RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, i anledning af väckt motion
om ändring i förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
.1890; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckta motioner om utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt i vissa fall;

n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
i afseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, den 20 november 1845; och

n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 105
och 117 §§ skiftesstadgan.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 15 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is
2, 3 och IG. _

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.34 e. m.

Föräta Kammarens Prat. 1893. N:o 7.

In fulem

A. von Krusenstjerna.

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Lördagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att generaldirektör Sigfrid Wieselgren är sängliggande sjuk i
halsinflammation (Augina tonsillaris) intygas.

Stockholm den 17 februari 1893.

Jonas Wcern,

Med. d:r och professor.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om stiftsstyrelse;

2:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 §
kyrkolagen;

3:o) med förslag till lag angående prestedens utbytande mot ett
löfte;

4:o) med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22
kap. 6 och 7 §§ byggningabalk^

5:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10
§ handelsbalken;

6:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24
§ strafflagen; samt

7:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 52
regeringsformen och § 33 riksdagsordningen; samt

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

n:o 2, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 86
regeringsformen; äfvensom

statsutskottets utlåtanden:

n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet; och

n:o 17, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i syfte af nedsättning af statens
embets- och tjenstemäns löner m. m.

Herr Tamm erhöll på begäran ordet och uppläste ett skriftligt interpellaanförande
af följande lydelse: tion angåen Såsom

väl är bekant, var 8. k. tcaterfrågan under behandling vidnyt^premk1889
års riksdag samt löstes då på Kongl. Maj:ts förslag på så sätt, öbligationsatt
till operans ombygggnad m. m. medel anskaffades genom ett ‘an■

premie-obligationslån å 10,000,000 kr., hvarvid från såväl Kongl.

Maj:t som det konsortiums sida, som åtagit sig sakens ordnande, framhåll
es, att ett sådant lån vore en »dispens» från och »stod i strid med
§ 2 kongl. förordningen af 6 augusti 1881», hvilken utfärdats på
grund af en Riksdagens skrifvelse af 14 maj 1880, hvaruti betonas, att
till och med i de små »lotterier, som bedrifvas i förening med litterär
verksamhet, läge för de obemedlade och okunnige en fara». Emellertid
gaf Riksdagen Kongl. Maj:t sitt stöd för denna dispens från en
gällande förordning.

I denna stund är till finansdepartementet inlemnad af t. f, chefen
för kongl. operan en ansökan af den 16 december 1892 om emission
af ett nytt premie-obligationslån för ett nytt ändamål, nemligen till
understöd af kongl. operans fortfarande verksamhet under den tid
den nya operan är under byggnad, och bifogas en hemställan, att
herr statsrådet behagade sätta sig i förbindelse med teaterbyggnadskonsortiet
i och för denna sak. Svaret kom ock med stor skyndsamhet
från sagda konsortium redan sex dagar derefter och bär datum
af 22 december 1892.

Uti denna skrifvelse förklarar konsortiet:

att »det icke har någon befattning med eller ansvarighet för
upprätthållandet af operaverksamheten under tiden för det nya operahusets
byggande»;

att »föreslagna åtgärden att till anskaffande af nödiga medel för
operan emittera ett premie-obligationslån direkt berörer konsortiet endast
så till vida, som derigenom skulle tillgodoses jemväl det ytterligare
anslagsbehof, hvilket kan för konsortiet förefinnas».

Om arten af detta behof yttrar konsortiet följande:

att »konsortiet icke egt anledning att för det närvarande ifrågasätta
någon åtgärd för anskaffande af ytterligare medel»;

att »tillgångar'', blifvit temligen knappt beräknade», »särskilt
med afseende på den inre dekoreringen» — och »tidens högt uppdrifna
anspråk»;

N:o 7. 4 Lördagen den 18 Februari.

Interpella- att »det möjligen kan blifva en fördel att för operan anlägga ett
tion angående^ afskildt elektricitetsverk. Ehuru denna fråga ännu ej är så utredd,
nltt premie-^ konsortiet kan med bestämdhet uttala något omdöme om lärnpobligations-
ligheten af en sådan åtgärd, vore det dock helt visst af nytta att ega
lån. medel till anläggning af elektricitetsverket, om sådant befunnes nödigt»;

(Forta.) att, »kunde ytterligare medel beredas, skulle åtskilliga behof —-som de ständigt stegrade anspråken göra, om ej oafvisliga, dock i
hög grad framträdande — på ett värdigare sätt, än nu till äfventyrs
är möjligt, komma att tillgodoses, och hvad af dessa ytterligare medel
ej skulle för byggnaden erfordras, blefve alltid en tillökning i den
för operaverksamhetens framtida uppehållande i den nya byggnaden
anslagna reservfonden eller, sedan denna fond blifvit till sitt högsta
belopp fyld, i teatrarnes pensionskassa».

Slutligen sammanfattar konsortiet sitt slutpåstående så, att det
anser, om det skall hjelpa till med nya lånet, ett belopp af 500,000
kronor böra för dess ändamål anslås, då ju otjenligt vore att ej vid
detta tillfälle söka anskaffa medel, som för hvarje händelse torde
förslå till förverkligande af uppkommande önskningsmål med afseende
å byggnadens värdiga utförande, och då möjligt öfverskott, enligt
hvad ofvan påpekats, alltid kommer operan till godo.

Tillsammans skulle således ur obligationslånet böra uttagas eu
vinst af 850,000 kronor.

Häraf framgår, att konsortiet förklarar sig icke behöfva de erbjudna
medlen men, för att ej gifva ett afslag, måste motivera fram
användningssätt genom uppgifvande af dels endast möjliga behof,
dels alldeles nya. Konsortiet handlar härvid helt naturligt och lojalt.
Naturligt derför att det disponerar tillräckliga medel.

Ursprungliga kostnadsförslaget för byggnad är..................

„ „ för maskiner och sceninredning

„ „ „ dekorationer och attributer

„ „ „ elektriska belysningsled ningar,

krona och armatur
„ diverse..............................

summa

Till detta har på grund af öfverintendentsembetets hemställan
lagts.....................................................................

summa

eller i rundt tal...............................................................

2,075,000

150.000
75,000

125.000
75,000

2.500.000.

475.000

2.975.000.

3.000. 000

Till betäckande häraf har konsortiet enligt 1889 års berättelse
öfver Stockholms koromunalstyrelse uppburit:

Af Stockholms stad ............................................................... 600,000

Vid obligationernas utfärdande............................................. 2,500,000

Den 1 oktober 1890............................................................... 750,000

summa 3,850,000

hvarifrån skall dragas reservfonden....................................... 500,000

rest kronor 3,350,000,

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

då till en utgiftspost af 3,000,000 konsortiet förfogar öfver 3,350,000 Interpellautom
derå under byggnadstiden fallande räntor, hvadan klart fram. tion angående
går, att något ytterligare tillskott ej behöfves. nyttpremie Lojalt

är äfven konsortiets svar derutinnan, att, såsom af Riks- obligationsdagens
skrifvelse 14 maj 1889 framgår, konsortiet såsom vilkor för lån.
vissa förmåners åtnjutande förbundit sig att »uppföra byggnaden», att (Forts.)
»anskaffa för teatern erforderlig materiel af dekorationer, attributer,
maskinerier, belysning m. m.», hvadan konsortiet icke heller har rätt
till ytterligare tillskott.

Föreslagna obligationslånet skulle således endast framkallas af
behofvet att anskaffa 350,000 kronor till operaverksamhetens bedrifvande
— hvilket, såsom konsortiet erkänner, har ett för detsamma,
alltså för det förra premieobligationslånet, alldeles främmande ändamål,
d. v. s. det är ett nytt lån för ett nytt ändamål.

Skulle Kongl Maj:t utsträcka sin rätt till att å nyo dispensera
från en, utan allt tvifvel af moralisk och ekonomisk hänsyn tillkommen,
förordning, skulle snart pretentioner uppstå som svampar ur
jorden. Först ett lån för operans verksamhet, sä kanske ett för
dramatiska teatern, så ett för pensionskassan, hvarför ej för teatrar
i Göteborg, Malmö, ja pansarbåtar, museer o. s. v.! Trycket skulle
för Kongl. Maj:t blifva outhärdligt och oemotståndligt — särdeles som
krafter från den enskilda affärsspekulationen och kommunernas intressen
skulle drifva på, och eu gräns först uppnås, då folket så utsugits,
att ingen kan köpa ens för spelpassionens retning. Ingenting
är farligare, än när de högste väktarne af moralisk rätt i ett land —
dispensera sig sjelfva från en lag, som stiftats för folket.

Från sunda ekonomiens synpunkt äro dessa premie-obligationslån
förkastliga och som skatteform de sämsta. Träffande yttrar herr
statsrådet i 1889 års kongl. proposition, att lockelsen till köp ligger i
»utsigten att komma i åtnjutande af något af de större eller mindre
vinstbeloppen». Just de obemedlade och okunnige, som Riksdagen
genom 1880 års skrifvelse velat skydda, äro de, som exploiteras, ty
icke lärer den vid beräkning vane affärsmannen köpa för några och
tjugu kronor papper, som ej äro värda kanske mer än 13 å 14, och
der fastläsa sina kapital för ända till 57 är. Nej, han öfvertager
dessa papper, för att locka den spellystne att öfverbetala, och snart
gorå sin egen vinst eller, om han ej lyckas, genom andra medel
draga hög inkomst. Det torde ej vara obekant, att med det nu redan
upplagda lånet affär i stort drifves sålunda, att dessa obligationer säljas
på månadsafbetalning till 30 kronor och derutöfver, ja, att de uthyras,
i det 2 kr. å 2: 50 betalas dagarne före en dragning — för att erhålla
spel rätt för dagen; och sedan sker ingen vidare betalning, utan
säljaren behåller sin obligation och de 2: 50. Sådana anbud hafva
skett till och med hos mig på landet.

Hojta ej i våra dagar tilldragelser rundt omkring i verlden tillräckligt
högt sitt gif akt mot att cj locka både affärsmän och folket
in på sådana affärer, der den snabba utsigten till vinst är allena afgörande.
Kan man blott framföda hos ett tolk lust att spela, nog
framkomma de, som deraf begagna sig.

Vill man sc i koncentrerad form spcllustans verkningar ]»ä vårt

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Interpella- lugna folk, då behöfver man blott läsa pressens beskrifningar på
tion angående tombolan vid Göteborgs industriutställning, der den utgjorde en
nyt^premie- skamfläck på den eljest vackra täflan och måste stängas. Jag
obligations- kan äfven anföra som bevis ord fälda i denna kammare af en högt
lån. ärad talare år 1890: »Jag har någon erfarenhet i detta afseende”från
(Forts.) min embetsmannaverksamhet. Der funuos inom en församling många,
som spelade på penningelotterier i Köpenhamn, och jag kan försäkra
eder, mine herrar, att de dagar, då draguingen skulle ega rum i
Köpenhamn, var hela samhället likasom i en dallring». Jag frågar:
vill verkligen regeringen lägga sitt tungt vägande bidrag till att en
sådan dallring periodiskt skall gripa hela vårt tolk?

Då alla dessa förhållanden äro herr chefen för finansdepartementet
väl bekanta, hyser jag den förhoppningen, att omförmälda ansökan
från kongl. operans chef i statsrådet afslås, men då hans skrifvelse
remitterats til! konsortiets hörande, då uti kongl. proposition till 1889
års Riksdag premieobligationslånets emission ej blott motiverades som
en nödfallsåtgärd, utan med argumenten, att »ett gynnande af spellustan
äfven komine att verka som en häfstång till befordrande af
sparsamhet» och att »lånet kan betraktas som eu nationaisubskription»;

har jag, som är innerligt öfvertygad om, att spellustans uppdrifvande
är ett folks ekonomiska och moraliska förderf, och att statsmagternas
ställning till en moralisk fråga är af största betydelse för
den sedliga opinionens höjande eller sänkande, ansett mig ej kunna
uraktlåta att på det enda sätt, mig för närvarande varit möjligt,
genom en interpellation åtminstone fästa Riksdagens uppmärksamhet
på saken, innan det till äfventyrs är för sent;

och ber jag derför, att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa den vördsamma frågan:

Hvilken är statsrådets ställning till den af t. f. chefen för operan
gjorda ansökan om ett nytt premieobligationslåus emission?

Herr statsrådet friherre von Essen uppläste härefter ett skriftligt
yttrande, så lydande:

Då interpellanten stält sin fråga direkt till mig, upptager jag
densamma till omedelbart besvarande. Jag får till en början Öppet
bekänna, att jag personligen, lika med den ärade talaren, icke är
vän af lotterier i allmänhet och att jag under den tid jag varit
medlem i Konungens råd sökt att motverka sådana; dock skyndar
jag att framhålla den betydliga skilnaden mellan ett vanligt s. k.
lotterilån, hvarvid största delen af lotterna går förlorad utan vinst,
och ett premieobligationslån, dervid deremot, som ju alla veta, hvarje
obligation eller lott erhåller vinst, innebärande kapitalet med tillägg af
någon, om än låg, ränta å emissionspriset.

Framstående nationalekonomer anse också, att sådana lån, när
de ordnas väl och ställas under statens kontroll, befrämja sparsamhet.
Derom yttrar sig, bland andra, Leroy Beaulieu vidlyftigt i sitt
bekanta arbete »Traité de la Science des finances», Tom II.

Till ett sådant lån gaf Kongl. Maj:t tillstånd år 1889, efter att
dertill ha vunnit stöd i Riksdagens beslut angående bebyggandet af
operatomten. När nu fråga uppstått att å nyo upplägga ett dylikt

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

lån till ett mindre belopp, så säger interpellanten, att detsamma gäller InterpeUaett
nytt ändamål, ehuru dermed'' afses beredande af nödiga medel
operaverksamhetens uppehållande under byggnadstiden samt att fylla„y^ °remie;
vissa oförutsedda behof för operabyggnaden; och jag vågar påstå, att obligationsoperaverksamhetens
fortsatta upprätthållande och personalens bibehål- lån.
lande under öfvergångstiden på det närmaste sammanhänger med (Forts.)
ändamålet för den nya operabyggnadens användande och måste anses
nära nog som vilkor för operaverksamhetens öfverflyttande, i sin tid,
till det nya operahuset, ty det vore ju icke möjligt att på kort tid
anskaffa och inöfva så stor personal som erfordras.

Rörande nya behof för operabyggnaden, får jag erinra, att under
pröfning föreligger fråga om ett eget elektricitetsverk för operan,
hvarigenom en större årlig besparing skulle för framtiden beredas,
samt anbringande af åtskilliga inre dekorationer, hvilka icke kunna
bekostas af de beräknade medlen, och dessa behof torde än mindre
kunna anses vara främmande för det afsedda ändamålet.

Skulle operaverksamheten nu nedläggas, uppstår dessutom naturligen
en mycket beklagansvärd ställning för den talrika personalen,
som uteslutande egnar sitt lif åt den lyriska konsten.

Den ekonomiska svårighet, hvari operan för närvarande befinner
sig, förklaras lätteligen deraf, att under den tid den gamla operabyggnaden
begagnades inflöto cirka 34,000 kronor hyresmedel, hvaremot
nu cirka 40,000 kronor måste årligen utbetalas, hvilken summa
minskas med allenast 6,000 kronor inflytande hyresmedel. Skilnaden
är sålunda 68,000 kronor.

Under de senare åren har Konungens bidrag fortfarande utgått
med 60,000 kronor, förutom betydande bidrag till pensioneringar, men
Riksdagen deremot, som åren 1883—1889 uppoffrade icke mindre än
126,987 kronor på teatern i medeltal årligen, har derefter lemnat
endast 60,000 kronor för år.

Deraf synes huru betydligt operans tillgångar förminskats, och
det torde derför icke kunna förvåna någon, att densammas ekonomiska
ställning under sådana omständigheter blifvit bekymmersam.

Frågar man: »hvarför har detta icke förutsetts?» så besvaras den
frågan dermed, att vid förslagets uppgörande beräknades att verksamheten
skulle kunna fortfarande bedrifvas inom den gamla byggnaden
under byggnadstiden, men dä detta, sedan detaljritningar blifvit
uppgjorda, befans vara omöjligt, nödgades man till betydliga kostnader
anskaffa en annan lokal och verkställa en dyrbar öfverflyttning.

Enär ej kan ifrågasättas att hos Riksdagen begära ökadea nslag
till operan, synes den nu föreslagna åtgärden, nemligen att vinna ett
nödigt tillskott genom ett nytt mindre premieobligationslån, vara, snart
sagdt, den enda utvägen att kunna rädda situationen; jag skulle vant
interpellanten synnerligen tacksam, om han både lyckats utfinna någon
annan; och om dertill betänkes, att eu del af det föreslagna lånets
vinstmedel skulle användas för sådana ändamål till sjelfva operabyggnaden,
som förut icke varit beräknade, men som anses vara till
stort gagn för densamma, så lär väl äfven deruti finnas ett ökadt
skäl till stöd för denna åsigt.

Pågående underhandlingar med teaterbyggnadskousortiet om nu

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Interpella- föreslagna lån förutsätta, att hvarje obligationsinnehafvare skall återifråg9asTttY''mnSL
sitt utgifua kapital jemte årlig ränta, uppgående till nära 2
nytt premie- procent, vinstchancerna oberäknade; men då frågan ännu icke beobligations-
bandlats i statsrådsberedningen, än mindre blifvit föredragen inför
lån. Kongl. Maj:t, kan jag icke nu inför kammaren förutsäga, hvilken ut(Forts.
) gång frågan kan komma att få.

Herr Tamm: Jag skall blott svara på ett par af de punkter,
som af herr finansministern vidrördes. Han uttalade nemligen en
önskan, att jag skulle hafva anvisat någon utväg, huru det skulle
ordnats med teaterverksamheten under dessa fem år. För min del
hyser jag tvifvel om att ens denna föreslagna summa kommer att
räcka, sä länge sträfvandena endast rigtas på medel att fylla utgifterna
och stegrade behof. Jag hyser nemligen den tron, att, särdeles
då här gäller ett tillfälligt arrangement, man torde kunna få debet
och kredit att gå i hop genom att göra indragningar och söka verkställa
besparingar. Jag har för min del t. ex. svårt fatta, att underhållet
af en stor balettstat är 6å nödvändigt för den uppfostrande
inverkan på nationens utveckling som teatern är afsedd att utöfva, och
jag tror att många flera besparingar kunna göras. Jag befarar, att,
om man ställer i utsigt eu sådan utväg till lösning af svårigheten,

som den här föreslagna, detta kommer att stäcka all privat offervil lighet

för teatern. Man ser, att institutioner blomstra och utveckla
sig med den enskilda offervillighetens bistånd, men så erhålles officielt
understöd — och de enskilde draga sig tillbaka, och institutionerna
sotdö — huru mänga s. k. barmhertighetsanstalter vittna ej härom!

Härmed må förhålla sig huru som helst, för mig står det klart,

att man eger ej rätt att, derför att man är i ^trångmål eller derför att

man mötes af svårigheter, tillgripa medel, som man ej anser sig kunna
fullt försvara. Jag kan åtminstone ej vara med derom, och jag frågar
eder, mine herrar, se vi ej oupphörligt rundt omkring oss, bland stora
och små, saker som kunna skära oss i hjertat, och hvarför existera
de? Jo, mine herrar, derför att man blott sett på sättet att komma
ifrån en svårighet, men förbisett att den största faran ligger uti att
använda medel, som ej äro fullt rigtiga, fullt lojala. Jag tror för
min del, att det är just medlen, som vår tid framför allt bör akta
uppå och se till att de ej draga öfver oss sådana konseqvenser, att
större faror, än man någonsin i början drömt om, framträda. Och
på denna grund, och emedan jag anser, att den nu föreslagna utvägen
är ett i många hänseenden farligt medel, har jag ansett mig böra framställa
denna interpellation. Jag har ej utan eu viss glädje hört herr
statsrådet yttra, att denna fråga ej ännu är definitivt afgjord, enär
jag då kan hysa den förhoppning, att det till sist, vid den slutliga
behandlingen af denna fråga, blir ett afslag.

