RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:30
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren. N:o 30.
Lördagen den 15 april.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 8 innevarande april.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 6 a), 6 b), 54, 55,
56 och 57;
bevillningsutskottets memorial n:o 17;
bankoutskottets utlåtande n:o 10; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 35, 36, 37 och 38.
§ 3.
Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 22, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen,
dels ock väckta motioner om ändring af samma § i regeringsformen.
Till konstitutionsutskottets behandling hade Riksdagens kamrar
öfverlemnat Kongl. Maj:ts proposition n:o 37, deri till Riksdagens
pröfning i grundlagsenlig ordning framlagts följande förslag till ändrad
lydelse af § 74 regeringsformen:
§ 74.
Från den dag, då rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes
på krigsfot, vare sig för rikets skyddande från inblandning i krig
Andra Kammarms Prut. 1893. N:o 30. 1
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
N:o 30. 2
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
mellan främmande magter eller för hotande krigsfaras afvärjande
eller för utförande af redan uppkommet krig, och intill den dag,
då krigsmagten skall återgå till fredsfot, ege Konungen att i den
ordning, på det sätt och på de vilkor samt med den skyldighet för
staten till ersättning, som bestämmas i särskildt af Konungen och
Riksdagen samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilde utfordra
förnödenheter och tjenstbarheter, som må vara att i orten
tillgå och som erfordras för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga
behof, hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig
skyndsamhet tillgodoses.
I sammanhang med behandlingen af denna proposition hade utskottet
till pröfning förehaft tre inom Andra Kammaren väckta motioner,
den ena, n:o 7, af herr A. V. Ljungman, i hvad den afsåg
ändrad lydelse af § 74 regeringsformen, och de båda andra, n:is 219
och 220, af herr A. Hedin, de senare jemväl innefattande förslag
till ändring af samma § i regeringsformen.
Utskottet hemstälde:
*l:o) att herr Ljungmans motion, n:o 7, i hvad den afser ändrad
lydelse af § 74 regeringsformen, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;
2:o) att herr Hedins motioner, n:is 219 och 220, icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd; men
3:o) att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till ändrad lydelse af § 74
regeringsformen, som innefattas i Kongl. Maj:ts proposition.»
Häremot hade reservationer afgifvits:
af herr Ljungman, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen:
§ 74.
Från den dag, då rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes
på krigsfot för skyddande åt rikets neutralitet eller vid infallande
krig och intill den dag, då krigsmagten skall återgå till fredsfot,
ege Konungen, sedan han hela statsrådets tankar deröfver inhemtat
och, i händelse Riksdagen ej är samlad eller skall inom tjugu dagar
sammanträda, Riksdagen sammankallat, att i den ordning, på det
sätt och på de vilkor samt med den skyldighet för staten till ersättning,
som bestämmas i särskild af Konungen och Riksdagen
samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilde fordra förnödenheter
och tjenstbarheter, som finnas att i orten tillgå och äro
3 N:o 30.
Lördagen den 15 April, f. m.
af nöden för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga behof,
hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses;
af
herrar Vahlin, Wikstén, Nilson från Lidköping, Wallmark
i Smedsbyn och Olsson i Ornakärr;
af herr Elowson; samt
af herrar Hedin, Johnsson i Bollnäs och Gyllensvärd, hvilken
sistnämnde hemstält:
att Riksdagen måtte såsom hyllande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen:
»Från
den dag då, enligt beslut af Konungen i statsrådet och
efter utfärdande af riksdagskallelse, rikets krigsmagt eller någon del
deraf ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet,
derest den, vid krig mellan främmande magter, af någon bland
de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande af ett
befaradt eller börjadt angrepp, och intill den dag, då krigsmagten
skall återgå till fredsfot, ege Konungen att i den ordning, på det
sätt och på de vilkor samt med den skyldighet för staten till ersättning,
som bestämmas i särskild af Konuugen och Riksdagen
samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilde utfordra förnödenheter
och tjenstbarheter, som må vara att i orten tillgå och
som erfordras för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga behof,
hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses.»
Ordet lemnades till
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren,
som yttrade: Herr talman! Innan diskussionen i denna fråga tager
sin början, önskar jag upplysa kammaren derom, att i Kongl. Maj:ts
proposition n:r 37 förekommer en liten misskrifning. I den föreslagna
lydelsen af § 74 regeringsformen förekommer på sjette och
sjunde raderna i nu föreliggande betänkande ett uttryck, som lyder
sålunda: »ersättning, som bestämmes i särskilt af Konungen och
Riksdagen samfäldt stiftad lag.» Misskrifningen ligger deri, att der
står särskilt i stället för särskild.
Felet är visserligen icke af den art, att det kan föranleda till
någon misstydning af paragrafen, men jag har ansett mig böra fästa
uppmärksamheten på detsamma med uppmaning till dem af herrarne,
som tänka yrka bifall vare sig till Kongl. Maj:ts förslag eller till
den af herr Vahlin m. fl. afgifua reservationen, hvari samma fel
förekommer, att rättelse af felet påyrkas.
Ang■ ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 4
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Sedan härefter utskottets under punkten l:o) gjorda hemställan
blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Johnsson i Bollnäs som anförde: Jag vill hemställa,
att kammaren måtte besluta, att punkterna l:o), 2:o) och 3:o) i
nu föreliggande betänkande måtte samtidigt föredragas, och att
diskussionen måtte få röra sig om betänkandet i dess helhet.
Med bifall till den sålunda gjorda hemställan, föredrogos nu
jämväl punkterna 2:o) och 3:o), hvarefter
Herr Ljung man begärde ordet och yttrade: Såsom kammaren
behagade finna, hafva, utom jag, nio andra af utskottets ledamöter
från denna kammare anfört reservation mot utskottets beslut att
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af § 74 regeringsformen. Reservationerna äro i hufvudsak lika lydande.
De gå alla ut derpå, att, i likhet med hvad i § 63 regeringsformen
är föreskrifvet med hänsyn till lyftandet af stora kreditivet,
Riksdagen skall sammankallas. Eu olikhet i afseende å desamma
ligger emellertid deri, att i mitt förslag till ändring af § 74 regeringsformen
användas de uttryck, som begagnas i § 63 regeringsformen.
Jag har derför föreslagit, att hela statsrådet, då rikets
krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot, skall höras, då
deremot motsvarande bestämmelse endast förekommer i den sista
eller i den af herr Hedin m. fl. afgifna reservation, der det står:
»— — enligt beslut af Konungen i statsrådet--». I den andra
eller i den af herr Vahlin m. fl. afgifna reservationen finnes icke
nämndt något alls om statsrådets hörande. I öfrigt afvika båda
dessa reservationer från min deri, att uttrycken i desamma äro litet
vidlyftigare affattade än i min. Då jag till exempel auvändt ordet
»skyddande af rikets neutralitet» hafva i de båda öfriga reservationerna
efter dessa ord tillagts en mening, som lyder: »derest den,
vid krig mellan främmande magter, af någon bland de krigförande
skulle hotas eller kränkas»; och då jag från § 63 regeringsformen
lånat uttrycket »vid infallande krig», står det deremot i de båda andra
reservationerna: »för afvärjande af ett befaradt eller börjad t angrepp».
Såsom kammaren torde finna, är således skilnaden mellan min och
de båda andra reservationerna icke synnerligen stor, om man endast
fäster sig vid realiteten. Den väsentligaste skilnaden ligger, så vidt
jag rätt uppfattat reservationerna, deri om hela statsrådet, då rikets
krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot, skall höras
eller ej.
Då emellertid i § 63 regeringsformen ansetts nödigt att inflika
bestämmelse om, att vid inträffandet af deri omhandlade eventualiteter
hela statsrådet skall höras, synes det mig vara af vigt, att ett
dylikt stadgande äfven införes i § 74 regeringsformen, och detta
så mycket hellre, som i § 8 regeringsformen icke angifves, att ärende
Lördagen den 15 April, f. m.
5 N:0 30.
af beskaffenhet, som det nu ifrågavarande, skall föredragas, när statsrådet
är samladt in pleno, utan beslut kan fattas, när endast tre
statsråd, jemte föredraganden, äro närvarande.
Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Vidare anförde:
Herr Nilson från Lidköping: Min ståndpunkt i den fråga,
som nu föreligger till behandling, är tillräckligt angifven genom
den vid betänkandet fogade reservationen, hvari jag deltagit. Några
ord ber jag dock att nu ytterligare få tillägga.
Inom utskottet har ingen enda röst höjt sig mot behofvet af
en särskild reqvisitionslag, hvarigenom ett regleradt skick finnes
stadgadt för anskaffandet af de förnödenheter af hvarjehanda slag,
som oundgängligen erfordras, då härens mobilisering, i händelse af
krigsutbrott, ifrågakommer. Derför har heller icke någon inom utskottet
motsatt sig de förändringar i 74 § regeringsformen, som påkallas
för att möjliggöra antagandet af eu dylik lag, ehuru meningarna
varit delade i fråga om vilkoren och gränserna för reqvisitionsrättens
utöfvande. Många hafva ansett, att den af Kongl. Maj:t
föreslagna förändrade lydelsen af den 74 § är affattad i så dunkla
och sväfvande uttryck, att rum lätt lemnas för en allt för vidsträckt
tolkning af paragrafen. Reservanterna hafva derför velat mera noga
och bestämdt precisera de fall, då reqvisitionsrättens tillämpning må
varda Kongl. Maj:t medgifven. Den nya arméorganisation, vårt land
erhållit, och alla våra försvarsåtgärder i öfrigt afse ju numera ingenting
annat än att kunna upprätthålla landets neutralitet och göra
densamma respekterad vid inträffande krig mellan främmande magter;
och det är således endast för det fall, att denna neutralitet
kränkes, eller att ett fiendtligt angrepp mot vårt land företages,
som det synts oss reservanter nödigt, att Kongl. Maj:t för härens
mobilisering må ega begagna den reqvisitionsrätt, som nu är föreslagen.
Det kan och bör icke förnekas, att en längre utsträckt rätt
någon någon kunde blifva missbrukad och vålla landets indragande i krigiska
förvecklingar, som i annat fall skulle kunnat förebyggas. Äfventyrspolitik
har nog icke alltid varit något för vårt land så alldeles
främmande, och det låter ju tänka sig, att det, som händt
förr, kan inträffa ännu en gång. För min del betviflar jag icke,
utan är tvärtom fullt och fast öfvertygad om, att vår nuvarande
Konung ocli hans regering har fredens och neutralitetens bevarande
till sitt högsta, ja enda ögonmärke. Men vi måste komma i håg,
att den lag, som nu skall stiftas, är afsedd för eu lång framtid,
och då äro vi, såsom lagstiftare, pligtige att tillse, att den lag, som
antages, icke blott för oss sjelfva utan ock för efterkommande innehåller
möjligast tydliga och betryggande garantier mot missbruk vid
densammas tillämpning.
Jag kan icke heller finna, hvarför ej regeringen äfven för sin
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen•
(Forts.)
N:o 30. 6
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
del skulle kunna vara belåten med den begränsning af reqvisitionsrätten,
som göres genom den formulering, som är föreslagen i den
ofvannämnda af mig biträdda reservationen. Regeringen vinner ju
genom densamma allt, hvad hon egentligen behöfver vinna. Både
under den urtima riksdagen och vid flere andra tillfällen har från
statsrådsbänken i denna kammare högtidligt och bestämdt förklarats,
att det aldrig kan blifva fråga om krigsmagtens användande för
annat ändamål än blott och bart för rikets försvar, och då blir
ju en reqvisitionsrätt, äfven med den minskade utsträckning, som
reservanterna föreslagit, alldeles tillfyllestgörande.
Då svenska folket för några månader sedan åtog sig nya, mycket
tunga bördor till stärkande af landets försvar, gjorde sig från många
håll den önskan hörd, att i värnpligtslagen måtte intagas sådana
bestämmelser, som förbjöde, att landets värnpligtiga ungdom fördes
i strid utom landets gränser. Denna önskan vann då icke gehör;
och det svarades, att dylika garantier rätteligen hade sin plats i
grundlagen och icke i värnpligtslagen. Nu är här fråga om att
genom ett grundlagsbud vinna en konstitutionel garanti för att landets
söner icke beqvämligen kunna komma att dragas i fält af annan
anledning än blott för att försvara sitt fosterland. Och jag misstager
mig helt visst icke i min uppfattning, då jag tror, att denna
kammare i likhet med mig önskar erhålla denna garanti, om den
skall ingå på den af Kongl. Maj:t nu äskade reqvisitionsrätten.
Herr talman, jag ber att här nu få yrka afslag å samtliga i
betänkandet förekommande punkter och bifall till den reservation,
som är afgifven af herr Yahlin med flere.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Jag behöfver
ej erinra kammaren derom, att den fråga, som nu föreligger,
är af stor betydelse. Den är af stor betydelse, då utan en lag af
föreslagen beskaffenhet svårigheterna vid en mobilisering skulle ökas,
men den är af ej mindre betydelse, sedt från den synpunkten, att
den kan missbrukas. Jag är öfvertygad om, att kammaren är villig
att åtaga sig de uppoffringar, som kunna anses nödiga för att sätta
vederbörande i tillfälle att värna vårt lands neutralitet och sjelfständighet.
Jag tror, sade jag, att vi icke böra undandraga oss den
tunga, som ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag medför, såvidt nemligen
garantier kunna vinnas derom, att lagen användes endast för
uppehållande af vår neutralitet.
Om jag söker att sätta mig in i den tankegång, som föresväfvade
1809 års konstitutionsutskott vid antagandet af nu gällande
regeringsform, så framgår af motiveringen till förslaget följande enligt
min åsigt mycket tänkvärda uttalande:
»Magten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odeladt
Konungen; men hans beslut kunna icke förhastadt fattas, icke bestämmas
efter ensidiga underrättelser och råd af dolda personer utan
ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas af ett offent
-
Lördagen den 15 April, f. m.
7 N:o 30.
ligt statsråd, hvars ledamöter, stälde under ansvarighet icke blott
för deras tystnad, då de bort råda, måste sjelfva sorgfälligt söka upplysningar,
för att bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder.
På detta sätt, och genom de öfriga föreskrifna i afseende på
ärendenas beredande, bör konungen icke i något fall kunna missledas,
böra allmänna röster icke kunna hindras att genom något organ
tränga fram till honom. Den oafbrutna vanan att höra råd, allvarligen
och högtidligt gifna, skall en ung monarks sinne dana och i
en mogen Konungs stadga aktning för sanning och rätt.»
Det är med hänsyn till denna tankegång, som i vår nuvarande
regeringsforms 63 § har blifvit inlagd den bestämmelsen, att då
Kongl. Maj:t skall använda det mindre kreditiv, som Riksdagen bör
ställa till Konungens förfogande, statsrådet deröfver bör höras, och
att användandet af det större kreditivet skall föregås af beslut i
statsrådet och Riksdagens sammankallande. Om jag nu försöker
sammanställa bestämmelsen i § 63 i regeringsformen, sådan den nu
är aflat t ad, och § 74, sådan den här är föreslagen, så frågar jag:
är icke den bestämmelse som här är föreslagen i § 74 af utomordentligt
större betydelse än bestämmelsen i § 63? De medel, som
det åligger Riksdagen att i form af kreditiv ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande, att användas då vår neutralitet hotas, kan Riksdagen
sätta högre eller lägre, allt efter befintliga förhållanden, och om
Kongl. Maj:t utan giltiga skäl beslutar, att någon del af detta kreditiv
lyftas, är af långt mindre vigt, än då fråga är att utskrifva
reqvisitioner till obegränsadt omfång.
Det är just med anledning af denna uppfattning, som jag för
min del icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts förslag oförändradt. Jag
vill icke vara emot att Riksdagen vidtager sådan ändring i regeringsformen,
att Riksdagen kan antaga vissa s. k. reqvisitionslagar, som
skulle tillämpas, då armén ställes på krigsfot. Men dock endast i
det fall, att garantier för dess eventuella missbruk införas. En väsentligt
större garanti synes mig ligga deruti, att beslut om dess
tillämpning må fattas i statsrådet, och riksdagskallelse utfärdas. Det
kan ju icke vara välbetänkt eller tillrådligt, att Kongl. Maj:t skulle
ega att i kommandoväg besluta om arméns sättande på krigsfot och
användning af reqvisitionslagen, hvilket beslut således kunde fattas
utan att statsrådet derom hade kännedom. Erfarenheten visar, att
garantien är större, då statsrådet, med den i grundlagen dem ålagda
ansvarighet, måste i beslutet deltaga; och att just derigenom många
förslag blifvit afböjda, som beslutade skulle hafva haft ödesdigra följder.
Vi hafva, synes det mig, åtskilligt att lära af den tankegång,
som synes hafva besjälat 1809 års män, hvilka hade en bitter erfarenhet
af hvartill det kan leda, när eu äfventyrlig monark har
att ensam besluta i frågor, som så djupt ingripa i ett folks ve
eller väl. Denna tankegång finner jag, åtminstone till sina hufvudgrunder,
återgifven i herr Hedins reservation, som innehåller åtskilliga
garantier och dessutom uttalar den bestämmelsen, att den
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 8
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
ifrågavarande lagen endast får användas för neutralitetens upprätthållande.
Det är på grund häraf som jag nödgas yrka afslag å Kongl.
Maj:t proposition. Om deremot den förändring i Kongl. Maj:ts förslag
vidtages, dels att beslut om arméns ställande på krigsfot bör
beslutas i statsrådet, och dels att riksdagskallelse bör utfärdas, har
man, åtminstone relativt taget, en garanti för att icke förhastade
och obetänksamma beslut fattas om en mobilisering, som, öfvervägda
i statsrådet under dess ansvarighet, möjligen ej kommit till stånd.
Med dessa antydningar, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till den af herr Hedin m. fl. vid betänkandet fogade reservation,
hvilken i hufvudsak upptager herr Hedins motion i denna fråga.
Herr Hedin instämde häruti.
Herr Bengtsson: Vid den förberedande behandlingen af detta
ärende inom utskottet var jag af den åsigt, att en förändring uti
74 § regeringsformen borde vidtagas, och detta för att möjliggöra
antagandet framdeles af en sådan reqvisitionslag, som var bifogad
den kongl. propositionen. Jag hyste denna uppfattning icke endast
derför, att jag ansåg det vara nödvändigt att kunna få alla de förnödenheter
till hären, som vid utbrytande krig erfordras, utan äfven
derför, att jag ansåg det vara nödvändigt att hafva ett i lag stadgadt
tillvägagående för dessa förnödenheters uttagande för att trygga
allmänheten mot möjliga Övergrepp, i fall sådana kunde ifrågakomma.
Men jag var tillika af den åsigt, att man icke borde godkänna den
kongl. propositionen oförändrad, ty enligt ordalydelsen i densamma
tror jag, att vederbörande möjligen skulle kunna missbruka sin rätt
och göra dessa utskrifniugar i onödan. Jag anser nemligen, att
Kongl. Maj:t icke bör hafva rätt att tillämpa reqvisitionslagen utom
i yttersta nödfall, ty så länge vederbörande ha tillfälle att på
vanligt sätt förskaffa de lifsförnödenheter m. in., som behöfvas för
hären, bör man enligt mitt förmenande icke ålägga allmänheten
något tvång med utskrifningar af sådana föremål, som de icke sjelfvilligt
vilja afstå. Jag vill emellertid gerna vara med om att antaga
ett lagförslag i detta syfte, ty jag anser ett sådant vara af behofvet
påkalladt både för härens och allmänhetens skull.
Af de förslag, som nu i form af reservationer föreligga, kan
jag för min del icke finna annat, än att i det af herr Hedin m. fl.
framlagda förslaget de farhågor jag hyste äro bäst undanröjda, och
skall jag derför på samma gång jag yrkar afslag å utskottets betänkande
anhålla om bifall till herr Hedins reservation.
Herr Carl Ericson: Jag har, efter att så sorgfälligt som möjligt
hafva genomläst och studerat den kongl. propositionen rörande
ändring af 74 § regeringsformen, kommit till den åsigt, att detta
förslag är ganska tillfredsställande. I motsats mot hvad sorn sagts
Lördagen den 15 April, f. m.
9 Nso 30.
i motionen n:o 219 bär jag funnit, att man i den kongl propositionen
låtit sig angeläget vara att så välja de krigiska ordalagen, att
de skulle påminna om den freds- och neutralitetspolitik, som svenska
folket önskar att föra, likasom om Kongl. Maj:ts pligt att hafva
fred och neutralitet till ständigt högsta ögonmärke; således att Kongl.
Maj:ts förslag afsåg försvarskrig, icke anfallskrig. När jag nu fått
konstitutionsutskottets betänkande i min hand, ser jag, att majoriteten
inom utskottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag, hvaremot jag
finner, att vid betänkandet fogats icke mindre än tre reservationer
— jag tror för öfrigt, att samtliga ledamöterna i utskottet från
denna kammare reserverat sig.
När jag nu finner de små skiljaktigheter i hufvudsak, som förefinnas
emellan de olika förslagen, och vidare af motiveringen till reservationerna
äfven finner, att reservanterna hafva erkänt nödvändigheten
af en förändring utaf ifrågavarande grundlagsparagraf, emedan
en reqvisitionslag är af behofvet påkallad, då må jag säga, att jag
fått det intrycket, att samarbetet inom konstitutionsutskottet måtte
lemna åtskilligt öfrigt att önska.
När jag under sådana förhållanden genomgår reservationerna,
så finner jag mot den första, nemligen herr Ljungmans, icke något i
sak att anmärka, men anledningen, hvarför jag ändå förordar Kongl.
