RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 22 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 15 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
måndagen den 1 nästinstundande maj öfver de voteringspropositioner
för sådana omröstningar, som dessförinnan blifvit af båda kamrarne
godkända.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 23, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren; och

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsordningens
stadganden i afseende å ledamöternas af Första Kammaren
valbarhet m. m.;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt fråga om antagande af ny instruktion för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
arfvode åt sekreteraren hos utskottet; och

bankoutskottets memorial n:o 11, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån och
om ändrad lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken.

Första Kammarens Prot. 1893. N:o 30.

N:o 30. 2 Lördagen den 22 April, f. m.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 15 och 18 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 18, angående allmänna bevillningen.

Friherre Barnekow: Jag anhåller, att detta betänkande måtte

få föredragas punktvis, dock så att vid första punkten hvarje moment
föredrages särskildt för sig, och att proposition framställes särskildt
på hvarje moment.

Friherre von Kraemer: Jag instämmer uti den föregående

talarens förslag men vill tillika uttala den önskan, att äfven diskussionen
inskränkes till hvarje föredragen littera under första punkten.
Ty jag hemställer till herrarna, huru det skall kunna blifva någon
egentlig reda i uppfattningen, om t. ex. den förste talaren talar om
det i mom. a) förekommande förtydligandet af nu gällande bevillningsförordning;
den andre om inkomstegares skyldighet till sjelfdeklaratiou;
den tredje om t. ex. skyldighet för aktieegare att betala
bevillning, oaktadt bolaget redan fått betala; och slutligen ytterligare
en talare kanske talar om tillämpning af sjelfdeklaration äfven för
fastighet! Jag tror att mitt förslag skulle leda till ordning och reda
samt att ärendenas hastigare afgörande skulle vinnas, om diskussionen
hålles inom gränserna för hvarje särskildt moment, hvarigenom såväl
talare som åhörare böra kunna komma till en hastigare och bestämdare
uppfattning i afseende på betänkandets olika delar.

Jag saknar befogenhet att framställa något yrkande om en sådan
inskränkning af yttranderätten, men jag har velat uttala detta endast
såsom en opportunitetsfråga.

Sedan öfverläggningen rörande sättet för föredragningen af
nu förevarande betänkande förklarats härmed slutad, beslöt kammaren
på gjord proposition, att detsamma skulle punktvis föredragas och
1 punkten sålunda, att först dess särskilda moment, hvart för sig,
företoges och gjordes till föremål för proposition och derefter ingressen
förekomme till afgörande.

1 punkten.

Mom. a.)

Friherre von Kraemer: Som jag nyss yttrat, innehåller denna

punkt l:o) så många disparata, jag hade så när sagt desperata ämnen,
att jag för min del skall, jemlikt den uppdelning jag nyss vågat
föreslå, blott hålla mig nu till mom. a). Jag ber då att få säga, att
jag helt och hållet instämmer i det slut, hvartill bevillningsutskottet
kommit i detta moment, nemligen en anhållan att Kongl. Maj:t ville
uti en blifvande bevillningsförordning intaga ett förtydligande stadgande
uerom, att bevillning för jordbruksfastighet tillika omfattar
bevillning för derå nedlagdt kapital och arbete. Det vore dessutom
icke något annat än ett tydligare uttryckande af hvad som redan är,
såsom bekant, allmän praxis. Första punkten af 8 § 2:o litt. d i nu
gällande bevillningsförordning lyder så: »för all annan ej särskildt

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

N:o so.

Lördagen den 22 April, f. m.

omförmäld inkomst», men så tillägges det: »som icke är genom fastighetsbevillning
beskattad». På grund häraf beskattas, såsom bekant, ej
arrendatorers inkomst af fastighet, med undantag af kronoarrendatorers.
Det vore alltså blott ett förtydligande af hvad som redan gäller
och bör gälla.

Då jag sålunda kan helt och hållet instämma i det slut, hvartill
utskottet kommit i momentet a), är jag ej lika lycklig i afseende på den
förutskickade motiveringen. Det är en ganska farlig, om ock skicklig,
taktik att sluta med en oskyldig och fullt rigtig kläm, men förutskicka
en motivering, i hvilken åtskilliga vågade satser uttalas.
Det. händer då så lätt, att för att få bifall till klämmen låter man
motiveringen följa med utan anmärkning, och sedan citeras dessa
motiv i framtiden såsom Riksdagens beslut. Så gick det till vid
den urtima riksdagen vid behandlingen af särskilda utskottets betänkande
angående Kongl. Maj:ts proposition n:o 4, der man helt och
hållet instämde i slutet, och lät motiveringen passera, i hvilken
anfördes Kongl. Maj:ts yttrande till statsrådsprotokollet, i hvilket
yttrande omförmäles 1880 års olycksaliga skatteregleringskomités
teori om, att fastighetsbevillningen blott är så att säga en afgift för
rätten att ega fastighet och att inkomsten af rörelsen är obeskattad.
Jag betviflar, att rätt många af dem, som då voro med om särskilda
utskottets slutpunkt tänkte sig, att utskottets motivering i sin helhet
sedermera skulle framhållas såsom ett Riksdagens beslut.

Om jag således till min ledsnad nödgas att något kriticera motiveringen
till moment a), i hvars kläm jag, som sagdt, instämmer,
vill jag börja med de försök, som utskottet anställer på sid. 9 och ett
par andra ställen, att förtolka 1859 års komités yttrande angående bevillning
af fastighet. Visserligen citeras mycket rigtigt på sid. 8 bevillningskomiténs
af 1859 yttrande, men sedan säger utskottet: »af de
uttryckssätt, komitén i sin ofvan återgifna motivering användt, kan
man visserligen förledas att tro, det komitén velat i fastighetsbevillningen
se en art af inkomstskatt». Ja, det kan man tryggt låta förleda
sig till! Helt säkert hade 1859 års komiterade ingen aning om
den lära utskottet uppställer eller att afkastning är ett, inkomst ett
annat, och att nu utgående bevillning af jordbruksfastighet utgår
efter »afkastning», under det att den bevillning, som utgår af kapital
eller arbete, utgår efter »inkomst». Att uppställa en sådan lära, dertill
har ju utskottet haft full rätt, men att påstå att 1859 års komité
så uppfattat saken, det håller ej streck.

Jag skall bedja få läsa upp t. ex. det, efter 1859 års komité, af
utskottet sjelf citerade lilla stycket, som står på utlåtandets sid. 8,
tredje stycket nedifrån: »Men i anseende dertill, att de fleste fastig hetsegare

icke begagna sådan bokföring, att deras behållna afkomst ens
af dem sjelfve med säkerhet kan beräknas, antaga komiterade, likasom
hittills skett, behållna aflcomsten i allmänhet vara fyra procent
af det uppskattade verkliga eller gångbara värdet. När således en
fastighet anses vara värd t. ex. 1,000 riksdaler, antages den beskattbara
årliga inkomsten å fyra procent vara 40 riksdaler, hvarå bevillningen
ä en procent utgör 40 öre.» Det är väl alldeles tydligt att
1859 års komité der nyttjat orden »afkomst», »behållen afkomst» och

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

N:o 30. 4 Lördagen den 22 April, f. m.

Angående »inkomst» såsom alldeles synonyma begrepp och endast för variatiobevillning
nens skull användt de tre olika uttrycken. Utskottet, som för sin
bruksfastig- nya teori deremot konstladt skiljer emellan afkomst och inkomst,
het m. m. omförmäler på ett föregående ställe, sid. 7, att, såsom utskottet
(Forts.) uttrycker sig, »fastighetsbevillningen är hvad finansvetenskapen kallar
en »objektskatt» eller »afkastningsskatt», medan deremot bevillningen
för inkomst af kapital och arbete utgör hvad samma vetenskap
benämner en »subjektskatt» eller närmare bestämdt en »inkomstskatt».

Det sätt, hvarpå orden subjekt och objekt der nyttjas, är åtminstone
ej öfverensstämmande med det grammatikaliska begreppet
om dessa ords betydelse. Om staten beskattar en fastighet, då är
fastigheten objekt, och om staten beskattar en inkomst af kapital och
arbete, då är jemväl inkomsten objekt och ingalunda subjekt. Det är
ju dock möjligt, att någon utländsk författare i finansvetenskapen på
detta origtiga sätt användt dessa uttryck, men då utskottet med
citationstecken anför »afkastningsskatt» och »inkomstskatt» såsom olika
begrepp, är jag nyfiken erfara hos hvilken svensk finansförfattare
detta återfinnes, eller med andra ord, huruvida utskottets citationstecken
der varit berättigade eller icke. — Slutligen skall jag bedja
att få appellera till en auktoritet, som i språkliga mål icke torde
underkännas, nemligen svenska akademien. I dess ordlista förekommer
på sid. 3 »Afkasta» förklaradt genom »gifva i inkomst», och
till yttermera visso finner man på samma sida »Afkomst» förklaradt
genom »afkastning, inkomst». Svenska akademien har alltså ansett
dessa ord fullständigt synonyma, och är äfven jag fortfarande af
denna åsigt!

Att fastighetsskatten leder sitt ursprung från en beräkning af
inkomsten af jorden, kan väl i allt fall knappt af någon på allvar
bestridas, då 1859 års komité — jag upprepar det — uttryckligen
säger: »När således en fastighet anses vara värd t. ex. 1,000 riksdaler,
antages den beskattbara årliga inkomsten å fyra procent vara 40
riksdaler, hvarå bevillningen ä en procent utgör 40 öre.» — Deremot
är det naturligtvis, på sätt jag tagit mig friheten framhålla i min motion,
den skilnad emellan bevillning af inkomst af jordbruksfastighet och
bevillning af inkomst af kapital och arbete, att de senare skulle afse
den verkliga inkomsten, medan den förra åter afser den antagna.
Men jag hemställer, huruvida detta i praktiken håller streck. Huru
går det nemligen till i bevillningsberedningarne? Har man verkligen
så säkert reda på, huru mycket t. ex. en handelsrörelse lemnar i inkomst?
År ej den siffra, som man lägger till grund för bevillningen,
till stor del antagen?

Jag skulle visst ej hafva inlåtit mig på dessa teoretiska förhållanden,
om jag ej trodde, att den kriga föreställningen, att jordegaren
ej betalar inkomstskatt, hade en stor praktisk betydelse.
Denna origtiga föreställning nyttjas nemligen såsom agitationsmedel
att reta upp den ena klassen af skattegifvare mot den andra. Så
gjordes t. ex. af en utaf Andra Kammarens ledamöter, herr Bokström,
i hans reservation vid urtima riksdagen till särskilda utskottets betänkande
n:o 7. Uti statsrådsprotokollet till Kongl. Maj:ts proposi -

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

tion n:o 4 till urtima Riksdagen omförmäles nemligen, med ett slags,
så att säga, teoretiskt gillande, en föregående departementschefs år
1883 afgifna yttrande, att, om jorden åsattes, såsom redan då var
föreslaget, bevillning af 6 öre för 100 kronors taxeringsvärde, 5 öre
borde anses vara fastighetsbevillning och 1 öre bevillning för den
inkomst, som genom jordbruksrörelsen förvärfvades. — Den nämnde
reservanten tog fasta på detta yttrande och räknade dermed ut, att hela
vårt svenska jordbruk betalar i inkomstbevillning blott 220,000 kronor.
Samma påstående med samma siffra, upprepas i år i bevillningsutskottets
betänkande, uti en reservation af herr Fredholm. — Jag
hemställer, om ej detta är ett farligt och mycket verksamt sätt att
reta den ena klassen skattdragare mot den andra.

Saken är dock den, att det icke behöfves att på ett så konstladt
sätt förklara, huru det kom sig, att jordbruket fick det sjette öret som
påökning. Den egentliga orsaken är icke någon teoretisk, att 5 öre
skulle utgöra fastighetsskatten och att det lades till 1 öre för inkomsten,
utan orsaken är en mycket simplare, som utförligt andrages i
Kongl. Maj:ts yttrande 1892, och äfven finnes antydt i det nämnda
statsrådsprotokollet till propositionen n:o 4 vid urtima riksdagen;
ty alldeles strax efter hvad som bevillningsutskottet här citerat af
förenämnda yttrande förekommer följande stycke: »Under förutsätt ning

af bifall till mitt sålunda framstälda förslag om jordbruksfastighetsbevillningens
förhöjning till 6 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet, erfordras naturligtvis för bibehållande af
den inbördes proportion, hvari jordbruksfastighet och annan fastighet
för närvarande deltaga i den kommunala beskattningen å landet,
vissa förändringar i bestämmelserna rörande denna beskattning.
De sålunda erforderliga förändringarna äro emellertid icke af synnerligen
ingripande beskaffenhet. Sedan nemligen för jordbruksfastighet
och jordbruksrörelse» (tillsammans) »kommer att erläggas jemnt dubbelt
så hög bevillning som för närvarande, bortfaller det hittills förefintliga
behofvet af en högre fyrktalssättning för jordbruksfastighet; och
antagandet af den lika fyrktalssättningen för alla skatteföremål låter
dessa följaktligen fortfarande deltaga i kommunalbeskattningen i alldeles
samma proportion som hittills.»

Deruti ligger det! Det var derför som jordbruksfastighetsbevillningen
måste sättas till 6 öre och icke kunde stanna vid 5 öre. Det
är ju alldeles tydligt. En fastighet som förut var uppskattad till 1,000
kronor betalade då 30 öres bevillning och påfördes en fyrk för hvarje
5 öre, eller tillsammans 6 fyrkar. När bevillningen nu höjdes till 6
öre för hvarje 100 kronors taxeringsvärde, eller 60 öre för 1,000
kronor, men det skulle påföras en fyrk för hvarje 10 öre, blef förhållandet
oförändradt. Fastigheten fick 6 fyrkar som förut. Deruti
ligger hela orsaken och ej i den konstiga teorien, att jordegaren icke
betalar någon bevillning för inkomst af rörelsen.

Jag hemställer till herrarna, huruvida, på sätt äfven herr Danielsson
i sin motion framhåller, jorden kan gifva någon afkastning utan
att derå användes något kapital och arbete. Derför säges också i
instruktionen med rätta, att med hänsyn till taxering af jordbruksfastighet
skall dervid ej tagas i beräkning derå nedlagdt kapital och

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

N:o SO.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

arbete. Dessa antagas der med rätta såsom nödvändiga faktorer för
att få någon som helst afkastning eller inkomst. På samma sätt med
hus, som behöfvas för jordbruket, ladugårdar, magasin o. s. v., de
skola icke tagas upp vid bestämmandet af jordbruksegendomens
taxeringsvärde, ty de äro nödvändiga förutsättningar för att ett jordbruk
skall kunna skötas.

Det är orätt att jemföra jordbruksrörelsen med en rörelse, drifven
inom en stadsfastighet. Man säger, att här betalas dels bevillning för
fastigheten med 5 öre per 100 kronor och dels för inkomsten af t. ex.
fabriksrörelse. Detta är dock två olika saker, som icke alls hafva
med hvarandra att göra, och den fabriksnäring, som der drifves, begagnar
ej väggar och golf såsom materiel för sin handtering, utan
materielen der är de maskiner, som i sagda fabriksrörelse användas.
Vid jordbruket är jorden ej att jemföra med, vid den nämnda väfverirörelsen,
huset, hvari rörelsen drifves. Utan jord kan ej någon
jordbruksnäring drifvas. Jorden står alltså i samma förhållande till
jordbruksrörelsen, som uti ett väfveri väfstolar och maskiner stå till
väfverirörelsen. Jorden är sjelfva den maskin, hvarmed näringen utöfvas,
och ej det, så att säga, omhölje, hvari den drifves, liksom
huset i staden är till väfverirörelsen i detsamma.

Jag skall ej längre uppehålla kammaren, änskönt mycket kunde
vara att tillägga i afseende på dessa teorier. Men mitt syfte är dock
icke att framställa sådana, mitt syfte är ett rent praktiskt, nemligen
att den förvillelse måtte skingras, att jordbruket icke nu erlägger
någon inkomstbevillning, då det deremot betalar en mycket drygare sådan
än andra skatteobjekt, samt att förekomma att den uppfattningen
fortfarande får vara ett medel för agitation. En helt annan sak
är, om man vill säga rent ut: »Vi vilja hafva penningar. Visserligen
betalar jordbruket redan inkomstbevillning af sex öre för 100 kronors
taxeringsvärde, men det fråga vi ej efter; vi vilja derförutom hafva en
bevillning för egandet af fastigheten för att sålunda få in mera penningar.
»

Sedan jag nu framstält dessa anmärkningar mot utskottets nya
teorier angående skilnad emellan afkomst och inkomst och mot förvillelsen,
att jorden ej nu betalar inkomstbevillning, upprepar jag, att
jag helt och hållet tillstyrker bifall till utskottets förslag i a.)

Då jag kanske icke kommer att yttra mig i de följande momenten,
då jag redan så länge upptagit kammarens tid och tålamod,
vill jag slutligen i någon liten mån aflägsna mig från det jag sjelf
uppstälde såsom regel, att uteslutande hålla mig till momentet a),
genom att blott kortligen tillkännagifva, att mot de återstående
momenten b) till och med f) har jag mycket att invända och har
alldeles ej något emot, att de afslås.

