RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 31.

Lördagen den 15 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 32, i anledning
af kamrarnes återremiss af utskottets hemställan i andra punkten af
dess utlåtande n:o 10 öfver väckta motioner om utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt i vissa fall.

§ 2.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 33, i Angående
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen. 15 ka**24’§

Utskottet hemstälde i detta utlåtande: »tvåslagen.

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunnat oförändrad antagas, måtte för sin del besluta
följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej målsegande angifver det till åtal eller ock genom brottet
någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå
till arbetet; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan,
än målsegande.

Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 31.

1

N:0 31.

2

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
15 kap. 24 §
strafflagen.
(Forts.)

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr Lilienberg, som ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
■bort af utskottet afstyrkas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag har anmält reservation
mot detta betänkande, och jag har gjort det derför, att jag i denna
fråga hyser nu samma åsigt, som jag hyste då den var å bane vid
förlidet års lagtima riksdag, då det gälde att aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om lagstiftning i ämnet.

Jag motsatte mig då, att en sådan skrifvelse skulle aflåtas. Jag
ansåg och jag anser fortfarande, att förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare samt mellan arbetare inbördes i det fall, som
beröres af denna ifrågasatta lagstiftning, är så grannlaga, att om
lagstiftningen skall ingripa, bör det ske med största varsamhet.
Och jag kan icke finna, att en sådan varsamhet iakttages, då man
vill utsträcka åklagarens befogenhet på det sätt, som nu är ifrågasatt.
Han skulle få åtala brott mot ifrågavarande § 22 utan angifvelse.
För närvarande är en arbetsgivare, om han kan visa, att han lidit
skada derigenom, att arbetare blifvit tvingade till arbetsinställelse,
befogad att anmäla förhållandet hos allmänna åklagaren. Lika så
kan en arbetare, om han af sina medarbetare blifvit tvingad att
afhålla sig från arbete eller hindrad att återgå till arbetet, angifva
brottet hos åklagaren, som då är befogad att ingripa. Jag fruktar,
att om man gifver åklagaren befogenhet att ingripa, utan att hans
ingripande påkallats, såsom jag nämnde, så kan det understundom
medföra verklig skada och olägenhet.

T. ex. när efter en påbörjad strejk det är meningen, att arbetarne
skola återgå till arbetet och att det som varit mellan dem skall
vara glömdt å ömse sidor och alla skola vara förlikta, då uppträder
kanske åklagaren med ovist nit och kan då åstadkomma mycken
skädä

Jag fruktade, att, när det skulle gälla att redigera den lag man
begärde, man skulle stöta på stora svårigheter; och jag tror, att
denna farhåga vinner bekräftelse, om man ser på de lagförslag, som
här framlagts. Ser man på den kongl. propositionen, så är det väl
uppenbart, hvad som också anmärkts inom högsta domstolen, att
stadgandet är så affattadt, att det går alldeles för långt, så att under
detsamma skulle inrymmas äfven sådant, som man icke vill hafva
der. Hvad åter det af lagutskottet framlagda förslaget beträffar, så
har det visserligen en något inskränktare omfattning. Men jag
fruktar, att man kan göra samma anmärkning mot detta förslag, och
i all synnerhet mot dess senare del, der det heter: »eller hindrats
att återgå till arbetet». Jag fruktar, att detta är så allmänt hållet,
att det kan gifva anledning till den tolkningen, att lagen skulle
vara tillämplig, äfven om en arbetare hindras att återgå till sitt
enskilda arbete. Detta skall naturligtvis icke vara meningen.

Jag tror icke man bör utlärda en lag, som är så otydligt skrilven
som denna, som kan gifva anledning till olika tolkningar. Och på

3 N-.o 81.

Lördagen den 16 April, e. m.

grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag afslag på lagutskottets Angående
förslag och på den kongl. propositionen. ändrad

lydelse af

häruti.

Herrar Hedin, Mankell, von Friesen och Fr. Berg instämd e* straff lag en?

(Forts.)

Herr Wester: Som den förre talaren redan har upplyst, har
förevarande proposition tillkommit till följd af en Riksdagens skrifvelse,
hvaruti begärdes sådan lagförändring, att det brott, hvarigenom man
tvingar någon att deltaga uti arbetsinställelse eller vid en allmän
strejk hindrar någon att återgå till arbetet, borde ställas under allmänt
åtal.

Lagutskottet har, såsom herrarne finna, gjort en inskränkning i
Kongl. Maj:ts förslag, som genom dess formulering kunde tydas så,
att det skulle omfatta äfven det fall, då någon hindrades från arbete
vid annat tillfälle än arbetsinställelse. Detta för att bringa förslaget
i närmare öfverensstämmelse med Riksdagens uttalande och högsta
domstolens i enlighet dermed mot Kongl. Maj:ts förslag rigtade
anmärkning. Den förre talaren bär anmärkt att äfven utskottets
formulering skulle vara för evasiv och kunna gifva anledning till
misstydningar. Men jag kan icke medgifva detta. Då man läser
det så, som man bör läsa ett lagförslag, och icke rycker ut ett par
tre ord, utan ser allt i sammanhang, lärer det blifva svårt att komma
till annan mening än den, att här afses det fall, då man hindrar
någon att återgå till arbetet i sammanhang med arbetsinställelse.
Ty hela lagens ordalag hänvisa på det fall, då arbetsinställelse
eger rum.

Då sålunda lagförslaget, sådant det nu är af lagutskottet affattadt,
endast är en följd åt Riksdagens, beslut, och då jag icke vill förutsätta,
att den ganska stora pluralitet i Andra Kammaren, som förlidet
år föranledde nyssnämnda beslut, nu har ändrat åsigt, tillåter
jag mig att hemställa om bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! I likhet med lagutskottets
vice ordförande sökte jag, då detta ärende förevar under
förlidet års lagtima riksdag, påvisa, att den föreslagna förändringen
hvarken vore lämplig eller ledande till det mål, som dermed åsyftas.
Jag skall icke besvära kammaren med att nu upprepa alla de skäl,
med hvilka jag sökte styrka denna min åsigt. Jag vill endast erinra
om tvenne synpunkter, hvilka jag dä framhöll.

Man åsyftar med detta förslag att råda bot för det missförhållandet,
att vid en arbetsinställelse en arbetare blir tvungen med våld
eller hot att mot sin vilja deltaga i densamma, men af fruktan försina
kamrater icke vägar angifva detta brott till åtal.

Jag kan fortfarande icke inse, huru man skall kunna afhjelpa
detta missförhållande genom att bemyndiga och förpligta allmänna
äklagarne att åtala dylika förbrytelser utan angifvelse af målsegande.
Huru vida en person blifver tvingad att deltaga i en arbetsinställelse,
derom kan ingen döma annat än han sjelf; det är icke möjligt att
konstatera, att ett sådant brott blifvit begånget, utan att inåisegaren

N:0 81.

Angående
ändrad
lydelse af
15 kap. 24 \
strafflagen
(Forts.)

4 Lördagen den 15 April, e. m.

sjelf uppträder, vare sig nu detta sker utom domstolen eller inför
densamma. Men då arbetaren icke törs vända sig till allmänna
[åklagaren utanför domstolen, så lärer lian väl af samma skäl,
när han tillfrågas, huru vida han blifvit tvingad till arbetsinställelse,
inför rätten såsom målsegare svara: »nej, det blef jag visst icke;
jag ville icke skilja mig från mina kamrater, derför deltog jag i
arbetsinställelsen.» Det mål, man ville vinna, vinner man således icke,
men deremot lägger man härigenom en mycket svår uppgift på
landets åklagaremyndighet.

I dag åtta (lagar sedan förevar i denna kammare ett förslag,
som afsåg att legalisera den praxis, hvarigenom vår domarecorps sökt
frigöra sig från de legala bevisningsreglerna för att lättare och rättare
komma åt den materiella rätten. Man förkastade detta förslag med
förkrossande majoritet under förklaring att man fruktade för embatsmannaöfvergrepp,
men nu, mina herrar, dä man är på väg att lägga
en den svåraste, den mest grannlaga uppgift i händerna på em betsmän,
om hvilka man väl kan säga, att de i allmänhet i vårt land
icke äro alltför väl qvalificerade för sitt svåra värf, nu hyser man
ingen betänklighet för embetsmannaöfvergrepp. Detta kunde gifva anledning
till åtskilliga intressanta reflexioner, men jag skall icke dermed
upptaga kammarens tid. Jag skall endast be att få framhålla ytterligare
en synpunkt, som är af ganska stor vigt och som icke heller
blifvit förbisedd vid frågans förberedande behandling. Då detta
ärende förekom i högsta domstolen, yttrade en af högsta domstolens
ledamöter, justitierådet Herslow följande:

»Att, såsom vid förevarande frågas behandling inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet blifvit af departementschefen påpekadt, näringslifvets
jemna fortgång är af största vigt för det allmänna, lärer icke
kunna bestridas. För sin ändamålsenliga utveckling kräfver näringslifvet
i främsta rummet rätt för den enskilde att utan annan inskränkning,
än den sedlighetens bud påkalla, fritt förfoga öfver sin arbetskraft
på sätt han finner för sig fördelaktigast. Från denna synpunkt
torde en lag i den rigtning, förslaget angifver, vara fullt berättigad,
dock endast under den förutsättning, att lagstiftaren undviker till och
med blotta skenet af partiskhet och således vänder lagens udd mot
enhvar, utan undantag, hvilken med afsigt inverkar störande på
arbetets frihet. I detta afseende synes mot den föreslagna lagen
med fog kunna anmärkas att, enär arbetets frihet kränkes lika väl
af den, hvilken obehörigen genom våld eller hot tvingar annan till
utförande af ett visst arbete, som af den, hvilken på enahanda sätt
förhindrar honom derifrån, borde också den förra förbrytelsen lika
väl som den senare falla under allmänt åtal, hvilket emellertid, enligt
det ifrågavarande förslaget, icke skulle blifva förhållandet».

och på grund häraf yrkade justitierådet Herslow, att förslaget måtte
formuleras så, att af de i 15 kap. 22 § strafflagen alsedda förbrytelser
blott det särskilda slag, som innefattade afsigtlig kränkning af annans
rätt att fritt förfoga öfver sin arbetskraft skulle underkastas allmänt
åtal, men att också ingen förbrytelse af nämnda slag skulle från
sådant åtal undantagas. Det vill med andra ord säga, man skulle
formulera lagen så, att den komme att gälla både arbetstagare och

Lördagen den 16 April, e. m.

6 N:0 81.

arbetsgivare. Jag tror för min del nog att man skulle kunna påvisa Angående
fall, då sådana garantier, som de nu ifrågasatta, kunde vara fullt ut “”drad!
lika mycket af nöden i fråga om tvång från arbetsgivarens sida
men i alla händelser är det, såsom justitierådet Herslow framhållit, strafflagen.
på detta område af vigt att undvika till och med skenet af partiskhet. (Forts.)

Om herr Herslows åsigt vunnit understöd uti lagutskottet, skulle
jag möjligen kunnat biträda förslaget; men då detta icke skett, anhåller
jag att få förena mig med lagutskottets vice ordförande uti
hans yrkande om afslag å så väl Kong!. Maj:ts som utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Persson i Tällberg, John Olsson och O.

Olsson, båda från Stockholm, Wallis, Beckman, Aulin, Zotterman,

Ola Bosson Olsson och Mahn.

Herr Erickson i Bjersby: Herr talman! Huru vida man kommer
att vinna det mål, som afses, genom antagandet af detta lagförslag,
torde vara något tidigt att tala om. Det blir ju framtiden, som
kommer att utvisa, om förslaget är lämpligt eller icke.

Den siste talaren nämnde äfven, att man genom förslagets antagande
skulle lägga en svår uppgift på den allmänna åklagarernagten.
Vi hafva ju allmänna åklagare bland Andra Kammarens
ledamöter, och jag har icke hört någon af dem nu tala mot det
föreliggande förslaget, liksom icke heller någon af dem uppträdde
emot det skrifvelseförslag, som Riksdagen förra året i frågan antog,
hvaraf äfven i sin mån torde kunna slutas till, att förslagets motståndare
icke behöfva i det fallet göra sig några onödiga bekymmer.

Äfven jag kan, i likhet med den förste talaren, lagutskottets
vice ordförande, säga, att jag fortfarande har samma åsigt i denna
fråga, som jag hade förra året, och det gör, att jag icke kan annat
än yrka bifall till det föreliggande förslaget. Jag ber dessutom att få påminna
om, att dä lagutskottet vid 1892 års lagtima riksdag i anledning
af motion utaf herr Eliasson i sitt utlåtande n:o 49 hemstälde om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändrad lydelse af 15 kap.

24 § strafflagen, till och med denna kammare med stor majoritet
biträdde utskottets förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om lagförändring i det syfte, som nu föreligger. Kongl.

Maj:t har nu inkommit till Riksdagen med ett förslag i ämnet. Kongl.

Maj:ts förslag går visserligen längre, än hvad Riksdagen i sin skrifvelse
afsåg; men lagutskottet har ju föreslagit ändringar deri, åsyftande
att få det närmare i öfverensstämmelse med hvad Riksdagen
i sin skrifvelse begärde. Vid sådant förhållande frågar jag, om det
nu är skäl att yrka afslag på detta förslag. Jag ber att få yrka
bifall.

Herr Andersson i Löfhult instämde i detta yttrande.

Herr Hedlund: llerr talman, mine herrari När det moderna
ordet »arbetsinställelse» nu för första gången skall införas i svensk
lag, befarar jag i likhet med åtskillige föregående talare, att deraf
icke skall följa något godt, utan tvärt om, att man i stället för det

N:o 31. 6

Lördagen den 16 April, e. m.

Angående göda, man hoppas vinna, kommer att framkalla ett mera elakartadt
lydelse af oc^ svåråtkomligt ondt. Jag ber att fä påminna om de anledningar,
15 kap. 24 §som närmast förauledt detta lagförslag.

strafflagen. Det var för några år sedan i Norrland en arbetare, som med
(Forts.) hot och våld hiodrade en kamrat att gå till arbetet. Han angafs
och dömdes inför domstol till 7 månaders straffarbete. Sedan inträffade
strejken vid Norberg. Der uppkom ett klammeri, som det
sedan blef sak utaf, icke blott som ordningsmål, hvilket väl hade
varit det naturligaste, utan — efter det åtskilliga svårigheter mött
att anskaffa angifvare, men sådana slutligen erhållits — blef det eu
domstolssak, enligt 15 kap. 22 §. Vid ransakningen visade det sig
emellertid, att. det åtalade våldet och hotet inskränkte sig till rena
obetydligheter. De svårigheter, som här mötte att fä de förfördelade
arbetarne att beifra saken, synas vara egentliga anledningen till att
man kom att tänka pa, att på detta fält utsträcka allmänna åklagarens
befogenhet.

Vidare närnues det såsom en känd och vittnad sak, att arbetare
rätt allmänt vid strejker skulle med våld och hot hafva hindrat sina
kamrater att arbeta. Nu ber jag emellertid herrarne betänka, att
från detta omdöme må man reducera en hel del. Vid hvarje strejk
finnes ett antal arbetare, som gerna låta yxan gå, men icke vilja
hålla i skaftet; för arbetsgifvaren skylla de på, att de icke töras för
kamraterna, och medlidsamme arbetsgivare äro icke sena att stämpla
detta under rubriken hot och våld. För öfrigt hafva hittills, så vidt
jag vet, icke förekommit några officielt kända fäkta af svårare art.
Hvad som inträffat i det afseende! synes egentligen hafva tillkommit
på ett sätt, som är sä naturligt i betraktande af arbetarnes samhörighetskänsla,
hvilken med stor styrka är utvecklad, särskild! vid
hvarje strejk. Hvarje strejk — den må vara berättigad eller oberättigad,
den må härröra ur giltig anledning eller af öfvermod eller
af okynne — hviiar, såsom vi veta, alltid på den grund, att man
»anser sig genom densamma kunna åstadkomma någonting för alla
arbetarne gemensamt godt genom ett gemensamt uppträdande. Derför
ses »strejkbrytarne» alltid med oblida ögon, i det de framstå som de
der svika den gemensamma saken. Och der seder och uttryck icke
äro alltför polerade, så ligga både hot och hårda ord samt handgripligheter
nära till hands. De äro i och för sig icke mycket värda,
men hafva sin magt såsom uttryck af den stämning, som framkallat
dem och som, då den kommer från kamrater, sannerligen icke är
lätt att uthärda.

Så länge i värt land det icke visa! sig något enda bevisadt
faktum, som ger vid handen, att man gått längre, än jag nu antydt,
så må man akta sig för att på detta område inblanda åklagaremagten
på det sätt, att han framstår såsom målsman för tredje man,
nemligen vederbörande arbetsgivare. Man må icke tro, att han
genom detta uppträdande vinner någon tacksamhet eller stiftar någon
fred. Ty efter atalet, efter de förhatliga tvängsvittnesmåleu och
dylikt, som vid slika strejkmål måste förekomma, lärer alltid följa
en vidräkning, och den naturligaste gängen blir då den, att arbetare,
som förut hållit sig undan från sina strejkande kamrater, efter ett

7 N:0 81.

Lördagen den 15 April, e. m.

sådant mål blifva angelägna om att visa, att de icke stå på allmänna Angående
åklagarens och arbetsgifvarnes sida, samt göra då gemensam sak med
sina kamrater, ledda af kamratkänsla så väl som af intresset att^pj^p. 2f
komma på god fot med dem. Fred och godt förstånd mellan arbetarne strafflagen
och arbetsgifvarne stiftar man icke med en sådan inblandning; man (Forts.)
stiftar tvärt om ökad splittring. Man minskar icke heller samhålligheten
mellan arbetarne inbördes, man tvärt om ökar den.

Må vi vara glada åt, att i vårt land man ännu icke kommit
längre, än till sådana der mera omedelbara och improviserade utbrott.

Men hvad jag befarar är att, om denna lagförändring kommer till
stånd och sedan man fått åtskilliga mål anhängiggjorda på de skäl,
som i förslaget angifvas, så komma samhållighetskänslans Övergrepp
att taga andra vägar; man kommer då icke längre att gå öppet till
väga, utan vi skola måhända snart nog stå inför hvad, som under
vissa tider varit andra och större industriländers plågoris, nemligen
det hemliga skräckväldet. Så snart arbetarne se, att hot och handgripligheter,
hvaråt de bängifva sig utan mycket betänkande, ådraga
dem ansvar och efterräkningar icke blott från kamrater, utan äfven
från myndigheter å det allmännas vägnar, så ligger det ej så långt
borta att tillgripa den hemliga vägen med anonyma bref och derpå
följande exekutioner.

Detta står för mig såsom en bland de vigtigaste anledningarna
för att mana till, att man må taga sig till vara för ett förbastadt steg.

Det på hemliga vägar gående skräckväldet är svårare, hårdare och
vanskligare att utrota, än någonsin de missbruk och olägenheter äro,
öfver hvilka man nu klagar. För den skull får jag, herr talman,
hemställa om afslag å utskottets förslag.

Med herr Hedlund förenade sig herr Nydahl.

Herr Boetbius: Grefve Hamilton uppdrog nyss en jemförelse
mellan å ena sidan den ökade myndighet, som genom det af kammaren
för en tid sedan afslagna förslaget till lag om bevisning inför
rätta skulle hafva lagts i domstolarnes hand, och å andra sidan den
myndighet, som nu är ifrågasatt att läggas i de allmänna åklagarnes
händer. Den jemförelsen synes mig emellertid något haltande. Domstolen
har utslagsrätt, men det har icke allmänna åklagaren, utan
hans anklagelse skall just pröfvas af domstolen och derför måtte väl
icke eu magt, anförtrodd åt den allmänna åklagaren, kunna jemföras
med den magt, som den dömande myndigheten bär.

För min del håller jag på rätten att icke arbeta, d. v. s. på
strejkrätten, men den enda grund, på hvilken strejker kunna försvaras,
är arbetets frihet. Vill man icke skydda rätten att arbeta,
då egen man heller icke rätt att skydda rätten att icke arbeta. Vill
man tillåta, att rätten att arbeta kränkes, så blir den nödvändiga
konseqvensen den, att man också har rätt att hindra strejker. Som
jag håller på strejkrätten, måste jag derför från min ståndpunkt
också hålla på att rätten att arbeta skall skyddas.

Den siste talaren anförde som skäl för afslag, att här inga svårare
missbruk förekommit. Men, mine herrar, eu af lagarues för -

N:0 31. 8 Lördagen den 16 April, e. m.

Angående nämsta uppgifter är just att på förhand inskärpa i rättsmedvetandet,
lydelse af bvoad. som är rätt och hvad som icke är rätt, för att menniskor icke
15 kap. 24 inledas i frestelse. Det är grymmare att icke inskärpa denna
strafflagen, uppfattning, utan låta personer, troende, att det icke är så farligt,
(Forts.) begå lagbrott och sedan komma och straffa dem.

För min del skulle jag verkligen hellre kunnat önska en sådan
formulering af lagen, som af grefve Hamilton nyss anfördes såsom
föreslagen af justitierådet Herslow, men då derom icke något förslag
föreligger, och då jag anser det vara af synnerlig vigt just för det
allmänna rättsmedvetandets skull, att något beslut i denna rigtning
fattas, skall jag för tillfället inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

1 detta yttrande instämde herrar Larsson från Upsala, Eliasson
i Skuttungeby och Olsson i Frösvi.

Herr John Olsson: På samma gång jag instämmer med grefve
Hamilton ber jag att för egen del få fästa uppmärksamheten på ytterligare
en synpunkt.

För att en sådan förändring som den ifrågasatta skall vidtagas,
bör man, synes det mig, tillse, att den samma icke blir ensidig, utan
att man äfven för arbetsgifvarne stadgar straff för den händelse de
på obehörigt sätt ingripa i arbetarnes frihet. Något sådant stadgande
är emellertid icke föreslaget, utan hvad som här föreslås afser endast
sådant våld eller hot, som begås eller förmenas begås af arbetare.
Mig förefaller det orättvist att när man föreslår en ändrad lagstiftning
sådan som denna, rigta den uteslutande mot den ena parten, medan
man deremot alls icke tänker på den andra.