Förutom det moraliska skälet tror jag att den, som håller på
Kongl. Maj:ts magtställning, bör vara mycket försigtig i medverkan
till att från Kongl. Maj:ts sida vidtagas åtgärder såsom den ifrågavarande
— att dispensera sig sjelf från en af Konungen utfärdad, på
hans rätt till ekonomisk lagstiftning grundad förordning. Äfven detta
skäl talar för mig för afslag.

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

Herr Björnstjerna: Med all aktning för den ärade interpellantens
uttalade åsigter, kan jag doek icke dela desamma. Ingen kan vara ^r^asatt
eu större motståndare än jag till så väl lotteri som allt spel, men ickenj^ premieär
det regeringen, som framkallat spellustan i vårt land. Denna obligationsspellusta
är ty värr så inrotad, icke blott här utan i alla länder, att lån.
man kan säga att den nära nog tillhör den mensldiga naturen. Vore (Forts.)
bär fråga om att väcka eller befordra spellustan, skulle jag ej till
styrka förslaget, men jag tror tvärtom, att man kan vända spellustan
uti en gagneligare rigtning genom att inrätta dylika preiuieobligatiouslotterier
inom landet, hvilka hindra stora summor att årligen utvandra
till lotterier i andra länder, äfven statslotterier, der ett fatal är vinnande,
men allra största delen blir af med hela sin insats Häi
skulle deremot, på sätt herr finansministern nyss visat, hvar och en
få sina penningar tillbaka med någon liten ränta, och att den sortens
lotterier icke i andra länder anses så förkastliga, derom skall jag
bland annat kunna framvisa en annons, hvilken jag, då jag för några
år sedan hade befattning med sådant lotteri, tick om då utbjudna
premieobligationslån i Tyskland, först för föreningen »Röda Korset»
med dragning den 22 november och vinster på 625,000 mark, vidare
för Kölnerdomen med vinster på 375,000 mark, lör konstlotteriet i
Berlin med vinster på 200,000 mark, för dekorationer till domen i
i Köln med vinster på 83,400 mark samt slutligen för fullbordande
af domkyrkan i Ulm med vinster på 400.000 mark.

För min del kan jag ej finna, att det ligger något fördömligt i
att verkställa en monumental byggnad med tillhjelp från allmänheten
i stället för att dertill begära statsanslag, hvilka man oftast, särskilt
i vårt land, skulle hafva mycket svårt att erhålla. I stället för att
såsom interpellanten anse detta vara moraliskt förkastligt och den
sämsta skatteform man kunde tänka sig, skulle jag för min del ej
kunna tänka mig någonting lyckligare, än att flere af våra skatter
kunde ersättas på ett sådant sätt, närmast att förlikna vid bränviusoch
tobaksskatterna, skatter, dem ingen är tvungen att betala, utan
som äro fullkomligt frivilliga. Hvar och eu kan undandraga sig att
betala dem. Jag kan ej finna att detta är så förkastligt, utan tror
sådana skatter vara mycket mindre betungande än de direkta eller
skatter på lifsförnödenheter, som ingen kan undandraga sig att betala.

Egentligen begärde jag ordet derför, att den ärade interpellanten
uppläste ett yttrande från teaterbyggnadskonsortiet, till hvilket äfven
jag hör, och hvaraf han syntes vilja draga en origtig slutsats. Han
yttrade, att konsortiet hade förklarat sig icke behöfva ett sådant tillskott,
som här skulle komma det till godo, och att den saken klart
framginge af de siffror han uppläste. När konsortiet förklarar, att
det icke vill nu för sin del sätta i fråga att fä ett sådant lotteri,
ligger deri icke någon uttalad visshet från konsortiets sida, att konsortiet
kan på ett värdigt sätt fullgöra sina åligganden i afseende på
den nya byggnaden, utan blott att konsortiet anser det vara för tidigt
att nu, då ännu grundläggningen pågår, förklara, alt tillgängliga medel
ej skola vara tillräckliga. Det visar sig alltid, att de för en dylik
monumental byggnad beräknade siffror betydligt måste öfverskridas,

N:0 7t 10 Lördagen den 18 Februari,

Interpella- och för min del motser jag med stor farhåga, att om icke konsortiet
tlCif?Tqasatt^v u^on ytterligare hjelp, kan det ej förmå afleverera den stora
nytt premie-byggnaden i så prydligt skick, som med rätta kan fordras, hvarför
obligations- det skulle vara högeligen önskvärdt, om företaget nu genom att konlån.
sortiet erhölle den föreslagna summan kunde blifva betryggadt.

(Forts.) Hvad beträffar operaverksamhetens uppehållande, lär det väl

vara alldeles tydligt, att detta ej låter sig göra med de nuvarande
tillgångarna, utan att man måste söka andra, och hvarifrån dessa
eljest skola komma, kan åtminstone jag ej förklara. Det är dock för
eu hufvudstad en vigtig sak att en opera — och vi äro lyckliga nog
att hafva en ganska god sådau — der finnes, det är eu vigtig kulturangelägenhet
att en sådan hålles uppe och ej går under i brist af ett
så obetydligt understöd som det, hvilket, här ifrågasättes, likasom det
måste vara en moralisk pligt att tillse, att ej de många förmågor,
som deraf hafva sin utkomst, sättas på bär backe.

För min del kan jag derför icke annat än lifligt hoppas, att
Kongl. Maj:t måtte bifalla den gjorda framställningen.

Herr Tamm: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång tager
kammarens tid i anspråk, men här laldes ett yttrande, som jag för
min del ej kan låta passera opåaktadt. Den siste ärade talaren
yttrade nemligen att han önskade, att alla skatter skulle gå ut på
detta vis, på samma sätt som tobaks- och bränvinsskatteriia, dem man
kan undandraga sig att betala. Hvart leder hans beskattningsreform?
Jo, antingen måste för statsbehofvens fyllande hos nationen uppdrifvas
förmågan att supa, spela, röka — eller ock bletVe ju statskassan tom,
hvilket ock kan hafva sina svårigheter. Det må ursäktas mig, att jag
ej kan vara med om sådant och att jag ej kan finna detta vara ett
lägligt sätt att skaffa medel. Den frågan står genast upp: hvem
betalar i verkligheten dessa skatter? Vid lotterierna skall väl någon
betala de millioner, som kallas lotterivinst. Det är klart, att de som
få betala, äro de okunuiga och spellystna. Det är alltså från dessa
vinsten skall tagas ut. Men ej nog med att de få betala denna första
uttaxering, utan de betungas ytterligare för att rikta de mellanhänder,
som under alla möjliga former ockra på spellustan och okunnigheten.

För min del kan jag ej finna annat, än att lotteribeskattningen är
den sämsta af alla beskattningsformer, och jag tror ej, att den
stämmer fullt väl med de skatteregleringar, som herr finansministern
lät hägra för oss vid urtima riksdagen och af denna godkändes i
princip.

Jag skall ej vidare upptaga kammarens tid eller sätta dess uppmärksamhet
på vidare prof.

Herr Reuterswärd: Hvar och eu af oss, som känner den varmhjertade
iuterpellanten, vet ganska val, att när han är varm för en
sak, brinner han af otålighet att uppskaka kammarens känslor. Jag
kan knappt fatta, huru han af denna sak kan göra en så stor affär.
Han måtte förvexla vanliga lotterispel med premieobligationslån.
Här är ju ej fråga, såsom vid vanliga lotterier, att en eller ett par
vinster utfalla och den lycklige vinner, under det att de andra, som

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

hetalt iii penuingar för köp af lottsedlar, aldrig få detta kapital \\\\- Interpellabaka.
Dessa premieobligationslån äro närmast likstälda med vanliga"™^"-^*" e
lån, som upptagas inom eller utom landet, för ett eller annat vigtijrare premieändamål,
mot reverser eller obligationer, lydande å samma belopp, obligationskvarmed
köparen betalt dem, och inlösas efter en viss uppgjord plan, lån.
så att kapitalet alltid återkommer till dem, »om släppt till det, plus (Forts.)
en högre eller lägre ränta. Denna räntas storlek beror på tiden när
dessa obligationer blifva utlottade, såsom t. ex. förhållandet är med
det nuvarande teaterobligationslånet, der obligationerna äro stälda på
kronor 22: 50. För det priset hafva obligationerna släppts ut i
marknaden, och innehafvare!! af eu dylik obligation kan skrinlägga
den, blott han observerar om vid de årliga dragningarne densamma
blifvit utlottad. Utfaller den utan vinst, men under de första åren
af dragningarna, gör han en betydlig räntevinst — det kunneu I, mine
herrar, lätt räkna ut. De hafva utsläppts till 22: 50, och till 30 kronor
skola de ovilkorligen inlösas. Det är en ganska vacker ränta de
åtnjuta, som första åren få sina obligationer utlottade, om också jag
måste medgifva, att de som komina senare eller mot slutet få endast
en obetydligare räntevinst. Det är dock i hvarje fall endast räntan,
hvarom man spelar, i fall man skall kalla det så, ty kapitalet, för
hvars tillhandahållande Stockholms stad iklädt sig garanti, är således
i säkert förvar, och hvar och en som är innehafvare åt en
dylik obligation kan vara fullt förvissad om att få densamma inlöst.

Nu är ju förhållandet här att från herr finansministerns sida
gjorts alla möjliga försök, derom kunna vi vara öfvertygade, att
kunna uppehålla operaverksamheten under byggnadstiden, men detta
har visat sig vara snart sagdt alldeles omöjligt. Man har vädjat till
den enskilda offervilligheten, men misslyckats. Stockholms stad har
gjort betydliga uppoffringar. Men år efter år visar sig en balans.

Konungen lemnar ett rikligt anslag ur sin egen kassa. _ Staten lemnar
anslag. „ Men allt detta räcker icke. Och det fins ingå medel att
tillgå. Är det nu herrarnes mening, att det skall uppföras en teaterbyggnad
för att, när den om 4, 5 eller 6 år är färdig, det skall heta:
här är byggnaden, men nu fius det inga sujetter. Det är nemligen
klart, att under det tillstånd, som för närvarande råder, de, som eguat
sitt lif åt den lyriska scenen, måste annorstädes eller måhända utom
landet söka sitt lefvebröd. Följden blir då den, att, när den nya
operabyggnaden är färdig, får den kanske stå ett eller annat år, utan
att någon representation der kan gifva». Jag får derför uttala mig
för det sätt, hvarpå finansministern tänkt sig att kunna åstadkomma
eu utväg för att afhjelpa — jag kan säga —- ett verkligt behof och
ett moraliskt behof. Ty jag vågar påstå, att vi såsom riksdagsmän
icke hafva rätt att sätta alla dessa personer på bar backe. Här är
således ett moraliskt ändamål, fullt ut så och än mera moraliskt än
att gå till väga såsom den ärade interpellanten säger: att lemna alltihop
åt sitt öde. Om jag får uttala min mening, skulle jag på det
lifligaste önska, att, om det är finansministerns afsigt att på nämnda
sätt ordna saken, hvilket jag har anledning att förmoda efter de
meddelanden, som förekommit mellan honom och konsortiet, nödiga
medel måtte kunna på denna väg anskaffas. Jag vill dessutom nämna,

N:o 7. 12 Lördagen den 18 Februari.

Interpella- att konsortiet sköter denna affär så samvetsgrannt, som sig göra låter,
tfrågamtt0^ iu£en at dcss ledamöter liar tänkt sig att för sitt besvär få så
nytt premie-mycket,. som ligger på min hand. Det är endast af kärlek till konsten
obligations- och i civilisatoriskt syfte, som de åtagit sig detta icke ringa besvär.
lån. Då lår och bör man ej tillbakavisa dem med att säga: bygg ni eu
(Forts.) ny opera, sedan lemnas allt åt sitt öde!

Herr Wsern: I motsats till dem, som påstå, att bär ej är fråga
om ett lotteri, derför att man lår igen kapitalet, måste jag säga, att
min åsigt är en helt annan. Här är just fråga om bortlottning af
den uppkommande räutevinsten, och det är också ett lotteri. Deri
ligger en eggelse af spellusten, och den är ett ondt, ett mycket stort
ondt för vårt folk. Jag vill icke yttra mig om hvad som är lämpligt,
utan jag har blott velat säga detta för att bemöta dem, som anse
medlet vara berömvärdt.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag tänkte säga
detsamma som herr Wsern nu yttrade. Här är fråga om ett lotteri,
och det är ett ganska dåligt försvar derför, om man säger, att man
får igen sina penningar en gång i framtiden. Hvem vill väl sätta
in sina penningar emot säkerhet att få igen kapitalet om 10—15
eller 20 år med knappa 2 procents ränta? Det är icke de 2 procenten
som locka, utan den stora möjliga vinst, som man kan få genom tur
på lotteriet. På det sättet går det ej att försvara eu sak, som är
sjuk. I afseende härpå vill jag erinra om hvad vår verklige ålderspresident,
herr grefve Lagerbjelke, här om dagen yttrade: »Missbruk
uppkomma, sade han, aldrig i sin värsta form utan i sin beskedligaste,
lör att sedan öfvergå till allt sämre och sämre!» Om detta lotteri nu
får ega rum, är jag fullt öfvertygad om, att det kommer gång på
gång att upprepas för att hjelpa teaterverksamheten, ty operan kar
aldrig burit sig och aldrig kommer den att bära sig i vårt land. —
Likasom herr Wsern begärde jag ordet för att opponera mig emot
herr Reuterswärds ekonomiska teori. Om saken sjelf skall jag ej
nu yttra mig.

Herr Reuterswärd: Jag ber att få säga ett par ord med anledning
af friherre Leijonhufvuds yttrande. Han sade, att teaterverksamheten
aldrig burit sig i vårt land — det är en sanning; men
han sade, att den aldrig kan komma att bära sig. Det är just det,
som konsortiet försöker ställa om, så att den för all framtid skall
kunna bära sig. Det är nemligen icke nog med att bygga upp ett
teaterhus, utan man ernar deri inreda en mängd butiker och öfriga
lokaler m. m. för att deraf kunna draga en högst betydlig inkomst.
Men ej heller nog dermed. Man hoppas äfven kunna få en ganska
vacker reservfond, som kan få tillgripas under dåliga år, då verksamheten
går olyckligt; men enligt den plan, som är uppgjord, skall
det återbetalas ett annat bättre år och fonden således fyllas, när tillgängarne
det medgifva. Och detta allt för att slippa är efter år
behöfva vända sig till Riksdagen för fyllandet af uppstående balanser.
Man kan säga om det sätt, hvarpå teaterverksamheten på senaste

Lördagen den 18 Februari.

13 N:o 7,

liden upprätthållits, att det snart sagdt skett genom att gå omkring
med tiggarelista för att hopsamla det ytterst nödvändiga, och det
sättet att upprätthålla en konstanstalt är vida sämre än att stödja
den med vinsten af ett affärsföretag, som länge användts i de flesta
andra civiliserade länder.

Föredrogos, men bordlädes å uyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 2 och
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 10—12.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 17 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen
till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren utskottets i detta
utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 17 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 3, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr von Hedenberg: För hvarje gång denna fråga varit före
har jag reserverat mig emot det utlåtande, hvartill man från utskottets
sida kommit, och jag har alltså bibehållit min mening och kommer
troligen att fortfarande göra det, så mycket hellre som jag på senare
tiden ännu mer blifvit stärkt i den uppfattning jag från början haft,

Det är visserligen nämndt, att endast punkten a) är föredragen,
men i densamma förekommer ett yttrande angående motionen, hvilket
jag föreställer mig böra från punkten utgå, och det är derför jag
anhåller om att få yttra mig om punkten i dess helhet.

På härefter gjord proposition rnedgaf kammaren, att jemväl momentet
b) finge nu föredragas.

»Sedan detta moment härpå blifvit uppläst, anförde

2 punkten.
Mom. a).

Anslag till
krig skofrätten
m. m.

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

i Anslag till Herr von Hedenberg: Jag kan således fortsätta mitt yttrande.

rätten m ~m kan svårligen tro, att det är annat än ekonomiska skäl, som

(Forts) föranleda förslaget om krigskofrättens indragning eller ombildning,
och da jag icke bär erfarenhet om, att organisationer eller förändringar
i allmänhet föranledt mindre statsutgifter, har jag äfven deri ett skäl
att motsätta mig förslaget. Denna domstol är numera den enda
specialdomstol som finnes — tyvärr, enligt min åsigt.

Jag tror visserligen icke, såsom förslagsställaren har sagt, att
allmänna meningen är den han förmenar, nemligen att denna institution
är obehöflig och att den skulle kunna anordnas på annat sätt. Om
man frågar efter allmänna meningen hos dem, som saken gäller,
föreställer jag mig, att yttrandet skulle bli helt annorlunda än det
han framkommit med. Och om i något fall en specialdomstol skulle
förefinnas, bör det väl vara här, der målen äro af så skiljaktig beskaffenhet
i förhållande till vanliga mål. Dessutom kan jag svårligen
tänka mig, att krigslagfarenheten skulle kunna på lämpligt sätt uppehållas
med mindre än att personer, som varit ålagda att yrkesmessigt
sköta om saken, hafva hand derom. Ty förlädes denna verksamhet
till en hofrättsdivision, som har att syssla med mycket annat, är det
föga sannolikt, att den skulle kunna synnerligen mycket egna sin
omsorg åt denna detalj. Det har anförts, att de mål krigsbofrätten
handlägger äro så få. Det är sant, att de äro ganska få. De voro
år 1891 endast 25, men ökades år 1892 till 35. Det är ju mycket
på ett år. Går man åter till diarieanteckningarne, finnas för år 1891
757 och för år 1892 829. Således synes den period, man valt för
ombildningen, icke vara den lämpligaste, då institutionens verksamhet
är i ständig ökning och man af härens förändrade organisation har
anledning att tro, att detta förhållande i ännu högre grad skall
stegras än hvad som varit fallet de sista åren.

Jag får således yrka, att i punkten a) orden »i denna del» uteslutas
och punkten således får följande lydelse: »att, med afslag å
herr IT Anderssons omformälda motion, riksdagen må till arfvoden
åt krigshofrättens ordförande och tre militära ledamöter på extra stat
för år 1894 anvisa ett belopp af 5,(XX) kronor» samt att punkten b)
alldeles afslås.

Herr Hohnstedt: Vid 1892 års riksdag bemstälde statsutskottet,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes,
oberoende af frågan om ny domstolsförfattning, taga under ompröfning,
huru vida icke krigshot!ätten kunde indragas eller ombildas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill förhållandena
funnes föranleda. Konseqvensen af detta uttalande är, att statsutskottet
fortfarande står på samma ståndpunkt, synnerligast som
Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 31 december 1892 till nya lagberedningen
öfverlemnat spörsmålet rörande omorganisation af krigshofrätteu.
Under sådana förhållanden ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr von Hedenberg: Sedan detta blifvit framhållet, bär

jag ett ännu mer talande skäl för mitt yrkande. Då Kongl. Maj:t

Lördagen den 18 Febrnari.

N:0 7.

tagit saken om hand och det till utskottet blifvit meddeladt, att denna Anslag till
fråga kan vara utredd ungefär om sex månader, synes det, som om krigshofrätman
skulle gå saken val mycket i förväg, om man nu ytterligare , m''
skulle skrifva. Jag vidhåller mitt yrkande. ^ or 9'')

Friherre von Kraimer: Om jag blickar tillbaka genom det perspektiv
af första utgiftsafdelningar i statsutskottet, i livilka jag deltagit
— och de äro ej så få — kan jag icke underlåta att erinra
om, att det i hvarendaste en varit fråga om denna krigshofrätt. Det
torde således icke vara för tidigt, om denna sak komme till en slutuppgörelse,
antingen till ett bestämdt bibehållande för all framtid af
krigshofrätten eller också till ett dess snara afskaffande och antingen
ersättande med en annan specialdomstol eller öfverlemnande till allmän
domstol. Såsom af eu föregående talare blifvit påpekadt, liemstälde
statsutskottet redan vid 1892 års riksdag om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, oberoende af
frågan om en ny domstolstorfattning, låta afgöra frågan om krigshofrättens
ombildning eller indragning. Emellertid ledde det ej till
något omedelbart resultat, och Kongl. Maj:t sjelf tycks numera hafva
funnit, att det gått för långsamt med åstadkommande af nytt förslag
i denna retning, emedan, såsom utskottet anfört, Kongl. Maj:t under
den 31 december 1892 skref till nya lagberedningen att lemna derhän
den allmänna domstolsförfattningen (emedan det skolat dröja till en
ganska lång framtid) och oberoende af densamma framkomma med
förslag till krigshofrättens ombildning eller indragning.