Grefve Wachmcister: Då man vill beskatta jordbruksnäringen,

kan man gå till väga på två sätt. Man kan nemligen till föremål
för skatten välja antingen fastighetens afkastning eller fastighetsegarens
inkomst. I det förra fallet söker man utröna, hvilken afkastning
fastigheten med afseende på sin beskaffenhet bör kunna under normala
förhållanden lemna. I detta fall har man intet med fastighets -

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

egarens person att skaffa. Om han är skuldsatt eller ej, om han
eljes befinner sig i ömmande förhållanden eller ej, är här en likgiltig
sak, som ej har något med fastighetens afkastningsförmåga att göra.
Likaså är det likgiltigt, om jordegaren har någon inkomst af jordbruket
eller ej. Missväxt kan hafva inträffat eller han kan hafva skött sitt
jordbruk så, att det ej lemnat någon inkomst. Detta är som sagdt
likgiltigt. Hvad man efterforskar är ej, om jordegaren har någon
inkomst, utan hvilken afkastning fastigheten såsom sådan bör kunna
med förståndig skötsel lemna. Sedan detta utrönts, har man vunnit
sitt mål. Helt annat blir tillvägagåendet, då man tillämpar inkomstbeskattningen
på jordbruksnäringen. Det gäller då att utröna, hvilken
inkomst jordegaren verkligen haft. Har han icke haft någon inkomst,
går han fri från skatt; är han skuldsatt, får han afdrag för räntan å
de skulder, han måst ikläda sig för att kunna drifva sitt jordbruk.
Uppgår ej lians inkomst till ett visst belopp, åtnjuter han skattefrihet
eller får han viss lindring i bevillningen. Fastighetsbeskattning
och inkomstbeskattning äro således två helt olika saker. De representera
olika system för beskattningen. Af den korta karakteristik
jag nu lemnat af dessa båda skatter torde framgå, att fastighetsbevillningen
hos oss, långt ifrån att vara en inkomstskatt, fastmera är en
verkligen typisk fastighetsskatt, som blott i det afseende! skiljer sig
från de fastighetsskatter, som brukas i andra land, att fastighetsvärdet
hos oss är oftare underkastadt revision. Det är alltför möjligt,
att 1859 års bevillningskomité, då den sönderdelade allmänna bevillningen
i fastighetsbevillning och inkomstbevillning, dermed endast
trodde sig i fastighetsbevillningen hafva funnit en annan form för beskattningen
af den inkomst, som härflyter af jordbruksnäringen, eller
åtminstone att den ej gjorde fullt klart för sig, hvilken grundväsentlig
skilnad det blef mellan dessa båda bevillningar. Men säkert är,
att fastighetsbevillningen, sådan den blef, blef en fastighetsskatt. Fn
skatt, som ej utgår i förhållande till den skattskyldiges verkliga inkomst,
är icke en inkomstskatt, och kan icke blifva det, äfven om,
såsom den föregående talaren önskar, den kallas så i lagen.

Men ingalunda kan jag såsom samme ärade talare se en social
fara deri, att den uppfattningen gör sig gällande, att fastighetsbevillningen
ej är en inkomstskatt. En sådan fara skulle deremot kunna
förefinnas, om den föreställningen vunne insteg, att jordbruksnäringen
vore otillräckligt beskattad. Nu är det ett faktum, att den särskilda
formen för jordbruksnäringens beskattning stundom gifvit upphof
till den föreställningen, att jordbruksnäringen är otillräckligt beskattad.
Jag skyndar att tillägga, att denna föreställning verkligen egde
grund för sig, så länge det i jordbruksnäringen nedlagda driftkapital
och arbete voro fria från beskattning; men vissa tecken gifva vid
handen, att äfven sedan dessa skattcföremål indragits under beskattningen
genom hvad jag för korthetens skull vill kalla »det sjette
öret», fortlefver sagda föreställning och gifver sig uttryck i yrkandet
på, att jordbruksnäringen bör underkastas inkomstbevillning likasom
andra näringar. Detta yrkande kan innebära tre olika saker. Det
kan innebära, antingen att fastighetsbevillningen bör afskaffas och ersättas
med inkomstbevillning, i hvilket fall man skulle få en allmän

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

N:o 30. 8 Lördagen den 22 April, f. ra.

Angående inkomstskatt, eller att jemsides med fastighetsbevillningen eller fastigbevillning
hetsskatt i någon annan form skulle införas inkomstbevillning för
bruksfastia- jordbruksnäringen, då man skulle få en tvåfaldig beskattning af denna
het m. m. näring, eller slutligen, och det torde vara hvad man i allmänhet åsyf(Forts.
) tar, att fastighetsbevillningen skulle kombineras med en inkomstbevillning,
så att man först söker utröna, hvilken inkomst jordbruket i
dess helhet lemnat, och från den sålunda vunna summan drager 5
eller någon annan procent af taxeringsvärdet samt påför återstoden
inkomstbevillning. De båda förstnämnda tankarne, d. v. s. fastighetsbevillningens
utbytande mot inkomstbevillning och en tvåfaldig beskattning
af jordbruksnäringen, kunna under vissa förutsättningar
hafva sina skäl för sig. Men deremot måste jag bestämdt bestrida,
att en kombinering af fastighetsbevillning och inkomstbevillning är
möjlig. Först vill jag deremot anmärka, att, då man uppskattat inkomsten
af jordbruket i dess helhet, har man — under förutsättning
att en sådan uppskattning är möjlig, och derförutan bör den väl icke
påbjudas — redan vunnit sitt mål. Jordbruksnäringen är ju då i
beskattningshänseende likstäld med andra näringar. Hvarför skall
man sedan vidtaga ytterligare operationer med afdrag af vissa procent
af taxeringsvärdet o. s. v.? Jo, säger man, derför att i annat fall är
det antagligt, att behållningen af inkomstbevillningen å jordbruket
kommer att sjunka ned till ännu lägre belopp än den nuvarande
fastighetsbevillningen. Derför är det nödvändigt att„ fastställa ett
visst minimum, motsvarande fastighetsbevillningen. Äfven om ett
sådant minimum egde sitt principiella berättigande, hvilket jag vågar
bestrida, så är det ej görligt att verkställa eu jemförelse mellan jordbruksfastighetens
afkastningsförmåga och jordegarens inkomst. Dessa
båda begrepp äro nemligen inkommensurabla storheter. Oaktadt den
definition på afkastning, som den föregående talaren citerat ur svenska
akademiens ordlista, måste jag vidhålla, att inkomst och afkastning
äro två olika begrepp. Inkomst är ett begrepp, som hänför sig till
en person, och afkastning ett begrepp som hänför sig till en sak.
Man förbiser, att här är fråga om två helt och hållet olika system,
nemligen den personella beskattningen och den reella. De kunna
användas jemsides med hvarandra, men icke inom ramen af en och
samma skatt. Förutsatt nu, att fastighetsbeskattningen eller rättare
sagdt skatten på afkastningen af jordbruksnäringen är så anordnad,
att den träffar jemväl afkastningen af det driftkapital och arbete, som
nedlagts i sagda näring, så täcka båda skatterna, fastighetsbevillningen
och inkomstbevillningen, samma område. Man får stundom höra
siffror anföras — såsom t. ex. i en reservation till detta betänkande
— som skulle bevisa, att skattebeloppet för jordbruksnäringen är för
lågt i jemförelse med det skattebidrag, andra näringar lemna. Jag
tror, att det i detta hänseende är nästan omöjligt att anställa en
jemförelse mellan två så olika skatter som fastighetsbevillning och
inkomstbevillning. Men jag tror, att man kan säga, att en skattesats,
som grundar sig på antagandet, att jordbruksnäringen lemna!''
en afkastning, motsvarande 6 °/0 på taxeringsvärdet, ej är för låg.
Om de anförda siffrorna skulle bevisa något, vore det ej något annat
än det, att fastighetstaxeringen är för låg och bör höjas.

N:o SO.

Lördagen den 22 April, f. m.

En annan sak vore, om man ville utbyta fastighetsbevillningen
mot inkomstbevillning och således införa en allmän inkomstskatt.
Tanken härpå plägar afvisas med ett medlidsamt smålöje såsom omöjlig
att genomföra, särskildt med afseende på den hos oss långt drifna
jordstyckningen. Säkert är att den blefve svår att genomföra och
skulle medföra stora förändringar på många områden, t. ex. i fråga
om grunderna för den politiska valrätten och valbarheten m. m.
Men då utan fastighetsbevillningens utbytande mot inkomstbevillning
allmän inkomstskatt ej kan komma till stånd och en rationel anordning
af den direkta beskattningen enligt min öfvertygelse ej är möjlig
utan en allmän inkomstskatt, torde, med afseende på den ökade
betydelse, som den direkta beskattningen helt säkert kommer att få
i vårt skattesystem, det ej vara förmätet att förutsäga, att fastighetsbevillningen
en gång, låt vara i en mer eller mindre aflägsen framtid
kommer att utbytas mot inkomstbevillning.

Sedan på detta sätt fastighetsbevillningen blifvit utbytt mot inkomstbevillning,
kan fråga uppstå, huruvida ej derutöfver en särskild
beskattning af fastigheten såsom sådan bör införas. Denna fråga
sammanfaller med frågan om det berättigade i en högre beskattning
af kapitalet, en fråga, som säkerligen måste jakande besvaras. Det
skulle föra mig för långt, om jag nu ville inlåta mig på de olika
utvägar, som i detta afseende kunna anlitas, och jag vill derför blott
uttala såsom min åsigt, att hvilken utväg man än anlitar, det fasta
och det rörliga kapitalet i detta afseende böra ställas lika, ty enligt
min mening är i det moderna samhället en högre beskattning enbart
af det fasta kapitalet oberättigad — då det nemligen är fråga om
skatten till staten och icke om kommunalbeskattningen, med hvilken
förhållandet är olika. Jag sade: i det moderna samhället, ty i detta
samhälle är besittningen af jord icke ett privilegium, för hvars åtnjutande
en särskild godtgörelse bör erläggas till staten såsom till
en feodalherre, och om också jorden till sin natur är fast kapital,
vittnar dock den dagliga erfarenheten, att detta kapital i sina egares
händer är i vår tid fullt ut lika rörligt som det i egentlig mening
s. k. rörliga kapitalet.

Med dessa åsigter är det tydligt, att jag icke inom utskottet
kunnat biträda den väckta motionen om »det sjette örets» utbytande
mot en föreskrift om taxering af inkomsten af det i jordbruket nedlagda
driftkapitalet och arbetet. Att uppskatta denna inkomst såsom
åtskild från jordbruket i dess helhet är tydligen faktiskt omöjligt.
Att utröna den genom afdrag från inkomsten af jordbruksnäringen af
vissa procent af taxeringsvärdet är, såsom jag förut haft äran framhålla,
principielt omöjligt. Icke heller tror jag, att det är rätt att, såsom
Kongl. Maj:t år 1883 föreslog, upptaga »det sjette öret» i inkomsttaxeringslängden,
d. v. s. att såsom inkomst af det i jordbruksnäringen
nedlagda driftkapitalet och arbetet upptaga 1 procent af fastighetens
taxeringsvärde, ty med denna procent är det alldeles samma
förhållande som med de andra procenten, som beteckna den årliga afkastningen
af fastigheten såsom sådan. Den representerar i sjelfva
verket icke jordegarens verkliga inkomst, utan den beräknade afkastningen
af det i jordbruksnäringen nedlagda kapital och arbete. Den

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
in. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

har nog fått sin rätta plats, der den nu står i 1 § i hevillningsförordningen
i sammanhang med fastighetsbevillningen. Deremot tror
jag, att det är ej blott af teoretiska, utan äfven af praktiska eller
åtminstone praktiskt-politiska skäl utaf vigt att få tydligt angifvet,
att dessa 6 ören afse afkastningen ej blott af fastigheten utan ock
af det i jordbruksnäringen nedlagda kapital och arbete; och derför
yrkar jag bifall till den föredragna punkten.

Herr Reuterswärd: Jag har begärt ordet, icke för att jag för

min del har något att invända emot bifall till den föredragna punkten,
men derför att jag har tyckt mig finna, att bevillningsutskottet
i de öfriga punkterna varit mindre lyckligt med sina nya funderingar
och nya principer, som man velat framlägga för en ökad beskattning.
Och när jag tänker på, huru man skulle tillämpa dessa principer,
visa de sig på de flesta områden snart sagdt outförbar. Jag kommer
derför att yrka afslag, och om jag ej yrkar, kommer jag att
rösta för afslag å alla dessa punkter, samt till slut, när det blir fråga
om en underdånig skrifvelse, ämnar jag — jag ber att få nämna det
— yrka, att Riksdagen med afslag å samtliga i detta betänkande omförmälda
motioner må besluta att i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta verkställa en revision af nuvarande bevillningsförordning
samt framlägga det sålunda beredda ämnet snarast möjligt
för Riksdagen. Jag tror, att lika olyckligt utskottet har varit i sin
framställning, lika svårt är det för Riksdagens kamrar att så här oförberedt
kunna inför Kongl. Maj:t framlägga några vissa bestämda principer
och uttalanden, som skulle binda den omfattande revision, vi
alla önska. Jag anser också, att utskottet, då man vet skälet, hvarför
man nu önskar en revision, nemligen att på ett rättvist sätt framkalla
ökade statsinkomster, uti punkten c) gått en alldeles motsatt
väg eller åtminstone uttalat såsom ett önskningsmål, att ännu flere
kategorier skulle göras fria från erläggande af bevillning. Jag vill
ej positivt påstå att jag vill gå en motsatt väg, men jag vågar säga,
att hvarje medborgare i ett samhälle, som der åtnjuter skydd och
har rättigheter både till person och egendom, bör veta, att han skall
skatta något om ock aldrig så ringa till staten eller det samhälle han
tillhör och ej blott tro, att man har rättighet att få vara med om
att använda de af andra tillskjutna medlen, utan att sjelf känna hvar
skon klämmer. Bn motsatt princip är enligt min öfvertygelse förkastlig.
Derför, när vi söka med ljus och lykta efter ökade statsinkomster,
böra vi ej gå den väg utskottet föreslagit. Om jag nu
skulle tillåta mig att yttra mig om de af utskottet föreslagna nya
grunderna för beskattningen, så vågar jag påstå, att den s. k. sjelfdeklarationen
skulle inom vårt land väcka en så oerhörd motvilja,
att man skulle tro: är detta nu konseqvensen af urtima riksdagens
beslut, att de hittat på ett nytt sätt att komma åt hvarje öre, som
exempelvis den lilla jordbrukaren får i afkastning på sin lilla egendom,
och hvarje liten extra inkomst, som han dessutom kan förskaffa
sig? Jag säger ännu en gång, att jag tror att det skulle väcka en
sådan motvilja och förbittring och ha en sådan olycklig följd, att
man skulle derigenom, i stället för att nu glädja sig åt det lyckliga

Lördagen den 22 äpril, f. m. 11 N;o 30 ■

beslutet vid den urtima riksdagen, gifva lastarenom rum att ännu Angående
mer fördöma detsamma. Vi hafva ej behof af andra grunder för bevillning
vårt beskattningssystem; utan vi skola försöka att förbättra det och, f^ksfastigom
vi upptäcka brister och fel deri, söka afhjelpa dem, men ej komma het m. m.
fram med några nyhetsmakerier. Jag vågar påstå, att, så vidt jag (Forts.)
känner förhållandena, i de land, der denna sjelfdeklarationsgrundsats
tillämpas, kan man, om man frågar de skattskyldige sjelfva, ej finna en
enda, som ej fördömer densamma. Men sedan den en gång kommit
in i folkets vanor, behåller man den. Att deremot ändra principerna
för en uråldrig beskattningsgrund, anser jag vara ytterst vådligt.

Då det genom betänkandet går såsom en röd tråd, att det skulle
blifva denna sjelfdeklaration, som hädanefter skulle utgöra en vigtig
princip i vårt beskattningssystem, har jag velat säga, att det är det
egentliga skälet, hvarför jag kommer att rösta för afslag på hvartenda
moment i denna punkt. Jag tror, mine herrar, att det för oss är
omöjligt att kunna på rak arm föreslå Kongl. Maj:t vissa principer
och vissa sätt att gå till väga för att få en bevillningsförordning, så
beskaffad att vi kunna vara belåtna med den, hvarför vi handla klokast
i att öfverlemna hela denna omsorg åt Kongl. Maj:t.

Jag har ej något emot denna första punkt, men, då jag kommer
att yrka afslag å dem allesamman, tager jag mig friheten att yrka
afslag äfven på denna.

Friherre Barnekow: I början af riksdagen var det en person,
hvilken är mycket bevandrad i riksdagsarbetet, som sade till mig,
att jag såsom ordförande i bevillningsutskottet skulle få mycket besvär
vid behandlingen af denna fråga, ty, sade han, »enligt min uppfattning
är det lika många åsigter i denna sak inom utskottet som
det finnes ledamöter»; och jag tror att han hade rätt. Vi äro 20
ledamöter i bevillningsutskottet, och nästan alla hafva de reserverat
sig i olika rigtningar. Jag börjar nästan tro, att det äfven finnes
lika många åsigter i denna sak som personer här i kammaren. Genom
detta utskottsbetänkande gå dock tre hufvudprinciper. Deu första
hufvudprincipen uttalas i den af herr Fredholm afgifha reservationen,
då han förklarar sig anse tidpunkten vara inne att fullständigt omredigera
hela vårt skatteväsen. Han vill, hvad jordbruket beträffar,
öfvergå till en fastighets- och inkomstskatt. Han vill hafva sjelfdeklaration
såväl för fastighet som för inkomst af kapital. Han vill,
som sagdt, omskapa hela vårt skatteväsen. En annan åsigt gör sig
gällande i en af herr Gavalli aflemnad reservation, deri några af
Första Kammarens ledamöter instämt. Han utgår från en alldeles
motsatt uppfattning. Han säger, att någon skrifvelse alls icke behöfves,
att man alls icke behöfver underrätta regeringen om hvad
Riksdagen önskar. Han stöder sig dervid på cn skrifvelse, som 1892
års urtima Riksdag afgifvit och deri »Riksdagen uttalat den mening,
att det starkare anlitandet af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den framlagda finansplanen skulle komma
att ega rum, förutsatte oeftergifligt en revision af bevillningsförordningens
bestämmelser i syfte såväl att i allmänhet öka dess effektivitet
som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet antydts, åvägabringa

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

en mera likformig tillämpning af förordningen samt särskildt med
beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande eger rum
träffa vissa inkomstarter.»

Ja, mine herrar, det är en väl hopkommen skrifvelse, men den
säger egentligen ingenting. Vid urtima riksdagen, då icke någon
motion i detta ärende förelåg, kunde det möjligtvis gå an att utfärda
en sådan skrifvelse, men jag hemställer, huru vida, när motioner i
frågan väckts och ett bevillningsutskott tillsatts för behandlingen
häraf, det går an att afspisa alla motioner med att de måtte lemnas
utan afseende, utan att säga i hvilken rigtning Riksdagen anser att
den nya bevillningsförordningen bör gå. Vi böra dock veta, att beskattningen
är en sak, som Riksdagen sjelf åtager sig. Och nog
skulle det se eget ut, om vi skulle säga, att vi önskade en genomgripande
förändring, men ej ett ord vidare. Den siste talaren kom
med ett annat skrifvelseförslag, som är fullt lika betydelselöst. Han
säger, att han önskar revision, men icke i hvilken rigtning. Om en
sådan skrifvelse beslutas, hvad skall regeringen och hvad skall en
komité göra? Den kan då utreda frågan lika väl i den af utskottet
som i den af herr Predholm eller den af de öfrige reservanterna
angifna rigtning. I hvilken rigtning skall utredningen ske? Det
finnes icke den ringaste ledning härför. Nog tycker jag i alla fall,
att Riksdagen, så vidt den har någon åsigt i skattefrågan, bör hafva
så mycket mod att den må kunna säga, i någon punkt åtminstone,
hvad den vill, och icke lemna regeringen alldeles i ovisshet om dess
önskan. Förenämnda reservanter säga också: »Härtill kan än vidare
läggas, att i den nu föreslagna skrifvelsen icke upptagits vigtiga
punkter, som möjligen kunna tarfva en revision, men deremot mindre
vigtiga, angående hvilka behofvet af förändring icke är ådagalagdt.»