Det är ett faktum, att arbetsgivare missbrukat sin ställning till
arbetarne genom att, om än icke med våld, så åtminstone med straffvärdt
hot, tvinga dem att utträda ur en fackförening, som de tillhöra;
och arbetarne stå i sådana fall rättslösa mot arbetsgifvarne.

Jag anser det, som sagdt, under sådana förhållanden i högsta
grad olämpligt och orättvist, att antaga denna lagförändring, som
rigtar sig uteslutande mot arbetarne och af dem måste komma att
betraktas såsom ett obehörigt angrepp mot deras föreningsrätt. Särskild!
på denna grund yrkar jag afslag å lagutskottets betänkande.

Herr Fjällbäck förklarade sig instämma i detta yttrande.

Herr Höjer: Jag skall endast be att till protokollet få yrka
afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets hemställan i
likhet med grefve Hamilton.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
ä så väl nämnda hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef

Lördagen den 16 April, e. m.

9

N:o 31.

nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningspropo- Angående
sition. ändrad

lydelse af

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 33^strafflag™-röstar (Forte.)

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 148 ja och 59 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 3.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 34, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken.

§ 4.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Punkterna 1—6.

Biföllos.

Punkten 7.

Mom. a).

Bifölls.

Vid föredragning derefter af mom. b), deri utskottet, under förutsättning
åt bifall till hvad utskottet i nästefterföljande punkt 8 föreslagit,
hemstält om ändrad benämning af det i nuvarande riksstat
upptagna anslaget till »flottans nybyggnad och underhåll», begärdes
ordet af

Herr vice talmannen Daniclson, som yttrade: Då ett beslut i
afseende på denna punkt är beroende åt kammarens och Riksdagens
beslut i 8 punkten, tager jag mig friheten hemställa, huru vida det
icke vore lämpligast att nu denna 7 punkten mom. b. återförvisas
till utskottet. Derigenom vunne man den tid, som erfordras för att

N:o 81. 10

Lördagen den 15 April, e. m.

ta kännedom om, huru vida Riksdagen i sin helhet kommer att bi
falla utskottets förslag i 8 punkten. Om man t. ex. antager, att
Andra Kammaren kommer att afslå utskottets hemställan under 8
punkten, men Första Kammaren bifaller densamma, är naturligtvis
icke något beslut definitivt fattadt i denna punkt förr än gemensam
votering egt rum. Genom denna punkts återremitterande till utskottet
får man sålunda tillfälle att besluta öfver punkt 7 b, sedan Riksdagen
i sin helhet fattat beslut i afseende å punkt 8. Utskottet kan
då inkomma med den hemställan beträffande punkt 7 b, hvartill
Riksdagens beslut i punkt 8 gifver anledning.

Jag hemställer sålunda att mom. b af 7 punkten måtte till statsutskottet
återremitteras.

Med bifall till den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan,
återförvisades momentet till utskottet.

Maj:t hade föreslagit, att till nyanskaffning af fartygsmateriei
med tillhörande artilleri- och minutredning på ordinarie stat
i riksstaten med titel: »flottans nybyggnad» måtte uppföras ett reservationsanslag
å 2,000,000 kronor med dervid fästadt vilkor, att detsamma
icke finge utan Riksdagens medgifvande användas för byggande
af fartyg af större cert än den nu antagna pansarbåttypen.

Uti en inom Andra Kammaren af herr A. Peterson i Hasselstad
väckt motion, n:o 186, hade yrkats, dels att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas, dels oek, att
Riksdagen ville till byggande af ytterligare en pansarbåt af Sveas
cert bevilja 2,868,000 kronor och deraf på extra stat för år 1894
anvisa 1,000,000 kronor.

Utskottet hemstälde:

a) att, utan afseende å herr A. Petersons omförmälda motion i
denna del, Riksdagen måtte till nyanskaffning af fartygsmateriel med
tillhörande artilleri- och minutredning på ordinarie stat i riksstaten
med titel »flottans nybyggnad» uppföra ett reservationsanslag å
2,000,000 kronor med dervid fästadt vilkor, att detsamma icke finge
utan Riksdagens medgifvande användas för byggande af fartyg af
större cert än den nu antagna pansarbåttypen; samt

b) att herr A. Petersons motion, i hvad den innefattade förslag
om anvisande af extra anslag till byggande af en pansarbåt af »Sveas»
cert, ej måtte af Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar Persson
i Mörarp, Andersson i Högkil, Eriksson i Mörviken, Pehrson i
Törneryd, Andersson i Nöbbelöf, Jonsson i Hot, Jönsson i Sandby,
Petersson i Runtorp, Danielson, Persson i Stallerhult, Holm och
Nilsson i Wrängebol, hemstält:

flottans nybyggnad.

Angående Punkten 8.
anslag till

11 N:0 Öl.

Lördagen den 15 April, e. m.

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställ- Angående
ning, måtte i enlighet med herr A. Petersons omförmälda motion, till
byggande af en pansarbåt af Hveas cert bevil ja 2,868,000 kronor och byggnad
deraf på extra stat för år 1894 anvisa 1,000,000 kronor. (Forts)

Sedan till en början utskottets hemställan under mom. a) blifvit
uppläst, begärde

Herr Peterson i Hasselstad ordet och yttrade: Jag skall anhålla
att herr talmaunen behagade framställa proposition på, att både inom.
a) och b) företagas till behandling på en gång. Om kammaren bifaller
detta förslag, skall jag anhålla att åter få ordet.

Med bifall härtill föredrogs nu jemväl mom. b); och lemnades
derefter ordet å nyo till

Herr Peterson i Hasselstad, som nu anförde: Herr talman,

mine herrar! Såsom af betänkandet synes har statsutskottet med den
ringa majoriteten af 12 röster mot 11 afstyrkt den motion, som jag
väckt i detta ämne, och i stället har utskottet i en utförlig motivering
kraftigt betonat behofvet af det stora, fästa anslag, som Kongl.

Maj:t nu begärt. För min del medger jag, att för flottans nybyggnad
ett så stort anslag kan vara behöfligt, ja, till och med ett mycket
större anslag, om hela flottan skulle inom en icke allt för aflägsen
tid kunna få det antal krigsfartyg, som den tillsatta komitén
föreslagit, nemligen 15 första klassens pansarbåtar, 50 minbåtar och
6 avisofartyg. Af pansarbätarne hafva vi nu snart den tredje färdig,
och sålunda återstå ännu många att bygga för att få ett godt kustförsvar.
Det är då icke underligt att statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
söker att få denna del af försvaret så god som
möjligt. Under andra förhållanden skulle jag också kunna vara med
om att bevilja ett ganska högt anslag för denna vigtiga sak, ehuru
icke på det sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit, då jag icke vill binda
kommande Riksdagars handlingsfrihet att sjelfva tillse, hvad som bör
göras i denna sak. Jag vill sålunda icke vara med om att ställa detta
anslag pa ordinarie stat. Men nu är att ihågkomma, att det icke är
mer än några månader sedan den urtima Riksdagen fattade beslut om
förstärkande och förbättrande af landtförsvaret. Detta beslut medför
ovilkorligen, då det kommer att fullt träda i kraft, hvilket ännu icke
skett, stora utgifter för de skattdragande. Man bör derför icke så
snart efteråt äter igen anslå sådana stora summor, som den nu ifrågavarande,
ty då komme detta kanske att uppväcka stort missnöje hos
de skattdragande. Denna gång har det visserligen lyckats att uppgöra
budgeten utan att någon extra bevillning behöft tillgripas för
att få debet och kredit att gä i hop; men då har man också måst taga
hela bankovinsten med.

Om nu statens bästa skattekällor, tull- och bränvinsmedlen, skulle
i någon betydligare grad minskas, så kommer detta naturligtvis att
mycket inverka på bevillningen. Jag såg för några dagar sedan i
en tidning en redogörelse för tullmedlen, hvaraf, om jag ej miss -

No 81. 12 Lördagen den 16 April, e. m.

Angående minner mig, visade sig, att denna statsinkomst under de gångna måHottan
na(^erQa innevarande år varit omkring 2 millioner kronor mindre
byggnad. an under motsvarande tid i fjol. Det är ju möjligt, att denna minsk(Forts.
) ning beror derpå, att våra hamnar varit stängda af is samt att tulluppbörden
under den återstående delen af året kommer att utjemna
denna brist, så att samma uppbörd i år kommer att blifva lika stor
som i fjol. Men skulle så icke blifva förhållandet och man dertill
finge ett missväxtår, torde det nog blifva ganska svårt att kunna uttaga
den högre bevillning, som erfordras. Något annat än allmänna
bevillningen har man nemligen icke att lita sig till, om de af mig
nyss nämnda skattekällorna icke skulle slå ut så bra, som man förmodar.
Men skulle bevillningen på det sättet träda emellan fruktar
jag, att det skulle bli tråkigt nog. Blir jordbruket tryckt, så blifva
också alla andra näringar tryckta i samma mån, och då blir det icke
lätt att få ut de stora summor, som behöfvas för statens utgifter.

Det är dessa skäl, som föranledt mig väcka min motion och
detta har jag nu velat nämna, då min motion väcktes i sista timman
af motionstiden, och derför icke kom att tå någon motivering. Då
jag i Kongl. Maj:ts proposition kom till frågan om sjöförsvaret, fann
, jag mig just icke mycket tilltalad af detta ifrågasatta ordinarie anslag,
utan tvärt om blef jag mycket betänksam och ansåg, att det
icke gick an att besluta ett så stort fäst anslag. Jag rådgjorde också
med de mest framstående af mina riksdagskamrater för att få höra
deras mening, och äfven de ansågo, att ett sådant anslag icke kunde
bifallas af Andra Kammaren, och det blir nog också afslaget här i
dag. Dä jag emellertid, såsom vän af sjöförsvaret, icke ansåg rätt
att, om Kongl. Maj:ts förslag skulle falla, icke något alls byggnadsanslag
för flottan i år skulle kunna ifrågakomma, ansåg jag liksom
mina kamrater lämpligast, att ett annat förslag vore till hands, sä
att flottan kunde få åtminstone så stort anslag, som jag föreslagit.
Detta var i korthet skälet till att min motion framkom i sista stunden.

Då nu detta mitt förslag vunnit sä mycket understöd inom statsutskottet,
att 12 af dess ledamöter reserverat sig mot utskottets beslut
och till förmån för min motion, skall jag tillåta mig att yrka
afslag på så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets förslag, samt
bifall till den af herr A. Persson med flere afgifna, vid betänkandet
fogade reservation, som är öfverensstämmande med min motion.

Vidare yttrade:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Den utgång, som arméfrågan fick vid sistlidet års urtima riksdag,
måste väl få anses såsom ett ganska tydligt uttalande af Riksdagen
om nödvändigheten att numera, äfven med stora uppoffringar,
sörja för värnande af vårt land. Detta kan naturligtvis icke ske
uteslutande genom landtförsvaret, ty vårt lands geografiska beskaffenhet,
med dess 270 mil långa kust, gör ju, att armén vid ett krigstillfälle
omöjligen alltid kan i tid passa på vid den punkt, der fienden
hotar. För att kunna försvara vårt land, behöfver armén direkt
biträde af sjövapnet, hvars hufvuduppgift är att söka hindra eller åt -

Lördagen den 16 April, e. m.

13

N:o 81.

minstone uppehålla en sjöledes ifrån anfallande fiende så länge, att Angående
våra trupper hinna dragas tillsammans för att möta fienden på den ?jn^ag til1
punkt, der han tänker landstiga. Den föregående talaren framhöll, luqgnad^
att de kostnader, som landtförsvarets ordnande medfört, utgöra ett ^For ''
hinder för att offra större belopp på vårt sjöförsvar. Jag vågar för
min del vara af en alldeles motsatt åsigt. Jag håller nemligen före
att ju större kostnader, ju mera möda vi lägga ned på att skapa och
bilda eu stark armé, dess mer böra vi söka att af denna armé i
behofvets stund kunna få den effekt, vi vilja ha, för att ändamålet
med den skall vinnas. Och detta kan icke vinnas, om icke denna
armé, såsom jag nyss nämnde, har sjövapnet till sin hjelp. Har eu
fiende väl lyckats att på våra under nuvarande förhållanden för den
törstkommande prisgifna kuster sätta sig fast, torde det med den
lätthet, hvarmed landstigningar, tack vare ångans hjelp, numera ske,
icke dröja länge, innan han i all sköns ro samlar en styrka tillräckligt
stor för att nå det föresätta målet. Vårt nuvarande sjöförsvar
kan hvarken uppehålla eller ens i nämnvärd mån oroa en anfallande
fiende, och detta i följd af bristande materiel. Bemanning för en
flotta, långt större än den vi hafva, kunna vi redan i behofvets stund
påräkna, men för denna bemanning saknas fartyg. Då så är förhållandet,
och då senaste årens erfarenhet — man kan säga till och
med 12 års erfarenhet — visat, att det är alldeles omöjligt att för dessa
ovissa, vexlande och förut okända anslagsbelopp skapa ett godt sjöförsvar,
och då det kan ligga en fara i ett uppskof, en fara, hvars
storlek är omöjligt att på förhand beräkna, har jag ansett vara min
pligt att nu tillråda Kongl. Maj:t att af Riksdagen äska ett fäst anslag
för skapande af ett sjöförsvar.

Den oafvisliga nödvändigheten af ett dylikt anslag, för så vidt
vi någonsin skola kunna få ett tillfredsställande sjöförsvar, har länge
framhållits af marinförvaltningen och nu senast af den i höstas tillsatta
komité, hvars betänkande blifvit till kammarens ledamöter utdeladt,
båda två i full öfverensstämmelse med de åsigter, som uttalades
af den år 1882 tillsatta stora komité, af hvars ledamöter jag
vet att flere ännu äro vid denna Riksdag närvarande. Denna nödvändighet
synes mig så påtaglig, att väl knappt någon, som allvarligt
betänkt frågans verkliga innebörd, hvilken ju helt enkelt är den
om flottans vara eller icke vara — den, säger jag, kan icke, så vidt
jag förstår, finna någon annan utväg, om ett betryggande försvar
skall kunna beredas. De militära skälen för att icke uppskjuta anskaffandet
af sjöförsvarsmateriel hafva ofta framhållits såväl i tal
som skrift. Jag har nyss anfört ett af de vigtigaste, som enligt
mitt förmenande ensamt för sig borde vara tillräckligt afgörande,
men utan att förbise den stora fördel, som skulle följa af ett planmessigt
och systematiskt ordnadt byggnadssätt, som också blifvit af
marinförvaltningen temligen tydligt betonadt, skulle jag dock vilja
med några ord beröra ett par andra omständigheter, som kanske vid
frågans bedömande förtjena att tagas i beaktande.

Bemanning till fartygen finnes, tack vare sjöbeväringen, att vid
krig tillgå, men till följd af brist på lämplig materiel kan denna
sjöbeväring icke öfvas utan men för den nuvarande stammen, utan

Jf:o 31.

H

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående men för stammens utbildning nemligen. Ett förslag att afhjelpa
anslag till ,]cnn;l [jrist bär till Riksdagen aflemnats och väntar sitt afgörande;
byggnad ''0skulle det blifva af Riksdagen bifallet, skulle denna högst beVForts)
fackliga brist vara nästan afhjelpt äfven med den materiel, som vi
nu hafva.

Om man med skäl kan säga, att flottans fasta stam i afseende
å duglighet och yrkesskicklighet torde kunna mäta sig med en eventuel
fiendes — hvilken som helst — besättning, och om flottans befäl
och underbefäl i afseende å sjömilitärisk utbildning med rätta
anses stå i jemnhöjd med hvilket annat lands som helst, så är det
dock icke utan bekymmer man frågar sig, huru länge denna yrkesskicklighet
skall kunna bibehållas hos de nuvarande, och ännu mera,
huru den skall kunna vinnas hos de kommande. Det nödvändiga
vilkoret för att kunna tillgodose dessa behof är anskaffandet af en
tidsenlig materiel, hvilken är det oeftergitliga vilkoret för skapandet
af en sådan yrkesskicklighet. Redan nu framställa sig ganska stora
svårigheter, i synnerhet beträffande det högre befälet, och likväl är
det från det högre befälet, som de platser skola besättas, som i ett
kommande krig äro de allra vigtigaste. Frågan om öfningar för
befäl och underbefäl för underhållande af yrkesskicklighet i yrkets
många olika grenar, hvartill ju den gamla materielen icke är lämplig,
är af mycken vigt och manar, äfven den, att icke uppskjuta anskaffandet
af all den materiel, som vi kunna anskaffa. En armé,
hvars generaler och öfverstar icke fått i fredstid öfva sig under förutsättningar
så lika som möjligt det verkliga krigets, torde nog med
fienden framför sig få göra en ganska dyrköpt erfarenhet. Man
måste då tänka äfven på de öfningar, som äro nödvändiga för att
kunna rätt begagna den nu så komplicerade sjömaterielen och för
att ur den kunna taga hela den effekt, som den kan lemna. Man
får icke heller förbise den billiga fordran, att våra fartygsbesättningar
vid strid icke skola behöfva uppträda i förhållanden, som äro
allt för underlägsna fiendens, hvilket ju skulle blifva fallet, så länge
vårt folk skall på föråldrade fartyg med mycket underlägsen fart
behöfva möta en fiende, mot hvilken de i sin materiel hafva ringa
skydd. Striden kan under sådana förhållanden icke blifva långvarig.

Med afseende å kostnaderna skulle jag vilja nämna, att det icke
alls förvånar mig, att de nya fartygen anses mycket dyra, efter våra
förhållanden bedömdt. Men saken är den, att till följd af utvecklingen
på sjökrigsmaterielens område hafva fartygen nu blifvit sådana
som de äro. Vi hafva icke hunnit vänja oss dervid, men jag bör
nämna såsom ett exempel härpå, att den summa, som i betänkandet
angifves såsom behöflig för åstadkommande af det antal fartyg, som
kan anses utgöra ett betryggande försvar, denna summa räcker jemnt
och nätt till att derför bygga tre af de moderna stora slagfartygen.
Men om fartygen blifvit dyrare att anskaffa, så hafva de dock blifvit
mycket billigare i ett annat afseende, nemligen derutinnan att de
fördra mycket ringa besättning. Vårt sista linieskepp, »Stockholm»,
som ännu begagnas hvarje år för skjutskolans öfningar, har i det
närmaste samma tontal som en af våra första klassens pansarbåtar.

16 N:o 81.

Lördagen den 16 April, e. m.

Det kostade dock, fast det är temligen länge sedan det byggdes, Angående
nära en million eller noga räknadt 971,000 kronor. Detta fartyg %nllag ^
hade en besättning af icke mindre än 735 man. Men om nu detta byggnad^
fartyg skulle tänkas vara i fullkomlig ordning och fullt armeradt och (F0rts)
jemfördes med en nutida pansarbåt, så skulle dess stridsvärde icke
på långt när uppgå till eu tiondedel af pansarbåtens, som blott har
200 mans besättning. Om man således genom ett mångdubbladt användande
af maskinkraft har kunnat nedsätta manskapsstyrkan och
dock når mångdubbelt större effektivitet, så är det ju icke att undra
öfver, att denna utvecklade materiel kostar mera penningar. Häri ser
man ju en af de många genomgripande förändringar, som sjökrigsmaterielen
undergått, och i afseende å pansarbåtarne bör det ju vara
ganska tillfredsställande för oss att veta, att vi bygga billigare än
de fleste andra, och att våra första klassens pansarbåtar i afseende
å bestyckning och manöverförmåga icke öfverträffas af något annat
lands fartyg af samma storlek.

Hvad för öfrigt beträffar den i statsrådsprotokollet angifna kostnaden
för den materiel, som beköfves för ett någorlunda betryggande
försvar, så skulle den kanske blifva icke så litet lägre, om en fortfarande
regelbunden byggnadsverksamhet komme till stånd. Men
härtill finnes ju icke mer än en enda utväg, och det är ett på förhand
kändt, påräkneligt anslag, så att man vet huru man skall uppgöra
sina byggnadsplan^-.

En omständighet, som äfven är att särskild! beakta i afseende
å de behof, som stå att fylla vid ett krigsutbrott, är ock den, att
man på varfven har en öfvad stam af arbetare. Den på senare åren
ganska obetydliga och mycket ojemna byggnadsverksamhet, som egt
rum på kronans varf, har genom sitt ryckvisa antagande och afskedande
af arbetare varit till ganska stort men för varfsdriftens jemna
gång. Den har medfört ganska stora svårigheter för de afskedade
arbetarne, hvilkas afledande skett på grund af oförutsedda omständigheter,
nemligen derför att anslaget tagit slut. Detta har jemväl
för samhället medfört ganska stora olägenheter — jag nämner detta
i förbigående, och det gäller naturligtvis egentligen Karlskrona.
Möjligheten af att hålla en permanent stam af goda arbetare är helt
och hållet beroende deraf'' att byggnadsverksamheten blir regelbunden,
och det kan den naturligtvis icke blifva utan att man har ett ordinarie
anslag.

i sammanhang härmed ber jag att få nämna med afseende å
byggandet af våra första klassens pansarbåtar, som ju äro, så att
säga, sjelfva kärnan i värt sjöförsvar, om vi en gång skola få något
sådant, att vi egentligen icke behöfva anlita den utländska marknaden
för andra delar af desamma än de två stora tornkanonerna och krutet
till dem, de hylsor, som användas till de snabbskjutande kanonerna,
samt pansaret. Pansaret ilr som utgiftspost betraktadt, den största
posten af dem alla fyra och större än de andra tre tillsammans. Men
hvad denna [tost beträffar, sä har jag anledning att antaga att, för
så vidt eu regelbunden afsättning kan förutsättas, en svensk verkstad
skulle vara benägen åtaga sig den kanske icke så obetydliga
kostnaden för att få eu inhemsk tillverkning deraf till stånd.

N:o 81. 16 Lördagen den 16 April, e. m.

