RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 8 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1. Ang. upp låtelse

af ritt
till bearbetande
af apatitJörehomtter,

position (n:o 29) föreslagit Riksdagen att medgifva, att KongL Maj:t

dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t komme att bestämma, å
kronojord mom visst å marken utstakadt område under en tid för
hvarje gång af högst trettio år med andras uteslutande med arbete
belägga och sig tillgodogöra anträffade apatitfyndigheter, med rätt
för koncessionsinnehafvaren att, derest Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens
utgång pröfvade ny upplåtelse af området böra ske, ega företrädesrätt
till öfverenskommelse om fortsatt arbete med apatitens
tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende
omständigheter kunde finna godt bestämma,

dels åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, upplåta i närheten af fyndställe belägna, af staten
obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark för vägar, för anläggverkstftder
och arbetarebostäder samt för kraftledning, med
skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upplåtna
förmåner gälda visst årligt arrende, som skulle bestämmas genom
särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande,

hade statsutskottet i afgifvet utlåtande (mo 40) hemstält, att
Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt utskottet tillhandakotnna protokollsutdrag hade Första
Kammaren besluta, att Kong!. Majrts förevarande framställning
skulle på det sått bifallas, natt riksdagen medgifver att Kongl. Maj: t

Andra Kammarins Prof. 1893. N:o 27.

Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets
memorial n.o 53, i anledning af Andra Kammarens återremiss af
statsutskottets utlåtande, n:o 40, öfver Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster.

Sedan Kongl. Makt i en den 17 nästlidne februari nfläfe-n nr^_

S:o 27.

Lördagen den 8 april, e. in.

Ang. upp- dels åt 3venske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld

Utelsc af rått oc}j un(jer de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj-.t bestämmer, å kronojord
*de af^atit- mom visst å marken utstakadt område under en tid för hvarje gång
förekomster, af högst trettio år med andras uteslutande med arbete belägga och
(Forts.) sig tillgodogöra anträffade apatitfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvaren
att, derest efter upplåtelsetidens utgång ny upplåtelse
af området må ske, ega företiädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt
arbete med apatitens tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t
dä på grund af sig företeende omständigheter kan finna godt bestämma,

dels åt sådan koncessioDsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, upplåta i närheten af fyndställe belägna, af staten
obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark för vägar, för anläggning
af verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledning, med
skyldighet för koncessionsinnebafvaren att för sålunda åt honom upplåtna
förmåner gälda visst årligt arrende, som bestämmes genom särskild
uppskattning före upplåtelsens medgifvande»;

hvaremot Andra Kammaren visat utlåtandet åter till utskottet.

I nu föreliggande memorial hemstälde utskottet:

att Andra Kammaren behagade fatta beslut i fråga om statsutskottets
i utlåtande n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster,
gjorda hemställan.

Sedan såväl denna hemställan som utskottets hemställan i utlåtandet
n:o 40 upplästs, anförde

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Lydelsen af

den proposition, som kammaren vid förra tillfället återremitterade
till utskottet, är ungefär den samma som det beslut, hvilket Första
Kammaren i ämnet har fattat. Den förändring, som förefinnes, är
så alldeles oväsentlig, att man kan säga, att Första Kammaren bifallit
den kungliga propositionen, åtminstone i hufvudsak.

Denna° proposition innehåller bland annat, att Riksdagen skulle
medgifva Kongl. Maj:t rätt för obegränsad framtid att åt svenske
män°bevilja rättighet att bearbeta apatitfyndighet inom visst område.

Det var egentligen just denna obegränsade upplåtelserätt, som i
denna kammare med skäl väckte betänklighet, och det \ar i sjelfva
verket denna betänklighet, som var anledningen till att Kammaren
då icke antog den kongl. propositionen.

För att nu icke Riksdagen onödigtvis skall lemna ifrån sig eu
rätt, som ej ens Kongl. Maj:t kan behöfva ha i den vidsträckta omfattning,
som i propositionen ifrågasatts, torde den lämpligaste utvägen
vara den, att Riksdagen för en begränsad tid medgifver Kongl. Maj:t
denna rätt. Och om Kongl. Maj:t vidare behöfver begagna sig af
denna, så är det ju en enkel sak att ytterligare begära Riksdagens
medgifvande att få upplåta sådana rättigheter.

I Kongl. Majrts proposition var det derjemte ifrågasatt, att Kongl.
Maj:t, jemte den nu omförmälda rättigheten, äfven skulle erhålla be -

N:o 27.

Lördagen den 8 april, e. in.

fogenhet att, efter utgången af den tid upplåtelsen gälde, medgifva Ang UPP''
ny upplåtelse, hvarvid den förre innehafvaren af det upplåtna området af räft
skulle ega företrädesrätt framför annan eller s. k. optionsrätt till den ^
nya upplåtelsen. för.koZter''

Vi ha nu tänkt, att om Andra Kammaren fattar t. ex. det be- (Torts.)
slutet att till nästa lagtima riksdag öfverlemna åt Kongl. Maj it rätt
att på en tid af högst trettio år meddela sådana rättigheter, men
Kammaren ej yttrar sig om den i fråga stälda optionsrätten, derigenom
skulle uppstå möjlighet att — om man anser denna optionsrätt
vara af någon vigt — sedermera få till stånd en sammanjemkning
mellan kamrarne, om så skulle behöfvas.

Behofvet af ett stadgande om dylik optionsrätt för förre innehafvaren
kan dock ej vara synnerligen starkt, emedan man ej gerna
kan förmoda annat, ån att Riksdagen med nöje skulle lemna en sådan
innehafvare af apatitfyndighet förnyelse af rättigheten efter det trettio
år gått till ända. Men på det nu nämnda sättet skapas emellertid
en utväg att, om man så önskar, söka åstadkomma en sammanjemkning
mellan kamrarnes beslut.

Detta år skälet för den framställning, som jag nu skall taga miofriheten
att göra till Kammaren, nämligen »att Kammaren för sin del
måtte, besluta, att Kongl. Maj:ts framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen för tiden intill nästa lagtima Riksdag medgifver Koncrl
Maj:t rätt att 6 ° ‘

dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot en årlig afgäld och
under de vilkor i öfrigt Kongl. Maj it bestämmer, å kronojord inom
visst å marken utstakadt område under en tid af högst trettio år med
andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade
apatitfyndigheter;

dels åt sådana koucessionsinnehafvare för den tid, hvarunder
koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetande af apatitfyndigheter
upplåta i närheten af fyndstället belägna, af staten obegagnade
vattenfall jämte erforderlig mark för vägar, för anläggning af verkstäder
och arbetarebostäder samt för kraftledning, med skyldighet för
koncessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upplåtna förmåner
gälda visst årligt arrende, som bestämmes genom särskild uppskattning
före upplåtelsens medgifvande».

Herr talman! Jag skall taga mig friheten att yrka proposition
på bifall till detta förslag.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition biföll kammaren det af herr Jonsson sålunda framstälda
yrkande.

§ 2.

Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande, n:o 8, i anledning Om inrättande
af väckta motioner om inrättande af ytterligare afdelningskontor afa-^ ytterligare
riksbanken. afdeiningt Till

utskottets behandling hade hänvisats fem särskilda, vid inne- ^Tanken!”''

»JO 27. 4

Lördagen den 8 april, e. m.

Om inrättande varande riksdag inom Andra Kammaren om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken väckta motioner, afgifna af:

itntor af rikt- herr Mahn (n:o 14), som föreslagit,

(Torta.) att Riksdagen måtte besluta inrätta ett afdelningskontor af riks banken

i Örebro under de vilkor och bestämmelser med afseende å
kontorets verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige egde föreskrifva
;

herr A. Johansson i Löfåsen m. fl. (n:o 99), som yrkat,

att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
för Skaraborgs län i Mariestad under samma vilkor, som
vore gällande för senast inrättade afdelningskontor;

herr E. Svensson från Karlskrona m. fl. (n:o 41), som föreslagit,

att Riksdagen ville besluta, att ett afdelningskontor af riksbanken
för Blekinge lån må under år 1894 inråttas i staden Karlskrona,
under de vilkor och bestämmelser med afseende på kontorets verksamhet
och rörelse, som bankofullmägtige kunde komma att föreskrifva
;

herr A. G. Gyllensvärd m. fl. (n:o 58), som hemstålt,

att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
i Halmstad med det distrikt, som bankofullmägtige funne
lämpligt att bestämma, samt under de vilkor i öfrigt, hvilka fullmägtige
jemväl måtte ega att föreskrifva; och

herr O. Larsson i Mörtlösa m. fl. (n:o 62), som föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta, att. ett afdelningskontor af riksbanken
måtte inrättas i IAnköping för Östergötlands län under de vilkor
och bestämmelser med afseende å kontorets verksamhet, som bankofullmägtige
egde föreskrifva.

Under punkten 1 hemstälde nu utskottet,

»att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i herr Hahns
ofvanberörda motion föreslagits, i staden Örebro må under loppet af
år 1894 för Örebro län inråttas ett afdelningskontor af riksbanken
under de vilkor och bestämmelser med afseende å kontorets verksamhet
och rörelse, som bankofullmägtige ega föreskrifva».

Ordet begärdes af

Herr Nilson från Lidköping, som yttrade: Hos Riksdagen torde
väl den åsigten numera kunna anses temligen stadgad, att riksbankens
verksamhet efter hand bör utsträckas genom inrättande af afdelningskontor
inom hvart och ett af rikets län. En sådan utsträckning kali
emellertid ej ske på en gång, utan en viss varsamhet måste iakt Derför

synas också bankofullmägtige och bankoutskottet hafva

5 Nso 27.

Lördagen den 8 april, e. m.

sökt göra den meningen gällande, att ett dylikt afdelningskontor bör Om inrättande
inrättas blott hvart annat år. Häremot har visserligen Första Kammaren
sökt göra en liten strejk genom sitt i förrgår fattade beslut, ko~tor aj ^ikt.
men jag förmodar, att Andra Kammaren skall veta att göra detta banken.
försök om intet. _ _ (Forts.)

Sedan sålunda intet län hädanefter är utestängdt från möjligheten
och förhoppningen att bli hugnadt med ett afdelningskontor af
riksbanken, så komma numera striden och täflingen mellan de olika
landsdelarne endast att gälla den tur och ordning, i hvilken de olika
orterna skola komma i åtnjutande af den efterlängtade förmånen.

Bankoutskottet har denna gång i sitt val bestämt sig för att
föreslå Örebro.

Jag vill visst ej förneka, att en del goda skål finnas för detta
förslag, men jag vågar dock påstå, att de skål, som i en af de i ämnet
afgifna motionerna åberopats till förmån för inrättande af ett afdelningskontor
i Skaraborgs län, äro öfvervägande. Och bankofullmägtiges
flertal har äfven uttalat sig i denna rigtning. Den omständigheten,
att länets residensstad ligger mindre centralt och ej heller
utgör medelpunkten för någon större affärs- eller industriel verksamhet,
bör icke här tillmätas någon afgörande betydelse.

Hufvudsaken är, att Skaraborgs län i sin helhet intager ett synnerligen
framstående rum i fråga om jordbruk och en mängd andra
betydande näringar, för hvilkas fortgående utveckling det år af högsta
behof påkalladt, att lätt och beqväm tillgång finnes på nödiga rörelsemedel.

Beträffande lämpligaste platsen för ett afdelningskontor inom detta
län hafva visserligen förr olika meningar varit rådande, och en och
annan torde måhända ännu hysa den åsigten, att länets residensstad
icke är den allra lämpligaste, men då bankoutskottet och Riksdagen
gång efter annan uttalat den meningen, att afdelningskontoren böra
förläggas i residensstäderna, så hafva, hvad Skaraborgs län beträffar,
dess representanter i Riksdagen för sin del accepterat denna mening •
och förenat sig om Mariestad. Detta hafva de så mycket lättare
kunnat göra, som frågan om platsen för afdelningskontoret inom
länet numera spelar en mycket underordnad rol. Jernvägsnätet inom
länet är nämligen nu så utveckladt, att förbindelsen mellan länets
skilda delar är särdeles beqväm och snabb.

Jag skulle, herr talman, väl vara frestad att, stödjande mig särskildt
på det uttalande, som gjorts från bankofullmågtige, här yrka
bifall till motionen rörande inrättande af ett afdelningskontor inom
Skaraborgs län, men då jag väl vet, att ett sådant yrkande ej skulle
tjena någonting till, så skall jag afstå härifrån och sluta med uttalande
af den förhoppning, att Skaraborgs lån nästa gång måtte ha bättre
lycka än nu.