Ja, mine herrar, men det är ju edert eget fel, I, som suttit i
utskottet och äro väl bevandrade der. Om några större vigtigare
frågor blifvit förbigångna, kunden I ju hafva upptagit dem. Hvarför
förbigå dem med tystnad?

Den siste värde talaren hade några yttranden, vid hvilka jag
fäste mig. Han sade, att utskottets förslag var alldeles overkställbar!,
men han sade icke, hvarför det var så. Derför är jag icke i
stånd att härutinnan bemöta honom. Han sade vidare, att han icke
ville vara med om utskottets förslag att införa flera olika kategorier
för de mindre inkomsttagarne. Men det kan väl ej vara hans mening
att vilja lägga drygare skatter på dem, som hafva mindre att
betala med. Vidare talade han om sjelfdeklarationen, och att svenskarne
nog icke ville gå in derpå. När vi komma till den punkt,
som handlar derom, skall jag be att få tala mer derom.

Jag har nu anfört två olika principer, som uttalats i betänkandet.
Jag skall nu komma till den tredje, nemligen den som uttalas
af utskottet. Utskottet säger, att det icke anser lämpligt att i närvarande
stund vidtaga en så genomgripande förändring af grunderna
för vår nu gällande bevillningslagstiftning som några af motionärerna
föreslagit. Vidare säger utskottet, att, utskottet anser angeläget vara
att påpeka, hvilka synpunkter vid en blifvande revision böra tagas i

Lördagen den 22 April, f. m. 13 N:o 30.

betraktande. Således en medelväg mellan herr Fredholms förslag Angående
och reservanternas från Första Kammaren. bevillning

Nu skall jag be att få tala något om det första momentet. I hriiksfastiqafseende
derpå har jag för närvarande icke mycket att tillägga, ty het m. ni
en utskottsledamot har förut bemött den förste talaren i alla de (Forts.)
punkter, hvilka jag hade antecknat. Men jag skall be att få säga
något angående en sak, som ännu icke kommit, men som jag är öfvertygad
snart kommer fram. Herrar Bokström och Fredholm i
Andra Kammaren halva uttalat den, och jag är öfvertygad, att i
denna kammare finnas många, som hafva samma uppfattning som de.

Jag syftar på den anmärkningen att, när vi nu genomfört den stora
reformen i skatteväsendet att efterskänka grundskatterna, är det bra
hårdt, att jordbrukarne skola vara mindre beskattade än kapitalisterna
och arbetarne. Jag skall så godt jag kan söka uppdraga en parabel
dem emellan. Flere gånger förut har jag tagit på mig att söka visa,
att jordbrukarne verkligen betala dryga skatter, och jag skall taga
på mig det ännu en gång. Gifvet är, att med den direkta skatten
till staten måste jag äfven taga i betraktande kommunalskatten, ty
den är en direkt skatt och en följd af den förra. Jag skall nu taga
exempel. En fastighet är taxerad till 20,000 kronor. Efter nuvarande
förhållanden betalar den 12 kronor i skatt till staten. Förvandladt
till fyrkar gör det 120 fyrkar. Jag håller mig till den
kommun, jag tillhör.^ Der utgör kommunalskatten 50 öre pr fyrk —-följaktligen för ifrågavarande fastighet 60 kronor. Lägger jag detta
belopp till förenämnda 12 kronor, får jag 72 kronor, hvilket belopp
således erlägges för fastigheten i direkt skatt. Tager jag ett kapital
af 20,000 kr., lemnar det efter 5 procent 1,000 kronors inkomst.

Men den som har 1,000 kronors inkomst får afdraga 450 kronor, och
följaktligen äro af de 1,000 kronorna endast 550 kronor beskattningsbara.
Derför erlägges till staten 5 kronor 50 öre. Detta gör 55
fyrkar och, håller jag mig till samma kommun som nyss, utgör kommunalskatten
derför 27 kronor 50 öre. Sammanlägger jag detta belopp
och förenämnda 5 kronor 50 öre, får jag 33 kronor. Följaktligen
betalar jorden 72 kronor och kapitalet 33 kronor. Och som
72 är mera än 33, betalar jorden mer än kapitalet. — Jag skall nu
taga en egendom, som är värderad till 300,000 kronor. Der ställer
sig saken så, att denna egendom betalar 1,080 kronor i skatt, under
det att ett kapital å 300,000 kronor efter samma norm, som nyss
användes, betalar 900 kronor. Men det är icke nog med detta, ty
egendomen har att betala ytterligare direkta skatter. Det kommer
till något, som heter presttionde och kyrkotionde, hvarom en ledamot
härom dagen icke alls ville höra talas. För ifrågavarande till
300,000 kronor taxerade egendom belöper sig presttionden till 400
kronor och kyrkotionden till 80 kronor. Således betalar denna egendom
1,560 kronor i direkt skatt, då motsvarande kapital betalar endast
900 kronor. Säljer jag min egendom och flyttar t. ex. till
Stockholm — den stad, der kapitalisterna hafva det allra bäst, de
största fördelar och de minsta skatter — har jag Stockholms alla
agrement, Stockholms alla förmåner och alla njutningar, och betalar
endast 900 kronor i skatt i stället för, om jag bor på landet, 1,560 kr.

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. tn.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

Man säger, att jordegaren skall betala inkomstskatt för den inkomst,
han verkligen har af jorden. I sådant fall är jag rädd för,
att staten icke skulle få mycket. Jag tror ej, att jordegaren har så
stor inkomst af jorden som mången tror. Tager jag, såsom förut,
som exempel en egendom, taxerad till 20,000 kronor, så frågas:
huru mycket får denna, om vi tillämpa inkomstskatten, betala? Vi
hörde, att en sådan egendom nu får betala i kommunal- och kronoskatt
tillsammans 72 kronor. Jag gör en liten förutsättning, som
jag tror ej är origtig. Jag tror att herrar jordbrukare få erkänna,
att man i allmänhet kan antaga, att det finnes få jordbrukare, som
icke hafva skuld på sin egendom till halfva taxeringsvärdet. Många
hafva skuld till hela taxeringsvärdet, men i medeltal kan man säga,
att de hafva till halfva. Således, om fastigheten är värd 20,000 kronor
samt derifrån afgår 10,000 kronor skulder och jag beräknar afkastningen
till 5 procent, har egaren på fastigheten en inkomst af
500 kronor. Deraf eger han afdraga 450 kronor och således skall
han betala endast 50 öre till staten samt, efter den kalkyl jag förut
uppsatt, 2 kronor 50 öre till kommunen. Följaktligen, om denna
inkomstskatt skulle tillämpas, skulle ifrågavarande egendom betala
endast 3 kronor, i stället för att den i närvarande stund får betala
72 kronor.

Nu har jag sökt visa, att, oaktadt vi gjort så många afskrifningar
å grundskatterna, å jorden dock ännu hvilar ganska dryga skatter,
och, så vidt jag ej uppkallat flere motståndare — och dem är jag
beredd att bemöta — har jag för närvarande icke annat att säga än
att yrka bifall till mom. a).

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Att vår gamla
bevillningsförordning är bristfällig och otillräcklig, derom hafva vi
temligen länge varit ense. Så länge endast var fråga om att uttaga
en obetydlig del af skatten på direkt väg, gjorde det icke så särdeles
mycket. Om skatten träffade ojemnt och orättvist, fann man
sig deri, derför att det ej var fråga om något betydligt belopp
och derför att man finner sig lättare i en olägenhet, som är gammal,
och vid hvilken man vant sig. Men då fråga är om att införa ny
högre beskattning och ny bevillningsförordning, blifver förhållandet
ett annat. Då granskar man närmare, först hvad som är rättvist och
sedan hvad som är praktiskt, och jag har mina stora dubier om, att
det förslag, som här föreligger, är någotdera. Det var för öfrigt ej
heller att vänta, att utskottet på så kort tid skulle kunna medhinna
en tillräckligt fullständig utredning. Man har sagt, att Kongl. Maj:t
kunde hafva skäl vänta att från Riksdagen få höra några fasta åsigter.
Men sådana förutsätta sakkännedom och utredning, och deraf fans
inom utskottet icke tillräckligt. Hvar och en har väl sin lilla begränsade
erfarenhet att gå efter, men den förslår icke. Derför tror
jag, att denna skrifvelse är öfverflödig och skadlig. Jag tror det
senare så mycket förr, som det kunde hända, att Kongl. Maj:t skulle
anse sig böra fästa mera vigt vid uttalandena deri, än de i verkligheten
förtjena, och möjligen känna sig bunden deraf. Enligt min
åsigt är det bäst, att Kongl. Maj:t kommer fram med förslag till ny

Lördagen den 22 April, f. m. 15

författning, som, efter hvad jag hoppas, skall blifva ett sammanhängande
helt, och som vi då få tillfälle att granska. Sannolikt få vi
då korrigera våra omdömen. Jag håller derför med herr Reuterswärd
derom, att vi icke böra antaga denna skrifvelse, utan i stället
vänta på Kongl. Maj:ts nya förslag. Det är mycket lätt att fatta
beslut och sedermera tillämpa detsamma utan konsideration, utan afseende
på om det är rättvist eller icke. Så har det gått i Tyskland,
der också ett ytterligt missnöje råder öfver den nya bevillningsförfattningen,
som är ytterst betungande och orättvis. Sådant vilja vi
icke finna oss i här i Sverge.

Jag skall be att få påpeka ett par saker, som enligt min åsigt
icke äro utredda. Bn mycket vigtig fråga är: har man rättighet att
få afdrag för sina skulder? Derom finnes icke ett ord nämndt i
utskottsbetänkandet. Jag skall ej tala om fastighet på landet, utan
om hus i staden. De flesta hus i staden eller, rättare, egarne till
husen äro skuldsatta, ty det är ju egaren, som gör skulder och betalar
räntan derpå, fast han lemnat en inteckning såsom säkerhet för
sin förbindelse. Husegarens behållna inkomst beror på, huru stora
räntor han måste erlägga på sin skuld. Om han nu har en skuld,
uppgående till ett visst belopp, intecknad i fastigheten, men å andra
sidan eger ett löst kapital, som ej öfverstiger nämnda skuldbelopp,
eger han då qvitta emellan utbetalda och inflytande räntor, eller
skall han jemte det han betalar fulla afgifter för huset äfven betala
bevillning för det lösa kapitalet, fast det ej ens räcker att betala den
skuld han eger i huset? Bn annan fråga är, huru tjenstemännen skola
beskattas. Tjenstemännens löner, äro de deras inkomster af arbete?
Ja visst. Men tjenstemännen hafva ock skulder. Många hafva på
sin uppfostran fått göra betydliga utlägg för att blifva i stånd att
sköta sina tjenster — utlägg, som hänga efter i form af skulder,
hvarå de årligen måste göra afbetalningar och betala ränta med en
viss del af löneinkomsten. Om de icke få räkna sig till godo kapitalafbetalningarna,
borde de väl åtminstone få räkna sig till godo räntorna
å sina skulder. För närvarande finner man sig i att något
afdrag ej göres, och detta derför att bevillningen utgår med endast
en procent, men låt den växa till 4 eller 5 procent —- då blir det
fasligt hårdt att ej få draga af räntorna å sina skulder, ty det är behållningen
af en persons inkomster, som skall beskattas, och behållningen
är hvad han förtjenar med afdrag af dessa räntor på för tjenstens
förvärfvande utlagda förskott.

Vidare hafva vi frågan om beskattning af bolag. Huru skall
man beskatta ett anonymt bolag? Här i Stockholm finnes t. ex.
spårvägsbolaget med 7,800 aktier, hvardera lydande å 100 kronor.
Dessa aktier äro spridda på många håll, bland förmöget och fattigt
folk, och ingen vet hvem som innehar dem. När kupongerna skola
betalas, komma aktieegarne och få sin utdelning. För närvarande
beskattas bolaget, men huru skall man gå till väga för att beskatta
hvar aktieägare? Det är ju omöjligt. Man kan säga, att man kan
sätta stämpel på hvarje liten pollett. Ja, men då blir beskattningen
icke i förhållande till inkomsten. Den kommer att drabba icke ensamt
de stora kapitalisterna, utan en hop enkor, barn och fattiga,

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

som lagt ner sina besparingar i dessa aktier. Idén att ålägga bolag
dubbel beskattning, först å bolaget och sedan på hvarje enskild delägare
anser jag alldeles förkastligt och orätt.

Hvad angår sjelfdeklarationen, har jag i princip icke något emot
densamma, men vi skola komma i håg, att det mest ekonomiska folk
i verlden, det franska folket, icke vågat införa någon inkomstbeskattning,
än mindre sjelfdeklaration. Man må icke lita på, att känslan
af heder och samvete hos den stora allmänheten är så stor, att icke
den enskilda fördelen, om den kommer i strid dermed, hos många
talar högre. Det är en sorglig erfarenhet, då det gäller afgifter till
det allmänna, men det är en erfarenhet, som icke kan bestridas.

Många flera anmärkningar kunna göras mot förslaget, och jag
har kommit till samma resultat som herr Reuterswärd, att det icke
tjenar till något att till Kongl. Maj:t sända ett hälft förslag, sådant
som detta. Bättre är att lemna hela saken åt Kongl. Maj:t, i hvilket
fall jag tager för gifvet, att den blifver grundligt utredd. Jag kommer
således att rösta för afslag på alla punkter.

Friherre von Krsmer: Jag instämmer i en stor del af de betänkligheter,
som af herr Reuterswärd och friherre Leijonhufvud uttalats.
0 Men jag kan ej finna, att deras anmärkningar i ringaste mån
drabba mom. a), ty detta innehåller icke något annat än en hemställan,
att i bevillningsförordningen måtte tydligen och positivt angifvas,
hvad som redan är negativt der angifvet och blifvit praxis.
Men då en sak är praxis och erkänd såsom rigtig sådan, må den väl
äfven få uttryckas i författningen. Jag kan icke se, att det kan vara
det ringaste farligt att i detta moments syftning skrifva till Kongl.
Maj:t. Man har iskrifvit i mindre vigtiga saker än denna: att den
bevillning, som utgöres för jordbruksfastighet, utgöres både för sjelfva
fastigheten och för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet.

Medan jag talar om denna mycket omhandlade bevillning för det
i jordbruksfastighet nedlagda kapitalet och arbetet, ber jag att få
påpeka en sak, som jag icke hört någon omnämna, nemligen, att om
jordbrukaren utom sin fastighetsbevillning skall hafva att erlägga
skatt för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet, bör
äfven egaren af fastighet i stad få utgöra bevillning för det kapital
och arbete, han nedlägger i sin rörelse. Det är helt naturligt, att
denna sak icke framhållits, ty de anmärkningar, som blifvit gjorda
i fråga om fastighetsbevillningen, äro framstälda af stadsrepresentanter.
Tror dock någon, att man kan drifva rörelse med att hyra ut
hus utan att deri nedlägga något kapital eller arbete? Måste icke husegaren
hålla en portvakt? Måste han icke bestå gas i trapporna? Måste
han ej påkosta snöskottningar om vintern? Måste han icke fullgöra en
hel del tillsyn för allt detta och för att få in hyrorna, eller också
hålla en vice värd, att icke tala om det känbaraste af allt: större
eller mindre reparationer, hvilka han icke kan ålägga hyresgästerna?

I gamla tider åtminstone var det en allmän sägen, att, ville man
erhålla 6 procents inkomst på ett hus, skulle det gifva 8 procent i
hyror. Antager man nu, att huset är taxeradt till t. ex. 20,000 kronor,
så betalar det i bevillning 10 kronor. Antager man vidare, att kom -

Lördagen den 22 April, f. m. 17

munalutskylderna uppgå till 7, 8 eller till och med 9 gånger detta
belopp, blir hela skatten ändå icke mer än 100 kronor. Gifver då
huset 8 procent brutto i hyror, d. v. s. 1,600 kronor, men i netto
blott 6 procent eller 1,200 kronor, så är der en skilnad af 300 kronor.
Utskylderna gjorde 100 kronor. Alltså är det årligen i medeltal i
uthyrningsrörelsen nedlagda penningbeloppet 200 kronor, motsvarande
ett driftkapital af 2,000 kronor. Således får jag ännu en gång
påpeka — eftersom här synes vara meningen att gifva anvisning för
en blifvande revision — att om jordbruksfastigheter skola få sig
pålagda bevillning för det i desamma nedlagda kapitalet och arbetet,
så böra äfven stadsfastigheter få sig sådan extra bevillning ålagda.
Bevillningen för stadsfastighet torde då lämpligen böra bli åtminstone
5 lj2 öre för 100 kronors taxeringsvärde.

Jag har icke något att invända mot att alla motionerna afslås
— må de alslås, men detta hindrar icke, att man kan bifalla mom. a),
ty detta moment innefattar icke bifall till någon af motionerna, utan
är en framställning, som man ansett lämpligt att göra, för att i författningen
måtte erkännas rigtigheten af och fixeras ett förhållande,
som redan länge egt rum. Jag hemställer således till de inflytelserike
talare, som förut yrkat afslag å alla motionerna, om de icke
skulle kunna nöja sig med att, sedan alla momenten äro genomgångna,
yrka afslag å mom. b) till och med f), men tillåta att mom.
a) bifalles?

Herr Reuterswärd: Jag skall gå den siste värde talaren så
långt till mötes, att jag vill förorda bifall till mom a), men jag kommer
i alla fall att yrka afslag på punkten i sin helhet, och det helt
enkelt derför, att om vi anse oss kunna antaga denna punkt, kommer
man, då punkterna b), c), d) eller någon annan punkt föredrages,
att säga, att vi kunna gerna antaga den också, och dermed är den
afsigt, jag har med mitt förslag till skrifvelse, helt och hållet tillintetgjord.
Jag vill nämna, att jag kommer att yrka bifall till min
skrifvelse, när ingressen till ifrågavarande punkt föredrages.