Angående Hvad hylsorna beträffar, som nu måste hemtas utifrån, så tror jag,
anslag till den saken kunde regleras genom en större företagsamhet, ty vi
byggnadhafva ju bär hemma sådana verk, som ega alla möjliga förutsätt(Forts.
) n>nöar för en dylik tillverkning utom företagsamheten. Sedermera
återstå ju endast de stora kanonerna och deras krut att taga från
den utländska marknaden; för resten kan ju allt det öfriga hemtas
frän den inhemska industrien och komma en massa arbetare till godo;
och jag skulle tro, att äfven detta är en omständighet, som man icke
bör allt för hastigt gå förbi, ty detta förhållande skulle räcka så
länge anslaget bibehålies. Jag tror, att detta är en ganska beaktansvärd
omständighet.

Flera andra skäl skulle ju kunna framhållas utom de nyss nämnda;
men för att icke upptaga tiden, skall jag förbigå dem. Jag vill i
korthet bland dessa skäl endast påpeka det, att den äldre materielen
med hvarje år aftager i värde, och på samma gång ökas dess underhållskostnad.
Man må här icke säga: låt bli att underhålla den!
Detta är ju icke tänkbart, ty de myndigheter, som haft sig ålagdt
att sköta och vårda den materiel, man har, kunna ju icke annat än
efter bästa förmåga försöka skydda och bevara den i det allra längsta;
men ett faktum är, att det ena årets rostfrätande inverkan på fartygen
efter det andras kan man icke förekomma.

Dessutom vill jag påpeka sjöbeväringens prekära ställning. Ty
det måste man väl medgifva, att det är en temligen egendomlig ställning,
som den befinner sig uti. Man har trott, att detta skulle vara
en provisorisk åtgärd, och har, som jag nyss nämnde, inlemna! till
Riksdagen ett förslag för att förekomma detta. Som det nu är stäldt,
kan eu beväringsman icke blifva soldat — man gör icke eu soldat
af en matros på den tid, under hvilken han skall exercera till lands,
och sedermera, då han kommit ombord och kanske hunnit vänja sig
ombord, så är lian fri. Han är då hvarken soldat eller sjömilitäriskt
utbildad sjöman.

En annan särdeles vigtig omständighet, som icke torde hafva
förbigått någon, som tänkt närmare på saken, är vår flottas betydelse,
då det gäller att upprätthålla neutraliteten. För min del tror jag,
att man icke kan nog högt uppskatta vigten häraf; ty man måste val
medgifva, att det sannolika är, att vi råka i krigiska förvecklingar
mera genom underlåtenhet i detta afseende än, menskligt att se, det
skulle ske genom ett från början mot oss direkt rigtadt anfall. Och
det är ju ganska tydligt, att möjligheten af att upprätthålla vår
neutralitet står i alldeles direkt proportion till effektiveteten hos vårt
sjöförsvar och ingalunda är beroende af vår armé, huru väl ordnad
den än må vara. Utan tvifvel finnes det många, som af vårt landttörsvar
vid ett inträffande krig förvänta långt mer, än det någonsin
kan åstadkomma — icke till följd af någon brist bos detta landtförsvar,
men derför att vårt lands beskaffenhet är sådan, att fienden,
när den kommer, efter all anledning att antaga, kommer sjöledes, och
hurudan än vår flotta då må vara beskaffad, säkert är, att flottan
tillkommer nog den äran att upptaga den första stöten af anfallet,
äfven om den icke kommer att blifva långvarig. Om man utgår härifrån
och tänker på det ringa afseende, som en vid krigstillfälle i

17 N-.o 81.

Lördagen den 15 April, e. m.

våra farvatten uppträdande sjömagt skulle fästa vid vårt försvarsväsen,
såsom det nu är beskaffad!, och då jag dessutom antager, att
man ej gerna skulle vilja skicka ut större delen af vår sjöbemanning
på eu gammal, föga skyddad och svag materiel mot en väl rustad
fiende, lika litet som man skulle vilja skicka ut en illa beklädd,

ringa öfvad och med dåliga vapen försedd trupp mot en armé, beväpnad
med nutidens moderna gevär, så anser jag, att det är af

yttersta vigt för oss att snarast möjligt göra allt hvad vi förmå för

att stärka vårt sjöförsvar, och det vill här säga: skaffa tidsenliga
fartyg.

Hvad nu beträffar reservationen uti ifrågavarande punkt, förekommer
der i motiveringen ett uttryck, som jag skulle vilja fästa
mig vid. Det heter der: »I)å utskottet anser nödigt, att anskaffande
af tidsenlig fartygsmateriel lörtgår sä, som under en följd af år varit
förhållandet, men icke trott det vara lämpligt, att Riksdagen undandrages
pröfning af det belopp, som hvarje år bör anvisas, äfvensom
dess användning, har utskottet funnit sig böra afstyrka Kongl. Maj:ts

förevarande framställning--». Ja, hvad nu pröfuingen af de anvisade

beloppens användning beträffar, kan man ju se denna sak på två
sätt, antingen så, att Riksdagen skulle i förväg lemna en antydan
om, uti hvilken rigtning man borde gå, eller ock så, att Riksdagen
skulle godkänna ett förut uppgjordt program. Jag tior, att både det
ena och det andra skulle för Riksdagen vara temligen besvärligt, om
det skulle ske i detalj; men jag föreställer mig, att det icke skulle
möta den allra ringaste svårighet för Riksdagen, för den händelse
det äskade anslaget skulle beviljas, om Riksdagen — jag vet nu
icke, om man får tolka detta efter orden eller om det ligger något
annat under, som jag för tillfället icke uppfattar — om Riksdagen,
säger jag, skulle vilja hafva några garantier för, alt icke dessa medel
blifva använda i någon annan rigtning, att bestämma sådana, antingen
så, att man för Riksdagen hvarje är framlade ett förslag till program,
huru man tänkt sig att under det året göra nybyggnader — någon
nybyggnad skulle då icke få ske, förrän Riksdagen godkänt förslaget
— eller ock på något annat sätt. Jag menar, att det icke skulle
möta några svårigheter för Riksdagen att ställa så till, att. icke dessa
penningar blefve på annat sätt använda, än Riksdagen önskade, fastän
de lemnades i form af ett fast anslag. För öfrigt tror jag, att man
i detta fall vid förhandlingarna här kan säga, hvad man är berättigad
att säga i allmänna lifvet, eller att ömsesidigt förtroende nog är den
bästa grundval, på hvilken man kan bygga ett arbete, då det skall
vara ett samarbete.

Jag har ryktesvis förnummit, att man anser det uti betänkandet
förekommande ordet avisofartyg kunna hafva någon dubbel betydelse,
någon dubbel innebörd. Med anledning häraf ber jag fri försäkra
kammaren, att så icke är fallet. Avisobåtarne fingo denna sin benämning
i stället för den först föreslagna, hvilken var, som jag vill
minnas, rekognoscerings/artyg. För korthetens skull valde man emellertid
namnet avisofartyg, hvilket är ett mycket vanligt namn i andra
mariner för sådana fartyg, som äro afsedda att med lätt bestyckning
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 31. 2

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

N:o 31. 18 Lördagen den 16 April, e. m.

Angående gorå stark fart och vara föga djupgående samt ytterst lätt handterande
till liga för att de i grunda farvatten och i trånga farleder må kunna
till Klia af sin stora fart användas som rekognoscörer. Om dessa
riiw i båtar komma att byggas, skall jag, så långt mitt inflytande sträcker
(..torts.; g.^ se att (|e utrustas för andra ändamål än sådana, hvartill
de äro afsedda. I dem skulle komma att finnas ett rum för
officerarne att äta uti och fyra hytter för dem att bo uti — det är
allt. Jag tror således, att i sjelfva benämningen icke bör ligga någon
anledning att tänka något annat än hvad med saken verkligen varit
afsedt.

Under sådana förhållanden och då, som jag hade äran nyss påpeka,
penningarne för anskaffningen till största delen skulle komma
vår egen industri till godo, skulle tillfalla våra egna arbetare —
hvilken omständighet i sin mån torde bidraga till att minska de betänkligheter,
som ur ekonomisk synpunkt möjligen kunna förefinnas
— och då derjemte någon särskild finansoperation ej fordras för
medlens anskaffande, så må det väl icke synas oberättigadt att till
kammaren hemställa, att kammaren för sin del ville medverka till
fortsättandet af det vigtiga försvarsarbete, som börjades år 1892, och
denna fortsättning, den afser vårt försvar till sjös.

Då, såsom jag nyss haft äran påpeka, ett fast byggnadsanslag
är i militäriskt hänseende på många olika sätt och ofta visadt vara
alldeles nödvändigt, om man skall komma någon hvart, då det dessutom
i administrativt hänseende, för att man icke skall handla planlöst
och oklokt, är nära nog oeftergiflig!, och då jag vågar påstå,
att det i ekonomiskt hänseende skulle blifva en icke obetydlig vinst
att hafva ett sådant fast anslag, derigenom att då hvarje enhet blefve
i sig sjelf afsevärdt billigare, än den nu blir, så synes det mig finnas
bra° många skäl, som tala för beviljandet af ett sådant fast byggnadsanslag,
för så vidt meningen verkligen är, att vi skola få ett
sjöförsvar. Om detta är meningen, finnes, så vidt jag förstår, icke
något annat sätt att vinna detta mål.

Uti det den kongl. propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
äro angifva såväl kostnaden för som beskaffenheten och antalet af
de fartyg, som skulle behöfvas för att åt oss bereda ett tryggande
försvar. Rörande beskaffenheten af den materiel, som vi hafva, har
jag, min pligt likmätigt, för kammaren sagt sanningen och ingenting
annat än sanningen. Huru snart och till hvilken omfattning ett bättre
sakernas tillstånd må kunna komma att inträda, det beror naturligtvis
uteslutande på hvad Riksdagen behagar att besluta.

Herr Jonsson i Hot'': Herr talman, mine herrar! Jag får till en
början betyga min tacksamhet till herr statsrådet för den ärlighet
och öppenhjertighet, hvarmed han här har uppträdt i kammaren.

Han nämnde först, att när Riksdagen under förliden höst fattade
sina beslut om förstärkande af landtförsvaret till den män, som det
då ansågs behöfligt, så blef derutaf följden, att man hade en oafvislig
pligt att äfven på samma sätt stärka sjöförsvaret, och de ord,
hvarmed han slutligen preciserade denna sin uppfattning, äro fullt
tydliga och klara och beteckna det framtidsprogram, som det vore

Lördagen den 16 April, e. m. 19 N:o 31.

meningen, att Riksdagen härefter skall följa. Dessa hans ord voro Angående
nemligen, att ju mera vi kosta på hären, ju mera få vi också lof att anslag till
kosta på flottan. För de herrar, som kanske icke tillräckligt tär.kt^?ttans n,y‘
på, huru vida det är möjligt att skaffa alla de inkomster, som för
dylika planer erfordras, förstår jag till fullo, att man väl kan uttala (FoJts,)
en sådan sats; men icke tror jag, att den satsen klingar särdeles bra
inom denna kammare. Ty behöfva vi icke taga någon hänsyn till
hvad landet förmår att bära, utan endast steg för steg låta hären och
flottan täfla i den retning, herr statsrådet antydde, ja dä, mine
herrar, skulle det nog kunna hända, att vi få ett ganska starkt både
landt- och sjöförsvar — så länge vår kredit räcker; men när det
tagit slut med den och med folkets förmåga att bära skatterna, då är det
kanske icke sa stort värde med dessa försvarsanordningar, hvarmed
man förut har utarmat sig. Jag tror således icke, att man får taga
saken så der enkelt, som tycktes framgå af herr statsrådets uttalande.

Man måste äfven taga hänsyn till hvad landet förmår att bära vid
sådana täflingar mellan två vapen.

Herr statsrådet nämnde sedan, att de komitéer, som hafva behandlat
frågan om sjöförsvaret, hafva varit ense derom, att det borde
finnas ett fäst byggnadsanslag, och han nämnde derjemte, att i denna
kammare funnos åtskilliga ledamöter, som deltagit i en af dessa
komitéers arbeten. Ja, det är ganska rätt.

Jag var en af dem, som deltogo i en komité der vid lag. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på skilnaden emellan hvad denna
komité föreslog och uttalade och hvad här göres. 1882 års sjöförsvarskomité
tog sin uppgift, tror jag, ganska allvarsamt. Den sökte
att med reformer iuom förvaltningen och inom flottans corpser åstadkomma
besparingar och på det sättet få större byggnadsanslag, än
hvad dittills egt rum och utan att hufvudtitelns slutsumma växte
upp till några högre belopp, än hvad landet nog skulle hafva kunnat
bära. Och på det sättet skulle man iuom eu följd af år nog fått en
ganska god flotta beträffande materielen. Men hvad komitén i fråga
om byggnadsanslaget uttryckte, det var endast, att den ansåg det
önskvärdt, om ett för de närmast följande åren förut bestämdt anslag
kunde anvisas — således icke ett fast, det är orätt, utan ett
extra anslag för de närmast följande åren. Och det var således något
annat, än som Kongl. Maj:t här har föreslagit Riksdagen, nemligen
ingen annan begränsning för anslaget, än att icke större fartyg
än af Sveas cert skulle fä byggas. Det är således icke detsamma,
hvarken till förutsättningarna för hvad komitén uttalade, eller till
sjelfva formen för komiténs yttrande i saken. Nu tager jag för gifven
att när Kongl. Maj:t i höstas tillsatte den komité, som skulle
granska de fartygstyper, vi för närvarande hafva, eller som varit i
tanke att anskaffas, och framlägga ett program eller en plan för
hvad som med penningarne skulle göras, skulle detta syfta på, att
då borde Riksdagen, med ledning af den utredning, som denna komité
framstälde, kunna finna sig öfvertygad derom, att Kongl. Maj:t
skulle på allra bästa sätt använda penningarne, om blott Riksdagen
ville utan vidare vilkor lemna dem. Det är ganska mycket, som i
detta komitébetänkande har föreslagits. Det första vi möta här är

N:o 81.

20

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående
anslag till
flottans ny
byggnad.
(Forts.''!

eu förändring utaf den pansarbåttyp, hvarefter Svea, Göta och Thule
blifvit byggda. Denna förändring går ut på, att i stället för att dessa
tre båtar hafva två kanoner inom ett rörligt och täckt torn, skulle man
nu i stället anbringa en kanon utaf .samma kaliber som på de förra
båtarne i ett s. k. barbettetorn, ett i fören och ett i aktern, och vinsten
med denna förändring skulle vara den, att båten med sina grofva
kanoner skulle kunna försvara sig i någon mån, vare sig det gälde
att taga till flykten eller anfalla. — Det är väl sant, att Svea-typeu
icke medgifver att båda dess grofva tornkanoner kunna rigtas akterut;
utan för att användas i det fallet, måste båten göra en ganska
stor kurva för att kunna rigta den rätt bakåt mot en förföljande
fiende, och från denna synpunkt skulle naturligtvis denna förändring,
att placera en kanon i hvardera ändan, hafva den fördelen med sig,
att alltid eu kanon vore användbar på detta sätt; men om det skulle
vara någon vinst och förbättring från den sidan sedt, sä är det naturligt,
att det skulle åstadkomma en liknande svaghet ur en annan
synpunkt, nemligen att dessa två grofva kanoner icke kunna, när
det gäller under gång framåt, beskjuta den fiende man ville angripa.
Kanonerna kunna vridas i vissa graders vinkel, men kunna omöjligen
båda användas för skjutning för-ut. Således, om det deri ligger
någon vinst från en synpunkt, tror jag, att denna motväges af liknande
olägenhet ur den andra synpunkten.

Så säger man, att utom detta vinner man ytterligare, att kanonerna
komma att ligga en meter högre öfver vattenytan, än hvad de
göra på den nu varande typen, och att kanonerna under sjögång
skulle kunna användas på längre afstånd och sådant der. Men kanonerna
ligga, om jag icke minnes orätt, goda fyra meter öfver
vattenytan äfven på Thule, Göta och Svea, och det bör vara temligen
svår sjögång, om icke kanonerna på den höjden, utan att komma i
kollision med vågorna, skola kunna skjuta fram sina projektiler på
de afstånd, inom hvilka det är möjligt att träffa en fiende. Men är
det så, att det ligger en liten vinst i att hafva kanonerna något högre
upp, följer dermed också en liten olägenhet. Det är åtminstone icke
enbart eu fördel att lägga kanonerna högre. Om nu kanoner och
servis m. m. stå högre öfver vattenytan, så är det naturligtvis också
för fienden lättare att träffa desamma under en sjögång, än om de ligga
något lägre. Huru vida detta ovilkorligen motväger den fördel, som
man förut angifvit, tilltror jag mig icke att bedöma; men det är åtminstone,
äfven detta, en sak, som har två sidor, såsom vanligen är
fallet med allting annat här i verlden.

Så har man sedan för att skydda servisen vid de 12 centimeters
kanoner, som äro placerade på båten, anbringat pansarskärmar, men
för att komma till det resultatet har man nödgats gå ned med kalibern
från 15 till 12 centimeter. Man säger, att man i stället vinner
en ökad eldhastighet, och att inom en viss gifven tid man med dessa
12 centimeters kanoner kan slunga ut projektiler, som sammanlagdt
väga lika mycket som dem man på samma tid skulle kunna slunga
ut med 15-centimeters kanonerna. Men är det samma effekt månne
af dessa två olika vapen? Om det gäller att skjuta en pansarskyddad
motståndare, då kunna projektiler från 15-centimeters kanoner tränga

Lördagen den 15 April, e. m.

21 N:0 81.

igenom ett pansar eller känbart såra motståndaren. Men sannolikt Angående
skulle projektilerna från 12-centimeters kanonerna ganska oskadligt ^nslan til1
studsa till baka från det pansar, de komme att träffa. Och är det byggnad.
så, att en pansarbåt bör vara så armerad, att den företrädesvis kan (Fortg)
taga upp striden med en bepansrad motståndare, synes mig, att dess
konstruktion och armering böra vara beräknade på att ur den synpunkten
så framgångsrikt som möjligt kunna taga upp en strid med
honom. Men utom detta har, så vidt jag af komiténs betänkande
och den otydliga ritning, som är vidfogad betänkandet, kunnat
finna, båten i annat afseende synts mig blifva sämre än den nuvarande,
i afseende på dess pansarskydd. Jag har icke kunnat finna annat,
än att denna båt icke har sidopansar i den utsträckning, som här
behöfves, nemligen emellan båda dessa torn, under det att på Sveatypen
pansaret icke behöfver omsluta mer än de ömtåliga delarne
inom fartyget, maskineriet, amnninitionsförrådet och dylika saker.

Så vidt jag kunnat finna, säger komitén sjelf, eller åtminstone framgår
detta af ritningen, att man fått eftersätta just detta pansarskydd,
och det framgår tydligare deraf, att komitén sjelf angifver, att de
langningstrummor, som behöfvas för att skaffa ammunitionen till de
särskilda olika kanonerna, skulle skyddas med ett temligen svagt
pansar.

Efter hvad jag nu sagt, tror jag för min del, att den förbättring,
som jag antager att komitén afsett med ändringen af denna pansartyp,
icke är någon oomtvistelig sådan. Och jag stöder denna min
åsigt ytterligare derpå, att 1879 års certkomité, som mycket noggrant
gick till väga med sitt arbete, jemväl undersökte möjligheten
att konstruera båtar på detta sätt, men underkände det. Jag vet
icke, hvilka skäl tillkommit sedan dess, hvilka skulle kunna konstatera,
att detta är en förbättring. Med afseende på farten skulle
visserligen denna båt komma att öfverträffa den senast byggda med
0,i knop, efter livad komitébetänkandet upplyser. Men för en sådan
skilnad i fart, hemställer jag till herrarne, huru vida det är något
skäl att offra så mycket mera penningar, då, såsom jag tror, för
{ifrigt, båtens konstruktion försämras.

J.j Herr statsrådet talade nyss om vigten af att anslaget vore fast,
ty i sådant fall behöfde man icke beställa enheter af fartyg, utan det
kunde blifva en serie af beställningar, som för verkstäderna kunde
göra det möjligt att för billigare pris bygga dessa fartyg, än då det
är ovisst, huru vida Riksdagen, som anslår medel till en båt, kommer
att anslå medel till flera sedan. — Ja, den uppfattningen tror jag
är rigtig, att kan verkstaden, när han åtager sig en beställning, beräkna,
att, sedan han anskaffat de arbetsmaskiner, materiel och
verktyg, som fordras för att bygga ett fartyg, han sedermera vet, att
han får bygga flera af samma sort, så är det obestridligen eu fördel
för verkstaden, som bör kunna inverka på båtens pris. Men icke
lärer det kunna blifva någon enhet, åtminstone beträffande de verkstäder,
som hittills byggt våra pansarbåtar, om man kastar öfver bord
den gamla typen och sätter en ny i stället, som är alldeles olik den
vi förut haft.

Jag är öfvertygad om, att finge regeringen bygga sådana båtar,

N:o 81.

22

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forte.)

Lördagen den 15 April, e. m.

som detta komitébetänkande angifver, skulle det icke dröja länge,
innan regeringen ville kassera ock förändra dem åter igen. Det är
min öfvertygelse.

Ytterligare kar samma komité tagit upp ett avisofartyg, som
naturligtvis är alldeles detsamma som ett rekognosceringsfartyg.
Det torde kanske vara rigtigt, att under vissa förutsättningar flottan
kan beköfva ka någon sådan båt. Derom vill jag icke inlåta mig i
dispyt. Emellertid antogs förut, att minbåtar af en viss storlek skulle
i det hela taget kunna göra den rekognosceringstjenst, som för oss
erfordras.

Men det medgifver jag, att, om statsrådet finge sina planer
genomförda och vi komme att ega en flotta af 10 å 15 pansarbåtar,
dä erfordrades äfven, att det funnes en sådan der avisoåugare. Ty
då skulle naturligtvis flottan icke allenast skydda de ömtåligaste
skärgårdarne, utan också naturligtvis söka manövrera och svänga sig
öfver hela Östersjön ock taga upp en dust med hvem som än komme
i dess väg. Då det emellertid är temligen långt till dess vi tätt en
flotta af den storleken, tror jag, att denna avisoåugare tills vidare
kan lemnas ur räkningen.

