RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:35
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Första Kammaren. N:o 35.
Lördagen den 29 april, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades elfva protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 25
och 26 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 50, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
bestämmelser angående tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k.
vilkorlig frigifning;
n:o 51, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i syfte
att ersätta de kortvariga frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande
eller andra dermed jemförliga straffarter;
n:o 52, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§ 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 53, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§ 25 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 54, i anledning af väckt motion om utarbetande af en fullständig
folkskolestadga för de större städerna in. m.; samt
n:o 55, i anledning af väckta motioner angående ändring af
§12 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 mai
1862;
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
FSr»ta Kammarent Prot. 1893. JV:o 35.
1
N:o 35.
2
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
Lördagen den 29 April, e. m.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets,
den 25 och 26 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning
af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om den
kommunala rösträtten på landet.
1 punkten.
Herr Sjöcrona: I en nyligen utkommen »presentation» af
Första Kammarens ledamöter, som jag händelsevis kom att titta uti
i dag, säger författaren om mina anföranden, att de äro såsom ölosten,
de kunna icke göra någon glad. Jag tror för visso, att han deri har
fullkomligt rätt, ty jag har aldrig inlåtit mig ens på det minsta försök
att roa någon med mina yttranden. Men jag hoppas emellertid,
att kammaren icke måtte blifva allt för ledsen, om jag nu, då jag
är motionär i saken, ber att få yttra några ord.
Vid behandling af denna sak synes mig, att man bör först för
sig uppställa till besvarande den frågan, om en inskränkning i den
kommunala rösträtten — jag tillåter mig begagna detta korta uttryck
— är nödig och principielt rigtig, och, om denna fråga besvaras jakande,
uppställa den andra frågan: huru skall då denna inskränkning
lämpligen ske? Det synes mig nemligen icke vara rätt, att, såsom
ofta sker vid denna frågas behandling, man resonerar som så: då
man icke kan uppställa någon absolut rigtig grund för begränsningen,
torde icke heller någon begränsning böra ega rum.
Går jag nu till den första frågan, så måste jag ju villigt erkänna,
att jag icke kan matematiskt bevisa, att en inskränkning är
nödig och principielt rigtig. Men det låter icke förneka sig, att det
är orimligt, att en person, som i en stor eller medelstor kommun har
rösträtt för exempelvis 2,001 fyrkar, skall kunna helt och hållet beherska
ett stort antal kloke och för kommunens angelägenheter eljest nitiske
män, derför att de tillsamman icke rösta för mer än 1,999 fyrkar,
och detta äfven om den enväldige personen möjligen saknar allt lifligare
intresse för kommunen och kanske icke heller är så utrustad,
att han förstår rätt bedöma hvad som för kommunen är nyttigt.
Kedan detta är ju, synes mig, ett skäl, hvarför en inskränkning bör
vidtagas, äfven om denna envåldsmagt aldrig blefve missbrukad, ty
den omständigheten, att lagen lemnar möjlighet för sådana orimligheter,
förringar ju lagens helgd och undergräfver aktningen för densamma.
Ku är dock kändt, att verkligen en eller annan gång denna
kommunala envåldsmagt blifvit missbrukad, särskildt af sådana som
utöfvat rösträtt för bolag, och det kan väl icke bestridas, att den
också kan missbrukas äfven af en som icke är representant för ett
bolag. Det låter ju lätt tänka sig, att en i kommunens angelägenheter
enväldig godsegare, till och med i fullkomligt god tro, tvingar
kommunen till större aktieteckning exempelvis i ett jernvägsföretag,
som noga räknadt icke är nyttigt annat än för hans eget gods, och
hvari de öfriga i kommunen icke på något vilkor vilja deltaga, der
-
3 N.o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
för att de anse sig icke kafva någon nytta af en sådan anläggning.
Dessutom bör man ihågkomma, att der envälde inom en kommun
tinnes, der måste det ovilkorligen verka förlamande på det kommunala
intresset ock den kommunala verksamheten, icke ensamt derigenom
att de, som äro underlägsna, måste ödmjukt fråga den enväldige,
om kan tillåter, att det eller det göres, utan också derför
att den, som kar envåldsmagt ock endast beköfver säga sitt: så vill
jag, så befaller jag, derigenom kan frestas att icke underkasta sina
förslag ock åtgöranden i kommunens angelägenheter den noggranna
kritik, som han bör göra och verkligen gör, när han vet, att han
skall i en rådplägande församling med goda skäl försvara sina åsigter.
På dessa skäl håller jag före, att förändringen är nödig. Jag tror
också, att den bör anses vara rättvis ock principielt rigtig. Visserligen
erkänner jag rigtigketen af grundsatsen, att i ekonomiska angelägenheter
bör rösträtten stå i förhållande till skattskyldigheten, men
deraf behöfver ingalunda följa, att den skall stå i absolut samma
förhållande som skattskyldigheten. Personligheten bör väl äfven i
sådana frågor få gälla något. Hvad åter valen angår, så grundas ju
dessa på personligt förtroende: personlighetsprincipen borde derför der
göra sig gällande. Men då alla kommunala val likväl medelbart beröra
ekonomiska förhållanden, synes mig å andra sidan skattskyldigheten
icke heller vid val kunna lemnas alldeles å sido. Bäst förefaller
det mig derför vara, om man i alla kommunala angelägenheter
hade rösträtten bestämd efter skattskyldigheten, men lämpligen och
lika begränsad i begge fallen. En sådan princip är ju också tillämpad
på nästan alla andra områden. I fråga om prestval gäller den inskränkningen,
att för fastighet får icke röstas för mer än Vs af
kommunens hela röstetal och för andra beskattningsföremål icke mer
än för ''/so.
Vid borgmästareval gäller i de flesta städer en graderad röstskala,
och i alla aktiebolag, der man har anledning att antaga, att
en person, bolag eller kommun skall teckna sig för öfvervägande
antal aktier, har man vanligen låtit sig angeläget vara att begränsa
rösträtten och derigenom skydda sig för envälde. Och det är ju
helt naturligt, att man icke vill sätta in sina penningar i ett företag,
om man vet, att en enda person skall vara ensam beslutande.
Om nu på dessa skäl en inskränkning är både nödig och principielt
rigtig, har man att öfvergå till den andra frågan, huru densamma
lämpligen kan ske. Något absolut rätt i detta fall är omöjligt
att föreslå, men jag haller före, att det af mig framstälda förslaget
kommer rättvisa och billighet så nära som möjligt. Man bör
nemligen besinna, att på landet förekomma alldeles säregna förhållanden.
Å ena sidan finnas större eller medelstora kommuner, der
en person har obetydligt mer än 50 procent af kommunens hela
röstetal och sålunda öfverröstar alla de andra, som hafva tillsammans
omkring 49 procent, men också förekomma — och sådana fall finnas
i det mig anförtrodda län — små kommuner, der en enda egare af
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 35. 4
Lördagen den 29 April, e. m.
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
ett större gods har ända till 80 och 90 procent af det hela, och de
öfriga medlemmarna af kommunen äro endast 3, 4 eller 5 personer,
af hvilka de flesta äro hans egna tjenare. Å ena sidan är det en
orimlighet, att den, som har endast obetydligt öfver 50 procent, skall
öfverrösta alla de andra, men å andra sidan vore det också en orimlighet,
om dessa få, som endast hafva en obetydlig del af kommunens
skattskyldighet, skulle få öfverrösta den, som hetalar så godt
som alltsamman. Midt emellan dessa två svårigheter går mitt förslag.
Den, som har 51 procent af kommunens hela röstetal, blir ju reducerad
till V20 och kan således icke öfverrösta de andra, om de hålla
i hop, men den, som har öfver 80 procent, blir val också reducerad
till Vao, men kommer naturligen fortfarande att öfverrösta de andra,
när man, som jag gjort, utesluter det tillägg, som lagutskottet har i
sitt förslag, att i hvarje fall icke någon må hafva högre röstetal än
det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande.
Af ett sådant stadgande skulle blifva den orimliga följden,
att den, som har exempelvis 98 procent af kommunens hela röstetal,
i alla fall skulle öfverröstas af de fyra öfriga med hvardera Va procent,
emedan, enligt kommunallagens föreskrift, vid lika röstetal den
mening skall gälla, hvilken de flesta röstande, efter hufvudtalet, bifallit.
För min del anser jag, att man egentligen bör fästa uppmärksamheten
på att undanrödja det s. k. kommunala enväldet, ty så snart två
personer, som hafva stort intresse i en kommun, äro ense om en
sak, finnes det ju alltid någon och till och med ganska god garanti
för att de fatta kloka och för kommunen nyttiga beslut. Om det af
mig framstälda förslaget skulle antagas, kommer det emellertid att
äfven verka någon lämplig modifikation i afseende på fåtalsväldet.
Om två tillsammans icke hafva mer än obetydligt öfver 50 procent,
blifva de hvardera reducerade till 20 procent och tillsammans till
40 procent, och om de öfriga då hålla ihop, så kunna de öfverrösta
de förre. Men så snart två personer hafva något mer än 60 procent,
rösta de tillsammans öfver de öfriga.
Mot en inskränkning i den kommunala rösträtten har många
gånger invändts, att en sådan inskränkning skulle kunna på något
sätt inverka på valen till Första Kammaren. Jag tror likväl, att
detta påstående blifvit så bemött, att man nu icke vidare håller
derpå. Jag har fullständigt yttrat mig om detta under 1891 års
riksdag i denna kammare och vill nu icke, åtminstone för närvarande,
upptaga kammarens tid med att ingå på denna fråga, så vidt jag
icke dertill får särskild anledning. Jag tror mig emellertid då hafva
fullkomligt, och jag kan säga så godt som matematiskt, bevisat, att
det är absolut omöjligt — att den af mig föreslagna inskränkningen kan
hafva någon nämnvärd inverkan på Första Kammarens sammansättning.
Jag skulle nu kunna och hade gerna velat sluta här, om jag
icke funne mig alldeles nödsakad att yttra några ord i anledning af
den reservation, som bifogats utskottets betänkande och som är af
-
Lördagen den 29 April, e. in.
N:o 35.
gifven af utskottets ordförande och biträdd af tre ledamöter. Der Ifrågasatt
göres icke något yrkande, men det antydes, att hvad man i denna ^af^en*^
sak borde göra skulle vara att på något sätt upphäfva bolags rösträtt kommunala
inom kommunen och i stället fördela denna rösträtt på de särskilda rösträtten på
delegarne. Jag ber först att få fästa uppmärksamheten derpå, att den (Forte)
antydda anordningen egentligen icke har något med frågan om inskränkning
i den kommunala rösträtten att göra, utan egentligen berör
§§ 8 och 9 i kommunallagen och dess meddelade bestämmelser om
hvilka som äro inom kommunen röstberättigade. Skulle man dermed
åsyfta på något sätt eu inskränkning i den kommunala rösträtten,
tillåter jag mig säga, att om en sådan inskränkning är principielt
rigtig på grund af hvad jag förut anfört, synes det mig vara rättast,
att den genomföres och göres gällande för alla lika, och att den icke
ensamt drabbar bolag. Emellertid anser jag för min del, att den i
reservationen antydda lagstiftningsåtgärden är icke allenast svår, utan
hardt nära omöjlig att genomföra, och att den i alla fall icke skulle
leda till den åsyftade inskränkningen i bolags kommunala rösträtt.
Jag ber att i afseende härpå i förbigående få erinra, att om rösträtten
för bolag, särskild! aktiebolag, som kunna hafva flera hundra,
kanske tusen aktier, skulle fördelas på aktieegarne, ser jag nästan
ingen annan möjlighet, än att rösträtten måste skiftas ut särskild! på
hvarje aktie, ty aktierna kunna byta om egare, och enda sättet att
få någon reda vore väl då, att hvarje aktie tillerkändes proportionel
rösträtt. Men jag hemställer till herrarne, huru med en sådan anordning
taxerings- samt fyrktals-, debiterings- och uppbördslängder skulle
komma att taga sig ut. Jag skulle verkligen beklaga kommunalnämndernas
ordförande, som skulle indrifva utskylderna, ty skall den
kommunala rösträtten delas ut på aktieegarne eller på bolagsmännen,
böra naturligtvis äfven utskylderna fördelas på dem. Bolagen kunna
väl icke åläggas att såsom sådana betala kommunalutskylder, om de
icke få utöfva rösträtt. Må hända kunna de nu antydda förhållandena
anses endast såsom mera tekniska svårigheter, och det är ju tänkbart,
att de kunna öfvervinnas. Men det är ej nog härmed.
Hvad de vanliga handelsbolagen beträffar, bestå de oftast af två
personer. Der låter det sig ganska väl göra att genom lag säga, att
de skola hafva halfva rösträtten hvar, derest de icke sjelfva komma
öfver ens om annat och uppvisa en sådan öfverenskommelse. I det
afseendet möter det icke någon svårighet för detta förslag. Men deremot
vågar jag påstå, att det har absolut ingen verkan till inskränkande
af den kommunala rösträtten, ty om två personer äro i handelsbolag
med hvarandra, är det uppenbart, att de, om båda gå på en kommunalstämma,
rösta lika och således faktiskt utöfva bolagets rösträtt, och
är den ene förhindrad, så gifver han den andre fullmagt, hvartill han
är berättigad, och så röstar han i alla fall för hela bolaget.
Det linnes ett slags bolag, som visserligen, så vidt jag vet, icke
för närvarande förekomma på landet, men som möjligen kunna komma
att der uppstå, och det är de s. k. kommanditbolagen, i hvilka vissa
N:o 35. 6
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forta.)
Lördagen den 29 April, e. m.
personel’ insätta penningar utan skyldighet att svara för bolagets förbindelser
med mer än hvad de i bolaget insatt. Andra åter åtaga
sig en för alla och alla för en att med all sin egendom ansvara för
bolagets förbindelser och insätta i bolaget endast sin arbetskraft eller
både penningar och arbetskraft. Nu hemställer jag till kammarens
ledamöter, huru det skall kunna vara möjligt att i ett sådant bolag
på rättvist sätt fördela den kommunala rösträtt, som belöper sig på
bolaget i dess helhet.
Sedan hafva vi aktiebolagen, hvilka, såsom jag nämnde, kunna
hafva hundra, kanske ända till tusentals aktier. Äfven om dessa
skulle vara stälda på viss man, tror jag, att nästan oöfvervinneliga
svårigheter skulle möta för en sådan anordning, och om de äro stälda
på innehafvare^ är jag fullkomligt förvissad om att det skulle vara
en ren omöjlighet att genomföra en sådan lagstiftning, som här ifrågasatts.
Huru skulle det vara tänkbart att kunna hålla reda på fyrktalsoch
röstlängden, om aktieägare komma och säga: bär har jag så och
så många aktier, som jag är berättigad att rösta för? Det är visser
ligen
sant, att vid bolags bildande skola de, som då teckna sig, upptagas
i registerboken, men icke kan man val under alla kommande
år låta anteckningarna deri gälla oberoende af att aktierna byta om
egare. Jag kan icke se någon annan utväg, än att man vid kommunalstämmorna
får göra såsom vid en del bolagsstämmor, att aktieegarne
måste för att få utöfva sin rösträtt, viss tid, 8 till 14 dagar före
hvarje bolagsstämma anmäla sig och deponera sina aktier och på sådant
sätt få sin rösträtt bestämd, men detta står i absolut strid med
kommunallagens föreskrifter i öfrigt, som säga, att för hvarje år skall
upprättas särskild fyrktals- och röstlängd. För öfrigt gäller här i ännu
högre grad hvad jag förut erinrat, att inskränkning i den kommunala
rösträtten vinnes icke derigenom, tv det är en lätt sak att samla upp
alla aktierna på en hand, uppvisa dem och sedan rösta för hela det
fyrktalsbelopp, som på bolaget belöper. Jag kan således icke se, att
detta i reservationen antydda förslag, äfven om det möjligen vid första
påseendet skulle hafva tillvunnit sig sympatier, skulle vid en allvarligare
granskning kunna vinna godkännande i denna kammare, och jag
får på det bestämdaste afråda att lyssna till detta förslag.
Slutligen säges i reservationen, att en ändring eller inskränkning
vare sig på det ena eller andra sättet skulle icke hafva någon annan
betydelse än att underlätta öfvergången till den personliga röstskalan.
Ja, mine herrar, vi erfara dagligen, att olika uppfattningar kunna
göra sig gällande i alla möjliga frågor, och den ene måste hafva aktning
för den andres åsigt. Men det måste jag bekänna, att ingenting
är för mig obegripligare än ett sådant påstående som detta, d. v. s.
att om man finner ett anspråk vara i någon viss mån berättigad! och om
man gör eftergift just i lika stor mån, som man finner anspråket vara
berättigadt, så skulle man derigenom hafva beröfvat sig styrka och
motståndskraft mot anspråk, som vidare kunna göras och som befinnas
origtiga. För min del anser jag, att, om man gjort hvad man finner
7 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
Tara fullkomligt rätt och billigt, då står man på fast och säker grund, Ifrågasatt
och då kan man med gladt mod motsätta sig hvarje vidare anspråk.
Jag vill derför också här bestämdt förklara, att derest möjligen det kommunala
af mig framstälda förslaget skulle vinna bifall här i kammaren och rösträtten på,
den af lagutskottets majoritet föreslagna inskränkningen till Vio hi- (Forts!)
fallas i Andra Kammaren, och man derefter skulle försöka sammanjemka
de olika besluten till Vio, kommer jag att för min del yrka
och rösta för afslag å en sådan sammanjemkning.
