RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 11.

Tisdagen den 28 februari.

KI. -|3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 21 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda
proposition till Riksdagen, angående upplåtelse af rätt till bearbetande
af apatitförekomster, hänvisades densamma till behandling
af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 10.

§ 4.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial:

n:o 20, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens andra hufvudtitel; och

n:o 21, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel;

blefvo de af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af kammaren godkända.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 22, 23, 24 och 25.

Andra Kammarens Prof. 189S. iV:o 11.

N:o II.

Tisdagen den 28 Februari.

§ 6.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:
herr O. W. Eedclius, n:o 214, om ändringar i Kongl. Maj:ts
förslag till lag om stiftsstyrelse; och

herr Fr. Berg, n:o 215, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning i syfte af ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr JV. Persson i Yadensjö under 10 dagar fr. o. m. den 28 febr.;

„ J. Sjöholm under 6 dagar fr. o. m. den 2 instundande mars;
och „ P. Waldenström „ 5 „ „ „ 4 „ „

§ 8-

Justerades två protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 8, med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 2, med förslag till ny förordning om beskattning
af hvitbetssockertillverkningen i riket;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 1,
rörande vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2, med förslag till
ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen inom
riket; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, angående
vidtagande af anordningar för att bereda beväringsynglingar
kunskaper i rätt- och välskrifning samt i räkning.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,48 e. m.

In fidem
Hj. Forman.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:0 II.

Onsdagen den I mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 nästförflutna februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. in. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående afsöndring af jord från indragna kronofogdebostället
Stommen n:o 1 om ett mantal i Elfsborgs län; och

angående anslag till fullbordande af och utredning för fysiologiska
institutionens i Lund nya byggnad.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde väckta motioner
hänvisades:

herr O. W. Eedelius’ motion, n:o 214, till lagutskottet; och

herr Fr. Bergs motion, n:o 215, till kammarens tillfälliga utskott
n:o 3.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 3;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 1; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutions- Angående
utskottets utlåtande, n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring afskaffande af
af 37 m. fl. §§ i regeringsformen. rtuTatt^med I

en från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion, n:o 107, r<dela adlig''
hade herr Joh. Nydahl föreslagit “att Riksdagen måtte, för sin del värdighet.
besluta att upphäfva första stycket af § 37 regeringsformen, börjande
med orden: “Konungen egen att i adligt stånd upphöja" och slutande
med orden: “närmast berättigad ar“, samt i samband dermed vidtaga
de grundlagsändringar, särskilt hvad § 39 regeringsformen beträflar,
hvartill ett sådant beslut kunde föranleda.

N:0 II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att lierr

^Konn^ens^ ^ydahls motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
rätt att med- Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dela adlig dels af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström i Bodbyn, Dahn

värdighet. och Wikstén,''

(Forts.) och fjeis af f!errar Johnsson i Bollnäs, Vahlin, Elowson och

Hedin, hvilka sistnämnde ansett, att utskottet bort, med bifall till
motionärens förslag, hemställa,

“att följande förslag till ändrad lydelse af §§ 37 och 39 regeringsformen
måtte af Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

§ 37.

Riddarhusordningen, som fastställes af Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer huru ridderskapet och adeln må
sammanträda för att om sina gemensamma angelägenheter besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige och Norge resa, meddele Han Statsrådet
in pleuo denna Sin föresats och inhemte dess tankar deröfver,
på sätt 9 § omtalar. Besluter Konuugeu derefter sådan resa och den
verkställer, befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöfve den Konungsliga
magten, så länge Han utom Sina riken vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i Hans namn, af den till tronföljden
närmast berättigade Prins, om Han uppnått den ålder, som i
41 § sägs. Han styre såsom Regent med ail Konungslig magt och
myndighet, enligt denna regeringsform; dock må Han ej riddarevärdighet
utdela; äfvensom alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna
förvaltas af dem, som Regenten dertill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad Prins, eller har den dertill
närmast berättigade ej uppnått den i 41 § för myndighet stadgade
ålder, eller är Han af sjukdom eller af vistande utom Sverige och
Norge hindrad att riksstyrelsen öfvertaga, före Statsrådet styrelsen
med samma magt som Regent.

Huru förhållas skall, derest Konungen längre tid än tolf månader
ur riket blifver, derom varder i 91 § stadgadt/''

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Gy 11 ensvärd: Jag har endast begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag vid föreliggande ärendes behandling i utskottet
biträdde den af herr Nydahl väckta motionen samt afgaf min röst
för densamma. Att jag ej reserverat mig mot utskottets beslut, berodde
derpå, att jag, innan reservationen afgafs, ej varit i tillfälle att
genomläsa densamma, och att jag vid dess hastiga uppläsande ej ansåg
mig till alla delar kunna instämma i dess motivering. Jag har ansett
mig skyldig att omnämna detta förhållande och tillkännagifva, att jag
icke med min röst bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:o It.

Med anledning häraf yrkar jag afslag å utskottets hemställan och Angående
bifall till motionen. afskaffande af

Konungens

Herr Ljungman: Beträdande det föreliggande förslaget delar ^ILla^aåUg
jag visserligen motionärens uppfattning så till vida, att jag anser adel- värdighet.
skaps vidare utdelande vara otidsenligt och böra upphöra, men der- (Forts)
emot är jag alls icke ense med honom om det sätt, hvarpå detta mål
skall nås. Förhållandet är nemligen det, att om Konungen sedan
gammalt utöfvar en rättighet och man önskar, att densamma skall
upphöra, man måste i grundlagen införa förbud mot rättens vidare
begagnande, ty eljes kommer naturligtvis denna att fortfara. Jag kan
anföra åtskilliga exempel härpå. Då det varit brukligt, att Konungen
bortskänkt, förpantat eller försålt kronans domäner, så infördes 1809
i regeringsformens 77 § ett förbud deremot. Då Konungen brukat
belasta riket med gäld, och man önskade, att det icke skulle fortfara,
så infördes i 76 § förbud deremot. Då regeringsmagten brukat under
krig göra utskrifningar dels af manskap, dels af krigsgärder, så infördes
i 73 och 74 paragraferna förbud deremot, och så är det hela
regeringsformen igenom.

Hvad beträffar adelskapet och upphöjandet i adligt stånd, så har
allt sedan 1660 den mening gjort sig gällande, att denna rättighet
borde mycket litet begagnas. Regeringsformerna 1719, 1720, 1772 och
1809 innehålla äfven inskränkningar i detta afseende, och det är
tvifvelsutan dessa inskränkningar i vår nuvarande regeringsform, som
vållat, att adelskap och adliga titlar numera så sällan utdelas. Stryker
man nu ut dessa inskränkningar på sätt motionären föreslagit, så blefve
resultatet endast en återgång till förhållandena före 1719, så att
adlandet blefve alldeles frigifvet, och jag fruktar, att man då alls icke
vunne, hvad man åsyftar, utan rent af komme ur askan i elden. Är
det så, att det i kammaren finnes sympati för motionens syfte, så
förmodar jag, att någon kammarledamot kommer att väcka ny motion
och formulera den så, att man kan erhålla ett förbud mot adelskaps
utdelande eller ock att kammaren i sådant syfte återremitterar motionen
till utskottet.

Herr Vahlin: Jag tror icke, att inom denna kammare finnas
många, som anse att ett fortfarande utdelande af adelsvärdighet och
härmed ett förstärkande af den enda ärftliga kast, som finnes hos
vårt folk, står väl tillsammans med de nya tidsuppfattningar, som allt
mer vunnit uttryck i vårt statsskick och derför kan verka helsosamt
för en fortgående utveckling deraf i samma anda; liksom jag icke
heller tror, att många här anse, att dylika utmärkelser i öfrigt äro
af beskaffenhet att verka till höjande och förädlande af vårt folks
karaktär. Jag skall derför icke besvära kammaren med att bemöta
åsigter, som här sannolikt endast ega ett fåtal målsmän, och jag skulle
ännu mindre göra det, om förhållandet vore motsatt; frågan vore då
enligt min uppfattning för tidigt väckt; det är nemligen icke här
opinioner skola tillskapas; men det är här man utan tvekan skall, då
de en gång verkligen förefinnas, söka förskaffa dem uttryck i lag.

N:0 il.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående Reservanterna mot konstitutionsutskottets beslut, alla från denna

^Konurfens^ kammare, kafva också varit eniga om otidsenligheten af ett fortsatt
räacMmed- utdelande af adelsvärdighet hos oss, men de hafva hyst delade medela
adlig ningar om den åtgärd, genom hvilken man borde gifva uttryck åt
värdighet, denna uppfattning i grundlagen.

(torts.) Konstitutionsutskottets vice ordförande har sökt visa, att ett blott

uteslutande ur § 39 regeringsformen af bestämmelserna om utdelande
af adelsvärdighet icke skulle inskränka utan tvärtom vara egnadt att
utvidga Kongl. Maj:ts befogenhet i detta hänseende. Det är emellertid
numera enligt min uppfattning en obestridlig konstitutionel grundsats,
att konungen såsom konung icke eger någon magt eller någon rätt
framför hvarje annan medborgare, har icke denna magt och rätt
blifvit honom genom grundlagsbud bestämdt tillförsäkrad.

I och med borttagandet ur regeringsformen af bestämmelserna
om utdelande af adelsvärdighet, finnes således för Konungen ingen
rätt att meddela dylik värdighet, för så vidt den skall tillförsäkra sin
innehafvare någon särskild laglig rätt eller någon genom statens skydd
garanterad fördel. Men skulle Konungen finna för godt att kreera
en hofadel, som grundlagen icke vet något om, så lär han vara lika
oförhindrad att göra det som hvarje annan person är, att med granna
namn och titlar hugna sina vänner efter sin och deras önskan.

Enligt min uppfattning medför således den af reservanterna gjorda
uteslutningen i § 39 regeringsformen ingen fara för ökade adelsutnämningar;
grundlagen har upphört att lemna sitt stöd för en fortsatt
utveckling af ett gammalt kastväsen, och härmed torde hvad vi
ännu ega qvar deraf äfven förlorat sin bästa prestige.

Det är emellertid en annan synpunkt, som jag med några ord
skall beröra. Äfven om man erkänner, att adelsinstitutionen nu mera
är i strid med de grundsatser om personlig jemlikhet, som genom
representationsreformens införande redan gjort och sedan dess allt mer
göra sig gällande i vårt statsskick, lika som att utmärkelser af dylik
art icke äro egnade att höja den sedliga ståndpunkten hos ett folk,
så anser sig mången ändock böra låta institutionen orubbadt fortvara
och utvecklas, i förväntan att dess betydelse och inflytande skola
allt mer försvinna under inflytande af en stigande civilisation och de
högre begrepp om verklig ära, som den för med sig.

Jag tror emellertid, att det är något annat än denna maklighetsprincip,
som mensklig utveckling allt hittills byggt och allt framgent
måste bygga på. Denna utveckling fordrar för sin fortgång, att hvarje
osanning, hvarje orätt, hvarje fördom skall skonslöst undanryckas de
stöd den eger; att de auktoriteter skola underkännas, på hvilkas ord
de kunna trygga sin rätt att fortlefva allt jemt hos civilisationens
eftertrupper.

Och våra grundlagar äro dock starka auktoriteter; de skola ju
vara uttryck för vårt folks bästa uppfattning vidkommande de frågor
de bestämma. Att derför i grundlag lemna stöd för en institution,
hvars värde för så staten som den enskilde vi helt och hållet underkänna,
det är att med grundlagsbud garantera falska värdesättningar

N o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

i lifvet, under det vi fromt hoppas och önska, att de skola ändock
förlora all tillit hos vårt folk.

Som jag således icke tror, att vare sig representationen eller den
enskilde fylt sin uppgift i tidens utvecklingsarbete genom att intaga
en blott passiv åskådarställning dertill, skall jag, herr talman, för min
del tillåta mig att yrka bifall till den af mig och herrar Johnsson,
Elowson och Hedin afgifna reservation.

Med herr Valilin förenade sig herrar Nilson från Lidköping,
Nydahl, Höjer, Linder, Beckman, J. H. G. Fredholm, Wavrinslcy,
Anderson i Hasselbol, Halm, Hammarström och Norman.

Herr Petersson i Hamra yttrade: Herr talman! På det att
denna motion icke som en och annan föregående måtte gå igenom i
denna kammare utan något slags protest, skall jag be att till protokollet
få antecknadt, att jag icke kan gilla motionens syfte. Jag vill
icke på något sätt vara med om att inskränka konungamagten vare
sig i denna eller någon annan del, och då jag anser, att motionens
syfte egentligen afser detta, har jag velat uttala mig deremot. Om
förhållandet hade varit detsamma som fordomtima, eller att adelskapet
medfört politiska rättigheter, så kunde det möjligtvis hafva funnits
skäl för ett bifall till motionen, ty man vet ju af historien, att ridderskapet
och adeln utöfvat stort inflytande på de politiska angelägenheterna.
På den tid, då Konungen kanske mera än nu hade sina
intressen gemensamma med ridderskapet och adeln, låg det ju i
Konungens intresse att utnämna så många adelsmän som möjligt; men
då numera sådant icke är förhållandet, anser jag för min del, att den
qvarlefva af denna rätt, som Konungen ännu har, är så obetydlig, att
den icke bör föranleda en ändring i grundlagen. Ändring i grundlagen
skall ju företagas, endast då den anses nödig och nyttig, och
då jag anser, att detta icke här är förhållandet, har jag icke velat
underlåta att protestera deremot. Om man särskilt tager hänsyn till
de utnämningar, som skett i våra dagar, tror jag icke, att man kan
förebrå Konungen att hafva på orätt sätt begagnat sig af denna sin
rättighet. Jag tror, att det icke kan anses vara indiskret att här påpeka
den sista utnämningen. Jag skulle vilja vädja till dem, som på
denna tid voro ledamöter af Andra Kammaren, om de icke anse denne
man, som sist adlades, vara förtjent af att hafva en plats på Sveriges
riddarhus. Min fulla öfvertygelse är ock, att denne mau der skall
pryda sin plats likaväl, som han med heder fylde sin plats inom Riksdagens
Andra Kammare.

Jag ber, herr talman, att på grund af hvad jag anfört få yrka
bifall till utskottets förslag och afslag å såväl motionen som reservationen.

Herr Larsson i Flicksäter: Jag skall endast be att få påpeka
för herrarne, att om de adliga titlarne äro någon till förargelse,
så är det bäst att låta dem passera samma väg som frökentiteln
redan gjort.

Angående
afskaffande af
Konungens
rätt att meddela
adlig
värdighet.

(Forts)

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående Herr Gyllensvärd: Då särskildt yrkande blifvit gjordt om bifall

afskaffande af till herr Hedins med fieres vid betänkandet fogade reservation, skall
råttkatt meör jaS be att få återtaga mitt förra yrkande och instämma i detta.

dela adlig

värdighet. Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal (Forts.

) mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den af herr Johnsson m. fi. vid utlåtandet
fogade reservationen.

§ 6.

Föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 4, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 46 regeringsformen.

§ 7.

Angående I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande,

ändrad lydelse n;0 5, [ anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 51 in. fl. §§■
^rlleZnn* ^ regeringsformen.

regerings- ° ° • . . T, .... .•

formen. 1 en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o lo4, hade herr

P. Waldenström föreslagit, att Riksdagen måtte antaga följande förändrade
lydelse af § 51 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

§ 51.

I de fall, då Konungen eller regenten eller statsrådet sammankallar
Riksdagen, fastställes tiden för dess sammanträde efter 7:de
och inom 30:de dagen från den, då kallelsen blifvit kungjord i den
tidning, hvari officiella tillkännagifvanden böra meddelas allmänheten.

Kallelse tillstädes ock ofördröjligen hvarje riksdagsman särskildt
genom post eller, der stor skyndsamhet är af nöden, genom telegram,
som, derest riksdagsman icke bor inom telegrambäringsområde, befordras
till honom från närmaste telegrafstation genom telefon eller
ilbud.

Häremot hade reservationer anmälts

af herr Johnsson i Bollnäs, som ansett, att utskottet i anledning
af motionen bort tillstyrka sådan ändring af § 51 regeringsformen,
hvarigenom urtima riksdag kunde sammanträda efter 7:de dagen från
riksdagskallelseus kungörande;

samt af herr Hedin.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke
annat än beklaga, att konstitutionsutskottet icke senterat den vigt,
som den nu föreslagna förändringen eventuelt kan hafva. Det är naturligt,
att den under vanliga förhållanden ingen betydelse har; men

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

under sådana förhållanden, som regeringsformens 63 § påpekar, kan
den få ett för vårt lands vara riktigt afgörande betydelse.

I fjor tog jag mig friheten att väcka motion derom, att när urtima
riksdag sammankallades, den skulle sammanträda efter den sjunde
och före den tjugonde dagen, sedan kungörelse af Kongl. Maj:t derom
blifvit utfärdad. Konstitutionsutskottet gick min motion så till vida
till mötes, att det sade, att man borde undvika onödigt dröjsmål med
Riksdagens sammanträdande; men då kommunikationsförhållandena i
vårt land, i synnerhet i de nordligaste delarne deraf, vore af den beskaffenhet,
att riksdagsmännen derifrån svårligen kunde infinna sig i
Stockholm på sjunde dagen efter sedan riksdagskallelse utfärdats, så
ville utskottet för sin del i stället för den sjunde dagen föreslå den
tionde. Hvad deremot beträffade den föreslagna inskränkningen af
den tid, inom hvilken Riksdagen måste sammanträda, hvilken jag föreslagit
till 20 dagar, ansåg utskottet det vara utan betydelse att göra
någon ändring i nu gällande stadgande derom. Konstitutionsutskottets
betänkande antogs af båda kamrarne.

Emellertid har jag tagit mig friheten att väcka ny motion i ärendet
i år. Jag har deri ej fäst mig vid den dag, inom hvilken Riksdagen
skall sammanträda, ehuruväl jag anser, att det kan vara vigtigt,
att en dag är bestämd, utöfver hvilken Riksdagens sammanträdande
icke må uppskjutas, sedan kallelse dertill är utfärdad, och
ehuru jag håller före, att 20 dagar nu äro mera, än hvad 30 dagar
voro på den tid, då regeringsformen skrefs, sådan vi för närvarande
hafva den.

Emellertid är denna sak af mindre betydelse än den andra, nämligen
att Riksdagen må kunna af Konungen sammankallas till den
första dag, då det är möjligt för Riksdagen att sammanträda. Att
konstitutionsutskottet afstyrkte min motion vid förra riksdagen, såsom
den då lydde, berodde, som jag nämnde, derpå, att utskottet trodde,
att Riksdagen icke skulle kunna vara samlad på sjunde dagen, sedan
kallelsen blifvit utfärdad. Detta är emellertid ett misstag, beroende
på en — jag kan icke förklara det annorlunda — mycket besynnerlig
missräkning inom utskottet. Det tinnes nemligen ingen riksdagsman
i Sverige, som icke skulle kunna vara här på femte dagen, om det
gälde. Sedan riksdagskallelse utfärdats här i Stockholm, så kan den
genom telegram och telefon vara tillstäld hvarenda riksdagsman i
Sverige inom 12 timmar; och den riksdagsman, som bor allra nordligast,
kan, sedan han erhållit kallelsen, vara här inom fem dygn. I
händelse af stor brådska, som ju alltid ett krigsutbrott förorsakar,
synes det mig vara helt naturligt, att ett extratåg ställes till riksdagsmännens
förfogande från Boden, och detta tåg behöfver icke gå hastigare
är 33 km. i timmen för att vara här på mindre än 36 timmar. Det
skid, som utskottet hade förra året, är således helt enkelt eu missräkning.

I år har utskottet intet annat skäl än det, att utskottet i fjor
föreslagit 10 dagar, och att det anser det olämpligt att nu vidtaga
en ändring härutinnan. Det är alldeles som om utskottet ville säga:

Angående
ändrad lydelse
af 51 m. fl. $$
regeringsformen.

(Forts.)

N:o II. 10 Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående eftersom vi räknade miste i fjor, skola vi icke bry oss om att rätta
andrad lydelse ]y[en g^dant kan ju icke anses vara något skäl alls.

^regering»- Om ja8 jemför stadgandena om tiden 20—30 dagar i regerings formen.

formen med dem, som nu äro föreslagna, så är det ju alldeles klart,

(Forts.) att 20 dagar då voro mindre, än hvad 7 dagar äro nu, och att 30

dagar då voro mindre, än hvad 20 dagar äro nu. Man kan nu på 7
dagar komma ej blott lika långt utan längre än på den tiden under
20 dagar. Jag tror äfven, att, i händelse ett krig utbryter, detta
skall nu på 7 dagar utveckla sig vida mera, än det på den tiden
skulle hafva utvecklat sig under 20 dagar.

I händelse af krigsutbrott kan jag icke föreställa mig, att något
är vigtigare, än att å ena sidan hären kan mobiliseras och å andra
sidan Riksdagen kan sammanträda så hastigt som möjligt. Om nu
Konungen nödgas lyfta det större kreditivet t. ex. på en måndag, så
måste han samma dag utfärda kallelse till Riksdagen att sammanträda.
Då skall denna kallelse uppläsas i Stockholms kyrkor nästa
söndag, och först på tionde dagen derefter skall enligt utskottets fjolårsförslag
Riksdagen kunna sammanträda, således först 16 dagar
sedan Konungen lyft det stora kreditivet! Huru långt tro herrarne,
att Konungen kommer med det stora kreditivet under loppet af 16
dagar? Och penningar måste han hafva om hären skall kunna mobiliseras
med tillbörlig kraft och skyndsamhet.

Hvad beträffar sättet för Riksdagens kallande, så har jag i min
motion föreslagit, att kungörandet i Stockholms kyrkor måtte borttagas,
såsom varande utan hvarje betydelse. Genom detta kungörande
kunna inga riksdagsmän från landet få veta om kallelsen och sannolikt
icke heller Stockholms riksdagsmän; ty om dessa också hafva för
sed att gå i kyrkan, så är det väl säkert, att de icke hafva för sed
att sitta qvar, till dess kungörelserna läsas. Jag har i dess ställe
yrkat, att riksdagskallelsen skall införas i den tidning, hvari officiella
tillkännagifvanden i allmänhet göras.

Herr talman! Jag för min enskilda del anser, att det en gång
kan komma att blifva för landet i högsta grad ödesdigert, om Konungen
af regeringsformen är förhindrad att se Riksdagen samlad omkring
sig första dag, då det är möjligt för denna att sammanträda.

I följd häraf ber jag att få yrka, att utskottets hemställan må
återremitteras till utskottet för ny behandling. Jag tror mig veta,
att samma yrkande kommer att framställas äfven i Första Kammaren.

