RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 24.

Torsdagen den 23 mars.

Kl. 2 e. m.

§ I Herr

statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående delning af Hernösands stift;

med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863; och

med förslag till lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i
gårdagens sammanträde bordlagda propositioner till Riksdagen:

angående vissa ändringar i organisationen af Karlskrona artillericorps
m. m.; samt

med förändrad stat för flottans sjömanscorps.

§ 3.

Efter föredragning vidare af herr A. Lilienbergs på kammarens
hord hvilande förslag om utseende af ytterligare ett antal suppleanter
i lagutskottet, beslöt kammaren, med bifall till samma förslag, att
utse ytterligare fyra suppleanter i nämnda utskott; äfvensom att val
Andra Kammarent Prof. 1893. N:o 24. 1

N:o 24. 2 Torsdagen dea 24 Mars.

af desse suppleanter skulle ega rum vid början af morgondagenssammanträde.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 13 och 14.

Ordet begärdes af

Herr Ljungman, som yttrade: Jag skall anhålla att konstitutions*
utskottets nu för andra gången bordlagda utlåtande n:o 14 måtte få
företagas till behandling i kammaren onsdagen den 12 nästkommande
april.

Den af herr Ljungman sålunda gjorda hemställan bifölls.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial n:is 15, 16, 17r
18, 19 och 20; samt

statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 43, 44, 45, 46, 471
48 och 49.

§ 6-

Vid föredragning härnäst af statsutskottets memorial n:o 50,
med anledning af kamrames skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor
rörande riksstatens fjerde hufvudtitel, blefvo de af utskottet i nämnda
memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 6.

Statsutskottets härefter föredragna utlåtanden n:is 51 och 52
begärdes å nyo på bordet och bordlädes för andra gången.

§ 7-

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial
n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
5:te punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående vilkoren
för försäljning af bränvin.

Torsdagen den 23 Mars.

§ 8.

3 N:o 24.

I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets memorial n:o 12,
i anledning af kamrames skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter
af bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkterna 1 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—9.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 9-

Slutligen föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtanden n:is 23 och 24;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14; och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15.

§ io.

Afgåfvos nya motioner af:

herr J. M. Ekströmer, n:o 223, i fråga om förändrade grunder
för valrätten till Riksdagens Andra Kammare; och

herr N. Svensson i Olseröd, n:o 224, med förslag till ändrad
lydelse af § 12, 13 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2
riksdagsordningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. M. Ekströmer under 12 dagar fr. o. m. den 23 dennes,

» N. Rosengren . . » E. G. H. Åker-	» 8 »		» 28
lund ....	» 12 »	J>	» 25
» C. M. Ekström	» 14 »	»	» 27
och » A. Halm....	» 12 *	»	» 25

N:o 24. 4

Torsdagen den 23 Mars.

§ 12.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 16, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen; och

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående prestedens utbytande mot ett löfte.

§ 13.

Justeradps två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,58 e. m.

In fidem
Hj. Néhrman.

Fredagen den 24 Mars.

5

N:o 24.

Fredagen den 24 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 17 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande två protokoll, som upplästes: l:o)

År 1893 den 23 mars sammanträdde kamrames valmän för
att, jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken jemte suppleanter för dem; och hefunnos efter
valförrättningens slut, hafva blifvit utsedde till

ordförande:

herr von Ehreriheim, Pehr Jakob, f. d. statsråd . . . med 48 röster;

öfrige fidlmägtige :

herr Arnberg, Johan Wolter, filosofie doktor,.....med 48 röster,

» Liljewalch, Tom, f. d. stadsmäklare,....... » 48 »

» Neijber, Magnus Julius, f. d. stadsmäklare, . . » 48 »

» Törnebladh, Henrik Ragnar, ledamot af Riksdagens
Första Kammare,........... » 48 »

* von Friesen, Sixten Gabriel, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare,........... » 24 »

» Ribbing, Erling, kabinettskammarherre,..... » 24 »

de båda sistnämnde efter lottning mellan herr Larsson, Liss
Olof, ledamot af Riksdagens Första Kammare, och herr Jonsson, Olof,
i Hof, ledamot af Riksdagens Andra Kammare, hvilka jemväl erhållit
hvardera 24 röster;

N:o 24. 6

Fredagen den 24 Mars.

Suppleanter:

herr Herlitz, Karl Georg, vice häradshöfding, .... med 48 röster,
» Weinberg, Christian Axel, vice häradshöfding, » 47 »

» Ekgren, Carl Erik, kamererare, vice ordförande

hos Stockholms stadsfullmägtige,....... » 46 »

C. E. Casparsson. Hugo Tamm.

Anders Persson. Wilh. Walldén.

2: o) År 1893 den 23 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att, jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos
efter valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

herr Anderson, Frans Albert, generaldirektör, ledamot af Riksdagens
Första Kammare,.........med 48 röster;

öfrige fullmägtige:

herr Höglund, Otto Magnus, grosshandlare, . . . med 48 röster,
» Johansson, Johan, i Noraskog, ledamot af

Riksdagens Andra Kammare,....... » 48 »

friherre Nordenfalk, Johan, godsegare,...... » 48 »

herr Odelberg, Oscar Wilhelm, ledamot af Riksdagens
Första Kammare,......... » 48 »

» Samzelius, Per, statskommissarie,...... » 48 »

och » Sederholm, Edvard, ledamot af Riksdagens

Första Kammare,.............. » 48 »

suppleanter:

herr Lilliesköld, Erik Wilhelm, kamererare, . . . med 48 röster,
» Wall, C. J. August, vice häradshöfding,. . » 47 »

och » Olsson, Nils, i Ättersta, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare,......... » 46 »

C. E. Casparsson. Hugo Tamm.

Anders Persson. Wilh. Walldén.

Kammaren beslöt, med protokollens läggande till handlingarne,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om ifrågavarande val underrättas för afgifvande af förslag till så
väl förordnanden för de valde, som ock skrifvelse till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

Fredagen den 24 Mars.

7 N:o 24.

§ 3.

Jemlikt förut fattadt beslut anstäldes uu val af ytterligare fyra
suppleanter i lagutskottet; och befa.ns, efter valsedlarnes öppnande,

att dertill blifvit utsedde:

herr D. G. Bestadius...............med 125 röster,

» N. P. B. Lindgren............. » 116 »

? P. Norberg................. * 115 »

och » N. Linder.................. » 114 *

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § omförmälda
val.

§ 5.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens hord hvilande propositioner:

angående delning af Hernösands stift;

med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863; samt

med förslag till lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland.

§ 6.

Efter föredragning vidare af de i gårdagens sammanträde väckta
motioner hänvisades

herr J. M. Bkströmers motion, n:o 223, till konstitutionsutskottet;

samt

herr N. Svenssons i Olseröd motion, n:o 224, likaledes till
konstitutionsutskottet.

§ 7-

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets
utlåtande, n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af §§ 53, 60, 61 och 71 regeringsformen samt § 40 riksdagsordningen,
så ock om ändring i vissa afseenden af § 69 regeringsformen
och § 65 riksdagsordningen.

Utskottet hemstälde, att i fråga varande, af herr A. V. Ljungman
i hans motion n:o 7 inom Andra Kammaren framstälda förslag icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

N:o 24. 8

Fredagen den 24 Mars.

Ordet begärdes af

Herr Ljungman, hvilken inom utskottet varit af skiljaktigmening
och nu yttrade: Beträffande den fråga, som behandlas i före varande

betänkande, skall jag be att få fästa uppmärksamheten på,
att den afser en del af våra grundlagar, som å ena sidan är af den
allra största betydelse och å andra sidan mindre tillfredsställande än
kanske de öfriga delarne af våra konstitutionella författningar. Det
har emellertid icke lyckats mig att beveka Första Kammarens ledamöter
i konstitutionsutskottet att taga frågan i något allvarligare
öfvervägande, utan motionen har blifvit afslagen i stället för att den
bort leda till åtgärder för en förbättring af lagstiftningen i fråga.
Då emellertid under nästa 3-års period beskattningsfrågor af stor vigt
blifva föremål för Riksdagens handläggning, vill jag hoppas, att det
under samma period äfven skall lyckas Riksdagen att åstadkomma
förslag till de önskade förbättringarna i ifrågavarande grundlagsparagrafer.
Jag gör derför intet yrkande.

Herr Romberg anförde: Herr talman, mine herrar! Det heter

i riksdagsordningens 38:de paragraf, mom. 1, att konstitutionsutskottet
tillkommer att föreslå de ändringar i rikets grundlagar, »dem utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga».

Jag har nu alltid tänkt mig, att det vore både högst nödigt och
högst nyttigt, att grundlagarne vore så affattade, att det icke kunde
råda någon tvekan om, hvad som der menades och huru de borde
tolkas.

Huru är det nu stäldt med regeringsformens 60 paragraf i detta
hänseende? Det torde vara oss alla bekant, att hvarken bland lagstiftarne
eller bland landets öfriga befolkning råder enighet om, huru
denna paragraf skall tolkas i hvad den rör Konungens rätt att ändra
tullen på spanmål. Att han eger rätt att höja den, derutinnan är
saken nog klar, då ju detta uttryckligen säges. Men fråga är huru
vida han eger rätt att sänka den.

Somliga resonera så: »han eger icke rätt att sänka spanmålstullen;
ty grundlag skall tolkas efter orden, och den nämner icke
ett ord om denna rätt». Andra åter mena, att han eger en sådan
rätt, eftersom det väl särskild! nämnes, att kan icke eger att höja
tullar utom i fråga om inkommande och utgående spanmål; men deremot
icke nämnes, att det skall vara honom förmenadt att sänka den.
När det nemligen icke talas om att sänka tullar, så skulle, mena de,
derigenom rätt härtill vara honom gifven.

Huru regeringen brukar tolka denna paragraf, veta vi också, då
den ju upprepade gånger har mellan riksdagarne nedsatt tullen å
inkommande spanmål.

Saken är, enligt mitt förmenande, alltför vigtig för att man på
detta sätt må vara i ovisshet om, huru grundlagen här rätteligen må
tolkas. Motionären har nu föreslagit en redaktion af den ifrågavarande

9 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

grnndlagstexten, som icke skulle i detta stycke lemna rum för någon
tvekan eller tvetydighet. Men utskottet har icke funnit det vare sig
högst nödigt eller nyttigt att åstadkomma ett förtydligande här.

Då ingen af Första Kammarens ledamöter reserverat sig mot
det beslut, till hvilket utskottet kommit, och då frågan således antagligen
i Första Kammaren redan blifvit afgjord till förmån för
utskottets mening, så skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande.
Eljes skulle jag bra gerna velat påyrka en återremiss, för att få ett
förtydligande af paragrafen i denna del. Men då nu ett sådant yrkande
icke kan lända till något gagn, så har jag endast velat få till protokollet
uttalad min tanke om nödvändigheten af en ändring i den i fråga
varande paragrafen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs vidare konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 15, i anledning
af väckt motion om ändring af dels § 6 regeringsformen i
vissa delar, dels ock § 15 regeringsformen.

I sin förut omförmälda motion, n:o 7, inom Andra Kammaren
hade herr A. V. Ljungman föreslagit, bland annat, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 6 regeringsformen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola sex vara chefer och föredragande
för hvar sitt departement, nemligen:
en chef för justitiedepartementet,

en för försvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål,

en för civildepartementet,
en för finansdepartementet,
en för ecklesiastikdepartementet samt
en för samfärdselsdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena departementen emellan
bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligt kungjord
stadga.

I sammanhang härmed hade motionären tillika föreslagit sådan
ändring af § 15 regeringsformen, att orden: »den bland krigsdepartementens
chefer, till hvars departement ärendet hörer» måtte utbytas
mot orden: »chefen för försvarsdepartementet».

N:o 24. 10

Fredagen den 24 Mars.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet:
att motionen i livad den afsåge dels sammanslagning af försvarsdepartementen,
dels ock ändring af § 15 regeringsformen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Ljungman, Bengtsson, Boström i Bodbyn, Johnsson i Bollnäs,
Vahlin, Wikstén, Gyllensvärd, Hedin, Nilson från Lidköping och
Bromée, som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till
ifrågavarande del af motionen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Ljungman: Då samtliga ledamöter i konstitutionsutskottet
från Andra Kammaren reserverat sig i den ifrågavarande punkten
med hemställan om bifall till hvad i denna del af motionen föreslagits,
så skall jag he att få framställa samma yrkande. Då kammaren
redan förut, åren 1874 och 1892, bifallit liknande hemställanden, så
hoppas jag, att kammaren nu vidhåller dessa sina äldre beslut. Och
jag gör så mycket hellre hemställan härom, som denna fråga är af
den beskaffenhet, att en opinionsyttring från kammaren eger stor betydelse.
Det synes mig nemligen icke vara att vänta, att Riksdagen
skall komma att definitivt antaga förslag om ändring af den öde
paragrafen med mindre än att initiativet dertill kommer från Kongl.
Maj:t; och för framkallande af ett sådant eger en opinionsyttring från
denna kammare tvifvelsutan sitt värde.

Jag hemställer om bifall till reservanternas yrkande.

Häruti instämde herrar Hedin och Manicell.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren herr Ljungmans in. fl:s vid punkten fogade reservation.

I punkten 2 hemstälde utskottet att herr Ljungmans förslag om
upphäfvande af sista punkten i § 6 regeringsformen (innehållande
bestämmelsen att bland de tre statsråden utan departement minst två
höra hafva förvaltat civil beställning) icke heller måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Jemväl emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits
af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström i Bodbyn, Dahn,
Johnsson i Bollnäs, Vahlin, Wikstén, Elowson, Gyllensvärd och Hedin,
som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till ifrågavarande
del af motionen.

Fredagen den 24 Mars.

11 NiO 24.

I fråga härom yttrade:

Herr Ljungman: Då kammaren upprepade gånger och senast

år 1888 bifallit hvad motionen i detta fall föreslår, så skall jag hemställa
om afslag på utskottets betänkande i denna del och bifall till
den af Andra Kammarens ledamöter i utskottet till punkten fogade
reservation.

Vidare anfördes icke. Kammaren afslog utskottets hemställan
och biföll det yrkande som innefattades i herr Ljungmans m. fl:s
reservation.

Punkten 3.

Bifölls.

§ 9.

Likaledes bifölls konstitutionsutskottets härefter föredragna utlåtande,
n:o 16, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§§ 35 och 36 regeringsformen.

§ io.

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande,
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 87 mom.
1 samt § 17, § 22, § 28 mom. 2 och § 89 regeringsformen så ock
om ändring i visst afseende af § 106 regeringsformen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att herr Ljungmans ifrågavarande
motion n:o 7, i hvad den afsåge ändring af § 87 mom. 1
samt § 17, § 22, § 28 mom. 2 och § 89 regeringsformen äfvensom
införande i § 106 regeringsformen af orden: »i den ordning, 87 § 1
mom. stadgar för stiftande af allmän civil- och kriminallag» icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herr Ljungman, som ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till motionen i hvad den afsåge ändrad lydelse af §§ 17, 22,
28, 87 och 89 regeringsformen;

samt af herr Vahlin.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungman: Beträffande här ifrågavarande motion skall
jag be att få säga några få ord. Förhållandet är nemligen, att vi

N:0 24. 12 Fredagen den 24 Mars.

under senare åren fått en ny lagstiftning, som icke subsumerar under
benämningarna »allmän civil- eller kriminallag» eller »kriminallag för
krigsmakten». Motionen afser derför att åt denna lagstiftning bereda
samma konstitutionella helgd, som nu tillkommer allmän civil- och
kriminallag samt kriminallag för krigsmagten och vidare att gifva åt
ordet »lag» en viss bestämd betydelse derhän, att med lag måtte
menas författning, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.