Vidare anförde

Herr Gumajlius: Då den förre talaren slutade med att icke

göra något yrkande, så kunde jag egentligen låta hans anförande
passera utan genmäle. Jag skulle helt visst hafva gjort detta, om

N:o 27. 6 Lördagen den 8 April, e. m,

Om inrättande han placerat sitt anförande vid nästa punkt, der han haft ali anled^af
delning- n’n£ att 8äoa åtskilliga vänliga och för framtiden fruktbärande ord
kontor aTriks- *-^1 förmån för Skaraborgs län och inrättandet af ett afdelningskontor
banken, inom detsamma. Då han nu emellertid placerat sitt anförande här,
(Forts.) vid frågan om inrättande af ett afdelningskontor i Örebro, så ber jag
att få fästa uppmärksamheten på att det icke går an, alt de, som
önska ett nytt afdelningskontor, splittra sig i denna sak.

Talaren sade, att Första Kammaren gjort strejk — uttrycket är
icke mitt, utan hans — mot inrättande af ytterligare afdelningskontor
i den ordning, som förut blifvit öfverenskommen, nemligen med minst
ett för hvartannat år. Ja, Första Kammaren beslöt verkligen att icke
antaga ett afdelningskontor i Örebro. Orsaken härtill var, att då den
ende reservanten inom utskottet \ kammaren uppträdde och talade
för afslag, så vann han understöd icke blott af dem, som äro emot
hvarje nytt afdelningskontors inrättande, utan ock af Skaraborgs låns
höfding, som uppträdde och yrkade afslag, i hopp att Kammaren
sedan skulle bifalla motionen om inrättande af ett afdelningskontor i
Mariestad. Men han fann snart nog, att situationen icke var lämplig
härför. Visserligen lyckades han med 5 rösters majoritet få den
första punkten afslagen, men når sedan turen kom till Mariestad,
fann han icke ens lämpligt att begära votering. Situationen är nemligen
sådan, att vägen till ett afdelningskontor i Mariestad går nog
genom ett afdelningskontor i Örebro.

Det anfördes både i Första Kammaren och äfven här i dag, att
fullmägtiges flertal denna gång yttrat sig för inrättandet af det nya
afdelningskontoret i Mariestad. Fullmägtiges flertal bestod i detta fall
af 4 mot 3. Men de tre, som voro slagna till slantar som en obetydlig
minoritet, voro de båda deputeradena och vice deputeraden.
Skall man nu söka att väga rösterna, så undrar jag, om icke de båda
direktörerna och halfdirektören tillsammans kunna väga upp de fyra
andra fullmägtige, som röstade för Mariestad. Talaren anförde i likhet
med landshöfdingen i Skaraborgs lån, att detta län är i många
afseenden utmärkt, och det är sant. I det speciella afseende, som
här är i fråga, har bankofullmägtiges flertal anfört åtskilliga saker.
Man finner deraf bland annat, att omkring 700,000 kronor utom kassakreditiven
utgå från Göteborgskontoret till Skaraborgs län, men man
finner också, att öfver 1 million kronor utgår i motsvarande poster
från hufvudkontoret till Örebro län, och om Skaraborgs län är utmärkt
ur denna synpunkt som ur så många andra, så torde dock
medgifvas, att Örebro lån ur denna synpunkt är egnadt att få företräde,
i hvilken rigtning äfven de egentligen affärsvane medlemmarne
af bankofullmägtige uttalat sig.

Såsom i betänkandet anförts, har Örebro den speciella förmånen,
att der finnes att hyra en lämplig och för ett riksbankskontor särskilt
afpassad banklokal. Denna är bygd efter anvisningar, lemnade
af bankofullmägtige samt inredd och ordnad på ett utmärkt sätt för
ifrågavarande ändamål. Man kunde sålunda slippa ifrån att inom få
år erhålla en framställning om uppförande af ett hus för afdelningskontoret
i Örebro. Detta synes mig vara en icke obetydlig fördel.

Emellertid bär han ju alldeles rätt deri, den ärade talaren från

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

Vestergötland, liksom talaren från Vestergötland i Första Kammaren. Om inrättande
att af bankofullmägtige 4 voro för Mariestad men endast 3 för ajdeiniw™
Örebro. Men inom bankoutskottet hafva vi varit alldeles eniga om kontor af riktatt
Örebro nu borde komma i fråga, och det höjdes der ingen röst banhtn.
för någon annan plats, Ett föregående bankoutskott har också yttrat (Forts.)
sig i samma rigtning. Der funnos då två ledamöter, som voro från
Skaraborgs län, men då de vägde skälen för och emot, sade de, att
de visserligen ansågo önskligt, att utskottet beslutat sig för ett afdelningskontor
inom nämnda län, men dock kunde de icke neka, att starkare
skäl talade för Örebro. De slöto sig derför lojalt nog till majoritetens
inom utskottet mening och röstade äfven för densamma här
i kammaren. Andra Kammaren uttalade sig äfven i fjor för Örebro,
ehuru frågan då föll på Första Kammarens motstånd. Man kan äfven
säga, att Första Kammaren nu år nära nog för saken, ty minoriteten,
som var endast 5 röster underlägsen majoriteten, har uttalat sig för
Örebro, men ingen i voteringen och endast landshöfdingen under
diskussionen har uttalat sig för att nu få ett afdelningskontor åt
Skaraborgs län.

Det skål, som anförts af de fyra bankofullmägtige, år det,’ att
Göteborgskontoret omfattar fyra lån, men man bör väl tänka på att
oaktadt de afskärningar, som gjorts på hufvudkontorets verksamhetsområde,
omfattar detta ändå 10 län eller större delen deraf, och jag
tror det vore önskligt, att bankofullmägtige sluppe behandla alla lånefrågor
i detalj för ett alltför vidsträckt område, utan i stället kunde
mera odeladt egna sig åt sin verksamhet i stort.

Jag anser det sålunda som en fördel och icke som någon olägenhet,
att det område, som sorterar direkt under bankofullmägtige och
hvilket är ojemförligt större än det, som tillhör något annatjkontor,
kommer att begränsas.

Ur alla dessa synpunkter hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Halm, Folke Andersson, Nilsson i Råby,
Thernusnius, Stjernspetz och Odell.

Herr Elowson: Utgående från den allmänna grundsats, att

riksbankskontor höra med varsamhet och försigtighet inrättas, har jag
förut uttalat min mening om denna sak, och jag upprepar nu densamma,
då jag säger, att jag instämmer i det uttalande som bankofullmägtige
gjort, nemligen att i regeln ett nytt kontor icke bör inrättas
oftare än hvart annat år. Man skulle sålunda nu kunna besluta
inrättande af ett sådant kontor att öppnas under år 1894.

Det har emellertid satts i fråga, huru vida icke ett afdelningskontor
borde inrättas inom Skaraborgs län för att minska det störa
distrikt, som lyder under Göteborgskontoret. Men om man håller på
den grundsats, som jag nyss uttalade, tror jag icke, att man bör
vidtaga en sådan åtgärd, ty det är icke något tvifvel om att i närmaste
framtid ett afclelningskontor kommer att inrättas i Halmstad,
ett inom Skaraborgs län och möjligen ett också inom Elfsborgs län,
hvilket emellertid torde komma sist i fråga. Skulle någon förminsk -

H:o 27.

Lördagen den 8 April, a. m.

a/1 lJttiri%nfrl ^ 8j0rt °“råde 80m nu tyder under Göteborgskontoret, vara

bankoutekottet ju tänka på denna sak, då det gäller
kontor af rikt-att löreslå ändringar i bankoreglementets 25 §, samt då bestämma
banken. att t. ex. Dalsland eller några delar deraf skulle hänföras till afdel (Forts.

) ningskontoret i Karlstad. Jag skall emellertid icke göra något yr kande

derom; jag har endast velat fästa uppmärksamheten på denna sak.

Da det nu gäller att välja mellan de föreslagna afdelniDgskontoren,
sluter ..jag mig till utskottets åsigt, att ett afdelningskontor bör
inrättas i Örebro. Det är emellertid en sats i utskottets utlåtande,
som föranledt mig att begära ordet. Utskottet har visserligen anfört
göda skål för Örebro, men ett af dessa skäl kan jag för mm del icke
gdla. I slutet af motiveringen heter det nemligen, »att med temligen
stor visshet kan antagas, att riksbanken, ej, i brist på tjenlig lokal,
kan, såsom på andra platser, nödgas i Örebro uppföra egeiT bankbyggnad».
Denna mening vill jag icke låta passera oanmärkt. Jag
tror för min del icke, att det är rigtigt att besluta det ena afdelningskontoret
efter det andra utan att tänka på, att man förr eller senare
måste bygga egna hus för dessa kontor så väl i den ena staden som
i den andra. Man kan visserligen hyra lokaler, men dessa blifva icke
fullt ändamålsenliga. 1 örst och främst måste man naturligtvis hafva
brandfria kassahvalf för general- eller hufvudkassan. Derjemte behöfvas
brandfria hvalf för arkivet. Såsom vi veta har riksbanken eu
ganska vidlyftig bokföring, och vidlyftiga räkenskapshandlingar hopa
sig derför inom kort. Dessa kunna tryggt förvaras endast inom brandfria
hvalf. Äfven ombudsmannen har en del värdefulla handlingar
om hand, och äfven dessa böra förvaras på ett fullt betryggande ställe.
Det kan sålunda visserligen i pekuniärt hänseende vara fördelaktigt
att byra lokaler, men icke är det fullt ändamålsenligt eller fullt betyyeoande-
Det bästa är nog att riksbanken småningom bygo-er hus
i de städer, der afdelningskontor af riksbanken förläggas, och utan
tvifvel kan riksbanken göra detta, om Riksdagen beslutar att för
riksbankens egna ändamål bibehålla så stor del af bankovinsten, som
derför erfordras.

Jag ^ skulle nu visserligen kunna hemställa, att de ifrågavarande
orden måtte ur motiveringen utgå, men voteringen härom skulle möjligen
utfalla emot ett sådant yrkande, och då skulle man måhända
framdeles kunna tolka detta så, att Kiksdagen uttalat den mening
att afdelningskontoren icke böra hafva egna hus, utan logeras in°i
förhyrda lägenheter. För öfrigt tror jag att, om uppmärksamheten
blott blifvit fäst härpå, man nog skall komma till insigt derom, att
man förr eller senare icke kan undgå att bygga egna hus åt afdelningskontoren.

.Beträffande sjelfva hufvudsaken delar jag, som sagdt, utskottets
mening, att ett afdelningskontor bör under år 1894 inrättas i Örebro.

Herr Holmgren: Det var med anledning af representantens från
Karlstad yttrande som jag ansåg mig böra begära ordet. Han framstälde
anmärkning mot utskottets motivering i sista stycket af utlåtandet,
der utskottet framhåller att i Örebro finnes banklokal att hyra.
Bland de af m otionärerna föreslagna afdelningskontor har utskottet

Lördagen deri S April, e. m.

ansett, att Örebro deDna gång borde komma i fråga. Nu säger den ärade
talaren, att man visserligen kan hyra lokaler, men de äro i allmänhet
icke fullt ändamålsenliga. Enligt utskottet lemnade upplysningar är
emellertid den ifrågavarande lokalen i Örebro fullt lämplig. Under
sådana förhållanden är det väl förmånligast att förlägga det afdelningskontor,
som skall inrättas, till denna plats och vänta med inrättande
af afdelningskontor på andra håll, der det, så vidt man vet, icke
finnes lämpliga lokaler att hyra. Visserligen kan man säga, att riksbanken
bör sjelf bygga hus i de städer, der afdelningskontor inrättas,
men nog är det väl bättre, om lämpliga lokaler finnas att hyra, såsom
i Örebro är fallet.

