RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 28.

Onsdagen den 12 april.

Kl. 11 f. ro.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 5 innevarande
april förda protokoll.

§ 2.

Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu val af en revisor, att, i
stället för riksdagsmannen S. G. von Friesen, som afsagt sig uppdraget,
deltaga i den granskning af statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, som under innevarande
år skall ega rum och taga sin början måndagen den 2 nästkommande
oktober; och befans, efter valsedlarnes öppnande, dertill
hafva blifvit utsedd riksdagsmannen C. W. Collander med 128
röster.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § omförmälda
val.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet herr O. Jonssons i Hof
m. fl. i gårdagens sammanträde bordlagda motion, n:o 226.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 22 och 23; samt
bevillningsutskottets betänkande och memorial nås 13, 14, 15
och 10.

Andra Kammarens Pi''ot. 1893. K:o 28.

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

§ 6.

Efter föredragning vidai-e af bankoutskottets memorial n:o 9,
med förslag till omröstningsproposition med anledning af kamrarnes
olika beslut i fråga om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
blef den föreslagna voteriDgspropositionen af kammaren godkänd.

§ 7.

Föredrogos vidare men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 2(3, 27, 28, 29, 30,
31, 32, 33 och 34; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19.

I sammanhang härmed begärdes ordet af

Herr Lilienberg, som yttrade: I det nu sist för andra gången
bordlagda betänkandet, Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 19, hemställer utskottet: “att Andra Kammaren måtte
för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kong!. Maj:t täcktes — derest en lag om stiftsstyrelse i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts till innevarande
Riksdag aflåtna proposition blifver antagen och faststäld, och under
förutsättning att lärareprof för anställning vid de allmänna läroverken
komma att ega rum inför särskildt förordnad kommission — taga i
öfvervägande, "huruvida icke i de allmänna läroverkens stiftsstyrelser,
skolkonsistorierna, böra ingå af kommunala myndigheter valda ledamöter,
samt till Riksdagen inkomma med den framställning, som med
anledning deraf kan blifva erforderlig.''1 Kammaren torde häraf finna,
att den fråga, som beröres i detta betänkande, står i mycket nära
samband med en annan fråga, som för närvarande ligger under lagutskottets
behandling. Det är Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Riksdagen med förslag till lag om stiftsstyrelse. Utlåtande i anledning
af denna proposition torde om några dagar inkomma från lagutskottet.
Jag tillåter mig derför föreslå, att ofvannämnda betänkande
från Andra Kammarens första tillfälliga utskott måtte förekomma till
afgörande här i kammaren först näst efter det utlåtande, som lagutskottet
kommer att afgifva angående lag om stiftsstyrelse.

Den af herr Lilienberg sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

Angående § 8.

regleringen af

utgifterna Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 4,

angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel,
huvudtitel, omlättande anslagen till utrikesdepartementet.

N:0 28.

Onsdagen den 12 April, f. in.

I afseende å regleringen af utgifterna å denna hufvudtitel för år
1894 både Kongl. Maj:t, med hänvisning till det vid den kongl.
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof fogade statsrådsprotokollet
öfver utrikesdepartementsärenden den 14 januari innevarande
år, föreslagit, att enahanda ordinarie anslag som för innevarande
år måtte af Riksdagen anvisas att utgå emot nu gällande
redovisningsskyldighet samt med samma rätt till deras användande och
under enahanda vilkor som hittills.

Deremot hade i en inom Andra Kammaren af herr P. G. Petersson
i Brystorp väckt motion (n:o 136) föreslagits: att Riksdagen måtte
besluta, att det af Kongl. Maj:t under anslagstiteln “Ministerstaten"
begärda belopp 337,191 kronor nedsättes med 40,000 kronor, eller
till 297,491 kronor, och således slutsumman af hufvudtitelns ordinarie
anslag minskas från 606,750 till 566,750 kronor; samt att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillse,
det sådana anordningar vidtoges, att utgifterna under tredje hufvudtiteln
blefve ytterligare minskade.

I föreliggande utlåtande hade utskottet till en början gjort följande
uttalande: “Vid behandlingen af anslagen under denna hufvudtitel
bär utskottet, dertill särskilt föranledt af det Kongl. Maj:ts
proposition bilagda protokollet öfver utrikesdepartementsärende i sammansatt
statsråd den 14 sistlidne januari, fäst sin uppmärksamhet på
den inverkan ett särskiljande af de förenade rikenas konsulatväsende,
på sätt af Norges Störtning blifvit förutsatt, kan komma att utöfva.
Det större eller mindre behof af ökade anslag, som derigenom måste
uppstå, är visserligen jemförelsevis af föga vigt; men deu förändring
i de nu bestående förhållandena, som ett sådant särskiljande innebär,
kan deremot genom sina följder blifva af genomgripande betydelse.
Konsulatväsendet står nemligen i ett sådant samband med de diplomatiska
ärendena, att frågan om upplösning af gemensam heten i det
förra synes utskottet icke kunna göras till föremål för pröfning utan
att på samma gång sättet för de senares behandling måste komma
under öfvervägande. Utskottet hyser den vissa tillförsigt, att dervid
öfvertygelseu om unionens värde och betydelse för de förenade rikena
skall visa sig så starkt rotfäst hos båda folken, att genom tillmötesgående
å ömse sidor en öfverenskommelse skall kunna vinnas, hvarpå
sedermera ländernas lugna utveckling må kunna byggas.

Hvad nu särskildt beträffar konsulatärendena, är utskottet förvissadt
om, att i alla händelser tillfälle skall beredas Riksdagen att
yttra sig i ämnet, innan något beslut, som inverkar på det nuvarande
gemensamhetsförhållandet, varder fattadt; men utskottet vill emellertid
uttala den uppfattning, att på det ifrågavarande området reformer
kunna i handelns och sjöfartens intresse vidtagas, utan att gemensamheten
bry tes. “

Härefter hemstälde utskottet under punkten 1 mom. a), att Riksdagen,
med afskg å herr P. G. Peterssons motion i denna del, måtte
bifalla hvad Kongl. Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna
under tredje hufvudtiteln föreslagit.

Angående
rcglcHngen aj
utgifterna
under riksst-atens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
regleringen af
utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.
(Forts)

4 Onsdagen den 12 April, f. in.

Efter det denua utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Vahlin: Herr talman! Jag skall tillåta mig att yrka bifall
till utskottets hemställan i den nu föredragna punkten, men med uteslutande
af den del af motiveringen, som förekommer i sista stycket
på tredje sidan af utskottets betänkande; detta stycke börjar med
“Hvad nu särskildt beträffar“ och slutar med “utan att gemensamheten
brytes“. Bifaller denna kammare mitt yrkande, skulle således detta
stycke icke komma att ingå i kammarens beslut.

Herr Petersson i Brystorp: Vid början af denna riksdag va
det allmänt tal om att det skulle göras alla möjliga besparingar. Der
gaf mig anledning att afgifva denna min motion, hvartill jag hade ett
ytterligare skäl, nemligen att det vid flera föregående riksdagar hadt
väckts förslag om nedprutningar på denna tredje hufvudtitel, och föe
min del har jag ansett så stora skäl förefinnas för en sådan åtgärdr
att jag icke kunnat underlåta att väcka denna motion.

Ehuru jag ser, att ingen reservant antecknat sig mot utskottets
beslut i denna del, finner jag mig dock föranlåten att yrka afslag å
utskottets betänkande i denna dei och bifall till motionen.

Herr vice talmannen Danielson: Då den förste talaren yttrade
sig utan att särskildt ingå i någon motivering för det af honom framstälda
yrkandet, utan detta hans yttrande skedde så att säga utan
någon slags motivering, skall jag be att, utan att närmare motivera
det yrkande jag kommer att framställa, få stödja mig på den hemställan,
som utskottet föreslagit, samt yrka i sin helhet bifall till såväl
utskottets motivering som dess hemställan i den nu föredragna
punkten.

Herr Hedin: Herr talman! Jag skall anhålla, att kammaren
behagade afstå utskottets utlåtande i den föredragna punkten a) och
bifalla den af herr P. G. Petersson i Brystorp väckta motionen. I
afseende på skälen derför hänvisar jag endast till hvad i denna fråga
under flere föregående riksdagar förekommit. Jag för min del kan
icke annat än beklaga, att utskottet denna gång enhälligt afstyrkt
motionen. Väl vet jag fullkomligt visst, att, om denna kammare skulle
bifalla motionen, vi komma att tappa i den gemensamma voteringen.
Men häri ser jag intet skäl, hvarför andra-kammar-ledamöterna i
statsutskottet nu frångått den mening, som åtminstone det stora flertalet
af dem vid flera föregående tillfällen visat sig hylla. Det är,
äfven om vi tappa i den gemensamma voteringen, dock icke alldeles
likgiltigt, att Andra Kammaren har gifvit uttryck åt sina sparsamhetsprinciper,
ehuru de i följd af Första Kammarens motstånd och det understöd
Första Kammaren i denna kammare har att förvänta icke kunna
göra sig gällande. Det är derför beklagligt, att de, som vi i detta hänseende
ville betrakta såsom våra förgångsmän, nemligen kammarens
samtliga ledamöter i statsutskottet, denna gång antingen kastat yxan
i sjön eller må hända rent af låtit sig öfvertyga om, att det rigtiga

N o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

är, att äfven Andra Kammaren hädanefter utan motsägelse befrämjar
slöseriet under tredje hufvudtiteln.

Dessutom skall jag tillåta mig anhålla, att kammaren behagade
besluta att uttala ett ogillande af hvad i utskottets utlåtande på sid.
3 förekommer i båda styckena, således från och med början af det
stycke, som börjar med “Vid behandlingen af anslagen under denna
hufvudtitel“, till och med det andra stycket, som slutar med “utan
att gemensamheten brytes“.

De, som i likhet med mig anse unionens upprätthållande vara det
säkraste skyddet för vårt lands nationella oberoende — de, som hålla
före, att upprätthållandet kräfver en för båda landen gemensam utrikesministére,
likväl i motsats mot hvad hittills varit förhållandet på den
fullt genomförda likställighetens grund — de skola måhända kunna
vara ense med mig äfven derom, att för vinnandet af ett sådant mål,
cl. v. s. för att eröfra det norska folkets sympatier för en sådan
anordning, ett bland medlen vore att åstadkomma sparsamhet i utgifterna
under tredje hufvudtiteln.

Detta har statsutskottet icke beaktat. Och derom vore icke så
mycket att säga, om icke statsutskottet, utan stöd af någon för mig
känd grundlagsparagraf, tillika i detta betänkande hade inlåtit sig på
ett ämne, som, såvidt jag förstår, icke alls faller under statsutskottets
bedömande. Statsutskottet har här bland annat föreslagit, att Riksdagen
skulle genom godkännande af utskottets utlåtande uttala den
meningen, att det bör tillkomma Riksdagen att yttra sig, innan något
beslut varder fattadt, som inverkar på de nuvarande gemensamhetsförhållandena
i konsulatväsendet.

Är Andra Kammaren benägen att bära konseqvenserna af ett
sådant uttalande från svenska Riksdagens sida? Hittills, såvidt jag
tror, har icke någon yrkat, icke Sveriges Konung i allt fall, och jag
förmodar, att icke någon af Hans Maj:ts svenske rådgifvare håller
före, att konsulatfrågan kunde från konstitutionel synpunkt varda föremål
för tvist i något annat hänseende än det, huruvida den från
norsk sida ifrågasatta upplösningen af de gemensamma banden skulle
behandlas i sammansatt, d. v. s. unionelt, statsråd eller, såsom från
norsk sida yrkats, i uteslutande norskt statsråd. Deremot har det
icke kommit till min kännedom, att man hittills någonsin från svensk
sida uppstält den grundsatsen, att svenska Riksdagen skulle hafva
något mer eller mindre uttryckligt veto att i denna sak göra gällande.

Om nu ett sådant uttalande som det här af statsutskottet föreslagna
varder godkäudt, så är således det anspråk framstäldt, att
icke Konungen, vare sig såsom norsk konung eller ens såsom unionskonung
i det sammansatta statsrådet, eger att fatta beslut i denna
fråga, utan att hans afgörande är mer eller mindre — jag vet icke
i hvilken utsträckning, ty det råder en förvånande oklarhet i detta
liksom i utskottets uttalande för öfrigt — beroende af den svenska
Riksdagens samtycke.

Detta skulle då innebära tillika ett uttalande, att konsulatväsendet
hör till de kontraktsmessigt ordnade unionsförhållandena mellan Sverige
och Norge. Det har erkänts af en auktoritet, hvilkens ord torde väga

Angående
regleringen af
utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.
(Förts.)

N:o 28. 6 Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående mycket inför en stor del af denna kammares ledamöter, nemligen f. d.
regleringen af professorn i statsrätt vid Upsala universitet Rydin -— det har af honom
under rike- erkänts, att hvardera riket har fri och af det andra oberoende sjelfstatens
tredje bestämmelserätt i alla andra saker än sådana, “som“ (jag citerar hans
hufvudtitel. ord) “enligt riksakten äro för rikena gemensamma eller eljes blifvit
(Forts.) ordnade genom någon dem emellan före föreningen ingången öfverenskommelse.
“ Således den kontraktsmessiga delen af unionen, enligt
professor Rydins mening, den är innesluten inom riksaktens gränser
eller derjemte inom gränsen af sådana överenskommelser, som före
unionens afsilande kunna hafva blifvit mellan dem ingångna. Det
är samma mening, som utan någon skiljaktighet uttalats af den af
svenske och norske män bestående unionskomité, som år 1867 afgaf
förslag till ny föreningsakt. Denna komité har icke kunnat upptäcka,
att unionskontraktet mellan rikena består af någonting annat än 1815
års riksakt och af en akt, som med denna är i det hänseendet jemförlig,
att den icke kan upphäfvas genom ensidigt beslut af någotdera
folket, nemligen traktaten af år 1751.

Om nu, såsom jag förmodar, dessa auktoriteters yttranden väga
något, hvad afser då kammaren, om den, genom att godkänna statsutskottets
utlåtande, vill tillägga sig en mer eller mindre formel, en
mer eller mindre långt gående afgöranderätt i fråga om sådana gemensamma
ärenden, i hvilka den bestående gemeDsamheten blott är faktisk,
om än med en långvarig historia bakom sig, men icke stadgad i något
unionsdokument? Om ett sådant uttalande som detta varder svenska
Riksdagens, eller — jag skall rätta det uttrycket — om ett sådant
uttalande varder Andra Kammarens, då skall man få anledning att
upprepa hvad som flere gånger förr har blifvit sagdt, hvad som yttrades,
då sanktion vägrades å beslutet om ståthållareskapets upphäfvande
för några och 30 år sedan, hvad som sedermera sagts efter det att
konsulatfrågan kom till sin kritiska ståndpunkt, nemligen att Hans
Maj:t Norges Konung i utöfvandet af sin magt såsom norsk konung
känner sig bunden att rätta sig efter svenska synpunkter, svenska —
förmenta eller verkliga — intressen. Tror kammaren verkligen, att det
kan vara till fromma för unionen, att en sådan åsigt inom brödrariket
vinner stöd af kammarens beslut?

Jag tillåter mig att erinra om några ord, som för några och 60
år sedan fäldes af en man, livilkens verk och hvilkens minne vi väl
allesammans äro ense om att räkna till den svenska nationalrikedomen
■—■ hans namn är Erik Gustaf Geijer. Han yttrade år 1829 — herr
talmannen behagade erinra sig, att det är om den ultrakonservative
Geijer, om Geijer före affallet, som jag talar — han yttrade 1829, att
när norska folket i århundradets början faststälde sin konstitution,
det “måste söka i sin representation sitt förnämsta nationalförsvar, ja
sjelfva borgen för sin sjelfständighet/'' Hvarför? Hvarför måste norska
folket uppfatta sin konstitution så, och hvarför måste det i följd deraf
gifva en så stor utsträckning, en utsträckning, som af Geijer i princip
ogillades, åt Stortingets rättigheter? Han besvarar denna fråga på detta
sätt: derför att “ifrån början föga sannolikhet sågs, att en inhemsk
chef för regeringen någonsin skulle komma att finnas." Derför således

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

att det icke fans någon utsigt, när den norska grundlagen stiftades
1814, att någonsin det skulle komma att finnas eu inhemsk chef för
Norges regering, en norsk konung, derför att Norges konung skulle
komma att blifva en utländsk man, derför måste norska folket efter
Geijers åsigt bestämma stortingets rättigheter så, som det gjorde.
Derför måste det i sin representation se sitt förnämsta nationalförsvar,
ja sjelfva borgen för sin sjelfständighet.

Jag upprepar nu min fråga, herr talman. Vill Andra Kammaren
genom att acceptera det uttalande, som statsutskottet föreslagit, år
1893 gifva en ny styrka åt den opinionen, att chefen för Norges regering
icke är en inhemsk man, utan en utländsk, i främsta rummet ett
annat lands konung, som vid afgörandet af norska statsärenden skall
låta sig leda i främsta rummet af det andra landets verkliga eller
förmenta intressen?

1 det af herr Hedin sålunda framstöta yrkande förenade sig
herrar Mankell och Jakob Erikson från Stockholm, hvarförutom i öfrigt
med herr Hedin instämde herrar John Olsson, Er. Berg, Fjällbäck,
Wallis, Wavrinsky, Johansson från Stockholm, Gustaf Ericsson,
Brusc och Aulin.

Herr Jonsson i Hot'' yttrade: Herr talman, mina herrar! Innan
jag öfvergår till att bemöta den senaste talaren i afseende på den uppfattning,
han sökte inlägga uti utskottets yttrande, skall jag anhålla
att få fästa uppmärksamheten på sjelfva anledningen till detta uttalande.
Norska Stortinget har såsom bekant redan förra året fattat
ett beslut om förberedande åtgärder för att kunna bilda ett eget konsulatväsende.
Om nu svenska Riksdagen icke begagnar ett lämpligt
tillfälle att uttrycka sin åsigt och sina önskningar i samma fråga,
skulle man ju ovilkorligen kunna fatta detta så, som om svenska Riksdagen
hade delat norska Stortingets uppfattning om det önskvärda uti
att° hvardera landet bildar sitt eget konsulatväsende. Det är ur denna
synpunkt, som detta statsutskottets yttrande har tillkommit.

Hvad nu sedan beträffar den innebörd, som den senaste talaren
sökte inlägga i betänkandet, så ber jag först och främst att få fästa
uppmärksamheten derpå, att detta yttrande hvarken är något Riksdagens
beslut eller ens eu hemställan till Kongl. Maj:t i det syfte,
hvari yttrandet går. Det är ingenting annat än en Riksdagens uttryckliga
önskan om att konsulatväsendet, såvidt möjligt, måtte fortfarande
bibehållas gemensamt och reformeras till gagn för båda ländernas
handel och sjöfart.

När jag nu augifvit betydelsen af det formella i sjelfva framställningens
art ur en synpunkt, torde det äfven vara nödigt att göra
det något utur en annan synpunkt. — Den talare, jag åberopat, ville
tro, och det med rätta, att statsutskottet icke haft någon befogenhet
att ur rättslig eller konstitutionel synpunkt bedöma den fråga, det
här berört. Statsutskottet har endast att taga hänsyn till budgetsförhållandena
och förhållandena för vår handel och sjöfart. Om då
utskottet, för att starkare accentuera sin mening och sina önskningar,

Angående
regleringen of
utgifterna
under rikestatens
tredje
liufvudtitel.
(Forts.)