Häruti instämde herrar Mallmin, Larsson från Upsala, Eliasson
i Skuttungeby, Alsterlund, Petersson i Boestad, Svartling, Rosengren,
Palm, och Petersson i Hamra.

Herr Ljungman yttrade; Hvad beträffar herr Waldenströms
motion ber jag få påpeka det allmänt bekanta förhållandet, att, om
förslag till grundlagsändringar från Andra Kammaren inkomma till
konstitutionsutskottet, så motsätta sig Första Kammarens ledamöter i
regel desamma. Så skedde äfven i hufvudsak med herr Waldenströms
i fjor i ämnet väckta motion, men då det var några af Första Kam -

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

marens ledamöter, som ville gå in på eu liten förändring, ansågo vi
från Andrå Kammaren, att vi ej borde afvisa detta tillmötesgående
utan nöja oss med hvad som kunde erhållas. När nu motionen i år
återkom, visades icke något sådant tillmötesgående, och motionen var
ej heller så formulerad, att det var möjligt att till densamma, sådan
den var, yrka bifall. Det fans deri enskilda delar, som väckte sympati
hos en och annan, men i sin helhet var den ej sådan, att det
kunde bli fråga om att utan föregående omarbetning antaga den.

Hvad beträffar herr Waldenströms yttrande angående åtskilliga
olägenheter med afseende på det s. k. stora kreditivets lyftande och
dylikt, så är det visserligen af vigt att få Riksdagen samlad tillräckligt
tidigt, men jag för min del tror, att detta nog utan nu ifrågavarande
grundlagsändringar låter sig göra, om man blott genomför de ändringar,
som i öfrigt påkallas med hänsyn till arméns mobilisering m. m.
Der skon klämmer är ej så mycket vid den 51, som fastmer vid
73 och 74 paragraferna. I dem är en ändring verkligen alldeles oundgänglig,
på det armén må kunna i tid mobiliseras, och denna ändring
är mycket vigtigare än den af hex-r Waldenström föreslagna. Då för
öfrigt det stora kreditivet är så pass tilltaget som nu är förhållandet,
synes det mig, som om Kongl. Maj:t skulle kunna hjelpa sig dermed
de första dagarne.

Är det så, att herr WTaldenström tror på utsigten, att ärendet
inom Första Kammaren återremitteras, skall jag ej motsätta mig hans
yrkande, i synnerhet som jag delar hans uppfattning, att det nuvarande
kungörelsesättet, eller uppläsandet i hufvudstadens kyrkor, ej är det bästa.

Herr Carl Ericson: Herr talman! Då den förändring, som af
herr Waldenström ifrågasatts, i intet fall kan leda till någon olägenhet,
men deremot sådana förhållanden kunna gifvas, att det obestridligen
är af afgörande betydelse, att Riksdagen så fort som möjligt kan
sammanträda för att behandla de frågor, som kunna förefinnas i ett
visst gifvet ögonblick; i händelse af krigsutbrott lemna nödiga medel
för mobilisering etc., ber jag att få instämma i det yrkande, som af
herr Waldenström gjorts, nemligen yrkandet om återremiss. Jag styrkes
så mycket mera härtill, som vice ordföranden i konstitutionsutskottet
uttalat, att han för sin del visst ej hade något emot en
sådan återremiss, samt dessutom anledning gifvits till den tro, att
samma yrkande äfven kommer att i Första Kammaren framställas och
der vinna bifall. Jag ber således att få instämma med herr Waldenström
uti yrkandet om återremiss.

Herr Elowson: Jag anhåller att få för kammaren tillkännagifva,
att jag, då detta ärende vid förlidet års lagtima riksdag behandlades
i konstitutionsutskottet, uttalade mig till förmån för herr
Waldenströms motion, i syfte att tiden för urtima riksdags sammanträde
skulle kunna sättas till sju dagar efter riksdagskallelsens utfärdande.
Jag uttalade dervid den meningen, att det vid krigsutbrott
vore af synnerligen stor betydelse, att Konungen så fort som möjligt
kunde sammankalla Riksdagen.

Angående
ändrad lydelse
o f 51 m. fl. §§
regeringsformen.

(Forts.)

N:o II.

Angående
ändrad lydelse
af 51 m. fl. §§
regeringsformen.

(Forts.)

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Jag yttrade mig vid samma tillfälle för en ändring af det sätt,
hvarpå urtima riksdagskallelse skall utfärdas. Jag framhöll nemligen,
att om exempelvis hans excellens herr ministern för de utrikes ärendena
under natten till en måndag finge mottaga en depesch, som nödvändiggjorde
ett sammankallande af urtima riksdag, så skulle nära
nog en vecka gå, innan kallelsen kunde uppläsas i hufvudstadens kyrkor.
Jag anser, att detta sätt ej är synnerligen tidsenligt, utan att
kallelsen borde kunna på ändamålsenligare sätt publiceras.

Likväl har jag, då ett förslag härutinnan af båda kamrarne vid
förlidet års riksdag antagits såsom hvilande, ej ansett mig böra bifoga
någon reservation vid detta betänkande. Men om något kan vinnas
genom återremiss till utskottet, skall äfven jag för min del anhålla
om bifall till detta yrkande.

Herr Bengtsson instämde häruti.

Herr Bratt: Jag skall endast be att med stöd af de utaf herr
Waldenström anförda skäl få instämma i dennes yrkande om återremiss.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på återremiss, beslöt kammaren återförvisa ärendet till utskottet
för förnyad behandling.

§ 8.

Föredrogs vidare sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
n:o 1, i anledning af dels verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken
och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och riksbankshus, dels ock ett af Riksdagens
år 1892 församlade revisorer i deras berättelser angående riksbanken
och riksgäldskontoret gjordt uttalande om samverkan emellan dessa
båda verk.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

§ 9.

Företogs handläggning af bankoutskottets memorial, n:o 2, angående
användandet af bankovinsten för år 1892.

I fråga om användandet af den under år 1892 upplupna vinsten
å riksbankens rörelse hade Kongl. Maj:t i sin till Riksdagen angående

Onsdagen den 1 Mars, f. m. 13 N:o II.

statsverket afiåtna proposition föreslagit, att berörda vinst, som af Angående
Kongl. Maj:t beräknats i rundt tal utgöra 2,812,000 kronor, måtte vid an^r^^et
den tid under år 1894, som af Riksdagen bestämdes, för statsverkets vinsten f$r &
behof anvisas. Härjemte hade i treune särskilda, inom Andra Kamma- i&9».
ren väckta och till utskottet hänvisade motioner hemstälts: (Forts.)

af herr Hultstcin (motion n:o 55), “att af riksbankens under år
1892 upplupna vinst 1,400,000 kronor må öfverlemnas till statsverket
samt återstoden eller 1,412,000 kronor i riksbanken bibehållas";

af herr N. Fersson i Yadensjö (motion n:o 68), “att Riksdagen
beslutar, att af riksbankens vinst för år 1892 ena hälften eller i rundt
tal 1,400,000 kronor öfverlemnas till statsverket och den andra hälften
bibehålies för bankens eget behof"; samt

af herr Bromeé m. ti. (motion n:o 146), “att Riksdagen beslutar,
att för statsverkets behof må till utbetalning vid den tid under år
1894, som af Riksdagen bestämmes, anvisas hälften af riksbankens
vinst för år 1892, i rundt tal utgörande 1,406,000 kronor11.

Under punkten 1 af föreliggande memorial hemstälde nu utskottet:

“att af riksbankens för år 1892 bokförda vinst ett belopp af
2,000,000 kronor öfverlemnas till statsverket, och att återstoden eller
801,446 kronor 57 öre för riksbanken bibehålies. “

Häremot hade särskilda reservationer afgifvits:
af herr Sandberg, som yrkat att utskottet skulle hafva hemstält
om bifall till Kongl. Maj:ts framställning om anvisande för statsverkets
behof af hela bankovinsten för 1892; samt

af herr N. Fersson i Yadensjö, som yrkat bifall till sin motion i
ämnet.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Redelius: Jag ber att få yrka bifall till den af herr Sandberg
vid betänkandet fogade reservation, hvilken innehåller förslag
derom, att hela bankovinsten för år 1892 må användas för statsverkets
behof, och detta derför, att jag ej kan inse, att riksbanken sjelf
behöfver denna summa å 801,446 kronor 57 öre. Den har ju i alla
fall mycket stora fonder, såsom af utskottsbetänkandet synes, så stora
till och med, att riksbanken när som helst skulle kunna ensam
öfvertaga hela sedelutgifningsrätten, om derom fattades beslut, hvilket
just varit det ändamål, för hvilket man hittills ansett, att bankens
ställning borde stärkas. Att bibehålla denna stora summa för riksbankens
räkning synes mig under nuvarande förhållanden vara liktydigt
med ett beslut om en utgift af denna summa. Jag ber derför
att få yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till reservationen.

Herr Gumcelius: Jag skall deremot be att få yrka bifall till utskottets
förslag, och det oaktadt jag icke är så ofantligt varm för
detsamma. Men detta förslag har, som herrarna tilläfventyrs hört,
och som också kan läsas mellan raderna i betänkandet, framgått af
en kompromiss inom utskottet, och jag för min del anser, att man
bör hålla på denna kompromiss.

Herrarne finna, att utskottet varit om slutet ense, så när som på

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
användandet
af bankovinsten
för åt
1892.
(Forts.)

två dess medlemmar, af hvilka deri ene gått längst i den ena rigtningen,
den andra i den motsatta, och det synes mig, som om dessa
. herrars reservationer kunde i någon mån uppväga hvarandra.

Det har varit vanligt under en följd af år, att bankovinsten delats
mellan riksbanken och statsverket så, att de tagit hälften hvar. Endast
ett par år under förra årtiondet har ett annat sätt följts vid
dispositionen af riksbankens vinst. Nu är detta förslag, som af utskottet
gjorts, onekligen en eftergift åt den kong!, propositionen i ämnet,
en eftergift, hvilken flere af utskottets medlemmar biträdt med
någon motvilja. Ty då åtskilliga inom utskottet velat följa den gamla
fördelningen, hälften åt hvardera hållet, under det andre åter yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts framställning, har man ansett, att kyrkan
borde sättas någorlunda midt i byn — hvilket jag väl får hoppas, att
den föregående talaren gillar — och man har då sökt gå en medelväg
mellan å ena sidan motionärernas förslag, hvilket stödes af gammal häfd,
och Kongl. Maj:ts alldeles nya framställning å den andra sidan. Man
har jenmat af beloppen, så att till statsverket skulle öfverlemnas jemna
två millioner kronor, under det återstoden, omkring 800,000 kronor,
skulle bibehållas för riksbankens räkning. Det är således i sjelfva
verket, som herrarna finna, ett tillmötesgående på halfva vägen, som
af utskottets majoritet här gjorts.

Tankarna voro från början mycket delade inom utskottet. Frågan
behandlades der ganska grundligt. En komité tillsattes, som skulle
taga i beaktande en del omständigheter, hvilka ansågos kunna inverka
på saken, och denna höll sammanträden ett par dagar. Derefter
behandlades frågan i utskottets plenum, och der framstäldes
yrkanden om bifall till såväl Kongl. Maj:ts som motionärernas förslag,
af hvilka dock de senare yrkandena voro flere än de förra. Vidare
framstäldes äfven från olika håll åtskilliga andra yrkanden, i det någon
eller några utskottsmedlemmar föreslogo, att 500,000 kronor skulle
bibehållas för riksbankens räkning, under det en annan ville för samma
ändamål afsätta 700,000 kronor, en tredje 800,000 kronor, en fjerde
900,000 kronor och en femte 1,000,000 kronor. Dessa voro ungefär
de yrkanden, som förelågo.

Detta är naturligtvis i jemnade siffror räknadt, ty det är dessutom
en liten behållning af något öfver 1,000 kronor, som måste räknas
med och som af de flesta förslagsställarne lades till det belopp,
som skulle för riksbanken bibehållas.

Slutligen framstäldes det här föreliggande förslaget, eller att 2
millioner kronor öfverlemnades till statsverket och återstoden eller
801,446 kronor 57 öre för riksbanken bibehölles, hvilket förslag, såsom
herrarne behagade finna, erhöll så godt som alla röster inom utskottet.
Det antogs utan votering. Jag hoppas med tillförsigt, att
Första Kammaren skall bifalla utskottets hemställan och redbart vidhålla
den kompromiss, som förslagsvis framstälts till den kraft och
verkan den kunde hafva; och jag hoppas, att äfven Andra Kammaren
skall göra det. Om herr Redelii förslag kommer under votering, så
är det ju alls icke omöjligt, utan tvärtom ytterst sannolikt, att det
förslag, som utskottet framstält, icke kommer med i hufvudvoteringen,

N:o Ii.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

utan voteringen kommer att ega rum mellan herr Redelii och motionärernas
förslag; och för den händelse så skulle blifva förhållandet,
är utgången naturligtvis mycket oviss. Om de herrar, som äro ytterlighetsmän
i den ena eller andra rigtningen, vilja spela på det lotteriet,
så må de pröfva saken och afgöra den för sig sjefva. Jag tror dock,
att kammaren handlar klokast, om den stannar vid att låta 2 millioner
kronor öfverlemnas till statsverket och återstoden eller 801,446
kronor 57 öre bibehållas för riksbanken. Till detta utskottets förslag
skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall.

Herr vice talmannen Danielson: Såsom vi hört af den före gående

talaren, är detta utlåtande tillkommet genom en kompromiss
inom utskottet. Mig förefaller det dock, som om i detta fall icke
några fullgiltiga skäl skulle föreligga att kompromissa. Man ser af
bankofullmägtiges utlåtande, att banken icke är i behof af dessa medel,
utan fullt ut reder sig dem förutan. Det synes då icke förefinnas tillräckliga
skäl att göra en rubbning i de beräkningar Kongl. Maj:t
framlagt; och som vi se, äro dessa medel behöfliga för att betacka
löpande utgifter för statsreglering^). Nu är det gifvet, att om Riksdagen
besluter eu förändring, komma vi att få en tillökning uti tilläggsbevillningen
ännu ytterligare utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Så
vidt jag har mig bekant, hafva ännu inga besparingar skett i de
hufvudtitlar Riksdagen redan behandlat, och det är mycket tvifvelaktigt,
om några besparingar komma att ske i de hufvudtitlar, som
det ännu återstår för Riksdagen att behandla. Således, om alla dessa
behof, som äro framstälda, måste anses nödvändiga och måste beslutas,
så kan följden, synes mig, icke blifva någon annan än den, att, om
Riksdagen besluter, att af denna bankovinst 800,000 kronor skola bibehållas
för bankens fonder, man måste fylla behofvet genom extra
tilläggsbevillning eller på annat sätt. Kan det väl vara skäl att besluta
en skatteförhöjning i ett sådant fall, då banken tryggt och utan
minsta men kan afstå vinsten? Jag sätter i det fallet mycken tillit
till herrar bankofullmägtige, ty de böra känna förhållandena.

Utskottet talar äfven om sannolikt föreliggande förluster. Ja,
huru dermed förhåller sig, är ännu icke kändt. Det är mycket troligt,
att af de 680,000 kronorna en betydlig del, kanske den allra största,
kan indrifvas, och det är mycket möjligt, att det är origtigt att beteckna
dem som “osäkra fordriugar“.

Det skulle således, enligt min uppfattning, vara mycket besynnerligt,
om Riksdagen på förhand skulle taga för gifvet, att den skulle
öka tilläggsbevillningen eller öka andra skatter för att fylla de kommande
behofven — och derför afslå hvad Kongl. Maj:t på grund af
noggranna beräkningar föreslagit. Några väsentliga skäl att så göra
synas mig ej föreligga, och vill jag derför i likhet med eu föregående
talare yrka bifall till den af herr Sandberg betänkandet bifogade reservationen.
Jag vet visserligen, att det finnes många af kammarens
ledamöter, som alltid varit måna om riksbankens förstärkning, och
denna åsigt har äfven jag biträdt. Men då denna förstärkning varit
så betydlig, att intet behof i den rigtningen för närvarande föreligger,

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

N:o II.

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

synes det mig, som om degsa sträfvanden för denna gång borde gifva
vika. Först om det blir en allmännare uppfattning, att riksbanken
skall öfvertaga sedelutgifningsrätten, kan det vara skäl att ordna den
saken. Men något förslag derom föreligger icke nu, och det synes
mig vara tydligt, att banken ej är i behof af dessa medel.

På dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
herr Sandbergs reservation.

Häruti instämde herrar Petersson i Hamra, Rydberg och Eklund
från Norrköping.

Herr Månsson yttrade: Det är med en viss förvåning jag hört

ett par uttalanden här i kammaren derom, att man skulle afslå utskottets
förslag och bifalla Kongl. Maj:ts proposition i förevarande ämne.
Det är väl allmänt kändt, att det varit ett sträfvande, i synnerhet i
denna kammare, att en gång i framtiden nå det mål, då riksbanken
skulle kunna öfvertaga hela sedelutgifningen i vårt land. Men det bör
väl vara alldeles absolut klart för hvar och eu — åtminstone är det
så för mig — att om man skall gå den väg Kongl. Maj:t föreslagit
och således besluta att taga hela vinsten från riksbanken och icke
mer på minsta sätt stärka den, tiden för det nämnda målets ernående
uppskjutes till ett aflägset fjerran. Ty vi böra observera, att genom
ett dylikt beslut riksbanken icke allenast skulle bibehållas sådan som
den är, utan den skulle i viss grad försämras. Ty såsom herrarne
finna af betänkandet, är det stora summor — öfver \ million kronor
— som så att säga “sväfva i luften“. Vi veta icke, om de kunna indrifvas
eller icke. I senare fallet uppstår en förlust för riksbanken,
hvarigenom den blir sämre. Vidare synes det nödvändigt att för riksbankens
afdelningskontor i Hernösand anskaffa eget hus, hvarför beräknats
en kostnad af omkring 65,000 kronor. Vidare måste också
åtskilliga utgifter göras för Tumba pappersbruk, hvilka uppgå till
mellan 20 och 30,000 kronor. Skola nu medlen härtill bestridas af
riksbankens fonder, sedan man först tagit ifrån den hela bankovinsten,
är det gifvet, att en försämring måste inträda; och man kan lätt göra
sig en föreställning om, huru riksbanken skall se ut 50 eller 100 år
härefter, derest man skall fortgå på detta sätt. Då jag sett, hurudan
riksbankens ställning är, och, med afseende på önskvärdheten af, att
riksbanken i framtiden måtte öfvertaga sedelutgifningen, betänkt hvad
den senaste år 1889 tillsatta bankkomitén i ämnet yttrat, har det
förefallit mig, som om det skulle fattas 14 ä 15 millioner kronor för
banken för att det nämnda målet skulle kunna uppnås. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har visserligen på grund af
vissa beräkningar kommit till ett annat resultat. Men jag ber herrarne
observera, att det icke är så väl stäldt som han menat. Komitén har
ansett, att grundfonden skall utgöra 50 millioner kronor; för närvarande
finnas ej mer än 45 millioner — således fattas 5 millioner
kronor. Vidare skall den metalliska kassan uppgå till 25 millioner,
för närvarande är den 19 millioner — således en brist af 6 millioner
kronor. Ändtligen skall reservfonden utgöra 25 procent af grundfonden

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

eller mellan 12 och 13 millioner; för närvarande finnas 6 millioner —
således fattas der nära 7 millioner kronor. Vi böra äfven taga i betraktande
riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt, representerande
ungefär 34 millioner kronor. Jemföra vi härmed de enskilda bankernas
utelöpande sedlar — cirka 50 millioner kronor — så finna vi, att
omkring 16 millioner kronor fattas, hvilken brist måste fyllas, innan
banken kan öfvertaga sedelutgifningen. Min öfvertygelse är, att om
vi verkligen vilja nå det målet, vi måste äfven nu taga något litet
steg i den rigtningen; och jag tror icke, att denna kammare skall vara
villig att gå in på något mindre än utskottet på grund af sin kompromiss
föreslagit.

För öfrigt är det äfven en annan sak vi böra beakta, nemligen
den frågan, huruvida vi icke skulle kunna för i år göra några besparingar
på budgeten. Göra vi det, så skall det gå bra i hop med
debet och kredit. Jag för min del anser, att det mycket väl kan göras
åtskilliga besparingar på den framlagda budgeten. Derför må vi väl
kunna för riksbankens räkning bibehålla den summa, som är af utskottet
föreslagen, och bespara statsverket den inkomsten: det är ett
litet steg emot det mål, Andra Kammaren så länge eftersträfvat. Jag
bekänner dock, att ehuru jag yrkar bifall till utskottets kompromissförslag,
detta medgifvande varit ej så litet påkostande från vår sida,
som hållit på den af Riksdagen så länge följda principen att bibehålla
hälften al vinsten för riksbanken. I alla händelser hoppas jag, att
Andra Kammaren ej går längre än detta förslag, utan bifaller detsamma.

Herr talman! På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa förenade sig med herr Månsson.

Herr Sjö: Jag har begärt ordet med anledning af ett yttrande

af herr vice talmannen, då han nemligen sade, att utskottet icke gifvit
tillräckliga skäl för det förslag, som det framlagt angående bankovinstens
fördelning. Ja, meningarna kunna ju vara delade i många
fall angående denna sak. Men vill man stärka riksbanken, så bör
man — det är min fulla öfvertygelse — bibehålla någon del af vinsten
för densamma och icke, på sätt den ärade talaren ville, öfverlemna
hela bankovinsten för år 1892 till statsverket. Ty om så sker,
är det alldeles tydligt, att riksbanken måste blifva försvagad, då den
icke allenast måste lemna ifrån sig det vinstbelopp den intjenat, utan
derjemte kanske måste gorå åtskilliga utbetalningar. Såsom redan är
nämndt, synes det nemligen vara nödvändigt att för afdelningskontoret
i Hernösand uppföra eget hus; härtill komma dels utgifter för byggnader
vid Tumba, dels åtskilliga lörluster, hvilka efter den utredning,
som åstadkommits genom en delegation från utskottet, icke kunna beräknas
blifva obetydliga. Man kan för närvarande, då närmare 700,000
kronor föreligga till inkassering, icke angifva beloppet; men det synes
sannolikt, att ganska afsevärda summor måste komma att afskrifvas.
Dessa belopp, som föreligga till inkassering, iiro — såsom herrarne so
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 11.

Angående
användandet
af bankovinsten
för dr
1893.
(Forts.)

N:0 II.

