrund har upphört; ty vi hafva snart blott
skatter till kyrka eller presterskap, som utgå efter mantal; och att då
sätta dessa små lägenheter i mantal, det vore orimligt, utan de må betala
skatt efter taxeringsvärdet i likhet med annan jord.

Jag tior deremot, att, om nu Riksdagen beslutar en skrifvelse till
Kongl. Maj.t, och Kongl. Maj:t finge taga den i öfvervägande på samma
gång som komitéförslaget, så finge vi denna fråga förr löst, än om man
later den ''''''ara till nästa riksdag. Och då jag anser, att det är afvigt,
att denna fråga snart löses och dessa lägenhetsinnehafvare komma i
åtnjutande af samma förmåner som hemmansegarne, så kan jag icke
annat än yrka bifall till motionerna. Men då nu vice ordföranden i
lagutskottet framstält en reservation, skall jag be att få instämma med
honom i den samma.

Onsdagen den 19 April, e. ra.
Herr Nilsson i Yrängebol instämde häruti.

Herr Lilienberg: Jag yrkar bifall till min reservation, som re dan

understödts af åtskilliga talare. Jag må säga, att jag icke kan
anse, såsom en talare yttrade, att det vore olämpligt, att Kiksdagen nu
aflåter en sådan skrifvelse, som jag har föreslagit. Den komité, som
har behandlat föreliggande fråga i sammanhang med förslaget om hemmansklyfning
och jordafsöndring, har endast anvisat ett sätt att lösa
frågan om dessa lägenheters befriande från afgäld, nemligen att, såsom
nyss erinrats, de skulle förvandlas till hemman och mantal sättas å dem.
Då kan jag icke anse det oberättigadt, att Riksdagen skrifver och hänvisar
på ett annat sätt att lösa frågan, ett sätt, hvarigenom de skulle
bibehållas vid egenskapen att vara lägenheter. På grund häraf yrkar
jag bifall till min reservation.

Med herr Lilienberg förenade sig herrar Ålcxanderson, Halvar
Eriksson och Nilson från Lidköping.

X.o 93.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
cgare af afsöndrad
jord
att till stamhemmanet
utgöra
vissa
afgälder.
iForts.)

Herr Ny lan der yttrade: Herr vice talman! Det har ingalunda

blifvit bestridt och torde ej heller kunna bestridas, att det är ett missförhållande,
som nu råder beträffande dessa afsöndrade lägenheters afgäld
till stamhemmanen. Uppenbart är ock, att en orättvisa ligger
deruti, att dessa små afsöndrade lägenheter skola betala dubbel afgift,
betala’ den två gånger, först och främst till stamhemmanen och sedan
på grund åt taxeringsvärde till kommun och stat. Utskottet säger ock
mycket rigtigt i sin motivering, att, »då de förutsättningar, hvilka på
sin tid varit bestämmande för skyldigheten att för afsöndrad jord erlägga
afgäld, i sammanhang med genomförandet af senaste tiders skattereformer
väsentligen förändrats och allt mer förlorat sin betydelse, rättvisa
och billighet torde påkalla en omgestaltning af det inbördes förhållandet
emellan stamhemman och derifrån afsöndrad jord.»

Hvad vidare beträffar den komité, som utskottet och föregående
talare åberopat, så har ju den egentligen till uppgift att utreda, huru
vida icke tillfälle kunde beredas mindre bemedlade att skaffa sig egna
jordbruk på lämpliga vilkor, ingalunda att utreda, huru en afsöndrad
lägenhet skall komma i åtnjutande af den skattelindring, som stamhemmanet
redan förut erhållit. För öfrigt berör komitén i sitt förslag
egentligen endast sådana lägenheter, som hädanefter komma att afsöndras
och talar dervid endast om grundskatter och rustnings- och
roteringsbesvär, om hvilka ju nu beslutats en afskrifning och lindring.
Men det finnes, mine herrar, en mängd andra skatter, utskylder och
utgifter, som dessa afsöndrade lägenheter för närvarande måste betala
till bohlbyhemmanet eller stamhemmanet. Jag har här i min hand en
af konungens befallningshafvande år 1871 faststäld handling, som visar,
att en vid den tiden afsöndrad lägenhet får betala till stamhemmanet
grundränta, rusttjenstbevillning, eganderättsbevillning kronotiondea,fgift,
roteringskostnad, brefbäringsafgift, snöplogsafgift, väghållning, aflöning

N:o 33. 36 Onsdagen den 19 April, e. m.

