RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 19

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 7 e. ra.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I -

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Att kapten J. M. Ekströmer till följd af en akut luftrörskatarr
är förhindrad att under de närmaste dagarne bevista Riksdagens sammanträden,
intygar

Stockholm den 15 mars 1893.

Jonas Wcsrn
Med. professor.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. Gethe under
fjorton dagar från och med den 22 dennes.

§ 3.

Till behandling förelåg statsutskottets utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande
anslagen till landtförsvaret.

Punkterna 1-^7.

Biföllos.

Punkten 8.
Mom. a).
Bifölls.

Under mom. b) hemstälde utskottet, bland annat, att Riksdagen,
vid bifall till utskottets under mom. a) gjorda hemställan, måtte beAndra
Kammarens Prot. 1893. N:o 19. 1

N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. in.

sluta, att, i mån af nuvarande förste bataljonsläkares afgång, de till
tjensteåldern äldste bataljonsläkarne vid armén intill ett antal af 39
skola i tur och ordning utöfver de dem enligt stat tillkommande
löneförmåner komma i åtnjutande af tillägg i lönen med 900 kronor
och i dagaflöningen med 1 krona samt inqvarteringsersättning, der
sådan enligt gällande föreskrifter skall utgå och af statsmedel gäldas,
med skilnaden emellan den för förste och andre bataljonsläkare nu
bestämda så beskaffade ersättning.

I fråga härom anförde:

Herr R, Berg: Kammaren har genom sitt nyss i mom. a) af

förevarande punkt fattade beslut godkänt så väl Kongl. Maj:ts
som utskottets hemställan med afseende å förste och andre bataljonsläkarnes
öfverflyttande till en gemensam rubrik »bataljonsläkare» med
åtnjutande af löneförmåner i likhet med hvad för andre bataljonsläkarne
för närvarande är bestämdt.

I mom. b) har utskottet, äfvenledes i hufvudsak lika med Kongl.
Maj:t, föreslagit, att ett visst antal eller 39 bataljonsläkare skulle
komma i åtnjutande af ett lönetillägg, motsvarande skilnaden emellan
nuvarande förste och andre bataljonsläkares löneförmåner.
Men utskottet skiljer sig från Kongl. Maja i hvad som rörer anslagets
natur och vilkoren för att komma i åtnjutande af ifrågavarande
lönetillägg.

I afseende på anslagets natur har utskottet i andra stycket af
föreliggande mom. b) föreslagit, att de för ifrågavarande lönetillägg
erforderliga medel skulle, äfvenledes i öfverensstämmelse med Kong!.
Maj:ts förslag, öfverföras från en del nu befintliga anslagstitlar, men
till ett särsMldt förslagsanslag, då deremot Kongl. Maja föreslagit, att
ifrågavarande medel skulle från nyssnämnda anslagstitlar öfverföras
till det förut befintliga, fast ordinarie anslaget till pensioner och
stipendier för fältläharecorpsen, dock under derutaf betingad förändrad
benämning af detta senare anslag.

Ehuru jag icke delar utskottets åsigt i detta afseende, enär detsamma
efter mitt förmenande icke innebär någon förbättring, skulle
jag dock icke göra något yrkande om ändring häruti, då den saken
borde vara af mindre vigt.

Beträffande vilkoren för att komma i åtnjutande af ifrågavarande
lönetillägg har utskottet, såsom synes af första stycket af
mom. b), föreslagit, att »de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne
vid armén intill ett antal af 39 skola i tur och ordning komma i åtnjutande
af lönetillägg, hvarigenom hvarje bataljonsläkare tillförsäkrades
en oafvislig rättighet att i mån af tjensteålder blifva tilldelad
detta lönetillägg; då deremot Kongl. Maj:ts förslag afser att ifrågavarande
39 äldsta bataljonsläkare skulle förklaras berättigade till detta
lönetillägg i den ordning, Kongl. Maja pröfvade lämpligt, det vill
säga att, vid tilldelande af i fråga varande lönetillägg åt bataljonsläkarne
skulle de underkastas samma pröfning, som nu eger rum vid
öfriga tjenstemäns uppflyttning i högre lönegrad eller vid tilldelande
af ålderstillägg, så att det icke skulle kunna ifrågakomma, att en

3 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. ro.

bataljonsläkare, som af en eller annan orsak funnes olämplig såsom
sådan, likvisst skulle vara berättigad till ifrågavarande lönetillägg.
Utskottet säger sjelft på sid. 14, att detta lönetillägg är närmast
jemförligt med ålderstillägg, för hvilkas erhållande det för närvarande
är föreskrifvet en af vederbörande väl vitsordad tjenstgöring.

Med anledning häraf skall jag, herr talman, tillåta mig föreslå,
att, med godkännande i öfrigt af utskottets hemställan i det föreliggande
momentet, näst efter ordet »ordning» på 4 raden i första stycket
må inskjutas en så lydande mening: »och under förutsättning, att
deras tjenstgöring blifvit af vederbörande väl vitsordad». Nämnda
stycke skulle i så fall få följande lydelse: »vid bifall härtill dels
beslutar, att, i mån af nuvarande förste bataljonsläkares afgång, de
till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne vid armén intill ett antal af
39 skola i tur och ordning och under förutsättning, att deras tjenstgöring
blifvit af vederbörande väl vitsordad, utöfver de dem enligt
stat tillkommande löneförmåner komma i åtnjutande af tillägg i lönen
med 900 kronor och i dagaflöningen med 1 krona samt inqvarteringsersättning,
der sådan enligt gällande föreskrifter skall utgå och af
statsmedel gäldas, med skilnaden emellan den för förste och andre
bataljonsläkare nu bestämda så beskaffade ersättning».

Jag ber äfven få nämna, att ett lika lydande tillägg blifvit vid
förmiddagens plenum af medkammaren beslutadt.

Herr Andersson i Högkil: Då jag vid ärendets första förbe redande

behandling inom utskottet uttalat mig för rent bifall till
Kongl. Maj:ts förslag angående vilkoren för bataljonsläkares erhållande
af ett sådant lönetillägg, så är det klart, att jag för min del icke
kan hafva något emot det förslag, som framstälts af den föregående
talaren, utan skall jag be att få förena mig i hans yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan, med den af herr Berg föreslagna ändring, eller
att näst efter orden »tur och ordning» insattes orden »och under förutsättning
att deras tjenstgöring blifvit af vederbörande väl vitsordad.»

Punkterna 9-26.

Biföllos.

Efter föredragning härnäst af punkten 27 mom. a), innefattande
utskottets hemställan om ökning i anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar, begärdes ordet af

Herr Jonsson i Hof, som anförde: Jag anser, herr talman, att

man vid denna punkt lämpligen bör göra ett uttalande rörande användningen
af det stora anslag, hvarom här är fråga.

Jag skall då till en början erinra herrarne hurusom, då denna
kammare för några dagar sedan behandlade ett tillfälligt utskotts
betänkande rörande meddelande af undervisning i räkning och skrif -

JT:o 19. 4 Onsdagen den 15 Mars, e. m.

ning åt de värnpligtige, en reservation antogs, som i viss mån gick
i motionärens syfte, och att en talare på skånebänken yttrade vid
samma tillfälle — enligt min tanke mycket rigtigt — att det vore
af yttersta vigt, att beväringens handledning i ifrågavarande ämnen
sköttes så, att den vunne anklang hos folket. Och lika rätt som jag
tror han hade i sin uppfattning vid den punkten, lika rätt anser jag
det vara att vid behandlingen af den punkt, som nu är före, uttala
några förhoppningar och önskningar rörande det sätt, hvarpå beväringens
vapenöfningar skola bedrifvas.

Det har sagts, att rekryterna vid de i Stockholm förlagda garnisonstrupperna
icke förr än efter flera månaders öfningar kommenderas
ut på vaktposttjenstgöring, emedan de behöfva använda så lång
tid för att lära sig den mängd helsniugar och honnörsaffärer, som de
måste kunna för att icke begå något fel i detta slags tjenstgöring.
Jag tror nu visserligen icke, att de värnpligtige äro underkastade en
så vidlyftig öfning i dessa stycken, men säkert är, att äfven den tid,
som offras på deras utbildning i denna del af tjensten, är mer än
tillräcklig, om man utgår derifrån, att hvarje timme och hvarje dag,
som användas på deras öfningar, böra i främsta rummet rigtas på
meddelandet af sådan undervisning, att de verkligen kunna föra sitt
vapen, om de en gång måste rycka ut i strid. Förutom denna honnörsundervisning,
hvarpå de värnpligtige sjelfva anse att det användes
allt för mycken tid, torde också åtskilligt annat af öfningarna,
som icke kan sägas vara effektivt för de värnpligtiges krigsbildning,
betydligt kunna förenklas. Det har under höstens lopp både enskildt
af fackmän och offentligt i pressen uttryckts den förhoppningen, att
med antagandet af den nya arméorganisationen skulle en bättre sakernas
ordning i detta afseende komma att införas.

Jag tror visserligen, att något redan blifvit åtgjordt i detta afseende,
men jag antager, att det ytterligare bör kunna göras något
till förenklande af alla dessa detaljer i exercisen, hvilka egentligen
icke hafva något att betyda i fråga om de värnpligtiges utbildning
för krigstjenst. Det finnes åtminstone ett handgrepp, som redan borttagits
inom åtskilliga utländska arméer, nemligen detta »skyldra gevär»,
som icke har stor betydelse för utbildningen. Jag föreställer
mig, att, om de timmar eller dagar, som användas för inöfvande af
detta handgrepp, i stället egnades åt mera öfning i såväl stridsskjutning
som i träffsäkerhet och dylikt, detta skulle vara en ganska
betydlig vinst i afseende på beväringsynglingens utbildning.

Afsigten med detta mitt yttrande har ingalunda varit att på
något sätt klandra chefen för landtförsvarsdepartementet, ty redan
lärer, såsom jag nyss yttrat, något vara i detta afseende satt i verket,
utan meningen har varit att stödja honom och andra, som önska, att
vi måtte gå än längre i denna rigtning. Det är endast i detta syfte,
som jag tagit mig friheten att uttala dessa önskningar under förvissning,
att desamma skola delas af det stora flertalet af denna kammares
ledamöter.

Något annat yrkande än på bifall till utskottets förslag har jag
emellertid icke att göra.

5 N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Olson i Stensdalen,
Persson i Heljebol, Olsson i Ornakärr, Nilsson i Vrängebol, Vahlin,
0. Olsson från Stockholm, Fjällbäck, Anderson i Hasselbol, Nyddhl,
Erickson i Bjersby, Jansson i Saxhyttan, Hammarström, Norman,
Wallbom, Wallis, Aulin, Truedsson, Gunnar Eriksson, Halvar Eriksson,
Eliasson i Oktorp, Olsson i Kyrkebol, Bromée, Nordin, Dahlstedt,
Halm, Boström i Bodbyn, Wikstén, Ollas A. Ericsson, Gyllensvärd,
Hedlund, Svensson i Brämhult, Wallmark i Selånger, Schödén, Kihlberg,
Pettersson i österhaninge, Göransson, Larsson i Mörtlösa,
Dahlberg, Holmgren, Mallmin, Eliasson i Skuttungeby, Carlsson,
Andersson ioölsund, Pehrsson i Norrsund, Bexell, Pettersson i Tjärsta,
Hultstein, Aström, Johansson från Stockholm, Fr. Berg, Petersson i
Brystorp, Anderson i Himmelsby, Linder, Dahn, Broström, Gast.
Eriksson från Stockholm, Jansson i Krakerud, Olsson i Attersta,
Lundström, Johnsson i Bollnäs, Andersson i Lysvik, Månsson, Bengtsson,
Åkesson, Persson i Mörarp, Ola Bosson Olsson, Svensson i Olseröd,
Olsson i Sörnäs, Back Per Ersson, Westerberg och Holm.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr friherre Kappe yttrade:
Med anledning af det uttalande, som nyss gjordes från gefle borgsbänken,

ber jag att till den ärade talaren äfvensom till alla dem,
som nu anmält sig instämma med honom, få säga, att, om äfven
olika åsigter kunna finnas om hvad som hör till en fältmessig utbildning,
så vidt på mig ankommer, ingenting skall underlåtas, som
kan bidraga till att göra den armé, hvars organisation beslutades
sistlidne höst, så fältmessigt utbildad som möjligt.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)—d).

Biföllos.

Punkterna 28—40.

Biföllos.

Punkten 41. Angående

anslag för

Kong). Muj:t hade föreslagit Riksdagen att, för tillämpning ofaf^ngavärn
nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om. de värnpligtiges inskrif- pligtslaqens
ning och redovisning m. m., på extra stat för år 1894 bevilja 53,000 föreskrifter
kronor, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr R. Berg: Sedan flera år tillbaka har Riksdagen beviljat

ett årligt anslag på extra stat af 77,500 kronor, från hvilket utgår
dagaflöning till befälet vid beväringstrupperna för tjenstgöring emel -

N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Angående ]an de årliga vapenöfningarna äfvensom erforderliga arfvoden till alla

anslag för j kompaniområdena anstälda afdelningsområdesbefälhafvare. Vid sistaf
nya värn- lidna års urtima riksdag, medgaf Riksdagen på Kongl. Maj:ts frampligtslagens
ställning, att ett belopp af 24,529 kronor 95 öre, eller motsvarande
föreskrifter, det belopp, efter normala förhållanden, hvilket utgått till ersättning
(Forts.) åt befälet vid beväringstrupperna, skulle öfverföras till anslaget »indelta
arméns befälsaflöning», och detta förnyades af denna kammare
nyss genom bifall till punkten 10 af föreliggande betänkande, i förening
med förändring af anslagets benämning till »det icke garnisonerade
infanteriets befälsaflöning». Det återstående beloppet på detta
anslag om 77,500 kronor, eller i rundt tal 53,000 kronor, har användts
och är afsedt att användas uteslutande till ersättning åt afdelningsområdesbefälhafvarne,
hvilka utgöras såväl af f. d. officerare
som af f. d. underofficerare samt dessutom af civile personer, samtliga
i allmänhet mindre bemedlade. Af detta anslag om 53,000 kronor
har i allmänhet leranats åt afdelningsområdesbefälhafvarne ett
belopp åt hvarje af tre ä fyrahundra kronor om året. Och då dessa
personer onekligen äro för denna tjenstgöring alldeles nödvändiga,
och man ju icke kan begära att deras göromål skola förrättas utan
ersättning, så måste regeringen hafva penningar att tillgå. Utskottet
har ju ej heller ansett, att ersättning icke skulle till ifrågavarande
personer utgå. Ty utskottet har, oaktadt det afslagit Kongl. Maj:ts
framställning, dock hänvisat Kongl. Maj:t till den, som utskottet
säger, befintliga reservationen af 81,968 kronor 12 öre. — Ja denna
besparing finnes onekligen. Men jag hemställer, huruvida denna
kammare skulle härmed vilja förklara, att Kongl. Maj:t eger fri dipositionsrätt
öfver denna besparing. Jag tror det icke. Det är icke
samma förhållande med detta anslag som med en del andra extra
anslag. Ett extra anslag, som är beviljadt till något visst särskilt
behof, t. ex. en byggnad eller någon viss materiel, är af sådan beskaffenhet,
att der eger naturligtvis Kongl. Maj:t att använda dessa
medel under ett år eller under flera år, i mån som Kongl. Maj:t
finner lämpligt. Men det här föreliggande anslaget är ett årligen
utgående anslag, fastän af extra anslags natur, ett anslag som användes
till dagliga aflöningar, och det torde väl i sådant fall icke
vara jemförlig! med ett dylikt extra anslag, som gifves blott för en
gång, för så vidt icke det är beviljadt med samma medgifvande som
vid ett annat extra anslag, hvartill vi snart komma, nemligen anslaget
till reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän å belopp

9,000 kronor, hvarest Riksdagen vid beviljandet gjort det tillägget:
med rättighet för Kongl. Maj:t att följande år använda de besparingar,
som under löpande året uppstå. Då det således icke är meningen
att göra någon indragning af anslaget, och då det ej heller
är begärdt något ökadt anslag för de ifrågavarande afdelningsområdesbefälhafvarne,
synes mig rigtigast, att dessa besparingar återbäras till
statsverket, och att Riksdagen liksom hittills årligen beviljar det erforderliga
anslaget. Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts framställning i förevarande punkt.