Angående
användandet
af bankovinsten
för dr
1892.
(Forte.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

af betänkandet — upptagna bland säkra fordringar, ingå således i det
vinstbelopp, som enligt utskottets förslag skulle delas mellan banken
och statsverket. Såsom herrarne torde erinra sig, har under omkring
20 års tid den principen följts af Riksdagen — jag tror äfven af utskottet
— att bankovinsten skulle delas med hälften till statsverket
och hälften till riksbanken — dock med undantag af åren 1885 och
1887, då banken fick behålla hela det intjenade beloppet. Jag tror
icke, att det vore lyckligt att frångå denna princip, som jag för min
del anser vara både sund och nyttig för bankens utveckling och verksamhet
i alla afseende!!. Vi äro väl alla ense om, att riksbankens verkningskrets
omfattar ej allenast att uppehålla myntvärdet, utan äfven att
inom landet befordra den allmänna rörelsen. Jag vet allt för väl, att
man kan gorm den invändningen, såsom här skett, att riksbanken för
närvarande har tillräckliga fonder för att göra detta. Men om nu
riksbanken icke behöfver dem för sin lånerörelse, så kan man ju använda
de vinstmedel, som lemnas till banken för inköpandet af riksgäldskontorets
obligationer, för att sedermera vid behof kunna användas
för anskaffande af guldvalutor. Med dem kan man sedermera få en
större sedelutgifning eller ock dermed verkställa utländska liqvidationer.
Man kunde äfven derigenom, att riksbanken köpte riksgäldskontorets
obligationer, slippa sälja dessa till utlandet. De valutor, som inflöto
för försålda obligationer, kunde användas till produktiva ändamål inom
landet, såsom till jernvägsbyggandet m. m. Vi böra äfven ihågkomma,
att en föregående Riksdag lemnat i Kongl. Maj:ts hand att, när han
för godt funne, indraga de enskilda bankernas rätt att utgifna egna
sedlar till 10 kronors valör och öfverlemna denna rätt ensamt åt riksbanken.
Det är väl sant, att i sammanhang med detta beslut bestämdes,
att af riksgäldskontorets obligationer skulle öfverlemnas
till riksbanken i och för denna sedelutgifning 7 millioner kronor äfvensom
i såväl riksbankens som i riksgäldskontorets reglemente stadgande
derom intagits. Men jag tror, att det skulle vara lika nyttigt och lika
bra, om banken genom att bibehålla något af sin intjenade vinst sjelf
kunde förskaffa sig sådana papper, utan att riksgäldskontoret skulle
behöfva aflemna dem på sätt föregående Riksdag beslutit. Nog af,
jag tror, att den allmänna uppfattningen inom landet likasom hos
majoriteten inom denna kammare är, att man bör stärka riksbanken,
på det den en gång skall komma derhän att blifva den enda sedelutgifvande
banken i landet. Först då vi komma dit, är det min fulla
öfvertygelse, att vi få icke allenast ett betydligt sundare penningväsen,
utan äfven då betydligt större inkomster af riksbanken, än hvad nu
är fallet. För den skull vill jag be, att kammaren måtte behjerta
denna sak och icke lyssna på de ord, som nyss uttalats derom, att
man borde öfverlemna allt till statsverket, utan hellre bibehålla de
belopp, som utskottet här föreslagit.

På grund af hvad jag här yttrat, tager jag mig friheten yrka
bifall till utskottets förslag.

Med herr Sjö instämde herr Petersson i Boestad.

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. ra.

Herr Nilsson i Käggla: Jag trodde verkligen icke, att i denna
kammare skulle uppstå den ringaste meningsskiljaktighet i fråga om
det beslut, hvartill utskottet kommit i den föreliggande punkten. Inom
utskottet fans icke mer än en enda ledamot som yrkade, att Kongl.
Maj:ts proposition skulle bifallas, utan alla voro der ense om, att något
skulle afsättas för riksbanken. Man kan visserligen säga, att penningar
behöfvas för innevarande års statsreglering. Ja, jag undrar verkligen,
när den tiden skall komma, då icke penningar behöfvas för statsregleringen?
Jag undrar, om vi någonsin få upplefva den dagen? Jag
är fullt förvissad derom, att i fall Riksdagen en gång beviljar hela
bankovinsten åt statsverket, kommer det sedan att allt framgent förblifva
så. Då kommer oförtöfvadt den satsen att ständigt göra sig
gällande, att dessa medel behöfvas icke för riksbankens utan för statsverkets
behof.

Man har också sagt, att riksbankens förluster icke varit så synnerligen
stora. Ja, det hafva de verkligen heller icke varit. Men af den
oerhörda summa, mer än 680,000 kronor, som allaredan är utlemnad
till inkassering, kan man taga för gifvet, att under det här året kommer
det att blifva mycket större förluster än under det föregående året.
Det behöfves icke mer än ett eller annat fallisement eller konkurs,
såsom under förlidet år, så få vi väl se, huru dermed kommer att gå.

Jag tillhörde dem inom utskottet, som fasthöll och yrkade på bibehållandet
af den gamla satsen, att man borde taga hälften af riksbankens
vinst för riksbankens behof och öfverlemna den andra hälften
till statsverket. För att emellertid kunna åstadkomma någon enighet,
öfvergick jag till dem, som yrkade bifall till utskottets nu föreliggande
förslag i frågan. Som herrarne torde erinra sig, hafva vi i många år
arbetat för att få riksbanken så stark, att den ensam kunde öfvertaga
hela sedelutgifningen. Men varen säkra på, att när det härnäst blifver
fråga om saken, kommer man att återtaga, hvad man förut beslutit.

Jag tror verkligen, att kammaren gör klokast och bäst genom att
nu antaga utskottets förslag, hvartill jag för min del yrkar bifall.

Hans excellens herr statsministern Boström: Jag kan rätt väl

förstå den känsla af ömhet och omtanke för riksbanken, som gör sig
gällande och alltid gjort sig gällande i Riksdagen, och särskildt i denna
kammare. Men det förefaller mig, som om denna omtanke någon gång
kan gå för långt, och det synes mig vara förhållandet vid detta tillfälle.

Jag utgår nemligen från den förutsättningen, att, när man har
att tillse, huru statsverkets tillgångar och behof skola regleras, det
torde vara eu gifven sak, att, när man har tillgångar bestående af
afkastning från riksbanken, så borde man hellre använda den, än företaga
en direkt uttaxering.

Frågan gäller ailså här, om för riksbankens behof det belopp,
som bankoutskottet har velat låta banken behålla, är oundgängligen
nödvändigt. Utskottet har såsom skäl för sin åtgärd anfört, utom det
att hälften af baukovinsten alltid brukat bibehållas åt riksbanken, att
det gått igenom bankens bokslut och dervid funnit, att den har fordringar
till stora belopp, som äro beroende på indrifning. Ja, det är ju

Angående
användandet
af bankovinsten
för dr
189%.
(Forts )

N:o il. 20 Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående fullkomligt sant. Men bankofullmägtige hafva i år vidtagit en åtgärd,
användandet som mjg veterligen icke förr vidtagits, då banken redan under ett
vinlten^ör är löpande år fort inom linien fordringar, som förut alltid hafva tagits
1892. upp som tillgångar, till dess deras verkliga värden blifvit kända. Det

(Forts.) är gifvet att dessa belopp komma framdeles, i den mån fordringarna

hinna indrifvas, att tillföra riksbanken den vinst, hvarmed deras förande
inom linien denna gång minskat bankens vinst för 1892. — Nu är
det så, förmenar man, att det belopp, 684,000 kronor, som fortfarande
är beroende på indrifning, kan komma att medföra afsevärda förluster
för riksbanken. Men i och för sig, synes mig, är detta belopp icke
på något sätt afskräckande. Jag har här fått från vederbörligt håll
en uppgift å de på indrifning beroende fordringarna under en följd
af år, börjande med 1882. Deraf framgår, att år 1882 var denna
summa 590,000 kronor—jag nämner blott jemna tusental— år 1888

657.000 kronor, år 1884 685,000 kronor, år 1885 839,000 kronor,
år 1886 1,156,000 kronor, år 1887 1,269,000 kronor, år 1888 868,000
kronor, år 1889 820,000 kronor, år 1890 667,000 kronor, år 1891

773.000 kronor och år 1892 680,000 kronor. — Man huller sålunda,
att, med undantag för år 1890, man måste gå tillbaka ända till år
1883 för att finna ett år, under hvilket riksbankens på indrifning beroende
medel voro så låga som under förlidet år. Nu veta herrarne
äfven väl, att man hvarje år erhåller från bankoutskottet ett betänkande
med uppgift på fordringar, som föreslås till afskrifning, hvilket
naturligtvis representerar riksbankens verkliga förlust eller det belopp,
som med säkerhet kan beräknas icke skall kunna indrifvas. Men herrarne
veta också, att dessa till afskrifning föreslagna siffror pläga representera
ytterligt måttliga belopp. Jag vet verkligen icke, hvarför
man just i år, då de på indrifning beroende fordringarna äro lägre än
vanligt till följd af den åtgärd jag nyss antydt, skulle hafva anledning
att tro, att dessa medel skulle vara så synnerligen dåliga, så att man
behöfver riskera en större förlust på dem än förr. Bankofullmägtige
äro nu desamma, som varit under eu lång följd af år, och icke den
ringaste anledning finnes att tro, att de skulle hafva skött sina uppdrag
nu med mindre mesigt än förr. Vid sådant förhållande synes mig, att
detta belopp, 684,000 kronor, icke vore afskräckande för ett bifall till
Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag.

Det står vidare i betänkandet, och har äfven under diskussionen
antydts, att det icke kan “anses välbetänkt att under för handen varande
förhållanden banken afstår hela sin på delvis till äfventyrs
osäkra fordringar beräknade vinstu.

Jag ber nu få erinra derom, att 2,800,000 kronor utgöra det faktiskt
intjenade vinstbeloppet år 1892. De utgifter, som riksbanken
kan få för husbyggnader, har den haft förut flera gånger, då den byggt
för sina afdelningskontor. Dessa utgifter afföras blott på det löpande
årets utgifter och kunna icke i någon mån inverka på ställningen för
år 1892.

Man har också framhållit, att man borde låta banken bibehålla
hela bankovinsten för att låta den komma i tillfälle att upptaga hela
sedelutgifningsrätten, och jag erkänner, att detta är ett önskningsmål.

Onsdagen den 1 Mars, f. m. 21

Men jag kan icke finna, att den åtgärd, som Kong]. Maj:t här föreslagit,
kan i någon mån hindra ett sådant riksbankens öfvertagande
af all sedelutgifning. Den komité, som var sist samlad för denna frågas
utredning, ansåg, att riksbanken med en grundfond af 50,000,000
kronor väl vore i stånd att öfvertaga hela sedelutgifuingen. I den mån
denna öfvertagning fortskred, borde ock en reservfond bildas, utgörande
25 procent af grundfonden. Dessa belopp göra således tillsammans

62,500,000 kronor. Om riksbanken nu skulle afstå hela sin vinst, har
den i alla fall qvar 56,600,000 kronor, och jag vågar påstå, att så
stora fonder utgöra äfven för en sedelutgifvande bank ovanligt stora
summor. Jag behöfver blott erinra om det faktum, att verldens största
och kanske bäst skötta bank, den franska statsbanken, har, om jag icke
missminner mig, ett aktiekapital, d. v. s. en grundfond, af 182,500,000
francs, hvilket belopp utgör sjelfva det grundläggande kapitalet för denna
banks rörelse. —• Hvartill tjenar dessutom att hopa i riksbanken en
massa fonder? Detta bereder oss icke tillgångar till guld, om sådant
skulle göras öss behof. Guldet kunna vi ju endast få genom fordringar
på utlandet och icke genom ett hopande i xuksbanken af inteckningar
eller likartade säkerheter.

Jag ber särskilt att få fästa uppmärksamheten på en annan
uppgift, som jag fått angående medeltalet af riksbankens obegagnade
sedelutgifningsrätt. År 1888 uppgick den till 30,853,000 kronor, år
1889 till 29,550,000 kronor, år 1890 till 24,207,000 kronor, år 1891
till 27,070,000 kronor och år 1892 till 29,580,000 kronor. Dessa
siffror afse den tid, då nuvarande bestämmelser för riksbankens sedelutgifningsrätt
varit''gällande. När man ser, med hvilket belopp riksbanken
har rätt att röra sig, och på samma gång ser, huru stor del
deraf varit obegagnad, synes deri äfven ligga ett skäl att icke onödigtvis
hopa fonder i banken, hvilka icke kunna finna användning. Det
är klart, att riksbanken icke kan använda sedelutgifningsrätten intill
sista millionen — den måste ju alltid hafva något i reserv — men
mellan detta och att hafva en så stor del af denna rätt obegagnad
är afståndet rätt betydligt,

Jag hemställer, herr talman, på grund af hvad jag här anfört,
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Ehuru ekono miska

kriser aldrig kunna fullkomligt förebyggas, är det dock visst,
att, ju starkare en centralbank är, desto mildare blifva dessa handelskriser.
För några få år sedan sågo vi, huru räntan hastigt sprang
upp såväl i riksbanken som i andra banker och den omtalade sedelutgifningsrätten
hos riksbanken gick ned till omkring ett tiotal millioner.
Vi sågo då, att vi stodo mycket nära en ganska svår kris. Hade
icke riksbanken då haft de millioner, som Riksdagen utaf riksbankens
vinst reserverat för dess räkning, så hade de svårigheter, som yppade
sig, antagit en helt annan och svårare karakter än hvad de nu gjorde.
Nu, snart sagdt, gingo de öfver af sig sjelfva. Sålunda: för den ekonomiska
ställningen är det af stor vigt, att riksbanken starkes, och

N.o II.

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.

(Forts)

N o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.

(Forts.)

jag har af detta skäl alltid varit för, att en del af riksbankens vinst
skulle reserveras för densamma.

Men, mine herrar, utom detta har jag ock ett annat mycket vigtigt
skäl, som jag aldrig hört någon annan framhålla, men som jag anser
alltid borde tagas i betraktande. Här talades nyss om vigten af, att
Riksdagen skulle kunna hastigare sammankallas vid krigsfara, att Riksdagen
inom ett litet antal dagar mätte kunna sammankomma i Stockholm
för att ställa medel till Kongl. Maj:ts disposition lör mobilisering
och krigförande. Men om vi komma hit tre, fyra dagar förr eller senare,
icke betyder väl det så förskräckligt mycket, i fall vi ändå icke
hafva några penningar att lemna Kongl. Maj:t? Ty hurudant blir
förhållandet? Icke kunna vi gå till utlandet och sälja obligationer,
om landet är så olyckligt, att vi råkat i krig med någon stormagt.
Icke kunna vi då vända oss till tyskarne, till engelsmännen eller till
fransmännen och bedja att få låna penningar för att föra krig. Man
vet, hurusom ett lands kredit ögonblickligen faller i sådant äfventyr.
Yi hafva sett af vår historia, att vid alla krigstillfällen ''Sveriges riksbank
fått släppa till af sina medel, och till och med ännu hafva vi
qvar tvångskurs på våra riksbankssedlar från den tid, då Riksdagen
måste besluta, att riksbanken skulle utgifva ett för högt belopp sedlar.
Jag anser således, och jag lägger herrar försvarsvännner detta på hjerta!,
att, lika vigtigt som vare sig värnpligten eller det att Riksdagen hastigt
kan sammankomma är för landet, lika vigtigt är det, att Riksdagen
genast kan ställa medel till Kongl. Maj:ts disposition. Hvarifrån de
erforderliga penningarne skola tagas, vet jag icke — jag vet icke heller,
om någon annan räknat ut det —; men det begriper jag, att riksbanken
kommer att få släppa till sina sedlar och sin kredit så långt
de kunna räcka och kanske litet till! Om vi hopa penningar i riksbanken,
bereda vi äfven möjlighet för densamma att öka sin sedelutgifning
och på den vägen hjelpa statsverket. Så har den gjort alltid
förut och så kommer den säkerligen äfven hädanefter att få göra.

Om vi se på andra länder i detta fall, är naturligt, att vi ej ha
råd såsom tyskarne att inmura i ett stentorn flera hundra millioner i
klingande mynt för att ha eu krigskassa tillgänglig vid behof. Om vi
se på Ryssland, har det visserligen icke heller någon sådan krigskassa;
men hvad månne de kontanta summor, som ryska statsverket har utlånade
till de stora bankerna i Europa, till banker i England, Frankrike
och Tyskland, hvilka summor gå på tusentals millioner i klingande
mynt, — hvad månne dessa penningar äro annat än en krigskassa,
som Ryssland har att draga in vid krigstillfälle? De ha nog
dragit in en del redan till följd af ekonomiska svårigheter. Men för
mig står det ganska tydligt, att så måste vara. Så är det äfven i
Frankrike. Det hopas mycket guld i franska banken, mycket mer än
som behöfs för rörelsen inom landet; och för min del kan jag icke
finna annan anledning dertill än tanken på krigsbehofven, medvetandet
af, att vid ett krigs utbrott Frankrike behöfver denna sin starka
bank att lita till, som fransmännen också, så rikt deras land än är,
måste lita till i sista kriget de utförde.

Det är för mig mycket ledsamt att se, att statsverkets tillstånd

Onsdagen den 1 Mars, f. in.

N:o II.

är sådant, att icke, såsom förut, halfva bankvinsten kan reserveras för
riksbanken. Men då statsverket behöfver största delen af vinsten, vill
jag ej sätta mig deremot. Emellertid önskar jag, att man bibehåller
såsom princip för framtiden förstärkning af riksbanken, och att åtminstone
de 800,000, som bankoutskottet föreslagit, fortfarande må reserveras
för densamma.

Herr Bromée: Herr talman! Då utskottet i viss män tillmötesgått
min med fieres motion och föreslagit att bibehålla en del af
bankovinsten uti riksbanken, så kan jag för närvarande inskränka
mig till att endast yrka bifall till utskottets framställning. Jag kan
för min del icke inse, att det är rigtigt det uttalande, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet gjort till statsrådsprotokollet
den 14 sistlidne januari, att banken skulle snarare försämras än förbättras,
om dess fonder ökades. Jag har i detta fall en alldeles motsatt
åsigt, och jag vågar så mycket mera hylla den åsigten, som jag
hört och sett, att Riksdagen i ungefär tjugu år haft samma åsigt,
nemligen att banken stärkes, om dess fonder ökas.

Det är ett för länge sedan uttaladt önskningsmål, att, så fort ske
kunde, riksbanken skulle öfvertaga all penningrörelse i landet, förlägga
landets näringslif med allt hvad i penningar skulle behöfvas. Jag har
den åsigt, att, om icke banken stärkes, det dröjer för länge, innan —
eller kanske aldrig — banken kan öfvertaga denna rörelse.

Herr talman! Jag vill derför på de skäl, som utskottet anfört,
yrka bifall till utskottets förslag och afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Re de Hus: Bara några ord till svar på hvad vännen Ivar
Månsson för en stund sedan yttrade. Han omnämnde, att riksbanken
skulle hafva en obegagnad sedelutgifningsrätt om 34 millioner. Vare
sig nu att denna siffra är rigtig eller den andra, 29-| millioner, som
vi hörde från statsrådsbänken, menar jag, att denna siffra talar till
förmån för det af mig gjorda yrkandet och mot hans eget. Jag menar,
att den ena eller andra af dessa siffror bevisar, att riksbanken nu
har förmåga att öfvertaga all sedelutgifning, när helst statsmagterna
sådant besluta. Vi veta ju alla — jag vill icke säga, att det är en
offentlig hemlighet, utan jag tror att det är offentligt bekant — att
hindret för det måls uppnående, som vi alla sträfva, säga åtminstone
att vi sträfva efter, nemligen att riksbanken skall öfvertaga all sedelutgifning,
icke ligger i grundfonden hos riksbanken. Det ligger i stället
hos statsmagterna sjelfva. Det är en magtfråga. Härom är nu egentligen
icke tal, men denna fråga ligger bakom här i alla händelser.
Om jag trodde, att detta mål kunde närma sig med ett enda steg
genom åtgärden att bibehålla bankovinsten åt banken, skulle jag icke
öppna min mun för att tala i motsatt rigtning. Jag tror emellertid
icke detta. Jag tror, som sagd t, att riksbanken redan har förmåga
att öfvertaga all sedelutgifning, och denna tro stärkes ytterligare af
en siffra, som jag hörde af herr Ivar Månsson. Privatbankernas sammanlagda
sedelstock skulle, sade han, uppnå till 50 millioner. Denna
siffra är också, skulle jag tro, ett skäl till förmån för min uppfatt -

Angående
användandet
af bankovinsten
för är
1892.
(Forts.)

Wto II.

Onsdagen den 1 Mars, f, m.

Angående
användandet
af banlcovinsten
för är
1892.
(.Forts.)

ning. Ty det kan väl icke vara någon af herrarne, som tror, att, om
riksbanken ensam skulle hafva sedelutgifningsrätt, dess sedelstock då
skulle blifva så stor som riksbankens hela nuvarande plus privatbankernas
sammanlagda sedelstock. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att i privatbankernas kassahvalf ligga icke obetydliga summor
i riksbankssedlar såsom hypotek för privatbankernas egen sedelutgifningsrätt.
Dessa summor äro helt visst icke obetydliga. Jag vet
icke, huru stora de verkligen äro, emedan jag aldrig varit med om
att revidera någon privatbank; men jag tror, att de summor äro större,
än skilnaden mellan riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt och
privatbankernas sammanlagda sedelstock, som dessa banker ha inneliggande
och som sålunda icke löpa i rörelsen.

Jag tror derför, att riksbankens grundfond är alldeles tillräcklig
som den är; och då jag icke kan förstå, att det gagnar landet eller
banken att lägga dessa vinstmedel till, då icke riksbanken kan begagna
sin egen utgifningsrätt, vet jag icke, hvarför man skall hålla så
hård t på denna sak. Jag ville bara fästa uppmärksamheten på detta.
Ty de kunna icke, såsom herr Ivar Månsson tror, öka riksbankens
metalliska valuta — det förmå de ju icke — och derför när man
icke heller derigenom vinner det eftersträfvade målet, så hvarför behålla
dem i banken? Om vi med vinstmedlens bibehållande närmade
oss detta mål, skulle jag tiga; men under nuvarande förhållanden
vidhåller jag mitt gjorda yrkande.

Herr Gumselius: Det sades ifrån vicetalmansplatsen, att man
ännu icke kände, hvilket belopp på indrifning beroende fordringar
funnits vid riksbankens hufvud- och afdelningskontor vid senaste årsskiftet.
Jag hade ämnat svara på detta genom en upplysning. Men
denna har redan blifvit lemnad af hans excellens statsministern. f Jag
har här samma siffror, som han använde, men finner nu ej skäl att
uppehålla mig vid dem.

