RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 26 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades sex protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 25 i denna

Ifrågasatt

månad bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning af väckt motion ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren

om ändring af riksdagsordningens stadganden i afseende å ledamöternas
af Första Kammaren valbarhet m. m.

Friherre Klinckowström: Jag kan visserligen icke deltaga
hvarken uti motionen eller i clot slut, hvartill konstitutionsutskottet
i denna fråga kommit; men det lider väl intet tvifvel, att icke
Första Kammaren i många hänseenden kan reformeras till ett
bättre mot hvad förhållandena nu äro.

Hvad angår utskottets förslag rörande ändring af den tid, som
ledamot i Första Kammaren skall bekläda detta förtroendeuppdrag,
kan jag i viss mån dela utskottets åsigt i detta fall, och finner
denna förändring vara hvarken högst nödig eller nyttig. Hvad
deremot utskottet i andra momentet yttrat rörande andra förän -

dringar inom Första Kammaren kan jag i ingen mån vara ense
ined utskottet om, och det förundrar mig, att konstitutionsutskottet
icke gitta! egna mera och allvarsammare undersökningar åt denna
vigtiga fråga än hvad här skett.

Såsom herrarno hafva sig väl bekant, har konstitutionsutskottet
enligt riksdagsordningens 38 § både rätt och pligt att »granska
rikets grundlagar samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar
deruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa». Om man skulle börja att granska rikets grundlagar,
är det så ofantligt många ställen som nödvändigtvis borde
förändras, och det kan icke annat än beklagas af hvarje fosterlandsvän
att icke allenast detta konstitutionsutskott men konstitutionsutskotten
sodan lång tid tillbaka hafva riksdag efter riksdag
glömt donna både sin rättighet och skyldighet att, utan att behöfva
påstötas genom motioner från kamrarne, företaga sig att så småningom
ändra rikets grundlagar, der detta är både nödigt och möjligt
att verkställa.

Beträffande nu den Första Kammaren, är det mig vid detta
tillfälle icke möjligt att ingå i någon detaljkritik öfver dess sam Farstu

Kammarens Prot. 1893. N:o 33. 1

Jho 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
in. ro.
(Forts.)

mansättning och möjligheten att i detta fall komma till ett annat
och bättre resultat. Men jag hade redan på förmiddagen tillfälle
att påpeka en och detta icke bland de ovigtigaste förändringar
som kunna verkställas, nemligen beträffande valbarhet till Första
Kammaren, då det står bland annat, att man skall vara valbar,
om man oger en fastighet, taxerad till 80,000 kronor, men derjemte
icke säges om jag verkligen egen den fastighet jag besitter.
Jag har med utdrag åt officiella handlingar och statistik visat, att
afl Sveriges fastighet är intecknad för ungefär 45 procent, och
många exekutiva auktioner visa, att inteckningarna gått öfver det
värde, för hvilket fastigheten blifvit bortauktionerad. Om det nu
finnes ledamöter i kammaren, hvilka besitta en sådan egendom,
är det, synes det mig, klart, att de visserligen besitta egendomen,
men de ega ingenting, och att sådana personer skola väljas till
Första Kammaren, torde hvar och en inse vara, lindrigast sagd!,
oegentlig! Det vore så lätt att ändra författningen i detta hänseende
genom att inskjuta »ointeeknad», så att det kom me att st d
ointeclmad fastighet till taxeringsvärde ej understigande 80,000,
eller rättare sagdt »fastighet, hvars ointecknade del af taxeringsvärdet
utgör 80,000 kronor», eller som motionären föreslår 40,000
kronor, hvilketdera kan vara likgiltigt; dermed visade man att
denne person vore till en viss grad ekonomiskt oberoende. Det
finnes mångahanda exempel på att här sitta ledamöter af kammaren,
som egt ingenting, och detta har icke varit grundlagens mening
med denna föreskrift, derom är jag fullt öfvertygad.

Men det finnes äfven cn annan fråga, som, synes det mig, det
också tillkommit konstitutionsutskottet att behandla. Det står nemligen
i nyssnämnda 9 § riksdagsordningen: »kommer riksdagsman,
efter det han vald blifvit, i den ställning, att han ej längre skulle
varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han sin befattning».
Som herrarne rätt väl känna, är den tid, ledamotskapet i
kammaren varar, nio år. Under denna tid, kunna många förändringar
inträffa och hafva faktiskt många förändringar i ekonomiskt
hänseende inträdt med åtskilliga ledamöters förmögenhetsvilkor,
Vi behöfva icke gå långt, vi hafva ett ganska färskt exempel
på att en ledamot af kammaren bär under dessa nio år gjort
sådana förluster eller spekulerat så illa, jag lemnar derhän hvilketdera,
att han nödgades frånträda sin egendom, och från att vara
många gånger millionär, tror jag att han nu eger ingenting. Men
huru skall sådant utrönas, mine herrar, om det icke finnes föreskrifvet
i grundlagen, att för sådana fall skola undersökningar ega
rum af någon myndighet. Och någon sådan föreskrift finnes alldeles
icke! Det står visserligen, att han skall frånträda sin befattning;
men om ingen ålägger honom det, tror jag det är högst
få, som hafva den samvetsgrannheten att göra det. Jag vet dock
en, som har frivilligt gjort det, tv någon myndighet ålade honom
def icke, emedan ingen sådan myndighet finnes enligt grundlagen,
till hvilken så beskaffade ärenden kunna hänskjuta. Detta är
något, som också kunde vara föremål för konstitutionsutskottets
verksamhet, tv det är både högst nödigt och nyttigt och äfven

Onsdagen den 26 April, e. m,

N:o 38.

möjligt att verkställa. .Tåg klandrar mindre konstitutionsutskottet
vid denna riksdag, men under de många riksdagar — jag tror det
är snart den 24:de — som jag bevistat, har, mine herrar, konstitutionsutskottet
plägat kallas ledighetsutskottet, tv dess betänkanden
hafva under en hel riksdags lopp vanligen bestigit sig till
6, 7 å 8 stycken, och det har således påtagligen haft tid att sysselsätta
sig med det, som både är deras pligt och rätt, nemligen att föreslå
förändringar i grundlagar^ af den beskaffenhet, jag här påpekat.

J a g har intet yrkande att göra i det skick som detta utlåtande
befinner sig, men efter jag har ordet, önskar jag fä litet grand
angifva några punkter, der jag anser, att Första Kammaren kunde
vara ombildad på annat sätt än den för närvarande är.

Jag har nyss nämnt om det oegentliga rörande bestämmelsen
om valbarhet på grund af den fasta egendomens taxeringsvärde
och framhållit lämpligheten af att utbyta detta mot »ointecknade»
del eif taxeringsvärdet. Det finnes åtskilliga andra punkter, der
grundlagarne ingenting uttala, men som jag finner ganska vigtiga
i afseende å en förändring af Första Kammarens utseende. Det
står bland annat visserligen, att en person skall åtnjuta medborgerligt
förtroende för att vara valbar, men det står ingenting om, i
tall han förlorat^ det och återfått det. Som herrarne litet hvar veta,
kan medborgerligt förtroende förloras och återvinnas på två sätt;
antingen förlorar man medborgerligt förtroende på vissa år genom
dom eller ock, om man förlorat medborgerligt förtroende, har
Kongl. Maj:t rätt att i nådeväg återlemna det till en person, som
haft den — oturen att förlora detsamma, och i båda fallen är han
sedan valbar till Första Kammaren. Jag skulle vilja förändra
detta derhän, att han skulle städse hafva åtnjutit och fortfarande
ätnjöte medborgerligt förtroende. Men för att en person skall kunna
beklädas med det högsta medborgerliga förtroende, hvilket dock är
att vara ombud för svenska folket i Riksdagen, vill jag gå ännu
längre. Jag skulle vilja, att det föreskrefves, att eu sådan person
för att vara valbar aldrig skulle hafva varit dömd till straff för
brott. Det är, mine herrar, endast de brott, som medföra förlust
af medborgerligt förtroende, som observeras vid val till ledamot
af Första Kammaren, men herrar jurister och vi litet hvar — ty
Dud ske lof den svenska strafflagen är tryckt — veta, att det finnes
ganska svåra, grafva, ohyggliga brott, som icke medföra förlust af
medborgerligt förtroende, och alla dessa brottslingar äro, sedan de
utstått sitt sträf!, kompetenta att väljas till ledamöter af Första
Kammaren. Ville man börja att exemplifiera hvad jag nu sagt,
skulle det finnas många anledningar att framdraga så beskaffade
kasus, men att det icke kan vara önskligt tror jag hvar och en
inser, då han fått full kännedom derom.

Motionären har talat om att Första Kammarens ledamöter
skulle hafva ett arfvode för sin verksamhet vid riksdagen. Detta
är ett förslag, som blifvit mycket illa ansedt i denna kammare
sedan åtskillig tid tillbaka, då denna fråga varit före. Men jag
kan icke neka till, att mig synes, att den som tjenar fäderneslandet
äfven bör blifva ersatt för sin tjenst, och litet hvar vet, att ifrån

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 83.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Förta.)

4 Onsdagen den 2G April, e. m.

den högste tjenstemannen ända ned — hvar och en, som tjenar
staten, har sin mer eller mindre rundliga penningersättning derför,
och det finner jag ganska riktigt. Hvarför då ledamöterna i Första
Kammaren skola hafva att sysselsätta sig med allmänna ärenden,
utan att få den ringaste ersättning derför, kan jag icke finna, att
det ligger någon rättvisa uti. Gud ske lof att jag icke talar i
egen sak; för mig är det temligen likgiltigt, jag kan nog lefva
ändå, men jag finner det orättvist. Jag vill blott göra herrarne
uppmärksamma derpå, att det finnes tvä slags ledamöter i denna
kammare, som jag tror i allmänhet skulle sätta sig emot allt arfvode.
Det ena är sådana ledamöter, som bo i Stockholm; det är för dem
en ringa uppoffring att gå på Riksdagen, de bo ändå här i hufvudstaden.
Kanske icke många af kammarens ledamöter hafva gjort
sig reda för huru många de äro? Jag skall berätta herrarne, att
det är för närvarande 46 personer, sålunda ungefär en tredjedel
af kammarens ledamöter, som bo i Stockholm, och således icke
kännas vid några svårigheter hvad bostaden beträffar, medan en
riksdagsman, som har stor familj och flyttar upp med den — och
det kan man ju icke neka till, att det är ett ganska vackert förhållande,
att man icke vill vara skild från familjen i 4 månader
— kan hafva ganska dryga kostnader att utgifva bara för bostad.
Men icke nog dermed. Här finnes äfven en annan klass af ledamöter
i Första Kammaren, som delvis och till största delen hafva
förmånen att, jemte det att de äro riksdagsmän, äfven vara bosatta
i Stockholm, och det är alla statens embets- och tjensteman. Här
finnas, mine herrar, vid denna riksdag icke mindre än 59 ledamöter
i kammaren, som hafva större eller mindre lön på stat för
sin verksamhet här, och för många af dessa herrar är det ganska
beqvämt att slippa göra tjenst och ändå hafva sin grundlagsenligt
dem tillerkända, ofta ganska dryga aflöning; ty 1892 hade vi, som
kammaren har sig väl bekant, två riksdagar, och det fattades då
endast 14 dagar i ett halfår, som dessa herrar voro sysselsatta bara
med riksdagen, d. v. s. icke behöfde sköta sin tjenst på stat. Detta
är äfven ganska orättvist; och denna skilnad mellan olika ledamöter
i kammaren är ganska vigtig att observera. Och jag tycker,
att då mer än 1 :j af kammaren är väl betald för sitt riksdagsarbete,
hvarför skall icke då de andra 2/:i äfven vara betalda för sitt, om
också mycket modestare betald derför? Motionären har icke nämnt
den summa, som skulle vara nödig eller anständig. Jag vill vara
måttlig i mina anspråk, och jag frågar dem af kammarens ledamöter,
som dela min åsigt, om 2,000 kr. skulle vara för mycket
och dessutom ersättning för resa fram och tillbaka. Efter jag nu
talar om de omständigheter, som, enligt min mening, borde vara
att beakta vid eu reformation af denna kammare, har jag icke velat
neka mig nöjet att äfven få beröra denna fråga.