Så som nu grundlagen är affattad, då ordet lag kan användas
äfven om författning, som stiftats af Konungen allena, eger detta ord
en i hög grad sväfvande betydelse och har icke den konstitutionella
innebörd och det värde, som förut i 1772 års regeringsform. Emellertid
har, såsom var att vänta, Första Kammaren icke velat gå in på en
ändring af grundlagsbestämmelserna i fråga, och mitt förslag har således
förfallit. Jag hoppas emellertid, att en kommande 3-års-period
skall upptaga denna fråga, och att hon då skall vinna en tillfredsställande
lösning.

Jag har intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogos hvart efter annat och biföllos konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial:

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i visst afseende
af §§ 38 och 106 regeringsformen så ock motion om ändrad lydelse
af § 9 regeringsformen;

n:o 19, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42
regeringsformen; samt

n:o 20, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande n:o 5,
rörande väckt motion om ändrad lydelse af 51 m. fl. §§ regeringsformen.

§ 12.

Till behandling förekom statsutskottets utlåtande n:o 43, i anledning
af Kongl. Maj:t särskilda proposition, angående ordnande af
pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen.

Uti en den 17 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 36) hade Kongl. Maj.t föreslagit Riksdagen medgifva, att fältintendenter,
intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen måtte
få förklaras berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande
af fylnadspension funnes stadgade uti kongl. cirkuläret den 22 juni
1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda 60 lefnadsår
erhålla dylik pension, och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning måtte af Riksdagen bifallas.

ordnande
af pensionsförhållandena
vid
intendenturcorpsen.

Fredagen den 24 Mars.

13 N:o 24.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Lasse Jönsson, Pehr sou
i Törneryd, Petersson i Runtorp och Andersson i Lyckorna.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Lasse Jönsson: Som herrarne se af detta betänkande,
har jag jemte några andra inom utskottet reserverat mig mot detta
Kong! Maj:ts förslag. Jag anser nemligen, att hvarje steg, som
tages på den banan att besluta om pensioner åt någon corps, bör
tagas med största försigtighet. Ty efter det man beslutat om en
sådan pensionering, är det alldeles omöjligt att komma tillhaka och
få den ändrad, om den anses vara för liten eller för hög. Det har
visat sig, att pensionskassorna äro i ett betänkligt skick, samt att vi
kommit ut på ett sluttande plan och bestämt pensionsafgifterna för
små eller också afskedstagandet för tidigt. Här är nu fråga om en ny
corps, nemligen intendenturcorpsen, hvars tjensteman Kongl. Maj:t
föreslagit skulle erhålla pension vid 60 år. Alla de befattningar, som
här omtalas, äro så att säga civila befattningar, och jag anser, att
det kunde gå an, att afskedstagandet för deras innehafvare kunde
fördröjas en 5 år, så att det inträffade först vid 65 års ålder. De
personer, som skulle finnas anstälda vid den nya corpsen, äro ju 4
fältintendenter af l:sta klassen, 5 fältinteudenter af 2:dra klsssen,
30 intendenter af lista klassen, 16 intendenter af 2:dra klassen, 8
intendenter af 3:dje klassen och 53 förvaltare.

Det är ganska troligt, att döma efter uttalanden, som jag hört
från den komité, som är nedsatt för att granska civilstatens pensionsinrättning,
att man för denna stat föreslår antingen en förhöjning af
afgifterna för tjenstemännen eller också en längre tjenstetid; och troligen
blir då det senare antaget. Antager Riksdagen nu det föreliggande
förslaget och således sätter pensionsåldern för desse intendenturtjenstemän
till 60 år, och befinnes sedan den nämnda komitéus arbete
ega sådan grund, att förslag i ärendet inkommer till Riksdagen, så
skall alltid det beslut, vi nu fattat, ligga såsom ett prejudikat emot
oss. I händelse Riksdagen ville vidtaga någon åtgärd, skulle man
svara: en sådan fråga har nyligen förevarit i Riksdagen och Riksdagen
har på det och det sättet bestämt pensionerna för en annan klass
tjensteman; så att nog torde vårt beslut nu komma att ligga såsom
ett prejudikat.

Det är detta, som gjort mig betänksam vid att antaga detta
förslag; och jag tillåter mig derför att med yrkande om afslag å
Kongl. Maj:ts förslag hemställa, att pensionsåldern för intendenturcorpsens
tjensteman må i stället för 60 lefnadsår fastställas till 65 år.
Jag skall tillåta mig att göra yrkande om detta; och för närvarande
inskränker jag mig dertill.

Angående
ordnande
af pentionf
förhållandena
vid
intendenturcorpten.

(Forts.)

Herr Carl Ericson: Jag ber med anledning af den föregående
talarens anförande att få fästa kammarens uppmärksamhet på betydelsen

N:o 24. 14

Angående
ordnande
af pensionsförhållandena
vid
intendenturcorpsen.

(Forts.)

Fredagen den 24 Mars.

af den ansträngande tjenstgöring, intendenterna hafva. Man kan säga,
att deras tjenstgöring är af den beskaffenhet, att de visserligen skulle
kunna tjenstgöra till den lefnadsålder, G5 år, som nu ifrågasatts. Men
tager man hänsyn till den tjenstgöring, som förekommer i fält — och
det är ju den, som är den vigtigaste —• måste man erkänna, att det
är en högst ansträngande tjenstgöring, som fordras af intendenterna.
Allt hvad som hör till arméns underhåll hänger ju på deras verksamhet;
och den uthållighet, som af dem kan presteras och af dem
kräfves, är ofta utomordentligt stor. Således kunna af det förhållande,
att intendenterna skulle bibehållas i tjenst till 65 års ålder, följa de
allra största hinder för operationernas gång.

Med fästadt afseende å denna verkligen ansträngande tjenstgöring,
som fordras af intendenterna, anhåller jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr vice Talmannen: Herr talman, mine herrar. Jag var

icke närvarande, då denna fråga behandlades af utskottet, men på afdelningen
har jag deltagit i behandlingen af densamma.

Då man ser, att här föreligger förslag, att Riksdagen skall med
gifva, att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen
skola få komma i åtnjutande af fyllnadspension vid fylda 60
lefnadsår, tycker jag verkligen, att det är litet märkvärdigt, helst som
den siste talaren yttrade, att dessa tjenster äro mycket ansträngande.

Om jag går till kongl. cirkuläret af den 22 juni 1877, hvilket
åberopas såsom stöd för dessa förhållanden, så finner jag, att der
stadgas, att generaler utaf alla grader, generalintendenten, militärbefälhafvaren
på Gotland, krigsarkivarien samt vaktmästarne vid militära
embetsverk och staber skola för att erhålla fyllnadspension hafva uppnått
65 lefnadsår. Talaren nämnde, att dessa intendenturtjenstemäns
tjenstgöring är mycket ansträngande, men jag tycker, att deras tjenstgöring
icke kan vara mera ansträngande än ifrågavarande generalers,
hvilka skola leda det hela. Då dessa senare anses kunna tjenstgöra
till 65 år, så måtte väl ifrågavarande intendenturtjenstemän kunna
uppehålla sina befattningar till samma ålder, och då generalintendenten
och militärhefälhafvaren på Gotland äro skjddiga att qvarstå i tj ensten
till 65 års ålder, hvarför kunna då dessa intendenturtjenstemän icke
hänga med till 65 lefnadsår? Vilja de afgå ur tjensten tidigare, få
de väl nöja sig med den pension, de vid sådant förhållande äro berättigade
till, men vilja de hafva fylnadspension, så vidhåller jag min
åsigt, att man kan icke säga att deras tjenstgöring är mera ansträngande
än dessa generalers. Det är dessa skäl, som visa mig, att man
är på af vägar och att man icke hör gifva fylnadspension, då giltiga
skäl dertill icke kunna framvisas. Då vi inom denna kammare åtskilliga
gånger sträfvat att få pensionsåldern höjd, tycker jag, att vi genom
att bifalla Kongl. Maj:ts förslag stänga våra sträf vanden i detta hänseende.
Då vi hafva exempel på att det finnes tjensteman på det
militära området, som äro skyldiga att bibehålla sina befattningar till

15

N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

fylda 65 år, innan de kanna erhålla fylnadspension, så tycker jag,
att detsamma borde vara förhållandet med ifrågavarande intendenturtjenstemän.

Jag ber således att få yrka afslag å den kongl. framställningen
i denna del, ty jag tycker, att det ingalunda är befogadt, att dessa
tjensteman sättas i en bättre ställning än de, som äro angifna i det
kongl. cirkuläret och som hafva ännu högre befattningar än dessa. —
Jag yrkar således afslag å utskottets betänkande.

Herr Andersson i Högkil: Jag ber att få fästa uppmärksam heten

på att den föreliggande frågan alldeles icke är någon ny pensionsfråga.
De nuvarande intendenturtjenstemännen äro enligt gällande
bestämmelser berättigade till pensioner, och då nu urtima Riksdagen
beslutat, att en ny intendenturcorps skall upprättas, för hvilken nödiga
medel hufvudsakligen skola beredas på det sätt att från åtskilliga
anslag under fjerde hufvudtiteln för den nya corpsen få användas de
belopp, som derifrån utgått till intendenturtjenstemäns aflöning, så
är det väl alldeles obestridligt, att intendenturtjenstemännen på den
nya lönestaten skola vara berättigade till samma pensionsförmåner,
som tjenstemännen på de äldre staterna. Här är icke fråga om att
höja pensionsbeloppen, tvärt om komma dessa att i vissa fall blifva
icke så obetydligt minskade; icke heller är det fråga om att minska
vare sig tjensteåldern eller lefnadsåren, utan det är endast fråga om
att ordna dessa förhållanden så att de komma i öfverensstämmelse
med urtima Riksdagens beslut. Visserligen kan Riksdagen vidtaga
åtskilliga förändringar, men frågan är huruvida icke den af reservanterna
ifrågasatta förändringen är af sådan beskaffenhet, att de praktiska
olägenheterna öfverväga de ekonomiska fördelarne.

En talare berörde pensionskassornas ställning i allmänhet och
jag vill med anledning deraf erinra att, hvad särskildt arméns pensionskassa
beträffar, statsrevisorernas senaste berättelse visar en nettotillgång
vid 1891 års början af 6,708,681 kr. 51 öre och vid samma
års slut af 6,999,166 kr. 29 öre; således en ökning af omkring 290,000
kronor. — För min del skall jag taga mig friheten att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar 1 Då

jag reserverat mig mot utskottets förslag, var det på alldeles samma
skäl, som herr vice talmannen nyss anfört till stöd för sitt afslagsyrkande
å utskottets betänkande, nemligen att jag anser olämpligt att
intaga flera eorpser i pensionsstaten. Denna corps, som nu skulle insättas,
är visserligen ny, men vi hafva dock nyligen haft frågorna om
arméns pensionsförhållanden till behandling, och vi hafva då äfven
sett hvilket elände det är med arméns pensionskassa och att det alltid
göres anspråk på att staten skall höja sitt anslag till denna kassa.
Jag tror derför, att det är olämpligt att intaga flera eorpser än som
nu finnas förr än eu utredning blifvit verkstäld och man ser, huru

Angående
ordnande
af pension»-förhållandona
vid
intendenturcorpsen.

(Forts.)

N:o 24. 16

Fredagen den 24 Mars.

Angående
ordnande
af pensions
förhållandena
vid
intendenturcorpsen.

(Forte.)

Herr Lasse Jönsson: Då det nu framstälts yrkanden å afslag,
skall jag öfvergifva mitt förra yrkande och. äfven rösta för afslag.
Jag tror icke, att det kan vara någon fara dermed, ty, oaktadt en
talare på elfsborgsbänken påstod, att denna fråga icke vore ny utan
rent af en följd af hvad som förut skett, vågar jag dock motsäga
honom; det är en ny fråga och icke blott en följd af Riksdagens
beslut, och det synes mig, att det heror på arméns fullmägtiges afgörande,
huruvida denna corps skall vinna delaktighet i pensionskassan
eller icke.

Det kan således icke bestridas, att det är en ny fråga, men jag
tror, att det icke är någon skada skedd, om vi vänta ett eller annat år,
ty de nya tjenstemännen kunna väl icke under denna tid blifva
pensionsmessiga, och de, som förut äro intendenter och i tjenst, äro
redan pensionsberättigade, så att om dem är här icke fråga. Det kan
således icke vara farligt att dröja ett år för att möjligen under denna
tid få se, i hvilken ställning arméns pensionskassa befinner sig, ty
detta har ännu icke blifvit utredt. Innan man gör en ny corps delaktig
i denna kassa bör man väl undersöka, att man icke går tillväga
på samma sätt som vid civilstatens pensionskassa. Talaren på elfsborgsbänken
nämnde nyss, huru många millioner arméns pensionskassa har
i behållning. Men hur är det med civilstatens pensionskassa? Jo,
der laborerar man med en brist på 6 å 7 millioner. Man bör således
allt gå försigtigt till väga, innan man inlåter sig på nya pensionsförhållanden.
Om Kongl. Maj:t här hade tagit den ringaste hänsyn
till Riksdagens skrifvelse år 1877, så hade man kunnat hafva något
hopp om framgång och således äfven kunnat vara mera böjd för att
låta denna fråga gå igenom. Men Kongl. Maj:t har på ett nästan
hånfullt sätt afvisat nämnda skrifvelse och förklarat, att det icke ginge
för sig att förhöja officerarnes afgifter till pensionskassan, emedan de
med sina små inkomster icke skulle tåla vid eu sådan förhöjning.
Efter ett sådant svar får Riksdagen också vara beredd på att hålla
på sina rättigheter; ty om man låter allt gå på sätt, som det nu går,
så komma vi ingen vart. Man behöfver blott se litet närmare på
dessa pensionsafgifter från arméns officerare för att finna, huru obetydliga
de äro. Om jag till exempel antager, att en kapten af l:a
klassen vid landtförsvaret uppnått en tjensteålder af 30 år, deraf 10 år
såsom underlöjtnant, 10 år såsom löjtnant och 10 år såsom kapten,
så är han berättigad till en årlig pension af 2,240 kronor för sig,
och dessutom blir hans efterlemnade enka berättigad till årlig

det förhåller sig med pensionsåldern, afgifterna till kassan och mera
dylikt.

Då denna corps så nyligen bildats, torde icke så många af dess
tjensteman på länge blifva pensionsmessiga, så att man nog kan dröja
ett eller annat år, till dess man får reda ut saken. — Jag anhåller
derför, herr talman, att få yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition
som utskottets förslag.

Fredagen den 24 Mars.

17 N:o 24.

pension af 500 kronor. För att komma i åtnjutande af denna förmån
skall han hafva till arméns pensionskassa samt till enke- och pupill -

kassan hetalat:

såsom underlöjtnant:

under tio år å 34,so pr år................kr. 345: —;

såsom förste löjtnant:

under tio år å 61 kr...................» 610: —;

samt såsom kapten:

under lika lång tid ä 138,60 ...............» 1,386: —,

-eller för hela tiden sammanlagdt............kr. 2,341: —.