Hans excellens statsministern fäste uppmärksamheten på, att detta
belopp ej denna gång var ovanligt stort, och tillika vid det förhållandet,
att vid slutet af senaste året hade afförts “inom linien" ett ovanligt
stort belopp af fordringar, som således af bankofullmägtige förklarats
vara att anse utan synnerligt värde. Ja, äfven i mina papper
finner jag, att vid slutet af 1892 fördes “inom linien“ vid riksbankens
hufvud- och afdelningskontor en rätt stor summa. Det var sammanlagdt
481,195 kronor. Jag tror, att den siffran icke af herr statsministern
nämndes, och bifogar den derför till komplettering. Och
jag kan tillägga i sammanhang dermed, att största delen af nyssnämnda
stora summa kommer på ett stort bolag, som gjort konkurs, och för
hvars skull 188,000 kronor i rundt tal förts inom linien, samt på tre
affärsfirmor i Stockholm, som varit infiltade med hvarandra och för
hvilka förts inom linien 144,000 kronor. Ensamt dessa poster göra
tillsammans 332,000 eller närmare 333,000 kronor.

Men mån tro icke dessa siffror kunna ses ur en annan synpunkt
än den af herr statsministern anförda ? Kan icke anledningen till att
bankofullmägtige funno sig vid 1892 års slut böra föra inom linien —

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

hastigare och till större belopp än vanligt — dessa osäkra fordringar,
vara beroende på ställningen i landet? Summan af de på indrifning
beroende fordringarna var i alla fall inemot 700,000 kronor. Men
dertill kommer, att en stor konkurs inträffat i Göteborg, hvars resultat
vi förmodligen få veta till nästa riksdag, åtminstone antydningsvis.
I sammanhang med denna konkurs hafva svårigheter beredts bruk i
Vermlaud och Nerike. Ett bruk i Vermland har redan kommit i
konkurs, och jag läste i tidningarna i går, att fullmägtige begärt ett
annat bruksbolags försättande i konkurs i anledning af dess förluster
på firman i Göteborg. Jag föreställer mig således, att på fullmägtiges
beslut om stora belopps afförande år 1892 från de “såsom säkra
ansedda fordringarna till de nära värdelösa, som föras “inom luden''1,
inverkade nog den omständigheten att riksbanken hade att med temlig
visshet motse i den närmaste framtiden icke obetydliga förluster,
och sedda i den belysningen äro de siffror, som uppstäldes af herr
statsministern, icke synnerligen glädjande. Jag skall icke nu uppehålla
mig närmare vid dessa siffror.

Det har frågats af vice talmannen, om riksbanken verkligen skulle
behöfva mera pengar, och herr statsministern har temligen bestämdt
uttalat sig för att riksbanken icke skulle behöfva det. När denna fråga
framstäldes också i utskottet, der den återkommer minst hvarje år,
gjordes från. något håll den erinran, att det är underligt med riksbankens
penningtillgångar. När det är fråga om bankovinsten, är det
många både i bankstyrelsen och utom densamma i Riksdagen, som säga:
här behöfvas visst icke några mer pengar eller åtminstone icke så
mycket som är föreslaget; det är bättre statskassan får dem. Men
när det åter blir fråga om att — vare sig i bankstyrelsen, bankoutskottet
eller Riksdagens kamrar — behandla motioner om anläggandet
af nya afdelningskontor, så att önskningsmålet att få ett i hvarje
län blefve fyldt, heter det ungefär från samma personer, att man icke
har pengar dertill, man skal! då icke försvaga riksbanken genom att
dela sönder dess tillgångar; riksbanken må nog ha rätt stora fonder,
men de räcka då icke till för att under ett måttligt antal år fylla
landets behof med hänsyn till afdelningskontor i de län, der sådana
icke finnas.

Under behandling af frågan om en utvecklad härordning yttrades,
om jag icke missminner mig, från stadsrådsbänken af herr finansministern,
att man hade en hel mängd olika tillgångar att taga i anspråk
för att fylla stigande penningbehof, deribland den ökade vinst,
som riksbanken borde med säkerhet kunna påräkna i den mån den
öfvertoge hela sedelutgifningen. Är det nu verkligen sant hvad man
sett uppgifvas, och då det stått i Posttidningen bör det väl vara sant,
att Kongl. i\laj:t i år vidtagit den åtgärden att bevilja oktroj på tio
år för en ny enskild bank, hvilket så godt som innebär motsvarande
fördel för alla de äldre, så komma förmodligen några ökade inkomster
i följd af den privata sedelutgifningens öfverflyttande till riksbanken
och således någon bankovinstens ökning icke under don närmaste tiden
att inträda, och ur den synpunkten stämmer detta öfverens med
hvad herr statsministern i dag yttrade, att, då vi redan i riksbanken

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

N:o II. 26 Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående ha 56 millioner och det beräknats att riksbanken icke skulle för
a1>af,bar£t se(^e^u*;S^''u''n8ens öfvertagande behöfva 62-J millioner, det ej vore

vinsten för år synnerligen behörigt att nu afsätta något. Men äfven med den
1892. af utskottet nu föreslagna afsättningeu af 800,000 kronor skulle det

(Forts.) ju draga åtskilliga år, innan vi finge dessa 6\ millioner, och sålunda

skulle % en förevändning mot att riksbanken finge det sedelutgifningsprivelegium,
bvilket förefaller mig och mången med mig naturligt för
densamma, komma att qvarstå till en början under de tio år, som genom
Kongl. Maj:ts beslut nu synas vara åt de enskilda bankerna, åtminstone
hvad icke angår tiorna, betryggad.

Jag har endast velat göra dessa små erinringar vid ett par anföranden.
Jag kan möjligtvis tillägga, att då vice talmannen yttrat,
att man icke i statsutskottet funnit någon synnerlig utväg till besparingar,
så fingo vi deremot i bankoutskottet mottaga meddelanden från
statsutskottshåll, som vi ansågo hafva mycket att betyda, att det verkligen
vore anledning tro, att några besparingar skulle komma att föreslås
från statsutskottets sida. Om således redan nu öfverflödande
penningtillgångar ställas till statsregleringens förfogande, skulle det
komma att motverka sådana besparingar, då pengarna naturligtvis
alltid måste konsumeras. 1 annat fall åter skulle man hafva större
anledning antaga, att statsutskottet skulle finna, att i afseende å ett
eller annat af de i statsverkspropositionen föreliggande äskanden lämpligen
något belopp borde och kunde sparas in.

Jag vidhåller mitt yrkande, att bankoutskottets förslag måtte godkännas,
och jag gör det så mycket hellre, som jag nu hör personer,
hvilka i bankoutskottet yrkat att halfva vinsten måtte behållas åt
banken, hafva i enighetens intresse afstått från sitt yrkande och förenat
sig med utskottets förslag, och jag erfor nyss att äfven en af
motionärerna gjort detsamma. Jag vill gerna hoppas, att man icke
på den andra sidan skall spänna bågen allt för högt, utan att vi alla
helst måtte kunna ena oss om ett beslut i frågan.

Herr Elowson: Under diskussionen i denna fråga har till stöd

för den kongl. propositionen framhållits bland annat, att riksbankens
guldvaluta icke skulle i någon mån ökas genom bankovinstens bibehållande
åt banken. Ingenting kan vara mera rigtigt än detta uttalande.
Riksbankens guldvaluta beror visserligen icke på, om den behåller större
eller mindre del af sin vinst; och dess ställning på utländska marknaden
undergår derigenom icke omedelbart försämring eller förbättring.

Men emellertid måste det hafva någon betydelse, huruvida vinsten
utlemnas till statsverket eller icke. Jag tror, att, liksom det nyssnämnda
uttalandet är obestridlig sanning, det också är en obestridlig
sanning, att genom bankovinstens utlemnande riksbanken ökar sitt skuldbelopp.
Riksbankens sedlar äro ingenting annat än skuldsedlar. Har
riksbanken dem inne i sitt hvalf, äro de i riksbankens förvar. Släppas
de ut i rörelsen, ökas derigenom riksbankens skuld.

Nu har utskottet enligt mitt förmenande gifvit goda skäl, hvarför
det icke är rimligt att i någon större utsträckning öka bankens skuld
för närvarande. Jag tror icke, att det vore någon risk för banken

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

att göra detta. Men försigtigheten bjuder dock att icke allt för mycket
öka skuldbeloppet genom att släppa ut sedlar. Detta synes mig vara
ett skäl, hvarför man skulle hålla sig till det förslag utskottet afgifvit.

Ett annat kan väl ock vara af politisk betydelse. En af utskottets
ledamöter har delgifvit kammaren, att utskottets beslut har naturen
af en kompromiss. Anledningen dertill har, förmodar jag, varit den,
att man haft förhoppning, att utskottets förslag sålunda skulle blifva
bifallet af båda kamrarne, så att man för denna gång kunde slippa
gemensam omröstning.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få ansluta mig
till dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få svara

några ord på hvad herr Gumselius sade eller att till utskottets tillstyrkan
äfven skulle bidragit, att det fått underrättelse att statsutskottet
skulle komma att vidtaga så betydliga besparingar och att,
om kammaren afsloge denna utskottets hemställan, det skulle egga
statsutskottet att tillstyrka hvad som förelåge. Jag vill i det fallet
erinra kammaren, att utskottet försökt spara äfven på en så liten
post som härom dagen rörande Hall, men då visade det sig, att herr
Gumselius och hans meningsfränder icke ville vara med derom. Det
är då icke stor anledning att tro, att, om utskottet skulle komma fram
med förslag till besparingar, dessa skulle ha utsigt att vinna kammarens
bifall, då kammaren till och med vid ett så litet anslag visat sig
icke vilja gå åt det hållet.

Herr Holmgren: Då jag deltagit i utskottets behandling af

denna fråga och biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag
yrka bifall till utskottets förslag, hvilket jag anser vara ett förmedlingsförslag,
som bör tillfredsställa alla. Utskottet har frångått den princip,
som i en följd år varit gällande, eller att halfva bankovinsten skulle
lemnas till statsverket och andra hälften till riksbanken. Då de yrkanden,
som blifvit framstälda i motionsväg, inneburit att man skulle fortfara
med samma fördelning, men Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit,
att all bankovinst skulle öfverlåtas till statsverket, anser jag, att
det förmedlingsförslag utskottet framlagt skulle kunna omfattas af alla.
Jag ber derför att få yrka bifall till detsamma.

Herr Swartling: Hvad som ligger till grund för yrkandet, att

åt riksbanken skulle behållas en större andel i vinsten, är önskan att
derigenom kunna förstärka riksbankens ställning. Det har redan påvisats,
att en sådan åtgärd kan vara af ganska tvifvelaktig beskaffenhet
i afseende på stärkandet af bankens ställning, och jag ber att få
erinra berrarne om ett uttalande, som återfinnes i betänkandet af 1889
års bankkomité, der det heter: “Det bör ock i fråga om storleken

af riksbankens grundfond erinras, att en mycket stor sådan kan motverka
det afsedda ändamålet att stärka bankens soliditet, enär bankstyrelsens
naturliga önskan att af bankens fonder erhålla en tillfreds -

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

ställande afkastning lätt framkallar frestelse till en allt för stor utsträckning
af bankens verksamhet. “

Ja, så kan det verkligen vara, och det synes, som om de, hvilka
hysa den varmaste önskan att riksbanken skall behålla en större andel
af vinsten, göra det — åtminstone erinrar jag mig hvad en af motionärerna
i det afseendet sagt- i sin motion — på det att riksbanken
skulle vara i tillfälle att ytterligare utvidga sin verksamhet genom att
bevilja lån, diskontera vexlar och inrätta nya afdelningskontor. Det
är således icke meningen att genom bankovinstens bibehållande stärka
bankens metalliska valuta, hvilket onekligen skulle stärka dess ställning,
utan meningen är, att dessa pengar skulle släppas ut i marknaden, och
då kan den åtgärden, såsom komitén påvisat, till och med vara af vådlig
beskaffenhet för banken. Beträffande åter den önskan, att banken
skulle öfvertaga hela sedelutgifningen, har det blifvit påvisadt, att banken
redan för fyra år sedan hade en sådan ställning att den åtgärden
kunnat vidtagas, om statsmagterna hade velat det. Sedan dess hafva
bankens fonder ökats med 4 millioner, och en ytterligare förstärkning
är således i det hänseendet obehöflig.

Man torde väl kunna tilltro herrar riksbanksfullmägtige att lika
väl som flertalet af oss kunna bedöma hvad som är till gagn för banken,
och herrar bankofullmägtige hafva förklarat, att enligt deras åsigt
hinder icke möter för hela vinstens öfverlemnade till statsverket, om
detta skulle behöfvas. Nu har, enligt hvad den kongl. propositionen
utvisar, statsverket ansetts vara i behof af hela vinsten, och det
är icke någon obetydlighet dessa 800,000 kronor, som utskottet vill
afpruta. Det är en summa, som, om jag ej misstager mig, motsvarar
ungefär tio procent af de under de särskilda hufvudtitlarne förekommande
extra anslag, och sålunda icke någon ringa affär. Det är klart
att, såvidt icke några större nedsättningar i de begärda anslagen skola
ega rum, denna afprutning måste, såsom herr vice talmannen antydde,
föranleda till en högre uttaxering.

Under sådana förhållanden anser jag mig böra yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr O. Olsson från Stockholm: Herr talman, mine herrar.

Hans excellens statsministern yttrade för en stund sedan, att man ginge
för långt i ömhet för riksbanken, men jag anser för min enskilda del,
att ett bifall till bankoutskottets förslag icke är ömhet om, utan omtanke
för riksbankens utveckling, och jag skall derför be att få instämma
i utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr John Olsson: Då den ledamot af denna kammare, som
låtit anteckna sin reservation mot utskottets hemställan, icke nu är
här närvarande, men det torde vara önskligt att ett yrkande äfven på
bifall till hans reservation framställes, så skall jag taga mig friheten
framställa detta yrkande.

Herr Olsson i Sörnäs: Då här framstälts yrkande om bifall till

herr Nils Perssons motion, så ber jag att få tillkännagifva, att jag med

Onsdagen den 1 Mars, f. m. 29

hänsyn till alla de omständigheter, som utskottet angifvit, kommer att
rösta för det slut, hvartill utskottet kommit.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Derunder hade yrkats:
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan,
i hvad densamma skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifall i stället till denna senare framställning oförändrad;
och 3:o) bifall till herr Perssons i Yadensjö motion i ämnet. Herr
talmannen gaf proposition å hvart och ett af dessa yrkanden och fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen, för
bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de öfriga yrkandena, af
hvilka det som afsåg bifall till Kongl. Maj:ts framställning nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, med anledning hvaraf nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvud voteringen angående l:sta
punkten af bankoutskottets memorial n:o 2, antager yrkandet om bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till herr Perssons i Vadensjö i ämnet
väckta motion.

Den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 113 Ja och 83 Nej; i följd hvaraf propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:

Den, som bifaller bankoutskottets hemställan i lista punkten af
memorialet n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan i
hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
bifallit denna framställning oförändrad.

N:o II.

Angående
användandet
af bankovinsten
för år
1892.
(Forts.)

N:o II.

Angående
rätt till delaktighet
i
allmänningar.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

I denna senare votering röstade 118 ledamöter ja och 71 nej;
och hade alltså utskottets hemställan åt kammaren bifallits.

Punkten 2.

Bifölls.

§ io.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 13, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 82 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

§ 11.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 14, i anledning af
väckt motion angående rätt till delaktighet i allmänningar.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 190, hade herr
C. E. Thermcenius föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida icke antingen
alla de allmänningar, som omförmälas i 16 kap. 1 § byggningabalken,
skulle kunna, enligt ordalydelsen i nämnda lagrum, nyttjas af
dem, som äro inom vederbörande län, härad eller socken, eller om
desamma icke, i annat fall, kunde indragas till statsverket; samt att
Kongl. Maj:t, sedan sådan utredning egt rum, derefter ville för Riksdagen
framlägga de förslag, som Kongl. Maj:t pröfvade nödiga.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herr Lilienberg.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Thermsenius: Till en början ber jag få nämna, att jag

hade väntat att utskottet icke skulle gifva annat än ett afstyrkande
utlåtande med afseende å denna min motion. Jag får också verkligen
erkänna, att den tolkning af ifrågavarande lagparagraf, som utskottet
förfäktat, är häfdvunnen, och eger stöd af de utaf utskottet åberopade
författningar, samt tillika medgifva, att denna häfdvunna tolkning är
berättigad. Deremot hade jag icke trott, att utskottet skulle underlåta
att å andra sidan fästa uppmärksamheten på de häfdvunna skyldigheter,
hvilka nyligen blifvit öfverfiyttade på andra skattdragande
klasser än dem, på hvilka de förut legat. Ibland dessa häfdvunna skyldigheter
är — såsom jag i min motion särskilt framhållit, fastän
utskottet icke nämnt något derom — väghållningsbesväret.

Jag tror, att icke någon kan motsäga mitt påstående, att den fördelning
af detta besvär, som på grund af den nya väghållningslagen
kom till stånd, är ett brott mot gammal häfd och går i motsatt retning
mot den mening, utskottet haft i fråga om häfdvunna rättigheter

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Mig har det derför synts rätt och billigt, att när man söker och sträfvar
efter att fördela häfdvunna skyldigheter, man äfven skall tänka på att
på liknande sätt fördela häfdvunna rättigheter klasserna emellan.

Mot påståendet att det icke vore orätt eller obilligt att fördela
ifrågavarande häfdvunna rättighet kan man invända, att det vore ett
ingrepp i den enskddes eganderätt och att den, som köpt sitt hemman,
har köpt det just med tanke på att ega ifrågavarande förmån. Deremot
kan man å andra sidan erinra, att han äfven köpt det utan tanke
på att vinna den lindring, som vunnits genom väghållningsbesvärets
fördelning på flere än dem, som förut burit det. Derför ansåg jag
det icke vara obilligt att försöka få till stånd en utredning rörande
förhållandena. Men för så vidt jag icke får något understöd i denna
sak, skall jag icke tillåta mig göra något yrkande, utan inskränka mig
till hvad jag nu sagt.

ratt till del -

aktighet i
allmänningar.

(Forts.)

Herr Lilienberg: Då jag reserverat mig mot det slut, hvartill

utskottet kommit, utan att förklara, hvari min skiljaktiga mening
består, vill jag nu nämna, att orsaken till min reservation varit, att
jag anser, att motionärens framställning är befogad, i hvad den angår
häradsallmänningarna. Jag har trott, att en utredning kunde vara
på sin plats för att få klart, huruvida icke någon del af den afkastning,
som häradsallmänningarne lemna, skulle kunna tiligodokomma
äfven andra inom häradet än hemmansegarne. Det är endast det jag
nu velat säga i afseende på denna fråga.

Herr Persson i Tallberg: Jag skall be att få fästa den ärade

motionärens uppmärksamhet på den omständigheten, att de bördor,
som genom de vid den urtima riksdagen fattade besluten blifvit aflyftade
från jorden, icke blifvit det derför, att de skulle utbytas mot
andra, oaktadt kanske eu och annan skulle önska, att man ginge i
den rigtningen, utan dessa bördor hafva blifvit afiyftade derför, att
man ansett och erkänt, att de varit orättvisa. För öfrigt vill jag fästa
motionärens uppmärksamhet derpå, att hvad väghållningsbesväret beträffar,
så har nog jordbruket ännu största delen af detta besvär qvar.
Ty, såsom motionären vet, behöfva herrar ernbets- och tjenstemän icke
för sina löner bidraga till dessa utgifter. Jag vill medgifva, att det
kan råda olika förhållanden i afseende på allmänningarna inom de olika
delarne af landet, och att en gemensam lagstiftning för dem i vissa
fäll icke kan vara fullt tillfredsställande. Men det förslag, som af
motionären framlagts, går icke i den rigtningen, att det skulle afhjelpa
dessa olägenheter, utan tvärtom. Jag tycker, att utskottet funnit ett
lämpligt uttryck, då det säger, att en ändring i endera af de båda af
motionären angifna rigtningarna skulle innebära ett ingrepp i lagligen
grundade eganderättsförhållanden. De allmänningar, som finnas i den
ort, jag tillhör, äro af den egenskap, att de äro jordegarnes gemensamma
egendom. Ja, på många ställen repassera de i de kartbeskrifningar,
som tillförsäkra hvar och en jordägare hans andel i allmänniugen.
Dessa allmänningar ingå i skattetalet, och med samma rätt som
man begär att de skulle indragas till statsverket, med samma rätt

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
rätt till delaktighet
i
aUmänningar.
(Forts.)

skulle ulan kunna begära, att den enskildes inegojord skulle indragas
till statsverket. På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Hamra: Då jag vid riksdagens början sjelf

var betänkt på att väcka eu motion i det ämne, hvarom här är fråga,
anser jag mig böra säga några ord. Jag anser, att den grund, efter
hvilken afkastningen af häradsallmänningarna fördelas, är den mest
obilliga och föråldrade, som kan finnas, och detta särskildt efter de
skatteförändringar, som beslötos vid senaste urtima riksdag.

De flesta af oss veta nog, hvilken stor skilnad det är mellan oförmedladt
och förmedladt hemmantal, och ännu större är kanske skilnaden
i afseende på taxeringsvärdet och hemmantalet. Sedan nu, som
sagdt, alla utgifter blifvit så utjemnade, som genom senaste Riksdags
beslut skett, synes det mig vara ganska naturligt, om man äfven kommer
att tänka på de inkomster, som jordegarne hafva, och se efter,
om den norm, efter hvilken de hittills ingått, är rättvis. Om vi t. ex.
taga eu egendom, utgörande ett oförmedladt hemman, som förmedlats
till ^ mantal, så beräknas egendomens inkomster efter det oförmedlade
hemmantalet, men när det blir fråga om att utgöra skatter, så gäller
antingen det förmedlade hemmantalet, eller ock taxeringsvärdet. Jag
finner derför, att motionären i mycket har rätt, och jag delar ännu
mera hans åsigter, sedan häri frångått det ursprungliga i sin motion,
eller att alla skattdragande inom häradet skulle få del af allmänningarna
och inskränkt sig till egarne af i mantal satt jord. Ty att gå
så långt som att medgifva denna rätt åt alla skattdragande, det torde
åtminstone ännu på länge icke vara lämpligt, och jag anser det för
närvarande äfven vara obilligt. För att belysa, huru åtminstone en
häradsallmänning uppstått, ber jag att få omnämna att vi i min valkrets
hafva en häradsallmänning, hvilkens storlek blifvit fördubblad
derigenom, att vi för ett samladt kapital, som tillkommit genom försäljning
af årsafverkning, inköpt skogsmarker och lagt till denna allmänning.
Vi hade kunnat dela ut vårt samlade kapital, men i stället
hafva vi — som sagdt — köpt skog och fördubblat vår allmänning,
hvilken är indelad i trakthuggning. Vi hafva sedan hos regeringen
begärt att på denna få afverka öfvermogna träd, men på samma gång
förbundit oss att för den summa, som genom afverkningen erhålles,
köpa ytterligare jord. Häraf skulle i längden kunna blifva en mycket
stor egendom för häradets gemensamma behof. Men då det är vi
jordegare som samlat detta kapital och användt det, såsom vi gjort,
synes det mig obilligt, om — såsom motionären föreslagit alla
skattdragande skulle få del deraf. Deremot anser jag, sedan eu slcattereglering
efter nya grunder nu blifvit beslutad, att den norm, efter
hvilken afkastningen af allmänningarna fördelas, är orättvis, då det är
det oförmedlade hemmantalet, som härför lägges till grund. Detta
bör i stället blifva efter hemmanens taxeringsvärden eller fyrktalet.