N:o 28. 8 Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående här har begagnat detta uttryck, att utskottet är förvissadt om, att
rcgutgiftemaaf Resdagen skall sättas i tillfälle att yttra sig, innan något beslut, som
under riks- inverkar på gemensamhetsförhållandena, varder fattadt, så får man
statens tredje tyda detta från den synpunkt, att utskottet alldeles icke velat beröra
hufvudtitei. den konstitutionella eller rättsliga delen af saken, ty det kan icke
( or s''^ utskottet — det hör icke till dess domvärjo — utan man får tyda

det så, att man dermed har velat starkare markera sin uppfattning
och sina önskningar om att, såvidt möjligt, denna gemensamhet måtte
fortfarande bibehållas. I motsats mot den siste talaren tror jag, att
Andra Kammaren ur en sådan synpunkt mycket väl bör kunna bifalla
detta utskottets utlåtande, och jag tror icke, att Norges folk skall
kunna, rätt tänkt, fatta innebörden ur någon annan mening än jag nyss
angifvit, och i så fall anser jag, att hvarken förhållandet emellan
brödrafolken bör kunna af yttrandet taga någon skada, eller att man
gjort ett uttalande, som vore olämpligt ur någon annan synpunkt.

Det är af den anledningen jag tillåter mig yrka bifall till yttrandet
i fråga likasom till betänkandet i öfrigt.

Jag skulle sedan i afseende å herr Peterssons i Brystorp motion
gerna kunna säga, att icke hafva statsutskottets ledamöter i Andra
Kammaren och jag tror icke heller den största delen af Andra Kammarens
medlemmar, derför att man icke i år ansett det löna sig att
anföra eu reservation mot utskottets betänkande, uppgifva sin ställning
och den uppfattning, man har om att inskränkningar och besparingar
på tredje hufvudtiteln i den rigtning, som herr Petersson i
Brystorp angifvit, böra kunna genomföras.

Jag tager mig emellertid friheten att yrka bifall till utskottets
betänkande.

Häruti instämde herrar JBiilow, Broström och Andersson i Hasselbol.

Herr Redelius: Herr talman! Endast några få ord. — Jag har
delat och delar ännu deras mening i den nu föreliggande vigtiga frågan,
som anse, att man kunnat antaga utskottets betänkande sans
phrases. Men en talare har här uttalat ord, som jag anser mig icke
kunna godkänna och hvilka icke heller utan motsägelse böra få gifva
stöd för en sådan uppfattning, som deraf kan följa, nemligen att det
vore någon större del af svenska folkets representanter, som delade
den talarens uppfattning. Då jag hyser den mening, att denna kammares
ojemförligt största flertal, om icke hela kammaren, delar utskottets
uppfattning, så har jag begärt ordet för att uttala detta såsom
en afvikande mening från talarens på stockholmsbänken, då han jemte
den talare, som först hade ordet, ville framhäfva, att svenska Riksdagen
icke borde uttala sig i denna gemensamhetsfråga angående konsulatväsendet.
Jag vill derjemte betona, under förutsättning af det
ofta uttalade likaberättigandet mellan de båda förenade rikena, att,
om det ena folket i sin representation anser sig ega full rätt att uttala
sig, samma rätt rimligtvis också bör tillerkännas det andra folket
samt att det derför icke bör ogillas af någon på någondera sidan

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

gränsen, att den ena representationen önskar samma rättighet att uttala
sig, som är gifven den andra utan förbehåll. Detta angående det
sista stycket i motiveringen, som jag för min del anhåller måtte få
qvarstå och blifva kammarens beslut.

Hvad beträffar rättigheterna, som herr Hedin talade om, så påstod
han, att några ömsesidiga rättigheter uti unionen icke skulle ega
rum vidsträcktare än enligt de kontraktsmessiga bestämmelserna i 1815
års riksakt och de, som före denna unions tillkomst kunna hafva egt
rum. Men om man nu skulle fatta saken så, som det synes vara herr
Hedins mening, nemligen att unionen iugicks 1815, så var ju den vida
vigtigare handlingen af 1814 tillkommen före unionen. — Jag vill endast
fästa uppmärksamheten härpå såsom eu gensägelse mot den
motsatta uppfattningen, att riksakten af 1815 vore det enda unionskontraktet.

Vidare hvad beträffar det oväntade påståendet, att någotdera af
brödrafolken skulle kunna komma på den mening, att Konungen skulle
anses såsom en “utländsk man“, så får jag säga, att jag icke förstår,
huru någotdera af folken skall kunna komma på en sådan tanke. Om
våra bröder der borta på andra sidan Kölen skulle vilja hysa eu så
underlig åsigt, att unionens konung skulle vara eu utländsk man, så
skulle ju äfven vi i vårt land — jag vill icke säga af samma skäl,
ty några skäl för eu dylik åskådning finnas icke — men af samma
anledning eller på lika goda eller dåliga skäl kunna saga, att han är
för oss en “utländsk man“. Men Konungen är ju icke en utländsk
man, han är ju såsom konung för båda folken att anse såsom inländsk
på ömse sidor om riksgränsen, och det är icke rätt att gifva stöd åt
en motsatt uppfattning, ty han må anses såsom inländsk både i Norge
och Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Jag har begärt ordet endast för att i korthet
tillkännage min anslutning till det anförande, som nyss hållits af eu
ledamot af statsutskottet; och yrkar jag således bifall till statsutskottets
förslag oförändradt.

Härmed var öfverlaggningen i detta ämne slutad. Derunder hade
yrkats: l:o) bifall till hvad utskottet yttrat och hemstält; 2:o) afslag
å utskottets hemställan, i hvad den skilde sig från herr Peterssons i
Brystorp i ämnet väckta motion och bifall i stället till samma motion;
3:o) bifall till utskottets hemställan, men med uteslutande af sista
stycket af utskottets ofvan intagna uttalande; detta yrkande framstäldes
af herr Vahlin; samt 4:o) af herr Hedin, ogillande af utskottets
nämnda uttalande och afslag å utskottets hemställan samt bifall
i stället till förenämnda motion. Herr talmannen upptog till särskilda
propositioner hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning
och fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr Hedins yrkande, uppsatt, justerad och
anslagen eu så lydande omröstningsproposition:

Angående
regleringen af
utgifterna
under riksstatens
tredje
hvfvudtitel.

(Forts.)

N:o 23. 10

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående
regleringen ocjj
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet yttrat
hemstält under punkten 1 mom. a af utlåtandet n:o 4, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det af herr Hedin under öfverläggningen
framstälda yrkande.

Omröstningen visade 184 ja mot 38 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 9-

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 14, i anledning af väckta motioner, innefattande förslag till dels ändrad
lydelse af §§ 1, 4, 5, 7 och 12 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt, dels ock dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen,
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

I motion, n:o 7, inom Andra Kammaren hade herr A. V. Ljungman
anfört, bland annat, hurusom de under det sist förflutna året
med ovanlig styrka framträdande frågorna om ordnandet af unionsförhållandena
med Norge föranledt honom att till Riksdagens pröfning
framlägga förslag till ändring af såväl riksakten som regeringsformen,
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Härförutom både herr Ljungman uti motion, n:o 210, af anledning
att afskiljandet af utrikes regeringsärendena från öfriga i “statsrådet"
föredragna ärenden och det fullt följdrigtiga genomförandet af en
dylik omgestaltning af rikets konstitutionella förhållanden förde med
sig ännu flera ändringar i grundlagarna, än de ofvan nämnda, samt
dessutom en betydande omarbetning af § 11 regeringsformen, hemstält
om ytterligare ändringar af §§ 4, 5, 11, 32, 35, 65 och 89 regeringsformen,
§ 38 mom. 2 och § 57 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen.

Emellertid och under uttalande af den åsigt, att under nuvarande
förhållanden icke något förslag till ändring af de för föreningen mellan
Sverige och Norge gällande stadganden borde från svenska Riksdagens
sida framställas, hemstälde emellertid utskottet:

att herr Ljungmans motioner n:is 7 och 210 i nu ifrågavarande
delar icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer anmälts:

dels af herr Ljungman, dels af herrar Liedin, Bengtsson, Johnsson
i Bollnäs, Vahlin, Wikstén och Elowson, som ansett utskottets
yttrande böra erhålla följande lydelse:

Enär utskottet håller före, att de förändringar i riksakten, som

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

kunna finnas nödiga, svårligen torde låta sig genomföras på annat
sätt, än att förslag derom, efter aftal mellan båda ländernas regeringar,
samtidigt framlägges för Riksdagen och Stortinget, föranlåtes utskottet
hemställa, att motionerna ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

och dels af herr Dalin.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Elowson: Jag skall be att få yrka bifall till den reser vation,

som finnes intagen i utskottets utlåtande å sid. 13.

Som herrarne behagade finna, slutar utskottets yrkande, på samma
sätt som reservanternas, med en hemställan om utslag å de ifrågavarande
motionerna. Men jag tror att motiveringen är af den betydelse, att
kammaren bör bifalla reservationen. Det synes mig, som om reservanternas
motivering i alla afseenden vore både korrekt, lojal och
sakrigtig.

Helt visst kunde några förändringar i riksakten behöfva genomföras.
En bland de vigtigaste och nödvändigaste bland dessa är utan
tvifvel den, som hans excellens herr utrikesministern påpekade i sitt
anförande till statsrådsprotokollet för den 14 januari innevarande år
Derigenom skulle de förenade rikena erhålla en verkligt unionel utrikesminister.
Men en förändring af denna innebörd kan antagligen
icke komma till stånd på initiativ af Riksdagen, utan densamma bör
förberedas af Kong], Maj:t. Den bör vara föregången af underhandlingar
mellan regeringen i Sverige, å ena sidan, och regeringen i Norge
å den andra; och, sedan de båda regeringarna kommit till ett sammanstämmande
beslut, böra förslag framläggas för de båda nationernas
representantförsamlingar.

På grund af dessa skäl anhåller jag, herr talman, att kammaren
måtte bifalla reservationen.

Herr Ljungman: Ehuru jag, såsom af motionerna synes, till

fullo delar den uppfattningen, att det vore önskvärdt att de uuionella
förhållandena måtte blifva ordnade på den basis, som angifves i det
yttrande, hans excellens herr utrikesministern hade i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1892, och att full likställighet
måtte göras gällande i alla möjliga hänseenden, både med hänsyn till
rättigheter och skyldigheter de begge rikena emellan; så anser jag
mig dock böra yrka bifall till utskottets hemställan på de grunder,
som af utskottet blifvit anförda, nemligen att det under nuvarande
förhållanden icke vore lämpligt att Riksdagen toge initiativ i denna
fråga.

Hvad reservanterna yrkat innebär, synes mig, en allmän sats, att
något initiativ i denna fråga icke borde utgå vare sig från Riksdagen
eller Stortinget. Något sådant kan jag för min del icke gilla, äfven
om jag villigt medgifver, att den närvarande ställningen icke lämpar
sig derför.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derå, att det af herr Hedin

N:0 28.

Angående
anställande af
en aktuarie i
ecklesiastikdepartementets

statistiska
afdelning.

12 Onsdagen den 12 April, f. in.

m. fl. i reservationens kläm gjorda yrkande icke är grundlagsenlig
affattadt, i det nemligen yrkandet går ut på afslag å annat och mera
än som varit föremål för behandling i utskottets nu föredragna utlåtande.

Jag får derför hemställa om bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius förenade sig med herr Ljungman.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
framstält propositioner å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Företogs till handläggning statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstateus åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1.

I den till Riksdagen den 16 sistlidne januari aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof både Kongl. Maj:t föreslagit,
att för anställande inom ecklesiastikdepartementet, såsom biträde vid
utförande af de statistiska arbetena inom departementet, af en aktuarie,
med eu aflöning af 3,000 kronor, deraf 1,800 kronor skulle utgöra
lön och 1,200 kronor tjenstgöringspenningar, hvilken lön kunde höjas
efter fem år med 500 kronor och efter tio år med ytterligare 500
kronor, samt med skyldighet att vara underkastad samma vilkor för
dessa löneförmåners åtnjutande och eljest, som gälde för öfrige inom
departementet fast anstälde tjensteman, anslaget till ecklesiastikdepartementets
afdelning af Kongl. Majrts kansli måtte höjas från sitt nuvarande
belopp, 79,800 kronor, till 82,800 kronor, eller med 3,000
kronor.

Utskottet hemstälde:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen, för anställande inom ecklesiastikdepartementet
af ett biträde vid utförande af der förekommande statistiska arbetena,
höjde anslaget till departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli
från dess nuvarande belopp, 79,800 kronor, till 81,800 kronor, eller
med 2,000 kronor.

Efter uppläsande af denna hemställan anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Utskottet har välvilligt godkänt Kongl. Maj:ts uppfattning i det afseende!,
att en förstärkning af arbetskrafterna verkligen är behöflig å
den statistiska afdelningen inom departementet. Utskottet har icke
heller motsagt att denna förstärkning behöfves redan nu, men det anser,
att man för ögonblicket kan nöja sig med eu mera provisorisk

Onsdagen den 12 April, f. m. 13

anordning och dröja med den definitiva, tills beslut fattats om att det
statistiska arbetet behöfver utsträcka sig öfver ett större område än
det, inom hvilket det för det närvarande rörer sig, nemligen på de
allmänna läroverkens och folkskoleväsendets område.

Jag måste i det fallet be kammaren behjerta, att det arbete,
hvarom här är fråga, är af den beskaffenhet, att det förutsätter en
fullständig öfverensstämmelse emellan ledaren för det statistiska arbetet
och hans biträde. Det fordras för att åstadkomma ett sådant resultat
ett långvarigt förberedande samarbete, enär eljest mycken tid och mycket
arbete skulle blifva förspilda. För att de båda tjenstemännen må
kunna blifva fullt vana vid hvarandra och i hvarje särskildt fall kunna
räcka hvarandra en hjelpsam hand, fordras en så lång tid, att hvarken
ett hälft eller ett helt år kan beräknas vara för ändamålet tillräckligt.

Om man nu endast har ett jemförelsevis litet lönebidrag att påräkna,
så är det gifvet, att den person, som skall anlitas som biträde,
kommer att behålla sin plats precis så länge, som det dröjer, innan
han får en bättre och förmånligare anställning. Det synes mig derför
synnerligen angeläget att få ifrågavarande person så pass väl aflönad,
att man under vanliga förhållanden kan beräkna, att han skall qvarstanna
på platsen.

Jag tror alltså, att den besparing, som statsutskottet sökt åstadkomma
i Kongl. Maj:ts begäran, icke är någon verklig besparing, utan
tvärt om i det hela en misshushållning. På grund af denna min uppfattning
anhåller jag hos kammaren, att kammaren behagade bifalla
Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.

Herr von Friesen: Jag skall bedja att till stöd för utskottets

hemställan få anföra, att, om densamma af Riksdagen bifalles, tillståndet

1 förevarande hänseende blir bättre än det för närvarande är. Under
de hittills varande förhållandena har detta statistiska arbete kunnat
fortgå, om också icke med så stor snabbhet, som man kunnat önska,
så dock, under vissa tider åtminstone, ganska snabbt. Jag har här
antecknat, att under år 1887 utkommo 2 årsberättelser för de allmänna
läroverken och 1 årsberättelse för folkskolorna, under år 1888

2 årsberättelser för de allmänna läroverken och 1 för folkskolorna,
under år 1889 1 för de allmänna läroverken och 1 för folkskolorna,
under år 1890 ingen, under år 1891 3 för de allmänna läroverken
och under år 1892 1 för de allmänna läroverken och 1 för folkskolorna.
Under hälften af dessa år hafva således 3 årsberättelser utkommit.
Skulle det nu fortgå på det sättet — och man har anledning
att tro, att det hädanefter skall gå ännu raskare än hittills af skäl
som i statsrådsprotokollet äro anförda, nemligen dels att mycket arbete
med afseende på folkskolestatistiken är undangjordt, hvilket kommer
att i framtiden underlätta dess bearbetande, dels att planen för
statistiken öfver hufvud taget kommer att förenklas — skulle det,
säger jag, fortgå på det sättet, att tre berättelser om året utkomme,
så skulle man redan omkring år 1900 vara inne på den normala foten,
så att årsberättelserna för ett år alltid utkomme under det följande

N:o 28.

Angående
anställande af
en aktuarie i
ecklesiastikdepartementets

statistiska
af delning.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. ra.

Angående året, och att sålunda framdeles endast två årsberättelser årligen beanstäUande
af hgfde utgifvas.

^ecklesiastik-* Genom bifall till utskottets förslag skulle som sagd! en väsentlig
departementets förbättring inträda i det nuvarande tillståndet. Det är då ingen an -

statistiska

afdelning.

(Forts.)

ledning

att tro, att arbetsprodukten skulle blifva sämre än hittills,
tvärt om.

Under sådana förhållanden synes ingen anledning föreligga att
beträda eu alldeles ny väg och införa en ny lägre tjenstemannagrad
inom departementet, eu aktuarietjenst. De är farligt att frångå en
redan faststäld lönereglering genom att inskjuta dylika platser emellan
dem, som redan finnas. Ty om nu detta förslag bifalles, så är det
ganska sannolikt, att än från det ena departementet, än från det andra
framställningar skola komma till Riksdagen om inrättande af dylika
ordinarie tjänster, lägre än den lägsta ordinarie tjenst, som hittills
finnes inom departementen, nemligen kanslisekreteraretjensten. Man
skulle, om detta förslag bifölles, få liksom ett löfte, att när det visar
sig, att man för särskilda ändamål behöfver mera stadigvarande arbete
inom departementen, man skall få inrätta dylika aktuarietjenster, och
på detta sätt skulle man få in en ny klass af tjenstemän i departementen.

Det synes mig, att man bör kunna hysa god förhoppning, att dessa
arbeten skola kunna på normalt sätt fortgå, äfven om man bifaller
utskottets förslag, till hvilket jag derför, herr talman, yrkar bifall.

Herr Roethius: I motsats till den siste talaren skall jag bedja

att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att här i synnerhet är
fråga om att inom en något så när snar framtid få en ordentlig folkskolestatistik.
Med det statistiska arbetet inom ecklesiastikdepartementet
har det nu kommit så långt, att det hopade materialet angående de
allmänna läroverken hunnit bearbetas, så att man har denna statistik
klar till närvarande tid och sålunda nu kan utgifva en berättelse om
året. Men angående folkskolan ligger materialet ännu oarbetadt. Den
sista berättelsen är för år 1885. Det ligger i sakens natur, att det
är af stor vigt att snart få detta material bearbetad!, så att de berättelser
angående folkskolan, som utkomma, icke afse förhållandena
under eu läuge sedan förfluten tid.