Om jag också förräntar dessa utgifter med 4%, och denna ränta årligen
lägges till kapitalet, så skulle dessa afgifter och räntor efter
50 lefnads- och 30 tjenstår för sistnämnda tjenstegrad uppgå till
kr. 3,759,20. Detta belopp skulle således motsvara hans pension,
2,240 kronor, för ett och två tredjedels år och enkans pension för
7 Vä år. Således är det endast för 12/s år, som han sjelf fått betala
pensionsafgifter för sig och enkan; resten skall staten betala. Månne
det icke under sådana förhållanden kan vara skäl att gå försigtigt
till väga? Jag skall derför taga mig friheten att, med återtagande
af mitt förra yrkande, be att få yrka af slag å såväl Kongl. Maj:ts
proposition som utskottets hemställan, under uttalande af den förhoppning,
att Kongl. Maj:t ville taga saken i närmare öfvervägande
samt för Riksdagen framlägga ett förslag, grundadt på beräkningar,
på hvilka man kan lita, innan man inlåter sig på att öka de pensionstagandes
antal.

Herr R. Berg: Då en med denna likartad fråga förevar för
några veckor sedan med anledning af en af den siste ärade talaren
väckt motion rörande förändring af åldersgränsen för pensionering af
arméns kompaniofficerare, så tog jag mig dervid friheten att bemöta
hvad han då yttrade —- hvilket nu dock blifvit såväl af honom förnyadt
som jemväl upptaget af herr Nils Petersson i Runtorp — beträffande
dels önskvärdheten af en utredning angående beskaffenheten
af arméns pensionskassas ställning, dels de ständigt återkommande
klagomålen öfver att från regeringens sida årligen framställas nya
och förökade anspråk på förstärkning till denna kassa. Men de af
herrarne, som voro med på den tiden, då denna pensionsfråga reglerades
och dessa pensionsafgifter bestämdes, de känna allt för väl, att
Kongl. Maj:t då hade framlagt ett fullständigt förslag, hvarur tydligt
framgick, att förslagets antagande komme att medföra behofvet af ett
årligen ökadt anslag. Denna tillökning har på de senare åren varierat
mellan 20 och 40 tusen kronor.

Jag tog mig friheten att vid senaste diskussionen här i kammaren
rörande nyss nämnda pensionsålder nämna, att jag trodde mig veta, att å
.anslaget till arméns pensionskassa för 1892 skulle komma att återAndra
Kammarens Prot. 1893. N:o 24. 2

Angående
ordnande
af pensionsförhållandena
vid
intendenturcorpsen.

(Forts.)

N:o 24. 18

Angående
ordnande
af pensionsförhållandena
vid
intendenturcorpten.

(Forts.)

Fredagen den 24 Mars.

bäras ett mindre belopp, som icke komme att för nämnda år erfordras,
men att jag tillika ansåg, att man ännu under två eller tre år skulle
komma att begära ökadt anslag, dock till det jemförelsevis obetydliga
beloppet af 15,000 å 20,000 kronor. Emellertid är jag fullt förvissad
om, att detta anslag om två eller tre år nått sin kulminationspunkt,
samt att den siffra, som vi då uppnått, icke skall öfverskrida
den siffra, som Kong!. Maj:ts förslag vid 1877 års riksdag angaf.

Hvad beträffar officerarnes och de civile tjenstemännens inom
armén afgifter, så är det visserligen sant, att dessa utgöra en ringa
del af det jemförelsevis stora anslag, som staten lemnar; men dervid
ber jag få nämna, dels att armén till pensionskassan öfverlemnat den
icke obetydliga kassa, som den hade förut, dels att, såsom jag äfven
sade härom dagen, dessa pensioner icke blott äro afsedda att utgöra
understöd för ålderdomen, utan äfven en ersättning derför, att de till
en viss ålder — för flertalet till 65 år — skola vara disponibla i
händelse af mohilisering.

Hvad särskildt angår nu ifrågavarande tjensteman, så vore det
väl bra hardt, om dessa personer, hvilka för närvarande äro berättigadetill
pension vid en viss ålder, skulle endast på den grund, att de
öfverfiyttas på en fast corps — intendenturcorpsen — komma i en
sämre ställning.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på af slag derå; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i utlåtandet n:o 43,
röstar

Ja;

Den, det ej väll, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 68 ja, men 75 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren afslagits.

§ 13-

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 44, i anledning
af Kong! Maj:ts proposition till Riksdagen angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria Kristina Olsson från
Raseberg i Skaraborgs län.

Fredagen den 24 Mars.

19 N:o 24.

§ 14.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 45, i anledning
af väckt motion om godtgörelse till åboen Carl Nilsson i Berg för
utgift, som han i egenskap af förmyndare för aflidne arrendatorns af
militiebostället Berg i Qville socken omyndiga barn fått vidkännas
såsom arrendeskilnad för nämnda boställe.

Under uttalande af den åsigt, att, ehuruväl skäl syntes förefinnas
för beredande af godtgörelse åt Carl Nilsson för hvad han i
förevarande hänseende utbetalt, den derom nn gjorda framställningen
icke borde föranleda någon särskild åtgärd från Riksdagens sida, och
att Kongl. Maj:t, derest Nilsson till Kongl. Maj:t i vederbörlig ordning
ingåfve ansökan i ämnet, icke torde underlåta att vidtaga den
åtgärd i fråga om beredande af godtgörelse åt Nilsson, hvartill
Kongl. Maj:t efter ärendets utredning kunde finna förhållandena
föranleda, hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom Andra Kammaren
af herr C. T. Lind väckta motion, n:o 183, icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Hedin, som yttrade: Jag har, herr talman, slitits fram
och till baka mellan tvenne intryck. Mitt första intryck var att rent
af anhålla om bifall till den väckta motionen; men vid närmare besinning
har jag trott mig finna, att utskottet må hända näppeligen
har kunnat göra annat än hvad utskottet gjort, nemligen att hemställa
om afslag å motionen.

Det är emellertid en så sorgefull historia, som berättas i utskottets
utlåtande och i den motion, som dertill gifvit anledning, att
det synes mig, som om man icke skulle kunna läsa densamma annat
än med blödande hjerta. Staten ålägger en person vid ansvar att
åtaga sig ett förmynderskap. Han kan icke utom under vissa i lagen
angifna fall undandraga sig detsamma. Han må sakna tid, han må
sakna förmåga att sköta detsamma, han må derigenom utsätta sig
för huru stor risk som helst, men han är tvungen att åtaga sig uppdraget
—• och så blir följden den att, för att begagna ordalagen i
utskottets utlåtande å sid. 6, »genom försummelse» — en i sanning
undar sådana omständigheter ursäktlig försummelse ■—- »eller brist af
kännedom om lagens föreskrift» — hvilken brist också kan vara lika
ursäktlig — »hade sålunda mannen i fråga hårdt straffats, ty ofvan
nämnda utbetalning af 1,796 kronor 53 öre hade medtagit nästan hela
hans egendom, som bestått af en mindre hemmansdel med lösörebo.»

Om det är lag att staten på detta sätt, för att komma i besittning
af den ifrågavarande summan, skall sköfla en enskild mans
timliga lycka, så är det sannerligen deremot icke rätt. Han har fått

I fråga om
ersättning åt
åboen Carl
Nilsson i
Berg för
utgifvet
skilnadsarrende.

N:o 24. 20

I fråga om
ersättning
åt åboen
Carl Nilsson
i Berg f ör
vtgifvet
skilnadsarrende.

(Forts.)

Fredagen den 24 Mars.

betala detta för skilnadsarrenden till staten, derför att i myndlingarnes
bo icke fans någonting att taga. Han bar fått betala det, derför att
han försummat att göra ansökan om urarfvagörelse för ifrågavarande
medel.

Men jag ser, att den slutliga domen, Kongl. Maj:ts dom i ärendet,
är af den 21 september 1892. Deremot bar på grund af en
Riksdagens framställning och en kongl. proposition, hvarpå följde ett
riksdagsbeslut, utfärdats ett kongl. cirkulär den 16 maj 1890, af
hvilket, så vidt jag är i stånd att läsa innehållet, skulle framgå, att
de skilnadsarrenden, under hvilka det skilnadsarrende faller, för hvilket
denne man fått gå ifrån sin egendom, skola eftergifvas och ur
kronans räkenskaper afskrifvas. Huru skall det kunna förklaras, då
ett sådant beslut fattats, att icke i den dom, som fäldes föga mer
än två år efteråt, någon hänsyn till detta beslut tagits? Har icke
möjligen något misstag här blifvit begånget, eller skall den dömande
myndigheten icke vara skyldig att vid pröfningen af en sådan fråga
taga hänsyn till den bestämmelse, som blifvit meddelad genom
Kongl. Maj:ts och Riksdagens samfälda beslut och som publicerats i
kongl. cirkuläret af den 16 maj 1890. Är det beslutadt, att alla de
arrenden, som äro af samma kategori som det här ifrågavarande,
skola eftergifvas och ur kronans räkenskaper afskrifvas, huru är det
då rimligt, att denne man kan på grund af en annan omständighet,
som härigenom upphäfves, blifva dömd att utbetala denna summa?

Jag ser väl, att utskottet icke har saknat deltagande för den så
illa behandlade eller, som utskottet rätteligen säger, så hårdt straffade
mannen, men jag kan också förklara för mig, att utskottet icke ansett
sig kunna bifalla motionen.

Kär någonting sådant kunnat ske som det ifrågavarande, då
domen af den 21 september 1892, trots cirkuläret af den 16 maj
1890, kunnat fällas, så hyser jag dock stor tvekan om, huru vida det
må finnas någon utsigt för den ifrågavarande mannen att genom
framställning till Kongl. Maj:t få rättelse i saken, och derför skulle
jag, om jag vågade, vara frestad att göra framställning om en skrifvelse
från Riksdagen till Kongl. Maj:t, men må hända får man vänta
med det till ett följande år.

Det torde äfven hända, att någon af statsutskottets ledamöter
kan hafva några upplysningar af vigt att i denna fråga meddela.

Jag vågar icke för närvarande göra något yrkande, så frestande
det än kunde vara.

Herr Persson i Stallerhult anförde: Jag tror mig icke säga för
mycket, om jag påstår, att inom statsutskottet ingen meningsskiljaktighet
rådde beträffande det berättigade i, att den ifrågavarande
personen erhölle ersättning för sina förluster. Frågan gälde
endast, under hvilken form statskassan rätteligen borde till honom
återställa de penningar, som han dömts att utbetala, och i det afseendet
kom man till den uppfattningen, att det vore rigtigast, att

21 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

ersättningen lemnades genom restitution. Då utskottet sålunda nöd- 1 fråga om
gades afstyrka motionen, intog derför, som lierrarne torde finna, utskottet
i sin motivering en antydan om, att lian — såsom man väl Carl VSo»
kan hoppas — skall kunna utfå summan restitutionsvis, om han gör * Berg för
vederbörlig framställning derom.

Beträffande den dom, på grund hvaraf han fått betala ifråga- ‘arrende.
varande summa, vill jag nämna, att rättegångsförhandlingarna före- (Forts.)

visades på afdelningen. Af dem inhemtas, att vederbörande uppbördsman
lagsökte honom i hans egenskap af förmyndare för den aflidne
arrendatorns efterlemnade omyndiga barn. Konungens -befallningshafvande
dömde då, att Kilsson skulle i egenskap af förmyndare betala
af de medel, som förvaltades för barnens räkning. Kär sedan
exekutorn kom, så visade Kilsson, att det ej fans några tillgångar;
och då var det ]u naturligt, att på den domen inga penningar kunde
erhållas. Emellertid företog sig, med anledning häraf, kronoombudsmannen
att instämma honom för häradsrätten för att utfå dessa
arrendemedel af Kilssons egna tillgångar, och grundade detta yrkande
derpå, att han försummat att göra sig urarfva. Alldenstund nu
Kilsson verkligen uraktlåtit att göra sig urarfva, är det tydligt, att
häradsrätten icke kunde döma på annat sätt än den gjorde, utan
måste ålägga honom att utbetala summan. Kilsson öfverklagade detta
utslag i hofrätten, men anförde icke annat skäl för ändring i häradsrättens
dom, än att Konungens befallningshafvande sagt, att summan
borde betalas af myndlingarnes medel. Hofrätten kunde då efter
gällande lag intet annat göra än fastställa häradsrättens utslag. Derefter
gick Kilsson till högsta domstolen; men då han äfven der som
skäl endast anförde, att han, enligt Konungens befallningshafvandes
utslag, skulle betala summan af sina pupillers medel, så faststälde
högsta domstolen naturligtvis underrätternas dom och förklarade
Kilsson skyldig att erlägga beloppet af egna medel. Och då nu
Kilsson hotades med utmätning, derest han icke betalade, så betalade
han beloppet. Ty Kilsson viste icke det ringaste om den afskrifning,
som redan då egt rum af skilnadsarrendena — om än man hade
kunnat vänta, att kronans uppbördsman icke bort sakna kännedom
derom.

Såsom synes af de data, som äro angifna i utskottets betänkande,
föll den anförda Kongl. Maj:ts dom först så sent som den
21 september 1892. Deremot hade den afskrifning af skilnadsarrendena,
som Riksdagen på framställning af Kongl. Maj:t beslutat, blifvit
meddelad redan genom kongl. cirkuläret af den 16 maj 1890. Detta
cirkulär utfärdades sålunda nära 2Va år innan han betalade; och då
häradsrättens utslag är dateradt den 28 april 1890, utfärdades följaktligen
cirkuläret endast 18 dagar efter häradsrättens dom.

Vidare är det att märka, att i Kongl. Maj:ts proposition om
afskrifning af skilnadsarrendena är den ifrågavarande summan särskilt
angifven. Det var 621,000 kronor, som Riksdagen godkände
till afskrifning, och bland de 66,000 kronor, som kommo på Göte -

N:o 24. 22

I fråga om
\ ersättning
* åt åboen
Carl Nilsson
i Berg för
utgifvet
skilnadsarrende.

(Forts.)

I fråga om
inköpen af
mark för
bildande af
kronoparker.

Fredagen den 24 Mars.

borgs och Bohus län, finnes äfven det här omförmälda beloppet upptaget.
Det upptogs såsom möjligt att återfå, åtminstone delvis, genom
process, men det oaktadt yttrade finansministern, då frågan förekom
i kammaren, att man icke finge fästa sig vid, att man i en
framtid möjligen kunde få igen det ena eller andra beloppet, och på
den grund godkände Riksdagen den föreslagna afskrifningen i sin
helhet, och då är det ju gifvet, att äfven denna summa blef af
Riksdagen afskrifven.

Nu kan det icke vara tu tal om, att icke vederbörande uppbördsman
gått öfver sin befogenhet, då han indrifvit en summa, som redan
blifvit afskrifven; och då frågan dessutom är så klart utredd genom
Riksdagens skrifvelse år 1890 till Kongl. Maj:t beträffande afskrifning
af skilnadsarrendena, Kongl. Maj:ts cirkulär af samma år och
statsutskottets föreliggande utlåtande, så är det ju allt skäl att förmoda,
att, om Nilsson ingår till Kongl. Maj:t med framställning
derom, han skall återfå dessa medel, och det icke på billighetsskäl,
utan på, efter min tanke, fullgiltiga rättsskäl.

Då jag derför nu yrkar bifall till utskottets förslag, gör jag det
i den fullkomliga öfvertygelsen, att ändamålet med motionen skall
på det antydda sättet kunna vinnas.

Häruti instämde herr Gunnar Eriksson.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 46, i anledning
af väckt motion om restitution åt Göteborgs museum af 1,034
kronor 90 öre, utgörande erlagd tull för vissa af nämnda museum
från utlandet införskrifna konstverk.

§ 16-

Föredrogs vidare statsutskottets memorial n:o 47, i anledning af
remiss med öfverlemnande af uppgift å förändringar år 1892 i statsverkets
inkomster af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar
m. in.