Ku ''"till en annan punkt, der jag troligtvis får ganska många
motståndare mot mina uttalanden. Jag anser nemligen alldeles
bestämdt — och jag har grundligt genomtänkt denna fråga och
exemplifierat den — att personer, som innehafva de s. k. förtroendeembetena
på stat, icke böra vara valbare till ledamöter af kamrarne.

Onsdagen den 26 April, e. m. 5

Det är ingalunda af någon fiendskap mot dessa herrar, som jagsäger
detta, tvärtom har jag bland desse mina bästa vänner, vågar
jag säga. Men det synes mig icke grannlaga, om jag så får säga,
att sätta en förtroendeman ofta åtminstone vid skiljovägen mellan
hans tjenstepligt och hans pligt såsom riksdagsman. Jag skulle
också kunna exemplifiera denna fråga och genom exempel från
föregående tider visa, att förtroendemän, som hafva vågat att fritt
yttra sin mening, som varit skiljaktig mot regeringens, hafva förlorat
sina embeten, mine herrar, och andra hafva blifvit ganska
allvarsamt påminda om sin tjenstepligt och icke väl behandlade,
derför att de vågat uttala sin mening på Riksdagen. Det är ett
band på dessa personer, hvilket blotta klokheten borde undvika
att pålägga dem. Man kan visserligen vilja invända: huru skulle
man reda sig inom utskotten och kamrarne, om man icke hade
deras erfarenhet, deras skicklighet och deras duglighet att tillhandagå?
Det är nog en sanning, men nyssnämnde kunnige män
ega vi utan att dessa förtroendemän hafva tjenst på stat. Tv kom

1 håg, att i denna kammare finnes ett högst betydligt antal, från
de högste embetsman hela vägen nedåt, före detta i tjenst varande,
och dessa hafva fullt ut lika mycket kunskaper och erfarenhet
som de i tjenst varande. Den anmärkningen finner jag således
alldeles obefogad.

Jag vill icke besvära herrarne allt för länge, men jag har en
sista anmärkning att göra, som måhända berör ordningsstadgan,
men jag tror dock att den tillhör grundlagen. Jag anser nemligen,
att om en ledamot i denna kammare tre gånger utan laga förfall
eller erhållet vederbörligt tillstånd uteblifver från utlyst plenum,
bör han vara förlustig sin plats såsom ledamot af kammaren. Det
tyckes vara en ringa ting, men den, som liksom jag bevistat många
riksdagar och noga tagit reda på förhållandena — tv jag brukar
vara påpasslig — har ofta nog sett denna kammare vara beslutinessig
med 10 ä 12 ledamöter närvarande, och att föredragningar
med ofta ganska vigtiga frågor hafva förekommit med denna ringa
personal. Detta kan icke vara hvarken rigtigt eller lämpligt. Om
någonsin, så borde konstitutionsutskottet här opåmindt hafva antecknat
denna sak och föreslagit nödiga ändringar. I annat fall
så, om eu större reorganisation af Första Kammaren kommer i
fråga, hoppas jag, att denna vigtiga angelägenhet icke blir bortglömd.
I andra lagstiftande församlingar brukar det vara regel,
att det sker ständiga upprop, och att om icke ett visst antal ledamöter
är närvarande, kallas församlingen >,icke beslutmes,sig» och
sammanträdet måste upplösas. Men någon sådan bestämmelse finnes
icke här. Såsom jag nämnde kan det vara 10 å 12, kanske endast

2 ledamöter och talmannen, och kammaren är ändå beslutmessig
och kan afgöra högst vigtiga mål, ja, alla mål, ty dervid finnes
ingen skilnad.

Jag har, eftersom denna fråga kommit före, icke velat underlåta
till protokollet uttala min mening, då jag icke vet, huru länge
jag kommer att stanna här eller stanna qvar i lifvet. Jag har
intet yrkande att göra.

N:o 33.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 33.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Forts.)

6 Onsdagen den 26 April, e. in.

Herr Samzelius: Jag beklagar, att konstitutionsutskottet gått
miste om en sådan förmåga som den siste ärade talaren, ty hade
han kommit dit, skulle han, med den grundlighet han besitter, utan
tvifvel bidragit till att utgången måhända blifvit bättre, än hvad
nu är fallet, och väckt förslag om grundlagsändringar i alla möjliga
rigtningar. Jag tror dock, att dessa företrädesvis skulle gått i den
samhällsbevarande rigtningen, och det skulle jag hålla honom räkning
för. Det är dock en, om ock oskyldig radikalism, som förråder
sig hos honom, men jag är säker på, att han i det fallet

icke skulle få så stor framgång inom utskottet. Då han karakteriserade
utskottet såsom ett »ledighetsutskott», tror jag han skulle
blifvit ryckt ur denna villfarelse, i fall han deltagit i utskottets
arbete vid innevarande års riksdag. Granskningen af statsrådsprotokollen
hafva medtagit en så lång tid och sä mycket arbete,
att han näppeligen kan göra sig en föreställning om hvilket arbete
detta i sjelfva verket är och hvilket obehagligt arbete tillika, dä
man i de flesta frågor nästan alltid står kammare emot kammare.

Jag skall icke låta locka mig att göra för stora utflygter ifrån

ämnet, men då den siste talaren påstod, att ofta nog i Första Kammaren
icke finnas flere än 10 å 12 ledamöter, måtte det väl vara
vid något särskild! tillfälle, dä någon af kammarens ledamöter kommer
att förirra sig i ett allt för långt och stundom rent af uttröttande
anförande; då har jag ibland sett, att kammaren varit fåtaligare
under sjelfva föredraget, men då man skridit till votering, har den
varit ganska talrik.

För att nu återgå till det ämne, som utgör föremål för behandling,
så skall jag först vända mig emot det påstående, att det borde
i riksdagsordningen införas, att för valbarhet erfordrades att ega
en ointecknad fastighet till minst 80,000 kronors taxeringsvärde.
Det finnes ju många personer, som åtnjuta en personlig kredit.
Men om han har en ointecknad fastighet till 80,000 kronors taxeringsvärde,
sä är deraf icke eu gifven följd — han kan ju hafva
borgensförbindelser och hvarjehanda — att han derför eger detta.

Skulle det blifva sä, att vid hvarje riksdag riksdagsmännen
skulle underkasta sig besväret och förödmjukelsen att vara försedda
med gravationsbevis för att visa, att do hafva sina fastigheter omtöcknade''?
För öfrigt förmodar jag, att man kan hafva ännu större
fastigheter, t. ex. på ett par trehundratusen kronors taxeringsvärde,
och om denna skulle intecknas för 10,000 kronor, skulle egaren af
denna fastighet icke vara valbar efter den siste talarens förmenande?
Det anser jag vara fullkomligt dugtigt, ehuru hans formulering af
grundlagsbudet förer till en så befängd tolkning.

Hvad nu beträffar att så många stockholmare blifvit valda,
att deras antal uppgår till 46, så beklagar jag verkligen, att valet
fallit så, att sådana personel’, som exempelvis jag, kommit in i
kammaren och får räknas till de 46, men jag vill påminna om, att
det är icke blott som tjänstemän vi öro här, utan vi kunna äfven
hafva andra qvalifikationer. Jag vill, för att gå till min blygsamma
person, säga, att jag eger både stads- och landsfastighet och äfven
andra beskattningsföremål, så att jag behöfver icke min lön för att

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 83.

vara valbar till Första Kammaren. Jag kan icke so, att man skulle
vara disqvalificerad derför, att man bär förtroendet att tjena staten.
Minst borde de högre embetsmännen vara det. Det är visserligen
en del stater, der de lägre tjenstemännen äro uteslutna ifrån att
kunna väljas till riksdagsmän, men de högre äro det i regel aldrig,
och deras insigter skulle vid många tillfällen saknas, om de komme
att uteslutas ifrån kammaren.

Jag gifver likväl den siste talaren rätt i viss mån, nemligen
deri, att det är ganska svårt att få lämpliga personer ifrån landsorten,
derför att de valbares krets har under tiderna mer och mer
minskats till följd deraf, att en del bruk och landtogendomar blifvit
stälda på aktier. Jag erinrar mig särskild! att en bland de mest
kunniga och inflytelserika personerna i denna kammare kom in på
det sätt, att, vid det tillfälle han valdes, han egde hälften af en
bruks- och landtegendom, som var taxerad till ungefär 300,000
kronor. Han egde således en fastighet på 150,000 kronors taxeringsvärde
och dessutom egde han enskild fastighet, värd ungefär 60,000
kronor och var dertill beskattad för 2,000 kronors inkomst af kapital
och arbete. Under den tid han var i Riksdagen hade emellertid
bruket blifvit stäldt på aktier. Han kunde sedermera icke väljas,
oaktadt han hade aktier för 150,000 kronor, en egendom på 60,000
kronor och en inkomst på kapital och arbete på 2,000 kronor. Jag
kan icke se, att det varit stridande mot grunderna för riksdagsordningen,
att han under sådana förhållanden ändock kunnat väljas.

Jag medgifver ock, att den reservation, som Andra Kammarens
ledamöter inom utskottet afgifvit i afseende på § 9, synes mig vara
rätt mycket tilltalande, utom i den punkt, att taxeringsvärdet blifvit
nedsatt från 80,000 kronor till 40,000 kronor, en ändring, på hvilken
jag för ingen del kan ingå. Paragrafen lyder, såsom den af Andra
Kammarens ledamöter föreslagits, sålunda:

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män,
som uppnått trettiofem års ålder samt ega och minst tro år näst
före valet egt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyratiotusen
(hvithet jag vill hafva till 80,000 riksdaler) riksdaler, eller
ock till staten skatta, samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för eu så stor årlig inkomst af kapital eller arbete, att densamma,
ensam för sig eller och sammanlagd med en efter fem för hundra
beräknad ränta å egd fastighets taxeringsvärde, uppgår till fyra
tusen riksdaler.

Det senare synes mig mycket tilltalande. Det kan ju finnas
en person, som har fastigheter, hvilkas taxeringsvärde uppgår till
75,000 kronor och som dessutom har inkomst af kapital och arbete
till t. ex. 3,900 kronor. Skall lian nu, derför att icke taxeringsvärdet
för hans fastighet uppgår till fulla 80,000 kronor, icke kunna
vara lika användbar som ledamot i Första Kammaren, då han dertill
har eu uppskattad inkomst af kapital och arbete för 3,900 kronor?
Jag tror, att en sammanläggning kunde ega rum, och derigenom
skulle äfven kretsen af de valbare blifva något vidgad, hvarjemte
landstingen undveko obehaget att allt för ofta vända sig till Stockholm
för att der göra sina val till Första Kammaren.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 33.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

rörande
valbarhet till
Första
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Om meddelande
af
närmare bestämmelser,

ihvilka frågor
gemensamma
omröstningar
skola eg a rum.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Då jag emellertid icke har någon anledning antaga, att Andra
Kammaren kommer att frånträda det beslut, som dess ledamöter i
utskottet föreslagit, att nemligen taxeringsvärdet icke fick understiga
40,000 kronor, och då jag icke har den ringaste sympati härför, vill
jag icke förena mig med reservanterna.

Hvad arfvodet beträffar, förefaller det mig besynnerligt, att en
person med så samhällsbevarande tänkesätt, som den föregående
talaren, ändå vill på allvar föreslå, att det skulle lemnas ett arfvode
på 2,000 kronor åt Första Kammarens ledamöter. Jag tror icke,
att det är någon ibland herrarne som skulle önska ett sådant arfvode,
och för det allmänna bästa tror jag det vara säkrare, att det är som
det är. Jag skulle snarare vilja gå i motsatt syfte och minska, om
icke rent af borttaga, arfvodet för Andra Kammarens ledamöter,
i synnerhet om valcensus kommer att sänkas, ty då skulle det hafva
till följd, att desse små hemmansegare, som talrikt befolka Andra
Kammaren, skulle blifva nästan helt och hållet uteslutna derifrån,
och do utgöra ändock de samhällsbevarande elementen. För min
del vill jag derför icke vara med om någonting sådant. Jag kan
således gå in på en nedsättning i arfvodet, men icke att helt och
hållet borttaga det.