Den siste talaren ansåg, att det skulle hädanefter blifva bättre
stäldt än förut, om utskottets förslag antoges. Ja, så vidt jag vet, har
det förut icke funnits något särskildt anslag till biträde åt kansiisekreteraren
för utförande af dessa statistiska arbeten. Det biträde, som
till stor del verkstält dessa arbeten, har fått sin aflöning från besparingarna
på anslaget till allmänna läroverken. Detta har kunnat ske
förut, då denne person sysselsatt sig med statistiken angående de allmänna
läroverken, men det låter sig icke göra numera, då han skall
sysselsätta sig med folskolestatistiken. Ett särskildt anslag behöfves
sålunda för att få detta arbete utfördt, och ett sådant anslag är också
af utskottet föreslaget till ett belopp af 2,000 kronor. Men 2,000
kronor hade ifrågavarande person redan förut, enligt hvad jag vill

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

minnas, och sålunda skulle hans löneförmåner fortfarande blifva desamma
som förut. Nu kan man ju säga, att han kan arbeta lika
mycket hädanefter som hittills. För min del tror jag icke, att man
har anledning att vänta sig detta. Afiöningen är, såsom sagdt, endast
2,000 kronor; ingen utsigt finnes till fast anställning eller pension, och
ändå måste denne person vara vetenskapligt bildad! Den nuvarande
innehafvare!! af denna befattning är också filosofie doktor. Nu har
han enligt meddelade upplysningar bestridt åtskilligt öfverarbete under
den gångna tiden, hvarigenom det statistiska arbetet gått så undan
som nu är fallet. Men detta öfverarbete har han uträttat just för att
meritera sig för erhållande af fäst anställning. Man kan naturligtvis
icke begära, att han, om Kong). Maj:ts förslag afslås, skall utföra lika
mycket öfverarbete som förut för samma aflöning, och jag tror icke
heller, att man kan få någon lämpligare person derför.

Hvad angår den fara, ''som herr von Friesen ansåg skulle ligga
deri, att man genom bifall till Kong!. Maj:ts proposition gåfve ett
prejudikat, som andra departement kunde taga fasta på, så vill jag
fästa uppmärksamheten på, att inom ecklesiastikdepartementet har man
ofantligt stora statistiska arbeten, särskilt hela läroverksstatistiken,
och något motsvarande tror jag icke förekommer inom de öfriga departementen.
Civildepartementet har visserligen också rätt mycken
statistik, men denna ombestyres till största delen vid de särskilda
embetsverken. Jag anser derför, att detta icke vore något farligt prejudikat.
Och då det ändå slutligen blir nödvändigt att anställa en
särskild person för dessa arbeten inom ecklesiastikdepartementet, hemställer
jag, huruvida det icke vore lämpligast att anställa honom nu,
då ett så stort och vigtigt arbete föreligger som folkskolestatistiken,
på det att man må få draga full nytta af ifrågavarande persons arbetskraft.
Detta synes mig åtminstone lämpligare än att, såsom utskottet
förmenar, dröja med beviljande af det högre anslaget, tills detta vigtiga
arbete är afslutadt.

På grund häraf yrkar jag afslag på utskottets framställning och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr von Friesen: Jag delar helt och hållet den siste ärade

talarens åsigt om önskvärdheten af att folkskolestatistiken snart bringas
fram till löpande år. Då jag senast både ordet, framhöll jag emellertid,
att enligt mitt förmenande detta rätt snart skulle ske, om blott
arbetet fortsattes med någorlunda samma fart som hittills, och jag
ansåg mig hafva anledning tro att så skulle ske, om utskottets förslag
bifölles, enär det ju då blir bättre stäldt med de i förevarande hänseende
disponibla tillgångarna än förut och icke tvärtom. Om tre
årsredogörelser kunde utkomma hvart år, vore man år 1900 framme
der man önskade med detta arbete.

Den föregående talaren sade, att det icke funnits något särskilt
anslag åtminstone till biträde vid dessa statistiska arbeten. Jo, det
finnes ett anslag på 6,000 kronor, deraf 4,000 kronor till en kanslisekreterare
och 2,000 kronor till ett biträde åt honom. Nu hafva
emellertid icke dessa 2,000, utan endast 1,500 kronor användts för

Angående
anställande af
en aktuarie i
ecklesiastikdepartementet»

statistiska
afdelning.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående detta ändamål. Sålunda skulle Kongl. Maj:t egentligen hafva 500
anställande af |cronor utöfver nu af utskottet föreslagna 2,000 kronor att disponera
ecklesiastik- ifrågavarande statistiska arbeten.
departementets Den ärade talaren nämnde också, att man förut kunnat bestrida
statistiska dessa utgifter af besparingar. Men de hafva icke tagit3 af besparinafdelning.
garna utan fr^n reservationsanslaget till allmänna läroverken, och jag

( or s.) gjr min jej jjySer deri uppfattning, att det kan sättas i fråga, huruvida
det varit rigtigt att använda af nämnda reservationsanslag för

detta ändamål. Derför är jag också Kongl. Maj:t tacksam för att han

velat göra slut på detta förhållande, och derför har också statsutskot tet

velat i detta fall visa Kongl. Maj:t tillmötesgående.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner af
herr talmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen i
Lund.

Punkten å.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
hemstälde utskottet i denna punkt:

att Riksdagen måtte till aflöning åt en laborator i växtfysiologi
vid botaniska institutionen i Lund bevilja ett årligt anslag af 3,000
kronor, hvaraf 750 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

I eu vid punkten fogad reservation hade deremot herrar Persson
i Mörarp, Andersson i Högkil, Eriksson i Mörviken, Pehrson i Törneryd,
Jonsson i Hot'', von Friesen, Petersson i Runtorp, Persson i
Stallerhult och Andersson i Lyckorna hemstält, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag skall taga
mig friheten yrka bifall till den af herr Anders Persson med flere afgifna
reservation. I denna reservation äro ju skälen för vår mening
i hufvudsak angifna, men något skulle man dock kunna tillägga.

Väl är det sant, att denna växtfysiologiska anstalt icke kan skötas
af de två professorer, som nu finnas vid institutionen, utan att dertill
fordras en person, som är qvalificerad att leda undervisningen i ämnet,
men det måste dock vara oegentligt att af denna anledning tillsätta
en ordinarie befattning för ändamålet, då denna icke skulle vara behöflig,
om någondera af de båda professorerna vore kompetent att leda
denna undervisning. Hade framställningen gått ut på att erhålla medel
till den person, som för tillfället leder undervisningen i ämnet, så tror
jag att från vår sida eu annan uppfattning skulle gjort sig gällande,

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

men då det föreslogs att tillsätta en ordinarie tjensteman, som icke
kan sägas vara behöflig vid någonderas af de nuvarande professorernas
afgång, så hade man ingen annan råd än att här ställa sig på afslag.
Det låter sig ju också göra att under tiden, till dess Kongl. Maj:t
kan komma in med ett nytt förslag i ämnet, låta denna undervisning
ledas såsom hittills åt en docent eller annan liimplig person mot den
ersättning, som kan honom beredas.

På dessa skäl yrkar jag bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Då denna fråga var före vid 1892 års lagtima riksdag, föll den egentligen
på den grund att det hade sagts från Upsala, att från dervarande
botaniska institution icke påtänktes någon begäran om eu särskild
tjensteman derstädes vid det växtfysiologiska laboratoriet. Nu är det
verkligen ett ofta förekommande förhållande, att man vid pröfning af
ett anslag till ett af universiteten måste noga se till, hvilka konseqveser
ett beviljande drager med sig, ty vanligen är det så, att en begäran
från det ena universitetet, som framlägges af Kongl. Maj:t för
Riksdagen samt gillas och godkännes af denna, åtföljes af en liknande
framställning från det andra universitetet.

Jag måste medgifva, att jag blef något tveksam, då jag fick höra
nämnda argument, som grundade sig på ett uttalande af prefekten för
den botaniska institutionen i Upsala. Numera, sedan närmare upplysningar
vunnits och bättre utredning åstadkommits, är jag emellertid
för min del icke ett ögonblick tveksam om det rätta och ändamålsenliga
i att bevilja den af Kongl. Maj:t framstälda begäran. Det kan
icke nekas till att det vore rätt lyckligt, om i fråga om en viss speciel
vetenskap eller någon utgrening af eu större vetenskap den vanan
kunde införas i Sverige, att denna vetenskap eller vetenskapsgren kunde
drifvas vid det ena universitetet utan att derför nödvändigtvis behöfva
förekomma vid det andra. Det kan i nödfall icke undvikas, att studerande
i denna speciella vetenskap få resa från Upsala till Lund eller
från Lund till Upsala. Vi kunna derigenom med mindre kostnader
tillgodose de ökade penningkraf, som uppstå genom vetenskapens
alltjemt fortgående specialisering.

Nu förekommer här i fråga om Lund, att, ända sedan frågan först
väcktes om uppförande af en byggnad för detta växtfysiologiska laboratorium,
har behofvet i sinom tid af en laborator vid detta laborarium
alltid framhållits. Efter hvad den gjorda utredningen visar synes
detta laboratorium befinna sig i det utmärktaste skick, och derför vore
det en stor misshushållning, om Riksdagen, då man har ett så ändamålsenligt
laboratorium som detta, och då Riksdagen, som för den byggnad,
hvari det är beläget, redan uppoffrat 66,000 kronor, verkligen från
början vetat, att det var fråga om att få eu laborator der anstäld,
nu icke skulle bevilja det nödiga anslaget.

Dertill kommer att. ehuru jag icke sjelf är hemmastadd i detta
ämne, jag likväl hört från många håll, att dessa växtfysiologiska undersökningar
icke blott äro af den största vetenskapliga betydelse, utan
äfven kunna få en praktisk betydelse så stor, att det lätt nog kan
Andra Kammarens Prot. 189$. N:o 28. 2

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen i
Lund.

(Forts )

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

hända, att de kostnader, som här skulle nedläggas på detta växtfysiologiska
studium, kunna återgälda sig mångfaldiga gånger genom de
upptäckter af rent praktiskt värde, som af detta studium kunde komma
att föranledas.

På grund af dessa skäl ber jag, att kammaren ville skänka frågan
en välvillig uppmärksamhet och lemna bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet.

Herr Falk: Herr talman, mine herrar! Det är icke att undra på,
att statsutskottet, som vid uppgörande af budgeten finner dess kreditsida
år efter år stiga och debetsidan deremot minskas, gör allt hvad
göras kan för att vidtaga inskränkningar i de anslag, som begäras,
och Riksdagen kan icke annat än vara statsutskottet tacksam för den
utredning, utskottet i dessa hänseenden åstadkommer. Jag tror dock,
att i den nu föreliggande frågan om anställande af en laborator vid
växtfysiologiska laboratoriet i Lund reservanterna från denna kammare
icke fullt satt sig in i hvad frågan gäller, hvartill deras eget yttrande
i reservationen ger mig anledning. För afslag å samma framställning
anfördes i fjol, att då vid det botaniska laboratoriet i Upsala någon
laborator i växtfysiologi icke behöfdes, så kunde en sådan icke heller
behöfvas i Lund. Att detta resonnement icke är hållbart, på grund
af den väsentliga skilnaden mellan laboratorierna i Upsala och Lund,
hafva i år äfven reservanterna insett. Men en missuppfattning qvarstå!’
ändock, nemligen den, att en af de nuvararande professorerna i
botanik skulle, under förutsättning att han besitter den för laboratorstjensten
nödiga vetenskapliga dugligheten, jemväl hinna sköta denna
befattning. Att detta är ett misstag, skall jag taga mig friheten om
en stund påvisa. Jag kan derjemte knappast tro, att reservanterna
mena allvarligt, då de säga, att Riksdagens i fjol fattade beslut “i allt
fall icke lärer kunna uppfattas annat än som ett bestämdt förklarande
från Riksdagens sida, att Riksdagen under nuvarande förhållanden
icke anser ett ökande af de ordinarie lärarekrafterna inom den botaniska
disciplinen vid Lunds universitet vara lämpligt."

Då statsutskottets majoritet i år förordat anslaget, synes mig
reservanterna hafva föga stöd för sin uppfattning af Riksdagens åsigt
i fjol, hvarjemte om det visar sig, att ett verkligt behof förefinnes,
icke ett af Riksdagen i fjol fattadt beslut bör hindra Riksdagen att
nu till detsamma bevilja nödiga medel. Här synes mig detta behof
kunna till fullo ådagaläggas. För att påvisa, huru omöjligt det är för
någon af de båda professorerna i botanik vid Lunds universitet att
hinna sköta ifrågavarande laboratorsbefattning, skall jag be att i största
korthet få påpeka, hvad dessa professorer hafva att gorå.

Den ordinarie professorn i botanik föreläser offentligt, ömsevis öfver
de högre växternas systematik, morfologi, anatomi eller biologi, och gifver
dessutom kostnadsfria propedeutiska kurser under 4 timmar i veckan,
samt leder 2 förmiddagar i veckan öfningarnaå det växtanatomiska laboratoriet.
Han har derjemte vården och öfverinseendet öfver hela den
botaniska institutionen, handhafver dess ekonomiska angelägenheter
och deltager tillika i arbetena inom vissa afdelningar af museum.

Onsdagen den 12 April, f. m.

N:o 28.

Sistnämnda arbeten, bestående i bestämning och inordnandet af
museiföremål, äro synnerligen tidsödande, hvarpå såsom bevis kan anföras,
att ordinarie professorn under åtskilliga terminer användt hvarje
e. m., då han ej varit af konsistorie- eller fakultetsgöromål derifrån
hindrad, på dylikt arbete.

Den e. o. professorn föreläser offentligen företrädesvis öfver de lägre
växterna, anställer, så länge årstiden det medgifver, botaniska exkursioner
med den studerande ungdomen, demonstrerar i trädgården blommande
växter, har under sin omedelbara tillsyn och våi''d den afdelning
af museum, som omfattar de lägre växterna, samt granskar benämningarna
på de i trädgården och dess 10 växthus odlade växter.
Eu sådan årlig granskning i synnerhet af frilandsväxterna är nödvändig
för att växterna skola kunna användas såsom undervisningsmateriel
och nödgar, enär den hufvudsakligen måste verkställas under sommaren,
e. o. professorn att på ifrågavarande arbete använda största delen af
sommarferierna, som af öfrige universitetslärare disponeras för deras
enskilda räkning.

Man får ej heller glömma att universitetsläraren, ifall han skall
kunna nöjaktigt uppfylla sitt kall, ej kan eller ens får uteslutande
koncentrera sig på fullgörandet af sina embetspligter, utan tillika måste
följa med framstegen i sin vetenskap och genom författareverksamhet
efter måttet af sin begåfning aktivt deltaga i sin vetenskaps utveckling.
Underlåter han detta, så förlorar han snart förmågan att hos
ungdomen väcka intresse för vetenskaplig forskning.

I våra dagar äro särskildt naturvetenskaperna stadda i en utomordentlig
utveckling, och det kräfves stora ansträngningar å den enskilde
forskarens sida för att någorlunda följa med denna snabba utveckling.
Att genom hopande af embetsgöromål på universitetsläraren
afskära för honom möjligheten att deltaga i det rastlösa forskningsarbetet,
vore att rigta ett dödshugg mot de svenska universiteten och
den svenska vetenskapliga forskning, som, säga hvad man vill, dock
haft och har sitt centrum i dem.

Härmed torde vara ådagalagdt, att universitetets två ordinarie lärare
i botanik hafva sin tid så upptagen, att ingen af dem kan fungera såsåsom
föreståndare för det växtfysiologiska laboratoriet.

Men äfven om, med åsidosättande af andra måhända lika vigtiga
intressen, tid kunde någon af dem beredas, är dock föga antagligt
att alltid någon af dem gjort den experimentala växtfysiologien till
specialstudium och sålunda är i stånd att leda öfningarna på en dylik
anstalt.

Det lärer icke kunna bestridas, att botaniken såväl som zoologien
höra till de vetenskaper, som hafva det ojemförligt största omfånget.
De numera kända växtarternas antal räknas i 100-tusentnl och inhemtandet
af kunskap om alla dessa växtformer öfverstiger uppenbarligen
en persons förmåga. Derför finner sig den enskilde forskaren
nödsakad att inskränka sig till studiet af mindre afdelningar af växtriket.
Men botaniken har ej blott kunskapen om arterna och deras
kännetecken till sin uppgift. Den innefattar tillika morfologi, celllära,
anatomi, biologi, fysiologi och växtgeografi. De flesta af dessa

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. m

specialvetenskaper sysselsätta sig med växtens yttre eller inre byggnad
och behöfva, för lösandet af denna sin uppgift, inga vidlyftiga apparater,
utan ett mikroskop med dertill hörande utensilier. Men fysiologien
kräfver väsentligen andra förutsättningar och använder helt andra
undersökningsmetoder än botanikens öfriga discipliner. Dess uppgift
är att studera lifvet sjelft, såväl i och för sig och i dess olika yttringar
som i dess förhållande till och beroende af yttre faktorer, såsom
de kemiska och fysikaliska krafterna, och denna sin uppgift söker den
lösa genom experiment. Men detta förutsätter ej blott en mera speciel
insigt i kemi och fysik, utan äfven användningen af ett mycket
stort antal apparater af ofta mycket komplicerad konstruktion.

Om det således icke kan förnekas, att för undervisningen vid en
dylik anstalt behöfves en man, specielt förtrogen med den experimentala
växtfysiologien, så kan ifrågasättas om icke eu assistent med ett
lägre arfvode skulle kunna fullgöra samma åliggande? — Vid närmare
granskning finner man dock, att en dylik nödfallsutväg icke kan leda
till målet.

Vid det växtfysiologiska laboratoriet med dess dyrbara uppsättning
af apparater behöfves en i vetenskaplig forskning längre avancerad
och mera erfaren person, som sjelfständigt och på eget ansvar
kan öfvertaga ledningen af öfningarna.

I följd af det med assistentbefattningar förenade ringa arfvodet
är det endast yngre personer, som strax efter aflagd akademisk examen
befinnas villiga att blifva assistenter, och erfarenheten visar att de
finna med sin fördel bäst öfverensstämmande att endast någon kortare
tid qvarstanna såsom sådana. Det torde vara klart, att ett ofta återkommande
ombyte af ledare skulle ytterst menligt inverka på den
ostörda gången af arbetena vid en sådan anstalt.

På grund af hvad jag nu anfört, tager jag mig friheten, herr talman,
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Biilow: Den botaniska institutionen i Lund är nu, sedan
Riksdagen lemnat ett större anslag för uppförande af en nybyggnad
dertill, af stor betydenhet. Denna institution är förlagd i en provins
med ett mycket intensivt jordbruk, och den har sökt att vara södra
Sveriges jordbrukare till nytta. I utlandet finnes det numera endast
få universitet, der man icke har en laborator i växtfysiologi, hvilken
sysselsätter sig med studier af landets kulturväxter. Framstående
landtbrukare erkänna numera också, att jordbruket isynnerhet har
vetenskaperna att tacka för sin framgång.

Jag skulle derför vilja vädja till landtmännen här i kammaren,
att icke låta detta tillfälle gå förbi utan att uppmärksamma den institution,
hvartill anslag nu begäres. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Jonsson i Hof: Då herrarne vädja särskilt till jordbrukare
för att ur den synpunkten söka vinna stöd för bifall till denna
framställning, så tror jag det vara skäl, att någon från vår sida reducerar
halten af detta skäl till sin verkliga betydelse. I hvilken me -

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

ning kan man påstå, att våra jordbrukare skulle t''å någon särskild
nytta åt denna institution just derigenom, att denna plats besattes med
en ordinarie laborator i stället för att låta undervisningen ledas såsom
hittills. Kan någon af herrarne bevisa, att detta är till nytta för
Sveriges jordbruk, så skall jag böja mig för denna mening, men intill
dess tror jag, att detta skäl är temligen svagt. Skilnaden är endast
den, att, emedan antalet studerande vid denna institution i Lund är
ojemförligt mycket mindre än i Upsala och emedan man kan antaga
att, så snart eu professur blir ledig, denna skall besättas med en
person, som duger att undervisa i detta ämne, så vilja vi icke slå fast
denna plats på ordinarie stat, utan vi vilja, att Kongl. Maj:t skall
komma in med eu framställning om beviljande af medel till denna
undervisning utan att besätta platsen med ordinarie innehafvare. Detta
är skilnaden, och den tror jag är tillräckligt stor, för att vi skola kunna
hafva lika rätt i vår uppfattning som herrarne i sin.