Om ändrade till presterskap, kyrkobetjening och skollärare, fattigvård, diverse andra
i fråga om utSifter och allmänna bidrag. Nästan alla dessa afgifter utgå numera
skyldighet för icke efter hemmantal, utan hafva blifvit lagda på taxeringsvärdet.
egare af af- Den afsöndrade lägenheten får sålunda betala först och främst alla dessa
söndrad jord skatter till stamhemmanet och sedan samma skatter efter det taxeringshem,
ZnetZlYärde'' som blifvit lägenheten åsatt. För mig synes det vara ytterst
gorå vissa vigtigt och rättvist, att ju förr desto hellre denna oegentlighet borttages.
afgälder. Det kan visserligen vara sant, att ett sådant lagförslag till ändring i
(Forts) detta afseende kan komma till sin fulla tillämpning först år 1904, när

grundskatterna fullständigt afskrifvits, men det är, såsom jag förut
nämndt, många skatter, som redan blifvit afskrida och af hvilken
afskrifning den afsöndrade lägenheten för länge sedan bort komma i
åtnjutande. Denna fråga torde också mycket lätt kunna lösas oberoende
af utgången af den vidtomfattande och svårlösta fråga, som den i betänkandet
omnämnda komitén har att behandla.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till herr Lilienbergs reservation.

I detta yttrande instämde herrar Mallmin, Pettersson i Tjärsta och
Gustaf Ericsson från Stockholm.

Herr Lundberg: Gällande förordning om jordafsöndring den 6

augusti 1881 stadgar i dels 4 § 1 mom.: »Å jord, som från hemman
eller lägenhet afsöndras, skall årlig afgäld läggas i spanmål eller annan
lämplig räntepersedel, och må den afgäld ej vara mindre än att den
motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga
allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet,
å den afsöndrade jorden belöper», dels ock 8 §: »Innehafvare af hemman
eller lägenhet eger, så länge han ränta och öfriga utskylder för
hemmanet eller lägenheten rigtigt utgör, sjelf uppbära den afgäld, som
för afsöndrad jord erläggas skall: men brister han deri, bör kronans
uppbördsman samma afgäld, der den icke redan för året finnes vara
af jordens innehafvare betald, till den bristande räntans och andra skyldigheters
utgörande uppbära.»

Häraf torde vara tydligt, att bestämmandet utaf afgäld innefattar
ersättning eller godtgörelse till hemmansegaren för den del af hans
hemmansränta, eller, såsom den numera benämnes, grundskatt och andra
utskylder, som å den jord, som utgör en afsöndrad lägenhet, belöper,
och deraf borde väl ock vara en följd, att hemmansegaren, sedan
hemmansränta!); afskrifvits och så vidt han i öfrigt befriats från utgörande
af ifrågavarande allmänna utskylder, icke längre kan vara berättigad
att åtnjuta dylik ersättning från 1 ägenhetsinnehafvara). Genom
endast jemförelse emellan och öfvervägande af hvad anförda två paragrafer
innehålla, må väl tyckas vara klart, att ett sådant berättigande
för hemmansegaren icke vid omnämnda förhållande kan forefinnas; och
med afseende derå instämmer jag i anhållan om bifall till herr Lilienbergs
reservation.

Onsdagen den 19 April, e. m.