7 N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

Herr Ola Bosson Olsson: För min del anser jag, att stats- Angående

utskottet härvid lag handladt fullkomligt rigtigt. Det kan val icke
vara med billighet förenligt, att man skall bevilja ett anslag för ett nya värnsärskilt
ändamål, då redan för detta ändamål finnes en betydande pligtslagens
och tillräcklig besparing, här 81,968 kronor 12 öre. Den siste tala -föreskrifter.
ren nämnde, att Kongl. Maj:t egde rätt att disponera detta anslag och (Forts.)
använda det huru han behagade, och deri hade han fullkomligt rätt.

Men jag vill erinra samme talare, att Riksdagen också är i sin fulla
rätt att bevilja eller icke bevilja ett anslag, allt efter som Riksdagen
anser det vara nödvändigt eller icke. Jag anhåller derför om bifall
till statsutskottets förslag i detta hänseende.

Härmed var öfverliiggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

Punkterna 42 och 43.

Biföllos.

Angående
anslag till
.. mobilise af

mobilisenngsammumtion till de nya gevären ringsammupå
extra stat för år 1894 äskat ett belopp af nitton för

800,000 kronor; inen hemstälde utskottet, att för ifrågavarande ända- eldhandmål
måtte på extra stat för år 1894 anvisas ett belopp af 600,000 vapen.
kronor.

Punkten 44.

För anskaffande
hade Kongl. Maj:t

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Rappe: Före 1892 års lagtima riksdag gjordes af generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet en framställning till Kongl. Maj:t,
deruti han ådagalade nödvändigheten af att armén vore försedd med
den mobiliseringsammunition, som erfordras, i fall den skall rycka ut
i fält. Generalfälttygmästaren beräknade detta behof till 36 millioner
patroner och gick vid beräkningen så till väga, att han upptog
först och främst den qvantitet ammunition, som behöfves för hvarje

man, vidare den, som föres på kompaniernas ammunitionsvagnar och

i kolonnerna, och slutligen tilläde han den ammunition, som bör
finnas vid etapperna, jemte en viss reserv i hemorten. Han beräknade
ytterligare den qvantitet, som erfordras för kavalleriets karbi ner,

och kom härigenom till den uppgifna siffran, 36 millioner patroner.
I sjelfva verket är detta ett temligen lågt belopp i förhållande
till hvad man för närvarande beräknar i utlandet. Då emellertid
patronerna till de nya gevären äro ganska dyra, skulle kostnaden för
ifrågavarande antal patroner uppgå till omkring 4 millioner kronor.
Det vore visserligen önskligt, att dessa 36 millioner patroner så snart
som möjligt funnes att tillgå, men generalfälttygmästaren satte dock
icke i fråga, att framställning skulle göras om ett större anslag än
1 million kronor årligen, och med detta anslag skulle således ifråga -

N:o 19.

Angående
anslag till
mobiliseringsammu

nition för
eldhandvapen.

(Forts.)

8 Onsdagen den 16 Mars, e. ro.

varande ammunitionsqvantitet kunna anskaffas under loppet af fyra
år. Kongl. Maj:t nedsatte beloppet till 800,000 kronor, och uttalade
således dermed den tanken, att ammunitionen skulle finnas färdiganskaffad
först efter fem år.

Det är i allmänhet mycket svårt att spå om framtiden, och ingen
håller den i sin hand, och derför kan man också säga, att det kunde
vara vanskligt — såväl efter den ena som den andra tidsberäkningen
— att dröja så länge med ammunitionens anskaffande. Att man dock
måste dröja några år, var påtagligt, då man ju först måste hafva de
gevär, för hvilka den nya ammunitionen är afsedd.

Sedan inträffade den urtima Riksdagen och med denna beslutet
om att göra arméns styrka väsentligt större än hvad den'' dittills varit.
Derutaf skulle alltså följa behofvet af en större mängd ammunition.
Generalfälttygmästaren gick då å nyo in till Kongl. Maj:t med eu
framställning, likartad med den han gjort föregående år och afsedd
att framläggas för denna Riksdag. Han satte således jemväl denna
gång i fråga eu summa af 1 million kronor för anskaffande af ammunition,
men Kongl. Maj:t ansåg sig äfven nu böra nedsätta detta
belopp till 800,000 kronor, såsom förhållandet var året förut.

Detta är nu bekant för herrarne allesammans, men jag gör denna
relation för att dermed ådagalägga, att Kongl. Maj:t redan i fråga
om förevarande vigtiga behof har gjort så stor nedsättning och nedprutning,
som Kongl. Maj:t ansett sig kunna göra — först år 1892
och äfven nu år 1898 — och detta ehuru armén, som sagdt, har
växt eller kommer att växa med 8 »/,_ bataljoner. Emellertid går det
ju icke an att, derför att man har gjort nedsättning i ett anslag ett
par gånger, ytterligare nedsätta detsamma, ty det är ju klart, att
någon gräns måst finnas för nedsättningen; och i samma mån, som
nedprutning redan förut är verkstäld, är det orimligt att ifrågasätta
en ytterligare sådan, såvida icke målet för det ifrågavarande anslaget
skall, helt och hållet förfelas. Och för att en armé skall vara fältmessig,
fordras väl i främsta rummet, att denna armé, då den går ut
mot fienden, skall vara försedd med nödig ammunition.

Nu kan man säga, att de nya gevären icke så snart blifva färdiga.
Men, mine herrar, redan nästa år skola vi ju genom det beslut,
som nyss fattades, hafva gevär till ett antal af 72,000, och då borde
man väl se till, att, i fall något inträffade under loppet af detta år,
man hade den ammunitionsqvantitet, som gjorde det möjligt att upprätthålla
neutraliteten eller möta andra eventualiteter, som möjligtvis
förestå. Och det synes mig ytterst riskabelt att ordna det så, att
väl truppen finnes, väl gevären finnas, som man sätter i truppens
hand, men att man sätter i fråga, att denna trupp skall rycka ut
utan ammunition. Uti nutidens strider går det icke längre an att
hjelpa sig endast med bajonetten, och den senare krigshistorien har
gifvit vid handen, att hvarje trupp, som saknar ammunition, deruti
ser en fullgitig anledning, i fall fienden kommer på honom, att sträcka
gevär. Genom att nu nedsätta anslaget till 600,000 kronor, eller med

200,000 kronor, blir det nära nog 2 millioner patroner, som man får
mindre. Skulle man återigen få ett anslag å 800,000 kronor äfven
i år, så skulle den ammunitionsmängd, som man egde nästa år, uppgå

9 N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

till omkring 14,800,000 patroner. Således so herrarne, att detta med Angående
ett antal af 72,000 gevär blir 200 patroner per man, hvilket visserligen
är mycket litet. Men beräknar man det antal patroner, som ^åsamniu
soldaten reglementsenligt skall bära på sig, och vidare den ammuni- nitton för
tion, som föres på kompanivagnarne, samt slutligen den som föres i eldhandträngen
jemte någon reserv å etappanstalterna, så blir det dock så vapen.

mycket, att man kan Hinka på att möjligtvis rycka ut i fält, huru (Forts.)

litet det än må vara. Anda tills helt nyligen voro beträffande ammunitionen
föreskrifterna i Schweiz sådana, att 200 patroner var det
antal, som skulle finnas för hvarje soldat. Detta är emellertid nu
ändradt, så att i år blifvit bestämdt, att antalet patroner skall utgöra
icke mindre än 500. Alla andra stater hafva också — på grund af
erfarenheterna under de senaste krigen och på grund af beskaffenheten
af de nya gevären, som fordra större ammunitionsåtgång, detta
derför att man måste börja skjutningen på mycket längre håll än
hittills — infört bestämmelser om ammunitionsqvantitetens ökande.

Att gå under ett antal af 200 patroner är sålunda alldeles otänkbart,
och redan detta är så litet, att det endast än den yttersta nöd, som
gör, att man kan tänka på något sådant. Om vi emellertid få

800.000 kronor äfven i år och följaktligen kunna komma upp till ett
antal af 17,800,000 patroner, hafva vi dock en så stor mängd af ammunition,
att vi kunna tänka på att mobilisera för neutralitetens upprätthållande.
Om åter detta högre anslag nekas och nedsättes till

600.000 kronor, hvad blir följden? Jo, man måste ju då minska den
krigsstyrka, med hvilken man skulle uppträda, och denna minskning
utgör, som herrarne finna, 10,000 man, om man nemligen beräknar
minskningen i antalet patroner till 2 millioner. Kunna vi verkligen
stå till svars med, att i fall allvarets stund inträder, förrän vi beräknat,
och om det redan nästa år skulle komma i fråga att rycka i
fält, hafva vår armé minskad med 10,000 man? Jag tycker detta
vara ganska farligt och hemställer, om man skulle vilja riskera detta.

Om man vill göra besparingar, synes det mig olämpligt att göra dem
just i fråga om detta anslag, som nära nog är det vigtigaste af alla.

Jag tror mig härmed hafva anfört tillräckligt, för att kammarens
ledamöter synas mig böra bevilja det större anslaget, 800,000 kronor.

Det säges, att man genom att bevilja en summa af 600,000 kronor
skulle på 7 år kunna få nödig ammunitionsmängd. Huru är det
rimligt att ställa anskaffningen på så lång tid? Redan 4 år är mycket,

5 år betänkligt nog och 7 år är snart sagdt höjden af våda. Ingen
kan svara för, att vi så länge få vara i fred, och, omständigheterna
äro visserligen icke sådana, att de berättiga till ett dylikt tillvägagående.
Och framför allt bör man ställa sig så, att när gevären
blifva färdiga, man har ett minium af patroner, så att, i fall en olycka
inträffar, man då må kunna mobilisera.

Herr Jonsson i Hof: Jag har icke kunnat fatta generalfälttygmästarens
plan i fråga om ammunitionsmängdcn oberoende af antalet
gevär, utan jag har alltid förestält mig, att han, då han beräknat den
erforderliga ammunitionen till 36 millioner patroner, utgått från den
förutsättningen, att armén också skulle hafva sitt fulltaliga behof af

N:c 19.

Angående
anslag till
mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

gevär, hvilket icke är mindre än 200,000, och att det varit från denna

3unkt och för detta gevärsbehof, som han begärt en summa af 4
oner kronor för anskaffande af ammunition. Då vi emellertid
år 1894 endast få halfva antalet gevär, eller 100,000, färdiga, synes
det ligga i sakens natur att nedsätta anslaget för mobiliseringsammunition
till halfva beloppet. Vi skulle då visserligen under år 1894
icke få hälften af den erforderliga ammunitionsmängden anskaffad,
utan endast, som redan nämts, ett antal af 14,800,000 patroner; men
vi hade tänkt oss, att man under tredje året med ett anslag af 600,000
kronor skulle kunna fylla det behof, som vi trodde ligga till grund
för beräkningen. Härigenom skulle det visserligen dröja ett år, innan
vi finge ammunitionsförrådet kompletteradt, men vi hafva ansett, att
detta icke vore en sak af ytterlig vigt, då ju gevären icke blifva
färdiga förrän vid slutet af år 1894. Om nu mot all förmodan någon
fara för förveckling under tiden skulle uppstå, så lärer det väl icke
ligga utom möjlighetens gräns att vid en så osannolik händelse komplettera
och fylla det förråd, som i sådant fall erfordrades; och det
vore väl icke endast ammunition, som då fattades, utan vi blefve nog
nödsakade att äfven skaffa oss gevär. Och kan man det ena, så kan
man också det andra under en sådan situation.

Men det är också en annan sak, som gjort, att vi här trott oss
böra gå till väga med varsamhet. Det är väl sant, att kanske den
apyrit, som för närvarande tillverkas, är någorlunda tillfredsställande
för dessa gevär; men jag tror ändock, att denna ammunitionstillverkning
fortfarande är stadd i utveckling, och att det mycket lätt kan
inträffa, att vi före år 1894 få ammunitionssorter, hvilka äro bättre
och billigare än de, som för närvarande tillverkas. När det derjemte
straxt härefter förekommer en punkt, der man föreslår att bevilja
ansl g till anläggande af ammunitionsfabrik vid Åkers krutbruk,
synes det också ligga i sakens natur, att man icke bör forcera denna
tillverkning alltför hastigt, utan att man må kunna få sysselsättning
åt fabriken, när den är i ordning. Det är ju ett faktum, att gevärsfrågan
ännu icke är klar. Man vågar ännu icke begära det antal
gevär, som armén behöfver, derför att man förutser att en annan
modell inom kort kan antagas. När så är, lär äfven ammunitionsfrågan
hänga samman med denna sak; och då synes detta vara en
punkt, der man utan stor fara kan fördela anslaget på litet längre
tid än Kongl. Maj:t afsett. Jag tror således att vi med goda skäl
kunna yrka bifall till utskottets hemställan, att endast 600,000 kronor
må för ändamålet beviljas.

Herr Bratt: Den föregående talaren yttrade till en början, att

den begäran, som Kongl. Maj:t framstält till Riksdagen om 800,000
kronor till mobiliseringsammunition, vore grundad på det antagandet,
att vi skulle få 200,000 gevär och icke 100,000. Jag tror att den
ärade talaron misstog sig i det fallet. Den ursprungliga framställningen
om förändring af 200,000 gevär gjordes af generalfälttygmästaren,
men, märkom väl, den gjordes i november 1888 och framlades
af Kongl. Maj:t till 1889 års Riksdag, då det ännu alls icke
varit tal om någon mobiliseringsammunition. Första gången mobi -

Onsdagen den 16 Mars, e. m. 11

liseringsammunition begärdes till de nya gevären, var vid 1892 års
riksdag; och om herrarne vilja se efter i Kongl. Majt:s proposition
n:o 1 till nämnda Riksdag, eller rättare i det statsrådsprotokoll angående
fjerde hufvudtiteln, som åtföljde denna kongl. proposition och uti
hvilket generalfälttygmästarens framställning är åberopad, så skall
man finna, att der verkligen icke står ett ord om att generalfälttygmästaren
grundade sin begäran om anslag till mobiliseringsammunition
på det antagandet, att vi skulle hafva 200,000 gevär. Han kunde,
mine herrar, i sjelfva verket icke heller göra det, derför att det antal
patroner, som infanteriet behöfver såsom mobiliseringsammunition, är
beräknadt på grund af den styrka, hvarmed infanteriet skall rycka i
fält, och icke på något visst antal gevär.

Enligt den nu beslutade härordningen, skall infanteriet bestå af
79 bataljoner. Efter 900 man per mobiliserad bataljon, blir det ju omkring
71,000 man. Vidare hafva vi depöttrupper samt en del af
specialvapnen, som också äro beväpnade med gevär; och sålunda
blir den mobiliserade styrka, för hvilken gevär erfordras, om jag ej
missminner mig, cirka 96,000 man. 100,000 gevär räcka således fullkomligt
till för det första behofvet. Beräknar man nu, att hvarje
man skall bära på sig ett visst antal patroner, vidare det antal sådana,
som skall finnas i infanteribataljonsvagnarne, vidare det antal, som
skall finnas i infanteriammunitionskolonnerna, och slutligen dem, som
skola förbrukas under mobiliseringstiden, äfvensom af det manskap,
som utbildas i depöterna, så kommer man till ett belopp af 24 millioner
patroner. Och då ytterligare, på skäl som generalfälttygmästaren
anfört, man måste beräkna 50 procents förhöjning å det
hela för alla ytterligare behof under fältåget, så hafva vi här de 36
millionerna. Jag vill härmed hafva framhållit, att det antagande, som
herr Olof Jonsson gjorde, att beräkningen af mobiliseringsammunitionens
behof grundat sig på antagandet af 200,000 gevär, är ett
rent misstag å hans sida.

Han yttrade vidare, att i händelse fara blefve å färde, så
att vi verkligen skulle behöfva mobilisera, så trodde han att den erforderliga
mobiliseringsammunitionen skulle i farans stund utan svårighet
kunna kompletteras. Ja, det kan man nog hoppas ; men det hade varit
af intresse att erfara, på hvad sätt han trodde att denna komplettering
skulle kunna gå så hastigt för sig. Denna ammunition, mine herrar,
den göres icke på samma sätt som den gamla ammunitionen. Det
är en ytterst svårtillverkad och ytterst komplicerad ammunition. Vi
hunna visserligen, såsom ock generalfälttygmästaren anfört, tillverka 15
millioner patroner om året, detta likväl under förutsättning att båda
våra ammunitionsfabriker, vid Marieberg och Karlsborg, arbeta dag
och natt med tredubbla skift. Men vi lära icke vid mobilisering
kunna påräkna att hafva ett helt år på oss för anskaffande af våra
krigsförnödenheter. I dessa tider måste det sannerligen gå fortare
både att mobilisera för krig och att afsluta krig, än att vi skulle
kunna medhinna att här i landet tillverka hela det felande förrådet al
ammunition. Och hvarifrån skulle vi då få den? — Månne från utlandet?
Ja, i denna stund, det är sant, har visserligen artilleridepartcmentet
bestält från utlandet både patronhylsor, kulör och krut för den

N:o 19.