För öfrigt har utskottet utan meningsskiljaktighet förklarat sig
för ett afdelningskontor i Örebro, hufvudsakligen af det skäl, att
Örebro län har så stor affärsverksamhet och att der finnas företag,
som kräfva stor penningeomsättning, till följd hvaraf der kan beräknas
stor lånerörelse och man derigenom kan vänta, att kontoret skall
bära sig båttre än om det förlädes på annat håll. Visserligen föreslog
bankofullmägtiges flertal inrättandet af ett afdelningskontor i
Mariestad, men det år att märka att tre af fullmägtiges ledamöter
reserverade sig deremot och förordade Örebro, och de skål, som flertalet
fullmägtige hufvudsakligen anfört för sin åsigt, äro att de afdelningskontor,
som på senare tider inrättats, med sina låneområden tillhört
hufvudkontoret, hvarför fullmägtige ansågo, att Skaraborgs lån nu
borde ifrågakomma, emedan detta lån med sin lånerörelse tillhör afdelningskontoret
i Göteborg, och ansågo fullmägtige att Göteborgskontorets
låneområde borde minskas. Men man bör äfven taga hänsyn
till ortens aflägsenhet från det riksbankskontor, till hvilket den
bör, och Örebro län ligger längre från hufvudkontoret än Skaraborgs
län från Göteborg.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson från Karlskrona: Lifligt öfvertygad, som jag

är, att inrättandet af afdelningskontor i landsorten är till fördel så
väl för näringslifvet i landet som för riksbanken, kan jag icke annat
än uttala min tillfredsställelse öfver att bankoutskottet föreslagit, att
ett afdelningskontor skall nästa år inrättas. Jag hade visserligen
hoppats att få något uttalande från utskottet till förmån för det afdelningskontor,
om hvars inrättande jag väckt motion; men då jag
hyser den förhoppning att, då, såsom vice ordföranden i utskottet
nyss sade, vägen till ett afdelningskontor i Mariestad går öfver Örebro,
vägen till ett afdelningskontor i Karlskrona möjligen äfven kan gå
öfver Örebro, skall jag icke yrka afslag å utskottets hemställan.

Men jag ber att få framhålla de starka skäl, som särskildt vid
1891 års riksdag anfördes för inrättande af ett afdelningskontor i Karlskrona.
Karlskrona år, som vi veta, flottans hufvudstation, och der
omsättas följaktligen mycket stora summor af statsmedel. Dessutom är
lllekinge ett mycket starkt bränvinsproducerande lån, till följd hvaraf
stora belopp insättas i landtränteriet. Vidare har Karlskrona derjemte
en ganska stor affärsrörelse, sedan vi fått två jernbanor dit,

N:o 37.

Om inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af riksbanken.

(Forts.)

N:o 27. 10 Lördagen den 8 April, e. ni.

Om inrättande och vi hoppas snart få en tredje i dess närhet. Det är således starka
af ytterligare gom tala för att man icke längre skall behöfva vänta på in hmtor^at^Xkt-rättande

af ett afdelningskontor i Karlskrona.

banken. Här har anförts såsom skäl för att nu inråtta ett afdelningskontor

(Forts.) i Örebro, att der finnes en för ändamålet passande byggnad. Detta
skål för inrättande af afdelningskontor finnes, såsom en representant
från det lån jag tillhör redan under förlidet år framhöll, äfven för
Karlskrona.

Jag har, som eagdt, icke här velat yrka efsing å utskottets hemställan,
hufvudsakligen af det skål, att Andra Kammaren förra året
uttalade sig för Örebro och att i år en stark minoritet i Första Kammaren
äfven uttalat sig derför. Ett försök att åstadkomma ändring
häri skulle blott föranleda splittring, men jag har velat yttra mig, på
det att, nästa gång ett riksbankens afdelningskontor kommer i fråga
att inrättas, Karlskrona då måtte ihågkommas.

Herr Hornberg instämde häruti.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottet hemstälde vidare under punkten 2, att Övriga ofvanberörda
motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde

Herr Johansson i Löfåsen: Att Skaraborgs län är i behof af

ett afdelningskontor af riksbanken för att få ett ökadt rörelsekapital,
derom vittna icke allenast de upprepade motionerna, utan det har äfven
blifvit erkåndt af bankofulltnägtige, ty redan 1884 aneågo bankofullmägtige
att, för att underlätta afdelningskontoret i Göteborg och
minska dess distrikt, ett kontor borde inrättas i Vestergötland. -A - -

Äfven nu ha fullmägtige tillstyrkt inrättande af ett afdelningskontor
för Skaraborgs län. Att Skaraborgs län icke obetydligt anlitar
kontoret i Göteborg synes af en uppgift, som finnes i förevarande
betänkande, att ett belopp af 823,973 kronor är utlemnadt.
från Göteborgskontoret till låntagare inom Skaraborgs län; att icke
större belopp blifvit använda beror naturligtvis på Skaraborgs läns
allt för långa afstånd från Göteborg, hvilket gör, dels att låntagare
hellre anlita den enskilda bank, som finnes i länet, och dels svårigheten
för kontorets styrelse att på så långt afstånd kunna bedöma
låntagarnes säkerhet och derför ofta nödgas afslå insända låneansökningar.

Oaktadt fullmägtiges tillstyrkan, har utskottet ändå icke funnit
skäl tillstyrka ett afdelningskontor för Skaraborgs län, hufvudsakligen,
som det tyckes, af det skål att residensstaden Mariestad icke är centralt
belägen, och att detta samhälle icke är medelpunkten för någon
större affärs- eller industriel verksamhet, men att icke obetydlig affärsrörelse
existerar i Mariestad och dess omedelbara närhet, det har jag
sökt visa i min motion. För öfrigt är Mariestad genom direkta

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

jernvägar gatt i förbindelse med alla delar af lånet, och år det såle- Om inrättande
des mycket lått för länets jordbrukare, hvilka kanske äro i största
behof af bättre tillgång på rörelsekapital, att få personligen uträtta "yy,*,.
sina bankaffärer. banken.

Under förhoppning att, nästa gång ett riksbankens afdelningskon- (Forts.)
tor kommer i fråga, Mariestad då måtte blifva ihågkommet, skall jag
nu icke göra något yrkande.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande (n:o 16) i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning, åsyftande befrielse för fattigvårdssyrelse
i gränskommun från dess befattning med fortskaffande
af från grannlanden hitförpassade nödstålde svenske undersåtar m. m.;
och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 4.

Föredrogs vidare Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande
(n:o 17) i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser rörande fångars
användning till förrättande af handräckningsgöromål inom fångvård
sanstalterna.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom Andra
Kammaren af herr J. Andersson i Ölsund väckta motion, n:o 218,
icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd.

Ordet begärdes af motionären

Herr Andersson i Ölsund, som yttrade: I min ifrågavarande
motion har jag uppgifvit anledningen till, hvarför jag kommit att
framlägga densamma för Riksdagen.

Det torde icke gerna kunna af någon bestridas, att missförhållanden
sådana som det, hvilket egt rum vid ett af våra kronohäkten
och hvilket jag omnämnt i min motion, åro för rättskipningens gång
samt ordningens upprätthållande inom fängelserna synnerligen skadliga
och vådliga. Det gläder mig verkligen, att utskottet i sitt utlåtande
gerna medgifvit, att, åtminstone med afseende å ransakningsfångar,
det skulle vara förmånligt, om sådan anordning kunde åvägabringas,
att hvarken dylika fångar sjelfva begagnades vid verkställandet
af handräckningsgöromål inom fängelserna, ej heller andra
fångar blefve använda till sådant arbete i celler, der raneakningsfångar
förvaras. Otvifvelaktigt ligger ock största faran i förevarande
hänseende deruti, att ransakningsfångar under vissa vilkor kunna

K:« 27.

Lördagen den 8 April, e, in.

begagnas vid handräckningsgöromålen, och jag tror att utskottet utan
fruktan hvarken för att den nuvarande fängelsepersonalen skulle
blifva öfveransträngd eller för att densamma skulle behöfva förstärkas,
i hvilket sistnämnda fall naturligen ökade kostnader skulle
uppstå, jag tror, säger jag, att utskottet utan dylik fruktan skulle
kunna hafva tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i gällande bestämmelser rörande åtminstone ransakningsfångars
användande vid handräckningsgöromålen inom fängelserna.
Emellertid har nu utskottet helt och hållet afstyrkt min motion samt
ansett, att genom ett klokt och omsorgsfullt handhafvande af bevakningstjensterna
inom fängelserna sådana missförhållanden som de af
mig anförda böra äfven under nuvarande förhållanden kunna i tillfredsställande
mån förekommas. Då jag nu icke har någon utsigt
att kammaren skall bifalla min motion, får jag väl också, likasom
utskottet, hoppas, att genom klokhet och omsorgsfullhet vid fängelsebevakningen
missförhållanden af det slag, jag i min motion omnämnt,
skola kunna äfven under nuvarande förhållanden förekommas; men
jag har ansett det vara min pligt att påvisa dylika missförhållanden
och för Riksdagen framlägga min ifrågavarande motion.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 5.

Ang. inskrän- I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens första tillfälliga
kandi af latin- utskotts utlåtande (n:o 18) i anledning af väckt motion om latinsknfskrifnmgen
n;norens upphörande vid de allmänna läroverken.

vid de allmän - ° x x

lm°m. Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr

P. Waldenström afgifna motion, n:o 153, hemstälde utskottet i detta
utlåtande:

»att kammaren må för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes med afseende på undervisningen
vid de allmänna lärorerken vidtaga sådana anordningar, att latin -skrifning icke må åläggas lärjungarne på annan tid än de åt undervisningen
i latin anslagna lärotiminarne, och att i sammanhang dermed
det skriftliga öfversåttningsprofvet från svenska till latin i
mogenhetsexamen må bortfalla.»

Häremot hade reservationer anförts

af herr Östberg, som ansett: att utskottet bort inskränka sig till
att hemställa,

att kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att det skriftliga öfversåttningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen måtte afskaffas;

samt af herr J. Persson från Arboga i afseende å vissa delar af
motiveringen.

1:5

S:o 27.

Lördagen den 8 April, e. ni.

Sedan utskottets hemställan blifvit upplåst, anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
För att klargöra min ställning i den föreligande frågan, ber jag att
få yttra några ord. Som herrarne väl minnas, hade senast vid 1890
års riksdag Kongl. Maj:t vid framläggande af läroverksfrågan förklarat,
att han ämnade låta det förutvarande öfversättningsprofvet
från svenska till latin utbytas mot dylikt från latin till svenska. Riksdagen
icke blott lemnade denna Kongl. Maj:ts förklaring utan erinran,
utan förmälde sig till och med instämma med Kongl. Maj:t härutinnan.
Vid förra årets lagtima riksdag hade jag tillfälle att såväl i
anförandet till statsrådsprotokollet rörande den då framlagda läroverksfrågan
som i mina anföranden i kamrarne, med hänvisning till
det förslag som den tillsatta skollagskomifén afgifvit, gifva till känna
att jag betraktade denna fråga såsom en afgjord sak. Vid denna
uppfattning står jag naturligtvis fortfarande fast.

Har jag då följt något slags förhalningspolitik, efter som jag
hittills icke vidtagit några åtgärder i denna fråga? Ingalunda —
jag har tvärtom varit ledd af fullt lojala bevekelsegrunoer. Hade
det blott varit fråga om en enkel expeditionsåtgård, så skulle denna
redan hafva vidtagits; men det är icke så. Såsom herrarne torde
erinra sig, var syftet med den föreslagna ändringen det, att den mera
grammatikaliska behandlingen af latinet, som hittills egt rum, skulle
inskränkas, på det lärjungarne i stället skulle få tillfälle till mera
omfattande litteraturläsning. För detta ändamål erfordras åtskilliga
jemkningar i undervisningsplanen. Jag erkänner med tacksamhet, att
utskottet också gjort detta medgifvande. Blott den skilnad råder
mellan mig och utskottet, att jag icke kan anse, att dessa jemkningar
och ändringar äro så lätta att åstadkomma. Skall man söka att
vinna det önskade målet, måste man först tänka på någon liten jemkning
i kurserna. Detta åter leder lätt till jemkning i timmarne för ämnet
i de särskilda klasserna. När man skall vidtaga denna åtgärd, måste
man äfven känna till läsårets längd. Skollagskomitén har också under
beräkning af ett till 39 veckor förlängdt läsår vidtagit ändringar
både i afseende å kurser och i afseende å timmarnes fördelning för
ämnet inom de särskilda klasserna. Det har jemväl i sammanhang
härmed, såsom äfven af komitén föreslagits, varit afsedt, att det nya
öfversättningsprofvet från latin till svenska icke skulle ovilkorligen
behöfva vara godkändt för att en lärjunge på B-linien skulle få tillträde
till den muntliga mogenhetsexamen. I samband med detta
förslag står äfven ett annat, eller att lärjungarne på B-linien skola
undergå ett matematiskt skrifprof i studentexamen, hvilket nu icke
sker. På samma gång skulle på latinlinien införas ett tyskt öfversättningsprof,
d. v. s. från svenska till tyska, som nu icke förekommer
annat ån som fakultativt. Detta allt gör, att når man skall taga
hand om denna sak, märker man oafiåtligt, huru det ena binder det
andra. Dertill kommer, mine herrar, att för genomförandet af den
ifrågasatta förändringen med det latinska skrifprofvet fordras en
öfvergångstid af icke mindre ån två år. Lärjungarne måste ovilkorligen
hafva den tiden på sig för Ätt bereda sig för det nya profvet.

