RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 29.

Onsdagen den 12 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande protokoll, som upplästes:

År 1893 den 12 april sammanträdde de valmän, som af kamvarne
fått i uppdrag att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken
jemte deras suppleanter, för att i anledning deraf, att vice häradshöfdingen
m. m. _ Christian Axel WeinWg, som vid innevarande
riksdag utsetts till andre suppleant i riksbankens styrelse, afsagt
sig nämnda uppdrag, företaga val af en suppleant för fullmägtige;
■och befans efter valförrättningens slut hafva dertill blifvit utsedd:
Grosshandlaren Hjalmar Horngren med 44 röster.

C. E. Casparsson. Fr. von Strokirch.

Anders Persson. Wilh. Walldén.

Jemte det protokollet lades till handlingarna beslöts, att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom protokollsutdrag underrättas
om ifrågavarande val, med anmodan att låta uppsätta och till kammaren
ingifva förslag dels till förordnande för den senast välde,
dels ock till skrifvelse till Kongl. Maj:t med anmälan om valet.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
dervid i ordningen först förekom

Punkten 11.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 102, hade herr
S. J. Kardell föreslagit,

_ dels att, tills vidare och intill dess annorlunda blefve bestämdt,
ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk vid inträffande
tjenstledighet på grund af sjukdom måtte:

Andra Kammarens Prut. 1893. N:o 39.

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande teckningslärarnes
vid de
högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande tecknmgslärarnes
vid de
högre allmanna
läroverken
löneförmåner.

(Ports-)

a) der antalet tjenstgöringstimmar uppginge till 25 i veckan
eller derutöfver, få uppbära tro fjerdedelar af det belopp, som, efter
afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i
den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse
denna tjenstgöring uppgått till 25 timmar i veckan;

b) der antalet tjenstgöringstimmar utgjorde från och med 20
till och med 24 i veckan, få uppbära tre fjerdedelar af det belopp,
som, efter afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit
honom, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den
händelse denna tjenstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt

c) der antalet tjenstgöringstimmar vore från och med 16 till
och med 19 i veckan, få uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som,
efter afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit
honom, i den händelse han sjelf sin tjensgöring bestridt och i den
händelse denna tjenstgöring uppgått till 16 timmar i veckan;

dels ock att Riksdagen måtte för innevarande statsreglefingsperiod
till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag af 3,000
kronor i och för bestridande af här ifrågavarande utgifter.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af motionären herr Kardell, som yttrade:

Herr talman, mine herrar! Jag måsto lifligt beklaga, att icke den
af mig väckta motionen funnit större nåd inför statsutskottets ögon.
Jag har i denna motion endast begärt afhjelpandet af ett missförhållande,
ett missförhållande, hvars bibehållande tydligen skulle
vara den största orättvisa. Tillika är detta missförhållande ganska
lätt att afhjelpa. Det är minsann icke ofta tillfälle erbjudes att
tillmötesgå rättvisans och billighetens kraf för ett så godt pris som
det här ifrågasatta.

Sakförhållandet är följande. (Jag har visserligen framstält det
i min motion; men då det icke är återgifvet i sjelfva betänkandet,
så anser jag nödvändigt att här med några ord rekapitulera detsamma.
) Då en statens tjensteman blir sjuk, får han i regel behålla
3/.j af sina inkomster. Men så gynsamt är det icke stäldt för
teckningslärarne, åtminstone icke i allmänhet. Om en teckningslärare
råkar ut för ett sjukdomsfall, så kan till följd af de för honom
egendomliga aflöningsförhållanden inträffa, att han icke får
behålla mer än ''/3 af sin lön.

Deri ligger tydligen en verklig orimlighet. En sjukdom är
naturligtvis alltid en olycka; men då till denna sjukdom sällar sig
ekonomisk nöd eller betryck, då blir olyckan dubbel. Icke bör väl
Riksdagen genom att afstå denna motion ytterligare lägga sten på
börda.

Utskottet har för sitt afstyrkande af min motion egentligen
anfört två skäl. Det ena skälet är det, att frågan kan anstå, emedan
den lämpligen bör afgöras i sammanhang med den väntade
allmänna läroverksreformen; det andra åter är det, att denna speciella
reform icke skulle vara af någon synnerligen trängande beskaffenhet.
Hvad nu det förra motivet beträffar, eller att denna

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 29.

rättelse endast bör företagas i samband med frågan om en allmän
lönereglering för elementarlärarne, så är det alldeles gifvet, att en
så obetydlig detalj som denna icke kan inverka på den blifvande
reformen, hvarken påskynda eller fördröja densamma. Den kan
icke mera inverka på denna reform, än de ting som tima i solen
eller månen.

Och hvad beträffar det andra skälet, nemligen att rättelsen
icke skulle vara af någon tvingande beskaffenhet, så skulle visserligen
detta skäl kunna hafva sin giltighet under en viss förutsättning,
nemligen den, att ingen eller inga teckningslärare vid de allmänna
läroverken skulle råka ut för något sjukdomsfall under år
1894. Det är emellertid kinkigt att veta på förhand, att så icke
skall blifva förhållandet. Då likväl statsutskottet har fält ett dylikt
yttrande, så ser det ut, som om utskottet här vid lag tillmätt sig
en viss förmåga att blicka in i framtiden, en förmåga, som nog är
litet sällspord, såvidt den öfver hufvud finnes. Jag hyser för min
del den största aktning för statsutskottets upphöjda vishet; men jag
kan näppeligen tro, att utskottet är i besittning af nämnda förmåga.
Och derför anser jag det vara försigtigast att yrka bifall till motionen
i alla fall. Om så lyckligt skulle hända, att ingen eller inga
teckningslärare skulle blifva sjuka under nästa år, d. v. s. 1894, så
är ju i alla fall alldeles ingen skada skedd. Pengarne finnas
qvar och kunna användas längre fram för sitt ändamål; ty det är
ju alldeles gifvet, att teckningslärarne icke kunna förblifva vid
helsa i evighet, om de också blifva det under nästa år.

Jag skall derför yrka bifall till motionen, dock med en förändring.
I det senare momentet af densamma finnes nemligen
ett uttryck, som torde förefalla något dunkelt. Det står der, att
»Riksdagen måtte för innevarande statsregleringsperiod till Kongl.
Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag af 3,000 kronor i och för
bestridande af här ifrågavarande utgifter.» Med detta uttryck
»innevarande statsregleringsperiod» har jag naturligtvis menat den
period, för hvilken vi nu reglera staten, d. v. s. 1894. Jag har
emellertid hört, att man satt i fråga, huruvida uttrycket kan tolkas
på detta sätt. Derför ber jag att få utbyta dessa ord »för innevarande
statsregleringsperiod» mot orden »på extra stat för år 1894»,
så att det senare momentet i motionen skulle komma att få följande
lydelse: »dels att Riksdagen på extra stat för år 1894 måtte
till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag af 3,000 kronor
i och för bestridande af här ifrågavarande utgifter».

Jag vill endast tillägga, att detta icke är någon ny fråga. Den
har varit före flera gånger dels i form af Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen ett par gånger, tror jag, dels härom året i en af herr
Romberg väckt motion. Denna motion ledde då icke till något
resultat; men den blot'' dock antagen af Första Kammaren. Det
vore på tiden, att äfven Andra Kammaren visade samma välvilja,
då förhållandena äro så uppenbart afvita.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen med den
förändring, jag Raft äran att föreslå. Samma yrkande kommer att

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande teckningslärarnes
vid de
högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

Jf:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande tecknmgslärarnes
vid de
högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

i Första Kammaren göras af herr Tamm, som reserverat sig till
förmån för min motion.

Herrar Hedin och Linder instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Hof: Det kan ju icke nekas, att åtskilliga

af de skäl, som motionären nu här anfört, äro ganska behjertansvärda;
och möjligen skulle förslaget från utskottets sida, derest
Kongl. Maj:t hade framstält detta — som i och för sig sjelft icke
har någon stor räckvidd och i det hela icke heller hör inverka på
en reform i lärarnes löner i öfrigt — kanske hafva mötts af ett annat
utlåtande. Emellertid fäste sig utskottet äfven vid att motionären
här i sitt förslag har begärt 3,000 kronor för detta ändamål, att
anvisas för innevarande statsregleringsperiod, hvilket han nu har
rättat till 3,000 kronor för år 1894. Genom denna ändring blir
det naturligtvis bättre form på hans förslag, än motionen förut
hade. Och ehuru jag är tveksam om rätten att i kammaren gorå
en så pass stor förändring af sjelfva motionen, skall jag emellertid
icke mycket fästa mig vid detta. Vill kammaren bifalla motionen,
så icke skall jag egentligen sörja mycket för det. Men jag tror,
att det är önskligt, att man låter frågan bero, till dess att Kongl.
Maj:t möjligen kan anse den vara förtjent af den uppmärksamhet,
att förslag blir fram stål dt i detta syfte. Frågan är endast vigtig
för den händelse, att dessa teckningslärare råka i sjukdom med
den aflöningsstat, som de för närvarande hafva. Kunna de hålla
sig friska ett eller par år, lida de icke något obehag af att frågans
afgörande uppskjutes något ytterligare. Och derför tror jag, att
kammaren mycket väl bör kunna bifalla utskottets hemställan.

Herr Hornberg: Herr talman, mine herrar! Såsom den för ste

talaren redan erinrat, motionerade jag i förfjol uti samma fråga;
och det förvånade mig verkligen, då jag nu fick se, att statsutskottet
icke hade egnat den välvilliga uppmärksamhet åt motionen
i år, som det gjorde i förfjol. Jag skall icke taga kammarens tid
i anspråk med att framställa några vidlyftiga kommentarier, utan
jag skall bo att i hufvudsak få instämma med den förste talaren.
Dock kan jag icke underlåta att återkalla i kammarens minne
några siffror, hvilka jag anförde i förfjol. Jag visade då medelst
statistiska beräkningar, som jag hade uppgjort, huru det stälde sig
i afseende på inkomsterna för ifrågavarande lärare, så länge de
voro friska och kunde arbeta, samt huru det stälde sig för dem dä
de voro sjuka. Det visade sig härvid, att det fans teckningslärare,
hvilka, då de voro friska och kunde arbeta 38 timmar i veckan —
så mänga veckotimmar förekomma understundom —• uppnådde i
första lönegraden en årsinkomst af 2,825 kronor. Klart är, att, då
de arbeta 38 timmar med undervisningen, de icke kunna hafva
någon syssla der bredvid, utan att denna undervisning måste vara
deras hufvudsakliga sysselsättning. Som sagdt, då hafva de en

Onsdagen den 12 April, e. m.

