RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. första Kammaren. N:o 36.

Torsdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial:

n:o 13, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för nämnda bank; och

n:o 14, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
äfvensom

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 5, med
anledning af väckt motion om ändringar i ansvarighetslagen för
Riksdagens fullmäktige i Sveriges riksbank.

Föredrogs Kongl. Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga bref
till Riksdagen iped inbjudning att deltaga i en jubelfest till firande
af Upsala möte.

Herr Bergström: Jag tager mig friheten föreslå kammaren att,
med antagande af Kongl. Maj:ts inbjudning, till delegerade att öfvervara
minnesfesten utse herr talmannen och herr vice talmannen samt
fem andra ledamöter af kammaren. Detta är samma antal som, efter
hvad jag försport, äfven Andra Kammaren ämnar utse.

Efter härmed slutad öfverläggning antog kammaren det af herr
Bergström framstälda förslag.

Härpå yttrade herr talmannen, att han finge hemställa, att kammaren
ville vid sitt sammanträde nästkommande lördag anställa val
af fem delegerade att jemte talmannen och vice talmannen deltaga
i ifrågavarande jubelfest.

Denna hemställan bifölls.

Första Kammarens Prof. 1S93. N:o 36-

N:o 36.

Om upplåning
af medel
för jern
väqsanläqqningar.

Torsdagen den 4 Maj, f. m.

Föredrogs och lades till handlingarne konstitutionsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 30, i anledning af återremiss af
utskottets utlåtande n:o 29 angående väckt motion om ändrad lydelse
af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets under gårdagen
bordlagda memorial n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de
från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster.

Vid föredragning af statsutskottets sistlidne dag bordlagda memorial
n:o 76, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
punkt 7:o mom. b af utskottets utlåtande n:o 6 angående regleringen
af utgifterna under femte hufvudtiteln, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 77, angående statsregleringen
för år 1894.

1—4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 punkten.

Herr Sandberg: Ehuru jag mer än väl vet, att allt hvad jag
kan säga för närvarande icke har den minsta betydelse, känner jag
det likväl såsom min oafvisliga pligt att, så länge jag har en röst i
den svenska Riksdagen, begagna hvarje tillfälle att protestera mot ett
fortsättande af den beqväma och angenäma, men enligt min fasta
öfvertygelse olycksdigra färden utför skuldsättningens sluttande plan.
För staten likasom för den enskilde gäller det såsom regel, att om
upplåningar år efter år ske och de upplånade medlen användas till
sådana företag, som lemna ingen eller så ringa afkastning, att den
betydligt understiger räntan på de upplånade medlen, så måste slutet
både för den enskilde och för staten blifva — bankrutt. Våra barn och
barnabarn komma säkerligen att, dignande under bördan af de skulder,
vi utan nödtvång åsamkat oss, bittert plikta för vårt lättsinne.

Nästlidne år efter urtima riksdagens slut herskade i vårt land
ett allmänt jubel öfver antagandet af förslaget till förbättrad härordning.
För min del kunde jag icke af hjertat instämma i detta
jubel af den anledning, att jag icke kunde låta bli att tänka på vår
bedröfliga ekonomiska ställning. Få vi också en aldrig så förbättrad
härordning och äfven ett stärkt sjöförsvar, så torde det likväl blifva

N:o 36.

Torsdagen den 4 Maj, f. m. 8

till föga gagn i farans stund, om vi en gång nödgas försvara vårt
sjelfbestånd mot en öfvermägtig granne; ty då är vår så mycket bepnsäde
utländska kredit slut, och hafva vi då icke några egna tillgångar,
är allt hvad vi gjort för vårt försvar till ingen eller ringa
nytta.

Jag har icke något yrkande att göra.

Friherre von Krsemer: Jag delar i mångt och mycket den

föregående talarens betänkligheter emot skuldsättning, i allmänhet,
men jag ber att få påpeka det kända förhållandet, att i Sverige det
egentligen icke existerar någon statsskuld i den mening, hvari detta
ord uppfattas i andra länder. Utomlands räknar man nemligen icke
såsom statsskuld annat än lån, upptagna för rent improduktiva ändamål
men Sveriges statsskuld består endast af lån, som upptagits i
och’ för byggande af jernvägar och för andra produktiva ändamål.
Dessutom, då den ärade talaren ordade om »det olycksaliga glidandet
ned för skuldsättningens sluttande plan», så synes det mig, att han
borde erinrat sig, att i den näst föregående punkten satts en duktig
broms emot detta nedglidande, då det, oaktadt de tryckta skattetiderna,
föreslagits att till norra stambanans färdigbyggande taga icke
mindre än 700,000 kronor af skattemedel! Att åter taga hela anslaget,
3,700,000 kronor, af skattemedel kunde ju tydligen ej skett,
utom att mer än tillrådligt öka den redan så känbara direkta be skattningen^ar

tin utskottets förslag i den föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

6—9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 66—68.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts under
gårdagen bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af vackt fråga om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen
angående expeditionslösen, åsyftande rättighet för part att i visst
fall tidigare utfå expedition, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda

utlåtande hemstält; _ .

och som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blilvit
oförändradt antaget, skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Andra Kammaren återlemnas till förnyad behandling.

N:o 36.

Torsdagen den 4 Maj, e. m.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 9, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om
ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

Herr vice talmannen afgaf en motion, n:o 27, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om riksdagens afsilande.

Denna motion hänvisades till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 12.2 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 4 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
•n Qe^S ^ Riksdagens skrifvelse, n:o 90, till Konungen om åtgärder
till motverkande af osedlighet;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 20, angående ändrad lydelse af § 49 regeringsformen samt

N:o 36.

Torsdagen den 4 Maj, e. m. 5

§§ 2, 10, 20, 32 mom. 1, 33, 34, 37 mom. 1 och 45 riksdagsordningen
;

n:o 21, angående ändrad lydelse af §§ 51, 63, 91, 93 och 95 regeringsformen
;

n:o 22, angående ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen;
n:o 23, om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelsbalken;
n:o 24, om ändringar i förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m.;

n:o 25, om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen;

n:o 26, angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;

n:o 27, om ändring af 22 kap. 21 § strafflagen; samt

n:o 28, angående kreditivsummorna.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 24,
med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.

Herr Bergström: Så vidt jag kan finna, är det nu till första
bordläggning anmälda betänkandet af bevillningsutskottet icke utde
ladt bland kamrarnes ledamöter. Då i 59 § riksdagsordningen föreskrifves,
att efter ett betänkandes första föredragning detsamma skall
hvila på bordet eller, som det heter, bordläggas första gången, så
lärer förutsättningen för detta stadgande vara den, att betänkandet
då bör vara tillgängligt för kamrarnes ledamöter.

Enligt nämnda lagrum kan nemligen i regeln ett betänkande
företagas till afgörande vid nästa föredragning efter den första. Endast
då flera ledamöter förena sig om att begära, att det skall bordläggas
för andra gången, må det ske. Ett sådant stadgande i grundlagen
hvilar uppenbarligen på den förutsättningen, att ett betänkande
icke bör bordläggas första gången utan att samtidigt vara för kamrarnes
ledamöter tillgängligt. Huru skulle det vara möjligt att, i
öfverensstämmelse med hvad grundlagen föreskrifter såsom det regelmässiga,
vid nästa föredragning af detta betänkande afgöra detsamma,
när det icke redan nu blifvit utdeladt bland kamrarnes ledamöter?
Jag protesterar mot anmärkta sätt att gå till väga, då man i
oroligt jägtande efter att få slut på riksdagen rent af åsidosätter
hvad grundlagen, rätt tolkad, måste anses innehålla. Helst skulle
jag vilja anse, att detta betänkandet icke borde betraktas såsom bordlagdt
första gången.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om underdånig hemställan
till Kongl. Maj:t om riksdagens afslutande.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som

N:o 86.

Fredagen den 5 Maj, f. m.

denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 7.io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 28_sistlidne april.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Första Kammaren berr baron Gustaf Äkerhielm
lider af en genom olycksfall uppkommen yttre skada, och att
detta för honom utgör ett bestämdt hinder att under närmaste dagar
lemna sin våning, intygas härmed.

Stockholm den 5 maj 1893.

Tor Lamberg,

leg. läkare.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: sammansatta
stats- och bankoutskottets memorial n:o 9, bevillningsutskottets betänkande
n:o 24, bankoutskottets memorial n:is 13 och 14 äfvensom
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 5.

N:o 86.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne
dag bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion
om underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om riksdagens afslutande,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och ett för denna dag.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 91, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen,

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i organisationen af Karlskrona artillericorps, m. m.,

n;o 93, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förändrad
stat för flottans sjömanscorps,

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Norrköpings stad af mark från indragna hospitalslägenheten
Hospitalsholmen, och

n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i meddelade bestämmelser om uppförande vid Lunds hospital
för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke;

dels ock till Riksdagens skrifvelse, n:o 96, till fullniägtige i
riksgäldskontoret, angående ändring af nu gällande föreskrifter rörande
upprättande af register öfver kamrarnes protokoll jemte bihanget
dertill.

Justerades ett protokollsutdrag härom.

Kammaren åtskildes kl. 2.42 e. m.

In fidem

A. von Knisenstjerna.

N:o 36.

Fredagen den 5 Maj, e. m.

Fredagen den 5 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen: °

n:o 98, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om stiftsstyrelse; °

n,0,^i i anledning af väckt motion angående förbud mot frälserantas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats; och

n:o 100, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i
fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall, m. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksskuld
S^n^Ve Se n:o ^7, ^ Konungen angående riksdagens af -

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 78, angående den nya riksstatenaivensom
’

. sammansätta stats- och lagutskottets memorial n:o 10, angående
anvisande af ersättning till utskottets sekreterare.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkan
(lena.

Kammaren åtskildes kl. 7.04 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

N:o 36.

Lördagen den 6 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 29 sistlidne april.

Företogs val af fem delegerade att jemte talmannen och vice talmannen
deltaga i den jubelfest, som enligt Kongl. Maj:ts nådiga bref af
den 14 sistlidne april kommer att den 5 och 6 nästinstundande september
ega rum i Upsala till firande af Upsala möte; och befunnos
efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Bergström ..............

„ Wennerberg...........

„ Björnstjerna ...........

„ Reuterswärd...........

Friherre Åkerhielm, Gustaf

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Då
kammaren år 1873 utsåg deputerade att närvara vid kröningen i
Trondhjem, beslöt kammaren, på yrkande af herr Faxe, att åt herr
talmannen uppdraga att, om möjligen en eller flera af de från kammaren
utsedde deputerade kunde fa förfall att inställa sig vid kröningen
i Trondhjem, efter samråd med de öfriga deputerade bestämma,
hvilka borde ingå i den eller de afgåendes ställe. Jag hemställer
nu, att kammaren, med anslutning till hvad kammaren 1873 beslöt,
behagade åt herr talmannen uppdraga, att, i händelse någon eller
några af de nu valde delegerade får förfall, efter samråd med öfriga
delegerade bestämma, hvilka höra ingå i den eller de afgåendes ställe.

På härefter gjord proposition beslöt kammaren uppdraga åt
herr talmannen att i samråd med de af kammaren valde delegerade
utse några ledamöter af kammaren att, i händelse hinder komme att
inträffa för någon eller några af kammarens delegerade att öfvervara
jubelfesten, deri deltaga i den eller de förhindrades ställe.