För min del yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergius: Jag skall icke inlåta mig på något annat svar

på den nrängd grundlagsändringsförslag, som den förste talaren här
framlade, än att såga, att jag tror det vara rätt lyckligt, att de
icke framkommit vid riksdagens början, tv jag tror knappt, att utskottet
då skulle hunnit behandla dem. "Utskottet har nemligen
vid denna riksdag haft att behandla så många förslag rörande grundlagsändringar,
att det knappt vid någon föregående riksdag, åtminstone
på den tid, som jag känner till, förekommit ett så stort antal.
Vi hafva varit fullt sysselsatta med alla dessa förslag, och det har
varit jemt och nätt att vi medhunnit dem. Hade alla de af den
ärade talaren omnämnda förslag framkommit, tror jag icke vi kunnat
egna synnerligen stor uppmärksamhet åt dem. Jag hoppas, att ett
kommande konstitutionsutskott skall taga denna fråga i grundligt
öfvervägande, i fall den kommer att väckas.

I öfrig! har jag intet annat yrkande än hemställan om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 25 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af §§ 62 och 69 regeringsformen samt § 65
riksdagsordningen.

Herr Nyström: Jag har ingalunda begärt ordet för att fram -

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 33.

ställa något yrkande annat än om bifall till konstitutionsutskottets
på anförda grunder framstälda förslag och icke heller för att hålla
något slags tal, utan endast för att få i protokollet förvarad en frukt
af arbetet inom utskottet som annars skulle gå förlorad och som
jag tror användbar, då ärendet å nyo tages upp, efter hvad jag hoppas
då på regeringens initiativ.

Hvar och en har erkänt, att här föreligger en ytterst vigtig
sak, en svårighet som måste undanrödjas, ett problem som måste
lösas, och att svårigheten egentligen ligger i att finna en kort och
god beskrifning på beskaffenheten af de vilkor, som skulle få följa
med vid den gemensamma voteringen. Man har letat efter de
epitet, som skulle kunna användas för tillfället, och jag skall bo
att få uppläsa de föreslagna endast, herr. talman, för att få dem i
protokollet på ett ställe förvarade, emedan icke så alldeles liten
omtanke nedlagts på denna pröfning. Jag upprepar, det gäller att
beskrifva, huru vilkoren skola vara beskaffade för att få följa med
vid gemensam votering.

Af en har föreslagits epitetet »oskiljaktigt», af en annan »väsentligt»,
vidare »väsentligt och otvunget», »naturligt», »organiskt», »direkt»,
»omedelbart», vidare förekomma kombinationerna »väsendtligt och
naturligt», »inre» (möjligen i sammanställning med något af de
föregående uttrycken) och slutligen »inre och väsentligt», hvilken
sistnämnda kombination tyckes hafva de flesta meningarne för sig
att komma till användning. Der finnes således ett urval, i hvilket
man kan söka, då det gäller att någon gång i framtiden beskrifva
förhållandet mellan vilkor och anslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den
22 och 25 i donna månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt fråga om antagande af ny instruktion för Riksdagens revisorer
af stats-, banko- och riksgäldsverken.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle momentvis företagas till afgörande och moment a)
sålunda, att först föredroges paragrafvis deri framstälda förslag till
instruktion med öfversknfterna och rubriken sist samt derefter utskottets
i momentet gjorda hemställan.

Mom. a).

Utskottets förslag till instruktion för Riksdagens revisorer af
stats-, banko- och riksgäldsverken.

§ 1-

Herr Bergström: 68 § i 1810 års riksdagsordning innehöll,

Om meddelande
af
närmare bestämmelser,

ihvilka frågor
gemensamma
omröstningar
skola ega rum.

(Forts.)

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

Nso 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

att do af Riksens Ständer utsedde revisorer skulle öfverse och.
granska statsverkets, bankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning, likväl hvad statsverket anginge utan rättighet
att meddela föreskrifter eller förändringar besluta. Med någorlunda
samma ord förekommer den upplästa bestämmelsen i 72 § i nu
gällande riksdagsordning, hvarest det heter, att revisorerna skola
granska »statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning», men ty värr har hvad som derutöfver
fans i den gamla riksdagsordningen föreskrifvet, nemligen att de
icke måtte tillåta sig att meddela föreskrifter eller besluta förändringar,
icke kommit att inflyta i den gällande riksdagsordningen.

Granskar man denna institutions historia, skall man finna,
huruledes den succesivt sökt att utvidga sin magtbefogenhet än på
ett, än på ett annat sätt. Jag kan icke fatta orden »att granska
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning» annorlunda, än att
statsverkets revisorer — jag talar nu icke om dem i egenskap af
revisorer af riksbanken och riksgäldskontoret — hafva endast hvad
man kallar siffergranskningen sig ålagd, jemte det de böra tillse,
att anslag icke öfverskridits och dylikt. Icke för ty hafva de, som
sagdt, sökt att oupphörligen vidga sin befogenhet. De hafva företagit
sig att gorå resor i landsorten och inspektera den ena statsinrättningen
efter den andra. De inspektera rikets fästningar; och
en revisor vid 1873 års revision (jag tror mig en gång tillförene
hafva omtalat detta för kammaren) var nog tilltagsen att reqvirera
befästningsplanen för Karlsborgs fästning. Den underordnade myndigheten
var nog oförståndig att utlemna denna och revisorn satte
sig ned att kopiera planen. Hvar denna kopia nu är vet man icke,
kanske den är i händer, der man icke skulle önska den vara.

Desse revisorer hafva sökt ett stöd för den usurperade befogenheten
att resa omkring i landet deruti, att i den instruktion, som
gäller för revisorerna af riksgäldskontorets förvaltning och räkenskaper,
finnes medgifvot, att revisorerna må på riksgäldskontoret
anvisa ersättning för de kostnader, som kunna föranledas af sådana
under revisionstiden verkstälda resor, som revisorerna vid sammankomst
in pleno ansett nödvändiga. Det är det enda stödet de hafva
för sina resor, men jag hemställer hvad det kan hafva för betydelse
gent emot Konung och regering. Icke kan den bestämmelsen gifva
dem befogenhet att, såsom ett slags öfverinspektörer, resa omkring
i riket och granska och inspektera alla styrelser, verk, inrättningar
och dylikt.

Nu har emellertid i den föreslagna instruktionen intagits uttryckligt
stadgande, att revisorerna hafva rättighet att företaga
sådana resor; § 8 lyder nemligen sålunda:

»Revisorerna ega att, om de finna sådant för behörigt fullgörande
af don dem åliggande granskningsskyldighet erfordras, samfäldt eller
genom någon sin afdelning eller genom särskildt utsedde delegerade
företaga besök hos eller resa till allmänt verk eller inrättning inom
eller utom hufvudstaden.

Beslut om sådant besök skall endast i plenum kunna af revisorerna
fattas.»

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 33.

Do skulle således i den afdelning af den samfälda instruktionen,
som kallas »gemensamma bestämmelser», få sig tillerkänd gent emot
statsverket och regeringen eu rättighet att resa omkring och inspektera.

Vidare hafva revisorerna företagit sig att gorå'' upp förslag till
ombildning af embetsverk. Jag erinrar mig, huruledes 1872 eller
1873 års revisorer togo sig före att med lätt hand skissera ett utkast
till ombildning af kommerskollegium. Det var ett mycket löst
utkast, och regeringen tog icke heller den minsta hänsyn till detsamma,
tv det blot’ icke kommuniceradt någon myndighet för afgifvande
af utlåtande, såsom eljest sker, då Riksdagens revisorer göra
någon anmärkning. Alla, som känna till huru frågan om kommerskollegiets
ombildning löstes, veta också, att hvad revisorerna sålunda
föreslagit alldeles icke togs i betraktande.

Emellertid är det väl föga att hoppas att få afskaffade revisorernas
lustresor i landsorten. Men vid 1885 års riksdag beslöt
Första Kammaren, att de skulle, före resans anträdande, göra anmälan
derom hos statsministern, eller, om denne vore tjenstledig’
hos statsrådets äldste i tjenst varande ledamot. Det sammansatta
utskottet har icke egna! det minsta afseende åt detta kammarens
beslut, utan på temligen lösa skäl uteslutit detsamma ur den föreslagna
instruktionen. Man menar på, att Första Kammaren fattade
sitt omförmälda beslut derför, att utskottets betänkande vid 1885
års riksdag i alla fall hade fallit.

För min del anser jag emellertid, att det vore högeligen önskvärd!
att denna bestämmelse kommo in uti instruktionen, och jag
tycker klokheten borde bjuda revisorerna att önska en sådan bestämmelse,
tv annars kunna de utsätta sig för äfventyret att, om
de komma och vilja inspektera på ett ställe, man afvisar dem. En
instruktion i och för sig sjelf, som bemyndigar dem att göra resor,
bemyndigar dem derför icke att inspektera embetsverk. Dessa
senare måste först hafva befallning af Kongl. Maj:t eller vederbörande
myndighet att låta dem inspektera. '' Jag kan derför icke
förstå, hvarför motionären och utskottet haft så mycket emot att
intaga denna bestämmelse.

Ett bevis på huruledes man ytterligare sökor utvidga revisorernas
befogenhet förekommer i det af sammansatta utskottet
förordade förslag till instruktion. Der står nemligen i 16 § mom.
b), att de skola i sin berättelse anmäla: »hvad i öfrig! är att erinra
vid statsförvaltningen», det vill säga hela statens förvaltning. Då
grundlagen endast talar om »statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning),
torde väl här icke menas annat än statsverkets förvaltning.
_ Men de kunna med stöd af denna bestämmelse inlåta sig
på kritik af hela statsförvaltningen och delar af densamma. Man
vet icke när det behagar dem att kritisera det sätt, hvarpå en förvaltande
myndighet utöfvar sitt kall. De hafva ett stöd här.

Det kunde också anmärkas, i likhet med hvad ordföranden i
det sammansatta utskottet reservationsvis yttrat, att, om man nu
skall meddela någon bestämmelse om huru första sammanträdet
skall öppnas, det hade varit lämpligare att föreskrifva, att det skall

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

öppnas af den, som bevistat de flesta riksdagarne, än att bestämma,
att den, ''som suttit i de flesta revisionerna, skall öppna sammanträdet.
Hvem den är, som bevistat do flesta riksdagarne, det är
lätt att utröna af katalogen öfver Riksdagens medlemmar. Her står,
såsom vi alla veta, att den och den bevistat så och sä mänga riksdagar.
Det kan blifva rätt mycken strid mellan revisorerna, och
bevis kan icke utan mycket besvär förebringas i uppkommen fråga,
huru många revisioner den ene eller andre revisorn bevistat.

Slutligen har man uteslutit en bestämmelse, som finnes i den
nu gällande instruktionen för statsverkets revisorer, nemligen att
om någon af statskontorets ledamöter inför revisorerna företer Kong!.
Maj:ts förordnande att öfvervara revisionen af statsverket, så har
han att mottagas af revisionen. Emot uteslutandet af denna bestämmelse
har utskottets ordförande reserverat sig. Han erinrar
mycket rigtigt, att »vid hvarje revisionsarbete är det till gagn för
arbetets gång och framträdande anmärkningars halt och värde, att
revisorerna haft tillgång till sak- och sifferupplysningar af sakkunnige:
bokförare, kamrerare, verkställande direktörer och embetsman».
Hvar och en, som reviderat t. ex. en bankräkenskap, vet ju,
att revisorerna ständigt rådföra sig med direktionen och få upplysningar
af donna. Många anmärkningar komma derigenom att förfalla.
Hvarför skall man nu utesluta ett _gammalt stadgande, som
man icke funnit vara till någon skada"? Aro statsrevisorerna icke
hugade att begära upplysningar af regeringens ombud, kunna de ju
låta bli. Det torde dock vara en och annan, som, om han än icke
begärt upplysningar i plenum af statskommissarien, dock enskildt
rådför sig med honom. För min del finner jag ingen anledning att
utesluta denna bestämmelse.

Det finnes så många anmärkningar emot detta förslag, att jag
är frestad yrka afslag på detsamma i dess helhet. Det är föga
troligt, att man kan fä till stånd alla de ändringar, hvilka jag, för
min del, önskade för att kunna antaga förslaget, och jag är derför
benägen att yrka afslag redan på första punkten. Skulle detta
yrkande, hvilket jag nu framställer, icke bifallas, sä blir det en
senare omsorg att söka att i de följande paragraferna åvägabringa
de ändringar, som äro nödvändiga för att denna instruktion må
blifva så skaplig som möjligt.