Ang. inskränkande
af latin.
1 kr ifningen
vid de allmänna
läroverken
m. m.

(Forts.)

N:0 27.

Lördagen dsn 8 April, o. m.

inströ*- Skulle man icke gifva dem den beredelsetiden, skulle många af dem
kände af latin- oförskyldt falla igenom i skrifningen i studentexamen. Af alla dessa
*’r¥mri9e- skål torde herrarne finna, att man behöfver stå på någorlunda fast
” läroverken mark, innan man griper sig an med ifrågavarande ärende. Allra
m. ro. minst synes mig Andra Kammaren i detta afseende hafva skäl till
(Forts/ någon särskild otålighet. Andra Kammaren har vid åtskilliga tillfällen
uttalat sin uppfattning om att latinet borde uppflyttas från
fjerde till sjette klassen. Under sådana förhållanden skulle naturligtvis
denna fråga om öfversåttning3profvet behöfva pröfvas från en
alldeles ny synpunkt, och då skulle det verkligen kunna vara möjligt,
att hela utbyte^ af ett svenskt-latinskt öfversättningsprof mot ett
latinskt-svenskt, såsom motionären också sagt, skulle visa sig ändamålslöst.

Om jag nu öfvergår flll en granskning af utskottets kläm, måste
jag i enlighet med hvad jag nyss sagt anse, att utskottets hemställan
om att det skriftliga öfversättningsprofvet från svenska till latin i
mogenhetsexamen måtte bortfalla, i det hela kan anses vara temligen
öfverflödig. Ingenting nämnes der om den nya formen för öfversättningsprofvep
men då utskottet åtminstone i sin motivering antyda
att det skulle blifva föremål för en ny pröfning, huruvida i stället
för nuvarande prof skulle införas öfversättning från latin till svenska,
synes mig utskottet föreslå någonting, som står i strid mot hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen hittills måste anses vara ense om. Och
slutligen då utskottet föreslår, att vid allmänna läroverken skulle
vidtagas sådana anordningar, att latinskrifning. icke må åläggas lärjungarne
på annan tid, än på de åt undervisningen i latin anslagna
lärotimmarne, så måste jag anse, att utskottet inbjuder Kammaren
att ge sig in på rent metodiska föreskrifter för ett ämnes behandling.
Det bör%ål vara en lärares afgörande förbehållet, huruvida han
någon gång skulle vilja gifva lärjungarne till hemarbete i stället för
något annat en öfversättning, och detta äfven en ifrån svenska till
latin. Det bör väl vara Kongl. Maj:t förbehållet att pröfva, om t. ex.,
såsom komiterade föreslagit, det kan vara lämpligt att hvarje månad
anordna tre särskilda skrifdagar, just för att lärjungarnes hemarbete
med skrifningar må kunna lättas. Det må väl vara Kongl. Maj:t
förbehållet att ordna och lärarne att tillämpa allt sådant, utan att
Riksdagen bör anse behöflig! att derom uttala sin särskilda mening.

Herr Persson från Arboga: Såsom af utskottets utlåtande ses.

har jag såsom ledamot af detta utskott visserligen kunnat biträda det
slut, hvartill utskottet kommit, men deremot funnit. mig föranlåten att
anteckna min reservation mot vissa delar af motiveringen. Denna
reservation afser hufvudsakligen det stycke på 8:de sidan af utskottets
utlåtande, som börjar med orden: »Det tillämnade utbytandet»
och slutar med orden »må vara påkallade*. I detta stycke afböjer
utskottet att göra ett bestämdt uttalande med afseende på motionärens
påstående, att det ifrågasatta utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen skulle vara ändamålslöst. Jag har
reserverat mig mot detta utskottets förfarande af det skäl, att jag
anser, att utskottet, när motionäfen gjort ett så bestämdt uttalande,

N:0 27.

Lördagen den 8 April, e. in.

både bort och kunnat äfven å ein sida gorå ett slikt uttalande, antingen
så, att utskottet med skäl visat onållbarheten af motionärens
påstående eller också understödt detsamma. För min del delar jag
af fullaste öfvertygelse den åsigt, som motionären uttalat, då han
finner detta utbyte vara ändamålslöst. Utskottet har måst medgifva,
att han för denna sin åsigt bjudit beaktansvårda skäl. För min del
vågar jag anse, att dessa skäl åro rent af afgörande för frågan; och
om så icke vore, skulle det hafva sin fulla giltighet, hvad herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss anförde, att utskottet,
kammaren och Riksdagen sakna all befogenhet att nu å nyo
komma med eu framställning rörande en fråga, som förut varit af
Riksdagen flerfaldiga gånger afgjord, och i hvilken äfven Kong!.
Maj:t förklarat sig instämma med Riksdagen. Motionären har sagt.
att det ifrågasatta öfversättningsprofvet från latin till modersmålet i
mogenhetsexamen är ändamålslöst, derför att det icke behöfves såsom
prof på lärjungens kunskaper i latinska språket, tv dessa kunskaper
utrönas tillräckligt i den muntliga mogenhetsexamen. lian har vidare
anfört, att det icke heller behöfves för att utröna examinandens förmåga
att skriftligen behandla modersmålet; tv i det afseendet är han
underkastad ett annat vida mer effektivt prof. Då måste man göra
sig den frågan: för hvilket ändamål skulle denna nyhet införas?
Man kan härvid anmärka, att Riksdagen tre gånger förut uttalat sin
anslutning till denna åtgärd och att Kong! Maj: t lika många gånger
förklarat sig vara sinnad att vidtaga densamma. Det vill dock synas,
som om man dervid låtit den stora frågan om en fullständig omorganisering
af de allmänna läroverken helt och hållet undanskymma
betydelsen af den detaljfråga, som nu är föremål för öfverläggning.
Vid de föregående tillfällen, då Riksdagen anslutit sig till den
meningen, att det skulle vara en fördel, om i mogenhetsexamen det
latinska öfversättningsprofvet finge utbytas mot en skriftlig öfversättning
från latin'' till svenska, har man egnat denna detalj så liten
uppmärksamhet, att man i sjelfva verket icke gjort klart för sig hvad
den saken innebär. Inom lärarekretsar har frågan behandlats på ett
helt annat sätt. Den har på senare tider vid större och mindre
läraremöten och inom enskilda lärarekretsar mycket flitigt diskuterats;
och så vidt min kännedom går, hafva meningarne allt mera samlat
sig kring den åsigten, att om det hittills öfliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin komme att utbytas mot ett öfversättningsprof
frän latin till svenska, så skulle alldeles ingenting vara vunnet,
hvarken i fråga om att bereda lärjungarna någon lättnad i hemarbetet
under den föregående studietiden, ej heller med afseende pa lämpligheten
och effektiviteten af profvet i mogenhetsexamen.

Det är sant, att, då domkapitlen, läroverkskollegierna och åtskilliga
andra myndigheter tillätos att yttra sig angående det senast
utarbetade förslaget till stadgar för de allmänna läroverken, de nämnda
myndigheterna i allmänhet icke uttalade sig angående denna fråga.
Detta har sin naturliga förklaring deri, att den saken var upptagen
bland de grunder, efter hvilka den senaste läroverkskomitén både att
utföra sitt arbete, och då denna grund således var fastslagen, ansågo
de ifrågavarande myndigheterna sig icke hafva någon befogenhet att

Ang. inskränkande
aj latinsk™/ningen

vid de allmänna
läroverken
m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen Jen 8 April, e. in.

Ang. insicrän- derom yttra 6ig. På ett och annat håll hafva dock afvikelser från
kande af latin- donna regel gjort sig gällande, och i det afseendet Sr jag i tillfälle
vid^eliUmän att åberopa särskilt läroverkskollegiet i hopsala, som på det allra
*« läroverken bestämdaste uttalat sig emot den föreslagna åtgärden, ett uttalande, i
m. m. hvilket domkapitlet i Upsala till alla delar instämt. Då detta lfiro(Forts.
) verkskollegiets uttalande är synnerligen belysande för frågan, skall
jag tillåta mig att ur kollegiets yttrande upplåsa de vigtigaste af
de anmärkningar, som inom kollegiet framstäldes mot förslaget att i
stället för det latinska öfversåttningsprofvet i mogenhetsexamen införa
en skriftlig öfversättning från latin till svenska. Om en dylik öfversättning
säges, bland annat: natt den synes obehöflig, då dermed icke
ådagalägges annat ån hvad som i den muntliga examen blir föremål
för pröfning, hvilket äfven torde få anses erkändt derigenom, att
liknande prof ej blifvit för de öfriga språken ifrågasatta; att, om man
för att åstadkomma en olikhet, sträcker anspråken utöfver dem, som
i allmänhet med fog ställas på en muntlig öfversättning, så att eu
verkligt mönstergill svensk språkbehandling anses böra kräfvas, uppgiften
till följd af de båda språkens synnerligen olika skaplynne blir
så svår, att, såvida ej den lättaste text våljes, ett tillfredsställande
resultat endast kan åstadkommas af dem, som äro särskilt begåfvade
för behandling af det svenska språket, att i följd deraf också det
betyg, som derför afgifves, så snart det går utöfver ett enkelt godkännande,
blir betyg öfver färdighet i svenska språket snarare ån i
latin; att öfningarna inom läroverket, i fall de bedrifvas i nämnda
syfte, blifva så betungande för både lärjungar och lärare, att de
nuvarande med dem icke kunna jemföras». — Åtskilliga andra ganska
betydelsefulla anmärkningar framställas äfven; men jag vill icke
trötta Kammaren med att uppläsa flera. Det nu anförda svnes mig
så fullkomligt träffa sakens innersta kärna, att någon tvekan svårligen
längre kan råda, åtminstone icke bland skolman, derom, att det ifrågasatta
utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet mot en skriftlig
öfversättning från latin till svenska icke skulle medföra något väsentligt
gagn för undervisningen. Jag vill visst icke förneka all nytta af
att tidtals anställa öfningar i skriftlig öfversättning från ett främmande
språk till modersmålet; men jag måste på det bestämdaste förneka,
att dessa öfningar hafva en så väsentlig betydelse, att de böra göras
till föremål för särskild pröfning i afgångsexamen, allra helst som
den beredelse, som skulle erfordras för ett sådant prof, skulle kräfva
mycken tid och förrycka undervisningen i ämnet för öfrigt. Det står
för mig alldeles klart, att om ett sådant prof komme att införas, så
mycket arbete behöfde egnas åt beredelsen dertill, att en synnerligen
värdefull tid derigenom skulle förspillas utan att medföra någon
synnerligt stor nytta.

Motionären har i detta afseende nämnt, att lika väl som man öfvar
lärjungame med att öfversätta från latin till svenska, kan man öfva
dem med att öfversätta från ett annat främmande språk till svenska.
Ja, detta blir ju en sak, som hör till undervisningen i modersmålet
och de skriftliga öfningarna i modersmålet, men som alldeles icke
bör få belamra undervisningen i latin. Hade jag icke haft denna
uppfattning om olämpligheten af det ifrågasatta utbytet, skulle jag
för min del alldeles icke kunnat vara med om utskottets förslag;

Lördagen den 8 April, e. rn.

N:o 27.

hellre skulle jag då hafva anslutit mig till deras mening, som yrka
på bibehållande af det latinska öfversättningsprofvet. Jag år nemligen
öfvertygad om att — åtminstone med de låga fordringar, som numera
ställas på abiturienterna i det latinska öfversättningsprofvet — det
är lättare för dem att bestå detta prof, än det skulle blifva för dem
att bestå det motsatta öfversättningsprofvet från latin till svenska.
Jag ser således i ett sådant utbyte icke någon vinst hvarken med
afseende å bildningsresultatet eller med afseende å den lättnad, som man
ansett vara behöflig för lärjungarne. Deremot skulle en mvcket betänklig
olägenhet följa deraf, nemligen den att utrymme icke skulle vinnas att
bereda en väl behöflig förstärkning åt undervisningen i de två läroämnen,
som i utskottets utlåtande framhållits såsom de,hvilka i synnerhet behöfde
en sådan förstärkning, nemligen franska språket och matematiken.