Angående
anslag till
mobiliserings
ammunition
för
eldhandvapen.

(Ports.)

lT:o 18. 12 Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Angående ammunition,''-.hvartill Riksdagen i fjor beviljade medel. Men vid krigsanslag
till tillfälle kommer sådant under kategorien krigskontraband, och redan härmobtlise-
uti ligger ett måhända’afgörande hinder för anskaffande af utländsk amnition^för
munition, hvarförutom det kan hända, att då icke endast vi äro i krig
eldhand- l,tan högst sannolikt äfven andra magter, så att fabrikerna i utlandet
vapen. nog lära blifva öfverhopade med beställningar. Det är således af flera
(Forts.) skal att påräkna att vi, när faran kommer, nog hastigt skulle kunna
få vårt ammunitionsbehof fyldt. Och i hvilket läge, med hänsyn till
stridbarhet vi, utan tillräckligt med ammunition, skola befinna oss,
derom behöfver jag ej orda.

Herr Olof Jonsson yttrade vidare, att tillverkningen af apyrit är
stadd i utveckling, och att bättre och billigare sådan möjligen derför
i framtiden skulle kunna erhållas. Ja, det är en förhoppning, som
jag verkligen i viss män kan säga mig dela. Jag hoppas nemligen,
att vi skola kunna följa med de framsteg, som i detta hänseende
göras på andra håll och som oafbrutet fortgå. Att redan nu skulle
hafva inträffat en stagnation i detta hänseende, kan jag icke
tänka mig. Men'' vi kunna väl icke bygga på något, som är
så osäkert som de förbättringar och förändringar i den moderna
kruttillverkningen, hvilka enventuelt kunna inträffa — allra minst när
det är fråga om att anskaffa en materiel af så ofantligt stor vigt,
som mobiliseringsammunitionen — hvars befintlighet är vilkor för att
armén skall kunna använda sina eldvapen.

Jag begagnar för öfrigt tillfället nämna, eftersom herr Olof Jonsson
talade om utveckling och förbättring af vår apyrit eller vårt röksvaga
krut, att detta krut nu är ganska lofvande. Det står i sin
senaste förbättring, som styresmannen för apyritlaboratoriet utarbetat,
i full höjd med det, som utlandet kan prestera. Men vi kunna f; r
närvarande icke tillverka mera deraf än 8,000 kilogram om året vid
vår lilla fabrik, under det att vi hafva ett årsbehof af 50,000—60,000
kilogram. Herrarne inse således, att behofvet af en ökad kruttillverkning
är trängande; och att vi icke kunna åt framtiden eller åt
ovissa förhoppningar öfverlemna anskaffandet af den mängd tidsenligt
krut, vi verkligen behöfva.

Samme talare berörde slutligen ock i sitt anförande gevärs- och
kaliberfrågan och de modifikationer, som i detta fall kunde vara att
motse. Ja, det är ju en fråga, som för närvarande är sväfvande.
Det är emellertid ganska troligt, eller åtminstone finnes för närvarande
någon anledning antaga, att vi, likasom de flesta andra länder,
hvilka vilja följa med gevärsutvecklingen, måste öfvergå till en mindre
gevärskaliber, än vi nu hafva, och detta icke så mycket derför, att
vi härigenom vinna ökad verkningsförmåga hos geväret — ty vårt
nuvarande gevär skjuter verkligen, att döma efter alla de försök, som
blifvit gjorda, senast i fjor, vid‘olika militärskolor, så utmärkt väl, att
vi nu blott kunna önska att äfven kunna bibringa beväringen, som
utgör arméns hufvudmassa, förmåga att taga ut af geväret, så att
säga, allt hvad det kan gifva. Men till den lilla kalibern måste man
öfvergå för att i fält kunna få ökadt patronantal med sig — en
vigtig fördel i detta snabbskjutningens tidehvarf. Det är som sagdt

13 N:o 18.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

ej otroligt, att vi måste öfvergå till en ny kaliber, och de försök,
som för detta ändamål nu pågå, ingifva förhoppning, att en fullgod
gevärsmodell skall erhållas.

I detta hänseende stå vi efter min mening alldeles icke sämre än
andra arméer i Europa. Det finnes en stormagt, Italien, hvars armé
har antagit en gevärskaliber af 6,5 millimeter. Men Tyskland, Frankrike
och Österrike hafva ännu ungefär samma gevärskaliber som vi, nemligen
8 millimeter. Dessa länder hafva till på köpet nedlagt tiotal millioner
i penningar för anskaffandet af ett repetergevär, som snart måhända
måste förkastas just för att man må kunna få den nya, minskade kalibern.

Det är naturligtvis alltid en olägenhet att få en öfvergångstid,
under hvilken man har två kalibrar och alltså två ammunitionssorter.
Men denna olägenhet blir icke större för oss än för andra, och vi
måste i alla fall underkasta oss den, om vi vilja följa med.

Jag ber, herr talman, på grund af hvad jag anfört, att få yrka
bifall till den vid föreliggande punkt fogade reservationen.

Angående
anslag till
mobiliserings
ammunition
för
eldhandvapen.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Man kan verkligen icke vara annat

än betänksam, då man i utskottet får sådana uppgifter, som
att ändringar af och förslag till nya gevärsmodeller förestå, och när
det gäller anskaffandet af sådana gevär, som man vet skola inom en
icke alltför aflägsen framtid ändras eller kasseras. Under sådana
omständigheter blir man litet villrådig, huru vida man skall våga sig
på den större summa, som här i detta afseende är föreslagen. Vi
hafva nemligen inom utskottet fått den upplysning, att just nu pågår
eu utveckling och förbättring af kruttillverkningen, så att det krut,
som nu begagnas, måste inom en icke alltför långt aflägsen framtid
ersättas med någon ny sort. I och med att sådant fall inträffar är
ju klart, att det, som redan anskaffats för förut beviljade medel för
detta ändamål, måste anses som kasseradt. När nu dessutom Kongl.
Maj:t förklarat, att på grund deraf, att de medel, som besparats på
fjerde hufvudtiteln, äro behöfliga på andra håll, till följd hvaraf
Kongl. Maj:t nedsatt det af generalfälttygmästaren föreslagna beloppet,
1,000,000 kronor, till 800,000 kronor, så ansågo vi inom utskottet,
att också vi kunde föreslå en nedsättning af sistnämnda belopp till

600,000 kronor. Vi ansågo oss med detta vårt beslut icke hafva förhastat
oss, då tydligt uttalats i statverkspropositionen, att de gevär,
som nu blifvit anskaffade, blott skola anskaffas för tillfälligt behof
och så snart som möjligt ersättas med andra och då endast användas
af landstormen. Vi fingo derjemte på utskottsafdelningen den upplysning,
att det krut, som nu begagnas af armén, äfven skall ändras.
På grund häraf ansågo vi det icke vara klokt anslå större summa än
som oundgängligt behöfdes, eller att fortsätta med tillverkningen af en
sådan materiel, som tydligen icke länge kommer att begagnas.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

N:o 19.

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

OnBdagen den 15 Mars, e m.

Punkterna 45—49.

Biföllos.

Punkten 50.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för fortsättande af
arbetena å Karlsborgs hufvudfästning och Vaberget samt anskaffning
af de för södra Vabergsfästet erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner
på extra stat för år 1894 bevilja ett belopp af 350,000 kronor.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att Riksdagen
för ifrågavarande ändamål måtte på extra stat för år 1894 anvisa
allenast 150,000 kronor.

Häremot hade reservation anmälts, bland annat, af herrar
V. N. Ekenman, R. G. von Hedenberg, A. G. Svedelius, H. P. P.
Tamm, F. A. Boström, friherre F. W- von Otter, K. Bohnstedt,
G. D. R. Tornerhjelm och friherre C. G. A. Klingspor, hvilka yrkat,
att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen må, till fortsättande af
arbetena vid Karlsborgs hufvudfästning och å Vaberget samt anskaffning
af de för södra Vabergsfästet erforderliga pansarlavetter
för snabbeldskanoner, på extra stat för år 1894 anvisa ett belopp af

200,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Rappe: Kammaren har för en stund sedan vid punkten 30) ned satt

ett af Kongl. Maj:t äskadt anslag, som hade till ändamål att
hålla landtförsvarets byggnader vid magt, med 35,000 kronor, och
det är ju alldeles naturligt, att, när fjerde hufvudtiteln går till så
betydande belopp, man skall söka att om möjligt nedsätta ett eller
annat anslag, som synes vara mindre nödvändigt. Jag har ansett
mig böra inför Kong!. Maj:t förorda detta anslag, som är äskadt på
yrkande af chefen för fortifikationen, derför att jag tror, att just ur
synpunkten af en god hushållning det icke är lämpligt att låta en
egendom förfalla genom försummelsen att anslå tillräckliga medel
för dess underhåll. Men här föreslås — också vid eu fråga som
gäller fortifikationen —* en nedsättning på ett anslag, der frågan får
ett vida allvarsammare utseende. Kongl. Maj:t har hegärt för Karlsborgs
fästning ett belopp af 350,000 kronor, men utskottet har trott
sig kunna nedsätta detta till 150,000 kronor.

Chefen för fortifikationen hade ifrågasatt åtskilliga andra anslagsäskanden
att föreläggas nu samlade Riksdag. Så ådagalade han,
att vid Oskar-Fredriksborg pansaret numera är alldeles för klent,
hvalfven likaledes och bröstvärnen på samma sätt, att det behöfdes
ett nytt batteri, om man skulle tänka på att kunna åstadkomma en
tillräckligt kraftig eld gent emot en fiende, som kunde nalkas å
Trälhafvet, och om Stockholms inlopp skulle vara tillräckligt för -

15 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

svaradt. För detta ändamål skulle tagas i anspråk en kostnad af Angående
icke mindre än 1,010,000 kronor, hvaraf för denna Riksdag skulle anslag titt
framställas begäran om 360,000 kronor. Vidare hafva af honom fö- ffotningeretagits
noggranna undersökningar af de försänkningslinier, som om- byggnad.
gifva inloppet till Stockholm. Dessa hafva under tidernas lopp äf- (Forts.)
venledes förfallit, så att det skulle erfordras 100,000 kronor för att
sätta dem i tillfredsställande skick. Hvad Karlskrona angår, behöfdes
för Kungsholmen, när det artilleri, åt hvilket medel anskaffats,
skulle uppställas, förbättrade konstruktioner för de batterier, som der
skulle finnas; härför skulle erfordras 671,000 kronor, af hvilken summa
200,000 skulle äskas af denna Riksdag. Vidare begärdes för
Karlsborg 350,000 kronor. Kongl. Maj:t framlade för Riksdagen endast
detta sista förslag.

Jag nämner detta för att visa kammaren, att Kongl. Maj:t nog
har försökt nedsätta de anslag, som för det fasta försvaret denna
gång kunde vara behöfliga. Man kan till och med göra den frågan,
om man verkligen bort gå så långt som Kongl. Maj:t verkligen gjort.

I den s. k. neutralitetskomiténs betänkande, i hvilken jag var
ledamot, framhålles nödvändigheten af att sätta just de nämnda fästningarna
i fullständigt försvarsskick och för detta ändamål äfven utföra
en del ännu helt och hållet felande anläggningar; och jag skulle
icke vågat för Kongl. Maj:t framhålla möjligheten af att nu undgå
dessa anslag, om jag icke såsom ledamot just i sagda komité funnit
det vara möjligt att nödfallsvis ■ med provisoriska anordningar ersätta
dessa anläggningar, hvilka böra ingå i de fullständiga befästningsplaner,
som äro under utarbetning och hvilka planers framläggande
inför Kongl. Maj:t jag äfven velat afvakta. Derigenom blefve det
ock en möjlighet att nu hufvudsakligeu använda medlen å en punkt,
der arbetena fortgått mycket länge, i förhoppning att åtminstone der
nu kunna uträtta något väsentligen mera än hittills.

När det gäller ett lands försvar och man har lefvande stridskrafter,
som fått den öfning, hvarigenom landets försvar skall kunna
åstadkommas, så sker försvaret icke på det sättet, att man uppställer
sina stridskrafter lika fördelade till alla städer eller alla orter utefter
hela kusten, hela gränsen. Ett sådant ordnande af försvaret skulle
vid första påstöt af fienden visa sig särdeles fåvitskt, då han, samlande
sina krafter på en punkt, genast skulle bryta igenom den långa
kordonglinien. Också har sedan långliga tider en dylik krigskonst
öfvergifvits; det finnes för närvarande i den strategiska vetenskapen
intet spår deraf. Tvärtom är ändamålet icke att hindra fienden på
alla punkter att komma inom vårt område, utan att med visshet
drifva ut honom ur landet så snart som möjligt. Om man gjorde
ett försök i den förra rigtningen, vore det absolut omöjligt att hålla
fienden tillbaka; lian skulle samla sina stridskrafter, under det våra
deremot vore spridda och följaktligen vanmägtiga att motstå hans
samlade angrepp. Derför är det nödvän ligt att sammandraga stridskrafterna
i större och mindre grupper efter landets vigt och betydelse.
Man måste göra en noggrann undersökning af landets topografiska
beskaffenhet, taga kännedom om hvarest dess hjelpkällor
äro belägna och ställa stridskrafterna så, att, på samma gång man

N:o 19.

Angående''
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

16 Onsdagen den 16 Mars, e. m.

betäcker dessa, man kan mota fienden, som landstiger vid den punkt,
som för honom är af största betydelse, med öfverlägsna krafter.
Följaktligen m&ste man hafva arméns stridskrafter så ordnade, att
man kan operera i öfverensstämmelse med hvad krigskonsten fordrar.
Men i så fall rör man sig efter vissa operationslinier och det varder
då nödvändigt att äfven ega en utgångspunkt, hvarpå man stöder
sig och der man kan vara viss att hafva sina dyrbaraste förnödenheter
tryggade för fiendtliga ströftrupper eller attacker. Det är en
af de första grundsatserna i krigskonsten att ega en fast och tryggad
operationsbas. Deraf nödvändigheten af ett Karlsborg. Det
skulle föra mig alltför långt, om jag skulle vidare gå in på detta
ämne. Men det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att så snart
man har en armé, med hvilken det kan stridas, är det i första rummet
nödvändigt, att den del af det fasta försvaret varder ordnad,
hvarigenom man vinner en tryggad operationsbas.

Om nu de medel Kongl. Maj:t ifrågasatt blefve beviljade, skulle
det vara möjligt att vidkommande Vaberget afsluta arbetena å södra
fortet. —- Ganska många af kammarens ledamöter hafva ju varit der
och veta, hvar södra fortet ligger. — Vidare skulle man kunna anskaffa
ytterligare erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner, så
att samtliga de för detta fort erforderliga bepansringar af detta slag
kunde uppställas. Vidare kunde man utföra vid pass hälften af
grafsprängningarna för norra fortet och några af tunlarne. Hvad
hufvudfästningen angår, skulle man kunna fullborda täckvallen framför
slutvärnets venstra hälft, få färdigt ammunitionsmagasinet, hvilket
är en kapital sak, påbörja de för bestyckningens uppställande å hufvudvallen
erforderliga arbeten och anbringa stormhinder på den farligaste
delen af sjölinien n:o X, som vid ett våldsamt anfall är mest
utsatt. Man skulle slutligen kunna anskaffa erforderliga portar och
gallerverksgrindar, så att åtminstone hälften af fästningens öppna
porthvalf derigenom blefve stängda. Andamälet vore således att
ställa så till, att, i fall det blefve fråga om mobilisering, fienden icke
skulle hafva möjlighet att kunna snart sagdt åka in i fästningen med
vagn utan hinder. — Jag kommer här tillbaka till mobiliseringen,
likasom förut vid frågan om ammunitionen. Det är nödvändigt, då
jag för min del är ansvarig för, att om något inträffar, vi hafva så
ordnadt, att vi kunna reda oss. — Man bör derför i främsta rummet
ställa så till, att Vaberget blir bestyckadt. Man kan icke ställa upp
fältpjeser, utan det måste vara pansarlavetter, derför att konstruktionen
af forten erfordrar det. Likaså skulle man kunna göra hufvudvallen
någorlunda användbar för sitt ändamål, stänga ingångarna och
uppföra bestyckningar. Detta är anledningen till, att Kongl. Maj:t
ifrågasatt så stort belopp för Karlsborg detta år.