>'':o 29.

inkomst på 2,825 kronor. På denna inkomst kunna de gifta sig
och sätta familj. Men så blir en sådan lärare sjuk, och hvad blir
då resultatet? Jo, på grund deraf, att man icke räknar alla de 38
timmarne såsom hörande till hans tjenstgöring — ty det är endast
15 timmar, för hvilka han enligt gällande författning eger uppbära
lön, och de öfriga 23 timmarne kallas öfvertimmar och anses såsom
extra arbete —, blir följden den att, om han blir sjuk, han
enligt de för sådant fall gällande bestämmelser endast får åtnjuta
:i/4 af sin lön, som är 1,000 kronor, och således endast eger uppbära
750 kronor, hvilket belopp dock, om han tager tjenstledighet
endast för termin, kan reduceras derhän, att han får uppbära ungefär
825 kronor. Från 2,825 kronor sjunker emellertid i händelse
af sjukdom således hans årsinkomst åtminstone ned till 825 kronor.
Familjen, som ordnat sina lefnadskostnader efter den förutvarande
inkomsten, ser nu denna inkomst, på samma gång den drabbas af
sorgen att husfadern är sjuk, reducerad till 825 kronor; de 2,000
kronorna hafva försvunnit.

Jag har endast velat erinra om dessa siffror, ty jag tror, att de
höra vara upplysande rörande den riskabla ställning, i hvilken
dessa teckningslärare i följd af nu gällande bestämmelser befinna
sig.

Det är för öfrigt alldeles som om dessa lärare vore styfbarn i
huset, då det gäller deras ställning vid de allmänna läroverken.

Jag vill erinra om huru man förfarit i afseende på dessa teckningslärare
likasom med musiklärarne, sedan elementarlärarne på
grund af ett kongl. bref af år 1858 blifvit delaktige i civilstatens
pensionskassa. Det hette i nämnda kongl. bref, »att lärare vid
rikets elementarläroverk hädanefter skola, så vida de ej innehafva
prebende eller annan presterlig lägenhet, komma i åtnjutande af
enahanda rättighet till pension å allmänna indragningsstaten, som
enligt gällande författningar tillkommer civile embets- och tjensteman».
Men hvad hände? Jo, statskontoret förklarar, såsom vi sågo,
då det var fråga om pension åt en musiklärare vid riksdagen 1891,
trots ordalydelsen i det kongl. brefvet, »att detta stadgande likväl
hittills ansetts icke skola tillämpas å lärare i musik och sång samt
i teckning». Blifva teckningslärarne sjuka, så räknas deras dryga
tjenstgöring icke såsom tjenstgöring, utan såsom extra arbete, och
endast ett litet antal af deras veckotimmar betraktas såsom hörande
till deras tjenstgöring, hvaraf följden blir, att deras årsinkomster
under sjukdomen reduceras så betydligt, att det knappast är tänkbart,
att denna reduktion icke skall på ett mycket ödesdigert sätt
inverka på möjligheten att reda sig för en familj, som drabbas af
en dylik nedsättning i årsinkomsten. Då de blifvit ålderstigna
och utarbetade, erhålla do icke såsom öfriga elementarlärare pension.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag, liksom i förfjol, än
en gäng vädja till kammarens göda hjerta med afseende å dessa
lärares ställning. Genom den föreslagna åtgärden rubbas intet i
afseende å den blifvande regleringen af lönerna, tv det, som föreslagits,
är endast att betrakta såsom en tillfällig åtgärd, till dess
eu lönereglering en gång kommer till stånd. För öfrigt torde ut -

Anqående
ifrågasatt
förändring
rörande teckningslärarnes
vid de
högre all- >
männa läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

N:o 2».

Onsdagen den 12 April, e. m.

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande teckningslärarnes
vid de
högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

sigterna för eu sådan måhända nu vara ännu ovissare än do voro
i förfjol. I betraktande icke minst af detta förhållande hör således
en vädjan till kammaren i år vara om möjligt ännu mera
berättigad.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den af motionären
nyss gjorda hemställan.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Jag skall
också be att få gifva mitt ord åt herr Kardells motion. Jag tycker,
att saken verkligen är så behjertansvärd, att kammaren icke
borde afslå den begäran, som herr Kardell framställ. Vid 1891
års riksdag föll denna fråga, men många, som då voro emot den,
ångrade sig sedermera och uttalade för mig sin ledsnad öfver att
de motsatt sig förslaget, samt hoppades, att det skulle gå igenom
i en gemensam votering. En såcfan kunde emellertid icke ifrågakomma.

Det hette uti 1891 års utskottsbetänkande, att det missförhållande,
som nu råder i afseende å dessa teckningslärare, icke
vore af någon stor betydelse. — Ja, det är icke af någon betydelse
alls för Riksdagen, men af mycket stor betydelse för de svagt aflönade
lärare, hvilka det här gäller.

Herr Jonsson i Hof sade, att, om kammaren ville bifalla motionen,
så skulle han icke sörja mycket deröfver, och då han sade
detta, drog han på munnen, så att jag tydligt såg, att han skulle
blifva glad, om kammaren gjorde det. Ty då ginge motionen igenom,
och utskottet hade i alla fall gjort sin skyldighet och gifvit
ett exempel på sparsamhet i de mest minutiösa detaljer.

Eör öfrigt sade han, att, om lärarne endast hölle sig friska
under ett eller två år, så skulle saken väl blifva afhjelpt; ty man
kunde ju vänta, att Kongl. Maj:t skulle komma fram med en proposition
i ämnet. Ja, om de hålla sig friska ett eller två år, så
behöfver staten icke utbetala ett öre af de nu äskade 3,000 kronorna,
och då är frågan för statsverket af ingen betydelse alls.

Jag förmodar också, att teckningslärarne hellre önska vara
friska än att komma i åtnjutande af sin andel af dessa 3,000 kronor,
men klart är, att det för dem måste kännas tryggt och lugnt
att veta, att, om de blifva sjuka, de under denna tid icke behöfva
vara rädda för att rent af råka i misöre, hvilket under nuvarande
förhållanden skulle blifva fallet.

Skall icke kammaren kunna, efter sådana ord af herr Olof
Jonsson, taga den här saken till hjortat och vedervåga dessa 3,000
kronor under ett eller två år? Jag tager för gifvet, att kammaren
gör det och jag yrkar bifall till motionen.

Herr Edelstam: På det att icke endast lärare vid rikets

elementarläroverk måtte framställa ett yrkande om bidrag till sina
nödlidande medlärare, skall jag be att på de skäl, som förut blifvit
af dem anförda, få yrka bifall till herr Kardells förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 29.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen
med den af herr Kardell nu anmärkta rättelse, och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen hafva
blifvit besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som beträffande ll:te punkten af statsutskottets utlåtande
n:o 9 bifaller det af herr Kardell under öfverläggningen framstälda
förslag, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda punkt
gjorda hemställan.

Omröstningen visade 79 ja, men 85 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 12—16.

Biföllos.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Mom. a) och l).

Biföllos.

Under mom. c) hemstälde utskottet,

att förslagsanslaget till bidrag till aflönande af lärare i slöjd
vid folkskolorna, nu 75,000 kronor, måtte höjas till 110,000 kronor,
eller med ett belopp af 35,000 kronor.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Hammarlund: Jag har icke begärt ordet för att framställa
anmärkning mot utskottets hemställan. Men då nu frågan
om gossarnes slöjdundervisning bragts på tal, har det synts mig
lämpligt att äfven fästa uppmärksamheten å de bestämmelser, som

Angående
ifrågasatt
förändring
rörande teckningslärarnes
vid de
högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

Ji:o 29.

Onsdagen den 12 .April, e. m.

äro gällande såsom vilkor för att detta statsbidrag skall utgå, ock
hvilka bestämmelser äro sådana, att de synas mig tarfva ett förtydligande.

Dessa bestämmelser finnas i kongl. kungörelsen den 11 september
1877, der det stadgas, att »skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande
folkskoleinspektör visar sig hafva på ändamålsenligt sätt
anordnat undervisning i slöjd för gossar under minst fyra timmar
i veckan utan att undervisningen i folkskolans läseämnen derigenom
eftersattes, må af statsmedel, för så vidt det beviljade anslaget
dertill lemnar tillgång, för hvarje skola erhålla ett årligt understöd
af 75 kronor».

Således 75 kronor »för hvarje skola». Men begreppet »skola»
är, såsom herrarne veta, mångtydigt, och detta har äfven visat sig
vid tillämpningen af ifrågavarande stadgande. Jag har i min hand
åtta särskilda under de senaste åren af Kongl. Maj:t meddelade
resolutioner rörande tillämpningen af nämnda stadgande. Jag skall
nu endast meddela ett par exempel på de olika tolkningar, som
gjort sig gällande i förevarande hänseende. Man finner af dessa
resolutioner t. ex., att en församling på landet med en på två stationer
flyttande folkskola hade anordnat fullständig slöjdundervisning
på hvardera stationen — alltså slöjdundervisning 4 timmar i veckan
under 8 månader på hvardera stationen. Huru många statsbidrag
för slöjdundervisning skulle nu denna församling hafva?
Ett, har Kong!. Maj.''t svarat. Eu stad hade anordnat sex slöjdafdelningar,
undervisade af sex lärare. Huru många statsbidrag var
den staden berättigad till? Ett, svarade Kongl. Maj:t, eftersom det
icke var vid sex olika skolor, utan vid sex afdelningar af samma
skola, som undervisning meddelats. Men i en annan stad hade
man anordnat slöjdundervisningen i tolf grupper, undervisade af
sju lärare. Huru många statsbidrag fick man der? Ett, sju eller
tolf? Svar: tolf.

Det synes mig vara af vigt, att anslaget så rättvist som möjligt
kommer do olika skoldistrikten till godo, så att utdelningen
sker efter mera reella grunder, än huruvida skolråden i sina reqvisitioner
begagna uttrycket af delning eller grupp.

Ett förtydligande af den nuvarande bestämmelsen hade, synes mig,
lämpligen bort ske i sammanhang med att förslagsanslaget höjdes.

Jag har med det sagda blott velat fästa uppmärksamheten på
denna oegentlighet och bär icke något annat yrkande att göra än
om bifall till den nu föredragna punkten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:

Den anmärkning, som af den siste talaren framstäldes, är fullkomligt
befogad. Jag är äfven i tillfälle lemna den upplysning,
att för närvarande är under beredning ett förslag till förtydligande
af denna oklara bestämmelse, som bereder stora svårigheter vid tilllämpningen.