Jemte framläggande af två särskilda förteckningar dels å hemman
och lägenheter, hvilka jemlikt kongl. brefven den 29 maj 1874,
den 6 juni 1779, den 27 juni 1887, den 18 maj 1888 och den 29
maj 1891 blifvit under år 1892 af domänstyrelsen försålda, dels ock
å de under sistnämnda år i och för bildande af kronoparker afslutade

Fredagen den 24 Mars. 23

inköp af mark för kronans räkning, lemnade utskottet i detta memorial
ett meddelande angående förändringar år 1892 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade egendomar.

Herr von Fries en begärde ordet och yttrade: Herr talman!

Då jag ser herr statsrådet och chefen för finansdepartementet bär
närvarande, kan jag icke underlåta att fästa kammarens uppmärksamhet
på en omständighet, som jag redan i statsutskottet, då denna
fråga der behandlades, berörde, nemligen att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke inköpen af mark för bildande af kronoparker kunde något
mer, än som hittills skett, likformigt fördelas öfver hela riket. Om
man ser på dessa inköp under föregående år, så finner man förhållanden,
som angifva en viss ojemnhet och olikformighet. Jag skall
dervid hufvudsakligen uppehålla mig vid de tre sista åren, emedan
dylika inköp då skett i långt större omfattning än under de föregående.
Under åren 1875—1889, d. v. s. under femton år, inköptes
mark till bildande af kronoparker för ett belopp af 1,846,931 kronor
52 öre eller för i medeltal omkring 123,000 kronor om året. Under
de tre sistförflutna åren har sammanlagda inköpspriset stigit till nästan
samma belopp som under de föregående femton, nemligen till 1,775,093
kronor 6 öre, hvilket gifver ett årligt medeltal af nära 600,000 kronor
emot de förra 123,000, Ser man då på inköpen under de tre
sista åren, finner man, att på ett enda län kommer ett belopp af
708,000 kronor, således icke långt från hälften af hela inköpssumman
för de ifrågavarande 3 åren. Det län jag åsyftar är Skaraborgs län.
Det kan utan tvifvel icke undgå att väcka uppmärksamhet, när man
genomläser dessa uppgifter, att inköpssumman är så ojemnt fördelad
på de olika delarna af riket. Herr talman! Det är endast denna
erinran jag velat göra.

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Anmärkningen kan omöjligen anses vara annat än fullt rigtig, då
man ser på de siffror, som här föreligga, men jag ber att få upplysa
kammaren, att det icke alltid är tillfälle för staten att för billigt
pris få köpa sådan mark, som här är i fråga, öfver allt hvar man behagar.
Det har icke varit någon särskild nödvändighet att öka den
skogbärande marken just i Skaraborgs län, som förorsakat de stora
inköpen der, utan orsaken har varit, att de två egendomar, som der
inköpts, nemligen en del af Skagersliolm och Granviken, visserligen
äro belägna i närheten af Tivedens stora skogsområde. Men då
de hafva erhållits för ett synnerligen billigt pris — äro välbelägna
för afsättning — och till största delen äro beväxta med lofvande ungskog,
torde köpet af dessa egendomar kunna med fullt skäl anses såsom
fördelaktigt för staten. Kunde man få inköpa sådan mark, som ligger
alldeles kal, och bereda den för återväxt, såsom t. ex. vid Ljungby

N.o 24.

I fråga om
inköpen af
mark för
bildande af
kronoparker.
(Forts.)

N:o 24.

I fråga om
inköpen af
mark för
bildande af
kronoparher.
(Forts.)

24 Fredagen den 24 Mars.

i Kronobergs län, samt vissa delar af Halland och Skåne, så vore
detta naturligtvis särdeles lämpligt. Bemödanden att få sådana köp
till stånd hafva icke saknats, och man har också till viss grad lyckats,
hvarom t. ex. det stora köpet af hemman under Stjernarp här vittne,
ett köp, som enligt min tanke var mycket fördelaktigt. Det omfattade
eu areal af, såsom jag vill påminna mig, öfver 5,000 tunland, och
man har der utsigt att, liksom på flera andra ställen egt rum, kunna
förstora den inköpta arealen genom inköp af andra närbelägna hem*
man, som man antager att egarne äro villiga att al yttra, så att man
har förhoppning att der kunna bilda en kronopark på 10,000 å 11,000
tunnland. På samma sätt förhåller det sig i södra delen af Kronobergs
län mot Blekingegränsen, som också är särdeles lämplig för
fortsatta inköp af sådan mark. Och man söker i allmänhet att köpa
mark på sådana ställen, der man kan få göra ytterligare inköp i
närheten.

Den rättighet, som Riksdagen undan för undan meddelat Konungen
att sälja mindre kronoegendomar och att, allt efter som medlen för
dessa försäljningar inflyta — hvilka inbetalas under loppet af 6 år —
disponera desamma till inköp af mark för kronopark — dessa medel
uppgå till icke långt från två millioner — har föranledt, att det
finnes godt tillfälle att gorå hvad den värde talaren önskade i sitt
anförande — då det nemligen med fördel låter sig göra — hvari jagmed
största nöje instämmer.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mine herrar! Jag vet

icke hvad talaren på stockholmsbänken åsyftade, när han anmärkte,
att i Skaraborgs län inköpts så ofantliga egendomar för bildande af
kronoparker. Men för den händelse han dermed ville antyda, att man
härigenom skulle hafva beredt Skaraborgs län en särskild fördel, vill
jag framhålla, att jag beträffande den uppfattningen är af en afvikande
mening. Som bekant, är det efter bevillningen, som man betalar landstingsskatt;
men för dessa inköpta egendomar erläggas, enligt gällande
bevillningsförordning, icke någon bevillning och utgöres följaktligen
icke heller någon landstingsskatt. Då vi nu förut inom Skaraborgs
län hafva kronoegendomar till ett värde af öfver 12,000,000 kronor,
hvarför icke utgöres någon bevillning, så är det klart, att de enskilde
jordegarne skola få sina skatter betydligt höjda, när under sådana
förhållanden statens egendomar ökas. De ifrågavarande inköpen äro
sålunda ganska dyrbara för de enskilde och icke till någon fördel för
länet — åtminstone icke om man ser saken från den ekonomiska sidan.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på en annan sak.
Det memorial, som rörande de nu ifrågavarande förhållandena årligen
inkommer till statsutskottet, är åtföljdt af en förteckning såväl öfver
statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar
som öfver de inköp som skett, och i denna förteckning behagar
domänstyrelsen, oaktadt det nya systemet för mått, mål och
vigt är infördt till ovilkorlig efterrättelse sedan år 1889, ännu använda

25 N:0 24.

Fredagen den 24 Mars.

benämningarna kubikfot, kannor, centner och skålpund. Den afdelning
af statsutskottet, som bebandlat denna fråga, har försökt att på enskild
väg få detta rättadt; men då detta varit utan resultat, har jag
här velat göra denna anmärkning,
framställa.

I fråga om
inköpen af
mark för
bildande af

Jag har icke något yrkande att kronoparker*

Herr von Frie sen: Då jag hör, att de ifrågavarande inköpen

icke varit till någon fördel för Skaraborgs län, så styrkes jag ytterligare
i min uppfattning, att det vore stort skal att likformigare fördela
inköpen för bildande af kronoparker öfver hela riket; ty det
finnes väl ingen anledning att vara särskilt ovänligt stämd mot
Skaraborgs län.

Jag instämmer för öfrigt i den förre talarens åsigt, att formen
för dessa uppgifter från domänstyrelsen är något antiqverad; men jag
har vid genomläsandet af det föreliggande betänkandet funnit, att
statsutskottet just icke föregått med godt exempel, ty någon sämre
typografisk anordning än af de uppgifter, som lemnats i statsutskottets
betänkande, kan man icke gerna finna. Jag skulle derför, herr talman,
vilja uttrycka den önskan, att detta betänkande hädanefter måtte
komma från statsutskottet med en bättre typografisk uppställning.

Herr Bergendahl: Herr talman, mine herrar! Jag vill endast

uttrycka min förvåning öfver, att den ärade talaren på stockholmsbänken
kan sätta i fråga en likformighet i afseende å inköpen af
mark för bildande af kronoparker. Det är ju alldeles klart, såsom
också herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade, att
det beror på förhållandena, nemligen om det finnes egare, som vilja
sälja, om den ifrågavarande marken är fördelaktig för staten, o. s. v.
Hvad särskildt dessa omtalade egendomar i Skaraborgs län beträffar,
så har jag kännedom om dessa, och jag tror, att inköpet af dem varit
mycket fördelaktigt, särskildt Granviken, som särdeles har ett gynsamt
läge för afsättning af skogsprodukterna. Jag kan således icke finna
annat, än att domänstyrelsen handlat mycket rigtigt, såsom den hittills
förfarit vid dessa inköp.

Jag har endast velat inlägga denna gensaga emot talaren på
stockholmsbänken.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall för min del icke in blanda

mig i denna tvist om lämpligheten af de gjorda inköpen, men
jag skall i stället tillåta mig att beröra ett annat förhållande i samband
härmed. Det har ju varit ett önskningsmål, att dessa inköp icke
forcerades hastigare, än medlen för försålda, mindre kronoegendomar
inflyta. Såsom herrarne hafva sig bekant, skola de för nämnda egendomar
inflytande köpeskillingar inlevereras till riksgaldskontoret för att
sedermera hållas Kongl. Maj:t till banda för inköp af mark i och för
bildande af kronoparker. Men i riksgäldskontoret har redan för länge
sedan varit slut på sådana köpeskillingar. Det kan då icke gå på

N:0 24. 26

J fråga om
inköpen af
mark för
bildande af
kronoparker.

(Forts.)

Fredagen den 24 Mars.

annat sätt att liqvidera nyinköpta egendomar, än genom förskott från
statskontoret. Statskontoret åter måste för ändamålet använda andra
för handen varande medel, och på sådant sätt komma dessa inköp att
tynga på andra statsinkomster, hvilket icke kan vara lämpligt, så att,
om något vore önskligt med afseende på dessa nn antydda förhållanden,
så vore det, att man i fråga om dylika egendomsinköp rättade sig
något mer efter tillgångarne än nu är fallet, eller, om jag så får uttrycka
mig, »rättade munnen efter matsäcken».

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Det är fullkomligt rigtigt som den ärade talaren säger, men jag vill
upplysa, att de förskott, som riksgäldskontor et lemnar, icke kunna
vara så synnerligen stora, och i alla händelser icke mycket utöfver
hvad som i allmänhet inflyter påföljande 14 mars — som bekant inflyta
köpeskillingarna för de försålda kronoegendomarne den 14 mars.
Det är ju alldeles klart att, om, sedan dessa köpeskillingar användts,
några större köp inträffa på hösten, de förskott, som användas till
gäldande äf dessa köp, icke kunna ersättas förr än den 14 mars följande
år, då nya köpeskillingar inflyta. Jag kan icke uppgifva beloppen
på dessa förskott, men jag föreställer mig, att de i alla händelser
icke kunna vara så synnerligen mycket öfver 150,000 kronor,
kanske 200,000 kronor; jag kan dock icke nämna siffran fullt exakt.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall endast, med anledning

af herr finansministerns yttrande angående dessa förskottsmedel till
inköp af mark för kronans räkning, be att få upplysa, att riksgäldskontoret
icke har någon rättighet att utbetala förskott på sådana köpeskillingar,
hvarom här är fråga, utan det är statskontoret, som har
att utbetala dem, sedan statskontoret härtill bemyndigats af herr finansministern.
I riksgäldskontoret finnes för närvarande icke ett enda
öre i behåll på köpeskillingar för försålda hemman, och der har icke
heller funnits några sådana medel på ganska länge. De köpeskillingar,
som af statsverket på sista tiden utbetalats till inköp af mark för
kronans räkning, hafva af statskontoret förskotterats, och detta i sin
ordning har gjort, att statskontorets behof af s. k. kassaförstärkning
har ökats.

Det är endast denna gensaga, som jag velat inlägga mot herr
finansministerns senast yttrande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Memorialet
lades till handlingarna.

§ 17-

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 48, angående beräkningen
af statsverkets ordinarie inkomster.

Fredagen den 24 Mars.

27 N:0 24.

Punkterna 1 och 2.
Biföllo9.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 18.

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 49,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse, för bildande
af Kungsörs köping, af mark från Kungsörs kungsladugård,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 19-

Förekom till behandling statsutskottets utlåtande n:o 51, i an- 8
ledning af Kongl Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel läkemedel till
till utveckling af statens telefonväsen. utveckling

af statens

I proposition af den 22 december sistlidna år hade Kongl. Maj:t, tele/°nvä,enunder
åberopande af ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll öfver
finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen »att bemyndiga
riksgäldskontoret att tillhandahålla telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling
af statens telefonväsen ett lånebelopp af en million kronor,
att, i mån af behof och sedan detta för hvarje gång blifvit af Kongl.

Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas och jemte
ränta, motsvarande den ränteutgift, som genom berörda belopps öfverlemnande
till telegrafstyrelsen riksgäldskontoret förorsakas, inom tolf
år från första lyftningsdagen återgäldas medelst afbetalningar, i den
mån telegrafverkets medel dertill lemna tillgång, dock så, att dylika
afbetalningar böra en månad förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret
tillkännagifvas.»

Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Wijkander: När vid behandlingen af utgifterna under

riksstatens sjunde hufvudtitel frågan om anslaget till statens telefonväsen
var före, då vidtog kammaren eu ganska betydlig reduktion
i det af Kongl. Maj:t begärda anslaget. Vi hörde, hurusom här i
kammaren vid samma tillfälle framstäldes yrkande på en ännu be -

N:o 24. 28

Fredagen den 24 Mars.

Angående tydligare reduktion, och det visade sig vid voteringen, att detta yrkande
lån‘^medeltal v.ann oanska stor anklang inom kammaren. Nu har statsutskottet
■utveckling af tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts förslag om beredande af lånemedel
statens tele- till utveckling af statens telefonväsen, utan att på något sätt beröra
fonvasen. SOm var anledningen till den ofvan nämnda reduktionen, eller

( orts.) man ansåg, att en del af de interurbana ledningarne äfven skulle

anläggas för lånemedel. Frågan synes mig vara af den betydelse, att
jag begärt ordet för att rigta uppmärksamheten härpå.

De betydliga lånemedel, som Riksdagen stält till vederbörande»
förfogande, ha gjort, att statens telefonväsen kunnat under de sista
fem åren utvidgas till den ganska stora omfattning, det nu bar. Man
måste erkänna, att det varit med stor skicklighet och energi, som
detta utvidgningsarbete utförts, och att framgången varit så stor, som
man kunnat önska. Men på samma gång jag med nöje medgifver
detta, anser jag, att det ligger en stor risk uti, om det system i afseende
på utvecklingen af statens telefonväsen, som hittills följts,
fortfarande skall komma att i oförändrad form fortsättas. Det bar
nu lyckats statens telefonväsen att blifva herre öfver de flesta enskilda
lokalnäten. Det är således icke endast de interurbana ledningarne,
utan äfven de lokala näten, som ligga i statens band. Naturligtvis
komma härigenom att inom kort uppstå mycket stora utgifter,
på grund af att de befintliga ledningarne mycket hastigt förstöras,
och att de apparater, som användas, möjligen inom kort komma
att blifva antiqverade. Under sådana förhållanden kan statskassan
snart få vidkännas stora utgifter för att hålla i stånd den telefonmateriel,
som blifvit af staten förvärfvad. Yi hafva hört, att man motiverat
de höga prisen inom statens lokala telefonnät dermed, att de
äro nödvändiga för att få medel till att underhålla de intururbana
ledningarne. Till en viss grad är detta berättigad^ men jag tror, att
det är påtagligt, att, om detta drifves till sin spets, derigenom kunna
uppstå ganska ledsamma följder.