Utskottet säger nu: »Utskottet, som anser att för ifrågavarande
ändamål icke lämpligen bör anslås större belopp än hvad under de
senaste åren derför af Riksdagen i allmänhet beviljats, eller 150,000
kronor, får hemställa att Riksdagen må, till fortsättande af arbetena
vid Karlsborgs hufvudfästning och å Vaberget samt anskaffning af
de för södra Vabergsfästet erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner,
på extra stat för år 1894 anvisa ett belopp af 150,000 kro -

17 N:o 19.

Onsdagen don i5 Mars, o. in.

nor». tör den, som läser detta, ser det ut, som om, genom att Angående
anslå omförmälda summa, man skulle kunna fortsätta arbetena i sam- till

ma skala som hittills. Så blir dock icke förhållandet, enär man ^anUbwgs
förut användt de 150,000 kronorna endast för hufvudfästningen och byggnad.
Vaberget, men icke till pansarkonstruktionerna. Sedan man börjat (Forts,)
med dessa konstruktioner, kan man icke uraktlåta att fortsätta, utan
några af pansarlavetterna måste man söka få färdiga. Följaktligen
blir man tvungen att minska anslagen för andra ändamål. Ett godkännande
af utskottets hemställan skulle således hafva till följdf att
man i afseende å arbetena på Vaberget och hufvudfästningen ginge
bakåt, i stället för framåt. Då Riksdagen ansett sig böra förskaffa
vårt land ett ordnadt försvar, synes det egendomligt, om en så nödvändig
sak för armén som sjelfva dess operationsbas eller en vigtig
del af densamma skulle försummas, så att långt ifrån att man såsom
hittills i afseende på denna fråga komme att gå framåt med långsamma
steg, man tvärtom skulle börja gå tillbaka. Om endast 150,000
kronor beviljades, skulle det fordras 35 ä 40 år till fästningsbygnadens
fullbordande. Om kammaren derför ej kan bevilja de 350,000
kronor, som af nu angifna skäl äro väl behöfliga, så må den icke anträda
marschen bakåt, utan genom att bevilja de 200,000 kronor, som
af reservanterna ifrågasatts, åtminstone marschera på stället och möjliggöra
arbetets fortsättande på Karlsborg i samma skala som hittills.

Herr Bergendahl: Jag skall be att få yrka afslag på utskottets
hemställan i den förevarande punkten och bifall till den reservation,
som af Första Kammarens ledamöter inom utskottet, herrar Ekenman
m. fl., blifvit bifogad betänkandet, nemligen att Riksdagen må
för nästa år till det ifrågavarande ändamålet bevilja 200,000 kronor
i stället för det af utskottet föreslagna beloppet 150,000 kronor.

Att statsutskottet visar sig varsamt vid handhafvandet af statens
medel, deremot har jag för min del intet att andraga, men jag tycker,
att utskottet i förevarande fall har iakttagit allt för mycksn sparsamhet.

Jag kan heller icke finna någon anledning till, att denna kammare
nu skulle för nästa år nedsätta det belopp, som kammaren till dessa
fästningsbyggnarler beviljat för innevarande år. Det är visserligen
sant, att vid förlidet års lagtima riksdag beviljade denna kammare
för det ifrågavarande ändamålet icke mer än 150,000 kronor, men
vid den gemensamma voteringen inträffade det egendomliga förhållandet,
att äfven i denna kammare vans majoritet för ett anslagsbelopp
på 200,000 kronor, i det att med 126 ja mot 97 nej nämnda
belopp beviljades. Anledningen härtill var ju den, att åtskilliga af
kammarens ledamöter hade vid särskildt besök på Karlsborg kommit
under fund med vigten af denna fästningsbyggnad samt kommit till
insigt af nödvändigheten att påskynda arbetenas utförande derstädes.

Jag kan icke tänka mig, att någon ändring i åsigterna i detta fall
hos dessa herrar ledamöter inträdt i år, jag hoppas åtminstone att så
icke må vara förhållandet. Då nu emellertid vid urtima riksdagen
förlidet år Riksdagen fattat ett sådant beslut, som möjliggör, att vi
inom kort kunna få en efter våra förhållanden afpassad krigsduglig
armé, med hvilken vi kunna påräkna och hoppas att, i händelse

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 19. 2

N:o 19.

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

fienden kommer inom våra landamären, kunna tillbakakasta honom,
samt då vi inom få år hafva denna armé i ordning, är det väl icke
riktigt att fördröja utförandet och färdigbyggandet af denna armés
stöd eller operationsbasis, hvars vigt nyss så utförligt framhölls af
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet. Det är
visserligen sant, att man icke kommer fort med 200,000 kronor, men
man kommer åtminstone betydligt raskare till målet, än om endast

150,000 kronor skulle beviljas.

Jag vågar derför antaga, att jag icke står ensam med mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Boethius, Eklund från Norrköping, Rydberg
och Petersson i Hamra.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Den siste talaren sade, att han
icke kunde förstå, att kammaren nu skulle kunna frångå det beslut,
som den förlidet år så beredvilligt fattade i den nu förevarande frågan,
och herr krigsministern yttrade, att han icke kunde tro, att vi nu
skulle vilja gå baklänges. Men har då ingenting inträffat, som i år
kan föranleda ett annat beslut än det, som i fjor fattades? Jo, det
har verkligen inträffat något, som nu mer än vanligt manar till varsam
behandling med statens utgifter, nemligen urtima riksdagen.
Resultatet af den gemensamma voteringen om denna fråga i fjor
medförde rent af en sorglig öfverraskning, ty denna kammare såväl
som den Första hade flera år förut ansett, att oett årligt anslag af

150,000 kronor vore för ändamålet tillräckligt. År 1891 afslogs vid
gemensam votering med 195 röster mot 160 en då framlagd begäran
om ett anslagsbelopp till samma ändamål af 200,000 kronor, och då
denna fråga förlidet år förevar inom Andra Kammaren, beviljades
der allenast 150,000 kronor. Men då derefter den omtalade resan
till Karlsborg hade egt rum, så inträffade en besynnerlig händelse,
nemligen att äfven denna kammare blef Karlsborgs-sinnad och till
följd deraf röstade för det högre anslaget, 200,000 kronor. Sedan
detta skedde, har urtima riksdagen mellanvarit, hvarvid anslagits sådana
summor, som i sanning må göra oss betänksamma på, huru långt vi
verkligen kunna fortgå på denna väg. Kan vårt land verkligen åstadkomma
så mycket penningar, som nu begäres än till det ena och än
till det andra försvarsändamålet sedan vi tagit ett så allvarligt steg,
som togs vid urtima riksdagen? Alla dessa 55 punkterna på denna
hufvudtitel äro nästan uteslutande en följd af sistnämnda Riksdags
beslut. Mången frågar med skäl: hvart skall detta taga vägen?
Skola vi under sådana omständigheter icke vid denna punkt hålla
oss till det häfdvunna beloppet och stå fast vid hvad i detta afseende
förut beviljats, nemligen 150,000 kronor?

Jag vill icke vidare inlåta mig på frågan om den kritiska belägenheten
eller det försvarsnödvändiga med fästningen, men jag vet,
att det finnes personer, som på detta område hafva en vida större
kännedom, än den jag kan hafva, och hvilka förklarat, att denna
fästningsbyggnad är en föråldrad typ, som visserligen förr. för 40—50

19 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

år sedan, kunde vara bra, men som i nuvarande tid icke har samma
betydelse som då.

Således tror jag icke, att vi på det ringaste sätt handla orätt,
om vi i år gå något försigtigare till väga i afseende på detta anslag.
När vi lemna Kongl. Maj:t rätt att använda penningarna som han behagar,
anser jag, att, då vi hafva anslagit 150,000 kronor, vi hafva
gjort hvad vi kunna, och yrkar jag derför bifall till utskottets hemställan.

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Ports.)

Herr Ola Bosson Olsson: Då urtima Riksdagen i höstas beviljade
ganska betydliga belopp, som uppgingo till åtskilliga millioner, till
det lefvande försvaret, tror jag, att vi efter vårt lands tillgångar äro
komna så långt, att vi behöfva se till, att vi icke öka dessa bördor
allt för mycket, ty då är fara värdt att vi icke blifva mägtiga att
bära dem. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har förberedt oss på, att vi förr eller senare hafva att motse ganska
betydliga befästningsarbeten vid Karlskrona och Oskar Fredriksborg.
Men i detta hänseende bör man väl i första rummet gifva akt på,
om vi hafva tillgångar. Låt oss då först tänka efter, om vårt land
med sina resurser och de inkomster staten har kan honorera de stora
anslag, som blifvit en följd af urtima Riksdagens beslut. I afseende

Eå fästningsbyggandet och hvad särskilt beträffar Karlsborg har jag
ört många fackmän uttrycka den mening, att denna fästning icke
är efter nuvarande tiders krigssätt och, med de militära hjelpmedel
en fiendtlig armé kan förfoga öfver, icke kan bestå emot ett sådant
anfall, som man möjligen kan hafva att vänta. När dertill den principen
i flera år varit gällande, att Riksdagen beviljat endast 150,000
kronor till Karlsborgs fästning, finner jag för min del under nuvarande
omständigheter icke det ringaste skäl att öfverskrida detta belopp,
och gör det särskildt med afseende på de stora kostnader Riksdagen
förbundit sig till genom urtima Riksdagens beslut. I följd
deraf skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Boethius: Den ärade representanten på kristanstadsbänken
omtalade, att han hört af fackmän att Karlsborgs fästning skulle
vara föråldrad, skulle stå på den ståndpunkt krigskonsten fordrade
för 40 å 50 år sedan. Jag är visserligen icke någon fackman på
fortifikationsområdet, men det vågar jag säga, att hvad den ärade
talaren yttrade svårligen kan gälla i afseende på Vaberget, som börjat
befästas under de senare åren, och det är just anslag till Vaberget
som det här är fråga om. Jag tror, såvida jag kunnat få någon uppfattning
af besöket vid Karlsborg, att Karlsborgs fästning ensam i
och för sig är föråldrad, men att detta förhållande blir afhjelpt genom
befästningarna å Vaberget, så att denna fästning då får fullt skydd
och kan behålla sin betydelse som förrådsort. Det har yttrats, att
de stora summor som vi fått kosta på den lefvande materielcn borde

Söra oss obenägna för denna sak. Men bör icke just den omstänigheten,
att vi sökt utbilda den lefvande materielcn och att vi möjligen
skola skicka ut vår ungdom i krig, framför allt mana oss till
att i farans stund låta denna ungdom få hafva en operationsbas^,

KT:o 19.

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

som kan i någon mån trygga dess rörelser. Jag skall be att få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag förundrar mig storligen öfver
hvad den siste talaren sade. Det ser verkligen ut, som om han icke
hade läst utskottets betänkande, då han kan säga att detta anslag
hufvudsakligen är afsedt för Vaberget. Så är det icke, ty i utskottets
betänkande står, att det är afsedt för Karlsborgs fästning och Vaberget
tillsammans, således för begge delarna, och om anslaget beviljas, har
Kongl. Maj:t rätt att använda det på hvilken plats han för godt
finner.

Herr Gumselius: Det har fästs uppmärksamheten derpå, att i
fjor efter en del riksdagsmäns besök vid Karlsborg och Vaberget
det blef en hastig omkastning i denna kammare, hvilket föranledde
till anslagets höjande. Nu är frågan, om man skall taga till utgångspunkt
denna kammares ståndpunkt före eller efter ifrågavarande
resa. För min del tycker jag det vara lika mycket skäl att taga
utgångspunkten före denna korrigering. Jag tycker, att det har varit
en tillräcklig reveny på Karlsborgsresan i det omslag i Andra Kammarens
stämning, som skedde i fjor. Man kan knappast begära, att
en sådan resa skall verka så synnerligen länge. Jag har så mycket
mera skäl för den åsigten som jag hört, att det skall vara fråga om
en resa till Karlskrona i år.

Man synes då verkligen hafva anledning förmoda, att det blir
fråga om ytterligare anslag på annan hufvudtitel utöfver hvad som
under normala förhållanden skulle komma dit, och då är det väl icke
lämpligt, att resan till Karlsborg får verka på anslagen under denna
hufvudtitel äfven i år.

När dertill kommer, att, hvad Karlsborg och specielt Vaberget
beträffar, det ser ut, som om »Svenska Qvinnoföreningen för fosterlandets
försvar» tagit dem till sin specialité, tycker jag nästan, att
det vore närgånget att allt för mycket inkräkta på detta område; och
vill jag derför hemställa om bifall till statsutskottets förslag.

öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till
det yrkande, som innefattades i herr Ekenmans m. 11. i vid punkten
fogade reservation. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för bifall till utskottets hemställan. Votering blef likväl begärd och
företogs enligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i föredragna 50:de
punkten af utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren bifallit den af herr V. N. Ekenman
m. fl. vid punkten fogade reservation.

Omröstningen visade 118 ja mot 69 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 51—53.

Biföllos.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkten 55.

Bifölls.

§ 4.

Härefter företogs handläggning af statsutskottets utlåtande n:o 30,
i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

§1-

Lades till handlingarna.

Under § 2 anmälde utskottet, att utskottet funnit en af statsrevisorerna
gjord anmärkning, angående utbetalningar för uppehållande
af en fördelningschefsbefattning, icke böra till någon vidare
åtgärd föranleda.

Reservation hade i fråga härom anmälts af herrar Andersson i
Högkil och von Friesen.

Herr Andersson i Högkil begärde ordet och yttrade: Herr talman,
mine herrar! Såvidt jag fattat herr talmannen rätt, föredrogos nyss
både första, andra och tredje punkterna; och jag skall med anledning
häraf bedja att få yttra några ord. Vid punkten 2 har jug afgifvit
en reservation, emedan jag anser, att utskottet här icke bort inskränka
sig till en anmälan hos Riksdagen. Utskottet erkänner, att statsrevisorerna
egt full befogenhet för sin anmärkning, ja, att omförmälda
utbetalning är saf beskaffenhet att ådraga sig särskild uppmärksamhet»,
men utskottet hur ändå »icke ansett revisorernas förevarande

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N: o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

framställning böra till någon vidare åtgärd föranleda» — »vid det förhållande
att den sjette, förut olöuade fördelningschefsbefattningen,
för livilkens upprätthållande under innehafvarens tjenstledighet den
anmärkta utbetalningen egt rum, genom nästlidet års urtima Riksdags
beslut blifvit tilldelad lön och å stat uppförd.» Jag vågar bestämdt
påstå, att urtima Riksdagens beslut alls icke har någon den ringaste
gemenskap med föreliggande anmärkning; och då kan jag icke förstå,
huru utskottet kunnat använda detta beslut såsom skäl för, att anmärkningen
icke bör till någon vidare åtgärd föranleda.

När Riksdagen år 1875 bestämde och faststälde lönereglering
för armén, beslöt Riksdagen, bland annat, »att medlemmar af generalitetet
må för sina tjensteresor till möten och mönstringar åtnjuta reseersättning
— men ej traktamenten Emellertid har, som det framgår
af anmärkningen, under år 1891 blifvit till en generalsperson utbetaldt
dylikt traktamente för sådana resor med dels nio och dels
femton kronor för dag. Denna utbetalning står således icke i öfverensstämmelse
med behörigen upprättad stat, utan i uppenbar strid
mot Riksdagens uttalade beslut. Den är icke heller grundad på Konungens
med vederbörlig kontrasignation försedda anordning; ty
Kongl. Maj:t har icke här vid lag gjort någon anordning alls.

Denna utbetalning har dessutom blifvit affärd å fjerde hufvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar; men detta
anslag har Riksdagen bestämt till dylika ersättningar för sådana tjensteman,
som dertill äro lagligen berättigade.

På grund häraf har jag inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
behandla denna fråga i enlighet med föreskrifterna i mom. 2 af § 39
i riksdagsordningen. Men då utskottets majoritet härvid haft en afvikande
mening, skall jag icke tillåta mig att här upptaga samma
yrkande. Jag har endast velat härigenom inlägga en gensaga mot
detta enligt mitt förmenande lättvindiga sätt att behandla en allvarlig
revisionsanmärkning.

Herrar von Friesen och Erickson i Bjersby instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets anmälan lades till handlingarna.

§ 3.

Lades till handlingarna.

§§ 4 och 5.

Biföllos.

§ G.

Lades till handlingarna.