Anledningen till att den nuvarande formuleringen blivit vald,
är den, att då Kongl. Maj:t föreslog ett statsbidrag af 75 kronor
för undervisning i slöjd vid hvarje folkskola, som derom framstälde

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

begäran, Riksdagen, med erinran derom, att det äfven kunde hända,
att en församling ville inrätta en slöjdskola alldeles oberoende af
folkskolan, och att en sådan fristående slöjdskola då icke borde
beröfvas möjligbeten att erhålla understöd, beviljade det begärda
anslaget på dermed öfverensstämmande vilkor. Det var i följd
häraf, som lagen fick den nuvarande otydliga lydelsen, som verkligen
tarfvar en snar förklaring.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att för inrättande vid Chalmers’
tekniska läroanstalt, i stället för den nuvarande lärarebefattningen
i allmän och busbyggnadskonst, af en lektorsbefattning i byggnadskonst
och ornamentsritning, med rätt för innehafvaren till aflöning
och andra förmåner i likhet med öfriga lektorer vid anstalten, årsanslaget
till anstalten måtte ökas med 2,000 kronor; och hemstälde
utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det
sätt bifallas, att Riksdagen för befrämjande af undervisningen i byggnadskonst
och ornamentsritning vid Chalmers’ tekniska läroanstalt
ökade årsanslaget till anstalten med 2,000 kronor.

Häremot hade reservation anmälts af herrar P. G. von Hedenberg,
A. G. Svedelius, H. P. P. Tamm, friherre F. W. von Otter och
I. Kerfstedt, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka, att Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet måtte oförändradt af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Wijkander: I den föredragna punkten har Kongl. Maj:t
begärt, att den nu befintliga lärarebefattningen i allmän och busbyggnadskonst
vid Chalmerska institutet måtte förvandlas till lektorat
och att för detta ändamål måtte anvisas ett anslag af 2,000
kronor.

Utskottet har häruti vidtagit don förändring, att det visserligen
tillstyrkt anslagsförböjningen, men deremot icke volat förorda, att
platsen förvandlas till lektorat, och detta af det skäl, att utskottet
anser, att läraren kan hafva någon tjenstgöring utom institutet och
det derför vore mindre lämpligt att göra platsen till ordinarie. Då
fråga är om ett fåtal timmar, är detta resonnement riktigt, ty då
kan man för ett jemförelsevis litet anslag erhålla en framstående
lärarekraft, som på eftermiddagarne eller de tidiga morgontimmarne
cgnar sig åt sin lärareverksamhet och derför ej af densamma störes
i sin praktiska verksamhet. En sådan lärare kan betrakta undervisningen
vid institutet som en bisyssla.

I nu föreliggande fall har undervisningen svält ut, så att den
omfattar 20 å 22 timmar i veckan, och då blifva svårigheterna att
ställa sakerna på nämnda sätt mycket stora. Det är nemligen tydligt,
att, då timantalet är så stort, institutets styrelse måste fordra,
att den ifrågavarande läraren åt sin undervisning vid institutet

I fråga om
förändring
af lärarebefattningen
i
byggnadskonst
vid
Chalmers’
tekniska
läroanstalt.

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

I fråga om
förändring
af lärarebefattningen
i
byggnadskonst
vid
Chalmers’
tekniska
läroanstalt.
(Forts.)

äfven skall egna andra tider på dygnet än de tidiga morgontimmarne
och. eftermiddagstimmarne; äfven på förmiddagen måste han tjenstgöra
vid institutet. Dessutom är påtagligt, att institutets styrelse
måste fordra, att schemat kan uppgöras så, att han tjenstgör under
veckans alla arbetsdagar. När timantalet är litet, kan ju undervisningen
ordnas så, att han blott tjenstgör några få dagar och under
de öfriga är ledig, så att han under dem kan verkställa de resor,
som han, om han skall kunna underhålla någon arkitektspraktik,
måste verkställa i landsorten.

Kammaren torde finna, att, när man begär, att en praktisk arkitekt
skall egna någon större tid åt institutet, hans andra verksamhet
blir rent af en bisyssla. Han kan visserligen under
sin krafts dagar egna någon tid åt den praktiska verksamheten
inom sitt fack och måste äfven göra det, på samma sätt som lärare
uti teoretiska ämnen måste genom fortsatta studier förkofra sig i
sin vetenskap. Endast på det sättet kan läraren bibehålla en hög
ståndpunkt i sitt ämne. Läraren i byggnadskonst måste sålunda i
någon mån praktisera för att icke bli opraktisk och förlora den höga
ståndpunkt, som han från början innehade. Men det är alldeles
nödvändigt, att han står så till styrelsens för institutet förfogande,
att han har don andra tjenstgöringen endast som en bisyssla,
och det är undervisningen, som blir hans hufvudsakliga verksamhet.
Det är naturligt, att under sådana förhållanden institutet skall få
en betydligt sämre lärarekraft, om utskottets förslag går igenom, än
om Kongl. Maj:ts framställning bifalles oförändrad.

Till inträde vid de fria konsternas akademi inom byggnadsafdelningen
är det endast 2 läroverk, som förbereda, nemligen tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmersska institutet i Göteborg.
Det är af vigt, att den senare läroanstalten, som i allmänhet har
yngre elever än den förra, har så framstående lärare, att den kan
meddela den artistiska undervisning, som behöfves för att eleverna
må kunna vinna inträde vid nämnda akademi. Det ligger stor vigt
på att institutet får tillräckligt framstående personer som lärare,
tv derpå beror, om institutet fortfarande skall bibehålla den ställning,
som det hittills intagit.

På grund häraf, och då det är fråga om en så obetydlig skilnad
som den, huruvida, med anvisande af samma anslag, platsen
skall göras ordinarie eller icke, tillåter jag mig yrka bifall till Kongl.
Maj:ts framställning i likhet med reservanterna i Första Kammaren.

Häruti instämde herr Sjöholm.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall deremot taga mig friheten att
yrka bifall till utskottets hemställan. Jag tror det icke ligger så
ofantligt stor vigt på den omständigheten, som den siste talaren
berörde, eller att platsen ovilkorligen behöfver vara ordinarie, för
att man med säkerhet må påräkna att få behålla eu i facket duglig
lärare. För de närmaste fem åren kommer för öfrigt läraren
att få alldeles samma löneförmåner, vare sig Kongl. Maj:ts eller
utskottets förslag bifalles, och först efter dessa fem år skulle han,

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 29.

enligt Kongl. Maj:ts förslag, i fall det bifalles, erhålla ett ålderstillägg.
Sedan blir han naturligtvis också tillförsäkrad pensionsrätt
under enahanda förutsättning. Men å andra sidan kan det ju hafva
sina olägenhet.er att tillsätta platsen på ordinarie stat, derest man
lika väl kan erhålla duglig lärare på dessa vilkor. Blir en lärare,
som tillsättes på ordinarie stat, af en eller annan anledning icke
längre tjenlig för undervisningen, så får staten bereda honom större
eller mindre pension, hvilket staten icke behöfver göra, om läraren
endast tillsättes med arfvode. Jag tror för öfrigt, att, om man kunde
tillsätta så många platser som möjligt med arfvoden, undervisningen
i sjelfva verket skulle blifva bättre. Ty uär lärarne tillsättas med
arfvode, är skolan, utan att vara bunden af dessa lärare, i tillfälle
att, när de befinnas icke vara fullt lämpliga för ändamålet, göra
ombyte. Om åter läraren är duglig under första tiden, så kan det
dock hända, att han sedermera icke ligger med i sitt fack tillräckligt
eller att han af andra omständigheter blir mindre lämplig för
undervisningen, och då måste, i fall han befinner sig pa ordinarie
stat, skolan behålla honom qvar eller också bevilja honom afsked
med pension. Det blir alltså alltid dyrare för statsverket, om platserna
tillsättas på ordinarie stat, och det kan äfven hända, att sjelfva
undervisningen äfven blir lidande derpå. Det har förefallit oss
inom utskottet att, i händelse, sedan dessa fem år förlupit, det
emot förmodan skulle visa sig behöfligt att gifva läraren fast anställning,
man då kan blifva i tillfälle att komplettera förslaget.
Jag har för öfrigt svårt att tro, att icke hvilken duglig arkitekt
som helst skulle befinnas villig att på dessa vilkor öfvertaga den
omtalade undervisningen i skolan.

Undervisningstiden skulle blott blifva 18 å 20 timmar i veckan,
beroende på den omständigheten, huruvida undervisningen i
ett ämne skall läggas dit eller icke. Det blir sålunda 3 eller 3 lU
timme om dagen att undervisa, och då har han ju mycken tid
öfrig att egna åt vare sig enskild praktik på ritkontor eller enskild
undervisnings meddelande, såsom fallet just är med don person,
som för närvarande innehar ifrågavarande plats, enligt hvad jag
hört uppgifvas.

Jag tror sålunda, att man utan risk kan bifalla utskottets förslag,
hvartill jag också redan yrkat bifall.

I fråga om
förändring
af lärarebefattningen
i
byggnadskonst
vid
Chalmers''
tekniska
läroanstalt.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Med stöd af de uti den kongl. propositionen angifna skäl samt på grund
af hvad herr Wijkander nu ytterligare meddelat ber jag få hos kammaren
hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförilndradt.

Det synes mig vara ur många synpunkter fördelaktigare, att
detta institut får en fast anstäld lärare uti ifrågavarande ämnen
än en person, som blott får ett arfvode för sin undervisning. Det
kun ju tvistas mycket om, huruvida det är lämpligast att hafva
fast anstäldo tjensteman eller sådane, som ondast åtnjuta ett arfvode,
och det är ju möjligt, att i enstaka fall arfvode kan vara lämpligare.
Men ser man saken i stort, så är jag åtminstone för min do! öfver -

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

I fråga om
förändring af
lärarebefattningen
i
byggnadskonst
vid
Chalmers'' tekniska
läroanstalt.

(Forts.)

Ang. förhöjning
i anslaget
till vitterhets-,
historieoch
antiqvitetsakademiens
bibliotek.

tygad, att en tjenst i allmänhet blir bättre bestridd, då dess innehafvare
har en fast och tryggad anställning. Det är för öfrigt icke
så stor. skilnad mellan dessa begge principer, så vidt frågan gäller
deras inverkan på statsverkets kostnader. I ena fallet måste staten
betala arbetet med dess fulla värde och i det andra fallet betalas
detta arbete med ett något lägre belopp än som borde utgå,
men staten bereder i stället tjensteinnehafvaren åtskilliga fördelar,
så att han får stå qvar med sin lön, äfven sedan han blifvit äldre
och hans krafter icke vidare äro lika stora som förut, eller också
får han afsked med rätt till pension. — Det är denna trygga ställning,
som i allmänhet för tjenstemännen är af så stort värde.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 20—23.