Inom kort ha vi från regeringen att förvänta förslag om sammanslagning
af post- och telegrafverken, hvilken jag för min del anser
vara högst önsklig. Då en sådan sammanslagning egt rum, kunna
vi hoppas, att hvarje liten poststation på landet skall blifva en centralstation
för telefonverksamheten på orten. Yi kunna då vänta att
få telefonväsendet geuomfördt i de minsta detaljer. Men skall detta
ske med statsmedel, är det gifvet, att bär komma att begäras så
stora summor, att jag icke tror, att jag misstager mig, om jag säger,
att Riksdagen icke kommer att bevilja dessa medel. På samma gång
kommer man att så förqväfva de enskilda intressenas initiativ, att
man kan befara, att missnöjet och klagomålen blifva stora. Enligt
mitt förmenande vore det rigtigare, att staten nu, sedan den fått ett
så stort telefonnät, som den har — och hvilket varit nödvändigt för
att den med framgång skall kunna sköta de interurbana ledningarne
— i stället för att undertrycka den enskilda konkurrensen, icke uppmuntrade
bildandet af enskilda telefonnät och underlättade deras insättande

Fredagen den 24 Mars.

29 N:o 24.

i samtrafik med statens interurbana ledningar. Om det kommer att
fortgå på samma sätt som hittills, kommer snart, på grund af de höga

prisen för samtrafik med statens nät, bildandet af enskilda lokalnät

att afstanna. Följaktligen kunna vi icke få en sådan utveckling i
telefonväsendet, som jag nyss antydt. Det är äfven ur ekonomisk

synpunkt för staten fördelaktigt att erhålla en massa lokalnät, som

stå i samband med statens ledningar. Det är bättre att ha en mängd
lokalnät, som betala någon afgift för samtrafik, än om inga sådana
uppstå, på grund af att staten förhindrar detta genom höga afgifter
för lokalnäten. Under sådana förhållanden synes det mig vara nödvändigt,
att staten nu ändrar sitt system och ställer sig välvillig och
uppmuntrande mot de enskilda lokalnäten. Först då kan man vänta,
att de få en sådan utveckling, som jag för min del anser önskvärd.

I sammanhang härmed vill jag påpeka, att den afgift, som erlägges
för samtal på de interurbana ledningarne, är åtminstone delvis
alldeles för låg. Då ett telegram kostar 50 öre, är det onaturligt,
att man får ett samtal på tre minuter för 50 öre, då man vet hvilka
vidlyftiga omständigheter, som äro förenade med att få ett sådant
samtal till stånd. För min del anser jag, att man hör hålla någon
högre afgift den tid på dagen, när de flesta telefonsamtalen ega rum,
d. v. s. den tid, då de stora handelskontoren sköta sin korrespondens,
och som bekant äro förhållandena också så i utlandet. Under öfriga
delar af dygnet, då samtalskonkurrensen är mindre, kan man hålla
en lägre afgift, hvaraf personer, som icke ha så brådtom med sina
samtal, kunna begagna sig.

Under sådana förhållanden anser jag, herr talman, att det vore
önskligt, att här från Riksdagens sida gjordes det uttalande, att man
förväntade, att statstelefonstyrelsen hädanefter, sedan den fått ett så
stort nät, som den nu har, måtte inse olämpligheten af att fortsätta
på samma sätt, som den gjort, utan att ändring göres.

Jag har icke något yrkande att göra, men jag har velat uttala
detta till protokollet.

Herrar Lilienberg, friherre Nordenskiöld, Falk och Persson i
Tallberg instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Persson i Mörarp: Då den del af telefonfrågan behand lades,

som förekom på sjunde hufvudtiteln, nedprutades, såsom bekant,
det af Kongl. Maj:t begärda anslaget till de längre eller de s. k. interurbana
ledningarne.

Den föregående talaren framhöll, att man från statens sida med
en energi och framgång, som han ansåg synnerligen beaktansvärd, kraftigt
ingripit till telefonväsendets utveckling, och derom hade han ju
egentligen ingen anmärkning att göra. Det var, att man icke nu på
förhand kunde beräkna resultatet af statens ingripande i nämnda

Angående
beredande af
lånemedel till
utveckling af
statens telefonväsen.

(Forts.)

N:o 24. 30

Fredagen den 24 Mars.

beredande6 f ^änseen(^e'' som enligt mitt förmenande föranledde till den inskränklånemedel
till Ilinö 1 anslagsbeloppet, som Riksdagen då beslöt.
utveckling Hvad beträffar samtrafiken med de enskilda telefonbolagen, så
af statens ter jag få fästa uppmärksamheten på, att derom har Riksdagen två
6 iv särskilda gånger uttalat sig. Riksdagen har sagt, att det är Riks ''

dagens uppfattning, att för den händelse de enskilda ledningarne äro
af den beskaffenhet, att de icke försvåra samtrafiken, bör det icke
möta några hinder från statens sida att bereda de enskilda telefonnäten
tillfälle att komma in på de s. k. interurbana ledningarne.
Chefen för telegrafverket var, för att lemna upplysning i detta hänseende,
närvarande, då detta ärende behandlades på afdelningen i
statsutskottet. Han lemnade der den upplysningen, att några enskilda
telefonbolag icke hade fått afslag på begäran om sammanslutning
till statstelefonnätet, under förutsättning nemligen, att ledningarne
varit af den beskaffenhet, att de icke i nämnvärd män kunnat
försvåra trafiken. Men han förklarade derjemte, att staten icke kunde
hafva något intresse af att hafva särskildt dyrbara och särskildt väl
anlagda telefonledningar, utan den borde endast anordna så, att icke
några särskilda olägenheter uppstå vid samtrafik med de enskilda
bolagen.

Beträffande herr Wijkanders yttrande derom, att samtalsafgifterna
vore för låga på de interurbana ledningarne, så är jag deri med honom
ense. Jag tror, att den tid icke är långt aflägsen, då dessa afgifter
måste höjas, och jag tror också, att detta är telegrafverkets
mening.

Emellertid tror jag icke, att det är att beklaga, att man vid
denna riksdag varit något mera betänksam vid beviljandet af anslagsbelopp,
än man förut varit i afseende på de belopp, som användts
för de interurbana ledningarne. Jag tror, att det blir nödvändigt, att
man först afvaktar resultaten af de steg, man redan tagit, innan man
visar sig alltför generös med anslag på den vägen. Då icke något
särskildt yrkande är gjordt, skall jag anhålla om bifall till statsutskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Jag har egentligen begärt ordet för att
taga fasta på hvad som yttrades af den föregående talaren och som icke
här af någon blifvit motsagdt, eller att det är önskvärdt och kanske
nödvändigt att så småningom sätta i fråga en förhöjning af samtalsafgifterna
på de långa, interurbana ledningarne. Jag tillät mig också,
då denna fråga senast förevar till behandling under sjunde hufvudtiteln,
uttala den åsigt, att detta torde blifva nödvändigt; men det
anmärktes då från ett annat håll, att man borde taga sig till vara
för att höja dessa af gifter, ty på detta sätt skulle man minska inkomsterna
derigenom, att man från samtal afstängde många, som
skulle önska samtala, men som för kostnadens skull droge sig undan.
Således skulle man härigenom, i stället för att höja inkomsterna,

Fredagen den 24 Mars.

31 N:o 24.

snarare minska desamma. Det är tydligt, att man måste taga hänsyn
äfven till ett sådant förhållande; men att det är nödvändigt att så
småningom införa en förhöjning i dessa afgifter, har af den senaste
talaren ådagalagts, och jag kan icke annat än instämma med honom
deruti.

För öfrigt ber jag få tillägga •— hvad beträffar Riksdagens önskan,
att statens telefonväsen måtte ställa sig, som den siste talaren
uttryckte sig, vänligt och uppmuntrande gent emot de enskilda
näten — att jag för min del skulle vilja, att denna önskan måtte
uppfyllas; men — som också blifvit nämndt — det är af stor vigt,
att man icke tillåter de enskilda nät, som icke hafva fullkomligt
samma anläggningssystem som statens nät, att ingå uti samtalsförhindelse
på de långa interurbana ledningarne. Detta är det ena
vilkoret, och det andra vilkoret måste vara det, att de enskilda näten
skola ersätta den kostnad, som kontrollen ådrager staten, då en sådan
förbindelse sättes i gång. Det är detta senare kanske företrädesvis,
som nätens innehafvare icke gerna vilja underkasta sig, ty de inse
vanligen icke, att staten, för att kunna kontrollera denna samtrafik,
måste bekosta ganska mycken betjening.

Kammaren torde hafva observerat, att för närvarande telegrafverket
har — enligt hvad den kongl. propositionen rörande sjunde
hufvudtiteln utvisar — i lån från staten erhållit 3 millioner och
några hundra tusen kronor, hvaraf återstår obetald eu summa af
3,016,000 kronor; d. v. s. omkring 400,000 kronor äro afbetalta på
telegrafverkets skuld till statskontoret. Amorteringen till riksgäldskontoret
har ännu icke börjat, och det kan ju vara en olägenhet.
Också har jag hört medlemmar af statsutskottet enskildt anmärka,
att man borde hafva faststält en viss amortering redan från början.
Emellertid har Riksdagen varit nog liberal att icke ålägga telegrafstyrelsen
detta, derför att det är mycket svårt, när man får ut penningar
för att verkställa en anläggning — så sker det t. ex. under
detta år •— att, redan innan anläggningen är fullbordad och börjat
lemna någon inkomst, erlägga icke blott ränta, utan äfven amortering,
och detta erfordras ju, för så vidt en jemn amortering under 12 år
skulle fortgå. Detta är tydligen alldeles detsamma som att minska
lånebeloppet, ty man måste ju vid sådant förhållande för att gälda
ränta och amortering anlita det lånta kapitalet, innan någon inkomst
för anläggningen i fråga ännu börjat inflyta. Detta är emellertid
icke möjtigt för telegrafstyrelsen utan att göra inskränkningar i afseende
å de beräknade inköpen. På grund häraf har Riksdagen vid
föregående tillfällen icke begärt något sådant, och denna gång har
icke heller statsutskottet föreslagit det. Emellertid vill jag härmed
icke hafva sagt, att jag icke anser det angeläget, att amorteringen
å de från riksgäldskontoret erhållna medlen så snart som möjligt
må kunna taga sin början.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Angående
beredande af~
lånemedel till
utveckling af
statens
telefonväsen*
(Forts.)

2T:o 24.

32

Fredagen den 24 Mars.

§ 20.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 52, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för utrotande
af ollonborrar.

§ 21.

Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 23, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition, dels ock
väckta motioner rörande ändrad lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen
angående patent den 16 maj 1884; och

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

§ 22.

af Andra Kammarens första tillfälliga
i anledning af väckt motion om skrifvelse

Angående Företogs handläggning

införande'' af utskotts utlåtande (n:o 14)

idiom ‘abl^a- till Kongl. Maj it med begäran om införande af tyska språket såsom
obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier.

toriskt läroämne
vid
rikets folkskolelärareleminarier.

Utskottet hemstälde, att
af herr Chr. Biilow väckta
kammarens åtgärd föranleda.

ifrågavarande inom Andra Kammaren
motion, n:o 54, icke måtte till någon

I afgifven reservation hemstälde deremot herrar Hammarlund,
Persson, Norman och Zotterman:

att kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes på försök låta införa tyska
språket såsom läroämne vid ett par af rikets folkskolelärareseminarier,
dock utan att den nuvarande seminariekursen härigenom förlänges.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Fr. Berg: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall

till den vid detta betänkande fogade reservationen. Detta på de skäl,
som i reservationens motivering anföras, och som jag icke här vill
upprepa, då ju hvar och en kan läsa dem i betänkandet. Jag skall
blott tillåta mig att kursivera hufvudpunkterna deraf.

Reservanterna hafva i denna motivering ådagalagt, att den före -

Fredagen den 24 Mars.

33 N:o 24.

slagna kursen i tyska språket vid seminarierna verkligen är för läxarnes
yrkesbildning behöflig, att den kan och bör begränsas till en
grundläggande begynnelse, att en sådan mycket väl kan åstadkommas
med två timmar i veckan under de tre senare seminarieåren, att dessa
två timmar kunna fås, den ena från undervisningen i svensk grammatik,
den andra från pedagogiken, detta till väsentlig vinst för båda
dessa ämnen, vidare att lärare i ämnet finnes att tillgå utan några
okade kostnader, att ingen förlängning utaf seminariekursen är för
ifrågavarande undervisning behöflig, att lämpligaste anordningen af
denna undervisning bör utrönas genom försök vid ett par af seminarierna
till en början, samt att hela detta förslag öfverensstämmer
med den åsigt, som Andra Kammarens första tillfälliga utskott enhälligt
uttalade förlidet år och som då icke motsades af någon inom
kammaren.

I år har utskottet visserligen kommit till ett motsatt resultat;
men den motivering, som det härför anfört, synes mig verkligen vara
mindre utredande än inkrånglande. Jag skall be att här få göra
några anmärkningar mot densamma.

Nederst på sid. 3 anför utskottet, »att, ehuru den förevarande
frågan behandlats vid ett par folkskoleläraremöten och der omfattats
med sympatier, den likväl icke synes hittills blifvit föremål för något
lifligare intresse vare sig från folkskolelärarnes eller seminarielärarnes
eller från den för folkskolefrågor intresserade allmänhetens sida».
Om denna anmärkning skall innebära något, så skall det väl vara
det, att före nämnda båda möten, d. v. s. före sommaren 1892,
man icke skulle kunnat märka något sådant lifligare intresse. Vid
föregående lagtima riksdag, alltså före dessa båda möten, visste
likväl utskottet bättre, ty då yttrade det: »Yrkanden på införande
af undervisning i tyska språket vid folkskolelärareseminarierna hafva
ock gång efter annan framkommit inom lärarecorpsen i vårt land —
detta redan för tiotal år tillbaka». Att detta påstående från i fjor
innebär en sanning, skulle kunna styrkas genom en historik; men
med en sådan vill jag icke upptaga kammarens tid vid denna timme,
och den vore väl för öfrigt alldeles onödig.

Strax ofvanför på samma sida talar utskottsmajoriteten om »det
helt och hållet outredda skick, hvari denna fråga för närvarande befinner
sig». Trots den bästa vilja kan jag verkligen icke rätt förstå,
hvaruti det skulle bestå, detta outredda skick. Man vet ju till fullo,
hvad denna undervisning skulle hafva för mål, man vet, hvilken omfattning
den skulle erhålla, man vet, huru många timmar som erfordras
för densamma, man vet, hvarifrån man kan få lärare, man vet,
att förevarande undervisning icke behöfver draga med sig några
ökade kostnader o. s. v. Jag kan sannerligen icke finna någon enda
punkt i hela denna fråga, som icke utskottet hade kunnat ända in i
detalj fullt klart utreda.

Af utskottets ordasätt skulle en oinvigd läsare lätt kunna få
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 24. 3

Angående
införande af
tyska språket
som obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

N:o 24. 34

Fredagen den 24 Mars.