Jag begärde ordet egentligen med anledning af den ärade ordförandens
i bevillningsutskottet yttrande, då han sade, att en talare
här helt bestämdt sagt, att det förslag, som framstälts af utskottet,
var overkställbar^ men icke gifvit några skäl derför. Jag ville
verkligen icke, då jag sist hade ordet, uppräkna alla de skäl, jag
har att motsätta mig, bland annat, två vigtiga hufvudförutsättningar
för utskottets förslag. Den ena är den s. k. sjelfdeklarationen. Jag
vågar påstå, att hvar och en, som vill vara samvetsgrann och fullständigt
uppgifva sin inkomst, genom densamma skall försättas i en
sådan ställning, att han icke kan fullgöra, hvad han efter bästa samvete
vill, utan att man vill ålägga hvarje skattskyldig att föra bok
och räkning.

Herrarne veta, såsom äfven nyss påpekats af en ärad talare, att
vår jord är i vissa trakter så styckad, att den för innehafvarne af
densamma är att betrakta mera såsom en binäring än en hufvudnäring.
Dm ja8 villo åberopa den trakt af landet, en bergslagsort, som jag
tillhör, vet hvar och en af eder, mine herrar, som besökt denna
Första Kammarens Prot. 1893. N:o 30. 2

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22»April, f. m.

trakt, att jorden der är sönderplockad i 32-delar, i 64-delar, ja, i
132-delar och kan styckas till och med ännu mera. Hvad är det
för inkomster, staten skulle få af all denna jord? Nästan inga. Ty
det kan jag försäkra herrarne, att om invånarne i den ort, jag tillhör,
skulle samvetsgrant uppgifva, hvad det kostar att sköta deras
små hemman, och dessa kostnader afdragas från afkastningen, skulle
resultatet i de flesta fall vara lika med noll. Jag hemställer, huruvida
det vore ett sätt att skaffa staten inkomster genom att befrämja
ett sådant system? Den lille jordegaren skulle först och främst visa,
att han icke hade någon inkomst på sin egendom. Vidare skulle
han blifva tvungen att visa, hvad som utgör hans inkomster af biträde
åt bruksrörelsen, såsom malmbrytning, forsling och dylikt. Han skulle
nödgas föra bok öfver hvad han hade i inkomst den ena eller den
andra dagen för att kunna samvetsgrant fullgöra sjelfdeklarationen. Det
är för mycket begärdt, och om än jordegarne äro samvetsgranna,
men, såsom vanligen är fallet, de icke äro skrif- och räknekunniga,
så vågar jag påstå, att det är omöjligt för dem att kunna lemna
exakta uppgifter.

Nu säger man, att det icke är landtbruket, man lägger an på
för att få en ökad statsinkomst, utan på mycket annat. År det handeln
och rörelsen? Ja, jag medgifver, att der vid lag är det mycket
svårt att kontrollera eller med säkerhet få reda på, hvad en köpman
i sjelfva verket förtjena!'' och huru han förer sina räkenskaper för
att komma till en viss nettoinkomst. Hvad som är säkert är, att de
allra flesta köpmän i vårt land bestå af landthandlande, hvilka till
en viss grad äro skyldige att föra räkenskaper, men, om man ville
göra sig besvär med att se efter, huru de fullgöra detta, och betraktar
deras stil och siffror, skall man finna, att man nästan vore tvungen
att kunna dechiffrera hieroglyfer för att kunna få reda på dem.
Der vore äfven sjelfdeklaration olämplig. Dertill kommer, att af
dessa landthandlande de flesta hafva en liten hemmansdel, och på
samma sätt med den. Det blir på dessa små hemmansdelar icke någon
inkomst, och staten får icke något af hans vinst på sjelfva rörelsen,
utan blifva alla dessa skattefria.

Man säger emellertid, att så icke är förhållandet med grossörerna.
Jag tror icke, att det skulle bli så synnerligen välkommet,
om de skulle vara skyldiga att göra bouppteckning den 31 december
hvarje år för att kunna samvetsgrant uppgifva till bevillningsberedningen,
huru stora deras inkomster varit, ty de måste göra afdrag på sitt
lager, som under årets lopp blifvit omodernt eller blifvit försämradt,
hvilket spelar en så stor rol vid beräknande af förtjensten för året.
Huru skall man kunna bedöma, om för stort afdrag gjorts? Om de
sätta utaf en liten reservfond för att möta utelöpande vexlar af mindre
god beskaffenhet, skola de icke hafva rätt dertill?

Icke heller kan man väl säga, att det är embetsmannen, man vill åt,
att det man gifver med ena handen vill man taga tillbaka med den
andra. Hvad honom beträffar kan hvar och en, som vill göra sig
litet besvär, på öret räkna ut, huru mycket embetsmannen och löntagaren
har i inkomster. Den enda inkomst man icke kan kontrollera
är den extra, som en eller annan tjensteman möjligen kan skaffa sig

Lördagen den 22 April, f. m. 19 N:o SO.

men jao ar öfvertygad om, att dessa äro nog redbara att upptaga Angående
äfven sådana inkomster med den bevillningsförordning, vi nu hafva, bevillning

Då är det väl det förhatliga kapitalet, man föreställer sig finnas
i vårt land, som man vill åt. År vårt land kapitalnkt? Hvad är det, ket m. m.
som sätter vårt jordbruk och vår industri på knäna, om icke just (Forts.)

bristen på kapital? Och ändå hör man vid alla tillfällen talas om

det förhatliga kapitalet. Det är detta man fördömer och således
äfven kapitalisterna. Jag tror icke, mine herrar, att man i vårt land
skall kunna, plocka fram många kapitalister, som lefva uteslutande
på sitt kapital. De flesta personer, som hafva förmögenhet, hafva
nedlagt den i egendomar eller aktier, och der blir den beskattad.

Så kommer utskottet och föreslår, att de skola betala en dubbel
skatt, och på så sätt tror man sig träffa kapitalet. Men då betänker
man icke, att den enda inkomst, de mindre bemedlade ofta hafva,

utgöres af aktier i bolag, och dem vill man beskatta två gånger!

Tycker man, att detta är rättvist? Emellertid, då det icke är af nödvändigheten
påkalladt att förändra grunderna för beskattningen utan
det härleder sig från lösa motioner, vill jag icke vara med om att framkalla
en storm af ovilja i landet för att vinna, icke ökade statsinkomster,
utan kanske tvärtom, och endast ställa till oreda och trassel.

Det är derför att jag ser så många brister i det föreliggande förslaget
till den revision, man från Kongl. Maj:t önskar, som jag tror,
att vi handla klokast, om vi med full tillit öfverlemna saken åt
Kongl. Maj:t, då frågan kommer att erhålla en samvetsgrann och
bättre utredning, än hon nu fått i bevillningsutskottet. Derför fortfar
jag att yrka afslag å hela punkten.

Herr Nis ser: Det berättas, att för flere tusen år tillbaka en
syndaflod gick öfver jorden och i sin förödande framfart dränkte
både folk och fä samt att utur den stora tillintetgörelsen räddat sig
endast den allmänt bekanta s. k. Noachs ark.

Bevillningsutskottet har, kan man säga, i år öfversvämmats af
en motionsflod, och utur dess diskussioners ordsvall har räddat sig
hvad som nu föreligger i dessa ark.

Under dessa långa och tidsödande diskussioner, som pågått under
flera veckor, måste jag ofta göra den tysta reflexionen: »att, om än
det är en stor ära att vara medlem af bevillningsutskottet, är det
dock icke alltid så särdeles roligt». Emot denna reflexion kan man
visserligen göra den anmärkning, att man icke är ditsatt för att hafva
roligt, utan för att göra nytta — och hvad nytta har ni väl gjort?

Jag har deltagit i herr Cavallis reservation och trodde mig dermed
hafva gjort den nyttan att möjligen bespara kammaren en tidsödande
diskussion öfver principfrågor, som äro allt för litet utredda för att
kunna och böra nu fastslås.

Till denna reservation beder jag nu ock att fä yrka bifall, hvarvid
jag dock kan göra den modifikation, att jag förenar mig i herr
Reuterswärds skrifvelseförslag.

Det har sagts, att denna reservation icke gifver Kongl. Maj:t
någon ledning, i hvilken rigtning den ifrågasatta revisionen af bevillningsförordningen
bör gå; men jag tillåter mig då få påpeka, att den

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

instämmer i Riksdagens skrifvelse af den 27 november sistlidet år,
och der det framhålles, att revisionen bör tillse det bevillningsförordningens
bestämmelser rörande den direkta beskattningen blifva mer
effektiva, mera likformiga i tillämpningen och på ett verksammare sätt
träffa vissa inkomst arter. Genom att här inlåta sig uti detaljfrågor
binder man friheten för dem, som Kongl. Maj:t kan komma att anförtro
det vigtiga uppdraget af denna revision, att framlägga de förslag,
som på grund af noggranna undersökningar synas dem vara för
våra förhållanden de mest lämpliga. Då nu emellertid en så liflig
diskussion utspunnit sig om en bevillningsförordning »som icke finnes
till», emotser man med en viss bäfvan den diskussion, som eu gång
lärer uppstå, då den reviderade föreligger i realiteten, men som
likväl då kan hafva sitt fog och sin innebörd. Jag instämmer med
herr Reuterswärd.

Friherre Barnekow: Jag skulle vilja bemöta herr Reuterswärd
i några punkter. Först och främst vill jag beklaga, att han icke
grundligare läst vårt betänkande, ty det är alldeles icke fråga om
sjelfdeklaration för jordbrukare. Yi ansågo detta ''omöjligt att åstadkomma
i närvarande stund. Hvad kapitalet beträffar, får jag erkänna,
att jag är med om att införa sjelfdeklaration just för att komma åt
detsamma, och jag måste äfven öppet erkänna, att jag är med om
sjelfdeklaration för att komma åt embetsmännen, emedan de ofta
hafva många bibefattningar, som man för närvarande icke kan
komma åt att beskatta. Nu säger man visserligen, att de uppgifva
sina inkomster, men de behöfva icke göra det. Om bevillningsmyndigheterna
åsatt dem en låg inkomst, resonera de med sitt samvete:
då man icke taxerat oss högre, kunna vi låta det dervid

bero. Om taxeringsmyndigheterna åsatte en person, som har t. ex.
10,000 kronors inkomst, ett mycket högre belopp, t. ex. 100,000 kronors
inkomst, blefve han tvungen att lemna uppgift. Jag har ofta undrat,
hvarför icke bevillningsberedningarna förfara så eller införda uppgifter,
hvartill de redan för närvarande äro berättigade. Men så sker
icke, och derför behöfves en obligatorisk sjelfdeklaration.

Jag erkänner upprigtigt, att jag vill komma åt kapitalet. En
ärad talare sade, att här i landet finnas icke några kapital. Det är
jag icke säker på. Jag tror att de gömma sig, så att vi icke komma
åt att beskatta dem, men jag tror att vi böra försöka komma åt dem,
och jag föreställer mig att detta är Tätta sättet. Då våra skatter
växa, tror jag, att vi äro tvungna att söka upp kapitalen, der de
finnas. Derför anser jag sjelfdeklaration lämplig.

Herr Dickson, Robert: Mig synes, som om diskussionen vid

denna punkts behandling måste omfatta punkterna i sin helhet, ty
det kan väl icke vara meningen att aflåta en skrifvelse endast af det
innehåll, detta mom. aj angifver. Det tyckes visserligen vara temligen
oskyldigt, men några af de andra punkterna äro egnade att
väcka stora betänkligheter. Det har redan talats om sjelfdeklarationen.
Det torde nog vara ganska svårt att få sjelfdeklaration för fast egendom.
Vid punkten d), som handlar om aktiers beskattning, har jag

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

för min del mycket tvekat. Der afses ett slags dubbel beskattning: Angående
först skola bolagen beskattas för sina inkomster, och sedan skall bevillning
hvarje delegare taxeras för sina inkomster af aktierna. Detta kommer j/% |orf.‘
att föranleda en dubbel beskattning icke blott i fråga om krono-, hetm.Sm.
utan äfven i fråga om kommunalskatter. Först pålägges 1 procent (p0rts.)
bevillning, derefter 1 procent tilläggsbevillning, så 6 procent kommunalskatt,
summa 8 procent af inkomsten. Skall denna beskattning
nu erläggas dubbelt, blir det 16 procent eller ungefär 1/B af inkomsten,
och detta är väl mycket.

Jag skulle vilja veta, om man med bolag äfven afser handelsbolag.
I så fall tyckes förslaget vara vådligt för hela handelsverlden.

De flesta handlande äro i bolag, och för den, som tagit in ett biträde
i kompaniskap med sig, skulle skatten sålunda fördubblas. Jag förmodar,
att det här är fråga om endast aktiebolag, men äfven i sådant fall
finner jag förslaget origtigt. Jag medgifver, att aktiebolag hafva den
fördelen, att något personligt ansvar för bolagets gäld icke för aktieegarne
förekommer, och det kunde ju finnas vissa grunder för att
aktiebolag skulle underkastas en särskild högre beskattning. Men
då borde denna skatt tillfalla endast staten och upptagas t. ex. i
förordningen om bevillning för särskilda förmåner och rättigheter
eller i form af en stämpelskatt, upptagen på utdelade kuponger.

Genom att på nu föreslaget sätt upptaga inkomsten genom taxering
på två ställen får man en dubbel kommunalskatt.

Då det vid urtima riksdagen förutsattes, att ökning af skatterna
skulle förekomma, yttrades af utskottet, hvilket yttrande sedermera
äfven förekom i Riksdagens skrifvelse, att Riksdagen ansåge särskilda,
utan samband med kommunalbeskattningen anordnade, men i förhållande
. till hvarandra väl och rättvist afpassade skatter å inkomst
och fastighet vara de skattearter, som, samtidigt ålagda och likformigt
ökade, för nu afsedda ändamål i främsta rummet bordo
komma i fråga. Detta Riksdagens yttrande öfverensstämmer med
det yttrande, som herr finansministern afgaf, då han framlade finansplanen.
Han yttrade: »I fråga om den form, hvarunder den ökade
beskattningen å fastighet och inkomst bör uttagas, är det till en
början klart, att detta icke utan kommunalbeskattningens förryckande
kan ske genom en enkel förhöjning i skattesatserna för fastighetsoch
inkomstbevillningen.»

Det åberopas, att ett aktiebolag är en juridisk person. Det är omtvistadt.
Jag erinrar, att den svenske författare, som företrädesvis
behandlat frågan om aktiebolag, professor Hagströmer, har en annan
uppfattning. Om man ändock antager, att aktiebolaget är en juridisk
person, är detta dock endast en juridisk fiktion, men den juridiska
fiktionen får man väl icke drifva så långt, att man fingerar inkomsten
för beskattning. Dessutom, om ett aktiebolag skulle anses vara
en juridisk person, måste aktiekapitalet betraktas såsom dess skuld,
för räntan hvarå det ej bör skatta. Så uppfattas äfven saken i herr
Fredholms reservation. I Preussen medgifves vid beskattning af
aktiebolag 3Va procents afdrag å det inbetalda aktiekapitalet. Om
man skulle, införa detta system i Sverige, hvad skulle då inträffa?

Jo, att aktiebolag i många fåll komme att skatta ganska obetydligt.

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

Det finnes visserligen aktiebolag, som lemna en god utdelning, men
det finnes äfven många, som lemna en ganska ringa sådan. Skulle
nu afdrag ske på aktiekapitalet, skulle säkerligen föga återstå för
aktiebolagets beskattning. Följden deraf skulle blifva, att många
aktiebolag i de orter, der det drifver sin rörelse, icke skulle komma
att beskattas särdeles högt. Bevillningsförordningen har sökt ordna
så, att för inkomst af industriel verksamhet skattas, der rörelsen
bedrifves, och detta derför, att kommunerna skola erhålla bidrag
till de utgifter, som föranledas af den arbetarebelolkning, som industrirörelsen
sysselsätter, såsom för skolor, fattigvård och dylikt.
Jag tror icke, att kommunalstyrelserna skulle vara så synnerligen
böjda för de konseqvenser, som skulle blifva en följd utaf antagandet
af detta förslag.

Utskottet har äfven på sid. 22 yttrat, att det göres den anmärkning
mot gällande lag »att personer, som hemta inkomst — må
hända en betydlig sådan eller hela sin inkomst — af bolaget, men
äro mantalsskrifne inom annan kommun än bolagets beskattningsort,
blifva befriade från att i mån af denna sin inkomst bidraga till sin
kommuns utgifter, ehuru dessa personer i lika grad som de till kommunen
skattskyldige draga fördel af de genom kommunens medel
underhållna anstalter och inrättningar.» Får man draga några slutsatser
af detta, skulle det vara, att hvar och en, som bor i en kommun,
skall för de inkomster, han från olika håll kan ega, bidraga till
kommunens allmänna utgifter. Det låter ju bra, men det öfverensstämmer
icke med hvad vi hittills iakttagit. En följd deraf skulle
blifva, att en person, som bor i en kommun, men eger fastighet i
en annan, borde betala skatt för inkomst inom förra kommunen;
eljest kunde det hända, att, i fall detta är den enda inkomst han har,
han får bo i kommunen utan att skatta. Så sker för närvarande, och
det har man icke funnit skäl att ändra. En annan följd skulle blifva,
att en industriidkare skulle för inkomst af sin rörelse skatta der han
bor och icke der rörelsen bedrifves. Detta skulle vara olämpligt, såsom
jag förut antydt, ty der han drifver sin rörelse, bör han skatta för
att bidraga till kommunens utgifter.

Reservanterna hafva redan påpekat de fel, detta förslag har i afseende
på fastighetsbeskattning, och då de redan finnas uttryckta i
reservationerna, anser jag icke nödvändigt att vidare orda derom.

Det talades vidare om, att man med skatt på aktiebolagen ville träffa
de större förmögenheterna, men det är ovisst om detta lyckas. Man
vet icke, hvilka som äro delegare i aktiebolagen. Granskar man förteckningarna
öfver dem, som ingå eller utträda ur enskilda bankbolag,
synes det i allmänhet vara icke de stora kapitalisterna, som
äro aktiegare, utan snarare en mängd enkor och tjensteman eller i
allmänhet personer, som hafva ganska små tillgångar, men äro egare
till en eller annan aktie hvar. Sannolikt är förhållandet detsamma
beträffande andra bolag, ehuru såväl inom de enskilda bankerna som
inom aktiebolag äfven finnas mycket förmögna personer.