Herr Tamm: Jag har tagit mig friheten väcka denna motion
inom Riksdagen, dels på grund deraf, att det sakförhållandet åtminstone
för mig framträdt, som om det skulle behöfvas en större reda
i dessa instruktioner än det hittills funnits och att de olika bestämmelserna
bordo finnas sammanförda på ett ställe, så att man icke
som nu behöfdc leta efter bestämmelser i den ena instruktionen
för förfaringssättet i den andra, dels har jag haft ett ytterligare
skäl dertill uti den uppmaning, som i fjor stälts till utskottet, att
det skulle taga fram frågan i år, då Första Kammaren icke ansåg
sig hafva tid i fjor att behandla densamma.

Den föregående talaren har uppdragit en liten historik öfver
statsrevisionen och statsrevisorernas sätt att gå till väga, hvilken i

Onsdagen den 26 April, e. m. 13

viss grad synes mig antyda, att han helst skulle hafva önskat, att
det snart sagdt icke funnes någon revision alls.

Det förslag, som nu föreligger, har också sin lilla historia, som
jag i stället skall bedja få berätta. Det framlades redan 1885 och
föranledde då on ganska liflig debatt. Det blef då ändradt och
har sedan undan för undan ändrats på ett sätt, som åtminstone
synts mig böra tilltala den Första Kammaren. Det är ett af de
fall, der gång på gång Andra Kammaren gifvit efter för Första Kammarens
uttalade önskningar. Genomgår man nemligen det afKongl.
Maj:t år 1885 på grund af 1884 års komités utlåtande framlagda
förslaget och dess historia intill det förslag, som nu här föreligger,
så visar det sig, att 2 §, mot hvilken utskottets ärade ordförande
är reservant, ingalunda tillkommit på grund af något förbiseende,
utan den har ändrats i öfverensstämmelse med de yrkanden, som
blifvit framstälda af personer, hvilka ännu finnas här, nemligen
herrar Bergström, von Ehronheim, friherre Åkerhielm och Reuterswärd.
Den har således temligen gått igenom eldprofvet; och det
ser förunderligt ut, att just nu yrkanden framkomma mot en paragraf,
som af dessa herrar blifvit godkänd och hvilkas goda stöd
och konseqvens kammaren har rätt att påräkna.

Den 3 § har också ändrats från 1885 års förslag till hvad den
nu är, då på grund af yrkande af friherre Åkerhielm. Den 8
mycket omtalade paragrafen har äfven från 1885 års förslag ändrats
på yrkande af herrar friherre Åkerhielm och von Ehronheim. 15
§ har likaledes ändrats i öfverensstämmelse med Första Kammarens
önskningar samt på yrkande af herrar Bergström, friherre Loijonhufvud,
von Ehrenheim och erkebiskop Sundberg. 17 §, som äfven
den ärade talaren berörde, och hvilken § är uttagen ur 1885 års
förslag, förklarades vid samma tillfälle icke behöflig, åtminstone
såsom af ofantligt ringa vigt, sedan 8 och 15 §§ blifvit antagna i
enlighet med Första Kammarens önskan, emedan i den ena stadgas,
att besök hos eller resa till allmänt verk skall endast i plenum af
revisorerna beslutas, och att upplysning från embetsverk måste af
ordförande af statsministern begäras. Med dessa stadganden kan
det icke anses behöflig!, att det, som stadgades för alla verk och
inrättningar, skulle behöfva om igen omförmälas för verk utom hufvudstadon.

I fall nu kammaren således finner frågan vara sådan, att don
icke bör alldeles a priori och ohördan förkastas, och då jag förmodar
att, efter hvad don föregående talaren yttrade, vi skola återkomma
till det iändringsförslag, som han ämnade gorå, skall jag
icke upptaga de särskilda anmärkningarna nu, utan anhåller endast
om bifall till första paragrafen, som är föredragen.

Hvit Törne bl adh: Dä förslaget i dess helhet har blifvit behandladt
redan nu med anledning af 1 §, och såsom motivering
för utslag ä denna, eget nog, blifvit framstälda anmärkningar mot
do ofri ge §§, finner jag mig föranlåten att, huru besynnerligt det
än må vara i formel! hänseende, dock vidröra de anmärkningar,
som blifvit gjorda, derför att, om man oj gjorde det, man vore be -

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 2G April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

röfvad möjligheten att kunna gendrifva de skäl, som blifvit anförda
för afslag å det hela redan vid 1 §. Jag skall icke upptaga tiden
synnerligen länge. Blott i afseende på resorna vill jag nämna, att
om man karakteriserar dessa resor såsom >:lustresor», handlar man
fullkomligt orätt, och man har då icke följt med hvad revisorernas
resor understundom hafva åstadkommit. Revisionsberättelserna och
de följande riksdagarncs förhandlingar hafva mer än en gång visat,
att regeringen just i statsrevisorernas besök på åtskilliga orter
funnit stöd för de framställningar, som regeringen gjort till Riksdagen
och Indika regeringen med hjelp af revisionsberättelserna
lyckats genomdrifva hos Riksdagen. Detta är en betydelse, som ej
bör underskattas. Hvad beträffar 16 § och deri förekommande ord
»statsförvaltningen», så, om man vill ändra det till »förvaltningen
af statsverket», är det lätt att göra, när man kommer dit. Men
jag vill nämna, att denna § genomgått Första Kammarens och
äfven den förste talarens skärseld vid 1885 års riksdag. Den godkändes
utan den ringaste anmärkning emot densamma. Attentatet
måste således ej hafva varit synnerligen farligt; och det är icke
värre än hvad som stod förut, om »förvaltningen» är ändrad till
»statsförvaltningen», derför att i eu gemensam instruktion är sammanförd!
hvad som rör statsverkets, riksgäldskontorets och riksbankens
revisorer. Men skulle man finna någon tvetydighet deri,
är det likgiltigt. Det kan mycket väl stå »förvaltning», ty i alla
fall står det i rubriken: »Angående revision af statsverket», och
som denna rubrik är af allmännare betydelse än § 16; är det påtagligt,
att det är rubriken, som bestämmer hvad det vill säga med
»statsförvaltningen»; ty i rubriken kan ej menas något annat än
förvaltning af statsverket, och det uttrycket är lånadt från grundlagen.
Och jag antager, att det var på detta skäl 1885 års Första
Kammare godkände det utan att en enda röst höjde sig deremot.

Jag yrkar bifall till 1 t;.

Friherre Akerhielm, Gustaf: Ehuru endast den första paragrafen
af föreliggande förslag nu är föredragen, anhåller jag, att
herr talmannen och kammaren benäget täcktes tillåta mig att redan
nu fästa uppmärksamheten vid, huruledes jag med afseende på det
föreliggande förslaget reserverat mig blott i tvä punkter: i fråga
om den andra paragrafen samt i fråga om den paragraf, som enligt
mitt förmenande borde finnas mellan §§ 16 och 17, men som i
förslaget utan någon motivering uteslutits. Sedan jag sagt detta,
torde deraf äfven framgå, att jag till fullo erkänner det granskningsarbete,
som vid föregående riksdagar egnats åt den föreliggande
instruktionen, äfvensom att det sammansatta utskottet, med
tagen hänsyn till Första Kammarens ändringsförslag, uppmärksammat
dessa. Men att jag skulle angående den ännu ej föredragna
2 § kunna i strid med min reservation vara belåten med
dess nuvarande lydelse och förut deråt hafva yrkat bifall — det
bestrider jag. Med afseende således på min ställning till den nu
föreliggande frågan och då jag anser, att det är tänkbart, att kamrarne
kunna enas om en förändrad instruktion för Riksdagens, riks -

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

gäldskontorets och riksbankens revisorer, uppstäld ungefärligen så,
som det sammansatta utskottet gjort det, och under förhoppning
om. att den andra paragrafen får den förändrade lydelse, som den
enligt min åsigt bör hafva, samt att den ur instruktionen för statsrevisorerna
uteslutna 5 § . kommer in på vederbörlig plats i den
nya instruktionen, har jag intet emot att för närvarande vara med
om bifall till den föredragna första paragrafen.

Herr Tamm: Med afseende å den siste talarens yttrande vill
jag endast framhålla, att den §, om hvilken det är fråga, blef rigtigt
grundligt diskuterad af de personer jag nämnde och, med den
kännedom jag eger om den noggrannhet hvarmed de genomgå sina
saker, torde det ej ha undfallit dem då, att dessa ord stodo i paragrafen
och hade denna lydelse. Dessutom vill jag tillägga, att det utskottsbetänkande,
som i detta fall ligger till grund och der denna
- § förekommer, är n:o 5 oi tillfälliga utskottens betänkande år
1885, och. det bär friherre Akerhielms namn. Således torde han
hafva åtminstone i den formen tillstyrkt bifall till den föreliggande
§:n, enär det ej förekommer någon reservation emot densamma.

Herr Bergström: Den andre talaren i ordningen tillät sig

den insinuationen, emot mig, att jag helst icke skulle vilja veta
a.f någon statsrevision. Jag försäkrar — och jag behöfver väl ej
tillägga,. att det är allvarligt menadt — att någon sådan tanke ej
fallit mig in.. Jag skattar denna institution högt, när den nemligen
håller sig inom sin befogenhet, när den förstår att, såsom en
svensk konungs varnande ord folio till några stormän som ville
ha större friheter än tillbörligt var, »icke sträcka, sig längre än
fällen räcker».'' Men det är just deremot jag anser statsrevisorerna
under lång tid hafva felat, då de tillåtit sig att inspektera rikets
fästningar och att framkomma med lösa förslag om embetsverks
ombildning m. m. in. m.

Jag bestrider på det högsta, att . det är identiskt att lemna en
sak. .oanmärkt och att yrka bifall till densamma. Det är mycket
möjligt — jag har ej 1885 års förhandlingar här till hands — att
jag då icke framställe det yrkande i fråga om 2 §, som jag nu
gör. I detta afseende tror jag den andre talaren på hans ord.
Men denna uraktlåtenhet är icke detsamma som att yrka, att §:n må
få den eller den lydelsen., .lag instämmer således i det bestridande,
som friherre Akerhielm gjorde vis å vis hem hide talares
påstående.

Herr Alin: Hufvudsyftet med det nu föreliggande förslaget

är, så vidt jag kan förstå, det, att man vill försöka sammanföra de
olika instruktionerna för revisorerna af de olika verken till en
gemensam instruktion, och att det hela således skulle vara ett
slags kodifikationsakt. Såsom en talare under diskussionen i kammaren
förlidet år anmärkte, kan det emellertid lätt inträffa, att
de, som egna sig åt kodifieringsarbetet, falla för frestelsen att i
sammanhang dermed äfven göra en eller annan förändring med

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Jf:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

16 Onsdagen den 20 April, f. m.

afseende på innehållet i de ifrågavarande bestämmelserna, som
kan synas dem vara önsklig eller nyttig. Det synes mig som om
de, hvilka uppgjort det nu ifrågavarande förslaget, ej fullkomligt
kunnat motstå en sådan frestelse. — En anmärkning har hlifvit
gjord af utskottets ordförande med afseende på uteslutande af
paragrafen om statskommissarien och hans befogenhet. En annan
anmärkning skulle jag vilja framställa mot den redaktion, som 12
§ i utskottets förslag erhållit. Det heter i motsvarande bestämmelse
i nu gällande instruktion för statsrevisorerna: »Riksdagens
revisorer skola tillse, det dem i behörig ordning tillhandahållas:
l:o) de för år afslutade, af föregående revisorer icke granskade
räkenskaper öfver alla medel, af hvad beskaffenhet som helst, ordinarie
eller extra ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit,
eller genom traktater med främmande magter riket tillflutit»;
etc. Denna bestämmelse är nu ändrad så, att det heter: »Revisorerna
skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas: a) de
för år afslutade, af föregående revisorer icke granskade räkenskaper
jemte tillhörande sammandrag öfver alla medel, som tillkommit
genom allmänna bidrag eller till statens verk och inrättningar
annorledes influtit». Med afseende på denna formulering och dess
öfverensstämmelse med hittills gällande stadganden säger utskottet
i sin motivering på sid. 20: »Skälen till denna ändring äro endast,
att, då den i den gällande instruktionen använda beteckningen
för de medel och räkenskaper, som revisorerna hafva att granska,
uppenbarligen afser att fullständigt angifva dessa medel och räkenskaper,
men beteckningen i sådant afseende icke fullständigt omfattar
hela det område, hvaröfver revisorerna skola sträcka sm
granskning, komiterade velat i paragrafen insätta ett efter komiterades
uppfattning mot afsigten mera svarande uttryck samt för
sådant ändamål i stället för de uteslutna orden användt de ofvan
anförda.» Jag vet icke, att utskottet anfört något skäl för påståendet,
att med de i nu gällande bestämmelser använda uttryck
skulle menas det, som skulle afses med de uttryck, som utskottet
användt i sitt förslag. Hvad som i nu gällande bestämmelser står,
det är medel, som genom allmänna bidrag tillkommit och vidare
som genom traktater med främmande magter riket tillflutit. Det
är icke så litet mindre än då det heter: till statens verk och inrättningar
annorledes influtit. »Annorledes influtit» det kan vara
t. ex. genom enskilda donationer till akademier, universitet o. d.,
och sådana bidrag innefattas alls icke under nu gällande bestämmelser,
hvadan denna bestämmelse i förslaget tydligen innefattar
en utvidgning.