Jag tror således, att både statsutskottet och motionären haft rätt
i att säga, att den allmänna meningen nu odeladt är den, att krigshofrätten
bör försvinna. Utskottets hemställan går i precis samma
rigtning som Kongl. Maj:t redan angifvit, då han anbefalt lagberedningen
att påskynda ärendet. Utskottet betonar blott ytterligare helt
litet och varsamt att skäl vore, att ärendet icke blott påskyndades,
utan om möjligt påskyndades sä mycket, att förslag i saken kunde
redan för nästkommande riksdag framläggas. Detta måtte väl icke
kunna anses på något sätt ogrannlaga. Och om Riksdagen beslutar bifall
till mom. b), innebär det blott eu anhållan att, så vidt möjligt är, förslag
i saken framlägges. År det icke möjligt, gör Kongl. Magt det
icke. Jag kan således icke se något hinder att bifalla mom. b).

Mom. a), som innefattar hemställan om, att för nästa år anslå
5,000 kronor, kan väl, förmodar jag, icke i denna kammare möta något
motstånd. Den förste värde talaren yttrade ett och annat, som
kunde vara skäl att upptaga. Jag vill göra det blott i allra största
korthet. lian sade, att det egentligen var det ekonomiska skälet,
som föranledde detta yrkande pa krigskofrättens indragning. Ja, nog
är detta ett hufvudsakligt .skäl; och det måste väl medgifvas, att
krigshofrätten är en ohyggligt dyr domstol i förhållande till arbetsresultatet,
då den 1891 icke handlade mer än sexton mål och 1892,
såsom den värde talaren anförde, något öfver trettio. Denna domstol
kostar dels i ordinarie anslag 11,100 kronor, dels dessa 5,000 kronor,
hvartill komma åtskilliga omkostnader, så att domstolen årligen
kostar 19,000 och Hägra hundra kronor. JemfÖr man härmed hvad

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Anslag till den på ett annat ställe i detta utskottsbetänkande oinförmälta sjunde
krigshofrät- divisionen i Svea hofrätt uträttar och kostar, finner man att den kofen
m. m. star [7^00 kronor och, såsom statsutskottet vid en föregående riks(Foru.
) (ja^ j gnjjgjjet med hofrätteus omförmälan, uppgifver, antages afarbeta
400 mål om året. Således kostar denna division, som afarbetar
400 mål, 17,500 kronor, under det att krigshofrätten för att
afarbeta sexton, respektive trettio mål, kostar 19,000 och några hundra
kronor. Det kan således icke nekas, att den ekonomiska sidan af
saken bör bidraga till att påskynda afskaffaudet af krigshofrätten,
men jag vågar påstå, att det icke är endast ekonomiska skäl, som
tala härför.

Med den nya härordningens införande kommer den stora massan
af folket att mycket längre än förut stå under fanorna. Jag tror och
har äfven från representationens andra del ofta och ganska pointeradt
hört uttalas, att den omständigheten, att massan af folket finge veta,
att de militära förseelserna, om de ock i första hand behandlades af
rent militära domstolar, dock slutligen afgjordes af samma forum som
gäller för öfriga förseelser, skulle bidraga till att minska den åtminstone
i början förväntade motviljan mot den ökade tjenstgöringen och
det längre förblifvandet under krigslagarne. Jag tror således, att det
vore fullt i enlighet med det vackra beslut, som den urtima Riksdagen
med så sällspord enighet fattat rörande den nya härordningens
införande och det ökade åläggandet för landets ungdom att tjenstgöra
under fanorna, att nu gå den önskan till mötes, att de militära förseelserna
dock i sista hand kommc att afgöras af de medborgerliga
domstolarne och icke af militär specialdomstol.

Ett litet misstag gjorde herr von Hedenberg sig skyldig till, då
han sade, att denna domstol »var tyvärr den enda specialdomstol
som existerade». För att icke tala om egodeluingsrätterna glömde
han — eget nog vid detta tillfälle — krigsrätterna, hvilka väl fä
rubriceras som specialdomstolar.

För min del kan jag, som sagdt, icke tänka mig, att här i kammaren
något motstånd skall resas mot punkten a), som rör frågan om
att anslå 5,000 kronor till krigshofrättens militära ledamöter under
kommande år, utan tror jag, att striden kommer att koncentreras om
punkten b), angående det lilla tillägg, som der gjorts för att i någon
mån tillmötesgå herr Anderssons yrkande. I afseende härpå har jagredan
nämnt, att denna hemställan går i alldeles samma riktning
som Kongl. Maj:ts skrifvelse till nya lagberedningen. Då Kongl.
Maj:t säger: var god att skynda på med denna sak, så säga vi: var
god att skynda på med saken så mycket, att den om möjligt blifver
färdig till nästa är.

Dessutom ber jag kammaren betänka, att, om kammaren afslår
mom. b), försvårar kammaren betydligt sina ledamöters i statsutskottet
arbete. Blir det en vana att afstå alla sammanjemkningar, som
göras för att förebygga strängare yrkanden från motsatta sidans ledamöter,
blir det icke möjligt att med dessa träffa uppgörelse. De
komma att tänka som så: hvad tjenar det till att släppa vårt strängare
yrkande och gå in på en öfverenskommelse, då Första Kammaren
ändå alltid stryker densamma.

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

Jag får således yrka bifall till särskild! punkten a) och sedan Anslag till
äfven till punkten b). krigshof Herr

Falk, Helmer: Detta utskottsbetänkande är grundadt på (Forts)
herr H. Anderssons motion, deri föreslås, »att Riksdagen måtte besluta
att, jemte det att af Kongl. Magt under andra hufvudtiteln till
krigshofrätten för nästkommande år begärdt anslag af 5,000 kronor
indrages, aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl.

Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att svea hofrätt måtte med
nästa års början kunna öfvertaga de ärenden, hvilka nu handläggas
af krigshofrätten.»

Jag ber att få instämma i största delen af hvad herr von Hedenberg
yttrat, men jag skall äfven be att få tillägga något.

Herr Andersson har yrkat, att förevarande 5,000 kronor måtte
indragas Ett bifall härtill skulle haft till följd, att krigshofrätten såsom
embetsverk komme att bestå, men utan militära ledamöter och utan
möjlighet att handlägga de ärenden, som det åligger dem att behandla.

Att ett dylikt yrkande skulle af statsutskottet afstyrkas, var ju att
vänta, och sä har äfven skett. Men motionären har vidare yrkat,
att Riksdagen måtte aflåta eu underdånig skrifvelse med anhållan,
att sådana åtgärder måtte vidtagas, att svea hofrätt må kunna
öfvertaga de ärenden, som nu handläggas af krigshofrätten. Motionären
har såsom hufvudsakligt motiv lör sin framställning framhållit,
att under 1891 icke mer än sexton mål skulle hafva handlagts af
krigshofrätten. Det är åt en föregående talare redan upplyst, att
målens antal är i betydligt stigande. För öfrigt får man väl icke
bedöma en domstols verksamhet uteslutande efter antalet der handlagda
mål. Vissa mål kunna ju vara af så omfattande beskaffenhet
och förete så invecklade detaljer, att de kräfva tio å tjugu gånger
så mycket arbete som vanliga mål, och i många mål cirkulera hand
lingarna mellan ledamöterna och framkalla behofvet af enskilda
sammanträden mellan de allmänna. Således bör man icke bedöma krigshofrättens
verksamhet efter antalet handlagda mål, utan äfven taga
hänsyn till målens beskaffenhet. Nu är visserligen sant, att krigshofrätten
kan organiseras på annat sätt än som nu är förhållandet;
men jag är icke öfvertygad om, att den kan för ringare kostnad
blifva bättre organiserad än nu. Herr Andersson föreslår emellertid,
att krigshofrättens mål skola öfverflyttas till svea hofrätt och sätter
i fråga, att den afdelning af hofrätten, hvilken komme att handlägga
dylika mål, skulle med sig adjungera eu eller tvä militära
ledamöter. Domstolen skulle således komma att bestå af antingen
fyra civila och en militärledamot eller tre civila och två militära
ledamöter. Det kan ju hända att en sådan anordning är möjlig,
men jag ber att fä fästa uppmärksamheten på, att första vilkoret
derför är, att äfven underrätterna blifva på liknande sätt organiserade.
Dessa underrätter, nemligen regementskrigsrätt, garnisonskrigsrätt
och stationskrigsrätt, bestå nu af 4 militära ledamöter och
en civil ledamot, auditören. Det skulle ju innebära den största
inkonseqvens, om en domstol, som i första hand eger att döma underFörsta
Kammarens Prof. 1893. N:u 7. 2

N:n 7.

Lördagen den 18 Februari.

Anslag till officerare och manskap, skulle fortfarande vara på dylikt sätt sammanrättmmf\n
Satt’ under det att förbrytelser, begångna af officerare, skulle dömas
'' af eu i öfvervägande grad civil domstol, sådan som svea hofrätt.
or Jag tror icke, att en sådan anordning skulle bidraga till att inskärpa
den opinion om likhet inför lagen, som likväl här vid lag är af så
väsentlig vigt. Då det emellertid ej torde falla sig så lätt att omorganisera
krigsrätterna, så lärer väl enda möjligheten vara att låta
det militära elementet i den afdelning af hofrätten, som komme att
handlägga militärmål, blifva lika starkt representeradt, som det nu
är i kiigshofrätten, eller att ledamöternas flertal utgöres af militärer.
Den militära sakkunskapens oumbärlighet vid bedömande af krigsrättsmål
torde väl, för öfrigt, vara obestridlig. Eu sådan sakkunskap
kan ju icke vara att påräkna hos en civil ledamot af hofrätten. Om
krigshofrätten vore så sammansatt, som motionären föreslagit, och
det skulle hända, att klagan öfver ålagd disciplinbestraffning der anhäugiggjordes,
så frågas: skulle det väl vara möjligt för de civila
ledamöterna att med tillräcklig säkerhet bedöma, huru vida disciplinstraffet
varit berättigadt? Skulle det vara möjligt för dem att bedöma
åtal mot officerare för försumlighet, oförstånd och oskicklighet i uppfyllandet
af deras åligganden enligt reglementen och instruktioner?
Skulle det vara möjligt för dem att bedöma frågor rörande sjökrigstjensten
eller manövern? Skulle det vara möjligt att bedöma, huru
vida under krigstillstånd t. ex. en fästningskommendant uppfylt sin
pligt? Jag tror det icke.

Af motionären framhålles ganska tydligt, att sparsamhetsskäl
varit i hög grad bestämmande vid motionens affattande, och en föregående
talare, friherre von Krsemer, har uttryckt den mening, att
krigshofrätten vore »en ohyggligt dyr» inrättning. Det kan ju hända,
att någon besparing kunde genom den föreslagna anordningen vinnas,
men jag tvifiar på att, om eu ny division af hofrätten skulle visa
sig för ändamålet nödig, besparingen blefve stor. I hvilket fall som
helst bör ekonomisk hänsyn vid eu sådan fråga som denna tillerkännas
mycket underordnad vigt. Det gäller långt mer: upprätthållandet
af disciplinen i armén, hvilken der säges utgöra dess lifsluft
och lifsnerv. Här föreligger således ett statsintresse af största
vigt. Utskottet har emellertid i punkten b) hemstält, »att Riksdagen
måtte anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes, så vidt möjligt, redan för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till krigshofrättens indragning
eller ombildning». Jag föreställer mig nästan, att om det militära
elementet varit starkare representeradt inom statsutskottet, än nu är
förhållandet, hade utskottets hemställan blifvit annorlunda formulerad.
Det är äfven en annan omständighet, som jag ber att få framhålla.
Jag tror nemligen, att tidpunkten för den ifrågavarande framställningen
är något illa vald. Eu föregående talare har i den omständigheten,
att Kongl. Maj:t uppdragit åt nya lagberedningen att taga i öfvervägande,
»huru vida krigshofrätten borde indragas eller ombildas
samt uppgöra det förslag i ämnet som lagberedningen funne af omständigheterna
påkalladt», sett ett skäl för utskottet att göra denna
framställning. Denna omständighet talar, enligt min mening, tvärt
om för att framställningen icke hade bort göras.

Lördag»!! den 18 Februari.

N:0 7.

Men äfven i ett annat afseende tror jag att tidpunkten är illa Anslag till
vald. Urtima riksdagen bar ju blott för några månader sedan be- krigshofslutat
eu förändrad organisation i väsentliga delar af la tidt förs varet. m

Finnes väl någon, som i detta ögonblick, och innan tillämpningen af (Forts)
Riksdagens beslut ens börjat, kan bedöma, hvilka verkningar på
krigslagskipningen detta beslut kommer att medföra? Jag tror det
icke. Med den utsträckta värnpligt, som nu kommer att inträda,
är det ju ali anledning förmoda, att disciplinförseelserna blifva talrikare
än förut och att således äfven krigsdomstolarnes verksamhet
skall komma att ökas. Jag tror likväl icke, att faran i detta fall är
så stor från de värnpligtiges sida, ty erfarenheten visar, att det är
endast i ringa män, som krigsdomstolarne sysselsättas med mål, som
röra värnpligtige eller indelta armén. De flesta mål röra värfvadt
manskap, och (Ten utsträckning af värfningssystemet, som den urtima
Riksdagen beslutit, torde efter all anledning hafva den effekt, att
armén i riklig mån kommer att förses med sådana element, som nog
skola sörja för att det icke blifver brist på mål i krigshofrätten.

Jag tror således, att Riksdagen icke nu borde genom den skrifvelse,
som är ifrågasatt, påskynda afgörandet af en vigtig fråga, utan
vänta, till dess erfarenheten rörande den nya arméorganisationen
gifvit nödig ledning för omdömet. Måbända kan någon tycka, att
jag icke bort taga till ordet i denna fråga. Jag bar också tvekat
att göra det; men på den plats, der jag nu står, är jag i främsta
rummet ledamot af kammaren och i sådan egenskap skyldig lemna
de upplysningar, som stå mig till buds.

Friherre von Otter: Den näst föregående talaren yttrade några
ord, som gåfvo mig anledning att begära ordet. Han säde, att om det
militära elementet varit starkare representeradt inom statsutskottet,
skulle sannolikt icke en sådan skrifvelse, som omförmäles i punkten
b), kommit att föreslås. Jag vill alldeles icke ingå i något ordande
om vare sig huru vida krigshofrätten kan indragas eller ombildas,
eller huru vida icke öfver hufvud taget krigshofrätten, sådan den nu
är organiserad, gifver tillfredställande resultat med minsta möjliga
kostnader.

Skälet, hvarför jag inom utskottet biträdt pluralitetens mening,
är, att denna fråga, såsom kammaren väl erinrar sig, har stått på
dagordningen under en lång följd af år. Under sådant förhållande
och då man ännu icke kommit till någon ståndpunkt, hvarifrån frågan
kan lösas, har jag för min del ansett det vara rigtigt, att en
fråga, vid hvilken fästes en så stor vigt inom Andra Kammaren,
äfven i någon mån uppmärksammas af denna kammare. Man bör,
enligt mitt begrepp, för att man skall kunna vinna något, vara tillmötesgående,
då man så kan, och icke möta kårdt med hårdt. Det
är af detta skäl jag biträdt utskottets förslag, och det är af detta
skäl jag vill hoppas, att Första Kammaren kommer att biträda detsamma.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Det är två saker,
hvarom här är fråga. Den ena är krig skof rättens afskaffande och

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Anslag till den andra är skrifvelsen. Hvad beträffar krigshofrättens afskaffande,
krigshof- har Riksdagen redan förut skrifvit derom till Kong!. Maj:t, och
natten m. w-Rongi Maj:t bär tagit saken i öfvervägande och kommit så långt,
( orts.) att jian nu ^ter gatt Rågan i gång och öfveriemnat den åt lagberedningen.
Saken bar blifvit uppskjuten i afbidan på, hvilken vändning
frågan om arméorganisationen skulle taga. Sedan denna
blifvit, om icke definitivt afgjord, åtminstone tills vidare bestämd,
var rätta ögonblicket inne för Kong!. Maj:t att taga förevarande
fråga om krigskofrätten i öfvervägande. Jag har suttit tolf år i
högsta domstolen såsom militär ledamot, och jag har kommit till
den uppfattning, att hinder visst icke finnes för att behandla s. k.
krigsrättsmål uti en domstol bestående af både civila jurister och
militära ledamöter. Åtminstone går det ganska väl inom högsta
domstolen med dess fem civila och två militära ledamöter. Aldrig
har jag funnit, att den militära uppfattningen, som af de tvenne militära
ledamöterna försvarades, har blifvit underkänd eller förbisedd
af juristerna, ehuru de utgjorde majoriteten i domstolen. Men i rent
juridiska och formella frågor hafva vi militärer naturligtvis underordnat
oss de civila ledamöterna. Jag hyser således icke någon
betänklighet mot att indraga krigshofrätten och lägga de mål, som
tillhöra densamma, under svea hofrätt. Dock vill jag gerna medgifva,
att högsta domstolen har stor hjelp af den utredning, som
sker i krigshofrätten; men samma utredning kommer nog att förebringas
i svea hofrätt.

Hvad skrifvelsen beträffar, tror jag, att den är timligen öfverHödig,
särskildt efter Kongl. Maj:ts skrifvelse till lagberedningen
sistlidne december. Den är nu egentligen endast ett uttryck af eu
nervös otålighet hos eu och annan ledamot i Andra Kammaren öfver
att icke genast få saken afgjord. Jag anser, som sagdt, skrifvelsen
onödig, men å andra sidan är den temligen oskadlig. Helst skulle
jag se, att förslaget om densamma förtolle. Detta tror jag vore
lämpligast, och jag tror icke, att skrifvelsen skall påskynda frågans
afgörande en enda dag.

Herr Alin: 1 likhet med den siste ärade talaren tror jag, att

det är af ganska stor vigt att här skilja emellan de begge frågor,
som under diskussionen berörts, sakfrågan och skrifvelsefrågan.
Med afseende på skälen för och emot krigshofrättens indragning
bär jag icke nu något att yttra, utan låter tills vidare bero vid hvad
i frågan blifvit af Kongl. Maj:t åtgjord!. Men deremot anser jag ej
blott i likhet med den siste ärade talaren, att det är obehötiigt,
utan äfven att det är olämpligt att besluta en sådan skrifvelse, som
föreslås i mom. b). Såsom utlåtandet omförmäler, föreslog statsutskottet
i fjor, att Kiksdagen skulle ingå med en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga frågan om krigshofrättens
indragning under ompröfning. Det förslaget förföll derigenom,
att kamrarne stannade i olika beslut, men Kongl. Maj:t gick i alla
fall statsutskottets mening till mötes genom att lemna det i utlåtandet
omförmälda uppdraget åt lagberedningen, och vidtog sålunda just
den åtgärd, som statsutskottet måste anses hafva afsett med den

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

skrifvelse, det 1892 föreslog. Då saken nu står på denna punkt, Anslag till
synes det, som om det vore minst sagdt obehöfligt, att ett förslag^,äi£%st^m
framkommit från statsutskottet, att Riksdagen skall uttala en önskan /Forta \
om en viss bestämd tid, inom hvilken förslag till Riksdagen skall
inkomma. Jag finner det icke blott obehöfligt, utan äfven mindre
passande, ty man får väl förutsätta, att när Kongl. Maj:t tagit saken
i sin hand, Kongl. Maj:t också skall bedrifva den med tillbörlig
skyndsamhet, och innan det visat sig, att så icke skett, bör man
icke vidtaga en sådan åtgärd som den här ifrågasatta.

På denna grund yrkar jag afslag å utskottets hemställan i
mom. b).

Herr vice talmannen: Jag har under de många år, jag vant
ordförande i statsutskottet, haft såsom regel att icke ofta besvära
kammaren med att afgifva något yttrande. Jag har gjort detta, på
få undantag när, endast när frågor förelegat, som behandlats i den
afdelning, i hvars arbete jag deltagit, eller om frågan varit åt formel
natur eller af större betydelse. Då jag i dag gör ett undantag
från den regel, jag alltid följt, är det derför, att frågan synes mig
hafva en större betydelse, än denna lilla fråga i och för sig sjelf
kan anses hafva.