Jag tror, att man genom en sådan beskattning på aktiebolag för
mycket förbiser den betydelse association har för den ekonomiska
utvecklingen. Huru skulle det stå till med ångbåtsflottan, fabriker

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

och jernvägar, om icke aktiebolag funnes till hands för att åstadkomma
de erforderliga medlen? Jag tycker, att det vore orätt att
afskräcka personer derifrån genom en sådan beskattning, då dermed
sammanställes den risk, som är förenad med ett industriel företag.
Mig synes derför det i punkten d) framlagda förslaget vara obilligt.
Det är icke förenligt med det nuvarande sättet för jordbrukets beskattning
och det leder till konseqvenser, som jag icke tror kunna
godkännas.

Jag kommer att rösta för afslag på denna punkt liksom å öfriga
punkter i betänkandet.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då det gäller att Riks dagen

skall aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående önskliga
reformer i bevillningshänseende, torde det icke vara tillständigt eller
lämpligt, att jag här yttrar mig om, hvilka punkter det kan finnas
skäl att i detta förslag upptaga. Dock tillåter jag mig att göra en
observation och torde få erinra kammaren derom, att det förefaller
mig mera lämpligt, att, om Riksdagen önskar någon förändring, som
den nu gör i afseende på bevillningen, Riksdagen då endast anhåller,
att i sådant afseende utredning måtte ske.

Att deremot Riksdagen skulle på förhand, innan utredning skett,
antaga såsom gifvet, att den eller den punkten af förslaget skall framläggas,
det förefaller mig egendomligt, då man väl icke kan föreställa
sig, att bevillningsutskottet har så grundligt genomgått en eller
annan punkt, att utskottet, då det gäller så omstörtande förhållanden,
kan säga, att den eller den punkten vilja vi tillstyrka Kongl. Maj:t
att föreslå så eller så. Jag syftar på punkten b), som jag måste uppehålla
mig vid, emedan den rör sjelfva ordalydelsen i ingressen. Der
står: »att i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen, hvilken
i anledning af den i Kongl. Maj:ts proposition till innevarande
Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof bebådade revision
af berörda förordning, torde komma att af Kongl. Maj:t för Riksdagen
framläggas, måtte inrymmas:

a) förslag til en sådan ändring af det i förordningens 1 § förekommande
stadgande, att deraf måtte framgå, det bevillningen för
jordbruksfastighet utgöres såväl för sjelfva fastigheten som ock för
det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; äfvensom

b) förslag till bestämmelser derom, att dem, som äro skyldige
att erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att
opåmint, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär, till vederbörande
taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående sina inkomster
af nämnda slag.»

Såvidt jag fattat ordalydelsen rigtigt, innebär den, att, ehuru en
utredning nu begäres, hvilken Kongl. Maj:t kommer att lägga till
grund för sitt förslag till Riksdagen, skall förslaget till sjelfdeklaration,
oberoende af utredningens resultat, af Kongl. Maj:t framläggas
på det sätt, som Riksdagen önskar. Denna fråga är väl icke så grundligt
behandlad i utskottet, att man kan anse, att förslaget bör formuleras
på detta sätt. Om Riksdagen önskar, att sjelfdeklaration skall
komma i fråga, förefaller det mig, som om det vore lämpligare, att

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

N:o 30.

Angående
bevillning
för jordbruksfastighet
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

Kongl. Maj:t anmodas att derom göra utredning och framlägga det
förslag, som deraf kan föranledas. I annat fall bär Riksdagen redan
på förhand bundit sig vid saken. Det är visserligen sant, att utskottet
till stöd för sitt bestämda uttalande i denna punkt anfört, att
de flesta främmande länder redan infört sjelfdeklaration; men under
hvilka förhållanden och huru den upptagits, känner man icke, lika
litet som dess verkningar, emedan det icke är en gammal, utan en
temligen ny bestämmelse. För att förbereda denna och många andra
frågor, som förekomma till utredning under den närmaste tiden, har
Kongl. Maj:t låtit inhemta upplysningar rörande skatteväsendet i
andra länder, och jag har här i min hand en bok, som inkom till
departementet för några dagar sedan rörade denna sak, hvars innehåll
det är af vigt att taga kännedom om, innan man bestämmer sig
för, hvilken väg man skall välja.

Friherre Barnekow: På grund af hvad herr finansministern

anfört, ber jag att få nämna, att jag skulle vara beredd att framlägga
förslag till en mera moderat affattning af mom. b), men jag finner
icke skäl att framställa ett sådant förslag, innan detta moment kommer
under behandling. För öfrigt får jag säga, att det verkligen var
utskottets bestämda åsigt, att sjelfdeklaration borde införas, hvarför
äfven dess hemställan formulerats så som skett.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i afseende på det nu föredragna momentet
hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Tfarnekow begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i afseende
på mom. a) i 1 punkten af dess betänkande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—18;
Nej—97.

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 30.

Mom. b). Angående

obligatorisk

Herr Cavalli: Jag har jemte några kamrater från denna kam mare

i utskottet reserverat mig mot det slut, hvartill utskottet kom- inkomstmit
i denna punkt, och har dervid, såsom redan under den förra bevillning.
diskussionen omnämnts, yrkat, att samtliga de framstälda motionerna
icke måtte till någon åtgärd föranleda. Anledningen, hvarför jag
icke förut yttrat mig i frågan, är, att af de särskilda momenten i
denna punkt jag haft minst att anmärka mot det första, och till och
med möjligen kunnat vara med derom, hvaremot jag måste bestämt
motsätta mig bifall till de öfriga momenten. Då den förda diskussionen
jemväl omfattat nu ifrågavarande moment, skall jag yttra mig
mycket kort. En hel del af hvad jag kunde hafva att säga är redan
anfördt.

Af utskottets betänkande finna kammarens ledamöter, att dess
förslag i denna punkt åtföljes af reservationer af icke färre än sexton
af utskottets tjugu ledamöter. Redan på grund af denna omständighet
torde man ega rätt att hysa tvifvelsmål, huruvida det kan vara
lämpligt, att Riksdagen bifaller ett sådant förslag. Frågar man så
om anledningen till denna mängd af reservationer, finner man svaret
vid en genomläsning af betänkandet och om man granskar arten och
beskaffenheten af de ärenden, utskottet haft att handlägga. Dessa
hafva nemligen omfattat de mest vidtgående förslag, berört de vigtigaste
beskattningsgrundsatser och åsyftat fastslåendet af principer -å beskattningsområdet, om hvilka meningarna ännu icke kunnat ena
sig. Det är på grund häraf ganska förklarligt, att betänkandet är
sådant som det är.

I förevarande moment har utskottet hemstält, att Riksdagen
redan nu skulle binda sig vid att antaga den s. k. obligatoriska
sjelfdeklarationen vid beskattning, och detta utan att annan utredning
kommit denna vigtiga fråga till del än som beståtts densamma i
motionerna och i utskottets betänkande. Jag vågar förmena, att införandet
i vår beskattningslagstiftning af denna vigtiga, för lagstiftningen
hittills främmande, och vidt omkring sig gripande förändring
påkallar ett allsidigare skärskådande, en noggrannare pröfning och
ett mera kompetent bedömande än som under angifna förhållanden
hittills kunnat komma frågan till del. Att under dessa förhållanden
helt enkelt föreslå Riksdagen att ändock fatta beslut i saken nu,
förefaller mig mycket betänkligt. Beskattning är en grannlaga sak,
som bör med stor försigtighet handhafvas. Det kräfves alltså, och
det kräfves med fog af dem, hvilka det tillhör att beskatta sina medborgare,
att noga betänka sig, innan de bestämma sig för nya beskattningsgrundsatser,
och det vore bevis på motsatsen, om Riksdagen
i dag skulle befinnas färdig att bifalla hvad utskottet i detta

moment

i det

föreslagit,
tillåter mig derför att yrka afslag
föredragna momentet.

på utskottets hemställan

Friherre Barnekow: Jag har uppsatt ett förslag att i fråga

om detta moment moderera den skrifvelse, hvilken Riksdagen enligt

N:o 30.

Angående
obligatorisk
sjelfdéklara
tion vid
inkomstbevillning.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

utskottets hemställan skulle aflåta till Kongl. Maj:t, men jag anser
icke skäl att ens läsa upp mitt förslag, ty genom den föregående
voteringen har Företa Kammaren enligt min tanke bestämdt uttalat,
att den icke vill gå in på sjelfdeklaration, och under sådana förhållanden
tjenar det ju icke något till att framlägga mitt förslag.

Herr Nyström: En tillfällig laryngit hindrar mig att så för svara

min motion, som jag skulle önskat, utan måste jag inskränka
mig till några nakna satser uti frågan.

Jag vill då närmast uppehålla mig vid den af min ärade vän,
friherre Barnekow, senast uttalade satsen, att Första Kammaren genom
voteringen rörande föregående moment uttalat sig mot sjelfdeklarationen.
Jag tror dock icke, att Första Kammaren uttalat sig emot
sjelfdeklarationen, utan att kammaren allenast förklarat, att den icke
i dag vill för sin del afgöra saken. Och ett sådant uttalande måste
Första Kammaren göra efter den förklaring, herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet afgifvit-. Detta uttalande kan icke innebära
ett afslag på sjelfdeklarationsprincipen, utan endast ett kraf på mera
utredning af saken än hvad som nu gifvits den.

Jag skall icke — det höres tydligt nog att jag omöjligen kan
det — framlägga det bevismateriel, såväl inhemskt som från utlandet
hemtadt, hvilket jag bragt tillsammans och som jag tror skulle komma
herrarne på något olika tankar i denna fråga mot dem, som redan
blifvit framstälda, men jag måste såsom sagdt inskränka mig till
några isolerade satser.

I spetsen för dessa satser vill jag sätta den grundsats, bevillningsutskottet
så förträffligt formulerat, då det säger att »obligatorisk
sjelfdeklaration utgör inkomstbeskattningens nödvändiga komplement».
Kortare, koncisare och mera uttömmande kan icke förhållandet
framställas, och detta uttalande lär icke kunna jäfvas af någon,
som närmare undersökt saken. Bevillningsutskottets omdöme sammanfaller
också fullständigt med den mans, hvilken af alla här i landet
kanske mest sysslat med denna sak, nemligen professor Rydins,
hvilken säger lika kort och träffande att »sjelfdeklarationen är ett
oeftergifligt vilkor för åstadkommande af en rättvis inkomstbeskattning».
Och detsamma säga om samma eller derifrån föga afvikande
åtgärder bevillningsutskottet för föregående år, tidigare bevillningsutskott
och komitéer, den inhemska och utländska erfarenheten. Det
är också gifvet, att i samma mån som inkomstbeskattningen gör sig
gällande, det blir en vigtig fråga: hvad är det som skall beskattas?
Härpå svaras: det är inkomsten. Ingenting kan vara enklare. Men
huru få reda på denna inkomst? Jo, naturligtvis bäst genom att fråga
den som har den. Så vidt jag kan finna, är det alldeles orimligt att
säga, att man här bör gå en onödig omväg för att få en fullständig
upplysning, då man kan gå en direkt väg och få en fullständig upplysning
— ju enklare, ju simplare — genom att fråga den som har
inkomsten om dess belopp. Och särskildt bör man icke gå någon
annan väg, för så vidt målet erkännes vara att få veta, huru stor aen
behållna inkomsten verkligen är. Det är gifvet, att man är utsatt för
en oändlig mängd af misstag, om man då går den indirekta vägen.

Lördagen den 22 April, f. m. 27 N:o 30.

Och i hvilken grad man på den direkta vägen är utsatt för miss- Angående
tag, visa bäst förhållandena hos oss. Det som först väckte min tanke
att sysselsätta mig med denna sak var en uppgift från den officiella 3 fan ^
statistiken, att i Sverige antalet af de personer, män och qvinnor, inkomstsom
hade 4,000 kronors inkomst eller deröfver, vore blott omkring bevillning.
15,000. Hvem skulle hafva trott något sådant? Hvem skulle ha (Forts.)
trott, att i hela vårt land det icke skulle finnas mer än femton tusen
personer, som skatta för 4,000 kronor eller deröfver? Hade man frågat
den ene eller andre af er, mine herrar, om antalet, skulle han
säkerligen hafva uppgifva femtio tusen eller kanske mer ändå. Jag
skulle förmena, att de finnas, som tro, att ensamt här i Stockholm
finnes hälften af antalet. Jag försökte för någon tid sedan att göra
en beräkning öfver förhållandet genom att taga reda på huru många
som i Stockholm hafva våningar på fem rum eller mera, då en våning
på fem rum i allmänhet anses motsvara en inkomst af 4,000 kronor.
Undersökningen gaf en siffra af omkring sju tusen, men jag medgifver,
att denna statistik är temligen oanvändbar, bland annat af det
skälet, att en större våning så ofta delas på flera skattskyldiga, hvilka
hvar för sig icke nå upp till 4,000 kronors inkomst. Emellertid
tjenar siffran alltid till att lemna någon antydning.

Nu är det gifvet, att, om en massa personer sålunda undkomma
den beskattning, som skulle rätteligen drabba dem, det icke är nog
med att rättsmedvetandet härigenom får ett slag i ansigtet, utan härtill
kommer att hvad desse undandraga sig drabbar andra. Sålunda
inträffar här en dubbel oegentlighet: de skyldige slippa undan och
de oskyldige drabbas. Detta förhållande synes mig vara skäl nog
att efterse, huruvida icke en förnuftigare och rigtigare form för beskattningen
skulle kunna vinnas. Dessutom är att märka, att med
det nuvarande förhållandet vissa slag af inkomster äro mer än andra
utsatta för att till fullo beskattas, närmast löner och äfven inkomst
af fastighet. Dessa äro skottaflor för det nu rådande systemet, under
det de andra slagen af inkomst till stor del fördölja sig och icke
träffas af beskattningen. Vidare är det alldeles uppenbart, att bevillningsberedningens
ordförande har i sin hand, att, om han vill använda
den befogenhet, den nuvarande författningen ger honom, framkalla
en sjelfdeklaration, då han kan infordra uppgifter från de skattskyldige.
Det beror således redan nu på honom, om sjelfdeklarationen
i ett antal fall skall komma att tillämpas.

Om således — och jag tror, att jag styrkt detta både med auktoriteter
och anförda fakta — inkomstbeskattningen i samma mån, som
den fullständigt genomföres, närmast förutsätter sjelfdeklaration, och
det vidare kan styrkas, att inkomstbeskattningen kommer att hos oss
behöfva anlitas i vida högre grad än hittills, så blir sjelfdeklarationen
en absolut nödvändighet.

Det gäller alltså, såsom det andra ledet i undersökningen, att
besvara frågan: är det troligt, är det sannolikt att inkomstbeskatt ningen

skall hålla sitt intåg hos oss, att den har framtiden för sig?

I detta afseende ber jag att få hänvisa till det förträffliga anförande,
som vi hört för en timme sedan af grefve Wachtmcister. Det lär
efter detta anförande icke kunnat undgå någon af eder, mine herrar,

N:o 30.

Angående
obligatorisk
sjelf deklaration
vid
inkomstbevillning.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

att inkomstskatten, så att säga, ligger i luften, och att den kommer att
göra. sig gällande på bekostnad af de ofullständiga skatteformer, som
nu finnas, vare sig de benämnas fastighetsskatt, afkastningsskatt, förmögenhetsskatt
eller hvad det må vara. Det förefaller mig, att man
skulle kunna beskrifva förhållandet mellan dessa senare skatteformer
och inkomstbeskattningen så, att de förhålla sig till hvarandra såsom
beräknadt brutto — de gamla skatterna — och faktiskt netto —
framtidens skatteform, den rena inkomstskatten —och jag tvif lar icke
på, hvilken af dessa skatteformer som i striden skall komma att afgå
med segern.

Inkomstskatten kommer att göra sig gällande och med den följer
såsom ett nödvändigt komplement sjelfdeklarationen.

Derför skulle jag hafva önskat, trott och hoppats, att sjelfdeklarationen
skulle här något gynsammare upptagits. Dock icke så att
jag, minst efter anförandet från statsrådsbänken, skulle våga yrka, att
Första Kammaren nu skulle besluta det uttalande, som innehålles i
förevarande moment af bevillningsutskottets hemställan. Men det
har gjorts i sista stund — det göres kanske just nu — försök i
Andra Kammaren att omgestalta formuleringen af utskottets förslag
så, att det innefattade, att man ville till Kongl. Maj:t öfverlemna att
pröfva de nya uppslagen uti detta afseende, och detta är naturligtvis
något, som äfven jag kan vilja vara med om. I den skarpa formen,
att grundsatsen om sjelfdeklaration redan på förhand skulle vara
af kammaren antagen, vågar jag icke påyrka något uttalande af kammaren,
men i formen af ett önskningsmål, som nu icke är föremål
för någon votering, hoppas jag att herrarne vilja skänka grundsatsen
sin uppmärksamhet, så att i någon mån, såsom det plägar heta i
sällskapen, »diskussionen får utgöra svar på frågan» och utgöra en
ledning för Kongl. Maj:ts vidare åtgärder i denna sak.

Jag vet, att det anförda förhållandet emellan beräknadt brutto
och faktiskt netto och emellan inkomstskatten och sjelfdeklarationen
hvilar på en teori, men herrarne fråga efter praktiken. Ja, den mest
upplysande praktiken, d. v. s. den i Preussen förekommande praktiken,
är helt färsk, kanske till och med för ung, men ingalunda drabbas
den af de anklagelser, som blifvit framställa mot densamma, att man
med raseri skulle mottagit sjelfdeklarationens tillämpning o. s. v.
Sjelfdeklarationen har i praktiken slagit mycket väl ut i de länder,
der den tillämpats, och det är obestridligt, att den gifvit staten en
värdefull ökning i dess inkomster, och ju mera ett folk uppfostras
till att erkänna den sanna och rigtiga grundsatsen i sjelfdeklarationen,
desto mera kommer oppositionen deremot att försvagas. Jag
kan icke heller fatta denna motvilja mot sjelfdeklarationens införande.
Åtgärden innebär icke, såsom det yttrades af en talare, att man
skulle uppsöka den skattskyldiges sista tolfskilling och med grymhet
kräfva ut den. Nej, är han med rätta uppskattad, så göres för honom
ingen ändring, och är han med orätt uppskattad för lågt, så är det
väl blott rigtigt, att rätten har sin gång och hans uppskattning höjes.