Biföllos.

Punkten 24.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att årsanslaget till det
under vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens inseende stälda
bibliotek måtte ökas med ett belopp af 1,000 kronor, eller till 2,500
kronor, hvarigenom anslaget till nämnda akademi, nu 29,450 kronor,
skulle komma att uppisa till 30,450 kronor, men hemstälde utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riksdagen
bifallas.

I fråga härom anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Äfven vid denna punkt måste jag anhålla om kammarens benägna
uppmärksamhet för att kunna med ett par ord gent emot utskottet
försvara Kongl. Maj:ts framställning.

Det är enligt mitt förmenande ett särdeles behjertansvärdt anslag,
som af Kongl. Maj:t i detta fall begäres. Det nuvarande anslaget
till vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens bibliotek
har under många år visat sig otillräckligt. Flera framställningar
om anslagets höjande hafva blifvit gjorda, men utan afsedt resultat.
Det skäl, som utskottet nu anfört för afslag å Kongl. Majrts framställning,
nemligen att det af Kongl. Maj:t anbefalda upprättandet
af ett särskildt fackbibliotek för arkeologisk och numismatisk litteratur
inom akademiens boksamling, men att detta icke i och för
sig innebär giltig anledning för Riksdagen att anvisa medel till
samma biblioteks underhåll, får icke uppfattas såsom innebärande,
att Kongl. Maj:t helt enkelt påbjudit, att ett dylikt bibliotek der
skulle upprättas. Nej, biblioteket fans der redan förut, tillhörande
staten, ehuru det till väsentlig del åstadkommits genom enskilda

X:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

donationer, men äfven genom afsevärda anslag af allmänna medel.
Naturligtvis har under tidernas lopp äfven denna gren af litteraturen
utvecklat sig allt mer och mer, och just i följd deraf har
detta anslag visat sig otillräckligt. Sedan Kongl. Maj it uppdragit
åt akademien att taga detta fackbibliotek under sin särskilda tillsyn
och vård, var en annan statsinstitution, nemligen kongl. biblioteket
— hvars bokinköp för öfrigt måste omfatta "så betydande områden
af litteraturen — förhindrad att inköpa sådan facklitteratur,
som hörde till vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens bibliotek,
hvarför erforderlig facklitteratur kommer att saknas, så framt
Riksdagen nu icke beviljar det begärda anslaget. Biblioteket har
till ändamål att tjena till hjelp vid samlingarnas ordnande och bearbetande
samt vid studerandet af de särskilda fornlemningarna.
Vidare är det för enskilde forskare af oafvisligt behof att hafva
tillgång till ett _ dylikt bibliotek. Såsom det nu är stäldt, måste
tjenstemännen vid denna akademi för egna medel skaffa sig de
nödiga böckerna, och då dessa böcker vanligen äro mycket dyra,
blir detta naturligtvis för dem en synnerlig tunga. Det har nu
gått till och med så långt, efter hvad det sagts mig, att tjenstemännen,
på grund af derom framstäld begäran, fått till universitetsbiblioteken
i Upsala och Lund utlåna dessa dem sjelfva tillhöriga
böcker eller betjena enskilda personer med boklån.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om Riksdagen
icke borde vara obenägen att lemna denna jemförelsevis obetydliga
summa, som Kongl. Maj:t nu begärt för underhållande och ökande
af detta bibliotek.

Herr von Frie sen: Det är nog sant, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nyss nämnde, att dessa böcker
hufvudsakligen på grund af enskilda donationer länge funnits hos
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien. Men detta har emellertid
icke utgjort något hinder för kongl. biblioteket att af dess
disponibla anslag inköpa dylika böcker. Hvad som nu hindrar
kongl. biblioteket att göra detta, är ett kongl. bref af den 17 oktober
1890, som bestämmer, att de sålunda donerade böckerna skola
utgöra en särskild afdelning af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens
bibliotek. Det är sålunda detta bref, som kommit att
föranleda den utgift, som Kongl. Maj:t nu önskar att Riksdagen
skall åtaga sig. Om icke dessa böcker af Kongl. Maj:t bestämts
att utgöra en särskild afdelning af biblioteket, nemligen ett bibliotek
för företrädesvis arkeologisk och numismatisk litteratur, så
både kongl. biblioteket fortfarande måst af sina medel inköpa
dylika böcker, och då hade detta särskilda, nu begärda anslag varit
obehöfligt.

Jag kan sålunda icke inse annat, än att utskottet har rätt i
sm uppfattning af saken. Det är nu så, att akademier ofta få
stora donationer, hvilka sedan medföra utgifter för statsverket. Det
vore nog bättre, om de, som donerade, ordnade saken så, att donationen
komme institutionen till godo utan att i följd deraf anspråk
sedermera behöfde ställas på statsverket. Särskildt har vitterhets-,

Ang. förhöjning
i anslaget
till vitterhets-,
historieoch
antiqvitetsakademiens
bibliotek.

(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Ang. förhöjning
i anslaget
till vitterhets-,
historieoch
antiqvitetsakademiens
bibliotek.

(Forts.)

Ang. förhöjning
i anslaget
till resestipendier
samt
läroböckers
och lärda
verks utgifvande.

historie- och antiqvitetsakademien ihågkommits med stora donationer
under senare tid, och det synes mig, som denna akademi i
följd deraf icke skulle behöfva komma med ökade kraf på statsanslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Jag vill endast med några ord besvara den siste talarens anmärkningar.

Om det nu verkligen är så, att de samlingar, till hvilka detta
bibliotek hörer, stå under vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens
inseende och vård, hvilket icke torde kunna bestridas, så
är det väl också rigtigast, att detta bibliotek finnes vid donna akademi
samt att Kongl. Maj:t tillser, att statens samlingar väl vårdas
och främjas samt hållas i för sitt ändamål lämpligt skick. Vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien torde också vara den enda
myndighet, som kan fullt bedöma, hvilka böcker böra inköpas, för
att biblioteket skall kunna fortfarande fylla sin uppgift.

Herr von Frie sen: Ja, det är nog sant, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss nämnde, att vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien bör bäst kunna bedöma,
hvilka böcker böra inköpas. Men jag antager, att, om först akademien
föreslagit kongl. biblioteket dylika bokinköp, kongl. biblioteket
rättat sig efter sådana förslag. Jag har icke heller något emot att
dessa böcker finnas hos akademien, såvidt det nemligen icke derigenom
förorsakas någon ökad utgift för statsverket. I sådana för
budgeten äfventyrliga tider som de nuvarande har det synts oss,
att besparingar, der det vore möjligt, borde göras, och då tänkte
vi, att de kunde göras i synnerhet i utgifterna för inköp af böcker.
Det finnes så många och stora boksamlingar i vårt land, att eu
besparing på detta område torde vara en sådan, som i främsta rummet
bör ifrågakomma.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 25—30.

Biföllos.

Punkten 31.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att höja reservationsanslaget
till resestipendiers samt läroböckers och lärda verks utgifvande
från 24,000 kronor till 30,000 kronor, eller med 6,000 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att. Kongl. Majts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 29.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grill järn,
som yttrade: Ehuru icke någon enda reservation finnes vid denna

fiunkt och således utsigten till framgång för denna Kongl. Maj:ts
ramställning icke torde vara synnerligen stor, anser jag mig dock
skyldig att säga några ord för att hålla denna fråga öppen, hvilken
Riksdagen antagligen måste vara beredd på att snart få tillhaka.

Det ifrågavarande anslaget utgör för närvarande 24,000 kronor.
År 1841 utgjorde det mellan 15,000 och 16,000 kronor. På 50 år
har det sålunda icke ökats med mer än 50 procent. Då man tänker
efte#, huru andra dylika anslag under tidernas lopp ökats, så
må man väl säga, att detta anslag hållits qvar på en ovanligt låg
ståndpunkt. Såsom i det till propositionen hörande statsrådsprotokollet
visas, utgår ett belopp af 10,500 kronor till resestipendier, tre
större och tre mindre, hvifka utdelas efter förslag af medicinalstyrelsen
samt Upsala och Lunds universitet. Af de 13,500 kronor, som
återstå, hafva åter under tidernas lopp anslag tilldelats åtskilliga
tidskrifter, bland andra Upsala universitets årsskrift, Lunds universitets
årsskrift och en medicinsk tidskrift, hvartill på senaste tiden
kommit en tidskrift för nordisk filologi. På det sättet återstå till
slut blott 8,800 kronor, och det är ett alldeles för obetydligt belopp
för att kunna tillfredsställa de verkligen befogade anspråk, som
göras af våra vetenskapsmän på att få något litet understöd vid
sin vetenskapliga verksamhet. Det är här aldrig fråga om att de
skola få någon ersättning för sin använda tid och sitt arbete, utan
blott och bart ett bidrag till de kostnader, som åtfölja sjelfva publikationen
af deras arbeten. Ju mera vetenskapen specialiseras, desto
mera kommer den enskilde vetenskapsmannen att ingå i sådana
forskningar, att hans arbete kan läsas af ytterst få, till följd hvaraf
det är nästan en lyckträff, om han får sälja något exemplar af sin
bok. Men dessa specialundersökningar äro af väsentlig vigt för
den vetenskapliga forskningens framsteg, och vetenskapsmännen
hos oss begära ju blott, att de skola få publikationskostnaderna i
någon mån betäckta; det är, synes det mig, en mycket hofsam och
billig begäran, och ett tillmötesgående härutinnan är det enda sättet,
hvarpå åt do fattige vetenskapsmännen i ett litet land tillfälle
kan beredas att med heder deltaga i det stora internationella arbetet.
Den summa, hvarom här är fråga, 6,000 kronor, är jemförelsevis
obetydlig, men den kan under gynsamma omständigheter
utgöra ett synnerligen godt bidrag till vår vetenskapliga forsknings
utveckling och åstadkomma, att andra folk må erfara, att äfven vi
deltaga i den vetenskapliga verksamheten. Jag ber derför att till
en annan gång få rekommendera detta anslag till kammarens synnerliga
uppmärksamhet.