Med anledning af motionens innehåll och de olika uttalanden,
som här blifvit gjorda, skall jag be att få yrka motionens återremiss
till utskottet.

N:o It.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Herr West er: Ehuru det nog för många kunde vara önskligt
att få en förändring i den rigtning, som motionären föreslagit, så att
alla, som i häradet eller socknen bo, få del i allmännings afkastning,
torde dock böra tillses, om icke derigenom kräukes ett erkändt och
berättigadt intresse och om förändringen kan på lagstiftningens väg
genomföras. Motionären har sagt, att han godkänner lagutskottets
uppfattning, att härads- eller sockenallmänningarna anses tillhöra dem,
som inom häradet (socknen) äro innehafvare af hemman eller i mantal
satt jord. Och att så äfven är verkliga förhållandet, framgår af hela
den lagstiftning vi hafva i ämnet. Redan af 16 kap. 1 § byggningabalken,
der det heter: “Der må de, som ej hafva sådant på egna
egor, njuta mulbete, timmer14 o. s. v., synes — för så vidt jag kan
förstå — att det här endast är fråga om egare af hemman, och på
den tiden, då denna lag skrefs, eller 1734, fans icke någon annan
än i mantal satt jord. Uti 1805 års skogsordning nämnes uttryckligen
mantalet såsom grund för delaktighet i allmänning och för beslut
rörande densamma. Uti 1824 års kongl. bref säges i afseende på
häradsallmänning, att intressenterna kunna besluta antingen att begagna
den gemensamt eller dela densamma mellan socknarne eller också
mellan enskilda hemmansegare, för så vidt hvar och on kunde få 4
tunnland. Slutligen stadgas uti förordningen den 29 juni 1866, att
den behållna afkastningen af allmänningarna skall delas efter det oförmedlade
hemmantalet.

Under sådana förhållanden må man icke förtänka egarne af i
mantal satt jord, om de anse allmänningarne för sin egendom och
vilja häfda denna uppfattning. Deras eganderätt är äfven efter nu
gällande författningar så grundad, att om andra göra anspråk på delaktighet
i allmänning, deraf uppstår en rättstvist, som får slitas på
domstolsväg och icke på lagstiftningsväg, och det är af denna anledning,
som lagutskottet ansett sig icke kunna göra något åt motionen.
Motionären har hemstält, att Riksdagen måtte aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t om utredning, huru vida antingen alla, som inom vederbörande
område bo, skulle kunna få del af allmänningarne derstädes,
eller om ej i annat fall dessa skulle kunna indragas till statsverket,
samt att Kongl. Maj:t derefter ville framlägga de förslag, som Kongl.
Maj:t pröfvar nödiga. Men jag tror ej, att statsmagterna kunna besluta
om eu sådan inskränkning af den enskilda eganderätten. Jag kan ej
heller se, hvad en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning skulle tjena
till; ty den blefve väl eu resumé af hvad som här blifvit sagdt och
ett förklarande, att tvister i dessa frågor måste afgöras i domstolsväg.
Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Folke Andersson i Helgesta: Med anledning af hvad

herr Petersson i Hamra yttrat, skall jag be att få upplysa honom om,
att i den förevarande motionen det icke är fråga om förmedladt eller
oförmedladt hemmantal, utan om att alla de, som “inom häradet
(socknen) bygga och bo“, skola få de! i allmänningarna. Om derför
kammaren också skulle återremittera motionen, tror jag icke, att ut Andra

Kammarens Prat. 1893. X:o 11.

Angående

rätt till del•

aktighet i

allmänningar.

(Forts.)

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående

rätt till del aktighet

allmänningar.

(Forts.)

skottet skall kunna taga den fråga, om hvilken herr Petersson talade,
under pröfning, hvarför en återremiss ej torde hafva någon inverkan.

Hvad åter sjelfva motionen beträffar, så får jag säga, att det förvånar
mig, att motionären med den rättskänsla, han eger, kunnat
framställa sådana anspråk som han gjort. Ty huru man än ser saken,
tror jag, att den alltid måste betraktas som ett ingrepp i den enskilda
eganderätten. Det är en häfdvunnen eganderätt, som hemmantalet
har i alimänningarna. Skulle man gripa in här, då torde man lika
gerna kunna sätta i fråga, huru vida icke också andra förmåner skulle
kunna dragas in. Jag tror, att utskottet ej kunnat handla på annat
sätt, än det gjort, och jag hoppas, att bestämmelserna rörande allmänningarna
för framtiden skola blifva oförändrade, så att delaktighet
i afkastningen endast kommer dem till godo, som ega i mantal satt
jord. Det står ju i lagen, att intressenterna hafva rätt att dela alimänningarna
mellan de enskilde, om det kan blifva 4 tunnland på
hvarje hemman, och då kommer denna del att erhålla samma nummer
och samma natur som hemmanet.

Detta är ju ett talande bevis för, att det är egendomens eganderätt,
som här afses. Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Sedan jag begärde ordet, hafva ett
par talare yttrat sig, och en af dem har talat om inköp af skogsmarker
till häradsallmänningarna samt sagt, att om hemmansegarne
på det sättet förbättrat alimänningarna, så kunde väl med skäl sättas
i fråga, om det vore rättvist att sedan fördela afkastningen bland alla
inom häradet boende. Ja det är nog sant; men det är en sak som
icke hör hit; här är endast fråga om allmänningar i allmänhet och
om rätt för alla inom vederbörande område boende att få del af dem.
I afseende härpå vill jag säga, att jag tror, att, om motionen bifalles,
detta kommer att leda till ingrepp i den enskilda eganderätten. Dessa
allmänningar äro tillagda hemmanen till deras förbättring; endast
egarne till hemmanen hafva derför rätt att använda dem, och det
finnes äfven en särskild förordning, som bestämmer, att så skall vara
förhållandet, Skulle eu ändring ske, komme egarne att drabbas af
förlust, och ändringen innebure ett ingrepp i gällande eganderättsförhållanden.
Jag ber derför att på de skäl, som utskottet anfört, få
yrka afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Alsterlund: Huru alimänningarna i mellersta och södra

Sverige tillkommit, det är en sak, som jag icke vet, men herr Wester
har — enligt min tanke —- tydligt ådagalagt, att äfven de äro jordegarnes
okränkbara egendom. Hvad åter beträffar häradsallmänuingaina
i Norrland och särskildt i Norrbottens län, så hafva de der tillkommit
på så sätt, att, då afvittringen egde rum, byar och hemman afsätta
till allmänningar 1,\ af de statsanslag, som blifvit dem tillerkända.
Detta gjorde de på grund af frivillig öfverenskommelse. Det försöktes
visserligen först att tvinga jordegarne dertill, men Kongl. Maj:t förklarade
i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Norrbottens

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

län, att det berodde på jordegarne sjelfva, huru vida de ville afsätta
till allmänning eu del af skogsanslagen. Öfverenskommelse träffades
derefter, som jag nyss nämnt, af jordegarne socknevis att afsätta */*
af skogsanslagen till häradsallmänning. Om således ett hemman var
skattlagdt t. ex. till ett mantal och detta hemman tillerkänts ett
skogsanslag af 12,000 qvadratref, så afsattes x/4 af dessa 12,000 eller
3,000 qvadratref till häradsallmänning, och så skedde för alla hemmanen
inom socknen. 3/4 af skogsanslaget utlades således i skiften till jordegarues
omedelbara disposition, och 1ji utlades på lämpliga ställen till
häradsallmänningar för att såsom deras gemensamma egendom och för
deras bästa vårdas och förvaltas. Häraf torde framgå, att allmänningarna
i Norrbottens län ingå i hemmanens skattetal och alltså äro
jordegarnes egendom. Om derför en lag skulle stiftas i det syfte, som
motionären föreslagit, eller att alla, som i häradet (eller socknen) bo,
skulle blifva delaktiga i häradsallmänning, så skulle dock en sådan lag
ej kunna tillämpas på Norrbottens län. Det var detta jag ansett mig
skyldig lemna upplysning om. För öfrigt skall jag yrka bifall till utskott
tets hemställan.

Häruti instämde herr Wikstén.

Herr Larssou i Mörtlösa: Så väl motionären som lagutskottets

vice ordförande och i visst afseende äfven en talare på östgötabänken
tyckas mig hysa en besynnerlig uppfattning af eganderätten, då de på
ett sådant sätt, som de här ifrågasatt, vilja ingripa i lagligen grundade
eganderättsförhållanden. Så länge man icke hunnit derhän, att man
anser, att all egendom skall vara gemensam för alla, torde vi hemmansegare
i fred få behålla våra häradsallmänningar. Jag är säker på, att
lagutskottets vice ordförande såsom domare många gånger stadfäst
köp, genom hvilka köparen tillförsäkrats icke blott sjelfva den egendom,
hvarom det i hvarje fall handlade, utan också — såsom det heter
i köpebrefvet: “allt hvad dertill af ålder lydt“ —, och då förefaller
det mig besynnerligt, att han nu vill afhända en sådan köpare hvad
honom genom eu sådan stadfästelsehandling blifvit tillerkändt. Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Hamra: Då jag å nyo begärt ordet, är det

egentligen mot herr Andersson i Helgesta jag vill vända mig med
anledning af hans yttrande, hvilket under sorlet och det långa afståndet
oss emellan i kammaren, om jag rätt uppfattade detsamma, var om
oförmedladt hemmantal och rättvisan af att detta lägges till grund för
fördelningen af allmänningarna. Det låter på det sättet nu, men så
var ej förhållandet, när det var fråga om skatteregleringen. Huru
många voro vi icke då, som hade hemmanen skattefria, d. v. s. voro
säteriegare. Men icke för ty voro både jag och andra säteriegare med
om denna skattereglering, för att få rättvisa och billighet i afseende
på utgifterna, och vi arbetade kanske mera för den än många skattejordegare
inom kammaren. När det nu framställes en tanke på, att
rättvisa och billighet skall läggas till grund, äfven när det gäller en

Angående

rätt till del aktighet

allmänning ar,

(Forts.)

N:o l(.

Angående

rätt till del aktighet

allmänning ar.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

inkomst, så kan jag icke finna, hvarför man skall anse detta så orättvist.
Jag önskar en fördelning af inkomsterna från allmänningarna
efter en mera tidsenlig grund och kan icke förstå, att mina åsigter i
denna fråga äro så obilliga, som herr Anderssou i Helgesta m. fl.
velat framställa dem.

Jag har yttrat mig rörande denna fråga, emedan jag af mina
kommittenter blifvit uppmanad att göra något i den rigtningen, som
af mig nu här blifvit föreslagen.

Herr Folke Andersson i Helgesta: Jag skall be att ännu en

gång få säga herr Petersson i Hamra, att det i motionen icke alls är
fråga om förmedlade eller oförmedlade hemmantal, utan endast om
att de, som i häradet “bygga och bo“, skulle hafva del i häradsallmänningarna.
Det var det jag sade, då jag förra gången hade ordet,
men jag yttrade mig icke alls om rättvisan eller ej af herr Peterssons
påståenden. Frågan om fördelningen af allmänningarna efter det förmedlade
eller oförmedlade hemmantalet föreligger icke nu till pröfning
och ej heller frågan om grundskatterna; utan det gäller nu något
helt annat. Jag skall fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thermgenius: Med anledning af ett yttrande, som blifvit
fäldt af min läskamrat, att han icke kan förstå, huru min rättskänsla
kunnat tillåta mig att framlägga eu sådan motion, som jag gjort, skall
jag be att få läsa upp några ord, som stå i motionen och som jag
hemtat ur en bok nere på biblioteket. Det står der:

Om begreppet “allmänning" yttrar en författare: “Uti Sverige

ansågs i äldre tider allmänt, att skogarne voro upplåtna till allas fria
begagnande, eller att de utgjorde en eller flere menigheters gemensamma
egendom. Med odlingens framsteg fick å ena sidan den enskilde full
eganderätt till den jord han odlat, och å andra sidan blef den samfälda
jordegendomen, allmänningen, närmare bestämd såsom bya-,
sockne-, härads- eller landsallmänning. Ur allmänningsbegreppet uppkom
snart det s. k. skogsregalet, som, framträdande under benämningarna
konungs- och kronoallmänning, ej är annat än begreppet
allmänning, utsträckt till hela riket. Det var i öfverensstämmelse
dermed som konung Gustaf 1 i bref till norrländingarne den 20 april
1542 förklarade, att “alla sådana egor, som obyggda ligga, höra Gud,
Konungen och Sveriges krona till"."

När man tänker på dessa ord och derjemte ser, huru det så
småningom tenderar åt det hållet, att man vill förlägga alla utskylder
från den ena kategorien inbyggare till den andra, så tycker jag det
ej bör anses orätt, när jag i min motion endast tillåtit mig att fråga,
om det ej vore värdt att undersöka, huruvida icke dessa menigheternas
gemensamma förmåner, hvarom motionen talar, skulle kunna utsträckas
till alla dem, som nu få taga del i de bördor, som förut uteslutande
legat på jordinnehafvarne. Det är just min rättskänsla, som manat
mig att framställa denna fråga, och sedan har ju hvar och en frihet
att på denna framställning svara hvad hau vill och kan. Jag har
icke velat göra något ingrepp i någons eganderätt, men i detta fall

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

ha rättvisa och billighet synts mig göra en undersökning både önskvärd
och nödvändig.

Herr Lilienberg: Jag vill icke förlänga diskussionen, men då

en talare på östgötabänken vändt sig direkt mot mig, anser jag mig
böra svara honom och vill då säga, att jag ej tror, att saken är så
enkel, som han tycks anse den vara. Den beror naturligtvis i hög
grad på, huru häradsallmänningarna uppkommit. Hafva de uppkommit
på sådant sätt, som herr Alsterlund omnämnde, är det tydligt, att
man då får anse dem som hemmansegarnes enskilda egendom. Men
när de uppkommit på annat sätt, är saken ej så alldeles klar. Ty värr
har icke tiden medgifvit att erhålla någon närmare utredning i frågan.
Men en sådan utredning anser jag väl behöflig, och derför har jag
reserverat mig mot utskottets hemställan om afslag å den förevarande
motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattade anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Punkten 3.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 101, hade herr
M. Andersson i Löfhult på anförda skäl föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t behagade
vidtaga åtgärder, att manskapet vid krigsmagten, korporaler och vice
korporaler och deras vederlikar inberäktiade, måtte komma i åtnjutande
af högre gratial efter afskedet från krigstjenst^), än hvad som nu
vore fallet.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet, att motionen
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall be att få säga några ord
angående min motion.

Såsom utskottet framhållit, väcktes vid 1891 års riksdag motion
om förhöjning af från Vadstena krigsmanshuskassa utgående gratial,
hvilken motion afslogs bland annat på grund deraf, att utredning
rörande de kostnader, åtgärden skulle föranleda, saknades. Nu har

Angående
rätt till delaktighet
i
allmänningar.
(Forts.)

Angående
förhöjning
af gratial frän
Vadstena
krigsmanshuskassa.

N:o II.

Angående
förhöjning
af gratial frän
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Korts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

utskottet för afslag å min motion begagnat samma skäl som då. Men
det jag yrkat är ju en skrifvelse till Kongl. Maj:t om vidtagande af
åtgärder, och deri ligger väl inbegripet, att det först skulle blifva en
utredning, och att Kongl. Maj:t derefter skulle vidtaga åtgärder för
beredande af högre gratial från denna krigsmanskassa. Jag tror, att
ett stort skäl för bifall till min motion ligger deri, att penuingen på
den tid, då dessa gratial bestämdes, hade mycket högre värde än nu,
s.å att gratialisterna för sina små gratial kunde köpa långt mera varor
än nu är möjligt.

Man säger vidare, att erfarenheten angående andra pensionskassors
svårigheter att fullgöra sin pensioneringsskyldighet borde mana till
varsamhet vid fråga om pensioners förhöjande. Ja, det är sant, men
hvad är orsaken dertill? Jo, vi veta alla, titt de löner och pensioner
som blifvit bestämda t. ex. för befälet vid armén hafva fördubblats
mer än en gång, ja, kanske tredubblats. Jag anser derför, att man
borde se till, att äfven dessa fattiga gratialister, hvilka äro så lågt
aflönade under sin tjenstetid, att de knappast kunnat afsätta något
till sitt uppehälle på gamla dagar, kunde få det litet bättre. Jag
vädjar derför i detta afseende till denna kammares ledamöter, hvilka
väl känna och veta, att våra regementen rekryteras af den fattigare
delen af vårt lands befolkning, att de, som sakna medel till att hyra
en bostad åt sig och sin familj, gå in vid regementena och der hafva
ganska knapp aflöning. Om nu dessa personer finge ett litet högre
gratial än nu är fallet, då gratialet blott utgör 24 kronor för en
simpel soldat och dubbelt så mycket för en korporal, skulle de nog
reda sig bättre. Jag vädjar således till denna kammares ledamöter
och skall, herr talman, på de skäl, som jag nu anfört, be att få yrka
bifall till min motion, hvarjemte jag förbindligast anhåller, att herr
talmannen måtte framställa proposition å detta mitt yrkande.

Herr Andersson i Högkil: Motionärens syftemål är onekligen
ganska vackert, men att vinna detta mål går ingalunda så lättvindigt,
som motionären förestält sig. Motionären föreslår, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t behagade vidtaga
åtgärder, att manskapet vid krigsmagten, korporaler och vice
korporaler och deras vederlikar inberäknade, måtte komma i åtnjutande
af högre gratial efter afskedet från krigstjensten, än hvad som nu är
fallet. Om man nu vill, att Kongl. Maj:t skall vidtaga sådana åtgärder,
så är ju alldeles tydligt och klart, att man måste ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande erforderliga medel, men derom föreligger icke
något förslag. Ifrågavarande gratial utgå, såsom bekant, från Vadstena
krigsmanshusfond och uppgingo under sista året till i rundt tal 372,000
kronor, hvartill staten bidrager med, likaledes i rundt tal, 244,000
kronor, ett anslag, som finnes uppfördt under nionde hufvudtiteln.
Detta anslag måste ovilkorligen ökas precis i samma proportion som
man vill höja dessa gratial, ty från nämnda fond kan icke en sådan
höjning som den föreslagna åstadkommas utan eu motsvarande höjning
af anslaget. Det förhåller sig nemligen så, att Vadstena krigsmanshusfond
kommit in på det stadiet, att dess kapital på de senare åren minskats.

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Af statsrevisorernas senaste berättelse finna vi, att År 1891 fondens
utgifter hade öfverstigit inkomsterna med omkring 10,000 kronor; detta
beroende just på dessa gratial till afskedadt manskap. Visserligen kan
invändas, att det är en jemförelsevis obetydlig minskning, men redan
den omständigheten, att eu fond sådan som Vadstena krigsmanshusfond
kommit in på det sluttande planet, synes mig i och för sig vara betänklig.
Motionären synes föreställa sig, att det är mycket länge sedan
gratialens storlek bestämdes, men det är ej längre tillbaka än på
1880-talet, som Kongl. Maj:t bestämde de belopp, hvarmed gratialen
för närvarande utgå.

Af hvad jag nu anfört torde tydligen framgå, att statsutskottet
icke kunnat yrka bifall till motionärens förslag, och jag för min del
skall derför taga mig friheten att yrka bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Herr Andersson i Löfhult: Den föregående talaren har rigtigt
anmärkt, att Vadstena krigsmanshuskassa icke ensam kan bestrida
den af mig föreslagna förhöjningen af gratialen, men jag tänkte mig,
då jag väckte detta förslag, att, jemte det att ett anslag stäldes till
Kongl. Maj:ts förfogande, dessa soldater skulle under sin tjenstetid tillskjuta
en ringa del för att dermed bidraga till gratialens .förhöjande.

Då den föregående talaren säger, att kassans utgifter öfverskjutit
inkomsterna med omkring 10,000 kronor, så vill jag bedja herrarne
se på sista sidan af det betänkande, som vi hafva hvar och en. Der
står nemligen föreslaget, att till upprätthållandet af arméns pensionskassas
egen pensionering samt till fyllnadspensioner Riksdagen måtte
bevilja 1,540.000 kronor. Detta anslag är naturligen afsedt för befälet
och då anser jag verkligen, att Riksdagen skulle kunna höja anslaget
till Vadstena krigsmanshuskassa, så att dessa fattiga gratialister
kunde få sina gratial något höjda.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Då motionären
likväl begärde votering, skedde nu uppsättning, justering och
anslag af eu så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 3:dje punkten af
utlåtandet n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herr Anderssons i Löfhult i ämnet väckta motion.

Angående,
förhöjning
af gratial frän
Vadstena
krigsmanshuskassa.

(Forts.)

N:o II.

Angående
pension för
undervisaren
i fiskodling
friherre G.
C. U. Cederström.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Omröstningen visade 152 ja mot 20 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

Punkterna 4—7.

Biföllos.

Punkten 8.

Med anledning af en utaf undervisaren i fiskodling friherre G. C.
U. Cederström gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att friherre
Cederström måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder
han från sin befattning erhölle entledigande, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till
belopp af 1,200 kronor, och hemstälde utskottet:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att undervisaren i fiskodling friherre Gustaf Carl Ulrik Cederström
må från och med månaden näst efter den, hvarunder han från
sin befattning erhåller entledigande, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af 800
kronor.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Pehrson i Törneryd
ooh von Friesen, hvilka yrkat, att Kongl. Maj:ts framställning i ämnet
måtte af utskottet afstyrkas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr von Friesen, som yttrade: Då jag inom utskottet jemte
en annan ledamot af denna kammare reserverat mig mot det beslut,
hvartill utskottet kommit i denna punkt, så skall jag bedja att få
angifva de skäl, som föranledt denna reservation.

Den ifrågavarande personen har icke allenast icke haft någon tjenst på
stat, utan han har i det hela icke haft någon tjenst alls. Han har fått göra
hvad han sjelf ansett lämpligen höra till fullgörandet af det uppdrag
han haft. Under sådana förhållanden har det förefallit oss synnerligen
principvidrigt att bevilja någon som helst pension åt honom.
Jag säger principvidrigt. Jag medgifver då visserligen, att det på
denna hufvudtitel är mycket svårt att uppställa några bestämda
principer. Men att bevilja denna pension synes mig dock vara att gå
alldeles för långt i principlöshet.