På grund af hvad jag nu anfört, skall jag tillåta mig, herr talman,
att anhålla om proposition på bifall till min motion, som är
alldeles lika lydande med lagutskottets förslag, utom deri att den af
lagutskottet kursiverade punkten i slutet af dess hemställan, som
börjar med: »ej må någon utöfva» .... och slutar med: »tillkommer
öfriga röstegande», skulle ersättas med följande: »ej må någon utöfva
rösträtt för större antal röster än som svarar mot en femtedel af
kommunens hela röstetal efter röstlängden.»
Herr Annerstedt: I likhet med den föregående talaren anser
äfven jag, att vid eu undersökning af denna fråga bör man utgå
•derifrån, att man efterser, huru vida det är behöfligt, att en inskränkning
i den kommunala rösträtten vidtages eller icke. Om man icke
fäster sig vid de uttalanden, som inskränka sig till att endast åberopa
olägenheten af det s. k. fyrktalsväldet, utan att i ringaste mån
angifva, hvari denna olägenhet skulle bestå, utan tager i betraktande
de klagomål, hvarvid verkliga fakta åberopas, visar erfarenheten obestridligt,
att de fakta, hvilka anföras till bestyrkande af nödvändigheten
deraf, att en inskränkning göres i den kommunala rösträtten,
städse hemtas från förhållandet, att bolagsförvaltare, inspektörer eller
öfriga tjensteman, hvilka, säger man, hafva endast ett öfvergående
eller tillfälligt intresse i kommunens angelägenheter, på grund af
bolagets stora rösträtt öfverröstat de öfriga medlemmarne af kommunen,
hvilka hafva ett stadigvarande intresse förknippadt med kommunens
angelägenheter. Och då den förste ärade talaren skulle anföra exempel
derpå, huru den kommunala rösträtten kunde missbrukas, hemtade han
detta derifrån, att vid nuvarande röstskala bolag kan genomdrifva
kommunens belastande med lån, som icke drabba bolaget, hvilket
kanske snart upphör, men deremot under många ar komma att drabba
kommunens öfriga medlemmar. Denna omständighet synes mig otvunget
föra tanken derpå, huru vida icke vid begränsning af den kommunala
rösträtten man i första rummet hör efterse, huruvida de missförhållanden,
som man åberopat, kunna afhjelpas genom en förändring af den kommunala
rösträtt, som nu tillkommer »bolag». Denna undersökning
synes mig så mycket mer påkallad, som de hittillsvarande försöken
att afhjelpa detta missförhållande i den form, hvari de framträdt, efter
mitt förmenande genast mötas af den invändningen, att samma anmärkningar,
som här framstälts mot nuvarande rösträttsregler, komma
att nästa år göras mot den förändrade anordning, man vill införa, och
N:o 35. 8
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
att sålunda reformen, verkstäld på sätt man föreslagit, skall visa sigr
helt och hållet oförmögen att lemna någon långvarigt bestående lösning
af frågan, utan endast påskynda en längre gående reform i rigtning
af den lika rösträtten. Ett gammalt uttryck säger, att fåvälde
icke är bättre än envälde. Påstår man, att det är orimligt, att en
enda person öfverröstar hundra, kan man med samma skäl göra gällande,
att det är lika orimligt, att tre personer öfverrösta tre hundra.
Under sådana förhållanden är det tydligt, att, om Första Kammaren
antager det af den siste talaren föreslagna sättet för inskränkning i
den kommunala rösträtten, man icke må inbilla sig, att man dermed
löst frågan på ett sätt, som kommer att under en aldrig så kort tid
tillfredsställa dem, som nu ropa på inskränkning i den kommunala
rösträtten.
Den föregående talaren yttrade visserligen, att det var alldeles
obegripligt, att man kunde påstå, att ett beslut från Första Kammaren
i den rigtning, han föreslagit, endast skulle vara ett steg till införande
af personlig rösträtt i kommunala angelägenheter, men jag beklagan
att han icke varit ledamot af detta års lagutskott, ty då tror jag
icke, att han skulle funnit detta obegripligt. Han skulle då hafva
hört, att samtliga utskottsledamöterna från Andra Kammaren enstämmigt
förklarade, att vid den reform, som han föreslagit, kunde man
icke fästa den ringaste betydelse. Derigenom skulle enligt deras förmenande
icke de nuvarande missförhållandena i någon mån afhjelpas.
De ville icke lägga två strån i kors för genomförande af det förslag,
den föregående talaren framstäf. Och ännu mera betydelsefullt är
enligt min uppfattning hvad den talangfullaste försvararen af det af
den föregående talaren framstälda förslaget i främsta rummet anförde
för detsamma. Han sade, att hvad som vore vigtigast vore att bryta
principen, att erkänna, att den grund, på hvilken den nuvarande
kommunala rösträtten hvilar, är origtig; sedan kunde man fortgå på
den väg, på hvilken man slagit in, och rätta sättet för uppnående af
det mål, som i utskottets förslag till inskränkning i den kommunala rösträtten
vore uppstäldt, skulle utan tvifvel vara att nu antaga den föregående
talarens förslag. Sedan man hört detta, tror jag, att man
kan vara berättigad att påstå, att ett beslut, fattadt i den rigtning,
som den föregående talaren förordat, ingenting annat är än ett underlättande
af vidare fortskridande på samma väg, och att således den
fråga, som nu föreligger till besvarande, egentligen är frågan, huru
vida det är lämpligt att införa den röstskala, som Andra Kammarens
ledamöter inom lagutskottet detta år förordat och som utan all fråga
blir Andra Kammarens beslut. Svaret härpå blifver enligt min uppfattning,
att mot de olägenheter, som någon gång kunna uppkomma
deraf, att en person, till följd af att han är den störste skattdragaren
inom kommunen, får i kommunens angelägenheter den största rösträtten,
måste de olägenheter vägas, som otvifvelaktigt uppkomma och
i framtiden i ökadt mått skola uppkomma, derest rösträtten bestämmes
så, att de personer inom kommunen, hvilka icke i väsentlig mån
Lördagen den 29 April, e. m.
N:0 35.
drabbas af kommunens utskylder, kunna belasta kommunen med be- Ifrågasatt
tungande förbindelser. ^a/Vlcn''9
Den föregående talaren framböll med mycken styrka, huru orimligt kommunala
det vore, att en person, som både största skattetalet i en kommun, rösträtten på
skulle kunna för ett mindre väl beräknadt jernvägsföretag belasta [ports)
kommunen med betydande årliga utgifter. Mot denna möjlighet torde
böra tagas i betraktande de olägenheter, som följa deraf, att en större
eller mindre del af kommunens medlemmar, som sjelfva litet eller
intet drabbas af efterföljande uttaxeringar, ådraga de större jordegarne
inom kommunen skyldighet att betala annuiteter å ett lån, som upptagits
i och för ett mindre väl beräknadt dylikt företag. Och vidare, det
torde icke vara för någon okändt, att mycken benägenhet visat sig
att utanför det område, som lagen anvisat för kommunernas verksamhet
och för hvilket kommunerna äro skyldiga och berättigade att använda
de å kommunens medlemmar uttaxerade medel, utsträcka den
kommunala verksamheten på andra områden, hvilka egentligen tillhöra
den enskilde eller staten. Socialpolitiska sträfvanden sakna icke
resonans inom kommunerna, och liksom det är ganska naturligt, att
i en kommun skola finnas för arbetsklassens väl och framåtskridande
varmt intresserade personer, som skola anse sig berättigade att föreslå
användande af kommunens medel för det ena eller andra ändamålet,
som uppgifves skola främja arbetsklassens bästa, lika säkert är, att i
framtiden det icke skall saknas personer, som söka vinna politisk
popularitet genom förslag att använda kommunernas medel till förverkligande
af socialpolitiska inrättningar. Detta skola de göra så
mycket lättare, då utgifterna drabba andra och icke dem sjelfva. Ett
urgammalt ordspråk säger: »det är lätt att skära breda remmar ur
en annans hud», och detta tror jag äfven vid den kommunala beskattningen
icke bör lemnas obeaktadt.
Härtill kommer, att, så vidt jag vet, i ingen af de kommuner,
der detta envälde af en stor egendomsegare utöfvas, annat än i ytterst
sällsynta undantagsfall — jag känner intet sådant, men möjligen kan
någon annan derpå anföra ett exempel — egendomsegaren använder
sitt öfvervägande röstetal på annat sätt, än att kommunalstämmorna
derstädes aflöpa i största endrägt och till belåtenhet för alla de röstberättigade
invånarne. Jag kan så mycket säkrare påstå detta, som
jag sjelf eget en liten hemmansdel inom en kommun på landet, som
är underkastad detta envälde, och der i mannaminne någon olägenhet
deraf icke vållats.
Under ofvan antydda förhållanden förefaller det mig, att det rätta
tillvägagåendet icke lian vara, att kammaren antager någon af de olika
mekaniska begränsningar för den kommunala rösträtten, som satts i
fråga, vare sig inskränkning till V-r> eller !/io eller ''/so; tv såsom alla
fullkomligt godtyckliga begränsningar kunna de icke anses vara egnade
att tillfredsställande ordna det rättsförhållande, som är i fråga.
Om man nu öfvergår till en undersökning, om icke de öfverklagade
missförhållandena kunna afhjelpas på något annat sätt, så
N:o 35. 10
Lördagen den 29 April, e. m.
Ifrågasatt har det i reservationen förordade sättet för länge sedan blifvit fram^/”den”9
för Riksdagen, nemligen i en reservation vid lagutskottets be
ikommunala
tänkande i frågan såväl vid 1867 som 1868 års riksdagar; och jag
rösträtten på bär hvarken från dessa eller från någon efterföljande riksdag vid
(Forte ) frågans behandling sett något framdragas, hvarigenom det, som i den
åberopade reservationen anfördes, kan anses såsom vederlagdt. Reservanten
utgick derifrån, att rösträtten i en kommun bör vara förknippad
med en person och således ej kan tillkomma bolag, då de
ej äro personer. Han säger: då det är alldeles tydligt, att rösträtten
i kommunen måste tillkomma de skattdragande, som ytterst drabbas
af bolagets beskattning, så lärer denna icke såsom hittills böra läggas
på bolagen utan på delegarne i bolagen. Nu påstod den siste talaren,
att ett sådant förslag vore praktiskt outförbart. För min del kunde
jag icke erkänna giltigheten af hans bevisning. Först och främst har
han förbisett, att ingen har ifrågasatt annat, än att skatten skall såsom
hittills af bolagen betalas, och således i den kommun, der bolagen äro
upptagna såsom skattdragande, hädanefter såsom hittills uttagas af
bolagets egendom. Men detta utgör icke något hinder för att bolagets
delegare i stället för bolaget upptagas i den kommunala röstlängden.
Det synes, som om den föregående talaren förbisett bestämmelsen
i aktiebolagslagen om registerbok och att intet hinder finnes
att i kommunallagen affatta den ifrågasatta bestämmelsen så, att endast
i det fall skall det tillkomma delegare i bolag rätt att tillgodonjuta
andel i de röster, som skulle falla å bolaget, att han är antecknad
i bolagets registerbok såsom egare till aktierna. Finnas icke
personliga delegare upptagna i registerboken, bör det icke heller tillkomma
någon att utöfva den rösträtt, som belöper sig å bolaget; och
då blir det icke värre, än att tills vidare denna rösträtt kommer att
ligga nere.
En annan anmärkning, att genom ett sådant stadgande någon
förbättring i den kommunala rösträtten icke skulle vinnas, synes mig
bero på ett förbiseende af stadgandet i kommunallagen, att icke mer
än en fullmagt får på en hand förekomma. Följden blir sålunda den,
att de af aktiebolagens delegare, som äro intresserade för kommunens
angelägenheter eller vilja öfvervaka, att icke beskattningen öfverskrider
tillbörliga gränser, få antingen sjelfva resa till kommunalstämman eller
laga, att de blifva dervid representerade af det erforderliga antalet
röstberättigade, och det synes mig ligga i förhållandenas egen natur,
att flertalet aktionärer icke komma att deltaga i kommunalstämmorna
annat än vid tillfällen, då det kan blifva fråga om att motsätta sig
ett obehörigt belastande af kommunen med större utgifter.
Emellertid tillhör behandlingen af frågan om möjligheten eller
icke möjligheten af en förändring i den kommunala rösträtten genom
en inskränkning eller öfverflyttning af bolagens rösträtt på aktionärerna
egentligen andra punkten af detta betänkande, men jag har icke kunnat
underlåta att, då den förste talaren rigtade anmärkningar mot reservationen
såsom bevis derför att hans metod för inskränkning i den
11 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
kommunala rösträtten vore den enda möjliga, till besvarande upptaga
en del af de anmärkningar, som han framstälde. ‘den9
På grund af de skäl, jag nu i korthet framhållit, synes det mig, kommunala
att Första Kammaren, så vida den icke anser, att för den kommunala pi
rösträttens utöfvande beskattningen är en origtig grund, och att röst- (forte.’)
rätten i fråga om kommunala utgifter bör vara lika för alla — denna
likhet må vara öppet uttalad eller dölja sig under formen af en förklädnad
i ett lågt rösträttsmaximum —, icke bör bifalla det af den
föregående talaren förordade förslaget och naturligtvis ännu mindre
lagutskottets förslag, hvarför jag tillåter mig att vördsamt yrka afslag
på båda.
Herr Claeson: För min del har jag hvarken kunnat biträda
lagutskottets förslag eller den af utskottets ärade ordförande afgifna
reservation. I denna åberopas en filosofs uttalande, att, då bolag ej
vore personer, kunde de ej heller ega eller utöfva rättigheter, och
att hvad man kallade bolagens rättigheter vore i sjelfva verket bolagsmedlemmarnes
samfälda rättigheter. Ingen filosofisk deduktion kan
dock bortförklara det faktum, att personer, som sluta sig tillsammans
i bolag för ett visst ändamål, i detta afseende utgöra ett helt och
att denna helhet, den må kallas juridisk person eller gifvas något
annat namn, har just såsom sådan skyldigheter inom kommunen.
Den har den synnerligt vigtiga skyldigheten att i förhållande till sin
inkomstbevillning bidraga till kommunens utgifter. Orsaken, hvarför
Första Kammaren icke velat göra någon ändring i fråga om den
kommunala rösträtten, är att den strängt hållit på principen, att rättigheter
och skyldigheter skola motsvara hvarandra. Till grund för
olikheten i den kommunala rösträtten ligger sjelfbeskattningens princip,
och det blefve ju då en orättvisa, om den, som mindre bidrager till
kommunens utgifter, skulle få lika mycket eller mera att säga i fråga
om dessa utgifter än den, hvilken i högre grad får vidkännas desamma.
Denna orättvisa skulle, enligt min tanke, nå sin spets, om
bolag, som lemna stora bidrag till kommunerna, skulle beröfvas all
rätt att deltaga i bestämmandet af dessa utgifter. Fn förändring i
den rigtning, att bolagens rösträtt öfverflyttas å de särskilda bolagsmännen,
lärer icke kunna genomföras förr än möjligen efter den
reform, som äfven satts i fråga, att bolagen icke skola skatta såsom
ett helt, utan att hvarje bolagsman skall för sin lott i bolaget skatta
i den kommun, der han bor. Jag tror icke att utsigt finnes, att detta
förslag skall snart gå igenom, men, om och när sådant en gång sker,
bortfaller ju af sig sjelf bolagens kommunala rösträtt och öfvergår
på bolagsmännen. Anser man, att rättigheter och skyldigheter skola
motsvara hvarandra, bör man således icke begränsa bolagens rösträtt
mer än andras.
Hittills bär jag hållit hårdt på principen om full motsvarighet
mellan rättigheter och skyldigheter och haft den öfvertygelse, att den
kommunala rösträtten af dem, som innehafva densamma i stor om
-
N:o 35. 12
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
fattning, i allmänhet utöfvas väl; men jag kan dock icke neka till
att det låter säga sig, hvad herr Sjöcrona sade, att man af billighetsskäl
kan göra någon jemkning i den kommunala rösträtten. Jag har
hört liera stora röstegare i kammaren tala derför, och ett sådant
förslag var nära att gå igenom här i kammaren under förra året.
Om Riksdagen skulle godkänna ett så moderat förslag, som det herr
Sjöcrona framstält, skulle det, enligt min tanke, icke i någon anmärkningsvärd
grad medföra rnhhningar i magtställningen inom kammaren
eller inverka på Första Kammarens sammansättning, och ett
sådant beslut skulle icke heller jag vidare motsätta mig; men, då nu
lagutskottet gått så långt, att det föreslagit Vao af kommunens hela
röstetal såsom det högst tillåtna röstetalet, och jag icke ser någon
möjlighet, att på ett för Första Kammaren antagligt sätt sammanjemka
ett dylikt beslut med herr Sjöcronas förslag, tror jag, att
Första Kammaren på denna lagutskottets ytterlighet icke kan svara
bättre än med ett rent afslag och derigenom befria lagutskottet från
ett lika fruktlöst som obehagligt sammanjemkningsförsök.
På dessa grunder yrkar jag afslag på utskottets hemställan.