Maj:ts och utskottets förslag, är, att jag finner §:n i detta förslag vara
bättre stiliserad än i herr Ljungmans.
Går jag sedan vidare till de båda efterföljande reservationerna,
så finner jag, att dem emellan icke förefinnes någon annan olikhet,
än att herrar Vahlin m. fl. yrka, att riksdagskallelse skall utgå, innan
Kongl. Maj:t fattar beslut att sätta armén på krigsfot, hvaremot
herrar Hedin m. fl. yrka, att beslut om arméns försättande
på krigsfot skall fattas uti statsrådet, hvarjemte riksdagskallelse skall
utgå. Ja, jag får säga, att jag hvarken i ena eller andra fallet har
några invändningar att göra häremot, och jag är alldeles öfvertygad
om, att så kommer att tillgå i verkligheten. Det är för hvar
och eu, som har det allra ringaste begrepp om hvad det vill säga
att sätta armén på krigsfot, alldeles påtagligt, att ingen åtgärd skall
kunna i ett sådant ögonblick ligga Kongl. Maj:t allvarligare om
hjertat än att med största skyndsamhet få Riksdagen samlad. Nu
kan man visserligen säga, att hvad reservanterna här föreslagit är
obehöfligt, alldenstund vi veta, att uti 63 § regeringsformen är föreskrifvet
att, för att lyfta det lilla kreditivet, statsrådets tanke deröfver
skall inhemtas samt, för att lyfta det stora, riksdagskallelse
dessutom skall utfärdas, och något försättande af armén på krigsfot
utan att lyfta kreditivet är helt enkelt otänkbart. Men anser man
dessa båda föreskrifter mera betryggande genom att de intagas i
74 § regeringsformen, så har jag ingenting deremot.
Det förekommer emellertid i de båda senare reservationerna en
mellanmening, mot hvilken jag måste inlägga en gensaga, ty när
jag drager ut konseqvenserna ur denna mening, kan jag knappast
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen•
(Fort9.)
N:o 30. 10
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
tro annat, än att den inkommit af förbiseende. Det säges nemligen:
»från den dag, då rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes på
krigsfot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest
den, vid lerig mellan främmande magter, af någon bland de lerigförande
skulle hotas eller kränkas» etc. Hvad innebär nu detta?
Jo, om ett stadgande, sådant som det nu föreslagna, inkommer i
grundlagen, blir följden den, att Konung och Riksdag icke ens gemensamt
kunna vidtaga några förberedande åtgärder för bevarandet
af neutraliteten förr än först och främst kriget är utbrutet och således
de främmande magternas flottor redan plöja hafven i närmaste
granskapet af våra farvatten och dessutom neutraliteten hotas och
kränkes. Hvad vill nu detta »hotas och kränkes» betyda? Icke lärer
man kunna tala om hotas och kränkas, om icke från någon af
de krigande magterna ens gjorts framställning om vare sig bistånd
eller att få besätta någon del af vårt land. Pågår således kriget i
Östersjön, och någon sådan framställning af endera af de krigförande
magterna icke förut gjorts, så har Konungen och Riksdagen i enlighet
med den föreslagna lydelsen af ifrågavarande § icke rätt att vidtaga
några förberedande åtgärder. — Eu vacker dag framställer en af de
ifrågavarande magternas sändebud i Stockholm en önskan att få besätta
en del af vårt land, t. ex. Gotland, och som kriget redan pågår,
tager man icke hänsyn till annat än hvad egna intressen bjuda,
och således fordras svar å denna framställning inom sex timmar.
Yår regering måste naturligen afvisa en sådan framställning, men
hvad blir följden häraf? Jo, att Gotland sannolikt inom tolf timmar
besättes. Således är på detta sätt en del af vårt land besatt, utan att
ett fartyg är utrustadt, utan att en enda soldat blifvit mobiliserad.
Nej, mine herrar, det är icke nog med att man förklarar, att man
vill vara neutral, man har äfven åtskilliga skyldigheter att fullgöra, och
dessa skyldigheter innebära, att man oafvisligen företager sådana förberedande
åtgärder, att man allvarligen kan möta, om någon skulle tilllåta
sig att vilja kränka neutraliteten. Sådana förberedande åtgärder
kunna icke företagas utaf Konung och Riksdag, om detta förslag till ändring
af 74 § i enlighet med herr Hedins reservation varder godkändt.
Såsom sagdt, jag föreställer mig, att denna mellanmening endast
af förbiseende inkommit, och jag hoppas derför, att reservanterna
icke så mycket skola hålla på densamma. Den förekommer
icke i herr Ljungmans reservation.
Under sådana förhållanden och då jag icke skulle våga att på
rak arm hvarken föreslå, att några ord uti förslaget till grundlagsparagrafen
skola utgå, ej heller göra någon ändring uti förslaget,
är jag, såsom sagdt, nödgad att helt enkelt påyrka bifall till utskottets
hemställan, med den reservation, som af herr justitieministern
blifvit anförd, nemligen att ordet »särskilda utbytes mot »särskild».
Jag yrkar således bifall till utskottets betänkande.
Herr Höjer: Jag ber att få i yttersta korthet angifva min
Lördagen den 15 April, f. m.
11 N:o 30.
ståndpunkt till föreliggande fråga, hvilken jag anser vara en af de
vigtigaste, som vid denna riksdag hafva förekommit. Villigt erkänner
jag, att det är af behofvet påkalladt att så snart som möjligt
erhålla eu ny reqvisitionslag. Detta är en fråga, som i flera år stått
på dagordningen, och hvars lösning, det erkänner jag, också bör följa
och följa särskilt som ett korollarium af besluten på urtima riksdagen
1892. Men af detta erkännande följer naturligtvis icke, mine
herrar, att jag utan vidare skall gå in på det förslag till ändring
af 74 § regeringsformen, som Kougl. Maj:t har framlagt.
Först och främst kan jag icke göra det, så länge formen för
handläggningen af de ministeriella ärendena är sådan som den är,
och så länge som från Första Kammarens sida möter ett bestämdt
motstånd mot hvarje försök, äfven det mest rationella, att få en förändrad
form för behandlingen åt dessa ministeriella ärenden. Men
äfven om formen vore annorlunda, och äfven om man kunde hoppas,
att Första Kammarens ställning skulle blifva en annan än den nu
verkligen är, skulle jag ändå icke för min del vilja skänka min röst
till omredigering af den 74:de §:n på det sätt, som Kongl. Maj:t föreslagit,
och detta på den grund, att det synes mig, som om sjelfva
de ordalag, Kongl. Maj:t valt i sitt förslag, i de vigtigaste punkter
innehålla eu mångtydighet och äro temligen svåra att till sin innersta
mening genomtränga.
Kongl. Maj:ts förslag innehåller tre fall, i hvilka reqvisitionslagarne
skulle komma att tillämpas. Det första fallet är det, att
det vore fråga om rikets skyddande för inblandning i krig mellan
främmande magter. Jag antager, att Kongl. Maj:t menar det fall,
att vi skulle blifva nödsakade att skydda vår neutralitet. Det andra
fall, som Kongl. Maj:t förutsätter, är det, att en hotande krigsfara
skall afvärjas. Jag antager, att Kongl. Maj:t med detta andra fall
menar ett försvarskrig.
Men om man antager, att Kongl. Maj:t har denna mening med
sina två första fall, då återstår att söka svar på hvad Kongl. Maj:t
har menat med sitt tredje alternativ, deri Kongl. Maj:t sätter i fråga
reqvisitionslagarnes tillämpning för utförande af redan uppkommet
krig. Jag antager, att detta tredje fall af Kong]. Maj:ts förslag icke
kan vara precis likbetydande med någotdera af de två föregående
fallen, utan något helt annat. Då kommer jag med eller mot min
vilja att tänka derpå, att Kougl. Maj:t haft för ögonen möjligheten
af ett anfallskrig eller möjligheten af ett krig, som uppkommit såsom
det nödvändiga resultatet af eu allians med främmande krigförande
magter. Om det icke här i Kongl. Maj:ts förslag finnes tre fall med
olika innebörd, ser jag icke något giltigt skäl, hvarför tre olika fall
på detta sätt skulle vara i förslaget formulerade. Redan otydligheten
i detta afseende framstår för mig såsom ett skäl, som gör det omöjligt
för mig att gifva min röst åt ifrågavarande förslag.
Nu kan visserligen anmärkas, att någon annan politik än en
freds- och försvarspolitik är för Sverige otänkbar. Ja visserligen:
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forte.)
N:o 30. 12
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
ingen kan mer än jag vara öfvertygad om, att vår nuvarande Konung
och vår nuvarande regering strikte hålla sig till den grundsatsen att
icke hafva någon annan yttre politik än den, som afser vår fred och
vår neutralitet, skyddandet af vårt nationella oberoende. Men deraf
följer alldeles icke, i synnerhet sådan som formen för de ministeriella
målen nu är, att icke en annan konung och en annan regering
kunna på grund af bristfälligheterna i vår lagstiftning i detta hänseende
utsätta oss för någonting, som mer eller mindre blefve rubriceradt
under namnet äfventyrspolitik. Och såsom herr Hedin anmärker
i sin motion och som för öfrigt blifvit framhållet vid förra urtima riksdagen,
är det ett faktum, att vi flera gånger varit nära att blifva
inkastade utan vårt eget förvållande i en sådan äfventyrlighetspolitik.
När jag då skall välja mellan reservationerna och Kongl. Maj:ts
förslag och genomgår de olika reservationerna, kommer jag för min
del till den åsigten, att herr Hedins är den bästa att antaga, och
det derför, att den också innehåller i realiteten, såsom herr Ljungman
nyss sade, det samma som hans, ehuru vida skarpare preciseradt, än
hvad fallet är i de öfriga reservationerna. Särskildt synes det mig,
att herr Hedin skarpare har formulerat de två fall, i hvilka reqvisitionslagarne
skulle vara att tillämpa. Det första afser skyddandet
af vår neutralitet och det andra afvärjandet af ett befaradt eller
börjadt angrepp. Jag förstod icke herr Ericssons resonement eller
hörde det endast delvis. Jag förstår icke, hvad han menade med
att ett accepterande af herr Hedins formulering i detta stycke skulle
innebära ett hinder för regering och Riksdag att vidtaga åtgärder
för bevarande af vår neutralitet. Det synes mig, att den formulering,
som herr Hedin föreslagit, alls icke innebär något hinder för
bevarandet och betryggandet af vår neutralitet genom vidtagande af
åtgärder för en mobilisering. I öfrigt nämnde herr Ericsson, att det
skulle vara obehöflig! att i denna paragraf intaga bestämmelsen, att
beslut af Konungen i statsrådet och utfärdande af riksdagskallelse skulle
vara ett vilkor för reqvisitionslagarnes tillämpning, emedan en riksdagskallelses
utfärdande redan erfordras för lyftandet af det stora
kreditivet och det icke vore tänkbart att ställa armén på krigsfot
annat än under förutsättning att det stora kreditivet redan vore
lyftadt. Jag kan icke förstå, hvarför man icke på ett ställe i grundlagen
kan intaga alla de bestämmelser, som med frågan ega samband.
På grund af de skäl, som jag nu anfört, och de, som herr Hedin
anfört i sin reservation, och de, som herr Johnsson i Bollnäs anförde
nyss i sitt yttrande, instämmer jag med dem, som yrka bifall
till herr Hedins reservation.
Herr Boethius: Såsom man finner af betänkandet, förekomma
i reservationerna hufvudsakligen tre vilkor, hvilka man vill uppställa
såsom garanti för antagande af denna lag. Det första vilkoret är,
att beslutet skall fattas i statsrådet. Det förekommer väl icke i herr
Vahlins reservation, men deremot i herr Ljungmans och herr He
-
Lördagen den 15 April, f. m.
13 Nso 30.
dins reservationer, ehuru med någon skiljaktighet, i det att herr
Ljungman vill förlägga detta beslut i statsrådet till sjelfva frågan
om reqvisitionslagen, herr Hedin åter till ett föregående eller samtidigt
beslut om arméns ställande på krigsfot. Den skilnaden synes
mig dock icke vara så vigtig; ty, är det så, att armén skall ställas
på krigsfot, så måste väl nödvändigtvis reqvisitionslagen tillämpas,
och således skulle beslutet i alla fall fattas i statsrådet. Det synes
mig dock lämpligare att förlägga detta vilkor till frågan om reqvisitionslagen,
då det är just denna, om hvilken här är fråga. Men,
som sagdt, detta är temligen likgiltigt. Jag har på privat väg
hört den anmärkningen göras mot herr Ljungmans formulering, att
den skulle lemna mindre garanti än den af herr Hedin begagnade
formulering. Men frågan, huruvida företräde eller icke skall lemnas
åt herr Ljungmans motion framför herr Hedins, synes mig vara temligen
likgiltig. I herr Ljungmans motion heter det, att den ifrågavarande
åtgärden »skall ega rum sedan Konungen hela statsrådets
mening deröfver inhemtat». Att denna föreskrift skulle innefatta
någonting annat än att, på sätt herr Hedin föreslagit, beslutet skall
fattas i statsrådet, synes mig icke vara möjligt. Herr Ljungmans
förslag synes mig hafva företrädet framför herr Hedins deri, att det
uttryckligen förutsätter, att hela statsrådet skall höras. Det ena som
det andra synes mig dock temligen likgiltigt, ehuru jag af formella
skäl lutar åt herr Ljungmans förslag. Hvad vilkoret i och
för sig sjelft angår, har jag ingenting deremot.
Den andra gruppen af reservanter har icke upptagit detta vilkor,
möjligen på grund deraf, att bestämmelsen derom tinnes i det förslag
till reqvisitionslag, som är bifogadt betänkandet såsom bilaga, och
kommer en sådan bestämmelse in der, så kan derigenom den erforderliga
garantien vara vunnen. Jag förstår icke, hvarför icke man
lika gerna skulle kunna sätta in vilkoret i grundlagen, i synnerhet som
ju grundlagsförändringen måste ske förr än garantilageu blir antagen.
Beträtfande det andra vilkoret, eller Riksdagens sammankallande,
har jag för min del icke heller någonting att invända deremot.
Ty jag anser för alldeles gifvet, att i sådant fall måste Riksdagen
höras. Men här förekommer eu något olika formulering i de två
senare reservationerna mot den af herr Ljungman begagnade, och den
sistnämnda synes mig hafva företrädet. Det står nemligen i dessa
reservationer: »Från den dag, då, enligt beslut af Konungen i statsrådet
och efter ''utfärdande af riksdagskallelse» etc. o. s. v. I
herr Ljungmans reservation åter heter det, att i händelse Riksdagen
ej är samlad eller skall inom tjugu dagar sammanträda, skall
Konungen sammankalla Riksdagen o. s. v. Den senare formen synes
mig vara lämpligare, ty man kan i fråga om den förra formuleringen
åtminstone tänka sig en besynnerlig konseqvens. Om Riksdagen
redan är samlad, skall då också riksdagskallelse utfärdas?
Jag medgifver gerna, att den frågan icke har mycken praktisk betydelse;
men då en grundlag bör vara så tydlig och klar som
Ang. ändrad
lydelse af §~
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o BO. 14
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
roöiligt, så synes mig i detta fall herr Ljungmans formulering vara
lyckligare vald.
Hvad åter angår det tredje vilkoret, eller bestämmande af de
fall, då denna reqvisitionslag skulle, få tillämpas, så får jag säga,
att jag för min del anser, att herr Öfverste Ericsson hade alldeles
rätt i sin mot herr Hedins reservation framstälda anmärkning. Blir
denna af herr Hedin m. fl. afgifna reservation Riksdagens beslut,
så kan man icke använda reqvisitionslagen för vidtagande af åtgärder
till tryggande af vår neutralitet, förrän kriget redan utbrutit.
Men det kan hända, att man fullkomligt vet att detta krig
skall utbryta och komma att hota oss. Kan det då icke vara skäl
att vidtaga åtgärder redan på förhand. Hvad för öfrigt angår frågan
om att genom paragrafens omformulering få deri inryckt det
vilkor, att reqvisitionslagen icke må kunna användas till annat ändamål
än till försvar, så tror jag nog och hoppas att något annat
icke skall inträffa, och derför skulle jag kunna vara med äfven om
detta vilkor, men man må ju kunna tänka sig möjligheten af att
en regent störtar Sverige i ett anfallskrig och att i följd deraf fienden
rycker in i landet. Då blir det en klen tröst att på det sättet
taga hämnd på regeringen, att regeringen icke får använda reqvisitionslagen
till landets försvar. Det synes mig också i allmänhet
olämpligt att införa konstitutionella garantier på sådant sätt, att
pröfningen förlägges hos den enskilde; blir ett sådant vilkor antaget,
som här ifrågasatts, så kan deraf följa att de enskilde personer, som
komma att utsättas för reqvisitionslagen, kunna anse sig hafva rätt
att pröfva, huru vida de konstitutionella garantierna blifvit iakttagna.
Detta kan emellertid leda till svårigheter, och på grund deraf är det
som jag för min del icke vill vara med om ett så beskaffadt beslut.
Men om kammaren håller derpå, så skulle det åtminstone vara ömkligt,
att den oegentligheten, som af herr öfverste Ericson påpekades,
blefve aflägsnad.
Af hvad jag nu sagt framgår, att här förekomma många olika
formuleringsförslag, af hvilka det ena kan anses hafva företrädet i
eu punkt, det andra i en annan punkt. Under sådana förhållanden
och då kammarens allmänna önskan tyckes vara att lagen matte
antagas, synes det mig vara rättast, att kammaren beslöte förslagets
återremitterande till Utskottet, och enligt min åsigt borde detta ske
i syfte att i Kongl. Maj:t förslag måtte intagas bestämmelsen, att beslut
om reqvisitionslagens tillämpning eller om krigsmagtens ställande
på krigsfot skall fattas i statsrådet, samt att, för att en sådan
åtgärd skall få vidtagas, riksdagskallelse skall utfärdas, såvida Riksdagen
icke är samlad eller inom tjugu dagar skall sammanträda.
Herr talman! På grund af och i enlighet med hvad jag nu anfört
ber jag att få yrka återremiss.
Herr Jonsson i Hof: Herr Boethii anmärkning, deri han
ifrågasatte, huruvida, i det fall att Riksdagen redan vore samlad,
Lördagen den 15 April, f. m. 15
riksdagskallelse ändock skulle utfärdas, synes mig vara temligen
oskyldig; ty om Kongl. Maj:t eger rätt att lyfta det stora kreditivet
på grund af hvad för sådant fall är bestämdt, så tror jag man
skall kunna göra på samma sätt här. Det tyckes vara eu alldeles
gifven sak att, om Riksdagen är samlad, någon riksdagskallelse icke
behöfver utfärdas, utan syftar förslaget på det fall, att Riksdagen
icke är samlad. Om man inlåter sig på så minutiösa bestämmelser
om så tydliga och sjelfklara saker, så synes man sträcka sina
skrupler bra långt. Nu synas mig emellertid såväl herr Boethius
som herr Ericson icke kunna urskilja, hvari olikheten föreligger emellan
Kongl. Maj:ts rätt att begagna reqvisitionslagen och Kongl.
Maj:ts rätt att vidtaga åtgärder i öfriga afseenden för bevarande
af rikets neutralitet. Kongl. Maj:t har i detta fall inom vissa gränser
fria händer. Han kan använda det lilla kreditivet och dermed,
bedrifva krigsrustningar, äfvensom de å de särskilda hufvudtitlarne
uppkomna allmänna besparingarna. Först då detta icke räcker,
utan det stora kreditivet måste tillgripas, kommer denna omständligare
proceduren att sammankalla Riksdagen. Och ingen kan väl
neka, att alla dessa saker i första rummet skola komma i fråga,
innan reqvisitionslagen komme att behöfva tillämpas. Denna tflllämpning
synes mig nemligen blifva nödig, sedan alla öfriga åtgärder
för armens ställande pa krigsfot och dess koncentrering och utrustning
blifvit vidtagna. Detta ligger ju också i sakens natur, och jag
får säga, att, om det här gälde för kammaren att antaga det ena
eller det andra af dessa föreliggande olika förslag, eller att afslå
desamma, sa kommer jag för min de], derest icke den formulering,
som innefattas i den af herr Hedin m. fl. afgifna reservation och
hvilken synes mig vara bäst preciserad, blir antagen, alldeles bestämdt
att ställa mig på afslag och sålunda hellre afslå ett förslag,
som icke är tillfredsställande, samt låta frågan hvila ytterligare några
ar,° än antaga en så beskaffad formulering, som den af regeringen
ifrågasatta och hvilken jag icke anser vara tillfredsställande, emedan
rätten eller, så att säga, utrymmet att begagna sig af reqvisitionslagen
är allt för vidsträckt; ty det kan nemligen inträffa sådana fall,
att det är en lifssak för vårt land, att denna rättighet icke är så
vidsträckt, som den skulle blifva enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Jag skall, på grund af hvad jag nu sagt, för att angifva min
ståndpunkt i denna fråga, tillåta mig att yrka bifall till herr Hedins
reservation.
Häruti instämde Herrar Jansson i Krakerud, Bruse, Halvar
Eriksson, Nydahl, John Olsson, Ola Bosson Olsson, Aulin och
Hamm ar ström.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag har tillåtit mig att begära ordet med anledning af
hvad som yttrades af den siste talaren, som sökte framhålla, att re
-
N:o 30.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regerings~
formen•
(Forts.)
N:o 30. 16
Ang ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
qvisitionslagarne icke beliöfde komina i fråga att tillämpas förr än
armén redan vore rustad.