Efter föredragning vidare af § 7, deri utskottet hemstält, att en
af statsrevisorerna gjord framställning angående yrkesinspektörernas

23 N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

årsberättelsers befordrande till trycket icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda, anförde:

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Den framställning,
som revisorerna, enligt hvad denna paragraf omförmäler, gjort, är den,
»att yrkesinspektörernas årsberättelser samt det af kommerskollegium
till Kongl. Maj:t insända sammandrag deraf måtte befordras till trycket
för att bringas till allmänhetens kännedom». Utskottet bar likväl
icke ansett sig kunna förorda bifall till denna revisorernas hemställan
på annat sätt än till en viss grad. Utskottet grundar sin uppfattning
af förhållandena på den af kommerskollegium uttalade mening
i frågan. _

Kommerskollegium lät den af revisorerna gjorda framställningen
remitteras till yrkesinspektörerna, från hvilka kommerskollegium infordrade
yttranden i frågan. En af dessa förklarade, att publikation
af yrkesinspektörernas årsberättelser icke skulle medföra »afsevärd
nytta eller vara af behofvet påkallad». En annan hade icke något
att invända mot ett sådant publicerande. Den tredje förmenade, att
om dessa publikationer skulle motsvara det dermed afsedda ändamål,
skulle det arbete och den tid, som måste nedläggas derpå, vara mer
eller mindre förspilda. Det var på grund af dessa yrkesinspektörernas
yttranden, förmodar jag, som kommerskollegium för sin de! ansåg,
att ett offentliggörande af yrkesinspektörernas berättelser icke
skulle »medföra en mot dermed förenade kostnader och det för yrkesinspektörerna
derigenom ökade arbetet svarande nytta».

Jag kan icke förstå, att man kunnat göra dessa uttalanden under
annan förutsättning än den, att yrkesinspektörerna och kommerskollegium
uppfattat meningen med inspektionsberättelserna på det sätt,
som framgår af redogörelsen för hvad kollega sammandrag skulle
innehålla. Detta sammandrag skulle nemligen enligt utskottsbetänkandet
omfatta: antalet af besigtigade fabriker, arbetarnes antal, antalet
lemnade meddelanden rörande skyddsanordningars vidtagande och
antalet olycksfall i arbetet, som kommit till yrkesinspektörernas
kännedom. Häraf framgår, att kommerskollegium med sitt sammandrag
icke afsett annat än en statistisk redogörelse för yrkesinspektörernas
verksamhet. Men att man icke rätteligen bör hafva en
sådan uppfattning om hvad yrkesinspektörernas berättelser böra innehålla,
det framgår af hvad motsvarande publikationer i utlandet omfatta.
’ Det är visserligen sant, att våra yrkesinspektörers redogörelser
så till vida skulle motsvara dessa förebilder, som de äfven skulle
upptaga ritningar öfver skyddsanordningar; men detta är också med
undantag för det statistiska den enda likheten. . I utländska fabriksinspektörsberättelser
erhåller man speciella skildringar öfver arbetarnes
ställning och vilkor med afseende såväl å löne- och bostadsförhållanden
som de särskilda inrättningar, arbetsgifvarne vidtagit för att främja
deras bästa, jemte mycket annat, — såväl förebilder, som kunna tjena
till efterföljd, som missförhållanden, hvilka höra undanrödja^. Dessa
skildringar af industriförhållandena äro visserligen ordnade i en viss
följd, men icke uppstälda i någon statistisk form, utan affattade helt
och ''hållet efter yrkesinspektörernas individuella smak och uppfatt -

IT: o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

n*ng- Men det är just detta, som skänker dessa berättelser det stora
värde de hafva som kunskapsmaterial och som för yrkeslagstiftningen
medför nyttan åt att kunna tillgodogöra den erfarenhet, som i berättelserna
finnes samlad.

Det är likväl gifvet, att om berättelserna skola ega denna betydelse,
skola de ock offentliggöras in extenso, och det af två skäl, för
det första kan det vara vanskligt för myndigheterna, som skola göra
sammandraget, att välja det, som för allmänheten kan vara af det
största intresse, för det andra synes det mig, som om yrkesinspektören
skulle förlora allt intresse att på sin berättelse nedlägga tid och
arbete, om han riskerar, att hvad som han med stor möda utarbetat
icke kommer till allmänhetens kännedom och således icke gör den
nytta, som han afsett. Med oss i afseende på yrkesinspektionen likstälda
länder, såsom Ungern, Bayern, Schweiz och Holland, hvilka
hafva tre å fyra yrkesinspektörer hvardera — utgifva också yrkeslnspektörernas
berättelser in extenso. Förhållandet är något annorlunda
i England, beroende på det stora antalet yrkesinspektörer derstädes,
nära sextio — hvilket nödvändiggör en förkortning af berättelserna.
Men aldrig går man i England till väga på det sättet
att berättelserna framläggas i sammandrag, hvarigenom en stor del
af de på den individuella åskådningen grundade framställningarna gå
förlorade, utan man utgifter der utdrag af berättelserna. Det enda
ställe, der de framläggas i sammandrag, är Tyskland, och detta icke
förr än efter 1885. Men ehuru inspektörernas handskrifna berättelser
föreläggas tyska riksdagen, har detta sätt för offentliggörandet i
lyskland der framkallat ganska stort missnöje, hvilket äfven tog sig
i tyska riksdagen 1887—''88. Oberoende af tyska rikets publikationer
utgifva några af de till tyska riket hörande staterna sina
inspektörers berättelser särskild^ och detta in extenso. Så är förhållandet
i Sachsen och Bayern och så har varit starkt ifrågasatt att
göra äfven i Preussen. c

Nu har utskottet anmärkt, att det skulle blifva förenadt med för
höga kostnader, om man skulle publicera berättelserna tillika med
sammandragen. Detta synes mig vara en öfverdrifven farhåga. Hafva
inspektörerna icke något att meddela, eller är det de hafva att meddela
af beskaffenhet att icke motsvara den uppoffring af arbete och
tid, som kräfves för nedskrifvandet, blifva berättelserna naturligtvis
af ringa omfång och kunna således icke medföra någon afsevärd
kostnad. Blifva de deremot af större omfång, kan man antaga att
innehållet skall vara af det värde, att det mer än uppväger kostnaden
för tryckningen. Jag föreställer mig ock att man skall hafva en
tillräcklig garanti för, att yrkesinspektörerna icke skola göra sina berättelser
onödigt vidlyftiga, deruti att de veta att berättelserna skola
offentliggöras och således underkastas allmänhetens kritik. Kommerskollegium
säger, att, om man skulle trycka både sammandragen och
berättelserna in extenso, innehållet skulle blifva mindre lätt öfverskådhgt
och att minst tvenne gånger väsentligen samma saker skulle
komma att upptagas. Detta beror naturligtvis på, huru klokt man
gör sammandragen. Jag har förestält mig, att man skulle kunna gå
till väga t. ex. som i Österrike. Medan berättelserna der upptaga

25 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

en volym af omkring 400 sidor, upptager icke sjelfva sammandraget
mer än 6—8. Sammandraget skulle naturligtvis icke blifva annat
än en statistisk redogörelse, och den kan mycket lätt sammanträngas.

Något så opraktiskt, som att kommerskollegium skulle upprepa hvad
yrkesinspektörerna i sina berättelser på andra ställen säga, kan jag
icke föreställa mig att man skulle hafva att befara. Men kommerskollegium
påstår motsatsen.

Hvad sjelfva kostnaden för öfrigt beträffar, så, om man jemför
de berättelser som utgifvas i utlandet t. ex. i Schweiz och Holland
med dem, som det kunde ifrågakomma att utgifva här, torde man
icke kunna antaga, att dessa senare berättelser skulle blifva af större
omfång än 100—150 sidor i oktav. Kostnaden för offentliggörandet
af yrkesinspektörernas berättelse in extenso och kollegiets korta sammandrag
skulle då icke öfverstiga kostnaden för den nu föreslagna
kommerskollegii berättelse med mer än några hundra kronor, och
det är en så ringa kostnad, att jag anser att man derpå icke bör fästa
något afseende. På grund af det anförda tror jag således, att det
icke är någon lyckligt funnen utväg man nu tillgripit att få den af
yrkesinspektörerna förvärfvade erfarenheten tillgodogjord för allmänheten
genom att meddela allmänheten detta i ett af kommerskollegium
gjordt sammandrag. Då man emellertid i framtiden får se,
huru detta försök kan komma att lyckas, skall jag, utan att göra något
yrkande, inskränka mig till hvad jag nu yttrat.

Häruti instämde herr Hedin.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

I § 8, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet: Ifråga om

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl, Maj:t anhålla, att Kongl. stängsel utMaj:t
täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån stängsel utefter (\en efter statens
ännu ej fullbordade delen af statsbanan i Norrland må kunna und- 3 y
varas.

I fråga härom anförde:

Herr Lundström: Jag har begärt ordet för att hos kammaren
anhålla om afslag på utskottets betänkande i denna punkt. Detta
utskottets skrifvelseförslag har, såsom herrarna veta, tillkommit derigenom,
att statsrevisorerna, till följd af de iakttagelser de gjort under
sin norrländska resa sistlidne oktober månad, uttalat den mening: »att
stängsel kring jernvägen borde i Norrland på de vidsträckta, obebodda
skogsmarker, som der genomskäras, kunna i regeln undvaras; och
särskildt syntes sådan hägnad obehöflig, der jernvägen löpte genom
kronan tillhöriga marker, å hvilka kreatursbete icke egde rum».

Detta förslag har statsutskottet upptagit, och således är här fråga
om cn ny princip vid statens jernvägsbyggande, nemligen den att
man icke skall förse banan med omgifvande stängsel. Det är alldeles
säkert, att statsutskottet såväl som revisorerna hafva tänkt sig cn
väsentlig besparing, derigenom att kostnaderna för uppsättningen och

N:o 19.

I fråga om
stängsel utefter
statens
jernväqar.

(Ports).

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

möjligen äfven för underhållet af detta stängsel icke vidare skulle
ifrågakomma. Det torde dock tillåtas mig att meddela, att det här
icke gäller mer än den kostnad, som egentligen belöper sig på uppsättningen
af ifrågavarande stängsel. Ty när det gälde att anslå
medel till fortsättande af stambanan genom de två nordligaste länen,
uppstäldes af Riksdagen det vilkor, att kommuner och landsting skulle
för stambanebyggandet upplåta behöflig mark jemte den inom banområdet
befintliga växande skogen. Derigenom har jernvägen erhållit
virke till en ganska stor del af det erforderliga stängslet. Jag tror
mig hafva kännedom om att hvad beträffar stängelstolpar redan afverkats
och finnes vid banlinien behöfligt antal sådana, medan möjligen
det behöfves något mer af stängselslanor. I alla fall blir den egentliga
besparingen icke af så stor betydenhet. Deremot kan det vara
möjligt, att aflåtande! af en sådan skrifvelse, som här är ifrågasatt,
kan komma att medföra vissa olägenheter. Den kan komma att medföra
någon fördröjning af stängseluppsättningen vid banbyggnaden,
och något sådant dröjsmål torde väl icke Riksdagen tänkt sig — då
den beviljade det af Kongl. Maj:t begärda anslaget, för att banan
skall vinna sin fullbordan under 1894. I sitt afgifna utlåtande har
jernvägsstyrelsen sagt:

»att det ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga stängslet
utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan genomginge,
genomströfvades af betande boskapskreatur, hvarför det äfven
visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast möjligt
uppföra stängsel till undvikande af olyckshändelser. Norra stambanan
genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker,
och då dessa i allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen anledning
att vid banans framdragande öfver dem utesluta jernvägsstängslet.
»

Efter ett sådant uttalande af jernvägsstyrelsen kan man ju hoppas,
att ifrågavarande skrifvelse, om den genom båda kamrarnes beslut
kommer att öfverlemnas till Kongl. Maj:t, dock icke skall föranleda
den förändring, som statsrevisorerna och statsutskottet tänkt sig. Men
väntan på en utredning härutinnan, som naturligtvis ändå kommer
att taga någon tid, skulle dock i någon mån fördröja arbetena med
stängseluppsättningen, och särskildt vore detta till men under sommaren,
då tiden derför är lämpligast, så mycket mera som det
ansetts nödigt att äfven under sjelfva byggandet hafva uppsatt detta
stängsel dels till förekommande af olyckor och dels för att den
ännu icke färdiga banvallen ej skall bli nedtrampad och skadad af
betande kreatur, som komma in på den. Det är nemligen så, att
under sommaren finnas kreatur öfver allt der uppe i skogarna. Äfven
på kronoparker förekommer mulbete, och domänstyrelsen plägar derför
på tio år i sänder upplåta dessa kronoparker till bete. Vidare
är förhållandet det, att enligt lagen om stängselskyldighet de flesta
jordegare hafva sina hemman omgärdade; men när nu banlinien kommer
och genomskär det ena hemmanet efter det andra, är det klart,
att stängslet brytes ned som finnes mellan deras områden. Och icke
kan man antaga, att vare sig jernvägsstyrelsen eller revisorerna tänkt
sig, att jernvägen skulle hålla stängsel i de särskilda rågångarne

27 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

mellan gårdarne i jernvägslinien och på det sätt hindra kreaturen Ifråga.om
att komma in från den enes på den andres egor. Följden skulle
ovilkorligen blifva den, att jordegarne sjelfva, för att bevara sina Jjernvägar
kreatur från att komma in på andras jordegor, blifva tvungna att öfver (port8.)
allt, der banlinien skär deras egor, draga försorg om stängsels uppförande.
Jordegarne hafva stora obehag af, att jernvägslinien skär
deras egor i två hälfter, men ännu värre blir det för dem, om jernvägsstyrelsen
alls icke håller stängsel vid banlinien. Det kommer
då ständigt att inträffa att deras kreatur, följande banlinien en väg
framåt, komma in på andras mark, och så blifva egarne till dem skyldiga
att för den skada de vålla erlägga lösen. — Herrarne finna
häraf att, utom hvad jernvägsstyrelsen sagt, att stängsel vore nödvändigt
för jernvägens egen skull, det är nödvändigt äfven för att icke
den ene jordegarens kreatur, gående längs banlinien, skall komma
in på den andres egor. — Frågan blir då den: måste nu jordegarne
sjelfva bekosta stängsel längs banlinien? Vore detta endast frågan,
blefve det kanske icke så tvistigt. Man finge då, med ändring af
nu gällande författning, gifva ut en förordning derom, som medförde
denna skyldighet icke allenast för de två nordligaste länen, utan för
alla jordegare i Sverige, samt föreskrifva att alla statsbanor blifva
befriade från stängselskyldighet. Men är det deremot meningen, att
endast kommunerna eller landstingen i norrländska länen skola bestrida
stängselskyldigheten och bekosta den, då frågas hvad jernvägsbyggnaden
skall göra af det virke till stängsel, som kommunerna
och landstingen köpt och öfverlåtit kostnadsfritt till banbyggnaden?

Skall det användas på andra trakter i Sverige eller skall det å nyo
inköpas af kommunerna eller landstingen för att af dem uppsättas
vid banlinien till stängsel? Säkert är, att de besparingar, man tänkt
sig härigenom vinna, icke blifva så stora man trott, och att antagandet
af förslaget skall föranleda olägenheter vid fullbordande af byggandet
af stambanan, som nu kommit allt längre och längre mot
norr och snart kan vara fullbordad, olägenheter, som för ortens befolkning
torde blifva stora och svåra, hvarför, på grund häraf och då
jag anser en sådan skrifvelse som den nu föreslagna mer skadlig än
nyttig, derför att, om denna förändring skulle inträffa, det skulle betydligt
försvåra för länen och kommunerna inköp och uppgörelse om
den mark, de åtagit sig att kostnadsfritt öfverlåta till banan, jag ber
att få yrka afslag å utskottets betänkande i denna punkt.

Häruti instämde herr Carlsson.

Herr Boström i Bodbyn: I hufvudsak skall jag be att få

instämma i den föregående talarens yttrande, och jag har icke efter
hans anförande mycket att tillägga, men jag vill dock framhålla att
det är för mig klart, att om detta skrifvclseförslag bifölles och Kongl.

Maj:t inginge på den föreslagna åtgärden, så finge de norrländska
länen ytterligare ett vilkor till de många, de redan förut för jcrnvägsbyggnaden
åtagit sig.

Då, såsom sagdt, den föreslagna åtgärden skulle blifva ett tillägg
till nämnda vilkor och medföra en förändring i den redan gällande

N:o 19.

OnBdagen den 15 Mars, e. m.

I fråga om arbetsplanen, ber jag att, i likhet med den föregående talaren, få
efter3statens yr^a a^s^ag å utskottets förslag i denna punkt.