Vidare föreligger ett förslag att förändra vissa af våra nuvarande
fartyg. Våra andra klassens pansarbåtar eller monitorer vore det
meningen att förse med annat artilleri och kasta öfver bord de rörliga
tornen ock i stället ändra dem till fasta, och denna kostnad
skulle uppgå till ungefär 90,000 kronor per stycke. När emellertid
den fart dessa båtar hafva och deras konstruktion med låga däck
o. d. nästan fullständigt, synes det mig, omöjliggör, att de skulle
kunna sälla sig till en eskader af första klassens pansarbåtar, med
ett ord: icke kunna förflytta sig efter kusterna af Östersjön lika
raskt; så tror jag ej, att dessa kunna användas till annat än försvaret
inom våra skärgårdar, och det blifver väl då under så lugna
vattenförhållanden, att den höjning af artilleriet, som med en förändring
af tornen skulle vinnas, ej ur den synpunkten är så synnerligen
starkt betingad. Möjligtvis kan det ligga en fördel uti att byta
ut dessa grafva kanoner och ersätta dem med 15-centimeters kanoner,
ty deras träffsäkerhet är större, och möjligheten att snabbt kunna
afskjuta dem är naturligtvis äfven större. Men tvifvelaktigt kan det
vara i alla fall, om det, under det vi behöfva skaffa oss tidsenliga
nya fartyg, är skäl att plottra sönder anslagen på sådana der reparationer
af våra gamla fartyg. Jag betviflar, att det är ekonomiskt
och klokt för flottans egen skull. Så har ock upptagits frågan om
eu förändring af våra första klassens kanonbåtar, i syfte att vi skulle
taga bort de grafva kanonerna och likaledes ersätta dem med 15-centimeters. Af samma skäl, jag nyss nämnde, tror jag äfven, att
det med den förändringeu mycket väl skulle kunna anstå.

Emellertid, vare sig denna min uppfattning i sin helhet eller
endast i vissa delar skulle vara rigtig och korrekt, gäller frågan här
först, huru vida de finansiella förhållandena nu äro sådana, att vi
kunna bevilja det anslag Kongl. Maja begärt, och för det andra —
hvilket är ännu vigtigare — om Kiksdagen skulle vilja lemna ifrån
sig rätten att pröfva, hvartill dessa anslag skulle användas för fram -

23 N:o 31.

Lördagen den 15 April, e. m

tiden, och anslå på ordinarie stat 2,000,000 kronor. Jag skulle vilja Angående
hemställa till hvar och en åt'' herrarne i denna kammare, om vår
erfarenhet af, huru vederbörande chef för sjöförsvarsdepartementet, byggnad.
marinförvaltningen och andra, som dermed hafva att skaffa, skött vår (Forts.)
flotta, verkligen är sådan, att de förtjena ett så obegränsadt förtroende,
som det, hvilket bär är fråga om att lemna dem. Det är ej
nog med, att denna komité har framlagt ett slags program, huru
penningarne skulle användas. Ty den begränsning, som göres, är
blott den, att anslaget ej må utan Riksdagens medgifvande användas
för byggande af fartyg af större cert än Svea-typen. Riksdagen har
ingen säkerhet för, att penningarne skola användas till den ena eller
andra af de typer, som denna komité har tagit under sin behandling;
och Riksdagen kan icke vara öfvertygad om, att ens de typer, som
bär föreslås, äro de bästa och lämpligaste. Jag föreställer mig, att
Kongl. Maj:t har fullkomligt fria händer att, om dessa 2 millioner
kronor beviljas, icke anskaffa ett enda fartyg af de båttyper, som
här föreslås, utan Kongl. Maj: t kunde t. ex. skaffa sig en mängd
opansrade kanonbåtar eller dylikt; och det kunde kanske äfven hända,
att det anskaffades ett sådant fartyg, under namn af »krigsfartyg»,
som egentligen icke vore afsedt att stärka flottans försvarskrafter,
utan snarare lämpligt till åtskilliga andra ändamål — kanske en båt,
genom hvilken man egentligen kunde täfla i lyx och dylikt med
andra mariner. Jag tror, raine herrar, att ensamt dessa synpunkter
böra vara tillräckligt tungt vägande, för att Riksdagen skall mer
än en gång betänka sig, innan den lemnar ifrån sig en sådan pröfningsrätt.

Men det var äfven något annat af det herr statsrådet yttrade,
som mera i förbigående väckte min uppmärksamhet. Han framhöll
behofvet af en fäst arbetarestam vid varlven. Det..kunde vara af
intresse att höra litet mera hvad dermed menades. År det afsigten,
att, om detta anslag beviljades, flottan sjelf skulle komma att slå sig
på fartygsbyggnad i stor skala, eller hvartill skulle denna större
fästa arbetarestam användasV Jag tror, att om det skulle vara meningen,
skulle det komma att gå på samma sätt i det fallet som det
vanligen sker, när staten skall utföra sådana der arbeten, att de åtminstone
ej blifva bättre eller billigare, än om beställningar gjordes
vid enskilda verkstäder. Och vore hvad jag nu antydt meningen,
skulle det ej stämma rätt väl öfverens med den utveckling industrien
skulle få af ett förhöjdt byggnadsanslag. Huru vida statens arbetare,
dess ingeniörer och sjömän skulle i egentlig mening kunna sägas
bedrifva industriel verksamhet vid varfven, som vore till nytta för
landets industri för (ifrigt, är väl temligen problematiskt.

Jag tror icke, att man behöfver här gifva sig in på livad herr
statsrådet behagade nämna om beväringen och flottans bemanning
o. d., som jag icke tyckte egentligen hörde tillsammans med trågan
om detta byggnadsanslag. lian nämnde, att beväringen ej kunde
under hela tiden öfvas på fartygen, och att det vore oegentligt.

Men om vi bevilja penningar till fartyg, och icke anordningar vidtagas
för att öfva beväringen, så lär det i alla fäll ej blilva något

N:o 31. 2i Lördagen den 15 April, e. m.

Angående mer utaf med beväringens öfning; den kommer att'' befinna sig på
anslag till samma punkt.

tir\fr/iyiQ 1

byggnad Jag skall sluta med att för kammaren framdraga ett litet belysande
iForts.) exempel på, huru pass noggrant förberedelserna till ett och annat af
de förslag, som till Riksdagen framställs, blifvit gjorda, för att på
det sättet kunna litet närmare bedöma, huru vida sjöförsvarsdepartementet
gjort sig förtjent af det obegränsade förtroende, som af Riksdagen
här begäres.

Såsom herrarne minnas, begärde Kong!. Maj:t förliden riksdag
år 1892 ett anslag af ungefär 189,000 kronor till uppsättande af en
artillericorps i Karlskrona. Denna kammare vägrade sitt bifall till
detta anslag, men som vanligt drefs anslaget igenom med hjelp af
Första Kammaren vid den gemensamma omröstningen. Nåväl, innan
denna corps ännu har blifvit uppsatt, har man funnit, att dess organ!
sation och alltsammans för öfrigt ej är lämpligt, hvarför man nu inkommit
till riksdagen med förslag om att förändra hvad som så
nyligen som förra Riksdagen beviljades. Jag undrar, om icke det
exemplet kan vara tillräckligt, för att man skall kunna frukta, att
för den händelse detta anslag beviljades, skulle från samma Kong!
Maj:t kort derefter några erkännanden kanske komma om, att äfven
der vid lag misstag blifvit begångna.

På grund af hvad sålunda i korthet blifvit af mig anfördt, skall
jag be att få yrka bifall till vår vid punkten fogade reservation.

Herr Eriksson i Mörviken instämde häruti.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Jag kan icke neka, att jag blef angenämt öfverraskad af att i kammaren
finna en sådan sakkännedom äfven i långt gående detaljer,
som den föregående talaren ådagalagt. Jag skall emellertid ej
sysselsätta mig med eller upptaga till vederläggning alla de uppgifter,
som blifvit af honom lemnade. Jag skall allenast be att få
rätta ett och annat uttalande.

I afseende på förhållandet mellan armén och flottan yttrade jag
ingalunda, att ju mera man kostar på armén, dess mer skall man
kosta på flottan, utan jag sade: ju mera kostnad och omvårdnad
man nedlägger på armén, dess mer bör man bemöda sig att göra flottan
sådan, att ändamålet med denna goda armé kan göra sig gällande.
Det är er betydlig skilnad mellan dessa båda påståenden. Sedan
må man bestämma, hvilka gränser man vill sätta med afseende på
omkostnaderna för flottan. Jag förmodar, att det var en missuppfattning
af den ärade talaren, tv jag yttrade ej — jag ber att fä
upprepa det — att ju mera man kostade på armén, dess mera skulle
man äfven kosta på flottan.

Vissa anmärkningar framstäldes äfven mot komitébetänkandet, i
alla dess detaljer. Dock kan jag ej instämma i de flesta af dessa
påståenden. De röja ett noggrant studium af komitébetänkandet.
Men jag kan lemna den upplysningen, att alla de förändringar, som
äro vidtagna på den nya båten och hvarigenom den skiljer sig från
de föregående, äro beroende på de nya förändringar, som i de stora

Lördagen den 16 April, e. m.

26 N:o 31.

marinerna på grund af der vunnen erfarenhet blifvit gjorda. Hvad Angående
särskild! beträffar den i mitt tycke mycket beaktansvärda omstän- anslog till
digheten — som också bidragit till det ökade priset för den nya''
båten — att besättningen, som förut stått blottad, utan skydd, för -F t
öppet däck, numera är skyddad med pansar — framtill visserligen °r 8''''
icke mer än med den yttre pansarväggen, men bakom ryggen med
ett tredubbelt pansar — så kan ju detta ej anses såsom annat än
en god förbättring.

Jag tyckte mig ock finna något litet missnöje öfver att 15 cmkanonerna
blifvit ersatta med andra. Men för att kunna hålla sig
inom rimliga gränser med hänsyn till kostnaderna, var det nödvändigt
— då man ville bereda skydd åt folket och kanonerna — att dimensionerna
blefvo sådana de blefvo; totalkostnaden skulle annars hafva
vuxit enormt

Teorien rörande tornens användning vill jag icke alls bestrida;
jag vill blott nämna, att den ej öfverensstämmer med det som gäller
inom marinerna.

Kanonernas höjd öfver vattnet, 4 meter, ansågs väl tillräcklig.

Jag vill blott framhålla, att vid sjögång, då man skall använda kanonerna,
detta ej är någon höjd att tala om, tvärt om, det är en stor
vinst, hvarje fot man kan ställa dem högre. Besättningen på dessa
båtar är skyddad medelst tornväggen, ty lavetten står temligen lågt
och är dessutom betäckt af en kupol, som är ganska stark. Till
följd af det ämne, hvaraf den är gjord, tål den också temligen svåra
skott, innan den gifver sig.

Jag vill icke upptaga kammaren med redogörelse för dessa
detaljer, utan endast fästa mig vid eu omständighet, som kanske är
svär att besvara på samma sätt, som den föregående talaren använde,
eftersom jag icke anser mig hafva rättighet att begagna andra ord,
än gående rent ut på sak.

Hvad avisobåtarne beträffar, tycker jag det varit behagligare
för mig. om den upplysning, som jag nyss lemnade i detta hänseende,
tagits för god. Jag sade nemligen sjelf alldeles motsatsen
mot hvad här nyss uttalades såsom en förmodan. Uå jag hade
ordet förra gången, nämnde jag, att det var för Riksdagen mycket
lätt att sjelf uppställa garantier så, som Riksdagen i detta afseende
önskar. Såsom ett exempel i detta fall nämnde jag, att Riksdagen
kunde bestämma, att det icke skulle fä byggas tills vidare andra
fartyg, än som finnas upptagna i bilagan 9 till sjöförsvarskomiténs
betänkande. Men äfven på åtskilliga andra sätt kunde Riksdagen
erhålla dylika garantier.

Hvad det angår att klandra monitorernas och kanonbåtarnes för
ändring, så vill jag icke ingå i det rent artilleristiska af denna fråga, ty
det kan ju hända, att jag icke skulle blifva trodd. Jag har litet grand
sysselsatt mig med dessa frågor, men jag kan icke förstå, att man
kan vara försvarad med att låta en materiel förfalla allt mer och
mer, då den visat sig oduglig i sitt närvarande skick, såsom fallet
varit med monitorerna. En af monitorerna behöfver i år fa nya
ångpannor, och då man för detta ändamål måste rifva upp däcket,
ville man på samma gång äfven passa på att förbättra fartyget i åt -

N:0 31. 26

Lördagen den 16 April, e. m.

Angående
anslag till
flottans ny
byggnad.
(Forts.)

skilliga andra hänseenden. Större delen af den summa, som den
föregående ärade talaren nämnde, åtgår för dess kanoner, hvilka
äro de förra högst betydligt öfverlägsna. Alldeles samma förhållande
kan man anföra med afssende å kanonbåtarne. De föra visserligen
en grof kanon, men den gör icke bätarne på långt när så
sjödugliga, som nu skulle blifva fallet. De nya båtarne få en betydligt
förstärkt bestyckning och äro betydligt mer användbara i alla atseenden.
Deras kanoner blifva mindre och lättare, hvarjemte de ega
förmåga att genomskjuta tjockare jernpansar, än de gamla förmådde.

Jag nämnde förut ett par ord om beväringen och tycker fortfarande,
att frågan om densamma har något sammanhang med frågan
om anslag till fartygsmateriel, ty man behöfver ju fartyg för att på
dem öfva beväringen, om man skall öfva någon större del af manskapet
än artillericorpsen.

Jag vill icke vidare upptaga kammarens tid med allt detta, men
tror mig vara berättigad att för kammaren angifva, att det icke är
förenadt med någon särdeles stor fara att lita på de uppgifter och
förslag i rent tekniskt-maritimt hänseende, som finnas upptagna i
komitébetänkandet.

Herr Mankell: Till en början ber jag få anföra några siffer förhållanden,

som torde förtjena att allvarligen begrundas.

Englands marinbudget uppgår för närvarande till långt öfver

200.000. 000 kronor, Frankrikes till 140,000,000 kronor, Tysklands till

75.000. 000 kronor, Sveriges till 8,500,000 kronor, hvilket belopp man
nu vill höja med 1 million kronor, och Norges till 2,000,000 kronor
— allt i runda tal och snarare för lågt än för högt angifvet. Förstnämnda
fyra storm agter äro de enda, med hvilka vi kunna tänkas
komma i krigisk beröring till sjös.

Hvad bevisa nu dessa siffror? För närvarande kunna de olika
ländernas flottor utan misstag anses stå till hvarandra i samma förhållande
som deras marinbudgeter. Förr var det annorlunda, då
tillgång på sjömän, byggnadsmaterial och tågvirke m. m. d. kunde
gifva en mindre nation företräde framför en större. Men nu är det
blott penningen som talar.

Hvad betyda då dessa siffror? Jo, att Tysklands flotta är 7
gånger, Rysslands 10 gånger, Frankrikes 14 gånger samt Englands
20 gånger så stor som den förenade svensk-norska flottan. Hvilken
måste följden häraf blifva, om vi med någon af dessa magter råkade
i krig? Jo, att våra små och relativt svaga fartyg genast vid krigets
början blefve instängda och blokerade i våra sjöfästningar, hamnar
och innersta skärgårdar samt icke vidare under krigets lopp
komme ut derifrån. Detta lika säkert, som Rysslands flotta blef det
under österländska kriget 1853—55 och Tysklands år 1870. Detsamma
blir resultatet, om vi försökte uppehålla vår neutralitet till
sjös mot en sjömagt, som ville kränka densamma.

Vid sådant förhållande måste det göra ett nedslående intryck att
finna vår nye sjöminister fortfarande hängifva sig åt de strategiska
illusioner i afseende å vår flottas uppträdande, som man på senare
tider ty värr städse varit van att höra från det hållet. Om han får

27 N:0 81.

Lördagen den 16 April, e. m.

ett ordinarie nybyggnadsanslag af 2,000,000 kronor och med det- Angående
samma inom viss tid får anskaffa 15 pansarfartyg, 50 minbåtar och
6 avisofartyg, åtager han sig, med anförande af sista sjöförsvars- byggnad.
komiténs yttrande, på sid. 10 i statsrådsprotokollet: (Forts.)

att vid ett anfall öfver sjön kunna, så väl utanför vår kust som
i våra skärgårdar, göra kraftigt motstånd;

att, med utsigt att lyckas, uppträda till förhindrande af fiendens
landstigningsförsök; samt

att i hvarje fäll så försvåra och fördröja landstigningsföretaget,
att härens mobilisering och uppmarsch kan väl medhinnas; hvartill
ytterligare kommer

att hindra i vårt granskap opererande flottor från att kränka vår
neutralitet eller blokera vår kust.

Här är således alldeles påtagligt fråga om en sjögående flotta,
med offensivt ändamål, samt materielens derefter lämpade beskaffenhet.
Och att så är förhållandet framgår ytterligare genom anförandet
af 1882 års sjöförsvarskomités mening om vår flottas rol (å sid. 12
i statsrådsprotokollet), der flottans uppgifter ytterligare blilVit utvidgade,
nemligen med att bidraga till försvaret af Gotland och
Öland, att operera vid vår öppna kust, att upprätthålla vår neutralitet
samt att förhindra en hlokad af våra hamnar.

Nu frågas, om ens den aflägsnaste rimlighet kan anses förefinnas,
att vår lilla och svaga flotta skulle kunna fylla dessa uppgifter?

Nog vet jag, att för våra sjöförsvarsvänner siffrorna ej hafva samma
valör som för hvarje annan menniska. För dem är 10 icke mer än
5, och 5 icke mer än 1, utan snarare vår etta, då den representeras
af svenska krigsfartyg, mer än både 5 och 10. De tyckas icke hafva
någon föreställning om, att, i fäll vi ock byggde 15 pansarfartyg af
första klassen o. s. v., våra motståndare kunde bygga hundrafemtio
af samma klass eller deremot svarande styrka af andra fartyg. De
tyckas föreställa sig, att dessa motståndare skola blifva så häpna
och förskräckta öfver våra sjörustningar, att de alldeles glömma bort
afl begagna sig af sin egen öfverlägsenhet, samt att vi slutligen i
alla fall skola afgå med segern. Men för alla andra bör väl vara
klart, att vår lilla flotta, äfven med de största ansträngningar att
föröka densamma, blir instängd och blokerad i våra trängsta farvatten,
och att vår materiel derefter bör lämpas samt sålunda icke
utgöras af sjögående eller allt för dyrbara större fartyg.

Derjemte ber jag att i sammanhang härmed få erinra, huru
jemförelsevis ringa valuta i afseende å försvarskraft, som erbälles
genom de millioner, som nedläggas på sjöförsvaret i stället för på
landtförsvaret och isynnerhet på fästningsförsvaret, hvilket ännu saknar
medel, fäst andra delar af försvaret fått sådana. För de tre
millioner kronor, som en ny pansarbåt kostar, hade man kunnat
spärra inloppet till Göteborg, för hvad eu annan kostar befästa Stockholm
åt landsidan till skydd mot öfverrumpling, för hvad eu tredje
kostar anskaffa en replipunkt i Norrland och för den fjerde eu dylik
på Gotland. För hvad de fyra hittills ifrågasatta pansarbåtarne kosta
både vi således kunnat fa vårt fästningsförsvar temligen väl ordnadt,
hvilket dock för närvarande framstår som ett mycket aflägset mål.

No 31.

28

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående
anslag till
flottans ny
byggnad.
(Forts)

Nu hemställer jag, äfven till dem som i krigskonsten äro mindre bevandrade,
huru vida icke Sverige i försvarskraft genom nämnda fästningsanläggningar
skulle fatt oändligt mycket mera än genom dessa
stackars fyra pansarbåtar, som föga eller intet kunna uträtta?

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartemet har nu ifrågasatt
att fritt få disponera öfver ett fortlöpande ordinarie byggnadsanslag
af två millioner kronor om året, med vilkor att inga större
pansarfartyg byggas än sådana, som kosta tre millioner kronor, hvilka
fartyg, såsom han sjelf nyss för en stund sedan mycket rigtigt fram
höll, likväl äro mycket större och dyrbarare än våra forna linieskepp.
För min del tror jag, att Riksdagen handlade mycket oklokt, om den
släppte ifrån sig dispositionsrätten öfver anslaget och pröfningsrätten
öfver fartygens beskaffenhet. Erfarenheten talar i det hänseendet ett
språk, som måste anses vara mycket varnande. Jag minnes ännu
den tid på 1870-talet, då man fick bygga tio opansrade kanonbåtar
för 500,000 kronor stycket, hvilka sedermera befunnos odugliga till
stridsbruk. Detta under en tid, då alla andra länder öfvergingo till
pansarfartygen, medan här på högsta ort den vurmen uppkommit, att
man icke skulle bygga sådana fartyg. Andra exempel skulle kunna
anföras i samma rigtning. Men jag vill blott hålla mig till hvad
äfven af den siste talaren blifvit berördt, nemligen till beskaffenheten
af den fjerde pansarbåten, sådan den åt'' den sista sjöförsvarskomitén
blifvit föreslagen. Han har temligen i detalj granskat frågan. Jag
vill blott tillägga, att hädanefter kommer det blott att bli en kanon
åt den gröfsta kalibern, som kan användas åt samma håll, under det
förut tvä kanoner af gröfsta kaliber kunde begagnas åt samma håll.
Detta vill med andra ord säga, att dubbelt så många pansarbåtar
måste anskaffas för att åt samma sida kunna åstadkomma samma
eldverkan. Icke kan just detta innebära en anledning till att lemna
Kongl. Maj:t fria händer att bygga hvilka krigsfartyg som helstutan
Riksdagens hörande. Jag inser mycket väl orsaken, hvarför man vill
sålunda ändra bestyckningen. Det är för att hafva den ena grofva
kanonen till anfall och den andra till försvar, då man måste fly. Men
dervid måste den omständigheten tagas i betraktande, att man icke
kunnat öka hastigheten till mer än 15 knop, eller med l/10 knop;
och dock finnas nu utomlands eu mängd krigsfartyg, som göra 20—22
knop. Våra fartyg kunna således icke komma undan, utan skola
uppbringas af de fiendtliga krigsfartygen.

För min ticl skulle jag mycket hellre, än att gifva pengar till
dessa kanonbåtar, som hvarken äro det ena eller det andra, som
äro för svaga för att passa till strid i öppna sjön, och som äro för
stora att passa i vår trånga skärgård, vilja anslå 5 ä 6 millioner till
en stor stålpausarkry.ssare, då vi åtminstone hade den fördelen att
fa ett snabbgående fartyg, som verkligen kunde skydda vår handel
på aflägsna farvatten, hvilket icke är möjligt för pansarbåtar.