Framstående skolman hafva med rätta framhållit, att latinet för
närvarande utgör det mest centrala ämnet på latinlinien och att således,
om detta ämnes ställning försvagas derhän, att det ej längre
förmår fylla sin uppgift såsom formelt bildningsmedel, latinlinien i
sin helhet skall komma i en så ofördelaktig ställning i jemförelse
med reallinien, att bildningsresultatet på den förra måste komma att
ligga betydligt under det bildningsresultat, som vinnes på den senare
linien. Denna anmärkning skulle för mig vara afgörande i frågan,
derest jag icke såge en möjlighet att ersätta latinets betydelse i berörda
hänseende genom ett annat språk, nemligen franskan. Visserligen
är den tid, som nu är anslagen åt franska språket, mycket
ringa i jemförelse med den tid, som är anslagen åt latinet: men jag
tror likväl, att om latinskrifningen borttoges eller reducerades till
mått, som är möjligt att fylla genom att förlägga den till sjelfva
lärotimmarne i latin, och om den tid, som derigenom vunnes, ansloges
till något ökade öfningar i fransk skrifning, så skulle franska språket
vara i stånd att öfvertaga den roll, som latinet hittills ansetts på ett
synnerligen förträffligt sätt fylla, nemligen att i eminent grad sörja
för lärjungarne.s formella bildning. Att franskan under nuvarande
förhållanden icke förmår detta, är alldeles icke att undra öfver, om
man tager i betraktande — hvad som också namnes i utskottets utlåtande
— att »under hela lärotiden en lärjunge får utföra endast 33
franska hemtemata, under det att han får utföra dylika temata på
latin till ett antal af icke mindre än 132. Att en så olika fördelning
af det mått af skriftliga öfningar, som i hvardera ämnet anställes,
måste menligt inverka på resultatet af undervisningen i franskan, är
ju alldeles påtagligt. Också visar en blick på de i den officiella
statistiken meddelade uppgifterna om de lärjungar från allmänna
läroverk, hvilka under de fem senaste åren, för livilka dvlika statistiska
uppgifter finnas att tillgå, blifvit underkända i skrifningarne till
mogenhetsexamen, att antalet underkända i latin är mycket ringa —
föga öfver 4 proc. — i jemförelse med antalet underkända i den
franska skrifningen, hvilket går till inemot 10,5 proc.

Hvad utskottets förslag beträffar, skall jag för min del inskränka
mig till att betyga herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
min tacksamhet för den välvilja, hvarmed han mottagit detsamma.
Särskilt måste man vara honom tacksam för hans till—

Avdra Kammarens Prol. 1803. N''.o 27. 2

Ang. inskränkande
af latinsk™/ningen vid

de allmänna
läroverken
■ m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

Ang. inskränkande
af latinskrifningen

vid de allmänna
läroverken
tn. m.

(Forts.)

kännagifvande, att, eå snart omständigheterna sådant medgifva, den
åtgärd kommer att vidtagas, som så länge varit önskad och väntad,
nemligen det latinska öfversättningsprofvets borttagande.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid, utan anhåller,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Waldenström: Jag tror icke, att herr statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet hade fullt skål att klaga öfver
otålighet hos Andra Kammaren, för den händelse Andra Kammaren
skulle godkänna utskottets förslag i den här föreliggande frågan.
Det var nemligen redan år 1873, som Riksdagen i underdånig skrifvelse
begärde, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke fordringarne i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk
kunde ändras på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska
till latin utbyttes mot en öfversättning från latin till svenska. Det
är således nu 20 år, sedan den första skrifveleen derom utgick från
Riksdagen till Kongl. Maj:t. Sedan har Kongl. Maj:t vid flera tillfällen
sagt, att han år sinnad att taga bort det skriftliga latinprofvet
i mogenhetsexamen, och det nuvarande statsrådet har äfven förut
förklarat sig anse det för en afgjord sak. Om då Andra Kammaren
skulle tycka, att en påminnelse kunde behöfvas vid det här laget,
tror jag icke, att man med skäl kan klaga öfver otålighet.

För min enskilda del skulle jag anse det vara af mycket stor
betydelse för våra läroverk, om hela latinfrågan snart kunde ordnas
på ett tillfredsställande sått. Jag står i denna sak fortfarande qvar
på den ståndpunkt, som jag flera gånger förut gifvit till känna, det
vill säga. jag anser, att lat:net kunde och borde framflyttas till sjette
klassen. Jag har alltid satt mig emot att sammanbinda denna fråga
med löneregleringen för lärarne. ty detta är två alldeles skilda saker.
Men det skulle enligt min åsigt vara till stor välsignelse för läroverken,
om en sådan framflyttning skedde. Jag inser dock mycket
väl, att detta skulle hafva till följd mycket omfattande förändringar
uti undervisningsplanen för öfrigt, och de kunna icke ske så tvärt.
Men hvad beträffar denna särskilda sak — att taga bort det latinska
öfversättningsprofvet från mogenhetsexamen och de latinska skrifningarne
från undervisningsplanen — så skulle det kunna ske utan
synnerligen stora förändringar för öfrigt och äfven utan synnerligen
stort besvär.

Jag har i min motion framhållit åtskilliga skäl, hvarför det borde
ske. Först och främst har latinskrifningen vid läroverken nu icke
alls samma betydelse, som den förr i tiden hade, då egentligen ingå
andra öfversättningar ifrån modersmålet till främmande språk förekommo
än öfversättningar från modersmålet till latin. Vidare läste
man på den tiden mvcket mer latin ån nu och hade således mycket
båttre förutsättningar för att kunna skrifva latin, än hvad man för
närvarande har.

Jag behöfver väl icke frukta, att någon af herrarne skall tro,
att jag väckt denna motion af något slags afvoghet mot latinstudiet.
Tvärtom, jag har älskat latinets studium i alla tider, jag har läst latin,
jag har skrifvit latin, jag har talat latin kanske mer ån de fleste; jag

19 N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

har lefvat på latin, kan jag säga, men detta hindrar mig icke att Ang. imkrånkinse,
att det vore en välgerning för skolorna — i synnerhet Hand» af latinman
betraktar saken från den synpunkten, att ju icke alla lärjungar .

och icke ens flertalet hafva en afgjord fallenhet för latinstudiet —„a läroverken
att,, säger jag, det skulle vara af stort värde för läroverken, om latin- m. m.
skrifningen komme bort. (Forts.)

Jag har vidare i min motion visat — och utskottet har också
betonat detsamma — att den tid, som nu användes till latinskrifning,
skulle med mycket större fördel för lärjungarnes bildning kunna användas
till öfversättning från svenska språket till något af de lefvande
språken.

Hvad nu beträffar frågan om utbyte af öfversättningsprofvet från
svenska till latin mot ett från latin till svenska, så har jag alltid varit
emot ett sådant utbyte, dels emedan jag ansett, att det i allmänhet
icke skulle lända till någon lättnad för lärjungarne, dels emedan jag
icke kunnat begripa, hvad ändamålet dermed skulle vara. Jag har i
min motion framhållit — och herr Persson har nyss kraftigt betonat
detsamma — att det icke behöfves något sådant skriftligt prof för
att utröna lärjungens kunskap och förmåga att öfversätta från latin
till svenska. Det är mycket lättare och förenadt med mindre tidsspillan
att utröna detta genom att låta honom öfversätta muntligt.

Den enda betydelse, som detta prof skulle hafva, vore att pröfva
hans förmåga att behandla modersmålet. Men för att pröfva denna
hans förmåga har man det svenska kriaprofvet.

L tskottet säger, att jag gjort mig skyldig till öfverdrift, då jag
sagt, att »latinskrifningen borde helt och hållet borttagas från undervisningsplanen».
Men utskottet menar, att »öfverdriften torde ligga
mera i uttrycket än i tanken», emedan »motionären förmodligen endast
afsett den latinskrifning, som enligt undervisningsplanen skall
af lärjungarne utföras i hemmet eller på tid utom lärotimmarne».

Jag vill på detta endast svara, att jag i verkligheten icke gjort
mig skyldig till någon öfverdrift, hvarken i tanken eller i uttrycket.

Ty den latinskrifning, som förekommer i undervisningsplanen, består
just i dessa öfversättningar utom de vanliga lärotimmarna från svenska
till latin. Några andra latinskrifningar förekomma icke i undervisningsplanen.

Herr statsrådet sade, att om kammaren antoge utskottets betänkande.
skulle kammaren derigenom fatta beslut i en rent metodisk
fråga, och kammaren borde icke försöka hindra Kongl. Maj:t att
lemna . de föreskrifter för sjelfva undervisningen, som kunde vara
»agneliga för studiet af det latinska språket. Ja, naturligtvis kan
Riksdagen icke hindra Kongl. Maj:t att utfärda sådana föreskrifter,
ty denna sak hör till ett område, der Kongl. Maj:t eger rätt att göra
som han vill. Men Riksdagen kan hos Kongl. Maj:t uttala sin mening
och anhålla, att Kongl. Maj:t måtte ändra undervisningsplanen så
eller så. Det är ock endast detta, som sker, om utskottets förslag
antages.

Jag tror för resten icke, att det skulle vara så alldeles oskyldigt,
om det fortfarande stode lärare i latin öppet att utom den egentliga
undervisningstiden i skolan ibland ålägga lärjungarne skriföfningar

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. in.

An$r. inskrän- uti hemmen. Mången latinlärare skulle säkert använda denna till—

iande af latin-Utehe

på ett sätt, som alls icke vore gagneligt för lärjungarne eller
vid de aUmån- undervisningen öfverhufvud. Det vore derför icke alls oändamålsna
läroverken enligt, om ett bestämdt förbud utfärdades mot sådant.

m. Naturligtvis kan jag icke hafva haft till syfte att hindra en lärare

(Forts.) att, då han läser latinsk grammatika i skolan, låta lärjungarne till inöfning
af former och regler skrifva små enkla meningar på täflan
eller på papperet. Detsamma sker t. ex. äfven, när man läser grekiska,
men ingen talar om grekiska skriföfningar vid våra läroverk
för det. Icke heller upptager undervisningsplanen några sådana.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets betänkande
i denna fråga.

Herr Östberg: Det är alldeles gifvet, att det skulle vara olämp ligt

att nu vidtaga en förändring i afseende på det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen och omedelbart derefter en förändring
i latinstudiet i sin helhet inom läroverken. Om jag derför
trodde, att någon större reform i detta afseende snart vore förestående,
skulle jag ock, i likhet med hvad från statsrådsbänken yttrades, anse
det vara olämpligt att framställa någon ytterligare anhållan om borttagande
af det nuvarande latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen.
Men jag tror för min del, att den tiden icke är så alldeles
nära. Jag tror derför, att man bör nu utan vidare uppskof vidtaga
den åtgärd, hvarom Kongl. Maj:t och Riksdagen flere gånger förenat
sig. De svårigheter, som kunna vara förbundna med en förändring
af det nuvarande öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen, kan jag
ej föreställa mig vara så stora, att icke saken skulle kunna ske.

Hvad åter beträffar utskottets yrkande, att Riksdagen skulle
framställa en begäran hos Kongl. Maj.t rörande sättet för undervisningen
i latin inom läroverken, så kan jag icke dela utskottets uppfattning
derutinnan. Jag anser för min del, att Riksdagen icke bör
lägga sig uti sådana detaljer af skolväsendet. För att bedöma lämpligheten
af en undervisningsmetod för vare sig latinet eller något
annat ämne, fordras speciella fackinsigter, som ju Riksdagens ledamöter
i allmänhet icke kunna hafva. Hvad särskildt latinskrifningen
beträffar, så erkänner utskottet, att den »enligt naturen af all språkundervisning
måste ega rum för inlärande af de allmännaste och vigtigaste
reglerna i språkläran». Utskottet är således fullkomligt med
om att skrifning af latin är nyttig, ja nödvändig. Det är endast
fråga om, huruvida denna latinskrifning skall ega rum under lektionerna
på lärorummet eller om det må vara tillåtet att ålägga lärjungarne
att skrifva temata uti hemmen. Denna fråga synes mig vara
af temligen underordnad beskaffenhet. Utskottet har emellertid sökt
göra den mycket betydelsefull, men deri kan jag för min del ej följa
utskottet.

Utskottet talar om »det myckna arbete, som nu användes till ett
i och för sig ofruktbart inlärande af grammatiska detaljer, konstruktioner
och mer eller mindre ovanliga uttryckssätt». Detta skulle nu
försvinna. I stället skulle, till följd af den ifrågasatta förändringen,
tiden kunna »mera odeladt egnas åt ett både mera omfattande och

Lördagen den 8 April, e. in.