Vidare har en anmärkning blifvit gjord, som visserligen blifvit
bemött, men icke på ett, såsom mig synes, sådant sätt, att jag kan
underlåta att instämma i anmärkningen. Den rör g 16. Jag instämmer
till fullo i den anmärkning, som af den förste talaren blifvit framstäld
mot dess formulering, och anser, att denna anmärkning hör till de
vigtigaste, som blifvit mot förslaget framstälda, och jag kan icke finna
annat, än att ändamålet med ifrågavarande instruktion kan fullt ut
lika väl uppnås, om man i stället för den 16 § sätter in hvad vi nu

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 33.

hafva i § 7 mom. 1 och 2, så att i stället för att det nu står:
»Innan revisorerna åtskiljas, läte de öfver revisionsförrättningen
författa utförlig berättelse och uppgöra noggranna jemföringstabeller
...» skulle det heta: »Den berättelse, som revisorerna,
jemlikt § 6 här ofvan, skola upprätta öfver revisionen af statsverket,
skall följas af tabeller till jemförelse . . .» och sedan ordagrant
såsom i nu gällande instruktion står. Skall jag kunna vara
med om nu föreliggande förslag, anser jag, att åtminstone denna
förändring bör göras, och skall jag, om den nu föredragna §:n bifalles,
icke underlåta att, då § 16 kommer, yrka ändring i öfverensstämmelse
med hvad jag nu yttrat.

Herr Törnebladh: Hvad den siste talaren anfört angående

16 §, kan mycket väl upptagas der. Jag tror ej, att någon skada
sker, med den omredigering han föreslagit. Deremot vill jag i
afseende på den 12 §:n erinra, att det nu gällande stadgandet är i
visst fall alldeles för allmänt och i visst fall för inskränkt. Det
är alldeles för allmänt, derför att det står »öfver alla medel, af
hvad beskaffenhet som helst». Ja, har man nu sagt Mila medel»
kan man tryggt utesluta »af hvad beskaffenhet som helst». Det
kallas på konstspråket för pleonasm. Vidare är det icke tillräckligt
betecknande. Enligt uttrycket »som genom allmänna bidrag
tillkommit eller genom traktater med främmande magter riket tillflutit»
skulle — för att taga exempel från ett område, der jag är
temligen hemma — i räkenskapen för ett läroverk ej ens upptagas
donationsmedel, och det vore naturligtvis alldeles orimligt. Det
är derför man vill göra detta så fullständigt som möjligt, och att
1884 års komité, hvaraf jag var medlem, dervid lyckats, bevisas
deraf, att Första Kammaren 1885 utan någon diskussion och anmärkning
godkände motsvarande § 12 i det af Kong! Maj:t efter
komiténs yttrande framlagda, förslaget. Och det är ju temligen
klart, att i sådant fall motionären och utskottet skulle förfarit
ganska oklokt, om de sökt ändra denna §, som redan en gång
genomgått pröfning i kammaren.

Hvad 2 § angår, ber jag att mot den förste talaren få erinra,
att denna § blifvit just på hans yrkande ändrad så, att det sista
der förekommande stycket, det fjerde, nemligen om den ordning i
hvilken revisorerna skulle taga plats, blef uteslutet. Diskussionen
öppnades af honom, och särskildt vid 2 § gjorde han den erinran,
att fjerde stycket skulle falla bort, men icke mot §:n i öfrigt, hvaraf
man kunde sluta, att dess innehåll i öfrigt af honom gillats, i
.synnerhet som han förfor ganska omildt emot förslaget redan då.

Herr Nyström: I trots af hvad som under Riksdagens tidi gare

skede inträffat, vidhåller jag min mening, att revisionerna af
statsverket, af riksgäldskontoret och af riksbanken äro vidt skilda
förrättningar, som synas mig ej ha något sådant samband, att det
fins något giltigt skäl att sammandraga instruktionerna för dem i
en handling. Jag anser således icke, att någon vinst ligger i den
föreslagna åtgärden. Jag tror mig kunna förutsäga, att det vid

Första Kammar ms Prat. 1892. 22.

Förslag till
instruktion
för Biksdagens
revisorer
afstatsbank-
och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats;,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forte.)

Onsdagen den 26 April, e. m.

nästa riksdag skall komma ett förslag om- ett sådant tillägg till
instruktionen, att den skilnad som fins mellan statsverkets revision
å ena sidan och riksbankens och riksgäldskontorets å den
andra skall kunna bli tillgodosedd, men på ett sätt som Första
Kammaren möjligen skall kunna gå in på. Min förhoppning, att
ett sådant förslag skall gå igenom, och min bestämda mening, att
revisorerna äro skilda, gör att jag nu såsom förra året måste förena
mig med herr Bergström i hans yrkande på afslag.

Herr Alin: Jag vill endast med afseende på herr Törnehladhs
yttrande anmärka det väl är sant att uttrycket »alla medel, af hvad
beskaffenhet som helst», innehåller en pleonasm och att den ändring,
som med anledning deraf är föreslagen, innefattar blott en
formel ändring. Men deremot hafva de följande orden >som genom
allmänna bidrag tillkommit eller genom traktater med främmande
magter riket tillflutit» fått den ändring, som_innefattas i orden:
»som tillkommit genom allmänna bidrag eller till statens verk och
inrättningar annorledes influtit». Denna ändring innefattar alldeles
onekligen en utvidgning af det uppdrag, statsrevisorerna enligt
nu gällande bestämmelser hafva. Det må nu vara, att den ärade
talaren anser, att denna utvidgning är nyttig. Detta, är ew sak;
men att det är en utvidgning, det är fullkomligt obestridligt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande af den nu
föredragna paragrafen och vidare på afslag derå; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

§ «»■

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Utan att inlåta mig på den
för kammaren föga vigtiga, men för mig personligen synnerligen
intressanta frågan, huruvida jag vid ett föregående tillfälle skulle
ha gjort mig saker till att förbise det fel, som enligt min uppfattning
föreligger i redaktionen af den föredragna 2 § — hvilket jag
hoppas framdeles kunna bli i tillfälle att på ett för båda parterna
tillfredsställande sätt utreda — tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
vid att, på sätt den svenska grundlagen stadgar och föreskrifver,
alla Riksdagens delegationer öppnas af den, som de flesta
riksdagar bevistat. Hvarför skall då en undantagslag gälla för
revisorerna och hvarför skall man i stället för den garanti, som ett
flertal bevistade riksdagar erbjuder för att klubban tillfälligtvis
vid ett ordförandeval föres af den mest förfarne, rycka in den föreskriften,
att den skall föras af den, som bevistat de flesta statsrevisioner?
Jag har visserligen läst och sport motiveringar för förslaget,
att det skulle hända, att möjligen icke någon riksdagsman
vore närvarande inom revisionen. Ja, det kan hända, ehuru det
är föga troligt, men lika väl och med någon sannolikhet kan hända,
att i statsrevisionen icke hlifvit invald någon, som förut bevistat

Onsdagen den 2G April, e. m.

N:o 38.

en statsrevision. Anmärkningen är således dubbeleggad. Hvad Förslag till
åter beträffar sättet att i ett sådant fall lösa frågan, fins redan i instruktion
grundlagen en tydlig föreskrift, att den, som är till lefnadsåren för Riks~.
äldst, har att fungera. Och denna föreskrift torde vara tillräcklig Sorerafsta?säfven
för statsrevisionen. Men härtill kommer än vidare, att, på banko- och’
sätt den förste talaren redan erinrat, då § 1 föredrogs, det är ganska riksgäld»-lätt att bevisa, hvem som har bevistat de flesta riksdagar eller är verken.
till lefnadsåldern äldst. Deremot är det förenad! med icke så litet (FortH0
arbete att ur revisionsprotokollen söka framleta, hvem som måhända
för 10—15 ja kanske 20 eller 30 år tillbaka bevistat statsrevisioner
och erhållit en slutsumma af revisorsskap högre än någon annan
närvarande. Detta är ett praktiskt skäl, som borde vara afgörande.

Men för mig gäller i alla händelser med afseende på denna paragrafs
uppställning, att då grundlagen är tydlig och klar och Riksdagen
vid alla andra delegationer ovilkorligen tillerkänner längre
riksdagsmannaskap och högre ålder ett sådant företräde, fins det
icke något skäl att vid detta tillfälle frångå den allmänt följda
grundsatsen. Jag ber derför att få yrka den ändring i § 2, att
grunden till hvem som skall föra ordet må ändras från statsrevisorsskap
till riksdagsmannaskap, så att i ordalydelsen »statsrevisioner»
och »revisioner» ändras till »riksdagar».

• Herr T ämna: Jag förstod icke det argumentet, att statrevisionen
är en delegation af Riksdagen. Hvad lins det för en föreskrift
att det ens skall finnas någon riksdagsman i revisionen?
Jag kan således icke se, att grundlagen kan vinna någon tillämpning
i denna fråga. Nu har det under de senaste åren praktiserats,
att den äldste af statsrevisorerna fört ordet, och derför är det ej
något särskild! underligt i denna bestämmelse. Det är fullt lika
antagligt, att icke statsrevisorerna skola kastas bort allihop som
att det nödvändigt skall sitta riksdagsmän der. Jag tror således
oj, att den föregående talarens anmärkning har något stöd i grundlagen,
och dessutom ser jag ingen olägenhet deri, att man i detta
tall tager och fastställer det bruk, som under de senaste åren varit
gällande. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrlcats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock, af friherre Åkerhielm Gustaf,
att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att ordet »statsrevisioner»
utbyttes mot »riksdagarne» och ordet »revisioner» mot
»riksdagar».

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och . förklarade sig anse propositionen på godkännande
af paragrafen i oförändradt skick vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

20 Onsdagen den 26 April, e. m.

Den, som godkänner § 2 i det af sammansatta stats- ock bankoutskottet
i dess utlåtande n:o 5 tillstyrkta förslag till instruktion
för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den ändring,
att ordet »statsrevisioner» utbytes mot »riksdagarne» och ordet
»revisioner» mot »riksdagar».

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterua
hafva utfallit sålunda:

Ja—30;
Nej—41.

§§ 3 och 4.

Godkändes.

§ ''■

Herr Bergström: Då, på sätt jag framhöll i mitt första anförande,
det icke kan vara till skada, utan endast lända till gagn
att bibehålla den nuvarande bestämmelsen, att »enär någon af statskontorets
ledamöter inför revisorerna företer Kongl. Maj:ts nådiga
förordnande för honom att, under förrättningen, revisorerna med
nödiga upplysningar tillhandagå, skall han ega rättighet att till
revisorernas protokoll lemna sådana meddelanden, som med revisionsåtgärden
hafva gemenskap», blir det, efter min åsigt, alldeles
nödvändigt att sätta in denna bestämmelse på lämpligt ställe i det
nuvarande förslaget. Den andre talaren i ordningen har välvilligt
för ändamål anvisat den 5 §, der bestämmelsen kunde insättas
såsom ett tredje stycke eller moment.