Friherre Klingspor: Då folkskola och fattigvård äro de utgiftsposter,
som tynga mest i eu kommun, förefaller det vara principielt
rigtigt, att de, som dertill mest bidraga, få beräkna sina röster efter
samma måttstock, då dessa ärenden skola afgöras. Det återstår då
att se, om detta förhållande medför några väsentliga oegentligheter
eller olägenheter. På sid. 13 i betänkandet finna vi, att uti 54 af
rikets 2,354 landskommuner en röstegande innehar mer än hälften af
kommunens hela fyrktal. För det första får jag då säga, att 1 på
50 icke torde vara något sådant missförhållande, att man derför särskildt
behöfver lagstifta. Gå vi närmare in på ämnet, är sannolikt,
att af dessa 54 ett ganska betydande antal äro rena jordbrukskommuner,
der innehafvaren af det höga fyrktalet besitter största
delen af eller så godt som hela kommunen, men der detta är fallet,
kan det icke vara någon rimlig tanke uti att göra någon begränsning,
allra minst en sådan begränsning uti den kommunala rösträtten, som
utskottet föreslagit, eller att ingen må rösta för mer än V20 af kommunens
hela röstetal och dessutom icke för större del deraf än den,
som tillkommer de återstående röstegande. Således skulle uti en
kommun, sådan som jag nyss nämnde, den store jordegarens röst
kunna vägas upp af presten, klockaren och en fjerdedelsbonde, men
detta vore något så orimligt, a.tt man har svårt att tänka sig, att
det kan vara allvarligt menad! med en sådan framställning. I mellersta
Sverige finnas många kommuner, der stora bruksegendomar
omfatta största delen af jorden, vare sig nu dessa bruk fungera under
namn af aktiebolag eller eljest. Att med dylik eganderätt bör följa
dominerande rösträtt torde icke kunna anses obefogad!. Skulle någon
inskränkning i den kommunala rösträtten vara nödvändig, så skulle
man kunna tänka sig, att densamma kunde göras verksam på de
13 N.o 35,
Lördagen den 29 April, e. m.
orter, der industri i större eller mindre grad uppstått. Der verkar
industrien i allmänhet skapande, åstadkommer tillväxt i folkmängden
samt ökar behofvet af folkskolor och af fattigvård. Sedan inträffar
möjligen, att denna industri lägges ned, men då qvarstå för jordegarne
inom kommunen alla de onera, som uppstått till följd af
denna industri, nemligen för ökad fattigvård och för dessa skolor,
som kanske icke längre behöfvas. Der kan man säga, att missförhållanden
kunna uppstå. Jorden kan icke undandraga sig dessa
fasta kommunala utskylder; dem kan jag icke taga bort, men den
rörliga fyrken —- hvarmed jag menar den fyrk, som är åsatt »annan
fastighet» än jordbruksfastighet samt äfven »inkomst af kapital och
arbete» — kan undandraga sig beskattningen, då bördorna befinnas
för tunga. Då härigenom utgifterna lätt komme att stå i missproportion
till de reella tillgångar, som finnas inom kommunen, eller
till jordvärdet, skulle jag kunna tänka mig, att en begränsning af
den kommunala rösträtten vore önskvärd ur synpunkten att skydda
jorden, så att dessa bördor icke blifva allt för stora och tryckande.
Begränsningen af den kommunala rösträtten bör, enligt min tanke,
icke ske på sådant sätt, att man drakoniskt beröfvar »bolagen» hela
deras rösträtt. Många af dessa bolag äro uteslutande eller i betydande
grad jordegare, och de böra hafva lika rätt att rösta för sin
jord som hvarje annan jordegare. Vidare finnas bolag, som delvis
drifva jordbruk och delvis industriel rörelse; att beröfva dem deras
rösträtt för jorden vore lika origtigt. För jordbruksfyrk skulle, enligt
min uppfattning, rösträtten utöfvas utan begränsning. Men deremot
anser jag, att en utredning skulle med fördel kunna ske, huru vida
en begränsning af rösträtten vore lämplig för de öfriga skatteobjekt,
som inom kommunen äro åsätta fyrktal, och således i fråga om allt,
som står under rubriken »annan fastighet» samt »inkomst af kapital
och arbete». Tager man en sådan utgångspunkt, tror jag, att en
begränsning skulle kunna åvägabringas i bolagens kommunala rösträtt,
som icke skulle medföra några stora oegentligheter, men väl
nyttiga verkningar. Att godtyckligt och summariskt inskränka den
högst tillåtna rösträtten till 1/r> af kommunens röstetal eller någon
annan proportion, som intet garanterar att man stannar vid, måste
jag betrakta såsom ett fel, äfven om man kan beräkna, att i de flesta
kommuner bestämmelsen om Vr, såsom det högst tillåtna röstetalet
icke skulle göra någon skada eller medföra väsentliga rubbningar.
Af hvad jag bär tagit mig friheten framhålla, torde det vara
klart, att jag icke kan vara med om den af ordföranden i lagutskottet
afgifna reservationen, och att jag närmast sluter mig till herr Fröbergs
reservation i det afseendet, att något allmänt kraf på en förändring
af den koinmimala rösträtten icke förefinnes. Jag måste emellertid
stanna vid att yrka rent afslag på utskottets hemställan under uttryckande
af en förhoppning att, om frågan tages upp till utredning,
dessa ofvan angifna synpunkter måtte tagas i betraktande.
Jag yrkar afslag på utskottets utlåtande.
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Ports.)
N:o 35. 14
Lördagen den 29 April, e. m.
Ifrågasatt Herr Öländer: Herr vice talman! Jag har i denna fråga nästan
iefflfVdenng a^a riksdagar, jag bevistat, talat för en utvidgning af den kommunala
kommunala rösträtten. Att detta emellertid varit ett lönlöst arbete i denna kammare,
rösträtten på är lätt att inse. Dock synes mig under de senare åren meningarne
(Fort?) inom kammaren mer och mer hafva öfvergått till den åsigten, att
någon om ock liten begränsning af de högst beskattades rösträtt
vore erforderlig, och det var, som vi minnas, en stark minoritet i
kammaren, som vid förra årets riksdag i sådant afseende uttalade sig
för ett maximum af Vs. Jag beklagar derför det slut, till hvilket
utskottet i år kommit, och det förvånar mig icke, om Första Kammaren
ryggar tillbaka för den siffra, som stirrar emot den ur detta betänkande.
En tjugondedel af kommunens hela röstetal är verkligen en
siffra, till hvilken aldrig mina förhoppningar, och, jag får säga, icke
ens mina önskningar någonsin sträckt sig. Jag behöfver naturligtvis
icke i denna kammare framställa några skäl för afslag på en dylik
hemställan, men derför har jag ingalunda öfvergifvit den ståndpunkt,
hvilken jag förut i denna fråga intagit, nemligen att en måttlig begränsning
af de högst beskattades rösträtt är erforderlig för att derigenom
utplåna den vrångbild af sjelfstyrelse, som ter sig i en del
kommuner, der en enda person på grund af sin rösträtt ensam innehar
magten. Jag har emellertid icke varit i tillfälle att deltaga i
denna frågas behandling inom utskottet; hade jag det varit, skulle
jag antagligen hafva förenat mig i reservanten, herr Hasselrots, yrkande
om bifall till herr Sjöcronas motion. Men, mine herrar, jag
tror icke, att mycket derigenom skulle hafva blifvit vunnet. Jag
tror, att om också Första Kammaren bifölle denna motion, den ändock
icke skulle leda till något effektivt resultat. Ty lika säkert som att
Första Kammaren aldrig kommer att bifalla utskottets hemställan,
sådan som den här föreligger, lika säkert kommer Andra Kammaren
att afslå herr Sjöcronas motion, och vi skulle fortfarande komma att
stå framför denna olösta fråga liksom framför en orubblig sten i den
mur, som beklagligen skiljer de båda kamrarne från hvarandra.
Jag har derför med mycken glädje läst den af utskottets ordförande
afgifva reservationen, hvilken pekar på en förut icke uppmärksammad
lösning af denna mycket omdebatterade fråga. Denna
reservation sluter sig, som vi se, till en inom Andra Kammaren af
herr Nydahl väckt motion. Jag tror, att denna motion temligen
riktigt träffar sj elfva härden för de missförhållanden, som framkallat
det ofta upprepade missnöjet med de nu gällande rösträttsbestämmelserna,
och jag tror, att man genom ett angrepp på just denna härd,
på just dessa missförhållanden och icke på något annat, lättast och
säkrast skall finna den lösning, som hittills visat sig svår och nästan
oupphinnelig. Jag tror mig veta, att Andra Kammaren också uppmärksammat
denna reservation, och jag har anledning antaga, att
Andra Kammaren icke kommer att sätta sig emot en lösning af frågan
i den rigtning, reservationen angifver. För egen del vill jag gå
15 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
något längre än reservanten, men på långt när icke så långt som
motionären.
Till en början vill jag nämna, att jag är ense med både reservanten
och motionären om olämpligbeten, för att icke säga obilligheten
i den rösträtt, som för närvarande tillkommer bolag. Jag är ense
med dem derom, att det är just denna oegentlighet, som väckt den
största oviljan, att det är just bolagens rösträtt, som är den mest
tryckande, på samma gång den är den minst berättigade. Denna rösträtt
utöfvas vanligen af en förvaltare, hvars personliga intresse för
kommunen icke ens tillnärmelsevis motsvarar eller kan motsvara det
stora röstetal, hvaröfver han förfogar, och icke ens hos hans principaler,
sjelfva delegarne i bolaget, hvilka kanhända äro strödda öfver
en hel mängd andra kommuner, kan man förutsätta något särskildt
intresse just för den kommun, der bolaget har sitt säte, åtminstone
icke i något fall större, än som motsvarar hvars och ens andel i bolaget.
Det är således alldeles utan stöd af något giltigt skäl, som
denne förvaltare intager en dominerande ställning inom kommunen,
hvars medlemmar derigenom många gånger tvingas till utgifter, som
visserligen kunna vara till mycken nytta för bolaget, men till föga
båtnad för kommunen. Det var också af denna anledning, som jag
vid 1889 eller 1890 års riksdag väckte en motion om att bolags
rösträtt måtte i någon mån begränsas. Denna motion vann då icke
kammarens bifall, och jag är nästan färdig att vara kammaren tacksam
derför, ty jag inser nu, att frågan bör lösas på annat sätt och
att icke mycket hade varit vunnet, om motionen gått igenom. En
anordning åter, sådan som reservanten och motionären, herr Nydalil,
tänkt sig den, torde säkrast och bäst kunna lösa frågan, på samma gång
den vore mera öfverensstämmande med rättvisa och billighet. Denna
lösning kan ju möjligen, såsom några talare anmärkt, vara förenad
med vissa svårigheter, men den andre talaren i ordningen har temligen
fullständigt vederlagt dessa betänkligheter; och om också några svårigheter
förefinnas, så bör man väl icke, då ett så vigtigt mål är i fråga,
sky några ansträngningar att öfvervinna dessa, ty oöfvervinneliga äro
de säkerligen icke.
Jag sade nyss, att jag ville gå något längre än reservanten, och
dermed menade jag, att undanrödjandet af nu anmärkta missförhållanden
ingalunda utesluter nödvändigheten eller önskvärdheten af en
begränsning af de högst beskattades rösträtt, äfven om denna icke
utöfvas af bolag; och i detta fall ansluter jag mig helt och hållet
till herr Sjöcronas motion. Det kan naturligtvis icke falla mig in
att nu åter framdraga hela den attiralj af bevis för rigtigheten af
hans motion, som så ofta blifvit uppvisad; han har sjelf temligen
tydligt ådagalagt befogenheten af densamma, och jag hänvisar till hvad
lian i sådant afseende anfört. Deremot kan jag på inga vilkor följa
motionären, herr Nydahl, på hans väg in på det farliga och oförsökta
område, dit han syftar, nemligen rösträtt efter hufvudtal, då det är
fråga om val. Äfven om derifrån undantoges val af elektorer för
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
på landet.
(Forte.)
N:o 35. 16
Lördagen den 29 April, e. m.
Ifrågasatt utseende af landstingsman, skulle detta dock vara en allt för genombegransning
gapande förändring och innefatta en allt för stor omkastning af magten
kommvnala i dessa ingalunda ovigtiga frågor. Den föreslagna anordningen härrösträtten
på utinnan är derför mycket betänklig och ingalunda tillrådlig.
(Fart?) •!ag tror emellertid för min del, att någon fullt tillfredsställande
lösning af nu föreliggande fråga aldrig kan vinnas genom motioner i
kamrarne. Den kan enligt min tro bäst och säkrast åstadkommas
endast genom att frågan lägges i Kongl. Majrts hand. Jag skulle
derför vara höjd att föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t i nu antydda
syfte. Men en sådan skrifvelse kan naturligtvis kammaren icke
på rak arm formulera, och då jag dessutom tror mig veta, att i Andra
Kammaren yrkande kommer att framställas, att ärendet måtte för sådant
ändamål återremitteras till utskottet, tager äfven jag mig friheten,
herr vice talman, att yrka återremiss.
Friherre Kliuckowström: Jag har icke många ord att säga
efter de yttranden, som här förut i denna fråga hlifvit afgifna. Men
då jag alla de gånger, denna fråga varit före här i kammaren, bekant
mig till deras antal, som önska en förbättring i den kommunala rösträtten
derhän, att något, om jag så må kalla det, kommunalt tyranni
icke vidare må komma i fråga, får jag för närvarande endast yttra
min mening, att jag gerna skulle vilja votera för herr Sjöcronas
motion. Ja, mine herrar, jag skulle gerna vilja gå ännu längre och votera
till och med för utskottets förslag i denna fråga. Jag vet icke, hvarför
det skulle vara farligt att nedsätta den personliga rösträtten till Vao af
. hela det vid kommunalstämma afgifna röstetalet, då, såsom herrarne
veta, i förordningen om kommunalstyrelse för Stockholm, § 12, förekommer:
»ej må för någon beräknas flera röster än som svara emot
Vso af valkretsens hela röstetal efter röstlängden». Således är Vso
redan lag för kommunalstyrelsen i Stockholm, och då synes det mig,
att man utan någon fara kan för landet bestämma Vio eller V20.
Jag har i åtskilliga år deltagit i kommunalstämmoangelägenheter.
Jag har varit ordförande i kommunalstyrelse och kommunalnämnd och
jag har sett, att äfven om man icke nyttjar den stora röstöfvervigt,
som en sådan person kan ega i kommunala angelägenheter, kan man
på öfvertygelsens väg komma ganska långt med samtliga ledamöter i
kommunalstämmorna på landet. Men det finnes flerehanda kommunaltyranner,
om jag så må säga, icke endast de, som äro uppräknade på
sid. 13 i lagutskottets föreliggande utlåtande, att nemligen i 54 kommuner
det vore endast en person, som bestämde utslaget, och i 360
kommuner hade en person öfver Vi af det de öfriga kommunalmedlemmarne
tillkommande fyrktalet.
Det har redan talats om bolag och livilket skadligt inflytande
på kommunens angelägenheter dessa bolag ega i mycket vigtiga frågor.
Men det finnes dessutom bolag, der bolagets öfvervägande antal af
intressenter icke finnes boende inom Sverige. Det finnes ju bolagsmän,
som äro utländingar och som gifva sina föreskrifter till en verk
17 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
ställande direktör eller till en, som sköter bolagets angelägenheter Ifrågasatt
här hemma, och det göres på förhand upp, hvad som skall i frågorna ^^f^den9
heslutas, och man hör icke ens på de många goda och vigtiga upp- kommunala
lysningar, som på kommunalstämman af öfriga ledamöter ofta fram- rösträtten på
föras emot deras beslut.
Det finnes slutligen en annan casus, som jag i grannkommunerna 1
sett åstadkomma mycken oreda. Det är nemligen, att egarne till de
stora jordegendomarne äro de, som bestämma nästan alla saker och
diktera utslagen i vigtiga frågor. Det är dessa, som bestämma om
stora byggnadsföretag, och så sälja de sin egendom och skiljas ifrån
kommunen, och kommunens öfriga ledamöter stå då der med sina
många och stora årliga utgifter för de byggnader, som blifvit beslutade
af eu enda person, som sedermera lemna! kommunen.
Jag inser mycket väl, att denna fråga icke gerna kan afgöras
utan genom en sorgfällig och mångsidig utredning af Kongl. Maj:t,
som ju har det bästa material och som kan söka och finna detta i
mycket större mån än hvad Riksdagen någonsin kan. Jag skulle
således förena mig i de åsigter, som yttrades af den siste talaren, ty
mig synes, att han har mycket rätt deruti. Nog tycker jag, att
Första Kammaren borde mera än hittills visa tillmötesgående mot de
önskningar, som flertalet kommuner i detta fall uttalat. Det är icke endast
den Andra Kammaren, som önskar det, utan det är det stora
flertalet kommunalledamöter och de mindre bemedlade i hela landet,
som önska detta. Det kan gå en tid för Första Kammaren att säga
durk-nej till dessa frågor, men, mine herrar, det kan komma en tid,
och jag varnar Första Kammaren derför, då Andra Kammaren uppställer
denna fråga och många andra sådana önskemål, som ligga den
om hjertat, såsom valprogram för val af ledamöter till Första
Kammaren. Det har skett förr och det kan ske hädanefter, och
måtte Första Kammaren, jag beder herrarne derom, i tid betänka
sig.
Jag kommer för min del att rösta för herr Sjöcronas motion.
Herr Fröberg: Frågan om reduktion af den kommunala rösträtten
har sedan år 1867 förevarit vid nästan hvarje riksdag, och
lika ofta har denna kammare afslagit de väckta förslagen. Andra
Kammaren har deremot lika ofta bifallit desamma, med ett eller
annat undantag. Den kommunala rösträtten hvilar på den grund, att
rättigheter och skyldigheter skola svara emot hvarandra. Eftersom
en kommunal medlem betalar är han också berättigad att rösta.