N:o 27.

mera inträngande studium af den klassiska litteraturen». Jag förstår Ang. inekrånicke,
huru den nu ifrågasatta förändringen skulle kunna hafva något bände af latinslags
inflytande i det fallet. Den förbättring i latinska språkets^deMmånstudium,
hvarom utskottet talar, skulle icke härflyta från ett förbud na läroverken
att ålägga lärjungarne hemtemata, utan skulle blifva en följd af de m. m.
föreslagna förändrade bestämmelserna för mogenhetsexamen. Om (Forts.)
man nemligen toge bort öfversättningarne från svenska till latin i
mogenhetsexamen, komme hela latinstudiet att bedrifvas på ett helt
annat sätt. All frestelse att i latinskrifningen, vare sig den sker
hemma eller på lärorummet, lägga an på ett öfverdrifvet grammatiserande
skulle försvinna. Denna skrifning skulle få en helt annan
karakter, vare sig den komme att ske i hemmen eller i skolan.

Utskottet säger vidare: »Betydligt större pensa skulle hinna

genomgås». Detta förstår jag ännu mindre. Ty då det är fråga om,
såsom det framhållits, att mera än förut öfversätta och fatta innehållet
af latinska verk, så komme man ju längre i detta, om man egnade
tiden på lärorummet åt att öfva lärjungarne att obehindradt öfversätta
latinska författare och använde någon tid i hemmen åt de skriföfningar,
som behöfvas för att nöta in de enklaste grammatiska reglerna.

Då jag icke kan erkänna såsom befogadt, att Riksdagen ingår till
Kongl. Maj:t med eu anhållan rörande sjelfva undervisningsmetoden
i latin vid de allmänna läroverken, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den af mig afgifna, utskottets betänkande bifogade reservation.

Herr Petersson i Hamra instämde häruti.

Herr Elowson: Jag ber att få ansluta mig till det allmänna

resonnement, som utskottet anfört i afseende derpå, att en begränsning
af latinskrifningen måtte inträda och särskild! latinskrifningen i mogenhetsexamen
komma att upphöra. Målet för språkstudier är juiallmänhet
det, att man skall komma till förmåga att tala och skrifva språket. Så
har det ock förr varit i afseende på latinet. Det högstamåletvardåatt tala
och skrifva latin. Det kan numera icke göras gällande. Derför anser jag,
att den möda och den tid, som användes på latinskrifningen, icke lemnar
lärjungarne ersättning i språkkunskaper. Denna tid kan, såsom utskottet
anmärkt, på ett bättre sätt användas genom att t. ex. delas på
franska språket och särskild! äfven på matematiken, som synnerligen
väl lämpar sig för skriftliga öfningar. Såsom nämndt, biträder jag
detta allmänna resonnement.

Men det synes mig likväl, som om kammaren icke borde biträda
utskottets hemställan, sådan den föreligger. Ty tvifvelsutan ligger i
en mellanmening här ett uttalande i en pedagogisk detalj, hvari Riksdagen
icke bolde inblanda sig. Det talas om Datt latinskrifning icke
må åläggas lärjungarne på annan tid än de åt undervisningen i latin
anslagna lärotimmarne». Riksdagen bör dock enligt mitt förmenande
afhålla sig ifrån att uti en skrifvelse till Kong]. Maj:t ingå i denna
detaljfråga. Det vore derför lämpligare att Kammaren bifölle det af
reservanten framstapla förslaget.

Det synes mig också vara af vigt att taga i öfvervägande, hvil -

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

Ang. makron- ketdera af dessa hemstållanden bär lättare att vinna medkammarens
skr+jningln~ bifall- För mig vcre det af synnerligen stort intresse, om Riksdagen
vid de allmän- kunde besluta att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som kunde
na läroverken hafva till följd, att latinskrifningen vid de allmänna läroverken inom
m• m• den närmaste framtiden komme att upphöra. Min öfvertygelse är,
(Forts.) att om kammaren ville bifalla den reservation, som utaf utskottets
ordförande är afgifven, medkammaren lättare skulle kunna förena sig
derom, än om denna kammare bifölle det slut, hvartill utskottet
kommit.

Jag vill derför, herr talman, förena mig med utskottets ordförande
och hemställa, att kammaren måtte bifalla hans reservation.

Häruti instämde herrar Wijkander, Kardell och Alexander son.

Herr Linder: Det finnes några rader i utskottets motivering,

hvilka jag icke kan lemna alldeles obemärkta. Der nämnes på sidan
7 i betänkandet, att genom borttagandet af latinskrifningen skulle tid
vinnas för andra gagneliga ändamål. Der står: »Om hälften af

denna tid finge af lärjungarne användas till hvila cch förströelse, skulle
återstoden vara tillräcklig att i afsevärd mån stärka ett par andra läroämnens
ställning, hvilka för närvarande vore alltför mycket tillbakasätta.
Utskottet syftar härmed på franska språket och matematiken». — Ja,
ända ifrån Geijers tid och kanske till och med dessförinnan har yrkats,
att latinet, såsom formen lvder, »skall maka åt sig». Och det lärer
vål icke sluta förr, än latinet får maka åt sig icke obetydligt mer,
än det hittills gjort. Men i sammanhang med yrkandet på latinets
tillbakaflyttande begärdes förr alltid, att modersmålet skulle få rycka
fram. Om vårt språk säger nu utskottet ingenting, men hänvisar i
stället på franska och matematik, hvilka ämnen skulle draga fördel
af den sålunda vunna tiden. Det är mot detta utskottets resonnement,
jag ber att få inlägga en protest.

Det finnes intet ämne i våra allmänna läroverk, hvars ställning
är så lös och så väl i behof af förstärkning, som just svenska språket.
Trots derom vid flera tillfällen framstäld anhållan, har det ännu icke
lyckats att blifva likstäldt med öfriga läroämnen. Detta år så betänkligt,
att jag för min del icke vet, huru det skall gå till slut, om man
ändrar och ändrar, men oupphörligen låter det ämne, som bäst behöfver
och mest förtjenar att komma i en fast och god ställning, förblifva
i det ofördelaktiga läge det för närvarande innehar.

Jag skall för öfrigt icke inlåta mig på det ämne, som hår debatterats:
men jag har icke ansett mig kunna underlåta att mot det af mig
upplåsta stället i utskottets motivering inlägga en gensaga.

Herr ^Vinkrans: I denna fråga har jag samma åsigt, som ord föranden

för den komité, som var nedsatt åren 1882 och 1884, uttalade
i sin reservation, nemligen att »den nya kulturen drager sig
sakta men oemotståndligt undan det omedelbara beroendet af antikens
språk och litteratur, på samma gång den i sig upptager nya och
oumbärliga bildningsämnen; hvadan undervisningsplanen måste efter
denna utveckling småningom lämpas». Derhän tror jag att utveck -

23 N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m,

lingen går. Derhän har den gått i andra länder, och derhän går den Ang imkrdnnog
äfven så småningom äfven hos oss. År 1873 togs ett ganska
stort steg i afseende å inskränkningen i latinets ställning i våra skolor,de^Umåndå
dess undervisningstid inskränktes från 66 timmar i veckan, somna läroverken
det hade förut, till allenast 48 timmar. Nu har ifrågasatts under "*•
åtskilliga år, att ett nytt steg skulle tagas i detta afseende, och att (Forts.)
latinskrifningen skulle upphöra att ega rum i mogenhetsexamen.

Hvad en sådan förändring kan hafva till följd i afseende på latinets
ställning och lärjungarnes utveckling i detsamma, är omöjligt att
på förhand säga. Men säkert är, att förändringen kommer att hafva
ett stort inflytande på latinundervisningen i läroverken. Likasom det
ingalunda är någon synnerligen lätt sak att förutse verkningarna af
förändringen, är det heller icke lätt att vidtaga densamma på ett fullt
lämpligt sätt. Det är från stadsrådsbänken tydligt och klart antydt,
med hvilka svårigheter lösningen af denna fråga är förenad. En af
de icke minsta svårigheter härvidlag är, att Riksdagen ännu icke har
afgjort — åtminstone icke så att det kunnat blifva ett Riksdagens
beslut — huruvida läsåret skall vara, såsom nu, 36 veckor eller, såsom
1890 och 1892 föreslogs, 39 veckor. På afgörandet af denna
fråga beror i ej obetydlig grad en ny undervisningsplans uppställande.

Jag tror derför i likhet med ordföranden i det tillfälliga utskottet,
att man bör inskränka sig till att hos Kongl. Maj:t anhålla, att denna
latinskrifning i mogenhetsexamen måtte så snart som möjligt upphöra.

Det är alldeles rätt, som han sagt, att angående det metodiska i detta
ämnes undervisning år Riksdagen lika litet lämplig att yttra sig, som
om metoden i andra ämnen. Hvad som hör till metodiken bör öfverlemnas
till Kongl. Maj:t att, efter sakkunniges hörande och utredning,
bestämma, ty tiden går i pedagogiskt afseende framåt, och erfarenhet
vinnes i dessa frågor såväl inom som utom landet, hvilken vi få göra
oss till godo. Att följa med denna utveckling kan icke begäras af
Riksdagen, men väl af Kongl. Maj:t, som för detta ändamål har lämpliga
krafter till sitt förfogande. — Jag tror derför, att man måste
inskränka sig till det förslag, ordföranden i utskottet afgifvit; och till
och med detta skulle efter den förklaring, som afgifvits från statsrådsbänken,
vara öfverflödigt; ty derifrån är nu tydligt och klart
tillkännagifvet, att Kongl. Maj:t skall rätta sig efter de önskningar
och den förklaring, som af Riksdagen afgifvits 1890 och 1892, samt
att han följaktligen så snart som möjligt skall införa den fö1 ändring,
han anser vara lämplig i afseende å latinets nya ställning. Med lörtroende
härtill skulle jag anse hela denna af utskottet föreslagna framställning
alldeles öfverflödig, men då den reservation, som afgifvits
af utskottsordföranden i detta fall, är jämförelsevis oskadlig och icke
uttrycker något annat än hvad kammaren och Riksdagen förut tillkännagifvit,
skall jag i likhet med herr Elowson yrka bifall till nämnda
reservation.

Herr Bocthius förenade sig med herr Winkrans.

Herr Waldenström: Jag skall be att få tillägga några ord

till hvad jag nyss sade.

Ä!0 27. 24 Lördagen den 8 april, e. m.

Ang. tnih-än- När herr Östberg talade om huru latinundervisnirigen genom

Tkri/ninoen''den af ut®ko.ttet föreslagna åtgärden skulle helt och hållet förändra
vid de allmän- karaktär,, så vill jag blott påpeka, att latinundervianingen skulle komma
na läroverken att bedrifvas på samma sätt som undervisningen i grekiska, hvilken
m. m. ju kan bedrifvas till lärjungarnes fromma, utan att några grekiska

(Forts.) skrift)fningar förekomma i samma mening, som latinskrifningar nu

ega rum.

Vidare vill jag, gent emot hvad herrar Östberg och Elowson
nämnde, påpeka, att utskottets förslag icke går in på några metodiska
frågor. Ty. när utskottet hemställer, »att latinskrifningen icke må
åläggas lärjungarne på annan tid än de åt undervisningen i latin
anslagna lårotimmarne», så är detta ett yttrande, som'' alldeles icke
berör metoden för undervisningen, utan allenast omfånget af den tid
och det arbete, som må å lärjungarnes sida tagas i anspråk för latinundervisningen
vid läroverken. Detta år något helt annat ån en
metodisk fråga.

Herr von Friesen förklarade sig instämma i detta yttrande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Detta beslut skulle jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen
genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 6.

Slutligen företogs handläggning af konstitutionsutskottets utlåtande
(n:r 21) i anledning af dels väckt motion om ändrad lydelse af §§ 6G
och 72 regeringsformen samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen,
dels. motion om ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen, dels ock
motion om ändring af } 72 riksdagsordningen.

I en inom Andra Kammaren väckt motion n:r 7 hade herr A.
V. Ljungman föreslagit bland annat, att Riksdagen måtte antaga ett
af honom framstäldt förslag till ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen
samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling.

Vidare hade herr M. Dahn i motion n:o 207, likaledes inom Andra
Kammaren, föreslagit, att Riksdagen måtte såsom hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga t tt i motionen framlagdt förelag
till ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen.

Slutligen hade herr J. H. G. Fredholm i motion n:o 91 hemstält,
att Riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring i 72 §
riksdagsordningen, »att dels afgörande röst icke medgifves ordföranden
för Riksdagens revisorer vid fattandet af deras beslut, dels att den
enskilde revisorns reservationsrätt honom fullt och otvetydigt till—
erkännes.

S o 27.