För öfrigt vill jag till bemötande af några af de anmärkningar,
som framstälts, påminna om två saker. Den ena är, att de små
skattebeloppen i allmänhet skulle gå fria från den nya skyldigheten,

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

såsom vanligt är, der inkomstbeskattningen tillämpas. Härmed förfaller
ock talet om den stackars torparen, som skulle hafva svårt att
räkna ut sin inkomst. Han skulle nemligen vara fritagen från sjelfdeklaration.
Den andra omständigheten — och jag vill framhålla
den i anledning af talet om den oerhörda svårigheten att räkna ut
inkomsterna — är, att till en genomförd sjelfdeklaration hör ett helt
system af anvisningar och formulär, som underlätta för den skattskyldige
hans anmälan och göra det till en i sjelfva verket ytterst
enkel sak att härutinnan uppfylla allan rättfärdighet.

Med dessa två påminnelser, att de små inkomstbeloppen i allmänhet
skulle gå fria från skyldighet till sjelfdeklaration och att så
pass fullständiga anvisningar kunna utdelas, att svårigheterna att angifva
sina inkomster derigenom blifva till största del undanröjda, tror
jag att de vigtigaste anmärkningarna äro bemötta.

En talare har sagt, att sjelfdeklarationen skulle blifva en svår
frestelse för samvetena, men äfven i detta fall kan rättsmedvetandet
uppfostras, och det är icke förgäfves man påmint om, hur det förr
var med tullanmälningarna i vårt land. Jag minnes den tid, då man
icke gjorde sig samvete af att skryta öfver huru man kunnat lura
tullen. Sådant sker icke nu mera. Ingen säger nu, att det är en
hård frestelse att behöfva gifva upp tullpligtigt gods, utan detta anses
vara en oomtvistelig pligt, och man rättar sig efter lagens föreskrifter
i detta fall, och jag anser, att det kommer att gå på samma
sätt med sjelfdeklarationen.

Jag kan icke fortsätta, men må det vara mig tillåtet att tillägga
ännu en sak. Om någon ville säga, att sjelfdeklarationen är en åtgärd
af demokratiskt kynne, så har han rätt, men jag tror, att det
finnes och kommer att finnas i denna kammare vissa rörelser, som
angifva, att kammaren är böjd att gå framåt på utvecklingens bana
och antaga åtgärder i sådan rigtning, vore de än af aldrig så demokratiskt
kynne, om de blott, i öfverensstämmelse med Första Kammarens
grundsatser, hvila på det beståendes grund och kunna anses
såsom en utveckling af det bestående. Nu är den föreslagna åtgärden
visserligen af radikalt, af demokratiskt kynne, men den kan
dock antagas af den mest konservativt anlagde man, ty den kränker
i ingen mån hans grundsatser, ännu mindre hans ideal. Och om
kammaren kan taga ett steg i denna rigtning utan att kränka sitt
politiska samvete, så anser jag, att kammaren bör taga detta steg, då
härigenom Första Kammaren, upptagande ofvan antydda grundsatser,
skulle taga ett ingalunda ovigtig! steg på framåtskridandets bana.
Skulle det derjemte kunna sägas, att ett sådant beslut innebure ett
tillmötesgående mot medkammaren, så förmodar jag, att kammaren
deri skulle se ett förord för beslutet och icke en "invändning deremot.

Såsom jag sagt, vågar jag icke framställa något yrkande, i synnerhet
efter hvad som yttrats från statsrådsbänken, men jag vågar
hoppas, att herr finansministerns förklaring icke innebär ett afvisande
af grundsatsen om sjelfdeklaration, utan endast, såsom herr statsrådet
ock antydde, ett förbehåll att få närmare pröfva saken. Och
under förhoppning, att det i denna kammare finnes flere än aderton

Angående
obligatorisk
sjelfdeklaration
vid
inkomstbevillning.

(Forts.)

N:o 30.

Angående
obligatorisk
sjelfdeklaration
vid
inkoms tbevillning.

(Forts.)

Lördagen den 22 April. f. m.

ledamöter, som vilja vara med om att en annan gång gifva denna
grundsats en bättre och noggrannare pröfning, måste jag, då jag icke
har något yrkande att framställa och knappast längre kan framhviska
orden, sluta mitt anförande, ehuru så oändligt mycket mer vore att
säga i denna sak.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Grefve Wachtmeister: Då jag med min röst i utskottet bi dragit

till utskottets hemställan i fråga om införande af obligatorisk
sjelfdeklaration, har jag gjort det derför, att enligt mitt förmenande
sjelfdeklarationen nära nog hör till sjelfva väsendet af en inkomstskatt.
Såsom jag för en stund sedan erinrade, kan man anordna den direkta
beskattningen så, att man, med bortseende från den skattskyldiges
person, endast fäster sig vid vissa kännemärken hos sjelfva skatteföremålet
och derifrån drager slutsatser med afseende å dettas afkastning.
Man får då näringsskatter, fastighetsskatter o. s. v. Går
man så till väga, kan man strängt taget öfverlemna åt vederbörande
embetsmyndigheter att fastställa de fakta, som skola ligga till grund
för beskattningen. Men uppställer man såsom sitt mål att utröna
den skattskyldiges verkliga inkomst, är detta tillvägagående absolut
otillräckligt.

öfver allt, der inkomstskatt är införd, är det grannlaga värfvet
att uppskatta den beskattningsbara inkomsten uppdraget åt vissa inom
de skattskyldiges krets utsedda kommissioner. Äfven om man hos
dessa representanter för de skattskyldige kan förutsätta en mer eller
mindre noggrann kännedom om inkomstförhållandena inom skattedistriktet,
så förefinnes dock, naturligtvis med åtskilliga undantag, i
regeln den fulla kunskapen om den skattskyldiges verkliga inkomst
endast hos den ifrågavarande skattskyldige sjelf. Då således åtminstone
på ett håll en fullt tillförlitlig kännedom förefinnes om det,
som i hvarje fäll skall utrönas, så uppstår frågan, om icke denna
kunskapskälla bör anlitas vid uppskattningsarbetet. I det öfvervägande
flertalet länder har denna fråga besvarats jakande. Så i England,
Preussen, Sachsen, ett stort antal smärre tyska stater, i en del kantoner
i Schweiz samt i Italien. Hos oss är deremot den obligatoriska
deklarationsskyldigheten inskränkt till vissa bolag, hvarjemte bevillningsberedningarnas
ordförande hafva rätt att från de skattskyldige
infordra uppgift å deras inkomst af kapital och arbete, en rätt, som
emellertid icke synes hafva blifvit begagnad i någon större utsträckning.
Då man sålunda hos oss afstått från ett vidsträcktare anlitande
af sjelfdeklarationen, kan detta hafva berott dels af principiella, dels
af praktiska skäl. Principielt har man sålunda kunnat anse, att lika
litet som i en rättegång vittnesmål i egen sak är medgifvet, lika
litet bör den skattskyldiges egen uppgift tillmätas vitsord i den
förhandling mellan det allmänna och den enskilde, som rör sig kring
fastställandet af den senares skattpligtiga inkomst. Presumtionen
skulle då vara den, att den uppgift, som komme att af den skattskyldige
lemnas, vore origtig. Naturligen kan man förutse, att många

Lördagen den 22 April, f. m. 31 N:o 30.

origtiga uppgifter komme att lemnas, men jag kan icke medgifva, Angående
att i ett land som vårt, der medborgarne öfva ett vidsträckt infly- obligatorisk
tande på de offentliga medlens användning, staten har rätt att pre- S:>et{on
sumera, att de uppgifter, medborgarne lemna om det mått, hvari inkomstår
anse sig pligtige att bidraga till det allmännas behof, skola vara bevillning.
origtiga. (Forts.)

Om således ur principiel synpunkt något hinder icke bör möta
för anlitandet af den kunskapskälla, som ligger i den enskilde skattskyldiges
kännedom om sina inkomster, så kunna ju till äfventyra de
praktiska hinder, som uppresa sig mot anlitandet af denna kunskapskälla,
vara så betydande, att de måste anses oöfvervinneliga. Den
anmärkning i detta afseende, som man kanske oftast får höra, är den,
att genom deklarationsskyldigheten man skulle gynna de mindre rättrådige
bland de skattskyldige på de rättrådiges bekostnad. Jag tillstår,
att jag icke fullt kan fatta innebörden af detta argument.

Hvad är det värsta, som kan hända den, som lemnar en rigtig
uppgift om sin inkomst? Jo, att han får betala full skatt derför.

Men detta är ju något, som afses med hvarje inkomstskatt, och deröfver
kan väl ingen klaga, äfven om han kan känna rättmätig förtrytelse
deröfver, att andra icke skatta efter sin inkomst. Jag förstår
väl, att, om en viss gifven skattesumma skall upptagas, den, som
skattar för fulla beloppet af sin inkomst, får betala högre skattebelopp
derför, att en annan undandrager sig att skatta för fulla beloppet
af sin inkomst. Men jag kan icke förstå, att införandet af
sjelfdeklarationsprincipen skulle göra det lättare att undandraga sig
att betala skatt. Jag tror, att förhållandet kommer att blifva alldeles
motsatt. Uppgiften afser endast att lemna beskattningsmyndigheterna
ledning vid deras arbete, men myndigheten har sedan full pröfningsrätt.

Det säges vidare, att den obligatoriska sjelfdeklarationen skulle
verka demoraliserande derför, att mången komme att duka under för
frestelsen att lemna origtiga uppgifter. Detta kan nog hända i ett
och annat fall, men i de flesta fall är det nog så, att den, som finner
sig oförhindrad att lemna en veterligen falsk uppgift, redan förut är
demoraliserad. Han lemnar en origtig uppgift derför, att hans moral
är svag; han blir icke först demoraliserad derför, att tillfälle yppar
sig att lemna en origtig uppgift.

Det har vidare anmärkts, att deklarationspligten skulle kännas
tung t. ex. för en näringsidkare, hvars ekonomiska ställning förut är
undergräfd, och till och med kunna medföra ruin för honom. Denna
olägenhet kan, om icke fullständigt undanrödjas, så dock väsentligen
förmildras genom föreskrift att deklarationen skall hemlighållas. I
allt fäll drabbar denna anmärkning mera sjelfwa inkomstskatten än
deklarationspligten. Staten vill beskatta den fulla inkomsten och
fordrar att få kännedom om densamma, äfven om detta skulle komma
att medföra olägenheter för den enskilde.

Den största svårigheten är otvifvelaktigt den, att det i många
fall komme att ställa sig svårt för den skattskyldige att äfven med
bästa vilja lemna exakt uppgift på sin inkomst. Dertill fordras först
och främst en viss bildningsgrad. I åtskilliga främmande länder ar

N:o 30. 32 Lördagen den 22 April, f. m.

Angående också sjelfdeklarationspligten inskränkt till dem, som hafva ett visst
obligatorisk inkomstminimum. Så åligger i Preussen denna pligt endast dem,
^tion vid1'' som föregående år skattat för mer än 3,000 mark, och i Sachsen
inkomst- affordras deklaration icke dem, om hvilka man med visshet vet, att

bevillning, deras inkomst understiger 1,600 mark. Vidare kunna, såsom en före (Forts).

gående talare redan påpekat, åtskilliga åtgärder vidtagas för att underlätta
deklarationen. Man kan på de formulär, som skola tillställas
de skattskyldige, noggrant specificera de förhållanden, om hvilka uppgifter
skola lemnas. Och äfvenledes kan man, såsom i Preussen, in skränka

sig att fordra, att den skattskyldige lemnar en maximiuppgift,
en uppgift, att hans inkomster icke öfverstiga det eller det beloppet.
Slutligen kan man, i fråga om de inkomster, som bero på
uppskattning, föreskrifva, att de skattskyldige endast behöfva uppgifva
de fakta, på hvilka uppskattningen skall grundas och att sjelfva
uppskattningen skall göras af vederbörande taxeringsmyndigheter.

Visserligen komma åtskilliga svårigheter alltid att qvarstå, men
jag är öfvertygad, att dessa svårigheter skola högst väsentligt reduceras
genom några års öfning i deklarationspligten.

Då man så mycket fäster sig vid svårigheterna, bör man icke
heller lemna ur sigte de svårigheter, som äro förenade med en inkomstbeskattning
utan deklarationspligt, sådan som vår nuvarande.
Man föreskrifver t. ex., att inkomst af kapital skall uppskattas till sitt
fulla belopp, men man lemnar taxeringsmyndigheterna så godt som
utan alla utvägar att få kännedom om detta kapital. Hvad resultatet
häraf skall bli, är lätt att inse.

Klart är emellertid, att deklarationspligten, för att kunna med
fördel anlitas, förutsätter en viss intellektuel och moralisk utvecklingsgrad
hos folket i dess helhet. Men jag tror, att man tryggt kan påstå,
att, om folket icke är moget för deklarationspligten, så är det
icke heller moget för sjelfva inkomstskatten. För att inkomstskatten
skall lemna någorlunda tillfredsställande resultat, erfordras att folket
befinner sig på en temligen hög ståndpunkt af civilisation och af
öfning i sjelfstyrelse. Då emellertid ingen lärer vilja bestrida, att
det svenska folket står på lika hög ståndpunkt af civilisation som
trots något annat, och detta folk dessutom haft en lång tids öfning
i tillämpning af inkomstskatten, tviflar jag icke på att svenska folket
nu är moget för utöfning af deklarationspligten.

Innan jag slutar, ber jag att få lemna ett par uppgifter om huru
deklarationspligten i sin tillämpning slagit ut i ett land, der den helt
nyligen blifvit införd, nemligen i Preussen. Der infördes den obligatoriska
sjelfdeklarationen genom inkomstskattelagen af den 24 juni
1891.

Hvilket resultat sjelfdeklarationen der lemnat, framgår deraf, att
medan den debiterade inkomstskatten för fysiska personer — jemförelsen
afser icke aktiebolag, hvilka såsom sådana först underkastades
beskattning 1891 —■ under budgetåret 1891—1892 utgjorde i rundt
tal 79 millioner mark, så steg denna skatt under budgetåret 1892—1893
till 114 millioner, således en ökning af 35 millioner. Af det,ta belopp
beräknas i ett yttrande af den preussiske finansministern 4 millioner
bero på tariff-förhöjningar, medan återstoden, 31 millioner, tillskrifves

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

den naturliga stegringen och den noggrannare uppskattningen. Ännu Angående
mer betecknande siffror framgå, om man fäster sig vid de högst uppskattade
inkomstbeloppen. Aret 1891—92 taxerades 2,760 personer tionVid1''
till en inkomst af 48,000 mark eller deröfver. Året derpå hade detta inkomstantal
stigit till 5,511, således fördubblats. Den skatt, som utgjordes bevillning.
af denna grupp, uppgick 1891—92 till icke fullt 9 millioner och steg (Forts.)
året derpå till 24 millioner, hvaraf dock 5 h. 6 millioner tillskrifvas
den högre skattefoten, så att den på den naturliga höjningen och den
noggrannare uppskattningen beroende ökningen skulle utgöra mellan
18 och 19 millioner, således äfven här dubbla beloppet mot förut.

Herr Anderson, Albert: Det kan nog vara möjligt, att man

genom. införande af sjelfdeklarationen skulle erhålla högre inkomst
af bevillningen än den, som nu åtnjutes, men jag kan icke för min
del antaga detta för visst. Nu är förhållandet nemligen så, att efter
bevillningens grund utgå många andra utskylder, hvaribland främst kommunalutskylderna;
och dessa efter bevillningens grund utgående utskylder
uppgå, om jag räknar dem alla, till ett belopp af åtta ä nio
procent af inkomsterna och på vissa orter ännu högre. Det är gifvet,
att i fråga om den kommunala beskattningen medlemmarne i en
kommun skola, så vidt sig göra låter, hålla reda på hvarenda inkomst
och försöka uppskatta den till dess verkliga belopp, ty derpå beror
kommunens financiella ställning. Jag kan derför icke taga för gifvet,
att de nu gällande bestämmelserna i fråga om deklaration för bevillnings
utgörande äro så alldeles ohållbara.

. Såsom en föregående talare erinrat, finnes i § 18 af gällande
bevillningsförordning för bevillningsberedningarnas ordförande rättighet
stadgad, att från hvilken skattskyldig som helst infordra uppgifter
om hans tillgångar. Denna bestämmelse har införts i bevillningsförordningen
på senare tider för att i största möjliga mån förbättra
taxeringen. Men . man har hittills icke vågat gå in på den obligatoriska
sjelfdeklarationen, emedan det befunnits att, då denna under en
tidigare period egde rum här i landet, den icke lemnade väntadt
resultat.

Det blefve också, om den obligatoriska sjelfdeklarationen infördes,
för ganska många svårt att uppgifva sina inkomster. Såsom bekant,
äro icke alla här i landet skyldige att föra bok, och det är högst
sannolikt att bland dem, hvilka icke hafva laglig skyldighet att föra
bok, åtskilliga icke kunna med bästa vilja uppgifva sina inkomster
tillräckligt noggrant. Skulle man nu införa sjelfdeklarationspligten,
föreställer jag mig, att man i vida högre grad än nu är förhållandet
måste inskränka beskattningsnämndernas åtgärder och att det borde
finnas skattekommissarier, som mottoge och granskade inkommande
uppgifter och, då de funne dessa origtiga, vidtoge åtgärder mot dem,
som lemnade sådana uppgifter. Skulle man åter behålla beskattningsnämnderna
i deras nuvarande skick, skulle det kunna inträffa, att en
person, som lemnat uppgift om sina inkomster för ett år, af beskattningsnämnden
anses hafva uppgifvit sina inkomster för lågt och
derför upptages till förhöjd beskattning. Hvad skulle resultatet häraf
blifva? Jo, ett annat år skulle en sådan person antagligen resonera

Förda Kammarens Prof. 1893. N:a 30. 3

N:o 30. 34 Lördagen den 22 April, f. ra.