Det har, såsom en föregående talare påpekat, knappast förekommit
till denna Riksdags behandling någon fråga, som, ur militärisk
synpunkt, är af större vigt, än den, som nu föreligger. Ty,
mine herrar, hvad gagnar det väl egentligen till att vi sökt skalla
oss en arméorganisation och att de mest noggranna detaljförslag äro
utarbetade om huru vår armé skall ställas på krigsfot, derest allt
detta skall omintetgöras genom att hinder läggas för anskaffandet
af en så nödvändig beståndsdel uti eu krigshär, som t. ex. arméns
hästar utgöra. Det torde ligga i herrarnes minne, att uti det betänkande,
som låg till grund för Kongl. Maj:ts förslag till urtima Riksdagen,
förekom en särskild afdelning, som hade till titel: »Hästuttagnings-
och reqvisitionslagarne», och denna afdelning framhölls
såsom en högst betydande och integrerande del af hela arméorganisationen.
Det är ju olika krigshandlingar, som förekomma under ett
krig, och bland dessa intager mobiliseringen och uppmarschen^ ett
af de vigtigaste rummen, derför att i dessa krigshandlingar råder
man sjelf öfver hvad som företages och kan icke hindras af motståndaren.
Motståndarens motverkan mot mina handlingar inträder
först vid de derpå följande krigshandlingarna, när de egentliga
operationerna på sjelfva krigsteatern tagit sin början. Häraf följer,
att dessa första krigshandlingars ordnande på bästa sätt är af den
mest genomgripande betydelse; ty i den man de äro klokt anordnade,
har man chancer för en lycklig utgång i hela det blifvande kriget.
Men en af de allra vigtigaste anordningar i dessa första krigshandlingar
är, att de — mobiliseringen och uppmarschen — så hastigt
som möjligt komma till stånd. Detta kan icke ega rum, utan att
man har en reqvisitionslag. Jag vill blott påminna om, att för vår
nuvarande armés försättande på krigsfot beliöfvas 23 å 24,000 hästar
samt 4 å 5,000 fordon. Man må nu i mobiliseringsföreskrifterna
hafva aldrig så noga för hvarje myndighet angifvet, hvad den har
att göra; hvad tjenar detta till, om icke allt, som behöfvas, finnes
tillgängligt, utan den långsamma utvägen måste tillgripas, som heter
köp? Skall man i stället för att uttaga hästarne medelst reqvisition
nödgas köpa desamma, så gå dertill åt månader, i stället för genom
det °förra tillvägagångssättet dagar och timmar, hvilka sistnämnda
här vid lag spela ofta nog en stor rol. Om man vill skapa en fullständig
härordning, är det af allra största vigt att tillgodose krafvet
på möjlighet att göra erforderliga reqvisitioner under ett krigs första
afdelning eller under mobiliseringen och uppmarschen.
Sedan kommer sjelfva kriget i egentlig mening, när känningen
med fienden börjat och de krigshandlingar vidtagas, der fiendens motverkan
spelar in. Äfven den då förekommande reqvisitionen är af
stor vigt, om än icke af så stor som den, hvilken förekommer under
de första krigshandlingarna. Den är af vigt derför, att om man
Lördagen den 15 April, f. m. 17 fl.© 30.
skall koppas att vinna seger öfver motståndaren, är det icke nog Ang. ändrad
att hafva en armé, som är något så när jemförlig med hans, utan lydelse *f §
man måste äfven hafva sjelfva krigsteatern i gift våld. Detta kan 74 re9er,n93’
ske så, att man taktiskt håller vissa punkter besatta, men ännu ^1™.*”,
vigtigare är, att man i ekonomiskt hänseende är herre öfver krigsteatern.
Särskildt i glest befolkade länder, sådana som vårt, spelar
detta en ytterst betydelsefull roll. Den som beherskar landet i ekonomiskt
hänseende förmenar sin motståndare att lefva, och förmenas
han att lefva, så lärer han heller icke kunna föra krig. Förr i tiden
har detta icke i tillräcklig mån beaktats, men man har numera
kommit under fund med, hvilken omätlig vigt som tillkommer anstalterna
i härens rygg, genom hvilka truppernas underhåll och vård
ordnas och tryggas. Det blir alltså nödvändigt att anordna
krigsteatern så, att man rår om äfven dessa delar af hvad som fordras
för kriget. Det vore sålunda i hög grad oklokt af oss att
qvarstå på vår nuvarande ståndpunkt, hvarigenom vi förmena oss
att i landet anskaffa de nödvändiga förnödenheterna, medan deremot
fienden i detta fall gör hvad han vill.
Då vi under den urtima riksdagen vidtagit så kraftiga ansträngningar
för att på ett tillfredsställande sätt ordna försvaret, så följer
som ett nödvändigt komplement dertill, att äfven förevarande fråga
ordnas på ett tillfredsställande sätt. Det är derför med största
glädje som jag helsar det faktum, att alla utskottsledamöterna synas
hafva varit genomträngda af vigten af att ett beslut fattas i frågan,
och endast det förhållandet, att icke alla äro eniga om sättet och
vilkoren för frågans lösning, gifver mig anledning att befara, att
hon möjligen icke heller nu varder löst. Med en sådan utsigt för
ögonen skulle jag vilja säga, att hvithet som helst af de framstälda
förslagen är bättre än det nuvarande tillståndet.
När det gäller att granska de olika förslagen, så är det emellertid
gifvet, att man helst väljer det bästa. Om vi då gå till en
granskning af de förslag, som föreligga, så tror jag, att grundade
anmärkningar mot såväl det ena som det andra af reservanternas
förslag kunna göras. Först och främst ber jag få å nyo framhålla
den stora betydelse, som måste fästas dervid, att inga som helst
hinder läggas för mobiliseringen — så att den både kan verkställas
med erforderlig hastighet och i rätt tid — något som dock i
viss mån kan befaras, derest vare sig herr Ljungmans eller någon
af de andra reservationerna varder antagen. Jag har åtminstone
icke klart för mig, huruvida icke, om bestämmelsen stiliseras såsom
herr Ljungman föreslår: »för skyddande af rikets neutralitet eller
vid infallande krig», det deruti skulle ligga ett förmenande för regeringen
att börja tillgripa reqvisitioner redan under mobiliseringen.
Det beror på, huru uttrycket »infallande krig» skall tolkas. Skulle
det betyda, att, först när kriget börjat och fienden infallit i landet,
reqvisitionslagen skulle få tillämpas, så ber jag att få påpeka, att
Andra Kammarens Prot. 189.1. N:o BO. 2
N:o 30. 18
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
det då är alldeles för sent. Skall denna tolkning vara den rigtiga,
är förslaget icke tillfredsställande.
Hvad åter beträffar herr Hedins in. fl. förslag, så heter det
der: »för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den vid krig
mellan främmande magter af någon bland de krigförande skulle
hotas eller kränkas». I likhet med herr Ericson kan jag icke finna
annat, än att eftermeningen efter orden »rikets neutralitet» är farlig
just derför, att den, såsom mig synes, gör krigsutbrott mellan främmande
magter till vilkor för neutralitetsmobilisering och sålunda
förmenar krigsstyrelsen möjligheten att sätta armén på krigsfot
förr än det, under vissa förhållanden åtminstone, kanske är för sent.
Nu har i alla dessa förslag insatts ett vilkor för att man skulle
få använda denna lag. Eu reservant har uttryckt sig så: »ege
Konungen, sedan han hela statsrådets tankar deröfver inhemtat och,
i händelse Riksdagen ej är samlad eller skall inom tjugu dagar sammanträda,
Riksdagen sammankallat.» En annan grupp af reservanter
formulerar vilkoret så: »efter utfärdande af riksdagskallelse», och
slutligen den tredje gruppen: »Från den dag, då enligt beslut af
Konungen i statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse». Jag
har alldeles för länge varit chef för generalstaben för att icke vara på
det allra lifligaste genomträngd af vissheten om, att det alls icke
förefinnes någon möjlighet att mobilisera utan Riksdagens hörande.
Det har här talats om stora och lilla kreditiven, men hvad förslå
dessa 7 ‘/2 millioner, när det gäller en mobilisering. Det har äfven
talats om de besparingar, som finnas öfver på anslagen under fjerde
hufvudtiteln, men de förslå lika litet. Nej, mobilisering och riksdagskallelse
höra alldeles tillsammans. Under sådana förhållanden
synes det mig, som om det kunde komma på ett ut, om detta vilkor
införes i grundlagen eller icke, ty riksdagskallelse maste ju i alla
fall utfärdas, innan mobiliseringen kan börja. Då vi tillhöra ett
land, som varit lyckligt nog att hafva egt en så långvarig fred som
vårt, så tror jag, att den kraftansträngning, som det innebär att
sätta armén på krigsfot, är så stor och man kommer att få så svårt
att besluta sig derför, att det icke torde vara nödvändigt att införa
några bestämmelser i grundlagen, hvarigenom beslutets fattande än
ytterligare hämmas. Om en sådan bestämmelse införes eller icke,
är emellertid, som sagdt, för mig, militäriskt sedt, temligen likgiltigt,
ty Riksdagen måste sammankallas, innan man kan börja mobilisera.
Beslutet om en mobilisering kommer äfven i hvarje fall att
fattas i statsrådet. Att mobilisera, utan att beslutet derom fattas
af Kongl. Maj:t i statsrådet, låter sig icke göra, ty en mobilisering
medför icke blott order, som i kommandoväg kunna utfärdas, utan
äfven anbefallande af åtgärder, som måste vidtagas af de öfriga
statsråden, och på denna grund måste ju beslutet om mobilisering
fattas i statsrådet in pleno.
Af hvad jag nu yttrat torde framgå, att uppräkningen af de
fall, då krig kan inträffa, icke är fullständig i reservanternas förslag,
Lördagen den 15 April, f. m. 19
och vid sådant förhållande motverkas genom eu dylik uppräkning
•det militära målet med det föreliggande förslaget. Hvad deremot
beträffar intagande i förslaget af en bestämmelse om, att riksdagskallelse
skall vara utfärdad, innan reqvisitionslagen får träda i kraft,
så finner jag en sådan bestämmelse mindre behöflig, enär, om den
inflyter i förslaget eller icke, i alla fall riksdagskallelse måste
ega rum.
Herr Lyttkens: Äfven vid 1889 års riksdag var denna fråga
före. Vid behandlingen af densamma inom kammaren yttrade vår
aktade och mycket saknade vän Carl Ifvarsson några ord, som jag
skall tillåta mig uppläsa. Han yttrade nemligen bland annat:
»Månne man icke bör göra en jemförelse mellan det grundlagsstadcande,
som tillägger Konungen rätt att ensam, d. v. s. utan
Riksdagens börande, förklara krig, och det i afseende på anskaffandet
af det behof, som fordras för ett krigs förande? Jag bar åtminstone
förestält mig, att grundlagsstiftarne utgått från den synpunkten, att,
då Konungen fått full rätt i det ena afseendet, de velat hafva eu
motverkan i det andra, nemligen att Riksdagen måste sammankallas
för att bevilja medel till krigets utförande, hvilka ju måste vara en
förutsättning för att kriget skulle kunna föras. Som förhållandet
nu är, är det ju endast kreditiven för Konungen att tillgå i detta
afseendet. Riksdagen skulle sålunda i fall af krig böras öfver de
derför nödiga anslagen. Men om man nu gör en ändring i grundlagen
för det antydda fallet och antager eu särskild reqvisitionslag,
utan att vidtaga eu motsvarande ändring i grundlagens bestämmelse
rörande Konungens magt att börja krig,- är det min öfvertygelse,
att man derigenom utvidgar Konungens magt, så att det kan vara
farligt nog att fatta ett dylikt beslut. Det är godt och väl att
Konungens magt i det ifrågavarande fallet finnes, men en motvigt
är också behöflig inom landets representation; ty det kan tänkas,
att eu Konung annars kan börja krig helt obetänksamt. Sådant
bar inträffat förr, och det är naturligtvis lagstiftarens skyldighet
att söka förebygga detta. Någon annan bestämmelse än den nu
gällande i fråga om Konungens rätt att utan Riksdagens börande
börja krig, kunde ju förr icke anses vara lämplig, derför att det då
var för lång tid mellan riksdagarne, och det dröjde för långt ut på
tiden, innan Riksdagen bann sammankallas för att i frågan blifva
börd. Nu, då man alltid har tillfälle att inkalla Riksdagen när som
helst, och detta kan ske på kortare tid, äro förhållandena icke desamma
som förr»; och på den gruud yrkade han afslag å Kongl.
Maj:ts förslag. Dessa Carl Ifvarssous åsigter äro nu ännu mer berättigade
än då, ty, sedan Riksdagen nu har genom att anslå medel
och vidtaga åtgärder till förbättring af vår arméorganisation bragt
det derhän, att vår armé nu snart nog är så rustad, att ett krig
kan företagas, så är det så mycket vigtigare att söka förebygga, att
icke en äfventyrslvsten och obetänksam Konung kan mot folkets
N:o 30.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o SO. 20
Ang. ändrad
lydelse af §
7 4 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
vilja kasta landet i krig. En sådan händelse behöfva vi visserligen
icke befara under vår nuvarande älskade Konungs regering, hvars
fredskärlek vi alla känna. Men det är icke så länge sedan Sverige
icke en, utan flera gånger stod vid branten af ett krig, och det
enda, som förebyggde faran, var, att armén icke var rustad, att det
icke fans några reqvisitionslagar och att det icke fans penningar.
Skall nu en reqvisitionslagstiftning införas, så är det af vigt,
att det finnes en hämsko, hvarigenom man förebygger upprepandet
af dylika äfventyrligheter. I detta afseende har Kongl. Maj:t icke
vidtagit en enda åtgärd, han har i sitt förslag icke infört ett enda
jota i syfte att begränsa kommande regenters enväldiga bestämmanderätt
på detta område.
Det är märkvärdigt, att då det, som statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet nyss försäkrat, ingenting betyder, om man
i förslaget intager en dylik begränsning, emedan, som han sade,
man naturligtvis icke kan börja något krig utan att sammankalla
Riksdagen, det är märkvärdigt, säger jag, att Kongl. Maj:t då icke
infört detta vilkor i sitt förslag, så att de, hvilka i likhet med mig
tveka att i detta hänseende utvidga magten på folkets bekostnad,
hade kunnat finna, att detta icke varit meningen och att genom
införande af sådana bestämmelser i lagen något lugna befolkningen,
som fruktar för förnyande af forna tiders äfventyrskrigspolitik.
Hvarför har icke detta kommit in i Kongl. Maj:ts förslag? Vi
hafva sett, hvilka ängsliga omgärdande!! vidtagits i Första Kammaren
vid hvarje det ringaste försök att der göra folkviljan mera
gällande och att i någon liten mån inskränka kouungamagten. Vi
sågo, då arméorganisationen antogs, med hvilken storm der emottogs
ett förslag, som väcktes om att minska Konungens magt öfver första
uppbådet, så att Konungen icke skulle ega rätt att föra det ur landet.
Häraf finner man, att man borde fordra af regeringen, som,
synes det, icke är fullt så konungslig som Första Kammaren, hvilken
är mera rojalistisk än sjelfva Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t
måtte gå den folkliga kammaren till mötes med sådana skyddsåtgärder.
Jag erkänner villigt, att en reqvisitionslag är nödvändig,
men jag vill icke antaga någon sådan utan att omgärda den med
garantier mot framtida äfventyrspolitik och obetänksamma krigsplaner.
Af reservationerna tilltalar mig den af herr Hedin m. fl.
afgifna mest, och jag skulle icke tveka att med min röst vara
med om att antaga den, derest jag icke visste att, om Andra Kammaren
tager denna reservation, så kommer det till ett sammanjemkningsförslag,
och med kännedom om den utpreglade motståndskraft,
som fiunes i Första Kammaren, och den svaghet, som för närvarande
råder i denna kammare, fruktar jag, att denna sammanjemkning
blir sådan, att alla de af reservanterna föreslagna åtgärder
och förbehåll, som redan de äro ganska svaga värn i detta hänseende,
blifva till intet. Jag är öfvertygad om att Första Kammaren
kommer att diktera beslutet, helst då jag ser, att Andra
21 N;o 30.
Lördagen den 15 April, f. m.
Kammarens män i konstitutionsutskottet icke ens kunnat sammanjemka
sina åsigter i en gemensam reservation, utan att de kommit
med icke mindre än tre sådana. Derför fruktar jag, att vi efter
sammanjeinkningen få tillbaka ett förslag, som borttagit alla dessa
restriktiva åtgärder och föreskrifter mot en i krigshänseende enväldig
konungamagt. Skulle krig stå för dörren, kan jag icke inse att det
skall behöfvas så lång tid för att höra statsrådet och utfärda riksdagskallelse,
utan detta bör väl kunna ske på några minuter och
innan reqvisitionslagen skall komma att tillämpas.
Herr talman, jag anser att det i herr Hedins reservation icke
fins ett ord, icke ett jota för mycket af hvad som behöfs för att
skydda oss, och jag tror också, att jag icke står ensam i kammaren
■om den åsigten, att vi icke vilja gifva efter ett ord deraf, utan vilja
hålla fast vid denna reservation; men då jag fruktar, att detta icke
blir fallet i medkammaren, så skall jag nu yrka afslag på alltsammans,
i afvaktan på att få in ett kongl. förslag, som iakttager Riksdagens
flera gånger uttalade önskningar om föreskrifter till inskränkande af
Kongl. Maj:ts magt i detta hänseende och för att på det viset uttrycka,
att vi hellre vilja, oaktadt vi inse nyttan och nödvändigheten
af en lag uti ifrågavarande afseende, afslå alltsammans
än afstå en enda bestämmelse i herr Hedins reservation, och att,
om Första Kammaren ej ingår på dessa ganska moderata fordringar,
får hellre frågan för denna gång förfalla.
Jag yrkar på denna grund afslag. Eljest skulle jag hafva varit
med om herr Hedins reservation, hvilken jag väl vet, kommer att af
denna kammare antagas.
Herr Bratt: Jag instämmer till alla delar i hvad min ärade
vän och kamrat på skaraborgsbänken nyss yttrade i början af sitt
anförande. Jag är i likhet med honom fullt öfvertygad om, att det
i verkligheten måste tillgå just på det sättet, att Kongl. Maj:t i
statsrådet beslutar om arméns försättande på krigsfot och om Riksdagens
inkallande, innan mobilisering kommer i fråga. Och då, såsom
vi nyss hörde, herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
hyser samma uppfattning, har jag fått deruti ett ytterligare
stöd för rigtigheten af denna min åsigt.
Jag anser sålunda, att ur denna synpunkt bör det icke möta
någon svårighet att antaga herr Hedins m. fl. reservation. Men jag
ser icke heller samma fara, som herr Ericson, i de öfriga vilkor,
som innehållas i denna reservation. Det förefaller mig nemligen,
som om sista satsen af den derstädes förekommande mellanmeuingen:
»vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den,
vid krig mellan främmande magter, af någon bland de krigförande
skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande af ett befaradt eller
börjadt angrepp», skulle mot den ifrågasatta faran lemna trygghet.
Just i ordeu: »bejaradt angrepp» synes mig här vid lag ligga en latitud
åt handlingsfrihet för Kongl. Maj:t, som utesluter de olägenhc
-
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 22
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Lördagen den 15 April, f. m.
ter, hvilka ansetts kunna af den i reservationen föreslagna formuleringen
uppkomma.
Då jag emellertid tror, att man vid stiftande af denna lag bör
söka undvika allt, som kan leda till tvifvel eller osäkerhet i afgörandets
stund, och då jag ej är absolut viss, att sådant icke Jean
framkallas af denna mellanmening, som å andra sidan synes mig
saklöst kunna vara borta, skulle jag helst se, att densamma strökes.
I förhoppning att detta må kunna ske, vill jag, då redan en talare
yrkat återremiss, förena mig med honom.
Herr Ljungman: Med anledning af hvad som i saken blifvit
nämndt af åtskillige talare, vill jag fästa uppmärksamheten på, att
det ligger icke någon sådan Konungens magt inskränkande betydelse
i vare sig min eller herr Hedins m. fl. reservation, som man
här velat anse. Begge dessa reservationer tillerkänna Kongl. Maj:t
all den rätt, som kan vara nödig för att skydda rikets neutralitet
samt värna riket, i händelse man befarar anfall eller sådant redan
egt rum, och i andra fall kan väl näppeligen denna rätt behöfva
användas.
Hvad beträflar den tidpunkt, då reqvisitiousrätten skulle tilllämpas,
är det gifvet, att enligt reservationerna skulle den inträda i
samma stund, riksdagskallelse af ifrågavarande anledning blifvit utfärdad.
Jag vill fasta uppmärksamheten på, att Riksdagen, med anledning
af en motion af herr Waldenström, förklarat kvilande till
grundlagsenlig behandling ett ändringsförslag, hvarigenom riksdagskallelse
skulle kunna offentliggöras genom allmänna tidningarna i
stället för genom kungörande i hufvudstadens kyrkor, och om detta
förslag blir lag, kan en riksdagskallelse utfärdas nära nog omedelbart
efter det statsråds hållande, hvari beslutet fattats. Ty man
kan naturligtvis anmoda vederbörande tidning att hålla sig i ordning
till att utfärda ett extra blad om denna kallelse, hvilket kan
ske mycket hastigt. Man behöfver således icke befara något dröjsmål
härutinnan.
Jag vill också med hänsyn till de yrkanden, som framstälts
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, fästa uppmärksamheten på,
att lagen, sådan den af Kongl. Maj:t formulerats, är litet sväfvande.