Herr Johansson i Löfåsen: Då jag undertecknat denna motion

och instämt i dess syfte, skall jag be att få yttra några ord. o

Det torde verkligen nu böra vara tid att tänka pa dessa små åtsöndrade
lägenheter, som finnas snart sagdt öfver allt i landet, på det
att de ock må få någon lindring, då redan en stor del af stamhemmanens
grundskatter och andra utskvlder blifvit afskrida och komma
att blifva det fullständigt år 1904. Jag tror derför, att det vore rättvist
och välbetänkt, om Riksdagen nu afläte en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i denna fråga, så att densamma kunde komma under ompröfning.
Visserligen har en af lagutskottets ledamöter sagt, att det skulle vara
oklokt att nu skrifva derom till Kongl. Maj:t, emedan ett komitéförslag i
närstående frågor förelåge till pröfning. Jag tror deremot, att det vore
klokt att nu skrifva till Kongl. Maj:t, så att denna sak finge profvas
samtidigt med komitébetänkandet. Jag tror, att det skulle vara till
fördel för saken, om dessa båda samtidigt kunde förelaggas Riksdagen
till ompröfning. Det är väl sant, såsom den nämnde talaren yttrade,
att det ännu dröjer åratal, innan afskrifningen fullständigt genomförts.
Men ett lagförslag fordrar äfven mycken tid.

Då jag således anser att Riksdagen bör redan nu aflata en skrifvelse
i denna fråga, på det att den må kunna samtidigt med komiténs
förslag föreläggas Riksdagen till pröfning, skall jag, för att ej vidare
uppptaga kammarens tid, inskränka mig till att yrka bifall till herr
Lilienbergs reservation.

X:o 38.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af afsöndrad
jord
att till stamhemmanet
utgöra
vissa
afgälder.

(Forts.)

Herr Hammarström: Då af föregående talare så uttömmande

skäl anförts för bifall till reservationen, skall jag endast be att få yrka
bifall till herr Lilienbergs reservation.

Herr Olsson i Mårdäng: Jag skall be att i allra största korthet

med några ord få fästa uppmärksamheten derpå, att genom grundskatteafskrifmngen
bevillningen å jordbruksfastighet snålt blir fördubblad.
Då ställer sig denna fråga ännu mera bjert, kan man säga,
i förhållande till rättvisa och billighet, i sa matto att dessa lägenhetsinnehafvare
eller egare få betala grundskatter och loteringsbesväi
oafkortade till liemmansegarne och tillika förhöjd bevillning för jordbruksfastighet
— en bevillningsförhöjning, som uppkommit just derför
att liemmansegarne skulle få grundskatterna och rustnings- och loteringsbesvären
så småningom afskrida.

Vidare skall jag be att få påpeka, att, sa vidt jag känner till
förhållandena på åtskilliga orter inom det län jag tillhör, har man
gått så långt på sidan om författningen, att man i dessa allmänna
utskylder äfven intagit kommunala utskylder och derigenom fått en
afgäld, som långt öfverskrider hvad författningen gifver rätt till. Jag
vet till och med exempel på, att för en icke så stor lägenhet afgälden,
förvandlad i dagsverken, kunnat uppgå till 30 sådana. Dessa
uttagas vanligen, då hemmansegaren har som mest brådtom med sin

N o 33.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af afsöndrad
jord
att till stamhemmanet
utgöra
vissa
afgälder
(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

skörd Följden kar blifvit, enligt hvad mig meddelats, att lägenhetsinnehafvaren
fatt sin skörd totalt förstörd.

Jag har yttrat detta för att ännu mera bevisa, att det endast
vore en enkel gård af rättvisa och billighet, om kammaren behagade
bilaila den reservation, som af lagutskottets ärade vice ordförande afgiivits
och till hvilken jag anhåller att få yrka bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den af herr Lilienherg vid utlåtandet
fogade reservation.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande (n:o 20) i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj.t i syfte af nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens
jernvagar.

Detta beslut skulle, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ io.

Ång. utred- Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
D:0 ?1 angående skrifvelse till Kongl. Maj:t mfd begäran
af förhåUan- °“ ^redning i fråga om _ ordnande af förhållandet mellan arbetsdet
mellan gifvare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.
arbetsgifvare I motion, (n:o 215) inom Andra Kammaren hade herr Fr. Ben,

ttrTffaZ? Iliks;da,gf''1 måtte 1 skrifVelse til1 Kongl. Maj:t anhålla,

reglering af .uei , tvong|- oMaJ:t tacktes genom sakkunniga personer låta utreda, i
arbetstiden. hvad man åtgärder äfven i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande
af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande
reglerandet af arbetstiden, särskild! inom alla sådana näringsgrenar
som äro underkastade yrkesinspektion.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda,

I fråga härom anförde

Herr Fr. Berg: Om min motion var lång, så är utskottets ut låtande

så mycket mera kort, Utskottet lemnar först ett referat af
den nu föreliggande motionen, derefter ett omnämnande af min motion
1891, vidare ett referat af senaste s. k. arbetareskyddskomités
betänkande, och slutligen afgifver det på sid. 33 sitt eget utlåtande
hvilket rymmes på summa 15 rader.