Angående sålunda: »då beskattningsnämnden icke godkänt min uppgift förra
sjelfdeklara- äret> lltan ^ojt min beskattning, så är det bäst att jag uppgifver en
tion vid lägre inkomst än den verkliga, så att beskattningsnämnden kommer
inkomst- ungefär till det belopp, som jag verkligen har i inkomst». Men det
bevillning. ^an också hända, att någon skattskyldig, som drifver en rörelse, under
(Forts.) något år till följd af dåliga konjunkturer icke har någon behållen
inkomst på rörelsen, utan att denna gått med förlust. Han uppgifver
då, att rörelsen icke lemnat någon behållning under året. Detta kan
hända till och med en större affärsman. Om en sådan person då
befrias från bevillning, förlorar han både sin kommunala och politiska
rösträtt; och skulle han vara ledamot af kommunalstyrelse eller af
Kiksdagen, finge han ögonblickligen frånträda detta sitt förtroendeuppdrag.

Jag har velat framhålla dessa olägenheter af sjelfdeklarationspligtens
införande, derför att, då man behandlar en sådan fråga som
denna, det kan vara skäl att framhålla icke allenast fördelarne, utan
äfven olägenheterna deraf.

Herr Waern: Jag skall icke djupt ingå på frågan, om det kan

vara skäl att begära sådana uppgifter af de skattskyldige, som hittills
införskaffats af taxeringsnämnderna. Men jag vill påpeka, att äfven
under nuvarande förhållanden man kan komma ganska långt med
infordrande af uppgifter, om man vidtoge det system, som är rådande
i England.

Jag har en bror, som under några år varit köpman i London.
Han har berättat för mig, att vid taxeringen en man kom till honom
och frågade honom om hans inkomst, likasom denne ock sedan kom
och uppbar den pålagda skatten samt derpå lemnade honom qvitto.
Mot personliga besök för erhållande af uppgifter till taxering kan
invändas, att sådana blefve allt för besvärliga. Men, mine herrar, går
något sådant för sig i en stad, som har större befolkning än hela
Sverige, så går det också för sig i distrikt, som icke äro större än
våra, i synnerhet om man fördelar besväret. Det är för öfrigt icke af
alla, som man vill hafva uppgifter. Hos de många, som hafva ringa
inkomst eller hvilkas inkomster äro förut kända, skulle personliga
besök icke erfordras. Ett sådant tillvägagående skulle i många fall
medföra en mycket stor förmån. Den besökande kunde erhålla upplysningar
om mycket, som man behöfde veta. Han kunde om personoch
sakförhållanden begära meddelanden, hvilka kunde blifva vägledande
äfven för andra skattskyldiges taxering. Af den frimodighet
och tydlighet, med hvilka svaren afgåfvos, kunde han bedöma deras
sanning, och om de muntliga svaren voro sväfvande eller afsågo att
vilseleda honom, borde han hafva rättighet att fordra skriftlig sjelfdeklaration.
Å andra sidan skulle den skattskyldige mycket hellre
lemna fullständiga upplysningar till en aktningsvärd person, som
ingåfve förtroende att han ej skulle sprida eller på något sätt missbruka
den kunskap han erhölle, än till en nämnd, i hvilken sutte
konkurrenter eller personer, till hvilka han hade eller trodde sig hafva
anledning till misstro.

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f m.

Jag tror icke, att detta system skulle vara omöjligt att införa Angående
eller möta så störa praktiska svårigheter, att sådant icke skulle kunna
ske. De stora hinder mot sjelfdeklarationen, som skulle ligga i frestel- tion vid1''
sen att lemna origtiga uppgifter eller i andra afseenden, kunna, enligt inkomstmin
åsigt, genom ett sådant tillvägagående, om icke helt och hållet bevillning.
häfvas, så dock i högst väsentlig mån minskas. Att flere taxerings- (Forts.)
män, än nu är brukligt, skulle behöfvas, och att till följd deraf ökade
kostnader blefve oundvikliga, är sannolikt, men jag tror, att de skulle
mångfaldigt ersättas genom ökade statsinkomster af en omsorgsfullt
bestämd och rättvist fördelad bevillning.

Friherre Barnekow: Då det från åtskilliga håll begärts, att

jag skulle framlägga det modererade förslag, som jag från början
ämnade, men ansåg ändamålslöst framställa, skall jag här omnämna
det och yrka bifall till detsamma. Det skulle bestå deruti, att mom.
b) flyttades ned under en annan rubrik och denna rubrik skulle lyda
så: »att vid en revision af bevillningsförordningen måtte tagas i öfvervägande,
huruvida icke de, som äro skyldige att erlägga bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, må kunna åläggas att, efter enligt
behöriga grunder faststälda formulär, till vederbörande taxeringsmyndighet
lemna uppgifter angående sina inkomster af nämnda slag».

Herr Cavalli: Jag skall tillåta mig hemställa till kammaren,

huruvida skäl kan vara att bifalla det af bevillningsutskottets ordförande
nu omnämnda förslaget. Det är ju af honom sjelf nyss förut
under diskussioner anfördt, att det af utskottets majoritet framlagda
förslaget är, så att säga, utskottets ledamöters från Andra Kammaren
ultimatum. Man vinner således icke mycket på att taga det modererade.
förslaget. Ty man lärer icke kunna komma till en sammanjcmkning.

_Men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på en annan mycket
vigtig sak, innan kammaren går att fatta sitt beslut. Här är fråga
om en undersökning och utredning, huruvida den obligatoriska sjelfdeklarationen
skall införas i vår beskattningslagstiftning beträffande
inkomst af kapital och arbete. Utskottet har längre ned i punkten f)
ifrågasatt, huruvida icke denna grundsats borde vinna tillämpning
äfven med afseende å uppskattningen af fast egendom. För mig
är det klart att, om kammaren tager mom. b), så har kammaren
mycket svårt att icke också bifalla mom. f). År kammaren beredd
på denna konseqvens?

Under dessa förhållanden vidhåller jag yrkandet om afslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber att få instämma med den siste

talaren och äfven yrka afslag på friherre Barnekows s. k. moderata
förslag.

Herr Nyström: Just på grund af det intima samband, som

Hvisats vara befintligt emellan inkomstbeskattningen och sjelflarationen,
behöfver man icke frukta för en sådan tillämpning af
sjelfdeklarationen, som herr Cavalli ifrågasatte. Just på grund af

N:o 30.

36 Lördagen den 22 April, t. m.

Angående pe}a den bevisföring rörande detta samband, som här blifvit försökt,
sjel fä Mar a- borde kammaren finna sig oförhindrad att besluta ett sådant uttalande
Uon vid som det nu föreslagna hvad angår inkomstskatten, utan att detta
inkomst- behöfver inverka på kammarens beslut i fråga om senare punkter i
bevillning, betänkandet. Hela diskussionen har gått ut på att visa sambandet
(Forts.) emellan inkomstskatten och sjelfdeklarationen. Om således det på

grund af denna diskussion skulle sättas i fråga att taga sjelfdeklarationens
lämplighet under ompröfning, bör man vid undersökningen
härom kunna hålla sig inom det sålunda angifna ämnet och icke gå
längre.

Herr Cavalli: Endast ett par ord med anledning af den siste

talarens yttrande. Om jag rätt hörde hans ord, sade han, att kammaren,
utan afseende på hvilket beslut den fattar i detta moment,
skulle hafva fria händer att besluta i fråga om mom. f). Ja, naturligtvis,
om man icke frågar efter konseqvens i besluten.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande moment under öfverläggningen
yrkats: l:o) af friherre Harnekow, att vid berörda revision af bevillningsförordningen
måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke de, som
äro skyldige att erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
må kunna åläggas att, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär,
till vederbörande taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående sina
inkomster af nämnda slag, och 2:o) att hvad utskottet i afseende på
momentet hemstält skulle afslås.

Härefter gjordes först proposition på bifall till utskottets hemställan
och vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda båda
yrkanden, och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om utsträckt Moln. c),

tillämpning ''

mngsfritt Herr af Buren: Då jag icke inom utskottet deltagit i behand afdrag.

lingen af denna fråga, anser jag det vara min skyldighet att nu yttra
min mening i denna så vigtiga angelägenhet. Jag är en principiel
motståndare till icke allenast existensminimum, utan äfven de stora
bevillningsafdrag, som för närvarande lemnas och som en del motionärer
nu ytterligare föreslagit. Jag är det derför, att detta existensminimum
och detta bevillningsafdrag förrycka hela bevillningsförordningens
för öfrigt vackra och ligtiga princip, som är: »lika skattskyldighet
för alla i förhållande till deras inkomster», och derför att
genom afkortningarna och afdragen staten går miste om en stor del,
om ej största delen af de skatter, som den borde hafva. Idén är
orimlig i sig sjelf, emedan beloppet af afdraget är tilltaget på måfå
och kan icke heller bestämmas annat än efter gehör, eftersom hvad
för den ene kan räcka till att lefva på är för den andre alldeles
otillräckligt. Jag är en motståndare dertill äfven derför, att detta
existensminimum, detta bevillningsafdrag icke är lika för alla. Den

Lördagen den 22 April, f. m. 37 N:o SO.

stora jordbrukande klassen, som eger små hemman taxerade till 5 k Om utsträckt

10.000 kronor och derunder, har intet existensminimum eller bevill- ^afievill9
ningsafdrag, det må på med deras existens huru som helst. Deras ningsfritt
inkomster äro beroende af väder och vind; i onda som i goda tider afdrag.
får bonden, om han t. ex. har en gård, som är taxerad till 10,000 (Forts.)
kronor, nu betala 6 öre på hvarje hundrade krona, eller alltså 6 kronor.

Detta vore visserligen icke någon stor bevillning, så vida hans inkomster
alltid uppginge till (>00 kronor, men origtigheten ligger deri, att
han det ena året har dessa inkomster, under det han ett annat har
mindre och ett tredje år större inkomster, hvarigenom naturligtvis
kronan går miste om de inkomster hon borde hafva, då denna större
inkomst är för handen. Huru annorlunda förhåller det sig icke med
t. ex. den, som betalar bevillning för en säker inkomst af 1,700 kronor.

Detta motsvarar efter 41/2 procents ränta ett kapital af nära

38.000 kronor, men likväl åtnjuter innehafvaren af nämnda inkomst
ett afdrag af tre kronor, ehuru han efter min förmening skulle kunna
lefva lika bra utan detta afdrag eller lika bra på en inkomst af
1,683, som på 1,686 kronor. Jag anser vidare, att den, som har t. ex.

450 kronors inkomst och nu icke betalar någon bevillning, skulle
kunna uppehålla sig lika bra med en inkomst af 445 kronor 50 öre.

Man måste nemligen taga hänsyn till den stora skilnad i behof, som
förefinnes, och att alla dessa lefde både lyckligare och nöjdare, då
intet existensminimum och ingen afkortning fans; och de som lefva
öfver sina tillgångar blifva icke ordentligare, derför att de få bevillningsafdrag
och existensminimum. Om skatten nu bestämdes lika
för alla i förhållande till deras inkomster och intet existensminimum
eller bevillningsafdrag egde rum, så skulle alla ske rättvisa, och af
alla kategorier skulle kronan få sin rätt. Om man nu besinnar att
personer, som dels ega en inkomst af 450 kronor, men ingen bevillning
erlägga, och dels sådan ända upp till 1,700 kronor, hvarpå
bevillningsafdrag är medgifvet, utgöra enligt våra små förhållanden
den ojemförligt största delen af befolkningen och i ekonomiskt hänseende
säkerligen hafva det mycket bättre än mången jordegare, som
sitter med inteckningar ända upp till skorstenarne, så inses lätt betydelsen
af dessa afkortningar, som ingalunda äro af behofvet påkallade;
ty hvarifrån tro herrarne att insatserna i sparbankerna förskrifva
sig, dessa insatser, som endast i postsparbanken uppgå till millioner,
om inte till största delen just från denna medelklass. Detta existensminimum
och detta bevillningsafdrag kan för dem, som tillhöra ifrågavarande
medelklass, icke anses annat än såsom en fattighjelp, nedsättande
för deras värde såsom fullgoda medborgare. Då de äro så
många, man. har sagt mig 7/8 af alla skattdragande, kan man förstå,
hvilka stora inkomster, som dessa små skatter skulle inbringa staten^
för att icke tala om de kommunala skatterna, som nu äro så betungande
och hvartill billigtvis hvar och en bör bidraga med sin lilla
fyrk, då ju alla hafva lika gagn af de kommunala anstalterna, fattigvården,
kyrkor och skolor m. fl. inrättningar, som af kommunala medel
bekostas. Men ehuru detta »lika skattskyldighet i förhållande till
inkomsten» såsom regel är min mening och den enda rigtiga, vill
jag icke motsätta mig ett förslag, som från ett håll framkommit, att

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

Om utsträckt
tillämpning
af bevillningsfritt

afdrag.
(Forts.)

beskattningen af inkomst under 1,000 kronor för hvarje 100 kronor
minskas med 10 procent.

Alltså inkomst af

900 kronor
800 „
700 „

600 „
500 „

400 „

300 „

200 „
100 „

skattar 8: i o i stället för 9

6:40

4:90

3:60

2:50

1:60

0:90

0:40

0:io

Så böra ock inkomster från och med 10,000 kronor beskattas i progessiv
skala, ehuru jag tror, att någon stor intägt häraf icke skulle komma
kronan till del, tvärt emot hvad mången föreställer sig. De förmögnes
antal i vårt land är allt för ringa och rikedomarna allt för anspråkslösa,
der de icke äro mera sken än verklighet. Förhöjningen
af skatten för de större inkomsterna anser jag i allt fall böra ske med
stor varsamhet, emedan faran eljest är stor att kapitalerna rymma ur
landet. Högre än 5 procents förhöjning af skatten för en inkomst af

10,000 kronor och sedan för hvarje 1,000 kronor en förhöjning af
1ji procent är icke tillrådlig.

Alltså inkomst af

10,000 kronor skattar	105	i stället för	100
11,000 „	11	116,05	11 11	no
12,000 „	j)	127,20	11 11	120 o. s.
50,000 „	11	625	11 11	500
100,000 „	))	1,500	11	1,000
200,000 „	11	4,000	11 11	2,000.

Af hvad jag nu har sagt finna herrarne, att jag icke kan vara
med om den nu föredragna punkten, men medan jag har ordet, ber
jag, herr talman, få nämna, att jag icke heller kan vara med om
herr Philipsons reservation vid punkten 1 d). Jag tror nemligen, att
vill man träffa kapitalet eller de förmögnare, så måste man ovilkorligen
träffa det just hos de vinstgifvande aktiebolagen. Jag känner
bolag, som nu skatta för 70,000 kronor, men lemna en utdelning af

120,000 kronor, och det synes mig icke rigtigt, att sådana förhållanden
skola vara rådande.

Något yrkande har jag icke att göra.

Friherre Barnekow: Denna punkt afser icke något annat än att
bevillningsutskottet befarat, att de direkta skatterna skola blifva höga,
och hemställer derför, att Kongl. Magt måtte taga i öfvervägande, om
icke skäl vore att under sådana förhållanden söka lindra skatterna
för de mindre bemedlade. Detta är hvad förevarande punkt inne.
håller. Den siste talaren säger: »nej, det vill jag icke vara med om»-

Lördagen den 22 April, f. in. 39 N:o 30.

Han vill i stället lägga ökade skatter på de redan förut af skatter Om utsträckt
betungade, mindre bemedlade klasserna. Det påminner om den gamla 1 af™grill?
historien om pojken, som hvarje dag bar kalfven och trodde sig kunna ningsfritt
fortsätta dermed ända till dess kalfven blef oxe. Säkert är, att om afdrag.

man ökar skattebördan till en början omärkligt, kommer man dock (Forts.)

slutligen till den punkt, då den skattdragande icke längre kan betala.

Mest förvånar det mig emellertid att, på samma gång talaren icke
gillar existensminimum och bevillingsafdrag, han vill vara med om
degressiv beskattning. Förut säger han: jag vill icke vara med om
utskottets förslag, och sedan: en degressiv beskattning går jag gerna
in på. Men det är just en degressiv beskattning, som här föreslås
af utskottet.

Vidare berörde talaren bolagens beskattning och ansåg, att dessa
med rätta borde dubbelt beskattas. Vid den punkten har jag reserverat
mig och anser mig följaktligen ej skyldig att försvara utskottets
förslag.

Vid det förhållande, att de direkta skatterna faktiskt allt mer
och mer stiga, anser jag det vara Riksdagens ovilkorliga pligt att
tillse, att dessa skatteförhöjningar icke komma att allt för hårdt
drabba nedåt och dem, som icke hafva något att betala med, och
yrkar derför bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Cavalli: Jag instämmer till alla delar i de ord, hvarmed

den siste ärade talaren afsilande sitt anförande, men jag är icke fullt
säker, att man vinner hvad man åsyftar genom att antaga det föredragna
momentet, sådant det nu föreligger. Såsom herrarne finna
vid en jemförelse med bevillningsförordningen, afser utskottet med
sitt förslag i detta moment en revision af 11 § i sagda förordning.

Jag ber då till en början få erinra derom, att den år 1892 församlade
urtima Riksdagen i sin skrifvelse den 27 november påkallade en
revision af bevillningsförordningen just i den rigtning, som en revision
enligt min uppfattning bör gå. Antagandet af iörslaget i detta
moment är således icke behöfligt och, jag vågar påstå, dessutom både
otjenligt och vilseledande.

Frågan rör allmänna bevillningen, hvarom beslutanderätten tillhör
Riksdagen ensam. Om nu Riksdagen i denna fråga begär en
utredning af Kongl. Maj:t, för hvilken utredning Riksdagen sjelf
utstakar gränserna, så är, föreställer jag mig, regeringen bunden af
det utaf Riksdagen framlagda programmet, hvilket följaktligen kommer
att föreläggas komitén, som äfven får hålla sig inom de angifna
gränserna. Ett sådant beslut binder sålunda regeringens utredning
vid vissa punkter och förtager initiativet i beskattningsfrågorna för
dem, som få dem under behandling. Jag sade, att förslaget, sådant det
föreligger, är vilseledande. Utskottet begär i denna punkt en revision
af 11 § och i mom. e) en revision af 10 §. Om man ser efter
i bevillningsförordningen, handlar 10 § om grunderna, enligt hvilka
inkomsterna skola beräknas, och 11 § om de undantag, som kunna
medgifvas från de allmänna bestämmelserna angående bevillningcns
belopp eller utgörande. Det torde dock vara klart, att, hvilken revision
af bevillningsförordningen som än skall företagas, måste den om -

N:o 30. 40 Lördagen den 22 April, f. m.