Vidare beslöts, på framställning af herr talmannen, att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom protokollsutdrag underrättas om ifrågavarande
val och uppdrag samt anmodas låta uppsätta och till
karnrarne ingifva förslag till den underdåniga skrifvelse i ämnet, som
borde till Kongl. Maj:ts aflåtas.

med 62 röster,

„ 62
„ 61 „

» 6i
.. 55 „

N:o 36.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 78, angående den nya riksstaten, biföll kammaren hvad
utskottet i memorialet hemstält.

Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets nästli<ine
dag bordlagda memorial n:o 10, angående anvisande af ersättning
till utskottets sekreterare, biföll kammaren utskottets i memorialet
gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och bankoutskottets den 4 och 5 i denna månad bordlagda
memorial n:o 9, med anledning af kamrarnes olika beslut i
fråga om ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och
riksgäldsverken.

Förslag till l ''punkten.
instruktion

gens^reviso- . Herr Nyström: Det första, man kan säga om detta samman rer

af stats-, jemkningsförslag, är, att det kommer som en öfverraskning, ty den,
banko- och som tänker tillbaka på förhandlingen den 26 april och huru det då
r\''verken tillgick> erinrar sig nog, att då, efter en del inledande anmärkningar

mot det nya förslaget, frågan upptogs om statskommissarien, huruvida
han skulle tillhöra revisionen eller icke, denna fråga först på ett
uttömmande sätt debatterades och att det sedan voterades med den
påföljd, att kammaren med en öfverväldigande majoritet förklarade,
att den ville behålla denne statskommissarie, att den ansåge hans
närvaro vid revisionen nödig och nyttig. Och detta förklarades då
för andra gången, ty utgången var densamma år 1892. När denna
votering egt rum, fans väl knapt inom kammaren någon enda, som
icke trodde, att dermed var saken slut, och att något försök till sammanjemkning
icke skulle förekomma. Påföljden var ganska gifven
— man lät alla de öfriga paragraferna passera med ganska liten uppmärksamhet
och med alldeles otillräcklig granskning. Jag vet, att
några smärre ändringar beslötos i några af de följande paragraferna,
men jag hemställer . till de herrar, som bevara i minnet denna förhandling,
huruvida icke, såsom jag sade, i samma stund voteringen
om statskommissarien egt rum, man ansåg hela frågan vara förfallen.
Hela raden af öfriga paragrafer fick derför gå förbi utan den granskning,
som vederbort. För min del får jag tillkännagifva, att om jag
icke trott, att saken varit fullt afgjord och afslagen med utgången af
nämnda votering, skulle jag hafva kommit med åtskilliga påminnelser
t. ex. vid 16 § och vid 19 § mom. d. och f, och jag tviflar icke på,
att många andra i kammaren skulle varit färdiga att ytterligare
kritisera detta förslag, som nu gick igenom utan vidare. Men från
formel synpunkt står naturligtvis det oaktadt saken så, att alla dessa
paragrafer blifvit antagna, och derom är intet vidare att sä^a. Så

Lördagen den 6 Maj, f. m.

mycket sämre för dem, som icke passat på att yrka afslag, såsom
utan tvifvel varit det rätta.

Utskottet hade emellertid på detta sätt fått en gifven utgångspunkt
Det hade rättighet att säga, att Första Kammaren antagit
största delen af förslaget och att det endast var i några få och efter
utskottets tanke mindre betydande punkter, som kamrarnes beslut
skilde sig frän hvarandra. Ett uppslag till sammanjemkning var
således funnet. Jag kan icke bestrida, att icke det varit utskottets
så väl rätt som pligt att under sådana förhållanden framställa förslag
om sammanjemkning, och jag vill ej heller söka kritisera från formel
synpunkt det sätt, hvarpå denna är verkstad, ehuru af herr ordförandens
i utskottet reservation framgår, att åtskilligt kan anmärkas mot
den formella befogenheten af den gjorda sammanjemkningen, och jag
vet, att friherre Åkerhielm ej är ensam om sin mening. Då han
sjelf ej är närvarande, ber jag att få erinra om att hans reservation
innehåller följande: »Då jag icke anser den inbjudning till qvittning
olika kammarebeslut emellan, som af utskottet framstälts, vara en
sammanjemkning af skiljaktiga beslut, sådan grundlagen afser, har jag
icke kunnat biträda utskottets framställning».

De finnas således, som vilja göra äfven formella anmärkningar
mot denna sammanjemkning och bestrida, att den är gjord såsom
vederbort, men jag skall för min del lägga denna sak alldeles å sido
— ]acr antager, att utskottet gjort sin rätt och sin pligt, då det kommit
med sin sammanjemkning. För Första Kammaren återstår nu
att häfda sin rätt och göra sin pligt, till hvilket kammaren nu har
ett ypperligt tillfälle genom att helt enkelt förkasta sammanjemkningen,
som är baserad på sådan grund, som jag nyss.antydt. ly, om
kammaren skulle tänka sig ett annat sakernas skick, vore det ock
billigt och skäligt att nu taga upp den granskning, som förra gången
blef ogjord och tillse, huru vida dessa paragrafer, som man i och
med sammanjemkningen skulle godkänna, verkligen kunde bestå inför
kritiken, och detta blcfve en ganska vidlyftig förhandling, som jag ej tror
att kammaren för närvarande vill inlåta sig på. Mig synes, att alldeles
tillräckligt är att påminna om att kammaren två särskilda gånger
och sista gången med en så öfverväldigande röstmajoritet har
förklarat sig vilja behålla denne statskommissarie. Den har öfvertygat
sig om att hans närvaro är nödig och nyttig,, och. har ovedersägligt
förklarat, att han bör bibehållas. Går det. för sig att, sedan
kammaren den 26 april vid plenum midt under riksdagen fattat ett
sådant beslut, nu komma i sista stund inför en så glest besatt kärnmare
och begära, att detta beslut skall åsidosättas, oaktadt naturligtvis
de skäl, som talade förra gången, stå qvar väl så starka som de

då voro? .

Utskottet har helt lättvindigt sagt, att »då otvifvelaktigt är, att
den föreslagna instruktionen äfven utan ifrågavarande stadgande (det
vill säga utan denne statskommissarie) lemnar revisorerna tillfälle att
lätt erhålla alla erforderliga upplysningar, torde .Första Kammaren
kunna biträda Andra Kammarens beslut» d. v. s. frånträda sitt beslut
af den 26 april. Ja, om det var något, som under den långa debatten
förra gången blef vederlagdt eller åtminstone energiskt inotsagdt,

N:o 36.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riks gäldsverken.

(Forts.)

N:o 36. 12 Lördagen den 6 Maj, £ m.

inltruktinn V,ar va^ detta, att revisorerna skulle så lätt kunna erhålla dessa
för Mksda- !*PP - °lnSar- Då påmint^ man om § 15, som beskrifver denna lättgens
reviso- ^et sålunda, att statsrevisorerna, om de 3>finna sig för sina göromål
reTaf, 8^a^8~> behöfva af någon Konungens embetsman eller af något statens verk
riksaäUs- eller inrättnil)g inhemta muntlig eller skriftlig upplysning, skola beverlren.
gara gepom sin ordförande hos statsministern eller, om denne är
(Forts.) tjenstledig, hos statsrådets äldste i tjenst varande ledamot Konungens
befallning till vederbörande att meddela den äskade upplysningen!).
Det är detta, som sammansatta utskottet kallar ett lätt sätt att erhålla
upplysningar, i stället för det sätt man nu har, att fråga den tillstädesvarande
statskommissarien. Jag kan icke tro, att kammaren af
sådant skäl kan förmås att frånträda det beslut, som efter utförlig
debatt fattades den 2(5 april.

Jag tillåter mig äfven påpeka, att om kammaren vidhåller sin
mening i afseende å denna punkt, som måste anses vara förslagets
egentliga kärnpunkt, åtminstone den som väckt den största uppmärksamheten,
och alltså förkastar sammanjemkningen, sker icke den ringaste
skada. Det hittills varande reglementet kan alltför väl funktionera
ännu många år härefter, och jag tror, att de flesta i kammaren äro
ense om att det gamla reglementet är bättre än det nu föreslagna,
och att det icke är skäl att vidtaga den underliga åtgärden att i
riksdagens sista timme ändra, hvad man för icke 14 dagar sedan
efter utförlig debatt beslutat. Jag får på nu anförda grunder yrka
afslag å sammanjemkningsförslaget.

Herr Tamm: Att den siste talaren skall vara motståndare till

det föreliggande förslaget är naturligt, då han vill ändra hela revisionen
och han ju också förordat förslag i detta hänseende. Denna betänklighet
har dock icke för utskottet kunnat vara bestämmande. Jag
får först till. svar på den frågan, hvarför vi kommit med en sådan
sammanjemkning som denna, åberopa den förklaring, som af den ärade
utskottsordföranden afgafs 1885, då han kom med ett liknande sammanjemkningsförslag.
Han säger: »Jag nödgas be att få för kam maren

framlägga de skäl, hvarför jag inom det sammansatta utskottet
vid det arbete, hvars resultat nu för kammaren föreligger, ansett mig
böra biträda det sammanjemkningsförslag, som af detta arbete framgått.
Skälet är helt kort lydnacl för grundlagens bud. Grundlagen
ålägger kamrarnes ledamöter i utskotten att vid fall sådana som det,
hvilket nu förelåg, söka åstadkomma en sammanjemkning.»

Jag skulle icke hafva citerat detta 1885 års sammanjemkningsförslag,
om icke den föregående talaren hade åberopat särskildt den
persons auktoritet, som vid föreliggande betänkande afgifvit sin reservation.
Jag vill nu endast framhålla, att den sammanjemkning, hvilken
den ärade ordföranden år 1885 ledde inom utskottet, stälde sig
så, att Första Kammaren erhöll ändring i 2, 3, och 8 §§ och
till. Andra Kammaren skänkte bort 17 § — således precis samma förfaringssätt
som det, mot hvilket den värde ordföranden nu opponerat
och i 15 § vidtogs en särskild sammanjemkning genom insättande
af ett par ord.