Det är derför som jag reserverat mig och som jag ber att få
yrka afslag på såväl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts proposition.

I detta yttrande instämde herrar Pehrson i Törneryd, Nilsson i
Skärhus, Andersson i Lyckorna, Sjö, Jönsson i Gammalstorp och
Hammarström.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll erhöll härefter
ordet och yttrade: Herr talman, rnine herrar! Det kan ju icke

nekas, att den ställning, som undervisaren i fiskodling, friherre Ceder -

N:o It.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

ström, intagit i förhållande till staten, icke varit af den fasta natur,
som i allmänhet anses vara ett vilkor för att staten skall åtaga sig
att pensionera en tjensteman, sedan han icke längre kan bidraga till
statens nytta. Men jag tror dock, att det tinnes åtskilliga omständigheter,
som borde kunna beveka kammaren till att åtminstone på det
sätt utskottet föreslagit bifalla Kong]. Maj:ts proposition.

Friherre Cederström är omkring 87 år gammal. Han har varit
undervisare i fiskodling ända sedan 1854, d. v. s. inemot 40 år, under
de lörsta åren mot en aflöning af 600 riksdaler banko, sedermera från
och med 1858 mot den aflöning, ersättning eller arfvode, 1,500 kronor,
som han nu uppbär. Han har begärt hela detta belopp i pension,
och hans begäran i den delen har understödts såväl af landtbruksstyrelsen
som äfven af statskontoret. Deremot just med afseende på
de förhållanden, som herr v. Friesen anmärkt, ansåg sig Kongl. Maj:t
icke kunna begära hela det belopp, som i/rågasatts, utan inskränkte
sig till att begära 80 procent deraf, så att redan när Kongl. Maj:t
afiät sin proposition, hade hänsyn tagits till de förhållanden, som af
statsutskottet påpekats såsom skäl för att ytterligare nedsätta beloppet
till 800 kronor.

Möjligen har på detta statsutskottets beslut äfven inverkat en
omständighet, som uppgifves i statsutskottets utlåtande, nemligen att
upplysning saknas om friherre Cederströms ekonomiska omständigheter.
Denna passus.i statsutskottets utlåtande förefaller mig vara tillkommen
genom något förbiseende. Ty redan i mitt anförande till statsrådsprotokolllet
upplyser jag, att det hade inhemtats uppgifter i fråga om
Cederströms ekonomiska omständigheter. Jag trodde, att dessa möjligen
icke hade medföljt handlingen till statsutskottet, då dessa dit öfverlemnades.
Men af akten, som jag fått låna från statsutskottets kansli,
finner jag, att ifrågavarande uppgifter finnas der. Dessa uppgifter
bestå dels af ett utdrag af taxeringslängden från Ingarö socken, af
hvilket inhemtas, att friherre Cederström är bevillningstaxerad för ett
belopp af 1,500 kronor, d. v. s. just det belopp, som han nu har i
lön. Vidare finnes ett intyg från länsstyrelsen i Stockholms län om
att, såvidt Konungens befallningshafvande har sig bekant, friherre
Cederström icke egen fastighet inom länet eller annan inkomst än den,
för hvilken han blifvit bevillningstaxerad, eller 1,500 kronor. Således
kan jag icke finna annat än att af dessa handlingar framgår, att friherre
Cederström icke har någon annan inkomst än den lön han uppbär.
Om flan således beröfvas denna lön, så står han, såvidt jag kan
finna, fullkomligt på bar backe.

Kan det vara staten värdigt, att, då den har användt en persons
arbetsförmåga under 40 år mot sådan aflöning, att denne icke gerna
kunnat derå göra några besparingar — att staten då, när han 87 år
gammal afskedas, icke gifver honom det ringaste att lefva på?

Det belopp, statsutskottet föreslagit, är väl det minsta man gerna
kan tänka sig, att staten bör lemna. Redan i vår äldre lagstiftning
erkännes, att en husbonde har skyldighet att taga vård om sina tjenare,
när do arbetat hos honom från sitt 30:de år till dess de förlorat
arbetsförmågan.

Angående
pension för
undervisaren
i fiskodling
friherre G.
C. U. Cederström.

(Forts.)

N;0 II.

Onsdagen den 1 Mars. f. m.

Angående
pension för
undervisaren
i fiskodling
friherre O.
C. U. Cederström.

(Forts)

Angående
pension för
beridaren tf.
R. Ericsson.

Skall staten då gent emot en person, som visserligen haft något
bättre aflöning än en vanlig tjenare, men icke kunnat göra några besparingar
å sin aflöning, handla så, att han ställes utan medel vid
afskedstagandet? Jag hemställer till herrarne, om detta kan vara rätt
och billigt.

Herr von Friesen: Herr talman! Den upplysning, som herr statsrådet
och chefen för civildepartementet lemnade, nemligen att ifrågavarande
person är 87 år gammal, stärker mig i den uppfattning, som
jag förut uttalat eller -att det icke är någon egentlig tjenst han innehar:
ty vore det en verklig tjenst, hade han icke vid denna höga ålder
kunnat sköta den.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet talade visserligen
om att mannen i fråga skulle vara en statens tjenare, men så
är ingalunda förhållandet. Han bar haft ett uppdrag att fullgöra
efter eget godtfinnande, och detta kan jag icke kalla en statens tjenst.
Jag kan icke heller erkänna, att han haft någon lön; ty han har
endast uppburit ett anslag, som blifvit beviljadt för fullgörande af det
ifrågavarande uppdraget.

Om man vill hafva någon som helst princip qvar i denna allt för
principlösa hufvudtitel, så anser jag att man icke kan annat än yrka
afslag å denna punkt, hvarför jag vidhåller mitt härom redan gjorda
yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och derefter
på afslag å såväl nämnda hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 8:de punkten af
utlåtandet n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 74 ja men 110 nej; i följd hvaraf kammaren
afslagit såväl Kongl. Maj:ts framställning som utskottets hemställan.

Punkten 9.

På derom af stuteriöfverstyrelsen gjord framställning hade Kongl.
Maj:t föreslagit, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus Robert

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Ericsson måtte från och med månaden näst efter den, under hvilken
han från befattningen entledigades, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 1,200 kronor.

Utskottet hemstälde: “att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus
Robert Ericsson må från och med månaden näst efter den, under
hvilken han från befattningen entledigas, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 1,000 kronor.“

Häremot hade reservation anmälts af herrar Persson i Mörarp,
Pehrson i Törneryd, Andersson i Nöbbelöf, Persson i Stallerhult och
Holm.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Jag skall först anhålla att få till

protokollet antecknadt, att jag icke varit frånvarande från utskottet
vid något besluts fattande under behandlingen af nionde hufvudtiteln.
Den anmälan, som förekommer i slutet af utskottets betänkande, derom
att jag skulle hafva varit frånvarande vid behandlingen af punkterna
16—21, är ett skriffel, hvilket i går blifvit rättadt genom ett särskildt
utdeladt extra blad. Jag har ansett mig böra nämna detta, efter som
jag, såsom af betänkandet synes, reserverat mig mot 16:de punkten
och hvarom jag kunnat göra anteckning endast under den förutsättning,
att jag* vid punktens behandling varit närvarande.

Beträffande den ifrågasatta pensionen af 1,000 kronor årligen till
beridaren M. Ericsson vid Ottenby stuteri anser jag, att utskottet varit
allt för generöst. Det är af denna anledning, som jag reserverat mig
mot utskottets hemställan i denna punkt, och jag ber att i största
korthet få bjuda skäl för denna min mening.

Ifrågavarande person har genom sitt afskedstagande från armén
och genom att i stället antaga plats i egenskap af beridare vid Ottenby
stuteri erhållit betydligt förbättrade löneförmåner och bättre årsinkomster
än han hade vid sin förflyttning och antagligen skulle hafva fått, om
hau fortsatt på den bana han ursprungligen beträdt. Således föreligger
icke här det skälet, att han genom antagande af denna plats skulle
hafva i längden ådragit sig förminskning i sina löneinkomster. Derest
han fortsatt sin tjenst i armén, så både han möjligen avancerat till
fanjunkare. Eu fanjunkare, med hvilken han således närmast kan
jemföras, åtnjuter en pension af 870 kronor; men då är dervid att
bemärka, att denna under hela tjenstetiden sjelf får betala in pensionsafgifter
för beredande af sin pension, hvilket beträffande ifrågavarande
person icke varit förhållandet. Med hänsyn härtill har jag ansett
det vara skäligt och billigt, att förevarande pensionsbelopp bort
bestämmas till 500 kronor. Ett sådant yrkande har jag framstäf
inom utskottet, men det vann ej der bifall. Jag ber nu emellertid
att få förnya detta mitt vid ärendets behandling inom utskottet gjorda
yrkande i så måtto, att jag hemställer att kammaren måtte tillerkänna
beridaren M. Ericsson en pension af 600 kronor. Anledningen, hvarför
jag nu föreslår 100 kronors förhöjning utöfver det belopp, jag i

Angående

pension för

beridaren M.

R. Ericsson.

(Forts.)

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående

pension för

beridaren M.

It. Ericsson.

(Torts.)

utskottet föreslog, är helt enkelt den, att jag dermed trott mig kunna
främja mitt förslag. Jag är nemligen öfvertygad om att man borde
kunna gå denna medelväg och dermed äfven uppfylt allan rättfärdighet.

Jag får derför, herr talman, yrka att kammaren, med utslag å
Kong!. Maj:ts framställning och utskottets förslag, måtte på det sätt
bifalla Kong!. Maj:ts proposition, att beloppet nedsättes till 600 kronor.

Herr vice talmannen Dani el son: Då jag inom afdelningen deltagit
i behandlingen af denna fråga, skall jag be att få för kammaren
tillkännagifva de åsigter, som inom afdelningen gjorde sig gällande för
tillstyrkande af det förslag, som föreligger i utskottets utlåtande.

Såsom herrarne se af föreliggande utlåtande, så komma vi der
litet längre fram till ett par andra pensionsfrågor beträffande två
länsmän, dervid utskottet i det ena fallet tillstyrkt ett pensionsbelopp
af 1,000 kronor och i det andra ett belopp af 1,100 kronor. När
vi då anstälde eu jemförelse mellan de löneförmåner, som mannen i
fråga innehaft med sistnämnda personers löneförmåner, så ansågo vi
oss kunna något jemka på det belopp, som af Kongl. Maj:t föreslagits;
men man ansåg dock att man icke kunde med skäl gå lägre än till

1,000 kronor. Såsom herrarne se, så uppbär nämnde person en lön
af 1,500 kronor och dessutom naturaförmåner, om hvilka man hade
anledning antaga, att de skulle motsvara ungefär 500 kronor, och således
skulle hans årsinkomst hafva uppgått till 2,000 kronor.

Inom såväl statsutskottet som, å afdelningen har man alltid haft
till rättesnöre att åt personer med en dylik inkomst bestämma pensionen
till 70 å 75 procent af lönen; och då finner man att, efter
utskottets förslag och med beräkning af pensionen i förhållande till
lönen och naturförmånerna, den föreslagna pensionen ställer sig betydligt
lägre, än om man följt den vanliga beräkningsgrunden; så att
denna pension i sjelfva verket endast utgör 50 procent af hans sammanlagda
inkomster. Derjemte må herrarne besinna, att mannen i fråga
icke sjelf har önskat att blifva uppförd å pensionsstat, utan har förslaget
derom varit en följd af Riksdagens beslut att indraga Ottenby
stuteri, genom hvilket beslut han blifvit beröfvad sin tjenstebefattning
derstädes. Man kan väl icke heller tro, att en person vid 60 års ålder
skall kunna bereda sig en annan tjenst med samma löneförmåner som
dem han innehaft. Jemväl denna omständighet torde böra af Riksdagen
behjertas.

Att personen i fråga med pligttrohet, nit och omsorg skött sina
åligganden, det kan jag intyga och detta är för öfrigt en känd sak
för herrarne. Då han tillhört Ottenby stuteri i 35 år och nu vid 60
års ålder måste lemna sin anställning derstädes och detta grundar sig
på, som jag nämnt, att Riksdagen beslutit att indraga detta stuteri,
så tycker jag, att häri ligger ett talande skal'' att gifva nu ifrågavarande
person en någorlunda god bergning på hans ålderdom, flerrarne
veta, att när Riksdagen beslutat indragning af eu allmän inrättning,
såsom nu har skett med Ottenby stuteri, och tjenstemännen
dervid öfverförts på indragningsstat, så hafva de dervid vanligen fått
hela lönen i pension. Här åter är det icke fråga om mer än 67

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. ni.

procent af lönen, om man endast räknar de kontanta löneförmånerna,
eller 50 procent, om man äfven räknar den del af lönen, som utgår
in natura. Jag tycker, att om man betraktar frågan från den synpunkt,
jag nu antydt, man icke rättvisligen kan anse, att utskottet i
detta fall föreslagit ett för högt belopp.

Det är af des3a skäl, som jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Persson i Mörarp: Jag har inom statsutskottet biträdt den
reservation, som är vidfogad utskottets betänkande, och ansett, att
det af utskottsmajoriteten föreslagna pensionsbeloppet, 1,000 kronor,
är för högt tilltaget i förhållande till de pensioner, som i andra punkter
föreslagits. Jag vill icke förneka, att den ifrågavarande personen
skött sin befattning på ett tillfredsställande sätt. Jag har tvärt om
i detta afseende hört de bästa vitsord om honom. Förhållandet är
ju, såsom vice talmannen påpekat, det, att han mistat sin befattning
i följd af Riksdagens beslut att Ottenby stuteri skulle indragas.

Men de jemförelser, som vice talmannen gjorde med några andra
personer, som här äro föreslagna till erhållande af pensioner, tror jag
icke hålla streck. De äro nemligen ordinarie tjensteman, men det
har beridaren vid Ottenby aldrig varit. Han har icke innehaft sådan
befattning, som berättigar honom till pension. Som herrarne finna i
12:te punkten af föreliggande betänkande, föreslås äfven der en pension
till eu person, som innehaft eu befattning, som han på grund af
ett Riksdagens beslut kommer att mista, nemligen inspektören vid
Ultuna, Sven Svensson. Denne har haft en lön, som under de senare
åren uppgått till 2,500 kronor utom fri bostad och vedbrand, naturaprestationer,
som jag dock icke tror uppgå till så högt belopp som de,
som herr Ericsson har åtnjutit i Ottenby. För denne Svensson, hvars
löneinkomster alltså uppgått till icke obetydligt mer än den nu ifrågavarande
personens, hvilken, såsom herr Danielson uppgaf, erhållit

2,000 kronor, inberäknadt naturaprestationerna, har Kong!. Maj:t föreslagit
ett pensionsbelopp af endast 500 kronor, hvilket förslag äfven
blifvit af utskottet tillstyrkt. Förhållandet är nu, som jag nämnde,
det, att båda dessa personer i följd af Riksdagens beslut mistat sina
befattningar. Jag kan icke neka till, att jag tycker, att den differens,
som förefinnes mellan dessa båda pensionsbelopp, förefaller mig allt
för stor, då man tager hänsyn till de båda tjenstemännens löneförmåner.

Om herr Ericsson stått qvar i den tjenstebefattning, som han
hade, innan han blef beridare, så skulle han hafva avancerat högst
till fanjunkare — han var nemligen sergeant vid ett af de skånska
kavalleriregementena. Under sådana förhållanden hade han vid uppnådd
pensionsålder haft ett pensionsbelopp af 870 kronor, men då
hade han också haft skyldighet att under loppet af åtskilliga år göra
inbetalningar af sin lön till pensionskassan. Detta har han deremot nu
icke behöft göra. Han har således icke varit i samma ställning som
en vanlig tjensteman.

Under sådana förhållanden påyrkade jag inom statsutskottet, att
pensionsbeloppet skulle bestämmas till 800 kronor, lifligt öfvertygad,

Angående

pension för

beridaren M.

Ji. Ericsson.

(Forts.)

N:0 II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
pension för
beridaren M.
It. Uricsson.

(Forts.)

att man då gått så långt som man i ifrågavarande hänseende lämpligen
kunde gå.

Till följd af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig att hos herr
talmannen anhålla om proposition på bifall till utskottets förslag med
den ändring, att kammaren fastställer pensionsbeloppet till 800 kronor.

Herr vice talmannen Danielson: Med anledning af den jem förelse,

som herr Anders Persson anstälde mellan beridaren Ericsson
och inspektor Svensson, ber jag att få framhålla, att mellan dem råder
den väsentliga skilnaden, att Svensson tjenstgjort vid Ultuna endast
19 år, medan Ericsson tjenstgjort vid Ottenby i 35 år, hvarjemte
äfven finnes en skilnad af 12 år i deras ålder. Detta är två ganska
vigtiga omständigheter, som man måste taga i betraktande. Den jemförelse,
som herr Persson anstalt, tror jag derför icke kan anses fullt
rigtig. Det är allt skäl, så vida man skall afväga behofvet efter hvad
Riksdagen förr beslutat, att göra det äfven i detta fall, ty att rubba
vissa antagna grundsatser för beviljandet af pensioner tror jag skulle
leda till mycket beklagliga följder.

Orsaken till att utskottet ej föreslagit högre pension åt Svensson,
är naturligtvis den, att han, som är betydligt yngre än Ericsson, icke
har ansetts alldeles oförmögen till arbete. Då Kongl. Maj:t af detta
skäl ej begärt mer än 500 kronor för Svensson, har det naturligtvis
ej heller kunnat komma i fråga, att utskottet skulle föreslå ett högre
belopp.

Det är endast dessa upplysningar, som jag velat lemna.

Herr Persson i Mörarp: Det förhåller sig nog så med de ifrågavarande
personernas tjenstår, som herr vice talmannen angifvit, men
å andra sidan äro efter min uppfattning omständigheterna mera ömmande
i afseende på Svensson än i afseende på den person, hvarom
nu är fråga. Om Svensson har det nemligen styrkts, att han är sjuk
och icke kan bidraga till sitt uppehälle i nämnvärd mån. Då han nu
i alla fall skulle få betydligt lägre pension än Ericsson skulle få, så
tror jag, att man tryggt kan bifalla det yrkande, som jag framstält.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner: l:o) på bifall till
utskottets hemställan oförändrad; 2:o) på bifall till nämnda hemställan
med den af herr Pehrson i Törneryd föreslagna ändring; och 3:o) på
bifall till herr Perssons i Mörarp ändringsförslag. Herr talmannen
förklarade sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr Perssons i Mörarp ändringsförslag,
nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 9:de punkten af utlåtandet
n:o 10, röstar

Ja;

N:o It.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner nej, har kammaren bifallit det af herr Persson i Mörarp
under öfverläggningen framstälda yrkande.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 48 ja,
men 187 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

Punkten 10.

Med anledning af en derom utaf stuteriöfverstyrelsen gjord framställning
hade Kongl. Maj:t föreslagit, att stuteriveterinären vid Flyinge
hingstdepöt Carl Axel Johan von Zweigbergks enka Maria Malin von
Zweigbergk, född Hyllén, måtte, så länge hon förblefve enka, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 400 kronor, att
utgå från och med juli månad år 1892.

Under föreliggande punkt hemstälde emellertid utskottet:

“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepöt Carl Axel Johan
von Zweigbergks enka Maria Mahn von Zweigbergk, född Hyllén, må,
så länge hon förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 300 kronor, att utgå från och med juli månad
år 1892.“

I fråga härom anförde:

Herr Bengtsson: Med den personliga kännedom, jag har om
stuteriveterinären Zweigbergks enkas nödstälda belägenhet, kan jag icke
neka till, att det gjorde ett vemodigt intryck på mig, då jag såg att
statsutskottet nedprutat den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen från
400 till 300 kronor, ty jag kan försäkra herrarne, att om någonsin
ömmande omständigheter förefinnas, så är det i nu förevarande fall.

Af det vid den kongl. propositionen fogade statsrådsprotokollet
finna vi, att enkan Zweigbergk ännu sitter med 5 oförsörjda barn i
hemmet. Hur skall det under sådana förhållanden blifva henne möjligt
att reda sig med en pension af endast 300 kronor. Detta är åtminstone
för mig alldeles ofattligf.

Jag vill derför på det vänligaste anhålla, att denna kammares
ledamöter måtte bifalla den kongl. propositionen och sålunda tillerkänna
enkan Zweigbergk en årlig pension af 400 kronor. Och jag gör detta
desto hellre, som jag vet att Första Kammaren redan bifallit Kongl.
Maj:t8 proposition.

Jag anhåller således, herr talman, om afslag å utskottets hemställan
i denna punkt och bifall till den kongl. propositionen.

Häruti instämde herrar Åkesson, Dieden och BUlow.

Angående
pension Jäv
stuteriveterinären
C. A.

J. von Zweigbergks
enka.

N:0 II.

Angående
pension för
stuteriveterinären
C. A.
J. von Zweigbergks
enka.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Herr Dakn yttrade: Jag är väsentligen förekommen af den föregående
talaren, med hvilken jag således till alla delar instämmer. Jag
vill endast derjemte påpeka de störa förtjenster och insatser, som Zweigbergk
gjort i fråga om svenska hästafvel^ utveckling.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Romberg: Jemte det jag ber att få instämma i hvad herr
Jöns Bengtsson nyss yttrade, vill jag fästa uppmärksamheten på en
sak, som torde något förringa värdet af det skäl utskottet anfört till
stöd för sin hemställan om afslag å den kongl. propositionen. Det
skäl, som anföres, är, att Riksdagen 1891 beviljat enkan efter länsveterinären
J. A. Brolin i Gefle eu pension af endast 300 kronor och
då bör, säger utskottet, den för enkan Zweigbergk ifrågasatta pensionen
icke heller bestämmas till högre belopp. Denna jemförelse
haltar emellertid åtskilligt. Förhållandet var nemligen, att af enkan
Brolins 8 barn endast 3 voro omyndiga, under det att enkan Zweigbergk
har 13 barn, af hvilka, enligt företedda intyg, icke något ännu
kan bidraga till enkans eller de öfriga barnens underhåll, och af dessa
13 barn är det icke mindre än 5, som ännu icke uppnått myndig
ålder.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på den ganska vigtiga
omständigheten, att boet efter länsveterinären Brolin visade en behållning
af 4,999 kronor 17 öre eller i rundt tal 5,000 kronor, under
det att behållningen i boet efter Zweigbergk utgjorde allenast 666
kronor 73 öre.