Detta är ju en fullt rigtig grund, och afvikelser derifrån bör man
icke göra utan att man har goda skäl derför, Det går icke an att
i detta fall lagstifta på måfå. Man bör härutinnan hafva en fullständig
och giltig utredning. Huru te sig nu förhållandena uti
förevarande afseende? Det är nemligen så, att den statistik, som
finnes och alltid åberopas till stöd för den ifrågasatta reduktionen,
redan är 22 år gammal, och huru hafva icke förhållandena inom
Första Kammarens Prat. 1893. N:o 35. 2
N:o 35. 18
Ifrågasatt
begränsning
af den
''kommunala
rösträtten på
landet
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
kommunerna under denna långa tidrymd förändrat sig? Att bygga
förändring på en sådan grund, anser jag således vara olämpligt. Man
bör hafva en ny fullständig statistisk utredning, innan någon förändring
vidtages. Sedan denna är åstadkommen, vore det då först kanske skäl att
tänka på en reduktion af rösträtten. Om en dylik utredning föreligger
emellertid nu icke något förslag, och så länge det är förhållandet,
har jag ansett, att man icke kan eller bör afvika från den
grundsats, hvarpå den nu gällande kommunala rösträtten hvilar.
Här har framhållits, att genom bifall till herr Sjöcronas motion
om röstmaximums bestämmande till 1/s af kommunens hela röstetal
efter röstlängden, en billig och rättvis begränsning af den kommunala
rösträtten skulle åstadkommas, och att en slik förändring skulle aflägsna
det flerestädes rådande missförhållande, att eu enda röstberättigad
hade så stor rösträtt, att han inom kommunen ensam
representerade det öfvervägande flertalet. Tro herrarne, att, om ett
sådant förslag bifalles, missnöjet kommer att upphöra? Tvärtom!
Het öfvervägande inflytande, som en sådan röstberättigad kan hafva,
torde komma att i många fall finnas qvar och fortfarande tjena såsom
agitationsmedel för en ytterligare reduktion af rösträtten. Så
hafva ju redan förslag framkommit om röstmaximums begränsande
dels till Vio och dels till Väo af kommunens hela röstetal, och lagutskottet
har vid olika tillfällen tillstyrkt dessa förslag, af hvilka
utskottet nu förordar det sistnämnda. Innan man derför bifaller
något af berörda förslag, som icke kunna fotas på någon allmängiltig
rättsgrund, bör man hafva någorlunda klart för sig, huru ett bifall kunde
komma att verka. Den utredning, som fordras för att kunna bedöma
detta, finnes icke.
Hvad åter beträffar det af lagutskottets ärade ordförande framstälda
förslag, angående ändring af bolags rösträtt i kommunala angelägenheter
i det syfte, att hvarje bolagsman finge utöfva rösträtt i kommunen
efter proportionerad eller bestämd del i bolagets egendom
eller inkomst å det ställe, der bolaget drifver sin verksamhet, så kan
jag ej inse, hvad med en dylik anordning skulle kunna vinnas, utom
det att densamma nödvändiggör olika grunder för bestämmandet af
den kommunala rösträtten. I det ena som det andra fallet skall väl
gälla samma grundsats. Hvarför skola bolagen beröfvas rösträtt mera
än de enskilde? Bolagen representera vanligen en större mängd personer
och sysselsätta också en större mängd folk. Det finnes bolag,
som utgöra en god del af den kommun, der de finnas. Icke dess
mindre skulle dessa bolag vara beröfvade rätten att utöfva inflytande
på kommunens angelägenheter, och detta skulle öfverlemnas åt de
enskilda delegarne i bolaget, för att bevakandet af bolagets kommunala
angelägenheter måtte så mycket lättare hindras och motverkas.
Vidare har det anförts, att bolagen på vissa orter åstadkommit
en ryslig orättvisa och mycken ovilja. Jag har i min ort icke hört
talas om någon sådan ovilja emot det sätt, hvarpå bolagen utöfvat
sin rösträtt. Låt mig få ett exempel på att någon sådan förskräcklig
19 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
orättvisa, som den af en föregående talare omnämnda, blifvit begången.
Jag är öfvertygad om att flere här med mig skola kunna vitsorda,
att der något sådant förhållande icke egt rum.
Det är i allmänhet icke så, som här nämndes, att inspektören
eller förvaltaren har oinskränkt fullmagt i kommunala angelägenheter
för bolaget. År det så, att han utses att föra bolagets talan, är det
i alla fall bolagets styrelse, som gifver honom fullmagt att i den
eller den frågan rösta på det eller det viset. Jag känner bolag, der
inspektörerna äro förbjudna att lägga sig i kommunala angelägenheter.
Hvaruti bestå de omtalade orättvisorna, och när skulle de
hafva inträffat? Jag har sjelf icke varit med derom och sålunda ej
erfarit något derutinnan. Men jag har hört sägas, att oegentligheter
skulle hafva inträffat vid behandling inom kommuner af frågor om
byggande af jernvägar, och att sådant har i de orterna framkallat
mycken ovilja. På andra ställen skulle det hafva inträffat, att man
velat hygga ett bättre fattighus och på ett bättre sätt ordna folkskoleväsendet
eller åstadkomma någon för kommunen nyttig och nödvändig
byggnad, och att då de mindre röstberättigade vanligen dervid satt
sig emot detta, men att kommunalmedlemmar med större rösträtt,
och som för ty för kommunens angelägenheter torde haft större intresse,
med sin större röstöfvervigt genomdrifvit frågan; men detta
torde oftast sannolikt hafva skett till kommunens bästa.
Jag har trott, att bolagens rösträtt, utöfvad på detta sätt, varit
till stor nytta; och att liknande förhållanden förekommit å de ställen,
der det funnits enskilda personer med stor och utsträckt rösträtt.
Det har talats om att dessa stora bolag och större rösträtt
egande kommunalmedlemmar ådragit kommunerna stora utgifter och
sedan helt plötsligt försvunnit. Ett bolag och en större egendom
eller industri försvinna icke så lätt. Ty om också dessa rösträttsinnehafvare
kohima i konkurs, så blir detta visserligen obehagligt,
enär en ganska stor balans i kommunens beräknade inkomst uppstår,
då de debiterade utskylderna för året icke genast fås ut, men nu
mera åtnjuta ju kommunalutskylderna förmånsrätt, så att der vid lag
tror jag icke någon så stor olägenhet i de flesta fall förefinnes.
Fastigheten och de industriella anläggningarne försvinna i alla fall
icke, utan få deras nya egare ett följande år vara med och betala den
brist, som möjligen uppkommit. Ätt någon så synnerligen stor
olägenhet vidlåder nuvarande förhållanden, kan jag icke finna. Det
är ganska märkvärdigt, att man talar om de många orättvisor, som
möjligen skulle kunna begås, men man har ganska svårt att anföra
något missförhållande, som skulle ådagalägga detta.
T afseende å det förslag, som framlagts af utskottets ordförande,
nemligen att låta bolagsmedlemmarne få utöfva dess rösträtt, ber jag
att få derjemte erinra, att detta förslag synes mig vara af den beskaffenhet,
att det är alldeles omöjligt att i praktiken utföra. Jag
förstår icke, huru detta skall tillgå. Jag instämmer i alla delar med
herr Sjöcrona i hans uttalande derutinnan. Han ådagalägger tydligt
Ifrågasatt
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet*
(Forts.)
N:o 35. 20
Lördagen den 29 April, e. m.
Ifrågasatt och klart svårigheterna att praktiskt tillämpa ett dylikt förslag. Det
iegramsrvMg p^er sjg myCket lätt saga, men skulle det blifva lag, skulle det också
Jiommunala kunna utan svårighet kringgås och sålunda komma att sakna åsyftad
rösträtten på betydelse. Att framhålla något exempel derpå torde icke vara be(Forts
) höfligt. Dessutom synes det mig vara obilligt att beröfva åtskilliga
beskattningsföremål deras rösträtt och låta andra bibehålla den under
i öfrigt liknande förhållanden.
Jag får bekänna, att sådana förhållandena nu äro, kan jag omöjligt
vara med om att bifalla utskottets betänkande, och lika litet
kan jag vara med om att bifalla herr Sjöcronas förslag och icke
heller det af utskottets ordförande förordade förslaget, utan jag måste,
på de skäl, som jag nu anfört, och i frågans närvarande skick, helt
enkelt rösta afslag. Dock skulle jag önska, att, då 2 punkten af
detta betänkande kommer före, det förslag, som herr Öländer framstälde,
nemligeD om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning i ämnet, skulle vinna framgång, i fall sådant yrkande lagligen
kan blifva föremål för pröfning. Jag anser, att det kanske
förr eller senare blir nödvändigt att göra en ändring rörande den
kommunala rösträtten; och skall en ändring åstadkommas, bör man
hafva någon utredning att bygga på för att kunna beräkna, huru den
möjligen kan komma att slå ut. Man bör icke göra ändringen helt
godtyckligt.
Jag anhåller om afslag.
Friherre Lei jonhufvud, Sten: Af den mängd motioner, sominlemnats
och behandlats i detta utskottsbetänkande, ser man, att det
är föreslaget en inskränkning i valrätten inom kommunerna till Vs,
Vio och Vao af kommunens hela röstetal. Man kan ju tänka sig, att
anspråken kunna gå ännu längre, och hvar blir gränsen, hvar stannar
man? Troligen ej förr än man kommer till den personliga rösträtten.
Men då nu denna mångfald af motioner inkommit, kan man väl med
skäl fråga sig, om icke allt detta är beroende på en smaksak och om
någon rättsgrund ligger till grund för det ena och andra förslaget.
I alla förslagen har dock ingått ett erkännande af det berättigade uti
att förmögenheten, till en viss grad åtminstone, bör vara mest af-''
görande i kommunala frågor på landet. Således har den större förmögenheten
äfven tillerkänts en större rätt genom dessa förslag. Men
någon rättsgrund, på hvilken föreliggande förslag till förändringar är
baserad, finner jag icke, utan om förändringar skola göras, så hör en
annan grund fastställas, på hvilken sedermera kan byggas. Häraf
finna herrarne, att min ståndpunkt är den, att jag icke kan finna
rättvisan af inskränkning i den större förmögenhetens röstmaximum
till en del af denna rösträtt. Men deremot vill jag lika med den
förste talaren gerna gå in på att det är både högst obehagligt
och kanhända äfven orätt, då sådana förhållanden inträda, att en
person möjligen skulle kunna mot fleres önskan afgöra en sak, derför
att han vid tillfället för denna saks afgörande har så stor rösträtt.
21 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
Jag tror derför, att man på en annan väg skulle kunna förändra
och rätta ett sådant förhållande, så att personlighetsprincipen ^/Zen9
på sätt och vis kunde förmedlas med förmögenhetsprincipen. Detta kommunala.
skulle, enligt min tanke, ske på det sätt, att först vid rösttillfället röst^^t på
skulle röstöfvervigten afvägas, så att innehafvaren af den större för- (Forts.)
mögenheten finge sitt röstmaximum begränsadt till det röstetal, som
innehades af samtlige öfriga vid stämman närvarande mindre röstberättigade,
hvarigenom sålunda den större rösträtt, som tillkommer
en person, icke kan göra sig gällande mot alla de andras önskningar,
utan frågan vid sådant förhållande förfaller. Jag tror icke, att här
skulle föreligga någon så stor fara. Ty är frågan af vigt för kommunen,
lär det icke vara svårt för den, som relativt till de andra
närvarande har större rösträtt, men nu endast förfogar deröfver till
lika stor del som motsvaras af de andras röster, att kunna få några
med sig, och i annat fall vore det icke värre, än att frågan finge
uppskjutas tills vidare. Yore den af vigt, gjorde den sig nog
gällande; vore den icke till bestämd fördel för kommunen, finge den
förfalla.
Sedan kommer man till frågan om val, hvilken vid dylikt tillfälle
kunde förekomma och hvarvid samma röstberäkning skulle ligga
till grund. Då, hvilket jag förmodar kommer att inträffa högst sällan,
rösterna på sätt nyss nämndes, stå emot hvarandra, får lotten afgöra.
Det är dock ett val, som naturligtvis finge lof att här vid lag
stå utanför detta röstsätt, och det vore val af elektorer för utseende
af landstingsmän, hvarför jag också för min del skulle önska att, i
händelse förslaget för resten vore acceptabelt, de nuvarande bestämmelserna
i afseende å val af landstingsmän och deras valmän skulle
bibehållas oförändrade.
I fråga om hvad som yttrats angående inskränkning i bolagens
rösträtt, så kan detta nog vara tilltalande på sätt och vis. Men jag
tror, att åtminstone för närvarande en förändring vore högst olämplig
och mycket svår att på tillfredsställande sätt tillämpa, så att för min
del kan jag icke biträda denna åsigt.
I afseende å hvad jag nu sagt, herr talman, kan det naturligtvis
icke komma i fråga, att jag på något sätt kan formulera det i ett
yrkande, men jag har velat hafva dessa tankar till protokollet, och
derför har jag anfört dem. Jag har icke något yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna punkten under öfverläggningen yrkats:
l:o) af herr Sjöcrona, att kammaren skulle bifalla hans motion i
ämnet; 2:o) att punkten skulle visas åter till utskottet; och 3:o) att
hvad utskottet i punkten hemstält skulle afslås.
Sedermera gjorde herr talmannen först proposition å bifall till
utskottets hemställan och vidare propositioner jemlikt nyssnämnda
N:o 35. 22
Lördagen den 29 April, e. m.
tre yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Sjöcronas motion i ämnet,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som afslår hvad lagutskottet bemstält i 1 punkten af sitt
utlåtande n:o 56, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Sjöcronas motion i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 32.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 25 och 26 i denna
månad bordlagda memorial n:o 57, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 30,
öfver väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial bemstält.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 80, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
och
n:o 81, angående dödande af inteckningar i Norbergs jernväg.
23 N:o 35.
Lördagen den 29 April, e. m.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 84, till Konungen i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande af Lundby pastorats
i Göteborgs stift prehendeegenskap m. m.
Anmäldes och bordlädes:
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 8, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets i memorial n.o 6
framstälda förslag till voteringsproposition; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om tillsättande af en komité för utredning angående
lämpligheten af handelsdomstolars införande;
n:o 63, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
n:o 64, i anledning af väckta motioner om inskränkning i den
dissenters och judar åliggande skyldighet att bidraga till aflöning af
svenska kyrkans presterskap m. m.; samt
n:o 65, i anledning af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.
Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 8.55 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 35. 24
Måndagen den 1 Maj.
Måndagen den 1 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
iknmaides och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 14, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl.
Maj.t i syfte af nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens
jemvägar.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 9 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Andra Kammaren vill, att, i hufvudsaklig
öiverensstämmelse med hvad i herr Habns ofvanberörda motion föreslagits,
i staden Örebro må under loppet af år 1894 för Örebro län
inrättas ett afdelningskontor af riksbanken under de vilkor och bestämmelser
med afseende å kontorets rörelse och förvaltning, som bankofullmägtige
ega föreskrifva, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar i enlighet med Första Kammarens beslut framställningen
om inrättande af ett riksbankskontor i Örebro blifvit af
.Riksdagen afslagen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 45;
Nej — 92.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
25 N:o 35.
Måndagen den 1 Maj.
n:o 277, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 181 ja och 42 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 226 ja och 144 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, utan afseende å herr A. Petersons
motion i denna del, till nyanskaffning af fartygsmateriel med tillhörande
artilleri- och minutredning på ordinarie stat i riksstaten med
titel »flottans nybyggnad» uppför ett reservationsanslag å 2,000,000
kronor med dervid fästadt vilkor, att detsamma icke må utan Riksdagens
medgifvande användas för byggande af fartyg af större cert
än den nu antagna pansarbåttypen; samt att herr A. Petersons motion,
i hvad den innefattar förslag om anvisande af extra anslag till byggande
af en pansarbåt af »Sveas» cert, ej af Riksdagen bifalles, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har Riksdagen, med af slag å Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, i enlighet med herr A. Petersons motion till
byggande af en pansarhåt af »Sveas» cert beviljat 2,868,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1894 anvisat 1,000,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 120;
Nej — 20.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra .Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 278, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 33 ja och 191 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 153 ja och 211 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmmelse med
nej-propositionen.
N:o 35. 26
Måndagen den 1 Maj.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet till anskaffning af artillerimateriel för fartyg på
extra stat för år 1894 beviljar ett belopp af 252,900 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar Riksdagen till artillerimateriel för fartyg på
extra stat för år 1894 beviljat 100,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 122;
Nej — 18.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 279, som upplästes och hvaraf inbemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 50 ja och 172 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 190 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej -propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
oförändrad, för anställande inom ecklesiastikdepartemetet
såsom biträde vid utförande af de statistiska arbetena inom departementet
af en aktuarie med en aflöning af 3,000 kronor, deraf 1,800
kronor skola utgöra lön och 1,200 kronor tjenstgöringspenningar,
hvilken lön kan böjas efter fem år med 500 kronor och efter tio år
med ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet att vara underkastad
samma vilkor för dessa löneförmåners åtnjutande och eljest, som gälla
för öfrige inom departementet fast anstälde tjensteman, höjer anslaget
till ecklesiastikdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli från
Måndagen den 1 Maj. 27 N:0 35.
sitt nuvarande belopp, 79,800 kronor, till 82,800 kronor, eller med
3,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner nej, har Kongl. Majrts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen för anställande inom ecklesiastikdepartementet
af ett biträde vid utförande af de der förekommande statistiska
arbetena, höjt anslaget till departementets afdelning af Kongl. Maj:ts
kansli från dess nuvarande belopp, 79,800 kronor, till 81,800 kronor
eller med 2,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 98;
Nej — 39.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 280, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 34 ja och 187 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 132 ja och 226 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majts framställning,
till aflöning åt en laborator i växtfysiologi vid botaniska
institutionen i Lund beviljar ett årligt anslag af 3,000 kronor, hvaraf
750 kronor såsom tjenstgöringspenningar, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 116;
Nej — 22.