Angående
införande af
tyska språket
såsom obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

den föreställningen, att det vore någon mägta hög lärdom, som det
här är fråga om. Utskottet talar nemligen om »den högre språkbildningen»,
om »ett så omfattande ämne», om att här skulle kräfvas
»mycken tid och mycket arbete» o. s. v. Jag förstår icke, huru
utskottet kunnat komma med sådana talesätt, då det ju är klart och
tydligt framhållet af reservanterna, att syftet med ifrågavarande
undervisning blott varit att låta seminarieeleverna »inhemta så mycket,
att de vid seminarietidens slut kunde tillgodogöra sig innehållet af
ett lättare pedagogiskt arbete och sedan vore i stånd att på egen
hand gå vidare framåt». Det är således här icke fråga om »mycken
tid och mycket arbete», några omfattande kurser, någon »högre»
språkbildning eller dylikt. Och när man betänker, att denna undervisning
skulle meddelas icke åt små pojkar, som fallet är i de lägre
klasserna vid våra allmänna läroverk, utan åt unga män och qvinnor
af inemot 20 års ålder, så borde det väl vara alldeles klart, att det
här alldeles icke är fråga om något, som skulle kräfva »mycken tid
och mycket arbete». Erfarenheten från utlandets seminarier och från
de frivilliga fortbildningskurser, som blifvit upprättade här i landet,,
visar också, att man kan nå det åsyftade målet på vida Mortare tid
än den, som här föreslagits.

Men, säger utskottet, införandet af detta ämne skulle leda antingen
till ytterligare öfveransträngning för seminarieeleverna eller
ock dertill, att undervisningen i andra ämnen måste inskränkas.

Börande öfveransträngningen vid seminarierna tror jag, att härom
gäller precis detsamma som om öfveransträngningen vid öfriga läroverk.
Hvad ungdomen lider af är oftast ej, att den andliga näringen
är för mycken, utan att den vanligtvis är allt för osmältbar och onjutbar.
Det gäller således icke att minska undervisningen, utan fast
mer att rensa den från sådant dödt minneskram, som blott nedtynger
och belastar densamma. Och af sådant finnes det sannerligen mycket
äfven vid seminarieundervisningen.

För att i denna punkt, som utskottsmajoriteten väl torde anse
vara kärnpunkten i hela sin framställning, ej riskera att blifva beskyld
för att fara med allmänna talesätt, skall jag taga ett påtagligt,
konkret exempel. Jag håller här i min hand en lärobok i geografi
för våra svenska seminarier. Enligt densamma skola de blifvande
lärarne inplugga sådana saker som t. ex. namnen på Englands gamla
konungariken, Hollands och Belgiens proviuser, Frankrikes, Spaniens
och Portugals gamla landskap o. s. v. De få vidare inhemta, att ett
sådant land som Tripolis utgör jemnt upp l,033,34y kvadratkilometer,
Marocko 812,232 dito, Madagaskar 391,981 dito o. s. v. Vidare,
att det märkliga samhället Vernamo år 1884 eller något år kort förut
hade 619 invånare, Bergkvara 143, Pataholm 194, Påskallavik 162,
Figeliolm 420, Nybro 502, Gamleby 273, Mörbylånga 283, Kristianopel
152 o. s. v., o. s. v. På samma sätt, sida upp och sida ned hela
vägen igenom. Jag tror icke, att någon, som behagar kasta en blick
i denna bok, sedan skall hysa minsta tvifvel om, att icke åtminstone

35 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

90 procent af det arbete, som måste nedläggas på densammas inlärande,
godt kunde sparas för bättre bruk. Och dylikt absolut onyttigt kram
finnes det godt om äfven i andra ämnen.

Kronan på verket sätter emellertid utskottet, enligt mitt förmenande,
genom sitt påstående, »att folkskolelärarnes utbildning redan
nu måste anses motsvara de kraf, som folkskolans nuvarande lärokurser
i de flesta fall ställa på deras pedagogiska insigter». Jag
vet icke, hvar utskottsmajoriteten fått detta påstående ifrån; men jag
är glad och stolt att kunna säga, att icke har den fått detsamma
från Sveriges follcskolelärarecorps. Ty hvilka fel denna corps än må
hafva, det felet har den dock numera icke, att den låter sig insöfvas
af en sådan sjelf belåtenhetens sirénsång, som här sjunges i dess öra.
Vi folkskollärare veta tvärtom mycket väl med oss sj elfva, att vår
bildning icke motsvarar de höga kraf, som med rätta ställas på oss,
och att det kräfves ett oaflåtligt fortbildningsarbete från vår sida för
att vi icke skola stelna i slentrian och blifva efter vår tid. När jag
uttalar detta, vet jag med mig, att jag uttalar den allmänna känslan
inom Sveriges folkskolelärarecorps i våra dagar. Såsom uttryck häraf
kan jag hänvisa till de frivilliga fortbildningskurser, som genom lärarecorpsens
eget initiativ kommit till stånd på åtskilliga ställen, samt
till de varma sympatier, hvarmed det föreliggande förslaget blifvit
omfattadt af Sveriges folkskolelärare. I öfverensstämmelse härmed
yrkar jag af slag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Östberg: Enligt den framställning, som af reservanterna
och den förre talaren lemnats, skulle det synas, som om denna sak
vore ofantligt enkel att anordna, och som om man icke gerna kunde
gorå någon invändning mot att upptaga tyska språket som läroämne
vid seminarierna. Reservanterna säga, att seminariekursen icke
behöfde förlängas. De säga, att det för eleverna icke kunde
komma att blifva något slags öfveransträngning; elevernas arbete
skulle icke blifva större, än hvad det för närvarande är, och likaledes
skulle en sådan förändring icke komma att medföra ökade
kostnader, alldenstund de nuvarande lärarne kunde sköta äfven
denna undervisning. Ja, om jag vore säker på, att reservanterna
i det fallet hade rätt, så anser jag, att man icke gerna kunde
opponera sig mot deras önskan, att tyska språket komme att upptagas
bland seminariernas läroämnen; ty ingen kan väl annat än
önska, att kunskaper måtte spridas i vårt land så mycket som möjligt
är. Men för min del tror jag icke, att det förhåller sig så. Studiet
af ett främmande språk vid ett seminarium måste, enligt mitt förmenande,
kräfva rätt mycken tid. Reservanterna säga, att man endast
behöfver använda två timmar i veckan, hvilka skulle tagas med en
timme från hvartdera af två andra läroämnen. Men det torde väl
icke blott erfordras dessa två lektionstimmar, utan det skulle väl
äfven kräfvas af seminaristerna ganska mycket hemarbete. Jag kan
derför icke finna annat, än att införandet af tyska språket i semina -

Angående
införande af
tyska språket
såsom, obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

N:o 24. 36

Fredagen den 24 Mars.

Angående
införande af
tyska språket
såsom obligatoriskt
läro
ämne vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

rierna skulle göra det nödvändigt att inskränka undervisningen i en
del andra ämnen.

Det är påpekadt af den siste talaren, att en sådan inskränkning
kan ske utan olägenhet. Men jag tror, att man väl ändå får erkänna,
att det ännu icke finnes någon utredning för handen, huruvida sådant
kan ske utan skada för andra ämnen. Skolans öfriga ämnen äro af
stor vigt, och man kan väl erkänna, att det angelägnaste är att göra
lärarne fullt dugliga i afseende på dessa andra ämnen, som äro och
som väl alltid komma att blifva hufvudsaken i folkskolan. Ehuru
reservanterna för sin del äro fast öfvertygade om att en inskränkning
i en del andra ämnen kan ske, har derför utskottet icke vågat att
taga deras försäkran för fullgod, utan har kommit till den slutsatsen,
att den saken ännu är outredd.

Reservanternas hufvudsyfte med upptagande af tyska språket i
seminarierna är, enligt hvad de angifvit, att detta skulle sätta skollärare
i stånd att följa med utlandets pedagogiska literatur, hvilken
förnämligast finnes att söka i tyska arbeten. Jag tror för min del
att, äfven om skollärare hade förvärfvat sig förmåga att läsa tyska —
förra talaren ansåg att någon så särskildt grundlig insigt icke för dem
skulle vara behöflig — att, säger jag, äfven om de någorlunda lätt
kunde läsa tyska författare, de ändå icke skulle så synnerligen begärligt
förskaffa sig tyska arbeten för att deri studera pedagogik.
Jag tycker för min del, att det ligger bra mycket närmare tillhands
att tänka sig saken så, att framstående arheten i ett sådant ämne
komme att öfversättas och så blifva för folkskolelärarecorpsen tillgängliga.
Nu säga emellertid reservanterna, att detta icke går för
sig, derför att det icke finnes en nog rik och köpstark läskrets. Tro
herrarne, att det finnes flere folkskolelärare, som vore benägna att inköpa
tyska arbeten för att följa med utvecklingen, än det skulle
finnas sådana, som ville köpa arbeten öfversätta till svenska språket?
Jag tror det för min del icke, och jag är fullt öfvertygad, att, om
det finnes ett verkligt behof att förvärfva sig tillfälle att läsa dessa
tyska arbeten, det allt kommer att löna sig att öfversätta desamma;
och då lider det heller icke något tvifvel om, att också personer
finnas, som blifva benägna att sysselsätta sig med att införlifva dessa
arbeten med vår svenska litteratur.

Jag kan således för min del icke se annat, än att det å ena
sidan icke är utredt, huru vida det är möjligt att införa tyska språket
i seminarierna, och att det å andra sidan icke ur folkskolelärarnes
egen synpunkt är af någon trängande vigt att nu införa ifrågavarande
språk i seminariekursen. Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Svensson i Rydaholm.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Jag
tror, att läsning af tyska språket vid folkskolelärareseminarierna skulle

37 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

taga allt för mycken tid och menligt inverka på läsningen af svenska
språket. Man får icke åsidosätta vårt modersmål för vare sig tyska
eller engelska. I hvad mån våra folkskolelärare skulle kunna på så
kort tid inhemta så mycket tyska, att de kunde med fördel läsa arheten
på tyska språket, är tvifvel underkastadt. Jag tror det icke.
De tyska författarne äro nog för nybörjare så svårlästa, så att de
skulle inhemta ofantligt litet lärdom på det studiet, och då skulle
det vara mycket bättre, om de finge läsa goda svenska öfversättningar,
som nog både finnas och komma att finnas fullt upp. — Att förkorta
lärotimmarne för svenska språket kan jag icke vara med om. Ty
hufvudsaken är väl ändå att lärarne, så väl som ungdomen i våra
folkskolor, lära sig att skrifva och tala svenska någorlunda korrekt.
Jag tror nog, att det skulle medföra nyhetens behag för våra seminarister
att pladdra litet tyska, men de borde hellre arbeta med det
så mycket angelägnare svenska språkets läsning, hvilket ju är långt
vigtigare. Jag tror icke, att de hafva någon öfverflödig kännedom i
det ämnet, när de gå ut från seminarierna.

Med anledning af hvad jag sagt anhåller jag om afslag så väl å
motionen som å reservanternas hemställan.

Angående
införande af
tyska språket
såsom obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

Herr Biilow: Herr talman, mine herrar! Hvad den siste talarens
anförande beträffar, så tror jag, att han genom sådana yttranden snarare
förderfvar den mening han hyllar, än om han tege stilla. —

Man har här antydt, att frågan icke skulle vara i rätt tid kommen,
att den skulle kommit för fort. Jag tror deremot, att en motion
sådan som denna, eller sådan, som den jag väckte i fjol om engelska
språket, borde hafva framkommit i svenska Riksdagen, redan då Sverige
fick jernvägar, stora kommunikationer och stora och starka förbindelser
med främmande folk. Andra folk hafva med anledning af de
nya kommunikationer, som inträdt i verlden, gjort sig kraftiga på
bildningens område för att kunna sätta sig i samband med hvarandra
och med hvar och en. Vi stå ännu i förväntan. Ännu låta vi de
lefvande språken vara öfverklass-språk och icke språk för underklassen.

Dessa språk äro dock icke uteslutande vetenskapliga ämnen, utan
ämnen som böra ingå i den allmänna medborgerliga bildningen. Ty «
de äro ämnen, som icke allenast främja själens och menniskans andliga
utveckling, utan de äro också nödvändiga och nyttiga för hennes
ekonomiska utveckling.

Man har sagt här i detta utlåtande, att genom tyska språkets
införande bland läroämnena vid rikets folkskolelärareseminarier det
skulle blifva för mycket arbete vid dessa seminarier. Men en talare
har redan visat, att det går alldeles förträffligt an att få plats för detta
ämne, och jag tror, att också sjelfva utskottet säger detsamma. Om
man inskränker lexläsningen vid seminarierna, en lexläsning som är
alltför oerhördt tilltagen, och om man t. ex. vid läsningen af allmänna
historien icke läste om österlandets folk mera än om andra folk, som
hafva någon betydelse i verldens kultur och i verldshistorien, så tror

N:o 24. 38 Fredagen den 24 Mars.

• fyaejäe , Jag, att man mycket lätt skulle kunna göra plats för detta ämne. Jag
''tyska språket är öfvertygad om, att man genom att bifalla det lilla jag fordrar
såsom obliga- skulle i väsentlig mån böja vår folkbildning; och jag förmodar, att
t9r&mn» iid man begagna sig af alla tillfällen att böja denna bildning. Om
rikets folk- man tänker sig, att man i hvarje socken både en folkskolelärare, som
skollärare- kunde tyska språket, så kunde han under sina lediga timmar säkersenunarier.
ligen få mycken förtjenst och inkomst med att undervisa de barn i
or s''-) församlingen, bvilkas föräldrar ville betala för en sådan undervisning
i ett lefvande språk.

Hvad lärarue sjelfva beträffar, så har det visat sig af flera allmänna
och offentliga uttalanden, att lärarne vid våra folkskolor och
folkskolelärareseminarier önskat denna höjning i folkskolans ställning.
Det vore derför underligt, om, när tonen är sådan bland desse lärare,
att de vilja åtaga sig det ökade arbetet, som skulle blifva en följd
af min motion, allmogens representanter skulle vara emot detta ökade
arbete och ej vilja höja folkskolans ställning. Det är dessutom underligt
att tänka sig en hel lärarecorps i vårt land, hvilken icke kan
ett enda lefvande språk. Det må nu vara ensamt för folkskolan en
sådan lärarecorps står, men icke ens för denna läroanstalt bör finnas
en lärarecorps, som icke är ålagd att kunna åtminstone ett lefvande
språk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Liljeholm: Förslaget om tyska språkets införande såsom

obligatoriskt ämne vid folkskolelärareseminarierna är enligt min tanke
för tidigt framdraget för Riksdagen. Bland Sveriges folkskolelärarecorps
råda ännu, såsom inom första tillfälliga utskottet var fallet,
mycket skiljaktiga meningar i detta fall. Man har ännu icke kunnat
enas om, huru vida ämnet borde vara obligatoriskt eller valfritt. Hvad
åter seminarielärarne beträffar, så äro de i allmänhet emot tyska
språkets införande såsom nytt ämne, ty såsom herrarne torde erinra
sig, är det icke länge sedan slöjd upptogs på seminariernas schema.
Man får icke förbise, att dessa seminarier äro sådana anstalter, som
hafva till uppgift att utbilda folkskolelärare för svenska folkskolan,
och i denna skolas lärokurs ingår icke tyska språket såsom läroämne.
Derför kan det heller icke vara af någon praktisk betydelse för folkskolan
att låta dess lärare inhemta tyska, så länge förhållandena äro
sådana, som de nu äro.