Med den sjövind, som nu blåser, lär det väl dock tjena föga till
att söka hindra anslåendet af medel till byggandet af det krigsfartyg,
som nu är i fråga. Men hvad som icke behöfver vara eu nödvändig
följd deraf är, att man beviljar anslag, hvilka ytterligare tynga de
skattdragande, som redan börja blifva öfverausträngda af anslagen

Lördagen den 16 April, e. m.

29 N:0 31.

till landtförsvaret, utan i stället söker skaffa pengar på annat sätt. Angående
Och jag tror, att inom sjöförsvarsdepartementet besparingar kunna anslag till
åstadkommas, som göra detta möjligt. Om lefver hufvud några \)e-fl°^tans nV''
sparingar vid den förestående statsreglering^! skola kunna göras — be- V

sparingar som jag anser oundgängligen nödvändiga för att afvärja ( 01 s,>
den statsbrist, som uppkommit redan under innevarande år och hvilken
med all sannolikhet kommer att visa sig äfven under nästa år—
måste de göras på den femte hufvudtiteln. Jag tror äfven, att sådana
besparingar mycket väl på densamma kunna ske, utan att man derför
minskar flottans, om jag så får uttrycka mig, effektivitet.

Med anledning häraf ber jag till en börjamfå erinra om, det beslut,
som Andra Kammaren nyligen fattat, nemligen angående sammanslående
af laudt- och sjöförsvarsdepartementen, hvilken åtgärd
jag anser skulle vara i hög grad lämplig, icke blott för besparingens
skull, utan äfven för den enhet i försvarsåtgärderna, som derigenom
kunde vinnas, och icke minst derför, att sannolikt blott sådana krigsfartyg
då skulle anskaffas, hvilka ur synpunkten af att kunna hjelpa
och understödja landtförsvaret, som dock alltid måste vara hufvudsaken,
vore de nyttigaste och lämpligaste.

Eu icke oväsentlig besparing skulle äfven kunna åstadkommas
genom att minska den allt för talrika personal, ..som förefinnes för vår
lilla flotta, särskild! med afseende på befälspersoualen och i synnerhet
med afseende på det högsta befälet. Vi hafva alldeles för mänga
amiraler, kommendörer och andra högre officerare samt skulle mycket
väl kunna i afseende på deras antal göra högst väsentliga indragningar,
utan att flottans ledning derigenom på minsta sätt blelve
lidande.

Eu besparing, som på senare tider ä många håll blifvit påpekad,
vore dessutom i afseende på de dyra och stora flottstationerna, hvilka
nödvändiggöra en förvaltningspersonal, som egentligen synes vara till
för att skaffa löner åt en mängd folk och att öka det tidsödande
skrifveriet. Enligt min mening borde dessa stationer väsentligen
kunna minskas, hvarigenom äfven kostnaderna för deras underhåll
skulle inskränkas. Med afseende härpå vill jag erinra om ett
par motioner, som blifvit väckta vid innevarande riksdag, och väl
äro värda beaktande, nemligen af herrar Svenssomfrån Karlskrona och
Kils Persson i Vadensjö. 1 den förra föreslås, såsom berrarne hafva
sig bekant, att flottans stationer skola minskas till en, nemligen den
i Karlskrona, och att af stationen i Stockholm blott skall bibehållas
galérvarfvet på Djurgården som reparationsverkstad. I den andra
motionen föreslås likaledes, att blott eu station skall förefinnas, och
att, om den station som finnes i Stockholm skall bibehållas, densamma
då skall flyttas till Vaxholm—Oskar-Eredriksborg. Det är samma förslag,
jag för 23 år sedan tog mig friheten att väcka. Jag anser ett
sådant förslag ganska lämpligt, dels emedan flottans afdelningar böra
vara förlagda inom befastade orter, och Stockholm tills vidare åtminstone
är öppet, samt dels emedan den afdelning af flottan, som skall
operera i Stockholms skärgård, bör vara förlagd i den fästning,
på hvilken den skall stödja sig.

N:0 31. so

Lördagen den 16 April, e. m.

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

Nu vill jag visserligen icke obetingadt skänka mitt bifall åt någondera
af dessa motioner. Jag anser nemligen, att båda stationerna
böra bibehållas, men väsentligen förminskas. Helst skulle jag se, om
stationen i Stockholm flyttades till Vaxholm och erhölle mindre dimensioner,
samt om stationen i Karlskrona väsentligen inskränktes.
Detta så mycket hellre, som jag tror mig förutse, att fråga i eu
snar framtid kommer att uppstå om anläggande af ytterligare en station,
nemligen vid nya varfvet nära Göteborg. Skola vi en gång fä
inloppet till Göteborg spärradt, är det gifvet, att man äfven dit måste
förlägga krigsfartyg; och då blir det helt naturligt, att flottan återtager
den station, den en gång lemnat ifrån sig åt fångvårdsstyrelsen,
och att dessa krigsfartyg derstädes förläggas.

Men hvad som är det väsentliga och gemensamma för båda motionerna,
är deras förslag, att flottans nuvarande tomter på Kastellholmen
och Skeppsholmen skola försäljas till bebyggande, hvarigenom betydliga
summor skulle kunna anskaffas, icke blott till bekostande af stationernas
möjliga förändring, utan äfven till flottans förseende med
lämpliga krigsfartyg. Jag vet visserligen, att statsutskottet i eu senare
punkt afstyrkt att afseende skulle fästas vid motionerna, men
blott på det skäl, att de gjorda försöken med gardestomternas försäljning
slagit mindre val ut och icke visat sig så fördelaktiga som
man hade väntat. Detta vill jag icke bestrida, ehuru det torde ha
varit beroende på tillfälliga omständigheter, som kunna ändras. Men
hvad som är säkert är, att de högsta priser, som betalas för några
tomter i Stockholm, skulle erläggas för tomterna å Kastellholmen och
Skeppsholmen, samt att statsverket på deras försäljning förmodligen
skulle göra en betydlig vinst.

Det är på detta sätt jag hade tänkt mig, att man utan de skattdragandes
betungande skulle under många år finna tillräckliga medel
till nya krigsfartygs byggande. Och jag tager, mig derför friheten
att lägga kammaren denna sak på hjertat. Äfven om man icke
skulle finna skäl att för närvarande bifalla motionerna, torde de likvisst
i framtiden böra hafvas i godt minne.

Af hvad jag sålunda haft äran yttra borde egentligen framgå,
att jag yrkade afslag på byggaudet af den här föreslagna fjerde pansarbåten,
såsom i sig sjelf olämplig och enligt min åsigt alldeles för
dyrbar för våra tillgångar. Men då ett sådant yrkande för tillfället
sannolikt icke skulle vinna understöd, då jag icke vill splittra de yrkanden,
som hittills blifvit gjorda, och då genom den reservation,
som är i denna punkt afgifven af åtskilliga af Andra Kammarens ledamöter,
en besparing af en million kronor för detta år kan göras,
samt då genom antagandet af samma reservation, Riksdagen fortfarande
skulle förbehålla sig dispositions- och pröfningsrätten öfver nybyggnadsanslagen
till flottan, skall jag be att få yrka bifall till nämnda
reservation.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Jag vill endast lemna några upplysningar så väl med afseende på
den siste talarens uppgifter som ock med anledning af en anmärkning
af herr Jonsson i Hof rörande användningen af tornkanonerna.

31 N:o 81.

Lördagen den IB April, e. in.

Skälet, hvarför man tagit två torn i stället för ett, är icke, att Angående
man nödvändigt vill hafva en kanon akteröfver, utan hufvudskälet anslag till
är att det är enda sättet att undvika en mycket stor olägenhet, som flj>ttans Wman
i andra länders mariner befunnit nödvändigt att rätta, nemligen ''(förtal
att hafva två kanoner i samma torn. Det kan lätt hända, att genom or B''
en projektil, som tränger in i sjelfva skarpen, tornet blir fastläst,
och då blifva häda kanonerna oanvändbara, om tornet ej längre kan
vridas. Det är mycket rigtigt, att icke båda kunna skjuta för öfver,
men å andra sidan, om man antager att man har eu fiende bakom
sig, kunde man med de gamla båtarne aldrig skjuta akteröfver.

Deremot är det mycket lätt att använda båda kanonerna rätt för
öfver i hvilken rigtning som helst genom en vridning af fartyget.

Jag tror derför, att olägenheterna icke äro så stora som de måhända
förefalla vid ett hastigare betraktande, ehuru — det är ju alldeles
gifvet — man icke kan skjuta på det mål, på hvilket fartyget stäfvar,
samtidigt med båda kanonerna. Detta om anledningen till de två
tornen.

Vidare äro tornkanonerna fasta, men deras mynningar kunna
vridas öfver tornens kant, så att de kunna skjuta fritt. Och en
sådan kanon kan aldrig blifva skadad, så länge dess torn är helt.

En kupol skyddar kanonen.

De nya lavetterna hafva en betydlig fördel framför de på våra
pansarbåtar hittills använda. På de senare kan en kanon icke rigtas
annat än med tendigen komplicerad! maskineri med hydraulik, då
deremot meningen är, att man på det nya lavettaget skall kunna
rigta kanonen äfven för hand, hvilket låter sig lättare göra, då man
har blott en kanon på vändskifvan.

Hvad så de besparingar angår, som den siste talaren ordat om,
ber jag att få nämua, att de besparingar, som kunna göras, är det
verkligen meningen att göra. Men jag tror icke att de besparingar,
som på det antydda sättet kunna åstadkommas, skola lemna så stort
resultat, som man väntar sig i allmänhet. Särskildt har man ingen
utsigt att kunna derigenom åstadkomma en summa, med hvilken
man skulle kunna effektuera byggnadsarbetet. Man har nu äfven
haft under behandling frågan om förminskadt och förenkladt skrifveri
och förminskade stationer. Dessutom har det varit under öfverläggning,
om man ej skulle helt och hållet förändra Stockholms station,
så att den skulle blifva en depot. Detta visar, att man ej förbisett
denna fråga Men jag ville nu hafva sagdt endast det, att, äfven
med de förändringar, som äro möjliga att göra, kan det ej åstadkommas
något stort resultat.

Herr Collander: Herr talman! I motsats till den ärade talaren
på stockholmsbänken är jag lifligt öfvertygad om, att ett godt och
för våra säregna förhållanden lämpadt och afpassadt sjöförsvar är
den vigtigaste länken i vårt försvarsväsen, detta icke allenast då det
gäller att upprätthålla vår neutralitet, hvilket jag tror skulle blifva
ganska svårt, att ej säga omöjligt, ensamt med försvaret till lands,
utan lika mycket för det fall att vår sjelfständighet, vår frihet blir
hotad på ett mera trängande sätt. Ty den graf, som omgifver oss

N:o 81.

32

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående till största delen åt'' våra gränser, den böra vi val tillgodogöra oss
anslag till genom ett försvar, som i forna tider äfven visat sig vara kraftigt till
byggnad^'' värnande af landets sjelfständighet. Det är också tydligt, att det
(Forts) sjöförsvar, som vi för närvarande ega, är otillräckligt, otillfredsställande.
Svårigheten är, att nutidens sjöförsvar är sä ofantligt dyrt.
Det är denna tunga börda, som är svår för eu liten och, jeuiförd
med andra, fattig nation. Men jag tror, att vi få vara beredda att
underkasta oss denna tunga börda och vi kanske få göra det så, att
under den närmaste tiden vi fä taga några steg raskare, än hvad
man annars varit van att göra.

Oaktadt allt detta kan jag dock icke biträda Kongl. Maj:ts förslag,
i hvad det afser ett fast nybyggnadsauslag till flottan, huru
mycket det än blifvit från Kongl. Maj:ts sida och af den komité, som
yttrat sig angående sjökrigsmaterielen, framhållet, att detta skulle
vara ett lifsvilkoi. Flera omständigheter synas mig tala för min
åsigt. Kongl. Maj:t har begärt ett fast anslag af 2,000,000 kronor,
men har mycket tydligt låtit förstå, att detta icke kan skaffa oss
tillräckligt hastig hjelp här vid lag, utan att man allt blir hänvisad att
komma in med begäran om anslag på extra stat för samma ändamål.
Sjökrigsmaterielskomitén har ock påvisat, att vi böra under de närmaste
tre åren anskaffa åtskilliga båtar till en kostnad af cirka 13
millioner kronor för att kunna någorlunda snart komma till ett betryggande
sjöförsvar, och då förslår icke detta fasta anslag långt.
Det är dessutom af vigt, att Riksdagen får besluta för hvarje gång,
huru långt den vill gå. Det fius ju möjlighet, att man skulle kunna
gå raskare, om man ville bestämma sig för byggande af ett visst
antal fartyg, som man kunde ena sig om vara ett minimum för ett
någorlunda tryggande, hjelplig! försvar, och upplånade de derför
erforderliga medlen att återbetalas på eu jemförelsevis kort tid af
fem högst tio år. Detta är ju gifvetvis ett sätt. Som vi sett, i
andra länder har man anslagit ett visst större belopp till flottan för
byggande af ett visst antal fartyg; men med att använda denna
metod till det omfång Kongl. Maja nu ifrågasatt, med ett fäst anslag
på 2,000,00(1, kommer man icke långt. Det skulle ju efter komitéus
förslag dröja länge, innan flottan vore fulltalig.

Det är framhållet, att eu af fördelarne med ett fäst anslag skulle
vara, att man kunde bygga billigare. Ja, det är naturligt, att man
kan bygga billigare, om man kan beställa flera fartyg vid en tidpunkt,
dä all materiel är billigare. Dä kan eu verkstad åtaga sig
byggandet till lägre pris, emedan man har tillfälle att köpa in
materielen billigt. Men skall ett fartyg byggas om året, är en verkstad
åter rädd att göra upp kontrakt för flera år. Man vågar det ej
för risken af förändrade konjukturer, som kunna inträffa. Att staien
skulle bygga vid eget varf, det vore, tror jag, den sämsta hushållning.
Då bygga bestämdt de enskilda verkstäderna både bättre och
billigare. Jag talar nu icke om de mindre fartygen. Möjligtvis skulle
eu och annat sådant kuuna byggas på flottans eget varf. Men hvad
de större fartygen betäffar, blir det säkert förmånligare att anlita de
enskilda verkstäderna. Dä kommer ju byggandet också i viss man
industrien mera till godo.

33 N:0 81.

Lördagen den 15 April, e. m.

Ett särskilt skäl för att icke gå in på Kongl. Maj:ts förslag är, Angående
att de fasta anslagen medföra den olägenheten, att då ett sådant anslag till
anslag en gång är lernnadt, är det ganska svårt att taga det tillbaka Htta™ yDet
är en öppen fråga, om Riksdagen har rätt att minska eller borttaga
dessa anslag. Jag för min del tviflar icke på, att Riksdagen 1 }

eger denna rätt, men det har dock varit en konstitutionel tvistefråga,
som man bör akta sig att komma in på igen.

Nu hade det varit önskligt, om man i år kunnat gifva ett något
högre extra anslag, än hvad reservanterna ifrågasatt. Men det föreligger
icke någon motion i fråga om detta, och således, då statsutskottet
ej heller har motionsrätt, är man inskränkt till det lägre
belopp reservanterna påyrka, om man vill lemna anslag på extra
stat. Vi hafva ett särskildt skäl också att icke detta år gå för djupt.

Det har påvisats förut, att de stora utgifter, som urtima riksdagen
iklädt landet för försvarsväsendet, för hvart år, som kommer, kräfva
allt högre anslag, i mån som afskrifniugen ökas och äfven de direkta
kostnaderna för försvaret. Huru dessa stora utgifter skola kunna
täckas för framtiden, är ännu en olöst gåta på sitt vis. Vi sakna
ännu de utredningar, som äro nödvändiga, om huru man skall få
skattekällorna att flöda tillräckligt för att täcka dessa utgifter. För
min del tviflar jag icke på, att icke landet skulle såsom helt sedt
förmå bära ett ökadt bidrag till sjöförsvaret. Men en helt annan
sak än detta, att man kan säga, att landet förmår bära ett sådant
bidrag, då man ser landet såsom ett helt, är att få denna skattebörda
fördelad på rättvist sätt. Här föreligger på kammarens bord till afgörande
ett betänkande från bevillningsutskottet, hvari föreslås en
hemställan till Kongl. Maj:t. att vid en omarbetning af bevillningstörordningeu
man må taga hänsyn till eu del nya synpunkter, som
måste komma i betraktande, då man skall med ökade direkta skatter
täcka de ökade utgifterna. Det beror på, huru Riksdagen kommer
att slutligen behandla denna sak, och om Kongl. Maj:t, vid den förestående
utredningen kommer att fästa afseende dervid. Derför är
det icke skäl att gå för djupt med anslagen för ögonblicket. Och
som sagdt äro vi nu bundna vid det i motionen angifva lägre beloppet,
om de vilja lemna anslag till fartygsbyggnad på extra stat,
ehuru det naturligtvis hade varit godt att hafva haft fria händer.

Reservationen afser byggande af en pansarbåt utaf Sveas cert.

Här bär framhållits beträffande den modifierade typ, som komitén
för sjökrigsmaterielens förbättrande framhållit såsom en bättre och
ändamålsenligare, att det skulle hafva varit godt, om vi haft fria
händer att välja denna. För mig, ehuru jag på intet vis är fackman,
synes det likväl, att de skäl, som i komiténs utlåtande anförts,
visa, att den modifierade typen är en förbättring. Jag skulle derför
gerna sett, att man haft fria händer. Men det är ju en god typ
äfven Sveas cert, sä att det är nu icke på minsta vis bortkastade
penningar, att man är inskränkt till att bevilja till eu pansarbåt af sistnämde
cert Dessutom föreställer jag mig, att, fastän man för ögonblicket
är hindrad att göra yrkande derom, detta anslag icke hindrar,
att, i fall reservanternas yrkande blir Riksdagens beslut, Kong!. Maj:t

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 31. 3

N:0 81. 31

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående kan vid 1894 års riksdag göra hemställan om ändring så till vida,
anslag till att ^et Ange byggas efter den nya typen, om den fortfarande då
byggnad'' ans^ges ändamålsenligare än Sveas.

(Forts) Jag åhörde på förmiddagen i medkammaren diskussionen i denna
fråga, och då yttrades från bohuslänsbänken der några ord, emot
hvilka jag skulle vilja göra en gensaga. Talaren i fråga anförde
såsom ett exempel på, att det icke är lämpligt, att Riksdagen får
besluta om, hviken fartygstyp som skall byggas, den båt, som beslöts
för några år sedan, Svensksund, och hvilken nu varit använd vid
vestra kusten under vintern för att skydda och biträda fisket och
handeln der. Denna typ har icke Riksdagen på något sätt bestämt,
utan Kong). Maj:t hade föreslagit den och Riksdagen antog den. Men
att denna båt varit till ett stort gagn, det är icke tvifvel underkastadt.
Den har, enligt min åsigt, varit till gagn icke minst derigenom, att
flottans manskap ombord å den fått en god och passande öfning,
emot hvad det får af att gå på de längre expeditionerna, af hvilka
vårt sjöförsvar numera icke kan hafva något väsentligt gagn. Att lära
att sköta sig här i skärgårdarne under de svära förhållanden, som
der under den oblida årstiden kuuna förekomma, och göra sig väl
förtrogna med dessa farvatten, anser jag vara vår flottas förnämsta
uppgift under närvarande förhållanden.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Såsom jag nämnde,
skulle jag önska, att man kunde lemna något större bidrag på extra
stat för år 1894 intill 2,000,000 och större frihet vid val af fartygscert,
men jag har nu icke annat yrkande att göra än om bifall till
reservanternas förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ser, att kammaren är
trött vid denna öfverläggning, och jag får säga, att jag skulle icke
nu begärt ordet, om jag icke tillhört den afdelning af statsutskottet,
som behandlat denna fråga. De herrar af kammaren, som någon
längre tid varit kamrater med mig här, torde veta, att jag ofta uttalat
mig för, att vi borde något se till vår flotta. Denna åsigt hatjag
fortfarande. Men det förefaller mig, som om i år förelågo särskilda
skäl, på grund hvaraf vi icke kunna bifalla, hvad Kongl.
Maj:t i detta hänseende föreslagit. Jag är annars öfvertygad, att
vårt lands läge och våra hamnars beskaffenhet jemte en mängd andra
förhållanden göra vårt försvar så väsentligen beroende på att vi
hafva flottan i ordning, att vi icke kunna lemna denna angelägenhet
opåaktad.

Jag vill erinra om en sak, som jag minnes från den tid, da jag
tillhörde 1882 års stora sjöförsvarskomité. En talare på stockholmsbänken
åberopade nyss de stora summor, andra länder uppoffra på
sin marin, och framhöll, huru betydligt lägre siffror våra utgifter
härtill visade, och att vi således icke kunde mäta oss med de stora
magterna. Det kan nog vara rigtigt. Men jag tror icke att England,
som är den största sjömagten, kommer att anfalla oss med armécorpser,
ej heller är det antagligt, att Frankrike gör det. Således är
det egentligen de stora grannarna vid Östersjön, som vi hafva att
frukta för. Jag erinrar mig, jag återkommer nu härtill, från nämnda

35 X:o 81.

Lördagen den 16 April, e. m.

tid ett yttrande från medlemmar af komité!), framstående fackmän Angående
och militära personer, som jag högt värderade, och af hvilka en och <jnsla(J tUl
annan redan gått ur tiden. Dessa personer yttrade sammanstäm- byggnad^
mande, att om vi öfver Östersjön anföllos af våra grannar och för- t /
sök gjordes att landsätta en armécorps på 30,000 å 35,000 man, så
skulle, för att öfverföra dessa, behöfvas så många fartyg af den storlek
eu ångare, som jag vill minnas hette Allegro och hvilken var ett
af de störste fartyg i handelsflottan, som då angjorde Stockholm,
hade, så många fartyg af denna storlek erfordrades för att öfverföra
denna armécorps till våra kuster, att flottan skulle, om den ginge på
fyra linjer, hålla fyra mil i längd, och det skulle, ändock icke vara
mer än en kabellängd mellan hvarje fartyg. Och denna flotta skulle
dessutom icke kunna gå med större fart än fyra knop. Dessa personer
förmenade vidare, att om vi hade tre pansarbåtar af Sveas
cert, vi med dem skulle kunna tillställa sådan oreda i den fientliga
flottan, att den skulle väsentligen uppehållas, och landsättningen af
trupper på våra kuster sannolikt afböjas. Vi skulle åtminstone hindra
anfallet så länge, att vi hunne ordna vår armé för att mottaga det.