För öfrigt kan jag icke se — och det har den siste talaren ej

Lördagen den 6 Maj, f. m. 13 N:o 36.

heller påstått — att utskottets sätt att sammanjemka, såsom reservan- Förslag till
ten förmenat, skulle på något sätt strida mot grundlagens bud. Då
utskottet 1885 såsom grund för då föreslagen qvittning anförde, att §§ Jgens reviso.
2, 3, 8 och 17 hade det gemensamt, att de afsåge nya bestämmelser, rer af stats-,
som ej ega motsvarighet i nu gällande instruktioner och derför ut- banko- och
gjorde en helhet, som tilläte qvittning, så torde grunden, hvarför rl^“en
utskottet har kunnat i år använda samma betraktelsesätt, vara något ''

fastare. Ser man nemligen på de vidtagna förändringarna, gå de ut ^ °r
på ett och samma förhållande. Förändringen i § 8 innehåller, att
»om revisorerna besluta besök hos eller resa till sådant utom
hufvudstaden beläget verk eller inrättning, som hör till statsverket,
böra revisorerna hos statsministern eller, om denne är tjenstledig,
statsrådets äldste i tjenst varande ledamot före resans anträdande
härom göra anmälan». Denna förändring innebär således endast ett
intagande af en ytterligare bestämmelse, att revisorerna icke skola
ega att fara fram och komma in hvar som helst på landsbygden och
der obehörigen begagna sig af sin egenskap af revisorer för att göra
intrång på ett konungens förvaltande verk eller inrättning. Samma
är förhållandet i fråga om 12 §. Andringen motiverades af farhåga,
att revisorerna skulle sträcka sin revisionsrätt till enskildes donationer,
som af verk och inrättningar innehafvas. Grunden var alldeles
densamma för förändringen i 16 §, der Första Kammaren beslöt att
utbyta sista stycket mot ett stadgande af samma lydelse, som det,
hvilket innefattas i § 7, mom. 2. af nu gällande instruktion. Kammaren
önskade nemligen bibehålla hvad som nu gäller, på det att
man icke genom insättande af ordet »statsförvaltningen» i stället för
»förvaltningen» skulle gifva revisorerna större myndighet. Jag tror
att alla dessa ändringar gå ut på detta, att icke gifva instruktionen
en sådan ordalydelse, att deraf skulle föranledas en utsträckning af
revisorernas myndighet gent emot de under Kongl. Maj:t stående förvaltande
verk och inrättningar, och jag tror således, att man med
fullt skäl kan säga, att alla dessa ändringar väl utgöra ett enda uttryck
för samma tanke. Beträffande den mycket omtalade paragrafen,
som handlar om statskommissarien, framhölls under diskussionen, att
man önskade bibehålla nämnda stadgande på den grund, att äfven
den skulle vara ett värn för Kongl. Maj:t mot sådana anmärkningar,
hvilka skulle kunna vara på något sätt obehöriga, påflugna eller
dylikt. Äfven tillägget i den §:n hänfördes således till samma grundtanke.

Dessutom är det klart, att någon anmärkning icke kan göras mot
detta sätt att sammanjemka, då icke en gång utan många gånger hemstälts,
att den ena kammaren skulle rent af frånträda sitt beslut i en
fråga. Jag tror således icke, att det kan påvisas, att utskottet i
detta afseende förfarit på något sätt olagligt, utan att utskottet fullkomligt
följt grundlagens bua.

Den nästa frågan är den: lian kammaren verkligen antaga detta
sammanjemkningsförslag? Jag nödgas ånyo o taga upp deti mycket
omtalade paragrafen om-statskommissarien. Äsigten att genom borttagande
af den §, som rörcr statskommissarien, Kongl. Maj:ts rätt på
något sätt skulle trädas för nära, förefaller mig bero på ett förbise -

N:o 30.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Förslag till ende. Denna § är icke insatt för Konsrl. Maj:ts utan för revisorernas
förBiksda- sku.11; jag ber att..få fasta uPPmärksamheten på att instruktionen för
gens reviso- revisorerna fastställes af Riksdagen, och att endast förordningen om
rer af stats-, densamma utfärdas af Konungen. Alltså har i detta fall Riksdagen
banko- och ensam bestämmanderätten, och Riksdagen har väl icke beslutat denna
verken'' Para8raf för att.På någ°t sätt skydda Kongl. Maj:t mot sig sjelf, utan
(Torts) beqvämlighet och ansedda fördel begärt denna statskommissarie,

som Kongl. Maj:t kan insätta eller ej; hvilket åskådningssätt ytterligare
bestyrkes deraf, att ersättningen för denne statskommissaries tjenstgöring
i revisionen utgår från Riksgäldskontoret, enligt § 26 i dess reglemente^,
ej af några under Kongl. Maj:t stående medel. För denne kommissaries
borttagande uttalar sig dessutom 1884 års komité, derför uttalar
sig Kong!. Maj:ts proposition år 1885, derför har Andra Kammaren
flere gånger uttalat sig, derför har statsrevisionen såsom sådan
uttalat sig, derför hafva samtliga revisorer, som äro tillsatta af Andra
Kammaren, gång på gång uttalat sig, och jag vågar säga, att äfven
bland denna kammares revisorer åsigterna i denna fråga äro minst
sagdt delade. En af dem, som nyligen varit ordförande i revisionen,
biträdde vid förra årets riksdag det förslag, deri denne kommissarie
var borttagen; för detta förslag talar erfarenheten i statsutskottet,
hvarest ingen olägenhet yppat sig af likartad förändring. Auktoriteter
tala således kraftigt för förslagets antagande, och faran eller
olägenheterna häraf äro i sanning försvinnande små.

Den ärade talare, som sist hade ordet, talade om den tidsvinst,
som genom upplysningar af närvarande statskommissarien skulle
tillskyndas revisionen. Jag tror, att tiden mycket väl skulle räcka
till, om man t. ex. inskränkte något af den tid, som nu egnas resor,
och använde denna på verkliga revisionsarbetet; mot »påflugna» anmärkningar
har man säkert en bättre garanti i revisorernas gvalitet,
än i en statskommissaries närvaro. Jag tror således, att jag har
påvisat, att Första Kammaren fullkomligt väl kan antaga detta sammanjemkningsförslag,
då den endast skall afstå en ackomcdationspunkt
och i stället erhålla, om jag så får säga, det, som troligtvis för Första
Kammaren varit af mera principiell vigt, nemligen just det, att icke
genom den ordalydelse, i hvilken denna instruktion var affattad, på
något sätt från revisorerna skulle kunna göras något intrång på Kongl.
Maj:t eller på de under Kongl. Maj:ts förvaltning stående verk och
inrättningar. Detta föreställer jag mig åtminstone är den sida, som
starkast talar till Första Kammaren, och det har också varit hela
ansträngningen inom utskottet att förmå ledamöterna från Andra
Kammaren till att bifalla detta. Första Kammaren har sålunda i detta
sammanjemkningsförslag fått fram sin mening i fyra särskilda paragrafer,
och endast den står qvar, som rör kommissarien.

Då återstår den sista frågan: när Första Kammaren sålunda kan
antaga detta, bör kammaren också göra det. Jag ber att få påpeka,
huru frågan har gått. 1885 gjordes många yrkanden. Andra Kammaren
afstod då, för att få enighet, från sina yrkanden i 2, 3 och 8 §§,
och vidhöll sin mening endast delvis i fråga om 15 §. Genom det
förslag, som i motionen framlagts, har Första Kammaren fullkomligt,
fått sin mening fram äfven i den 15 §. Sedan det alltså lagts fram.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

N:o 30.

ett förslag, som fullkomligt öfverensstämmer med det förslag, Första Förslag till
Kammaren begärt och yrkat, så gjordes vid denna riksdag ytterligare ^iksdaanhållan
om ändringar i 2, 5, 8, 12 och 16 §§. Andra Kammarens gens revi80.
utskottsledamöter hafva sagt: vi skola stå för och försvara Första rer af stats-.
Kammarens mening i 2, 8, 12 och 16 §§ och endast bibehålla för banko- och
vår räkning 5 §, om kommissarien; och mig synes, att i hela denna
frågas behandling Andra Kammaren verkligen varit särdeles tillmötes- n?0rts)
gående gent emot Första Kammarens mening, och jag hemställer, om, ^
då från Andra Kammaren uttalats en så stark önskan att få denna
instruktion igenom, det är skäl för Första Kammaren att vräka allt
för en paragraf, som icke är nödvändig, om ock åtskilliga anse den
gagnelig. Jag har nu i nio år varit i Riksdagen, jag tror icke, att
kammarens ledamöter kunna förebrå mig, att i principfrågor jag varit
den, som lätt gifvit vika, vare sig mot Andra Kammaren eller mot
fraktioner, men jag har på samma gång sträfvat, så vidt mina krafter
dertill räckt, att såväl mellan fraktionerna som mellan kamrarne
borttaga de små taggar, som så lätt sätta sig qvar och föda bitterhet
vid samarbetet i det stora. Vi kunna snart nog komma i sådana
omständigheter, att all möjlig enighet behöfves. Jag har framlagt
detta förslag derför att jag, som förra året var ordförande i det
utskott, som behandlade detta förslag, såg hvilken misstämning det
väckte förra året, när Första Kammaren, oaktadt den fick allt, hvad
den förut begärt, ändock afslog instruktionen. Jag har derför sökt
borttaga äfven denna lilla tagg, och jag tror, att jag dervid icke har
handlat orätt. Jag föreställer mig, att Första Kammaren äfven skulle
göra rätt, om den, efter den behandling frågan fått, nu bifölle det
sammanjemkningsförslag, som är framlagdt, till hvilket jag yrkar
bifall.

Herr Nyström: Den siste ärade talaren har slutat med en allo kution

för att beveka kammaren att i detta fall gå Andra Kammarens
önskningar till mötes. Jag tviflar icke på att önskningar finnas
inom Andra Kammaren för antagande af det nu föreliggande förslaget,
men att detta skulle vara för Andra Kammaren ett så vigtigt
mål, att man härvid kan tala om bevarande af det goda förhållandet
kamrarne emellan, det tviflar jag på. Om man tänker på frågans
historia, ser man nog, att här är mindre fråga om ett tillmötesgående
mot Andra Kammaren än derom, att en medlem af Andra Kammaren
skall få sin vilja fram, sedan han från början föresatt sig att genomföra
förslaget, och detta skäl finner jag icke tillräckligt. Jag vågar
påstå, att om den föregående talaren tillmäter sig ett varmt och lifligt
intresse att befordra ett godt förhållande mellan kamrarne, har
jag på grund af gamla minnen från Andra Kammaren en minst lika
stark tendens i den vägen. Men detta skall icke hindra mig att bekämpa
detta förslag, som icke är af den beskaffenheten, att det tillhör
de stora frågor, på hvilka det goda förhållandet mellan kamrarne
hvilar. Den konsiderationcn kan man lemna alldeles å sido.

Men herr Tamm har vidare sagt, att hvad som egentligen skulle
vara under afgörande här, i afseende på statskommissarien, är, huruvida
Konungens rätt skulle tillgodoses eller cj. Han har genom -

N:o 33.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Förslag till gående velat framhålla, att denna kommissarie är insatt i revisionen
förmoda fÖ1'' att bevaka regeringens rätt och förekomma sådana anmärkningar,
gens reviso- ?om aro obehagliga för regeringen. Detta vågar jag förneka, det är
rer af stats-, icke fallet. Statskommissariens egentliga funktion är att vara en aukbanko-
och toritet, som kan rådfrågas af herrar revisorer, och som med sina uppr\''verken*
tysningar kan förekomma hvad man med ett under den föregående
. n debatten ofta användt uttryck kallar Denfaldiga revisionsanmärkningarD.
Detta är en långt vigtigare uppgift och ingalunda detsamma som att
han skall vara regeringens ombud, ehuru visserligen, om han äfven i
den vägen kan göra något gagn, detta också icke är annat än till
det bästa.

Herr Tamm har sagt, att jag har inlemnat ett förslag om ändringar
i revisionen. Herr Tamm vet, att jag icke har inlemnat något
sådant förslag. Det har framkommit från helt annat håll, nemligen
från Andra Kammaren.

Herr Tamm har ganska rigtigt påmint om att det är en grundlagsenlig
rätt och pligt för utskottet att göra en sammanjemkning,
men det kan ändå vara föremål för ett visst tvifvel, huru vida sammanjemkningen
bör ske på detta sätt genom qvittning. I sådant fall
skulle sammanjemkning kunna ske när det vara må, och vore friherre.
Akerhielm här, skulle nog talaren få svar på tal, om hans
ställning till denna fråga. Jag hänvisar till hans reservation, som
derom gifver upplysning.