Herr J. H. G. Fredholm: Jag begärde ordet i anledning af

jernväg ar.
(Forts.)

yttrandena utaf de talare, som yrkat afslag å denna punkt i betänkandet.
Jag anser för min del en sådan skrifvelse som den statsutskottet
här föreslagit i högsta måtto välbetänkt. Utskottet anför i
sitt utlåtande, att endast utgifterna vid stambanorna för stängsels
underhåll under år 1891 uppgått till i det närmaste 150,000 kronor.
Tager man tillika i betraktande ränte- och amorteringskostnaderna
på anläggningskapitalet för dessa stängsel, — kostnader som vore
ganska enkla att räkna ut — ehuru jag nu ej hunnit med det, så är
jag öfvertygad att sammanlagda kostnaderna för statsbanornas stängsel
uppgå till flera gånger de i betänkandet angifna kostnader för
underhållet. Af det nu anförda torde man finna, att den besparing,
som genom den föreslagna åtgärden vunnes, skulle för staten medföra
eu stor ekonomisk fördel.

Nu frågas: hvarför har man vid banlinierna ansett sig behöfva
stängsel? Jo, stängslet har två uppgifter. Den ena är att skydda
gående tåg från att komma i kollision med på banan till äfventyrs
befintliga kreatur, hvarigenom tågen kunde spåra ur. Den andra
uppgiften är att skydda kreaturen från att blifva öfverkörda. I Amerika,
der man ekonomiserar mer än här, har man inga stängsel vid
jernvägarne. För att icke utsätta gående tåg för urspåring, har man
vid lokomotivet fäst en s. k. cowcatcher, till formen liknande en
snöplog, och genom denna kastas kreaturen undan. Det är visserligen
sant att kreaturen häraf kunna taga skada — en skada, som
måste ersättas — men man kan ju räkna ut huru många kreatur man
kan köra i hjel för en tre- å fyrahundratusen kronor om året, och
man skall då finna, att det knappast kan ifrågakomma att ersätta mer
än en obetydlig bråkdel deraf.

För öfrigt ber jag få fästa herrar norrländingars uppmärksamhet
derpå, att så snart kreatur stå på banan, så blåses det från lokomotivet,
och då ha kreaturen i Amerika lärt sig att springa undan, och
så godt som aldrig inträffar någon olycka. Efter någon tids kortare
öfning torde de nog lära sig det äfven i Norrland, så att man behöfver
icke vara rädd för att stora olyckor i det hänseendet skola
uppstå. Skulle emellertid någon olycka ske, är det ju billigt att
jernvägsstyrelsen ersätter skadan.

Det är, som jag framhållit, en afsevärd besparing, utskottet föreslagit,
och derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: I olikhet med den siste ärade tala ren

tror jag icke, att frågan är så lätt afgjord, som han tycktes vilja
låta påskina. Jag tror tvärt om att utskottet tagit denna fråga alltför
lätt, den har mycket större betydelse än hvad man kan finna af
utskottets motivering. Men innan jag öfvergår till att bevisa detta,
skall jag först be att få fästa uppmärksamheten på, att då Riksdagen
beslöt att utsträcka jernvägen genom Norrland, så var dervid fäst det
vilkor, att Norrland skulle af jordegarne inköpa mark dels för banan

29 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

och dels deromkring för att få skog till stängsel. Derjemte har I fråga om
Norrland upplåtit grustägter för banbyggnadens behof. Det synes Statens
mig följaktligen, som om man stält Norrland i ett helt annat för- jernvägar.
hållande än öfriga landsdelar. Redan nu äro för Norrland kostna- (Forts.)
derna för banbyggnaden större än i någon annan del af Sverige.

Nu kommer man och säger — det är revisorerna, som på en resa i
Norrland kommit till den öfvertygelsen — att det skulle gå an dels
att icke underhålla stängsel, som blifvit uppfördt, dels ock att
undvara stängsel, och det på det skäl, att revisorerna anse att när
tåget kommer, så blåser man, som den siste talaren påpekade, från
lokomotivpipan, och då springa kreaturen undan. Det vet icke
den siste talaren, åtminstone har han icke bevisat det. Jag föreställer
mig, att tåget går genom en skärning, der på sidan äro så
höga branter att icke en menniska kan komma upp på dem, än mindre
kreatur, om det än blåste i aldrig så många pipor. Om nu
kreatur finnas der, blir följden att tåget går öfver dem, och, förutom
det djurplågeri som sker, inträffar äfven en stor förlust för
egarne. Man föreställe sig ett annat ställe, der fyllning skett; sådana
förekomma ofta vid jernvägarne. Bankarna äro der så höga, att det
är omöjligt att hoppa ned, ty då riskerar man lif och lem. Kan
man då tänka sig att, när pipan blåser, kreaturen skola hoppa ned
och undkomma med lifvet. Det möter sålunda ganska stora betänkligheter
att taga bort stängseln.

Jag skall derjemte be att få påpeka, att det synes mig, som om
denna fråga framdeles icke komme att angå endast Norrland. Jag
hemställer, om det kan vara öfverensstämmande med billighet och
rättvisa, att, då staten köpt jorden af jordegarne under förutsättning
att staten skulle stänga utefter banan, staten sedermera, när den
anser sig icke behöfva stängsel, som föranleda kostnader, helt enkelt
upphör att stänga. Jordegarne kunna icke gerna härmed åtnöjas, och
naturligt är, att kommer man till sådant resultat vid statens jernvägar,
komma de enskilda banorna snart efter. Följden skulle blifva den,
att när jordegare har skogstrakter och inegor om hvarandra, skulle,
när stängslen komme bort, kreaturen gå in på banan och följa den
ett stycke, till dess de kommo till ett sädesgärde; der skulle de gå
in och förstöra det och kanske äfven sig sjelfva. Hvem skall betala
de kostnader, som åsamkas jordbrukarne genom en sådan princip? —

Den siste talaren sade äfven, att stängselskyldigheten blefve dyr
för staten. Ja, det är sant. Men jag hemställer, om det icke blefve
lika dyrt för jordegarne, som måste hafva stängsel för att skydda
sina kreatur från att komma in på banan. Ilade jordegarne förut,
innan de sålde jord till banbyggnaden, vetat att de sjelfve kunde få
denna skyldighet, skulle de naturligtvis hafva tagit mera betaldt.

Men de sålde under förutsättning, att staten skulle hålla stängsel.

Gör nu ej staten det, begår staten enligt min tanke nära nog ett
kontraktsbrott. Staten har gjort upp ett aftal, ett köpekontrakt,
under viss förutsättning. Denna uppfylles icke sedermera; det anser
jag icke vara fullt redligt handladt, och jag tror att, om man handlar
enligt sådana principer, man lägger på jordbrukarne ett onus, som
blir mer tryckande än underhållet af vägarne.

N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

1 fråga om Jag förenar mig derför med dem, som yrka afslag å utskottets

stängsel ut- betänkande i denna punkt.
efter statens r

jernvägar.

(Forts.)

Herrar J. W. Lindh och Wallmarlc i Smedsbyn instämde häruti.

Herr Wikstén: I hufvudsak skall jag be att få instämma med

herrar Lundström och Boström. För min del är jag vän af sparsamhet
med statens medel, men skall denna sparsamhet ske på bekostnad
af enskilda personer eller län, anser jag det icke vara en
lämplig sparsamhet. Bland de skäl utskottet anfört för sin hemställan
säger äfven utskottet:

»Vid fråga om anslag till Luleå—Gellivarabanans försättande i
fullständigt skick uttalade 1892 års lagtima Riksdag i skrifvelse angående
föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning den åsigt, att en
godsbana, som genomlöper aflägsna, folktomma bygder och endast
trafikeras med långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade
stängsel.»

Ja, i afseende på Gellivarabanan tror jag, att man i väsentlig
mån skulle kunna undvara stängsel, åtminstone der uppe i lappmarken,
der det finnes mindre med kreatur. Den banan är äfven i allmänhet
mera rak och utsigten från tåget derigenom större. Men så är icke
förhållandet med norra stambanan eller den del af densamma, som
denna fråga berör — en del af Norr- och Vesterbotten, — der, såsom
jernvägsstyrelsen påpekat, »all den mark, stambanan genomginge,
genomströfvades af betande boskapskreatur, hvarför det äfven visat
sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast möjligt uppföra
stängsel till undvikande af olyckshändelser.»

Denna åsigt anser jag vara alldeles rigtig. Skola vi söka få bort
stängslen utefter jernvägslinierna, då tror jag vi böra börja med en
sådan reform i odlade trakter, der den snarare torde kunna genomföras,
emedan kreaturen der i allmänhet vallas eller hållas tjudrade,
hvilket icke är förhållandet, der norra stambanan nu skall gå fram.
Der består trakten i allmänhet af skogs-, ängs- och betesmarker.
Kreaturen måste der gå lösa, och en oinstängd bana skulle der förorsaka,
förutom våda för jernvägsolyckor, allt för många svårigheter
och trassel för befolkningen.

Här stå vi åter inför en bestämmelse om undantag i afseende på
öfre Norrland. Det är verkligen märkvärdigt, huru efterhängsna
undantagsbestämmelserna för Norrbotten, och i detta fall äfven för
Vesterbotten, äro. Såsom en talare redan påpekat, har öfre Norrland
för jernvägsbyggnaden fått påkosta icke blott mark, utan äfven
skog och grustägt samt betala ersättning för olägenheter etc. under
byggnaden. Då nu dessa län — Vester- och Norrbotten — fått påkosta
allt detta sjelfva, är det då rätt, att, så snart det är fråga om
ett experiment med något nytt, just börja med sådant i Norr- och
Vesterbotten och derigenom öka denna orts olägenheter och uppoffringar?
För öfrigt skall jag be att få fästa uppmärksamheten på,
att det icke är någon småsak det här är fråga om. Ty sedan riksdagen
beslutat de uppoffringar, som för stambanan skulle göras af
kommuner eller landsting, hafva landstingen genom sina delegerade gjort

31 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

upp med jordegarne om erhållande åt'' den för banan erforderliga 1fra9a 0™
jorden; men man har likväl icke kunnat uppgöra definitiva köpebref,
utan endast ett slags kontrakt, emedan den areal som skulle tagas Jjernvägar.
af hvarje jordegare ej varit känd. Dessa uppgörelser hafva naturligt- (Forts.)
vis skett under den förutsättning, att stängsel skulle uppföras utefter
banan i öfre Norrland såväl som annorstädes. Antager nu
Riksdagen utskottets hemställan och Kongl. Maj:t sedan beslutar att
stängsel icke skall uppföras vid den återstående delen af norra stambanan,
då blifver följden den, att dessa jordegare komma att säga:
nu har det blifvit nya bestämmelser i afseende på banan, som öka svårigheterna
för oss, och då så är, stå vi icke längre vid våra aftal om
lemnande af mark till banan, utan fordra högre ersättning. Jag frågar
då, om det kan vara billigt att landstingen i och för en bestämmelse,
som icke tillämpas på något annat ställe i vårt land, skulle få göra
än ytterligare väsentliga uppoffringar för stambanan. På grund af
hvad jag nu sagt skall jag be att få instämma med dem, som yrka
afslag å utskottets hemställan.

Med herr Wikstén förenade sig herrar Åström, Dahlstedt och
Alexanderson.

Herr Wästfelt: Då Riksdagen och regeringen fattade det be slutet,

att stambanan skulle gå genom Norrbottens och Vesterbottens
län, var dervid fäst det vilkoret att befolkningen, der banan framginge,
skulle fritt upplåta afrösnings- och inrösningsjord. Detta
vilkor väckte mycket missmod hos befolkningen, och man trodde
allmänt, att den ej skulle känna sig hågad att gå in på denna fordran.
Emellertid föranledde denna fråga urtima landsting i Vesterbotten
och Norrbotten. Då landstingsmännen dervid kommo tillsammans,
fick man tillfälle att öfverlägga med dem och visa dem
vigten och betydelsen af en sådan bana, som skulle borttaga de
hinder, som nu hämmade Norrlands utveckling, och det stora tillmötesgående,
som visades af regeringen och Riksdagen, då regeringen
och Riksdagen sagt, att banan skulle komma att fortsättas norr ut och
många millioner nedläggas på densammas byggande ochunderhåll,endast
banan finge läggas fritt på deras jord. Detta hade till följd, att befolkningen
snart började öfvergå från sin förra ståndpunkt och inse, hvilka
fördelar man i södra delarne af Sverige kommit i åtnjutande af
genom jernvägarne, samt hvilken stor uppoffring staten i sjelfva
verket gjorde genom att framdraga banan genom Norrland. Enhälligt
fattades derför det beslutet, att man skulle gå in på Riksdagens och
regeringens framställning och upplåta jord för banan. Men dermed
tänkte man också, att man skulle vara befriad från alla andra utgifter,
vare sig det gälde banans byggande eller underhåll. Skulle man nu
antaga ett sådant beslut, som det, hvarom utskottet i denna punkt
hemställer, då finge naturligtvis befolkningen sjelf bygga stängsel
utefter jernvägen; ty stängsel måste det vara, derom kan icke vara
något tal. Men jag tror, att Riksdagen i sådant fall icke skulle
handla väl mot Norrland, då befolkningen der så beredvilligt uppoffrat
den jord, Riksdagen begärt för banan. På grund af dessa

IT:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

I fråga om förhållanden — och jag känner så väl befolkningens anda och tankar
eftwtfatens,'' detta afseen(ie ~ tycker jag att en sådan obillighet, som att bejernvägar.
s^uta att undvara stängsel utefter banan i Norrland, icke bör utgå
(Forts.) från Riksdagen, och derför skall jag yrka, att en sådan skrifvelse,
som utskottet föreslagit, icke må komma till stånd.

Herr J. H. G. Fredhol m: Jag begärde ordet med anledning
deraf, att en talare mot mig invände att, äfven om kreaturen i allmänhet
kunde lära sig att gå ur vägen för lokomotivet, detta dock
icke kunde ske på sådana ställen, der det förekomme skärningar.
Härpå skulle jag kunna svara talaren, att om man kände till förhållandet
mellan hela banlängden och längden af skärningarna, skulle
man lätt finna, att skärningarna utgöra en försvinnande liten del
och att de fall, hvarom han talar, således endast ytterst undantagsvis
kunna komma i fråga. Men det är i sjelfva verket öfverflödigt att
för frågans bedömande utröna detta. Det är ju tillräckligt att här
upplysa talaren om, att när lokomotivföraren får se några djur i en
skärning, kan han ju sakta farten, så att kreaturen beredas tid att gå
ur skärningen.

Hvad beträffar frågan, att det skulle vara nödvändigt att hafva
stängsel, der jernvägen ginge genom odlade trakter, så vill jag blott
i förbigående omnämna, att det såväl i Skåne som på andra ställen
här i landet finnes åtskilliga privatbanor, som gå genom odlade trakter,
utan att man derför ansett nödigt att omgifva dem med stängsel.

För öfrigt vill jag med afseende på nyttan af stängsel uttala den
meningen, att det är mycket sämre att hafva än att icke hafva stängsel
kring banorna, i betraktande deraf att kreaturen hafva mycket lättare
att i senare fallet komma från banan, när ett tåg kommer. Jag har
sjelf en gång haft tillfälle iakttaga detta. Jag var på en jernvägsresa
just i samtal med trafikdirektören om nyttan af att icke hafva stängsel,
i hvilket afseende han omfattade en motsatt mening, då lokomotivföraren
blåste, hvarpå tåget stannade, derför att det icke kunde
gå fram för en ko, som icke kunde gå ur vägen, emedan stängslet
hindrade henne derifrån.

Om det på något ställe i vårt land kan vara mindre farligt att, hvad
kreaturen vidkommer, borttaga jernvägsstängslet, så är det väl i Norrland,
der i Vesterbottens län ungefär ett nötkreatur kommer på hvarje
kvadratkilometer och i Norrbottens knappt ett djur på 2 kvadratkilometer.
Icke kan man väl anse, att det på sådana trakter kan för kreaturens
skull medföra några synnerliga olägenheter att undvara jernvägsstängsel.