Ty om Kongl. Maj:ts förslag skulle oförändradt antagas, borde man
åtminstone utbyta ordet krigsmagten mot krigshären. Förhållandet
är nemligen det, att en del af flottan allt emellanåt ställes pa krigsfot;
hvarje gång ett fartyg skickas ut på en längre expedition, är
det fullt stridsrustadt. Detta gör, att man är tvungen utbyta ordet
krigsmagt mot krigshär, om icke reqvisitionstiden skulle blifva, snart
sagdt, permanent. I reservationerna är denna oegentlighet undviken
genom att det föreskrifves riksdagskallelse, ock då gör det icke något,
att ordet krigsmagt användes.
För bedömande af frågan om, hvilken reservation nu är förmånligast
att sluta sig till, bör man taga hänsyn till en blifvande
Lördagen den 15 April, f. m.
23 N:o 30.
sammanjemkning, och då har man å ena sidan att fästa sig vid, att
herr Hedins m. fl. reservation är mera vidlyftig än de öfriga reservationerna
och å andra sidan att lägga märke till, att min reservation
innehåller den bestämmelsen, att hela statsrådet skall höras och
att sålunda beslut icke kan fattas, om blott 4 ledamöter af statsrådet
äro närvarande.
Jag gör emellertid för närvarande icke något yrkande.
Herr Elowson: Såsom af det nu föredragna utlåtandet framgår,
hafva alla utskottets ledamöter från denna kammare reserverat
sig mot utskottets beslut. Deraf torde framgå, att nämnda beslut,
sådant det nu föreligger, tillkommit med hjelp af den förseglade
sedeln. För egen del har jag reserverat mig utan angifvande af
någon särskild motivering. Anledningen till min reservation är den,
att jag icke kunnat godkänna den redaktion, som föreligger i Kongl.
Maj:ts förslag till lydelse af 74 § regeringsformen. Jag anser nemligen
nödigt, att det finnes några konstitutionella garantier, så att
icke en så vigtig och, jag vill gerna medgifva det, så bedröflig sak
som denna reqvisitionsrätt i en framtid må kunna komma att missbrukas.
Om man också kan vara förvissad derom, att under den
nuvarande Konungens tid icke något missbruk i förevarande hänseende
skall komma att ega rum, vet man icke, om icke efter eu 50
å 100 år något sådant skulle kunna inträffa, och då man stiftar en
grundlag, måste man naturligtvis vara mycket försigtig. Härtill
kommer äfven den omständigheten, att Sverige-Norges politik måste
afgjordt vara en fredspolitik, ty de förenade rikena vilja icke kasta
sig in på några äfventyrligheter.
Jag tillåter mig äfven fästa uppmärksamheten på, att enligt
det föreliggande utlåtandet två af utskottets ordinarie ledamöter
från Första Kammaren låtit anteckna, att de icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet. Deraf torde möjligen kunna
framgå, att dessa icke i allo dela utskottets uppfattning, och det
skulle sålunda kunna vara eu möjlighet, att Första Kammaren vill
i detta stycke gå Andra Kammarens önskningar till mötes.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet sade,
att en mobilisering bör ske med stor hastighet. Men icke lärer
hastigheten kunna förminskas deraf, att Konungens beslut fattas i
statsrådet, ty statsrådet kan väl mycket snart sammankallas; det
kan icke gå åt många minuter mer att sammankalla fulltaligt statsråd
än att tillkalla chefen för landtförsvarsdepartementet. Men den
omständigheten, som med reservationen afses, att man vill hafva
konstitutionella garantier för att beslutet om reqvisitionslagens tilllämpniug
skall af Konungen fattas i statsrådet, anser jag vara af
utomordentligt stor betydelse, för att icke i framtiden må åstadkommas
några förvecklingar. Jag tror också, att det är af vigt,
att i och med detsamma, som reqvisitionslagen skall tillämpas, kallelse
till Riksdag utfärdas, så framt Riksdagen då icke är samlad.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts-)
N:o 30. 24
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
Detta undantag tror jag. i analogi med bestämmelsen i 63 § regeringsformen,
icke behöfver uttalas, ty sjelfklart är, att, om Riksdagen
är samlad, någon vidare åtgärd i denna väg icke erfordras.
Jag vet icke, om jag rätt uppfattade herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, då han sade, att han hade så lång
erfarenhet från generalstaben, att han icke kunde tänka sig, att en
mobilisering kunde beslutas utan Riksdagens medverkan. Men meningen
är ju icke, att i och för mobiliseringens beslutande och reqvisitionslagens
tillämpande Riksdagen skall medverka, utan att Riksdagen
skall sammankallas för att efter några dagar vara till hands.
Med den reqvisitionslag, som i öfverensstämmelse med den af Kongl.
Maj:t föreslagna formuleringen af 74 § i regeringsformen skulle antagas,
kunde det ju vara tänkbart, att Konungen skulle kunna föra
krig utan att sammankalla Riksdagen; han kunde låta bli att lyfta
stora eller lilla kreditivet; han kunde genom allianser skaffa sig
penningsubsidier för att föra kriget. Jag tror visserligen icke, att
något sådant kommer i fråga, men det ligger dock inom möjlighetens
område, och då man skall stifta en lag för framtiden, tror jag
det är af vigt, att äfven denna bestämmelse om utfärdande af riksdagskallelse
intages i grundlagstexten.
En talare har framstält anmärkning mot den mellanmening i
herr Hedins m. fl. reservation, som säger, »derest rikets neutralitet,
vid krig mellan främmande magter, af någon bland de krigförande
skulle hotas eller kränkas», hvilken mellanmening denne talare ansåg
vara obehöflig. För min del tror jag dock, att denna passus
bör stå qvar. Det skulle nemligen kunna tänkas, att en mobilisering
företages, som lika väl kan hafva till ändamål att framkalla
krig som att skydda derför. Och då det i fortsättningen heter, att
det skall vara för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp,
ligger deri ju en synnerligen stor befogenhet att fatta beslut. Ty
om man har anledning misstänka, att ett angrepp på vårt land förestår,
så är ju detta ett tillräckligt skäl för fattande af beslut om
mobilisering.
På grund af dessa skäl ber jag få ansluta mig till den reservationshemställan,
som återfinnes på sid. 10 och 11 af konstitutionsutskottets
utlåtande och som börjar med orden: »från den dag,
då, enligt beslut af Konungen i statsrådet och efter utfärdande af
riksdagskallelse, rikets krigsmagt» — — — och slutar med »tillräcklig
skyndsamhet tillgodoses». I sammanhang härmed, och då
alla tre punkterna af betänkandet äro föredragna, ber jag att få
yrka bifall till punkt 1 och afslag å de i punkt 2 omförmälda motionerna,
såvida desamma afvika från den af mig nu förordade reservationen,
samt afslag å utskottets hemställan i punkt 3.
Jag vill icke sluta, innan jag uttalat min synnerliga tillfredsställelse
dermed, att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
förklarat, att de reservationer, som här föreligga, i
allmänhet kunna vara antagliga. Han framstälde visserligen åtskil
-
Lördagen den 15 April, f. m.
25 N:o 30.
liga detaljanmärkningar mot såväl den ena som den andra af dem,
men hade i hufvudsak ingenting att mot dem erinra. Han uttalade,
att frågan om beredande af reqvisitionsrätt är af synnerlig vigt.
Jag är glad att i detta hänseende kunna instämma med honom;
men jag skulle vilja göra eu vördsam hemställan, huruvida icke regeringen
skulle vilja gå ännu något längre än att endast acceptera
det förslag, som möjligen antages af denna kammare. Jag har redan
förut framhållit, att två af Första Kammarens ledamöter inom
utskottet tillkännagifvit, att de icke deltagit i beslutet, och att detta
möjligen kunde betyda, att de icke fullkomligt gillade den redaktion
af 74 §, som regeringen framlagt. Om regeringen derför ville använda
sitt stora inflytande på Första Kammaren, skulle det måhända
vara möjligt att nu få ett sammanstämmande beslut angående denna,
enligt min tanke, för fosterlandets försvar synnerligen vigtiga fråga.
Med uttalande af denna vördsamma hemställan till regeringen anhåller
jag, herr talman, att få hänvisa till de yrkanden, jag nyss
framstält.
Herrar Broström och Nilsson i Yrängebol instämde med herr
Elowson.
Herr Li lien b er g: Jag har begärt ordet blott för att i korthet
säga, att jag yrkar bifall till herr Hedins m. fl. reservation.
Jag gör det hufvudsakligen af de skäl, som anförts af representanten
för Lidköping, men då nämnde representant slutade sitt
anförande med att yrka bifall till den reservation, i hvilken han
instämt, eller herr Yahlins m. fl., så ville jag nu hemställa till
honom, om han icke ville återtaga sitt yrkande och i stället biträda
herr Hedins in. fl. reservation. Dessa båda reservationer
äro ju nästan lika lydande och skilja sig blott deri att den, som
Lidköpings-representanten biträdt, icke talar om att statsrådet skall
höras, innan reqvisitionslagen kommer att tillämpas.
Med herr Lilienberg förenade sig herrar Vahlin och Biilow.
Herr Gyllensvärd: Då äfven jag inom utskottet icke kunnat
biträda majoritetens hemställan, har detta icke berott derpå, att jag
underkänt vigten af en reqvisitionslag, utan derpå att jag icke kunnat
gilla den af utskottet föreslagna lydelsen af 74 §. De skäl, som
för mig varit bestämmande, finnas angifna i herr Hedins m. fl.
reservation och hafva nu framhållits af tvenne ledamöter i konstitutionsutskottet,
hvarför jag ej skall upptaga kammarens tid med att
återupprepa dem.
Jag skall derför endast be att få yrka afslag å såviil Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets hemställan och bifall till den af
herr Hödin m. fl. afgifna reservation.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 26
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
7 4 regeringsformen.
(Forts.)
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Då jag är öfvertygad, att kammaren hyser samma åsigt, som chefen
för landtförsvarsdepartementet nyss uttalade, eller att denna fråga,
militäriskt sedd, är af mycket stor vigt, så vill äfven jag uttala min
uppfattning i frågan.
Jag vill då först säga, att jag icke är fullt belåten med ordalagen
i den kongl. propositionen, ty jag tror att der fattas något,
som svenska folket gerna ville se förvaradt i grundlag.
Hvad beträffar herr Ljungmans förslag, så innebär det visserligen
en förbättring, men jag tror att äfven der fattas något, som
man borde hafva in. Herr Ljungman antyder väl, att statsrådets
tankar skola inhemtas, men jag tycker att detta är väl litet. Deremot
heter det i en annan reservation, att Konungen skall i statsrådet
fatta beslut, och detta medför den trygghet, som vi alla önska. Säger
man blott att statsrådets tanke skall inhemtas, så förefaller det mig,
som om Konungen skulle kunna i kommandoväg utfärda befallning om
tillämpning af den ifrågasatta lagen. Hvad beträffar herr Vahlins
in. fl. reservation, så är deri uteslutet allt som afser den trygghet,
som skulle vinnas genom statsrådets hörande, och detta är
också ett skäl, hvarför jag icke kan vara med om den, ty då skulle
samma förhållande kunna inträda, som jag antydde i fråga om herr
Ljungmans förslag. Deremot anser jag, att i herr Hedins m. fl.
reservation ligga förvarade alla de betryggande föreskrifter, som jag
tror att svenska folket önskar hafva i den nu föreslagna lagen. Jag
vill erinra herrarne om, att det i nu gällande värnpligtslag står,
att hvarje svensk man är skyldig att deltaga i fosterlandets försvar,
men då tycker jag också, att denna skyldighet för våra värnpligtige
icke heller bör ifrågakomma förr än det verkligen gäller landets försvar.
Detta uttalas också tydligt såväl i herr Vahlins som herr
Hedins reservation, men, som sagd!, i den förra fius den lucka, att
der intet nämnes om statsrådets hörande, och derför tycker jag att
herr Hedins reservation är den mest betryggande. I denna förekommer
visserligen också en ganska vidsträckt fullmagt, men dock något
mindre än i både Kongl. Maj:ts och herr Ljungmans förslag, ty i
herr Hedins reservation står det: för afvärjande af ett befaradt eller
börjadt angrepp. I en fråga af så allvarsam natur som denna bör
man icke gå längre, än att man är säker om, att det blott gäller
fosterlandets försvar eller att afböja en hotande fara eller att tillse, att
vår neutralitet icke kränkes. Af dessa skäl tycker jag, att alla borde
vara eniga om dessa bestämmelser, och det var med stor tillfredsställelse,
som jag hörde herr statsrådet säga, att hvilket som helst
af dessa förslag vore antagligt, ty under sådana förhållanden tror
jag, att denna kammare bör bifalla herr, Hedins reservation såsom
den mest fullständiga och formfulländade. Jag tror att det är af
stor vigt att vi få trygghet i detta hänseende. Herrarne erinra sig
nog mycket väl våra öfverläggningar och beslut i fråga om värnpligtslagen.
Jag var då bland dem, som voro mycket betänksamma
Lördagen den 15 April, f. m.
27 ILO 30.
mot att låta Ivouungen utan Riksdagens körande föra första uppbådet
utom rikets gränser, men omständigheternas magt gjorde, att jag
måste släppa denna öfvertygelse. Men kan man nu här inlägga en
garanti för att Konungen eller de andra personer, som kunna inverka
på saken, skola i ett dylikt ögonblick iakttaga all den varsamhet,
som är möjlig, så tycker jag, att vi böra göra detta genom att
här stadga, att svenska folket icke behöfver underkasta sig ett sådant
tvång — ty ett tvång är det ovilkorligen och ett tvång, som
djupt ingriper i de medborgerliga förhållandena — förr än det är
nödvändigt för fosterlandets försvar. När vi nu antagit värnpligtslagen,
som gifver Konungen rätt att föra första uppbådet utom rikets
gränser, så ser jag i detta förslag ett litet betryggande af att
detta icke kommer att ske annat än efter moget öfvervägande och
först då landets sjelfständighet hotas. Jag tror således, att vi borde
kunna enas om detta förslag, och då, såsom sagd!, jag hörde att herr
statsrådet icke fann det oantagligt, så ber jag få yrka undanrödjande
af utskottets tillstyrkan af Kongl. Maj:ts förslag och bifall till herr
Hedins reservation.
Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Persson i
Tällberg, Sjöberg, Pitjdberg, Truedsson, Svensson i Olseröd, Lasse
Jönsson, Bexcll, Gollander, Thermcenius och Nordin.
Herr Hedin yttrade: Herr talman ! Herr talmannen har redan hört
ett afslagsyrkande såväl å den kong], propositionen som å den bland
reservationerna, hvilken här af de fleste talarne blifvit förordad, och
flera sådana yrkanden kunna under fortgången af frågans behandling
framkomma. Herr talmannen har hört de allvarliga betänkligheter,
som uttalats af representanten på hallandsbänken. Ingen bör heller
undra uppå, att, när Riksdagen står ansigte mot ansigte med en
fråga sådan som denna, gamla betänkligheter komma igen och möjligen
äfven nya betänkligheter sälla sig till de gamla. De, som läst
det Kongl. Maj:ts förslag till ändring i 74 § regeringsformen åtföljande
utkast till reqvisitionslag eller föregående sådana utkast och
som något så när komma i håg, hvad dessa lagförslag innehålla och
afse; de som vidare komma i håg, hvad värnpligtslagen stadgar om
de värnpligtiges ställande under krigslag, när de blifvit inkallade
till tjenstgöring, och de som något så när komma i håg, hvad krigslagarne
innehålla, de skola kunna säga sig, att, när den olyckliga
dag kommer, då de värnpligtig få inkallas jemte den öfriga delen
af hären och då eu eventuel reqvisitionslagstiftning af Kongl. Maj:t
sättes i kraft, nationen i sjelfva verket befinner sig under trycket
utaf ett slags belägringstillstånd. Det är icke underligt, att tvekan
och betänksamhet uppstå. För min del finner jag en reqvisitionslagftiftning
i den rigtning, som mer än eu gång har varit ifrågasatt,
vara utaf högsta behof påkallad och vill derför undanrödja de hinder,
som den nuvarande lydelsen af 74 § regeringsformen lägger i
Ang. ändrad,
lydelse af §>
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 28
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
vägen för antagandet af en sådan lagstiftning. Jag och de, som uti
min reservation instämt, hafva sökt att formulera förslaget till den
74:e §:n så, att icke i någon den allra ringaste mån genom den lydelse,
vi vilja gifva paragrafen, något afbräck skall göras uti uppnåendet
af det syfte, som en reqvisitionslagstiftning bör hafva, och jag påstår,
att vi uti det förehafvandet lyckats.
Den mycket ärade statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
började sitt anförande med eu erinran i frågeform: hvad
tjenar vår arméorganisation till och hvartill tjenar en plan för dess
användning, om man icke har hästar, om man saknar ett utaf de
väsentligaste vilkoren för arméns rörlighet? Men denna uti frågeform
framstälda anmärkning drabbar icke i någon den ringaste mån
reservanternas förslag, ty då skulle den äfven drabba Kongl. Maj:ts
förslag. Liksom det uti Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af
74 § heter: »från den dag, då» etc. och »intill den dag, då krigsmagten
skall återgå till fredsfot», så heter det också uti herrar
Johnssons, Gyllensvärds och min reservation: »från den dag, då —
— — — — rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot
— — — och intill» den och den dagen etc. Således är det en
gemensam bestämmelse uti det kong], förslaget och uti vår reservation,
att reqvisitionslagstiftningen icke kan utaf Kongl. Maj:t förklaras
skola tillämpas förrän från det ögonblick, då Kongl. Maj:t
har beslutit att ställa krigsmagten eller en större eller mindre del
af den på krigsfot. Således lägga vi i det hänseendet icke det allra
ringaste hinder i vägen, större än det, som redan uti den kongl.
propositionen finnes, för användningen utaf den reqvisitionslagstiftning,
för hvilken ändring af 74 § regeringsformen är en förutsättning.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade,
att man icke kunde tänka sig en mobilisering utan statsrådets
hörande. Jag ber om förlåtelse, det är nog ett misstag. Hvarför
skulle då det förslag till reqvisitionslagstiftning, hvilket upplysningsvis
medföljer den kongl. propositionen med förslag till ändring af
regeringsformen, vara så affattadt, att det tydligen utvisar, att man
der ville förbehålla sig fria händer att låta ett beslut om krigsmagtens
ställande på krigsfot fattas i kommandoväg? Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade visserligen, att äfven
de öfriga statsråden måste höras i afseende å vissa åtgärder, och
att således ett beslut om krigsmagtens ställande på krigsfot icke
skulle kunna ensidigt fattas i kommandoväg. Äfven detta, fruktar
jag, är ett misstag. Eu temligen långvarig erfarenhet har lärt oss —
derom kan man läsa åtskilligt i åtskilliga konstitutionsutskotts handlingar
— att man mer än en gång har i kommandoväg fattat ett
beslut i hufvudsak, hvarefter Kongl. Maj:t sedermera uti statsrådet
fattat beslut, som derutaf varit eu följd och som naturligtvis blifvit
blott eu formalitet, sedan beslutet i hufvudsak redan blifvit fattadt
i kommandoväg, så att det icke varit möjligt annat än att vidtaga
Lördagen den 15 April, f. m.
29 N:o SO.
sådana åtgärder, som fordrats för verkställande utaf den redan i
hufvudsak afgjorda åtgärden. Det är detta, som är det betänkliga.
Ty när motstånd skall göras, så är det i första ögonblicket, så är
det när det beslut skall fattas, hvarpå allt det andra sedermera beror,
allt det andra, som sedermera blott blir en nödtvungen konsekvens
af det beslut, som man velat fatta i kommandoväg efter hörande
af blott en enda rådgifvare, således med den konstitutionella
ansvarigheten inskränkt till det minsta minimum, som vår grundlag
omförmäler.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har i
likhet med en annan talare mot formuleringen af den ifrågavarande
reservationen rigtat anmärkningar, hvilka i sjelfva verket,
om de äro grundade, i lika mån, delvis i högre mån, träffa lydelsen
af det kongl. förslaget. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
ville uti den formulering, som vi gifvit vårt
förslag till förändrad lydelse af 74 § regeringsformen, se en inskränkning
i Kongl. Maj:ts magt att i tillräckligt god tid förordna om
reqvisitionslagstiftningens tillämpning. Nej, der finnes icke någon
sådan inskränkning som den, hvilken förekommer uti Kongl. Maj:ts
förslag till förändrad lydelse af 74 §. Uti detta upptages nemligen
såsom det tredje af de fall, då Kongl. Maj:t skulle ega att sätta
rikets krigsmagt på krigsfot och följaktligen få tillämpa reqvisitionslagarne:
»för utförande af redan uppkommet krig.» Skulle detta
fattas alldeles efter ordalagen, så finge Kongl. Maj:t först när kriget
verkligen uppkommit vidtaga en sådan åtgärd som tillämpning
af reqvisitionslagarne, ehuru Kongl. Maj:t på förhand skulle hafva
kunnat se, att kriget hotade och möjligen vore förestående. Något
sådant finnes i sjelfva verket icke uti den reservation, som af oss
blifvit afgifven, hvilken jag således vågar förmoda i det hänseendet
vara bättre affattad än Kongl. Maj:ts förslag.
En representant för Skaraborgs län yttrade, med afseende å
uttrycket i vår reservation: »derest den (neutraliteten), vid krig mellan
främmande magter, af någon bland de krigförande skulle hotas
eller kränkas», att det icke vore klart, hvad med hot skall förstås
— om jag nemligen lyckades rätt uppfatta hans mening; i annat
fall ber jag om öfverseende. Men om denna anmärkning mot vår
reservation är vigtig, så gäller den i lika måtto såsom en anmärkning
mot Kongl. Maj:ts förslag, der det talas om »hotande krigsfara».