Herr Lovén: Den föregående ärade talaren gjorde till oss, som
äro anhängare af den åsigten, att den ifrågavarande laboratorsplatsen
vid Lunds växtfysiologiska laboratorium är nödvändig, den hemställan,
att vi skulle visa, på hvilket sätt landtbrukets bästa genom inrättande
af eu sådan plats möjligen kunde befordras. I det hänseendet ber jag
få fästa uppmärksamheten först och främst derpå, att växtfysiologien
i sjelfva verket kan sägas vara en inom vårt land nästan ny vetenskap;
ty med allt det utomordentliga, kraftiga arbete, som vi, ända
sedan den store Linnés dagar, i Sverige utfört på botanikens område,
har inom vårt land alls intet eller åtminstone högst obetydligt blifvit
gjordt i fråga om växtfysiologien. Detta är så mycket sorgligare, som
just denna vetenskap i utlandet, såväl i Tyskland som i Frankrike
samt jemväl i andra länder — äfven i Amerika under senare tider
— har blomstrat upp och i många hänseenden tagit försteget — om
man så får säga — framför andra grenar af botaniken. Om detta
sammanhänger med någon särskild brist på begåfning hos värt folk
för den rent experimentella forskningen, vågar jag icke afgöra; men
jag tror icke, att så är förhållandet. Faktum är emellertid, att vi
hittills icke vid våra statsuniversitet haft någon person, som ex officio
drifvit denna vetenskap. Vi hafva eu enda plats inrättad för denna
vetenskap, nemligen vid landtbruksakademiens experimentalfält; men
den person, som der är anstäld, utan assistent eller annat biträde, är
så öfverhopad med andra uppgifter, tillhörande viixtbiologien och andra
grenar utaf vaxtläran, att man omöjligen kan från honom begära något
storartadt arbete på detta speciella område. Under sådana förhållanden
synes det mig verkligen finnas stora skäl för att ändtligen taga
ett steg i denna rigtning, på det att Sverige, som särskildt inom botaniken
har stått främst, kan man säga, af alla länder förr i tiden, också
mätte på detta speciella område kunna häfda sin plats.

Hvad nu särskildt beträffar frågan, huru vida växtfysiologien har
någon speciel betydelse för jordbruket, vill jag endast fästa uppmärksamheten
derpå, att växtfysiologien sysselsätter sig med sådana saker,
som frågan om växternas näring, på hvilket sätt de olika bestånds -

Angående
anslag till a/*
Våning åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen i
Lund.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen i
Lund.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. m.

delarne i växternas näring, t. ex. de minerala beståndsdeiarne i jorden,
i växterna upptagas och der användas, vidare frågan om den roll,
som vattnet spelar för växterna, och den dermed också sammanhängande
läran om saftströmningen i växterna, om växternas afdunstning o. s. v.,
med ett ord, alla sådana frågor, som hafva till ändamål att lösa den
gåtan, på hvilket sätt de olika agentierna, vare sig de fysikaliska
eller de kemiska, inverka på växten och dess olika lifsyttringar.

Det skulle väl vara bra besynnerligt, då ju landtbruket i främsta
rummet har att syssla med växter och sträfva efter att få dem att
frodas och trifvas så väl som möjligt, om icke landtbruket i främsta
rummet skulle hafva gagn af denna forskning. Också se vi, att i
Tyskland sådana forskare, som speciel syssla med detta fack, äro
anstälda särskildt vid de landtbruksfakulteter, som finnas vid flera åt
de tyska universiteten, äfvensom vid de särskilda försöksstationer, som
Tyskland har till stort antal och hvilka der äro ofantligt rikare utrustade
såväl med andliga som med materiella hjelpmedel, än hvad
fallet är med våra försöksstationer, hvilka egentligen endast äro kontrollstationer,
stationer för kontrollering af gödslingsämnen o. d.

Jag tror mig sålunda hafva visat, att i sjelfva verket växtfysiologi
står i mycket nära samband med jordbruket, och det är derför
icke blott en tom tanke att söka få den första plats, der växtfysiologi
skall läras, förlagd vid ett universitet i den provins af Sverige, der
ändå — säga hvad man vill — jordbruket står högst och bedrifves
mest intensivt.

Det har redan af föregående talare blifvit påpekadt, att den uppfattning,
under inflytande af hvilken Riksdagen i fjor afslog detta
anslag, var ovigtig —• den uppfattningen nemligen, att på grund deraf
att personer i Upsala förklarat, att man der icke behöfde en laborator
i ifrågavarande ämne, förhållandena i Lund skulle vara enahanda.
Att man i Upsala icke ansåg sig behöfva eu laborator berodde helt
enkelt derpå, att man der icke hade någon sådan station och att det
aldrig varit påtänkt att der söka få någon representant för växtfysiologien.

Växtfysiologien såsom vetenskap är visserligen eu gren af botaniken,
men så principielt skild från den vanliga botaniken, som sysselsätter
sig med beskrifvande, systematiserande och möjligen anatomiska
undersökningar af växterna, att man kan säga, att den är lika skild
från dessa delar af botaniken, som den animala eller menniskofysiologien
är skild från zoologien eller den vetenskap, som har till ändamål att
beskrifva och ordna de olika djurformerna. Som vi veta, har visserligen
fysiologien icke sin målsman inom de särskilda filosofiska fakulteterna,
dit annars zoologien hör, utan inom den medicinska fakulteten
— beroende detta derpå, att menniskofysiologien utan all fråga är
den för oss vigtigaste — men de satser, till hvilka menniskofysiologien
kommer, hvila till största delen på undersökningar, gjorda på djur,
hvaraf följer, att dessa båda vetenskaper, menniskofysiologien och djurfysiologien,
i allmänhet stå i så nära samband med hvarandra, att de
icke behöfva vara representerade mer än på ett håll.

Under sådana förhållanden synes det mig verkligen vara stort

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

skål att åtminstone bringa till stånd en universitetsplats på detta område.
Särskilt vill jag ytterligare framhålla, att äfven om den person,
som nu, efter hvad jag hört, är ifrågasatt till denna plats, blefve befordrad
till professor, så komme ju, då han som professor måste öfvertaga
den väsentliga delen af de åligganden, som för närvarande äro
förenade med en professur, i alla fall eu laborator att finnas specielt
för det växtfysiologiska laboratoriet.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag för min del
få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Nordenskiöld instämde med herr Lovén.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Jag har
icke begärt ordet för att bestrida betydelsen af den vetenskap, som
här är i fråga, eller att den i många hänseenden kan hafva sin nytta;
utan jag har begärt ordet hufvudsakligen för att frambära min tacksamhet
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det yttrande, som han här hade vid debattens början. Jag vill
nemligen taga fasta på det uttalandet, att man bör på vissa ställen
vid våra läroverk centralisera vissa delar af vetenskaperna för att icke
— hvilket ofta är fallet — så snart man fått en sak vid ett af våra
universitet, man må komma och fördra alldeles samma sak äfven vid
de öfriga. Jag har varit i tillfälle under den tid, jag tillhört statsutskottet,
att göra en sådan erfarenhet, och härunder har den öfvertygelsen
allt mer stadgats hos mig, att vi äro ett för litet folk för
att hålla tre universitet. Är det fråga om medicinska saker, så börjar
man vid karolinska institutet och fortsätter vid de båda andra universiteten.
Emellertid erfordras så mycket nu för tiden, att vi i längden
icke stå ut med något sådant. Kunde man så gestalta det, att man
till någon del centraliserade medicinen vid karolinska institutet, och
om det nu vore lämpligt att låta växtfysiologien representeras i Lund,
så att härutinnan kunde göras inskränkningar vid de andra högskolorna,
då kunde vi möjligen komma dit jag tror att vi böra komma;
ty om vi än aldrig så gerna vilja bistå de vetenskaper, hvarom det
är fråga — och det tror jag, att vi mycket gerna vilja — så blir det
dock alldeles för dyrt. Det går icke an att fortsätta på detta sätt i
längden. Kunde frågan lösas på det sätt, herr statsrådet antydt, så
tror jag att man bör vara tacksam. Vi behöfde då icke pruta så
mycket på de särskilda anslagen, som vanligtvis är fallet.

De hufvudsakliga skälen och motiven för afslag hafva de föregående
talare, som yrkat bifall till reservationen, så tydligt framhållit,
att jag icke behöfver uppehålla mig dervid. Jag tror icke, att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet behöfver taga sig
så illa vid, om denna fråga utfäller i öfverensstämmelse med reservanternas
mening, ty jag är öfvertygad, efter hvad jag hört, att herr
statsrådet är så öfverlupen med pretentioner från dessa läroanstalter,
att det är omöjligt att uppfylla dem alla. Om man gömmer på denna
fråga till nästa år, så har herr statsrådet då åtminstone något att

Angående
anslag till aflöning
åt en
laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen i
Lund.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
anslag till
aflöning åt
en laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. m.

börja med. Det framkommer i alla fall så många pretentioner, att det
är omöjligt att gå dem alla till mötes.

Jag yrkar bifall till reservationen och afslag å Kongl. Majrts förslag
och utskottets hemställan.

Herr Wijkander: Herr talman, mine herrar! De ledamöter af

statsutskottet, som här uppträda hafva egentligen icke velat bestrida
behotvet af den plats, som här är i fråga, utan hafva endast haft att
anmärka, att anslaget dertill borde uppföras på extra i stället för på
ordinarie stat. Jag vill taga fasta på detta erkännande, men derjemte
bestrida rigtigheten af det resonnement, som de gjort sig till målsmän
för. Hvad först beträffar utskottsledamöternas påstående, att genom
förlidet års lagtima Riksdags beslut ett bestämdt uttalande skulle hafva
gjorts derom, att icke någon ordinarie plats i detta ämne borde upprättas
i Lund, enär det icke vore ifrågasatt, att någon sådan skulle
komma till stånd i Upsala, så vill jag erinra om, hvad redan förut
framhållits, att Riksdagens beslut berodde på ett missförstånd, ett
missförstånd, som var så allmänt, att äfven förslagets vänner, som väl
insågo, huru med saken förhöll sig, icke ansågo det då löna mödan
att försöka få en ändring i utskottets hemställan. Nu hafva emellertid
äfven reservanterna erkänt, att den plats, det här är fråga om, är af
en annan natur än som framhölls förlidet år.

Om det vore så, att det här vore fråga om ett ordinarie examensämne,
då vore det resonnement rigtigt, som man här hört framställas
af bland andra den senaste ärade talaren, nemligen att Upsala universitet
med sin större elevskara skulle hafva större anspråk på upprättande
af en sådan plats, och då kunde man påstå, att om det ena universitetet
fått en sådan plats, så hade också det andra och särskilt det
större universitetet befogade anspråk på att äfven få en sådan plats.
Men, mine herrar, här är icke fråga om ett ordinarie examensämne,
här är fråga om en af dessa vetenskapsgrenar, som vuxit upp bredvid
de ordinarie examensämnena och som derför ännu icke sjelf har en
betydelse, jemförlig med de ordinarie examensämnenas; men det är
på samma gång en vetenskapsgren, som har så stor betydelse, att
Sverige icke kan förbise densamma utan att lida skada ur kultursynpunkt.

Under sådana förhållanden finnes det för ett fattigt och litet land
icke annat att göra än att se till, då man skall upprätta lärostolar
uti sådana vetenskapsgrenar, att man kan upprätta dem med minsta
utgifter och under de fördelaktigaste förhållandena. Men icke är det
nödvändigt och, jag kunde säga, mången gång icke ens önskligt att
få sådana lärostolar vid samtliga högskolor. Tvärt om bör det vara
en fördel, om den ena högskolan får en sådan plats i ett ämne, och
den andra i ett annat ämne. Här föreligger ett ämne, der man med
ett jemförelsevis litet anslag kan vinna ett stort mål, på den grund
att det finnes sådana förutsättningar vid det sydsvenska universitetet,
att man der kan med små hjelpmedel få det realiseradt, under det
att man skulle göra betydligt större uppoffringar för att vinna samma

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

mål och få samma vetenskapsgren representerad vid någon annan högskola.

Det är på denna grund, det är, kan jag säga, af rent ekonomiska
skäl och på grund af anslagets litenhet, som jag anser att det vore
förståndigt af kammaren att här bevilja Kongl. Maj:ts framställning;
icke derför att anslaget i och för sig är litet, utan derför att man på
grund af de gynsamma förhållandena kan med detta vinna ett resultat,
som äfven de föregående utskottsledamöterna, som haft ordet,
ansett vara synnerligen önskvärdt.

Det anfördes nyss af en ärad ledamot af statsutskottet, att “växterna
i Skåne“ icke skulle hafva mera godt af om denna tjensteman
stode på ordinarie stat, än om han stode på extra ordinarie stat. —■
Men landtbruket i Skåne har fördel af att denna plats är uppförd på
ordinarie stat, derför att man icke kan tänka sig att den skulle skötas
med största möjliga tidsuppoffring och tillräcklig sakkännedom af
en person, som förordnats på några få år och som sedan måste söka
sin utkomst på annat håll. Här är ett område så vigtigt, att det
kräfver en person, som kan egna sig uteslutande åt detsamma; och
sådant är icke möjligt, om det endast är eu extra ordinarie plats.

Man har antagit, att, när de nuvarande innehafvarne af de ordinarie
platserna afginge, man skulle kunna tänka sig en omgruppering
af platserna, så att man finge en ordinarie professor, som skötte detta
ämne. — Ja, de ordinarie lärarne hafva redan nu så mycket att göra,
att ett upptagande äfven af den ifrågavarande laboratorieplatsens göromål
skulle medföra den yttersta möda; och jag betvifiar, att de på
något sätt skulle kunna af dem upptagas. Inom de botaniska disciplinerna
förekomma laboratorsgöromål icke blott på det ifrågavarande
området, utan de växtan atom iska undersökningarna kräfva likaledes
laboratorsöfningar. Dertill komma de normala föreläsningarna och
examineringens stora extra börda. Och om nu härtill skulle komma
nya laboratorsgöromål, så omfattande, att de kräfva sin man, och af
sådan beskaffenhet, att de fordra just speciella insigter och uthållighet
för att kunna genomföras, så tror jag, att det är bra liten utsigt till
att dessa göromål skulle kunua uppehållas af någon blifvande innehafvare
af de ordinarie lärostolarne. Följden skulle blifva den, att,
om platsen i fråga uppfördes på extra ordinarie stat, densamma komme
att utveckla sig till att öfvergå till en ordinarie. Det synes derför
vara lämpligare, att Kiksdagen nu tager steget fullt ut och upprättar
eu ordinarie laboratorsbefattning; och jag skall på grund häraf be att
få yrka bifall till utskottets hemställan och Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Friesen; Det är, mine herrar, verkligen förhållandet,
att chefen för ecklesiastikdepartementet har eu mer än vanligt svår
uppgift, då han skall pröfva alla anspråk, som ställas på statskassan
från de under honom lydande, mycket skrifkunniga och mycket talkunniga
myndigheterna. De säga alltid, att om man icke går dem till
mötes, så rigtas ett dödshugg icke blott mot vetenskapen, som de
representera, utan mot hela svenska kulturen, och deremot framhålla
de, att om de få det anslag de önska, så skall kulturen höjas, så att

Angående
anslag till
aflöning åt
en laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
anslag till
aflöning åt
en laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

26 Onsdagen den 12 April. f. m.

man kommer långt, långt fram med ens. Det är icke lätt för honom
under sådana förhållanden att visa dessa anspråk tillbaka, och det
■ behöfves ganska väl för honom, att han har eu rygg, åtminstone i
denna kammare, vid denna, som sagdt, det oaktadt mycket svåra uppgifts
lösning.

Det har här framhållits, att reservanterna i år skulle lärt sig inse,
att fysiologiska växtlaboratoriet i Lund är af helt annan art än det
botaniska laboratoriet i Upsala. Jag tror icke, att det är kärnpunkten
af reservanternas framställning i år. För utskottet i fiol och för reservanterna
i år har varit bekant så val den framställning, som gjordes
år 1888 angående ordnandet af botaniska institutionen i Lund, som
ock den framställning, som gjordes år 1892 angående ordnandet af
botaniska institutionen i Upsala. På samma gång som jag nämner
detta, får jag framhålla, att det icke är underligt, om man blir
litet yr i hufvudet, när man hör de olika framställningar, som göras
rörande alldeles samma sak af en ecklesiastikminister och hans efterträdare.
När botaniska institutionen i Lund år 1888 skulle erhålla
ny byggnad, framhöll då varande departementschefen, att efter som det
i alla fall skulle byggas, så vore det skäl att taga till den nya byggnaden
så, att i densamma äfven ett växtfysiologiskt laboratorium kunde
inrymmas; och han yttrade till statsrådsprotokollet ordagrant följande:
“att denna byggnad så anordnas, att deruti äfven tinnes utrymme för
växtfysiologiska undersökningar, synes mig klokt och lämpligt, då sådana
undersökningar, äfven för det praktiska lifvet ofta omedelbart
vigtiga, till följd af den retning, den botaniska vetenskapen mer och
mer tager, utan tvifvel snart nog oafvisligen fordra en plats vid ett
universitet, som vill anses någorlunda följa med sin tid“. Det var dm
departementschefens åsigt om saken, när den botaniska institutionen i
Lund skulle ordnas. När åter den botaniska institutionen år 1892
skulle ordnas i Upsala, så — jag betonar detta faktum —■ ansåg sig
den dåvarande departementschefen icke böra ifrågasätta, att der ett
växtfysiologiskt laboratorium skulle inrättas. Det kunde naturligtvis
icke vara derför, att han icke ansåg, att Upsala universitet borde
“någorlunda följa med sin tid“, utan det beror på en principielt olika
ståndpunkt med hans företrädare. Det är skäl, heter det nu, att en
vetenskapsgren odlas vid ett universitet och en annan vid ett annat;
det är icke nödvändigt, att samma grenar af vetenskapen odlas vid
båda universiteten. Ja, om vi hade fasta på det, mine herrar, skulle
det icke vara farligt att bifalla den kongl. propositionen. Men det
hafva vi icke. Ty det kan mycket lätt hända, att efterträdaren efter
den nuvarande departementschefen kommer att hafva samma åsigt som
den nuvarande departementschefens företrädare, nemligen att ovilkorligen
i Upsala skall finnas en växtfysiologi institution. Jag tror
derför, att om man vill undvika att inrättandet af denna plats skall
blifva till prejudikat i afseende på Upsala, är det nödvändigt att ställa
så till, att den icke kommer på ordinarie stat.