N:o 35. 28
Måndagen den 1 Maj.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 281, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 44 ja och 177 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 160 ja och 199 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, med bifall till en i ämnet väckt motion, vill
dels att, tills vidare och intill dess annorlunda blifver bestämdt,
ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk vid inträffande
tjenstledighet på grund af sjukdom må:
a) der antalet tjenstgöringstimmar uppgår till 25 i veckan eller
derutöfver, få uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag
af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den händelse
han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna tjenstgöring
uppgått till 25 timmar i veckan;
b) der antalet tjenstgöringstimmar utgör från och med 20 till och
med 24 i veckan, få uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som, efter
afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den
händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna
tjenstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt
c) der antalet tjenstgöringstimmar är från och med 16 till och
med 19 i veckan, få uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som, efter
afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i dem
händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna
tjenstgöring uppgått till 16 timmar i veckan;
dels ock att Riksdagen på extra stat för år 1894 till Kongl. Maj:ts
förfogande ställer ett förslagsanslag af 3,000 kronor i och för bestridande
af här ifrågavarande utgifter, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja,
Nej;
Vinner Nej, har förevarande motion icke till någon Riksdagens
åtgärd föranledt.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 96;
Nej — 36.
29 N:0 35.
Måndagen den 1 Maj.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 282, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 94 ja och 127 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 190 ja och 163 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
j a-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
oförändrad, för inrättande vid Chalmers tekniska läroanstalt,
i stället för den nuvarande lärarebefattningen i allmän och husbyggnadskonst,
af en lektorsbefattning i byggnadskonst och ornamentsritning, med
rätt för innehafvaren till aflöning och andra förmåner i likhet med
öfriga lektorer vid anstalten, ökar årsanslaget till anstalten med 2,000
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen för befrämjande af undervisningen i
byggnadskonst och ornamentsritning vid Chalmers tekniska läroanstalt
ökat årsanslaget till anstalten med 2,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 98;
Nej — 38.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 283, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 48 ja och 174 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 146 ja och 212 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
N:o 35. 30
Måndagen den 1 Maj.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majts framställning,
ökar årsanslaget till det under vitterhets-, historie- och
antiqvitetsakademiens inseende stälda bibliotek med ett belopp af
1,000 kronor, eller till 2,500 kronor, hvarigenom anslaget till
nämnda akademi, nu 29,450 kronor, kommer att uppgå till 30,450
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 98;
Nej — 34.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 284, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 35 ja och 187 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 133 ja och 221 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62, punkten 7, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till i ämnet väckta
motioner, såsom bidrag till att förse den af d:r Regnell skänkta nya
fysiologiska byggnaden vid Upsala universitet med nödig utrustning
för sitt ändamål, beviljar ett anslag för en gång af 14,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, hafva förevarande motioner icke af Riksdagen bifallits.
31 N:o 35-
Måndagen den 1 Maj.
Vid omröstningens sint befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 94;
Nej — 43.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, jnsteradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 285, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 95 ja och 125 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 189 ja och 168 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 11 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller bankoutskottets af Första Kammaren godkända
hemställan, att den vid innevarande riksdag väckta motion om utsträckning
af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutat, att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet, skall erhålla följande
lydelse: Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af minst en tiondedel utaf lånebeloppet
jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela
obetalda delen af lånet varder till betalning förfallen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 112;
Nej — 23.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 286, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 65 ja och 151 nej samt att båda kamrarnes
N o 35. 32
Måndagen den 1 Maj.
sammanräknade röster befunnits utgöra 177 ja och 174 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes, jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 73 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, till inlösen för det under kongl. vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens inseende stälda antiqvariskttopografiska
arkivet af professoren C. G. Brunii anteckningar om
och teckningar af äldre svenska byggnader m. m., anvisar på extra
stat för år 1894 ett belopp af 4,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 95;
Nej — 37.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 287, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 51 ja och 168 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 146 ja och 205 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Vid föredragning af statsutskottets den 29 sistlidne april bordlagda
memorial n:o 74, med förslag till ändring af nu gällande föreskrifter
angående upprättande af register öfver kamrarnes protokoll
jemte bihanget dertill, biföll kammaren hvad utskottet i memorialet
hemstält.
33 N:o 35.
Måndagen den 1 Maj,
Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta stats- och
lagutskottets den 29 i sistlidne månad bordlagda memorial n:o 8, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets i
memorial n:o 6 framstälda förslag till voteringsproposition.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 29 sistlidne april bordlagda utlåtanden n:is 62—65.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Reuterswärd under
fjorton dagar från och med den 4 i denna månad.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På begäran af herr Sjöcrona beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tio dagar från och med den 4 innevarande
månad.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 37, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde bufvudtitel;
n:o 39, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;
n:o 39 a, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjerde bufvudtitel om anslag till generalstabens topografiska
arbeten och dels under sjette hufvudtiteln om anslag rill rikets ekonomiska
kartverk;
n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster;
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra landskamrerarebostället 1/i mantal Grytan
n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält för Norrlands
artilleriregemente;
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället 1 mantal Yesterlösa
n:o 1 i Östergötlands län;
Fänta Kammarens Prof. 189.1. N:o 35.
3
N:o 35, 34
Måndagen den 1 Maj.
n:o 77, i fråga om utredning ocli förslag angående afskrifning
af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde^
n:o
78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteron
Edelman mindre och Krabaten i Stockholm m. m.;
n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till staden Visby af vissa kronan tillhöriga tomter i nämnda
stad;
n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslagtill
utvidgande af kasernetablissementet i Östersund och Svea ingeniörhataljons
härvarande kasernetablissement äfvensom till uppförande af
ett nytt kasernetablissement för Norrlands trängbataljon m. m.; samt.
n:o 83, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Ljusdals stationssamhälle af mark från indragna löjtnantsbostället
235/s84 mantal Gärde n:o 2.
Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 87, till Konungen, angående
ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 88, till Konungen, angående tullbevillningen.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 85, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m.; och
n:o 86, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordegare i vissa trakter
nedanför lappmarksgränsen;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 18, angående ändrad lydelse af § 74 regeringsformen; samt
n:o 19, om förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag
angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående
35 N:o 35.
Måndagen den 1 Maj.
ändringar i 14 kap. jordabalken samt lag angående ändring i förordningen
angående bandelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9 a, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln gjorda framställning om böjning af förslagsanslaget till
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.
Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2.08 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 35. 36
Tisdagen den 2 Maj.
Tisdagen den 2 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.
Justerades protokollet för den 25 sistlidne april.
Anmäldes och bordlädes sammansatta banko- och lagutskottets
memorial n:o 4, med hemställan om anvisande af ersättning åt utskottets
sekreterare.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 89, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
rörande vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 9 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning om höjning
af förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda utlåtande
n:o 14.
37 N:o 35.
Tisdagen den 2 Maj.
Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens skrifvelse
till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren,
hvilka skola innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst sammansatta
banko- och lagutskottets memorial n:o 4 samt sist Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2.m e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 35. 38
Onadagen den 3 Maj.
Onsdagen den 3 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.
Justerades protokollen för den 26 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial n:o 30, i anledning af återremiss
af utskottets utlåtande n:o 29 angående Täckt motion om ändrad
lydelse af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets memorial:
n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående disposition till
svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från svenska kronans
fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster; och
n:o 76, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
punkt 7:o mom. b af utskottets utlåtande n:o 6 angående regleringen
af utgifterna under femte hufvudtiteln;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 66, i anledning af dels väckt motion angående ändringar i
strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande, dels ock motion angående
suspenderande af detta straff;
n:o 67, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning; samt
n:o 68, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven väckt motion
om ändring i samma förordning; äfvensom
39 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning
af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
ändring i förordningen angående expeditionslösen, åsyftande rättighet
för part att i visst fall tidigare utfå expedition.
Herr talmannen tillkännagaf, att till honom ankommit en skrifvelse
från herr statsrådet och t. f. chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
med öfverlemnande af Kongl. Maj:ts nådiga bref till
Riksdagen den 14 nästlidne april med inbjudning att deltaga i en
jubelfest till firande af Upsala möte.
Det kongl. hrefvet upplästes, hvarefter herr vice* talmannen, som
på begäran erhöll ordet, yttrade: Jag anhåller att ifrågavarande skrifvelse
måtte få hvila på hordet, så att öfverenskommelse må kunna
träffas angående antalet delegerade, som höra af kammaren utses.
Härefter blef det kongl. hrefvet bordlagdt.
Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets under
gårdagen hordlagda memorial n:o 4, med hemställan om anvisande
af ersättning åt utskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet
i memorialet hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 sistlidne april och den 1 Ifrågasatt
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 62, i anledning af väckt i^mpngleten
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om tillsättande af handelsaf
en komité för utredning angående lämpligheten af handelsdomstolars domMjar^
införande.
Herr Lithander: Frågan om införande af handelsdomstolar i vårt
land är, såsom lierrarne veta och hvilket äfven af föreliggande betänkande
framgår, ingen nyhet. Redan för 18 år sedan skref Riksdagen till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning i ämnet, och Sveriges allmänna
handelsförening har gjort kraftiga erinringar om behofvet af
förbättringar i rättskipningen i afseende på handelstvisters afdömande
och i afseende på utsökningsväsendet. .
Då jag begärt ordet i denna fråga, har det ingalunda skett i
den föreställningen, att jag i någon mån skulle kunna rubba det
motstånd, hvilket hittills städse upprest sig mot införande af handelsdomstolar,
ett motstånd, som visat sig ganska starkt,^ i synnerhet från
herrar juristers sida, men jag har icke velat underlåta att vid detta
N:o 35. 40
Onsdagen den 3 Maj.
utrednC>aU ^^a^e kraftigt betona så val för kammaren som inför regeringen r
“lämplighet™ att (len svenska handelsverksamheten, med den stora utveckling den
af handels- redan nått och än vidare kommer att hinna, omöjligen i längden kan
Införande låta„ si& nö.ia med att vara hänvisad till en rättskipning på detta
* (Forts./ område, hvilken lemnar så mycket öfrigt att önska, som den under
nn rådande förhållanden gör. För närvarande är man så väl inom
Stockholms och Göteborgs köpmannaföreningar som äfven inom
Sveriges allmänna handelsförening sysselsatt med att samla bevis på
de stora brister, hvilka vidlåda rättskipningen i nu påpekade afseende,
och jag vågar hysa den förhoppning, att dessa bevis skola blifva så
många och så talande, att de till fullo skola ådagalägga befogenheten
af de försporda klagomålen.
Hvad vi behöfva inom handelsverlden är möjlighet af ett snabbare
utsökande af våra fordringar samt inrymmande af sakkunskap
inom de domstolar, hvilka skola afdöma handelstvister. Såsom det
för närvarande är stäldt, kan icke eu enligt köpmannauppfattning
fullt klar och ostridig fordran i utsökningsväg göras gällande på flera
år, derest gäldenären tredskas och vill krångla, ty lagstiftningen lemnar
honom i detta fall så ofantligt många tillfällen att genom invändningar,
uteblifvande från rättegångstillfällen m. m. förhala tiden
och uppehålla liqvid. Det är verkligen så ytterst dåligt stäldt i
detta afseende, att det ingalunda är sällsynt, att om man har fordran
hos en person, som ej frivilligt betalar, man rätt ofta föredrager att
skänka efter denna fordran hellre än att lagligen utsöka densamma,
alldenstund fleråriga besvär och dryga kostnader samt eu alldeles för
seD dom ofta göra hela proceduren ändamålslös. Jag vill visst icke
påstå, att ej domen, när den en gång faller, är rättvis, men genom
uppskofvet med dess afkunnande har gäldenären ofta hunnit undanskaffa
de tillgångar, af hvilka fordringsegaren eljest kunnat göra sig
betäckt.
År det nu fråga om att afgöra en handelstvist, så får jag vidare
säga, att hasarden här är lika stor, som den fordom var, då det gälde
sjörättsmål.
Jag vill icke med allt för stor bestämdhet påstå, att införandet
af handelsdomstolar är det enda sättet att afhjelpa de brister, hvaröfver
man nu med rätta beklagar sig. Jag är till och med tveksam,
huru vida ett etablerande af dylika domstolar enligt franskt mönster
skulle vara för oss fullt tillfredsställande. Man kan nemligen ej vara
blind för de ganska stora svårigheter, hvilka uppresa sig mot att
inrätta handelsdomstolar på smärre platser i synnerhet. Dessutom
vill jag säga, att jag har för min del en så ''djup högaktning för
Sveriges domarecorps och ett så obegränsadt förtroende till dess
omutliga rättrådighet och samvetsgrannhet, att jag ingalunda tror det
vara välbetänkt att organisera dessa domstolar så, att de juridiskt
bildade och edsvurna domarenas ledning och hufvudsakliga inflytande
blef\e derifrån uteslutna, men å andra sidan, jag upprepar det, är
det af allra största vigt, att sakkunskap och sakkännedom blifva dervid
41 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
representerade. Emellertid har jag intet yrkande att framställa. Då
lagutskottet afstyrkt motionen, så torde den vid detta tillfälle ej
hafva några utsigter till framgång, men jag upprepar min erinran
om sakens stora vigt för vårt affärslif.
Herr Almgren, Oscar: Såsom suppleant i lagutskottet har jag
haft tillfälle att derstädes deltaga i behandlingen af detta ärende,
och jag har dervid ej funnit anledning reservera mig vare sig mot
beslutet eller motiveringen, men beder dock att få begagna mig af
tillfället att göra det uttalande, att jag det oaktadt på det lifligaste
delar de önskningar, hvilka allmänt hysas inom Stockholms och
Göteborgs köpmanscorpser, nemligen att fortast möjligt förbättringar och
förändring i vår handelslagstiftning, särskildt med hänsyn till en
skyndsammare rättskipning, måtte genomföras. Anledningen till att
klagomålen öfver den nu gällande handelslagstiftningen blifvit på
senare tider allt mera högljudda är enligt min åsigt att söka deruti,
att handelsförhållandena sjelfva under samma tid undergått så väsentliga
förändringar. Under det att tillförene handelstransaktionerna
uppgjordes emellan köpmännen i städerna, de stora importhusen och
detaljhandlarne i uppstäderna, har nu, snart sagdt, hufvudvigten af
dessa transaktioner kommit att ega rum emellan importörerna och
landtliandlandena i orterna, och handelstvisterna, som förr nästan
uteslutande afdömdes af rådstufvurätterna i städerna, få numera
utkämpas vid häradsrätterna på landet. Det ligger i öppen dag, att
under dessa förhållanden en tredskande gäldenär har vida större lätthet
att kunna trakassera fordringsegaren samt genom uppskof och
invändningar af alla slag bereda honom ledsamheter och olägenheter.
Nu är frågan: skall detta blifva afhulpet genom införande af handelsdomstolar?
Ja, motionären och, jag måste gifva honom rätt deruti,
flertalet af våra köpmän äro af den åsigten, men å andra sidan kan
icke bestridas, att ett ganska stort antal och särskildt de, hvilka egnat
mera intresse åt saken samt haft lust och förmåga att närmare sätta
sig in i ämnet, hafva börjat hysa mycket starka tvifvelsmål, huruvida
de öfverklagade olägenheterna verkligen komma att härigenom aflägsnas.
Den föregående talaren har redan fäst uppmärksamheten
derpå, att olägenheterna ej skulle vara afhulpna derigenom, att handelsdomstolar
upprättades i några af våra större städer, ty förhållandena
på landsbygden hlefve ju i allt fall oförändrade. Om man återigen
genomför systemet i hela dess utsträckning, eller till hvarje stad i
Sverige, skulle de svårigheter, talaren påpekat, med afseende å tillgången
på lämpliga domare i småstäderna helt säkert göra sig gällande.
Våra trävaruexportörer hafva, efter hvad jag tror, föga anledning till
odelad tillfredsställelse med det sätt, hvarpå de blifvit bemötta af
handelsdomstolarne i norra Frankrikes små kuststäder, och det kan
lätteligen befaras, att något dylikt skulle kunna göra sig gällande
äfven hos oss i våra småstäder. Nu är emellertid, på sätt lagutskottet
äfven antydt, att hoppas, att hvad som närmast kommer att företagas
Ifrågaiati
utredning om
lämpligheten
af handelsdomstolart
införande.
(Forts.)
N:o 35. 42 Onsdagen den 3 Maj.
v,tred9?*att n-’a lagberedningen är en grundlig omarbetning af handelsbalken
''lämplighet™ ocl1 ~. jao “åste såsom någonting mycket önskvärdt tillägga — äfven
af handels- en revision af vår utsökningslag. I den förhoppning att detta fortast
^införande nlå komma till stånd, bär jag ej något annat yrkande att
''"Forts.)* framställa än om bifall till utskottets förslag, dervid jag dock ber få
uttrycka den lifliga önskan, att detta för vårt land så vigtiga intresse,
handelns behof af skyndsammare lagskipning, måtte så mycket, som
det förtjenar, af vederbörande beaktas.
Herr Annerstedt: Hå de båda föregående talarne ej framstält
något yrkande, torde det må bända vara öfverflödigt att vidare yttra
något i saken, men då jag begärt ordet i denna fråga, är det hufvudsakligen
derför, att det torde vara lämpligt att vid detta tillfälle fästa
uppmärksamheten derpå, att alla erkänna, att vår rättegångsordning
fortfarande är i behof af förbättring i många stycken och att, när
denna förbättring kommit till stånd, det enligt min och mångas
mening otvifvelaktigt skall till fullo blifva ådagalagdt, att våra nuvarande
domstolar med en förbättrad rättegångsordning äfven i fråga
om sättet för handelstvisters afgörande skola vara i stånd att fylla
handelscorpsens kraf på en bättre och snabbare rättskipning. Anledningen
till att, beklagligt nog, dröjsmål i detta afseende inträffat,
ligger hvarken hos regeringen eller i denna kammare, utan är att
söka på annat håll, hvarför också haudelsståndet för att uppnå det
mål, som det i denna fråga åsyftar, sjelft måste göra hvad på det
heror för att på det ställe, der detta missförhållande eger rum, få
detsamma afhjelpt.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren, hvad utskottet
i nu förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 nästlidne april
och den 1 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 63, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
n:o 64, i anledning af väckta motioner om inskränkning i den
dissenters och judar åliggande skyldighet att bidraga till aflöning af
svenska kyrkans presterskap in. m., och
n:o 65, i anledning af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
43 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 1 Om nedoch
2 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt afgift ernå
fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte af nedsättning i af- för persongifterna
för persontrafiken å statens jern vägar. statens™«rn
. . i vägar.