Och om utlåtandet är mycket kort, så är det ock mycket utspekuleradt.
Det ser verkligen ut, som om utskottet hade velat svarfva
en liten kula, så rund och slät och glattslipad, att den icke skulle

Onsdagen den 19 April, e. m.

erbjuda den allra minsta hållpunkt att taga fast uti. Det är som om
utskottet velat säga: den bär saken skall det tigas med. Utskottet
har varit mycket snällt och vänligt mot motionären personligen. Men
jag må bekänna, att jag skulle föredragit, om det hade tagit i litet
allvarligare med sj elfva saken och antingen gifvit sitt bifall till motionen,
vare sig helt eller delvis, eller också »gjort kol» pa densamma.

’ Utskottet gör mig det medgifvandet, att den fråga, som min
motion behandlar, är lika vigtig som svårlöslig. Den är vigtig: derför
har jag ock ansett, att något måste göras för att arbetsklassen i vårt
land icke fortfarande må befinna sig i en mindre skyddad ställning
än arbetsklassen inom snart sagdt alla andra någorlunda kultiverade
länder. Frågan är svårlöslig: derför har jag ock begärt, att man
skulle anställa en utredning rörande den här frågan, lika väl som man
anställer vidlyftiga och dyrbara undersökningar rörande en mängd
andra frågor, hvilka i betydelse och värde för hela vårt samhälle och
hela dess framtid icke i åflägsnaste mån kunna jemföra^ med denna.

Men, menar utskottet, för en sådan utredning är tiden icke inne.
»Frågan om maximalarbetsdag»—jag använder detta uttryck såsom utgörande
ett bättre och exaktare uttryck för saken än det tvetydiga
och mångtydiga ordet normalarbetsdag —» fragan om maxim al ar betsdag
för qvinno!'' och barn är föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad
utredning, hvarvid medelbart berörts äfven frågan om normalarbetsdag
för vuxne män.»

Härvid är att märka, att utskottet väl icke borde hafva sagt,
att nämnda fråga är föremål för den der utredningen; det hade varit
rigtigare att säga, att den samma varit det, eller ännu rättare att
den bort vara det. Arbetareskyddskomitén var nemligen färdig med
sitt betänkande redan den 11 mars förlidet år, och det är dessutom
att märka, att den alls icke brytt sig om att utreda frågan om legering
af qvinnors arbetstid, ehuru detta uttryckligen ingick i dess
uppdrag, medan deremot komiténs majoritet ansett sig alldeles oförhindrad
att polemiskt »beröra», såsom utskottet uttryckt sig, frågan om
reglerandet af mäns arbetstid, ehuru detta alls icke ingick i komiténs
uppdrag; och detta senare har komitén för öfrigt gjort jag ma
säga det — på ett förvånansvärdt ytligt sätt.^

Utskottet säger vidare, »att anledning finnes att framdeles från
Kongl. Maj:t förvänta framställning på grund af nämnda utredning».
Det är verkligen en mycket glädjande upplysning, som man här af
utskottet erhåller. Jag tager nemligen för gifvet, att Kongl. Maj:ts
regering icke gerna kan komma att begära mindre än förverkligandet
af Berlinerkonferensens beslut, hvilka ju enligt arbetareskyddskomiténs
omdöme uttrycka de mest oeftergifliga krafven pa arbetareskydd i
våra dagar. Jag önskar, att don förmodan, som utskottet bär framstält,
snart måtte visa sig vara grundad.

Utskottet hänvisar för det tredje till den skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utredning af lämpligaste sättet för åstadkommande af eu
arbetarestatistik, hvilken denna kammare nyligen för sin del beslutit

N:o 83

Ang. utredning
i fråga
om ordnande
af förhållandet
mellan
arbetsgivare
och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

(Forts.)