Det finnes också andra skäl, hvarför man bör göra detta. Herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet erinrade med rätta,
att, när byggandet af denna institution år 1888 ifrågasattes, det fram -

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. in.

hölls, att förr eller senare eu laborator skulle blifva erforderlig.
Men institutionsföreståndaren, som gjorde denna framställning, tilläde,
att för ett eller annat år kunde platsen uppehållas genom en docent,
så länge han hade docent-stipendium. Det kan vara fråga om huruvida
det icke var det sista tillägget, som föranledde många att gå in
på den framställning, som gjordes angående byggnaden. De hyste
må hända den förhoppningen, att, då sådant kunde gå för sig ett och
annat år, platsen äfven under en längre tid skulle kunna på samma
sätt upprätthållas, i synnerhet om arfvodet toges högre än docentstipendiet,
ehuru tjensten sattes på extra ordinarie stat.

Det finnes ännu ett skäl dertill. Det har sagts att den person,
som nu sköter platsen — hvars utmärkta egenskaper jag har all anledning
att antaga vara sådana, som de beskrifvas — sannolikt skulle
komma att efterträda någon af de nuvarande professorerna. Men då
blir det, har man sagt, omöjligt för honom att sköta det växtfysiologiska
laboratoriet; ty han får annat att sköta, t. ex. det växtanatomiska
laboratoriet. — Jag hemställer emellertid till er, mine herrar, huruvida
det icke är troligt, att, när han är särskildt förtrogen med och
särskilt hemma i de växtfysiologiska laborationerna, han behåller dem
för egen räkning och låter de växtanatomiska laborationerna upprätthållas
af annan person. Och kommer han då och begär laborator
för växtanatomien, så skulle vi, om den begärda laboratorsplatsen nu
fastsloges, få en laborator i växtfysiologi och eu i växtanatomi. Om
deremot platsen då stode på extra ordinarie stat, så är det klart, att
när den nuvarande innehafvaren af platsen blifvit professor, så kunde
det anställas en laborator i växtanatomi på extra ordinarie stat; och
på det sättet siuppe man att aflöna mer än en laborator. Jag tror
således, att det finnes mycket talande skäl för att icke bifalla Kongl.
Maj:ts proposition i den form, den nu föreligger. — Jag skall be, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Efter de många anföranden, som i frågan hållits, skall jag icke vidare
yttra mig rörande sjelfva saken. Men för att förekomma en möjlig
misstydning af ett af mig fäldt yttrande, som här åtskilliga gånger
åberopats, vill jag framhålla för herrarne, att jag blott och bart talat
om sådana speciella delar, som grena ut sig från en hufvudvetenskap.
De kunna efter min åsigt mycket väl upprätthållas vid ett universitet
utan att nödvändigt behöfva upprätthållas äfven vid det andra. Men
deremot sådana hufvudämnen, som ingå som examensämnen, måste
naturligtvis tillgodoses ungefärligen lika vid båda universiteten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll reservationen.

Punkterna 5—0.

Angående
anslag till
aflöning åt
en laborator i
växtfysiologi
vid botaniska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

Biföllos

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
in. m.

Punkten 10.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,

att treklassigt allmänt läroverk finge, på framställning af vederbörande
kommunalstyrelse, anordnas såsom samskola för gossar och flickor,
med rätt för Kongl. Maj:t att i sådant fall för undervisningens uppehållande
vid läroverket disponera såväl de å läroverkets stat upptagna
lönemedel som de på de särskilda i staten uppförda lärareplatserna
belöpande löneförbättringsmedel, så länge sådana utginge, under vilkor
att vederbörande kommun åtoge sig att gälda de kostnader, som för
undervisningens uppehållande blefve erforderliga utöfver hvad sålunda
af statsmedel utginge; samt

att kommunen måtte, såsom bidrag till betäckande af sina nämnda
kostnader, vara befogad att uppbära en terminlig afgift af läroverkets
lärjungar till belopp, som på kommunalstyrelsens förslag af Kongl.
Maj:t faststäldes, men som icke finge öfverstiga 10 kronor för lärjunge
inom l:sta, 2:dra och 3:dje årskurserna och 20 kronor för lärjunge
inom 4:de och 5:te årskurserna, med rätt för läroverkskollegiet att från
hela eller en del af denna afgift befria medellöse eller mindre bemedlade
lärjungar, hvilka genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande
ansåges förtjenta af denna förmån; dock att summan af de afgifter,
från hvilka befrielse meddelades, icke finge uppgå till mer än 25 procent
af det belopp, som skulle inflyta, om alla lärjungar erlade full
afgift.

Med föranledande af denna Kongl. Maj:ts framställning både
inom Andra Kammaren väckts följande till statsutskottet remitterade
motioner:

motionen n:o 122, af herr A. W. Nilson från Lidköping, som
bemstält:

l:o) att, i fall Kongl. Maj:ts förslag om de treklassiga allmänna
läroverkens ombildning till samskolor för gossar och flickor till hufvudsaklig
del vunne Riksdagens bifall, Riksdagen måtte medgifva, att icke
blott den första, utan äfven den andra kollegan vid mindre,'' allmänna
läroverket i Falköping bibehölles på ordinarie stat, samt att ett särskilt
årligt anslag af 2,000 kronor stäldes till Kongl. Maj:ts disposition
för undervisningens vid detta läroverk anordnande på sådant sätt
och med de vilkor i öfrigt, som den kongl. propositionen till innevarande
Riksdag angående de treklassiga läroverken innehölle;

2:o) att, derest Kongl. Maj:ts förslag angående samskolor icke
blefve af Riksdagen gilladt, Riksdagen måtte besluta, att treklassiga
läroverket i Falköping utvidgades till femklassigt med det antal lärare
och den aflöningsstat, som vore gällande för andra i landsortsstäder
befintliga femklassiga läroverk;

motionen n:o 123, af herr JO. G. Pestadius, hvilken föreslagit:

att, derest Kongl. Maj:ts förslag om de treklassiga allmänna läroverkens
ombildning till samskolor för gossar och flickor vunne Riksdagens
bifall och i följd deraf dylik anordning blefve vid läroverket i
Alingsås införd, Riksdagen måtte medgifva, att icke blott den första,
utan äfven den andra kollegan vid samma läroverk bibehölles på ordi -

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f- m.

narie stat, och att med föranledande deraf ett särskildt årligt anslag
af 2,000 kronor stäldes till Kongl. Maj:ts disposition för anordnande
af undervisningen vid läroverket på sådant sätt och med de vilkor i
öfrigt, som innehölles i den kongl. propositionen till innevarande Riksdag
angående de treklassiga läroverken, eller ock, om förslaget angående
samskolor ej bifölles, Riksdagen måtte besluta, att treklassiga
läroverket i Alingsås utvidgades till femklassigt med det antal lärare
och den aflöningsstat, som vore gällande för andra i landsorten befintliga
femklassiga läroverk;

motionen n:o 84, af herr E. A. Zotterman, deruti föreslagits,

att Riksdagen måtte för hvardera åt de fem åren 1894—1898
på extra stat ställa till Kongl. Maj:ts disposition 8,150 kronor för att
åt Motala stad lemna understöd till inrättande och uppehållande af
en samskola för gossar och flickor i enlighet med det förslag till sådana
skolor, som afsåges i Kongl. Maj:ts proposition n:o 1 till innevarande
Riksdag, och med de vilkor, som kunde komma att af Kongl. Maj:t
bestämmas; och

motionen n:o 111, af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund,
hvilka yrkat,

att Riksdagen, med förkastande af den framlagda propositionen
om vissa treklassiga allmänna läroverks utvidgande, måtte för sin del
besluta:

dels att samtliga ännu bibehållna treklassiga allmänna läroverk
samt två- och enklassiga pedagogier inom den 1 juli 1895 helt och
hållet skulle indragas,

dels att i deras ställe skulle upprättas ett nytt slags undervisningsanstalter,
utgörande praktiska öfverbyggnader på folkskolan (“realskolor1,
“mellauskolor", “borgarskolor"), anordnade enligt grunder,
hvilka af motionärerna sammanfattas sålunda:

“1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof,
hvilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska
lifvet.

2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt
förses med såväl manliga som qvinliga lärarekrafter.

3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat skolans kurs,
bör anordnas eu särskild afgångspröfning, hvars genomgående medför
vissa rättigheter.

4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fylda
12 år samt kännedom af det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola
(enligt normalplanen litt. A.) kan bibringa.

5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.

6. Folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som, på sätt Kongl.
Maj:t genom särskilda bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva,
styrkt sig ega de för undervisning vid skolan erforderliga kunskaper
och färdigheter, må vid densamma kunna vinna anställning.

7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten,
dels af kommunen, detta enligt väsentligen samma grunder, som nu
gälla för folkskolan och som af 1882 års läroverkskomité föreslogos
beträffande de då ifrågasatta “kommunalskolorna“.

Angående
införande af
samundewisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, t'', m.

Angående
införande af
barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
äroverken
m. m.

Forts.)

8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter,
der behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig så känbar!, att vederbörande
kommun vill åtaga sig de på dess del belöpande utgifterna."

I mom. a) af nu föredragna punkt hemstälde utskottet: a) att
Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställning, måtte
i anledning af herrar Bergs och Hammarlunds motion uti skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl Maj:t täcktes, efter föregående
utredning, taga i öfvervägande ej mindre, huruvida icke samtliga nu
befintliga tre-klassiga allmänna läroverk och pedagogier kunde indragas,
med undantag för sådana läroverk, kvilka kunde anses böra förändras
till fem-klassiga, än äfven, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för
inrättande i de indragna läroverkens och pedagogiernas ställe af högre
folkskolor, anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med af utskottet
angifna grunder.

Häremot hade under mom. a) i afgifven reservation herrar R. G-.
von Hedenberg, G. Lundeberg, A. G. Svedelius, F. A. Boström, friherre
F. W. von Otter, G. D. R. Tornerhjelm, friherre ./. T. Gripenstedt,
H. R. Törnebladh och I. Kerfstedt hemstält, att Riksdagen, med afslag
å herrar Bergs och Hammarlunds förevarande motion, måtte på det
sätt bifalla Kongl. Maj:ts framställning, att Riksdagen medgåfve,

dels att treklassigt allmänt läroverk, med undantag för läroverket
i Marstrand, finge, på framställning af vederbörande kommunalstyrelse,
anordnas såsom samskola för gossar och flickor, med rätt för Kongl.
Maj:t att i sådant fall för undervisningens uppehållande vid läroverket
disponera såväl de å läroverkets stat upptagna lönemedel som de på
de särskilda i staten uppförda lärareplatserna belöpande löneförbättringsmedel,
så länge sådana utginge, under vilkor att vederbörande
kommun åtoge sig att gälda de kostnader, som för undervisningens
uppehållande blefve erforderliga utöfver hvad sålunda af statsmedel
utginge — dock att under alla förhållanden minst en tredjedel af hela
aflöningskostnaden, ålderstillägg och rektors bostadsförmån deri ei inräknade,
skulle bestridas af kommunen,

dels ock att kommunen, under ofvan angifna förutsättningar, måtte
såsom bidrag till betäckande af sina nämnda kostnader, vara befogad
att uppbära en terminlig afgift af läx-overkets lärjungar till belopp,
som på kommunalstyrelsens förslag af Kongl. Maj:t faststäldes men
som icke finge öfverstiga 10 kronor för lärjunge inom lista, 2:dra och
3:dje årskurserna och 20 kronor för lärjunge inom 4:de och 5:te årskurserna,
med rätt för läroverkskollegiet att från hela eller en del af
denna afgift befria medellöse eller mindre bemedlade lärjungar, hvilka
genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande ansåges förtjenta
af denna förmån, dock att summan af de afgifter, från hvilka befrielse
meddelas, icke finge uppgå till mer än 25 procent af det belopp, som
skulle inflyta, om alla lärjungar erlade full afgift.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill]am,
som yttrade: Som kammaren lätt finner, har Kongl. Maj:t haft en
jemförelsevis ringa och obetydlig framställning i läroverksfrågan till

N o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Riksdagen innevarande år. Det är blott och bart fråga om, att Kongl.
Maj:t skulle erhålla eu friare dispositionsrätt öfver de anslag, som äro
beviljade åt de 3-klassiga läroverken, på det att en förbättrad anordning
af dessa skulle kunna vidtagas. Kongl. Maj:ts förslag har dock
icke vunnit statsutskottets förordande. Jag skall nu be att få granska
de skäl, på hvilka utskottet stödt sitt afstyrkande.

Det första skälet, nemligen att genom ett antagande af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande förslag läroverken skulle komma att fastslås i
vederbörande städer, det skälet vill jag för min del erkänna såsom
fullt rigtigt. Kongl. Maj:ts mening har verkligen varit att söka att
åt dessa städer bevara de 3-klassiga läroverk, som de nu hafva, ty
dessa städer hafva på ett omisskänneligt sätt visat det lifiigaste intresse
för sina läroverk, gjort betydliga kostnader både för läroverkens lokaler,
inventarier in. in., och jag är för min del lifligt öfvertygad
derom, att dessa läroverk hafva sin uppgift att fylla. Men den uppgift,
som hittills varit dem förelagd, synes icke vidare vara den rätta.
Det är derför fråga om att reformera dem. De brister, som företrädesvis
anmärkts, hafva varit lärjungarnes fåtal och den otillfredsställande
bildning, som lärjungarne vid dessa läroverk erhållit.

Lärjungarnes fåtalighet har nu Kongl. Maj:t såväl vid innevarande
riksdag som vid föregående tillfällen sökt afhjelpa genom att bereda
äfven flickor tillfälle att njuta undervisning vid dessa läroverk. Genom
en sådan förändrad anordning kan man nästan med visshet säga, att
lärjungeantalet skall blifva så stort, att lärarne skola få full sysselsättning
och derigenom hållas uppe i frisk verksamhet. Vidare är ett
af hufvudskälen, hvarför städerna önska få bibehålla sina läroverk,
just det, att de önska att få dem förvandlade till samskolor för att
på detta sätt —- det enda som synes vara möjligt — kunna bereda
flickor tillfälle till en undervisning gående utöfver flickskolans kurs.

Det mindre tillfredsställande resultatet af undervisningen har
Kongl. Maj:t sökt att afhjelpa genom att, med bibehållandet af lärareantalet
eller åtminstone med bibehållande af samma statsanslag, söka
att vid dessa läroverk åstadkomma en femårig lärokurs i stället för
en treårig, på det resultatet måtte kunna blifva sådant, att gossen
eller flickan, när de gått igenom kursen vid läroverket, verkligen fått
en bildning, som för lifvets vanliga praktiska behof skulle kunna vara
fullt tillräcklig.

Utskottet säger för det andra, att genom antagande af Kongl.
Maj:ts förslag “den handlingsfrihet, som Riksdagen allt sedan år 1882
egt att kunna, då omsider meningarna hunnit enas, på ett ändamålsenligt
sätt ordna ifrågavarande del af undervisningsväsendet, komma
att väsentligen inskränkas, i det att nemligen lärare åter skulle vid
läroverken anställas å ordinarie stat11.

Detta argument kan jag icke anse vara rigtigt. Kongl. Maj:t är
verkligen för närvarande berättigad att besätta lärareplatserna vid de
3-klassiga läroverken med ordinarie innehafvare; det tinnes ordinarie
anslag för ändamålet. Men på grund af den sväfvande ställning, i
hvilken dessa läroverk befunnit sig under en längre tid, har Kongl.

Angående
införande af
samundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående
införande af
tamundervisning
vid de
treklastiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Maj:t allt sedan år 1882 icke funnit lämpligt att använda denna sin
rätt, och det är mer än sannolikt, att Kongl. Makt fortfarande anser
det vara lämpligt att icke besätta dessa platser med ordinarie innehafvare,
förr än läroverksfrågan i sin helhet har blifvit ordnad. — Det
är således i detta afseende icke fråga om någon förändring.

För det tredje har utskottet sagt, att “tungt vägande anmärkningar
kunna rigtas mot den nu föreslagna samskolan".

Det är icke utan öfverraskning, som jag läst detta argument, ty
det är icke mer än ett år sedan samma utskott, i allt hufvudsakligt
sammansatt på enahanda sätt som i år, uttalat en alldeles motsatt
åsigt. Då förklarades icke blott, att den allmänna opinionen ginge
mer och mer i den retning, att samskolan skulle kunna utsträckas
utöfver de gränser, som den hittills hos oss har haft, utan äfven att
medelst en sådan samundervisning verkligt gagn skulle kunna beredas
ifrågavarande städer och verkliga besparingar kunna beredas staten.
Det säges här, att denna samundervisning skulle vara “en alldeles
opröfvad nyhet utan fotfäste i vårt undervisningsväsende “. Af
mig anfördes vidlyftigt till statsrådsprotokollet vid föregående riksdag
de skäl, på hvilka man ansett sig kunna förorda en Barnundervisning.
Dessa skäl biefvo i hufvudsak af utskottet upptagna och godkända.
Det må väl så vara, att samundervisningen icke allmänt erkännes i
och för sig vara en särskilt eftersträfvansvärd sak, men man måste
dock medgifva, att både vår egen och andras erfarenhet hafva visat,
att den inom vissa gränser är ofarlig, och att den derför särskildt af
ekonomiska skäl väl kan vara förtjent af användande.

Utskottet anför vidare, att den skolform, som föreslås, “skulle leda
in på en väg, hvilken i sin fortsättning måste medföra högst betydliga
utgifter för statsverket1*. Skälet anföres strax efteråt i betänkandet
och lyder: “att, om staten i så stor utsträckning skall tillgodose Dick
undervisningen i de smärre städerna, komma likartade anspråk att
snart framställas från de större städernas sida1*.

Jag vill då säga, att i de större städerna kan en fiickskoleundervisning
lätt nog blifva ordnad på ett tillfredsställande sätt, derför att
en mängd föräldrar föredraga den framför samundervisning; vidare
derför att staten genom de bidrag, som lemnas till de större flickskolorna,
verkligen understöder flickskoleundervisningen i de större städerna.
Det är sant, att dessa bidrag sträcka sig äfven till åtskilliga af de
städer, hvarom nu är fråga, men det är alldeles icke afsedt, att dessa
småstäder skulle både få bidrag från flickskoleundervisningsanslaget
och derjemte hafva samskolor, utan hvarje stad för sig bar att pröfva:
hafva vi en flickskola, hvars bestånd vi kunna beräkna för framtiden,
och hafva vi ett statsanslag för vår flickskoleundervisning, som synes
fördelaktigare än om vi finge samundervisning? Ja, då kommer den
stad, som har dessa förmåner, alldeles icke in med en ansökning om
att få en skola med samundervisning. Blott och bart de städer, der
ingendera af de nämnda omständigheterna eger rum, komma antagligen
att till Kongl. Maj:t — i händelse af Riksdagens bifall — inlemna
dylika framställningar. Jag vill för öfrigt fästa kammarens

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

uppmärksamhet derpå, att fiickskoleundervisniugen skulle icke blifva
hvarken så dyr för staten eller så särdeles billig för föräldrarne. För
staten är här icke fråga om att betala ett enda öre mer, äu den nu
betalar för gossarnes undervisning, men staten skulle komma i tillfälle
att lemna möjlighet till undervisning äfven åt flickor och derjemte
bättre undervisning åt gossarne. Då synes mig anordningen från statens
synpunkt icke vara att förakta. Vidare skulle enligt Ivongl. Maj:ts
förslag de för föräldrar och målsmän rätt känbara löiöiöjda terminsafgifterna
erläggas vid dessa omorganiserade samläroverk icke blott
iör flickor utan äfven för gossar, hvilket ännu åtminstone icke är
förhållandet vid andra allmänna läroverk i Sverige. Lägger jag så
härtill, att kommunerna skola garantera alla kostnader utöfver statens
bidrag, som behöfvas för att undervisningen skall blifva god, att de
skola tillhandahålla lokaler, rektorsbostad och dylikt, så synes mig, att
billighetens kraf äro något så när tillgodosedda å ömse håll. Jag kan
således icke erkänna, att fiickskoleundervisningen blir otillbörligt gynnad.