Då skall man ju också kunna säga: ja, det är tvetydigt,
hvad med eu hotande krigsfara menas. Skall den faran hafva röjt
sig på det sättet, att i den diplomatiska korrespondensen några obehöriga
påståenden mot riket framstälts? o. s. v. Det enkla svaret
är naturligtvis det, att det beror på Kongl. Maj:ts pröfning efter
den kännedom, Kongl. Maj:t eger om förhållandena, att afgöra,
hvad som är ett hot och hvad som är en fara. Förgäfves skulle
någon företaga sig att definiera och beskrifva, hvaruti tecknen på
detta hot, vittnesbörden om denna fara skola bestå; detta är omöj
-
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forte.)
N:o 30. 30
Lördagen den 15 April, f. ra.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
ligt. Drabbar denna anmärkning vår reservation, så drabbar den i
absolut samma grad äfven det kongl. förslaget.
Samme representant nämnde också, att Kongl. Maj:t icke skulle
ega att, om Kongl. Maj:t befarade ett angrepp, i tid vidtaga åtgärder,
utan att lian måste afvakta uppkomsten utaf det befarade kriget
mellan tvenne grannar, af hvilka den ena kunde förmodas eller befaras
vilja inkräkta på vår neutralitet; men olyckligtvis gjorde lian
oss den orätten att icke fullständigt läsa upp, hvad här hör tillsammans.
Han uppläste nemligen blott följande ord: »derest den
(d. v. s. neutraliteten) •— — — — af någon bland de krigförande
skulle hotas eller kränkas», men han uppläste icke den följande raden:
»eller för afvärjande af ett hefaradt eller börjadt angrepp.» Således,
så snart Kongl. Maj:t med sin kännedom om den politiska
ställningen och efter samvetsgrann pröfning finner, att ett angrepp
är att befara, så är hans rättighet — den rättighet, som varit meningen
att tillerkänna Kongl. Maj:t genom en förändring af 74 §
regeringsformen — fullt ut lika stor enligt vårt förslag som den
är enligt den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen. Hvad vi hafva
velat — och det gläder mig att höra herr vice talmannen, åtminstone
indirekt, gifva sitt erkännande deråt — är följande. I vårt
förslag till ändring af 74 § uttalas — utan att dermed på något
sätt begränsas den för Kongl. Maj:t i dessa hänseenden nödvändiga
magten — att det svenska folkets politik uteslutande är en
freds- och neutralitetspolitik. Den, som något följt med den utländska
pressens diskussion under och efter den urtima riksdagen,
skall — utan att jag derom behöfver närmare uttala mig — förstå,
hvarför ett beslut sådant som det föreslagna, hvilket till sitt fredliga
syfte icke kan af någon ärlig menniska misskännas, nu vore
önskvärdt.
Man har sagt, beträffande de af oss föreslagna bestämmelserna,
att riksdagskallelse skall utfärdas och beslut fattas i statsrådet, att
dessa bestämmelser voro så till vida öfverflödiga, som det är gifvet,
sjelffallet, och hvad allt man vidai-e sagt, att så kommer det att gå
ändå. Hvad det påståendet beträffar, att beslutet utan all fråga
komme att fattas i statsrådet, så har jag redan förut besvarat den
anmärkningen. Hvad åter beträffar den i mina ögon mindre vigtiga,
men i alla fall vigtiga, bestämmelsen om föregående riksdagskallelse,
så är det icke gifvet, att en riksdagskallelse nödvändiggöres,
icke gifvet, att den faller af sig sjelf i det ögonblick, då Kongl.
Maj:t befaller mobilisering af rikets krigsmagt. Ty det ligger inom
det tänkbaras gränser, att ett krig skulle kunna föras med subsidier;
och det ligger icke utom det tänkbaras gränser, att biträdet
af Sveriges krigsmagt och rättigheten att begagna sig af det svenska
territoriet med dess hamnar och öfriga tillgångar väl skulle
kunna anses förtjena den uppoffringen att lemna så stora subsidier,
att med desamma kriget kan börjas och föras några månader, utan
att Riksdagens medverkan dertill behöfver tagas i anspråk.
Lördagen den 15 April, f. m.
si ir«o 30.
Det har anmärkts, att det skulle varit bättre, om uti den föreslagna
redaktionen bestämts, att »hela» statsrådet skulle höras. —
Då nu bestämmelserna i § 63 regeringsformen om att hela statsrådets
tankar skola inhemtas, eller att statsrådet in pleno skall höras,
naturligtvis icke kunna enligt grundlagens mening förhindra Kongl.
Maj:t att, äfven om eu eller två eller till och med tre ledamöter
af statsrådet skulle vare af sådant förfall som t. ex. svår sjukdom
hindrade fatta beslut om en åtgärd, som det vore högst angeläget
att Kongl. Maj:t vidtoge, så lär frånvaron af orden »hela» (statsrådet)
eller (statsrådet) »in pleno» icke betyda någonting alls till skada
för saken, eftersom naturligtvis, när det är sagdt att statsrådet
skall höras, den regeln inträder, att samtliga statsrådets ledamöter,
der icke vigtigt förfall finnes, skola öfvervara alla mål af synnerlig
vigt och omfattning, hvartill, i fall det som vi föreslagit blir Riksdagens
beslut, uppenbarligen måste hänföras ett sådant beslut som
det vidtutseende om sättande på krigsfot af rikets krigsmagt.
Hvad angår den invändningen, som uppfans redan i konstitutionsutskottet,
att man behöfde en särskild bestämmelse om huru
Kongl. Maj;t skall bära sig åt i det förutsatta fallet, att Riksdagen
redan är samlad, eu särskild bestämmelse att Kongl. Maj:t icke då
behöfver utfärda riksdagskallelse, tillåter jag mig erinra derom, att
de gruudlagsstiftare, som skrefvo § 63 regeringsformen, trodde sig
redan på den tiden kunna förutsätta tillräckligt mycket förstånd hos
Kongl. Maj:t för att han skulle inse, utan någon derom särskild
meddelad fingervisning, att, om Riksdagen är samlad, han då icke
behöfver sammankalla den; och vi hafva trott, att Kongl. Maj:t äfven
nu skulle vara i stånd att inse den saken, utan att särskild
föreskrift derom i grundlagen intoges.
En talare anmärkte, att samarbetet i konstitutionsutskottet lemnar
åtskilligt öfrigt att önska. Ja, detta är i ett afseende för mycket
sagdt, eftersom jag icke vet hvad detta kan hafva för betydelse
för bedömandet af frågan om den rigtiga redaktionen af § 74 regeringsformen.
Men det är för litet sagdt i den meningen, att det
är icke ''»åtskilligt», som samarbetet lernnar öfrigt att önska, utan
det är i sjelfva verket mycket. Förhållandet är ju det, att der stå
i regeln Första och Andra Kammarens ledamöter mot hvarandra som
två fiendtliga läger, och å hvardera sidan är man naturligtvis öfvertygad
om, att den absoluta rätten är på den sida, man sjelf tillhör.
Yi å vår sida hysa icke något tvifvel derom, helst då i detta som
i många andra fall man från den andra sidan refuserar all diskussion
med oss. Då nu emellertid samarbetet är så dåligt, hvilket
jag icke förnekar, så hemtar den af min ärade kamrat från Karlstad
framstälda anhållan deraf ytterligare styrka, den anhållan, i
hvilken jag förenar mig med honom, att regeringen täcktes använda
sitt utan tvifvel stora inflytande i Första Kammaren för att leda
denna stora fråga till ett godt resultat. Om regeringen föranleder,
att der fattas samma beslut, som, jag tvifiar icke derpå, kommer att
Ang• ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
N:o 30. 32
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af §
74 regeringsformen.
(Forts.)
fattas i denna kammare, så är det goda resultatet slutligen vunnet.
I annat fall vet jag icke huru det kommer att gå. Jag är för min
del öfvertygad om, att det beslut, Andra Kammaren nu går att fatta,
kommer att blifva dess sista ord för denna gång.
Jag anhåller om bifall till den af herrar Johnsson och Gylleusvärd
och mig afgifna reservationen.
Herrar Wavrinsky, Halm, Henricson och Bromée förklarade
sig instämma med herr Hedin.
Herr Nilson från Lidköping: Då jag, när jag första gången
hade ordet, slutade med att yrka bifall till hei-r Vahlins reservation,
men nu har funnit, att herr Hedins reservation inom denna kammare
tillvunnit sig de största sympatierna, är jag för min del särdeles
villig att afstå från mitt gjorda yrkande och förena mig med
dem, som yrkat bifall till herr Hedins reservation.
Herr Ljungman: Då det under diskussionen yttrats, att de
ord, som jag användt i mitt förslag, att Konungen skulle inhemta
»hela statsrådets tankar», skulle medgifva en sådan tolkning, att
Konungen skulle kunna fatta beslutet i kommandoväg, så vill jag påpeka,
att § 8 regeringsformen lägger fullständigt hinder derför. Ty
der heter det uttryckligen: »Ej må Konungen fatta något beslut i
mål, hvaröfver statsrådet höras bör, derest icke minst tre af statsråden,
utom vederbörande föredragande, tillstädes äro» o. s. v. Deraf
följer att alla mål, hvarom statsrådet skall höras, skola föredragas
inför Konungen och beslutet fattas i statsrådet. Grundlagen använder
icke annat uttryck, än att statsrådet skall höras eller att statsrådets
tankar skola inliemtas, när grundlagen menar att besluten
skola fattas i statsrådet.
Hvad beträffar garantierna för att riket icke skall inkastas
onödigt i krig, måste naturligtvis, om man önskar sådana garantier,
dessa vinnas genom ändring af §§ 11, 12 och 13 regeringsformen,
och de stå svårligen att vinna genom den ena eller andra redaktionen
af § 74 regeringsformen.
Herr Persson i Mörarp: Blott några få ord! Jag anhåller
att få till kammarens protokoll antecknadt, att utaf alla de
förslag, som här äro att välja på, jag gifver ett afgjordt företräde
åt det af herr Hedin m. fl. framlagda förslaget till grundlagsändring;
och derjemte ber jag att få uttala att, efter min uppfattning,
bör det vara det ultimatum, som kammaren i denna sak bör
afgifva.
I detta yttrande instämde herrar von Friesen, J. H. Gr. Fredholm,
Lovén, Linder, Nilsson i Skärhus, Andersson i Nöbbelöf,
Wittsell, Andersson i Lyckorna, Åkerlund, Alexanderson, Erick
-
38 N:o 30.
Lördagen den 15 April, f. m.
son i Bjersby, Petersson i Brystorp, Sjöholm, Anderson i Hasselbo], Ang. ändrad
Olson i Stensdalen, Wallbom, Folke Andersson, Hansson i Solberga hdelse °.f §
och Olsson i Sörnäs. 74 regering*-
formen.
Herr Bratt: Då jag utaf diskussionen i kammaren full väl förnummit,
huru meningarna här äro, och då, som jag redan i mitt
första anförande uttalade, jag icke har några allvarliga principiella
skäl att motsätta mig herr Hedins reservation, ber jag härmed att
fa återtaga mitt yrkande på återremiss och att få förena mig med
dem, som yrkat bifall till herr Hedins reservation.
Herr Boethius: Då jag af diskussionen finner, att det icke
tjenar någonting till att halla på yrkandet om återremiss, ber jag
att få återkalla mitt yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen till proposition
upptagit de yrkanden som återstodo, afslog kammaren utskottets
hemställanden och biföll den af herr Hedin m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.
§ 4.
I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande Ang. ändring i
n:o 23, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af §§ §§4- 7< 1]< 12
7, 11, 12, 28 och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen, m-fi-yegedehom
upphäfvande af § 15 regeringsformen och ändring af §§ 4, »aZfllTL
t, 38, 105 och 106 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen, dagordningen
dels ock om ändring af §§ 12, 13 och 105 regeringsformen samt §
38 mom. 2 riksdagsordningen.
Ifrågavarande grundlagsändringsförslag hade framstälts dels af
herr A. Hedin uti tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner,
n:is 221 och 222, och dels af herr N. Svensson i Olseröd uti en
inom samma kammare aflemnad motion, n:o 224.
Under punkten 1 i föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att herr Hedins motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
I frågan härom anförde:
Herr Halvar Eriksson: Herr talman! Då lagstiftningen synes
allt mera gå i rigtningen af att stärka försvaret och på allt sätt
göra det möjligt att äfven mobilisera armén, så blir det så mycket
mera nödvändigt att ju förr dess hellre å den andra sidan få starkare
konstitutionella garantier mot regeringens magt. De förändringar,
som af herr Hedin äro föreslagna i hans motioner med afseende
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 30. 3
N:o 30. 34
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändring i
§§ 4, 7, 11, 12
m. fl. regeringsformen
samt § 38 riksdagsordningen
m. m.
(Forte.)
på ll:te, 12:te med flera paragrafer regeringsformen, gå hufvudsakligen
ut på att härvidlag gifva Riksdagen större inflytande med afseende
på den utrikes politiken, i det ministeriella mål skulle komma
att behandlas i statsrådet, då enligt riksakten äfven norska statsrådsafdelningen
skulle ega tillträde och att deltaga. Konungens
magt i den ministeriella konseljen har obestridligen i närvarande
stund allt för stor utsträckning och är allt för obegränsad, och detta
med afseende på tvenne punkter. Den är det nemligen dels med
afseende på traktatsrätten så till vida, att Konungen eger magt enligt
12 § att utan Riksdagens medgifvande ingå traktater med andra
stater — traktater, hvilka, då allt kommer omkring, annullera
till och med Riksdagens bevilluingsrätt, så att, för att angifva blott ett
enda exempel, då det var fråga för några riksdagar sedan om att
inskränka verksamheten för dessa resehandlande, som upptaga order
på spirituösa drycker, — i det man föreslog att ingen sådan handlande
skulle få upptaga order på mindre belopp än 250 liter, — skulle
om Riksdagen fattat beslut i den rigtningen, hufvudsakligen de inhemska
handelsresandena förhindrats i sin verksamhet, under det de,
hvilka reste för utländska handelsfirmor deremot samtlige skolat obehindradt
få utöfva densamma. Detta — för att nu icke tala om tarifftrakternas
verkningar med afseende på vår egen tulltaxa — visar således
nogsamt, hurusom denna traktatsrätt står till och med öfver Riksdagens
bevillningsrätt. Häruti behöfver verkligen blifva någon förändring.
Å andra sidan består denna Konungens magt i den ministeriella
konseljen deruti, att Konungen utan Riksdagens medgifvande äfven
eger rätt att ingå förbund med främmande magter. Lyckligtvis kar
Sverige, sedan regeringsformen år 1809 tillkom, icke varit indraget
i något krig — frånsedt Carl Johans deltagande 1813 i kriget mot
Napoleon och de sedan deraf föranledda förvecklingarna med Danmark
och Norge rörande dess förening med Sverige — och således kar
ej något förbund ingåtts, som invecklat Sverige i krig, likasom några
historiskt svåra följder ej kunna uppvisas. Men det torde vara för
kerrarne nogsamt bekant, att dessa paragrafer vid flere tillfällen
gifvit regeringen anledning att vara nära deran. Vi erinra oss åren 1848
med afseende på Danmark och 1855 med afseende på vestmagterna
och 1863 och 1864 med afseende på Danmark. Vid sist nämnda
tillfälle var visserligen icke något förbund ingånget, men det är bekant,
att det ej var långt derifrån. Orsaken, hvarför vi ej invecklats
i krig, har ej legat deri, att vi i regeringsformen haft trygghet
för att så ej kunnat ske, utan enligt mitt förmenande hufvudsakligen
deri, att vi haft vid statsrodret framstående män, som på
ett sant och hederligt sätt bevarat Sveriges intressen och välfärd.
Den konstitutionella garanti, som i grundlagen borde förefinna3
gent emot denna utsträckning af magten, är ganska obetydlig. Regeringsformens
11 § stadgar, att ministeriella mål skola föredragas
af ministern för utrikes ärendena eller den Konungen i hans ställe
Lördagen den 15 April, f. m. 35 N:o 30.
förordnar, i närvaro af statsministern och annan tillkallad statsråds- Ang. ändring «
ledamot — således dessa tre från svensk sida. Ursprungligen var 7> 1L ,2
det från år 1809 endast två: utrikesministern och hofkansleren. Se- m\ A r«s«-dermera genom en resolution af 1835, således 20 år efter föreningen§3spiksmed
Norge och 25 år efter regeringsformens antagande, tillät man, dagsordningen
på grund af att man ansåg, att denna paragraf kunde tolkas på an- m■ m
nät
sätt, äfven att norska statsministern skulle få deltaga i öfver- (Forts.)
läggningarna. Detta föranledde 1885 års beslut om grundlagsändring,
hvarigenom svenska statsministern äfven fick tillträde — således
derefter fyra ledamöter. Af dessa finnas faktiskt icke mer än en,
som i nämnvärd mån kan inverka. De öfriga kunna blott göra
dföreställningar» till protokollet, men utrikesministern* kan vägra
kontrasignation enligt den 38 §, så vidt den här har tillämpning,
samt afgå, till följd hvaraf Konungen måste tillkalla en ny utrikesminister,
och så försvåras frågans afgörande. Men då återstår nästa
fråga, och det är den: hvilket inflytande har verkligen vår regeringsform
gifvit svenska Riksdagen i afseende på åtalsrätten? Först och
främst är denna redan derutinnan inskränkt, att 105 § regeringsformen
medgifver rätt att neka utlemnande af protokoll rörande
ministeriella ärenden och kommandomål, så att, om konstitutionsutskottet
begär dessa, erhåller det ej protokoll rörande andra ärenden
än sådana, som äro uppgifna och allmänt kända.
Hvad vidare beträffar frågan om riksrätts sammanträdande enligt
101, 102 och 106 §§ — jag är ej på det klara med, huru ens
en sådan nu skulle kunna sammanträda, ty jag vet ej, hvar de ifrågavarande
presidenterna i rikets kollegier skola sökas, då åtskilliga
nu blifvit omskapade till »generaldirektörer» o. s. v. — så har en
sådan förekommit 5 gånger efter den nuvarande regeringsformens
antagande. 1840 och 1841 voro alla statsråden stälda under riksrättsåtal,
innehållande 31 olika anklagelsepunkter. Men vid alla dessa
tillfällen hafva höga vederbörande blifvit frikända. Det är möjligt,
att i de flesta fall skäl att frikänna förefunnits; men tro herrarne
verkligen på fullt allvar, att konstitutionsutskottet alltid gjort sig
skyldigt till misstag och att de anklagade aldrig varit skyldige?
Jag tror det icke. Hvarför riksrätten kunnat frikänna är derför,
att vår representation är så att säga tvetydig i detta afseende. Då
stodo adeln och presteståndet mot borgare- och bondestånden.
Konstitutionsutskottet har ej kunnat undgå att vidröra detta.
Ty det medgifver, att om de förändringar, herr Hedin i sina motioner
föreslagit, blefve beslutade, skulle Stortinget utan gensaga få
större inflytande än svenska Riksdagen. Med detta har konstitutionsutskottet
ådagalagt, att den svenska Riksdagen har ringa inflytande,
och det derför, att här står kammare mot kammare. Det
behöfves sålunda här en förändring, ja, eu sådan är af högsta behof
påkallad. Konstitutionsutskottet har ej heller afstyrkt motionerna
genom att förklara, att allt är obehöfligt. Låt vara att jag har
svårt att komma till det resultatet, men jag skulle nästan vara färdig
Nio m. 36
Lördagen den 15 April, f. m.
Ang. ändring i att saga, att konstitutionsutskottet lutar åt den åsigten, att magten
§§ *< 7, It, ii ijiir fgr utsträckt för Norge i förhållande till Sverige såsom den
rin*formen an<^ra delen af »brödrafolken». Vidare säger utskottet, att det be$ant*§
lyriks- höfdes en förändring af riksakten. Jag för min del får säga.^ att
dageordningen jag härutinnan delar utskottets uppfattning. Ty tänker man något
m■ m• närmare på saken, förefaller det mig, som om just härvidlag, i fråga
(Ports.) om ministeriel^ ärenden, eu förändring af riksakten behöfdes. Tv
uppenbart är, att icke kunna frågor om utrikespolitiken och förhandlingar
med främmande magter lämpligen införas hufvudsakligen blott
i det ena landets grundlagar, då deremot det andra landets grundlagar
deri icke skulle erhålla någon väsentlig förändring. Det som
deremot kan sägas vara grundlagen för båda nationerna är riksakten;
och att Norge enligt riksakten icke har det inflytande härvidlag
och är fullt jemstäldt med Sverige hafva vi äfven fatt erkändt af
vår regering, densamma till heder och ära. Ty regeringen uttalade
i sitt program den 14 januari i år på det bestämdaste, att likställighet
behöfdes. År 1890 aflemnades äfven en kongl. proposition,
som remitterades till konstitutionsutskottet, visserligen icke af samma
innehåll, men dock i samma rigtning i någon mån. Detta visar
nogsamt, hurusom man från regeringsmagten i vårt land erkänner
den nämnda frågans betydelse. Hvad som enligt mitt förmenande
behöfdes vore, att hvad regeringen i sitt program uttalat komme
att förverkligas: d. v. s. att utrikesministern kunde vara antingen
svensk eller norrman och att han vore ansvarig ej allenast inför
svenska Riksdagen, utan ock inför norska Stortinget; vidare att den
ministeriella konseljen derutöfver komme att bestå af lika många
svenska som norska statsråd. Jag tror, att derigenom ej blott likställighet
skulle vinnas mellan brödrafolken, utan ock derigenom de
vapen, som nu tagits i händerna af den norska yttersta venstern,
fråntagas densamma. Derigenom skulle måhända försoning och frid
brödrafolken emellan inträda. Men jag tror, att ej blott unionen
derigenom skulle blifva betryggad, utan vi skulle äfven få en större
konstitutionel garanti och trygghet med afseende på den utländska
politiken och förhållandet till de utländska magterna. Ty att Norges
inflytande på regeringsärendena och magt med afseende på statsråden
är vida starkare än Sveriges, torde man finna genom att
erinra sig händelserna från åren 1883 och 1884 i Norge.