N:o 33. 40 Onsdagen den 19 April, e. in.

Ang. utred- att aflåta. Men dels både Första Kammaren ju icke biträdt detta
ordnande beslut> då utskottet af g af sitt utlåtande, och jag åtminstone vet icke
af förhållan- me<^ säkerhet, huru vida den kammaren i afton kommer att biträda
det mellan nämnda beslut. Dels är det väl i alla händelser ändå icke meningen,
arbetsgivare att den ifrågasatta arbetarestatistiken skulle principielt klargöra frå°beträjfande
&an 0111 lämpligheten och den ekonomiska möjligheten af en allmän
reglering af reglering af arbetstiden. Åtminstone i dessa hänseenden blir alltså
arbetstiden, en utredning nödvändig; äfven oafsedt nämnda statistik.

(Forts.) För det fjerde hänvisar utskottet till vår fabriksinspektion, som

»icke lärer underlåta att hafva sin uppmärksamhet fäst äfven på denna
angelägenhet och hvars vunna erfarenhet på detta område torde böra
afvaktas ». Det vill verkligen ganska stor förnöj sambet till att finna
någon synnerlig tröst i den hänvisningen, då man nemligen besinnar,
att dessa fabriksinspektörer äro summa tre, säger 5, för hela Sveriges
rike, och då man derjemte erinrar sig, att vederbörande ansett deras
berättelser vara så litet vårda, att de icke ens velat kosta på dem
papper och trycksvärta, hvilka man dock annars så frikostigt slösar
på en massa officiel!, till och med sådant, som många finna ganska
onödigt och oläsbart. Men skulle det verkligen förhålla sig så, att
man från dessa tre inspektörer har att förvänta en verklig utredning
af frågan om reglering af arbetstiden, så skall ingen vara gladare åt
den saken än jag.

Af dessa anmärkningar, som jag tagit mig friheten att foga till
utskottets femton rader, torde det framgå, att jag för min del icke
kan vara belåten med att utskottet så helt och hållet skjutit sjelfva
saken åsido. Jag förstår väl, att kammaren icke kan hafva någon
synnerlig benägenhet för att upptaga denna fråga, och det är visserligen
ej så underligt att så är; ty den samhällsklass, hvilken frågan
närmast rör, lönearbetarnes stora klass, som utgör det stora flertalet
af vårt folk, har ju bland oss ingen enda egen representant. Men
jag frågar: bör icke just denna omständighet vara den allra allvarligaste
moraliska pressning på oss att tillvarataga äfven dess intressen —
så långt vi nemligen det förstå och förmå — och är icke det minsta,
som den af oss kan begära, att vi unna denna dess lifsfråga åtminstone
en opartisk utredning?

För min del kan jag icke annat än jakande besvara dessa frågor,
och derför nödgas jag äfven, herr talman, att nu yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Linder, Fjällbäck, O. Olsson och John
Olsson från Stockholm, friherre Nordenskiöld och Biiloiv.

Herr Hedlund: Utskottet har, såsom den föregående talaren

redan anfört, helt kortfattadt affärdat — för att begagna detta uttryck
— hans omfattande och enligt min uppfattning väl utarbetade
motion. Utskottet har afsigtlig! undvikit att beröra frågan i sak och
endast dröjt vid de yttre omständigheterna, för hvilka han också redan

X:o 38.

Onsdagen den 19 April, e. m.