Herr friherre Nordenskiöld: Herr talman, mine herrarl Jag
vill blott Hägra ögonblick taga kammarens tid i anspråk för att
vitsorda det behjertansvärda ändamål, som åsyftas med det begärda

Ang. förhöjning
i anslaget
till resestipendier
samt
läroböckers
och lärda
verks utgifvande.

(Forts.)

K:o 29.

Angående
förhöjning i
anslaget till
resestipendier
samt läroböckers
och lärda
verks utgifvande.

(Forts.)

16 Onsdagen den 12 April, e. m.

anslaget. Jag liar troligtvis mer än de flesta i kammaren stått i
beröring med de yngre vetenskapliga forskarne i vårt land, och
jag har otaliga gånger varit i tillfälle att se, huru svårt det varit
för dem —• icke att få sitt på en vetenskaplig undersökning nedlagda
arbete betaldt ens med den lön, en vedhuggare erhåller för
sitt arbete — men väl att utan allt för stora enskilda uppoffringar
kunna offentliggöra resultaten af forskningar, på hvilka de offrat
åratal af sin lefnad — forskningar, som äro till heder för dem och
till heder för deras fosterland. Det här ifrågavarande anslaget afser
bland annat att i någon mån afhjelpa denna brist — och erfarenheten
har visat, att det under de senare åren alltid varit otillräckligt.

Då så är förhållandet och då numera ingen kulturstat kan
existera såsom sådan utan att deltaga i det stora forskningsarbete,
hvilket för närvarande pågår bland alla bildade nationer — äfven
de allra yngsta, äfven bland dem, som först inom de sista årtiondena
inordnats bland verldens kulturstater, så är den sparsamhet,
som söker göra sig gällande i afseende å det obetydliga anslag,
hvarom här är fråga, föga på sin plats. Jag får derför yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herrar Lovén och Boethius förklarade sig instämma i detta
anförande.

Herr von Frie sen: Herr talman! Då ett yrkande om bifall
till den kongl. propositionen blifvit framstäldt, skall jag bo att få
säga några ord till försvar för statsutskottets hemställan.

Det är väl sant, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde, att detta särskilda anslag på de sista femtio
åren icke ökats så mycket. Men låtom oss tänka på huru många
anslag dessförutan hafva utgått för nästan samma ändamål som detta,
huru mycket som har anslagits till resestipendier, till akademier och
eljest för utgifvande af lärda verk o. s. v. Detta anslag är en ren
obetydlighet i förhållande till hvad som i sjelfva verket i vårt
land utgår till det ändamål, som här afses.

Yi hafva inom afdelningen varit i tillfälle att taga kännedom
om huru detta anslag fördelats under de sista åren, och nog föreföll
det oss, som om åtminstone åtskilliga poster antydde, att det
icke var åratal af arbete, som lågo bakom.

Man får icke ställa sina anspråk för högt, och jag tror, att den
sista ärade talaren något öfverdref, då han talade om vedhuggarlöner
till vetenskapsmän. Jag känner åtskilliga vetenskapsmän,
men jag känner ingen, som nöjer sig med en vedhuggares lön.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag tror mig känna de ekonomiska
vilkoren för forskningsarbetet af en stor del vetenskapsmän
i vårt land, icke allenast deras, som varit lyckliga nog att
tidigt vinna ett fullt erkännande, utan också deras, hvars arbete
varit mindre rikt på lysande resultat, mindre erkändt, men derför

Onsdagen den 12 April, e. m. 17

ofta ej mindre gagnande. Alla dessa hafva i medeltal för sitt arbete
icke vedhuggarens lön: de uppbära derför intet, ja, mindre än
intet; det kan hvar och eu intyga, som känner denna klass af det
svenska folket. De hafva, innan de komma till HO eller 40 års
ålder, sällan någon säker inkomst — jag talar nu icke om lärarne,
utan om de verkliga forskarne, om de som söka att genom framdragande
af nya sanningar utvidga vårt vetande, vårt herravälde
öfver naturkrafterna.

Då det talats om, att hithörande anslag stigit så mycket, så
vill jag nämna, att jag hört just den värderade talaren på stockholmsbänken
vid ett enskildt sammanträffande säga, att dylika anslag
ökats på de sista tio åren med 60,000 kronor. Jag har i en
hast sökt summera i hop årsanslagen för den högre undervisningen
och anslagen för vetenskaplig forskning och funnit dessa anslag
uppgå ungefär till 1,200,000 kronor. I förbigående må nämnas,
att de flesta större universitet på kontinenten åtnjuta årsanslag,
som öfverskrida denna summa. Jag vill dock nu icke beröra frågan,
huruvida denna summa är stor eller icke, utan endast fästa
mig vid dess förhållande till anslagets omtalade ökning under de
sista tio åren med 60,000 kronor, d. v. s. med sex för hundra. Jag
tror det finnes få utgiftsposter såväl för staten som den enskilde,
som under det sista årtiondet ej ökats med en motsvarande procent.

Herr Jonsson i Hof: Icke tror jag, att man med starka
skäl hör klaga öfver att detta anslag icke vuxit tillräckligt fort.
Ty när det har vuxit med 1 procent om året, så blir, om man fortsätter
på det sättet en 100 år, anslagssumman fördubblad, och det
borde väl, tycker jag, kunna räcka till. Men det är icke endast
detta anslag, som utgår för ändamål af enahanda beskaffenhet, utan
vi hafva åtskilliga andra. Yi hafva längre fram i betänkandet en
punkt, som upptager en post på 6,608 kronor och 60 öre, utgörande
kostnad för den komité, som haft i uppdrag att verkställa omarbetning
af läsebok för folkskolan. Somliga tycka, att denna kostnad
borde hafva hört till detta anslag i stället för att särskilda statsmedel
för detta ändamål skulle beviljas. Ty under namnet läroböcker
måste man väl också rubricera läseboken för folkskolan; och
att en komité tillsatts, som angifvit grunderna för utarbetandet af
en sådan bok, tycker jag icke behöfver förändra detta förhållande.
— Yi hafva dessutom flera andra anslag under hufvudtiteln, hvilka
stå ungefär i nivå med detta, och sålunda tycker jag att anslaget
försvarar sin plats och icke är för obetydligt.

Efter det öfverläggningon härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 32—45.

Biföl los.

h:o 29.

Angående
förhöjning i
anslaget till
resestipendier
samt läroböckers
och lärda
verks utgifvande.

(Forts.)

Aldra Kammarens Prut. 1800. N:o 20.

N:o 29. 18

Onedagen den 12 April, e. m.

Angående Punkten 46.

ifrågasatt anslag
såsom bidrag
till (in -

draa^iu"an- I två sins emellan lika lydande motioner, väckta den ena inom

skaffande af Första Kammaren af herrar C. L. H. Nyström och O. Alin, n:o 18,
nödig utrust- och den andra inom Andra Kammaren af herrar Ghr. Loven och S. J.
ning åt den Boöthius, n:o 161, hade föreslagits, att Riksdagen måtte, såsom bidrag
RegneldIm ^ att förse den af d:r Regnell skänkta nya fysiologiska byggnaden
msUtutionen Upsa^a universitet med nödig utrustning för sitt ändamål, becid
Upsala vilja ett anslag för en gång af 14,000 kronor.

På anförda skäl hemstälde likväl utskottet, att förevarande
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Loven: Oaktadt ingen reservation mot detta utskottsbeslut
föreligger, tager jag mig likväl friheten att yttra några få
ord, om de också blott skulle vara som ett liktal eller en själaringning
för motionen.

Jag kan icke tillåta mig att klandra utskottet för det slut, hvartill
det kommit. Jag håller fastmera före, att utskottet dervidlag
endast uppfylt sin pligt, då i sjelfva verket den principen synes
vara faststäld, att enskilda motioner af den beskaffenhet som denna
icke böra tillstyrkas af utskottet. Och denna princip kan jag icke
heller klandra." Jag tror, att den är välbetänkt. Men det synes
mig, som om kammaren icke nödvändigt skulle vara bunden af
denna princip, utan att kammaren skulle i en del fall ha ett slags
nåderätt att, derest ömmande omständigheter eller talande skäl
företes, afvika från denna princip. Jag tror att så talande skäl
föreligga för bifall till motionerna, att detta fall i sjelfva verket är
ett undantagsfall, der afvikelse från principen icke bör kunna anses
vara origtig.

Jag begagnar då först tillfället för att uttrycka min tacksamhet
mot utskottet, som med så välvilliga ord beledsagat sitt afstyrkande,
att man kan säga att genom utskottets uttalande det förslag, som
motionen afser, fallit, som man säger, framstupa och icke baklänges
— och det är ju vackert så. Men jag tror att, om man ser till, huru
sjelfva den sak är beskaffad, som föreligger, man skall inse att
hvarken i ekonomiskt eller i andra hänseenden någon vinst uppkommer
genom att det föreliggande förslaget afslås.

Frågan är den: skall en nyss, i november månad, färdig och
afsynad byggnad, som icke kostat staten det ringaste, utan uppförts
genom medel, skänkta af en person, som tillbragt ett långt, sträfsamt
lif uteslutande, kan man säga för att samla medel, som
han med sällspord frikostighet strött öfver landet till befordrandet
af forskning och vetenskaplig verksamhet, stå obegagnad ett helt år
längre, än hvad som behötves, derför att denna princip står i vägen.
Förhållandet är nemligen det, att af de Regnellska donationsmedlen,
skänkta till Upsala universitet, uppförts en byggnad för ett fysiologiskt
laboratorium, hvilken afsynades sistlidne november månad.

universitet.

Onsdagen den 12 April, e. ni.

ST:o 29.