Herr Almgren, Fredrik: Utskottet utgar i sitt betänkande
från den åsigten, att alla mått och steg böra vidtagas, hvilka kunna
leda till en ökning eller utveckling af persontrafiken å statens jernvägar,
naturligtvis med nödig hänsyn tagen till det ekonomiska resultatet.
Huru skola nu dessa mått och steg tagas, genom zontariff,
fallande taxa, utveckling af tur- och returbilj ettsystemet, eller på
något annat sätt? Svaret på den frågan hade man länge förväntat
sig erhålla genom den utländska erfarenheten, men denna väntan har
ty värr blifvit hesviken. Den internationella jernvägskongress, som
förliden sommar sammanträdde i S:t Petersburg och som väl i denna
fråga måste tillerkännas vitsord, har, efter att hafva noggrant undersökt
saken samt åt densamma egnat en sorgfällig utredning och rrtförlig
debatt, kommit till det resultat, att intet af de nyss anförda
och delvis på försök införda systemen haft ett sådant afgjordt företräde
framför de andra, att man kan anse, att der finnes en viss
allmän grundsats, som härvidlag bör följas, utan hvarje land måste
repliera till sin egen erfarenhet. Den erfarenhet, som vi hafva vunnit,
är baserad på ett så småningom utveckladt tur- och returbiljettsystem
och kan enklast sammanfattas derhän, att den betydliga sänkningen
i biljettprisen, som derigenom åstadkommits, har ökat de resandes
antal, men ej ledt till någon afsevärd ekonomisk vinst annat än i
förening med goda konjunkturer.
Det år, som nu förestår oss, synes mig lofva allt annat än godt
i detta afseende, dels på grund af den hotande kolerafarsoten samt
verldsutställningen i Chicago, dels ock i följd af rådande mindre
gynsamma ekonomiska konjunkturer i vårt land. Under sådana förhållanden
framträder ju den frågan: hör man redan nu, om också
blott på försök och med iakttagande af största varsamhet, vidtaga
något af dessa mått och steg, eller bör man afhålla sig från alla
dylika, intill dess att konjunkturerna blifva mera fördelaktiga? Utskottet
bär för sin del anslutit sig till det första alternativet och
anser, att företrädesvis böra redan nu vissa mått och steg tagas, äfven
om under någon kortai’e tid det ekonomiska resultatet icke skulle
blifva så godt, som man har skäl att vänta. Men för att kunna
vidtaga sådana åtgärder erfordras en modifikation i vissa nu gällande
bestämmelser, de nemligen, hvilka innehållas i Kongl. Maj:ts skrifvelse
af november 1889, hvaruti jernvägsstyrelsen ålägges att ej företaga
någon nedsättning i gällande persontariff, så vida icke antagas kan,
att derigenom föranledes ej blott ökad trafik utan äfven ökade inkomster.
Det är derför högst sannolikt, att jernvägsstyrelsen drager
mycket i betänkande att taga några mått och steg i denna rigtning,
så vida ej i någon mån en modifikation af gällande bestämmelser
N:o 35. 44
Om nedsättning
i
afgift er na
för persontrafiken
d
statens jern
vägar.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
träffas. Utskottet bär trott, att det lämpligaste sättet att åstadkomma
en dylik modifikation vore, att Riksdagen lemnade Kongl. Maj:t ett
stöd för ett framgående i denna rigtning, och det är derför, som
utskottet för sin del har ansett sig höra tillstyrka bifall till skrifvelseförslaget.
Jag är i alla delar af samma tanke som utskottet och
ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr Dickson, Robert: Då jag anmält min reservation mot
utskottets betänkande i fråga om motiveringen, ber jag att få angifva
den ståndpunkt, som varit för mig bestämmande. Om man läser den
af Andra Kammaren antagna klämmen, finner man, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t begära, att han ville taga saken i öfvervägande
och derefter på grund af skedd utredning vidtaga åtskilliga
åtgärder. Det hade varit rigtigare att låta utredningen föregå öfvervägandet.
Men jag anser den egentliga betydelsen af klämmen ligga
deri, att man önskar utredning om möjligheten af nedsättning i trafiktaxan
för att framkalla ökad beqvämlighet för allmänheten och ett
bättre ekonomiskt resultat af statens jernvägar. En sådan utredning
torde vara nödig och lämplig, tv frågan om taxan för persontrafiken
står på dagordningen utomlands så väl som hos oss. Äfven tror jag
att frågan är beaktad inom civildepartementet, och att en utredning
der kommer att ske på den Tätta tiden, men deraf har jag icke funnit
nog anledning att afstyrka den af Andra Kammaren beslutade skrifvelsen.
Jag hade likväl önskat att det hade betonats, att skrifvelsen
ej skulle vara en påtryckning i ändamål att påskynda den undersökning,
som måste föregås af inberatande utaf såväl utländsk som
inhemsk erfarenhet. Jag hade äfven ansett att det bort betonas, på
sätt Andra Kammarens utskott gjort, att i främsta rummet borde
beaktas jernvägarnes ekonomiska resultat, åtminstone så länge de icke
gifva så stor nettobehållning, att densamma förslår till förräntande
och amortering af de å dem nedlagda kapital. Jag har med denna
uppfattning icke kunnat i allo biträda utskottets motivering. Den
innebär först en kritik af Andra Kammarens betänkande i vissa delar.
Som den förskrifver sig från sakkunnigt håll, så har jag i det fallet
ej tilltrott mig att här göra någon erinran. Men på sid. 5 förekommer
ett yttrande angående taxan för godstrafiken. Som detta
yttrande ej är af motionen påkalladt, anser jag att det icke bort inflyta
i betänkandet och bär ej heller tilltrott mig höra instämma i
det afgifna yttrandet. Äfven anser jag sista stycket i motiveringen
för mycket häntyda på möjligheten af taxans nedsättande i den grad,
att det skulle blifva förlustbringande för statens jernvägar.
Jag kan sålunda icke nu yrka bifall till utskottets betänkande i
befintligt skick, men skulle detsamma bifallas af kammaren, lärer det
vara uppenbart, att den motivering, som utskottet användt och som
står i strid mot Andra Kammarens utskotts motivering, ej kan få
Onsdagen den 3 Maj.
45 N:o 35.
framgå till Kongl. Maj:t såsom uttryck för Riksdagens åsigt. Moti- 0m nedveringen
kommer alltså ej att inflyta i skrifvelsen. ‘avgifterna
Jag har derför ansett mig ej höra här framställa något yrkande, för persontrafiken
å
Herr Svedelius: Jemte det jag för min del ej kan gilla det slut,
hvartill utskottet kommit, har jag äfven ansett mig böra, oaktadt jag i (Forts.)
mångt och mycket kan instämma i motiveringen, i åtskilliga hänseenden
framställa några anmärkningar deremot. Jag delar utskottets mening
i den kritik, som på sid. 3 förekommer rörande Andra Kammarens
åsigt, och instämmer sålunda i hvad utskottet här yttrat, att man ej
får anse, att en fallande taxa för persontrafiken är lika teoretiskt
berättigad som den för godstrafiken påtagligen är. Skälen dertill äro,
enligt min åsigt, fullt rigtigt utredda, så att jag ej behöfver ingå
närmare uti ett upprepande af dessa.
I Andra Kammarens utlåtande, omförmäldt på sid. 2, förekommer
under mom. 2:o »Sverige erbjuder nemligen i ovanligt hög grad
förutsättningen för ekonomisk vinst genom dess införande», d. v. s.
införande af fallande taxa. Genom den nyss af mig påpekade motiveringen
framgår ohållharheten häraf, och jag tror att man synnerligen
hör fästa sig vid uttrycket »i ovanligt hög grad» såsom alldeles icke
herättigadt i vårt land, med dess glesa befolkning och förhållanden i
öfrigt, som visst icke göra att man kan anse det vara i Sverige särdeles
lämpligt.
I Andra Kammarens tillfälliga utskotts betänkande uttalas vidare
i fjerde punkten, huruvida det ej vore skäl, att genom borttagande
af tur- och returbiljetterna sänka det allmänna grundpriset för persontrafiken.
Det tror jag för min del vore mycket litet välbebetänkt,
särskildt med afseende på hvad jag nyss antydde om den ringa och
glesa befolkningen i vårt land. En sådan nedsättning i grundpriset
skulle för våra jernvägar medföra en så betydlig minskning i inkomster,
att den på intet vis kunde ersättas genom ökad persontrafik.
Uppenbart är nemligen, att skulle en sådan kunna åstadkommas,
måste förutsättningen derför vara, att det fins godt om folk. Detta
kan nog vara förhållandet på vissa ställen, såsom i närheten af de
.större städerna och industricentra, men i allmänhet taget är vårt land
eljest glest befolkadt, hvilket ock resultaten af persontrafiken på en
mängd jernvägar tydligen ådagalägga. Derför tror jag, att enda rätta
sättet att kunna åstadkomma någon ekonomisk fördel genom nedsättning
inom de områden, der det verkligen fins folk, är att bibehålla turocli
returbiljetterna på korta afstånd, t. ex. så långt som man kan på
dagen resa fram och åter. Derigenom uppmuntras lustresetrafiken
och annan tillfällig trafik, som ej kan åstadkommas utan sådana billiga
anordningar. Hvad åter den fallande taxan beträffar, vill jag ej med
hvad jag nyss yttrade hafva sagt, att jag är motståndare till den.
Tvärtom tror jag, att omständigheterna kräfva, att vi böra tillämpa
den äfven hos oss, men ej med teoretisk utgångspunkt från godstrafikens
förutsättningar och det system, som är uppgjordt för dess
N:o 35. 46
Om nedsättning
i
afgifterna
för persontrafiken
å
statens jern
vägar.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
taxor. Jag tror, att denna taxa bör upprättas på ett väsentligt olika
sätt, men att ett underlättande bör åstadkommas för resande på de
längre utstånden, särskild! med afseende fäst på vårt lands stora
sträckning i norr och söder; och detta behof framträder numera i
män som vi få det stora stambanenätet färdigt i norr. Derför delar
jag så till vida den i Andra Kammarens utskott uttalade meningen,
att visst afseende bör fästas vid möjligheten att få ökad trafik genom
införande af den fallande taxan, men jag tror, att en synnerlig varsamhet
bör användas, innan några difinitiva beslut i detta hänseende
fattas. Hvad jag ej kan vara med om i Första Kammarens utskotts
uttalande är just hvad den siste talaren anmärkte mot hvad å sid.
5 förekommer, der det talas om att godstrafiken på lmierna norr om
Ange visat ett synnerligen dåligt resultat och att inkomsterna sjunkit
efter införandet af den nya taxan. Jag tror, att det är för tidigt
att draga några definitiva slutsatser af de vidtagna åtgärderna i fråga
om taxesiffrornas fastställande så som skett; tv särskilt på denna
sträckning förekomma ju åtskilliga andra omständigheter, som säkerligen
i hög grad bidraga till resultatet. Der ha öppnats nya bandelar,
å hvilka tåg måste framgå, utan att ännu någon egentlig trafik
för dem förekommer. Delvis är trakten obebyggd, och om man ock
af en ännu slumrande industri kan förvänta ett godt resultat med
tiden, har man ännu ej kunnat åstadkomma ett sådant. Jag tror
derför ej, att denna slutsats är rigtig, likasom jag delar den föregående
talarens yttrande, att det knappt är fullt motiverad! att här anföra det.
Det namnes äfven på samma sida i slutet af stycket, att det kan
ifrågasättas, huruvida icke det nämnda missförhållandet äfven föranledts
af en mindre lämplig indelning af godset å de olika tarifferna,
hvilken indelning också gifvit anledning till flerfaldiga klagomål från
näringsidkarnes sida. Jag har hört mig för från kompetent håll, huru
det förhåller sig med dessa klagomål, och fått den upplysningen, att
på den senare tiden och efter den nya förändringen i taxan ha ytterst
obetydliga klagomål inkommit, mot hvad förhållandet var förut. Jag
tror således ej, att detta är berättigad!, men vill dermed ej hafva
sagt, att ej naturligtvis en eller annan mindre förändring kan visa
sig vara behöflig. Det är gifvet. att så som trafiken utvecklat sig
och förhållandena ändrats, kan äfven bli nödvändigt att vidtaga vissa
förändringar i godsindelningen. Men i stort sedt tror jag ej man
har anledning till klagomål.
För att återgå till frågan om biljettprisen, som egentligen här
föreligger, åberopar utskottet den konklusion, hvartill den i Petersburg
förliden sommar samlade jernvägskongressen kommit, och äfven den
gifver stöd för den uppfattning, som jag har, att man endast med
den största varsamhet bör gå till väga vid förändringen af biljettprisen.
Hvarje, äfven liten, förändring som sker, medför i regeln
mycket betydliga resultat. En sänkning af Va öre per km är en
mycket stor siffra i realiteten. Man bör derför, synes mig, iakttaga
den största varsamhet, och det är ju hvad den nyssnämnda kongressen
47 N:0 35.
Onsdagen den 3 Maj.
gifvit till känna såsom alla länders erfarenhet. Med en så beskaffad
motivering som den här föreliggande synes mig, som om det gifna
resultatet deraf borde vara ett afstyrkande af Andra Kammarens
beslut. Jag tror ej, att man vinner något med att nu utöfva något
särskildt tryck på Kongl. Maj:t och trafikstyrelsen. Det är oss alla
bekant, att trafikstyrelsen bar fortgått i denna rigtning sedan flera
år tillbaka, och, att der med den största uppmärksamhet följas resultaten
af hittills gjorda nedsättningar på ena eller andra sättet i form
af tur- och returbiljetter o. s. v.; och för min del tror jag mig veta,
att inom trafikstyrelsen allvarliga tankar förefinnas på försök med
fallande taxas genomförande äfven för persontrafiken.
Under sådana förhållanden tror jag för min del, att kammaren
gjorde klokast i att vidhålla sitt år 1891 fattade beslut, då en likartad
framställning afslogs, och kammaren godkände hvad dåvarande
tillfälliga utskott yttrade: »att kongl. jernvägsstyrelsen torde kunna
förväntas, efter vunnen nödig erfarenhet om resultaten af redan vidtagna
åtgärder samt efter förutgångna behöfliga utredninger af alla
på saken inverkande förhållanden och med statsbanornas bästa ekonomiska
resultat för ögonen, taga initiativet till behöfliga reformers
införande rörande personbefordran på statsbanorna.»
Då jag för min del fortfarande står på samma ståndpunkt, som
kammaren intog år 1891, får jag, herr talman, yrka afslag å det
föreliggande utlåtandet med anhållan, att kammaren måtte vidhålla
sin ståndpunkt vid 1891 års riksdag.
Herr Fränekel: Det är odisputabelt mycket populärt att er
bjuda
publiken att få åka så billigt som möjligt, och således är det
ej underligt, att man gerna kommer fram med motioner, hvari man
söker genom sitt åtgörande vinna, att en nedsättning i persontaxan
må vidtagas. Derför bör man naturligtvis icke undra på, att så beskaffade
motioner som denna nästan årligen framkomma, och betraktar
man nu den motion, som ligger till grund för det föreliggande förslaget,
finner man, att den egentligen tillkommit derför, att den från
samma håll för två år sedan väckta motionen om införande i landet af
»zontariff» ej vann understöd hvarken i Första eller Andra Kammaren.
— Ku kommer man i viss mån med samma pretentioner, fast
i en så allmän form, att man ej ens gjort klart för sig sjelf, hvad
man egentligen önskar få fram. Nu vill jag fråga, om man i allmänhet
bör vika för dessa anlopp på taxan och vid första lilla fläkt,
som kommer från det hållet för att göra rubbning i den nu föreliggande
persontaxan, genast vara beredd att med stöd deraf göra
framställning från Riksdagen till Kongl. Maj:t. — Jag tror, i likhet
med hvad den föregående talaren yttrade, att det bör ske med den
största varsamhet, och denna varsamhet anser jag vara, minst sagdt,
förbisedd i Andra Kammarens utskotts betänkande och ej tillräkligt
beaktad i Första Kammarens utskotts betänkande. Detta är så mycket
märkvärdigare, som, då man jemför dessa båda betänkanden, bvilka
Om nedsättning
i
afgifterna
för persontrafiken
å
statens jernvägar.
(Forts.)
N:o 35. 48
Om nedsättning
i
af gifter na
för persontrafiken
å
statens jernvägar.
(Forts.