I herr Tamms tal förekom flere gånger den framställningen, att
denne statskommissarie skulle vara regeringens värn inom revisionen,
och derom har herr Tamm sagt, att det behöfves icke. Deri har
han rätt, men han har oupphörligen förbigått den vigtigare rollen för
statskommissarien att vara en hjelpreda för revisionen.

Herr Tamm har vidare sagt, att särskildt en föregående ordförande
i revisionen — utan tvifvel menade han herr Ekenman —
skulle vara för, att statskommissarien tages bort. Herr Ekenman
säger om detta: Datt det är nyttigt, att man har en sakkunnig man,
som lemnar upplysningar, derom kan icke vara mer än en mening,
men om det är nödvändigt, att han tillsättes i denna form, det öfverlemnar
jag åt kammaren att bestämma.

Så förhåller det sig med herr Ekenmans öfvertygelse om statskommissariens
nytta.

Herr Tamm har vidare framdragit hvad som skedde 1885, men
jag hemställer, om det icke är vigtigare att påminna om sakens senare
historia, om att ett sådant förslag som detta förkastades 1892 och
förkastades den 26 april i år i denna kammare med 46 röster mot
23, efter en uttömmande debatt, som tydligen visade, att kammaren
för närvarande ville bibehålla statskommissarien. Att nu säga, att
Första Kammaren fått sin vilja gällande i fyra punkter, och att
Andra Kammaren fått rätt endast i en punkt, det kan icke vara rimligt,
då denna enda punkt kan vara af den vigt, att det betyder
mera, om kammaren deri förlorar, än om den vinner i de fyra andra.
Jag vågar föreställa mig, att meningen här är, att denna fråga om
statskommissarien är den vigtigaste, och att Första Kammaren bestämdt
vill bibehålla denna kommissarie. Detta är icke heller — jag

Lördagen den 6 Maj, f. m. 17 N;o 36-

upprepar det — någon fråga, der Första Kammaren genom att vid- Förslag till
hålla sin mening åstadkommer någon tvedrägt mellan sig och Andra
Kammaren, ty den betydelsen har frågan ej. Jag vidhåller också den revisomeningen,
att då förslagets flesta punkter fingo passera här i kam - rer af stats-,
muren under den förutsättningen, att det i och genom voteringen om banko- och
statskommissarien var förkastadt, det är origtigt att nu komma och
begära, att kammaren skall antaga förslaget, då den icke har tid r e ''
eller lust att ingå på den granskning, som nog torde vara behöflig, ^ or s-''

men som af angifna skäl icke förekom, då frågan förra gången i
kammaren behandlades.

Vid sådant förhållande går det, enligt mitt förmenande, icke an
att antaga denna sammanjemkning i en fråga, som har eu sådan tidigare
historia, hvarför jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr Törnebladh: Den föregående talaren har nog rätt deri,

att i detta afseende är det en viss vilja, som vill göra sig gällande,
men jag tror, att jag tolkar det på litet annat sätt, än han.

Hvad beträffar det förhållandet, att kammaren med 46 röster mot
23 har afslagit denna punkt, så vore säkert kammaren mycket tacksam
för att slippa höra en sådan påminnelse om, att mindre än halfva
antalet af kammarens ledamöter varit närvarande. Det är sannerligen
ingenting att stödja sig på, att kammaren med 46 röster mot 23 har
beslutit mot någonting, som Andra Kammaren i flere år visat sig
önska. Men dertill kommer nu också den omständigheten, att Första
Kammaren har genom de förslag, som nu föreligga, vunnit i icke
mindre än tre å fyra punkter hvad den har förklarat sig önska. Då
är frågan: har kammaren vunnit mer, än den förlorat? Efter mitt
förmenande har den vunnit betydligt mera, ty hvad frågan om denne
statskommissarie beträffar, så är den icke så synnerligen vigtig, men
just derför, att den icke är vigtig, är det icke något skäl att motsätta
sig hans borttagande. Hans betydelse i statsrevisionen är icke
så stor, att man för att bibehålla honom der bör äfventyra framgången
af ett instruktionsförslag, som nu är 8 år gammalt, och ursprungligen
framlagts af regeringen, allra helst som statskommissariens
insättning har tillkommit på Riksdagens initiativ, under det frågan
om hans borttagande har tillkommit på regeringens initiativ.

Man kan således icke säga, att det på något sätt är ett ingrepp i
konungamagten, men hvad som är säkert är, att om statskommissarien
fortfarande påtvingas revisionen, hans ställning till densamma helt
enkelt kommer att blifva olidlig, och han må vara huru skicklig som
helst, så kan han dock icke gifva svar på alla frågor, som i revisionen
ställas till honom; jag vill endast hänvisa till en sådan sak, som
arméförvaltningens räkenskaper. Derjemte har statsrevisionen i många
år användt mycket skicklige och duglige tjenstemän, som kunnat
tillhandagå med upplysningar och råd, och det är långt ifrån att,
såsom här sades sista gången, det skulle vara någonting nedsättande
för revisionen att begagna sig af tjenstemännens biträde; det få både
revisionen, utskotten och Riksdagen göra, när det är fråga om förberedande
utredningar, hvilket är någonting helt annat, än fattande
af beslut. Jag tror mig också veta, att revisionen, långt ifrån att
Första Kammarens Frot. 1893. N:o 36. 2

N:o 36.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Lördagen den 6 Maj, f. m.

nöja sig med statskommissariens biträde, har begagnat alla möjliga,
och kanske omöjliga, tillfällen att inhemta upplysningar af embetsverken
i första hand, — hvarom, om jag ej misstager mig, den föregående
talaren ej torde sakna kännedom — och det trots hvad man
sagt, att detta skulle vara stridande mot de konstitutionella grundsatserna.

Om nu Första Kammaren, som genom sammanjemkningen vunnit
så mycket, skulle bortkasta detta, som den vunnit, för det som ännu
återstår, så påminner det ganska mycket om den, som såg skuggan
af köttstycket och släppte detta för att gripa efter skuggan.

Jag kan för min del icke finna, att i sammanjemkningen ligger
någonting origtigt, ty man har många gånger behandlat lagförslag
så, att de sammanjemkats i sin helhet. Jag vill i detta afseende påminna
om en så vigtig förordning som prestvalsförordningen. Men
icke blott en, utan flere sammanjemkningar ha skett på dylikt sätt,
och att. denna instruktion skall betraktas såsom enhet, det har tydligen
visats af en stark motståndare här i kammaren, som började
sitt angrepp i 1 § med att hänvisa till åtskilliga andra paragrafer,
hvilket ock talmannen tillät. Det finnes icke något tydligare bevis
på, att denna instruktion är att betrakta såsom en enhet, och således
kan och bör den såsom en enhet vid sammanjemkningen behandlas.
Jag tror, att det vore mycket oklokt af Första Kammaren att afstå
ett så billigt sammanjemkningsförslag som detta, hvarigenom en
länge på dagordningen stående fråga kan lösas på ett för kammaren
fullt tillfredsställande sätt, och utan att Kongl. Maj:ts regering behöfver
hafva någon sömnlös natt, vare sig nu eller i framtiden. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Klingspor: Jag tillhörde antalet af dem, som röstade
med kammarens majoritet i denna fråga förra gången, men då jag
sedermera hade tillfälle att i det sammansatta utskottet deltaga i
ärendets behandling, kom jag till den uppfattning, att visserligen, såsom
doktor Nyström sade, denna fråga är den vigtigaste af dem,
hvari kamrarne fattat olika beslut, och Första Kammarens vilja härutinnan
icke blifvit genomdrifven i utskottet, men att alla dessa frågor
voro jemförelsevis obetydliga. Således är betydelsen af äfven
flen vigtigaste af dessa frågor icke i sig sjelf så synnerligen stor, och
ansåg jag derför, att Första Kammaren gerna kunde acceptera det
föreliggande förslaget, hvarför jag äfven utan tvekan biträdde detsamma.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
den nu föredragna punkten hemstält och vidare på afslag derå; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Lades till handlingarna.

N:o 36.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 4 och 5 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 24, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

1 — 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

, ,, Särskild

4: punkten. tilläggsbe vinning

för

Friherre Barn ek o w: Af det föreliggande betänkandet kan år 1894.

kammaren finna, att meningarne inom utskottet varit mycket olika.

1 utskottet framstäldes i denna fråga icke mindre än tio särskilda
yrkanden, och på alla dessa yrkanden gjordes äfven proposition. Slutligen
framgick efter åtskilliga voteringar det beslut, som betänkandet
innehåller, men detta beslut är dock, såsom betänkandet visar, omfattadt
blott af fyra utaf utskottets tjugu ledamöter. För min del
har jag ock jemte sju andra ledamöter från Första Kammaren reserverat
mig mot utskottets förslag. Af vår reservation kunde synas
som om vår åsigt mycket litet skilde sig från utskottets förslag,_ och
det gör den äfven på sätt och vis; den afviker nemligen derifrån
blott i en enda punkt. Utskottet föreslår att alla, som erlägga bevillning
för en inkomst af 800 kronor eller derunder, skola vara befriade
från tilläggsbevillningen, och reservanterne föreslå, att alla, som
erlägga bevillning för inkomst af 799 kronor och derunder, skola
vara fria. Det är endast denna krona, som. skiljer dem. _ Kongl.

Maj:t har föreslagit, att alla, som erlägga bevillning för en inkomst
understigande 1,200 kronor, skulle åtnjuta befrielse från. tilläggsbevillningen.
Häremot anmärker utskottet, att då den urtima riksdagen
beslöt att äfven de, som skatta för en inkomst emellan 800
och 1,200 kronor, skulle betala för 1893 en tilläggsbevillning af 30
öre för bevillningskrona, det icke syntes välbetänkt, att år 1894, då
beskattningen för alla andra komme att fördubblas, desse inkomsttagare
skulle gå helt och hållet fria från ökningen. Häri hafva ock
reservanterne instämt. Men utskottet gör härefter följande tillägg:

»Dock anser utskottet den jemkning i den af urtima Riksdagen uppdragna
gränsliniens läge lämpligen böra göras, att tullständig frihet
från tilläggsbevillningen medgifves dem, hvilkas inkomst icke öfversti^er
800 kronor». Och i detta uttalande hafva reservanterna icke
kunnat instämma. Utskottet anför icke det ringaste skal för sin mening,
det säger endast att det finner »lämpligt» att inkomst af 800
kronor befrias från tilläggsbevillningen. Det är visserligen sant att
skäl anfördes i utskottet, egentligen dock endast det, att om man
läte strecket emellan dem, som drabbades af den förhöjda bevillningen,
och dem, som derifrån befriades, sammanfalla med det politiska
strecket, antalet röstberättigade skulle minskas. Detta skäl anfördes
egentligen af representanter på stockholmsbänken, och utskottet har
ej heller funnit lämpligt upptaga ett dylikt skäl i sin motivering.

Detta skäl hafva vi reservanter för vår del icke heller kunnat gilla,

N:o 30. 20 Lördagen den 6 Maj, f. m.

SäfMld utan vi hafva stält oss på grunden af urtima Riksdagens beslut, hvil \iinq

for\r
1894, gä med en inkomst af 800 kronor. Hvad slutligen beträffar dem,

(Forts.) som äro uppskattade till en inkomst emellan 1,200 och 1,800 kronor,

så har Kongl. Maj:t föreslagit, att tilläggsbevillningen för desse skulle
nedsättas med 50 procent. Häri hafva äfven både utskottet och reservanterne
instämt samt ansett, att full tilläggsbevillning skulle börja
först för inkomst öfver 1,800 kronor.