Lördagen, den 8 April, e. n.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstålde nu utskottet: att

herr Ljungmans motion, n:o 7, i hvad den afsåge ändring
i §§ 66 och 72 i regeringsformen icke måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Efter uppläsande häraf anförde

Herr Ljungman: Då Första Kammaren redan bifallit utskottets
hemställan, skall jag nu icke tillåta mig göra något yrkande, utan
endast nämna, att förslag af liknande beskaffenhet som mitt förut
vant af Riksdagen antaget till hvilande, och jag hoppas, att, när Kongl.

Maj:t en gång kommer in med ett förslag till bankfrågans lösning,
detta också kommer att åtföljas af förslag rörande dessa paragrafers
ändring derhän, att i § 66 införas bestämmelser om riksgäldsfullmägtige
och i § 72 bestämmelser om banklags stiftande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Utskottet hemstälde vidare under punkten 2: Ang. ändrad

att herr Ljungmans motion n:o 7, i hvad den afsåge ändrad ly- lydelse aj § n
delse af § 71 riksdagsordningen samt dermed sammanhängande än- Tiksda9sordm
dring af § 73 riksdagsordningen, icke måtte till någon Riksdagens åt- mnsen m''
gård föranleda.

Efter föredragning af punkten yttrade

Herr Ljungman: Jag skall anhålla, att punkterna 2, 3 och 4
må föredragas samtidigt.

Med bifall till denna hemställan föredrogos nu jemväl i ett sammanhang
punkterna 3 och 4, deri utskottet hemstält:

att icke heller herr Dahns motion måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; men

att riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse
af § 71 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling: -

§ 71.

(Nuvarande lydelse:)

Hvarje lagtima riksdag skall
genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser
tjugufyra, välja fullmägtige
att, jemlikt särskilda reglementen,
riksbankens och riksgälaskontorets
medel och tillhörigheter förvalta.
Desse fullmägtige skola i hvart -

(.Föreslagen lydelse:)

Riksdagen skall genom fyratioåtta
valmän, af hvilka hvardera
kammaren inom sig utser tjugulyra,
välja fullmägtige att, jemlikt
särskilda reglementen, riksbankens
och riksgåldskortorets medel och
tillhörigheter förvalta. Fullmägtige
skola i hvartdera verket vara

tf:© 27.

.4*^. ändrad
lydtlse af § 71
rxkdagsordningen
m. m.

(Forts.)

Lördagen den

(Nuvarande lydelse:)

dera verket vara sju; egande ordföranden
afgörande röst, derest i
frågor, som hos fullmägtige komma
under omröstning, rösterne för två
skiljaktiga meningar utfalla lika.
Valen ske medelst slutna sedlar
sålunda, att för hvardera verket
först utses den, som Hand fullmägtige
skall blifva ordförande,
och sedan de öfrige sex; tillkommande
fullmågtige för hvardera
verket att sjelfve bland sig välja
en vice ordförande, att föra ordet
när hinder för ordföranden
inträffar.

8 April, e. in.

(Föreslagen lydelse:)

sju) och väljas å lagtima riksdag
för tiden från valet, till dess sådant
val under tredje året derefter
försiggått. Valen ske medelst
slutna sedlar. Ordförande bland
fullmägtige väljes särskilt. Af
de öfrige sex skola två årligen
afgå. Då på en gång val af
samtlige fullmägtige eger rum,
bestämmes genom lottning den ordning,
i hvilken fullmägtige, ordföranden
undantagen, skola afgå.
Afgående fullmägtig kan återväljas.
Har fullmägtig före utgången
af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes
val för den tid, som för
honom återstått. Då val af ordförande
i någotdera verket skall
ega rum, utses denne före öfrige
fullmägtige. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för
kortare.

Fullmägtige välje sjelfve bland
sig vice ordförande; egande den,
som bland fullmägtige förer ordet,
afgörande röst, derest i frågor,
som hos fullmägtige komma
under omröstning, rösterne för två
skiljaktiga meningar utfalla lika.

Ordet lemnades nu å nyo till

Herr Ljungman, som yttrade: Beträffande det föreliggande

förslaget ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att Första Kammaren
bifallit utskottets hemställan. Och vill kammaren komma till
något resultat i denna fråga, återstår således intet annat ån att instämma
i Första Kammarens beslut.

Uti utskottets förlag förekommer emellerlid ett fel, som under
alla omständigheter bör rättas, för såvidt man icke vill utsätta sig för
den ledsamma händelse, som inträffade för två år sedan, då Kongl.
Maj:t blef nödsakad att vägra sanktion på en af Riksdagen antagen
grundlagsändring — och jag skall be att få påpeka detta fel. Det
heter nemligen öfverst på sid. 10 t>å lagtima riksdag». Dessa ord
böra naturligtvis utgå. Först och främst åro de alldeles obehöfliga,
och det kan icke vara skäl att i en grundlagsparagraf intaga ord,
som icke behöfvas med hänsyn till framställningen af den mening,

X:o 37.

Lördagen den 8 April, e. m,

man vill hafva uttryckt. Men för det andra äro de felaktiga och Ans- ändrad
äfven vådliga, ty de lägga hinder i vägen för ett val under urtima
riksdag, för den händelse en urtima Riksdag skulle vara samman- ”
kallad med hänsyn till bankens eller riksgäldskontorets angelägenheter
och det skulle visa sig, att banken eller riksgäldskontoret vanvårdats.
Stryker man ut orden, är det intet hinder i vägen att val
sker äfven under urtima riksdag. Såväl i nu gällande bestämmelser
för val af fullmågtige som i de af mig och herr Dahn väckta motioner,
äfvensom i den reservation, som är afgifven af utskottets ordförande
och ett par andra utaf utskottets ledamöter, är den omständigheten
iakttagen, att stadgandet icke må lägga hinder i vägen för
ett val under urtima riksdag, i händelse sådant blefve af behofvet
påkalladt. Är det så, att kammaren vill antaga paragrafen, bör
kammaren också utesluta de nämnda tre orden, emedan de, såsom
jag visat, äro alldeles obehöfliga och dertill felaktiga.

Herr Elowson anförde: Med anledning af den nästföregående

talarens yrkande ber jag att få fästa uppmärksamheten på att den
af utskottet föreslagna texten är beträdande bestämmelsen derom,
att fullmågtige skola utses å lagtima riksdag, i hufvudsak densamma
som den gamla. Det står i den gamla texten att vid hvarje lagtima
riksdag skall val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
ega rum. Man har helt och hållet lemnat åsido den ledsamma möjligheten,
att urtima Riksdag skulle behöfva sammankallas för att reglera
bankens affärer. Visserligen har inom utskottet resonerats ganska
mycket om den saken, och man har tänkt sig att det skulle kunna
inträffa, att banken kom me i ett sådant tillstånd, att urtima Riksdag
måste sammankallas. Men utskottet bar kommit till det resultat, att
för den skull inga särskilda bestämmelser borde vidtagas, och nu
innehåller, såsom jag påpekat, den gamla grundlagstexten, att val skall
ega rum på lagtima riksdag. Äfven om så stora oregelbundenheter
skulle inträffa, att en urtima Riksdag komire att för bankens skull
sammankallas, tror jag att intet hinder då skulle förefinnas för Riksdagen
att tätta frågan om hand. På dessa skäl tror jag det är
lämpligt att bibehålla orden, som stå i den föreslagna texten, nemligen
att fullmägtige skola väljas på lagtima riksdag. För den händelse
man skulle vilja fästa något afseende vid vice ordförandens i utskottet
framställning, torde man efter den nu föreslagna lydelsen af paragrafen
böra införa ett särskildt tilläggsmoment, hvarigenom man skulle
lagstifta om hvad som borde inträffa vid urtima Riksdag, som sammankallats
för bankens ändamål. Men då jag icke tror det vara
nödvändigt att i detta afseende ändra nu gällande lagtext, utan hufvudsaken
med den föreslagna ändringen är att åstadkomma lagbestämd
trygghet för större kontinuitet i bankens förvaltning, anhåller
jag att Andra Kammaren måtte bifalla utskottets förslag, synnerligast
som medkammaren redan antagit det.

Herr Wiksirn instämde häruti.

Herr Ljungman: Jag ber få fästa herrarnes uppmärksamhet

?i:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

Ang. ändrad därpå, att det just år utskottets flertal, som ändrat den gamla laglydehe
af § 71 texten. Det står icke i den gamla texten, att det endast är lagtima
''ningmm''. in. Riksdag som får välja fullinägtige, utan det står att vid »hvarje lag(Fortsj
tima riksdag» skall val af fullmägtige ega rum. Det har hittills
aldrig1 funnits något förbud för att vid urtima riksdag, i händelse af
behof, välja fullmägtige. I reservationerna år också paragrafen så
affattad, att val lian ega rum under urtima riksdag, utan att man derigenom
kommer i strid med bestämmelserna för öfrig!. Om i texten
till detta förslag ordet »lagtima» sättes in på samma sätt som
i den gamla texten, så blir den korrekt. Men pluraliteten i utskottet
har ansett, att det ordet nödvändigt måste stå å annan plats. Derifrån
kommer svårigheten. Men den afhjelpes helt och hållet, om
man stryker ut de tre orden »å lagtima riksdag.» De stå der utan
det ringaste gagn, ja rent af till skada, och hvarför skall då Riksdagen
behålla dem? Första Kammaren får finna sig i att också utesluta
dem, ty sammanjemkning är icke här möjlig. Den får göra
som den gjorde vid 1891 års riksdag, då den fogade sig efter Andra
Kammarens beslut. Den får finna sig i det, när den utan kritik tagit
förslaget. Jag skall derför hemställa, att förslaget måtte godkännas
med uteslutande af orden: »å lagtima riksdag.»

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
framstålt propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren i oförändradt skick hvad utskottet
under samtliga nu föreslagna tre punkter hemstält och föreslagit.

I punkten 5 hemstälde utskottet:

Ang. ändrad att herr Fredholms motion i hvad den afsåge sådan ändring af
rtochijfrikf § ^ riksdagsordningen, att ledamot af statsrevisorerna uttryckligen
daasordninaen. tillorkännes reservationsrätt, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit upplåst, yttrade

Herr Ljungman: Jag skall anhålla, att äfven sjette punkten

måtte föredragas samtidigt.

Med anledning häraf lät herr talmannen nu uppläsa punkten 6,
innefattande utskottets hemställan:

att Riksdagen i anledning af herrar Ljungmans och Fredholms
motioner i återstående delar måtte antaga följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 72 och 73 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

§ 72.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Å hvarje lagtima riksdag Å hvarje lagtima riksdag
förordnas revisorer till ett antal af förordnas revisorer till ett äntå1

N:o 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

tolf för hvart år, hvilka till halfva af tolf för att enligt regeringsantalet
af hvardera Kammaren formen och särskild instruktion
utses, att enligt regeringsformen granska statsverkets och till ett
och särskild instruktion granska antal af sex för att, likaledes enstatsverkets,
riksbankens och riks- ligt regeringsformen och särskild
gäldskontorets tillstånd, styrelse instruktion, granska riksbankens
och förvaltning. Hvarje revision och riksgäldskontorets tillstånd,
skall omfatta ett års afslutade styrelse och förvaltning. Desse
räkenskaper. Bevisionsförrättnin- revisorer utses till halfva antalet
gen tager sin början å dag, som af hvardera kammaren. Hvarje
i instruktionen bestämmes, och revisionsförrättning skall omfatta
skall inom två månaders tid vara ett års afslutade räkenskaper. Förfullbordacl.
rättningarna taga sin början å dag,

som i instruktionerna bestämmes,
och skola inom två månaders tid
vara fullbordade.

Revisorerne välja sjelfve inom Revisorerne välja sjelfve för
sig ordförande, hvilken eger af- hvardera revisionen inom sig ordgörande
röst, derest, vid omröst- förande,
ning, rösterne i något fall äro lika.

De anmärkningar, som revi- De anmärkningar, som revisorerne
finna sig befogade att i sorerne finna sig befogade att i
sin berättelse till Riksdagen fram- sina berättelser till Riksdagen
ställa, skola, sedan förklaringar framställa, skola, sedan förklarinderöfver
inkommit, af näst föl- gar deröfver inkommit, af näst följande
lagtima Riksdag öfverlemnas jande lagtima Riksdag öfverlemtill
vederbörande utskotts gransk- nas till vederbörande utskotts
ning och vidare behandling. granskning och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika På samma gång och på lika sätt,
sätt, som fullmågtige och revisorer som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två paragrafer ut- enligt föregående två paragrafer
ses, tillsättas jemväl suppleanter, utses, tillsättas jemväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall för dem, att, vid inträffande förfall för dem,
tråda i deras ställen, nemligen för träda i deras ställen, nemligen för
fullmägtige i riksbanken tre. för fullmägtige i riksbanken tre, för
fullmägtige i riksgäldskontoret lika- fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes
tre och för hvarje års revi- ledes tre, för revisorerne af statssorer
sex. verket sex samt för revisorerne

af riksbanks- och riksgäldsverken
fyra.