Jag har velat påpeka dessa omständigheter, eftersom utskottet
stödt sin afprutning derpå, att ifrågavarande begge enkor borde kunna
anses likstälda.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag att på det varmaste få
anbefalla enkan Zweigbergk i kammarens åtanke, och hemställer, att
kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Pehr son i Törneryd: Det är icke gerna jag uppträder i
denua fråga under de förhållanden, som föreligga, enär jag har i godt
minne att Riksdagen vid flera andra tillfällen beviljat betydligt högre
pensioner till enkor efter tjenstemän än den, hvarom här är fråga.
Vi erinra oss nog litet hvar, huruledes Kongl. Maj:t ifrågasatt och
Riksdagen beviljat betydligt högre pensioner än hvad här är i fråga till
enkor efter landshöfdingar och andra högre tjenstemän. Nu må man
väl kunna säga, att sådana tjenstemän som de sistnämnde äro i godt
tillfälle att under sin krafts dagar af sina störa löneinkomster göra
besparingar åt sig och familjen för kommande tider och äldre dagar.
Ändock har, såsom jag nyss nämnde, Riksdagen beviljat pensioner till
enkor efter dessa högt aflönade tjenstemän, och då kan det synas obilligt
att motsätta sig eu sådau pension som nu är i fråga, då det
gäller enkan efter en tjensteman med så betydligt mycket lägre inkomst
än den, som åtnjutes af de tjenstemän jag nyss berörde och med dem
jemförliga.

Den talare, som först yttrade sig vid denna punkt, sade att han

N:0 II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

blifvit vemodigt stämd, då han läst utskottets förslag och funnit att
utskottet föreslagit den begärda pensionens nedsättning från 400 till 300
kronor. Ja, jag finner detta ganska naturligt, ty bär förefinnas nog
ömmande omständigheter, men det finnes också en annan sak att taga
i betraktande och det är, huru långt Riksdagen bör i sådana fall som
dessa, så att säga, utöfva barmhertighet, när Riksdagen icke är i tillfälle
att göra det i sin fulla konseqvens. Ty den frågan står alltid
qvar: hvarför skola vi pensionera enkor efter tjenstemän, när vi icke
pensionera enkor efter andra samhällets invånare, som hafva kunnat
vara för samhället lika gagneliga som trots någon tjensteman? Det
är således af principiella skäl, som jag är emot hvarje sådan pension
som den nu ifrågasatta. I detta särskilda fall vill jag dock icke yrka
någon ändring i hvad utskottet föreslagit, men till dess hemställan
vill jag yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar vice talmannen Danielson och
Lundström.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 11—14.

Biföllos.

Punkten 15.

Med anledning af en derom gjord ansökan hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att adjunkten vid universitetet i Upsala Fredrik Georg Afzélius
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från
adjunktsbefattningen kunde varda honom beviljadt, under sin återstående
lifstid uppbära, utöfver den honom enligt kongl. brefvet den
6 juni 1873 tillkommande pension å allmänna indragningsstaten af
2,500 kronor, en pensiousförhöjning af 500 kronor, eller tillsammans

3,000 kronor, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet
till

Chefen för eklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam, som
yttrade: Föga kunde jag ana, då jag till Kongl. Maj:t hemstälde om
proposition i detta ärende, att jag skulle blifva nödsakad att försvara
den i Andra Kammaren. Det är ytterst sällan som det lyckas chefen
för ecklesiastikdepartementet att, såsom här, komma med en framställning
till Riksdagen, som icke kräfver ökade statsutgifter, utan
tvärtom innebär en minskning i utgifterna för det allmänna. Icke
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 11. 4

Angående
-pension för
stuteriveterinären
C. A.

J. von Zweigberglcs
enka.
(Forts.)

Angående
pension för
akademiadjunkten
F.
G. Afzélius.

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars f. m.

Angående
pension för
akademiadjunkten
F.
G. Afzelius.
(Forts.)

desto mindre har nu denna Kongl. Maj:ts framställning blifvit af statsutskottet
afstyrkt. Jag har mycket svårt att tänka mig annat, än att
ett missförstånd måste vara anledningen härtill. I verkligheten är det
ju här fråga om att befria en 80-årig man från hans tjenst och på
samma'' gång inbespara åt statsverket 500 kronor. Förhållandet är
nemligen det, att adjunkten Afzelius nu på ordinarie stat uppbär eu
aflöning af 3,500 kronor. Hans plats skall icke efter honom vidare
tillsättas, utan de medel, som använd ts till hans aflöning, skola sedermera
användas för aflönande af en å universitetets ordinarie stat
uppförd observator vid astronomiska observatoriet, åt hvilken Riksdagen
sedan år 1889 på extra stat årligen anvisat ett belopp af 3,000 kronor,
till dess genom någon adjunkts afgång medel påordinarie stat kunna honom
beredas. Det utbetalas sålunda för närvarande till adjunkten Afzelius
och berörde observator tillsammans 6,500 kronor. Meningen vore nu,
att åt Afzelius skulle beredas på indragningsstat ett belopp af 3,000
kronor och åt observatorn på ordinarie stat 3,000 kronor, summa

6,000 kronor. Derjemte skulle genom bifall till den kongl. propositionen
ett ytterligare steg tagas till ett fullständigt genomförande af den vid
1877 års riksdag beslutade ombildningen af adjunkturer m. m. vid
universiteten; det finnes nemligen ännu blott några få adjunkter qvar
vid begge universiteten. Hvad bar då utskottet häremot anfört? Jo,
utskottet säger att Afzelius, som, efter hvad redan blifvit nämndt, är
öfver 80 år gammal, stannat qvar på sin plats i mer än 15 år utöfver
den tid, då i allmänhet tjensteman måste lemna sin befattning. Ja,
mine herrar, jag vill icke yttra mig om befogenheten eller obefogenheten
af detta hans åtgörande, men visst är, att han på grund af sin
fullmagt varit berättigad att qvarstanna denna långa tid. Emellertid
förefaller det mig högst egendomligt att, då utskottet är missnöjdt
derför att Afzelius qvarstannat i tjenst allt för länge, utskottet föreslår
Riksdagen en åtgärd, hvarigenom Afzelius till döddagar och mot sin
fordran skall få 500 kronor mer än han begärt.

Herrarne böra också vid bedömandet af befogenheten eller obefogenheten
af ett dylikt qvarstannande litet tänka på den omständigheten,
att Afzelius visserligen nu uppbär en lön af 3,500 kronor —
ett i och för sig efter nutida förhållanden icke synnerligen stort belopp
— men att han icke åtnjutit denna lön längre än sedan 1878. Då
han år 1842 tillträdde tjensten, var lönen väsentligt mindre, och den
bär blott successivt stigit till sitt nuvarande belopp.

Vidare bör man komma i båg, att pensionen för akademiadjunkterna
blifvit af Kongl. Maj:t och Riksdagen satt till mycket lågt belopp.
Under det att eu adjunkt vid de allmänna läroverken bar 3,000
kronor i pension och en lektor 3,600 kronor, bar akademiadjunkten,
som dock efter den tidens förhållanden stod närmast efter professorn,
endast 2,500 kronor i pension. Derför bar också statskontoret både
nu och vid ett föregående tillfälle påpekat billigheten af, att någon
förböjning af den pension, som tillkommer akademiadjunkterna, måtte
ske. Jag kan i detta hänseende vädja till hvad Riksdagen förlidet år
i ett fullkomligt liknande fall beslutade. Det var nemligen då fråga
om, att akademiadjunkten Edman skulle afgå, och Kongl. Maj:t begärde

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars f. m.

af Riksdagen ett tillägg af 500 kronor till den pension, som Edman eljest
var berättigad att åtnjuta. Detta beviljades också af Riksdagen.

Jag vill sålunda hoppas, att denna kammare äfven nu skall bifalla
Kongl. Maj:ts proposition i ett alldeles likartad! fall.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stallerbult: Det har från statsrådsbänken framhållits,
att de af statsutskottet anförda skälen för afslag icke vore
till fyllest samt att utskottet troligen missförstått den fråga, som det
här gälde. Jag tror icke, att så är förhållandet, utan utskottet har
nog fullständigt pröfvat frågan, innan det afgaf sitt afstyrkande utlåtande.

Det sades vidare, att om Riksdagen bifölle Kongl. Maj:ts förslag,
skulle man bespara staten en utgift af 500 kronor årligen. Ja, i
händelse personen i fråga nu begärt pension enligt de grunder, hvarefter
han eger åtnjuta sådan, då vunne staten ytterligare 500 kronor
eller 1,000 kronor årligen; ty handlingarna utvisa, att han eger åtnjuta
pension af allenast 2,500 kronor. Om man sålunda bifaller
Kongl. Maj:ts förslag, och adjunkten Afzelius får 3,000 kronor i pension,
får han 500 kronor mer än hvartill han är berättigad, och då förlorar
ju staten 500 kronor i stället för att spara samma belopp.

Nu har det också sagts, att denne person icke är skyldig att
begära afsked från sin befattning, och det är nog sant, att så är
förhållandet. Men granskar man hans ansökan, finner man, att han
önskar få 3,500 kronor, eller 500, kronor mer än Kongl. Maj:t begärt i
pension, och det är sålunda alls icke säkert, att han finner sig belåten
med 3,000 kronor, om denna summa beviljas. Det är alltså för mig
alldeles oförklarligt, huru det kan för staten blifva någon vinst af att
bifalla Kongl. Maj:ts förslag, så vidt man icke resonerar som så, att
den tjenst, han uppehåller, icke är värd ett enda öre. Jag hade
annars trott, att det arbete, som verkställes af en tjensteman med
3,500 kronor i lön, åtminstone kunde värderas till 500 kronor. Men
är så icke förhållandet, så beklagar jag verkligen, att det finnes
tjenstemän, hvilkas arbete icke är värdt ens detta ringa belopp af den
lön de uppbära.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Med anledning af den siste talarens yttrande vill jag nämna, att
det är fullkomligt sant, att akademiadjunkten Afzelius begärt en
pension af 3,500 kronor. Kongl. Maj:t har dock icke funnit skäligt
göra framställning derom, ehuru det linnes prejudikat äfven i det hänseendet,
att en akademiadjunkt af Riksdagen fått 3,500 kronor i
pension, utan Kongl. Maj:t ansåg, att man, i likhet med hvad som
skett beträffande akademiadjunkten Edman, blott borde af Riksdagen
begära 3,000 kronor.

Privat, men dock skriftligt, har jag fått förvissning om, att akademiadjuukten
Afzelius kommer att nöja sig med 3,000 kronors pension.

Angående
pension för
adjunkten F.
G. Afzelius.
(Forts.)

N:0 11.

Onsdagen den 1 Mars f. m.

Angående Herr Hedin: Det var nog nyttigt, att den förklaring, som nyss

Akademi’1'' ^n ln>nislerlJäriken afgafs, blef framkallad af den statsutskottsledamot,
adjunkten F. som nyss hade ordet; tj i sjelfva verket kan man vara tveksam, kura
6. Afzelius. man bör göra i afseende på sådana framställningar som den nu före(Forts.
) liggande, när man fäster sig vid det förhållande, att samma dag som

Kongl. Maj:t beslutade framställning till Riksdagen om denna pension,
lägre än den af akademiadjunkten Afzelius sjelf begärda, Kongl. Maj:t
på samma föredragandes hemställan beviljade förnyad tjenstledighet på
ett år åt den person, för hvilken 1892 års Riksdag på Kongl. Maj:ts
framställning beviljade en pension, som denne icke fann lämpligt
acceptera, enär denna pension var lägre än han sjelf begärt. Han
tog nemligen icke emot den af Riksdagen beviljade pensionen. Derför
finnes nog anledning till den anmärkning, att Kongl. Maj:t icke borde
hos Riksdagen göra framställningar om pensioner, såvidt man icke
eger full visshet att den person, som skulle hugnas med denna förmån,
också vill taga emot densamma.

Herr Lasse Jönsson: Jag är fullkomligt förekommen af herr
Hedin och ämnade säga ungefär detsamma som han sagt. Jag vill
emellertid ännu en gång betona, att det icke är af okunnighet
som utskottet framkommit med nu föreliggande förslag. Den man,
hvarom nu är fråga, har icke skött sin tjenst sedan 1850-talet, oaktadt
han alltjemt åtnjutit sin lön. Utskottet har icke varit i okunnighet
om detta förhållande.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har visserligen
förklarat, att akademiadjunkten Afzelius komme att nöja sig
med 3,000 kronors pension, men jag tror i alla fall att det är skäl att
afslå denna framställning, i synnerhet som man icke kan anse det vara
honnett handladt af en man, som icke gjort tjenst på 30 år, att fortfarande
bibehålla sin plats för att hindra andra personer från att
komma fram. Detta har också föranledt statsutskottet att afstyrka
Kongl. Maj:ts proposition, och jag yrkar derför också bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Piehl.

Funkten 16.

Med tillstyrkande af en af Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställning,
hemstälde utskottet under denna punkt:

att för docenten Karl Piehl måtte vid universitetet i Upsala
inrättas en personlig extra ordinarie professur i egyptologi och för
detta ändamål på allmänna indragningsstaten anvisas årlig lön till belopp
af 4,000 kronor, deraf 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
med rätt för Piehl att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla
ålderstillägg å lönen med 500 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar Eriksson,

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N:0 II.

i Mörviken, Pehrson i Törneryd, Andersson i Nöbbelöf, Jönsson i Sandby, Angående
Petersson i Runtorp, vice talmannen Danielson, Persson i Stallerhult,

Holm, Andersson i Hamra och Andersson i Lyckorna hemstält, att profesrurfsr
Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas. docenten

K. Piehl.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde: (Forts.)

Herr Höjer: Vid den specialisering af vetenskaper, som utmär ker

vår tid, torde det icke kunna undvikas, för såvidt ett land vill
följa med den vetenskapliga utvecklingen, att vid statens universitet
tid efter annan nya lärostolar upprättas i nya ämnen. Frågan om,
när sådant i hvarje fall bör ske, torde vara beroende på många olika
omständigheter, men i första rummet på den omständigheten, huruvida
för tillfället den rätte mannen finnes. 1 nu föreliggande fall, der
Kongl. Maj:t väckt förslag om upprättande af en personlig professur i
egyptologi vid universitetet i Upsala, är det ett faktum att den rätte
mannen är att erhålla. Hans fullkomliga, vetenskapliga kompetens är
intygad af fullt sakkunnige män i olika delar af Europa. Jag är icke
sakkunnig i egyptologi, men om jag icke hört alldeles orätt, har den
person, som nu är i fråga, docenten Karl Piehl, till och med kommit i
åtnjutande af europeisk ryktbarhet inom sitt ämne. Det synes mig,
att redan häruti ligger eu skälig anledning för att bifalla utskottets
förslag. Hvad beträffar sjelfva ämnet egyptologi, så, ehuru jag om
detsamma ej har mycken kännedom, vet jag dock bestämdt, att detta
ämne har en större vetenskaplig betydelse, än man kan tycka ligga i
sjelfva ordet. Ty egyptologien utöfvar genom sina resultat ett stort
inflytande inom språkforskningens, arkeologiens och historiens område.

Denna nya vetenskap har öfver allt i Europas kulturländer ansetts så
pass betydande, att — så vidt jag icke tager miste — vid alla större
universitet i vår verldsdel åtminstone eu särskild professur för det
ämnet upprättats. Detta är särskildt fallet med vårt broderland Norge,
der, om jag ej missminner mig, för den nuvarande innehafvaren, den
berömde professor Lieblein, en särskild professur inrättades år 1875
eller 1876. Det synes mig icke vara för tidigt, om vi nu — då den
lämpliga personen finnes att erhålla — i det fallet följa vårt broderlands
exempel.

Redan af dessa skäl anser jag, att Riksdagen skulle hafva fullt
skäl att bifalla Kongl. Maj:ts proposition; men dertill kommer ett skäl,
som, om jag icke misstager mig, Kongl. Maj:t också har anfört, att
nemligen den ifrågavarande vetenskapsmannen “egnat sig åt ett ämne,
som vore af den beskaffenhet, att den, som dermed sysselsatt sig, saknade
hvarje utsigt att erhålla ordinarie befattning och svårligen kunde
genom sin sysselsättning med ämnet förtjena sitt uppehälle. Dertill
kommer äfven, att herr Piehl ej blott användt tid och arbete, utan
ock gjort icke obetydliga ekonomiska uppoffringar för att med de
krafter, som stått honom till buds, föra den vetenskap, åt hvilken
han egnat sitt lif, ett icke oväsentligt steg framåt.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag, herr talman, bifall till
statsutskottets hemställan.

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. PieM.
(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Det kan synas svårt för oss att upp träda

mot detta förslag, derför att vi icke förstå att bedöma värdet
af denna professur. Men jag anser mig dock skyldig att angifva min
ställning i frågan.

Den föregående ärade talaren upplyste oss om, huru ärorikt och
nödvändigt det vore att inrätta denna professur. Jag tror dock, att
man kan betvifla det. Så vidt jag rätt fattat Kongl. Maj:ts proposition
och de i ärendet afgifna yttranden, skulle denna professur egentligen
vara en belöning för hvad den ifrågavarande mannen redan gjort på
forskningens område. Men det har upplysts, att han haft ersättning
af statsmedel och andra medel såväl för sina resor som för andra
utgifter. Är det nu så, att han skall ytterligare belönas, så vore enligt
min mening en uatioualbelöning vida bättre än inrättandet af en
personlig professur, som — säga hvad man vill — icke kommer att
få stort tillopp af åhörare. Visserligen har den föregående talaren
sagt — jag ber er, mine herrar, skratten ej deråt, det är sant — att
det vore stort tillopp af åhörare i Norge. Men hvad säger Kongl.
Maj:ts proposition? Den säger, i sammanhang med omnämnandet af
en dylik professurs inrättande i Norge: “Antalet af de studerande,

som särskildt egna sig åt det egyptiska språkets studium, måste af
naturliga skäl alltid, till och med vid de största universitet, blifva temligen
ringa." Det ser således icke ut, som om man hade hopp om,
att det skulle blifva så synnerligen stort tillopp af åhörare. För öfrigt
har ju denne man redan sysselsatt sig med föreläsningar i detta ämne.
Man har ju då haft tillfälle att se, om han haft förmåga att draga
till sig åhörare. Emellertid, vare härmed huru som helst — ett tviflar
jag dock ej på: det är, att när denne man en gång lemnade sin
professorsstol, det komme att finnas en annan ännu skickligare än han
i egyptologi. Dä finge vi väl en ny professor i ämnet — och så vore
professuren stadigvarande. Och naturligtvis: när Upsala universitet
fått en professur i detta ämne, hvarför icke också Lund? Så komme
två personer att blifva försörjda i stället för en. Så vore ändamålet
vunnet.

Från dessa synpunkter anhåller jag, herr talman — utan att ingå
vidare i saken — att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Jag behöfver icke erinra kammaren om,

att den fråga, som här föreligger, icke är en pensionsfråga, ehuru den
har fått sin plats på nionde hufvudtiteln. Det har ju haft sina skäl,
hvarför anslagsbeloppet föreslagits just på nionde hufvudtiteln; jag
vill icke underkänna dem. Särskildt är denna dess plats ett tydligt
bevis på motsatsen mot hvad den föregående talaren antydde, nemligen
att här vore fråga om inrättande af en fast. plats, som i all framtid
skulle vara besatt. Om så vore, borde anslaget hafva uppförts på
den åttonde, icke på den nionde hufvudtiteln. I det hänseendet är
det bra, att det kommit på den nionde. Men det kan vara olägligt
ur en annan synpunkt. Ty nionde hufvudtiteln har icke någon god
klang i denna kammare, hvilket deremot — jag säger det med glädje
— är förhållandet med den åttonde. Om derför frågan kommit före

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

N: o II.

på den åttonde hufvudtiteln, hade den nog mött större sympatier än Angående
nu, då den skall behandlas på den nionde. Pe''or!tinari»ra

Det är här fråga om en personlig profession. Det är icke, såsom professur y*.
en föregående talare antydde, meningen, att denna skulle vara endast docenten
en belöning för hvad som redan är gjordt; utan det gäller äfven att K. Piehi.
bereda medel åt den ifrågavarande personen att, som jag hoppas, för (Forts.)

en lång följd af år fortfarande verka på det fält han valt. Frågan
om personliga professioner drogs vid förra riksdagen fram genom en
enskild motionär. Då blef det nödvändigt för dem, som i utskottet
hade att bereda ärendet, att intaga en ställning till frågan om personliga
professioner. Då kom man inom utskottet — och jag för min
del var med härom — till den uppfattningen, att, när — såsom just
i föreliggande fall är förhållandet — en person egnar sig åt en vetenskap,
hvilken icke är vid universitetet representerad, när vidare den
vetenskapen är af sådan beskaffenhet, att den som dermed sysselsätter
sig icke kan genom denna sin sysselsättning skaffa sig sitt uppehälle,
och när den ifrågavarande personen inom sin vetenskap skaffat sig
ett framstående rum — då är det tid för staten att träda emellan.

På det sättet ansåg man sig ock på samma gång hafva af klippt alla
vidare gående anspråk på personliga professioner.

Jag ber att i detta sammanhang just få betona, att bifall till
reservationen visserligen för närvarande aflägsna!- detta anslag, men
gifver liksom på hand, att man vill tillmötesgå vida större anspråk
för framtiden. Det heter nemligen i reservationen, att det kan finnas
andra vid universiteten nu ej representerade vetenskapsgrenar, som
snarare borde der erhålla företrädare. Reservanterna ställa sig alltså
på motsatt ståndpunkt mot förlidet års statsutskott. Nu har Kongl.

Maj:t, eftersom utskottets hemställan i fjor lemnades utan anmärkning
af båda kamrarne, gått i den rigtning, som utskottet då angaf. Emellertid
vill reservationen peka på en annan rigtning för Kongl. Maj:t att
gå. Frågan är, hvilkendera rigtningen innebär större sparsamhet för
statsverket. Jag tror att, äfven om för tillfället utskottets förslag
medför en utgift, den väg som utskottet beträdt dock i längden skall
visa sig vara mera en sparsamhetens väg än den väg, på hvilken
reservanterna inslagit. För min del deltog jag förliden riksdag ej
allenast i kamrarnes beslut, utan äfven i utskottets. Detta har för
mig varit en särskild anledning, hvarför jag ansett mig skyldig att
icke nöja mig med att i tysthet gifva det föreliggande förslaget mina
sympatier, utan äfven öppet angifva skälen, hvarför jag ansett detsamma
böra bifallas.