På grund af de skäl, jag åberopat, anhåller jag om bifall till den
af mig jemte sju andra ledamöter afgifna reservation.

Friherre Klinkowström: Jag har begärt ordet för att med

några ord få fästa kammarens uppmärksamhet på en oklarhet, som
förekommer i utskottets förslag, och hvilken kan förorsaka ganska
mycken oreda i landsorterna, då man jemför detta förslag med den
beklagligtvis antiqverade ordalydelsen i förordningen om kommunalstyrelse
på landet. Om vi gå till pag. 7 i det föreliggande betänkandet,
finna vi, att utskottet sjelft i tredje stycket säger: att »den
föreslagna tilläggsbevillningen i sjelfva verket intet annat är än en
höjning i den nu utgående bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
om ock tilläggsbevillningen på grund af den kommunala beskattningens
sammanhang med bevillningen af fäst egendom samt af
inkomst föreslagits att utgå utan sammanblandning» med denna. Men
är det således utskottets mening, att, liksom förhållandet var med den
af oss i fjol beslutade tilläggsbevillningen, man icke skall lägga denna
tilläggsbevillning till grund för den så kallade fyrktalssättningen af
den kommunala beskattningen på landet, så får jag fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att enligt 2 mom. af 58 § i kongl. förordnins
gen o nr kommunalstyrelse på landet »till beräkningsgrund för fyrktalssättningen
tjenar den bevillning enligt art. II i bevillningsstadgansom,
jemlik! senast faststälda taxeringslängder till staten erlägges.»,
iNu är det visserligen sant — jag har fått denna upplysning nyss
af en värd ledamot i kammaren, som förstår denna sak bättre än jag,
—_ att den andra artikeln i bevillningsförordningen har upphört att
existera och har blifvit ersatt med bevillningen för fast egendom,
men art. II står likväl qvar här i författningen om kommunalstyrelse
på landet, och i inånga socknar, der majoriteten i kommunalstämman
utgöres af allmogemän eller andre sådane personer, som icke komma
att lida af denna stora tilläggsbevillning, der kan lätt hända, att man
i enlighet med ordalydelsen af detta beklagligtvis antiqverade mom.
af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet kommer att
beräkna fyrktalet efter hela bevillningens belopp, detta så mycket
hellre, som utskottet sjelft säger, att tilläggsbevillningen endast är
ett tillägg till den allmänna bevillningen. En sådan missuppfattning
kan hafva högst beklagliga följder, ty herrarne, som hafva fäst egendom
på landet, veta litet hvar, huru högt de kommunala utgifterna
stiga.. För mig belöpa de sig till tjugu kronor pr bevillningskrona,
men i den landsort, jag representerar, nemligen Elfsborgs län, finnas
hemman, som hafva kommunalutskylderna beräknade ända till femtio -

Lördagen den 6 Maj, f. m. 21 N:o 30.

två gånger bevillningskronan. Således är det här icke fråga om någon
ringa sak för landet, utan tvärtom om en mycket stor och vigtig. ^S for
Jag vill endast genom dessa få ord göra kammaren uppmärksam 2894.
på frågan; kan ett tillfredsställande svar lemnas, så mycket bättre. (j\,rts.)
Det synes mig emellertid, att i det förslag till förordning angående
utgörande af en särskild tilläggsbevillning för år 1894, hvilket finnes
bifogadt utskottets betänkande å pag. 11, hade bort inskjutas de fa
orden: att denna tilläggsbevillning icke skulle utgöra grund för beräkningen
af fyrktalet i och för kommunalutgifternas bestämmande. Om
dessa få ord blefve tillagda, skulle meningen vara fullkomligt klargjord.
Jag är öfvertygad, att eljest mycket obehag kan inträffa. Detta
kan visserligen rättas genom klagomål af den, som finner sig för
högt beskattad; men för det första får han betala de för höga utskylderna,
innan han får sina besvär afgjorda, och för det andra är
det onödigt att gå en sådan omväg, då den kan undvikas genom att
inskjuta några få ord i förordningen.

Herr af Buren: Min mening är, att väl någon lindring, men

icke full befrielse för de mindre beskattades inkomst bör ega rum,
i synnerhet i en tid, då så många bland dem pocka på rättigheter
utan att vilja veta af några skyldigheter. För hvarje rättänkande måste
det vara klart, att skatten till staten, till kronan bör vara icke blott
billig och rättvis, utan äfven allmän. Skatten till fosterlandet är
dessutom en »helig» skatt, ty det budet gäller ännu i dag såväl för
hög och låg, som för rik och fattig: »gifver kejsaren det kejsaren
tillhörer och Gudi det Gudi tillhörer», och enkans skarf medför ofta
större välsignelse än skatten från den, som sitter i stort öfverflöd.

Jag tror, att det ligger en stor fara deruti att man genom hel befrielse
från skattskyldighet till kronan arbetar bort pligt- och fosterlandskänslan
hos den stora massan af folket. Jag har äfven varit
motståndare till de föreslagna stora afkortningarne och bevillningsafdra"en
nu närmast derför, att de icke äro lika för alla. De små skuldsatta
hemmansegarne, som i de allra flesta fall hafva det vida sämre
än de, som sitta med en bestämd inkomst af vare sig 400, eller 800,
eller 1,200, eller 1,700 kronor, äro icke befriade från skatt och hafva
icke något bevillningsafdrag. Denna min mening har jag förut
haft tillfälle att uttala under diskussionen i denna kammare den 22
april angående allmänna bevillningen; kanske den kan komma att
beaktas vid den blifvande revisionen af bevillningsförordningen, men
jag har icke nu fått något understöd för denna min åsigt, hvarför
jag måst ansluta mig till den mening, som närmast öfvercnsstämmer
dermed, och hvari äfven herr Söderberg instämt, nemligen den reservation,
som afgifvits af friherre von Schwerin jemte flere andra
ledamöter från Andra Kammaren och till hvilken jag anhåller att få
yrka bifall.

Friherre Barnckow: För att besvara den af friherre Klinckow ström

framstälda anmärkningen ber jag att få upplysa, att förslagets
uppställning är hemtad från beslutet vid 1879 års riksdag, då äfven
cn tilläggsbevillning pålades. Äfven vid den urtima riksdagen affatta -

N:o 86. 22 Lördagen den 6 Maj, f. m.

t;f^rs¥ld;j des motsvarande punkt på samma sätt som nu. Jag antager derför,
ningförår att förslag?ts uppställning icke kan gifva anledning till några misstag.’

1894. Rörande tilläggsbevillningen kommer dessutom särskild författning att
(Forts.) utfärdas, så att den icke bör kunna sammanblandas med den allmänna
bevillningen. Förslaget är efter min förmening alldeles rigtigt uppstäldt,
och jag tror således, att friherre Klinckowströms anmärkning
var obefogad.

Herr Philipson: Då jag i bevillningsutskottet instämt i den
af friherre Barnekow med flere afgifna reservationen, kunde jag visserligen
inskränka mig att allenast yrka bifall till densamma på de
skäl och grunder, friherre Barnekow redan anfört. Men då en ärad
ledamot af denna kammare yrkat bifall till en af honom biträdd, af
friherre von Schwerin med flere afgifven reservation mot bevillningsutskottets
föreliggande betänkande, så ber jag att få yttra några ord.

Det framgår af denna reservation, att man önskat, att äfven afdrag
för de mindre fastighetsegarne skulle ega rum. Men detta
förslag kan tillbakavisas på enligt mitt förmenande mycket giltiga
skäl. En. enda person kan vara egare af rätt många mindre fastigheter
af tillhopa större värde och skulle sålunda enligt detta förslag
ändå kunna gå fri från tilläggningsbevillning derför. Något yrkande
har emellertid icke i denna del gjorts. Deremot har det yrkats, att
från och med 800 kronors taxerad inkomst tilläggsbevillningen skulle
utgå oafkortad. Enligt min uppfattning skulle denna tilläggsbevillning
komma att drabba synnerligen hårdt för de lägre beskattade.
Det är oss alla bekant, att de kategorier skattskyldige, som finnas
mellan 800, 1,200 och 1,800 kronors inkomst till större delen bestå
af lägre tjensteman, vare sig de tillhöra statens verk eller äro anstälda
i .enskilda verk eller inrättningar. Dessutom finnes det en hel del
mindre, pensionstagare, hvilkas pensioner skulle drabbas af den hö^re
bevillningen. Och det finnes vidare inom denna kategori en män^d
enkor, hvilka väl behöfva den lilla inkomst, de ega, för att dermed
försörja, sig och de sina, och hvilka alltså borde vara från denna
tilläggningsbevillning befriade. Det förvånar mig att den talare, som
yrkat på full tilläggsbevillning för alla öfver 800 kronor, kunnat tala
om »enkans skarf®, då det här icke är fråga om frivilliga bidrag,
utan det gäller att pålägga en tilläggsbevillning, som lättare bäres af
dem, hvilka hafva större inkomster och större förmåga att bära
skatten. För min del hoppas jag, att denna kammare, med erkännande
af det. behjertansvärda i att de mindre bemedlade vinna nå^on
lindring, bifaller den af friherre Barnekow med flere afgifna reservationen,
till hvilken jag yrkar bifall.

Herr af Burén: Jas har den tillförsigt och tro, att den reser vation,

jas och herr Söderberg i denna punkt biträdt, kommer att
antagas af Andra Kammaren. Detta utgör visserligen icke någon
anledning för denna kammare att antaga densamma. Men då det ju
i riksdagens sista timma skulle föranleda gemensam votering, om
kamrarne härutinnan komme till olika beslut, då skilnaden mellan

Lördagen den 6 Maj, f. m.

N:o 30.

de båda förslagen icke är synnerligen stor, och den omständighet torde
väga något, att sagda reservation, hvilken jag och herr Söderberg om- nin%yör %r
fattat, mera står i öfverensstämmelse med urtima Riksdagens beslut än 1894:.
den reservation, som biträdts af öfrige reservanter från. Första Kärn- (Forts.)
maren, enär urtima Riksdagen har föreslagit en tilläggningsbevillmng
från 800 kronor, och vi föreslå äfvenledes en tilläggsbevillmng
från 800 kronor, medan deremot friherre Barnekow och öfrige reservanter
från Första Kammaren föreslå icke mindre än tre olika gyader
af tilläggningsbevillning, en från 800 till 1,200 kronor, en från
till 1,800 kronor och en från 1,800 kronor och deröfver, samt då
detta synes mig vara ett talande, skäl för att den af friherre von
Schwerin med flere afgifna reservationen af Första Kammaren bifalles,
så tar jag mig friheten förnya mitt yrkande om bifall till denna
reservation.