Onsdagen den 3 Maj.
komma till samma slut, Första Kammarens tillfälliga utskott börjar
sitt betänkande med att i alla afseenden opponera sig emot de skäl,
som legat till grund för Andra Kammarens tillfälliga utskotts betänkande,
och sedan man vederlagt alla dessa grunder, slutar man med
en konstgjord motivering och kommer till sist till ett tillstyrkande af
bifall till klämmen. Jag skall icke trötta kammaren med att i detta
fall uppläsa motiveringen. Det har redan utskottets ordförande gjort,
då han förklarade sig ej kunna för sin del vara med om den. Men
jag vill blott påpeka, att Första Kammarens tillfälliga utskott sjelft
påvisat, huru stor den försigtighet bör vara, som i detta fall måste
iakttagas. Utskottet anför Petersburger-konferensens beslut i detta ämne,
och denna kongress påvisar, att det lyckligaste resultatet af nedsättning i
persontaxan vunnits »genom införande af tur- och returbiljetter» och hemställer
derför om en utveckling af detta system i jernvägarnes ekonomiska
intresse. Om nu det är fallet, att införande af tur- och
returbiljetter i större skala är ekonomiskt fördelaktigt för jernvägarne,
hemställer jag, huruvida man ej kan anse, att svenska jernvägarne
—- statens och de enskilda — gått i en fullkomligt rigtig rigtning,
då man af Andra Kammarens tillfälliga utskotts betänkande finner,
att 72% af hela antalet biljetter, som numera säljas på statens jernvägar,
redan utgöra dels tur- och returbiljetter, dels s. k. kombinerade,
familje- och månadsbiljetter.
Den uppgift, som nu lemnats från de olika tillfälliga utskotten,
i hvad mån denna fråga redan är föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
stämmer ej heller öfverens hos de båda betänkande^. I Andra
Kammarens utskotts betänkande står det nemligen, att utskottet tror
sig veta, att inom jernvägsstyrelsen inga förarbeten i detta syfte vidtagits
sedan 1891; Första Kammarens utskott deremot säger, att
undersökningar och försök, enligt hvad utskottet inhemtat, för närvarande
förberedas i motionens syfte, men utskottet anser dock, att man
bör genom en så här beskaffad skrifvelse gifva Kongl. Maj:t stöd för
att undersökningen sker i en sådan rigtning, som här önskas. — Jag
kan för min del ej bedöma, hvilket af dessa tillfälliga utskott som
har rätt, men så mycket bör man kunna säga, att då Au dra Kammarens
tillfälliga utskott förklarat, att ej någon utredning pågått
sedan 1891, och vi nu befinna oss i år 1893, borde det visa, att Andra
Kammarens tillfälliga utskott haft temligen brådtom, då man vet,
hur stor och vigtig denna fråga är och blott två år förflutit, sedan
ep så vigtig utredning skett. Grår man nu tillbaka till 1891 års
riksdagsbeslut, som nyligen blifvit åberopadt, finner man, att Första
Kammaren då stälde sig på den s. k. taxekomiténs ståndpunkt, eller
alldeles bestämdt i detta afseende förklarade, att man ej ville, att
Riksdagen skulle, så att säga, i onödan inblandas i dessa taxefrågor,
om hvilka under den korta tid, Riksdagen sammanträdde, någon verklig
utredning ej kunde vinnas. Jag tror, såsom förra året yttrades,
att det vore särdeles lyckligt, så länge svenska Riksdagen ej inblandades
i taxefrågan. Ty det påvisades redan då, hvilka strider före
-
49 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
finnas, t. ex. i engelska parlamentet, derför att man börjat blanda sig öfning i
i taxefrågorna; och huru de enskilda intressena i en sådan fråga afgifterna
komma att spela, beliöfver ej påpekas. Jag tror således, att i det för personafseendet
den största varsamheten borde mana att ej i onödan besvära
Kongl. Maj:t med en så beskaffad skrifvelse, då man dessutom genom s a vnga3r.
detta steg kommer in på det området, att Riksdagen i detalj blandar (Forts.)
sig i taxan.
Går man nu till 1888 års taxekomité, som hade i uppdrag att
granska både person- och godstaxan, finner man, att denna komité
kom till ett alldeles annat resultat i afseende på persontaxan. Sedan
utredning gjorts, i hvad mån utgifterna för persontrafiken täcktes af
inkomsterna deraf, slutar komitén dermed, att den för sin del ej vill
föreslå någon höjning i persontaxan, men ej kan af de föreliggande
siffrorna föranledas att föreslå någon nedsättning. Huru vigtigt det
emellertid är att ej i detta fall göra några experiment, torde herrarne
finna deraf, att xh öre nedsättning på alla klasser per kilometer i normaltaxan
och med en inkomst af 7,000,000 kronor representerar ett kapital
af 1,000,000 kronor minskad inkomst för persontrafiken. Nu kan man
svara, att med den lägre taxan skall trafiken bli så mycket större. I
det fallet vill jag återupprepa, hvad den föregående talaren nämnde,
att i ett land sådant som vårt, hvilket i proportion till jernvägarnes
utsträckning måste anses vara glest befolkadt, kan man ej tänka sig
att genom en nedsättning i priset för persontrafiken på länge vinna
en så mycket ökad freqvens, att förlusten kan anses på en ganska
lång tid blifva ersatt. Det har också det tillfälliga utskottet beaktat,
ty det säger att en sådan nedsättning aldrig bör ske, så att derigenom
en nedsättning i ekonomiskt afseende för statens jernvägar
kan få komma i fråga. Det problemet anser jag emellertid vara olösligt;
ty om en nedsättning sker, är det alldeles gifvet, att det åtgår
en mycket lång tid innan kontinuitet inträder, och att detta kommer
att gå ganska långsamt i vårt glest befolkade land, derom är jag fullt
öfvertygad.
Men det är icke ensamt statens jernvägar, som det i detta fall
gäller. Deröfver har Riksdagen rätt att besluta, och om Riksdagen
vill afstå 1,000,000 kr. af statsjernvägarnes inkomster, kan den göra
det. Men detta inverkar på samma gång på de privata jernvägarnes
trafik. Det är ju gifvet, att om persontaxan på statens jernvägar
skulle komma att sänkas, vare sig efter ena eller andra systemet,
kommer det att medföra en påtryckning på de enskilda jernvägarne
att göra på samma sätt; och i hvad mån deras ekonomi tillåter detta,
derom hörde herrarne en utredning förra riksdagen, då samtrafiksfrågan
förelåg i kammaren.
Jag har mig vidare bekant, att det pågår ganska ifriga försök
att få godstaxan på vissa tyngre effekter sänkt på ett sätt, så att i
eu eller annan form den i många afseenden hårdt stälda industrien
derigenom skulle kunna kommas till hjelp. Om man emellertid vill
vinna ett sådant mål, utan att det skall för mycket rubba jernvägarnes
Fönta Kammarens Prat. 1893. N:o 35. 4
N:o 35 50
Onsdagen den 3 Maj.
°"tt ne<l~'' e^onoiri^s^a ställning, är jag fullt öfvertygad om, att om man börjar
af gifttand me<^ sänkning af persontaxan, har man aflägsnat sig från målet: »möjfSr
person- ligketen att göra nedsättning i godstaxan», och jag hemställer till
trafiken_ å herrarne, hvilken af dessa nedsättningar för närvarande torde vara mest af
S a vägar.ern ^elnifvet påkallad. Med detta har jag ej sagt, att det ej är möjligt för jern(Forts.
) vägsstyrelsen att efter den utredning som pågår åstadkomma en fallande
taxa för de längre distanserna. Men för det ändamålet behöfs
ej någon Riksdagens skrifvelse. Då härtill kommer, att motiveringen
i dessa båda betänkanden är alldeles olika, och att således, om en
skrifvelse kommer att beslutas, Kongl. Maj:t endast skulle få sig tillsänd
»klämmen» i dessa båda skrifvelseförslag, men deremot ingen
motivering; vidare, om Kongl. Maj:t vill söka efter den motivering
Riksdagen tänkt sig, skulle han finna, att Andra Kammarens skäl för
denna skrifvelse äro helt andra än Första Kammarens. När nu dertill
kommer, att för 1894 års stat påräknats 6Va millioner af behållningen
för statens jernvägstrafik, finner man, att om nu genom någon
påstötning skulle påskyndas en nedsättning af persontaxan snarare än
hvad vederbörande sjelfve tänkt sig, måste man vara beredd att denna
siffra 6 Vä millioner ej kan hållas uppe vid detta belopp; och jag
vågar påstå, att det blir ej lätt att hålla den uppe i alla fall, ty
med den tyngd, som nu hvilar öfver vår industri, är det tvifvel
underkastadt, om ens en nettoinkomst till denna siffra kan erhållas.
Under sådana förhållanden och med kännedom om den försigtighet,
som Första Kammaren i allmänhet brukar iakttaga, då det
gäller att aflåta skrivelser till Kongl. Maj:t, samt på de skäl jag nu
tagit mig friheten omnämna, ber jag att få yrka afslag på utskottets
förslag.
Herr Waern: Det är utan tvifvel allas deras mening, som närmare
känna dessa förhållanden, att ett ovarsamt förfarande i afseende
på persontrafiken å jernvägarne torde vara ganska farligt, och att man
bör gå till väga med den största varsamhet. Jag'' håller derför Första
Kammarens tillfälliga utskott räkning för, att det har anfört så mycket
mot hvad som blifvit anfördt i Andra Kammarens tillfälliga utskott,
att man icke kan misstaga sig om att den entusiasm, med hvilken
man i Andra Kammaren yrkat på nedsättning i biljettprisen, hvilken
nedsättning anses skola förbättra ställningen för landets jernvägar,
måste försvinna.
Af en talare har redan blifvit yttradt, att med dessa motsatta
motiveringar kan någon motiverad skrifvelse till regeringen icke komma
i fråga, utan skrifvelsen blifver ganska kort, men dock till förmån
för att undersökningen måtte fortsättas. Då är fråga, om man,
såsom den siste talaren gjort, skall säga, att icke ens detta vilja vi
vara med om, utan vilja hafva rent afslag, ty våra sympatier för varsamhet
äro så stora, att vi icke vilja höra talas om önskningar hos
Riksdagen att Kongl. Maj:t måtte fortsätta på den inslagna vägen.
I det fallet är jag af motsatt åsigt. Jag anser skäl, att Riksdagen
51 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
uttalar sig till förmån för fortsatta undersökningar, och för den åsigt,
att det tillstånd, som nu är, icke är i allo rigtigt tillfredsställande. afgiftJna
Nu förekomma nemligen, efter hvad för mig uppgifvits af sakkunnig för personperson,
icke mindre än öfver 20 olika slags biljetter vid jernvägarne, *
och jag undrar, om icke flere än jag kommit under fund med att expe- vägar.
ditionen vid biljettluckan blifvit häraf fördröjd. Jag har bland de (Forts.)
mest sakkunniga jernvägsmän hört starka sympatier uttalas för att
något måtte göras, men dock med all möjlig varsamhet. Här har
talats om de principiella skäl, på hvilka man skulle kunna grunda en
nedsättning af persontariffen i enlighet med godstariffen, och utskottet
har utredt, att förhållandena i afseende på dessa två tariffer icke
stå i full öfverensstämmelse med hvarandra, men att några skäl dock
finnas, som kunna föranleda till en nedsättning af persontariffen. Häri
ligger principielt berättigande för ett erkännande af möjligheten att
genom nedsättningeu fa en lönande ökad trafik, men sättet huru man
dervid hör förfara ligger utanför alla principiella beräkningar, och jag
vill i detta afseende påpeka, att redan de nu brukliga tur- och returbiljetterna
icke äro grundade på någon princip i afseende på jernvägskostnaden
eller något motsvarande, utan endast på den spekulativa
tanke, att om reskostnaderna minskas, reser publiken mera. Nu vill jag
fråga: är det, när man medgifver en person, som vill resa 15 mil,
en lägre afgift, om han tager returbiljett, således förbinder sig att
resa 30 mil, på något sätt origtigt, att en annan person, som säger,
att han vill resa 30 mil i en sträcka, också får motsvarande nedsättning?
Eller finnes det någon bestämd anledning att antaga, att
ökad inkomst blott kan uppkomma af det förra, men icke af det senare
medgifvandet. Syftet är alldeles detsamma, och det finnes icke
någon princip, som säger, att det ena är rätt, men det andra orätt.
Man måste känna sig fram, man måste se, huru saken verkar. Jag
vet icke hvad som kan tala för en fallande skala blott för fram- och
återresande inom viss bestämd tid. Visserligen kan i allmänhet sägas,
att det är större utsigt för att menniskorna oftare resa i städernas
närhet, men någon inskränkning i det afseendet finnes alldeles icke.
Sä kommer det afseende, som bör fästas å den tid inom hvilken
återresan skall ske, för att nedsättning skall beviljas. Returbiljetter
kunna erhållas, med giltighet å statens banor under 14 dagar, men å
störa bergslagsbanan endast under 4 dagar. Hvad är eu sådan bestämmelse
värd? Icke finnes deri någon princip. Det lämpligaste i
detta fall är ju också något, som man endast genom erfarenheten kan
komma till. Och det förefaller mig rätt tvifvelaktigt, om någon begränsning
alls i detta fall är erforderlig. De allra flesta, som resa,
skola tillbaka. Det är endast vid flyttning, som man icke återvänder.
Man kan således icke säga, att något principielt rigtigt finnes, utan
den enda möjligheten att komma till rätta med fragan är väl att
fortsätta försöken. Och jag fruktar, att ett afslag i Första Kammaren,
sedan Andra Kammaren flera gånger bifallit och Första Kammarens
tillfälliga utskott nu tillstyrkt förslaget, skulle fa sken af, att Första
N:o 35.
52
Om nedsättning
i
afgifterna
för persontrafiken
ä
statens jernväg
ar.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
Kammaren icke hade några sympatier alls för saken. Det anser jag
vara oriktigt, och jag vill derför tillstyrka bifall till förslaget. Jag
kan omöjligt inse, att hvad som här göres för att befrämja persontrafiken,
om det sker med nödig varsamhet, skulle, såsom den siste
talaren påstod, hafva något menligt inflytande på sträfvandet att förbättra
godstrafiken. Jag yrkar bifall till förslaget.
Herr Forssell: Jag kan icke fullt dela den siste värde talarens
uppfattning, att ifrågavarande skrifvelse skulle hafva en så att säga
teknisk betydelse och endast afse någon jemkning i oegentligheter,
som skulle vara utan större finansiel verkan. Jag vill fästa uppmärksamheten
på hvad man ifrågasätter att vi skola bifalla. Andra Kammaren
har, sedan en motion der blifvit väckt, en motion, som går ut
på nedsättning af personafgiften, och sedan denna motion behandlats
af tillfälligt utskott, efter en vidlyftig motivering beslutat skrifva till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
i hvilken mån nedsatta afgifter skulle kunna bidraga såväl
till underlättande af samfärdseln som till jernvägarnes ekonomiska
utveckling, samt med anledning deraf vidtaga åtgärder.
Med den motivering, som föregår detta slut, är det icke tvifvel
om, att skrifvelsen innebär en uppmuntran och ett stöd för Kongl.
Maj:t att efter utredning vidtaga en dylik nedsättning. Alla motiv
gå i denna rigtning. Nu har Första Kammarens tillfälliga utskott
tagit detta betänkande om händer, och hvad har det gjort? Jo, det
har punkt för punkt vederlagt alla de skäl, som Andra Kammarens
utskott för skrifvelsen anfört. — Jag erinrar derom, att Andra Kammarens
utskott har förklarat, att tariffsvstemet med fallande taxa
torde vara teoretiskt berättigadt ej blott för godstrafiken, utan äfven
för persontrafiken. Och vårt utskott har sagt och med en utförlig
deduktion visat, att denna teoretiska uppfattning icke är rigtig. Tariffsystemet
med fallande taxa är icke lika berättigadt för person tariffer
som för godstariffer, säger vårt utskott. Andra Kammarens utskott
har sagt, att ifrågavarande tariffsystem med nedsatta tariffer särskildt
för längre afstånd är sedan åtskilliga år tillbaka med framgång tilllämpadt
i flera länder och fullt bepröfvadt. Vårt utskott erkänner
visserligen, att detta system tillämpats i flera länder, men säger, att
det icke tillämpats med sådan framgång, att den manar till införande
hos oss af detsamma, och för denna mening åberopar utskottet yttranden
af den mest kompetenta auktoritet, som i denna fråga finnes,
nemligen den internationella jernvftgskongressen i Petersburg. Andra
Kammarens utskott har af sitt origtiga antagande dragit den slutsats,
att något dröjsmål med tillämpandet af denna taxa hos oss synes
sakna hvarje giltig grund, och vårt utskott finner icke, att något
dröjsmål härmed skulle sakna rimlig grund. Tvärtom vill det synas
utskottet, »som om den ekonomiska erfarenhet, hvilken hittills''vid
vara jernvägar vunnits såväl med afseende på den fallande godstaxan
som å tur- och returbiljetterna, skulle mana till stor försigtighet vid
53 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
införandet af en fallande persontariff.» Slutligen säger Andra Kara- ,•
marens utskott, att Sverige erbjuder i ovanligt bög grad förutsättnin- „fgifterna,
gen för ekonomisk vinst genom det nya systemets införande, och för peuonvårt
utskott finner att Sverige icke erbjuder någon sådan förutsätt- ^tent^ernning.
Det enda, vårt utskott medgifver, är att statsbanornas utsträck- vägar.
ning till Gellivara kan framkalla behof att tillgodose fjerrtrafikens (Forts.)
intressen för vinnande af Norrlands kolonisation. Men derjemte framhåller
också utskottet, att man icke kan vinna denna fördel, Norrlands
lättare kolonisation, och på samma gång befrämja jernvägens ekonomiska
fördel, utan att, till en början åtminstone, det ej skulle lyckas
att med tillämpning af den fallande taxan bringa nedsättningen af
biljettpriset och ökningen af freqvensen ens i ekonomisk jemvigt,
långt mindre att vinna någon ekonomisk fördel.