Ltskottet förordar vidare, med anslutning till herrar Bergs och
Hammarlunds motion, att de återstående 3-kiassiga läroverken och
pedagogierna skola indragas. Derom vill jag nu blott nämna, att det
är mycket lätt att indraga dem, men jag skulle önska, att man icke
måtte tänka på att indraga dessa läroverk förr, än det blifvit fullt
klart, hvad man vill sätta i stället. Det är der svårigheten ligger.
Kong!. Maj:t har föreslagit och Riksdagen har bifallit indragning af
en mängd pedagogier. De hafva sin dödsdom fäld, och den 1 juli
innevarande år skola de icke vidare finnas till. Kong!. Maja har icke
tänkt på någon särskild ersättning för dem, men redan innan vi kommit
till den bestämda dagen, är statsutskottet i full färd med att
föreslå upprättande af nya skolor att förläggas till de städer, der de
indragna pedagogierna funnits. Om eu dylik plan förverkligas, hade
det naturligtvis varit önskvärd t, att man dröjt med att indraga pedagogierna,
till dess man vetat, att något annat skulle sättas i stället
och hvad man ville sätta i stället. Bör man icke af det exemplet
låta varna sig att icke tala så mycket om indragning af de 3-klassiga
läroverken som om deras reformering? De skulle efter utskottets förslag
ersättas af ett slags öfverbyggnader på folkskolan, hvarom det i
betänkandet säges, att “desamma i sjelfva verket komme att utgöra
en utveckling af den högre folkskolan, i motsats till de af Kougl. Maja
föreslagna samskolorna" och derför “skulle nära ansluta sig till vårt
nuvarande undervisningsväsende". — Detta är ock ett påstående, som
väckt min stora uppmärksamhet. Den, som vet, hvad det menas med
den högre folkskolan, har mycket svårt att förstå, huru denna, såsom
utskottet och några motionärer sagt, “utgör en skolart, uti hvilken
småläroverken helt naturligt kunna uppgå". För att bevisa mitt påstående
skall jag be att fä ujrpläsa § 1 af nu gällande “Reglemente
för högre folkskolor":

“Högre folkskola, hvarmed förstås en sådan skola, som för eu
eller gemensamt för flera församlingar på landet inrättas i ändamål
att bereda de arbetande klassernas barn tillfälle att inhemta ett högre
mått af bildning, utan att barnen dragas ifrån sina vanliga lefnudsAndra
Kammarens Prat. 1S(JÖ. N:o 28. ;>

Angående
införande af
samnndervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.

(Forte.)

N:o 28.

Angående
införande af
samundervisning
vid de
treklasHga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. ra.

förhållanden eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete,
kan erhålla understöd" etc.

Der hafva vi i korta drag angifvet hvad som menas med högre folkskolor.
De äro afsedda företrädesvis för landtbefolkningens barn,
hvilka antagas redan hafva bestämt sig för en likartad verksamhet
och redan börjat en dylik verksamhet. Men om de “blifvit begåfvade
med bättre fattningsförmåga samt visa framståenbe lärolust", bör dem
beredas "tillfälle att inhemta för framtida sjelfstudier behöfiiga förkunskaper"
— säges det i Riksdagens skrifvelse af den 2 mars 1858,
som egentligen var anledningen till dessa högre folkskolors upprättande.
Riksdagens skrifvelse talar vidare om “den till arbetsduglighet uppvuxne
lärjungen", som icke bör “allt för lång tid åt året vistas vid
skolan, för att icke blifva för sitt framtida lefnadsyrke mindre skicklig
genom den förvekligande inverkan af studerkammarlifvets stillhet".
Denna skrifvelse talar vidare om, att “de vanor, behof och anspråk,
som i städerna förvärfvas, äro föga egnade för en lärjunge, utgången
ur och fortfarande ämnad att tillhöra den arbetande klassen", och att
“läseterminernas långvarighet icke medgifver de för kroppsarbetsöfningen
behöfiiga afbrott, som vid en högre folkskola måste beredas".

Tycka herrarne sig se stor likhet mellan dessa högre folkskolor
och de tre-klassiga läroverken eller mellan dessa högre folkskolor och
de skolor, som i herrar Bergs och Hammarlunds motioner äro föreslagna?
För mig synes skilnaden vara mycket stor. Jag kan tillägga,
att i öfverensstämmelse med den uppfattning, som hos lagstiftarne gjort
sig gällande i afseende på dessa högre folkskolor, kan man lätt finna
en förklaring af det förhållandet, att dessa ansetts böra ligga blott
på landet och att undervisningen skulle fortgå högst 24 veckor.

En motionär, som verkligen sökt att bevara dessa högre folkskolors
anda och syfte så mycket som möjligt, har klagat öfver, att
de hittills fört ett tynande lif. De äro i närvarande stund icke mer
än 12, och lärjungeantalet vid dem uppgår ej till mer än 280, d. v. s.
i medeltal ungefär 24 lärjungar vid hvarje. Anledningarna till det
tynande lifvet kunna ju vara flera. Men jag anser, att den hufvudsakliga
anledningen dertill ligger i den omständigheten, att både staten
och kommunen känna med sig, att de hafva så oändligt mycket arbete
och så ofantligt stora kostnader ännu att nedlägga inom den egentliga
folkskolans och småskolans område, att de ej ens der hunnit blifva
färdiga. Jag ber att vid detta tillfälle få erinra om hvad jag nämnde
vid förra riksdagen, att af 6,028 lärare i folkskolorna är det endast
1,297, som äro i de lyckliga omständigheter att de vid sin undervisning
behöfva sysselsätta sig med blott en enda årsklass, men dessa
1,297 lärare äro anstälda i 47 af rikets städer och 9 landskommuner;
dl v. s.: i omkring halfva antalet städer och i nästan hvar enda landskommun
med knappt nämnvärda undantag äro folkskolelärarne ännu i
denna stund tvungna att undervisa samtidigt 2, 3 eller 4 årsklasser.
Växande barnantal, behofvet att minska de mången gång långa skolvägarne
göra fortfarande upprättandet af nya skolor hos oss nödvändigt.
Vi hafva derför hittills icke haft någon annan högsta afdelning
på folkskolans område än de s. k. fortsättningsskolorna, hvilka för

N:0 28.

Onsdagen den 12 April, f. m. 35

det första äro belägna hvar inom sin kommun och för det andra, med
jemförelsevis ringa kostnader, åtminstone under 6 veckor af året kunna
bereda mera läraktiga lärjungar tillfälle till vinnande af ökade insigter.
Af sådana skolor finnes det för närvarande i vårt land 850, och det
är en institution som är väl värd att vårdas och mägtig af en mycket
stor utveckling i denna stund. För detta ändamål har staten år 1891,
om jag icke misstager mig, bidragit med understöd till lärares aflöning
till belopp af 52,500 kronor eller ungefär 60 kronor i medeltal
för hvarje skola.

Vida dyrare måste naturligtvis de af motionärerna föreslagna tvåoch
tre-klassiga skolorna blifva. Jag har sökt i motionerna efter eu
ungefärlig kostnadsberäkning för dessa skolor, men har ej kunnat finna
någon sådan. Jag har derför sjelf måst tänka mig ungefär, hvad eu
dylik af dem föreslagen skola skulle kosta, och funnit att 3,000 å
3,500 kronor är det minsta möjliga. En 2- å 3-klassig skola kan ej
skötas af mindre än 2 lärare jemte någon biträdande lärare för öfningsämnen
och dylikt. Nuvarande lärare vid dessa högre folkskolor hafva
12 å 15 hundra kronor jemte fri bostad; och det ställes ju icke obetydligt
större anspråk på lärarne vid dessa nya skolor. Hvad som
gör, att jag anser, att ej mindre än två lärare kunna ifrågasättas, är
äfven den omständigheten, att den förmåga, som nu ställes på eu
folkskolelärare att kunna undervisa lärjungarne i alla ämnen — hvilken
uppgift lian i allmänhet löser på ett beundransvärdt sätt — ej kan
påräknas, så snart kurserna börja stiga i höjden. Iierrarne torde sålunda
lätt finna, att det ej är värdt att tänka, att dylika af motionärerna
föreslagna skolor kunna inrättas massvis. Det förmå vi icke.

Eu motionär, som jag redan betecknat såsom den der sökt fasthålla
de högre folkskolornas syfte och anda, har klagat öfver, att det
ej finnes någon undervisningsplan för dessa. Eu beaktansvärd anmärkning
angående eu olägenhet, som bör afhjelpas ju förr dess hellre,
ehuru jag ber att på samma gång få erinra, att det är rätt svårt att
göra det, emedan man måste rätta sig efter olika förhållanden på
olika orter.

Dessa högre folkskolor hafva hittills blott funnits på landet. Det
har af flere föreslagits, att det äfven borde inrättas sådana i städerna.
Derom synes ingenting vara att säga. Men jag ber dock få påpeka,
att i och med det att de högre folkskolorna flyttas in i städerna,
komma vi in på en mycket olika mark. Om jag fasthåiler, att lärjungarne
redan skola hafva valt sitt yrke och börjat dess utöfning,
och tänker på samma gång på arten och beskaffenheten af yrkena i
staden, hvilka icke såsom på landet företrädesvis bedrifvas utom hus
och särskilt äro koncentrerade på vissa månader af året, utan äro
ungefär jemnt fördelade på hela året, tror jag att formen för högre
folkskolor naturligen blir sådan, att man under eu god del af året
bereder lärjungarne en 6 å 8 timmars undervisning i veckan. Då,
mine herrar, äro vi fortfarande inne på bekanta områden. Vi hafva
nemligen redan lyckligtvis i vårt land liera fortsättningsskolor, aftonskolor,
tekniska yrkesskolor, der undervisningen ungefär på detta sätt
bedrifves. Det finnes äfven ett annat alternativ, och det är väl det

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Fcrts.)

N:o 28.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklass ig a
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. m.

som utskottet och några motionärer egentligen åsyftat: man skulle då
icke tänka på lärjuugar, som redan valt ett yrke och börjat dess
utöfning, utan sådana som skulle bättre utbildas och danas för blifvande
yrken. Ja, mine herrar, sådana skolor kunna vi tänka oss; men
låtom oss då ej längre tala om “högre folkskolor", ty detta är blott
eg nåd t att förvilla uppfattningen, ej att belysa.

Jag vänder mig då med min granskning till denna nya art af
skolor, företrädesvis framhållen i herrar Bergs och Hammarlunds motion
och utaf utskottet åberopad och förordad. Motionärerna hafva haft
den stora förtjensten att i några hufvudpunkter sammanfatta innehållet
utaf sin motion. De finnas upptagna å sid. 23 af statsutskottets
utlåtande och äro till antalet 8.

Den första grunden lyder så: "Dessa skolors syfte bör vara att
tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder
skola utgå i det praktiska lifvet". Det är alldeles samma syfte, som
Kongl. Maj:t haft med sin framställning.

För det andra: “De böra vara tillgängliga för såväl gossar som
flickor samt förses med såväl manliga som qvinliga lärarekrafter".
Alldeles lika med Kongl. Maj:ts framställning.

För det tredje: “För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat
skolans kurs, bör anordnas eu särskild afgångspröfuing, hvars genomgående
medför vissa rättigheter". Kongl. Maj:t har i sin proposition
icke talat särskilt om afgångspröfning; men såsom herrarne väl veta,
föreslås sådan i 3:e och 5:e klasserna af de allmänna läroverken. Det
finnes derför ej minsta anledning att tro, att Kongl. Maj:t icke äfven
här skulle tänka på eu afgångspröfning. Tillägget: “hvars genomgående
medför vissa rättigheter" finnes ej i Kongl. Maj:ts förslag,
men detta är eu följd utaf hans fasthållande af skolornas praktiska
syfte. Ty Kongl. Maj:t har ej haft någon bitanke på, att det skulle
vara skolor med särskild! syfte att göra lärjungarne kompetenta till
tjenster i det allmänna. Jag antager, att det är platser vid jernvägar,
post, telegraf, telefon etc., som motionärerna åsyfta. Det är ej mycket
att säga om den saken, men icke är det ett fasthållande åt hutvudsyftet
med dessa skolor.

Den fjerde punkten skall jag spara till sist.

Den femte punkten lyder: “Undervisningen bör vara afgiftsfri“.
För min personliga del skulle jag varit mycket belåten, om jag kunnat
föreslå Kongl. Maj:t, att undervisningen skulle vara afgiftsfri äfven
i de af honom föreslagna skolorna. Men som herrarne väl veta, hålla
vi på att vid de allmänna läroverken föreslå höjda terminsafgifter
dels af ekonomiska skäl, dels af andra. Sålunda är i afseende pa
afgiftsfriheten ingenting annat att säga, än att den är beroende af
den omständigheten, huruvida vi hafva råd eller. ej. Vi skola dock
härvid komma i håg, att vi äro öfver den obligatoriska undervisningens
område, ty obligatorisk skall ju icke skolgången i dessa läroverk vara,
och man kan således ålägga lärjungarne utgifter, utan att man derför
afviker från någon principal grundsats. Slutligen, vill jag erinra, att
motionärerna sjelfva icke konseqvent iakttagit afgiftsfriheten, ty på ett

Ko 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

ställe i deras motion står, att barn från andra kommuner kunna åläggas
att betala någon, om ock låg afgift.

Sjette punkten handlar om att folkskolelärare och lärarinnor
skola kunna vinna anställning vid dessa skolor. Det har icke Kongl.
Maj:t föreslagit, ty Kongl. Maj:t har tänkt sig dessa skolor såsom allmänna
läroverk, der det skulle läsas ett modernt språk. Folkskolelärare
och lärarinnor äro för närvarande icke kompetenta i det afseendet,
men vi kunna alla vara ense om att kompetenta lärare måste
fordras, och det är hufvudsaken. Sjunde och åttonde punkterna beröra
ekonomiska förhållanden, hvilka icke kunna utöfva något bestämmande
inflytande på skolornas art.

Jag frågar då, mine herrar, hvad är det då för ett oöfverstigligt
svalg mellan Kongl. Maj:ts läroverk, om jag så får säga, och herrar
Hammarlunds och Bergs? Det finnes i verkligheten blott en skilnad,
och det är motionärernas i den fjerde punkten framstöta fordran,
att inträdesåldern skall vara tolf år. Men här må utskottet svara, ty
utskottet har icke godkänt denna af motionärerna framstälda fordran.
När jag då tänker på att utskottet har instämt med motionärerna i
öfrigt, men i afseende på den egentliga skiljepunkten mellan motionärernas
och Kongl. Maj:ts förslag icke stält sig på motionärernas ståndpunkt, så
frågar jag med än större skäl, hvad är det då för en oöfvervinnelig skilnad
mellan de af Kongl. Maj:t föreslagna läroverken och de af utskottet ?

Jag skall icke längre upptaga herrarnes tid, jag har kanske redan
gjort det för länge. Jag måste dock tillägga några ord om en sak,
som verkligen skiljer Kongl. Maj:ts förslag från utskottets och reservanternas,
och allra mest från reservanternas, och det är den enda
punkt, der, såsom jag redan i fjol erinrade, det visat sig eu så stor
skiljaktighet, att den måste på ett eller annat sätt utjemnas, om något
positivt skall kunna åvägabringas —■ jag talar naturligtvis icke om Marstrands
läroverk i detta sammanhang —: det är de allt för stora anspråk
på ekonomiska uppoffringar, som reservanterna stält på de särskilda
kommunerna. Kongl. Maj:t har begärt att fritt få disponera
öfver de belopp, som utgå för de särskilda städernas treklassiga läroverk,
och skulle sedermera städerna blott behöfva garantera och fylla
hvad som fordras för undervisningens behöriga gång. Reservanterna
hafva yrkat, att städerna alltid må bidraga med minst en tredjedel
af hela den erforderliga aflöuingskostnaden. Det är efter mitt förmenande
anspråk på de små samhällena, som äro så dryga, att många
städer, som skulle vilja begagna sig af möjligheten till samskolor, få
lof att afstå derifrån, emedan det skulle blifva för dyrt. I följd deraf
anser jag reservanternas förslag i väsentlig mån reducera gagnet och
betydelsen af Kongl. Maj:ts förslag, men då naturligtvis reservanterna
gå Kongl. Maj:ts förslag mycket mer till mötes än utskottet, får jag
för min del förorda reservanternas förslag till kammarens godkännande.

Vidare anförde:

Herr von Friesen: Jag skall endast be att få bemöta hvad herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat i hvad det
rör utskottets yttrande och förslag. Utskottet har stått inför det fak -

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. in.

tum, att åtskilliga pedagogier ock treklassiga läroverk redan blifvit
indragna, och äfven inför det faktum, att Kongl. Maj:t nu velat förekomma
indragningen af återstoden af sådana läroverk på det sätt, att
han ingjuter nytt lif i dem genom att få dit flickor. Detta har förefallit
utskottet vara en inkonseqvens. Om vissa läroverk, som icke
kunnat föra en lifaktig tillvaro, då de endast hade gossar, af Riksdagen
blifvit indragna, borde icke då också återstående läroveik, som
icke kunna föra lifaktig tillvaro, då de blott hafva gossar, i konseqvens
dermed indragas? Är det icke orättvist mot de städer, der läroverken
förut blifvit indragna, att de icke få tillfälle att pröfva på det medel
till nytt lif för sina läroverk, som nu föreslås beträffande andra städer,
livilkas läroverk också föra ett tynande lif? Utskottet har stält sig
på den klara ståndpunkten, att utom folkundervisningsanstalterna icke
borde finnas andra läroverk än femklassiga och högre allmänna läroverk.
Öfriga läroverk borde således indragas. Utskottet har gått
mera till mötes, än herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
velat medgifva, ty utskottet har icke föreslagit indragning af
alla treklassiga läroverk, utan har sagt, att, der de treklassiga läroverken
visat eu sådan lifaktighet, att de borde förvandlas till femklassiga,
de också borde erhålla eu sådan utveckling, men i sammanhang
med indragning af sådana femklassiga läroverk, som icke lämpligen
böra vara qvar.

I detta sammanhang vill jag beklaga, att rektorsplatserua vid
ett par af dessa läroverk blifvit tillsatta på ordinarie stat, De hafva
förut varit vakanta ända sedan år 1882. Förra Riksdagens statsutskott
ifrågasatte deras indragning. Nu har emellertid Kongl. Maj:t låtit besätta
dessa rektorsplatser, visserligen endast på en tid af fem till tio år,
men dock på eu längre tid än förut varit förhållandet, hvarigenom
svårigheterna för indragning af dessa femklassiga läroverk blifvit ökade.