Emot hvad utskottet sålunda under punkterna 5 och 6 hemstält
hade reservationer anmälts:

af herrar Ljungman, Vahlin och Wikstén, som ansett, att utskottet
med anledning af motionerna i Andra Kammaren n:is 7 och
91 bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsen -

Ang. ändrad
lydelse o/ §§
72 och 73 riksdagsordningen.

(Forts.)

Nso 27. 30 Lördagen den 8 April, e. m.

A»g ändrad lig behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 72 och

lydelse o/$§73 riksdagsordningen:

72 och 73 rikt- 6 °

dagsordningen,

(Forts.) § U‘

1. Å hvarje lagtima riksdag — — —-------

-----(lika med utskottets förslag).

2. Revisorerna välja sjelfve för hvardera revisionen inom sig
ordförande. I afseende på omröstning och rätt för revisor att till
berättelsen foga sin skiljaktiga mening lände till efterrättelse hvad
uti 48 § stadgats för Riksdagens utskott.

3. De anmärkningar, som-----------

-----(lika med utskottets förslag).

§ 73.

På samma gång och--------------

—----(lika med utskottets förslag);

samt af herr Hedin, som ansett, att utskottet med anledning af
„ herr Fredholms motion bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande
antaga följande förslag till ändrad lydelse af 2 mom. i 72 § riksdagsordningen: Revisorerna

välja sjelfva inom sig ordförande. I afseende pa
omröstning och rätt för revisor att till berättelsen foga sin skiljaktiga
mening lände till efterrättelse hvad uti 48 § stadgas för Riksdagens
utskott.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Ljungman, som yttrade: De flesta ledamöterna i utskottet
från Andra Kammaren hafva med hänsyn till dessa punkter velat
helt och hållet bifalla herr Fredholms motion och i anledning deraf
önskat att i andra momentet af den föreslagna § 72 få ett sådant
tillägg infördt: »I afseende på omröstning och rätt för revisor att till
berättelsen foga sin skiljaktiga mening lände till efterrättelse hvad
uti § 48 stadgats för Riksdagens utskott», och finnes denna förändring
intagen i en reservation, som ^tfgifvits af mig och två andra utskottsledamöter
från Andra Kammaren. Jag vill hemställa om bifall till
denna reservation.

Vidare anförde

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Enligt
hvad af utskottsbetänkandet lramgår, är o utskottet och motionären
fullt eniga om det mål, som man i detta fall vill vinna. Utskottets
uppfattning är nemligen den, att reservationsrätten bör på sätt motionären
föreslagit betryggas. Men utskottet och motionären skilja sig
deruti, att, då motionären vill, att bestämmelse derom skall införas i
riksdagsordningen, utskottet deremot ansett, att en sådan bestämmelse

Lördagen den 8 April, e, m.

Jf:o 27.

bör införas uti instruktionerna för riksdagens revisorer. Uti § 72 Mg. ändrad
riksdagsordningen heter det, att »å hvarje lagtima riksdag förordnas lVd‘he <■/.§§

revisorer---------att enligt regeringsformen och ^

särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgälds- (ports.
kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.» Det är således redan i ^
grundlagen fastslaget, att en instruktion skall finnas för Riksdagens
revisorer eller med andra ord en faststäld arbetsordning. I den utaf
Riksdagen antagna instruktionen för Riksdagens revisorer af riksbanken,
§ 6, heter det: »Uppstå vid öfverläggningarna skiljaktiga me ningar,

skola revisorerna till protokollet afgifva sina röster, hvilka
per capita beräknas med afgörande röst för ordföranden, då rösterna
åro lika; hvarje ledamot dess reservationsrätt dock förbehållen*. Det
år således redan uti instruktionen för Riksdagens revisorer af riksbanken
tydligt bestämdt, att ledamot af revisionen, hvilkens mening
år afvikande från pluralitetens, har reservationsrätt. Men under det
denna rätt år förvarad i instruktionen för revisorerna af riksbanken,
är den deremot icke införd uti instruktionerna för revisorerna af
statsverket och riksgäldskontor, Detta är en betänklig brist, som
utskottet visst icke förbisett. Men då utskottet, som jag förut anfört,
år af den uppfattning, att bestämmelse derom bör införas i instruktionerna
för revisorerna af statsverket och riksgäldskontoret, på sätt
redan skett i instruktionen för revisorerna af riksbanken, har utskottet
ansett sig böra på denna grund afstyrka motionen.

Jag hemställer derför om bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag skall endast anhålla att få i

största korthet förklara, hvarför jag nödgats i fråga om statsrevisorernas
reservationsrätt afgifva en särskild reservation. Förhållandet är.
att jag naturligtvis i likhet med den störa minoriteten inom konstitutionsutskottet
önskat, att denna reservationsrätt måtte blifva stadgad
genom en grundlagsbestämmelse; men jag har icke kunnat instänga
uti den af herr Ljungman m. fl. afgifna reservation, af den anledningen
att uti deras formulering ett uttryck förekommer, som häntyder
på revisionens klyfning i tvenne revisioner, hvilken förändring
jag motsatt mig. Derför bär jag varit nödsakad att afgifva särskild
reservation. Då emellertid min mening beträffande statsrevisionens
bibehållande odelad såsom hittills ej har utsigt att vinna framgång,
har jag ingenting annat att göra än att afstå från min reservation
och instämma i det yrkande, som uf konstitutionsutskottets vice ordförande
för en stund sedan framstålts.

Herr vice talmannen Danielson: Jag hemställer, om icke kammaren
bör bifalla utskottets förslag oförändradt. Om vi skola hafva
någon förhoppning att vinna Första Kammarens bifall och utskottets
förslag skall få någon betydelse, tycker jag, att vi böra ena oss om
rent bifall till utskottets förslag. Hvad beträffar denna reservationsrätt,
har den ju aldrig varit förnekad, utan statsrevisorerna hafva fått
reservera sig; och äfven om denna rätt ej uttryckligen förbehållits
dem, lärer ingen kunna inskränka en sådan gammal vana och praxis.

N:0 27.

Lördagen den 8 April, e. m.

Ang. ändrad Jag tycker, att om man vill vinna målet, bör man bifalla utlydd.
se.

dagsordnmgen. jjerr Ljungman: Jag skall deremot anhålla om bifall till re servationen.

De skäl herr vice talmannen anfört gälla icke vidare,
emedan Första Kammaren naturligtvis afslagit utskottets hemställan.
Här gäller nu ingenting annat än att uttala en opinionsyttring. Och
det är helt visst rigtigt, att de bestämmelser, som innehållas i 48 §
riksdagsordningen, äfven böra gälla med hänsyn till statsrevisionen.

Herr vice talmannen Danielson: Jag frågade här, om det var

kändt huru Första Kammaren beslutat; men det svarades mig, att
ännu ingen underrättelse derom erhållits. År herr Ljungman bättre
underrättad, är det klart, att mina skäl förfalla. Har Första Kammaren
redan afslagit utskottets hemställan, då gör det naturligtvis
detsamma, hvad denna kammare besluter. Men, som sagdt, jag
frågade, om Första Kammaren fattat beslut i ärendet, och det svarades
mig, att man icke hade sig något bekant derom.

Jag ville blott säga detta som en förklaring på hvarför jag
gjorde mitt förra yrkande.

Herr Ljungman: Ja, jag skall be att få lemna den upplys ningen,

att Första Kammaren redan fattat beslut i frågan.

Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talmannen
till särskilda propositioner upptagit hvardera af de båda olika yrkanden,
som derunder framstälts, afslog Kammaren utskottets hemställanden
och biföll den framställning, som innefattades i den af herr
Ljungman m. fl. vid ifrågavarande punkter fogade reservation.

§ T Till

Kammaren hade ingått en så lydande skrifvelse, som
upplästes:

Till Riksdagens Andra Kammare.

På grund af det mig lemnade uppdrag att vara fullmägtig i
riksbanken får jag härmed vördsamt afsåga mig förtroendet att innevarande
år deltaga i revisionen af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 8 april 1893.

Sixten von Friesen.

Med anledning af den sålunda gjorda afsägelsen beslöt kammaren,
uppå derom af herr talmannen gjord hemställan, att nästa onsdag,
den 12 dennes, företaga val af en statsrevisor i herr von Friesens ställe.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

Ni0 27.

Tisdagen den 11 April.

n:o 28, till Konungen i anledning af Kongl. Maj ris proposition
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende; n:o

29, till fullmägtige i riksgäldskontoret i samma ämne; och

n:o 30, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag för utrotande af ollonborrar.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 9,22 e. m.

In fidem

Iij. Nehrman.

Tisdagen den 11 april.

Kl. Vi? e. m§
i Efter

föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda
proposition till Riksdagen angående inlösen af professoren C.
G. Brunii anteckningar om och teckningar af äldre svenska byggnader
m. m., beslöt Kammaren öfverlemna densamma till behandling af
statsutskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden n:is 4 och 9; samt

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1.

§ 3.

Vid föredragning af ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 153, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 4, i anledning af väckt
motion om åtgärder till motverkande af osedlighet, beslöt Andra
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Andra Kammarens Frat. 1893. N:o 27.

N o 27.

Tisdagen den 11 April.

§ 4.

Ordet begärdes af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
Kammaren har vid ett föregående sammanträde beslutit, att å morgondagens
föredragningslista skulle bland två gånger bordlagda ärenden
uppföras konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 14, angående ändrad
lydelse af §§ 1, 4, 5, 7 och 12 i riksakten m. m., utan att dervid
hafva bestämt ordningsföljden emellan de två gånger bordlagda ärendena.
Jag ber nu att få föreslå kammaren, att statsutskottets utlåtande
n:o 4, innefattande anslagen under tredje hufvudtiteln, måtte
å morgondagens föredragningslista bland två gänger bordlagda ärenden
uppföras främst, konstitutionsutskottets utlåtande n:o 14 dernäst
och derefter öfriga ärenden i den ordning, hvari de finnas uppförda
på dagens föredragningslista.

Den af herr Persson sålunda gjorda hemställan bifölls.

§ 5.

Herr O. Jonsson i Hof aflemnade en af honom, jemte fyra andra
af kammarens ledamöter, undertecknad motion, n:o 226, med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 47, angående delning af
HernösaDds stift.

Denna motion begärdes på bordet och bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 74 regeringsformen, dels ock väckta motioner
om ändring af samma paragraf i regeringsformen; och

n:o 23, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af §§ 7, 11, 12, 28 och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen,
dels om upphäfvande af § 15 regeringsformen och ändring
af §§ 4, 7, 38, 105 och 106 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen,
dels ock om ändring af §§ 12, 13 och 105 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 13, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

n:o 14, i anledning af kamrarne3 skiljaktiga beslut rörande
punkten 8 b) af bevillningsutskottets betänkande n:o 7, angående
vissa delar af tullbevillningen;

N:o 27.

Tisdagen den 11 April.

n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 10 i bevillningsutskottets betänkande n:o 7, angående vissa
delar af tullbevillningen; och

n:o 16, i anledning af återremiss af punkten 3 af bevillningsutskottets
betänkande n:o 7, angående vissa delar af tullbevillningen;

Bankoutskottets memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition,
med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om
inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken;

lagutskottets utlåtanden och memorialc

n:o 26, i anledning af vackt motion angående upphäfvande af
fideikommisstiftelser i fast egendom på landet m. m.;

n:o 27, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kap.
3 § kyrkolagen;

n:o 28, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 16 öfver väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 §
handelsbalken;

n:o 29, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa afseenden
af bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken angående förmånsrätt
för ränta;

n-.o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande oäkta barns arfsrätt;

n:o 31, i anledning af vackt motion om ändring i gällande bestämmelser
i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan;

n:o 32, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets hemställan
i andra punkten af dess utlåtande, n:o 10, öfver väckta motioner
om utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt i vissa fall;

n:o 33, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen, och

n:o 34, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 19,
med anledning af vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser angående
skolkonsistoriernas sammansättning m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

N:0 27.

Tisdagen den 11 April.

af konstitutionsutskottet:

n:o 31, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen; samt

af bevillningsutskottet:

n:o 32, om ändring i förordningen angående stämpelafgiften den
5 september 1890; och

n:o 33, om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade, spirituösa
drycker den 31 december 1891.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,43 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Stockholm, John Björkmans tryckeri, 1803.