Om jag ser på denna statsutskottets skrifvelse, har statsutskottet
icke, såsom den föregående talaren säger, begärt, att förslag inom
en viss tid skall framläggas till Riksdagens pröfning, utan utskottet
bar endast begärt, att förslag så vidt möjligt är redan nästa år må
för Riksdagen framläggas. Man må kalla detta otålighet, men frågan
är icke en fråga för dagen, den har varit föremål för Riksdagens
behandling under det nya statsskicket upprepade gånger, ja, redan
under det gamla statsskicket vid 1856—1857 årens riksdag. Således,
fort har frågan icke gått. 1888 afläts Riksdagens skrifvelse i ämnet,
ännu har frågan icke slutbehandlats. Kongl. Maj:t har nu uppdragit
åt lagberedningen att taga frågan om hand, men efter detta långa
tidsförlopp kan det verkligen kallas för stor otålighet att säga, att
man anser frågan vara af den vigt och betydelse, att den om möjligt
bör förekomma redan vid nästa riksdag? Det är möjligt, att
det kan komma att visa sig då, att hvad som skulle sättas i stället
blir dyrare och sämre, men jag tror dock, att det vore lyckligt ur
alla synpunkter, att denna fråga så fort som möjligt kunde komma
till behandling och afgörande.

Men för att motivera, hvarför jag anser frågans betydelse vara
större, än som ligger i denna mycket oskyldiga skrifvelse, vill jag
framhålla, att, såsom kammarens ledamöter behagade erinra sig,
en motion förelåg om indragning af det extra anslaget till krigshofrätten
å 5,000 kronor. I utskottet förekom ett annat förslag, att
binda tillsammans detta anslag med en skrifvelse. Om ett sådant
beslut hade fattats i Andra Kammaren, hvad hade då varit att göra?

Fråga hade naturligtvis uppstått, om gemensam votering skulle ega
rum eller ej. 1 fall, såsom jag antager, Första Kammaren skulle
velat skilja -frågorna åt och''derför afslagit en sådan voteringsproposition,
så är jag fullkomligt öfvertygad om, att medkammaren

N:0 7. 22 Lördagen den 18 Februari.

AJ''s-agh tf1 skulle afslagit voteringspropositionen, om de icke hopbundits. Frårättenmm&an
hade dä förfallit> octl resultatet hade blifvit detsamma som vid
(Forts.) ?tt: ti]1 motionen, eller att de 5,000 kronorna fallit bort. När

jag i utskottet motsatte mig att sammanbinda anslaget med en skrifvelse,
tog jag mig friheten att tillägga, att jag för min del trodde,
att om skrifvelsen modifierades så, som den förekommer i utskottets
betänkande, der det heter »att Kongl. Maj:t täcktes sd vidt modigt
redan för nästkommande Riksdag etc.», så skulle icke Första Kammaren
motsätta sig en sådan skrifvelse, då den redan förut varit
med om 1888 års skrifvelse. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att det är icke för utskottsafdelningen från denna kammare en
oväsentlig sak, att, om den kan träffa — låt oss säga — en öfverenskommelse,
sådan som här skett, den känner, att den eger stöd
af sin kammare, ty om den icke eger ett sådant stöd, förminskas
dess förmåga att arbeta i den rigtning, kammaren önskar, och i ett
utskott, sammansatt af ledamöter från båda kamrarne, kommer den
del deraf, som eger stöd af sin kammare, att vara den starkaste.

Herr von Hedenberg: Då det af mig framstälda yrkandet,
om det bifölles, möjligen kunde medföra förvexlingar i fråga om
huru beslutet skulle lättas, afstår jag från mitt yrkande och instämmer
med herr Alin.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
vidkommande mom. a) i föreliggande punkt endast blifvit yrkadt,
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas.

Sedermera gjordes proposition enligt detta yrkande, och förklarades
densamma vara med ja besvarad.

Vidare anförde herr talmannen, att beträffande mom. b) af
nämnda punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet bemstält, dels
ock afslag derå.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af 2
punkten i sitt utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 18 Februari. 23

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—85;

Nej-21.

Anslag till

3 punkten. nya lag beredningen.

Herr Eken man: Uti den här förevarande punkten har, såsom
kammaren behagade åt betänkandet finna, statsutskottet föieslagit,
att uti de af Kougl. Maj:t föreslagna 35,000 kronor till nya lagberedningen
eu nedsättning matte ske af 2,000 kronor. Flere ledamötei
från första kammaren, deribland jag, hafva icke biträdt detta åt utskottets
majoritet fattade beslut. Jag ber att få beträffande denna
fråga återföra i kammarens minne, att under en lång följd åt är har
anslaget till nya lagberedningen utgjort 40,000 kronor. Vid 1892 ars
Riksdag nedsattes detta anslag till 35,000 kronor. Till innevarande
Riksdag har sedermera Kongl. Maj:ts regering gjort eU förslag, att
anslaget måtte utgå endast med af den förra Riksdagen såsom nödiga
ansedda 35,000 kronor. Skälen för denna nedsättning, om man kan
så kalla, hvad utskottet resonerar i frågan, äro efter mitt förmenande
ytterst svaga. Det väsentliga skälet bestar deri, att utskottet sägei,
icke att icke behof förefinnes af 35,000 kronor, men att en besparing -i detta belopp skulle kunna under eu viss eventualitet ske, nemligen
den eventualiteten, att en eller annan ledamot af lagberedningen afginge,
och att platsen sedan någon tid stode ledig, samt att det
belopp, som på detta sätt skulle kunna besparas, finge användas^ att
fylla det nödigt befuuna beloppet 35,000 kronor. Men jag tillåter
mig säga, att om icke eu sådan ledighet inträffar, ja, då stål- man
der, då blir det en brist. Det tyckes väl annars naturligast och
rigtigast, att riksdagen fyller hela anslagsbehofvet, och att, om en
sådan eventualitet inträffar, man gör en besparing. Jag får säga, att
ja<r tycker, att utskottets hela resonnement i detta tall är mer än
underligt. Jag kan icke finna annat, än att, då icke någon invändning
gjorts emot sjelfva institutionen, nya lagberedningen, eller anslagsbehofvet,
bör man gå den åt Kongl. Maj:t anvisade vägen, och lag
ber derför få yrka att, med afslag å statsutskottets förslag i den
föredragna" punkten, Kongl. Maj:ts proposition matte bifallas.

Herr Aunerstedt: Då statsutskottets pluralitet bland skälen för
den föreslagna nedsättningeu i det af Kongl. Maj:t begärda anslaget
åberopat ett yttrande, som af mig vid förra årets lagtima riksdag
fäldes, må det tillåtas mig att yttra några ord i frågan. Den af
utskottet föreslagna nedsättningeu i lagberedningens anslag betyder,
om jag fäster mig vid dess verkningar, att nya lagberedningen hädanefter
å sitt anslag skulle komma att sakna alla medel till ersättning
åt de tillfälliga ledamöter, som behöfvas för beredningens arbete, för
att detta må kunna anordnas på lämpligaste sätt för ett skyndsamt

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Amm9iJn11 ocb no?SraDt fullgörande af det uppdrag, som till beredningen gifvits.

beredningen Pe 33’000 krouor> som statsutskottets pluralitet velat anvisa åt nya
(Forts.) ''lagberedningen, äro nätt och jemt tillräckliga att lemna tillgång till
betalande åt arfvoden till de ständiga ledamöterna i beredningen,
vaktmästare, hyra och medeltalet af beredningens öfriga expenser.
Beredningens instruktion förutsätter dock, att beredningen vid särskilda
frågors behandling skall kunna förstärkas med särskilda ledamöter.
Derjemte ligger det i sakens natur, att, då beredningen har att
utarbeta lagförslag i ett visst ämne, förundersökningar kunna erfordras,
bvilka det skulle vara en oförsvarlig tidsförlust och slöseri
med arbetskraft att använda de ordinarie ledamöterna att utföra.
1 ör att bevisa detta, torde det tillåtas mig att anföra ett exempel,
hemtadt från° det ämne, som enligt Kong!. Maj:ts föreskrift skall
utgöra föremål för beredningens arbete näst efter'' det, hvarmed den
nu är sysselsatt. Ämnet är — som herrarne veta — just det, i
hvilket kammaren i nästföregående punkt fattat beslut. Det gäller
nemligen en undersökning om möjligheten att indraga krigshofrätten
och, om en sådan indragning kan ske, uppgörande af förslag till hvad
som skall ^ sättas i stället. Det torde ligga i öppen dag, att för utförande
åt detta arbete det kan vara behöflig! att åstadkomma en
utredning om formerna för krigsdomstolarne i äldre tider och i andra
kulturländer, hvilket arbete det skulle vara ett slöseri med arbetskrafter
att utföra genom någon af beredningens ledamöter, då denna
förberedande undersökning allt för väl med fördel kau utföras af eu
yngre jurist, van vid dylika arbeten. Likaledes ligger det ej utom
möjlighetens gränser att för upprättande af förslaget till krigshofrättens
ombildning det kan för lagberedningen vara lämpligt och behöfligt att
såsom tillfällig ledamot vid behandlingen af denna fråga påräkna en
militär eller eu jurist, erfaren inom den militära rättskipningens
område. Om anslaget till beredningen bestämmes till 33,000 krouor,
skall ingendera af dessa nu nämnda åtgärder kunna af beredningen
föreslås eller af Kongl. Maj:t beviljas, så framt icke Kongl. Maj:t
vore i tillfälle att från annat håll anvisa medel, hvilket väl icke kan
vara lämpligt i fråga om en institution sådan som nya lagberedningen,
och måhända äfven komme att föranleda anmärkning från vissa håll
inom Riksdagen. För ögonblicket finnas inga bespariugar å lagberedningens
anslag att tillgå, ty såsom vi se i eu följande punkt af
statsutskottets betänkande, är det föreslaget, att den från föregående
år tillgängliga besparingen ä lagberedningens anslag skall i.sin helhet
användas till ersättande åt statskontorets förskott för kyrkolagskomiténs
arbete, och för närvarande finnes ej någon ledighet inom lagberedningen.
Det förefaller ock något inkonseqvent, att just samma sida
inom Riksdagen, hvilken förut uttalat anmärkning deremot, att lagberedningens
platser syntes val mycket användas såsom trappsteg
för ledamöterna till andra befattningar, nu förordar att, för åstadkommande
af tillgångar till bestridande af utgifter, bvilka beredningens
instruktion förutsätter såsom nödiga och lämpliga, Kongl. Maj t skulle
vara betänkt på ombyte af ledamöter i beredningen och dröja med
tillsättande af ledamotsplatser derstädes för att bespara arfvoden,
oaktadt sådant icke skulle vara fördelaktigt för arbetets fortgång.

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Dessa skäl synas mig kraftigt mana dertill, att Första Kammaren Anslag till
för sin del bifaller Kongl. Maj:ts proposition och sålunda anvisar J^Lmnen.
medel till upprätthållande af lagberedningens verksamhet under den (Fort9V)
form, som ovilkorligen är mest bidragande till ett skyndsamt och
säkert resultat af beredningens arbete.

Friherre von Krm mer: Det är just icke behagligt att hår i
kammaren uppträda för att föreslå en afprutning af 2,000 kronor ä
Kongl Maj:ts förslag. Jag medgifver, att det är bra litet, och att,
då man ej vill pruta mera, det ligger nära till hands att säg-a, att
då vore det så godt att ej pruta något alls. Men denna prutning är
dock ej föranledd blott af en sådan der småaktig besparingslust; den
bar nog djupare rötter. Den är egentligen beroende derpå, att inom
utskottet och först inom afdelningen gjorde sig mycket gällande
den tanken, att de extra anslagen i allmänhet ej borde lemna några
besparingar, att det vore mot anslagens natur, hvilket också borde
föranleda, att den besparing, som nu finnes å detta extra anslag,
borde, på sätt i en följande punkt blifvit föreslaget, användas ända
till sista öret — ja, deri misstager jag mig dock, ty det kommer att
stå qvar 9 öre. På grund af denna åsigt, att anslaget icke borde
lemna några vidare besparingar, höll också den åsigten på att göra
sig gällande, att detta anslag skulle sättas ned till 25,000 kronor,
och i stället anvisas de 9,700 kronorna till betäckande af resten. Jag
fann mig cj kunna annat än på det allra lifligaste sätta mig emot
en sådan nedsättning, väl inseende, att om eu gång anslaget blifvit
nedsatt till 25,OCX) kronor under den skenfagra förevändningen, att
man tillika anvisat en besparing, så funnes nästa år ingen besparing,
och det skälet vore bortfallet, men att få upp anslaget igen frän

25,000 kronor, skulle nog det oaktadt icke hafva sig så lätt. Det är
derför jag för ingen del ville hafva en sådan nedsättning och helst
skulle hafva hållit mig till Kongl. Maj:ts förslag om 35,000 kronor,
men då Kongl. Maj:t räknat ut i detalj, att det icke skall gå åt mer
äu 33,000 kronor, så tror jag, att här kan tillämpas det gamla ordspråket,
att man alltid bör tala sanning, men att all sanning ej är
helsosam att säga. Nu har emellertid Kongl Maj:t sagt, att lagberedningen
i det hela ej kostar mer än 33,000 kronor, och de små
extra utgifter, som den siste ärade talaren omnämnde, komma otvifvelaktigt
att kunna betäckas genom besparingar. Skulle det verkligen
vara så, som den siste ärade talaren antydde, att på dessa 2,000
kronor berodde, om vi skulle fä ett förslag om krigshofrättens afskaffande
nästa år, då vore det sannerligen för tidigt att pruta nu,
men jag kan ej finna annat, än att då Kongl. Magt har räknat ut
att det går åt 33,000 kronor till löpande utgifter, äfven för betjening
och skrifmaterialier m. in., och då det är praxis, såsom deu siste
ärade talaren vid ett annat tillfälle upplyste, att, när eu fråga behandlas
och någon vakans inträffar, den ej fylles förr, än frågan är slutligen
afgjord, och en besparing sålunda uppkommer, så tager jag lör
alldeles gifvet, att under årets lopp någon sådan besparing inträffar,
som kan räcka till dessa smärre utgifter. Det är, så att såga, på
grunderna till Kongl. Maj:ts förslag, som man kommer till ett sådant

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Anslag till resultat. Kongl. Maj:t har begärt 35,000 kronor, men grundlaget för
hans begäran är den uträkning, lian gjort, att det icke behöfves mer
(Fortfff* än 33,000 kronor. Det var på denna grund, utskottet stödde sig, och
or 8 på denna grund är det också, som jag fortfarande, till den kraft
det kan hafva, yrkar bifall till utskottets förslag i förevarande punkt.

Herr Tamm: Den siste talaren yttrade, att det var icke af någon
småaktig sparsamhetslust, som detta anslag blifvit nedsatt, och han har
rätt. Jag ber att få återkalla i kammarens minne, huru denna fråga
behandlades vid föregående riksdag. Då hade några utskottsledamöter
reserverat sig mot statsutskottets förslag att nedsätta detta anslag till

35.000 kronor. Derpå svarade inom denna kammare herr statsministern:
Jag kan i år gå in på detta, med vilkor att anslaget åter liöjes nästa
år. Alltså skulle, tyckes det, konseqveusen bjudit, att Kongl. Maj:t
återkommit med en begäran om 40,000 kronor, men den skenbara
nedsättningen till 35,000 kronor är rigtig derför, att ordföranden i
lagberedningen i fjol uppbar 10,000 kronor, men nu uppbär blott

5.000 kronor. Alltså har Kongl. Maj:t vidhållit den åsigt, han då
uttalade, att anslaget måste åter höjas till det normala beloppet, ty
detta är nu 35,000 kronor.

Min ärade kamrat i utskottet yttrade äfven, att Kongl. Maj:t sjelf
har räknat ut, att utgifterna gå till 33,000 kronor, och deruti har han
icke rätt. Nej, Kongl. Maj:t har sagt, att de allra oundgänglig aste
fasta utgifterna gå till 33,000 kronor, och att han behöfver något
derutöfver, för att, såsom herr Annerstedt sade, betala sådana personer,
som inkallas för att gifva upplysningar. För denna utgift,
som icke kan på siffran beräknas, behöfves återstoden af de 35,000
kronorna.

Dessutom ber jag få fästa kammarens uppmärksamhet på, att vi ej
spara in ett enda öre genom denna nedsättning, ty det som blir öfver,
det har Riksdagen sin fulla beslutanderätt öfver. Jag kan då ej förstå,
hvarför man i detta fall skulle göra en nedsättning. Har utskottet
möjligen haft en önskan att, så att säga, bereda lagberedningen
svårigh. ter, att uttala missnöje mot densamma, då finner jag
detta vara ett högst olämpligt sätt, och jag säger, likasom i statsutskottet,
att har man eu oduglig häst i stallet, så skjuter man den
för pannan, men man sätter den ej på svältkur. Derför, och dä
regeringen förra året uttalade att detta behof var oundgängligt, vill
jag ej vara med om en sänkning i detta fäll, hvarpå Riksdagen
ingenting vinner, och att så att säga mottaga den nye ordföranden i
lagberedningen med en sådan klatsch.

Herr Bohnstedt: Då jag inom utskottet biträdt dess förslag, må
det tillåtas mig att i någon mån söka försvara detsamma. Jag skall
då bedja få belysa denna fråga med några siffror, enär jag tror,
att de bäst tala för saken. Vi se dä, att 1889 voro omkostnaderna
för nya lagberedningen 32,953 kronor, 1890: 34,696 kronor, 1891:
32,606 kronor och 1892: 35,385 kronor; således i medeltal under dessa
fyra år 33,900 kronor.

Det årliga arfvodet till lagberedningens ordförande var da

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

10.000 kronor, nu deremot har Kongl. Maj:t i skrifvelse den 31
nästlidne december bestämt ordförandens arivode till 5,000 kronor,
och Kongl. Maj:t har sjelf uppgjort planen lör lagberedningens verksamhet
och beräknat dess behof. Jag tror således, att kammaren
icke hör alltför hardt bedöma utskottets ledamöter, som halva skyldighet
att granska siffrorna och, när de finna siffrorna rigtiga, anse
sig äfven hafva skyldighet att låta dem tala. Med stöd af dessa
siffror och med stöd åt Kongl. Maj:ts eget uttalande om de 33,000
kronorna, ber jag att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Jag säger här detsamma som jag sade
inom statsutskottet, nemligen att herr Tamms hästkur att skjuta ned
hela lagberedningen vill jag icke vara med om. Hans misstanke, att
det skulle ligga något sådant, som han uttalade, under det tillstyrkande,
som vann utskottets majoritet, tror jag var ogrundad. En
sådan nedsättning från 35,000 kronor till 33,000 kronor kan icke vara
afsedd att åstadkomma ett sådant resultat, som hela lagberedningens
afskaffande. Denna nedsättning är grundad på de skäl, som Kongl.
Maj:t anfört, och såsom den siste talaren, med sina för liera år uppgjorda
siffror, visade, bör en sådan medeltalsberäkniug åt 33,000
kronor vara den rigtiga, och denna summa således tillräcklig.

Det har alldeles icke varit någon afsigt att gå nya lagberedningen
in på lifvet. Vare det långt ifrån att jag skulle vilja vara
med derom, utan det är blott, om man så vill, en något långsträckt
lust att icke anslå mera än det, som är ytterst nödvändigt, i förening
med den mera principiella åsigten, att man icke önskar, att de extra
anslagen skola gifva någon behållning. Man bör derför icke fästa sä
stor vigt vid utskottets förslag, utan blott betrakta det såsom det
föreligger, nemligen såsom en nedsättning från 35,000 kronor till

33.000 kronor. Onekligen hade det varit värre, om något sådant
förslag framkommit, som afsett en nedsättning till 25,000 kronor, och
att anvisa resten från besparingarna.