Vårt utskott har således borttagit eller ändrat alla Andra Kammarens
motiv för en skrifvelse, men likväl har utskottet tillstyrkt
kammaren att bifalla Andra Kammarens skrifvelse. Så vidt jag kan
fatta, måste således vårt bifall komma att betyda att, trots vår insigt
om att ifrågavarande tariffsystem icke är teoretiskt grundadt, trots
vår kännedom om att det icke varit fullt lämpligt i utlandet, trots
vår insigt att det hotar statsjernvägarnes ekonomi, gifva vi likväl,
såsom utskottet fortsätter, »Kongl. Maj:t det stöd, Kongl. Maj:t från
Riksdagens sida kan behöfva för att fortsätta undersökningar, som gå
i motionens syfte, och vidtaga åtgärder».
Här förekommer också en annan fras. Under det att utskottet
erkänner, att hvarje steg i denna rigtning bör tagas »med varsamhet
och aldrig så att jernvägens ekonomiska resultat under en följd af
år derigenom försämras» erkänner utskottet villigt att, om ock en
sådan varsamhet torde medföra, att man skall akta sig för att taga
dylika steg under dåliga konjunkturer, »bör dock fruktan för dåliga
resultat under en kortare tid icke afskräcka från att fortsätta med
ett dylikt systems tillämpning». Jag kan således icke finna annat,
än att om vi antaga skrifvelsen, skulle vi säga, att trots alla dessa
svårigheter, gifves det dock vissa skäl, vare sig nu politiska eller
privatekonomiska, som äro så betydande, att man icke bör låta afskräcka
sig från att tillämpa systemet. Man skulle sålunda från
Riksdagens sida säga Kongl. Maj:t: »bry Er icke om hvad det kostar;
vi betala».
En skrifvelse på de af Första Kammarens utskott angifna grunder
har således, enligt min uppfattning, en mycket större betydelse
än en skrifvelse på de grunder, Andra Kammaren beslutat, ty Första
Kammaren skulle, om den antoge denna skrifvelse, med lull insigt
om att det gälde jernvägens finanser och statskassan, likväl tillstyrka
Kongl. Maj:t att fortsätta med åtgärder i motionens syfte. För min
del har jag den uppfattning, att statsverkets finanser, under de närmaste
tio åren åtminstone, äro utsatta för sådana vanskligheter, att
vi icke hafva råd att fortsätta med några kostsamma experiment på statskassans
bekostnad. Och då vi hafva klart för oss, att detta experi
-
N:0 35. 54
Om nedsättning
i
afgifterna
för persontrafiken
å
statens jernvägar.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
merit kommer att blifva kostsamt, är det nu anförda alldeles tillräcklig
anledning för mig att yrka afslag å utskottets hemställan.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Herr Forssells
bevis är fullkomligt rigtigt, i fall frågan vore den att afgöra, att vi
skola slå in på ett nytt system, om bär förelåge en skrifvelse från
Kongl. Maj:t till Riksdagen, deri Kongl. Maj:t sade: jag är tveksam
huru jag skall göra, här ser jag skäl, som tala för, och här skäl,
som tala emot; nu afgör jag med den rätt, jag eger, i enlighet med
Riksdagens önskan, sedan den uttalat, huru den vill hafva det. Då
vore det rätt, som herr Forssell säger, och ett afslag vore då motiveradt
genom den ofullständiga utredningen och vår deraf beroende
bristande förmåga att bestämma oss. Men frågan är nu blott den:
skola vi afstyrka Kongl. Maj:t från att göra vidare undersökningar
för att nå ett mål, som dock ovilkorligen är lockande och inbjudande
för oss alla. Jag kan ej ingå derpå. Mig synes, att något hinder
icke bör möta för Kongl. Maj:t att göra sådana undersökningar och
försök, då det sker med nödig försigtighet. Att Första Kammarens
utskott slagit i hjel motiveringen i Andra Kammarens utskotts betänkande
är icke nog, ty stanna vi dervid, så utgör frågans behandling
i sjelfva verket ett afstyrkande till Kongl. Maj:t från Första
Kammaren att vidare fortgå på den ifrågavarande vägen, och fara
är att Kongl. Maj:t och trafikstyrelsen rätta sig derefter och följa
vår fingervisning. Hvad som först är nödvändigt, det är att i denna
fråga åstadkomma full utredning. Dessutom är jag icke alls rädd
för, att Kongl. Maj:t skall taga något förfluget steg i den vägen,
äfven om några försök i liten skala äro nödvändiga för utredningens
skull, ty vi veta, huru ofta i Riksdagen skett starka påtryckningar
på Kongl. Maj:t och anspråk på jernvägsstyrelsen att så vidt möjligt
skaffa ränta på det nedlagda kapitalet. Trafikstyrelsen har ofta varit
i skärselden för denna fråga, och man har i synnerhet i Andra Kammaren
sagt: ställ först och främst så till, att vi få god afkastning.
Skall man nu säga till Kongl. Maj:t: vi vilja ej medgifva några
försök, och vidare undersökningar äro onödiga, åtminstone så vida de
medföra någon kostnad! På det viset kan ej jern vägstrafiken utvecklas
i rätt rigtning. Jag säger deremot: låt Kongl. Maj:t försöka
reda ut saken, jag är alls icke rädd för något förhastadt steg. Jag
ser ingenting farligt i detta förslag och får derför tillstyrka bifall
till detsamma.
Friherre Kli nekowström: Då jag varit ledamot i det utskott,
som behandlat denna fråga, ber jag att deröfver få yttra mig med
några ord. Jag hade, när frågan kom före i utskottet, läst Andra
Kammarens tillfälliga utskotts betänkande i frågan och fann dervid,
att den s. k. fallande taxan äfvensom zonsystemet hade verkat så
ofantligt välgörande i Ungarn och måhända någon annan europeisk
stat, som tillämpat det systemet, att jag för min del var för denna
55 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
fråga. Men vi hade lyckligtvis bland oss en af jernvägsstyrelsens ''
ledamöter, som hade all den tekniska kunskap i frågan, som vi he- ^fgifterna
höfde, och mera dertill. Sjelf är jag icke någon tekniker i jernvägs- för person
frågor,
men jag satte förtroende till hans utredning, och deraf fann ^™^enJLn
jag tillräckligt hevisadt, att den s. k. fallande taxan icke kunde med * “^gar™
fördel användas och tillämpas på de svenska statsbanorna och, hvad (Forts.)
mera är, det har icke blifvit tillräckligt utredt i de länder, der man
angifvit så ofantligt fördelaktiga förhållanden till följd af denna taxas
införande, huru vida dessa resultat varit verkliga eller icke, eller
huru vida icke ganska betydliga summor böra afdragas för att få den
rätta nettorevenyen. Jag ansåg derför, att den väg, som utskottet
här har tagit, vore både försigtig och rigtig, och stödde sig på mycket
större erfarenhet i frågan, än hvad som stått till buds för Andra
Kammarens tillfälliga utskott. Här har af två föregående talare så
mycket ordats om, att de båda utskotten hafva med olika motiv kommit
till samma resultat. Ja, det är sant, men det synes mig, som
om denna kammares tillfälliga utskott hade felat i sin pligt mot
kammaren, om det icke sökt att delgifva kammaren de origtigheter i
uppgifter och beräkningar, som vidlåda den Audra Kammarens utskotts
betänkande i frågan. Derför tyckes mig, att denna kammare
bör vara utskottet tack skyldig. Att måhända i den skrifvelse till
Kongl. Maj:t, som skall aflåtas, i fall Första Kammaren, såsom jag
hoppas, bifaller detta betänkandes kläm, icke någon motivering kan
ifrågakomma, det förstår jag mycket väl, men klämmen, mine herrar,
i öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut i denna fråga,
det är ju det väsentligaste. Men, säger man, då får Kongl. Maj:t
icke någon ledning för sitt omdöme, när han icke har någon motivering.
Ja, en person, som yttrat sig före mig och, om jag icke misstager mig,
varit Konungens rådgifvare, måtte väl inse och måtte väl under sin
långa tjenstetid i denna egenskap hafva tillämpat den satsen att söka i
riksdagshandlingarna den motivering, som möjligtvis saknas i klämmen,
och det kan icke lida tvifvel, att båda kamrarnes olika motivering
varit en betydlig ledning för Kongl. Maj:t i frågan. Det
har visserligen i denna motion, och till följd deraf i de båda utskottens
yttranden och förslag till utlåtande, icke förekommit någonting
om godstrafiken, men här har densamma af en föregående talare,
herr Fränekel, blifvit vidrörd. Jag vet icke, om herr Fränekel tillräckligt
noggrant studerat denna sak, men säkert är det, mine herrar,
att godstrafiktaxan för närvarande företer så många upprörande olikheter,
omöjliga att förklara, till men för vissa stora näringar, att det
vore underligt, om icke Kongl. Maj:t, när en utredning af frågan
rörande taxan kommer till Riksdagens kännedom, äfven har behandlat
dessa olikheter. Det är en af ledamöterna i kammaren, som må
hända ämnar yttra sig efter mig, som har gjort sig eu ofantlig möda
för att visa, hvilka orimligt olika afgifter olika gods lår betala enligt
taxan under samma förhållanden, och ingen kan förklara hvarför.
Vidare är det en ofantligt stor näring i Norrland, nemligen trä -
N:o 35. 56
Om nedsättning
i
afgifterna
för ''persontrafiken
å
statens jern
vägar.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
fiirädlingsnäringen, som betalar så beskaffade afgifter för transport af
virke, att det ar förenadt med eu alldeles gifven förlust för statens
jernvägars inkomster. Sådana förhållanden böra ovilkorligen rättas,
och det lider icke något tvifvel, att Kongl. Maj:t äfven kommer att
'' vidtaga sådan rättelse. Jag hoppas det, ty Kongl. Maj:t är alls icke
bunden vid vår skrifvelse. Men, såsom en talare nyss nämnde, det
är alltid för Kongl. Maj it af vigt och värde att veta, att Riksdagen
begär eu utredning. Att med afseende på denna utredning Första
Kammaren har undvikit att framhålla de frågor, som utskottet genom
sin utredning funnit nödvändiga, kommer sig deraf, att om icke fullkomlig
öfverensstämmelse råder mellan de begge utskottens kläm,
blir det alls icke någon skrifvelse af, utan frågan förfaller, och det
vore, såsom en talare nyss nämnde, ganska bedröfligt.
På grund af hvad jag nu uttalat, får jag på det varmaste bedja
kammaren att bifalla skrifvelseförslaget.
Herr Forssell: Det förhåller sig icke så, som den ärade ledamoten
på kopparbergsbänken yttrade, att ett afslag på detta skrifvelseförslag
skulle innebära något slags förbud för Kongl. Maj:t att undersöka denna
fråga. Det lärer ju redan vara en undersökning i gång, och, såsom herrarue
känna, har Kongl. Maj:t den allra största frihet icke blott att undersöka
allt, hvad trafiktaxan rörer, utan äfven att rörande denna taxa ensam
besluta eller, för att begagna ett rigtigare uttryck, att besluta alla de
ändringar deri, som kongl. jern vägsstyrelsen icke tror sig om att på
eget bevåg utföra. Ty jernvägsstyrelsen eger ju, som bekant, så stor
magt och myndighet, att denna styrelse kan förändra nästan hela taxan,
huru mycket den behagar. Jag erinrar derom, att för icke mer än
(i år sedan nedsatte jernvägsstyrelsen på eget ansvar och på eget
bevåg tarifferna för omkring 50 procent af allt jernvägstrafikgods med
respektive 10, 20, JO procent och något mer, och det icke endast för
särskilda fall, utan för alla fall. Med eu något frikostigare tillämpning
af denna sjelftagna rättighet skulle jernvägsstyrelsen kunna förändra
trafiktaxan huru mycket den behagade, och således kan det väl allra
minst vara fråga om, att Riksdagen skulle kunna göra anspråk på
att vare sig tillåta eller förbjuda Kongl. Maj:ts undersökning om eller
faktiska förändringar af taxan. Deremot kan det sättas i fråga, huruvida
Riksdagen bör genom sina skrivelser uppmuntra eller icke uppmuntra
dylika undersökningar och förändringar. Efter mitt förmenande
är det vigtigaste i detta ögonblick, att hvarje skrifvelse till Kongl.
Maj:t i denna rigtuing skulle komma att anses innebära eu uppmuntran
för vederbörande myndigheter, såväl för Kongl. Maj: t som
för jernvägsstyrelsen, att utan synnerlig hänsyn till statens finanser
bevilja de nedsättaingar i tarifferna, Indika trafikanterna af helt naturliga
skäl för sin del önska. T den strid, som pågår mellan trafikanterna,
hvilka naturligen begära de för dem mest önskvärda nedsättningar i
taxan, å ena sidan, och jernvägsstyrelsen, hvilken måste tillse, huruvida
jernvägen bär sig ekonomiskt, å andra sidan, i denna strid står
57 N:o 35.
Onssdagen den 3 Maj.
Kongl. Maj:t, om man så vill, såsom domare, och det är helt naturligt,
att Kongl. Maj:t skall något vackla mellan de mångahanda skäl, som
å ömse sidor framhållas. Men det vigtigaste stödet för Kongl. Maj:t
att motstå alltför häftiga påtryckningar från trafikanterna, det är just
det statsfinansiella. Kommer nu Riksdagen och förklarar, att det är
för Riksdagen af ringa betydelse, huruvida de experiment, som man
vill göra, kosta något mer''eller mindre, då är det naturligt, att nedsättning
kommer att ske, och det är en sådan förklaring, som jag
icke vill vara med om. Det är mycket sant, att utskottet har tilllagt
ett uttryck, att man skulle stödja Kongl. Maj:ts försök i motionens
sjdte, så vidt det läte förena sig med hänsynen till statens jernvägars
finansiella ställning. Men hela verkan af denna fras kan så lätt upphäfvas
genom att det finnes så många andra fraser i den motivering,
som föregår klämmen, och särskildt den fras, hvilken jag nyss omnämnde,
genom hvilken utskottet erkänner, att »om ock under en
kortare tid dåliga konjunkturer skulle medföra ett sämre resultat, än
det påräknade, sådant ej bör afskräcka från att fortsätta på den beträdda
vägen». Då man tager den grundsatsen till ledstjerna för
tariffpåläggningen, då är det alldeles klart, att man säger. det gör
ingenting, om det nu skulle kosta något att bevilja nedsättning i
tarifferna,’ deraf låter man icke afskräcka sig från att fortgå på den
väg, som möjligen om 10, 20 eller 30 år kan leda till någon förbättring
äfven i jernvägarnes ekonomi. Jag anhåller att få yrka
afslag å utskottets hemställan.
Herr Benedicks: Den siste ärade talaren har tagit sig för att
mala samman både Andra Kammarens och Första Kammarens tillfälliga
utskotts betänkanden rörande nu föreliggande angelägenhet. Han
har påpekat, att Första Kammarens utskott har bemött de .grunder,
hvarpå Andra Kammarens har stödt sitt betänkande. Jag behöfver
ej derpå närmare ingå, då en talare före mig, herr friherre Klinckowström,
redan har svarat derpå. Det är genom tillgång till öfverdirektörens
i jernvägen hjelp, som vi hafva kunnat komma till detta
resultat, hvilket enligt min öfvertygelse är fullkomligt rigtigt. Men
den siste ärade talaren har också tagit sig före att säga, att det resultat,
hvartill denna kammares tillfälliga utskott kommit, icke är rigtigt,
derför att vi skulle på detta vis tillstyrka Kongl. Maj:t att företaga
kostsamma experiment, som skulle leda till finansiel skada för landet.
Jag kan icke annat än vara i högsta grad fövånad öfver, att den
siste ärade talaren kan så göra ett språng i bevisningen, tv da jag
väl kan säga, att jag varit talman i utskottet för, att vi icke skulle
tillstyrka något, som skulle hufvudsakligen inverka på den finansiella
sidan af saken, då lät det kanska märkvärdigt att af den siste ärade
talaren få höra, att vi tillstyrkt kostsamma experiment. Om han
hade gjort sig, eller om herrarne behaga göra sig det besväret att
läsa igenom motiveringen på sista sidan, så förekommer der den
satsen, »att den sannolika följden deraf (d. v. s. af nedsättning åt
Första Kammarens Prat, 189,1. A:o 35. ^
Om nedsättning
i
af gift em a
för persontrafiken
å
statens jern
rågar.
(Forts.)
N:o 35. 58
Om nedsättning
i
afgifterna
för persontrafiken
å
staten» jernvägar.
(Ports.)
Onsdagen den 3 Maj.
grundpriset för biljetterna) bäst torde utrönas genom partiella och
suceessiva försök vid statsbanorna inom landet». Det är således icke
någon fullmagt in blanco för Kongl. Maj:t att kasta sig in uti de
mest vidtutseende experiment, utan alldeles tvärtom, i synnerhet som
utskottet slutar med, att »enligt utskottets förmenande bör Riksdagen
ej^ underlåta att i sin mån lemna Kongl. Maj:t det stöd, Kongl. Maj:t
från Riksdagens sida kan behöfva för att fortsätta de undersökningar
och försök, som för närvarande, enligt hvad utskottet inhemtat, förberedas
i motionens syfte, så vidt detta låter förena sig med hänsynen
till statens jernvägars finansiella ställning». Är detta icke ett alldeles
bestämdt vilkor, som tydligt och klart utsäger, hvad utskottets
mening är, då kan jag åtminstone för min del icke förstå den siste
ärade talaren.
På de skäl, som jag nu har anfört och som förut blifvit framförda,
hemställer jag, att Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält och vidare på
afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 14, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 54;
Nej — 40.
59 N:o 35.
Onsdagen den 3 Maj.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 77, angående
statsregleringen för år 1894.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fehrman från
den 5 innevarande månad till riksdagens slut.
Kammaren åtskildes kl. 2.49 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.