Jag anser sålunda, att i detta afseende förändringar böra ske,
men att de här föreslagna förändringarne böra åtföljas af, såsom
konstitutionsutskottet sagt, motsvarande förändringar i riksakten.
Jag tror, att dessa skulle af båda brödrafolken helsas med tillfredsställelse
och glädje. För min del önskar jag och tror jag på unionens
vara och bestånd och vill ej vara med om att lemna bränsle
till den eld, som en dag, om man ej i tid tager de behöfliga stegen
till åstadkommande af full rättvisa, kommer att fräta sönder unionens
band.
Lördagen den 15 April, f. m.
37 Nso 30.
Herr Ljungman: Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets Ang. ändring $
hemställan i den nu föredragna punkten. §§ 4> 7> 1U 12
m. ji. regeringsformen
R
idare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan. samt § 38 riksdagsordningen
Utskottet
hemstälde vidare under punkten 2, att icke heller (por^)
herr Svenssons motion måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Ljungman: Med afseende på herr Svenssons motion skall
jag anhålla, att kammaren måtte så till vida bifalla den, att i § 12
orden nock förbund» måtte utgå och i stället i § 13 infördes orden:
»ingå eller upphäfva förbund». § 12 komme då att lyda så:
3>Konungen eger att i afhandlingar med främmande magter ingå,
sedan han, i den ordning föregående paragraf stadgar, deröfver hört
statsministern, ministern för utrikes ärendena» etc.; och § 13: »Vill
Konungen ingå eller upphäfva förbund, börja krig eller sluta fred,
kalle då till ett utomordentligt statsråd» etc. Förhållandet är nemligen
det, att ingående af en off- och defensiv allians närmar sig i
så hög grad till en krigsförklaring, att det i flere fall kan vara
svårt att afgöra, när det ena börjar och det andra slutar. Jag tror
derför, att kammaren skulle kunna såsom en opinionsyttring bifalla
herr Svenssons motion, då den afser, att ingående af förbund bör
behandlas i utomordentligt statsråd.
Jag hemställer derför om bifall till herr Svenssons motion i
anförda del.
Herr Svensson i Olseröd: Såsom motionär skall jag be att få
säga några ord med anledning af utskottets motivering för afslag å
min motion och särskilt med hänsyn till tillägget till 13 § regeringsformen.
Utskottet säger uemligen, att det enligt dess uppfattning icke
är af behofvet påkallad t att göra något tillägg till denna paragraf.
För min del kan jag icke förstå, huruvida utskottet menar, att man
skulle vänta till dess utskottet ansåg det vara lämpligt och af behofvet
påkalladt att göra eu ändring i denna paragraf. Om man
skulle vänta så länge, finge man kanhända vänta allt för länge.
Då jag icke har något hopp om, att den af mig föreslagna
ändringen blifver antagen helt och hållet oförändrad, skall jag be
att få ansluta mig till det yrkande, som herr Ljungman nyss framstälde.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter af herr vice
talmannen, som i anseende till herr talmannens tillfälliga bortovaro
Tf so SO. 38
Lördagen den 15 April, f, m.
ledde kammarens förhandlingar, gifna propositioner först på bifall
till utskottets hemställan och derefter på afslag derå och bifall i
stället till det af herr Ljungman under öfverläggningen framstälda
yrkande, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 5.
Föredrogos hvart för sig och biföllos bevillningsutskottets utlåtande
och memorial:
n:o 18, angående vilkoren för tillverkning af bränvin; och
n:o 14, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 8:o b) af bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående
vissa delar af tullbevillningen.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial
n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 10:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående
vissa delar af tullbevillningen.
§ 7.
Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial
n:o 16, i anledning af återremiss af punkten 3:o) af bevillningsutskottets
betänkande n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen,
biföll kammaren, hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
§ 8.
Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 26, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af fideikommiss-stiftelser
i fast egendom på landet m. m.
§ 9.
Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 27, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af 12 kap. 3 § kyrkolagen.
Med föranledande af berörda inom Andra Kammaren af herr
A. Göransson afgifna motion, n:o 178, hemstälde utskottet i föreliggande
utlåtande:
Lördagen den 15 April, f. m.
39 N:o 30.
att Riksdagen ville för sin- del besluta följande
Lag
angående ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen.
Härigenom förordnas, att hvad i 12 kap. 3 § kyrkolagen är
stadgadt om klämtning morgon och afton hvarje söcknedag hädanefter
icke skall gälla, der vederbörande församling beslutar upphörande
af klämtning.
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Biilow: Den föreliggande motionen är en ganska ovanlig
företeelse i denna kammare, ty i denna motion framträder otron på
det allra farligaste sätt. Motionären säger sig icke tro på nyttan
af klämtningen. Dock får man i kyrkolagen höra, att denna klämtning
har en så utomordentlig verkan, att den kan till och med
»bevara öfverheten, bereda frid och rolighet och en salig ändalykt».
Att vilja afskaffa något, som kan åstadkomma så mycket storartadt,
det hade jag verkligen icke väntat af motionären. Men likväl är
motionären sjelf tveksam om huru saken lämpligast bör ordnas.
Han säger nemligen, att klämtningen är något, hvars syftemål är
både högt och ädelt, men — den kostar penningar nu, sedan klockarne
icke äro skyldiga att verkställa klämtningen, utan församlingarna
äro nödsakade att aflöna särskilda personer, som verkställa
denna klämtning. Emellertid har nu frågan kommit derhän, att
lagutskottet icke kunnat taga steget fullt ut och yrka, att klämtningen
skall helt och hållet tagas bort, utan det vill blott göra en
jemkning, så att den skulle få tagas bort, i fall hela församlingen
är med derom, eller med andra ord, om församlingen är så syndig
och förhärdad, att den beslutar, att den kan vara utan klämtningen
och anser sig kunna blifva salig ändå. För min del skulle jag icke
vara emot att Riksdagen fattade ett beslut i öfverensstämmelse med
lagutskottets utlåtande, men då jag är med om detta, är det derför,
att man till årets kyrkomöte kunde få den intressanta frågan om
klämtningen der framlagd. Denna fråga kunde ju alltid blifva lika
intressant som frågan om huruvida englarne hafva kroppsliga gestalter
eller icke. På det sättet kan jag vara med om hvad utskottet
föreslagit.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 28, i anledning
af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande n:o IG, öfver
väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelsbalken.
Nio 30. 40
Lördagen den 15 April, f. m.
§ 11.
Om ändring af Till behandling förekom vidare lagutskottets utlåtande n:o 29,
bestämmeher- i anledning af väckta motioner om ändring i vissa afseenden af be"a
* ?7 \a,p‘ stäinmelserna i 17 kap. handelsbalken angående förmånsrätt för
hanaelsbalken .. , 1 °
s- o ranta.
ang. förmånsrätt
för ränta. . o
Utskottet herastälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 176, af herr
O. Olsson från Stockholm, och den andra, n:o 200, af herr J. A.
Fjällbäck, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Fjällbäck: Med anledning af utskottets motivering för
afslag å motionen skall jag be att få anföra några ord.
Utskottet säger, »att antagandet af motionärernas förslag, långt
ifrån att verka till gagn, fast hellre skulle, särskild t i fråga om
fastighetskrediten öfva ett skadligt inflytande», och tillägger, att
>det sålunda torde ligga i öppen dag, hurusom möjligheten att få
eu jemförelsevis god inteckning belånad skulle i betänklig grad försvåras,
derest den af motionärerna påyrkade begränsning blefve genomförd».
Det är naturligtvis alldeles motsatsen som eger rum!
Ty i samma mån, som risken ökas för eu långifvare, försvåras äfven
för låntagaren möjligheten att placera denna inteckning. Om en
person har sin egendom intecknad för 100,000 kronor och önskar
få den ytterligare belånad för 5,000 kronor, så är det klart, att det
är svårt att placera denna inteckning, derest inteckningskafvaren
måste taga hänsyn till, att dessa 100,000 kronor kunna stiga upp
till 118,000 kronor eller stiga med 18 procent. Under sådana omständigheter
blir det naturligtvis svårare att placera inteckningen,
än om risken vore endast eu tredjedel af detta belopp eller räntan
endast för ett år. Men uppenbart har icke någon af utskottets
ledamöter haft kännedom om alla de svårigheter, som särskildt i
Stockholm äro rådande med afseende å dessa förhållanden. Det är
nemligen här mycket vanligt att missbruk ega rum, hufvudsakligen
på det sätt, att, derigenom att lånet har skett med s. k. omslagsrevers,
den långifvare, som har första inteckningen, kommer
att taga ut räntan med förmånsrätt, oaktadt räntan förut är betald.
Det hände nyligen, att en person, som hade 10,000 kronor intecknade
i en fastighet, gick till den bankinrättning, som hade de första 100,000
kronor inteckuade i egendomen, och frågade, om räntan der vore betald,
samt huruvida han kunde få valuta för inteckningen, om han bevakade
den till ett visst belopp. »Ja», svarade banken, »förhållandet är,
att vi hafva lått räntan till viss dato.» Personen i fråga gjorde på
grund häraf upp sina kalkyler och ropade på fastigheten vid auktionen
till detta belopp, så att han ansåg sig säker. Men vid köpeskillingsliqvidationen
befans, att banken hade låtit försälja hypoteket,
Lördageu den 15 April, f. in.
41 N;o 30.
så att detta numera var i annan persons hand, och den nya egaren Om ändring af
af inteckningen utkräfde inteckningens hela belopp jemte tre års besl“mmels«rränta
derå. Personen, som trodde sig vara säker om sina penningar, handJtbalktn
fick deremot ingenting af dem. Resultatet blef, att denne person, „ng, förmån»-som var eu förmögen man och hade en mängd penningar placerade på rätt för räntadetta
sätt närmast efter hanken på flera olika fastigheter, i för- (Fort*.)
argeisen uppsade alla sina inteckningar och stälde derigenom eu
mängd fastighetsegare i en ytterst svår belägenhet. Således blef
verkan här alldeles motsatt mot hvad utskottet trott, nemligen ett
försvårande af fastighetskrediteu. Nu kan man visserligen säga, att
långifvaren får stå sitt kast, om han icke beräknar dessa 18 procent
extra, och utskottet säger också, att i de flesta fall torde långifvaren
så göra. Men min öfvertygelse är, att det är ytterst få långifvare,
som, då de taga en inteckning, beräkna tre års ränta på
det förut intecknade beloppet. I regeln håller man före, att detta
officiella papper, som låntagaren förevisar, nemligen gravationsbeviset,
är tillräckligt gällande. Resultatet af nuvarande missbruk i det
antydda fallet är, att de små kapitalisterna icke våga placera sina
kapital i inteckningar, utan måste sätta in sina penningar i större
bankinrättningar, kassor och dylikt, hvilka således nästan helt och
hållet komma att beherska denna lånemarknad för de större fastigheterna.
Förhållandet är icke här såsom i landsorten. Beträffande
de jemförelsevis små fastigheterna der är det mycket lätt att hafva
en öfversigt öfver förhållandena. Men här i Stockholm är regeln,
att de nybyggda fastigheternas värden icke understiga 100,000 kronor,
utan ofta uppgå till 200,000 å 300,000 kronor stycket. Dessa belopp
utgöra de vanliga prisen på fastigheterna härstädes. Ifrågavarande
stora fastigheter komma således genom detta försvårande af
fastighetskrediten mer och mer i händerna på de stora aktiebolagen,
bankerna och större allmänna inrättningar af alla slag. Egendomarne
i hufvudstaden glida således öfver så småningom från de
förut varande innehafvarne till banker och allmänna kassor, och
det är blott eu tidsfråga, när de flesta egendomarne här öfvergått
från enskilde egare till stora bolag och större kapitalister. Det har
varit i syfte att i någon mån hindra denna öfvergång, som jag trott,
att man bort inskränka förmånsrätten för räntan. Jag kan icke
heller förstå, hvarför man skall gifva en sådan förmånsrätt för ränta
på inteckningar, att derigenom faktiskt upphäfves förmånsrätten för
andra inteckniugar. Genom detta skjutande åt sidan af de sista
upphäfves den faktiskt. Det vore dock mycket naturligare, att ränta
såsom afkastning af kapitalet finge behålla naturen af oprioriterad
fordran. Detta skulle bidraga till att räntan betalades på inteckningar
som på vexlar i förskott. Det kan icke vara något fördelaktigt
att på det sätt som nu sker uppmuntra folk att låta bli
betala sina räntor i flera år och sålunda beröfva de oprioriterade
utsigten att få något af sina fordringar. Det är en utsträckning af
krediten, som efter min öfvertygelse är alldeles öfverflödig. Det
N:o 80. 42
Lördagen den 15 April, f. m,
Om ändring af kunde möjligen finnas skäl dertill förr i tiden, då allting gick långbestammtiser-
sararaare> Min lifliga öfvertygelse är, att efter hand som kännehandeisbaiten
c^om om dessa bedrägerier — jag måste kalla dem så — hvilka nu
ang. förmåns- bedrifvas med afseende å förmånsrätten till räntan i så stor utsträckrätt
för ränta, ning i Stockholm, sprider sig i landsorten och bedrägerierna der
(Ports.) vinna efterföljd, komma just från landsbygden anspråk att framställas
på förändring i detta afseende. Jag vill hoppas, att man då
skall få bättre utsigt till framgång. Jag skall icke göra något
yrkande.
Herr O. Olsson från Stockholm: Som jag är en af motionärerna
i detta ämne, skall jag be att få tillägga några ord till hvad den
föregående talaren yttrade.
Jag vill blott nämna, att, då de första inteckningarna alltid
hafva största säkerheten i en egendom, de i vanligaste fall tagas af
bankerna till 50 %. Om de inteckningar, som komma efter, vet man
alltid, att det är svårare att på dem få ut såväl kapital som ränta.
Det är således större risk för den, som kommer efter. Hvarför
skulle icke de, som hafva en första inteckning, kunna hafva risken
att möjligen förlora den ränta, som öfverstiger ett år? Då de ändå
skulle hafva rätt att få kapitalet och ränta för ett år, borde det
vara alldeles tillräckligt. Genom den lag, som af mig och herr
Fjällbäck föreslagits, skulle ovilkorligen medföras ett större skydd
för dem, som hafva inteckningar efter 50 %. Fastighetskrediten
komme enligt min åsigt i motsats till lagutskottets att derigenom
betydligt stärkas.
Då utskottet ej tillstyrkt min motion, vill jag ej göra något
yrkande, men anser frågan beaktansvärd.
Härmed var öfverläggningen slutad; och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.
12.
Om ändrad Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledlagstiftning
ro- ning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns
rande oäkta arfsratt.
barns arfsratt.
I detta utlåtande hemstälde utskottet:
att Riksdagen, i anledning af motionären Herr J. Johnssons i
Bollnäs uti motionen n:r 48 inom Andra Kammaren gjorda framställning,
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn,
som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.
43 N:o 30.
Lördagen den 15 April, f. in.
Beträffande motiveringen hade reservation afgifvits af
West er, med hvilken herr Bruzelius instämt.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Wester: I gällande förordning af den 14 april 1866 om
oäkta barns arfsrätt är stadgadt, att oäkta barn eger lika med äkta
barn taga arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges
laglott, under vilkor att modern har i kyrkoboken för den
församling, der hon är mantalsskrifven, låtit anteckna barnet såsom
sitt. I förevarande motion har yrkats, att oäkta barns arfsrätt
skulle utsträckas så, att den blefve lika med äkta barns. Vid behandlingen
af motionen i lagutskottet hafva alla ledamöterna utom
två varit ense om att arfsrätten borde utsträckas på sätt motionären
begärt, men hafva åsigterna skilt sig angående vilkoren för att barnet
skulle komma i åtnjutande af denna rätt. En del har ansett,
att man borde hålla fast vid det nuvarande stadgandet, således att
denna arfsrätt skulle bero derpå, att modern i den församling, der
hon är kyrkskrifven, låtit anteckna barnet som sitt. En annan del
har ansett tillräckligt, att det på något sätt bevisades, att barnet
verkligen vore barn af den moder, från hvilken arf faller; och en
tredje del, till hvilken jag slutit mig, har ansett det vilkor böra
uppställas, att modern skulle under sin lifstid hafva erkänt barnet
som sitt; men att det icke nödvändigt erfordrades anteckning i kyrkboken,
utan att äfven annan bevisning skulle kunna få åstadkommas.
Jag har icke velat vara med om att bibehålla det nuvarande
stadgandet om ovilkorlig anteckning i kyrkboken, derför att detta
stadgande är för strängt samt har föranledt och kan föranleda verkligt
upprörande förhållanden. Jag vill blott nämna ett. För några
år sedan dog en qvinna vid 80 års ålder. Hon hade en oäkta dotter
ungefär 60 år gammal, som under hela sin lifstid varit hos modern,
bott hos henne och lefvat tillsammans med henne samt af
henne offentligt erkänts såsom hennes dotter; men ingen af dem
hade reda på att det behöfde göras anteckning derom i kyrkboken,
och då modern dog, gick dottern miste om sin arfsrätt.
Jag har icke heller kunnat dela deras åsigt, som anse det vara
tillräckligt, om det kan bevisas, att barnet är barn af modern
i fråga; och detta af två skäl. Vid 1863 års riksdag antog Riksdagen
ett förslag, hvarigenom med ändring af 8 kap. 7 § ärfdabalken
förordnades, att oäkta barn under vissa vilkor finge taga
arf efter sin moder lika med äkta barn. Men Kongl. Maj: t faun
sig icke kunna godkänna förslaget, bland annat af skäl att förslaget
saknade föreskrift derom, att oäkta barn borde blifvit af modern
i lifstiden erkändt, ehuruväl ett dylikt erkännande vore ett vilkor
för den presumtion af den aflidnas ej tillkäunagifna yttersta vilja,
som skulle kunna antagas såsom grund för den arfsrätt, man ville
tillerkänna sådant barn; och denna åsigt synes mig hafva sitt fulla
herr Om ändrad
lagstiftning rörande
oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.}
N:o 30. 44
Lördagen den 15 April, f. ni.
Om ändrad berättigande. Men det finnes efter min uppfattning ännu ett annat skal,
lafandT''oähta ''SOm * Praktiskt hänseende gör det lämpligt och nödvändigt, att man städja™*
ar/*»-ä«. 8ar ett erkännande från moderns sida i lifstiden. Man kan annars berörts.
) fara, att det efter en gift eller ogift qvinnas död skall ifrån ett helt och
hållet okändt håll uppträda en person, som påstår sig vara hennes
barn och gör anspråk på arf. I de flesta fall kan ett sådant påstående
antagligen icke bevisas, men det kan gifva anledning till
en hop chikanösa rättegångar och till prejeriförsök, under beräkning
att af aktning för den dödas minne arfvingarne underkasta sig detta
prejeri hellre än att utsätta sig för anstötlig rättegång. Sådant kan
och bör förekommas genom vilkoret att qvinnan har erkänt barnet
under sin lifstid. Man kan ock tänka sig, att en qvinna, som har
ett oäkta barn, icke vill bekantgöra förhållandet genom att låta anteckna
barnet i kyrkboken som sitt, eller också att hon icke har
förstånd om att låta göra en sådan anteckning; men då hon ligger
på sitt yttersta, drifves hon af sitt samvete att erkänna barnet.
Och då vore det hårdt, om barnet icke skulle få arfsrätt derför, att
anteckning icke vore gjord i kyrkboken.
Vid 1892 års riksdag väcktes en motion af liknande innehåll
som den förevarande, och hemstälde lagutskottet om en skrifvelse
i samma syfte som nu. I lagutskottets dåvarande utlåtande instämde
jag, men nu har jag reserverat mig mot betänkandet, ehuru lagutskottet
i år såsom motiv för sitt förslag åberopat sitt utlåtande i
fjor. Anledningen dertill är, att 1892 års lagutskott åberopade ett
uttalande af 1881 årslagutskott, att stadgandet, att moder sjelf skall
hafva låtit anteckna i kyrkboken barnet såsom sitt, vore alldeles för
strängt, och att det kunde anses tillräckligt stadga, att det i kyrkboken
skall finnas en anteckning, att barnet är den eller den qvinnans.
Detta uttalande syntes mig innebära ett vilkor, att modern
skulle hafva erkänt barnet under sin lifstid. Men i år under lagutskottets
förhandlingar, då denna fråga specielt kom före, yttrade
plurali teten i utslaget, att 1892 års betänkande borde så förstås, att
det vore tillräckligt att barnets födelse blefve konstaterad, äfven
om det icke blifvit erkändt af modern såsom hennes. Det ville jag
icke gå in på, och för att få ett efter min uppfattning tydligt uttalande
från Riksdagen derom, att Riksdagen ville hafva ett erkännande
från moderns sida såsom vilkor för arfsrätten, har jag reserverat
mig i frågan. Här gäller sålunda, om Riksdagen anser att
ett oäkta barns arfsrätt efter moder bör göras beroende deraf, att barnet
blifvit erkändt under moderns lifstid, eller om det är tillräckligt
att det efter moderns död kan visas, att barnet är hennes. Det första
alternativet synes mig vara det rätta, och jag yrkar för ty, att
utskottets hemställan måtte bifallas, men att sista stycket i motiveringen,
som börjar med orden »utskottet som anser» och slutar med
ordet »följaktligen», må få den lydelse jag i reservationen föreslagit,
nemligen: Utskottet, som anser att oäkta barns arfsrätt efter moder
bör göras beroende deraf, att modern antingen genom vederbörlig,
Lördagen den 15 April, f. m.