Mitt yrkande är alltså, att till 5 § måtte fogas ett tredje stycke,
lydande så som 5 § i nu gällande instruktion för Riksdagens revisorer
i hvad som rörer deras befattning med statsverket.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Jag hade för min del tänkt
mig att efter den 16 men före den 17 § skulle vara lämpligaste
platsen att införa ifrågavarande bestämmelse från nu gällande instruktions
5 §, men vill herr Bergström sätta in den uti nu föredragna
5 §, kan jag för ögonblicket ej se någon formel betänklighet
dervid. Medan jag har ordet och då jag ej vidare ämnar uppträda,
så vida jag ej af motionären blifver å nyo uppkallad, ber jag.på
samma gång att få säga, att det synes mig vara särdeles vigtigt,

Onsdagen den 26 April, e. m. 21

att den rätt Kongl. Maj:t har att utse en statskommissarie, som på
grund af sin sakkunskap och sina insigter i statsräkenskaperna kan
vara revisionen till stort gagn och upplysning, må bibehållas, då
den ej kan annat än medföra, att statsrevisorernas anmärkningar
vinna i halt. Det är deras halt, Riksdagen önskar få fram så klangfull
som möjligt; mängden af anmärkningar spelar en ytterst obetydlig
roll, ja, är till och med inför Riksdagen skadlig vid bedömandet
af revisionens resultat.

Herr Tamm: Jag kan för min dol ej hysa denna uppfattning
om behofvet af en statskommissaries närvaro vid revisionen. Såsom
herrarne veta, har det förut funnits en sådan äfven vid statsutskottets
sammanträden, men ehuru han der, såsom obehöflig, ej
vidare användes, tror jag ej att det kan sägas om statsutskottet att
det förlorat derpå. Dessutom veta vi allt för väl, att statskontoret
nog behöfver sina tjensteman der de äro. Icke heller kan jag se,
hvad gagn han här skulle göra, allra minst då revisorerna, jemlikt
15 §, hafva rätt att infordra hvilka upplysningar de behaga, i
öfverensstämmelse med hvad statsutskottet gör. Jag tror alltså, att
hans närvaro i revisionen numera är till föga gagn, men hans
frånvaro från statskontoret deremot till stor skada. Dessutom
tror jag ej, att det hlefve någon särdeles behaglig plats för denne
ledamot att sitta närvarande i revisionen under de förhållanden
som nu ega rum, och jag tror ej att det hlefve till synnerligt gagn
heller.

Jag finner sålunda ej nödvändigt att införa detta moment här.

Herr Ericsson: Jag har beklagligen icke något annat att
stödja mig vid än en flerårig erfarenhet såsom statsrevisor. Det
kan ej för herrarna gälla mycket, men för mig gäller det som en
skyldighet att i denna fråga uppträda och säga min mening. Jag
kan ej dela’ motionärens åsigt, att en så beskaffad af Kongl.. Maj:t
förordnad person icke skulle vara till nytta. Min tro är tvärtom,
att han gjort och kommer att vara till mycken nytta och är högst
behöflig för revisionens fortskyndande. Under de 4 år jag sutit i
revisionen har jag mångfaldiga gånger i tvifvelaktiga fall rådfört
mig med honom. Och det är väl äfven alldeles klart, att denne
sakkunnige och insigtsfulle, af Kongl. Maj:t förordnade embetsman
skall hafva bättre kännedom om, huru revisionerna pläga tillgå och
hafva tillgått, än flera revisorer, som kanske sitta der för första
eller andra gången, såsom vanligen plägar vara fallet med Andra
Kammarens revisorer, hvilka sällan fungera mer än ett par år —
åtminstone har det hittills varit praxis. Då är det nyttigt att hafva
en person att rådgöra med både i afseende på tillvägagåendet i
allmänhet och i enskilda frågor, eu person som på samma gång
representerar kontinuiteten inom revisionen. Om man ej vill fråga
honom, utan anser honom öfverflödig, såsom jag vet att personer
gjort, hvilka till och med varit indignerade öfver att der funnits
en sådan person närvarande, då är man ju ej heller tvungen att
anlita honom.

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Jag tror mig för öfrigt känna originen till omnämda stadgandes
uteslutande. Det var under intrycket af personlig förargelse
som dbnna fråga väcktes. År det nu värdigt att taga bort en sådan
institution, som våra fäder i god mening infört, ock om hvilken
jag tror att de flesta revisorer, om de här finge vittna, skulle
säga att den varit till gagn?

I likhet med en föregående talare yrkar jag, att detta stadgande
i den nuvarande instruktionen skall införas i den, som jag
hoppas, en gång blifvande förändringen deraf.

Jag anhåller sålunda om bifall till friherre Åkerhielms framställning.

Herr Hudebeck: Jag är till en viss grad förekommen af den
föregående talaren.

Med den fastän ringa erfarenhet, jag har af arbetet i statsrevision,
vill jag dock uttala det omdöme, att det förefaller mig
synnerligen obetänksamt att borttaga den bestämmelse, hvarom nu
är fråga. Närvaron i statsrevisionen af en af regeringen förordnad
person, som tillhandagår med upplysningar, har, såvidt jag kunnat
finna, icke medfört några olägenheter, utan tvärt om högst afsevärda
fördelar, dervid jag särskildt vill framhålla, att genom denne af
Kongl. Maj:t utsedde person, som i allmänhet förut varit närvarande
vid flera statsrevisioner och egt god kännedom om hvad i likartade
fall dervid förekommit, beredts åt revisionsarbetet kontinuitet. Han
kan också lemna upplysningar och råd till förekommande af omogna
anmärkningar och derutinnan göra mycket gagn.

Såvidt jag kan förstå, skall man rent af söka efter skäl för
det påståendet, att nu gällande bestämmelse i detta afseende ej
varit till nytta; ty om man betänker och bedömer förhållandet sådant
det gestaltar sig i verkligheten, kan man ej annat än medgifva,
att det är en stor fördel att vid revisionen hafva ständig tillgång
till en så sakkunnig person som denne af Kongl. Maj:t förordnade
visat sig vara.

Jag ber derför att få instämma i den af friherre Akerhielm
i hans reservation uttalade mening.

Herr Nyström: Herr Tamm yttrade: »Hvad gör väl eu medlem
från statskontoret för gagn inom revisionen?» Få frågor äro
så lätta att besvara som denna, om man vill tänka sig revisorerna
i full verksamhet. De sitta vid revisionens bord, och dagligdags
inträffar det, att de fastna för sakei1, som de ej kunna lösa, och
genast tycka de sig ega anledning till anmärkning. Då finnes
emellertid ingenting enklare än att vända sig till denne tjensteman,
som finnes närvarande i revisionen och, såsom en föregående
talare lägligt påpekat, representerar kontinuiteten inom densamma.
Genom en enkel fråga till denne vinnes upplysning i saken, och
dermed är svårigheten undanröjd, frågaren upplyst och framför allt,
hvilket jag anser vara det vigtigaste, en enfaldig anmärkning förebyggd.
Detta är det stora gagn, närvaTon af denne tjensteman medför,
åtminstone när han är så utmärkt qvalificerad, som den, hvil -

Onsdagen den 26 April, e. m. 23

ken jag nu särskildt påminner mig från min revisorstid, att han
förebygger omogna och förhastade anmärkningar.

När nu i detta mångskrifveriets förlofvade land man lyckats
hitta på en åtgärd, som är till den grad praktisk och dessutom fri
från alla omgångar och formaliteter, då skall den bort — för att
ersättas med inlagor till regeringen, när det är något att fråga om,
och på denna väg skola nu alla frågor besvaras. Mine herrar, det
blir inga inlagor af, utan följden blir förhastade och omogna anmärkningar
af revisorerna!

Då säger man: n så fall äro revisorerna dåliga». Nej, de äro
ej dåliga, derför att de icke veta allt i denna väg, utan måste
fråga sig för. Att nu vägra dem att rådfråga detta lefvande lexikon,
är ungefärligen lika klokt som att säga till den, hvilken behöfver
en statistisk upplysning och vill i statistiska centralbyrån
söka få denna upplysning: »nej, räkna sjelf ut det».

Ligger det någon rimlighet i sådant!

Man har jemfört detta förhållande med en liknande institution,
som funnits, men numera är afskaffad i statsutskottet. Jag vågar
likväl påstå, att om också utskottets erfarenhet visat att denne
tjensteman derstädes varit öfverflödig, träffar denna bevisning ej
statsrevisionen, som har mycket kortare tid på sig och vida större
material att behandla. Om ock dess arbeten ej äro vigtigare än
statsutskottets, äro de dock för revisorerna mera främmande, och
materialet är af den art, att de mycket oftare behöfva fråga sig
fram, än hvad förhållandet är inom utskottet.

Skulle man nu beröfva revisorerna denna utväg att på ett så
praktiskt sätt få sina frågor besvarade och revisionen möjligheten
att ega sin gång med minsta möjliga tidsutdrägt — detta vore;
efter mitt förmenande, i så bevisbar grad att sätta ett sämre i
stället för ett bättre.

Det sades vidare, att denne tjensteman har inom revisionen
en ganska obehaglig plats. Hvarför det? Han sitter der för den,
som villooch behöfver fråga honom, hvilken, såsom framhållits af
friherre Akerhielm, är vill förtrogen med räkenskaperna och administrationens
alla kugghjul — den, som ej har behof af honom, behöfver
ej fråga honom. Hvad ligger vill deruti för olägenhet —
jag kan ej finna det! Några särskilda konsiderationer med hänsyn
till denne tjenstemans beqvämlighet torde ej vara af nöden. Men,
mine herrar, det vigtigaste är och förblir dock, såsom jag förut
framhållit, att denne persons närvaro vid revisionen förkortar arbetena
och gör dem åt bättre beskaffenhet, alldenstund härigenom
på ett lika enkelt som praktiskt sätt inbesparas månget onödigt
arbete och förekommes mången dålig anmärkning.

Jag yrkar derför på det lifligasto bifall till friherre Äkerhielms
reservation i denna del.

Herr Törnebladh: Jag är nog olycklig att äfven vid detta
tillfälle tillhöra kättarnes antal och att nödgas ställa mig på utskottets
ståndpunkt.

Här har talats om erfarenhet från statsrevisioner. Äfven jag

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

har någon erfarenhet härutinnan, men min erfarenhet är fullständigt
motsatt mot de herrars, hvilka förut yttrat sig, och detta kan
ju också få anses vara någonting subjektivt. Hvad jag emellertid
på det bestämdaste vill förneka, är, att upphofvet till denna ändring
skulle vara att söka der en talare antydt; ty det var 1884 års
komité, som tog initiativet härtill, och i denna komité satt, bland
andra, en person, som inom statsutskottet var tjensteman och sekreterare
och hvilken nu sitter i Konungens råd, nemligen herr Wikblad,
hvilkens insigter och kännedom om administrationen icke
torde af någon förnekas. I följd af den erfarenhet, som gjort sig
gällande inom statsutskottet med afseende på den person, hvilken
förr der skulle vara närvarande för att lemna upplysningar, ansåg
man bestämmelsen derom icke alls nödvändig. Det" är en anmärkningsvärd.
omständighet, att den talare, som sist hade ordet och
yttrade sig om statsutskottets göromål, sjelf aldrig suttit i statsutskottet.
Jag är öfvertygad om, att i fall han det hade gjort, så
skulle han ej hafva jemfört utskottets göromål med revisionens, på
sätt han nu gjorde, ty utskottets göromål äro, enligt min uppfattning,
långt svårare än revisionens. Om det nu vore så, att denne
tjensteman skulle hafva reda på allt möjligt, vore ju dermed onekligen
rätt mycket vunnet, men det kan man icke begära. För öfrigt
behöfver man icke alls hänvända sig till honom. Kevisionen
har sina tjensteman och väljer dertill duglige personer. Kevisionen
kan göra som statsutskottet, och kommer nog att göra det
trots alla förbud, nemligen vända sig direkt till embetsverken för
anskaffande af upplysningar. Vägras detta, kan man gå den stora
vägen. Statsutskottet skulle, jag är viss derom, uti 99 fall af 100
föredraga att genom sina tjensteman gå direkt till embetsverken
framför att anlita den af Kongl. Maj:t förordnade rådgifvaren; och
på det sättet hafva mångfaldiga gånger mycket värdefulla upplysningar
tillförts utskottet.

Skulle nu så vara, att en eller annan gång en enfaldig anmärkning
kommer fram, är väl ej faran så stor. För min del anser
jag detta vara vida mindre betänkligt, än om en rigtig anmärkning
undertryckes.

Jag tillåter mig yrka bifall till detta förslag, som, då det af
regeringen 1885 framlagts och af den accepterats, ej bör kunna
anses gripa in i Kongl. Maj:ts prerogativ.

Herr Fränekel: Då jag förra året likasom innevarande år

varit i tillfälle att inom sammansatta utskottet deltaga i behandlingen
af denna fråga, ber jag att få yttra några ord i frågan. Jag
anser den nemligen vara af den beskaffenhet, att på dess antagande
i båda kamrarne beror, om nu hela instruktionen skall antagas
eller icke.