Denna byggnad kostade, om jag icke är illa underrättad, inemot
100,000 kronor, eller åtminstone öfver 90,000 kronor. Men dermed
äro också alla tillgångar, som förefinnas för ifrågavarande ändamål,
uttömda. Här har jag i min hand ett intyg af Upsala universitets
drätselnämnd, som förklarar »att, sedan numera alla do tillgångar,
som stått till förfogande för den nya fysiologiska byggnadens uppförande
och delvis inre utrustning, blifvit för ändamålet disponerade,
icke några som helst medel vidare äro tillgängliga i och för den inre
utrustningens fullbordande». Förhållandet är i sjelfva verket sådant,
att det är icke blott för den fysiologiska undervisningen, som
det är af synnerlig stor vigt, att ifrågavarande byggnad kan så
snart som möjligt göres fullt färdig d. v. s. med afseende på inredning,
utrustning och materiel, utan det gäller äfven en annan
undervisningsgren, nemligen den patologiska anatomien. Det fysiologiska
laboratoriet är nemligen för närvarande inrynult i den
byggnad, som är afsedd för den patologiska anatomien. Genom
detta förhållande har det blifvit en följd, att båda dessa institutioner
lida af ett stort trångmål. Det är derför för båda af stor vigt
att få ökadt utrymme. Den enda förlust för statsverket, som skulle
uppstå, om anslaget nu beviljas, är ett års ränta å 14,000 kronor.
Deremot skulle man vinna, i fall motionen bifölles, att ifrågavarande
byggnad kunde inom möjligast korta tid fullt utrustas och komma
till begagnande. Jag hemställer, huruvida icke detta är ett i och
för sig talande skäl. — Dertill kommer, att anledningen till det
skal, hvarpå utskottet egentligen stöd! sin afstyrkande hemställan,
nemligen att denna begäran om anslag icke kommit på den vanliga
vägen, d. v. s. efter pröfning af vederbörande myndigheter, kanslersembotet
och Kongl. Maj:t, utan kommit till Riksdagen genom enskild
motion, berott på särskilda omständigheter, som gjort det
omöjligt att kunna medhinna eu framställning i vederbörlig tid.
Förhållandena i Upsala lära vara sådana, att de framställningar,
som skola göras från de särskilda fakulteterna, skola vara färdiga
inom april månads utgång för att sedermera kunna af universitetsmyndigheterna
behandlas och blifva färdiga inom september månads
utgång och då komma in till Kongl. Maj:t. Detta har nu icke kunnat
ske derför, att prefekten för institutionen, med tillhjelp af reseunderstöd
af Kongl. Makt, var utrest under sommaren för att studera
just inredning^ af sådana fysiologiska laboratorier i utlandet.
Han kunde således icke efter återkomsten hinna att få sitt förslag
till sådan utrustning färdigt i tillbörlig tid. Deraf härleder sig således
detta uppskof. Under sådana förhållanden, och dä ärendet,
så vidt jag kan förstå, tätt all den sakkunniga utredning, som kan
åstadkommas — jag har i min hand yttrande af medicinska fakulteten,
som enhälligt instämmer i prefektens åsigt rörande nödvändigheten
af detta anslags erhållande så fort som möjligt och särskildt
uttalar sin önskan om, att denna framställning skulle komma i form
af enskild motion till Riksdagen för att kunna påskynda saken —
vid sådana förhållanden hemställer jag, huruvida det icke voro skäl
att, då dessutom utskottet fulleligen erkänt »att staten under någon
form bör träda emellan och möjliggöra den redan uppförda och af -

Angående
ifrågasatt anslag
såsom bidrag
till anskaffande
af
nödig utrustning
åt den
Regn diska
fysiologiska
institutionen
vid Upsala
universitet.

(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Angående
ifrågasatt anslag
såsom bidrag
till anskaffande
af
nödig utrustning
åt den
Hegn etiska
fysiologiska
institutionen
vid Upsala
universitet.

(Forts.)

synade byggnadens förseende med sådan utrustning, att den må
kunna komma att fullt motsvara det med densamma afsedda syftet»,
redan nu bevilja detta anslag, som jag förutsätter med nödvändighet
i alla fall måste nästa år beviljas, dock med den förlust för
ifrågavarande institution att få ett helt år vänta att denna byggnad
kan tagas i bruk. Jag anhåller således, att kammaren måtte bifalla
ifrågavarande motion.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall deremot bo att få yrka bifall
till utskottets betänkande. Jag nästan tycker, att motionärerna
borde kunna vara belåtna med den välvilliga motivering utskottet
lemna!, hvilken ju tydligt visar, att man icke kan undgå att bevilja
dessa anslag, när saken i fullständigt skick kommer från
Kongl. Maj:t. Det är väl ändå för mycket begärdt, då en byggnad
blifvit uppförd med donerade medel och då Riksdagen sjelf ingenting
har haft att säga beträffande granskningen af huruvida denna
byggnad är lämplig och icke för sitt ändamål onödigt stor eller
något dylikt, att då på enskilde motionärers förslag utskottet skall
stå till reds att tillstyrka fyllandet af bristen i byggnadskassan, när
man hushållat så med gåfvomedlen, att de icke räckt till för ändamålet.
Jag tror, att herrarne böra kunna lugna sig till ett kommande
år och då få detta anslag beviljadt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 47—53.

Biföllos.

Angående
anslag till
fullbordande
af och utredning
för fysiologiska
institutionens
i
Lund nya
byggnad.

Punkten 54.

I en till Riksdagen den 24 sistlidne februari aflåten proposition,
n:o 33, har Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bilagdt statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att å extra stat för år 1894 anvisa ett
belopp af 10,000 kronor till fullbordande af och utredning för fysiologiska
institutionens i Lund nya byggnad) och hemstälde utskottet,
att Kongl. Majds förevarande framställning måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Andersson i Högkil,
Andersson i Nöbbelöf, Persson i Stallerhult, som ansett, att
utskottet bort hemställa om afslag å Kongl. Majds framställning.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Andersson i Högkil: Då denna punkt slutbehandlades
inom statsutskottet, röstade 10 af Andra Kammarens ledamöter i
utskottet mot Kongl. Maj:ts framställning, ehuru blott två af dessa
jemte mig afgifvit reservation mot utskottets beslut. Utskottet

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 29.

tyckes emellertid i hufvudsak hysa samma åsigt som vi reservanter,
ty det heter i motiveringen, att utskottet anser sig höra framhålla
angelägenheten deraf, att de byggnadsföretag, hvartill Riksdagen
anvisar medel, också så anordnas och utföras, att do kunna bringas
till fullbordan för de beviljade anslagsbeloppen, och detta är ju,
synes det mig, motivering för afslag å Kong! Majits framställning.
Det är alldeles riktigt, att, när Riksdagen beviljar ett extra anslag
till en byggnad för statens räkning, Riksdagen då kan fordra, att
vederbörande anordna uppförandet af denna byggnad så, att anslaget
icke öfverskrides, och inskränka planen för arbetet så, att det
beviljade anslaget räcker. Ty hvad tjenar det annars till, att Riksdagen
pröfvar och bestämmer dessa anslag? Om nu Riksdagen bifaller
utskottets hemställan i denna fråga, fruktar jag, att Riksdagen
derigenom skapar ett prejudikat, som i framtiden kan komma
att blifva både besvärligt och dyrt. Yi hafva redan nu under utförande
åtskilliga millionbyggnader, och till följd af urtima Riksdagens
beslut påfordras inom den allra, närmaste framtiden 4 å 5
millioner till uppförande af kaserner o. d. Det synes mig derför
vara af synnerlig vigt, att Riksdagen strängt vidhåller den prinpen,
att extra ordinarie anslag till byggnader för statens räkning,
liksom dylika anslag i allmänhet, icke få öfverskridas.

Till följd af hvad jag nu i största korthet haft äran anföra,
anhåller jag att få yrka afslag å såväl utskottets som Kongl. Majits
framställning i ämnet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Ingen lärer väl förneka rigtigheten af den allmänna fordran, som
utskottet i ifrågavarande punkt framstält, men man får väl å andra
sidan också vara billig nog att erkänna, att uppgörandet af ett
kostnadsförslag, äfven då det icke gäller högre belopp än det som
här är i fråga, är underkastadt så många vanskligheter, att eu missräkning
af en eller annan anledning lätt kan uppstå. Särskildt i
nu ifrågavarande fall är eu missräkning synnerligen förlåtlig. Universitetet
i Lund hade för ifrågavarande byggnad begärt ett anslag
af 100,000 kronor. Ofverintendcntsembetet, som granskade räkningarna
och kostnadsförslaget, ansåg, -att beräkningarna voro för
låga, och att Kongl. Maj it borde begära ytterligare 10,000 kronor,
eller 110,000 kronor. Kongl. Majit stod likväl fast vid universitetets
siffra 100,000 kronor, men Riksdagen beviljade blott 00,000
kronor. Nu bär det visat sig, afl byggnaden, för att blifva fullbordad
och försedd med nödig utredning, verkligen kostar ett belopp
af 100,000 kronor. Det synes mig, att, om Riksdagen aldrig
blefve utsatt för värre missräkningar, den icke hade skäl att beklaga
sig.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag få instämma med utskottet
i dess hemställan, att kammaren behagade bifalla Kongl.
Majits förevarande framställning.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Det är nog rigtigt,
som hen'' statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

Angående
anslag till
fullbordande
af och utredning
för fysiologiska
institutionens
i
Lund nya
byggnad.

(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Angående
anslag till
fullbordande
af och utredning
för fysiologiska
institutionens
i
Lund nya
byggnad.

(Forts.)

nämnde, att missräkningar lätt kunna komma till stånd; men jag
tror i alla fall, att det är på tiden, att, när Riksdagen en gång bestämt
de anslagsmedel, som skola utgå till en byggnad, den äfven ser
till, att det anslagna beloppet icke öfverskrides. Hvad tjenar det
annars till, som den förste talaren nämnde, att Riksdagen bestämmer
anslagsbeloppet, när sedermera de myndigheter, som skola anordna
uppförandet af byggnaden, förklara att det icke räcker till, att
Riksdagen måste bevilja ytterligare några tusen kronor? Jag tror icke,
att detta är lämpligt, och vet icke, hvar det skall sluta, om man
fortsätter på detta sätt. Nu kan det nog ifrågasättas, för så vidt
dessa medel icke skulle beviljas, att då möjligen det hus, der institutionen
är inrymd, icke skall kunna begagnas; men så är icke
förhållandet, tv akademien saknar icke medel att bringa det i fullfärdig!
skick äfven utan anslag frän statens sida. Vill man so efter,
hvilka tillgångar finnas vid Lunds akademi, skall man finna,
att dessa äro ganska stora. Akademiens fonder och kassor äro
ganska betydliga. Ser man t. ex. på akademikassan, så finner man, att
denna kassa vid 1891 års slut uppgick till det ansenliga beloppet af
822,745 kronor och under året hade ökats med 52,592 kronor. Förutom
detta finnes en reservfond på 32,587 kronor samt en byggnadsfond på
3,355 kronor. Således finnes det medel att fullborda denna byggnad,
äfven om Riksdagen icke skulle bevilja det nu begärda anslaget.

Nu kan man möjligen invända, att dessa kassor och fonder
äro afsedda för andra ändamål. Hvad emellertid byggnadskassan
beträffar, kan jag icke finna annat, än att den just är afsedd för
sådana ändamål som nybyggnader och reparationer samt icke för
några andra. Och hvad den stora kassan på 822,745 kronor angår,
så har man redan anlitat denna kassa för sådana ändamål. Under
år 1891 användes nemligen af samma kassa 13,500 kronor till inköp
af tomt för uppförande af den ifrågavarande fysiologiska anstaltens
nybyggnad. Om således kammaren afslår framställningen
om att bevilja medel för ifrågavarande ändamål, ligger deri ingen
fara, tv huset blir nog färdigt ändå.

Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:
Hvad jag anser mig med visshet kunna påstå, är det, att om icke
det ifrågavarande anslaget beviljas, kommer den ifrågavarande
byggnaden icke att kunna för sitt ändamål användas, och det är
dock en stor förlust, om, sedan man uppfört en byggnad, denna
sedermera af brist på do sista 10,000 kronorna icke skall kunna
komma till någon nytta och användning. Jag måste i enlighet
med de upplysningar, som på officiel väg äro mig lemnade, anse,
att Lunds universitet icke besitter några medel, med hvilka man
kan bringa den ifrågavarande byggnaden i fullfärdig! skick. Het
låter visserligen stort att tala om, att akademikassan uppgår till
ett belopp af öfver 800,000 kronor; men om jag icke misstager mig,
är bland dess inkomster uppfördt allt hvad under åttonde hufvudtiteln
såsom ordinarie och extra ordinarie anslag är beviljadt till

Onsdagen den 12 April, e. m. 23

Lunds universitet, och. vi lära väl alla veta, att hvarenda krona af
dessa medel är disponerad för alldeles särskildt bestämda ändamål;
med sina öfriga inkomster skall kassan tillgodose en mängd andra
universitetets behof. Hvad byggnadskassan beträffar, uppgår den,
om jag hörde rätt, till något öfver 3,000 kronor. Men, mine herrar,
med denna byggnadskassa skall Lunds universitet underhålla
sina många byggnader. År nu denna kassa icke väsentligt större
än 3,000 kronor, så anser jag, att den befinner sig i ett mycket
klent skick. Jag kan icke utan tillgång till handlingar och räkenskaper
nu inlåta mig i några närmare detaljer i fråga om denna
sak. Hvad emellertid beträffar den uppgifna ökningen med omkring
52,000 kronor i någon kassa, vill jag påpeka, att denna ökning
kan bero på en alldeles särskild tillfällighet, t. ex. derpå att
ett belopp, som är anvisadt för ett bestämdt ändamål, icke ännu
tagits ut eller något dylikt.

Jag måste derför hemställa till kammaren att icke göra en
nästan färdig byggnad för sitt ändamål obrukbar genom att neka
detta anslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall endast be att få

meddela, att enligt underrättelser, som lemnats statsrevisionen förlidet
år, akademikassan upptages sålunda: kontant behållning

171,000 kronor, utlånade medel 822,275 kronor_ och utestående fordringar
295 kronor. Lånemedlen äro naturligtvis sådana medel,
som icke under året utgått till akademien, utan medel, som universitetet
haft i behållning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:
Det är naturligtvis ytterst svårt att på rak arm svara på dylika
anmärkningar. Men huru är det med dessa 800,000 kronor utlånta
medel''? Är det icke möjligen stipendie- eller donationsmedel, af
hvilka räntan skall utgå till stipendier vid universitetet och dylikt?
Jag törs icke säga det, men jag tycker mig hafva något minne af
ett dylikt förhållande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med do yrkanden
som förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 5.7—88.

Biföllos.

Efter föredragning vidare af punkten 89, innefattande utskottets
hemställan om anvisande af anslag till beredande af religionsvård
åt svenske sjömän med flere i utländska hamnar, begärdes
ordet af

Herr Ekman, som yttrade: Förliden riksdag tog jag mig

friheten erinra om olämpligheten af detta anslag på grund deraf,

N:o 29.

Angående
anslag till
fullbordande
af och utredning
för
fysiologiska
institutionens
i Lund nya
byggnad.

(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. m.

icke att jag var emot sjelfva saken, utan derför, att en högst olämplig
person var på en plats der anstäld, hvilken person, efter hvad
man hade reda på, icke kunde gagna våra sjömän i det afseende,
hvarför anslaget här varit lemnadt. Jag tar mig nu friheten upplysa
derom, att den person, som jag då afsåg, har blifvit återkallad
till hemlandet, och denna omständighet är orsaken, hvarför jag
icke vid denna riksdag har skäl att göra samma yrkande som vid
den förra.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 90—93.

Biföllos.

I punkten 94, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att .Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
och i likhet med hvad för de senare åren skeft, måtte
anvisa på extra stat för år 1894 ett anslag af 20,000 kronor att användas
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna
föreläsningskurser för arbetsklassen, under vilkor, bland andra,

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i
veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser.

Ordet lemnades till.

Herr von Frie sen, som anförde: Jag ber att få fästa kam marens

uppmärksamhet derpå, att ett tryckfel insmugit sig i statsutskottets
hemställan. 8om kammaren finner, är det utskottets
mening att tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition oförändrad. Men
det fjerde vilkoret har här fått den lydelse: »att föreläsningarna
ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan under fem till
åtta månader och i väl afpassade kurser». I Kongl. Maj:ts proposition
heter det: »att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst
antal timmar i veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade
kurser; dock att, hvad landsbygden beträffar, Eders Kongl.
Maj:t må ega att härutinnan göra de eftergifter, som omständigheterna
kunna påkalla». Detta senare tillägg är genom tryckfel
utlemnadt i utskottets betänkande, och jag hemställer, att detta
måtte berigtigas så, att i nämnda vilkor tillägges hvad som står i
Kongl. Maj:ts proposition. Det är, såsom herr talmannen behagade
finna, endast ett tryckfel, som jag anhåller att uti utskottets hemställan
få rättadt.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan
med det af herr von Friesen angifna tillägg.

Punkten 95.

Bifölls.

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 2»*

Punkten 96.

För återgäldande af tvenne af statskontoret bestridda förskott,
deraf det ena till belopp af 6,608 kronor 60 öre utgjort kostnaden
för den komité, som haft i uppdrag att verkställa omarbetning af
läsebok för folkskolan, både Kong! Maj:t af Riksdagen äskat ett
extra anslag af 8,559 kronor; och hemstälde utskottet, att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Andersson i Högkil, som inom utskottet varit af skiljaktig
mening, begärde ordet och yttrade:

Då jag vid denna punkt låtit anteckna mig som reservant, vill
jag först anhålla att få tillkännagifva, det reservationen afser förskottet
på 6,608 kronor 60 öre till komitén för omarbetning af läsebok
för folkskolan.

Inom utskottet har jag förfäktat den åsigt, att utskottet bort
söka åstadkomma någon slags utredning af denna fråga, men det
har i detta afseende haft en från min åsigt afvikande mening.
Detta förefaller mig desto märkvärdigare, som utskottet i sin motivering
af det ifrågavarande förskottets utbetalning sagt, »att det
är att betrakta närmast såsom författarearfvode, hvilket lämpligen
bort gäldas af vederbörande förläggare». Ensamt den omständigheten
synes mig hafva bort vara tillräckligt skäl för utskottet att
åstadkomma närmare utredning af förhållandena och gifva anledning
till en helt annan framställning frän utskottets sida.

Emellertid har jag genom en af tjenstemännen i statsutskottet
från statskontoret begärt att få uppgift på denna komités arbete
och kostnaderna derför och huru de varit fördelade, och jag har
fått den upplysningen, att till resekostnadsersättningar och traktamenten
äfvensom arfvoden blifvit utbetaldt till en af ledamöterna
1,430 kronor, till en annan 2,246 kronor, till en tredje 2,281 kronor
samt till betjening, anskaffande af skrifmaterialier m. m. 650 kronor
—- tillsammans 6,608 kronor 60 öre, d. v. s. samma belopp som
Kongl. Maj:t nu af Riksdagen äskat för godtgörelse till statskontoret
af dess förskott. Men i det med förläggaren upprättade
kontrakt stadgas, bland annat, att förläggaren skall dels gälda särskildt
af komiterade anlitade författarehonorar med 600 kronor och dels
deltaga i kostnaderna för komiterades eget arbete med 3,000 kronor.
Då frågar jag: hvad kostar komitén egentligen?

Eu annan omständighet är, att, om Riksdagen bifaller statsutskottets
hemställan, som ju är lika med Kongl. Maj:ts förslag,
dessa räkenskaper icke egentligen komma under granskning från
Riksdagens sida. Hittills hafva statsrevisorerna icke kunnat taga
i tu med granskningen af dessa räkenskaper; ty år 1891 voro komiterades
arbeten icke afslutade, man visste icke, hvilken som slutligen
skulle gälda dessa kostnader. Om nu Riksdagen genom att
ersätta detta förskott direkt godkänner dessa räkenskaper, då kunna
ju revisorerna nästa höst icke komma i tillfälle att granska dem.
Det är dessutom eu särskild fråga, huruvida icke dessa förskott
rätteligen borde godtgöras af åttonde liufvudtitelns allmänna besparingar,
som i dylika fall och i all synnerhet i detta borde användas.

N:o 29.

Onsdagen den 12 April, e. in.

Om Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts framställning, så synes mig
icke derigenom uppstå någon som helst olägenhet för statskontoret.
Men man vunne då den fördelen, att den näst sammanträdande
statsrevisionen komma i tillfälle att utreda och granska dessa förhållanden.
Då jag emellertid icke vet, hvilket understöd eu sådan
åsigt kan få i kammaren, skall jag icke nu framställa något
yrkande. Men jag har velat nedlägga en gensaga emot ett sådant
tillvägagångssätt hos statsutskottet, att utan nödig utredning på så
lösa grunder, som de här anförda, tillstyrka ett statsanslags beviljande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam
anförde:

Ehuru den föregående ärade talarens anmärkning hufvudsakligen
gälde statsutskottet och således egentligen icke behöfde föranleda
mig att yttra mig i denna fråga, vill jag dock för att undvika
möjligt missförstånd säga, att, så vidt jag har mig bekant,
detta belopp 6,608 kronor 60 öre ingenting annat är än rese- och
dagtraktamentsersättning. Jag har icke följt ärendet från början
och kan för öfrigt naturligtvis icke på rak arm svara för alla slags
siffror och räkenskaper, som förekomma under ecklesiastikdepartementet,
utan att fä nödig tid dertill. Men såsom jag har förestält
mig och till och med sökt i någon män taga reda på, äro dessa
6,608 kronor 60 öre, såsom nämndt, blott och bart rese- och dagtraktamentsersättning.