Jag tror således, att det knappt kan vara skäl, att Första
Kammaren drift er denna fråga till gemensam votering, enär det torde
vara otvifvelaktigt, att Andra Kammaren icke ger mer än 33,000.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Fränekel: Jag tror, i motsats mot den siste ärade talaren,
att, ehuru den summa, hvarom här är fråga, är liten, det dock är
högst angeläget att Första Kammaren låter denna punkt ga till
gemensam votering. Här föreligger nemligen, så vidt jag kan finna,
alldeles icke frågan om, huru vida detta anslag skall bestämmas till

35.000 kronor eller till 33,000 kronor, utan här föreligger frågan,
huru vida man gillar att nya lagberedningen finnes eller icke finnes,
huru vida man gillar att denna lagberedning får arbeta på ett sätt,
som kan tillgodose de ändamål, för hvilka den nya lagberedningen
är tillsatt.

Går man nu till motiven för utskottets afstyrkande hemställan,
så äro dessa hufvudsakligen tvenne. Det första motivet säger, att
Kongl. Maj:t förklarat sig behöfva eudast 33,000 kronor. Men laser

Anslag till
nya lagberedningen.

(.Forts.)

N:o 7. 28 Lördagen den 18 Februari.

Anslag till man den kongl. propositionen såsom den bör läsas, så står der icke
beredningen s^? utfu ^ei st‘u''> att Kongl. Maj:t ansett sig nödvändigt behöfva
(Forts) ^essa 33,000 kronor för de kända utgifterna, men derutöfver behöfves
ett anslag på 2,000 kronor för ändamål, kvilka, såsom vi nyss hörde
af herr Annerstedt, vore för lagberedningens arbeten nödvändiga,
önskliga, billiga och nyttiga.

Går man sedan till det andra motivet, så stödjer sig detta på
hvad dåvarande ordföranden för nya lagberedningen under förlidet
år yttrade, då denna fråga var före i Första Kammaren. Men ser
man i protokollet, finner man, att detta yttrande är något alldeles
annat än det, som utskottet velat använda såsom motiv för nedsättningen.
På ett ställe i protokollet säger dåvarande ordföranden för
nya lagberedningen, då han yttrar sig om anslaget, följande: »Med
den organisation, lagberedningen sålunda erhållit, är det uppenbart,
att ett anslag af 35,000 kronor för framtiden är alldeles otillräckligt».
Huru man af ett sådant yttrande kan draga den slutsatsen, att dåvarande
ordföranden för lagberedningen sagt, att en nedsättning till

33,000 kunde vara på sin plats, kan jag, för min del, icke förklara.

Då jag förfäktat denna ståndpunkt inom utskottet, har jag ansett
mig böra äfven inför kammaren framlägga densamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kongl. Majds proposition
och afslag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, törst på bifall till utskottets
hemställan och vidare på bifall till Kong!. Maj:ts framställning i
ämnet; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Understöd åt 4 punkten,
förbättrings kolonien

vid Herr Stråle: Af handlingarna inhemta vi, att genom ett an Mall.

s]ag af 15,000 kronor, som i åtskilliga år utgått till kolonien Hall,
har koloniens skuld förminskats derhän, att den, vid bokslutet den
1 juli 1892, utgjorde endast 22,078 kronor 61 öre. Med beräkning
deraf, att äfven för innevarande år enahanda anslag af 15,000 kronor
är beviljadt, antages att koloniens skuld den 1 juli i år uppgår endast
till 7,078 kronor 61 öre. Koloniens styrelse framhåller emellertid
det oundgängliga behofvet af åtskilliga förbättringar vid kolonien.
Kök och matsalar äro otillräckliga, och dessutom erfordras en
lämplig byggnad till smedja och verkstad för gröfre slöjd. Dessa
behof hafva vitsordats af samtlige vederbörande, och Kongl. Maj:t
bär med anledning deraf äskat, att anslaget till kolonien Hall måtte
för år 1894 fortfarande få utgå med 15,000 kronor. Statsutskottets
majoritet har emellertid icke varit af samma tanke.

Statsutskottet säger: »sedan koloniens kapitalskuld blifvit genom
Riksdagens mellankomst gulden, synes förvaltningen af denna inrättning
böra så ordnas, att bidrag från Riksdagens sida icke vidare
må erfordras». Det synes således, som om denna majoritet ansåge

Lördagen den 18 Februari 29 N o 7.

kolonien vid Hall såsom en vanlig välgörenhetsinrättning, der hus- Understöd åt
hållningen bör så ordnas, att inkomsterna räcka till utgifterna. Vis- {ohnim^d
serligen är kolonien Hall en välgörenhetsinrättning, kanske en af de Hau
vigtigaste välgörenhetsinrättningar i vårt land, ty den afser att från (Forts )
förderf och undergång rädda ett stort antal af de ynglingar, som
inkommit på brottets bana; och just derför bör den kunna påräkna
hjelp äfven ifrån statens sida.

Den 16 november 1892 utgjorde elevantalet 171. Deraf voro 36
nykomna under förvaltningsåret. Huru beskaffade äro dessa nykomna?
Jo, 29 hafva varit tilltalade för olofliga tillgrepp, upprepade
gånger, delvis med inbrott eller ur annans påhafda kläder, 1 för
mordbrand och tillgrepp, 1 för osedlighet och 5 för sysslolöst vagabondlif
och grof vanart.

I många år har jag, dels officielt och dels enskildt, följt koloniens
verksamhet och tillåter mig derför uttala det omdöme, att
denna verksamhet i allmänhet varit ganska tillfredsställande.

Koloniens statistik utvisar, att 304 ynglingar blifvit från kolonien
utskrifva. Af dessa hafva visserligen 31 eller 11,79 procent
blifvit lagförda för brott och 2 eller 0,7 o procent hafva såsom lösdrifvare
dömts till tvångsarbete, hvarjemte 7 eller 2,6 7 procent äro
sysslolöse eller uppehålla sig med tillfälligt arbete och 5 eller 1,9
procent äro mycket begrina på dryckenskap, men om de öfrige 218
eller 82,8 8 procent, bland hvilka dock 3 numera adidne inberäknas,
hafva icke annat än tillfredsställande underrättelser ingått.

Styrelsen säger vidare:

»Elevernas uppförande har i allmänhet under ifrågavarande tid
varit ganska godt. Förseelser och afvikelse!- från gällande ordningsföreskrifter
hafva emellertid förekommit och kunna, efter hvad erfarenheten
under föregående tid ådagalagt, i de allra flesta fall, om
ock stundom indirekt, tillskrifvas de mera förhärdade och otillgänglige
elever, hvilka antingen kort före den för inträde å kolonien
föreskrifua åldersgränsen och sålunda vid mera framskriden ålder
intagits, eller ock dem, Indika genom inrotad böjelse för ett kringstrykande
lif icke äro mottaglige för vård och uppfostrande behandling
under samma former och med de medel, som för det stora flertalet
af koloniens elever visat sig verksamma».

När koloniens styrelse varit i tillfälle att konstatera, att 82 procent
af de utskrida eleverna visat ett godt uppförande, dä kan man
med fullt skäl säga, att ett ganska tillfredsställande resultat vunnits.

Jag tror mig också kunna, utan fara för misstag, påstå, att om dessa
82 procent icke varit i tillfälle att genomgå förbättringskursen, både
många af dessa ynglingar helt säkert genom ökadt antal brott och
högre fångvårdskostnader tillskyndat staten utgifter till vida betydligare
belopp än ett årligt anslag af 15,000 kronor. Den moraliska
vinsten ligger öppen för hvar och eu, att ett så stort antal ynglingar
kunna anses vara återgifva åt samhället.

Redan 1864 års strafflag stadgar, att minderåriga barn, som blifvit
med brott beträdda, skola kunna intagas å allmän uppfostringsinrättning,
om tillgång dertill tinnes. Denna tillgång står ännu på
papperet, ty det finnes icke någon sådan allmän inrättning; men huru

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Understöd Olyckligt är det icke då, att enskilda personer tagit initiativ till och
y o; b d Kring s - å y ä g a b ra g t en sådan uppfostringsanstalt.

° °HnU Vl Om en statsinstitution anordnas för ändamålet, är det högeligen
(Forts) att befara, att denna inrättning i det allmänna begreppet blir ansedd
som en fångvårdsanstalt oofi att de, som efter föreskrifven kurs
blifva utskrifna, komma att betraktas som frigifna fångar. Hvad
inverkan detta har på möjligheten för dem att återgå till samhället,
kan hvar och en lätt tänka sig.

Jag säger ännu en gång, huru lyckligt att en sådan inrättning
kommit till stånd! Med bidrag från landsting, kommuner och enskilda
och genom statsanslag och tillskott från långvårdsanstalternas
besparingskassor har denna koloni uppehållits. Såväl kolonien som
dess räkenskap stå under offentlig kontroll.

Om, såsom utskottets majoritet vill, eu del af det utaf Kongl.
Maj:t begärda anslaget vägras, måste ju ett sådant beslut ovilkorligen
leda derhän, att kolonien antingen blir tvingad att å nyo skuldsätta
sig eller också minska elevantalet. Styrelsen upplyser,»att ehuru
elevantalet ökats ifrån 150 till 171, hafva utgifterna för förvaltningen
likväl icke blifvit större. Det är kostnaden för utsprungen,
som tynger på budgeten.

Statsutskottet säger vidare:

»Bifall till förevarande framställning i denna del är, enligt utskottets
mening, icke tillrådligt äfven från den synpunkten, att ett
sådant bifall måste befaras kunna leda till andra liknande anslagsfordringar
icke blott från koloniens styrelse utan jemväl från andra
håll.»

Hvad kolonien Hall angår, hoppas jag, att en hemställan om
statsanslag alltid kommer att ega rum. Och kan det vara staten
värdigt att ej med anslag understödja koloniens lyckade verksamhet?

Ett önskuingsmål beträffande denna verksamhet återstår, hvilket
jag ofta officielt och enskildt framhållit, det nemligen, att på koloniens
ganska vidsträckta område torpen anordnas så, att förtroendeingifvande
elever kunna der på viss tid, före utskrifningen, blifva
anstälda såsom vanliga drängar och åtnjuta all den frihet, som kan
ega rum utan annan kontroll än tillsyn af eu husbonde, bosatt utom
inrättningen.

Det är tydligt, att en stor olikhet förefinnes, om elever utskrifvas
direkt från kolonien, eller om eleverna hafva intyg, att de en
viss tid, t. ex. 6 månader, varit i tjenst hos eu torpare och under
denna tid skött sig ordentligt. Jag vågar påstå, att skilnaden är
ganska väsentlig.

Visserligen har koloniens styrelse sökt bereda åtskilliga förtroendegifvande
ynglingar större frihet, men enligt min tanke äro tillfällen
dertill icke tillräckliga.

Då nu denna kammares samtliga ledamöter inom utskottet reserverat
sig emot beslutet, hoppas jag med tillförsigt, att kammaren
bifaller den kongl. propositionen, hvarom jag vördsamt anhåller.

Friherre von Kraemer: Då frågan om kolonien Hall första

gången förevar här i kammaren, jag vill minnas att det var år 1879,

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari

lydde det kong]. förslaget på, att i anslag till kolonien Hall skulle Understöd åt
gifvas 50 öre per dag för hvarje elev. Tillika antyddes, att e^»*»7on<e»*
vore fråga om att inrätta eu hel mängd sådana anstalter, och att kolo- Hall.1

nien Hall egentligen var så att säga det törsta steget, och att man (Forta.)
sedermera skulle etablera ett helt system af sådana »hallar» öfver
allt i landet, med anslag och understöd från statens sida.

En numera afliden ledamot af Andra Kammaren, herr Key, var
den, som först opponerade sig häremot, och här i kammaren tillkom
då mig skyldigheten att försvara statsutskottets afstyrkande i denna
sak. Statsutskottets afstyrkande bifölls, och Riksdagen beslutade icke
något sådant tillskott. Men Kongl. Maj:t gaf dock redan samma år,
vill jag minnas, ur fångvårdsanstalternas besparingskassor samma
anslag, som blifvit afslaget af Riksdagen, eller 50 öre per dag för
hvarje elev. Kolonien Hall fortfor således att lefva, men den stora
ansatsen att öfver hela landet inrätta eu mängd sådana anstalter var
afstyrd.

Jag hemställer till eder, mine herrar, om det, helst i dessa betryckta
tider, hade för budgeten varit nyttigt att man nu haft ett
sådant system. Det både nästan blifvit eu hufvudtitel för sig sjelf.

Sedermera, år 1883, förekom denna fråga för andra gången här
i kammaren. Det begärdes då icke dessa 50 öre per dag för hvarje
elev, eftersom de redan voro anvisade af fångvårdsanstalternas besparingskassor,
men det begärdes, att den skuld, som inrättningen
åsamkat sig, skulle afbetalas med ett årligt anslag ifrån Riksdagen
af 15,000 kronor under 12 års tid. Anslaget skulle vara till afbetalning
å kapitalet och betalning afränta. Jag var då oförhindrad
att deltaga i tillstyrkandet häraf, tv saken hade då inskränkts till
denna enda inrättning. Att denna gjordes skuldfri, då den var afsedd
för ett i allmänna lagen antydt ändamål, och då den särskilt
mycket anlitades vid rättskipningen i Stockholm, det föreföll mig
lämpligt.

Nu anföres såsom särskild förtjenst, att det har gått ett år fortare
med skuldbetalningen. Detta torde dock till stor del komma deraf,
att utskott och Riksdag mer och mer accentuerat, att anslaget skall
användas till kapitalatbetalning. Vid sistlidne riksdag angafs också
alldeles bestämdt, att hela beloppet skulle användas till afbetalning
af kapitalet. Derå återstår derför icke mera än något öfver 7,000
kronor. Också kan det ju icke vara någon fråga om, att icke ett
anslag till detta belopp borde gifvas, och derom bär icke heller inom
utskottet varit någon tvekan. Men uti anförandet till statsrådsprotokollet
rörande denna sak omförmäles, att styrelsen för kolonien Hall,
utom den slutliga betalningen af skulden, önskar åtskilliga nybyggnader.
Det nuvarande köket och matsalarne i källarvåningen tycker
styrelsen icke om. Den älskar icke »våningen inunder». Den vill
hafva särskilda byggnader för detta ändamål. Jag är icke i tillfälle
att genom någon på stället tagen kännedom kunna intyga, att
dessa byggnader äro nödvändiga, och jag böjer mig således för styrelsens
mening i det fallet och antager, att de äro nödvändiga. Jag
är också af den tanken, att, då vi nu sedan år 1883 årligen anslagit

15,000 kronor till den ifrågavarande inrättningen, vi äfven i år böra

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Understöd åt gorå det. Jag skulle dock för min del hafva önskat, att det strax
kolonier^vid &)orts ett sådant förbehåll, som ifrågasattes under diskussionen

Hall. i statsutskottet. Det skulle hafva stått någonting af ungefär följande
(Forts.) lydelse: »Härmed har utskottet velat uttrycka den mening, att förvaltningen
af inrättningen bör så ordnas, att vidare bidrag från Riksdagens
sida icke må erfordras». Detta alternativ föll emellertid, och
det som nu utgör utskottets förslag antogs, och dermed förföll den
nämnda anmanande motiveringen.

Jag har velat anföra detta, på det att man, i fall man erinrar
sig mina föregående uppträdanden i denna fråga, icke må undra på,
att jag nu är med om anslaget i sin helhet. Jag är eu vän af
kolonien Hall, men en kylig vän, och jag skulle önska, att denna
inrättning så stälde sin ekonomi, att den, sedan den fått så många
och kraftiga handtag af staten, hädanefter kunde reda sig sjelf.

Då jag emellertid denna gång icke lyckades genomdrifva min
särskilda åsigt angående denna lilla mellansats, som bort införas
framför det slutliga tillstyrkandet af de 15,000, och då jag icke heller
ansett denna min åsigt vara af så stor vigt, att den borde göras till
föremål för en särskild reservation, så har jag slutit mig till de öfrig^
ledamöternas inom utskottet reservation, och kan nu äfven sluta
mig till yrkandet om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lundin: Nekas kan ju icke, att det är olyckligt att vi

här i landet skola vara i behof af en sådan inrättning, som den nu
ifrågavarande kolonien Hall. Men att den haft mycken nytta med
sig och räddat ofantligt många fallna ynglingar och derigenom varit
till stor nytta för samhället, derom "kunna vi väl alla vara ense.
Man har från flera håll velat påstå, att en misshushållning med medlen
egt rum. Verkliga förhållandet är dock, såsom också den näst
föregående talaren anförde, att elevernas antal ökats utan att kostnaderna
derför blifvit större. Styrelsen har äfven framhållit, att behofvet
af vissa nybyggnader är synnerligen trängande. Att nu göra
en inskränkning i anslaget till denna inrättning tror jag icke vara
välbetänkt. Då kolonien fått betala sin skuld, kan ju statens bidrag
minskas, men icke nu. Den förste talaren har så varmt och vältaligt
skildrat denna institutions många fördelar och stora och välsignelsehringande
verksamhet för samhället, att jag nu skall inskränka
mig till att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och
afslag på utskottets hemställan.

Friherre von Krsemer: Blott ett par ord! Jag hade icke tänkt
ingå i något svaromål angående antalet åt de genom koloniens åtgärd
räddade med anledning åt den förste ärade talarens yttrande,
att det var 89 procent af de från inrättningen utskrifue, som blifvit
definitivt räddade; men när den siste ärade talaren skärpt detta
yttrande till att det är ett »ofantligt» antal unge män, som blifvit
räddade, så nödgas jag dock, för att man icke skall fä öfverdrifua
föreställningar om saken, framkomma med en sifferuppgift. Såsom i
styrelsens egen berättelse nämnts, har antalet elever, som från början
af koloniens verksamhet blifvit derifrån utskrifne till tjenst eller

N o 7.

Lördagen den 18 Februari. 33

annan verksamhet, utgjort 263, af hvilket antal, såsom den förste Understöd åt

talaren nämnde, 82 procent blifvit definitivt räddade. Hvad gorå

dessa 82 procent? Det är 218 stycken. Hall.

Ett resultat af 218 räddade vill jag hvarken ur statsrättslig eller (Forts.)
religiös synpunkt ringakta, men icke kan det kallas stort och allra
minst ofantligt efter 16 x/2 års verksamhet och med så stort statsunderstöd.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande punkt endast yrkats, att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnäninda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

5:te punkten. Gäldande af

förskott till

Herr Bergström: Här är fråga om att godtgöra förskott, som en komité.

statskontoret enligt särskilda kongl. bref utbetalt till komitén för utarbetande
af förslag till lagbestämmelser med anledning af framställningar
af kyrkomötet och Riksdagen rörande ändring i kyrkolagen
m. m. Dessa förskott uppgå tillsammans till 21,026 kronor 40 öre.

Kongl. Maj:t har föreslagit, att dessa förskott skulle gäldas på det
sätt, att af en befintlig besparing å anslaget till nya lagberedningen
9,717 kronor 49 öre, borde användas ett belopp af 9,026 kronor 40
öre och att Riksdagen skulle på extra stat anvisa hvad derutölver
erfordrades eller 12,000 kronor. Det är detta förslag, hvaröfver statsutskottet
haft att yttra''sig och hvaröfver utskottet yttrat sig på följande
sätt: Sedan utskottet förmält, att enligt hvad af statsrådsprotokollet
framgiuge, den tillgängliga besparingen från föregående år ä
anslaget till nya lagberedningen uppginge till 9,717 kronor 49 öre,
men att, då Kongl. Maj:t icke föreslagit att använda hela detta belopp
utan endast 9,026 kronor 40 öre till betäckande af förskottet
till kyrkolagskomitén, såsom besparing å anslaget till nya lagberedningen,
ett belopp åt 691 kronor 9 öre komme att qvarstå, yttrar
utskottet, att »utskottet hyser den uppfattning, att uppläggande af
besparingar å extra anslag för ändamål, sådana som nya lagberedningen,
icke bör förekomma, utan hvad som ej för året åt det extra
anslaget erfordras i stället bör användas för statsregleringen, och att
utskottet derför ansett lämpligt, att jemväl berörda återstod, 691 kronor
9 öre, användes för gäldande af ifrågavarande förskott». Utskottet
hemställer derför, att Riksdagen må, för gäldande af statskontorets
förskott till omförmälda komité, dels medgifva att besparingarna
å nya lagberedningens anslag vid 1892 års slut, 9,717 kronor 49 öre,
må dertill användas, dels ock anvisa på extra stat för år 1894 ett
belopp af 11,309 kronor.