Som sagdt, utskottet stod inför båda dessa fakta, om hvilka jag
nämnt. Var det då icke tydligt, att utskottet skulle med nöje acceptera
det förslag, som motionärerna framstält, nemligen att i de städer, der
läroverken blifvit indragna, skulle få inrättas högre folkskolor. Dessa
städer skulle ju annars komma i en orättvis ställning i förhållande till
öfriga kommuner i landet, Andra städer hafva allmänna läroverk,
kommunerna på landsbygden få inrätta högre folkskolor, men dessa
städer skulle icke få någotdera. Var det ej då naturligt, att man
med nöje omfattade ett förslag sådant som detta, och yppade sig icke
då tillika en gynsarn utsigt för att, om också de treklassiga läroverken
och pedagogierna i öfriga städer indroges, man skulle kunna tillgodose
äfven dessa städer på ett tillfredsställande sätt? Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nämnde, att det vore all sannolikhet
för att platserna vid dessa läroverk skulle fortfarande hållas på
extra stat och icke besättas med ordinarie innehafvare. Derom finnes
intet i statsverkspropositionen, men är det icke sannolikt att, om man
nu ingår på Kongl. Maj:ts förslag, man icke skall inom en afsevärd framtid
kunna tänka på indragning af dessa läroverk? Det är naturligtvis
icke herr statsrådets mening att snart företaga eu sådan indragning,
ty då hade icke dessa samskolor blifvit föreslagna.

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Jag begärde ordet vid ett tillfälle, då herr statsrådet tydligen
visade, att Lan missförstått hvad utskottet yrkat. Han ansåg, att utskottet
hade uttalat sig emot samundervisning. 1 sådant fall har
utskottet varit bra inkonseqvent, som i klämmen förordar samundervisning.
Utskottet säger, om man vill läsa betänkandet rätt: “Mot
den nu föreslagna samskolau synas utskottet tungt vägande anmärkningar
kunna rigtas", och likaledes säger utskottet sedermera: "Den
skolform, som föreslås, saknar nemligen helt och hållet fotfäste i vårt
undervisningsväsende." Det är icke samundervisningen i allmänhet,
utskottet menar, utan det är den form af samundervisning, som i
statsverkspropositionen föreslås, som saknar fotfäste, och det vill jag
hålla fäst vid. Den hänger icke tillsammans med folkskolan, icke
med de allmänna läroverken. Den är alldeles isolerad. Skall detta
vara eu lämplig skolorganisation, som står utan sammanhang med det
öfriga skolväsendet i landet? Är det troligt, att eu sådan skola
skall kunna stå för sig sjelf? Är det icke troligt, att den skolan
skall ramla?

Herr statsrådet nämnde, att den af honom föreslagna skolformen
icke skulle medföra ökade utgifter för staten. Det kan vara sant,
åtminstone för ögonblicket, men det är icke derpå Andra Kammaren
i förevarande hänseende egentligen alltid har yrkat, utan Andra Kammaren
har yrkat, att det skall göras besparingar, och några besparingar
för statsverket skola icke uppkomma genom den af herr statsrådet
förordade samskolau. Han nämnde också, att flickundervisningen icke
skulle blifva otillbörligt gynnad; men om man tänker, att samma
princip skulle tillämpas för flickundervisningen i alla städer, så undras,
om detta icke skulle betydligt öka kostnaderna för statsverket. Han
nämnde också, att man icke borde indraga dessa treklassiga läroverk,
innan man visste hvad som skulle sättas i stället. Utskottet begär
endast, att Riksdagen och Kongl. Maj:t skola fortgå på den väg de
redan beträda nemligen indraga de läroverk, som under nuvarande
förhållanden påtagligen icke bära sig, och utskottet har gifvit tydlig
anvisning på hvad som skall sättas i stället, nemligen genom utsträckning
i användningen af anslaget till högre folkskolor derhän, att det
finge användas för dessa städer. Nu kritiserar herr statsrådet förslaget
att högre folkskolor skulle komma till städerna. För att stärka
denna kritik uppläste han första paragrafen af förordningen om högre
folkskola. Jag har läst paragrafen förut och hörde den nu. Jag har
alltid tyckt och tycker fortfarande, att det är ett mycket vackert
program för eu skola som i denna paragraf finnes angifvet. Det må
vara sant, att den högre folkskolan behöfver modifieras, då den skall
ersätta dessa treklassiga läroverk och pedagogier, men man vet då
åtminstone, på hvilken basis man skall stå, nemligen folkskolans basis.
Reglementet kan mycket väl ändras. Det är sant, att det då kommer
att behöfvas ett större anslag till en högre folkskola än det som nu
får utgå.

Men det är dock icke så farligt härmed, som herr statsrådet
antydde; ty enligt hans egen beräkning skulle kostnaderna gå till
3,000 u. 3,500 kronor, och deraf skulle kommunen betala om jag

Angående
införande af
samundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

N:0 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående fattat rätt. Således skulle staten då få att vidkännas 2,000 kronor
2Z2ZvZ ?U“. nägot mera» 1 stället för att den nu får vidkännas 8,150 enligt
ning vid de beräkningar i statsverkspropositionen — der tror jag likvisst, att
treklassiga ålderstilläggen icke inberäknats.

allmänna Herr statsrådet lät också förstå, att det var en dålig förebild

man v.a''de, då man valde den högre folkskolan, som fört ett mycket
(Forts.) uselt lif. Ja, det är sant, att den så gjort; men jag undrar, om den
åtnjutit den omvårdnad trån höga vederbörande, som den verkligen
förtjent. Herr statsrådet erkände sjelf, att en stor brist förefinnes, i
ty att den icke har någon faststäld undervisningsplan, och öfver hufvud
taget tror jag, att den på alla håll mycket försummats. Det är väl
nu troligt, att, då från flera städer verkligt behof gifvit sig till känna
af att få sådana högre folkskolor, intresset för dem skall växa i hög
grad och vederbörande läroverkstyrelse blifva deraf intresserad. Det
är sant, att folkskolan behöfver upphjelpas, och att dess upphjelpande
krafvel- stora kostnader. Men just derför är det nödvändigt att göra
besparingar på andra håll; ty eljest är det ej några utsigter till att
kunna upphjelpa densamma.

Herr statsrådet förespeglade, som sagdt, att det skulle blifva så
störa kostnader enligt utskottets förslag. Utskottets förslag är emellertid
i sin nuvarande form mycket begränsad^ Det inskränker sig ju
till de städer, der de treklassiga läroverken redan äro indragna eller
komma att indragas och der sådana läroverk aldrig funnits. Och mot
att kostnaderna växa öfver höfvan ha vi garanti deruti, att kommunerna
skola bidraga med | af kostnadsbeloppet.

Vidare nämnde herr statsrådet, att utskottet derigenom, att det
underkänt motionärernas fordran på viss inträdesålder, tillika borttagit
det enda, som skilde Kong], Maj:ts grunder från motionärernas.
Men dervid är att märka, att utskottet uttryckligen framhållit, att
för inträde i den högre folkskolan skulle fordras det mått af kunskaper,
som en väl ordnad folkskola — enligt normalplanen litt A.
— kan bibringa; och detta är väl detsamma som att fördra en viss
inträdesålder. Visserligen lian det hända, att något barn före 12 års
ålder inhemtat sagda kunskapsmått, ehuru jag icke tror att så ofta
är fallet; men det lian ju hända, och då bör man väl ej låta detta
barn gå och slå dank i stället för att begagna sig af den högre
folkskolan.

Det är enligt mitt förmenande en högst obetydlig skilnad emellan
utskottets förslag i denna punkt och motionärernas förslag.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag. Hvad herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet anfört emot motionärerna, tager jag för
gifvet att de sjelfva skola bemöta.

Herr Persson från Arboga: Herr talman, mine herrar! Efter det
sakrika anförande, som vi för en stund sedan hörde från statsrådsbänken,
återstår för mig icke mycket att säga i denna fråga. Som jag emellertid
representerar två landsortsstäder, hvilkas läroverk i mer eller
mindre mån hotas att blifva indragna, derest det förslag, som stats -

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

utskottet nu framstält, skulle blifva af Riksdagen antaget, anser jag
mig skyldig att med några ord angifva min ståndpunkt i frågan.

Sitt afstyrkande åt Kongl. Maj:ts proposition har statsutskottet
hufvudsakligen grundat på en inom denna kammare väckt motion af
herrar Berg och Hammarlund. Denna motion inledes med en öfversigt
af motsvarande skolorganisationer i åtskilliga främmande länder.
Jag hade kunnat förstå motionen, om motionärerna konseqvent genomfört,
hvad de i denna öfversigt synas hafva velat särskilt framhålla
såsom mönster för en ny organisation i vårt eget land. Den mest
systematiska och den mest konsekvent genomförda organisation, som
de i detta hänseende haft att åberopa, torde få anses vara den, som
för) närvarande är gällande i Nordamerikas Förenta stater. Motionärerna]
hafva uppgifvit att i Förenta staterna den sekundära undervisningen
är “ordnad helt och hållet såsom en fortsättning af den
primära; lärjungen går vid 12—13 års ålder från “primary school"
(folkskolan) öfver till “grammar school" (mellanskolan) och vid 16—17
från denna öfver till “high school“ (öfverskolan).“ Här är således
det samband bestämdt mellan de särskilda skolarterna, att hvarje
lägre skolart bereder öfvergång till närmast högre. Men motionärerna
hafva med mycken styrka uppträdt emot en sådan anordning, att de
af dem förordade mellanskolorna skulle berättiga till inträde i någon
viss klass af ett högre läroverk.

Jag hade vidare kunnat förstå motionen, om motionärerna iakttagit
konseqvens i det hänseendet, att, då de yrkat på indragning af
de treklassiga läroverken, de med detsamma också yrkat på indragning
af de tre nedersta klasserna i de högre allmänna läroverken. Men
då så icke skett, kan jag icke finna annat än att eu stor orättvisa
skulle tillfogas de lägre läroverken, om dessa skulle mista de anslag,
som de hittills åtnjutit, under det att de högre läroverken fortfarande
finge åtnjuta samma anslag för motsvarande afdelningar.

Då jag nu kommit in på frågan om hvad som kan vara rättvist
eller billigt i detta hänseende, kan jag icke underlåta att i detta
sammanhang för ett ögonblick, äfven jag, dröja vid utskottets resonnement
om den orättvisa, som skulle ligga deri, att flickor erhölle undervisning
vid de lägre allmänna läroverken, under det att flickor i städer
med högre läroverk icke skulle komma i åtnjutande af en dylik fördel.
Jag tillåter mig i det afseendet fråga er, mine herrar, om icke
denna orättvisa fullt ut uppväges deraf, att i dessa mindre städer
föräldrarne skulle vara nödsakade att betala särskilda terminsafgifter
för sina gossars undervisning med samma belopp, som skulle erläggas
för flickornas.

Utskottet har sagt, att uppfattningen inom landet “allt mera gått
i den rigtning, att ifrågavarande läroverk böra indragas och ersättas
med någon skolform, mera afpassad för behofvet hos det stora flertal
lärjungar, som nu från dem utgå i det praktiska lifvets. Denna åsigt
kan möjligen hafva gjort sig gällande i de större städerna, men jag
vågar med full trygghet påstå, att det är eu uppfattning, som alls icke
gjort sig gällande inom de smärre stadskommunerna och i de landsorter,
som närmast omgifva dem. Vi hafva haft slående bevis derpå

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. in.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
införande af
barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April. f. m.

af den erfarenhet, som gjordes, då Kongl. Maj:t lät inhemta vederbörande
kommunala myndigheters yttranden med anledning af den
sista stora läroverkskomiténs utlåtande och förslag. Såvidt jag kunnat
finna, protesterade alla enhälligt emot de då ifrågasatta indragningarna
af de s. k. småläroverken. Deras yttranden gingo i allmänhet i
denna rigtning: vi betacka oss för de oss tillbjudna “borgareskolorna";
dem behöfva vi icke; men hvad vi äro mycket angelägna om, det är
att få behålla våra nuvarande allmänna läroverk, ty de hafva för
våra kommuner och de närmast kringliggande orterna eu mycket stor
betydelse, för dessa läroverk ha vi underkastat oss stora omkostnader,
stora uppoffringar, och då statsmagterna en gång tillförsäkrat oss ett
visst statsanslag för att hålla dessa anstalter vid magt, med vilkor att
vi å vår sida iklädde oss vissa ganska stora uppoffringar för samma
ändamål, ha vi trott oss kunna lita på att få behålla dessa anstalter,
så länge vi fullgöra de derför faststälda vilkoreu. — Naturligtvis får
detta icke så förstås, att dessa kommuner skulle sätta sig emot nödiga
reformer af läroanstalterna. Sådana äro tydligen af behofvet påkallade.

För min del är jag lifligt öfvertygad om att det förslag till ombildning
af dessa småläroverk, som Kongl. Maj:t nu framlagt för Riksdagen,
är synnerligen tillfredsställande, att det är egnadt att ingjuta,
såsom här blifvit sagdt, nytt lif i dessa skolor. Deremot hyser jag
mycken misstro till den ifrågasatta öfverbyggnaden på folkskolan. De
små stadskommunerna hafva redan alltför stora svårigheter att bekämpa
med folkskolorna i deras nuvarande skick. Det torde icke
mångenstädes hafva varit möjligt att bringa dem upp till den ståndpunkt,
som motionärerna förutsatt såsom vilkor för deras kraftiga
••utveckling uppåt". Det är tydligt för hvar och en, som varit i tillfälle
att taga någon kännedom om folkskolorna i de mindre städerna,
att motionärerna och med dem äfven statsutskottet hemtat sin uppfattning
af folkskolans nuvarande tillstånd och dess förmåga att fylla
den högre uppgift, de velat tilldela henne, från hufvudstadens och
några andra större städers folkskolor. Då jag nu talar om detta förhållande,
kan jag icke underlåta att påpeka en högst egendomlig motsägelse,
hvartill utskottet enligt mitt förmenande gjort sig skyldigt, då
det påstått, att den föreslagna samskolan skulle utgöra “en alldeles
opröfvad nyhet". Att den icke är en opröfvad nyhet som samskola
betraktad, har redan förut här påvisats; men måhända utskottet tänkt
sig, att den skulle blifva en opröfvad nyhet i det afseendet, att man
tänkt sig möjligheten af att i sådana samskolor med ett mindre antal
lärjungar gemensamt undervisa skilda årsafdelningar. Men är detta
någon nyhet? Nej, det är tvärt om, såsom väl är kändt, det vanliga
förhållandet i folkskolorna på landsbygden och i småstäderna. Det
skulle medföra allt för stora kostnader för dem att inrätta sina folkskolor
på så förträffligt sätt, att der funnes en lärare eller lärarinna
för hvarje årsafdelning; de måste låta nöja sig med att i större eller
mindre utsträckning hafva gemensam undervisning för två eller ofta
flera skilda klasser.

Således, om denna anordning öfverföres från den nuvarande folk -

Onsdagen den 12 April, f. m.

4.3

N:o 28.

skolan till den föreslagna särskolan, så skulle den blifva en opröfvad
nyhet, men om den öfverföres från den nuvarande folkskolan till den
tillämnade öfverbyggnaden på folkskolan, då är den icke en opröfvad
nyhet!

Vidare har det anmärkts såsom eu brist i den kongl. propositionen,
att densamma icke innehåller något uttalande derom, huruvida de
tillämnade samskolorna skulle hafva någon diinissionsrätt till de högre
läroverken. Den frågan är redan berörd af statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag vill med afseende derå endast framhålla,
att det för bevarande af dessa skolors praktiska karakter är
önskvärdt, att de icke anordnas så, att de direkt bilda en öfvergång
till de högre läroverken. Men det bör blifva en mycket lätt sak för
föräldrarne till de lärjungar, hvilka skola fortsätta sina studier vid
högre läroverk, att skatta dem den enskilda undervisning, som kan
komma att erfordras för deras intagning i lämplig klass af högre
läroverk.

Utskottet har äfven uttalat den farhågan, att om tillfälle beredes
flickor i de mindre städerna att få undervisning vid de allmänna läroverken,
så skulle snart anspråk derpå framställas af de större städerna,
den ena efter den andra. Jag tror icke, att eu sådan fara ligger
synnerligen nära. Det är ju en känd sak, att de högre läroverken
i de större städerna redan äro till den grad öfverbefolkade, att det
icke är möjligt att i dem mottaga flickor till undervisning tillsammans
med gossarne, och icke heller lära föräldrarne vilja hafva sina flickor
intagna i dessa läroverk.

Utskottet talar på ett ställe om huru lämpligt det skulle vara
att göra försök med den af motionärerna föreslagna öfverbyggnaden
på folkskolan. För inin del instämmer jag i önskvärdheten af att
sådana försök måtte anställas. Tillfälle dertill finnes också, om Riksdagen
biträder ett förslag, som utskottet framstält i 15:e punkten af
sitt utlåtande, nemligen att högre folkskolor må kunna inrättas äfven
i städer, der icke allmänt läroverk eller pedagogi finnes. Der blir
således tillfälle att försöka hvad en sådan öfverbyggnad på folkskolan
förmår uträtta, och försöket skulle blifva så mycket betydelsefullare,
om det anstäldes under fri och öppen täflan med sådana samskolor,
som Kongl. Majrts förslag afser att bringa till stånd. — Kongl. Maj:ts
förslag säger uttryckligen, att den anordning af småläroverken, som
nu är ifrågasatt, icke är att betrakta såsom en definitiv lösning af
frågan om dessa läroverks ombildning. Det vore då godt, att sådana
försök anstäldes under någon tid, innan den definitiva lösningen komme
till stånd. För min del tror jag, att det skall dröja mycket länge,
innan vi komma till en definitiv lösning af läroverksfrågan i dess helhet,
och derför finner jag det särdeles betänkligt, att utskottet nu ifrågasätter
en utredning. Mig synes, att vi redan haft nog och mer än
nog af “utredningar* i läroverksfrågan, och jag förstår icke hvad en
ytterligare utredning skulle tjena till. Såsom af Kongl. Maj:ts proposition
framgår, har ju Kongl. Maj:t redan låtit verkställa en omsorgsfull
utredning, hvilken lagts till grund för det förslag Kongl.
Maj:t nu framlagt. Under afvaktan på den utredning, som utskottet

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Angående föreslagit, skulle således, derest Riksdagen beslöte en sådan, de tresamv/ndervis-
klassiSa läroverken under ytterligare flera år komma att föra samma
ning vid de tynande lif som hittills, till föga fromma för de orter, der de äro
treHassiga förlagda, och till ingen båtnad för det allmänna.
allmänna Det framhålles såsom en sjelfkär sak, att hos allmänheten skulle

läroverhcn framkallas ett lifligare intresse för folkskolan, om de treklassiga läro(Forts.
) verken utbyttes mot öfverbyggnader på folkskolan. För min del tror
jag, att raka motsatsen skulle blifva följden. För närvarande finnes
verkligen bland de mera inflytelserika invånarne i småstäderna ett
ganska lifligt intresse för folkskolans angelägenheter, men ordnas saken
så, att de lyckligare lottade samhällsmedlemmarne i dessa städer icke
få tillfälle att på platsen erhålla högre undervisning åt sina barn än
den folkskolan kan meddela, så kommer helt visst deras intresse och
deras ekonomiska ansträngningar att företrädesvis rigtas på inrättandet
af privatskolor, som kunna i någon mån ersätta de afskafiäde statsskolorna.