Komitén tillsattes den 5 oktober 1889 och slutade sitt arbete
den 9 april 1892. Den har haft flera sammanträden dels i Stockholm,
dels vid någon badort, Södertelje eller Lysekil—jag minnes
ej rätt hvilkendera — och för den tid komiterade varit tillsammans
hafva de suecessive, i likhet med hvad alla andra komitéer bruka
göra, tagit ut sina respektive ersättningar. Författarearfvodena
uppgå för komiterade till 3,000 kronor — 1,000 kronor åt hvar —
för allt det arbete de haft hemma mellan sammanträdena, hvilket
arbete varit mycket betydligt, till följd hvaraf den af dem begärda
och dem beviljade särskilda ersättning af 1,000 kronor åt hvar och
en af dem måste anses såsom en synnerligen moderat summa.

Derjemte har det betalts ut 600 kronor uti honorar åt sju
stycken författare, som lernnat originalbidrag till läseboken. Dessa
sistnämnda belopp, 3,600 kronor, betaides af förläggarefirman, som
fick öfvertaga läseboken.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Efter föredragning slutligen af punkten 97, deri utskottet, med
tillstyrkande af en af herrar S. J. Boethius och K. E. Holmgren i
ämnet väckt motion, hemstält, att Riksdagen måtte på extra stat för
år 1894 bevilja ett anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd
åt räddningshemmet för drinkare vid Sans-souci invid Upsala på
vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga, anförde:

Onsdagen den 12 April, e. m.

N:o 2».

Herr Boethius: På samma gång jag hembär till utskottet
min tacksamhet för den välvilja, som från dess sida kommit vår
motion till del, skall jag be att få lemna en upplysning med anledning
af ett ställe i utskottets motivering. Det heter der: »Med
tanke på den förestående utvidgningen har utskottet likväl velat
anmärka, att det enligt utskottets förmenande kan ifrågasättas,
huruvida icke olika utgifter lämpligen borde fastställas för olika
grupper af patienter, såsom fallet är exempelvis vid rikets hospital.
För de mera burgna patienterna borde då afgiften kunna sättas icke
obetydligt högre än den af 1 krona 50 öre om dagen, som, enligt
hvad motionärerna upplyst, nu erlägges.» Jag vill blott be att få
upplysa, att denna tanke verkligen hlifvit tillämpad vid inrättningen,
i det att det finnes platser der för första klassens patienter,
som betala högre utgifter. Men då dessa patienter skola hafva
särskilda rum, har det endast i ytterst ringa utsträckning kunnat
tillämpas. Derför brydde vi motionärer oss icke om att nämna
detta i motionen. Men eftersom saken kommit på tal, har jag velat
upplysa derom.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§o

Föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 1, med anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af § 4 i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial n:o 24, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll; och

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till
sjöförsvaret.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 9.37 e. m.

In fidem
Ilj. Nehrman.

N:o 29.

Fredagen den 14 April.

Fredagen den 14 april.

Kl. V23 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 6 dennes.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att Riksdagsmannen Joh. Johansson från Noraskog till följd
af febersjukdom är förhindrad att deltaga uti Riksdagens förhandlingar,
intygas af

Stockholm den 14 april 1893.

P. Johansson,

legitim, läkare.

§ s.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens hord hyflande
proposition till Riksdagen angående dödande af inteckningar
i Norbergs jernväg, hänvisades densamma till behandling af statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 24.

I sammanhang härmed begärdes ordet ef

Herr Hedin, som yttrade: Jag skall tillåta mig vördsamt
anhålla, att kammaren behagade besluta att uppföra detta ärende
näst efter det nu på föredragningslistan närmast följande, d. v. s.
näst efter statsutskottets betänkande angående femte hufvudtiteln.
Detta senare betänkande hafva kammarens ledamöter varit i tillfälle
att under loppet af ett par dagar taga kännedom om. Deremot
är det ett ledsamt förhållande att genom ett förfaringssätt,
som jag skulle önska att jag kunde kalla ett förbiseende, från
konstitutionsutskottet i onsdags afton anmäldes till bordläggning
utskottets dechargebetänkande, ehuru detta ännu icke var tryckt.

Fredagen den 14 April.

N:o 29.

Det var först i dag för ett par timmar sedan, som det blef utdeladt,
och detta har gifvit mig anledning att föreslå, att det mätte nyttas
efter femte hufvudtiteln.

Det har naturligtvis icke varit meningen, när det heter i 59 §
riksdagsordningen, att efter ett betänkandes första föredragning
skall detsamma hvila på bordet, det har, säger jag, naturligtvis
icke varit meningen att med föredragning af ett betänkande skulle
få förstås endast en anmälan om ett framdeles inkommande betänkande,
hvilket i det ögonblick, då anmälan sker, icke existerar
annorlunda än i skepnad af ett manuskript, som kanske kan vara
sönderklippt i tio å tolf stycken för att utdelas till lika många
sättare; utan meningen har väl varit, att betänkandet i samma
ögonblick skulle vara tryckt och utdeladt till samtlige ledamöter,
eller åtminstone att det skulle vara inkommet fullständigt skrifvet
och kunna föreläsas, så att kammarens ledamöter veta, att det
existerar, och kunna taga behörig kännedom om det under tiden
till den andra bordläggningen.

Jag har någon gång förut, herr talman, haft anledning att
påpeka, att till vår riksdagsordnings företräden höra de noggranna
bestämmelserna rörande kamrarnes arbetsordning, som i densamma,
i motsats mot det vanliga förhållandet i de flesta utländska grundlagar,
blifvit intagna. I dessa bestämmelser, som äro så tydliga
och så fullständiga, att, om det gälde, man rent af skulle kunna
undvara såväl de reglementariska föreskrifterna för Riksdagen som
arbetsordningarna för de båda kainrarne, i dessa bestämmelser,
som hafva karakteren af grundlag, har åt hvarje ledamot af Riksdagen
och åt hvarje minoritet i densamma tillförsäkrats ett vigtigt
och dyrbart skydd dels mot öfverraskningar, dels mot förtryck af
en majoritet. Hvar och en, som närmare studerat den parlamentariska
proceduren i andra länder, skall veta att högt uppskatta
detta vår riksdagsordnings företräde. Men det gäller också att
tillse, att man icke på eu obehörig praktiks väg gör sig af med
dessa fördelar, såsom sker när från utskottets sida ett sådant tillvägagående
förekommer som det, hvilket jag nu påtalat. Derigenom
kunna vi helt hastigt gå förlustiga de fördelar, vi nu ega,
och det skulle kunna komma derhän, att, då det gäller att kammarens
ledamöter hardt niir ovetande söka genom öfverraskning
genomdrifva någon fråga, detta verkligen kunde lyckas genom att
sätta sig öfver den tydliga meningen af bestämmelserna i riksdagsordningen
om sättet för ärendenas behandling i kamrarne, deribland
de om bordläggning inbegripna. Det är många af kammarens
ledamöter, hvilka med mycken förtrytsamhet omtalat förfarandet
med åttonde hufvudtiteln, hvilken helt oförmärkt här bordlädes
vid slutet af ett aftonplenum. Sedan blef den utdelad på söndagen,
men då flertalet åt kammarens ledamöter icke visste, att hufvudtiteln
redan var anmäld, kom den icke i deras händer förrän
på tisdagsmiddagen vid bordläggningsplenum, i följd hvaraf, helst
som den qvällen flera partisammanträden egdo rum, de icke fingo
många timmar på sig att genomläsa det vidlyftiga betänkandet.

N:o 29.

Fredagen den 14 April.

Jag anhåller således, att herr talmannen behagade utverka
kammarens tillåtelse, att konstitutionsutskottets utlåtande n:o 24
måtte få uppföras på föredragningslistan för nästa plenum näst ef- ,
ter statsutskottets utlåtande om femte hufvudtiteln.

Den af herr Hedin sålunda gjorda framställning bifölls.

Vidare föredrogs, men bordlädes å nyo statsutskottets utlåtande
n:o 6.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående
visså ändringar i organisationen af Karlskrona artillericorps m. m.;
n:o 6 b, med förslag till stat för flottans sjömaneorps;
n:o 54, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra landskamrerarehostället V2 mantal Grytan
n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält för Norrlands
artilleriregemente;

n:o 56, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
1 mantal Vesterlösa i Östergötlands län; och

n:o 57, om afskrifning af den på viss jord inom Skåne utgående
kyrkotionden;

bevillningsutskottets memorial n:o 17, angående kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten 2 i bevillningsutskottets
betänkande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 2 med förslag till ny förordning om beskattning af
hvitbetssockertillverkningen i riket;

bankoutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af motion angående
utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån
och om ändrad lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken;
samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 35, angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid;
n:o 36, om ändring i gällande bestämmelser rörande prestval;
n:o 37, om ändringar i förordningen angående försäljning af
vin, maltdrycker m. m.; och

n:o 38, om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till stamhemmanet
utgöra vissa afgälder.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 6.

Herr Persson i Mörarp erhöll på begäran ordet och yttrade:
Vid den till kammarens ledamöter utdelade femte hufvudtiteln
finnes fogad en tabell, i hvilken insmugit sig några tryckfel i afseende
å siffrorna. I sjelfva slutsumman på sid. 33 står nemli -

Fredagen den 14 April.

31 N:o 29.

gen summan 7,908,156 kronor 48 öre, hvilket rätteligen skall vara
8,908,156 kronor 56 öre. Men det är icke nog med detta, utan det
är också andra siffror, som äro origtiga. Misstaget märktes först
sedan expeditionen var verktäld, och det har derför tryckts en
rättelse, som nu utdelats i kammaren, men äfven denna rättelse
innehåller origtiga siffror. På förfrågan i kansliet har jag fått den
upplysning, att det icke är kansliet, som har att gå i författning
om justering af siffrorna, utan betänkandet lemnas direkt upp från
tryckeriet, och under sådana förhållanden kan jag naturligtvis icke
angifva någon särskild person såsom ansvarig för misstaget. Emellertid
her jag få meddela kammaren, att man gått i författning om
att erhålla ett omtryck med rättelser,’men detta kan icke blifva
utdeladt förr än vid plenum i morgon. Jag har i allt fall velat
fästa uppmärksamheten på att den nu utdelade rättelsen egentligen
icke är den, som herrarne antaga såsom en sådan, utan att det
kommer en annan.

§ <•

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen

af statsutskottet:

. n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel;

n:o 35, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
och

n:o 36, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;
samt

af lagutskottet:

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse
af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändringar i 14 kap. jordabalken,
samt lag angående ändring i förordningen angående handelshöcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2.54 e. m.

In fidem
IJj. Nehrman.