I afseende på den förste talaren, som yttrade sig mot första
paragrafen, vill ja" nämna, att med den nu föreliggande instruktionen
har jag ej tänkt mig, att man skulle utsträcka Tevisorernas befogenhet
i något afseende, men jag tror ej heller, det vore lyckligt

Onsdagen den 26 April, e. m. 25

att försöka inskränka den befogenhet, som enligt gamla instruktionen
tillkommer dem.

Hvad den föreliggande paragrafen beträffar, så torde herrarne
hafva sig bekant såväl från föregående som sistlidne riksdag samt
från de öfverläggningar, som i afseende på densamma förts inom
sammansatta utskottet, att Andra Kammaren strängt håller på att
denna punkt måtte försvinna, så mycket hellre som Kongl. Maj:t
redan i sitt förslag till 1885 års Riksdag hade strukit den. Jag har
för min dol obetingadt stält mig på den sida, som af ordföranden
i sammansatta utskottet häfdats i hans reservation, att det nemligen
vid hvarje revision måste anses vara en stor fördel att i första hand
få anlita sjelfva hufvudbokföraren för de räkenskaper, som skola
granskas. Men jag hemställer, om ej det målet lika bra kan vinnas
genom den instruktion, som nu föreligger, der i 15 § är förutsatt,
att revisionen eger rätt att tillkalla en statskommissarie just för
detta ändamål, och jag tviflar på, att, med den sammansättning revisionen
haft de sista åren, den skall underlåta att begagna sig af
denna fördel. Ty otvifvelaktigt lemnar denne embetsman särskildt
värdefulla upplysningar och kan förhindra, att en mängd obehöfliga
anmärkningar behöfva göras. Då emellertid detta mål, som sagd!,
lika väl står att vinna genom bestämmelserna i 15 § och då genom
antagande af denna ändring det är möjligt, att en länge efterlängtad
ny gemensam instruktion kan komma till stånd, kan jag ej
finna, att man af andra skäl motsätter sig densamma, än att man
önskar hela instruktionens fall. — Herr Nyström har sagt, att hvarför
skall man på detta sätt åstadkomma att revisorerna fatta förhastade
beslut. Jag kan dock ej förstå, hvilken skilnad som ligger
uti om denne statskommissarie, på sätt förut varit bestämdt, opåkallad
skickas till revisionen af Kongl. Maj:t, hvarifrån Kongl.
Maj:t dock redan afstått, eller om revisionen vid dess första sammanträde
kallar honom till sig för samma ändamål, för upplysningars
erhållande. Jag kan ej finna, att besluten behöfva blifva mer
förhastade i ena än i andra fallet. Man har sagt, att man förhindrar
revisionen att få de upplysningar revisorerna önska, men, jag
upprepar det ännu en gång, den 15 § bereder i detta fall eu lika
onkel som praktisk utväg.

Dertill kommer att enligt gamla instruktionen föreligger eu
formel olägenhet, hvarpå man har hängt upp sig; och det är, att
enligt paragrafens nuvarande lydelse har denne embetsman rätt att
vara närvarande vid revisionens plena. Det kan icke nekas, att
om man verkligen vill anse revisionen såsom en af Riksdagen tillsatt
fullt sjelfständig delegation, så bör den äfven hafva rätt att
vid sina plena få öfverlägga utan vittnen, och då är det också en
oformlighet, att denne tjensteman skall sjelfskrifven vara närvarande.

När nu enligt mitt förmenande antagandet af don nya paragrafen
oförändrad är enda möjligheten att komma till enighet om
hela instruktionen, så tillåter jag mig yrka bifall till densamma
oförändrad.

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

K:* 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

26 Onsdagen den 26 April, e. m.

Herr Bergström: Det synes mig, som man vid afgörandet

af denna tvistefråga bör taga i noggrant skärskådande, i hvad syfte
den ifrågavarande bestämmelsen tillkommit, således om den är i
regeringens eller statsrevisorernas intresse. Man behöfver ju ej
mer än kasta en blick på inledningsorden i bestämmelsen för att
finna, att den tillkommit i regeringens intresse. Det är nemligen
ej ovilkorligen föreskrifvet, att någon af statskontorets ledamöter
skall infinna sig, utan det är endast bestämdt, att när Kongl. Maj:t
förordnar honom, skall han infinna sig för att tillhandagå med upplysningar.
Nu är det ju mycket möjligt, att revisorerna i tidernas
längd blifva så invigda i administrationens hemligheter, att de
kunna hjelpa sig denne ledamot förutan, men det är derför icke
sagdt, att regeringen anser sig böra afstå från denna rätt att hafva
en representant närvarande vid revisorernas sammanträden. Sträfvande!
att taga bort denna bestämmelse ur instruktionen synes mig
just utmärka eller vara ett nytt bevis på, att statsrevisorerna allt
jemt vilja utvidga sin befogenhet och tränga in på eller undantränga
regeringen.

Den framkastade hotelsen, att om denna paragraf ej oförändradt
antages, får man ej någon ny instruktion till stånd, har ingen betydelse.
Man har hittills hulpit sig fram med de särskilda instruktioner,
hvilka nu gälla, och man kan nog fortfarande göra
detta. Om ej Andra Kammaren vill medgifva, att den ifrågavarande
bestämmelsen får inflyta i den nya instruktionen och vi således
få blifva vid de gällande, så är derigenom ingen skada
skedd, och särskild! anser jag denna bestämmelse böra i regeringens
intresse bibehållas.

Man säger, att det ej är så farligt, om en enfaldig anmärkning
framkommer, och det kan det väl ej heller vara; men dels verkar det
nedsättande för revisorernas anseende och dels göres derigenom åtskilliga
embetsverk onödigt besvär; ty det står i instruktioncu, att
anmärkningarna skola kommuniceras med vederbörande, och ej
heller är det väl så angenämt för embetsverken att i afgifna förklaringar
säga revisorerna rakt i ansigte!, att de varit enfaldiga.

Af dessa skäl tror jag, att det är rådligast att bibehålla den
gamla bestämmelsen.

Herr Nyström: Herr Törnebladh har sagt, att den, som icke
varit i statsutskottet, kan icke göra sig en föreställning om betydelsen
af de ärenden, som der förekomma. Jag tror, att han har
fullkomligt rätt. Jag har icke varit der, och jag har den allra
största respekt för detta stora okända. Men jag vågar påstå, att
om det också måste erkännas, att ärendena der äro svårare och
äfven vigtigare — och jag aldrig förnekat detta—, så är dock ärendenas
massa, den stora klumpen större i statsrevisionen, än den är
i statsutskottet, och revisionen har dessutom kortare tid på sig.
Jag förmenar derför, att man har rätt att säga, att, om denne
tjensteman än icke är behöflig i statsutskottet, så kan han dock
vara behöflig i statsrevisionen. Säkert är, att han får flera frågor
i statsrevisionen än på sin tid i statsutskottet, som reder sig på

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 33.

egen hand. Då har man sagt, att han behöfves icke i alla fall, Förslag till
ty man kan fråga de i revisionen anstälde tjenstemännen om råd. instruktion
Jag tycker likväl, att det är bättre att hafva en sådan tjensteman reri som

denne, än att i dylika saker gå och spörja de tjensteman, re- sorer af stats-,
visionen sjelf anstalt. Man har och; sagt, att man kan gå till em- banko- och’
hetsverken sjelfva, men det är ju detta, som herrarne icke vilja ; riksgäldsman
riskerar då för öfrigt att blifva mer eller mindre bestämdt verken.

afvisad, och man förlorar alltid tid och kanske äfven tålamod. Jag 01 s''''
tror derför, att det icke är att tillstyrka, och jag tror mig äfven
veta, att denna utväg icke skulle komma att användas.

Vidare säger herr Törnebladh, att det är bättre, att en enfaldig
anmärkning kommer fram, än att en vigtig anmärkning undertryckes.
Ja, det är gifvet, att enfaldiga anmärkningar komma
fram, i fall man icke får upplysningar, men att vigtiga anmärkningar
skulle undertryckas, kan jag icke begripa. Det ena inträffar,
men icke det andra; det finnes icke någon presumtion för att det
skulle inträffa mera, när en sakkunnig statskommissarie är närvavarande,
än när han icke är det. Med afseende å det af herr
Fränekel framförda argumentet, att man kan kalla till sig en statskommissarie,
och att denne kan göra samma gagn som den af Kongl.

Maj:t förordnade, vill jag fråga: huru kan man föreställa sig, att
en sådan kallelse någonsin skall komma att ega rum? Sjelfva de
förberedelser, som föregått denna motion, visa tydligt nog, att om
någon skulle sätta detta i fråga, så blir det först tvist om, huruvida
han skall kallas eller icke, och utgången blir derför ofta, att han
icke alls blir tillkallad, och derigenom går man miste om de värdefulla
upplysningar, som han kunde meddela. Äfven herr Fränekel
har medgifvit, att statskommissariens närvaro kan förekomma onödiga
och förhastade beslut. Herr Fränekel har erfarenhet; han
har varit statsrevisor, men han ser botemedlet i den kommissarie,
som aldrig kommer, i stället för i den, som nu skall vara tillstädes.

Hvarför skall man med användande af den i 15 § anvisade utvägen
behöfva skaffa sig upplysningar på omvägar, då man kan få dem
direkt mod den allra minsta möjliga omgång? Men så säger man,
att det är icke rigtigt värdigt, att denne statskommissarie sitter
såsom vittne vid revisionens plena. Ja, nog har jag stor respekt för
revisionens plena, men icke tror jag, att de taga någon skada af att
denne tjensteman sitter bredvid revisorerna, och icke heller tror
jag, att hans egenskap af vittne skulle vara i någon mån skadlig,
jag vore nästan böjd att säga: snarare tvärt om.

Herr Bergström påstår, att det är i regeringens intresse, som
denne tjensteman skall vara närvarande. Jag vågar påstå, att
det är såväl i regeringens som i revisionens intresse, och då hans
närvaro sålunda medför alla möjliga fördelar, men ingen olägenhet,
vågar jag yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm: Jag skall ondast bedja att få taga upp ett par
af de anmärkningar, som blifvit gjorda. Den ena var eu antydan
om att detta förslag skulle framkommit på grund af några små
förargelser, som yppat sig inom revisionen. Jag vill påpeka, att

N:o 33.

Onsdagen den 26 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

så icke är fallet, tv detta förslag har framkommit redan 1885,
innan de förargelser, som omtalas, kunde hafva inträffat. Vidare
har det sagts, att statskommissarie^ närvaro är högst nödig och
nyttig. Jag har äfven haft det nöjet att sitta i statsrevisionen,
likasom i statsutskottet, och min erfarenhet från arbetet i revisionen
är, att vi hade platt ingen nytta af statskommissarien, utan
att vi inhemtade upplysningar på samma sätt som i statsutskottet.
Han förekom nästan _ aldrig på afdelningarne, der det egentliga
arbetet egde rum. År det någon särskild statskommissarie, som
är intresserad af att gå der, så kan det vara mycket bra, men vi
sågo honom endast i plenum, och jag vet ej, att han någon enda
gång yttrade sig till protokollet eller ingrep i diskussionen.