Första Kammarens Frat. 1893. N:o 7.

N:o 7. 34 Lördagen den 18 Februari.

Gäldande af Mot detta statsutskottets resonnement och förslag har jag för
förskott till mjn (jei ingenting att invända. Jag kan erkänuua det rigtiga i den
en om e. aj. skottet uttalade åsigten, att det icke är lämpligt att upplägga
( or besparingar på extra anslag, utan att hvad som uppkommer i besparing
å sådana anslag bör användas till statsreglering^.

Men jag kommer nu till något, hvaremot jag har mycket att
anmärka. Statsrådet och chefen lör justitiedepartementet har för
Kongl. Maj:t redogjort för de olika sätt, hvarpå ifrågavarande förskott
skulle kunna gäldas. Han omnämner, att en utväg vore att
använda besparingarne å de ordinarie anslagen under kufvudtiteln
såsom någon gäng tillförene skett, men han fäster tillika uppmärksamheten
på, att det icke vore lämpligt att nu förfara på samma sätt
med dessa besparingar, enär Kong!. Maj:t den 31 december förlidet
år af desamma anvisat ett belopp af 17,500 kronor att användas till
svea hofrätts förstärkning med en öfvertalig division under ett år,
räkuadt från och med den 1 september 1893. Han föreslår derför
det sätt för betäckande af ifrågavarande förskott, som jag omförmält.

Af denna redogörelse, hvilken jag för min del anser vara gjord
för Konungen och icke för statsutskottet, har statsutskottet tagit sig
anledning att inlåta sig i åtskilligt löst, jag vore frestad säga prat,
man säger resonnement, hvarmed utskottet helst bort hålla inne och
hvilket icke hade förtjent något bemötande, om icke dess innebörd
vore, att statsutskottet ansåg Riksdagens rätt hafva blifvit för
nära trädd derigenom, att Kongl. Maj:t på egen hand anordnat en
division till förstärkande af svea hofrätt under ett år, utan att anlita
Riksdagens medverkan derför. Statsutskottet yttrar nemligen, att
Kongl. Maj:t under hvarje af de tre föregående åren 1890, 1891 och

1892 begärt extra anslag för upprätthållande af en sådan sjunde division
och att, när 1892 års riksdag beviljade det då begärda anslaget
af 17,500 kronor för året 1 september 1892—31 augusti 1893, Riksdagen
uttalade den förväntan, att den då ännu befintliga balanseu af
till hofrätteu instämda och vädjade mål måtte under åren 1892 och

1893 varda i det närmaste afarbetad och att således vidare anslag
för ändamålet än det dä beviljade icke komme att erfordras. Nu
har Riksdagens förväntan icke gått i fullbordan; den har slagit fel
och Kongl. Maj:t har således rätteligen handlat, då Kongl. Maj:t förstärkt
hofrätten med eu öfvertalig division för ytterligare ett år.
Detta har emellertid icke varit i statsutskottets smak. Det säger:
»När emellertid hofrättens förstärkning med en öfvertalig division af
Kongl. Maj:t den 31 sistlidne december pröfvats erforderlig jemväl
för år 1894 — (det vill rätteligen säga, för året från och med den 1
september 1893 till den 1 september 1894) — har Kongl. Magt, i
stället för att, på sätt vid tre föregående riksmöten egt rum och sålunda
synes äfven i detta fall lämpligen hafva bort ske, af Riksdagen
äska extra anslag för denna division, anvisat erforderligt belopp af
besparingarna å de ordinarie anslagen under kufvudtiteln, till följd
hvaraf endast en del af dessa besparingar är disponibel för täckande
af omförmälda förskott.»

Hade nu på sätt, efter hvad jag försport, varit i fråga, i stället
för ordet »lämpligen» stått »rätteligen», så hade statsutkottets missgrepp

Lördagen den 18 Februari.

N:o 7.

vant ännu större än nu, men i alla fall innebär yttrandet ett för-Gäldande af
nekande af Kong! Majrts obestridliga rätt att efter behof förstärka förskott till
arbetskrafterna i rikets kollegier och hofrätter. Det är eu befogenhet, m omt*-som Kongl. Maj:t hittills obestridligen ansetts ega och hvaraf Kongl. tF''orts ''
Maj:t också oklandradt begagnat sig. Sådant sker årligen i hvad angår
kammarrätten. Men då kostnaden för denna rätts förstärkning är så
obetydlig, att Kongl. Maj:t kan bestrida den utan att vända sig till
Riksdagen, får Riksdagen ingen framställning derom. Nu är dess
värre justitiedepartementet ett fattigt departement. Besparingarna å
de ordinarie anslagen under andra hufvudtiteln äro de minsta som
finnas i något departement. Anledningen, hvarför Kongl. Maj:t under
hvarje af de tre föregående åren begärt extra anslag till förstärkning
af svea hofrätt med eu sjunde division har varit brist på medel.

Derför har anslag begärts. Då Kongl. Maj:t funnit sig vara i tillfälle
att reda sig utan att begära extra anslag, så hade, synes mig, statsutskottet
bort vara tacksamt derför och icke inlåtit sig i något klander.
Men pudelns kärna är, att statsutskottet förmenar, att Kongl.

Maj:t icke bar rätt att förstärka denna hofrätt med en öfvertalig division
utan att anslag dertill af Riksdagen beviljats. Hade Kongl.

Maj:t nu begärt erforderligt anslag, hade Kongl. Maj:t naturligen utsatt
sig för äfventyret, att Riksdagen afslagit en sådan begäran.

Sådant skulle ju lätt''kunnat hända, då de öfverspända förväntningar,
som år 1892 af Riksdagen uttalats, icke gått i fullbordan, utan det
visat sig, att eu sjunde division fortfarande vore behöflig, så vida
icke de rättssökande skulle blifva otroligt lidande derigenom, att deras
mål och ärenden blefve afgjorda långt fram i tiden och senare
än som bort ske.

Det är nämnda resounement som jag ogillar och som jag önskar
icke måtte qvarstå i den skrifvelse, Riksdagen kommer att aflåta med
anledning af Kongl. Maj:ts framställning.

Jag föreslår derför, att hela den onödiga motiveringen, som är
grundläggande för statsutskottets tadel af att Kongl. Maj:t icke begärt
anslag till eu sjunde division, utan anordnat eu sådan genom användande
af tillgängliga besparade medel, måtte utgå, nemligen från och
med stycket å sidan 10, som börjar med orden »I öfverensstämmelse
med» till och med det stycke å sid. 11, som börjar med »När emellertid»
och slutar med orden »för täckande af omförmälda förskott».

Hvad som kommer att qvarstå är tillräckligt för att motivera utskottets
från Kongl. Maj:ts framställning afvikande förslag, nemligen att
hela den qvarstående besparingen på anslaget till »nya lagberedningen»
biir så långt den förslår användas till betäckande af förskotten
till kyrkolagskomitén.

I det följande stycket böra orden »i öfrigt» strykas.

Jag är viss på, att denna kammare icke vill gå löst på de kongl.
prerogativen utan bevara dem oqvalda. Det är detta som betingat
mitt yrkande.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. in.

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

Gäldande af flen1 von Hedenberg: Då jag försummat att, i likhet med öfriga
förskott till kamrater i utskottet, reservera mig mot motivering i denna punkt,
e” °T\e ber jag få nu göra det och hemställer, att de båda styckena å sid.

C or a.) hvilka börja, det ena med — »Med anledning af» — och det andra

med — »När emellertid» — måtte utgå.

I öfrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Det hördes på herr Bergströms yttrande,
att han var djupt initierad i hvad som passerar i statsutskottet, då
han till och med visste, att vid korrekturläsningen ordet »rätteligen»
utbytts mot »lämpligen». I allt var han dock ej så väl underrättad,
ty om jag förstod honom rätt, så antog han, att inom statsutskottet
herskat någon motvilja mot hofrättens förstärkning med en sjunde
division. Detta är ett misstag. Den fraktion af statsutskottet, som
dikterade det resonnement, som den ärade talareu klandrade, stödde
sina betänkligheter på den gamla föreskriften af den 12 maj 1841,
angående Kongl. Maj:ts rätt att anvisa medel å hufvudtitlarnes allmänna
besparingar. Som bekant, består denna rätt i att Kong], Maj:t
skulle ega använda besparingarne till sådana icke af Riksdagen förut
pröfvade ändamål, som äro af alldeles tillfällig beskaffenhet, och icke
till årliga löner och arfvoden. Nu har Kongl. Maj:t användt dessa
besparingar till ytterligare ett års arfvoden åt en öfvertalig division
i svea hofrätt. Detta kan visserligen icke kallas årliga löner och
arfvoden, enär anslaget blott anvisats för ett år; ändamålet är äfven
af tillfällig beskaffenhet. Men deremot är det si och så med den
saken, att det icke skulle vara ett af Riksdagen förut pröfvadt behof.
Behofvet af en sjunde division har pröfvats af Riksdagen, om ock ej
särskildt för 1894. Så alldeles utan skäl är således icke den betänklighet,
som hysts af denna fraktion af statsutskottet angående Kongl.
Maj:ts rätt att på detta sätt disponera besparingarne å hufvudtiteln.
Men då statsutskottet i alla fall kommit till sådant slutligt resultat,
att utskottet ej låtit denna betänklighet inverka på sitt slutliga beslut,
utan låtit vid hvad som gjorts bero, så finner jag, i likhet med herr
Bergström, detta resonnement öfverflödigt, och bar derför vid denna
punkt anmält min reservation mot vissa delar af motiveringen. Jag
vill dock icke utsträcka dessa »vissa delar» fullt ut så långt som
han gjorde. Han ville stryka motiveringen ifrån orden »I öfverensstämmelse
med» på sidan 10, men då skulle man förlora hela uppgiften
om, att det funnes en behållning å anslaget till nya lagberedningen,
»hvilken vid 1892 års slut uppgick till 11,717 kronor 49 öre,
deraf dock 2,000 kronor redan blifvit af 1892 års riksdag till annat
ändamål anvisade» och att således »ett belopp af 9,026 kronor 40 öre
lämpligen borde användas till ersättande, så långt det försloge, af
förut nämnda förskott»; och sedermera skulle man äfven förlora hela
resonnementet i fråga om ersättande af återstoden af förskottet.
Men allt detta behöfves för att i någon mån motivera slutklämmen,
hvartill utskottet kommit.

Deremot är jag helt och hållet af hans tanke, att det öfriga af
resonnementet gerna kunde vara borta och instämmer med honom
deri att, då 1892 års riksdag, under uttalande af »den förväntan, att

Lördagen den 18 Februari. 37 N:o 7.

den då ännu befintliga balansen af till hofrätten instämda och vädjad tydande af
mål måtte under åren 1892 och 1893 varda i det närmaste afarbetad», g^komité.
förutsatt att »således vidare anslag för ändamålet än det då beviljade ,-Forts )
icke komme att erfordras», men denna förväntan icke slagit in, Kong!.

Maj:t sökt ställa sig Riksdagens önskan till efterrättelse, så till vida
att Kougl. Maj:t icke äskat något nytt anslag. Detta är ju icke
annat än eu sak, hvaröfver Riksdagen bort vara belåten. Men å
andra sidan är dock denna fraktion i statsutskottet icke riktigt
belåten med, att anslag anvisats å de allmänna besparingarne till åt
riksdagen förut pröfvadt ändamål. Dessa två föreskrifter, den gamla
af 1841 och den nya af 1892, stå i strid mot hvarandra, och jag
säger som eu utskottets ledamot af Andra Kammaren: »det är icke
så lätt, att under sådana förhållanden vara Kongl. Majtt».

Under alla dessa förhållanden anser jag lika med herr Bergström,
att cn strykning af resonnementet angående anslaget till en extra
sjunde division borde ega rum. Men jag vill, lika med herr von
Hedenberg — om jag uppfattade honom rätt — icke stryka mer än
å sidan 11 från och med »Med anledning af den i statsrådsprotokollet»
och till och med »omförmälda förskott». Att i likhet med hvad herr
Bergström yrkade äfven stryka orden »i (Ifrigt» i nästföljande stycke,
har jag ingenting emot. Hvad jag yrkar är detsamma, som inom
statsutskottet yrkades, ehuru det då icke ledde till någon påföljd.

Jag yrkar således, att de angifna styckena å sidan 11 måtte
utgå ur motiveringen. I afseende å klämmen har jag endast att
yrka bifall.

Herr Bergström: Ehuru hvad enligt mitt förslag skulle komma
att qvarstå af statsutskottets motivering vore tillräckligt för att
motivera den hemställan statsutskottet gjort, så vill jag icke i småsaker
vara stridig, utan skall gerna i viss mån frånträda mitt yrkande
och lika med friherre von Krsemer och herr von Hedenberg hemställa,
att endast de två styckena å sidan 11, som börja, det ena med
»Med anledning af» och det andra »När^emellertid hofråttens förstärkning»,
utgå. o ,

Men jag har lust att säga någonting, som uttrycker min enskilda
uppfattning i saken och huru jag skulle i förevarande tall handlat.

Om jag varit justitieminister och haft att föreslå ett sätt att gälda
ifrågavarande förskott och anordna hoträttens förstärkning med en
sjunde division, så skulle jag af ömhet och månhet om de ringa
besparingarne under justitiedepartementet föreslagit Kongl. Maj:t att
för sist berörda ändamål hos Riksdagen begära på extra stat ett
anslag af 17,500 kronor för året från och med den 1 september 1893
till den 1 september 1894, trots det, att den åt 1892 ars riksdag
uttalade förväntan icke gått i fullbordan.

Derigenom hade man möjligtvis utsatt sig för äfventyret, att
riksdagen i känslan af sviken förväntan vägrat detta anslag, men
derigenom hade, enligt min tanke, frågan om hjelp för de rättsökande
icke förfallit, utan då skulle jag såsom en urtima ratio
tillstyrkt Konungen att af besparingarne anvisa 17,500 kronor för
upprätthållande af eu öfvertalig sjunde division i hofrätten. Det

N:0 7.

Gäldande af
förskott till
en komité.
(Forts.)

Upphäfvande
af
frälsemäns
rätt till sär
skildt forum

Lördagen den 18 Februari.

då möjligen blifvit en konflikt mellan rådgifvaren och statsutskottet.
Det är möjligtvis det, den nuvarande justitieministern velat
undvika, och derför borde statsutskottet, enligt mitt tycke, hålla
honom räkning.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade bentalmannen,
att beträffande utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan annat yrkande icke förekommit, än att densamma skulle
bifallas, men att i afseende på motiveringen yrkats af friherre von
Krcemer, med hvilken herr Bergström förenat sig, att de å 11 sidan
i det tryckta utlåtandet förekommande stycken, som börja med orden
»Med anledning af den i statsrådsprotokollet!) och »När emellertid
hofrättens förstärkning» skulle utelemnas.

Härefter gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan,
hvilken proposition förklarades vara med ja besvarad.

Vidare gjordes proposition på godkännande af friherre von
Krcemers nyssnämnda yrkande i afseende på motiveringen; och förklarades
jemväl denna proposition vara med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 17 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 16, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker
samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 14
och 15 innevarande februari bordlagda utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion angående förslag till straffbestämmelse
för ocker vid vissa penuingeförsträekningar, samt

n:o 8, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning
rörande byggande och underhåll af utfarts- och byvägar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af frälsemäns rätt till särskild! forum.

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Herr af Buren: I eu tid, då man synes alltför mycket vilja Vpphäf förändra

det bestående, undrar jag visst icke öfver, att lagutskottet sräisemäns
kommit med förslag om upphäfvande af frälsemäns rätt till särskild! /»W särforum.
För min ringa del vill jag likväl yrka afslag å detta ut skridt forum.
skottsbetänkande. De skäl, som utskottet anfört för sitt tillstyrkande, (Forts.-)
finnas hänvisade på sidan 8. Utskottet säger nemligen der, att »på
väsentligen enahanda skäl, som dem lagutskottet tillförene anfört för
vidtagande af den reform, hvarom vid innevarande riksdag å nyo
väckts förslag, anser sig utskottet böra tillstyrka antagandet af lagbestämmelser,
hvarigenom frälsemäns rätt till särskildt forum skulle
komma att upphöra.» Dessa skäl, som närmare angitvas på sidan 7,
skulle, så vidt jag kan förstå, vara att denna förmån orsakar ridderskapets
och adelns ledamöter besvär, kostnader och olägenheter, och
att det skulle vara en fördel för ridderskapet och adeln, om denna
förmån borttoges. Men jag vet icke, hvarifrån lagutskottet kemtat
detta skäl för sitt tillstyrkande af motionen. År 1869 har ridderskapet
och adeln sagt, att det icke samtyckte till denna förändring,
och nu säger motionären, att nu torde hos ridderskapet och adeln
åsigterna och tänkesätten härom hafva förändrats, och insigt vunnits
derom, att frälsemäns rätt till särskildt forum är mer till olägenhet
än till fördel. Ja, det är både motionärens och lagutskottets åsigt,
att så är förhållandet; men då ridderskapet och adeln vilja behålla
denna olägenhet, hvarför kunna de icke få det? Säkert är, att det
återstår för utskottet och motionären att bevisa olägenheten för ridderskapet
och adclu att t. ex. i Stockholm m. fl. städer vara betiiad
från bouppteckningsarfvode till magistraten och att ej behöfva i underrätterna
söka reda på bouppteckningar m. m. och der tvista om
arf och testamenten samt förmynderskapsärenden. Jag tror för visso
icke, att det skett någon ändring i ridderskapet och adelns åsigt
om saken sedan år 1869, utan hvad de tänkte då, tänka de nog
fortfarande, och det lär väl ändå icke gerna gå för sig att upphäfva
dessa deras sista privilegier utan deras hörande. Jag vet icke hvad
skälet annars skulle kunna vara, om icke att än ytterligare konstatera,
att ridderskapets och adelns politiska mission för alltid är atslutad,
ty det skälet att lagstiftningsåtgärden är tidsenlig och verkande
till enhet i lagskipningen kan ej vara allvarligt menadt, då
vi lefva i eu tid, som vill, Gud bättre, vända upp och ned på nästan
allting, och öppet och klart måste det vara för hvar och en att enheten
i lagskipningen ej rubbas deraf, att ridderskapet och adeln
får behålla qvar denna lilla återstod af gamla privilegier. Då jag
sålunda hyser en annan mening än utskottet och motionären, ber
jag som sagt är, herr vice talman, att få yrka afslag.