Friherre Klinga por: De, hvilka icke känna sig tillfredsstälda

med utskottets förslag, hafva att välja mellan antingen rent afslag eller
endera af de två reservationer, som afgifvits, den ena åt de flesta åt
utskottets ledamöter från Första Kammaren och den andre åt friherre
von Schwerin m. fl., och hvilken i Första Kammaren representeras
af herr af Burén. Då man granskar dessa reservationer ochjemför
dem med hvarandra, så måste man erkänna, att den sistnämnda,
som herr af Burén omfattar, är den i tillämpningen enklaste. Man
kan visserligen med ett visst fog säga, att de »mindre bemedlade»
med en inkomst af mellan 800 och 1,200 kronor borde hafva
någon lindring. Men hvilka af dessa inkomsttagare äro »mindre

bemedlade»? „

Det är i afseende härå skilnad mellan olika klasser. Ln person

tillhörande arbetsklassen är i en ganska god ställning., då han kommer
öfver ett sådant inkomstbelopp, hvaremot en person i en högre stallning
är i ganska dåliga vilkor, då han börjar med 800 kronor. .Begreppet
häraf är således mycket relativt. . Jag tror, att man icke
vinner något genom att, utöfver redan befintligt bevillmngsfritt afdrag,
göra någon skilnad i beskattningen på inkomstbelopp från och med
800 kronor. Då fråga är om den direkta bevillning^ är det klokt,
att de som ha rätt att pålägga densamma äfven få vidkännas trycket
deraf ''och icke få skjuta det öfver på andra samliallsklasser. Fn
annan sak är det, om det vore fråga om en progressiv beskattning.

Jag tror dock icke, att den progressiva beskattningen bor börja vid
så&små belopp som ett ä två tusen kronor. Skall en sådan beskattningsform
antagas, bör den endast ifrågakomma vid större inkomstbelopp.
Jag tänker härvid närmast på vissa bolag, hvilkas inkomst
<rår upp till 50,000 å 100,000 kronor eller deröfver och. för hvilka en
ökad bevillning icke skulle medföra någon känbar utgift.. Jag tror
icke vi böra förlora oss i att tala om progressiv beskattning vid de
små inkomstbelopp der bevillningsfritt afdrag medgifves, och det
skulle möjligen föra på villospår för tramtiden att börja med ett sä
ofullkomligt foster i den vägen, som det utskottet föreslagit. .

Jag ber att få tillstyrka bifall till herr af Burens reservation.

N:o 30.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

1894.

(Forts.)

tiUäfgtbeåll.„t+ F®” Bennl?h; Lika med den siste ärade talaren har jag nöjet
ning för år att d<m,na gång ^stamma med herr af Burén. Jag ber att få fästa
1894. uppmärksamheten derpå, att den reservation, som herr af Burén omfattat,
går i samma rigtning som urtima Riksdagens beslut förra året.

V1 nu s*iu“e> under det bevillningsförordningen är under omarbetande
och följaktligen mycket snart kommer att underkastas
sannolikt mycket stora förändringar, riksdag efter riksdag ändra
grunderna för det ena eller andra afdraget, så vinner man mycket
litet för de skattskyldige, men deremot blir trasslet vid tillämpningen
ofantligt stort. Ena året, 1893 tillämpas en grund och 1894
en annan grund. Både för de skattskyldige och för hela debiterinnsbestyrets
handhafvande leder det otvifvelaktigt till mycken förvirring
att tillämpa olika principer år efter år. Mig synes det således, att
man bör vidhålla den grundsats, som gjorde sig gällande vid den
urtima riksdagen, till dess vi snart få en ny bevillningsförordning
yPP&J0, efter helt andra, grunder än de hittills tillämpade. Jag
tillstyrker derför, ur ordningens och lätt-tillämplighetens synpunkt
att kammaren måtte bifalla herr af Buréns reservation.

Herr Almström: Jag ber att få mot de två sista ärade talarne
påpeka att den reservation, som afgifvits af friherre Barnekow och
hvari de flesta borsta Kammarens ledamöter i utskottet instämt, ovilkorligen
närmare sammanfaller med urtima Riksdagens beslut än den
herr af Buren biträda

•o da? påminner derom, att urtima Riksdagens beslut var, att en
^ifjäggsbevillning af 30 procent skulle utgöras för år 1893, men att
från tiilaggsbevillmngens utgörande skulle befrias de, hvilka för inkomst
vore taxerade till belopp understigande 800 kronor Herr af
Buren anför såsom sin åsigt, att han anser, att den af friherre von
pchwerin med flere afgifna reservationen skulle hafva utsigt att gå
igenom i Andra Kammaren. Detta veta vi dock icke och, äfven om
så vore fallet, tror jag, att det skal, som anförts af herr Philipson
1 eende & svårigheten att rätt beskatta de små egendomsegarne,
gäller mera än det skäl, som skulle ligga deri, att frågan skulle

ou-ra mCr eler mindre uts''gt att ga igenom. Det är redan af herr
1 hihpson anfordt, att det vore origtigt att lemna någon lindring för
de små fastigheterna, då en person kan vara egare af flera små
fastigheter och således vara i den ställning, att han icke komme i
åtnjutande deraf.

dag yrkar bifall till den af friherre Barnekow med flera afgifna
reservationen.

Herr Dickson, Charles: Då det är ganska antagligt att efter
den urtima Riksdagens beslut och afskrifningen af grundskatterna
Riksdagen kommer att framdeles i ännu starkare grad än hittills tillgrlPa.
den direkta beskattningen, hvilken således kommer att betydligt
förhöjas, och då . det alltså torde vara säkert, att en omarbetning af
bevillningsförordningen bör ega rum, så att en rättvis grund för°beskattningen
må kunna tillämpas, synes det mig, lika med herr
Benmch, vara särdeles olämpligt att vid detta tillfälle, som blott är

N:o 30

Lördagen den 6 Maj, f. m.

att betrakta såsom ett provisorium, göra någon förändring i grunderna
för bevillningens utgående, utan synes det mig, att den grund, som
antagits af den urtima Riksdagen för den tilläggsbevillning som då
beslöts, bör tillämpas fortfarande och till dess ny bevillningsförordning
blifver utfärdad. .

Jag får derför lika med herr (af Buren och herr Bennich instämma
i den reservation, som afgifvits af friherre von Schwerin
med flere.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels,
af friherre Barnekow, bifall till hvad han i afseende på denna punkt
hemstält i sin vid utlåtandet fogade reservation, dels ock, af herr af
Burén, bifall till det förslag, som innefattades i friherre von Schwerins
vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen först proposition på bifall till
hvad utskottet i punkten hemstält och vidare propositioner i enlighet
med nyssnämnda båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på godkännande af herr af Burdus yrkande vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Philipson begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
till kontraproposition dervid antagits bifall till friherre Barnekows
yrkande uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposion: Den,

som bifaller det förslag, som innefattas i friherre von
Schwerins vid 4 punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 24
afeifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles hvad friherre Barnekow i afsende på denna
punkt hemstält i sin vid betänkandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—60;
Nej—33.

5 punkten.

Herr af Burén: Jag ber att få yrka bifall till punkt 5 af före -

N:o 36.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

varande betänkande, sådan den lyder enligt den af friherre von
Schwerin med flere afgifna reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren det förslag,
som innefattades i friherre von Schwerins vid förevarande punkt afgifna
reservation.

6—9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nedannämnda, den
4 och 5 i denna månad bordlagda memorial:

n:o 13, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank, samt

n:o 14, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial föreslagit och
hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 4 och 5 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 5, med
anledning af väckt motion om ändringar i ansvarighetslagen för Riksdagens
fullmägtige i Sveriges riksbank, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 3
och 4 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 66,_ i anledning af dels väckt motion angående ändringar i
strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande, dels ock motion angående
suspenderande af detta straff, samt

n:o 67, i anledning af dels väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Förslag till Föredrogs å nyo lagutskottets den 3 och 4 innevarande månad
förordningenk°rdlagda utlåtande n:o 68, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
angående proposition med förslag till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordailmänt
ningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än
kyrkomöte, äfven väckt motion om ändring i samma förordning.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt föreslå:
att ifrågavarande utlåtande skall punktvis och det

N:o 36.

Förslag till
första punk- ändringar i

5 S (\Cr[forord!linSen
O § aerl anaaende

ten af utsEottet tillstyrkta lagförslaget paragrafvis samt
hvarje stycke särskildt föredragas;

att först sedan lagförslaget blifvit genomgånget dess rubrik samt
derefter utskottets hemställan rörande förslaget skall föredragas;

äfvensom . . . , „ ,

att, för den händelse lagförslaget i vissa delar kommer att åt den
ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet skall lemnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende på de paragrafer
eller stycken af 5 §, hvilka blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas.

angående

allmänt

kyrkomöte.

(Forts.)

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

1 punkten.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 2, 4 och
5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

§§ 2 och 4.
Godkändes.

§ 5-

1 stycket.

Herr Fröberg: Såsom af anteckningarna efter det föredragna

betänkandet synes, har jag reserverat mig mot utskottets beslut beträffande
nu föredragna moment af 5 §.

Enligt gällande lag skall för hvarje pastorat utses en valman för
att deltaga i valet af kyrkomötesombud, och i denna lag har icke
Kongl. Maj:t föreslagit någon förändring. Deremot har en enskild
motionär, herr O. B. Olsson, i Andra Kammaren väckt förslag om
det tillägg, att inom hvarje pastorat skall utses en elektor och derutöfver,
efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af 5,000, och. detta
förslag har äfven af lagutskottet nu blifvit tillstyrkt. För min del
anser jag den af herr O. B. Olsson föreslagna och af lagutskottet
förordade lagförändringen vara alldeles obehöflig och icke gagnelig.
Tvärtom skulle den i praktiken, synes det mig, komma att medföra
flera väsentliga olägenheter. Jag har mig bekant, att redan nu uppstå
understundom icke så få svårigheter för att kunna erhålla lämpliga
personer att deltaga i utseende af kyrkomötesombud, och detta
af det skälet, att dessa elektorer hittills icke varit berättigade att
åtnjuta någon ersättning för inställelse vid valtillfället, utan äro skyldige
att bekosta sina resor sjelfva. Att finna på personer inom de
vidsträcktare distrikten, som äro nog uppoffrande att underkasta sig
dylika resor är redan ganska svårt, och ännu svårare skulle det blifva,

N o 36. 28 Lördagen den 6 Maj, f. m.

?!” man ntsträpkte bestämmelserna så långt som nu blifvit föreslaget,
förordningen ^-)essutonl har jag aldrig hört några klagomål öfver, att ombuden°utangående
ses sä^ 1111 är föreskrifvet. Tvärtom tror jag, att hittills gällande
allmänt ordning i det fallet lemnat ett godt och tillfredsställande resultat.
kyrkomöte. Jag vill erinra om förhållandena från en ort, som jag känner till,
(Forts.) från det sydligaste valdistriktet inom Hernösands stift. Detta distrikt
är visserligen till sitt omfång ett bland deo minsta inom stiftet, men
icke desto mindre, omfattar det södra Ångermanland, Medelpad,
Jemtland och Härjeådalen. Inom detta valdistrikt finnes det elektorer,
som för att infinna sig på samlingsstället, som vanligen varit
Torp eller Sundsvall, men äfven om man tagit hvilket ställe som
helst inom distriktet, haft att resa 25 ä 30 mil. Skulle man nu öka
ombudens antal på detta vis torde den praktiska följden deraf blifva
den, att de församlingar, som vore närmast belägna intill valstället,
skulle skicka fullmägtige, men de mera aflägset belägna skulle icke
göra detta, och. inflytandet på valen skulle öfverflyttas å röstberättigade
personer i de orter, der det nu icke finnes. I det valdistrikt,
som jag nyss omnämnde, finnes det mer än 50 pastorat. Således är
det redan nu minst 50 elektorer, som der skola utses. Skulle det
nu blifva så, att utskottets förslag komme att bifallas, antager jag,
att nämnda antal i allmänhet komme att fördubblas, ty det finnes
också många pastorat med så stor folkmängd, att den uppgår till
10,000 ä 15,000 menniskor. Det skulle hafva till följd, att antalet
elektorer skulle blifva för stort och icke medföra den ringaste fördel
utan tvärtom ganska stora onödiga kostnader och besvär; och så
torde nog förhållandet blifva inom flere andra valdistrikt.