Den omtanke som visats för regeringen, har jag all respekt
för, men det är ju på grund af regeringens förslag, som frågan
upptagits om paragrafens borttagande, och jag har åtminstone
rättighet att i det fallet sätta regeringens uttalande på min sida,
då jag icke vet, att den andra sidan har något regeringens uttalande
att åberopa, utan endast — jag vet icke hvad. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr Bergström: Blott några få ord. Mot mitt yttrande, att
denna hostämmelse tillkommit i regeringens intresse, har åberopats,
att 1885 års proposition icke innehöll donna bestämmelse. Men
denna proposition var strängt taget icke en regeringsproposition i
vanlig mening, tv af välvilja nedsatte regeringen en komité för att
sammanarbeta de särskilda för närvarande gällande instruktionerna,
och regeringen tillät sig visserligen icke att göra någon proposition
om instruktioner för Riksdagens revisorer af riksgäldsverket och
riksbanken, utan — jag har nu icke propositionen till hands —
framlade, så vidt jag kan erinra mig, helt enkelt komiténs förslag
till Riksdagens pröfning. Ku öfverräcker till mig don andre talaren
ett exemplar af propositionen. Der står: »Efter det komiterade

fullgjort det dem lemnade uppdrag, vill Kongl. Maj:t, med hänvisande
till bifogade protokoll öfver finansärenden för denna dag,
härmed till Riksdagen öfverlemna de af komiterade med underdånig
skrifvelse den 22 december 1884 till Kongl. Maj:t ingifna,
af motiver åtföljda förslag i ämnet samt, under förutsättning att
Riksdagen antager den till sistlidne års Riksdag den 18 april 1884
aflåtna nådiga propositionen angående ändring i 72 § riksdagsordningen,
föreslå Riksdagen, att i enlighet med komiterades förslag
besluta dels instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, bankooch
riksgäldsverken, dels ock tilläggsstadgande beträffande tiden
för de revisionsförrättningar, hvilka under åren 1885 och 1880 skola
ega rum.» Efter inhemtande häraf får jag rätta min uppgift. Det
var en vanlig proposition. Men den omständigheten, att den regering,
som satt 1885, icke höll på privilegiet för regeringen, bevisar
i och för sig, att detta privilegium icke är värdi att hålla på. Och
skulle den nuvarande regeringen och kommande regeringar vara
af den mening, att något gagn ej finnes af att hafva en ledamot
af statskontoret närvarande vid statsrevisorernas sammanträden, så

Onsdagen den 2G April, e. m.

N:o 33.

underlåter regeringen helt enkelt att utfärda förordnande, och då
blifva revisorerna förskonade från denna förhatliga person. Men
mig synes icke vara skäl att beröfva regeringen den förmån, som
den gällande bestämmelsen innebär. Den må stå der, för att regeringen,
om den finner för sig nyttigt, må kunna begagna sig af
densamma.

Herr Sandberg: Jag har begärt ordet endast för att meddela,
att under de två år, som jag varit medlem af statsrevisionen, fann
jag den ifrågavarande statskommissariens närvaro ofta vara till
synnerligt gagn. Särskildt vill jag nämna, att flere gånger, när
förslag till enfaldiga anmärkningar framkommo, afklipptes de hastigt
genom de upplysningar, som af honom lemnades. Mot herr Tamm
vill jag omtala, att under dessa år, då jag var medlem af revisionen,
infann sig denne statskommissarie ofta vid afdelningarnas sammanträden
och meddelade värdefulla upplysningar. Det var ingalunda
endast vid plena, som han instälde sig.

Jag vrkar bifall till herr Bergströms förslag.

Herr Alin: Jemte det jag ber att få instämma i hvad herr
Bergström i senare delen af sitt anförande yttrat, ber jag att med
anledning af hvad herr Fränekel nämnt derom, att 15 § i förslaget
till instruktion skulle utgöra något slags ersättning för det, som
utskottet föreslagit att med nu gällande § 5 utesluta, få påpeka,
att detta så mycket mindre kan vara förhållandet, som, om man
jemför ifrågavarande bestämmelser med hvarandra, man finner, att
15 § innehåller rätt för statsrevisorerna att begära upplysningar, men
5 § åter riitt för Kongl. Maj:t att gifva förordnande åt statskommissarie
att infinna sig vid revisorernas sammanträden med rättighet
för statskommissarien att meddela upplysningar. Saken framgår
med så mycket mera tydlighet deraf, att ifrågavarande 15 § redan
finnes i den nuvarande instruktionen, der äfven den paragraf finnes,
som nu är föreslagen att uteslutas, i det att denna 15 § just innehåller
detsamma som första punkten i nuvarande 4

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för eu stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna, att beträffande
föreliggande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, af herr Bergström, att paragrafen skulle godkännas
med tillägg af ett tredje stycke med enahanda lydelse som
§ 5 i nu gällande instruktion för Riksdagens revisorer i hvad som
rörer deras befattning med statsverket.

Sedermera gjorde herr vice talmannen proposition jomlikt
nämnda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till herr Bergströms yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Törnebladh begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 20 April, e. m.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Den, som godkänner § 5 i det af sammansatta stats- och bankoutskottet
i dess utlåtande n:o 5 tillstyrkta förslag till instruktion
för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes berörda paragraf med tillägg af ett
tredje stycke med enahanda lydelse som § 5 i nu gällande instruktion
för Riksdagens revisorer i hvad som rörer deras befattning
med statsverket.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja - 23;

Nej - 46.

§§ 6 och 7.

Godkändes.

§ 8-

Herr Bergström: På förut anförda skäl yrkar jag, att i denna
8 § såsom ett tredje stycke in sättes följande: »Om revisorerna

besluta besök hos eller resa till sådant utom hufvudstaden beläget
verk eller inrättning, som bör till statsverket, böra revisorerna bos
statsministern eller, om denne är tjenstledig, statsrådets äldste i
tjenst varande ledamot före resans anträdande härom göra anmälan.»

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna paragrafen under
öfverläggningen endast blifvit yrkadt, af herr Bergström, att paragrafen
skulle godkännas med tillägg af ett tredje stycke, så lydande:
»Om revisorerna besluta besök hos eller resa till sådant utom
hufvudstaden beläget verk eller inrättning, som hör till statsverket,
böra revisorerna bos statsministern eller, om denne är tjenstledig,
statsrådets äldste i tjenst varande ledamot före resans anträdande
härom göra anmälan.»

Derefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i enlighet med utskottets förslag och vidare på bifall till
nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

§§ 9-It.

Godkändes.

Onsdagen den 2G April, e. m.

N:o S3.

§ 12.

Herr Alin: I enlighet med hvad jag förut nämnt i fråga om
denna paragraf får jag, då, enligt hvad i motiveringen till bestämmelsen
framhålles, utskottet med det förslag till formulering, som
utskottet lemnat, afsett att uttrycka endast hvad utskottet ansett,
att den nu gällande lydelsen afser att uttrycka, men tydligt är,
att den nu föreslagna lydelsen innefattar eu utvidgning af revisorernas
befogenhet, hemställa, att i stället för mom. a) måtte insättas
första momentet i 1 § af nu gällande instruktion — med
uteslutande af ett uttryck, som, enligt hvad förut blifvit nämndt,
innefattar en pleonasm, — så att momentet skulle erhålla följande
lydelse: »a) de för år afslutade, af föregående revisorer icke granskade
räkenskaper öfver alla medel, ordinarie eller extra ordinarie,
som genom allmänna bidrag tillkommit eller genom traktater med
främmande magter riket tilltlutit».

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder endast yrkats, af herr Alin, att nu förevarande paragraf
skulle godkännas med den ändring, att mom. a) erhölle följande
lydelse: sa) de för är afslutade, af föregående revisorer icke granskade
räkenskaper öfver alla medel, ordinarie eller extra ordinarie,
som genom allmänna bidrag tillkommit eller genom traktater med
främmande magter riket tillflutit».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
utan ändring och vidare på bifall till herr Alins berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

§§ 13-15.

Godkändes.

§ 16.

Herr A lin: Med åberopande af hvad förut med afseende å

denna paragraf blifvit anfördt, ber jag att få hemställa, att kammaren
måtte besluta, att i stället för hvad som följer efter första
stycket eller orden: »I denna berättelse skall äfven anmälas: a)
om revisorerna finna något af Riksdagen faststäldt anslag vara
öfverskridet eller draget till annat ändamål än det af Riksdagen
föreskrifna; b) hvad i öfrigt är att erinra vid statsförvaltningen;
och c) om, sedan revisorerna begärt Konungens befallning till embetsman
eller styrelse att gå revisorerna till hända med begärd
upplysning, sådan befallning icke blifvit meddelad, eller om revisorerna
anse någon sin rättighet såsom Riksdagens ombud på annat
sätt vara för nära trädd» måtte sättas det stycke, som innebålles
i andra momentet af 7 § i nu gällande instruktion för revisorerna
af statsverket eller följande: »Finna revisorerna något af Riksdagen
faststäldt anslag vara öfverskridet eller draget till annat

N:o 33.

Förslag till
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

32 Onsdagen den 26 April, e. m.

ändamål än det af Riksdagen föreskrift^ eller ock något i öfrigt
vid förvaltningen att erinra, eller är sådan upplysning eller handling,
den revisorerna, om ock den icke afser revisionsåret, likväl
uttryckligen förklarat sin önskan att erhålla, vederbörlig begäran
oaktadt, icke vorden dem meddelad, eller förmena revisorerna på
annat sätt sin rättighet såsom Riksdagens ombud för nära trädd,
så skola de sådant allt i samma berättelse anmärka och fullständigt
utlåtande i ämnet afgifva».

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på den nu föredragna paragrafen
under ofverläggningen endast blifvit yrkadt, af herr Alin, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att sista stycket, börjande
med orden »I denna berättelse» och slutande med orden
»för nära trädd» utbyttes mot ett .stadgande af samma lydelse som
det, hvilket innefattas i § 7 mom. 2 af nu gällande instruktion
för Riksdagens revisorer i hvad som rörer deras befattning med
statsverket.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
med den lydelse, utskottet föreslagit, och vidare på bifall
till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

§§ 17—27, öfver skrifterna och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i mom. a) gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragning
af instruktionsförslagets särskilda delar.

Mom. b).

Herr Alin: Med hänsyn till det beslut, som kammaren förut
fattat, hemställer jag, att orden »vid bifall till utskottets hemställan
under mom. a)» måtte utbytas mot orden »vid antagande, med
anledning af den i ämnet väckta motionen, af instruktion för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken».

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande moment under ofverläggningen endast
yrkats, af herr Alin, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, att orden »vid bifall till utskottets hemställan under
mom. a)» utbyttes mot orden »vid antagande, med anledning af
den i ämnet väckta motionen, af instruktion för Riksdagens revisorer
af stats-, banko- och riksgäldsverken».

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i oförändradt skick och vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

Onsdagen den 26 April, e. m.

N:o 33.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 58, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om stiftsstyrelse, än äfven väckta motioner i
ämnet;

n:o 59, i anledning af väckta motioner angående utarbetande
af en arrendelag;

n:o 60, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseskatteräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats; och

n:o 61, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
i fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall
m. m.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.47 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1893. N:o 33.

N:o 33.

Fredagen den 23 April.

Fredagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 73, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående inlösen af professoren C. Gr.
Brunii anteckningar om och teckningar af äldre svenska byggnader
m. m.;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 7, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition angående delning af Hernösands stift än äfven
en i ämnet väckt motion; och

bevillningsutskottets memorial n:o 23, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af utskottets betänkande
n:o 18 angående allmänna bevillningen.

'' Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet

trotokollsutdrag, n:o 260, med delgifning af nämnda kammares
eslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24, i anledning
af herr C. M. Ekströms motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i förordningen angående expeditionslösen,
åsyftande rättighet för part att tidigare bekomma expedition, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Föredrogs, men bordlädes
konstitutionsutskottets den 26 i
n:o 29.

1 nyo på flere ledamöters begäran
denna månad bordlagda utlåtande

Fredagen den 28 April.

N:o 33.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets nedannämnda,
den 26 innevarande april bordlagda memorial:

n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af pensionsförhållandena
vid intendenturcorpsen, och

n:o 70, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts propositioner dels angående vissa ändringar i organisationen
af Karlskrona artillericorps m. m., dels ock med förändrad
stat för flottans sjömanscorps.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 26 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen:
statsutskottets utlåtanden n:is 71 och 72, bevillningsutskottets
betänkande n:o 22, lagutskottets utlåtanden n:is 58—61 samt Första
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag

dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 42, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde bufvudtitel;

n:o 64, angående eftergift af lösesumman för vissa hemmansräntor,
som i anledning af upphörande af rättsförhållandet .mellan
kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras;

n:o 65, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1891;

n:o 66, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden;

n:o 68, angående anvisande af model till odlingslånefonden; och

n:o 69, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; dels

till Riksdagens skrifvelse, n:o 67, till fullmägtige i riksgäldskontoret,
angående vissa i Riksdagens år 1892 församlade
revisorers berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning förekommande frågor.

N:o 33.

Fredagen den 28 April.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr JBergius under
tio dagar från den 4 nästkommande maj.

Justerades ett protokollsutdrag för den 26 i denna månad och
tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde, äfvensom att
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 6 skulle på
nämnda lista sättas först bland två gånger bordlagda ärenden.

Kammaren åtskildes kl. 2.4? e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckman, 1803.