Hvad frågan om inträdesåldern beträffar, skall jag icke mycket
uppehålla mig vid den. Jag kan gerna gifva motionärerna rätt deri,
att, om det endast komme an på den ålder, vid hvilken undervisningen
i främmande språk lämpligast tager sin början, inträdesåldern kunde
något framflyttas, dock icke så långt som till tolf år. Men här är en
annan omständighet af mycket stor vigt att beakta. Det är väl kändt,
att folkskolorna i småstäderna — jag betonar i småstäderna, emedan
jag icke vågar yttra mig om hurudant förhållandet kan vara i de
stora städerna — till följd af det stora antal barn, som samtidigt
måste undervisas af en enda lärare, i allmänhet icke förmå att till 15
eller 16 års ålder bibringa lärjungarne samma kunskapsmått som de
treklassiga allmänna läroverken, icke ens om man bortser från det
främmande språk, hvari undervisning meddelas vid de sistnämnda.
Jag har i egenskap af föreståndare för ett lägre läroverk derom haft
den tydligaste erfarenhet. På den plats, der jag har min verksamhet,
finnas ganska väl skötta folkskolor samt äfven ett privatläroverk.
Detta sistnämnda är i allmänhet i stånd att till den normala åldern
af fylda nio år bereda sina alumner till inträde i det allmänna läroverket,
och dess alumner äro i regeln bäst beredda för intagning deri.
Från folkskolorna kommer visserligen det största antalet lärjungar till
det allmänna läroverket, men dessa äro, om icke alltid sämre förberedda,
dock nästan utan undantag betydligt äldre, i allmänhet 10-|- å
11, stundom 12 eller 13 år gamla, innan de kunna intagas i det allmänna
läroverket,

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid. Jag har endast
velat framhålla dessa synpunkter till stöd för det yrkande, jag ämnar
taga mig friheten att göra. Af hvad jag nu anfört torde framgå, att
jag helst skulle anslutit mig till Kong!. Maj:ts proposition i denna
fråga, men då jag förstår att det icke finnes minsta utsigt att få den
antagen, skall jag anhålla, herr talman, att få yrka bifall till den vid
den föredragna punkten af statsutskottets betänkande fogade reservationen.

N:o 28.

Onsdagen den 12 April, f. m.

Herr Zottermau: Jag skall på förhand försäkra kammaren, att
jag icke skall blifva lång i mitt anförande.

Till eu början ber jag att få till alla delar instämma med den
föregående ärade talaren i hvad han i sitt anförande framhållit. Härjemte
vill jag i likhet med honom motsäga utskottets påstående, att
den allmänna meningen skulle vara stämd för indragning af de mindre
treklassiga allmänna läroverken, helst om utskottet med detta uttalande
menar de treklassiga allmänna läroverken såsom samskolor. För min
del har jag från dera håll hört glädje uttalas öfver, att Kong!. Maj:t
velat försöka att gifva den form åt de lägre läroverken, som i det
nu föreliggande förslaget ifrågasättes. Man har insett att, derigenom
att dickor också skulle få undervisning tillsammans med gossarne i de
mindre läroverken, dessa läroverk skulle få tillräckligt fält för sin
framtida verksamhet. Och man har med än större glädje mottagit
det erkännande från statens sida, att dickor såväl som gossar äro
berättigade att erhålla undervisning på statens bekostnad.

Det är gifvet att, när man såsom här står i brytningen mellan
gammalt och nytt, olika meningar uppträda, och jag förvånar mig icke
öfver att de två motionärerna, som framlagt det förslag, hvarpå utskottet
grundat sin hemställan, ansett frågan böra lösas på af dem
föreslaget sätt. Men de skulle enligt min öfvertygelse icke kommit
med detta förslag, om de icke haft den lyckliga erfarenhet som de
hafva af såväl anordningen som resultatet af folkskolorna i Stockholm
och andra stora städer. Men i landsorten och i de små städerna är
det helt annorlunda. Der står man icke på samma ståndpunkt, När
så är, får man icke undra öfver att de små städerna försöka, så långt
de kunna, försvara den förmån de i detta afseende hafva sig tillerkänd
från staten. Man kan väl ej heller begära att vi, som representera
småstäderna, skola utan vidare motstånd vara med om att frånhända
småstäderna hvad de hafva. Dan förbättring eller öfverbyggnad på
folkskolan, som motionärerna så ifrigt önska, realiseras nog på fördelaktigt
sätt, om de blott lugna sig. Om man nu får dessa treklassiga
läroverk omordnade till samskolor och derjemte, såsom föreslås i femtonde
punkten, de städer, som hafva förlorat sina lägre läroverk, äfvensom
de städer, som icke hafva haft sådana läroverk och som derför
icke hafva något att förlora, kunna blifva delaktiga af den föreslagna
förmånen med högre folkskolor, så kunna ju dessa båda slag af skolor
samtidigt arbeta under en följd af år, då man får se, hvilket resultat
de komma att lemna. Om sedermera eu reorganisation behöfves, så
synes mig att man då bör hafva ett godt material, grundadt på en
mångårig erfarenhet om just dessa skolformer, och man kan då hafva
anspråk på att det förslag, som regeringen möjligen kan komma att
framlägga, skall vara fotadt på verkligt sakliga uppgifter.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan anhåller att
på det lifiigaste få tillstyrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.

(Forts.)

Herr Broström: Jag ansluter mig i denna fråga lifligt till det
anförande, som hållits af herr Persson. Dä jag läste Kougl. Maj:ts

N:o 28.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
tr eklassiga
allmänna
lär ov erken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, f. in.

proposition i detta ämne, så tilltalade den mig ganska mycket, och
ännu mera har jag öfvertygats af herr statsrådet och chefens för
ecklesiastikdepartementet kritik öfver utskottets utlåtande. Jag tror
icke, att dessa småstäder skola finna sig belåtna med hvad utskottet
föreslagit, och jag instämmer i hvad reservanterna i sin motivering
yttrat, nemligen att någon erfarenhet ännu icke vunnits om den högre
folkskolan för att på dess grund uppföra en skolorganisation af större
omfattning. Att nu på en gång, så att säga, frånrycka dessa mindre
städer deras skolor och söka ersätta dem med en påbyggnad på folkskolan,
detta lämpar sig efter min öfvertygelse icke för dessa samhällen.
Våra folkskolor i de mindre städerna äro ännu icke så långt
komna, så att jag tror att det låter sig göra der, men väl i de större
städerna, som kunnat bättre drifva fram sina folkskolor. Man vet, att
i allmänhet i de mindre städerna och på landsbygden folkskolekursen
icke är inhemtad förr än vid 13 ä 14 års ålder, och då är det nästan
sent att komma in i den skolform, som utskottet föreslagit.

Då jag förmodar, att denna kammare skall bifalla Kongi. Maj:ts
förslag och reservanternas mening går i det närmaste i samma rigtning,
ber jag att få yrka bifall till den af herr von Hedenberg med flere
vid denna punkt fogade reservation.

Herr Hammarlund: Det nämndes från statsrådsbänken, att man
icke borde borttaga de nuvarande småläroverken med mindre man
satte andra i stället. Det är just detta som motionärerna hafva velat.
De hafva här dragit upp konturritningen till en ny skolform i stället
för de nuvarande miniatyrläroverken.

Vid en granskning af motionärernas grunder kommer herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet till den slutsatsen, att
det egentligen icke är så stor skilnad mellan vår skola och den af
Kongi. Maj:t föreslagna. I så fäll borde, synes det mig, han vara
belåten med det förslag, som utskottet här kommit med, eller om en
skrifvelse till Kongi. Maj:t att närmare taga i öfvervägande dessa
grunder och sedan framlägga fullständigt förslag för Riksdagen. Ty
är det så, att Kongi. Maj:t i hufvudsak kan gilla dessa grunder, så
bör ju herr statsrådet icke hafva skäl att motsätta sig ett sådant
skrifvelseförslag.

Men det är nog så, att det fins åtminstone en ganska väsentlig
skilnad mellan Kongi. Maj:ts och motionärernas förslag, och det är
den, som angifves i fjerde punkten af vårt förslag, en punkt, som herr
statsrådet med stor försigtighet undvek att yttra sig om. I denna
punkt heter det: “Fordringarna för inträde i första årsklassen böra
vai’a: fylda 12 år samt kännedom af det kunskapsmått, som en väl
ordnad folkskola (enligt normalplanen litt. A.) kan bibringa."

Statsutskottet har, då det hänvisat till dessa grunder, sagt att
det vore öfverflödigt att tala om 12 år. Utskottet har accepterat
den senare delen af vårt förslag, och det kan ju vara tillräckligt,
blott man strängt håller på att fordringarna för inträde böra
vara kännedom af det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola
(enligt normalplanen litt. A.) kan bibringa och derigenom gör denna

Onsdagen den 12 April, f. m.

skola till en verklig öfverbyggnad på folkskolan, ej — såsom enligt
Kongl. Maj:ts förslag — till en med folkskolan delvis parallel och
sålunda med denna konkurrerande skola. Det är i denna punkt, som
den stora skilnaden mellan Kongl. Maj:ts och motionärernas förslag
ligger.

Det sades, att kostnaderna för dessa nya läroverk skulle blifva
ganska ansenliga — för hvarje skola uppgå till 3,000 å 4,000 kronor
— och således blifva så stora att dylika skolor icke kunde massvis
upprättas. Detta har naturligtvis icke heller varit motionärernas mening.
De nöja sig med, om — till en början åtminstone — dylika skolor
komma till stånd på alla de ställen, der treklassiga läroverk och
pedagogier funnits eller ännu finnas qvar. En ganska väsentlig besparing
skulle härigenom uppkomma för statsverket, enär kostnaderna
för de i den kongl. propositionen föreslagna samskolorna skulle gå
till 8,000 å 9,000 kronor för hvarje skola.

Såväl från statsrådsbänken som af åtskilliga följande talare,
representanter för småstäder, har det betonats, att folkskolan i småstäderna
icke ännu intager den ställning, att man kan grunda någon
ny skolform på densamma. Det synes mig vara alldeles tydligt och
klart, att folkskolan skulle vinna betydligt genom den af oss ifrågasatta
anordningen, enär derigenom en del kostnader, som nu nedläggas
på den lärda skolan, skulle kunna användas för folkskolan.
Det måste naturligtvis blifva billigare, om man gör undervisningen
för åldern 10—12 år gemensam för de fattiges barn och för de förmögnares
barn, än om man skall hålla särskilda skolor för de fattiges
barn och särskilda skolor för rike mans barn.

Talaren på vadstenabänken menade, att motionärerna måtte hafva
väckt sitt förslag med särskild tanke på Stockholm, der folkskolorna
befinna sig i lyckligare förhållanden, men att det icke dugde för landsortens
småstäder. Ja, ty värr är förhållandet nog det, att folkskoleväsendet
behöfver ryckas upp i en och annan småstad, och det är
just detta vi afsett med vårt förslag. Helt visst toge man ett godt
steg i denna rigtning, om man nu godkände statsutskottets hemställan,
hvartill jag — herr talman — ber att få yrka bifall.

N:o 28.

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag skall anhålla om blott några minuters uppmärksamhet, ty det
är några uttalanden, som jag måste genmäla.

En ärad talare på stockholmsbänken har smått klandrande anmärkt,
att Kongl. Maj:t nyligen låtit på viss tid förordna några rektorer vid
femklassiga läroverk. Jag vill härvid blott erinra, att detta skett i
full öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut 1890,
och det bar icke ansetts gå an att låta de femklassiga läroverken
längre sakna i behörig ordning anstälde styresmän.

Vidare har jag blifvit beskyld, om jag så får säga, af min ärade
vän på stockholmsbänken för att hafva gjort mig skyldig till ett missförstånd
af detta utskottets yttrande: “Och mot den nu löreslagna
samskolan synas utskottet tungt vägande anmärkningar kunna rigtas."

Jag har sökt gifva denna mening den för utskottet förmånligaste

N:0 28.

Angående
införande af
samundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, t. m.

tolkning ock nämnde icke alls någonting om den motsägelse mellan
utskottets motivering ock kläm, som den ärade talaren sjelf påpekade.
Men väl vill jag erkänna, att jag lagt kufvudvigten på ordet sam, ty
det föll mig icke in att lägga tonvigten på nu, just derför att den
nu föreslagna samskolan är precis densamma, som föreslogs i fjol, i
sammankang med kvilken utskottet då kade så fördelaktiga omdömen
om Barnundervisning, att någon tvekan om utskottets mening i detta
afseende icke kunde uppstå.

Jag kar icke begagnat något uttryck, som skulle innebära, att
den högre folkskolan vore en “dålig förebild". Jag tager mig absolut
fri från att hafva fält något sådant yttrande, och jag koppas att icke
keller hafva sagt något, som kan tydas åt det hållet, ty det kar
åtminstone icke varit min mening.

Vidare vill jag mot den siste ärade talaren genmäla, att det icke
är någon så liten skilnad, för mig åtminstone, emellan utskottets förslag
ock de båda motionärernas i afseende å inträdesåldern. Jag går
å nyo tillbaka till förra årets utskottsutlåtande, der utskottet i fråga om
inträdesåldern uttryckligen förordar 10 år gent emot motionärernas
12 år. Jag hörde visserligen nyss eu förklaring, som skulle maka
åsigterna tillsammans, men jag kar läst utlåtandet med minne af hvad
som sades bestämdare i fjol, ock då blir icke skilnaden så obetydlig.
Jag vågar också påstå, att jag icke glömt bort eller gått förbi den
fjerde punkten af de i herrar Bergs ock Hammarlunds motion
uppräknade grunder, ty jag talade uttryckligen om åldern tolf år;
vid tio år lärer väl ingen kafva genomgått en väl ordnad folkskola.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit gaf lierr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan ock dels på afslag derå ock bifall i stället
till reservanternas framställning; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering
blef likväl begärd ock företogs enligt följande nu uppsatta ock af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i punkten 10) mom.
a) af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kar kammaren bifallit hvad herr von Hedenberg m.
fl. kemstält uti mom. a) af deras vid punkten fogade reservation.

Omröstningen utföll med 116 ja ock 77 nej; ock kade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Onsdagen den 12 April, f. m.

N.o 28.

I moln. E) hemstälde utskottet: att Herr Zottermans ofvan omförmälda
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Zotterman begärde ordet och yttrade: Jag har naturligtvis
icke den ringaste förhoppning om att min motion skall bifallas, då
utskottets ledamöter icke endast från denna kammare, utan äfven från
borsta Kammaren i afseende på densamma kommit till lika resultat.
Men jag känner mig dock pligtig att i detta ögonblick uttala min
ledsnad öfver, att så varit förhållandet.

I)å jag bär baserat mitt förslag på det af Kongl. Maj:t till innevarande
Riksdag framlagda förslag om samskolor, men detta Kongl.
Maj:ts förslag nu bär afslagits, så bar ju dermed naturligtvis äfven
det stöd, på hvilket jag grundat min motion bortfallit. Det förefaller
mig emellertid vara mycket hårdt för ett samhälle sådant som Motala,
hvilket inom sitt pastorat innesluter mer än 10,000 personer och som
ända sedan år 1876 på egen bekostnad underhållit ett enskild! läroverk,
treklassigt att börja med och nu sedan 10 år femklassigt, att
icke i likhet med andra samhälleD för denna skola erhålla statsunderstöd.

Utskottet har ej gifvit något slags erkännande hvarken åt detta
samhälle ej heller åt motionens innebörd, men deremot uttala sig
reservanterna sympatiskt om motionen, då de framhålla, att ganska
behjertansvärda skäl anförts till stöd för densamma. Reservanterna
hafva likväl icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen derför,
att Kongl. Maj:t i år icke ansett sig kunna komma fram till
Riksdagen med det förslag i läroverksfrågan, som förelåg i tjol, och
hvari Motala stads anspråk på att i fråga om statens medverkan vid
elementarundervisningens ordnande blifva likstäld med de i storlek
närmast motsvarande städerna beaktats.

Under förhoppning om, att mitt förevarande förslag skall komma
i ett gynsammare läge vid ett annat tillfälle, vill jag för denna gång
inskränka mig till att icke göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Angående
införande af
samundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
m. ni.

(Forts.)

Efter föredragning vidare af mom. cj innefattande utskottets hemställan,
att herr Nilsons motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, anförde:

Herr Nilson från Lidköping: Då jag i min motion föreslagit,

att Falköpings läroverk måtte utvidgas till ett femklassigt läroverk,
men utskottet, ehuru erkännande att skäl voro anförda för en sådan
utvidgning, dock icke ansett sig under närvarande förhållanden kunna
göra annat än afstyrka bifall härtill, så skall jag nu icke göra mig
den fåfänga mödan att söka få ändring i detta utskottets beslut.

Det är emellertid för mig en tillfredsställelse, att utskottet åtminstone
icke underkänt giltigheten af de skäl, som äro anförda för
min ifrågavarande motion.

Jag har, såsom jag antydt, icke något yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Kammaren|biföll utskottets hemställan.

Andra Kammarens Prut. 1893. N:o 98. 4

N;o 28,

Angående
införande af
Barnundervisning
vid de
treklassiga
allmänna
läroverken
in. m.
(Forts.)

50 Onsdagen den 12 April, f. na.

Under mom. d) hemstälde slutligen utskottet: att icke keller herr
Restadius’ ofvanberörda motion måtte föranleda till någon åtgärd från
Riksdagens sida.

Herr Restadius yttrade: Jag skall till stöd för min motion be

att få åberopa, hvad herr Nilson från Lidköping anfört i fråga om

läroverket i Falköping. .

Det läroverk, hvars talan jag bar den äran fora, leder sina anor
långt tillbaka i tiden. Redan i ett kongl. bref af år 1642 omtalas
att i Alingsås fanns en lärdomsskola. Denna skola fick år 1toy 2
lärare. Sedan ba under de sista årtiondena 3 lärare varit på ordinarie
stat uppförda. Om man, vid bedömandet af frågan huruvida ett läroverk
bör vara 3- eller 5-klassigt, såsom naturligt är utgår från den
ståndpunkten, att det är lärjungarnas antal, som skall verka bestämmande,
ställer sig saken för läroverket i Alingsås mycket fördelaktig,
emedan detta läroverk har 90 lärjungar, således ett vida högre antal
än något annat statens 3-klassiga läroverk. Jemfor man åter Alingsås
läroverk med de 5-klassiga läroverken och dervid, såsom billigt ar,
bortser från de 5-klassiga läroverken i Stockholm och Göteborg, ställer
si» saken så, att af de återstående 18 läroverken icke mindre an 11
håfva ett färre lärjungeantal än Alingsås 3-klassiga. Lägger man dessutom
lärjungeantalet vid Alingsås högre flickskola, eller omkring 50,
till det ofvan nämnda antalet vid läroverket, få vi ett sammanlagdt
lärjungeautal af 140 elever, och för detta antal anser jag att de lärarekrafter,
som enligt Kong!. Maj:ts proposition skulle stå läroverket till
buds icke äro tillräckliga. Emellertid, och då de mägtige i statsutskottet
sagt ett bleklagdt nej till min motion, bar jag ingenting vidare
att tillägga, än att jag vill afsluta själaringningen öfver min
motion med att uttala min glädje öfver att statsutskottet åtminstone
i princip erkänt, att läroverket i Alingsås borde upphöjas till 5-klassigt
läroverk.

Vidare anfördes ej. Äfven denna utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden uppsköts den vidare föredragningen
af föreliggande utlåtande till i afton kl. sju.

§ Il Herr

statsrådet m. m. Gr. F. Grilljom atiemuade Kongl. Maj.ts
proposition till Riksdagen angående dödande af inteckningar i Norbergs
jernväg, hvilken proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,14 e. m.

In tidem
Hj. Nehrman.

Stockholm, Isaae Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1893.