Man har antydt, att egyptologien icke skulle stå i direkt samband
med vårt folks odling. Det beror nu alldeles på, huru man fattar
den saken. Men om man har att göra med ett ämne, som afgjordt
står i direkt samband med vårt folks odling, skall man förfara dermed
på annat sätt än här föreslås. Då bör för detsamma upprättas en
lärostol, icke blott vid det ena universitetet, utan vid båda. Sedermera
skola platserna tillsättas efter ansökan eller i eljest vanlig ordning.
Om ett sådant sätt att gå till väga är här icke alls fråga. För
öfrigt är det på det andliga området svårt att veta, hvad som står i

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Piehl.
(Forts.)

direkt samband med ett folks odling eller icke. Man säger, att den
materiella kulturen i vår tid bär tagit bort alla afstånd på jorden,
undanröjt skiljaktigheten mellan krafterna. Men lika säkert är, att
den intellektuella kulturen tagit bort alla afstånd på det andliga området.
Der äro förbindelselederna rakare än jernvägarna; der äro
förbindelserna snabbare än telegraf- och telefonmeddelanden; der äro
kraftöfverföringarna och kraftförvandlingarna mera underbara än de från
vattenfallet till det elektriska ljuset.

Man har sagt, att den ifrågavarande personen, som valt detta
ämne, borde på förhand hafva vetat, att det icke fans någon professorsplats
för honom i detsamma; han bör derför få “stå sitt kast", som
man säger. Ja, det är sant, det borde han hafva vetat. Klart är
ock, att han icke gått in på den banan, han beträdt, om han icke
drifvits af en okuflig inre lust, ett okufligt forskningsbegär. Men är
det icke just en sådan person, man bör taga vara på? Är det egentligen
att uppmuntra, att personer slå sig in på banor endast och
allenast för att der söka sitt lefvebröd? Är det icke tvärtom att högakta,
att en person står den risken att icke få en statstjenst, för att
få följa den inre driften hos sig?

Man har ock antydt, att denna profession skulle komma att draga
andra med sig. Jag tror icke, att det denna gång härmed är så farligt.
Jag tror, att de fall, då en person egnar sig åt en vetenskap
endast utaf egen inre lust, då hau för sina studier sjelf gör stora
ekonomiska uppoffringar, då han på den vägen kommer att intaga en
europeiskt bekant ställning — jag tror, att de fall, då detta skall
inträffa, skola blifva mycket lätt räknade. Jag tror — ty värr —att
det är ett undantagsfall, hvarmed vi nu hafva att göra.

Jag ber att få sluta med hvad jag började: Här är icke fråga
om en pension. Här är icke fråga om att skapa en ny plats. Det
fäll, som här föreligger, är helt enkelt detta: en svensk man har
slagit in på en vetenskaplig bana, som icke kan bereda honom utkomst.
Han har på denna bana gått långt, har der vunnit en ställning,
som i hela Europa vunnit erkännande. Kan det då anses origtigt,
att staten mellankommer och bereder honom lefvebröd för framtiden,
så att han kan fortsätta med den verksamhet, som han hittills
med stor framgång, men med egna stora ekonomiska uppoffringar bedrifvit?
Jag för min del tror, att detta tvärtom vore staten mycket
värdigt. Det enda vore, om staten icke skulle hafva råd dertill, om
statens tillgångar icke medgåfve det. Ja, herr talman, trodde jag
icke detta, skulle jag icke, såsom jag nu gör, be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Lovén, Linder, Rosengren, Zotter
man, Bulow, Thestrup och Kardel!.

Vidare yttrade:

Herr Redelius: Jag skulle visserligen icke hafva begärt ordet
för att yttra något i denna fråga och allra minst mot ett sådant an -

Onsdagen den 1 Mars, f. m. 57 N:o II.

förande, som det vi nyss hörde. Men jag får dock tillkännagifva, att Angående
det ligger mig mycket emot att rösta för inrättande af en professur per^j^J^ra
bara för en viss person, huru förtjent han än må vara i vetenskapligt profesmr fSr
hänseende. Äro hans förtjenster sådana, att de böra af staten er- docenten
kännas på det sättet, att man gifver honom en nationalbelöning i ena K- PieM.
eller andra formen, så vill jag icke yttra mig emot den saken. Det (Forts.)

må så vara. Men jag hade trott att i vårt land den grundsatsen
gälde, att man sökte mannen för tjensten, men icke sökte tjensten för
mannen. På denna grund anhåller jag få yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Efter det anförande
herr von Friesen hade, kunde det vara öfverflödigt för mig
att uppträda, enär jag delar hans deri uttalade åsigter i alla afseenden.

Jag vill blott mot herr Redelius påpeka det, som herr von Friesen
redan anfört, nemligen att statsutskottet vid förliden riksdag yttrade,
att det icke ville neka “att i särskilda fall, då någon vetenskapsman
egnat sig åt ett ämne, som icke hade någon representant vid universiteten,
och tillika vore af den beskaffenhet att den, som dermed sysselsatte
sig, saknade hvarje utsigt att erhålla ordinarie befattning och
svårligen kunde genom sin sysselsättning med ämnet förtjena sitt
uppehälle, skäl kunde finnas att åt viss person med framstående ställning
inom vetenskapen bereda en personlig professur“. Jag tror, att
denna grundsats är mycket rigtig och för ett lands kultur mycket
mera hedrande än den som herr Redelius nyss framstälde.

Hvad beträffar docenten Piehls vetenskapliga förtjenster, äro de
sådana, att väl få vetenskapsmän äro i stånd att vinna det erkännande
för framstående vetenskaplighet som just han. Redan då han ventilerade
sin gradualafhandling, år 1881, vid hvilket tillfälle professor Lieblein
från Kristiania var tillkallad för att opponera, blef han belönad
med fakultetens hederspris och högsta betyget. Sedermera, när han
en gång af professor Lieblein begärde ett omdöme om sitt vetenskapliga
värde, svarade professor Lieblein, att en så framstående vetenskapsman
på egyptologiens område “icke hade behof af något slags intyg*
från honom. Vårt broderland Norge har redan på 70-talet, jag tror
att det var år 1876, just för en man motsvarande herr Piehl, inrättat
en personlig professur i egyptologi; och jag tycker att, om Sverige
icke har den äran att i det stycket hafva gått före Norge, bör Sverige
åtminstone icke försaka den äran att följa efter, när Norge gått förut.

Hvad herr Piehls vetenskapliga verksamhet beträffar, så har jag
gjort mig litet underrättad derom. Han har bland annat skrifvit 20
kortare och längre uppsatser i det tyska hufvudorganet för egyptologisk
vetenskap, “Zeitschrift fur aegyptische Sprache und Alterthumskunde“;

10 uppsatser i det franska hufvudorganet; 18 i det engelska hufvudorganet-,
5 uppsatser i en belgisk tidskrift, som afhandlar dessa ämnen;

5 uppsatser i orientalistkongressens handlingar o. s. v. Dessutom har
han utgifvit eu mängd större och mindre arbeten, hvaribland jag särskildt
vill omnämna hans “Inscriptions hieroglyphiques". De äro
utgifna i två serier och innehålla en stor mängd plancher med in -

N:o II.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. PieM.
(Forte.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

skriptioner, som han kopierat. Jag hade för denna dag lånat mig herr
Piehls utgifna egyptologiska arbeten för att taga dem upp här i kammaren
och förevisa dem för herrarne. Men när jag tog dem under
armen, voro de så tunga, att jag lade dem tillbaka; och det gör, att
jag icke har dem med mig här.

Herr Piehl har hufvudsakligen på enskild bekostnad företagit tre
forskningsresor till Egypten. Han har visserligen haft något understöd;
men största delen af kostnaderna har han måst vidkännas sjelf, har
för detta ändamål offrat det mesta af den förmögenhet, som hans
hustru medförde i boet, när han gifte sig med henne.

Jag undrar, mine herrar, om det under sådana förhållanden skulle
vara lämpligt, att Andra Kammaren afsloge denna kongl. proposition
och läte saken bero på en gemensam votering — eu gemensam votering,
hvars utgång i alla fall icke kan vara tvifvelaktig. Jag tror, att det
för kammarens, för Riksdagens och för sakens egen skull vore bättre,
om kammaren genom bifall nu gjorde en gemensam votering öfverflödig.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Linder: Jag har redan instämt i herr von Friesens yttrande,
och hvad herr Waldenström nyss anförde var af beskaffenhet, att jag
kan instämma äfven deri. Men jag vill i alla fall i några få ord säga
hvarför jag, med all sympati för sparsamheten, måste bifalla statsutskottets
nu föreliggande betänkande. Jag begärde ordet särskildt
med anledning af ett yttrande af herr Redelius. Detta yttrande innehöll
det påståendet, att man icke skall låta mannen söka tjensten,
utan att, då en tjenst är ledig, man skall söka en man till den. Min
ställning till denna fråga är korteligen denna: Egyptologien har sedan
ganska många år tillbaka ryckt framåt med stora steg och har nu en
synnerligen framstående plats bland vetenskaperna. Jag har i min
hand en af en fransk vetenskapsman skrifven handbok i gamla tidens
historia, tryckt för 15 år sedan. Der står, att sedan flera år tillbaka
är egyptologien en bland de vigtigaste grenarna i den moderna bildningen.
) Vidare vill jag erinra om det faktum, att egyptologien står i
ett ganska nära förhållande till flera andra vetenskaper, och till herr
Redelii tjenst kan jag nämna, att de teologiska vetenskaperna ingalunda
äro de, som hafva minsta nyttan af egyptologien. Nu finnes
här en man, som med alldeles ovanlig på samma gång lärdom, entusiasm
och hängifvenhet egnat sig åt egyptologiens studium. Han har
visserligen haft understöd i form af stipendier; men dessa hafva blott
i mycket aflägsen män kunnat motsvara de stora uppoffringar han
gjort för sin vetenskap. Om man tänker sig, hvar och en i sin stad,
hvad det vill säga att en framstående vetenskapsman efter långvariga
gradualstudier måst tillbringa eu tid af, som jag tror, 12 å 13 år i
en ganska litet lönad akademisk befattning, och att i vårt land icke
finnes något embete, der han kan göra sina föregående studier fruktbringande,
så tror jag, att man skall draga sig ett ögonblick för att
säga nej till Kongl. Maj:ts och statsutskottets föreliggande förslag.

Herr Petersson i Boestad: Jag kan ej vara med om, att vi

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

skola inrätta en ny professur i egyptologi och tror att ett litet folk
som vårt godt kan lemna detta arbete åt de stora kulturfolken. Med
all aktning för vetenskapen och forskningen, kunna vi ej i alla möjliga
vetenskapsgrenar inrätta lärostolar vid våra akademier. Detta skulle
blifva oss till slut allt för kostsamt. — Det gamla egyptiska sagolandets
talrika stenskrifter, tempel, ruiner och stöder skola nog ändå, fortfarande
som hittills, utforskas, och resultaten deraf offentliggöras.
Jag yrkar afslag på Kongl. Maj:ts proposition och utskottets hemställan
samt bifall till reservationen.

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar! Jemte det jag ber
att få instämma i herr von Friesens yttrande, anhåller jag blott nu
att få ytterligare betona, att det af honom och äfven flere andra talare
omförmälda uttalandet vid förra lagtima riksdagen från statsutskottets
sida var enhälligt och så vidt jag vet icke heller mötte någon gensaga
från någondera af Riksdagens kamrar, samt att, efter min mening,
just ett sådant fall, som statsutskottet då åsyftade, nu föreligger i
eminent grad.

Mot hvad herr Lasse Jönsson yttrade, och, som jag tror, reservanternas
inom utskottet mening tyckes innehålla, vill jag erinra, att
universitetet icke ensamt är en föreläsnings- och teutamensanstalt, utan
äfven eu vetenskapens bärare, på hvars lif vårt vetenskapliga anseende
beror. Då jag härom är lifligt öfvertygad och tror att denna kammare,
som förut vid flera tillfällen lagt i dagen stora sympatier för
kulturens intressen, äfven denna gång icke skall jäfva anseendet härför,
ber jag att varmt få yrka bifall till statsutskottets och Kongl. Maj:ts
förevarande framställning.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall icke blifva mångordig.
Det är så ytterst sällan svenska representationen är i tillfälle att utmärka
en vetenskapsman i lefvande lifvet, att, då ett sådant tillfälle
nu verkligen föreligger, jag för min del icke vill hafva på mitt ansvar,
om Andra Kammaren nu skulle försumma att begagna detsamma.

Det har händt mångfaldiga gånger, att svenska vetenskapsmän
gjort sig kända icke blott i sitt eget land, utan öfver hela verlden.
Men hvad har man i regeln gjort för att främja deras ryktbarhet eller
för att skaffa dem en ställning att kunna fortsätta sin verksamhet?
På det hela taget knappast någonting. Men om ett och annat hundra
år är man färdig att påminna sig deras verksamhet och sträfvanden,
något som man icke ville göra, medan de funnos till. Då kan man
resa minnesstoder öfver dem, och då vill man genomgräfva kyrkogårdar
för att taga reda på de sista lemningarna af dem och sätta minnesmärken
deröfver. — Hvad denne vetenskapsman beträffar, hoppas jag
att vi icke skola gpra oss skyldige till en sådan försummelse, utan
uppmärksamma honom medan han finnes i lifvet, då han orkar och
förmår verka i vetenskapens tjenst. Jag anhåller derför om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Pield.
(Forts.)

Herr Thermceuius instämde häruti.

N:o II.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Pielil.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag hade ämnat
yttra mig något utförligare i denna fråga bland annat på grund af
det sammanhang, som förefinnes mellan densamma och eu motion, som
jag vid en föregående riksdag väckt; men i anseende till den långt
framskridna tiden och dä i de många anföranden, som här äro hållna,
det hufvudsakliga af hvad jag skulle vilja yttra i frågan redan blifvit
framhållet, skall jag inskränka mig till att endast yttra några få ord.
Hvad som gjort, att jag dock tagit till orda, är det, att jag anser
mig skyldig, såsom tillhörande det universitet, vid hvilket det är
fråga att herr Piehl skulle anställas som professor, att tillkännagifva
min uppfattning af denna saks betydelse för universitetet. Jag får
då säga, att efter mitt förmenande detta skulle lända universitetet
till verkligt stor nytta. Det är icke så, att en universitetslärares
betydelse får mätas endast efter antalet åhörare. Ty på grund af
det samband, som eger rum de olika vetenskaperna emellan, kan en
vetenskap vara af betydande gagn, äfven om den föredrages för ett
fåtaligt auditorium, och detta fäll föreligger just här till följd af den
stora betydelse, som egyptologien har för vissa andra vetenskaper.
Hvad åter beträffar den förmodan, som här uttalats, att platsen skulle
blifva permanent, tror jag icke att man behöfver befara något sådant,
ty för att en person skall blifva en så framstående vetenskapsman på
detta omi-åde, att det kan komma i fråga att för hans skull skapa
en plats, är det icke nog med att han åhör föreläsningar i ämnet
vid ett universitet, utan dertill fordras äfven dyrbai’a forskningsresor,
sådana som herr Piehl har företagit, och dylika resor torde icke många
andra komma att företaga. Jag ber derför få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Swartling: Jag vill endast anhålla att få på de af utskottet
samt herr von Friesen m. fl. anförda skäl yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! På
det att icke herr Lasse Jönsson må stå ensam om sin mening, skall
jag be att få säga några ord. Jag finner nu, att öfrige reservanter
hafva, så att säga, dragit sig tillbaka. Då emellertid den senaste talaren
på de af utskottet anförda skäl yrkade bifall till utskottets förslag,
så vill jag dei-emot stödja mitt afslagsyrkande just på hvad utskottet
anfört. Utskottet säger ju, att docenten Piehl saknar hvarje utsigt
att erhålla ordinarie befattning och svårligen kan genom sin sysselsättning
med ämnet förtjena sitt uppehälle. Således är dermed erkändt,
att detta ämne icke kan bereda honom några förtjenster. Det är
således här fråga om att bereda honom en årlig pension och icke
något annat, ty jag vill erinra herrarne, att om denne man skulle
blifva 80 till 90 år gammal och oförmögen att sköta sin professur,
så kommer han i alla fäll att bibehålla sina aflöningsförmåner så länge
han lefver; och under sådana förhållanden är det väl ändå en pension,
det här gäller. Om nu ämnet är af så synnerligt stor vigt, som
herrarne velat framhålla, så skulle jag för min del önska, att anslaget

N:o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

uppfördes under åttonde hufvudtiteln, ty är det meningen att uppehålla
detta ämne som undervisningsämne, bör man väl tillse, att
lärostolen besättes med ny innehafvare, när den förre blifvit gammal
och oförmögen att sköta sin befattning. Det är derför jag tror, att
man icke bör alltför mycket klandra oss, som haft betänkligheter i
detta fall. Jag har inom utskottet uttalat den mening, att man här
borde gå till väga på samma sätt, som då vi under åttonde hufvudtiteln
tilldelade en annan person ett årligt stipendium för att sätta
honom i tillfälle att fortsätta sina forskningar, och herrarne veta
mycket väl, att detta stipendium utgått under många år. Jag tror,
att detta varit rätta sättet äfven i detta fall. Men att upprätta en
professur särskildt för denne man utan afseende på ålder och förmåga
att framdeles sköta befattningen, synes mig vara litet besynnerligt.

Nu hafva vissa personer sagt, att statsutskottet vid förra krets
lagtima riksdag, i anledning af eu motion om anslag för inrättande
af personliga professurer vid Upsala universitet, hvilken motion då af
utskottet afstyrktes, just anvisat den väg, som man nu vill slå in på.
Ja, mine gode herrar, jag frågar, hvad man i en motivering icke kan
hemställa för att få afslag på en fråga, som man vill afslå. För mig
ställer sig saken så, att om det är en forskning att taga vara på, om
det är en man, som gjort sig förtjent åt understöd, så bör man
antingen upprätta en lärostol eller anslå ett stipendium åt denne
man, för att han må än vidare kunna fortsätta sina forskningar. Men
att i vårt land upprätta en personlig professur för att gifva denne
man eu sysselsättning, som bereder honom nöjaktiga inkomster, synes
mig verkligen mindre lämpligt. De uttalanden, som gjorts till förmån
för den kongl. propositionen, hafva emellertid icke för mig utgjort
skäl att rygga tillbaka, utan jag har velat uttala min åsigt, att man
bör allvarsamt taga förhållandena i närmare skärskådande. Emellertid
kan jag icke underlåta taga mig friheten yrka bifall till reservationen.

Herr Ljungman: Jag skall endast be att gent emot hvad herr
vice talmannen nyss yttrade få erinra om, att hvad i utskottets hemställan
säges derom, att docenten Piehl icke skulle kunna förtjena
några penningar på enskild undervisning i sitt ämne, är beroende
derpå, att egyptologi icke ingår såsom ämne i någon examen. Då nu det
stora flertalet af de studenter, som vistas vid universiteten, är der
för att genom afläggande af examen förvärfva kompetens till en eller
annan befattning, så är det naturligt, att den, som undervisar i egyptologi,
icke skall kunna påräkna många åhörare på sina enskilda föreläsningar
eller kollegier. Men detta hindrar likväl icke, att undervisningen
i detta ämne kan blifva begagnad af åtskilliga studenter
såsom fritt studium vid sidan af arbetet för den högre filosofiska examen.

Jag skall icke upptaga tiden längre, utan inskränka mig till att
yrka bifall till hvad utskottet i den föreliggande punkten hemstält.

Herr Persson i Stallerhult: Jag är reservant i denna punkt och
ber derför iå yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets
hemställan. Denna afser, att personen i fråga måtte bibehållas vid

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Piehl.
(Forts.)

N:o II.

Angående
personlig extra
ordinarie
professur för
docenten
K. Piehl.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

universitetet, och det allra förnämsta medlet härför vore, att man
tillförsäkrade honom en årlig inkomst, hvarigenom han sluppe i
ekonomiskt afseende frukta för framtiden.

Läser man igenom handlingarna till denna framställning, tror jag
att man skall få se att, äfven om man nu afslår denna, det icke
skulle blifva så farligt i någotdera afseende!. — Jag skall be att ur
den kongl. propositionen få uppläsa endast ett par ord. Der står:
“På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har akademiska konsistoriet
— som ansett sig böra erinra derom, att Piehl fått sig af Eders
Kongl. Maj:t tilldeladt för en tid af tre år, räknadt från den 1 mars
1892, det anslag af 900 kronor årligen, som är afsedt för sådana
vetenskapliga studier, hvilka icke tillhöra de egentliga examensämnena*
etc. Och i en af våra större tidningar står det för ett par dagar
sedan, att “docenten Karl Piehl, som förut innehaft rörligt docentstipendium
under sammanlagdt tre år tre månader, har förordnats
att för en tid af två år nio månader, räknadt från den 1 december
1892, vara innehafvare af samma docentstipendium1''.

Om jag icke är origtigt underrättad i detta fall, utgör docentstipendiet
1,500 kronor om året, hvilket tillsammans med de 900
kronorna, som jag förut omnämnt, således för innehafvaren utgör eu
årlig inkomst af 2,400 kronor. Äfven om den ifrågavarande framställningen
skulle afslås, är Piehl bunden vid universitetet ännu i tre
år och har under denna tid af staten eu årlig inkomst af 2,400 kronor.
Hela skilnaden mellan det föreslagna beloppet och hans nuvarande
inkomst utgör alltså endast 1,600 kronor. Med anledning häraf tror
jag, att det icke vore så farligt att afstå den kongl. propositionen, ty
båda de önskningsmål, som deri uttalas, blifva nu i alla fall tillfredsstälda.

Herr B o e t h i u s: Blott ett par ord med anledning af det sista anförandet!
Hvad de rörliga stipendierna angår, så utgöra de 1,250 kronor
och icke 1,500 kronor. Således är den inkomst, som Piehl åtnjuter,
omkring 2,000 kronor om året. Det är väl ändå svårt för en person,
som idkar vetenskaplig verksamhet, att för framtiden nöja sig med
detta inkomstbelopp. Dessutom äro dessa hans inkomster af tillfällig
natur, ty dessa stipendier kunna icke i oändlighet förlängas. Hans
ställning är således fullkomligt prekär. Under sådana förhållanden
kan han icke för framtiden stanna vid universitetet, med mindre än
att han der får eu ställning, förenad med fästa inkomster. Hvad angår
införandet af dylika platser, så är det ingen nyhet, enär sådana förut
funnos vid universitetet före 1877 års organisation i de rörliga adjunkturerna.
När Kongl. Maj:t och Riksdagen gjorde förändringar härutinnan
till den nuvarande organisationen, gafs det, såsom jag i min motion i
ämnet förra året påvisade, så godt som ett löfte på hand, att ersättning
härför skulle beredas just genom sådana personliga professurer,
som skulle gifvas åt personer af mera tillfällig kompetens.

Öfverlaggningen var slutad. 1 enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall

N;o II.

Onsdagen den 1 Mars, f. m.

till utskottets hemställan och dels på bifall till reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 16:de punkten af
utlåtandet n:o 10, röstar

ja;

Den, det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit den af herrar G. Eriksson,
P. Pehrson m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 88 ja men
92 nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
föredragningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4.21 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.