Herr Annerstedt: Då lagutskottet tillstyrkt riksdagen att för

sin del antaga det lagförslag, som nu föreligger till behandling, har
lagutskottet dervid ställt sig på riksdagens ståndpunkt, och de skäl,
som för Riksdagen tala för att för dess del bifalla förslaget, kunna
i korthet angifvas sålunda, att förslaget är egnadt att åstadkomma
större enhet i lagstiftningen än för närvarande är fallet. Detta måste
från riksdagens synpunkt vara ett giltigt skål för bitall till förslå -

N:0 7. 40 Lördagen den 18 Februari.

vcmdfaf ?.e*’ ™en ^va(^ ridderskapets och adelns uppfattning om förslagets
frälsemäns lämplighet eller icke angår, så är det en sak, hvarom lagutskottet
rätt till sär- ifke hatt den aflägsnaste tanke — åtminstone har jag för min del
skildt forum.såsom medlem af lagutskottet icke haft det — att uttala någon
(Förta.) åsigt. Såsom den förste talaren antydde, är denna lagförändring af
den beskaffenhet, att för dess giltighet erfordras bifall af ridderskapet
och adeln, och att ridderskapet och adeln vid fattandet af sitt
beslut ser saken från sin synpunkt, är lika naturligt, som att Riksdagen,
då den fattar beslut i frågan, ser saken från sin. Detta är
enligt mitt förmenande hvad 1893 års lagutskott uttalat, då det säger:
»på väsentligen enahanda skäl som lagutskottet förut uttalat»
o. s. v. Jag antager, att lagutskottets samtlige ledamöter, som godkänt
betänkandet, med angifna uttryck velat uttala, att önskvärdheten
af enhet i lagstiftningen utgör hufvudskälet, men att derjemte,
så vidt Riksdagen kunnat finna, lagstiftningen i ämnet för öfrige
svenske medborgare är ordnad på sådant sätt, att det icke borde
anses innebära någon orimlighet att antaga möjligheten deraf, att
ridderskapet och adeln skulle finna med sin fördel förenligt att bifalla
den föreslagna ändringen. Dessa äro de skäl, som föranledt
lagutskottet att tillstyrka bifall till det framlagda förslaget, hvilket
jag vördsamt yrkar äfven måtte blifva kammarens beslut.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag är icke jurist
och kan således icke bestämdt säga, om det är någon särdeles
stor fördel för ridderskapet och adeln att få behålla detta privilegium
eller icke, men hvad jag vet är, att om Riksdagen antager
detta förslag och skrifver till Kongl. Maj:t i ämnet, lär Kongl. Maj:t
icke underlåta att höra ridderskapet och adeln, som för närvarande
äro samlade. Ridderskapet och adeln blifva då i tillfälle att pröfva
saken från sin synpunkt, och jag tror alldeles icke, att det kan
skada. 1869 års adelsmöte afslog saken, men det bevisar ingenting.
Jag har i flera år varit med om sammanträden och sett, huru man
t. ex. en gång afslog afskaffande af giftomannarätten öfver myndig
qvinna, men det hindrade icke, att nämnda rätt några år derefter
utan svårighet upphäfdes. Jag tror derför, att det vore lämpligt att
underställa saken ridderskapets och adelns pröfning, och på den
grund anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på afslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 11 och 14 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 6, i
anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af värnpligtslageu.

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

1 punkten. ändring ;

„ . .. . , , , . .... vissa delar

Herr von Hedenberg: En motionär får icke beklaga sig öfver, aj värnatt
hans motion icke blifvit tillstyrkt, äfven om han varit aldrig så pligtslaqen.
mycket öfvertygad om innebördens värde. Jag skulle sannerligen
icke heller vågat väcka denna motion, om-jag icke kunnat åberopa
mig på en auktoritet, som uttalat samma mening som jag framstäf.

Ett förslag, som är bilagdt eu Kongl. Majt:s proposition till Riksdagen,
går äfven i samma riktning. Detta förslag bär sedermera
varit bebandladt af den stora sjöförsvarskomitén och blifvit af densamma
till sina väsentligaste delar tillstyrkt. Att formuleringen är
olika gör ingenting till saken, ty innehållet var alltid detsamma.

Om jag nu går till lagutskottets motiv för dess afstyrkande, så
kan jag säga, att dessa äro begränsade till omnämnande af situationen
af den tidpunkt, då de lagrum bestämdes, som nu äro ifråga.

Det är visserligen sant, att denna tidpunkt icke är aflägsen, men
hvad lagutskottet säger vid omnämnande häraf, eller att ändring i
en lag af denna art bort ske genom Kongl. Maj:ts försorg, eger ingalunda
bestånd, så mycket mindre som nu ifrågavarande lagrum i
väsentlig mån tillkommit på enskild motionärs framställning. Jag
vill härjemte erinra derom, att under urtima riksdagen, då värnpligtslagen
behandlades, skedde högst väsentliga ändringar i densamma
på enskild motionärs framställning, nemligen beträffande värnpligtens
fullgörande af invånarne på Gotland.

Hvad är det nu motionärerna begära? Det är minsann icke
mycket, icke något annat än att värnpligten vid flottan skall få
fullgöras under samma förmånliga bestämmelse, som äro gällande för
specialvapnen eller med andra ord, att antalet värnpligtige, som der
inskrifvas, må kunna begränsas till det antal, som behöfves. Såsom
förhållandet nu är kan hvem som vill inskrifva sig vid sjömanshus.

Detta skulle kunna ändras genom utfärdande af bestämmelser om,
hvilka som få inskrifvas vid flottan. Som förhållandet nu är, kan
således hvem som det behagar att undergå sin värnpligtsöfning under
första året låta inskrifva sig vid flottan och kommer derigenom 5:e
hufvudtiteln att betungas med kostnader för denna öfning, och jag
tror mig icke säga för mycket, om jag påstår, att antalet värnpligtige
af första åldersklassen vid flottan är öfverväldigande stort. Skulle nu
uteslutandet af dessa undantagsbestämmelser, såsom jag tillåtit mig
föreslå, blifva antaget, kommer antalet af de inskrifna att något så
när begränsas, och med bibehållande af Konungens rätt att derutöfver
vid flottan inskrifva det antal, som kan synas behöfligt, kommer
således antalet värnpligtige att, såsom jag sagt, kunna begränsas till
det behöfliga.

Det är gifvet, att jag icke kan göra något yrkande, då jag icke
vet, om jag får understöd, så mycket mindre som genom det läge,
frågan fått, det för närvarande endast skulle gälla ett moraliskt
understöd.

Herr Claeson: Det torde vara i sin ordning, att någon af dem,
som inom lagutskottet deltagit i ärendets behandling, yttrar några

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

ändring i
vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

ord till försvar för det af den ärade motionären kritiserade betänkandet,
ehuru jag naturligtvis icke vill tillåta mig att ingå i en saklig kritik
af skälen för och emot den föreslagna förändringen och jag icke
har mycket att tillägga utöfver hvad lagutskottet sagt.

Lagutskottet har icke förbisett, att motionärerna, hvilka båda
tillhöra flottan, besitta Sakkunskap och att motionen väckts af intresse
för stärkande af vårt sjöförsvar, hvilket ju ligger oss allo
varm om hjerta!, men äfven bland de sakkunnige och intresserade
kunna meningarna om hvad som är klokt och rätt i fråga om detaljerna
vara delade.

För utskottet har det synts, som om den frikallelse från öfning
i fredstid, som enligt 27:de § är medgifven vissa personer, hade
billighet för sig och som det icke skulle vara förenadt med synnerlig
skada, om nämnda undantagsstadgande finge qvarstå, men det
väsentligaste skälet för utskottets afstyrkande af bifall till motionerna
har varit, att, då regering och Riksdag för få veckor sedan
förenat sig om ett förslag till revision af värnpligtslagen, som tillkommit
på regeringens eget initiativ, utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka kasserande af vissa paragrafer i den så nyligen antagna
lagen. Utskottet har vidare hållit före, att, om Kong!. Maj:t som väl egnar
oaflåtlig tillsyn öfver sjövapnet och dess bästa, finner ändringar i den af
motionärerna föreslagna rigtningen böra ske, Kongl. Maj:t då icke skall
underlåta att framlägga förslag om sådana ändringar, äfven om
Kongl. Mnj:t icke får från Riksdagen någon påtryckning, som under
närvarande förhållanden synes utskottet icke väl öfverensstämma med
konstitutionelt skick och konstitutionel takt.

Endast på dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr Bergström: De af den näst föregående talaren åberopade
skälen för afstyrkande af bifall till motionärernas framställning synas
mig väl kunnat motivera en hemställan af utskottet, att Riksdagen
icke måtte omedelbart besluta de ifrågasatta ändringarne i värnpligtslagen;
men deremot icke hemställan om rent afslag. Tvärtom hade
utskottet, enligt mitt förmenande, bort hemställa om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i likhet med hvad utskottet gjort i fråga om
en annan paragraf i värnpligtslagen under punkten 2:o i detta
betänkande. Men lyckligtvis är en del af motionärernas framställning
gjord obehöflig genom Kongl. Maj:ts omtanke. Det är
vid denna del som jag ber att något få fasta mig, derför att jag
försport, att det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t löst frågan, väckt någon
förvåning och möjligen skulle kunna föranleda till anmärkning mot
Konungens rådgifvare.

Vid urtima Riksdagen fick 34:e § i värnpligtslagen ett nytt
moment af innehåll, att »den, som under minst 2 år varit inskrifven
såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola, tillhör
likaledes första uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen»,
d. v. s. i 12 år. Lagen bestämmer icke hvad med annan statens högskola
skall förstås, men om man går till motiven, får man upp -

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

lysning i detta hänseende. Generalstabschefens utlåtande, hvilket af Om
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet begagnats såsom
motiv för hans framställning i alla de delar, hvarför han icke sär- nf värn.
skildt anför motiv, innehåller nemligen följande: »afsigten med detta pligtslagen.
nya moment i 34:e § är, i korthet sagdt, att uti första uppbådet (Forts.)
under hela beväringstiden qvarhålla värnpligtige i allmänhet, åt
hvilka staten beredt högre allmänbildning, och särskild! dem af dessa,
livilka på grund af särskilda fackinsigter, erhållna uti statens högskolor
— såsom läkare, veterinärer, teknici, m. fl. — kunna vara af
synnerlig nytta för hären. Enahanda förslag är framlagdt för Riksdagen
uti nådiga propositionen n:o 4 af den 11 januari 1890.» Detta
resonnement kan jag icke annat än godkänna. Begreppet högskola
får icke göras beroende deraf, att en undervisningsanstalt bär
namnet högskola. Vore förhållandet sådant, skulle ifrågavarande
bestämmelse endast hafva gällt tekniska högskolan, ty vi hafva icke
någon annan läroanstalt med namnet högskola än denna. Men Kongl.

Maj:t har, så vidt jag kunnat finna, utgått från den synpunkten, att
med högskola bör förstås den högsta läroanstalten på ett visst område.

Liksom universitetet på sitt område är den högsta läroanstalten och
således en högskola, så innebär på andra områden en högsta läroanstalt
i sig begreppet högskola. I öfverensstämmelse härmed har
också Kongl. Maj:t i 127 § af den under den 22 december 1892
utfärdade förordning angående inskrifning och redovisning af värnpligtige
samt deras tjenstgöring förklarat hvad med högskola bör
förstås. 2:a mom. af nämnda paragraf innehåller nemligen, att
»värnpligtig, äfvensom den, som är i värnpligtsåldern, men blifvit
från värnpligtens fullgörande frikallad, åligger, då han anmäler sig
till inskrifning såsom studerande vid universitetet, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, veterinärinstitutet, farmaceutiska institutet,
tekniska högskolan, landtbruksinstitutet, skogsinstitutet eller gymnastiska
centralinstitutet eller såsom elev i sjökaptens- eller öfvermaskinistklass
vid navigationsskola, att inför dekanus vid vederbörlig
universitetsfakultet eller rektor eller föreståndare för undervisningsanstalt,
som ofvan är sagd, förete inskrifningsbok eller motsvarande af
behörig inskrifningsmyndighet utfärdad handling.» Vidare föreskrifver
128 § att »dekandria vid universitetens särskilda fakulteter äfvensom
rektorerna eller föreståndarne för öfriga i § 127 mom. 2 omnämnda
undervisningsanstalter skola årligen vid början af höstterminen låta
upprätta och före utgången af oktober månad till vederbörande inskrifningsområdesbefälbafvare
öfversända förteckning öfver de värnpligtige
studerande eller elever, hvilka vid först nämnda tidpunkt
varit vid undervisningsanstalten inskrifne under 2 år (fyra terminer)
eller derutöfver samt icke tillförene blifvit å dylik förteckning
uppförda».

Går man nu igenom dessa uppräknade läroanstalter, finner man,
huru troget Kongl. Maj:t fasthållit vid det begrepp af högskola, som
jag uppställt. Så t. ex. anses den tekniska högskolan såsom högskola,
men »Chalmers tekniska läroanstalt», fastän en teknisk skola
af mycket hög rang, kommer icke in under kategorien högskola,
enär den icke är den högsta läroanstalten inom det tekniska områ -

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

ändring i
vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Angående
förvandling
af böter,
adömda
enligt värnpligtslagen.

det; men deremot anses med rätta den klass af navigationsskolorna,
som utbildar sjökaptener och äfven maskinister, såsom högskola, enär
högre läroanstalt för sjömän än denna icke finnes.

En del af motionärernas framställning är således obehöflig, ty
den förklaring motionärerna åstunda, har redan blifvit af Kongl.
Maj:t gifven den 22 december 1892.

Såsom jag nämnde, har, efter hvad jag försport, detta sista förklarande
rörande sjökaptener och äfven maskinister väckt förvåning
hos vissa och torde kunna föranleda anmärkning. Men jag är viss,
att konstitutionsutskottet skall lemna en så, jag vågar säga, enfaldig
anmärkning utan afseende.

De öfriga förslagen till ändringar i värnpligtslagen äro efter
mitt förmenande värda allt behjertande och borde enligt min tanke
hafva gynsammare behandlats af lagutskottet, men då, enligt hvad
jag bort, Andra Kammaren redan gillat lagutskottets betänkande och
således hela framställningen för denna riksdag fallit, har jag icke
något yrkande att göra. Ett bifall till de tvenne motionerna i denna
del torde icke kunna ifrågasättas, och återförvisning tjenar till ingenting.
Vid sådant förhållande har Första Kammaren icke annat att
göra än att låta bero vid det slut, hvartill lagutskottet i sitt betänkande
kommit.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll Kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

2 punkten.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Denna punkt berör
förhållanden som icke äro alldeles så lätt ordnade, som man vid
första ögonkastet skulle kunna tro.

Utskottet och motionären hafva fäst sig vid den gamla anmärkningen,
att bötesstraffet kännes olika, då det träffar den förmögne
mot då det träffar den fattige, och det är ganska rigtigt. Den förmögne
karlen lider icke något ondt af att betala några kronor, andra
finnas, som kunna betala ådömda böter och äfven göra det, men för
hvilka det dock medför känbara svårigheter, men den fattige, som
icke alls kan betala, han får aftjena sina böter genom att instängas
i fängelset för en kortare tid. Detta är en ledsam olägenhet af alla
förvandlingsstraflf. A andra sidan, om man skulle lagstadga fängelse
för alla, så träffar äfven det olika. Det kan icke hjelpas. Det kan
nemligen icke nekas, att personer i en viss högre samhällsställning
drabbas hårdare af ett fängelsestraff, om ock endast på några få
dagar än den, som tjenar sitt bröd för dagen. Inom de bildade
klasserna skulle det anses mycket skamligt att blifva inspärrad i
fängelse tillsammans med verkliga förbrytare för ett mindre brott
mot värnpligtslagen, men inom de arbetande klasserna är fruktan
för sådant straff icke särdeles stor. Jag har under den tid jag skött
större byggnadsarbeten icke en utan flera gånger sett, huru karlar
af länsmannen blifvit uppfordrade att betala böter för slagsmål, fylleri
eller annat felsteg, och oaktadt de haft rätt mycket samlad arbets -

45 N:0 7.

Lördagen den 18 Febrnari.

förtjenst, hafva de icke velat tillgripa den, utan i stället låtit föra sig Angående
till Mariestads länsfängelse och der suttit inne på vatten och bröd ''
några dagar och så kommit ut igen om en 2, 3 dagar. Straffet ådömda
träffar således olika, huru man än vänder sig. enligt värn Nu

tager jag för gifvet, att om denna skrifvelse kommer till pligtslagen.
stånd från Riksdagen, så kommer Kongl. Maj:t att höra äfven de (Forts.)
militära myndigheterna, innan han fattar sitt beslut. Jag ber emellertid
att få påpeka ett par förhållanden, som icke alldeles böra förbises.
Motionären har ifrågasatt, att straffet skulle uttjenas på sådant sätt,
att den, som begått en förseelse, skulle qvarhållas under en längre tid än
de öfriga i tjenstgöring eller inkallas å nyo följande år. Men båda
förslagen ha sina olägenheter. Samtlige årets värnpligtige vid ett
regemente inkallas till en viss dag, och deras öfningar bedrifvas derefter
samtidigt. Kommer någon för sent in i tjenstgöring, så får man
söka drifva fram honom så pass, att han kan följa med de öfriga af
hans klass. Men då årets öfningar för hela klassen slutas, låter det
sig ej göra att ensamt för några få anordna särskild straffexercis,
åtminstone ej så, att någon verklig nytta följer deraf. År hans
första enskilda rekrytutbildning försummad, så är det nu för sent att
hjelpa det, men kostnaden för hans fortsatta öfvande blefve större
än gagnet för honom eller för det hela.

En annan utväg har ifrågasatts, och det är, att den försumlige
skulle få exercera det följande året. Mannen skulle visserligen då
kunna stickas in i ledet med den klass, som det året öfvas, och så
få en verklig ökad öfning. Men andra svårigheter möta då. Man
får ej införa olika straff för samma fel, allra minst då de felande
äro jemstälde och tillhöra samma trupp. När man öfvar stam och
beväring tillsammans, måste man ställa så till, att straff för likartade
förseelser träffa lika, men så blefve icke förhållandet, alldenstund
soldaten och den värnpligtige för samma förseelse skulle straffas,
den förre efter de nuvarande krigsartiklarna och genast undergå det
ådömda straffet, men den värnpligtige deremot få vänta med sin
bestraffning till följande år för att då undergå kanske eu 2 å 3
dagars öfning. Jag tror icke, att det vore lämpligt. Man bör hafva
samma straff för båda två. Jag kan icke se annat än att rätta vägen
är att åter upptaga en fråga, som för några år sedan behandlades,
och det på Riksdagens begäran, nemligen frågan om införande af
enskilda militärhäkten. I stället för att förblandas med andra strafffångar
komme de då att utstå sina straff antingen till hopa med
kamraterna eller också i enrum. Frågan härom kom från Riksdagen
till Kong]. Maj:t. Kong]. Maj:t öfverlemnade den till arméförvaltningen
för utredning.

Förslag uppgjordes, men förmodligen var det kostnaderna, som
gjorde, att det icke kom till något utförande. I stället kom ett kongl.
bref, som anbefälde, att militärfångar skulle skickas till länshäktet
för att der undergå sitt straff, och så är förhållandet för närvarande,
men jag tror icke, att det är bra.

jag har velat säga detta, på det att, när frågan en gång kommer
upp igen, den äfven må behandlas från den sidan. Man säger, att
de flesta fel, som förekomma bland de värnpligtige, borde kunna

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Angående försonas med disciplinstraff. Men jag får dervid påminna om, att
f°afaböter9 ^an<^ disciplinstraff äfven ingå arreststraff af flera grader.

\domda

enligt värn-att den må gerna gå.
pligtslagen.

(Forts.) Herr Claeson: Då jag reserverat mig mot utskottets hemställan

utan att skriftligen angifva skälen derför, ber jag i korthet inför
kammaren få göra det muntligen.

Jag medgifver, att mot fängelse såsom förvandlingsstraff för
böter kunna göras många, väl grundade anmärkningar. Erfarenheten
visar, att en stor del af de bötfälde så litet akta det korta fängelsestraffet,
att de undandölja bötesbeloppet för att få hafva penningarne
qvar och i stället sitta i fängelse, och fängelsestraffets utkräfvande
kostar statsverket mycket penningar genom de ofta långa transporterna
af de bötfälde till fängelset. Men jag vill dock icke vara med om
att, som nu är ifrågasatt, endast i detta fäll utbyta fängelset mot
ett annat förvandlingsstraff, som kunde anses som en prestation till
staten, och detta äfven derför, att enligt min tanke värnpligtens idé
skulle lida deraf. Den allmänna försvarsföreningen har direkt och
genom sina filialer sökt bibringa landets ungdom den uppfattning,
att värnpligtens fullgörande icke bör anses såsom en stor tunga
eller såsom ett ondt, utan såsom en medborgerlig pligt, som på
samma gång är en rättighet och bör betraktas som något hedersamt.
Det synes mig vara alldeles gifvet, att denna idé skulle lida afbräck,
om det komme att införas två slags förvandlingsstraff, stälda vid sidan
af hvarandra, det ena fängelse, det andra ökad beväringsöfniug.
Vidare kan det icke nekas, att, om för samma slags förseelser emot
värnpligtslagens föreskrifter några skulle erlägga böter och andra
i stället för böterna få ökad öfningstid, det skulle hafva mycken
likhet med något, som vi annars kommit ifrån, nemligen friköpande!
med penningar för värnpligtens utgörande. Det skulle synas, som
om man köpte sig fri från den genom förseelser förskylda ökade
öfningstiden genom böternas erläggande. Hvad åter angår det upprörande,
som skulle ligga deri, att böter för sådant, som endast är
eu försummelse och icke ett brott i egentlig mening, aftjenas med
fängelse, så kan jag ej finna det mera upprörande i detta fall, än
att böter för försummandet af andra medborgerliga pligter, hvilka
försummelser, lika litet äro brott i inskränkt mening, såsom t. ex.
underlåtenhet att såsom part eller vittne inställa sig inför rätta, att
betala hundskatt och dylikt, förvandlas till fängelse, då tillgång till
deras gäldande icke finnes.