Jag. anhåller derför, att kammaren ville, med afslag å utskottets
förslag i denna del, bibehålla den i ämnet gällande lag.

Herr C la e son: När ärendet behandlades inom utskottet, förordade
jag icke bifall till den föreslagna ändringen. Jag ansåg, att
valapparaten derigenom skulle blifva val stor, och jag befarade, att
många af de större socknarna, som voro belägna långt från valstället,
skulle snarare anse förändringen såsom ett onus än en förmån. Mig
syntes äfven, att, då den föreslagna ökningen af antalet ombud vid
kyrkomötet blifvit af utskottet på goda grunder afstyrkt, skälet för
ökadt. antal elektorer derigenom i någon mån försvagats; men då
det vid omröstningen visade sig, att flertalet inom utskottet ansåg
den föreslagna ändringen önskvärd, reserverade jag mig icke deremot,
enär den onekligen också har ganska goda skäl lör sig. Derigenom
skulle, ju bestämmelserna angående val af elektorer till kyrkomötesfullmägtige
komma i mera öfverensstämmelse med andra likartade
val, såsom af elektorer för landstingsmannaval samt för riksdagsmannaval,
der dessa val förrättas medelbart. Jag ber att i det
fallet få påvisa förhållandena inom den ort, jag tillhör. Leksands
stora socken väljer 5 elektorer för utseende af landstingsmän under
d^et en socken i samma tingslag väljer 3 och de öfriga endast 2 hvar.
hör val af. riksdagsman utsåg Leksands socken 11 elektorer och de
3. öfriga i .tingslaget tillsammans endast 10. Det synes mig då ligga en
viss följdrigtighet uti, att den stora socknen äfven vid val af kyrko -

Lördagen den 6 Maj, f. in. 29 N:o 38.

mötesfullmägtige liar mera att säga än hvarje af de små socknarna. Förslag till
Ännu större är det af motionären påvisade missförhållandet i Stock-än^wga» »
holm, der 10 små församlingar med tillsammans 12,000 medlemmar-7 an(t(-len(ie
kunna öfverrösta de 8 stora församlingarna med omkring 230,000 allmänt
medlemmar. kyrkomöte.

Det skäl, som fans på den tid, då kyrkomötesförordningen (Forts.)
skrefs och som den föregående talaren framhöll, eller kostnaderna,
som för omhuden voro förenade med resorna till förrättningsstället,
har på ofantligt många ställen minskats genom förbättrade kommunikationer.
Sedan de 3 socknar inom min domsaga, Leksands, Gagnefs
och Rättviks, hvilka i händelse af bifall till förslaget skulle komma
att välja större antal elektorer än nu, fått jernväg till förrättningsstället,
hafva desse elektorer icke svårt att fullgöra sitt uppdrag.

På dessa grunder har jag icke reserverat mig mot utskottets hemställan.
Emellertid vore det måhända bäst, om man ginge en medelväg,
så att man läte de större församlingarne välja ytterligare en
elektor, icke för hvarje fullt tal af 5,000 utan för hvarje fullt tal af
10,000 invånare, i hvilket fall förändringen skulle inverka ytterst
litet på landsbygden, der ju ej finnas flere än omkring 10 församlingar
- om hafva 10,000 medlemmar, under det att i Stockholm derigenom
skulle afhjelpas de största oegentligheterna. Då ett sådant
förslag dock icke framstälts hvarken af mig eller någon annan inom
utskottet, lönar det sig nog icke att nu framkomma dermed, men
jag tänker mig, att det möjligen i sammanjemkningsväg skulle kunna
åstadkommas. Af ofvan antydda skäl gör jag nu icke något yrkande
i ämnet.

Herr Billing: Då den siste talaren icke yrkade bifall till utskottets
förslag, är det egentligen onödigt att jag yttrar mig. Jag begärde
nemligen ordet i den tanke, att talaren skulle göra sådant yrkande.

Då jag emellertid fått ordet, vill jag säga något om sjelfva den föreliggande
saken.

Lagutskottet har föreslagit förändring, hufvudsakligen i tvenne
delar af den 5:te § af förordningen angående allmänt kyrkomöte, den
ena beträffande valrätten och den andra beträffande valsättet. Hvad
som nu är föredraget, är endast den första punkten, som angår valrätten,
och jag vill derför icke angående den punkt, som afser förändring
i valsättet, nu säga annat, än att jag för min del anser det
af utskottet föreslagna valsättet otvifvelaktigt enklare och bättre än
det nuvarande; men jag vill icke derom nu göra något yrkande, då
punkten icke är föredragen. Hvad deremot angår den föreslagna
förändringen i afseende på valrätten, kan jag icke annat än på det
bestämdaste yrka afslag på densamma, på samma gång jag villigt
erkänner, att denna förändring icke är af synnerligt vigtig natur.

Jag medgifver också att den icke alldeles saknar skal, som vid första
påseende för en och annan torde vara tilltalande. Mot utskottots
förslag kunna emellertid anföras tre skäl. Det första är det, att mig
veterligt aldrig några klagomål förnummits öfver den hittills varande
ordningen för utseende af elektorer vid val af kyrkomötets ledamöter.

Och icke blott detta, utan intet skäl till klagan torde heller hafva

N:o 30.

Förslag till
ändringar i
förordningen
angående
allmänt
kyrkomöte.
(Forts.)

Lördagen den 6 Maj, f. m.

förefunnits. Jag tror icke heller, att det kan blifva något verkligt
skäl dertill på grund af kyrkomötets uppgift och på grund af de
frågors beskaffenhet, som vid kyrkomötet behandlas. Jag har icke
kunnat tänka mig möjligheten af, huru på kyrkomötet frågor skulle
kunna förekomma, som på något sätt skulle ställa de större och folkrikare
församlingarne och de mindre folkrika mot hvarandra.

Det andra skälet är det, att så oskyldig förändringen än synes
vara, så innebär den dock en principiel förändring af kyrkomötesinstitutionen.
Den vill till grund för denna institution lägga hvad
jag vill kalla en individualistisk uppfattning. Hittills har man ansett,
att kyrkomötesförfattningen hvilar på den tanken, att det är församlingarna,
som representeras på kyrkomötet, och icke de enskilda personerna.
Det är församlingslifvet, som der skall hafva sina målsmän,
och församlingslifvet är icke föränderligt på sådant sätt, att det i de
folknkare socknarna skulle hafva andra uppgifter än i de mindre
folkrika. Jag tror, att det ligger ett icke ringa värde deruti, att
det är församlingen och icke de enskilde, som representeras på kyrkomötet,
och den föreslagna förändringen innebär i detta hänseende en
principiel förändring och en principiel försämring.

Det tredje skälet som jag vill anföra mot utskottets förslag är
det, att frågan ännu saknar all utredning. Man har icke genom någon
utredning visat, huru detta faktiskt komme att verka, men en följd
som ligger nära till hands att antaga, är den, att städerna komme
att blifva dominerande öfver landsbygden. Vi må tänka på en valkrets,
i hvilken en sådan stor stad som t. ex. Göteborg ingår _

Stockholm utgör som bekant en valkrets för sig, så att i det nu berörda
afseendet den föreslagna förändringen der bär intet att betyda —
i den andra nämnda valkretsen komme Göteborg att, i stället för såsom
nu välja 4 eller 5 elektorer, utse så många som qvoten, om dess stora
invånareantal divideras med 5,000. En förändring i nu antydda syfte
skulle således bestämdt hafva till följd, att städerna finge ett mycket
större inflytande på valen till kyrkomötets ledamöter än andra församlingar,
och jag tror icke, att detta vore något särskildt eftersträfvansvärdt.

På grund af de anförda skälen anhåller jag att få yrka afslag
på den föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande stycke endast blifvit yrkadt, att kammaren,
med afslag å utskottets förslag, så vidt det skilde sig från motsvarande
stycke af 5 § i nu gällande förordning angående allmänt kyrkomöte,
ville besluta, att detta stycke skulle bibehållas oförändradt.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af ifrågavarande
stycke i enlighet med utskottets förslag och vidare på bifall
till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

2 stycket.

Herr Casparsson: Jag har fäst mig vid ett uttryck,

som

Lördagen den 6 Maj, f. m. 31 N:o S6-

utskottet begagnat. Det föreslår, att »med iakttagande att hvarje Förslag till
pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom moderkyrkan är belägen,
två eller flera pastorat inom samma stift och valdistrikt må om ge-J angående
mensamt elektorsval sig förena.» Hvad menas med elektorsval? Enligt allmänt
min uppfattning och enligt vanligt språkbruk kan dermed icke menas kyrkomöte.
annat än sjelfva valförrättningen. Men det finnes mig veterligt icke (Forts.)
någon form, hvarunder två eller flera pastorat kunna förena sig om
samma valförrättning, och det är, så vidt jag känner kyrkostämmoförordningen,
för närvarande en ren omöjlighet, men att i ett lagförslag
intaga ett medgifvande, hvars användande är en omöjlighet,
synes mig icke välbetänkt. Den nuvarande ordalydelsen är fullkomligt
klar och tydlig, att två eller flera pastorat må förena sig om
»gemensam elektorn. Det är något helt annat, och det låter säga sig,
ty hvarje pastorat kan under den form, som är föreskrifven genom
bestämmelserna angående kyrkostämma välja till elektor samma person
som ett annat pastorat, men att tillåta 2 eller flera pastorat att
förena sig om gemensamt »elektorsvalt) anser jag, såsom sagdt, för en
omöjlighet.

På denna grund måste jag yrka afslag på den föredragna punkten,
i hvad den skiljer sig från hvad Ivongl. Maj:t föreslagit.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, afslog kammaren
utskottets förslag, så vidt det skilde sig från motsvarande stycke af
5 § i nu gällande förordning angående allmänt kyrkomöte och beslöt,
att detta stycke skulle bibehållas oförändradt.

3 stycket.

Godkändes.

å stycket.

Herr Annerstedt: Jag ber att få instämma i hvad en före gående

talare under öfverläggningen vid första punkten yttrat angående
den nu föreliggande, nemligen att det af lagutskottet föreslagna
valsättet är fördelaktigare än det för närvarande använda, på Hen
grund att det är enklare och liknande det vid val till landstingsmän
följda, hvilket är af allmänheten mera kändt. Men då den nu föreslagna
redaktionen af det fjerde stycket är affattad under förutsättning,
att beslutet angående första punkten af 5 § skulle.blifva sådant
det af utskottet föreslagits, kan måhända redaktionen icke passa in
på det beslut, som kammaren fattat i fråga om första punkten, eller
att endast en elektor för hvarje församling skall utses. Härtill kommer,
att enligt mitt förmenande rätta vägen för kammaren att vinna
denna förbättrade valmetod är den, att kammaren vid detta tillfälle
antager mom. 4 af § 5 med den ordalydelse det har i nu gällande
kyrkomötesförordning, för att sedermera, då lagutskottet sin pligt
likmätigt försöker att sammanjemka kamrarncs olika beslut, få denna
del af förslaget antagen med den lydelse Andra Kammarens beslut
innehåller. Jag anser mig nemligen kunna antaga, att Andra Kam -

N:o 30. 32 Lördagen den 6 Maj, f. m.