45 Nso 30.
i fÖreskrifven form gjord anteckning i kyrkoboken för den försam- Om ändrad
ling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, eller på annat sätt under ^a9ltiftHins rö~
sin lifstid erkänt barnet, har icke funnit skäl frånträda den stånd'' arfsrätt
punkt i frågan, utskottet vid 1892 års lagtima riksdag intagit, och (Forts)
hemställer utskottet följaktligen, att Riksdagen etc.
Herr Lilienberg: Jag måste bestämdt motsätta mig att kammaren
fattar ett sådant beslut, som den siste talaren påyrkade. Det
förslag utskottet framlagt har alldeles samma innehåll som det, som
framlades vid 1892 års riksdag och då blef af kammaren godkändt.
Och med godkännandet måste väl äfven kammaren anses hafva godkänt
motiveringen. Talaren har nu föreslagit, att kammaren skulle
för samma beslut taga en annan motivering, som han närmare formulerat.
Han har dervid noga redogjort för i hvad de skiljaktiga
meningarna bestå, så att jag icke behöfver vidare uppehålla mig
dervid.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på att, om man icke tilllåter
annan bevisning i förevarande afseende än moderns erkännande
eller rättare sagdt, om man bestämmer, att modern skall hafva erkänt
barnet för sitt under sin lifstid, råkar man in på den obilligheten,
att det kan hända, att det blir omöjligt för ett oäkta barn
att få arf efter sin moder derför, att modern aflidit vid barnets födelse.
Då kan hon ju ej hafva erkänt barnet såsom sitt.
Jag hemställer, att kammaren må bifalla utskottets förslag både
hvad klämmen och motiveringen beträffar.
Herr Wester: Såvidt jag förstått, har lagutskottets vice ordförande
hemstält om afslag å mitt förslag till motivering uteslutande
på den grund, att det af mig föreslagna vilkor kunde föranleda dertill,
att ett oäkta barn ej finge arfsrätt derför, att modern dött vid
vid dess födelse. Det kan verkligen hända — ehuru det torde få
räknas till sällsynt undantagsfall, att modern dör under barnets födelse,
innan hon hinner erkänna sitt barn. Men jag är fullt öfvertygad,
att — äfven med den motivering jag föreslagit — om det styrkes,
att modern dött, innan hon hunnit uttala sig om barnet, och om
det visas, att hon före barnsbörden erkänt sitt moderskap och sålunda
icke fördolt, att hon .skulle föda barn, ingen domstol skulle
tveka att tillerkänna sådant barn arfsrätt. Då förfaller alltså det
skäl, som anförts emot mitt förslag.
Men deremot — jag vill upprepa detta ännu eu gång — genom
ett lagstadgande, att man får huru som helst styrka barnets arfsrätt,
kan man framkalla tvister och förvecklingar af oberäknelig bärvidd,
måhända ej sällan föranledda af beräkning att ockra på annans pietet
för en döds minne.
Herr Johnsson i Bollnäs: Som herrarne finna, har jag i min
motion väckt fråga om ändring af gällande bestämmelser rörande
Jt:o 30. 46
Lördagen den 15 April, f. m.
Om ändrad oäkta barns arfsrätt i två afseenden. För närvarande ärfver ett
lagstiftning oäkta barn, om dess moder i öfverensstämmelse med kongl. förordbarn"^arfirätt
niugen den 14 april 1866 låtit anteckna det såsom sitt i kyrko(Forts)
boken för den församling, i hvilken hon vid barnets födelse var
kyrkoskrifven; men barnet får andel endast i den egendom, som ej
utgör bröstarfvinges laglott.
Jag har påkallat ändring i dessa bestämmelser dels i syfte, att
det icke skulle vara nödvändigt, att sådan anmälan af modern sjelf
skulle göras, för att barnet skall få arfsrätt. Det kan nemligen
hända — lagutskottets vice ordförande har anfört flera exempel derpå
— att en sådan anmälan icke kan ske af flera skäl, och det är då
obilligt att ett barn, om hvars härkomst det ej råder minsta tvifvel,
ej skall få ärfva sin moder endast af det skäl, att modern ej var i
tillfälle eller förstod att anmäla det på sätt författningarna föreskrifva;
dels är det orättvist att ett oäkta barn ej skall få samma
arfsrätt som äkta barn, utan endast få andel i den del af boet, som
icke är bröstarfvinges laglott.
En ledamot af utskottet från denna kammare har i reservation
anmält såsom sin mening, att ändring väl bör ske i syfte att oäkta
barn må taga arf lika med äkta, men endast för det fall att barnet
blifvit af modern erhändt. Jag förstår icke, huru reservanterna,
efter sitt uttalande i reservationen, kunna komma till denna slutledning.
De börja nemligen sin reservation med orden: »Med utskottets pluralitet
äro vi ense derutinnan, att oäkta barn, — — — äfvensom
derutinnan, att sådant barns arfsrätt icke bör ovilkorligen göras beroende
deraf, att modern låtit såsom sitt barn anteckna det» o. s. v.
Då man erkänner den grundsats, att det är en orimlighet, att barnet
skall gå miste om sin arfsrätt endast derför, att modern ej låtit
anteckna det, förefaller det mig, som om det tillägg, reservanterna
här velat göra, är temligen omotiveradt. Om reservanterna ansett,
att genom en ändring i kongl. förordningen den 11 februari 1887 angående
skyldighet att anmäla födda barn, de anmärkta olägenheterna
skulle kunna afhjelpas, hade jag förstått deras tankegång, enär just
genom en ändring i denna författning, att vid anmälan om barns
födelse modrens namn jemväl skulle ovilkorligen uppgifvas, ett bättre
sakernas tillstånd skulle inträda. Men nu är nämnda förordning så
affattad, att det är temligen fritt att anmäla barnet, men uraktlåta
att uppgifva dess moder. Man skulle kunna tro, att, när ett barn
födes, det också måste hafva en moder samt att anmälan om den
förra borde följas af den senare. Men så är icke fallet, enär de icke
äro skyldiga att göra anmälan. Följden blifver icke allenast, att ett
stort antal barn aldrig få kännedom om sina mödrar, utan ock att
de sistnämnda kunna undandraga sig sina pligter gent emot sina egna
barn. Om en ändring härutinnan påbjödes i syfte att anmälan om
barns moder blefve obligatorisk, skulle det kunna hafva skäl för sig
att påyrka den ändring i 1866 års förordning, som reservanterna
föreslagit. Men då de ej antydt, att missförhållandet skulle kunna
Lördagen den 15 April, f. m.
47 N:o 30.
afhjelpas genom en ändring i 1887 års förordning, kan jag icke inse,
huru det är möjligt att vidhålla den uppfattningen, att man skall
neka barn arfsrätt just derför, att de ej blifvit af modern anmälda.
Då den ene reservanten vid förlidet års lagtima riksdag deltog i
samma ärendes behandling inom utskottet samt då kom till det beslut,
hvartill utskottet nu kommit, hade det varit godt, om samma
ärade reservant jemväl i år låtit den mer humanitära uppfattningen
råda och delat utskottets uppfattning. Jag hemställer, att kammaren
må bifalla utskottets förslag.
Herr Folke Andersson: Det förslag, som nu föreligger till
afgörande, har förut af kammaren bifallits, och jag hoppas, att
denna kammare icke skall frångå detta sitt beslut nu. Det synes
väl orimligt, att, om en qvinna, som fått ett oäkta barn, sjelf
eger kapital, förmögenhet, det barn, som födts af henne, det oaktadt
icke skall få ärfva sin mor. Detta är enligt min tanke mycket
orimligt. Och det upplystes i lagutskottet, att det händt flera gånger,
att just derför, att icke modern kunnat sjelf låta anteckna barnet i
kyrkboken såsom sitt, hennes barn blifvit förlustig!, sitt arf efter
henne. Hvar och en måste väl erkänna, att detta icke kan vara rätt.
Nu vill man medgifva, att oäkta barn skall få ärfva sin moder under
vissa förutsättningar. Men äfven herr Wester medgaf, att det finnes
en omständighet, som ändå skulle göra det omöjligt för barnet att
få ärfva. Om nemligen modern doge i barnsäng, kunde hon ju ej
vara i tillfälle att anteckna sitt barn, och då skulle det blifva arflöst
efter sin moder. Jag frågar herr Wester: lian det vara rimligt, om
modern icke är förmögen att föranstalta om dylik anteckning, att
barnet derför skall blifva arflöst? Jag anser det vara orimligt. Och
jag anser, att, om vi antoge herr Westers reservation, det komme
att gagna i vissa fall, men i andra deremot icke.
Hvarför vill man då icke taga steget fullt ut och medgifva, att,
när det är konstateradt, att denna qvinna är moder till detta barn,
barnet också får ärfva henne? Jag tycker, att detta är den mest
rättvisa princip, som finnes, och jag kan icke vara med på herr
Westers förslag, utan anhåller, att kammaren måtte bifalla utskottets
nu föreliggande förslag.
Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! År 1885
väckte jag här i kammaren motion om att arfsrätt skulle tillerkännas
oäkta barn i likhet med äkta barn. Med anledning deraf
beslöt Riksdagen att skrifva till Kongl. Maj: t med anhållan, att lian
måtte utfärda en påminnelse till presterskapet, att vid sådan anteckning
i kyrkboken, som enligt förordningen den 14 april 18GG utgör
förutsättning för oäkta barns arfsrätt efter modern, det måtte
tydligt utsättas, att modern sjelf låtit anteckna barnet såsom sitt.
Detta var hela resultatet af den motionen och af den diskussion, som
Om ändrad
lagstiftning
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)
N:o 30. 48
Lördagen den 15 April, f. m.
Om ändrad fördes i sammanhang dermed. Jag för min del står dock ännu qvar
^randTTäktå'' P* samma ståndpunkt som då.
barm arfsrätt. I ett fall eger oäkta barn nu arfsrätt i likhet med äkta barn
(Forts.) efter både fader och moder, och det är, när barnet blifvit afladt
under våldtägt. Men dervid frågas: hvarför just då och icke i
annat fall? Det förefaller ju högst egendomligt, att våldtägt skall
vara ett så specifikt fall, att den kan gifva barnet rättigheter, som
barn, födda utom äktenskapet, eljest icke ega. Och det torde vara
omöjligt att anföra något rimligt skäl derför. Utskottet vill nu gifva
hvarje oäkta barn rätt till arf efter sin moder. Men hvarför endast
efter sin moder och icke äfven efter sin fader? Hvarför skall det icke
hafva arfsrätt äfven efter honom, om han är känd? Oftast komma
de oäkta barnen till på det sätt, att mannen förför qvinnan, och
hvarför skall då barnet icke få ärfva honom, som är egentliga orsaken
till att det blifvit födt? Kan någon menniska angifva något
förnuftigt skäl, hvarför barnet skall hafva arfsrätt endast efter sin
moder? Jag tror, att man förr eller senare skall komma derhän,
att oäkta barn får lika med äkta barn ärfva sina föräldrar. Detta
är ju det tillbörliga; ty om också icke föräldrarne äro sammanvigda,
så äro de dock barnets föräldrar, och barnet rår icke för att det
tillkommit genom förseelse af föräldrarne.
För öfrigt Ur det också orimligt, att det skall få passera, att
barn födas utan att man är i stånd att ens få reda på hvem modern
är. Här födas många barn på ställen, som bjuda logis åt
»kacherade fruntimmer»; de tagas emot af barnmorska, utan att
denna vet, hvem modern är; de inköpas på barnhuset för några
hundra kronor, utan att någon menniska vet, hvadan modern
är kommen eller hvart hon tager vägen. Och så heter det, att
modern liksom fadern är okänd.
Men ett barn kan väl i allmänhet icke födas i sådan hemlighet,
att man icke kan, om man vill, taga reda på, hvem modern är, äfven
om hon begifvit sig till främmande ort för att der framföda barnet.
Ett frivilligt erkännande af henne är således för den sak, som här
är i fråga, obehöflig!; ty antingen hon erkänner eller icke erkänner
att det är hennes barn, så kan det i hvarje fall styrkas. Hon behöfver
hjelp af någon vid barnets födelse, och genom denna måste det ju
kunna bevisas, att hon är modern till barnet, och det bör vara nog,
äfven om hon skulle do under förlossningen eller i sanslöst tillstånd,
så att hon icke hunne tala om för de närvarande, att det är hon,
som är moder till det barn, som de sjelfva se henne föda. Det synes
mig följaktligen orimligt, hvad herr ^Vester i det afseendet sade,
och ännu orimligare, att lagen såsom vilkor för barnets arfsrätt
skall fordra, att modern sjelf skall säga, att det är hennes, det barn,
som hon födt.
Hvad motionären begärt och utskottet föreslagit synes visserligen
mig alldeles för litet, men det är ändock något af hvad som
behöfves, och derför vrkar jag bifall till utskottets förslag.
Lördagen den 15 April, f. m.
49 Nso 30.
Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Eu föregående
talare ansåg, att herr Wester, i hvars reservation jag instämt, skulle
i denna hafva varit inkonseqvent, i det att han i början af reservationen
hyllat principen af arfsrätt åt oäkta barn, men i slutet ville
föreskrifva det vilkor, som sista stycket i reservationen innehåller.
Jag kan icke medgifva, att någon inkonseqvens i detta fall eger rum.
Man erkänner ju en laga arfsrätt för äkta barn i princip, men om
äkta barns härkomst eller börd bestrides, så måste ju barnet för att
komma i åtnjutande af arfsrätt styrka sin härkomst, annars går det
miste om sin arfsrätt. Äfven i fråga om oäkta barns arfsrätt måste
lagen innehålla stadganden om det sätt, hvarpå härkomsten skall
bevisas i förhållande till modern, om hvilken nu endast är fråga.
Man kan ju hafva olika meningar angående sättet, hvarpå bevisningen
om denna härkomst skall ske. Nu gällande lag framhåller såsom
oundgängligt vilkor, att modern sjelf skall hafva låtit anteckna
barnet såsom sitt i kyrkoboken i den församling, der hon är skrifven,
då anteckningen sker. Det har visat sig att allmänheten, ja, äfven
presterskapet missförstått detta stadgande, h vilket föranleda att särskilt
cirkulär utsändts till presterskapet med erinran om innehållet
af denna lag. — Nu erkänna vi alla i princip, att oäkta barn böra
få full arfsrätt efter sin moder, derest härkomsten kan lagligen styrkas.
Vi äro äfven alla ense om att nu gällande lag bör ändras i
något friare rigtning. Det gäller blott att tillse, huru långt man
bör gå. Utskottets flertal har låtit bevisningen vara så fri, att efter
moderns död hvarje slags bevis skall kunna användas.'' För min del
har jag i likhet med herr Wester ansett, att man derigenom skulle
framkalla många rättegångar af ganska tvifvelaktig beskaffenhet.
Vi hafva ansett, att man icke borde gå längre än att stadga, det
ett erkännande af modern, afgifvet antingen inför vittnen eller inför
pastor eller på annat bevisligt sätt, skall gälla såsom fullt bevis om
barnets härkomst.
I det fall, som nyss påpekades, eller att modern dör under förlossningen,
förmodar jag, att om hon ej på något sätt sökt hemlighålla
denna, så skall denna omständighet komma att anses såsom
ett erkännande af modren, att barnet är och lagligen får betraktas
såsom hennes.
Jag yrkar bifall till herr Westers reservation.
Herr Petersson i Brystorp: Af den siste ärade talaren likasom
förut af herr Wester har det framhållits, att, då modern dör
utan att hafva tillkännagifvit att barnet är hennes, det egna erkännandet
skulle kunna ersättas af bevisningen inför rätta. Jag tror
att, om man antoge förslaget i den form det föreligger i herr Westers
reservation, det icke skulle låta sig göra att begagna sådan
bevisning, då lagen säger tvärt emot. Vi måste komma i håg att våra
domare, sedan lagförslaget om bevisning inför rätta fallit, icke hafva
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 30. 4
Om ändrad
lagstiftning rörande
oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)
N:o 30. 50
Lördagen den 15 April, f. m.
Om ändrad fri pröfningsrätt, de hafva i det hänseendet icke större rätt än de
lagstiftning rö- hittills hatt.
barns^rfsrätt Det ^an vara en aunan orsak, hvarför en qvinna icke gifver
(Forts) känna, att hon har ett barn, och det är, att hon skall ingå
°r S’ giftermål. Hon vill då icke tillkännagifva att hon har barn förut.
Hon säger det kanske till sin man, men jag vet särskilt ett fall,
då en sådan qvinna icke erkände sitt barn, men när mannen testamenterat
henne sin qvarlåtenskap och dött, då omtalade hon, att
det oäkta barnet var hennes, och bestämde, att det skulle ärfva
henne. Jag tror också, att när författningen om oäkta barns arfsrätt
utom laglotten först utkom, så hade man ingen föreställning
om att det var behöfligt för modern att sjelf låta anteckna det såsom
sitt, fast bestämmelsen löd så. Men hvad hände? När en
rättegång sedermera uppstod, dömdes strängt efter orden, och då
anteckningen icke skett på moderns begäran, så fäste domstolar^
intet afseende vid den.
Jag tänker, det kunde gå på liknande sätt, om herr Westers
reservation antogs, och derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 13-
Om ändring i Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af väckt
gällande be- motion om ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt att
stämmelser t utträda ur svenska statskyrkan.
fråga om rått
att utträda ur
svenska"stats- Utskottet hemstälde:
kyrkan.
att Riksdagen, i anledning af förevarande inom Andra Kammaren
af herr Jakob Erikson afgifna motion, n:o 27, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk
undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den svenska statskyrkan
utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han
ämnar öfvergå.
Ordet begärdes af
Herr Rodhe, som yttrade: Den föreliggande motionen är en
bland dem, som tid efter annan blifvit framburna både till kyrkomöte
och Riksdag. Anledningen dertill, att motionen sålunda ofta
framkommer, ligger tydligen deri, att man hoppas, att så småningom
51 Nso 30.
Lördagen den 15 April, f. m.
öfvertygelsen att den bör gillas skall arbeta sig fram och sålunda Om ändring i
vägen banas för dess antagande. Bör man nu hoppas en sådan i
framgång åt motionen? För min del hyser jag lifligt den^önskan,^.^ om rätt
att denna förhoppning icke måtte gå i uppfyllelse, att hos vårt att utträda ur
kristna folks representanter måtte allt mer rotfästa sig den öfver- svenska statstygelsen,
att en dylik motion icke bör bifallas. Skälen, hvarför jag kyrkan.
hyser en sådan önskan, kunna läsas i utskottets betänkande. Jag (F°rts-)
beder dock att något bestämdare få framhålla några af dem, på det
att de för dem, som pröfva samvetsgrant och fördomsfritt, må visa
sig icke sakna allt berättigande.
Det kan synas, som om nuvarande stadganden angående utträde
ur statskyrkan stode i strid mot den samvetsfrihetens grundsats,
hvilken dissenterlagen vill häfda, och det kan således å andra sidan
synas, som vore det nu föreslagna stadgandet en nödvändig konseqvens
af nämnda grundsats tillämpning. Ja, men frågan är, huru
vida man eger rätt att draga ut konseqvenserna så långt. Den
nämnda grundsatsen, samvetsfrihetens grundsats, att ingen bör i
saker, som gälla religion och samvete, tvingas, den aktar jag högt.
Den anser jag såsom en af de allra största vinningarna af det stora
reformationsverket. Jag är långt ifrån någon anhängare af den
teori om fängelse och böter, om hvilken för icke länge sedan talades
på detta rum. Det oaktadt tror jag, att det icke går an, att det
icke är möjligt på detta område, lika litet som på något annat, att
proklamera en frihet, som icke är inskränkt af några band. Fn
viss gräns måste sättas för friheten, och i förevarande fall anser jag
att kristendomens råmärken böra utgöra denna gräns, utöfver hvilken
denna frihet icke må brukas. Utöfver dessa råmärken synes
mig ingen böra tillåtas att gå — jag menar naturligtvis i afseende
på den yttre bekännelseställningen, ty om något annat är här icke
fråga. Det förefaller mig också, som borde hvar och en, som erkänner
kristendomens absoluta värde och betydelse, medgifva detta.
År kristendomen den absoluta religionen, månne de kristna samhällena
ha rätt att tillåta någon att helt emancipera sig från de
kristliga anstalterna, hvilka äro för hvar och en oundgängligen
nödvändiga? På alla andra områden lägger man ofta band på friheten,
när man finner att den af individen missbrukas på ett sätt,
som skulle föra den till olycka.
Jag erinrar mig, att jag eu gång i höstas, då jag gick öfver
Norrbro, iakttog huru ett par poliser med våld förde bort en stackars
qvinna. Hon hade stält sig på broräcket och ämnat störta sig ned.
Hvarför fick hon icke fullborda sin afsigt, hvarför fick hon icke,
såsom hon åsyftat, sänka ned i den brusande strömmen sin sorg och
sitt elände? Jo, derför att hon derigenom skulle sänkt sig i ett
ännu djupare elände, från hvilket man ville rädda henne. Men är
icke hedendomen också en förderfvets ström, som rycker ned i det
största eländes djup? Och är det då icke de kristna samhällenas
skyldighet att träda hindrande i vägen för den förvillelse, som vill
N:o 30. 52
Lördagen den 15 April, f. m.