har redogjort. För min del har jag ännu icke lyckats bilda mig Ang. utrednågon
bestämd öfvertygelse om lämpligheten^ af lagstadgad normalarbetsdag
för vuxne män, hvarom här är fråga; men jag har vant af förhållanmed
om det slut, hvartill utskottet kommit, hufvudsakligen på den det mellan
grund, att jag anser tiden ännu icke vara inne i vårt land för en arbetsgivare
lagstiftning rörande normalarbetsdag. Jag vet val, att. man skallinvända,
att de första maj-demonstrationer, som pågå på olika ställen regiJing af
i landet och vid hvilka demonstreras för åtta timmars arbetsdag, bära arbetstiden.
vittne om motsatsen. För mig göra de dock icke detta. Jag tror (Forts.)
för min del, att de som deltaga i dessa demonstrationer tänka mindre
på en förkortning af arbetsdagen, särskildt till åtta timmar, än pa att
gifva uttryck åt samhörigheten mellan arbetarne i alla den civiliserade
verldens olika länder. Ty hvarför skulle frågan om normalarbetsdag
annars alldeles sofva från första maj till första maj ? Sa vidt jag vet
har ännu ingen enda riksdagsmannakandidat vid våra val blifvit tillfrågad
om sin ställning till normalarbetsdagen. Kanske har det inträffat
i Stockholm, men åtminstone icke i landsorten. Då frågan icke
kommit längre, så är det för tidigt att tänka pa att lagstifta i en sa
stor och vigtig fråga. Men om det så är, så får man icke deraf
draga den slutsatsen, att motionen har förgäfves framkommit. Den
är nemligen — ja motionären må ursäkta, att jag upprepar de vänliga
uttryck, som utskottet ansett sig böra egna motionen, fastän han
misstyckt dem — så väl utarbetad och innehåller så mycket tänkvärda
saker, att den sannerligen icke kan anses bortkastad, om också frågan
denna gång fallit. Der äro säkerligen utsådda frön, hvilka i sinom tid
på olika sätt skola spira upp och bära frukt. Herr talman, jag skall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Halm instämde häruti.

Herr Beckman: Jag har endast begärt ordet för att uttala min

anslutning till herr Bergs motion. Jag har redan i arbetareskyddskomitén
inlagt min gensaga i form af en reservation deremot att någon
utredning rörande denna sak icke influtit i motiven till komiténs betänkande.
Jag vill här ytterligare framhålla, att det är af största vigt
att åt denna fråga egnas behörig uppmärksamhet. Jag har velat protestera
mot, att man icke ens unnat den en utredning.

Jag anhåller att få instämma med motionären.

Med herr Beckman förenade sig herrar von Friesen, Lovén, Ekman,
Hammarlund, Wavrinsky och Aulin.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan borr talmannen
gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Andra Kammarens Prat. 1803. N:o 33.

42 Onsdagen den 19 April, e. m.

Herr C. A. Wittsell under 10 dagar från och med den 19 dennes
och herr A. E. Petersson i Hamra under 6 dagar från och med den
24 dennes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 25, dels i anledning af väckt
motion om ändring af gällande grundlagsbestämmelser i afseende å
tiden för lagtima Riksdags sammanträde, dels ock med förslag till ändrad
lydelse af § 49 regeringsformen samt § 2, § 10, § 20, § 32 mom. 1,
§ 33, § 34, § 37 mom. 1, och § 45 riksdagsordningen;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 58, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Kong]. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt
till bearbetande af apatitförekomster;

n:o 59, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteren
Edelman mindre och Krabaten i Stockholm;

n:o 60, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till staden Visby af vissa kronan tillhöriga tomter i nämnda
stad;

n:o 61, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande riksstatens femte hufvudtitel; och

n:o 62, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel hörande
frågor;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af ej mindre Kong]. Maj:ts proposition angående delning af Hernösands
stift än äfven en i ämnet väckt motion; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9 kap.
1 § giftermålsbalken;

n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändringar i gällande
patentlag, i syfte att obehöriga patentbeteckningar måtte förhindras,
in. m.;

N:o 33.

Onsdagen den 19 April, e m.

n:o 44, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att bereda Vissa enskilda tjensteman samma skydd som statens mot
förnärmelser i deras tjensteutöfning;

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring^
i gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af
björn och varg;

n:o 46, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj :t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862; och

n:o 47, i anledning af väckta motioner om lagstiftning angående
invallning.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 14-

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 46, med anhållan att koncession ej måtte utan Riksdagens
hörande lemnas å jernvägsanläggning inom Norrbottens län, och

n:o 47, angående val af suppleant för fullmägtige i riksbanken
i anledning af uppkommen ledighet,

dels ock till Riksdagens förordnande:

n:o 48, för grosshandlanden Hjalmar Horngren att vara suppleant
för fullmägtige i riksbanken.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. IO.20 e. m.

In hd em
Hj. Xehrman.