ändrin9JJlli mare“ kommer att godkänna utskottets förslag, såväl hvad angår första
förordningen ®om ,fJGrde mom‘ af ifrågavarande §. Utskottet synes mig då kunna
angående föreslå en sammanjämkning på det sättet, att hvardera kammaren
allmänt med afstående af sitt beslut i ett stycke antager medkammarens, så
kyrkomöte. att utskottets hemställan kommer att gå ut derpå, att Första Kam(Forts.
) maren med afstående från sitt i fråga om fjerde punkten fattade beslut
antager medkammarens beslut angående förändradt valsätt vid
utseendet af kyrkomötets ledamöter, under det Andra Kammaren
afstår . från sitt beslut i fråga om första punkten. Denna sammanjemkning
skulle utan tvifvel försvåras, derest Första Kammaren i
fråga om första punkten stannar i olika och vid fjerde punkten
fattar samma beslut som Andra Kammaren. Vid sådant förhållande
vågar jag föreslå, att fjerde stycket af § 5 skall lyda på följande sätt:

Samtliga de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet
förordnad valförrättare. Vid detta sammanträde skola elektorerna,
medelst slutna sedlar, hvar för sig till ombud föreslå en å kyrkostämma
röstberättigad man. Falla dervid rösterna till mer än hälften
på en man, vare han behörigen vald. Åro åter rösterna så delade
mellan flere, att sådan röstöfvervigt för någon icke eger rum, anställa
ny omröstning till antagande af den, som de flesta rösterna erhållit,
eller, om han icke antages, af den, som näst honom blifvit af
de fleste kallad, och så vidare. Skulle, sedan alla omröstningarna
sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna
öfvervigt, anställes ny omröstning öfver alla dem, som vid den första
omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit de flesta
rösterna, anses behörigen vald. Hafva två eller flere vid någon af
dessa omröstningar erhållit de flesta och lika många röster, afgöres
frågan genom lottning dem emellan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på det nu föredragna stycket endast blifvit yrkadt, af herr
Annerstedt, att kammaren, med afslag å utskottets förslag, så vidt
det skilde sig från fjerde stycket af 5 § i nu gällande förordning
angående allmänt kyrkomöte, ville besluta, att detta stycke skulle
bibehållas oförändradt.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af förevarande
stycke med den lydelse, utskottet föreslagit, och vidare på
bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

5 och 6 styckena.

Godkändes.

Ingressen och rubriken.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt yrka, att kammaren ville
besluta att till utskottet återförvisa ingressen och rubriken till denna
lag.

N:o 30.

Lördagen den 6 Maj, f. m.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades ifrågavarande
delar af lagförslaget åter till utskottet.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 101, till Konungen om förbättring i. de nuvarande
pensionsvilkoren för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

Justerades nio protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Vrål. 1893

N:o 3(1

N:o 36.

Lördagen den 6 Maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7. e. m.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 41, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; n:o

103, angående beräkningen af statsverkets inkomster;
n:o 104, i anledning af Kongl. Majits proposition till Riksdagen
angående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de
från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster; .

n:o 105, angående statsregleringen för år 1894 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp; samt
n:o 106, med ny riksstat.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 102, till Konungen i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående delning af Hernösands stift.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 79, med
förslag till de återstående stadgandena i det nya reglementet för riksgäldskontoret.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 7.06 e. m.

In fidem

A. von Knisenstjerna.

Söndagen den 7 Maj.

N:o 86.

Söndagen den 7 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 80, angående öfverlemnande till Kongl.
Makt af det nya reglementet för riksgäldskontoret; och

lagutskottets memorial n:o 69, i anledning åt kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om utskottets hemställan i första punkten åt
dess utlåtande n:o 68 öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven vackt motion
om ändring i samma förordning.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 79.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 107, till Konungen i anledning af väckt motion om
ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.35 e. m.

■TV

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 36.

Måndagen den 8 Maj.

Måndagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 11, angående anvisande af ersättning till utskottets
kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 6 och 7 innevarande
maj bordlagda memorial n:o 79, med förslag till de återstående
stadgandena 1 det nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 80, angående öfverlemnande till Kong!. Maj:t af det
nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren hvad utskottet
1 detta memorial hemstält.

Vid föredragning af lagutskottets nästlidne dag bordlagda memorial
n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utskottets hemställan i första punkten af dess utlåtande n:o 68 öfver
ej. mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
a* °C^ ^ §§ * förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16
november 1863, än äfven väckt motion om ändring i samma förordning,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

.-UPPli:,stes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 108, till Konungen angående upprättadt nytt reglemente
för riksgäldskontoret.

N:o 36.

Tisdagen den 9 Maj.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 109, till Konungen angående bevillmngen af
fast egendom samt af inkomst.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens

8krifreUl, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse

och förvaltning, och , , - , , c

n:o 112, till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande åt

bankoreglementet.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollen för den 2 i denna månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 38, till Konungen angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottots
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 113, till Konungen, angående

N:o 30.

38 Tisdagen den 9 Maj, f. m.

ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

. Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 114, till Konungen, i anledning af ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än
äfven väckt motion om ändring i samma förordning.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 110, till Konungen, om ändring
i förordningen angående expeditionslösen, åsyftande rättighet för part
att i visst fall tidigare utfå expedition,

dels ock till paragrafer i Riksdagsbeslutet:
n:o 29, angående statsregleringen;
n:o 30, angående samma ämne;

n:o 31, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarna;
n:o 32, angående beräkningen af Riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 33, angående bankovinsten;

n:o 34, angående ändring i § 4 i lagen för Rikets Ständers bank;
n:o 35, angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om Rikets
mynt den 30 maj 1873;

n:o 36, om förhöjning i bevillningsafgiften af bankbolag med
sedelutgifningsrätt;

n:o 37, rörande vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864;

n:o 38, om lagbestämmelser i syfte ätt bereda vissa enskilda
tjensteman samma skydd som statens mot förnärmelse!- i deras tjensteutöfning; n:o

39, om ändring i 227 § sjölagen;

n:o 40, angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande
af belöning för dödande af björn och varg;

n:o 41, om ändring af § 10 mom. 1 i förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891;
n:o 42, angående tullbevillningen;

n:o 43, om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket;
n:o 44, angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan
konungariket Sverige och storfurstendömet Finland;

n:o 45, om ändring af § 7 i förordningen angående stämpelafgiften
den 5 september 1890;

n:o 46, angående den för en å okänd ort vistande arfvinge förordnade
gode mannens rättsliga ställning;

n:o 47, angående förbud mot frälseräntans skiljande från hemman,
hvarmed den förenats;

N:o 36.

Tisdagen den 9 Maj, f. m.

n:o 48, angående lag om stiftstyrelse;
n:o 49, angående odlingslånefonden;

n:o 50, angående afslutande af arbetena å stambanan mellan
Vännäs (Nyby) och Öfver—Luleå (Boden);

n:o 51, angående anskaffande af rörlig materiel till bansträckan
Vännäs —öfver—Luleå;

n:o 52, angående lån till telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende; samt

n:o 53, om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns
försörjning.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse till Konungen:

n:o 115, angående val af delegerade att deltaga i en jubelfest
till firande af Upsala möte;

n:o 116, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å

statens jernvägar; och , ...

n:o 117, om afskaffande af öfversättmngsprofvet från svenska till

latin i mogenhetsexamen.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 11, angående anvisande af ersättning
till utskottets kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening,
biföll kammaren hvad utskottet i memorialet hemstält.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Tillkännagafs, att Kongl. Maj:t låtit genom offentligt anslag bjuda
och kalla Riksdagens samtlige ledamöter att onsdagen den 10 innevarande
månad, efter förrättad gudstjenst, sig å rikssalen infinna för
att enligt 36 § riksdagsordningen af Kongl. Maj:t i nåder hemförlofvas.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman''
trädets fortsättande kl. 7 e. m.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 7 e. m.

In fidcm

A. von Krusenstjerna.

N:o 36.

Tisdagen den 9 Maj, e. m.

Tisdagen den 9 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 54, om ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

n:o 55, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
n:o 56, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

57, angående ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken;

n:o 58, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor; samt

n:o 59, angående statsregleringen.

Protokollsutdrag härom justerades.

Kammaren åtskildes kl. 7.03 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna -

Onsdagen den 10 Maj, f. m.

N:o 36.

Onsdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag n:o 60, till
paragraf i riksdagsbeslutet angående ansvarsfrihet for fullmagtige 1
riksbanken.

Protokollsutdrag härom justerades.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 10,so f. m.
till Storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af vice komministern 1
Klara församling, regementspastorn E Schroderheim. Efter gudstienstens
slut begaf kammaren sig till rikssalen, der jemväl Andra
Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet och t. f. chefen för
civildepartementet Wikblad uppläst Kongl. Maj:ts nådiga förordnande
för herr statsrådet och chefen för finansdepartementet friherre von
Essen att å Kongl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen samt talmannen,
hvar för sig, framfört kamrarnes undersåtliga välönskningar, och riksdagsbeslutet
blifvit af herr statsrådet och t. f. chefen för civildepartementet
uppläst, förklarade, å Kongl. Maj:ts vägnar, herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet 1893 års lagtima riksdag vala
afslutad.

Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet
och der intagit sina platser, framträdde herr von Ehrenherm till
talmansbordet och yttrade: Mina herrar! Den riksdag, som 1 dag

afslutats, har i viss mån en särskild betydelse, derför att del ar e
sista riksdagen under den tredje nioårsperioden för denna kammare
Detta förhånande är för mig en anledning att till kammaren framba a
mitt uppriktiga tack icke blott för den välvilja och det förtroende
jas åtnjutit vid utöfningen af mitt talmanskall, utan äfven for le
vänskap och det goda kamratskap jag under 27 år 1 denna kammare
fått åtnjuta. Det skall för mig under mitt återstående hf städse vara
ett kärt minne. Jag skall förvara denna hågkomst bland de många
andra goda hugkomster, dem en mild försyn skänkt mig underbett

Första Kammarens Frat. 1893. N:o 36.

N;o 36.

Onsdagen den 10 Maj, f. m.

långt lif. Jag kan icke annat än önska, att detta goda kamratskap
inom kammaren stadse måtte fortfara; icke blott att det gifver behag
och lättnad åt det eljest ofta tunga arbetet, men framför allt borttager

is ^

Jag. utbeder mig att i Kammarens fortfarande vänliga hugkomst
få vara innesluten. 6 6

Detta tal besvarades af herr Stråle i följande ordalag: På
borsta Kammarens vägnar har jag den äran att till vår högt värderade
talman framföra afskedshelsnmgen vid Riksdagens slut] och väl
ar det öfverflödigt att upprepande tala om kammarens tacksamhet,
^ °Partl®ka> mönstergilla sätt hvarpå talmansklubban blifvit
lord, för en ledning af våra arbeten, som städse mötts af det största
förtroende äfvensom för det vänliga tillmötesgående, som kommit
oss afla till del; men vi känna ett oafvisligt behof att äfven vid detta

Slei/°rnya Uttryx0ke” af vf1'' tacksamhet under förhoppning att
Forsta Kammaren måtte länge få behålla Eder såsom sin talman

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12.30 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1893.