Med hvad jag nu sagt vill jag visst icke säga, att insigter i
tyska språket icke kunna vara af nytta för lärarne, långt derifrån,
de kunna hafva ganska stor nytta deraf. Jag kan försäkra herrarne
derom, att många bland svenska folkskolelärarne verkligen på privat
väg hafva förskaffat sig insigter i nämnda språk. Så t. ex. pågå i
Göteborg kurser i detta ämne nästan hvarje termin, der lärarne på
eget initiativ betala framstående lärare i detta ämne, för att de skola
meddela undervisning deri. —- Jag vill dock icke, att det nu ifrågavarande
ämnet skall blifva obligatoriskt vid seminarierna, så länge

39 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

man ieke fått en öfverbyggnad på folkskolan, motsvarande just öde q
och öde klasserna, som motionären omnämner.^ När vi komma der- pråm

hän, kan tiden vara inne att gripa in, men då bör saken äfven an- tåsom obligaordnas
på annat sätt, än motionären föreslagit. Då först kunde det, toritkt larotänker
jag, vara lämpligt att Riksdagen toge i ompröfning, huru vida icke ri)lets
ett par af folkskolelärareseminarierna borde utvidgas så, att lärare och *kolelärarelärarinnor,
som haft anställning t. ex. minst tre år i folkskolans tjenst, seminarier.
skulle kunna få genomgå en kurs i tyska språket äfvensom i åtskil- 1 01 •''
liga andra ämnen, såsom modersmålet, matematik, historia och någon
gren af naturkunnighet, dock borde en del af dessa ämnen vara valfria.
Der skulle man kunna aflägga en högre folkskolelärarexamen,
som herättigade till anställning vid högre folkskolor eller dermed likstälda
skolor. Under sådana omständigheter skulle jag vara med om
förslaget. Men hvad jag nu nämnt är icke motionärens mening,
utan hans hufvudsyfte är, att tyska språket skulle blifva icke blott
obligatoriskt vid seminarierna, utan äfven vid rikets öfriga folkskolor.

— Innan vi komma derhän, tror jag det dröjer ganska länge.

Möjligtvis kommer jag längre fram, då det blir fråga om högre
folkskolan, att yttra mig i denna fråga, och skall derför nu inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linder: Enligt min tanke är det ganska vigtigt, att per soner,

som sysselsätta sig med undervisning, följaktligen med studier,
hafva —- i synnerhet om de till modersmål hafva ett språk, som icke
talas af synnerligen många — möjlighet att studera äfven ett främmande
språk. Jag anser, att motionärerna och reservanterna i det
afseendet hafva fullkomligt rätt, att de vilja bereda eleverna vid
våra folkskolelärareseminarier tillfälle att studera äfven ett främmande
språk. Det är efter min bestämda öfvertygelse äfven ur
parktisk synpunkt nyttigt, att ett sådant främmande språk inkommer
i seminarieundervisningen, och detta alldeles oafsedt, huru vida
ett främmande språk skall blifva ämne för folkskoleundervisningen
eller icke.

Men sedan jag sålunda har uttalat mina sympatier för motionärens
och reservanternas åsigter, måste jag uttala mina betänkligheter
mot reservanternas förslag i den form det nu har. För att icke inkräkta
på tiden skall jag emellertid yttra mig kort, och jag skall
derför blott antyda, huru efter min mening denna väg för ett främmande
språks studium vid våra folkskolelärareseminarier lättast och
rättast skulle kunna banas.

Här har föreslagits, att tyska språket skulle införas på försök
som tvångsämne i ett par seminarier. Men om det nu är en fördel
att fä läsa ett främmande språk vid seminarierna, hvarför skola då
icke flera eller hvarför skola då icke alla seminarier hafva den fördelen?
För resten, oaktadt en kamrat på stockholmsbänken har, som
det synes, till en väsentlig del med framgång vederlagt utskottets
yttrande om de stora svårigheterna och om att frågan skulle befinna

N:o 24. 40 Fredagen den 24 Mars.

införande^./ S,''" 1 outredt skick’. så„är de* likväl ett faktum, att eu sådan föräntyska
språket *lring som den här i frågasatta icke sker på en gång. Men jag hemtåsom
obliga- ställer, om icke ett sätt att förbereda denna angelägenhet vore först
t0ämn,lZd 0ch främst’ att ämnet gjordes valfritt, fakultativt. Derigenom afrikets
folk- värjdes faronm tor öfveransträngning. De, som icke ville läsa detta
skollärare- främmande språk, sluppe göra det. De åter, som redan vid inträdes^(ForTsT''
examen varit Yäl förberedda och som äro rikt utrustade, skulle ju
kunna utan fara studera ett främmande språk och derigenom meddela
sina erfarenheter om hvad nytta de kunnat hafva af detta studium.

För det andra har jag litet betänkligheter emot att göra det
tyska språket till det enda, som eleverna skulle få läsa, och tillika
till tvångsämne. Hvad man än må säga, kan det väl icke bestridas,
att tyska språket genom sjelfva sin natur och beskaffenhet är och
hai visat sig vara farligt för vårt eget modersmål. Sä kan undervisningen
i tyska språket bedrifvas och så har den bedrifvits, att den
varit skadligare, än hvad flertalet af Sveriges inbyggare måhända
kan föreställa sig. Det finnes ett eller två af de moderna språken,
som icke medföra dessa faror, som hafva sådana literaturer, att de väl
kunna täfla med den tyska. Jag ville sålunda gerna, att det skulle
blifva valfrihet åtminstone mellan tva af de moderna främmande språken,
nemligen tyska och franska. Alldeles i förbigående skall jag
meddela såsom min uppfattning af svenska språkets historia, att
under de tider, då vårt modersmål varit utsatt för inflytande från det
franska språket, det har artat sig väl och utvecklat sig i ngtning af
klarhet och tydlighet och elegans, hvilket icke varit förhållandet, då
tyska eller ens då latinska språket haft det största inflytandet. Hvad
som sålunda skulle hehöfvas, vore att Kongl. Maj:t ville bereda till
fälle för sådana elever vid folkskolelärareseminarierna, som dertill
hade lust och tid — således fullkomligt valfritt — att få undervisning
i ett af de moderna, främmande lefvande språken. De kostnader,
som detta skulle medföra, borde icke blifva synnerligen stora. De
blefve i alla händelser icke större, än att de blefve små i förhållande
till den mycket vigtiga angelägenhet, som här är i fråga.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Hammarlund: Talaren på göteborgsbänken framhöll, att
den föreliggande frågan vore för tidigt väckt. Jag skall gifva honom
rätt deri, i fall det här gälde ett bifall till herr Biilovs motion. Men
som en hvar af herrarne ser, hafva reservanterna icke alls yrkat bifall
till motionen, utan deri gjort en högst väsentlig inskränkning.

Jag skall be att få framhålla, hvad saken nu egentligen gäller.
Reservanterne hafva yrkat: »att kammaren för sm del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes på försök
låta införa tyska språket såsom läroämne vid ett par af rikets folkskolelärareseminarier,
dock utan att den nuvarande semmariekursen
härigenom^ förlänges.» Reservanterna hafva önskat bereda folkskolelärarne
någon kunskap i tyska, ej för att göra dem kompetenta till

41 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

att undervisa i detta ämne i folkskolan, utan för att bereda dem tillträde
till den facklitteratur, som de alla utan undantag kunna hafva
nytta af, men hvarpå vårt eget språk är så sorgligt fattig. De hafva
vidare önskat ämnets införande på försök vid ett par seminarier, och
detta endast under det uttryckliga förbehåll, att seminariekursen ej
utvidgas eller kostnaderna ökas.

Detta reservanternas yrkande öfverensstämmer helt och hållet
med det uttalande, som gjorts vid Hernösands stifts folkskoleläraremöte
förra sommaren. På förslag af en seminarierektor uttalade sig
nemligen detta möte sålunda: »Mötet anser, att det tyska språket
först bör på försök införas i ett par seminarier, utan att antalet lärotimmar
på lärorummet dock derigenom förökas, och att sedan, om de
gjorda försöken utfalla lyckligt, detta språk bör göras obligatoriskt
för eleverna i samtliga folkskolelärare- och lärarinneseminarier.»

Det är just för att tillmötesgå denna från seminarie- och äfven
från folkskolelärare uttalade önskan, som reservanterna framlagt sitt
förslag.

Nu säger man, att utredning saknas. Men en sådan kan väl
allra bäst vinnas just på det sätt, reservanterna föreslagit, nemligen
att man gör försök på ett par ställen, helst såsom reservanterna uti
motiveringen sagt, vid ett manligt och ett qvinligt seminarium. Gör
man det, tror jag, man får den allra bästa utredningen, som kan erhållas
i frågan.

Man har också sagt, att det åsyftade målet skulle kunna vinnas
genom öfversättningar. Ja, detta är lätt sagdt, men icke så lätt gjordt.
Öfversättningar äro inskränkta till den svenska köpkretsen, deras pris
måste derför sättas jemförelsevis högt, och då vinsten blir ringa eller
ingen, utan snarare förlust är att motse, innebära de icke något
lockande för en förläggare. De tyska förläggarne deremot behöfva
icke bygga på sina svenska läsare. Det blir endast ett plus för dem
i inkomster, om de få köpare inom vårt land. Pör öfrigt kan naturligtvis
endast en liten del af den pedagogiska litteraturen blifva öfversatt
till svenskan. Lärarne få således icke fritt val att taga hvar
och en det, han har smak för.

Såsom synes af reservationen, är det ett stort antal länder, i
hvilkas seminariekurser ingår minst ett främmande språk. Så är förhållandet
i Preussen, Frankrike, England m. fl. stora kulturländer med
en mycket stor litteratur på det pedagogiska området. Under sådana
förhållanden förefaller det verkligen ganska besynnerligt, att i ett land,
som är så litet som vårt, med dess rent af obetydliga pedagogiska
litteratur, man skulle anse öfverflödigt att införa ett främmande språk
i seminariekurserna.

Då ett försök, på sätt reservanterna här föreslagit, endast kan
vara till gagn för folkbildningen, och då detta försök kan göras
utan ringaste utgifter för staten samt utan olägenhet för den nuvarande
seminariebildningen, tillåter jag mig hemställa om bifall till
reservationen.

Angående
införande af
tyska språket
såsom obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

N:o 24. 42

Fredagen den 24''Mars.

Angående Herr Biilow: Talaren på göteborgsbänken tycktes icke hafva läst

tyskaa>pråket reseryauternas förslag. Han yttrade nemligen, att om ett sådant försåsom
obliga- slag framkommit, som att försöksvis införa tyska språket vid ett par
toriskt lära- af folkskolelärareseminarierna, skulle han hafva varit med derom, men
rikets folk- sadant i°ke framkommit, slutade han att förorda utskottets aftkolelärare-
styrkande förslag.

seminarier. I fall det här skulle finnas flere än han, som icke hafva fullt

(i orts.) reda på reservanternas förslag, ber jag få nämna, att detta afser

ingenting annat, än att tyska språket må såsom läroämne införas vid
ett par af de ifrågavarande läroverken på försök. I det förslag, som
reservanterna framstält, namnes, att tyska språket eller ett främmande
lefvande språk är infördt vid seminarierna i England, Frankrike,
Preussen, Baden, Wiirtemberg, Schweiz, Österrike, Ungern, Holland,
Portugal m. fl. länder. I dessa länder har man dock i modersmålet
ett språk, hvarmed landets invånare kunna sätta sig i samband med
hvilka bildade folk som helst i verlden, och likväl hafva de icke
varit nöjda med att undervisning vid deras seminarier meddelats
endast i modersmålet. Då vi i vårt modersmål icke hafva ett språk,
med hvars tillhjelp vi kunna sätta oss i förbindelse med andra nationers
folk, måste väl behofvet inom vårt land i detta afseende framstå
starkare än i alla andra kulturländer.

Jag har intet att tillägga annat än att yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Göransson: Beservanterna tyckas nästan uteslutande hafva
fäst sig vid den ena sidan af denna fråga, nemligen den pedagogiska.
Då jag icke är skollärare och således icke fackman, skall jag icke
tillåta mig att mycket orda om eller gå in på det pedagogiska området.
Jag skall i stället egna frågan ett litet skärskådande ifrån
ekonomisk synpunkt.

Man har visserligen velat låta förstå i reservationen, att om
reservanternas förslag skulle bifallas, skulle på det bestämdaste uttalas
den meningen, att ifrågavarande undervisning bör så ordnas, att
den hvarken medför tillökning af seminariernas lärarekrafter, ej heller
någon den minsta förlängning af tiden för nuvarande seminariekurser.
Till följd deraf skulle naturligtvis ej heller böra komma i fråga några
ökade kostnader. Jag vågar dock för min del betvifla det. Skulle
denna skrifvelse komma till stånd och regeringen vidtaga den begärda
åtgärden att införa på försök i ett par seminarier tyska språket såsom
läroämne, så tror jag, att man svårligen skulle kunna ålägga der
varande lärare detta ökade arbete utan ökad ersättning. Jag fruktar,
att, om detta ämne först kommer till stånd såsom valfritt, det snart
skall blifva obligatoriskt. Reservanterna hafva ej vågat uttala sig
derom, vare sig i den ena eller andra rigtningen, utan lemnat den
sidan af saken oafgjord, blott åberopande, att synnerligen från folkskolelärarnes
sida yrkats valfrihet, från seminarielärarnes åter obligatoriskhet.
Emellertid — vi antaga, att ämnet till en början skulle

43 N:0 24.

Fredagen den 24 Mars.

blifva valfritt. Jag är då öfvertygad om att det snart skulle öfvergå
till att blifva obligatoriskt ämne i seminarierna; och vidare, om det
till en början skulle blifva valfritt i folkskolan, komme det nog
framdeles att blifva obligatoriskt äfven der; åtminstone skulle snart
yrkanden göras derom. Något dylikt kan jag för min del ej vara
med om. Ty det skulle blifva en gifven följd, att, om man får
större fordringar på folkskolelärarne, dessa i sin ordning komma att
få större fordringar på förböjda löner. Yi hafva kanske i minnet,
hurusom, då seminariekursen förlängdes från 3 till 4 år, detta åberopades
— och det med rätta, jag kan ej neka det — såsom skäl för en
behöflig löneförhöjning för lärarecorpsen. Så tror jag äfven det skulle
komma att gå äfven här. Men, mine herrar, jag tror, att kommunerna
nu, åtminstone hvad landsbygden beträffar, stå i den ställningen, att
de icke hafva råd att offra mycket mera på sitt skolväsen. Den
budgeten stiger redan till så störa summor, att jag tror, man kan
börja se sig om, hvar man skall taga dessa medel. Det finnes kommuner,
som betala för sitt folkskoleväsen mellan 15 och 20,000 kronor
och hafva öfver 20 lärare att aflöna. Jag tror icke heller, så vidt
jag försport, att det uttalats någon opinion från allmänhetens sida,
så framt man eljest vill fästa sig vid dess tankar och åskådningar i
denna fråga. Jag tror icke, att det uttalats några önskningar åtminstone
från landsbygden om nödvändigheten af att få in ett främmande
språk såsom läroämne i våra folkskolor. Man har här nu sagt,
att om detta ämne komme till stånd, skulle det blifva eu femte och
sjette klass, i hvilka undervisning skulle lemnas i främmande språk.
Det kan vara godt och väl. Jag vill visst icke förakta bildningen
eller förmena någon att komma i åtnjutande deraf så mycket som
möjligt. Men det kan verkligen sättas i fråga med afseende på
barnen på landsbygden — om de nemligen skola gå ej blott såsom
nu i folkskolan, till dess de blifva 13 ä 14 år, utan derjemte ytterligare
i 2 klasser för att lära sig främmande språk, så att de blifva
15, 16 eller 17 år gamla — huruvida de sedan skola hafva mycken
benägenhet att återgå till kroppsarbetet. Jag tror, att de skulle se
sig om efter lättare sysselsättning för att undslippa kroppsarbetet.
Det har visat sig, att benägenheten dertill är ganska stor i våra dagar.
Till och med beträffande så oskyldiga skolor som våra folkhögskolor
har det visat sig, att ynglingar, som fått vara der ett par terminer,
ansett sig vara litet förmer än andra och ogerna velat ställa sig på
samma nivå som sina likar, när det galt kroppsarbete. Deri ligger
enligt min tanke en stor fara. Det kunde nog vara godt och väl,
om det kunde blifva studenter af allesammans. Men, mine herrar,
hvem skall då sköta plogen och spaden? Jag tror, att vi äfven få
se frågan något från den synpunkten.