För staten gäller det emellertid här en stor utgift. Jag vill i
det hänseendet nu framhålla hvad jag, då jag nyss hade ordet, icke
kunde tillräckligt noga göra, nemligen att då banan skall stängas
på båda sidor, blir detta för statsbanorna icke mindre än en sträcka
af 17 millioners längdfot stängsel, och antager man — hvilket jag
icke vet — att stängningen skall kunna göras för lågt räknadt 25
öre per fot, blir det en utgift för staten af 41/4 millioner kronor, å
hvilken summa räntan jemte amortering skulle belöpa sig till 200,000
kronor. Lägger man till denna summa, hvad det kostar att underhålla
stängslet, eller 150,000 kronor, få vi till ingen nytta en årlig

33 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

utgift för jernvägsstängslen af 350,000 kronor, och det tycker jag är 1 fråga om
en mycket stor summa. Kan man nu inbespara en afsevärd del der- stängsel utaf
genom att icke omgifva jernvägarne i Norrland med stängsel, såeWfr statens
vill detta synas mig vara en mycket klok åtgärd.

jernvagar.

(Forts.)

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då ingen af utskottets ledamöter
begärt ordet för att försvara utskottets betänkande, skall jag be att
få göra det.

Jag kan icke undra på, att representanterna från de norrländska
länen anse det vara ledsamt, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, sådan
som utskottet föreslagit, skulle komma till stånd, emedan de icke
hafva någon erfarenhet af, huru det skulle komma att gestalta sig,
om dessa jernvägsstängsel, hvarom nu är fråga, borttoges. Förhållandet
är, enligt min åsigt, att ett borttagande af stängslen icke skulle
förorsaka några olägenheter, och jag tror att, om åtgärden i fråga
vidtages, skulle man snart komma till den öfvertygelsen. I Skåne
äro derå banor utan stängsel, och det är konstateradt af jernvägsbolagen,
att det i afseende på kreaturen sker mindre olyckshändelser,
der det icke finnes stängsel än der sådant finnes. Det kan
verkligen synas, att det skulle vara bättre att hafva stängsel än att
vara utan, men det är emellertid ett faktum, som jag nyss nämnde,
att det sker mindre olyckshändelser, då stängsel icke finnes än då
sådant finnes. Det är från den synpunkten som jag skall be att få
försvara utskottet, som jag tror sett saken fullkomligt rigtigt.

Man har äfven sagt att, i fall beslut fattas att stängsel utefter
banan i Norrland skall undvaras, skola jordegarne vara tvungna att
sjelfva stänga, emedan annars kreaturen skola löpa från den enes
mark till den andres. Ja, jag trodde detsamma i början, men jag
har sedan kommit till andra tankar. Ty då jernvägen går genom
en persons egor, kan stängsel naturligtvis icke behöfvas, emedan
dessa stängsel då skulle komma att gå parallela med banan och dela
egorna. Deremot blir d^t en annan sak, då banan kommer till de
ställen, der den skär ett stängsel mellan två personers egor, ty der
måste kreaturen, synes det, från den enes mark komma in på den
andres, om icke någon grind finnes. Sådana grindar tror jag dock
icke behöfvas, ty man kan nemligen göra s. k. stängselgropar,
som bestå af en vanlig grop med en bjelke lagd tvärs öfver, på
hvilken spåren hvila, och öfver en sådan grop gå aldrig kreaturen;
det är ett lika säkert stängsel som hvilken grind som helst. Jag
skall icke vara ledsen, om kammaren afslår utskottets hemställan,
men jag är för min del öfvertygad, att ett beslut om borttagande af
jernvägsstängslen icke skulle göra Norrland någon skada.

Herr talman, jag skall emellertid be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Waldenström: Jag begärde ordet med anledning af herr
Fredholms yttrande.

Jag har sjelf rest rätt mycket på jernväg, och jag kan derför
intyga för herr Fredholm, att betande boskap icke låter skrämma
sig från banan af lokomotivets hvisselpipa så lätt som han trodde.
Andra Kammarens Prof 1893. N:o 19. 3

N:o 19.

I fråga om
stängsel utefter
statens
jernvägar.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Sistlidne sommar gjorde jag en resa i Norrland. På vägen
mellan Gellivara och Luleå var banan på ett ställe belamrad med
en hjord af 30 å 40 renar; och fastän ånghästen hvisslade och blåste,
så att jag trodde att han skulle få lungsot deraf, hjelpte det icke.
Eenarne lågo stilla, som om ingenting händt. Lokomotivföraren eller
eldaren måste derföre hoppa ned för att söka köra dem undan. Men
renarne, som tyckte att det var jemnare väg på banan än på sidan
derom, sprungo en lång sträcka på den förra, och tåget blefej litetnindradt.
Efter hvad det sades mig, händer sådant nästan hvarje dag. Herr
Fredholm nämnde Amerika. Jag skall derför be att få upplysa, att
jag äfven der varit i tillfälle att bevittna, hurusom eldare och lokomotivförare
måst gå ned på banan för att jaga bort kalfvar, som varit
i vägen för tåget. Sådana djur äro inte alls så rädda för hvisselpipan,
att de genast hoppa åt sidan, när de få höra henne.

Jag tror inte, det är rätt att i detta afseende ställa Norrland i
någon särskild undantagsställning. Hvarför icke taga bort alla stängsel
i Stockholm och i trakten häromkring, utan endast i Norrland?
Så snart Norrland skall få någonting, skall det nästan alltid vara
förenadt med särskilda undantagsbestämmelser; och dessa bestämmelser
dekreteras af representanter från södra Sverige, sedan dessa fått
allt, hvad de velat ha, och fått betaldt dertill.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet i anledning af
herr Fredholms yttrande. Han lemnade den upplysningen, att det
vore så få kreatur der uppe i Norrland. Jag mins icke, huru han
uttryckte sig, om han sade, att det var ett på qvadratmilen, eller om
han sade, att det var ett på qvadratkilometern. Men jernvägsstyrelsen
har härom en annan åsigt. Den säger: »att det ej syntes tillrådligt
att minska eller borttaga stängslet utefter de norrländska banorna,
då all den mark, stambanan genomginge, genomströfvades af betande
boskapskreatur, hvarför det äfven visat sig nödigt att å skogsmark
vid banans byggande snarast möjligt uppföra stängsel till undvikande
af olyckshändelser». Detta yttrande af jernvägsstyrelsen synes mig
vittna om, att det nog måtte vara mer än ett djur på qvadratmilen
eller qvadratkilometern.

Herr Andersson i Nöbbelöf yttrade, att i Skåne finnes det jernvägar,
som icke äro inhägnade, och att han kommit till den öfvertygelsen,
att det sker mindre olyckor, der intet stängsel finnes, än
der det finnes. Om jag icke missminner mig, så har utskottet stipulerat
sitt beslut på samma grund. Jag ber då först få erkänna, att
det kan inträffa, att det blifver flera olyckor på en jernväg, som är
inhägnad än på en ohägnad, för så vidt stängslet står så nära jernvägen,
att kreaturen icke kunna hoppa från banans område, om de
befinna sig der, när tåget kommer. Men om stängslet står på något
större afstånd från jernvägen, synes det mig, som om kreaturen
mycket väl kunna hoppa af banan.

Man är ju benägen att, då en sådan fråga som denna förekommer,
jemföra den med förhållandena i samma afseenden från den ort,
man tillhör. Jag skall då be att få fästa uppmärksamheten på, att
det icke är samma förhållanden i Norrland som i Vermland. Jag

36 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

nämner Vermland, för den händelse frågan skulle blifva en princip,
som man skulle vilja söka genomföra äfven på andra ställen än i
Norrland. Icke heller är det samma förhållanden i Skåne som i
Vermland. Jag har låtit mig berättas, att i Skåne hafva jordbrukarne
sina kreatur för det mesta tjudrade eller också valla de dem på
jorden. Så är icke förhållandet i de norra länen. Der släppas kreaturen
ut, och så få de gå utan tillsyn, tills man hemtar dem på qvällen.
Detta gäller likväl endast de kreatur, som man dagligen tager afkastning
af. Hvad deremot ungboskap och unghästar beträffar, släpper
man ut dem på våren och sedan få de gå i bete ända till hösten.
Då kan man tänka sig, om man saknar stängsel eller inhägnad för
dessa djur, huru svårt det skall blifva att finna dem, och huru många
skador de kunna åstadkomma på andras egor och mark, och huru
många trakasserier de kunna föranleda jordegarne samt huru svårt
det skall blifva att få ersättning för den skada dessa djur göra.
Sålunda finner man, att det icke är samma förhållanden i de norra
länen som i de södra.

Jag ber derjemte att få ytterligare betona, att det, enligt min
uppfattning, är en orättvisa begången, i det man exproprierade jorden
under det vilkoret, att man skulle få stängsel efter banan, så
att icke jordbrukarne behöfde lida något omak af jernvägen, men
sedan kommer och säger: nu bry vi oss ej om kontrakten, utan nu
får ni stänga och se efter edra kreatur bäst ni vill. Icke är det
hederligt af staten att gå till väga på detta sätt.

Jag hade icke uppträdt i denna fråga, om den uteslutande galt
Norrland, ty jag känner icke till dessa trakter. Men jag tror icke,
att det är omöjligt att realisera förslaget med afseende på Norrland.
Då jag emellertid hör, att frågan afser att införa en sådan princip
äfven i andra delar af landet, ber jag att fortfarande få protestera
mot skrifvelseförslaget.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har begärt ordet för att yrka
bifall till utskottets förslag. Det är icke utan, att jag känner detta
obehagligt, ty norrländingarne tycka icke om, att man säger något i
saker, som röra dem. Det synes framgå af diskussionen, som om
man ville ifrågasätta, att staten icke vore skyldig att hålla stängsel
utefter den norrländska jernvägslinien. Men det kan aldrig vara
meningen, utan meningen är väl den, att det icke behöfves stängsel
på sådana ställen, der jernvägen går genom större skogstrakter och
genom stora milsvida myrar. Hvad beträffar renarne, om hvilka
herr Waldenström nyss talade, får jag säga, att också jag har rest
på Gellivarabanan, men jag såg icke någon enda ren på banan. De,
som jag såg i närheten kilade undan så fort de kunde, så att det
icke var någon som hade besvär med att köra bort dem. För öfrigt
får jag säga, att jag tror, att renarne icke respektera sådana stängsel
som finnas kring jernvägarne.

Lika onaturligt som det vore, om staten skulle fritaga sig från
den uppgiften att i allmänhet stänga kring jernvägarne, lika orimligt
synes aet mig vara, att den skulle stänga på sådana trakter, der man
reser många mil utan att se hvarken menniskor eller djur. Om det

I fråga om
stängsel utefter
statens
jernvägar.

(Forts.)

N:o 19.

I fråga om
stängsel utefter
statens
. jernväqar.
(Ports.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

förekommer sådana sträckor äfven på andra trakter i öfre Norrland
än der Gellivarabanan drager fram, synes det mig vara billigt, att
staten skall hafva skyldighet att hålla stängsel der. Jag tror icke,
att här afses något annat, än att staten skulle blifva befriad från att
på sådana ställen hålla stängsel vid jernvägen. Att staten åter skulle
vara befriad från att stänga på sådana ställen, der jernvägen går
genom inegor, kan väl icke ifrågasättas. Således kan det icke komma
i fråga, att det skall komma någon efterräkning från landtbrukaren,
såsom man vill framhålla.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr Waldenström anförde ur sin
rika erfarenhet två exempel på olägenheten af att icke hafva stängsel
utefter jernväg. Det ena var, att han under en jernvägsresa i
Norrland varit vittne till, att en mängd renar sprungo i vägen för
tåget. Jag vädjar till dem af herrarne, som känna till renarnes natur,
huruvida herrarne tro, att stängsel skulle hjelpt i det fallet, eller om
icke renarne skulle kunnat komma in på banan lika bra, vare sig
der funnits stängsel eller ej. Det andra exemplet var, att han i
Amerika varit vittne till, att lokomotivförare och eldare måst gå ned
från tåget och under halfva timmar springa för att köra bort kreatur
från jernvägslinien. Under tiden har naturligtvis tåget fått stå stilla.
Det är möjligt, att han sett något sådant, jag vill icke bestrida det,
då han säger så, men hans erfarenhet i detta fall är i mina ögon
icke något det ringaste bevis för, att stängsel utefter jernvägslinie är
nödvändigt. Jag har också varit i Amerika, och jag har der på
jernväg rest öfver 1,200 svenska mil, men jag har hvarken sett något
stängsel för jernvägarne ej heller någon gång varit med om att tåg
behöft stanna för några kreatur. Men hundra gånger har jag deremot
sett, hurusom kreatur löpt så fort de kunnat från banan,
då det blåsts i lokomotivpipan.

Herr Jansson i Krakerud sade, att det vore nödvändigt att hafva
stängsel, emedan jernvägsstyrelsen sagt, atl man bör hafva det. Men
herrarne torde väl inte vilja tillmäta jernvägsstyrelsen någon så stor
auktoritet i detta afseende. Jernvägsstyrelsen föreslog ju, att det
skulle vara stängsel vid Gellivarabanan, men Riksdagen underkände
jernvägsstyrelsen som auktoritet i detta fall.

Herr Hammarström: Jag hade icke tänkt att begära ordet, men
eftersom jag rest åtskilligt och vunnit någon erfarenhet på detta
område, skall jag be att få säga några ord.

Jag har vid många tillfällen varit med, då kreatur, som varit
inne på banlinie, måst köras bort derifrån. Särskildt en gång reste
jag genom en skogstrakt, der det fans en mängd kreatur inne på
banlinien. För att få dem bort från banan, måste man mota dem
öfver en half mil. Hade då banan icke varit omgifven af stängsel,
då hade man blifvit af med dem fortare. Der banorna gå fram
genom skogstrakter, äro grindarnajvid vägöfvergångarna sällan stängda;
derigenom är det lätt för kreatur att inkomma på banan.

Det är besvärligt att få bort kreatur, som inkommit på en in -

N.o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. rn.

hägnad jernväg. År banan deremot klar, så att inte något stängsel 1 fråga om

finnes, då blir man snart af med dem. ^ efter Statens

Med den sakta fart, hvarmed bantågen gå i Norrland, tror jag Jjernvägar.
icke, att det blifver farligt, om stängseln undvaras i skogstrakter. (Forts.)

Herr Alsterlund: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att jag instämmer med herr Wikstén.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan under § 8 i utlåtandet
n:o 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 114 ja mot
62 nej; varande sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§§ 9 och 10.

Lades till handlingarna.

§§ 11 och 12.
Biföllos.

§ 13.

Med anledning af en af statsrevisorerna i ämnet gjord erinran
hemstälde utskottet i denna §, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru den ersättning, som af postverket för postbefordran på jernväg
erlägges, må blifva mera noga afvägd än för närvarande är fallet.

Angående
ersättningen
till statens
jernvägstrafik
för
postbefordran
å
statens jernvägar.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Såsom
synes af betänkandet, föreligger här den af komiterade för revision

N:o 19. 38 Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Angående af statens jernvägstaxa år 1888 väckta och af Riksdagens senast för^iU^vtatens
sam^a<^e revisorer upptagna frågan, huru vida den ersättning, som
jernvägs- utg^r från postverket till statens jernvägstrafik för postbefordran å
trafik för statens jernvägar, är skälig eller icke.

postbefor- Af hvad jag från pålitligt håll inhemtat har jernvägsstyrelsen
statens jern- sje^'' uPPskattat statsjernvägarnes samtliga utgifter för framförande af
vägar. en postvagn i snälltåg till 13,i öre per kilometer, således motsvarande

(Forts) ^ det närmaste hvad af postverket för närvarande i afgift till jernvägstrafiken
erlägges, och hvilket representerar en utgift för postverket
af sammanlagdt i rundt tal en half million kronor årligen.

Men, säga komiterade, hvilkas åsigt statsrevisorerna synas biträda,
för att få denna ersättning väl afvägd, bör utöfver sistnämnda belopp
äfven åläggas postverket att, för den verksamhet det kräfver af jernvägstrafiken,
jemväl i proportion deltaga i gäldandet af räntan å
det i jernvägarne nedlagda kapital; och komma komiterade efter
sådan beräkning till det resultat, att postverket i stället för nu utgående
13 öre rätteligen skall betala 18 öre per kilometer, motsvarande
en ökad utgift för postverket af i rundt tal 200,000 kronor årligen.

Nu kan det ju vara likgiltigt, om denna utgift skall betalas af postverket
till jernvägen för postföringen och således komma staten till
godo på det sättet, eller om den skall såsom hittills komma staten
till godo genom postverket. Men det är icke nog dermed; utan just
i följd af, att postverket skall betala mera till statens jernvägar för
postföringen, så har jag mig specielt bekant, att det inneligger petitioner
från enskilda jernvägar hos poststyrelsen, hvilka gå ut på, att
de hafva 347,000 kronor att få af poststyrelsen för transport af
post på dessa jernvägar. Nu är det mycket troligt, att de enskilda
jernvägarne få hvad de begära. Ty det kan icke nekas dem, om,
såsom troligt är, det befinnes vara rättvist. Och då blir följden, att
postverket får betala dessa 200,000 kronor till staten, hvilka här äro
afsedda i detta skrifvelseförslag, för de vagnar, det fått begagna på
statsbanorna, och dessutom ungefär 350,000 kronor till de enskilda
banorna. Det blir således 550,000 kronor. Så stora inkomster har
emellertid postverket icke kunnat gifva staten.