Vidare har man funnit det stötande, att de, hvilka undergått
fängelsestraff för det de ej kunnat gälda böter, ådömda enligt värnpligtslagen,
utgöra ett stort antal. Ja, efter den statistik, som
motionärerna lemna!, är visserligen antalet stort, men en tillfredsställande
sida i denna statistik skall man dock, om man ser derpå,
finna deri, att antalet bötfälde, som undergått fängelsestraff, sedan
1888 varit i stadigt nedgående och så starkt, att under det år 1888
antalet besteg sig till 1,321 det år 1891 nedgått till 864. Detta

47 N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

nedgående tillskrifver jag, dels att många värnpligtige i början, Angående
innan kännedom om lagens föreskrifter hunnit blifva så allmän, felat
af okunnighet och dels måhända, att i början af värnpligtslagens ådömda
tillämpning äfven fans en viss benägenhet att visa trots, som nu enligt vämminskats.
Jag hoppas derför, att antalet bötfälde skall fortfarande pligtslagm.
vara i fallande, och räknar man så bort antalet af dem, som sannolikt iForta.)
skulle kunna, men ej vilja erlägga böterna, så blir antalet af de
värnpligtige, som undergå förvandlingsstraff, nog icke så afskräckande
stort.

Af dessa skäl yrkar jag afslag på skrifvelseförslaget, och jag
gör det så mycket hellre, som jag hör att Andra Kammaren redan
afslagit detsamma.

Herr Öländer: Då jng deltagit i detta ärendes behandling i
utskottet och varit med om dess utlåtande, ber jag att till genmäle
å den siste talarens yttrande få nämna några ord.

Jag är ense med honom liksom med den förste talaren om, att
det vore förenadt med ganska stora svårigheter att tillämpa deu nu
ifrågasatta bötesförvandliugen. Utskottet har heller icke trott sig om
att kunna lösa dessa svårigheter, utan velat öfverlemna till Kong!.

Maja att om möjligt åstadkomma en dylik lösning och derefter till
Riksdagen inkomma med förslag i ämnet. Men om denna fråga
sålunda erbjuder åtskilliga svårigheter, har jag dock, lika som utskottets
flertal, icke ansett den alldeles omöjlig att lösa, ehuru utskottet
hvarken halt tillräcklig tid eller materiel för att härom förebringa
fullständig utredning.

Båda de föregående talarne hafva synbarligen icke fäst sig vid
något annat än ökandet af öfningsdagarne. Det finnes likväl mångfaldiga
andra disciplinärstraff, som i detta afseende skulle kunna användas,
såsom man kan inhemta af den för armén utfärdade disciplinstadga
Men, säger man, och det sade äfven den förste talaren, dessa
straff kunna, lika litet som den ökade öfningen, verkställas annat än
under den vanliga öfningstiden, och man kan icke för att öfva de
felande begära, att denna tid skall utsträckas utöfver den, som i
allmänhet är antagen för de värnpligtiges öfvande. Ja, det är sant,
men man kan ålägga dem att komma nästa år, nästa öfningsmöte.

Man kan äfven ålägga dem, som redan hafva fullgjort hela sin vapenöfning,
men derefter gjort sig skyldige till någon uraktlåtenhet emot
värupligtslagen, att, sedan de härför blifvit fälde till böter, som de
icke kunna betala, infinna sig vid nästa derpå infallande möte för
att aftjena det emot böterna svarande förvandlingsstraffet. Detta kan
icke vara förenadt med större kostnader, större svårigheter eller större
olägenheter än att sända dem till länets fängelse för att der afsitta
böterna; och jag försäkrar den siste talaren, att de bötfälde icke
skola anse detta tillfälle att blifva bättre öfvade än öfrige värnpligtige
såsom en fördel. De skola säkerligen icke eftersträfva en dylik förkofran
i sin militära duglighet, och ingen skall missunna dem deu
större färdighet de härigenom kunna ernå. Denna ökade vapenöfning
innebär ovilkorligen ett straff, lika verksamt som några få dagars
enkelt fängelse, men det skall i olikhet med detta sistnämnda straff

N:0 7. 48 Lördagen den 18 Februari.

Angående åt staten inbringa en fördel såsom ersättning för de kostnader, staten
förvandling måst och alltid måste vidkännas för verkställande af ett förvandlingsadömda
detta må nu vara kvilket som helst. Men hvilken ersättning

enligt värn- inbringar fängelsestraffet? Endast kostnader! Och i sjellva verket är
pligtslagen. detta icke något egentligt straff. Det har visat sig, att ingen bär
(Forts.) fruktan derför. Tre eller fyra dagars inspärrande i fängelse, der
ingenting saknas af lifvets nödtorft, är i och för sig icke något straff.
Det är skammen, vanäran, som skall utgöra straffet. Medför nu
detta straff en dylik skam, en dylik vanära, så är det för hardt fölförseelser
af ifrågavarande lindrigare beskaffenhet. Har det åter icke
eu sådan påföljd, så är det för lindrigt. Det slöseri med fängelse,
som är och måste blifva en följd af att enligt värnpligtslagen ådömda
böter förvandlas till fängelse betager detta straff en stor del af dess
nedsättande karakter. Vetskapen om detf lindriga i brottet förringar
straffets betydelse; det upphör att vara afskräckande och uppfyller
således icke sitt ändamål. Dessutom är i allmänhet försvagandet af
det skamliga i fängelsestraffet icke heller så helsosamt, då detsamma
jemväl användes såsom straff för verkliga brott. Det sätter den
''verklige brottsligen i nivå, med den, som begått ett ursäktligt fel, eller
en kanske oafsigtlig uraktlåtenhet, och en sådan likställighet är lika
olämplig för den förre som skadlig för den senare.

Det synes mig derför vara ömkligt, om något annat än fängelse
kunde sättas i stället för dessa enligt värnpligtslagen ådömda böter,
då tillgång till deras gäldande saknas. Det skulle komma att medföra
en fördel så väl för staten som den bötfälde och vara mer
öfverensstämmande med beskaffenheten af de förseelser, som man
afser att dermed bestraffa.

Med anledning häraf får jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström: I ärendets nuvarande skick synes det vara
temligen likgiltigt, om kammaren bifaller eller afslär lagutskottets betänkande.
Jag vill dock vid denna sena timme i största korthet
föreslå ett sätt, hvarpå enligt mitt förmenande frågan skulle på ett
praktiskt sätt lösas.

Såsom vi alla veta, utgör numera, sedan de värnpligtig^ öfningstid
uppgår till 90 dagar och deras aflöning till 50 öre om dagen,
hela lönen 45 kronor. Af detta belopp utgör en viss del ersättningför
begagnandet af egna småpersedlar, men öfverskottet är en tillgäng
hos den värnpligtige, som kan tillgripas för att gälda böter, då sådana
blifvit. ådömda. Sådant skulle lända till vinst för kronan, som sluppe
att underhålla den bötfälde i fängelse, och till förmån för den kassa,
till hvilken böterna komme att ingå, nemligen pensionskassan för de
värnpligtige. I de flesta fall skall dagaflöningen lemna tillgång till
gäldande af ådömda böter. I de få fall, då dessa till beloppet komma
att öfverskjuta den värnpligtiges innestående dagaflöning, 45 kronor,
minskad med ersättningen för bruket af egna småpersedlar, borde de
bötfälde aftjena den oguldna delen af böterna med fängelse. Mot detta
förslag, som synes mig vara praktiskt, kan visserligen uppställas åtskilliga
betänkligheter; kanske komme det att föranleda ett inveckladt

Lördagen den 18 Februari.

N:0 7.

bokhålleri i fråga om utbetalningen af de värnpligtiges dagaflöning;
men förslaget synes mig vara värdt att tagas i öfvervägande.

Herr Falk, Helmer: Då den föreliggande frågan berör den
verksamhet, åt, hvilken jag länge egnat mig, torde det tillåtas mig
att i största korthet yttra några ord.

Motionären har visat, att under 5-årsperioden 1887— 1891 icke
mindre än i rundt tal 4,600 värnpligtige undergått förvandlingsstraff
i saknad af tillgångar att gälda ådömda böter. Han tillägger, att
detta uppenbarligen vore ett svårt missförhållande, som med det första
borde afhjelpas. Jag ber att få lemna mitt erkännande åt motionens
goda syfte och åt det varma intresse för saken, som motionären
ådagalagt; men då han tillägger: »att så många af landets vapenföre
ynglingar få göra sill första bekantskap med värnpligten genom att
sättas i fängelse kan icke bidraga till eu rätt uppfattning af deras
skyldigheter mot fosterlandet» — måste jag anmärka, dels att det icke
är på grund af värnpligten som de fått göra bekantskap med fängelset,
utan på grund af åsidosättandet af i lag stadgade pligter mot det
allmänna, och dels att troligen icke få af dessa ynglingar hade kunnat
erlägga böterna, men hafva föredragit att aftjena dem genom fängelsestraffet.
Härmed må emellertid vara huru som helst, så måste man
gifva motionären rätt i, att ifrågavarande missförhållande bör snart
afhjelpas; men då han föreslår att böterna skola aftjenas genom ökad
öfningstid, tror jag att lian icke gått den rätta vägen. Ty är det
redan illa att — såsom motionären säger — de värnpligtiges första
bekantskap med värnpligten sker genom att sättas i fängelse, så är
det i sanning ej bättre, om deras första bekantskap med vapenöfningen
skulle lemna det intryck, att denna vore att betrakta såsom eu
straffanstalt. Man kommer dervid blott ur ena missförhållandet i ett
annat, och det beror dervid på hvars och ens uppfattning, hvilketdera
som är minst önskvärdt. För öfrigt är motionärens förslag förenadt
med stora praktiska svårigheter. Antingen skulle de, som biitvit
ålagda ökade öfningar, stanna qvar efter slutadt möte, eller också
finge man sammankalla dem på särskilda tider; men i hvarje fall är
en oeftergiflig fordran för möjligheten af fruktbringande öfningar den,
att de som skulle undergå öfhingen vore så mänga, att en taktisk
afdelning kunde bildas, låt vara äfven åt minsta slag. 5, 10 eller
till och med 20 man vore alldeles för litet för att en fruktbringande
öfning skulle kunna ega rum. Då emellertid bötesbeloppen äro olika
för olika förseelser, t. ex. för uteblifvande från inskrifningsför rättning,
vapenöfning eller mönstring, måste gifvet följa, att antalet öfningsdagar,
hvartill böterna skulle förvandlas, äfven blefve olika i olika
fall. Det skulle således komma att inträffa, att än den ene än den
andre hade uttjent sitt straff och vore berättigad lemna öfningsafdelningen,
hvarigenom denna dagligen minskades, och slutligen kunde
man komma att få qvar blott ett par stycken eller till och med blott
en enda man. Det ligger i öppen dag, att dylika öfningar skulle komma
att förete eu mycket sorglig bild och att de i öfvervägande grad
finge karakteren af straffarbete; men ett straffarbete, som icke träffade
Första Kammarms Prot. 1893. N:o 7. 4

Angående
förvandling
af böter,
ådömda
enligt värnpligtslagen.

(Forts.)

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Angående ''blott de skyldige utan i ännu högre grad de oskyldige, det vill säga
''af‘böter*3 ^ ^fäl, som Unge det oangenäma uppdraget att tjenstgöra vid denna
adömdä straffexercis. Hvad som i alla händelser är visst är, att sådana öfninenligt
värn-gar måste komma att sakna ett element, som, om möjligt, aldrig bör
pligtslagen. saknas, nemligen intresse och håg för öfuingeu. Eu framstående tysk
(Forts.) militärförfättare säger härom, att ledsnaden är vapenöfningarnes
störste fiende. Jag tror således icke att motionärens förslag är lämpligt;
men då hans syfte egentligen synes vara att förebygga, det de
värnpligtige skola få göra bekantskap med fängelset, tror jag att detta
mål skulle kunna vinnas på annat sätt, nemligen att de värnpligtige
i fråga om förvandlingsstraff för bister likstäldes med arméns fast
austälda manskap, d. v. s med stammanskapet.

Enligt strafflagen för krigsmagten är nemligen militärchef, då
någon af manskapet blifvit bötfäld och saknar tillgång till böternas
gäldande, skyldig att förordna om böternas förvandling .till fängelse
och besörja straffets undergående i militärarrest, och om man på de
värnpligtige tillämpade dessa föreskrifter, skulle det komma att åligga
iuskrifuingsområdesbefälhafvaren att enligt i allmän lag stadgade
grunder förordna om böternas förvandling och att tillse, det straffet
blefve i militärarresten å vederbörande mötesplats aftjenadt. Jag tror
att frågan skulle på detta sätt åtminstone nöjaktigt lösas, och tror
ej heller att några afsevärda praktiska svårigheter skulle vara dermed
förenade. Arreststraffet skullevnemligen mycket vill kunna aftjenas
i sammanhang med de ordinarie vapenöfningarne, och vid de
tillfällen, dä värnpligtige, som redan fullgjort sin vapenöfningsskyldigbet,
men försummat inställa sig till mönstring, blefve bötfälde, vore det
ju icke svårare att fora dem till mötesplatserna än det nu är att
införa de bötfälde till läusfängelset. Det är likväl en invändning
som jag väntar mig: i fråga om den, som ute blifvit från inskrifning sförrättning
och härför bötfälts, men sedermera kasseras, koinrne detta
förfarande att visa sig olämpligt. Sådana fall kuuna visserligen inträffa,
men jag tror icke, att de blefve sä talrika, ty de som vänta
sig blifva kasserade infinna sig vanligen vid nämnda förrättningar.
Skulle för öfrigt något sådant inträffa, kunde de nuvarande bestämmelserna
för dylika fall qvarstå. Jag tror, såsom sagdt, att frågan
på detta sätt skulle kunna temligen nöjaktigt lösas, och kan ej finna
något principielt origtigt uti, att ett brott mot militärpligten, som det
ju är att t. ex. undanhålla sig från vapenöfning, också kunde försonas
med ett på militäriskt sätt anordnadt straff. Eu dylik anordningskulle
för öfrigt utgöra för de värnpligtige eu helsosam erinran
derom, att de verkligen tillhöra landets krigsmagt under hela den tid
de qvarstå i beväringeu, och den skulle motverka den nu temligen
vanliga föreställningen, att (let blott är under vistelsen på mötesplat
sen, som detta är förhållandet.

Såsom herrarne finna har utskottet välvilligt upptagit motionen,
och det säger bland annat: »lika med motionären finner utskottet Hertalet
af de förseelser, hvarför värnpligtslagen stadgar bötesstraff, vara
af öfvervägande disciplinär beskaffenhet, för Indika också, vid bristande
tillgång till böternas gäldande, förvandlingsstraffet lämpligast torde
böra iklädas formen af ett disciplinstraff». Jag är icke säker om

N:o 7.

Lördagen den 18 Februari.

utskottets verkliga mening härmed, ty jag tycker att den är något Angående
oklart uttryckt, men då det synes som om utskottet skulle anse att >ö™''
disciplinstraff lämpligen kunna ersätta förvandlingsstraffen, vill ddömdå
jag erinra, att disciplinstraff innebär att vederbörande befälhafvare enligt viimådömer
straffet, hvarvid han använder det slag af disciplinstraff och pligtslagen.
det mått af detsamma, som han för hvarje gäng finner omständig- (Forts.)
heterna påkalla. En tillämpning af sådant disciplinstraff såsom påföljd
för åsidosättande af värnpligtslagens föreskrifter torde allt möta
stora betänkligheter och äfven vara med praktiska svårigheter förenad.
Deremot tror jag icke stora betänkligheter böra möta för att
böter, hvartill värnpligtig redan gjort sig Jörfallen, enligt i allmän
lag stadgade grunder, förvandlas till militärstraff, som finge aftjenas
i militärarrest.

Dä utskottet nu emellertid icke ifrågasatt annat än en skrifvelse,
så har jag mot eu sådan ingenting att erinra, och hoppas, att om
denna skrifvelse blir Riksdagens beslut och Kong!. Maj:t tager frågan
under öfvervägande, äfven de dmständigheter, som jag nu framhållit,
skola tagas i betraktande.

feHerr Lundin: Jag tillhör icke dem, som önska att de värnpligtig^
skola aftjena dem ålagda straff genom att sitta i fängelse, utan
tvärt om vill jag för min del förorda, att de inkallas till tjenstgöring
under tredje året, ty de, som fullgjort de första två årens vapenöfning,
kunna utan svårighet aftjena några straffdagar under det
tredje året. Jag har hört att från militärsynpunkt de DO dagarne
äro eu väl knapp öfningstid, men tager man den värnpligtige från
öfningarne under denna tid derigenom att man låter honom då sitta
i fängelse, förringas ännu..mer värdet af den utbildning som kan
bibringas de värnpligtige. Älven från de vapeuöfniugsskyldiges synpunkt
sedt tror jag, att inkallandet till tredje året vore ett verksamt
.medel, ty detta är något som de frukta. De se helst, att de finge
undergå sin vapeuöluing under ett är, men då detta icke varit möjligt,
vilja de högst ogerna utsträcka sin vapenöfuingsskyldighet till det
tredje aret, sä att blotta utsigten att fä aftjena sitt straff'' genom inkallande
till tjenstgöring under detta tredje år skulle enligt min
uppfattning verka i hög grad afskräckande. Något yrkande bar jag
icke att göra, jag har blott velat tillkännagifva min tanke i frågan.

Herr Annerstedt: Om jag än icke varit närvarande vid behandlingen
af denna fråga i utskottet, tillåter jag mig dock att yttra
nagla ord i afseende på den 2:dra punkten, då jag helt och hållet
instämmer med utskottet. De anmärkningar, som föregående talare
framstält, synas mig mer rigtade mot motionen och möjligen ett och
annat uttryck i utskottets motivering än mot slutet i utskottsbetänkande!.
Detta innehåller nemligen ingenting annat, än att Riksdagen
ville hos Kong!. Maja anhålla, att han toge i öfvervägande, huru vida
förändrade föreskrifter i fråga om förvandling af böter, ådömda
enligt värnpligtslagen, ma anses erforderliga eller icke. Nu tror jag
det är eu allmänt erkänd sak, att de nuvarande förhållandena, dä
ett stort antal värnpligtige årligen insättas i läusfängelserna för

N:0 7.

Lördagen den 18 Februari.

Angående undergående af förvandlingsstraff, från fångvårdens synpunkt medföra
''°afaböter9 lcke Jitet beaktansvärda olagenheter, och då utskottets förslag icke
adömda innehåller något uttalande, hvilken förändring i de nuvarande förenlig
värn- hållandena bör vidtagas, utan endast hemställer, att en undersökning
pligtslagen. må ske om möjligheten att på ena eller andra sättet råda bot på
(Forts.) de angifna missförhållandena — det är endast fråga om att Kongl.
Maj:t skulle undersöka, om något kan göras och hvad som kan göras
— så synes det mig, då nu Andra Kammaren afslagit punkten, att
Första Kammaren bör bifalla densamma, allenast såsom ett uttalande
för önskvärdheten af att något göres. Hvad som skall göras, må
framtiden utvisa.

Jag yrkar bifall den förevarande punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu förevarande punkten hemstält och vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras trämst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Ilerr talmannen hemstälde vidare, att de anslag, som utfärdats
till det pågående sammanträdets fortsättande på aftonen, måtte få
nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 3.05 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 21 Februari.

N:0 7.

Tisdagen den 21 Februari,

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 5, till Konungen i anledning af väckt motion om upphäfvande
af frälsemäns rätt till särskilt forum.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 18 innevarande februari bordlagda utlåtanden
n:is 1 och 2 äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
n:is 7 och 17.

På framställning af herr talmannen beslöts, att konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 1 och 2 skulle i denna ordning uppföras
sist å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 7.