Vi skulle erhålla rådrum härtill, och dermed skulle vår flotta hafva
gjort sin tjenst. Jag hemställer, om icke den tanken är fruktansvärd.
Mig förefaller det, att, om vi på sådant sätt kunde afböja ett
anfall, det vore en stor sak. Hafva vi deremot icke vår flotta så
ordnad, och en fientlig flotta närmar sig våra kuster och hotar att
landsätta trupper t. ex. i Skåne, så är det klart, att vi skynda att
mota med vår armé på den punkt, som synes hotad. Men just som
vi der vänta landsättning, ångar kanske den fientliga flottan upp
och går exempelvis till närheten af Stockholm och landsätter der
trupperna. Då är det klart, att vi icke hinna att med våra trupper
möta der, hvilket måste vålla ofantlig skada för vårt land. Vi böra
således göra hvad vi kunna för att hålla vår flotta i stånd. Men på
samma gång, jag säger detta, vill jag äfven framhålla såsom min
åsigt, att vi härvid icke böra gå längre, än att vi hafva den allmänna
meningen med oss. Och jag tror icke, att det är lämpligt att uppföra
ett sådant ordinarie anslag under femte hufvudtiteln, som det
nu begärda. Vi måste böja oss för de ekonomiska skälen och se
tiden an. Jag tror äfven, att det är nyttigt, ur ekonomisk synpunkt
sedt, att icke gå för hastigt till väga, enär fartygsmaterielen för
hvarje år som går utvecklar sig. Vi böra göra oss till godo de erfarenheter,
som årligen vinnas i detta afseende med hänsyn till maskiner
och dylikt.

Det torde icke för herrarne vara okändt, att när det var fråga
om att bygga en båt af .Sveas cert, många af oss voro lika misstrogna
deremot, som nu att gå öfver till något annat. Men vi hafva nu
vunnit den öfvertygelsen, att denna cert är lämplig för våra förhållanden.
Den förenar alla de stridsvapen, som äro lämpliga på sjön,
och dess pris är jemförelsevis billigt. Vi kunna icke hafva så dyra
pansarfartyg som de stora marinerna, der fartygen kosta tio å tolf
millioner. Men våra båtar af Sveas cert äro i alla fäll stridbara och
kunna upptaga striden med andra länders fartyg. På dessa grunder
önskar jag, att vi fortfarande bygga fartyg af denna typ och att vi

N:0 81.

86

Angående
anslag till
flottans ny
byggnad.
(Forts )

Lördagen den 16 April, e. m.

gorå allt för att uppehålla vårt sjöförsvar och tidsenligt utveckla det
i öfverensstämmelse med ingeniörsvetenskapernas framsteg.

Nu har man sagt, att man borde bygga många fartyg på en
gäng, sälja Kastell- och Skeppsbolmarne, sä att man kunde få tillsammans
tjugu å trettio millioner och derför bygga en tio sådana
fartyg som Svea eller af den nya cert, komitén tänkt sig. Men hvad
skulle då hända? Jo, att om tjugu år voro de alla för gamla och
dugde till ingenting. Det är, såsom statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
sade, tidens tand, som åstadkommer detta, och
jag har hört andra fackmän säga, att ett fartygs duglighet kan endast
beräknas till omkring 20 är. Således är denna utväg icke att
förorda. Men om vi bygga år för år och söka följa med och begagna
oss af andra mariners erfarenheter, kunna vi hoppas, att vår
flotta blir något så när tidsenlig. Det är från denna synpunkt sedt,
som jag tror, att det icke är skäl att afbryta byggandet af båtar af
Sveas cert, och som jag kommer att yrka bifall till reservanternas
förslag. Det är icke värdt att säga allt eller intet, ty då kan det
hända, att man får intet, hvilket jag skulle anse vara olyckligt, då
jag önskar, att vi skola göra hvad vi kunna för vår flotta. Om man
således yrkar rent bifall till Kongl. Maj:ts förslag, kan det hända,
att vid gemensam votering hela anslaget faller, och då hafva vi intet.
Jag tror fördenskull, att det är bättre att taga något visst än att
riskera allt.

En annan sak skall jag vidare be att få framhålla, och det är,
att jag anser det vara klokt att full samstämmighet råder mellan
Kongl. Maj:t och Riksdagen, vid bestämmande både af anslagens
storlek och huru de skola användas. Samarbete på detta område
är af betydligt värde. Om den olyckan skulle inträffa, att våra fartyg
icke gjorde den tjenst, vi hoppades, och Riksdagen icke varit
med om att godkänna den af Kongl. Maj:t antagna fartygstypen,
skulle både från allmänheten och Riksdagen göras den anmärkning,
att hade Riksdagen fått hafva ett ord med i laget, så hade icke
olyckan skett. Jag tycker derför, att Kongl. Maj:t å sin sida skulle
önska att hafva Riksdagens ord i frågan. Jag tror att detta ömsesidiga
samarbete mellan Kongl. Maja och Riksdagen bör finnas, så
att i farans stund det icke må heta, att, hade vi fått vara med, hade
det icke gått så, och den ene skylla på den andre.

Huru man skall besluta följande år, är ju ej godt att säga, men,
såsom jag förut sagt, tror jag, att för detta året skulle det blifva
svårt att gå öfver hvad reservanterna föreslagit, i synnerhet som här
nu föreligger förslag, att man skall åtaga sig särskild bevillning.
Hvar och en kan då förstå, att ytterligare utgifter icke kunna komma
den stora skatted l ågande allmänheten så väl till pass. Då vi ännu
icke hafva medel till allt, som för landtförsvarets ordnande beslöts
vid urtima riksdagen förra året, bjuder vanlig varsamhet att icke
fastslå så stort belopp, som nu är i fråga och hvilket kunde antingen
bryta oss eller också kännas mycket betungande. Alla dessa
omständigheter göra, att vi i detta fäll böra gå varsamt och försigtigt
till väga.

Lördagen den 16 April, e. m.

37 N:0 81.

Jag skall ej längre upptaga kammareus tid. Jag har endast Angående
velat angifva min mening och motiven för att jag biträder reser- Sn.s}a9 til1
venternas förslag. Jag behöfver icke ingå i några detaljar om nya
principer vid fartygs byggande. Det är saker, som jag icke tilltror (FortB.)
mig att bedöma, men vi hafva hört af fackmän, och det är ju äfven
pröfvadt, att Svea-typen har alla förmåner och är fullt stridsduglig,
hvadan det icke är skäl att bevilja anslaget till något nytt.

Jag har nu framhållit skälen, hvarför vi icke kunna gå utöfver
det belopp, motionären och reservanterna föreslagit, och får på grund
af dessa skäl yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reser%ranternas
förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Petersson i Hamra,

Kumlin, Andersson i Skeenda, Svensson i Rydaholm, Biilow, Nilsson
i Vrängebol och Persson i Heljebol.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern Boström: Herr talman! Jag
skall anhålla att få säga några ord till förmån för den kongl. propositionen.

Det vill synas mig, som om den ärade talaren på stockholmsbänken
i icke ringa mån missuppfattat den uppgift, flottan skall
hafva. Han nämnde, hvilka anslagsbelopp andra mariner hafva och
det relativt ringa belopp, som vi hafva tillfälle att lemna vår flotta,
och ansåg, att då i allmänhet en flottas styrka kunde mätas efter de
anslag, den erhölle, det fäns ringa utsigt för vår att bestå i någon
strid.

Jag föreställer mig, att vi icke få tänka oss, att vi någonsin
kunna komma att upptaga en direkt strid till sjös med någon af
dessa stora sjömagter, men den tid kan komma, och vi hafva förut
sett att så inträffat, att strider blifvit utkämpade på de oss närliggande
hafven. Då gäller det att försvara vår neutralitet, då gäller
det att hafva en så pass stark flotta, att den ena krigförande magten
önskar att icke få vår styrka öfver på motsidan: det är en nödvändig
betingelse för vår neutralitet. Det är derför jag tror, att detta
är ett af de enklaste och billigaste sätt vi kunna välja, när vi på
detta sätt försöka försvara vår neutralitet. Ty det är icke nog att blott
säga att vi vilja vara neutrala, om vi icke tillika kunna gifva dessa
ord tillbörlig effekt; då sätter sig den ena magten i besittning af
hvad den önskar, och när så kriget slutar, kan det hända att för oss
återstår en räkenskapens dag Detta är, tror jag, det syftemål vi
hafva att närmast vinna med vår flotta. Men man har sagt, att vi
icke kunna för närvarande: det kostar för mycket. Jag vågar då
fråga, huru vida vi verkligen äro så betryckta af skatter, att vi icke
kunna bära denna börda. Vi böra väl kunna det, så mycket hellre,
som, om ej största delen, så dock en stor del af de nya skatterna
drabba oss, icke för några nya utgifter, utan såsom ersättning för
minskade skattebördor på andra håll.

N:o 81.

38

Angående
anslag’till
flottans ny
byggnad.
(Forts.)

Lördagen den 16 April, e. m.

Det har vidare sagts: låt oss vänta, så kunna vi tillgodogöra oss
den erfarenhet, som under tiden vinnes. Ja, detta är ett argument,
som ofta upprepats med samma stora eller samma ringa betydelse
som nu och som med lika fog kan upprepas äfven nästa gång. Ty
klart är, att utvecklingen går oupphörligt framåt, och derför kunna
vi icke vänta.

En talare sade, att 2,000,000 äro för litet, och ansåg att ett
långt större anslag vore behöflig!. Ja, detta är fullkomligt rigtigt,
men Kongl. Maja har emellertid, med fästadt afseende å öfriga behof
för vårt försvar, hvilka äfven böra tillgodoses, icke ansett sig kunna
nu af Riksdagen begära mer än 2,000,000 för ifrågavarande ändamål.
Men med anledning af nämnde talares yttrande ber jag att få fästa
uppmärksamhelen derpå, att, om Riksdagen lemnar endast hälften af
hvad Kongl. Maj:t begärt, det skall dröja så mycket längre att fä
fylda de behof, som af alla sakkunnige anses mest trängande, och
det dröjer i alla fall tiotal af år, innan vi hunnit det mål, som närmast
måste upphinnas.

Nu har man också sagt, att vi icke vilja ingå på ett ordinarie
anslag, och man har berört förhållandet mellan de ordinarie och de
extra ordinarie anslagen. Denna sak har förr varit omtvistad, men
det måste väl nu vara klart, att Riksdagen har magt att röra äfven
vid ett ordinarie anslag som detta. Detta är erkändt, och vi veta ju,
att ordinarie anslag blifvit indragna många gånger, och att äfven
från talmännens sida det icke har mött några betänkligheter att
gifva proposition på i sådant hänseende framstälda yrkanden.

Man har också sagt, att vi icke vilja afstå från den rätt, som vi
hafva, att bestämma öfver huru medlen användas, och att det vore
önskligt, att det goda samarbetet mellan regering och Riksdag icke
stördes. Ingen kan väl önska det i högre grad än jag, men å andra
sidan tror jag, att genom ett sådant förslag, som det af Kongl. Maj:t
framlagda, det icke är att befara, att ett sådant samarbete skulle
rubbas. Det är ju klart, att Kongl. Maj:t icke kan hindra Riksdagen
att framställa sina önskningar om medlens användande, och
så mycket är ju tydligt, att icke kan Kongl. Maj:t mot Riksdagens
mening använda ett sådant anslag som detta, ty Riksdagen kar
många medel att göra sina önskningar gällande.

Här har slutligen talats om den sjövind, som nu blåser. Mig
förefaller det vara eu god vind. Det är ju gifvet, att när vi länge
stått och stampat på en och samma punkt med afseende å försvaret
och nu ändtligen helt nyligen lyckats gifva en förbättrad organisation
åt vårt försvar till lands, så framställer sig för hvarje försvarsvän
den lifligaste förhoppning, att denna förbättring måtte gälla icke
blott försvaret till lands utan äfven till sjös.

Det finnes, det vågar jag påstå, icke någon insigtsfull militär,
v are sig landt- eller sjöofficer, som ej erkänner, att för vårt försvar
äro båda vapnens samverkan behöfliga. När nu vid sista urtima
riksdagen insigten af behofvet af stärkandet af vårt försvar gjorde
sig gällande, hade man ock all anledning antaga, att äfven flottans
behof skulle blifva tillgodosedda.

Lördagen den 15 April, e. m. 39 N:0 81.

Nu bär man alltid, då det varit fråga om landtforsvaret, fram- Angående
hållit, att det icke vore rätt att låta det unga manskapet gå ut i stri- anstå# till
den oöfvadt och med dåliga vapen. Samma sak är det nu, som är ^yq^nad^
föremål för kammarens bepröfvande, det är icke rätt att låta våra (Forts)
unga sjömän gå ut i strid på fartyg, som icke äro motståndarens
vuxna. Utan tillräckligt skydd för sig sjelfva och utan erforderliga
anfallsvapen, kunna de endast offra sina lif, men ej bereda landet
den nytta, de eljest kunnat göra.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Af helsoskäl
hade jag verkligen tänkt att icke uppträda i afton, men med anledning
af eu talares på stockholmsbänken yttrande, vill jag bemöta
några af hans påståenden.

Det är icke så, att de olika ländernas budgeter angifva deras
inbördes styrka i afseende å sjöförsvaret. Det är härvid så många
andra faktorer, som verka, att denna fråga ingalunda är endast en
penningfråga, Jag vill i det fallet framhålla förhållandena i Ryssland,
som offrat så mycket penningar på ordnandet af sitt sjöförsvar, men
det oaktadt ännu ej kunnat åstadkomma något framstående i detta
afseende. Till och med i vårt eget senaste sjökrig med ryssarne,
under Gustaf III, kunde vi den ena dagen segra öfver dem och de
den andra öfver oss, och slutligen öfvervunno vi deras flotta.

Dessutom äro dessa anslag till stormagternas sjövapen icke så
mycket afsedda för dessa länders försvar, som icke mera för att sätta
dem i tillfälle att på främmande, aflägsna haf representera deras magt
och bevaka deras intressen. Deras störa pansarfartyg, så dyrbara att
framställa, äro alldeles olämpliga här i Östersjön; våra farvatten, våra
skärgårdar, våra grunda hamnar tillåta icke sådana kolosser att
operera. När derför herr Mankell nämnde, att dessa fartyg äro så
stora, att vi icke kunna med hopp om framgång möta dem, så har
han deruti fullkomligt orätt; ty dessa stora pansarbåtar våga icke ens
närma sig de svenska skären eller de svenska grunda hamnarne. De
måste hålla sig långt ute på sjön och kunna icke närma sig kusten.

Göra de detta, så blifva de lätt utsatta för anfall af våra minbåtar i
förening med våra pansarbåtar, hvilka mycket väl kunna anfalla dem
under sådana omständigheter. Skulle penningfrågan vara den ensamt
afgörande, vore det ännu mera tröstlöst för oss att bygga vårt försvar
på landtförsvarets utveckling, enär de af herr Mankell nämnda länderna
offra 5 å 6 gånger större penningsummor på sitt landtförsvar
än på sitt sjöförsvar.

Jag vill äfven framdraga några få exempel från krigshistorien,
hvilka åskådliggöra, huru eu flotta utöfvar inflytande på krigsföretagen.
Vi känna alla Napoleon 1, det stora krigarsuillet. Han besegrade
alla Europas folk och tvang dem att lyda sin vilja och sin
politik — utom det engelska folket. Det enda land, som han icke
kunde betvinga, var England. England förde emot honom ett det
mest hårdnackade krig. Från den franska revolutionen ända till
Napoleons fall förde England ständigt krig emot Frankrike. Öfver
allt, der fransmännen uppträdde, funno de engelska penningar och

N:0 3!. 40 Lördagen den 16 April, e. m.

Angående engelska soldater emot sig. Då sökte detta stora krigarsnille efter
flottans nu- utomordentliga medel för att besegra denna svåra fiende. Franska

byggnad, republiken både ett par gånger tänkt på att göra en landstigning i

(Forts.) sjelfva England, i den tanke att, om blott fransmännen komme öfver
till England, skulle deras segerrika och krigsvana trupper snart tillintetgöra
Englands svaga landtarmé. Slutligen, då äfven Napoleon
omfattat denna tanke — det var är 1798 eller något år deromkring
— hade han i hemlighet förberedt en landstigning i England. Han
hade på olika platser i Frankrike samlat alla derför behöflig^ fartyg
och trupper och sålunda förberedt allt för en hastig öfverföring och
landstigning af trupper och lyckats göra detta så hemligt, att hvarken
England eller någon annan magt hade någon aning derom. Det var
då hans afsigt att på våren 1798 gä öfver till England och således
der krossa sin motståndare, öfvertygad som han var, att England
skulle blifva ett lätt byte för hans krigsvana soldater. Men, mine
herrar, när våren kom och Napoleon, som sjelf rest till Boulogne
och med sin kikare kunde öfverskåda det smala< vatten, som skiljer
England från Frankrike, skulle utfärda de sista befallningarna för
embarkering och landstigningens utförande, i sista stund öfvergaf han
hela företaget, och hvarför? Icke derför att det fans någon engelsk
flotta i kanalen, utan derför att vid en sådan öfvergång kunde möjligen
dels en engelsk flotta komma och anfalla transportfartygen,
dels äfven, om de än lyckligt kommit öfver till England, så skulle
den engelska flottan kunnat utskära förbindelsen med Frankrike.
Han öfvergaf hela planen af uessa skäl, och då hade Frankrike sjelf
ändå ingen liten flotta, utan eu ganska duglig sådan, som vid flera
tillfällen kämpat med framgång mot engelsmännen.

Vi vilja fortfarande följa Napoleons planer. I stället för att gå
öfver det smala vattnet till England, som han sålunda icke vågade,
beslöt han att genom Asien tränga fram till Indien och söka besegra
England der. Han öfvergick derför till Egypten för att derifrån, med
Egypten som operationsbas, tränga fram mot Indien och der tillintetgöra
Englands magt. Men, mine herrar, huru gick det, när han kom
till Egypten? Jo, han slog väl egypterna grundligt i alla drabbningar.
Men några få veckor derefter ankom den engelska flottan till
egyptiska farvattnen och lade sig utanför Alexandrin samt slog der
i grund den franska flottan. Derigenom afskala Napoleon från hemlandet
och var för sina tillgångar inskränkt till Egypten. Han hade
till en del beräknat detta och i alla bataljer slog han egypterna,
som voro mycket fega. Men, mine herrar, det aflopp dock så, att
inom några få månader var flen franska armén af sjukdom och
umbäranden, oaktadt den befann sig i detta, rika land, i de! förfärligaste
tillstånd. Slutligen insåg Napoleon, att detta företag skulle
misslyckas. Han rymmer då från sin armé i Egypten tillbaka till
Frankrike, lemnande befälet åt eu åt sina utmärkte generaler — det
var den berömde Kleber. I smyg, utan att säga ett enda ord åt
armén, begifver han sig i väg på en liten fiskarebät och uppnår med
denna en större båt, med hvilken han afseglar till Frankrike. Några
få månader derefter måste Kleber tillika med återstoden af den
franska armén öfverlemna sig åt egypterna.

41 N:0 31.

Lördagen den 16 April, e. m.

Häraf se vi, att den tappraste och största armé går sin under-m Angående
gång till mötes, äfven om den befinner sig i ett rikt land, så snart
den blir utskuren från hemlandet. byggnad.

Det är äfven ett annat litet exempel, jag vill nämna från det (Forts.)
grekiska frihetskriget. Detta krig, som började på 1820-talet, räckte
omkring ett tiotal af år. Striderna vexlade derunder med olika framgång
för greker och turkar, beroende i allra väsentligaste grad på
hvilka som hade öfvertaget till sjös, och detta oaktadt att, ehuru
Grekland är en halfö, det dock från norr är vida mer tillgängligt för
en inträngande landthär än hvad Sverige är. Slutligen, sedan den
turkiska flottan år 1828 lyckats få förstärkning från Egypten, biet''

Grekland alldeles sköfladt och dess invånare fullständigt underkufvade.
Det fäns icke en enda stad eller ort i Grekland — möjligtvis
några mindre byar i en bergstrakt — som icke voro besatta af
turkar, och någon utsigt för grekerna att befria sig från turkarne
förefäns då icke. Men, hvad hände? Jo, det låg en tillfälligtvis
förenad engelsk, fransk och rysk eskader vid en grekisk hamn, som
heter Navarino. Medan denna eskader låg der, kom den starka
turkiska och egyptiska flottan seglande förbi. Af något missförstånd,
ty saken kunde aldrig utredas, lossades ett skarpt skott, troligen från
ett af de turkiska fartygen mot ett engelskt, och det uppstod i anledning
deraf ett ibland de skarpaste sjöslag, utan att någon krigsförklaring
förut afgifvits och snart sagdt utan befälhafvarnes order. I
detta slag blef den förenade egyptiska och turkiska flottan i grund
slagen. Men hvad tro kerrarne, att detta hade för följder? Jo, detta
nederlag till sjös förändrade på en gäng fullkomligt förhållandena på
det grekiska fastlandet. Bland de fä ännu i 1 i t vet varande grekerna
uppstod eu sista resning, förstärkt af till andra länder flyktade landsmän,
och turkarne, så väl som egypterne, som icke kunde erhålla
sina förnödenheter i Grekland, blefvo der utsatta för sådan brist i
förening med folkets fiendtlig!)eter, att de måste lemna landet, och
Grekland vardt befriadt.