Om ändring i rycka ned i detta djup. Man kan icke hindra eu person att hysa
Mmmelser i hedniska åskådningar — han får tänka och tro hvad han vill. Men
fråga om rättde^ kr''s^na samhället kan hindra honom från att skilja sig från de
att utträda ur kristliga anstalterna, så att han till dem har en obehindrad tillsvenslca
stats- gång, af hvilken han kanske framdeles, när möjligen förvillelserna
kyrkan skingrats, kommer att begagna sig. Étt sådant tvång synes mig
(Forts.) icke vara mera oberättigadt än det, hvarigenom man hindrar en
menniska att förkorta sitt lif eller att besinningslöst förslösa sin
egendom. Sant är, att en person, som sålunda tvingas mot sin
öfvertygelse att stanna qvar inom den kristna kyrkan, kan göra
kyrkan stor skada, ja större än om han tillätes att utträda, och
sant är att, om kyrkan blott skulle se på sin egen fördel, så skulle
den gerna tillåta en sådan person att utträda, men här vid lag anser
jag, att kyrkan bör fördraga och icke förskjuta. Mig synes, att
kärleken bör bjuda kyrkan att hålla den förvillade medlemmen qvar
inom sitt område. Det är således i kärlekens intresse, som jag vill
yrka, att utskottets hemställan måtte afslås.
Herr Ekman anförde: Den siste ärade talaren framhöll, att
han högt värderade samvetsfrihetens princip. Jag betviflar dock att
han gör det i praxis, och jag tycker också att hans anförande just
visar, att. när det kommer till praktiken, så blir det svårt att öfva
samvetsfrihetens princip. Man säger, när man inom kyrkan vill
behålla dessa personer, att man gör det af kärlek, men i sjelfva
verket blir det för dem ett samvetsförtryek, och det af ganska svår
beskaffenhet. Man säger, att man icke vill tillåta dem att emancipera
sig från kristendomen. Ja, det vore rigtigt, om man kunde
genom lagbud fasthålla dem vid kristendomen och göra dem till
kristna, men vare sig de stå qvar inom kyrkan eller de stå utom
den, så stå de i hvarje fall utom kristendomen, så länge de icke
hafva ett sinne, som öfverensstämmer med kristendomen, och man
kan icke tvinga dem med magt, utan detta måste ske på öfvertygelsens
väg.
När den ärade talaren anförde exemplet om qvinnau på Norrbro,
som^ höll på att störta sig i strömmen, och som räddades af
polisen, sa haller icke denna liknelse streck. Om kyrkan verkligen
genom sitt ingripande och sina kraftåtgärder kunde t. ex. rycka
en gudsförnekare eller eu hädare från hans ståndpunkt och återföra
honom till kristendomen, då vore liknelsen hållbar. Men det
kan icke kyrkan. Den måste behålla inom sig en mängd gudsförgätne
och hedniskt sinnade personer, och detta sinne hos dem
kan icke kyrkan med alla sina lagar förändra, så vidt det icke sker
på öfvertygelsens väg. Således, om jag också sätter aldrig så många
lagar emot dem för att hindra dem att komma ut ur kyrkan, så
kan jag dock icke gifva dem ett kristligt sinne. Detta är omöjligt,
och derför kan jag icke heller rädda dem från den undergång, som
skulle exemplifieras genom den omtalade händelsen på Norrbro.
Lördagen den 15 April, f. in.
53 N:o SO.
Nej, om den svenska statskyrkan vill vara en kristen kyrka, och Om ändring i
det vill den iu och det har den ock proklamerat sig vara. då bör 9allandf
deu låta åtminstone de personer, som uppenbarligen icke vilja trofr&ga om rätt
på kristendomens sanningar, utan förneka dem, få gå ut, när de be- att utträda ur
gara det. Deraf följer dock alldeles icke, att man skall lemna svenska statsdessa
personer utan vård, utan såväl hvarje rättänkande kristen i kyrkan.
den ställning han intager som äfven kyrkan bör försöka att på (Forts.)
öfvertygelsens väg påverka dessa personer och sålunda återvinna dem
för kristendomen. Om nu dessa personer få gå ut ur kyrkan, så
blir deras ställning för dem sjelfva sann, och de behöfva icke känna
trycket af att tillhöra ett religiöst samfund, som de af hjertat icke
tillhöra. Men jag vill fråga: når icke kyrkan med den inre missionen
lika väl dessa personer, om de stå utom som om de stå inom
kyrkan? Jag tänker mig här i staden. Här fins ju ett helt samfund,
som uppenbarligen förnekar de gudomliga sanningarna. Detta
samfund befinner sig inom svenska statskyrkan, och det kan icke
komma ur statskyrkan. Nu frågas: hvad kan den svenska statskyrkans
presterskap göra för dessa personers förändring i sinnesbeskaffenhet?
Kan det göra mera nu, än om de fått gå ut ur kyrkan?
Jag kan icke förstå, att vårt svenska presterskap kan utöfva
större tryck eller magt öfver dem i andligt afseende, än om de befunno
sig utom kyrkans område. Men om de få gå ut, så få de
sjelfva ställa sig på en för dem ärlig ståndpunkt. Jag tror icke,
att den ärade talaren kan anföra ett enda bevis från de första
apostoliska församlingarna på att man rent af hållit qvar sådana,
som stått utom kristendomen och på en rent hednisk ståndpunkt.
Tvärt om säga apostlarne: drifven ut dem ifrån eder! De säde, att
man skulle aflägsna dem från sig, men den svenska kristna statskyrkan
håller qvar dessa, som stå på en utomkristlig ståndpunkt.
Om det vore skäl i att söka hindra några att utgå, så vore det de
kristna, men icke dem, som äro hedniskt sinnade och förneka kristendomen.
Dessa sistnämnde borde väl få gå, och jag tror, att det
vore till välsignelse både för den ena och den andra parten. Härom
är jag så mycket mer öfvertygad, som jag är viss på, att en ärlig
ställning är det bästa. Jag tror, att, om dessa personer få intaga
en ärlig ställning, de kanske skola lättare kunna komma till rätta,
än om man förbittrar deras sinnen genom att säga: ni måste, antingen
ni vill eller icke, tillhöra den svenska statskyrkan.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i Ornakärr instämde häruti.
Vidare anförde:
Herr Lilienberg: Jag hemställer, att kammaren måtte i denna
fråga vidblifva samma beslut, som kammaren vid flera föregående
N:o 30. 54
Lördagen den 15 April, f. m.
kyrkan.
(Forts.)
Om ändring i tillfällen fatta!, derigenom att kammaren nu bifaller utskottets hem
gällande
be- gtällan.
frågcTom^rätt Hvad nu särskilt beträffar rätten att utträda till ett icke
att utträda ur kristet trossamfund, så vill jag blott erinra om, livad utskottet också
svenska stats- sagt i sin motivering, att det icke är så oomtvistligt hvad som
menas med kristen trosbekännelse.
Jag skall berätta något, som hände för tio å tolf år sedan nere
i Blekinge. Der var en hederlig man och familjefader. Han hade
tänkt mycket i religiösa ting och kommit till en annan tro, än den
som öfverensstämmer med statskyrkans lära. Han ville då utträda
ur statskyrkan, men som han icke var lärd i teologiska ting, så
visste han icke, hvilket samfund som omfattade eu sådan trosbekännelse
som hans. Det tycktes, som om hans trosbekännelse närmast
öfverensstämde med unitariernas, eu sekt, som i Förenta staterna
har mycken spridning. Han gick till kyrkoherden i församlingen
och framlade sin trosbekännelse, men då han icke kunde uppgifva
något samfund, till hvilket han ville öfvergå, måste kyrkoherden
vägra honom utträde. Han klagade visserligen hos domkapitlet och
Kongl. Maj:t, men kunde naturligtvis icke få någon ändring i beslutet.
Han flyttade sedermera från orten, och jag vet icke hvart
han tog vägen. Ett sådant fall synes mig vara upprörande. Lagstiftningen
bör icke vara sådan, att dylikt kan förekomma, och jag
upprepar derför mitt yrkande om bifall.
Herr Petersson i Dänningelanda: Det kan icke förnekas, att
samvetsfriheten är en vigtig sak, väl värd att taga vara på, men
jag undrar dock, om icke herrarne skola medgifva, att frihetsnitet
här går något långt. Kan man verkligen tilltro dessa gossar och
flickor om 18 år, att de skola hafva den mogenhet i förstånd och den
urskiljning som fordras för att kunna fatta ett så vigtigt beslut, som
det om utträde ur svenska statskyrkan. Jag tror, att det tillkommer
ett kristet samhälle att taga vara på dessa unga personer tills de
nå den mognare åldern, att de sjelfva äro mägtiga att bedöma en
så vigtig sak. Det skulle blifva lätt för denna gudsförsmädareliga
att göra proselyter bland så unga personer, som här är fråga om,
då de komma ut i verlden, och i synnerhet om de begifva sig till
de stora arbetscentra, der de icke hafva någon, som tager vård om
deras religiösa eller andliga lif. Jag tror, att så unga personer
skulle blifva ett lätt byte; det skulle gå lätt att bland dem vinna
anhängare för gudsförnekande läror.
Vi veta, att det största hindret för gudsförnekarne, för omstörtningsligan,
är kristendomen. Nu vill motionären, att en person
skall få utträda ur statskyrkan utan att uppgifva något trossamfund,
hvartill han vill öfvergå, d. v. s. för att blifva en hedning. Jag
tycker icke, att det är värdigt ett kristet land och dess representanter
att på ett sådant sätt tolerera hedendomens införande. Vi
skola dock hoppas, att, hvilket beslut än denna kammare kommer
Lördagen den 15 April, f. m.
55 N:o 30.
att fatta rörande den förevarande motionen, Första Kammaren af- Om ändring i
slår densamma. Jag tror, att alla kristna trosbekännare i landet gällande beskola
med bekymmer se, om Andra Kammaren fattar ett beslut i ^“råga om*rö«
motionens rigtning. Ett sådant beslut skulle gifva dem den sorgliga utträda ur
erfarenbeten, att kristendomen betyder så litet för Andra Kammaren, svenska slutsätt
den kan vara med om ett lagförslag, hvarigenom det lemnas kyrkan.
fritt för hvarje svensk undersåte, som fylt 18 år, att utträda ur (Forts.)
svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
till hvilket han ämnar öfvergå. Det är på grund af dessa skäl jag
yrkar afslag såväl å motionen som å utskottets hemställan.
Herr Jakob Erikson: Såsom motionär vill jag uttala mitt
erkännande till lagutskottet, derför att det tillstyrkt min motion,
och det synes, som om de skäl, på hvilka lagutskottet grundat
sitt tillstyrkande, äro så talande, att man icke behöfver några
andra.
Det är icke underligt, att invändningar göras mot en förändring
af de nu gällande bestämmelserna rörande utträde ur svenska statskyrkan,
men det kan förvåna, att dessa invändningar komma från
det håll, hvarifrån de företrädesvis kommit. Jag anser, att i fall
man vill värna om kristendomen och kristendomens grundsatser,
bör man söka att tillämpa dem äfven på den kyrkliga lagstiftningen,
och det vore derför enligt min mening alldeles i sin ordning, att
kyrkan icke afstode från det sätt för upprätthållande af en verklig
tukt inom henne, som af kyrkans grundläggare och stormästare
blifvit anbefaldt. Jag tror icke, att det inflytande, som statskyrkan
utöfvar på en person, hvilkens åsigter skilja sig från
hennes, och hvilken icke för kyrkan har några vidare sympatier, verkar
välgörande. Jag tror icke, att detta tvång, att en person måste
tillhöra statskyrkan, om han ej vill öfvergå till annat kristet trossamfund,
kan verka välgörande, och jag tänker, att de flestajäro
ense derom.
Hvad beträffar det påståendet, att en person vid 18 års ålder
icke kan anses mogen att bedöma olika läroåskåduingar, så vill jag
blott nämna, att denna åldersgräns i alla fall förefinnes i redan befintliga
stadganden om utträde ur svenska statskyrkan. Man kar
ju nu rättighet att, om man uppgifver ett visst trossamfund, till
hvilket man vill öfvergå, utträda ur kyrkan vid fylda 18 års ålder, och
man anses sålunda på grund af nu gällande stadganden vid denna
ålder mogen och i stånd att bedöma de olika läroåskådningarna,
och derför borde väl äfven samma grundsats i afseende på åldern
kunna erkännas i fråga om utträde ur statskyrkan utan uppgifvande
af något trossamfund.
Hvad slutligen angår tak t om gudsförsmädare och gudsförnekare,
så finnas nog faktiskt sådana, äfven om man icke vill tillåta dem att
utträda ur statskyrkan; men om denna kyrka kan utöfva något inflytande
på dem, det lemna!'' jag derhän. Det synes mig dock uppen
-
N:o 30. 56
Lördagen den 15 April, f. m.
Om ändring i bart, att kyrkan icke kan göra det. Jag begriper icke, bura man
9stårnmel$er''i £>enom tvinga en person att qvarstå i statskyrkan skall kunna
fråga om rätt utöfva något godt inflytande på honom och gifva honom ett större
att utträda ur förtroende för kyrkan.
svenska stats- Det är på dessa skäl, som jag skall be att få yrka bifall till
kyrkan. lagutskottets hemställan.
(Forts.)
Herr Biilow: En talare på göteborgsbänken jemförde ett utträde
ur statskyrkan med ett sjelfmord; han jemförde det med eu
qvinnas beslut att kasta sig öfver barrieren på Norrbro. Jag undrar
dock, mine herrar, om icke en sådan liknelse är allt för hård; jag
undrar, om den är värdig den svenska statskyrkans män. Jag tror
icke att i en tid sådan som den, vi lefva i, som bjuder oss att hysa
aktning för andras öfvertygelse på det religiösa området, man bör
fälla så hårda ord om dem, som vilja utträda ur statskyrkan. Det
är icke så länge sedan den svenska statskyrkan hade en stor man,
som till sin samtid framstälde den frågan: är det möjligt, att den
kristne och vise, som byggt sin lära än så konstigt upp, är det
möjligt, att han stiger närmare himmelen än hedningen med sina
dygder? Det ligger någonting i dessa ord, som vår samtid, ehuru
med motvilja och ehuru det sker långsamt, dock måste erkänna.
Då nyss en talare på smålaudsbänken rörde tillsamman en ren
tro och eu ren öfvertygelse med ett förnekande af Gud, talade han
i ett ämne, som han alldeles icke förstod, och som han kanske aldxdg
skall komma att förstå. Man har sagt, att man vill qvarhålla de
kristna bekännarne inom statskyrkan, för att statskyrkans inflytande
och magt att upplysa skall kunna göra dem till trogna bekännare
inom denna kyrka. Nej, mine herrar! Trots att herr Halvar Eriksson
i denna kammare har påstått, att den kristna tron och kyrkans
magt gå framåt, är det icke så. Ty hvad statskyrkan och det kyrkliga
inflytandet beträffar, gå de tillbaka. De hafva — om också
icke i en eller annan afkrok af vårt land — börjat sin stora reträtt.
Vi hafva för eu stund sedan sett, hurusom i frågan om oäkta barns
afsrätt nästan samtliga ledamöter i lagutskottet velat vara med om
att förklara oäkta barn berättigade till att lika med äkta barn taga
arf efter sin moder, men att det dock af Första Kammarens ledamöter
inom utskottet finnes en prest, som icke velat vara med härom.
Man talar om menniskokärlek, men man har icke denna
kärlek, då det gäller det praktiska och verkliga lifvet. Detta är
också orsaken till att statskyrkans inflytande allt mer och mer
minskas.
Nu är förhållandet så, att en person kan få utträda ur statskyrkan,
om han anmäler, att han ämnar gå in i det och det kristna
samfundet. Men sedan han anmält detta, går han antingen icke in
i något annat trossamfund, eller också går han snart ut igen från
det trossamfund, deri han inträdt. Genom detta tillvägagående be
-
57 N:o 30.
Lördagen den 15 April, f. m.
drifver han, sa att säga, ett skälmstycke med statskyrkan. Kyrkan Om ändring i
förmår häremot ingenting, ty hon har i detta afseende ingen magt. filande beHon
får på detta sätt behålla skrymtare qvar, men icke dem, som i ,[ammel,er *
sanning och anda äro kristna, ty sådana stanna icke qvar, utan åeat/utträda^r
besluta sig för utträde. svenska stats
Jag
tror derför, att man i trossaker icke skall hålla på tvångs- kyrkan.
lagar, som nu äro föråldrade och derför icke kunna upprätthållas. (Ports.)
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hedlund: Till det exempel, som blifvit framdraget af
lagutskottets vice ordförande, ber jag få lägga ett annat. I en viss
svensk stad ville för några år sedan eu del personer bilda ett unitariskt
trossamfund. De ingingo till Kongl. Maj:t med anhållan
derom och bifogade sin trosbekännelse. Ansökningen remitterades
till vederbörande domkapitel, som förklarade, att det icke fann trosbekännelsen
vara kristen och afstyrkte på grund deraf bifall. Kongl.
Maj:t afslog också vid pröfning af ansökningen i enlighet med domkapitlets
hemställan den gjorda framställningen. Der satt nu Kongl.
Maj:t som visserligen är summus episcopus, men för resten, så
vidt jag vet, icke vidare teologiskt bildad — och afgjorde i sista
instans, huruvida denna trosbekännelse var kristen eller icke kristen.
Nu anses uuitaristernas trossamfund både i England och i Amerikas
förenta stater erkändt såsom kristet. Här i Sverige hafva vi i
Kongl. Maj:ts förenämnda beslut intyg på att det icke är kristet.
\i hafva ingen öfverdomare i kristenheten, som kan afgöra, hvad
som är kristendom eller icke. Under sådana förhållanden bör man
väl antingen stryka bort denna begränsning af kristet trossamfund
ur den svenska dissenterlagen eller också lägga till något sådant
som »trossamfund, som är kristet i svensk mening» eller dylikt. För
närvarande är ju tillståndet rent af absurdt.
Herr Beckman: Herr talman! Jag har aldrig rätt fattat den
tankegang, som,orsakat, att man i vår dissenterlag erkänner frihet
för andra trossamfund, men icke för enskilda dissenters. Detta förefaller
mig vara en så afgjord motsägelse, att den icke bör längre
tålas i var lagstiftning. Lagen erkänner rätten att öfvergå till ett
annat trossamfund, men den, som icke kan eller icke vill uppgifva
något visst trossamfund, har icke rätt att lemna statskyrkan. Med
andra ord: man har rätt att vara dissenter så att säga »i klump»,
men icke såsom individ. Då jag finner detta strida just mot den
liufvudgrundsats, som genomgår kristendomen, rätt fattad, nemligen
den enskildes samvetsrätt, anser jag det vara liög tid på att ur
var lagstiftning taga bort en bestämmelse sådan som den ifrågavarande.
Jag har emellertid härmed begärt ordet för att erinra derom,
att icke alla, som innehafva eu så högtbetrodd plats inom vår
svenska kyrka som talaren på göteborgsbänken, i denna fråga hysa
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 30. 5
N:o 30. 58
Lördagen den 15 April, f. in.
Om ändring »en sådan uppfattning som han. Vid kyrkomötet ar 1883 yttrades
gällande be- af en man? gom nu bekläder ett af biskopsembetena i vårt land, föl“''ämmehtr
_t -åe or(j. jet jnr,ebär »en ''kränkning af samvets- och trosfriheten
att^tträdalr att vilja med våld inom kyrkan qvarhålla personer, hvilka i verksvensha
stats- ligheten brutit med hennes lära.» Det är sant, att denne biskop
kyrkan. ic]je vågade fullt draga ut konseqvenserna af sina ord; men det är
(Port8.) dock, enligt mitt förmenande, ett tidens tecken, att redan för tio
år sedan från det hållet så bestämdt häfdats den princip, som ligger
till grund för det yrkande, hvilket vi, som önska en förändring, nu
framställa. I likhet med den ärade talaren på göteborgsbänken är
jag lifligt öfvertygad om den djupgående betydelse, kristendomen,
när den rätt fattas, eger för samhällslifvet; men jag anser, att
kristendomens sak lika litet som kyrkans främjas genom^ en lagstiftning,
som åsyftar att i kyrkan mot deras vilja qvarhålla personer,
hvilka önska lemna henne. Detta så mycket mer, som de ju
likväl, enligt hvad här blifvit påpekadt, pa en omväg kunna utträda.
Det är icke rätt att behålla en lagstiftning, som frestar, ja, nära
nog tvingar personer att frångå den ärlighet, som just år en af
kristendomens första grundsatser.
På grund af hvad jag anfört, skall jag anhålla att få yrka bifall
till utskottets betänkande.
Med herr Beckman förenade sig herrar Nydahl, Hammarström,
Halvar Eriksson, Halm, Hornberg samt Johansson och Gustaf Ericsson,
båda från Stockholm.
Herr Petersson i Dänningelanda: Endast ett par ord till
svar på herr Biilows anförande. Han sade, att, då jag talade om
kristna religionen och gudsförnekelse, jag då vidrörde ett ämne, som
jag icke förstod. Jag skall be att få återskicka dessa ord till herr
Bulow. Jag tror han förstår denna sak lika litet som jag.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden^som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
meningen. Herr Petersson i Dänningelanda begärde likväl votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 31,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Lördagen den 15 April, f. m. 59 N:o 30.
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen visade 118 ja mot 70 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,26 e. m.
In fidem
Hj. Néhrman.