Men så kommer också något annat till; och det är, att då postverket
på så sätt icke har några tillgångar, kan det icke utveckla
sig så som önskligt vore eller som det hittills gjort. Postverket har
ju gått olika orter till hända med att inrätta poststationer; der allmoge
har haft långt att resa för att afsända och mottaga bref och
tidningar, har postverket på framställning af vederbörande myndigheter
inom länet låtit komma till stånd stationer för allmänhetens
beqvämlighet öfver allt i alla orter. Och det är icke säkert, att dessa
stationer burit sig så, att postverket af dem haft någon inkomst.
Om nu förhållandena blefve sådana, som här synes föreligga förslag
om, så är det omöjligt för postverket att kunna reda sig. Ty det
har ju inga medel att gå allmogens billiga önskningar till mötes
vidare, utan det får tvärtom indraga en eller annan poststation, som
icke kunnat ge någon inkomst till postverket. Och således mister
man en och annan poststation i landsorten till föga fromma för den
allmoge, som behöfver begagna posten, der man har långt till stä -

39 N:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

derna och icke kan få sina bref och tidningar derifrån, utan nödgas
resa flera mil.

Man får tänka också på, hvad som utredts i betänkandet här, att
för hvarje öre, hvarmed postverkets betalning till jernvägen ökas per
vagnkilometer, uppkommer en kostnad för postverket af 36,000
kronor.

Jag tror icke, att det är rigtigt att bifalla hvad här i detta skrifvelseförslag
är sagdt och styra till så, att postverket blir utan medel
till att utveckla sig såsom hittills. Derför anhåller jag, herr talman,
att få yrka afslag å utskottets hemställan här med det tillägg, att
det må läggas till handlingarna.

Angående
ersättningen
till statens
jernvägstrafik
för
postbefordran
å
statens jernväg
ar.
(Forts.)

Herr Larsson i Fole instämde häruti.

Herr Andersson i Nöbbelöf yttrade: Ja, det ser kanske litet
besynnerligt ut, att jag nu uppträder, då jag icke inom utskottet
reserverat mig. Men det var en händelse, som gjorde, att jag icke
kom att reservera mig mot det förslag som här är afgifvet. Anledningen,
hvarför jag inom utskottet intagit en annan ståndpunkt i
frågan än jag hade i revisionen, var den, att sedan revisionen var
slut, hafva till utskottets kännedom kommit förhållanden, som jag icke
hade reda på förut.

Det nämndes af den siste talaren, att redan nu ligga ansökningar
inne från de enskilda jernvägarne, hvilka fordra en förhöjning af
347,000 kr. för transporten af post på dessa jernvägar. Nu är det
alldeles klart, att i händelse Riksdagen skulle aflåta en skrifvelse i
i det hänseende, som nu föreslagits, skall det öfva tryck på poststyrelsen,
hvilken icke har lätt att reda sig med dessa utbetalningar.
Och antagligen skola då de enskilda jernvägarne få det belopp, som
de hafva begärt; och, mine herrar, då går det så, som af den siste
talaren nämndes, att om postverket skall betala dessa 200,000 kr,
som här äro i fråga, och ytterligare 347,000 kr. till de enskilda jernvägarne,
så kan icke poststyrelsen göra detta med de inkomster, som
den för närvarande har, utan då kommer den att göra indragningar
på ett eller annat ställe; och det kommer att inträffa just i landsorten.

Om vi tänka på, att posten är den inrättning, som allra mest
af våra embetsverk har att befordra den s. k. trafiken de små samhällena
emellan, så synes det mig icke vara skäl att gå denna institution
allt för nära. Jag har derför icke kunnat vara med om den
föreslagna skrifvelsen, då jag ansett, att Riksdagen icke för närvarande
borde befatta sig med detta ärende.

Jag får yrka afslag på skrifvelsen.

I detta yttrande instämde Herr Nilsson i Skärhus.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag åter vidhåller den uppfattning,
som jag i likhet med den föregående talaren hade, då vi
båda voro medlemmar af statsrevisionen. Vi gjorde då den utredning,
som herrarnc finna i statsrevisorernas berättelse, och kommo

N:o 19.

Angående
ersättningen
titt statens
jernvägstrafik
för
postbefordran
å
statens jernvägar.

(Ports.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

till det resultat, som der är framlagdt, och som blifvit i hufvudsak
af utskottet biträdt.

Saken kan, såsom den förste ärade talaren nämnde, synas temligen
likgiltig, eftersom både posten och de här ifrågavarande jernvägarne
äro statens. I det hänseendet kan jag gifva honom rätt.
Men derför kan också omöjligen ett beslut i denna fråga inverka
något på de enskilda jernvägarnes ställning till postverket. Ty det
är skilnad på, om staten för egen räkning vidtager en bokföringsåtgärd
eller om den skall göra en verklig utgift. Det är klart, att
om den skall göra en verklig utgift, så träda helt andra synpunkter
fram, än om det endast gäller en bokföringsfråga.

En sådan föreligger i sjelfva verket här. Nå, då kan man, såsom
sagdt blifvit, tycka, att den kan vara likgiltig, man kan tycka,
att det är likgiltigt, huru staten i förevarande hänseende sköter sin
bokföring. Ja, men från en särskild synpunkt är det icke likgiltigt.
Ty derigenom att postverket på grund, bland annat, af nu omhandlade
förhållande sättes i tillfälle att uppvisa stora öfverskott, får det
också ganska goda skäl att andraga, när det kommer med anspråk
på ökade anslag från statsverket. Det är således tanken på faran,
att de skenbara stora öfverskotten hos postverket skola främja stora
pretentioner från postverkets sida på statsverket, som för mig varit
bestämmande, då jag biträdt såväl statsrevisorernas framställning som
utskottets förslag.

Det har sagts, att, om postverket icke får något öfverskott, det
icke vidare kan utveckla sig. Ja, men jernvägarne då? Om de icke
få något öfverskott, huru skola de kunna utveckla s g? Detta är ju
lika nödvändigt för dem som för postverket.

Man har sagt, att postverket icke skall kunna utsträcka sin verksamhet
till de aflägsna bygderna i landsorten, om det icke får detta
öfverskott. Men, mine herrar, vi hafva mycket färsk erfarenhet om
att postverket har sina ögon rigtade på helt andra företag än dessa
små affärer i de aflägsna bygderna. Det är stora, dyrbara företag,
som det har i sina tankar och som man vill bekosta med det skenbart
stora öfverskott, som finnes hos detsamma. Jag tror, att det
ur denna synpunkt är särdeles vigtigt att man här låter kyrkan stå
midt i byn.

Nu har postverket velat göra gällande, att det icke bör till
statens jernvägar erlägga högre belopp för en vagn än nätt och jemt
den särskilda kostnaden för att föra med vagnen i tåget för postverkets
räkning. Ja, det der kau nog låta bra, men huru förhåller
sig postverket sjelft, när det skall göra staten en tjenst? Jag tager
nu endast och jemför förhållandet mellan postverket och staten i
ena eller andra fallet, ty jag anser, att det just är detta, som man
här uteslutande bör taga i betraktande. När ett tjenstebref skall
skickas på posten, tager då postverket endast så stor ersättning som
den ökade kostnad är, postverket får vidkännas derigenom att detta
tjenstebref medföljer? Nej, så är ingalunda förhållandet. Postverket
tager af staten alldeles lika mycket som af den enskilde. Postverket
har af statsverket ett ganska stort förslagsanslag på sjunde hufvudtiteln
till postafgifter för tjenstebref och dylika försändelser, nemligen

41 ST:o 19.

Onsdagen den 16 Mars, e. m.

400,000 kronor; men icke ens detta anslag räcker till. Så t. ex. uppgingo
utgifterna under år 1891 till 414,591 kronor 72 öre. Postverket
tager sålunda till sista öret ut af staten samma afgift som af
den enskilde, men sjelf! vill postverket icke, när det anlitar staten,
betala till densamma så mycket som kan anses skäligt. Postverket
betalar till statens jernvägar endast 476,000 kronor, som det sjelft
uppgifver; det tager således af staten för tjenstebref och dylika försändelser
414,591 kronor 72 öre, men betalar till statsverket för sitt
begagnande af jernvägarne endast 476,000 kronor. Jag hemställer
till eder, mine herrar, om detta verkligen kan vara rent spel. Jag
tror det icke. — Jern vägsstyrelsen beräknade, när ärendet hos densamma
förekom, på grund af taxekomiténs utlåtande, att den borde
hafva i ersättning för hvarje postvagn 2 kronor 80 öre pr mil, hvilket
ungefär blir 28 öre pr kilometer. Taxekomitén föreslog efter
noggrann utredning 18 öre pr kilometer; de enskilda jernvägarne
hafva 80 öre pr kilometer. Det synes då icke orimligt, att detta
belopp, 18 öre, som taxekomitén föreslog, verkligen fastställes.

Poststyrelsen framhåller i sitt svar, att, när det är boggievagnar,
i hvilka posten föres, postverket betalar 18 öre pr kilometer, efter
som det fått större nytta af vagnen, då den är 48°/0 drygare än de
vanliga. — Ja, det låter nu ganska vackert, men om man ökar upp
den nuvarande afgiften, 13 öre, med 48°/0, så kommer man till ett belopp
mellan 19 och 20 öre, således icke till det belopp af 18 öre, som
postverket anser så stort. Långt ifrån att postverket betalar mera för
boggievagnen, så betalar det således i sjelfva verket mindre för denna
än för den enkla vagnen. Någon ändring till det bättre har icke
genom denna prisförhöjning inträdt — tvärt om.

Såsom sagdt, detta är från statens sida endast en bokföringsfråga
och den bör såsom en sådan betraktas. Med de enskilda jernvägarne
har den ingenting att skaffa.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Om det här endast
gälde frågan om statens jernvägar och postverket, så tror jag, att
det icke vore så farligt, ty jag är öfvertygad om, att icke någon då
skulle uppträda och försvara postverkets ställning eller yrka afslag
ä den föreliggande frågan. Men de talare, som här hafva uppträdt
och yrkat, såsom jag nu gör, afslag, de frukta att, om denna skrifvelse
aflåtes, postverket kommer att betala ett sådant pris, som här
ifrågasättes, eller 18 öre pr kilometer och postvagn. Och då är det
mycket antagligt, att de framställningar komma att bifallas, hvilka
nu föreligga från enskilda jernvägar och som ligga inne i postverket
och enligt hvilka kostnaderna beräknats till 347,000 kronor. Anställer
man en jemförelse, så är det lätt att finna, huruvida det kan vara
möjligt för postverket att bära sig. Om det nu skall betala statens
jernvägar med ett pris af 18 öre och så de enskilda jernvägarne
skola tillgodogöra sig i samma proportion, då blir det allt ganska
illa stäldt för postverket. Det är naturligen ingen fara med sådana
stora platser som Stockholm, Göteborg och Malmö och andra stora
städer, ty deras behof blir alltid på ett sådant utomordentligt sätt

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 19. 4

Angående
ersättningen
till statens
jernvägstrafik
för
postbefor
dran å
statens jernväqar.

(Forts.)

N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

(Forts.)

Angående tillgodosedt, att det nära nog gränsar till öfverdrift, men så är ingäld
statens” ^unc^a förhållandet i många landsorter. Der är man rädd för att, om
jernvägs- postverket skall komma i en sämre ställning, så att dess affärer icke
trafik för gå i hop, det skall draga in på staten. Det kommer icke allenast att
postbefor- icke kunna bevilja ytterligare behof och utveckla sig i afseende å
statem Posttrahken, utan det kommer att stänga och draga in på poststatiovägar™''nerna>
och det är detta, man är rädd för. — Min lifligaste tro är att
så kommer att inträffa, om denna skrifvelse aflåtes.

Om det gälde endast en bokföringsfråga emellan statens jernvägar
och postverket, såsom talaren på stockholmsbänken nämnde,
då gjorde det helt enkelt ingenting, men nu kommer den stora enskilda
jernvägstrafiken och blandar sig i saken, och detta är farligt.
Men icke nog med detta; så komma äfven alla ångbåtar, som befordra
posten för postverket.

Ja, det är visserligen sant, att de enskilda jernvägarne hafva
mycket högre taxor, men det är dock en väsentlig skilnad på vagnar
och de olika sätt, hvarpå de ersättas. De få från 30 ända ned till
7% öre, och om posten befordras 2 gånger per dag på en bana, så
erlägges icke mer än 662/g °/o a^ hen vanliga afgiften, och om den
befordras 3 gånger om dagen icke mer än 33VS °/o'' alltså icke mer
än Vs hen ordinarie afgiften. Detta gör, att det icke är så ofantligt
stor skilnad, som det vid första påseende ser ut.

Vidare bör icke förglömmas, att postverket betalar till poststationsföreståndarne
vid jernvägarne ganska ansenliga belopp, uppgående
till ända till 600 kronor till hvarje. 40 stationsföreståndare hafva
öfver 400 kronor. Detta är summor, som jag tror, att man bör taga
med i beräkningen.

Huru jag än ser denna sak, tror jag verkligen icke, att det är
skäligt eller lämpligt, att Riksdagen blandar sig i den, utan jag tror,
att det är bäst, att den låter postverket, jernvägsstyrelsen och Kongl.
Maj:ts regering sköta denna sak. De ställa den nog så, att det blir
rätt, skäligt och billigt, och jag tror, att det är klokast att Riksdagen
låter bli att blanda sig i den. Om det behöfves någon liten ändring,
så tror jag, att den nog kommer att vidtagas vår bön förutan.

Jag instämmer med de talare, som yrkat afslag.

Herr Boethius: Jag kan ej neka till, att det förefaller mig riskabelt
att på detta sätt höja denna afgift, ty jag fruktar, att det skulle
komma att gifva stöd åt de enskilda jernvägarnes anspråk.

Herr v. Friesen har ej lyckats öfvertyga mig om, att någon fara
härför ej skulle föreligga. Derför kan, enligt min åsigt, en sådan
åtgärd, som här ifrågasättes, komma att leda till betydande utgifter för
staten. Denna fråga är sålunda ej blott och bart en bokföringsfråga.

På grund häraf skall jag be att få instämma med de talare, som
yrkat afslag.

öfverläggningen förklarades härmed slutad. Herr talmannen
gaf, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå; c,ch förklarade sig anse
den förra pi opositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja.

43 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under § 13 i utlåtandet
n:o 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Angående
ersättningen
till statens
jernvägstrafik
för
postbefordran
å
statens jernvägar.

(Forte.)

Nej;

Vinner nej, är nämnda hemställan af kammaren, afslagen.

Efter röstsedlarnes uppräcknande befans, att 70 ledamöter röstat
ja, men 96 nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

§ li -

mma.

§ 15.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 12, med anledning af väckt motion om närmare föreskrifter
angående sättet för utbetalning af nämndemän tillkommande
ersättning för inställelse vid brottmålsransakning i vissa fall.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr A. Olsson i Ornakärr afgifna motion, n:o 52,
icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd.

Ordet begärdes af

Herr Olsson i Ornakärr, hvilken yttrade:

Herr talman! Jag har ej begärt ordet för att yrka bifall till
min motion, hvilken afsåg att få en lagbestämmelse till stånd rörande
nämndemäns rätt att hos kronofogde utbekomma ersättning, när nämndemän
instält sig å extra rättegångsdag vid brottmålsransakning.

Det tillfälliga utskott, som behandlat min motion, har nemligen
gifvit det utlåtande, att kronofogde hav skyldighet att till de nämndemän,
som sådant önska, utbetala den ersättning, de kunna vara berättigade
att undfå.

Alldenstund utskottet har denna åsigt och ingen af dess medlemmar
reserverat sig mot dess utlåtande, skall jag ej under dessa
förhållanden tillåta mig att göra något yrkande om bifall till min
motion.

N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande vid
Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för
sinnessjuke;

n: 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna kronofogdebostället Stommen n:o 1 om
1 mantal i Elfsborgs län; och

n:o 35, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 10, angående kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande vissa delar af punkten 2:o) i bevillningsutskottets
betänkande n:o 3 med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 2 med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,18 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE 1893.