Då man har sådana exempel från länder, som med vårt halva
den största likhet i anseende till omgifvande vatten m. m., och då
man tillika ser, huru som sjövapnet allt mer och mer har utvecklat
sig i den rigtning, att det mera länder till fördel för den försvarande
än för den anfallande — man beköfver blott påminna om alla
de olika slagen af minbåtar och öfrigt minförsvar — då borde våra
ögon, inklusive herr Mankells, kunna öppnas till insigt om sjövapnets
stora, för att icke säga öfverväldigande, betydelse för oss och
vi borde icke underlåta att gifva det anslag, som Kongl. Maj:t nu
äskat.

Vid denna sena timme skall jag icke uppehålla kammarens tid
längre, utan anhåller att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Svensson från Karlskrona: llerr talman, mine herrar!

Jag skall icke tillåta mig att göra några irrfärder kring verldshafven,
utan jag tänker hälla mig till våra kuster, emedan jag tror, att dessa
äro de rätta platserna för vår flotta.

N:0 81.

42

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

Lördagen den 15 April, e. m.

Jag skall till eu början be att få i herrarnes minne återkalla
några ord, som yttrats al herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
till statsrådsprotokollet den 14 oktober 1892. Han
yttrar deri bland, annat: »Ett lands försvarsväsende torde visserligen
böra vara till sin styrka afpassadt efter landets hjelpkällor, men å
andra sidan är klart, att det också måste kunna fylla sitt ändamål.
Hvad oss angår, kan detta ändamål i främsta rummet icke vara
annat än att sätta oss i stånd att värna vår neutralitet.» Men skola
vi kunna värna vår neutralitet, mine herrar, tror jag icke att det är
nog med den armé, som blifvit en följd af urtima Riksdagens beslut.
V år neutralitet kommer säkerligen icke att hotas vid vår norra
gräns, utan den kommer nog att i första hand hotas vid den punkt,
som är för oss vid krigsutbrott synnerligen dyrbar, nemligen Gotland.
Denna punkt är för en opererande krigsmagt synnerligen
lämplig såsom upplagsplats; och att kunna skalfa sig en sådan plats
är det,, som fienden naturligtvis i första hand tänker på. Vi kunna
icke, äfven om vi hade en dubbelt så stor armé som den vi ega,
försvara denna punkt utan att hafva en tillräckligt stark flotta.

1882 års sjöförsvarskomité, som här så många gånger blifvit
åberopad, uttalade den uppfattning, att i vårt sjöförsvar, för att detta
skall kunna fylla sin uppgift, bör ingå stridsfartyg till nedan nämnda
antal af de olika certerna, nemligen:

15 st. pansarbåtar af Sveas cert,

50 st. l:a klassens minbåtar,

30 st. 2:a klassens minbåtar, och

10 pansarbåtar, som skulle vara lämpliga för våra insjöar och af
den storlek, att de kunna gå igenom kanalen. Efter den anskaffningsplan,
som uppgjorts af denna, komité, skulle vi i närvarande
stund ega färdiga:

5 st. pansarbåtar,

14 st. l:a klassens minbåtar, och

10 st. 2:a klassens minbåtar, samt under byggnad 0,5 l:a klassens
pansarbåt. Utaf de fartyg, som denna komité ansåg nödiga,
hafva vi, då Tbule snart är färdig, i närvarande stund kan man säga:

3 st. pansarbåtar,

6 st. l:a klassens minbåtar, och

9 st. 2:a klassens minbåtar.

Den komité, för utredande af frågor rörande sjökrigsmaterieleu,
som Kong!. Magt förlidet år tillsatte, har, såsom här förut blifvit omnämnt,
uttalat den uppfattning, att i vårt sjöförsvar, för att detta
skall kunna fylla sin uppgift, bör ingå stridsfartyg till ett antal
af minst:

15 st. l:a klassens pansarbåtar,

30 st. l:a klassens minbåtar,

20 st. 2:a klassens minbåtar, och

6 st. avisofartyg.

Det är sålunda ungefär samma fartygscerter, som föreslagits
både af 1882 års sjöförsvarskomité och 1892 års förutnämnda komité.
Det är visserligen sant, att de af sistnämnda komité föreslagna pansarbåtarne
äro eu modifierad typ, men de äro egentligen af samma

43 N:0 81.

Lördagen aen 15 April. e. m.

cert, fast något förbättrad. På samma sätt är det med de af 1892 Angående
års komité föreslagna minbåtarne med 90 tons deplacement. De äro
större än våra nuvarande l:a klassens minbåtar, men hafva samma byggnad.
sorlek som l:a klassens minbåtar i Danmark och Holland samt i (Forts.)
flera andra mindre länder. Deplacementet hos stormagternas fartyg
är i allmänhet större, enär de kunna komma att operera i verldshafven,
under det att vi endast behöfva hålla oss i Östersjön och
inom våra skär. Den enda nya fartygscert som af 1892 års komité
föreslås, är avisofartyg. Denna färt}rgs cert är afsedd att för flottan
göra samma tjenst som kavalleriet för armén, eller rekognosceringstjensten,
som är synnerligen vigtig i synnerhet för ett land med så
lång kuststräcka som Sverige; dessa fartyg behöfva göra stor
fart, den föreslagna är 19 knop. Sådana fartyg äro ock anskaffade
i Danmark och Holland, och torde det vara uppenbart,“^att vår flotta
icke kan fylla sin bestämmelse utan att ega sådana fartyg, som de
bär nämnda.

Jag tror, att det är nödvändigt, att vi skaffa oss en stark flotta.

Om vi skulle handla såsom en talare på stockholmsbänken yttrade
eller använda de medel, som anslås åt flottan, till byggandet af lastningar,
då tror jag, att dessa medel blefve bortkastade penningar.

Ty då våra vallgrafvar och kuster likväl vore öppna för fienden,
hvart skulle det då taga vägen, om vi icke hade någon flotta, som
sökte hindra hans landstigning, oroa hans transporter och afskala
hans förbindelselinier.

Enligt mitt förmenande skulle det, såsom också af herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet framhållits, blifva eu
väsentlig besparing i utgifter, om nu ifrågavarande anslag beviljas
på ordinarie stat. Då detta, efter hvad vi hört, möter så starkt motstånd,
derför att Riksdagen derigenom skulle afsäga sig pröfningen
af det belopp, som hvarje år skulle anvisas till anskaffning af sjökrigsmateriel,
anser jag, att det hade varit ensidigt, att Kongl. Maj:t
utsatt någon viss begränsad tid, hvarunder anslaget skulle utgå såsom
ordinarie anslag. Fastän nu icke så skett, tror jag likväl ej att det
är farligt, om anslaget anvisas på ordinarie stat. liar icke Riksdagen
rätt att yttra sig äfven öfver de ordinarie anslagen, i synnerhet om
några blifva af sådan natur, som nu ifrågasatts med detta anslag.

Det bär för eu stund sedan af hans excellens herr statsministern
från statsrådsbänken framhållits, att de ordinarie anslagen förut hafva
förändrats, och att herrar talmän icke hesitera! att framställa proposition
på sådana yrkanden. Jag kan också verkligen icke förstå
hvad mening det skulle ligga i 15 punkten af detta utskottsbetänkande,
om Riksdagen icke både rätt att yttra sig och bestämma
äfven öfver de ordinarie anslagen. Statsutskottet föreslår ju för
Riksdagen i 15 punkten angående öfriga ordinarie anslag: att samtliga
de ordinarie anslagen under denna hufvudtitel, Indika icke blifvit
i föregående punkter åt detta utlåtande särskilt omförmälda, må
i 1894 års riksstat upptagas till oförändrade belopp.

Här har af några talare framhållits, att om, såsom herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet påpekat, byggandet af
fartyg hädanefter skulle komma att ske på flottans varf, detta skulle

No 31.

Angående
anslag till
ilottans nybyggnad
.
(Forts.)

44 Lördagen den 16 April, e. m.

blifva dyrare, än om det komme att ske vid enskilda verkstäder.
Jag skall icke tillåta mig att yttra mig öfver denna sak, men jag
skall med några siffror visa, att af de fartyg, som på senare tid
byggts, de, som byggts vid flottans varf, tvärt om blifvit billigare än
de, som byggts vid enskilda verkstäder.

Minbåtarne af l:a klassen Munin, Freke och Gere, som byggts
vid Bergsunds mekaniska verkstad, hafva kostat 127,000 kronor stycket.
Minbåtarne af l:a klassen Gondul och Gudur, för närvarande
under byggnad vid flottans varf i Karlskrona, med ett deplacement
som är 23 procent och en maskinkraft som är 40 procent större än
förut nämnda l:a klassens minbåtar, borde i proportion till dem kosta

159,000 kronor stycket, men utföras för en kostnad af 134,000 kronor
stycket. Vidare hafva lavettage till pansarbåten Thules 25 cm.; kanoner
jemte luftkompressionspumpar och lysmaskiner vid flottans varf
i Karlskrona tillverkats för en kostnad af 78,000 kronor, under det
att för pansarbåten Götas lavettage jemte pumpar och lysmaskiner
tillverkningskostnaden vid Kockums mekaniska verkstad i Malmö uppgick
till en summa af 91,000 kronor. Således se vi häraf, att flottans
varf kan åstadkomma arbete till billigare pris än de enskilda
verkstäderna.

Men, säger man, om nu byggandet af nya båtar skall ske vid
flottans varf, huru kan man då tala om en uppmuntran för den inhemska
industrien? Jo, det förhåller sig nemligen så, att det är en
hel del saker, som höra till ett krigsfartyg, som icke kunna tillverkas
vid flottans varf, t. ex. pansaret, som man tror skall kunna göras
vid enskilda verkstäder. Vid flottans verkstäder finnas deremot icke
sådana inrättningar, att man der kan tillverka sådant pansar, som
behöfves. Det tunnare pansaret, såsom däckpansar, som är 3,4 cm.,
torde säkerligen ganska lätt kunna fås vid enskilda verkstäder inom
landet, och således skulle äfven den inhemska industrien kunna
draga nytta af denna nybyggnadsverksamhet.

Man har slutligen sagt, att vi böra vänta med anslag till flottans
nybyggnad, till dess vi få se hvilka förändringar, som komma att
göras i afseende på de utländska staternas mariner. Men, mine herrar,
skola vi vänta så länge, till dess tekniken kommit så långt, att
vi icke mer behöfva frukta några förändringar, då tror jag, att vi få
vänta i evighet.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, då så mycket
blifvit sagdt så väl af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
som af hans excellens statsministern, att icke något vidare
för mig återstår att tillägga, utan jag skall endast be fa yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr K. Berg: Herr vice talman, mine herrar! Jag skall icke
trötta kammaren med att söka ytterligare framhålla några skäl för
beviljande af det af Kongl. Maj:t äskade anslag, utan jag skall inskränka
mig till att instämma i det af herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet afgifna yttrande,
hvilket återfinnes i det föreliggande betänkandet på sid. 11 och
12, att, om de uppoffringar, som landet åtagit sig under sistlidet år

4E N:0 81.

Lördagen den 15 April, e. m.

i och för landtförsvarets förstärkande skola medföra fullt gagn i och
för fredens bevarande och för vår sjelfständighets betryggande, böra
vi icke rygga tillbaka att göra uppoffringar äfven för sjöförsvaret,
i ty att flottan har en vigtig rol att fylla i försvaret, icke minst i
och för upprätthållandet af och som stöd för en afgifven neutralitetsförldaring.
Först när armén och flottan uppträda i samband med
hvarandra och när flottan är i tillfälle att med kraft understödja
armén, kan man säga, att försvaret är fullt betryggande. För att
göra det möjligt för flottan att vid sidan af armén på ett tillfredsställande
sätt fylla sin plats i det gemensamma försvaret, är en
ökning af fartygsmaterielen af högsta behof påkallad och till följd
deraf äfven ett deremot svarande anslag nödvändigt. De sakkunniga
myndigheter, som hafva yttrat sig i det ifrågavarande ämnet, hafva
äfven med skärpa framhållit behofvet af ett dylikt anslag, äfvensom
vigten af att detta anslag får en sådan natur, att det kan påräknas
för en följd af år, dels för att man planmessigt skall kunna anordna
den dyrbara materielens anskaffande och dels för att genom att begagna
gynsamma konjunkturer kunna bereda väsentliga besparingar
vid leveransers uppgörande med mera.

På grund af dessa skäl skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag i den föreliggande punkten.

Herr Carl Ericson: Jag kan i hufvudsak instämma med de
talare, som förut yttrat sig till förmån för utskottets hemställan, men
jag skall dock be att få närmare angifva min egen ståndpunkt till
frågan och säga några ord om skälen, hvarför jag kommer att rösta
för denna hemställan.

Riksdagen har vid det urtima mötet förra året vidtagit åtgärder
och fattat beslut, genom hvilka vårt lands försvar blifvit ordnadt på
ett sätt, som kan gifva oss berättigade förhoppningar, att, hvad
landtförsvaret vidkommer, detsamma skall, när organisationen blifvit
fullt genomförd, vara temligen tillfredsställande. Vid denna lagtima
riksdag har det också, som vi sett, visat sig, att Riksdagen är fullt
beredd att svara för konseqvenserna af besluten vid den urtima riksdagen.
Jag hyser vidare full tillit till Riksdagen, att den äfven
framdeles skall tillgodose landtförsvarets behof i den mån, våra tillgångar
det tillåta. Jag hyser denna förhoppning dels på grund af
erfarenheten från gångna år och dels på den grund, att det nu mera
är stäldt utom allt tvifvel för hvar och en, att våra unga värnpligtige
i händelse af krig genast komma att skickas i första linien. Så
länge vi hade endast 42 dagars öfning för beväringen, var det mången
som tänkte, att med blott 42 dagars öfning kan icke beväringen
skickas ut i första linien, utan den användes såsom reserv i depöter,
på etapper o. s. v. Nu är man dock på det klara i det afseendet.
När således vi, landets fäder, veta, att landets unga söner skickas
ut i första linien, lider det icke något tvifvel, att våra känslor och
önskningar skola mana oss att tillse, att dessa våra unga söner
hafva i sina händer goda vapen och vid sin sida goda kanoner att
stödja sig vid under anfall eller försvar.

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

No 31.

46

Lördagen den 16 April, e. m.

Angående Men om jag således i detta afseende, eller hvad landtförsvaret
anslag till beträffar, hyser ganska mycken förtröstan till framtiden, kan jag åtbyggnad?
minstone för (ögonblicket icke hysa samma tillföriit, hvad sjö(Forts)
försvarets tillgodoseende vidkommer. Det gagn, som sjöförsvaret gör
försvaret i dess helhet, det gagn, sjöförsvaret bringar öfver dessa
unga män, som skola skickas ut i landtarméns första linie, det
gagnet är visserligen mindre påtagligt och mindre direkt än det
gagn, ett godt vapen eller en god kanon synes innebära; men trots
att detta gagn — af ett godt vapen och en god kanon — är mera
påtagligt, och trots att jag sjelf är landtofficer, måste jag likväl
erkänna, att det gagn, sjöförsvaret i händelse af krig skulle skänka,
är af fullkomligt lika stor betydelse som det goda vapnet i soldatens
hand och som den goda kanonen vid hans sida. Här har utdelats
bland herrarue sjömaterielkomiténs betänkande, och jag antager, att
herrarne noga studerat detsamma och funnit, hvilken stor roll flottan
under ett eventuelt krig har att fylla. Jag skall nu icke besvära
herrarne med att göra något vidlyftigt återkallande i minnet af denna
flottans roll, men så mycket kunna vi alla påminna oss af komiténs
uttalanden, att det är tack vare flottan som landtarmén kan få underrättelse
om, hvar fienden är i antågande, när han kommer öfver
bafvet, och på hvilken punkt han ämnar rigta sitt anfall. Tack
vare flottan kunna vi hafva den berättigade förhoppningen, att fiendens
landstigning skall blifva fördröjd och försvårad. Tack vare flottan
blir det eu möjlighet för armén, som icke kan stå uppstäld utefter
hela sjögränsen, som icke med någon afsevärd styrka kan besätta
hvarje punkt, der en landstigning kan befaras, att få underrättelse
om, hvarest landstigningen slutligen kommer att ega rum. Det blir
för landtarmén eu möjlighet, att i det ögonblick, då fienden stiger i
land, komma honom till mötes med en respektabel styrka. Armén
befinner sig då i det gynsammaste tillfälle, som kan skänkas åt densamma,
nemligen att vara temligen sammandragen och kunna möta
fienden omedelbart sedan han utfört sin landstigning. Ett gynsammare
tillfälle kan icke gifvas för att vräka fienden tillbaka i
sjön. Hur har nu ett sådant tillfälle blifvit beredt ? Jo, just genom
flottans verksamhet och Mott genom flottans verksamhet. Efter hvad
jag nu sagt lär väl icke någon vilja underkänna flottans betydelse;
och jag tror icke heller att någon annan vill göra det än talaren
på stockholmsbänken, som nyss yttrade sig.

Denne talare på stockholmsbänken uppdrog en jemförelse mellan
huru grufligt mycket främmande länders flottor kosta, och huru litet
vår flotta kostar, och kom deraf till den slutsatsen, att det är omöjligt
— jag tror nästan han sade att det är löjligt, ehuru jag ej rätt
hörde, om hans ord folio sig så — att tänka sig, att vi skulle hafva
något gagn af vår flotta. Jag vill då öfverflytta hans jemförelse!-från flottan till armén. Jag kan dervid åtminstone för ögonblicket
icke komma fram med några siffror, som han gjorde; men äfven
utan några siffror tror jag det icke kan vara obekant för någon, att
de kostnader, som nedläggas på landtarmén, t. ex. i Ryssland, Tyskland
och Frankrike, äro otaligt många gånger större än de kostnader,
som vi nedlägga. Om man på det viset jemför flotta med flotta och

47 N:o 81.

Lördagen den 15 April, e. m.

armé med armé, kan det naturligtvis sägas, att så väl i afseende på Angående
armén som i afseende på flottan öfvervigten kommer att ligga der anslag till
de större kostnaderna äro. Men konklusionen af ett sådant resonue- byggnad*.''
ment som talaren på stockholmsbänken, det blir att vi skola hafva (ports)
intet försvar. Jag är likväl i det afseendet temligen trygg, emedan ^ r
erfarenheten tydligen ådagalagt, att eu sådan uppfattning vill icke
denna kammare gå med på.

Icke någon mer än nämnde talare har uttalat en sådan åsigt,
att flottans betydelse skulle vara ringa eller ingen, utan tvärt om
hafva samtliga talare, som här yttrat sig, uttalat sig med mycket erkännande
om den betydelse, som flottan i det gemensamma försvaret
innehar.

Om jag således har anledning att tro eller veta, att denna kammares
ledamöter väl erkänna flottans betydelse för vårt försvar, så
är nog med detta erkännande förenad åsigten, att den är alltför dyr.

Det är de finansiella betänkligheterna, som mest gfira sig gällande.

Jag skall då med anförande af några få siffror vidröra de finansiella
förhållandena.

Vi se i Kongl. Maj:ts proposition, att de ordinarie anslagen på
femte hufvudtiteln för 1894 beräknas till 2,247,000 kronor mera än för
1893. Vi se deremot, att de extra ordinarie utgifterna skola blifva

1.400.000 kronor mindre än 1893. Resultatet af denna ökning och
minskning blir, att det hela blir 847,000 kronor dyrare år 1894 än 1893.

Nu skola vi emellertid härvid ihågkomma, att i denna ökning af

847.000 kronor ingår en ökning af 200,000 kronor för lots- och fyrinrättningen
med lifräddningsanstalterna, hvilka visserligen tillhöra femte
hufvudtiteln, men icke egentligen böra belasta sjöförsvaret med sina
utgifter. Dessa utgifter gå för 1894 till 1,400,000 kronor, och denna
post skulle derför egentligen dragas ifrån, då man talar om hvad
sjöförsvaret kostar. Jag säger således, att vi komma till 847,000
kronor; eller om vi vilja reducera för de 200,000 kronor, som gå till lotsoch
fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna, så skulle de ökade
kostnaderna belöpa sig till 647,000 kronor. Om vi nu taga taga reservanternas
förslag, så minskas budgeten på femte hufvudtiteln med
ytterligare 1,000,000 kronor. Om vi i ötriga delar taga utskottets förslag,
hvari ju endast hemställes om 100,000 kronor till artillerimateriel, sä att
extra staten ytterligare minskas, så hafva vi här 1,155,000 kronor, hvarmed
budgeten skulle komma att minskas.

Hvad blir följden åt denna enkla räkning? Jo, att budgeten för
år 1894 blir 4 å 500,(XX) kronor lägre än budgeten för 1893. Nåväl, att
en budget, det må nu vara den ena eller andra, blir lägre, det bör
man se med mycken (ägnad; men då vi alla erkänna nödvändigheten
af vårt sjöförsvars stärkande, så må vi väl erkänna, att det
är ett egendomligt sätt att få vårt sjöförsvar stärkt från det ena
året till det andra, att utgifterna minskas med 4 å 500,000 kronor.

Emellertid är det obestridligt, att äfven om Kongl. Maj:ts förslag
blir antaget, måste det för hvar och en, som hyser varm känsla för
sjöförsvaret, i alla fall vara med ledsnad, som han ser tiden an. ''I’y
anskaffandet af någorlunda styrka till vårt sjöförsvar drager i alla

N:o 81.

48

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

tall ofantligt lång tid. Derför vill jag taga fasta på den tanke, som
uttalats af en talare på bohuslänsbänken. Han förklarade nemligen,
att det sunda, det rigtiga vore, att vi toge upp ett lån och sålunda
kunde skaffa oss ett jemförelsevis godt sjöförsvar på jemförelsevis
kort tid. Det är nog på den vägen som det tillkomme oss att gä.
Jag tror, att jag icke misstager mig, om jag säger, att alla länder
hafva fått gå till väga på det sättet; d. v. s. icke vårt broderland,
det har icke gått till väga på det sättet, men jag är viss om, att
denna kammare icke tager exempel från det hållet.

Nu gjorde vice talmannen emellertid eu invändning mot hvad
talaren på bohuslänsbänken har sagt. Han sade: »Antåg, att vi låna
30 millioner! Det få vi 10 fartyg för. Nåväl, efter 20 år äro dessa
fartyg passerade, icke vidare motsvarande tidens fordringar». Jag
vill taga fasta på dessa hans siffror. Ty de synas mig visa ett
godt resultat. Det skulle ju blott blifva 1^ million om året, och på
20 års tid skulle vi hafva dessa 10 fartyg. Detta synes mig vara
ganska tillfredsställande. Det är nog den vägen, man bör gå, och
så småningom få vi nog gifva oss in på den.