Då jag icke anser det vara nödigt att införa tyska språket såsom
läroämne i folkskolelärareseminarierna, kan jag ej heller vara med
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande fråga. Jag får derför
yrka bifall till utskottets hemställan.

Angående
införande af
ty sila språket
såsom obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

N:o 24. 44

Angående
införande af
fylka språket
såsom obligatoriskt
läroämne
vid
rikets folkskolelärareseminarier.

(Forts.)

Fredagen den 24 Mars.

Herr Petersson i Runtorp: Jag kunde nästan afstå från att
yttra mig i denna fråga, men jag skall dock säga ett par ord, och.
det är, att jag tror, att vi kunna dröja med denna fråga så länge.
Jag vill nemligen framhålla, att, huru oskyldigt än det förslag må
synas vara, som framstälts af reservanterna — det gäller ju bara att
»göra ett försök» — så fruktar jag dock liksom den föregående talaren,
att om vi blott göra ett försök, kommer nog ämnet att blifva
obligatoriskt, och det tror jag vore en olycka. Ty så länge eleverna
vid seminarierna äro så betungade med alla möjliga andra ämnen, som
de äro tvungna att läsa, och det dessutom finnes andra, mera nödvändiga
ämnen, såsom helsolära m. m., som man skulle kunna önska,
att de blefve obligatoriska derstädes, så tror jag ej det går an att sätta
i fråga undervisning i främmande språk.

För resten hoppas jag, att i vår upplysta tid, då allt går så fort
framåt, vi snart skola få det så kallade verldsspråket. Vi böra derför
dröja, till dess vi få volapuk med.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Henricson: Blott ett par ord med anledning af ett uttalande
från gefleborgsbänken. Jag ser icke någon fara uti, att skolläraren
får större bildning, än hvad han nu besitter. Mången
hyser nu för tiden eu förhoppning, att folkskolan skall komma att
blifva en bottenskola för elementarskolan. Under sådana förhållanden,
och om man hyser ett sådant hopp, bör man också gerna vilja vara
med om att gifva folkskoleläraren en något större bildning, än han
nu har. Jag tror, att, om han finge lära sig tyska språket, det
skulle bidraga till, att man kunde nå nyssnämnda önskningsmål.

Men det var icke detta jag egentligen ville säga, utan anledningen
till att jag begärde ordet var, som jag nämnde, att jag vill besvara
ett uttalande från gefleborgsbänken. Eu talare der har klandrat folkhögskolorna
i allmänhet. Han yttrade, att eleverna från dessa skolor
återkomma hem utan håg för kroppsarbete. Det kanske skulle kunna
hända, att han har denna erfarenhet från sin hemtrakt; men jag har
motsatt erfarenhet från det län, jag tillhör. Jag har nemligen försport,
att i regeln folkhögskoleeleverna kommit tillbaka med god
arbetslust och derjemte visat sig hafva fått förmåga att också tänka,
samtidigt som de arbeta.

Det var blott detta jag ville säga.

Herr Persson i Tällberg instämde med herr Henricson.

Herr Göransson: Jag bar icke uttalat något klander mot folkhögskolan.
Har jag uttryckt mig så, att någon kunnat få den uppfattningen
af hvad jag sagt, har jag uttryckt mig mycket illa. Jag
har velat säga och tror mig också hafva sagt allenast, att det ej
saknas exempel på, att elever, som kommit från folkhögskolan, ansett

45 N:o 24.

Fredagen den 24 Mars.

sig stå litet öfver sina likar. Detta står jag vid. Men jag tiar dermed
ej uttalat något klander mot sjelfva institutionen.

Öfverläggningen var härmed slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 23.

*

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande (n:o 15) i anledning af väckt motion om fridlysning af orroch
tjäderhönor under viss tid.

Sedan med anledning af en inom Första Kammaren af herr
JP. M. Söderberg i ämnet väckt motion, n:o 10, nämnda kammares första
tillfälliga utskott hemstält, att Första Kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen må i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes för fem år förbjuda jagt efter tjäder- och orrhönor
under viss tid af den lofgifna jagttiden utom Jemtlands, Yesternorrlands,
Yesterbottens och Norrbottens län, samt Första Kammaren
den 4 i denna månad enligt till Andra Kammaren aflåtet protokollsutdrag
bifallit sitt första tillfälliga utskotts ofvanberörda hemställan,
hade Andra Kammaren hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott
n:o 2; och hemstälde sistnämnda utskott i nu föreliggande utlåtande,
att Andra Kammaren ville biträda Första Kammarens ifrågavarande
beslut.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Motionären i frågan har
onekligen, herr talman, haft eu viss tur i det fallet, att behandlingen
af detta betänkande förekommit så nära tiden för påskäggen. Betänkandet
rör ju, som vi se, en viss sorts hönor. Men jag är icke
rätt säker på, huruvida motionärens förslag och den framställning,
utskottet i Första Kammaren gjort, röra samma sak. Motionären har
föreslagit, att »hönorna af orre och tjäder» skulle för en viss tid
fridlysas; men utskottet talar om »tjäder- och orrhönor», och huruvida
detta är detsamma som hönor af orre och tjäder, det är icke så
lätt att afgöra. Utskottet har emellertid, tror jag, tagit dessa uttryck
för alldeles samma sak, och det torde kanske icke vara så origtigt
att tolka dem på detta sätt, hvadan utskottet torde hafva slagit hufvudet
på spiken dervidlag.

Det har naturligtvis varit af intresse för dessa tjäder- och orrhönor
till eu del, men förmodligen till en ännu större del af intresse
för sporten, som förslaget i fråga framstälts. Motionären och utskottet
hafva trott, att, blott man kunde skydda hönorna, tillgången
på fogel skulle i hög grad ökas. Jag antager likvisst, att, om man

Om fridlysning
af
orr- och
tjäderhönor
under viss
tid.

N:o 24. 46

Angående
fridlysning
af orr- och
tjäderhonor
(Forts.

Fredagen den 24 Mars.

också skulle få ett totalt förbud mot jagt på dessa hönor, men man
hade full frihet att jaga hanarne, och jägarne sjelfva icke hafva
större intresse för jagtvården, än att de underlåta allenast hvad lagen
förbjuder, men göra allt hvad lagen tillåter, dessa jägare — om också
hönorna då skulle vara fredade — i stället skulle lägga så pass an
på hanarne, att det slutligen blefve bara hönor qvar och inga hanar.
Och huru skulle det då gå? Icke lär det lyckas att af endast hönor
få några ungar, utan det måste val vara hanar med också.

Jag tycker, mine herrar, att hela denna fråga icke är af den
riksvigtiga beskaffenhet, att vi höra allt för länge taga upp tiden med
den; utan jag tror, att vi göra klokast i att låta både hanar och
hönor sköta sig sjelfva bäst de behaga med nuvarande lag, och yrkar
afslag å utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Uedelius: Trots det humoristiska anförandet nyss till

försvar för jägarne, att de fritt skulle få mörda både hanar och honor,
ber jag att få säga ett par ord till försvar för utskottets hemställan.
Jag förstår icke, hvarför jägarne snarare skulle slå ned på alla tjäderoch
orrlianar, om förslaget blefve antaget, än om det icke blefve antaget,
och att hanarne skulle komma i större fara att utrotas, om
man inskränkte tiden för jagten på hönorna. Utskottet har trött, att
det åtminstone i någon mån skulle bidraga att föröka tillgången på sådant
nyttigt vildt, tjäder och orre, om honorna under en viss tid skonades.
Jag tror, att de, som känna till dessa djurarters natur och lefnadssätt,
skola gifva mig rätt, att det är alldeles absolut nödvändigt, att
det finnes honor åtminstone för att det skall blifva ägg och ungar af.
Det behöfver icke nödvändigt finnas lika många hanar. Jag anhåller
om bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad: Skämt å sido. Jag skall be att

få litet upptaga tiden. Skämt åsido. Det är en allvarlig sak att
man får skydd på vildt, och det är ett godt sätt utskottet i det afseendet
föreslagit. Ty den, som är jägare, vet häst, huru det går till,
och den, som har jagtmark, vet bäst, huru jägarne under vissa årstider
skjuta bort i synnerhet hönorna för bloss om nätterna. De gå
då ut och skjuta bort dessa fåglar till den grad, att endast en eller
annan af hanarne blir qvar. Om det är så, att herrarne icke anse
det vara af någon vigt att behålla någon stam af vildt, kunna de
gerna afstå motionen, men finnes det några jägare här i kammaren,
några rigtiga jägare, hvilka icke taga saken blott på skämt, utan
vilja betrakta frågan som en allvarlig fråga, tror jag att de skola
inse, att motionen har ett godt syfte, och derför instämma i utskottets
motion. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fredagen den 24 Mars. 47

Herr Petersson i Runtorp: Jag har icke begärt ordet, för att

ni skola få skratta så mycket åt mig i denna fråga, utan jag har
gjort det för att framhålla det allvarliga i saken. Jag tror, att den
har så mycket att betyda, att den väl är värd någon uppmärksamhet.
Den hufvudsakliga fångsten sker med bulvan och snara, och just
derigenom förderfvas det matnyttiga vilda på landsbygden, särskildt
orr- och tjäderfogeln, som det nu är fråga om. Att hönorna skjutas
bort och tagas med snaror, är så olämpligt och förderfligt för jagten,
att man bör stäfja det på något sätt. Jag tror att det ligger så
mycket allvar bakom denna sak, att kammaren gerna kan bifalla
motionen till den kraft och verkan det hafva kan. Jag förenar mig
derför med dem, som yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Alexanderson: Jag kan icke gilla den siste talarens

uppfattning, att det skulle vara till nytta för jagten, om kammaren
skulle fatta ett beslut i öfverensstämmelse med herr Peterssons mening.
Det är sant, att giller och bulvan äro bland de allra skadligaste
sätten enligt deras uppfattning, som verkligen sätta något värde på
jagten. Om tjäder- och orrhönorna vilja sätta sig fast i giller och snaror,
lära de minsann icke varnas derutaf, att vi här fatta några sådana
beslut, som utskottet föreslagit. Jag tror, att utskottets förslag dessutom
är väl mycket obestämdt, och att det äfven ur den synpunkten, att
det befinner sig i outredt skick, icke är att taga fasta på. Jag tror,
att bästa sättet vore, om jagten bedrefves på stora komplex och derigenom
skyddades mot intrång af krypskyttar. Det vore det allra
bästa, men icke kan man på det nu föreslagna sättet råda bot på de
öfverklagade missförhållandena. Om man ville göra något verkligt
nyttigt, så vore det att stadga ett absolut förbud på vissa år eller
något inskränka jagttiden för såväl tuppar som hönor, och det kunde
jag vara med om, men de inskränkningar, som man här föreslagit
att begära af Kongl. Maj:t, tror jag vara af noll och intet värde.
Derför ber jag att få yrka af slag.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Jag

vill först bemöta talaren på norrlandsbänken. Jag tror nästan, att
han är jäfvig att tala om dessa förhållanden i öfriga län, då de fyra
nordligaste länen skulle vara undantagna från det tillämnade förbudet.
För det andra vill jag gent emot herr Alexanderson framhålla, att
snaror äro förbjudna i de delar af Sverige, som denna lag skulle
beröra. Och för det tredje vill jag påpeka, att vi få en god kontroll
öfver det nya stadgandets efterlefnad, om det bifalles, ty då man
ej får sälja den förbjudna delen af vildt, skjuter man det heller icke
så gerna.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Ofverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hem -

N:o 24.

Angående
fridlysning
af orr- och
tjäderhönor.

(Forts.)

N:o 24. 48

Fredagen den 24 Mars.

ställan och dels på af slag derå; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hafva ntfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Som votering likväl begärdes, hlef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
hemställan i utlåtandet n:o 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren af slagen.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 64 ja,
men 66 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren afslagen.

§ 24.

För motions afgifvande hade sig anmält herr D. Persson i Tallberg,
hvilken nu aflemnade en af honom jemte 25 andra af kammarens
ledamöter undertecknad motion om ändring af riksdagsordningens
stadganden angående valbarhet till Första Kammaren.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 225, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 25.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Larsson i Flick säter.

......under 10 dagar fr. o. m. den 27 dennes,

» L. Eklund frånNorr -

	köping......	»	10	»	»	»	27	»
»	A. Hansson i Sol-
	berga.......	»	10	»	»	»	27	»
»	G. Elowson ....	»	10	»	»	»	27	»
»	J. P. Jansson i Sax-
	hyttan......	»	10	»	»	»	27	»
»	Folke Andersson . .	»	12	»	»	»	25	»
»	C. G. Andersson i
	Skeenda .....	»	10	»	»	»	27	»
	P. Nilsson i Råby	»	12		»	»	25

Fredagen den 24 Mars.

49 N:o 24.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 27.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 §
ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag
angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,si e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra Kammarent Prat. 1893.

N.a 24.

4

N:o 24. 50

Onsdagen den 29 Mars.

Onsdagen den 29 mars.

Kl. Vs 3 e. m.

Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ 1-

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konnngen:

n:o 19, angående val af fullmägtige i riksbanken; och

n:o 20, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret;

dels och till Riksdagens förordnanden:

n:o 21, för fullmägtige i riksbanken;

n:o 22, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;

n:o 23, för fullmägtige i rikgäldskontoret; och

n:o 24, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

§ 2.

Justerades de i kammarens sammanträden den 18, 20 och 22
dennes förda protokoll.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

angående upplåtelse af mark från förra landskamrerarebostället V*
mantal Grytan n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält
för Norrlands artilleriregemente;

angående öfverlåtelse till staden Visby af vissa kronan tillhöriga
tomter i nämnda stad; samt

51 N:o 24.

Onsdagen den 29 Mars.

angående ändringar i förordningen angående försäljning af vin,
maltdrycker m. m.

De kong! propositionerna bordlädes.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren ingångna skrifvelse:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Fullmägtige i riksbanken få härmed vördsamt anmäla, att vice
häradshöfdingen C. A. Weinberg i skrifvelse till fullmägtiges ordförande
afsagt sig det honom vid innevarande riksdag meddelade uppdrag
att vara andre suppleant i riksbankens styrelse. Stockholm den
27 mars 1893.

Pehr Ehrenheim.

Erling Ribbing. J. W. Arnberg. M. J. Neijber.

R. Törnébladh. Tom Liljewalch. Sixten von Friesen.

Jemte det skrifvelsen lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att med anledning af den sålunda anmälda afsägelsen val af en suppleant
för fullmägtige i riksbanken skulle företagas; och uppdrog kammaren
verkställigheten häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan
tillsatta valmän och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige
i riksbanken jemte deras suppleanter.

§ 5.

Efter föredragning af herr I). Perssons i Tällberg m. fl. på
kammarens bord hvilande motion, n:o 225, hänvisades densamma till
behandling af konstitutionsutskottet.

§ 6.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 25.

§

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 53, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af statsutskottets utlåtande n:o 40 öfver Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster; -

N:o 24. 52

Onsdagen den 29 Mars.

bankoutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning, åsyftande befrielse för fattigvårdsstyrelse
i gränskommun från dess befattning med fortskaffande af från
grannlanden hitförpassade nödstälde svenske undersåtar m. m.; och

n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser rörande fångars
användning till förrättande af handräckningsgöromål inom fångvårdsanstalterna;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i
anledning af väckt motion om latinskrifningens upphörande vid de
allmänna läroverken.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför det två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1893.