Detta var om finanserna. Jag har talat vid åtskilliga ledamöter
af denna kammare och åtskilliga af de mera inflytelserika; och jag
må bekänna, att de svar jag fått hafva icke så särdeles mycket
stärkt mina förhoppningar, att statsutskottets förslag skall vinna
någon allmännare genklang här i kammaren. Men min erfarenhet

— jag tillåter mig påminna, att den sträcker sig icke allenast till
urtima Riksdagen, ty jag har förut varit ledamot af denna kammare

— min erfarenhet säger mig, att denna kammare icke ställer ett
alltför hårdnackadt motstånd mot en framställning sådan som denna,
då den är väl förberedd, då den är väl motiverad och då den innebär
en sak, som är af stor betydelse för fosterlandet.

Att denna fråga är väl förberedd, det torde väl ingen med något
berättigande kunna förneka. Det är redan 12 ä 13 år sedan den
typ infördes, efter hvilken våra egentliga krigsfartyg byggas. Den
typ, som redan då framstäldes, har granskats af åtskilliga komitéer,
och den har vunnit erkännande senast af den sjökrigsmaterielkomité,
som var tillsammans år 1892. Ty hvad talaren på helsingebänken
framhöll är jemförelsevis detaljer, mine herrar! Typen är icke förändrad;
den är densamma.

Hvad motiveringen angår, hafva herrarne läst Kongl. Maj:ts proposition,
och jag är förvissad om, att ingen af herrarne vill påstå,
att icke de motiv, som der framställas, äro af bästa beskaffenhet.

Hvad slutligen beträffar denna frågas betydelse, så äro vi väl
alla öfverens om, att det är eu fråga, som på det allra betydelsefullaste
sätt berör vårt fosterlands intressen. Jag tillhör landt
försvaret; och om en fråga af så stor betydelse som den här föreliggande
skulle tillhöra landtförsvarets budget, så skulle det vara med
den lifligaste känsla, som jag skulle hysa den förhoppningen, att
ändtligen det ifrågavarande förslaget skulle af Riksdagen godkännas.
Men, mine herrar, jag har tillräcklig erfarenhet och tillräckligt omdöme
för att kunna bedöma och erkänna värdet af ett godt sjöförsvar
samt erkänna den oafvisliga nödvändigheten, att icke alle -

49 N:o SI.

Lördagen den 16 April, e. m.

näst landttörsvaret utan äfven sjöförsvaret tillgodoses, och att det Angående
endast är med dessa båda, landttörsvaret och sjöförsvaret, väl ut- till

vecklade, som vi kunna räkna på, att försvaret skall kunna fylla iV^Tnad.
sill pligt i farans stund. Med samma känsla, som jag sade nyss i (porta)
fråga om landttörsvaret, med samma lifliga känsla hyser jag den
förhoppningen nu, att herrarne i afgörandets stund icke skola ställa
ett alltför hardt motstånd mot det föreliggande förslaget.

Herr talman! Jag ber att lä yrka bifall till statsutskottets förslag

Häruti instämde herr Alsterlund.

Herr Jonsson i Fröstorp: Herr talman, mine herrar! Jag hade
icke tänkt att begära ordet i den föreliggande frågan, utan som vanligt
lemna den slutna voteringssedeln vid frågans afgörande. Men
jag blef närmast föranledd att begära ordet deraf, att en föregående
talare höll ett ganska långt föredrag i krigshistoria. Om jag hörde
rätt, så gick han i tiden till baka till förra århundradet, och han
stannade icke i Europa, utan gick långt in i Asien och på många
andra ställen.

Hvad nu sjelfva frågan angår, så är jag visst icke afvog mot
sjöförsvaret, utan vill lemna anslag till detsamma så mycket som
jag tror Riksdagen kan göra. Men, mine herrar, här är fråga om
att föra upp ett stort anslag på två millioner på ordinarie stat, och
deri tror jag ligger den faran, att, om man skulle få statsbrist, man
skulle vara tvungen att det oaktadt bevilja dessa två millioner. Det
tror jag vara en farlig väg att beträda.

Jag har icke velat uppehålla kammaren med något långt anförande.
Men jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Det blir ändå 2,260,000 kronor med hvad som är beviljadt i föregående
punkt, som också är till flottans nybyggnad och underhåll.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Lasse Jönsson: Med afseende å den sena timmen skall
jag icke upptaga kammaren länge; jag vill endast bedja herrarne
betänka den svaghet, hvaraf förslaget lider, nemligen att vi, såsom
föregående talare nämnt, om icke skatterna räcka till, få låna till
detta anslag. Redan på afdelningen och inom utskottet märkte man,
att någon annan råd snart nog icke fans än att låna till de löpande
utgifterna. Jag yrkade derför, jemte en annan ledamot på afdelninningen,
rent afslag å detta förslag, dels derför att jag ansåg, att vi
borde gifva oss tid, så att vi finge se, om vi kunde bära så stora
bördor, dels derför att vi äfven ville se, om icke typen behöfde
ytterligare ändras, alldenstund komitén föreslagit ändring, oaktadt
den så mycket som möjligt undvikit att föreslå den ändring, som nu
är fråga om och hvarom herr Jonsson i Hot'' talat.

Men då jag märkte, att inom utskottet icke fans den ringaste
utsigt att få ett sådant förslag att gå igenom, måste man intaga eu
annan ståndpunkt och sluta sig till den reservation, som är fogad
vid denna punkt uti detta utskottsbetänkande. Jag anser, att det
alltid ligger en fara uti att låna för löpande utgifter. Nu har visserAndra
Kammarens Prof. 1892. N:o 31. 4

N:o 81. 50

Angående
anslag till
flottans nybyggnad.

(Forts.)

Angående
anslag till
artillerimateriel
föt
fartyg.

Lördagen den 16 April, e. m.

ligen en talare sagt, att det finnes andra länder, som göra det, men
här i landet hafva vi icke begagnat ett sådant sätt, utan vi hafva,
från hvilken synpunkt vi sett saken och till hvilket parti vi hört,
varit ense om, att det går icke an. Vi böra vara angelägna om,
att inkomsterna räcka till att bestrida de löpande utgifterna, och
utgår man från denna synpunkt, kan jag icke vara ense med till
och med statsministern, som här i kammaren nyss sade, att vi ännu
icke tryckas af skatter. Ja, det må vara, men vi kunna komma att
göra det, och se vi på sistlidet års urtima Riksdags beslut, som
slutade med en 5 millioner kronors anslag till kaserner och andra
dylika ändamål, och vi påminna oss, att statskontoret redan laborerar
med en brist af öfver 5 millioner, så tror jag man med fog
kan fråga: med hvilka tillgångar vänta vi att betacka dessa skulder?
Jag tror derför, att det är nödvändigt, att vi se oss före och akta
oss för att komma in på en väg, hvarifrån vi sedan ej kunna återgå.

För min del yrkar jag bifall till reservationen.

Herrar Erickson i Bjersby och Andersson i Hamra instämde
häruti.

Herr Petersson i Boestad: Jag ber att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställanden och biföll den af herr Persson i Mörarp
med flere vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 9—16.

Biföllos.

Punkten 17.

Till anskaffning af artillerimateriel för fartyg hade Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att på extra stat för år 1894 bevilja ett belopp
af 252,900 kronor.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen för ifrågavarande ändamål
måtte på extra stat för år 1894 bevilja 100,000 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Herr talman, mine herrar! Det här äskade anslaget är af ganska
stor vigt. Utskottet har såsom skäl för den gjorda förminskningen
sagt, att för ifrågavarande ändamål icke skäligen bör anvisas
större belopp, än 1892 års Riksdag derför anvisade. Det är svårt att
inse, hvad sammanhang som finnes mellan 1892 och 1893 vis å vis
ett sådant anslag. För öfrigt kan jag lemna kammaren den upp -

51 N:0 31.

Lördagen den 15 April, e. m.

lysning, att dessa siffror äro mycket noga beräknade och att det är Angående
en brist, som genom detta anslag skulle fyllas, och följden skulle an^a9 till
blifva, att ett blifvande år Riksdagen icke beböfde taga i öfver- “Ä*L-f;nÄvägande
en sådan detaljsak. fartyg.

Jag skall nu först be att få nämna, att denna brist, som i fram- (Forts.)
sta rummet måste fyllas, förefinnes på anslagen, som angå krut.

Lägger jag tillsammans dessa båda summor, som angå krutet, kommer
jag till ett belopp af 60,000 kronor. För att de nya fartygen
med sina kanoner skola få sitt utländska krut, fordras att detta
anskaffas med det allra första; sedermera finnes till anskaffande af
öfrig artillerimateriel för fartygen icke mer än 40,000 kronor.

Om man tager i betraktande, att utskottet i den följande punkten,
angående anslag till artillerimateriel för sjöbefästningarna, också
gjort en liten minskning, så vill jag upplysa om, att vid beställningar
af projektiler i mindre partier kostnaderna ökas i betydligt större
mån, än om man tager de större partier, som bär föreslagits. Särskilt
hvad krutet beträffar, är dess hemforslande förenadt med ganska
dryga kostnader, hvilket förhållandet måste blifva, när vi taga
det utifrån.

Då det således är i rent ekonomiskt hänseende en förlust att
taga in små partier, skulle jag för min del lifligt önska, att kammaren
ville på de skäl, jag nu anfört, i stället för att minska detta
anslag, bevilja detsamma oförändradt. Det är i ekonomiskt hänseende
en ren vinst, ty utgiften måste i alla fall ske.

Herr Svensson från Karlskrona: Förlidet år begärde Kougl.

Maj:t till artillerimateriel ett belopp af 158,000 kronor. Marinförvaltningen
hade då begärt 304,300 kronor till artillerimateriel för
fartygen, detta anslag afsedt hufvudsakligen till projektiler och krut,
men, såsom sagdt, Kongl. Maj:t inskränkte detta behof till 158,000
kronor, och Riksdagen beviljade endast 100,000 kronor.

Nu har marinförvaltningen hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om ett anslag å 255,500 kronor, uteslutande till projektiler och krut,
men Kongl Maj:t har i sin begäran minskat detta belopp något,
emedan till 22 granatkartescber medel kunna anskaffas på annat håll,
och statsutskottet har äfven i år nedsatt beloppet till 100,000 kronor.

Om man på detta sätt skall minska anslaget till artillerimateriel
för hvarje år, och vi nu hafva fått kanoner, men erforderlig ammunition
saknas, huru skall det då gå?

Jag vill icke i denna sena timme hålla något långt anförande,
utan inskränker mig till att yrka bifall till den kongl. propositionen.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall icke upptaga kammarens
tid; jag vill endast nämna, att behofvet kan i och för sig
vara förefintligt, men man har dock trott, att det vore nödvändigt
att se till, huru vida besparingar i detta fall kunde göras, och att, då
Kongl. Maj:t får dessa 100,000 kronor, han dermed bör kunna fylla
de allra nödvändigaste behofven.

Är det nu nödvändigt att anskaffa detta krut, så går det ju an
att göra det, men finner man det lämpligt, att anskaffandet af detta

N:0 31. 62 Lördagen den 16 April, e. m.

till en del kan anstå, så tror jag att äfven det kan gå för sig och
då i stället anskaffa någon del af de öfriga behofven.

Det är på grund af dessa skäl, som utskottet ansett, att det icke
var skäl att tillstyrka mer än dessa 100,000 kronor.1

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner af
herr talmannen gifvits i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 18—22.

Biföllos.

Angående Punkten 23.
samman slagning

af uti två inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen n:o 69
menten^''^0 ''IC1T Persson i Vadensjö och n:o 90 af herr E. Svensson
Stockholm från Karlskrona hade yrkats:

och Karls- af herr Persson, att Riksdagen måtte besluta aflåtande af skrifkrona
m. m. velse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af hvad som erfordrades
för sammanslagning af de nuvarande flottetablissementeu i
Stockholm och Karlskrona, vare sig i eller vid endera af dessa städer
eller å annan ^derför lämplig plats, äfvensom af den årliga besparing
i va ris- och stationsutgifter, som deraf skulle följa;

samt af herr Svensson, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, så skyndsamt som möjligt,
låta utreda,

huru vida icke Stockholms station af kongl. flottan kunde förändras
till en depot, och den sålunda;|då der öfverflödig vordna materielen
och personalen öfverflyttas till Karlskrona station,

samt, i händelse sådant visade sig böra ske,
jf! huru vida icke den för depöten erforderliga materielen kunde förläggas
till galérvarfvet, under det att detta, sedan plats för nämnda
materiel samt6,för erforderliga minverkstäder och förråd samt för kasern
för minörkompaniet m. m. blifvit undantagen, utarrenderades till
enskilda spekulanter, med förbehåll att för flottan erforderliga reparationsarbeten
skulle der i första rummet verkställas; äfvensom,

huru vida icke Skepps- och Kastellholmarne borde försäljas och
derför inflytande köpesumma användas till anskaffande af siökrisrsmateriel.

Utskottet hemstälde emellertid, att de omförmälda motionerna
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

I fråga härom anförde nu:

Herr Persson i Vadensjö: Herr talman, mine herrar! Jag
kan icke gilla det slut, hvartill utskottet kommit i denna punkt.
Vi veta, att vi alla äro vänner af ett bättre sjöförsvar, men det

Lördagen den 15 April, e. m.

63 N:o 81.

synes mig som om vi i afton visat, att vi hafva ondt om medel der- Angående
till. Men om detta förslag antages, och Skepps-och Kastellholmarne sammanförsäljas,
skulle vi kunna anskaffa de pengar, som erfordras för åt^flottetabUssefå
en dugande flotta. '' menten i

Det är derför, mine herrar, som jag skall anhålla, att Riksdagen Stockholm.
måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse med anhållan att få och Karlsfrågan
i detta afseende utredd. Jag vill icke vid denna sena timme ''trona m■ m
upptaga kammarens tid med något längre anförande, utan jag an- (Forts )
håller, herr talman, endast att få med detta yttrande framställa den
önskan, att man måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
innehållande en anhållan att få frågan utredd, d. v. s. mitt yrkande
är detsamma som bifall till motionen.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag är lifligt öfvertygad om,
att vi för vårt försvar nödvändigt behöfva, att vår flotta utvecklas.

Af alla de anföranden, som vi hört i afton till förmån för den af
statsutskottets ledamöter inom Andra Kammaren afgifna reservationen,
har jag dock inhemtat, att vi icke kunna åstadkomma denna
flottans utveckling på beskattningens väg. Jag tror också, i likhet
med dessa reservanter, att i en fråga, sådan som denna vi måste
vara mycket betänksamma, när det blir fråga om påläggande af nya
skatter utöfver de skatter, som redan trycka oss tillräckligt.

Här har emellertid af mig blifvit föreslagen eu utväg, som skulle
möjliggöra anskaffningen af den för flottan erforderliga materielen.

Men utskottet har dock icke varit villigt att tänka på den saken,
ja, utskottet har icke ens ansett frågan vara förtjent af en utredning,
dervid utskottet såsom stöd för denna sin uppfattning åberopat det
uttalande, som afgifvits af 1882 års sjöförsvarskomité. Men, mine
herrar, det är dock en stor skilnad mellan de förhållanden, som då
rådde, mot de nuvarande. Det kunde på sin tid vara af behofvet
påkalladt, att Sverige hade flera stationer för sin flotta, nemligen då
den framdrifvande kraften uteslutande eller åtminstone till hufvudsaklig
del bestod i segelkraft. Nu deremot är förhållandet annorlunda,
sedan ångkraft blifvit den hufvudsakliga framdrifvande kraften,
och våra fartyg derigenom erhållit en allt större och större ökad
fart, så att t. ex. ett afstånd emellan Karlskrona och Stockholm, med
den snabba fart våra fartyg nu hafva, kan tillryggaläggas på 20 timmar.
En hastigare förflyttning af våra fartyg, än förut, kan således
ske. Flottan, förlagd i Stockholm inne i en lång skärgård, som en
lång tid af året är alldeles isbelagd, har svårt att vid behof komma
ut. Man har invändt, att man kan såga ut densamma. Men de
fartyg, som dervid nödvändigtvis måste skickas ut, nemligen våra
minbåtar, tåla icke med sin lätta byggnad vid att boxsas med skärgårdsisarne.
Det torde alltså blifva en nödvändighet att tänka på
att förlägga stationerna eller stationen för vår flotta å någon plats,
der mindre ogynsamma isförhållanden äro rådande. Man behöfdc
visserligen förut hysa mindre betänkligheter att hafva en flottans station
i Stockholm på en tid, då t. ex., som vi veta, vår östra granne
hade blott eu enda station för sin flotta, vid Kronstadt, hvars hamn
är isbelagd under lika lång tid som vår skärgård kring Stockholm.

N:0 31.

54

Lördagen den 15 April, e. m.

Angående Men Ryssland håller nu, såsom vi veta, på med att inrätta ett
s“”'' etablissement för sin flotta vid Libau, som ligger ungefär under
flottetaidisse-s a m m a grad som Karlskrona, eller omkring en half grad nordligare.
menten i Sålunda kan man säga, att förändrade förhållanden inträffat, sedan
Stockholm 1882 års sjöförsvarskomité afgaf sitt utlåtande.
krona^m^m Jag tror> såsom jag nyss nämnde, att det icke är möjligt att på
(Forte'''') "* ^skattningens väg skaffa oss de för ökande af vår sjökrigsmateriel
or ‘ på ett tidsenligt sätt erforderliga medlen; men om man på ett klokt
sätt använde det medel, som jag anvisat och som kan stå oss till
buds, så skulle saken vara afhulpen. De vidlyftiga tomterna på
Skeppsholmen och Kastellholmen äro — i fall man ville förändra
flottans station i Stockholm till en depot för flottan och förläde densamma''
till annan lämplig plats — de källor, hvarifrån det vore
möjligt att, på sätt man önskar, upphjelpa vår flotta. Derest Kongl.
Maj:t i den delen finge taga saken om hand, så kunde saken snart
vara ordnad ur pekuniär synpunkt.

Jag vill emellertid icke framställa yrkande om bifall till min
motion, utan ber i stället få yrka, att Riksdagen ville besluta en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta
utreda frågan, huru vida icke de båda stationerna kunde sammanslås
och flottans station förläggas på det ställe, som Kongl. Maj:t funne
lämpligt bestämma.

Det är icke som karlskronabo jag framstält detta förslag, det
är icke något lokalt intresse, som drifvit mig, utan det är det lifligaste
och varmaste intresse för fosterlandets försvar; ty hafva vi
ingen flotta, så är det icke möjligt för oss att upprätthålla vår neutralitet.

Herr talman, jag anhåller om proposition på det yrkande, jag
tagit mig friheten framställa.

Herr Persson i Vadensjö: Jag skall blott be att, till förekommande
af onödig splittring, få återtaga mitt torra yrkande och instämma
i det af herr Svensson gjorda yrkandet, som ju går i samma
rigtning som mitt.

Herr Nilsson i Skärhus: För min del skulle jag lifligt intres sera

mig för en framställning i den rigtning herr Svensson föreslagit,
d. v. s. om en sammanslagning af flottans stationer, ty huru
man än vill resonera, så är det ju klart, att det måste vara billigare
att hafva stationerna sammanslagna än att hafva dem skilda på
tvenne håll, ty en betydlig besparing med statens medel skulle derigenom
uppstå. Men då motionären framstält saken så, att för försäljningssumman
för Skepps- och Kastellholmarne borde ingå till
statsverket för att uteslutande användas för flottans räkning, så kan
jag ej vara med derom, ty staten behöfver sina penningar till många
andra ändamål än att anslå så stora summor för krigsbehof, som dem
man, enligt motionärens beräkning, skulle erhålla för ifrågavarande
holmar.

Af denna anledning kan jag ej vara med om herr Svenssons
förslag i sistnämnda afseende, utan yrkar utslag å detsamma.

55 N:0 il.

.Lördagen den 15 April, e. m.

Herr Andersson i Högkil: De talare, som uppträdt för de före- Angående
liggande motionerna, hafva, så vidt jag kunnat finna, icke anfört Ja™™na ''af
några giltiga skäl emot utskottets motivering, som hufvudsakligen^offcfa&fissegrundar
sig på sjöförsvarskomiténs utlåtande. menten t

Man har som skäl för motionärernas framställning åheropat de Stockholm
stora inkomster, som skulle genom försäljning af Skepps-och Kastellholmarne
komma försvarsverket till godo. Men detta är blott fram- ‘

tidsutsigter, hvilka först i en aflägsen framtid kunna komma att för- 0
verkligas. Jag skall be att få nämna, att af gardestomterna, som
ursprungligen voro 945,680 qvadratfot, hafva blott 419,820 qvadratfot
blifvit sålda, hvadan alltså cirka 526,000 qvadratfot, eller mer än
hälften, ännu äro osålda, och detta är på 8 år. Vidare ber jag att
få erinra om, att staten snart kommer att försälja de tomter, som
tillhört den gamla kasernen för lifgardet till häst, och att den då får
ytterligare 408,000 qvadratfot att bjuda ut, samt vidare derom, att
veterinärinstitutets tomter, hvilkas försäljning beslöts 1875 och
som beräknades till 1 million, ännu äro osålda. Herrarne finna
alltså, att staten har ett stort antal tomter osålda, som den blott har
liten utsigt att kunna försälja, och hvilka den antagligen ännu icke
på ett 20-tal år skall kunna försälja. Jag ber att till stöd för detta
påstående få anföra, att under 1891, 1892 och den gångna delen af
1893 det sålts endast för 30,000 kronor af gardestomterna. Jag tror
derför icke, att den tillgång, som motionären beräknat genom försäljningen,
är så lätt att bringa till stånd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då hela statsutskottet
varit enigt i denna fråga, skall jag tillåta mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner å hvartdera af de båda återstående
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. G. Brusc
under fyra dagar från och med den 19 dennes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 18, angående allmänna bevillningen;
samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i syfte af nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens
jern vägar; och

N:0 31. 66

Lördagen den 16 April, e. m.

n:o 21, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om
utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11.45 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Stockholm, Aasociatlons-Boktryckeriet, 1893.