^Uläm^nin^ ^a^ta ^cssa tva paragrafer. Nå väl, kan det då vara lämpligt att just
af bevill■ peka ut dessa paragrafer och att utpeka endast dessa? Om man ser
ningsfritt på de öfriga paragraferna, så äro flera andra ungefär lika vigtiga.
afdrag. Så t. ex. afser af § 8, 9 och 12 den ena att bestämma, hvad som
(Forts.) bör räknas som inkomst af kapital eller arbete, den andra, hvilka
som äro skyldige att utgöra inkomstbevillning, och den tredje,
hvar bevillningen skall erläggas.

Jag påstår, att dessa paragrafer gå i vigt och betydelse upp mot
§§ 10 och 11. Men om Riksdagen genom ett beslut, sådant det här
föreslås, icke säger något om §§ 8, 9 och 12, utan endast hemställer,
att 10:de och ll:te paragraferna skola revideras, så leder Riksdagens
beslut komitéarbetet på villovägar. Till vinnande af ett sådant mål
vill jag icke medverka, och på denna grund får jag, herr talman,
vidhålla mitt i reservationen framstälda yrkande, det är yrkande om
afslag.

I detta anförande instämde herr Reuterswärd.

Herr af Buren: Friherre Barnekow yttrade, att det icke
vore konseqvens i mina åsigter. Detta förstår jag icke, då jag strängt
håller på regeln: »lika skattskyldighet i förhållande till inkomsten»,
men medgifver skattelindring för inkomster under 1,000 kronor och
föreslår skatteförhöjning för inkomster af 10,000 kronor och deröfver.
Vida större inkonseqvenser förekomma i sjelfva bevillningsförordningen,
som icke allenast i 11 § 1 mom. 3 punkt medgifver större afdrag
vid särdeles ömmande omständigheter för talrik familj, långvarig
sjukdom eller inträffad olyckshändelse, som jag till alla delar gillar,
utan äfven beviljar oftast högst opåkallade afdrag och afkortningar,
som jag ogillar.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
afseende på föreliggande moment hemstält och vidare på afslag derå;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Angående Mom. d).
beskattning

‘mäns^n- Herr Philipson: Ehuru def enligt mitt förmenande inom en

lcomst från icke allt för långt aflägsen framtid blir nödvändigt, att den större
bolaget in. m. förmögenheten och den större inkomsten såsom varande den starkare
och mäktigare att bidraga till statsverkets behof relativt högre beskattas
än den mindre inkomsten och den mindre förmögenheten —
och sätten derför kunna ju vara mångahanda — så anser jag likväl, att
hvarje inkomst, den må nu härflyta från hvilken källa som helst, bör
för lika belopp lika beskattas. Så länge emellertid ingen allmän
inkomstskatt här varder införd, och detta är icke heller ifrågasatt,
anser jag det vara en orättvisa att nu utbryta och skattelägga en
särskild art af inkomst, nemligen inkomsten af aktier i bolag, hvilka
bolag i nu vanlig ordning erlägga skatt för bolagets inkomst. Det

Lördagen den 15 April, f. m.

N:o 30.

kan icke förnekas, att detta blir en dubbel beskattning; ty först få
aktieegarne eller bolagsmännen samfäldt betala bolagets skatt för i0iagS.
bolagets inkomst, och sedan få de å nyo hvar för sig betala skatt för mäns *»-sin andel, när de sätta sig i besittning af denna summa, deras egen bomst från
förut beskattade inkomst, som bolaget i och med detsamma icke bola9et m-mlängre
eger, utan afhänder sig. Orättvisan af ett sådant förfaringssätt (Forts-)
framträder bjert, då man besinnar, för hvilka olika ändamål en hel
del bolag äro bildade och den verksamhet, som de omfatta. Många
bolag äro bildade för att genom inköp af eller uppförande af fastigheter
och för tillgodogörande af deras afkastning eller för bedrifvande
af jordbruksnäring söka skaffa sig inkomst, och enligt
uppgifter, som angående aktiebolagens kapital blifvit mig meddelade,
framgår, att redan i början af 1880-talet aktiebolagens för bedrifvande
af jordbruks- och jernbruksrörelse sammanräknade aktiekapital uppgick
till den nätta summan af 125 millioner kronor.

Skulle nu aktieegarne i dylika bolag få betala skatt för den inkomst,
de af dessa sina aktier hafva, vore det rakt i strid med gällande
förhållanden med afseende å enskilda egare af eller delegare i
fastigheter, hvilka icke drabbas af någon inkomstskatt; och orättvisan
blefve så mycket känbarare, då den kommunala beskattningen ju nu
grundar sig på skatten, som utgöres till staten. Visserligen har uti
bevillningsutskottets betänkande antydts, att bolagens beskattningsbara
vinst skulle kunna minskas, — liksom i Preussen sker — med 3,

3 1/2, ja, mången säger 4 procent, å aktiekapitalet, d. v. s. 3 1/2 å 4
procent derå skulle fråndragas den inkomst, för hvilken aktiebolagen
erlägga skatt.

Men så länge kommunalskatten grundar sig på skatten till staten,
skulle efter mitt förmenande''detta förfaringssätt dock medföra lika
stor orättvisa. Många stora bolag äro etablerade i kommuner, der
rätt ofta endast få af deras aktieegare äro bosatta, utan äro desse
mantalsskrifne i helt andra kommuner. Dylika bolag uppföra ofta
stora etablissement, ej så sällan inrymmande eldfarliga inrättningar,
hafva nästan alltid stor arbetspersonal och öka på flera sätt de kommunala
bördorna. Kommunerna, der rörelsen bedrifves, hafva just
med anledning af densamma stora utgifter för sitt brandväsen, sitt
polisväsen, sin fattigvård, sjukvård, för skolor och kyrkor o. s. v.;
och till bestridande häraf skulle bolagen då komma att bidraga vida
mindre än de nu göra, då ju sjelfva aktieegarnes flertal skulle betala
skatt pa annat håll.

Det har äfven nämnts, att aktieegarne för den förmånen att icke
vara så att säga solidariska för bolagens skulder, borde annorledes
eller högre beskattas, men man glömmer dervid den stora
kategori, som kallas lottägare i de enskilda solidariska bankbolagen.

Af eu högt ärad talare har det redan blifvit påvisadt, att bland dessa
bankernas delegare finnas rätt många mindre bemedlade, hvilkas hela
inkomst är så liten, att den sannerligen icke bör minskas genom högre
beskattning.

Egendomligt nog är sjelfva begreppet om aktiebolagets natur
liksom om aktieegares ställning till detsamma på ett och annat håll
ganska dunkelt. Så har en reservant inom bevillningsutskottet från

N:o 30. 42 Lördagen den 22 April, f. m.

Angående Andra Kammaren, en reservant, som är synnerligen hemmastadd och
beskattning erfaren pä det praktiska området, i sin reservation på sidan 67 yttrat
mäns in- följande: »Då aktiekapitalet är en bolagets skuld, så kan den i följd
komet från af bolagets verksamhet intjenade räntan derå icke inräknas i bolagets
bolaget m. m. verkliga inkomst af rörelsen och bör sålunda vara från skatt befriad».

(Forts.) Och likaledes yttrar han på ett annat ställe på samma sida: »Aktiebolaget
och aktieegaren stå i det förhållande till hvarandra, att den
senare är långifvare åt det förra, och den omständigheten, att aktiebolaget
fullgör sin skattskyldighet, utgör derför icke någon anledning
att fritaga aktieegarne från att fullgöra sin».

Det kan ju hända att detta är en framställning, för hvars rigtighet
man rätt ofta får stöd, när man ser bolagens ställning publicerad.
Der står egendomligt nog bland skulderna aktiekapitalet
äfven upptaget, men detta är blott ett bokföringssätt, som ingalunda
kan gälla såsom något juridiskt bindande bevis. Ehuru jag för min
del mycket skulle beklaga, om den ärade reservanten vore med i
något aktiebolag, som nödgades göra konkurs, hvilken så olyckligt
utfölle, att efter skedd afveckling icke funnes ett öre qvar åt aktieegarne
till fördelning, så tror jag dock bestämdt, att han då skulle
komma till insigt om att aktieegarne icke äro fordringsägare i bolaget
utan delegare i de tillgångar, som finnas qvar, sedan bolagets
alla skulder blifvit till sista öret betalda.

En annan föreställning finnes också, nemligen den, att alla som
äro aktieegare vanligen hafva sina aktier hos sig inneliggande och
äro, såsom det vanliga slagordet lyder, kupongklippare. Men jag
undrar, om det icke finnes en eller annan, som icke klipper sina
kuponger hemma, utan som klipper eller låter klippa dem på annat
håll. Enligt uppgift från de enskilda bankerna, aktiebankerna och
riksbanken voro den 28 februari i år — den sista uppgift som finnes
tillgänglig — aktier för 9,000,000 kronor belånade i riksbanken, i
enskilda banker för 25,556,000 kronor och hos aktiebanker för
12,000,000 kronor eller tillsammans för kronor 46,556,000. Nu kan
man ju antaga, att en eller annan enskild person också lånar ut penningar
mot aktier. Låtom oss beräkna detta till endast 4,000,000
kronor, så är det ju aktier för ett värde af 50,000,000 kronor, som
äro hypotiserade, och naturligtvis för att derå uppnegociera penningar.
Det måste nog betalas ränta på dessa lån, och det är icke alls säkert,
att utdelningen på aktierna alltid ens räcker till att erlägga
den ränta, som låntagarne hafva att betala.

Jag vill icke upptaga kammarens tid längre, då tiden är långt
framskriden, utan jag inskränker mig, herr talman, till att yrka afslag
på den nu föredragna punkten.

Herr Cavalli: Då jag instämmer i det yrkande, som den siste

talaren framstälde, har jag begärt ordet endast på den grund, att
under öfverläggningen i utskottet yttrades eu mening, som det torde
vara lämpligt att här omförmäla.

I fråga om revision af bevillningsförordningen ifrågasattes nemligen
åtskilliga utvägar att på lämpligt sätt öka bevillningen, under
det att å andra sidan framhölls, att i stället för ökning af allmänna

Lördagen den 22 April, f. m. 43 N:o 30.

bevillningen borde i flera fall ökade statsinkomster kunna vinnas Angående
genom en vidsträcktare användning af stämpelskatten. Det är i följd beskattning
häraf och särskilt med hänsyn till det nu föredragna momentet, som mans injag
till det afseende, herr finansministern derå behagar fästa, tillåter komst från
mig uttala den förhoppningen, att vid en eventuel revision af bevill- bolaget m. m.
ningsförordningen det jemväl måtte lemnas uppdrag åt de komiterade, (Forts.)
som erhålla uppdrag att verkställa berörda revision, att jemväl inkomma
med de förslag till ändringar i stämpelförordningen, som må
finnas lämpliga.

Herr Sandberg: Jag tror mig hafva anledning att yttra några
ord i fråga om ett af de skäl, som bevillningsutskottet anfört i sitt
förslag. Utskottet säger: t>till befordrande af såväl en högre beskattning
af den större förmögenhetenD o. s. v. Det är ett skäl, som
säkerligen i många hänseenden icke är rigtigt. Jag känner en bankinrättning,
som för några år sedan till följd af begångna försnillningar
befann sig i en särdeles svår ställning. Bland denna banks delegare
funnos då icke mindre än 149 ensamma fruntimmer, af hvilka de
flesta hade en behållning af ett eller annat tusental kronor, som de
för att få högre afkastning användt till inköp af bankaktier. Kan
en person i en sådan ställning anses ega någon »större förmögenhet»?

I olikhet med den förste talaren, herr Philipson, anser jag det vara
en orättvisa mot kommunen, att en bank eller ett bolag beskattas
för sin vinst endast på det ställe, der rörelsen bedrifves. Deraf blir
naturligtvis följden, att en kommun, der en person med stor förmögenhet
i aktier är bosatt, icke får någon inkomst af dessa aktier. Jag skulle derför
anse mera rättvist, att ett bolag eller bankinrättning å den plats, der
den är förlagd eller har sin verksamhet, beskattades endast för det
belopp, som öfversköte hvad som utdelades till aktieegarne, och att
hvarje aktieegare finge skatta på den ort, der han vore bosatt, för
den inkomst, han hade af aktierna.

Då jag naturligtvis nu icke kan framställa ett förslag med sådant
yrkande, förenar jag mig med dem, som yrkat afslag å den föredragna
punkten.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att derunder endast yrkats, att hvad utskottet i afseende på
det nu föredragna momentet hemstält skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

Mom. e).

Herr Cavalli: På grund af den utredning, som jag tillät mig

göra vid den föredragna punkten c) och hvarvid jag äfven måste
omnämna detta moment, som afser 10 § i bevillningsförordningen,
yrkar jag afslag äfven på det nu föredragna momentet e).

N:o 30. 44 Lördagen den 22 April, 1. m.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder endast blifvit yrkadt afslag å hvad utskottet i afseende på
förevarande moment hemstält.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, hvilken senare proposition förklarades
vara med ja besvarad.

Mom. f).

Herr Cavalli: Jag tillåter mig att yrka afslag äfven å detta
moment.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att derunder endast yrkats, att hvad utskottet i afseende
på föreliggande moment hemstält skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositiönen vara med ja besvarad.

Angående Ingressen.
revision af

bförordmn- Herr Reuterswärd: Med åberopande af det yttrande, jag för

gen. en stund sedan hade, anhåller jag att Riksdagen måtte besluta att i
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa en revision
af nuvarande bevillningsförordning samt framlägga det så beredda
ärendet snarast möjligt för Riksdagen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
herr Reuterswärds yrkande, att Riksdagen skulle i skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa en revision af nuvarande
bevillningsförordning samt framlägga det så beredda ärendet snarast
möjligt för Riksdagen.

2—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

7 punkten.

Ifrågavarande motion förklarades besvarad genom kammarens
beslut vid föredragning af 1 punkten.

8—9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

10 punkten.

Den omnämnda motionen i nu ifrågavarande del förklarades besvarad
genom kammarens beslut vid föredragning af 1 punkten.

Lördagen den 22 April, f. m. 46

11 punkten.

Den förevarande motionen förklarades besvarad genom kammarens
beslut vid föredragning af 1 punkten.

12 punkten.

Den omnämnda motionen i nu ifrågavarande hänseende förklarades
besvarad genom kammarens beslut vid föredragning af 1 punkten.

13—20 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
nedannämnda, den 18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Lundby pastorats i Göteborgs stift prebendeegenskap
m. m., och

n:o 3, i anledning af två motioner angående ändring i folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 18
och 19 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 39, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen,

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande rösträtt vid prestval, och

n:o 41, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
undersökning och förslag åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet
mellan lappar och jordegare å vissa trakter nedanför lappmarksgränsen,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande nemstält.

N:o so.

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

Om förbätt- Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 11 och
ring af pen- jg innevarande april bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt
i folkskole- moti°n om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
lärarnes enke- och pupillkassa.
enke- och

pupillkassa. Herr Törnebladh: Hvad den sak beträffar, som är behand lad

i detta Första Kammarens tillfälliga utskotts betänkande, är den
utan tvifvel ganska behjertansvärd. Dock anser jag mig böra uttala
redan nu en varning mot att hysa allt för starka förhoppningar om
resultatet af utredningen, som ju i sjelfva verket kan vara lämplig
att åstadkomma. Det är i allmänhet beträffande pensionskassorna och
deras i synnerhet framtida möjlighet att uppfylla sina förbindelser
ganska vanskligt att uttala några bestämda omdömen i synnerhet i
sådan retning, att pensionsbeloppen skulle kunna blifva i större eller
mindre mån förhöjda. Erfarenheten från mer än ett håll har gifvit
vid handen, att man bör noga betänka sig, innan ändringar vidtagas.
Nu har utskottet här föreslagit en skrifvelse med anhållan om utredning,
och det kan ju vara ganska lämpligt att få antingen den visshet
man önskar: att en förhöjning kan ega rum, eller också den visshet
man icke önskar: att förhöjning icke kan ega rum. Men då Riksdagen
aflåter en sådan skrifvelse — hvilket jag antager blifva fallet
— är det af yttersta vigt, att der blir klart, hvad Riksdagen bestämdt
menar. Och vid jemförelse mellan Andra Kammarens beslut i ämnet
och den kläm, som är föreslagen af Första Kammarens tillfälliga
utskott samt motiveringen för den senare, har hos mig uppstått
någon tvekan, huru den bör rätteligen fattas, och jag anhåller derför,
att någon af utskottets ärade ledamöter ville upplysa, huru man
rätteligen bör förstå ett och annat, som här blifvit sagdt, hvilket ju
otvifvelaktigt skulle blifva en fördel, då saken, såsom jag hoppas
blifva fallet, kommer att behandlas af regeringen, ty om också uttalandena
i kammaren icke komma att inflyta i skrifvelsen, är det ju
temligen klart, att på icke officiel väg diskussionen kommer att tagas
i betraktande på högsta ort.

I utskottets motivering står på sidan 5: »beträffande den ifrågasatte
förhöjningen af de pensioner, som utgå på grund af lägre delaktighetsbelopp
än 700 kronor, finner utskottet på ofvan anförda, af
direktionen för ifrågavarande pensionsinrättning åberopade skäl, sagda
åtgärd mindre tillrådlig.» Nu är den förhöjning, som blifvit ifrågasatt
angående nu utgående pensioner, af dubbelt slag, l:o) förhöjning
af delaktighetsbeloppen till minst 700 kronor, och 2:o) samma procentförhöjning
på de ökade delaktighetsbelopp, som blifvit föreslagna förandra
pensioner. Det är icke fullt klart, huruvida direktionens yttrande
i detta fall afser båda slagen af förhöjning, således både förhöjning
af delaktighetsbeloppen och förhöjning af procenten. Men
man kan åtminstone hysa den uppfattningen, att direktionen icke
varit bestämdt med om någondera. Hvad beträffar förhöjning af delaktighetsbeloppen,
är detta alldeles klart. Hvad förhöjningen i
procenten angår, är det icke lika klart, men med hänsyn dertill, att
direktionen såsom skäl bland annat åberopar, att liknande anspråk
skulle kunna väckas från annat område, som tillhör direktionens

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

verksamhet, så är det förhållandet, att ett sådant anspråk på förhöj- Om förbättring
i procenten, i fall hvad nu föreslagits kommer att blifva Riks-r?w.9 af Pendagens
beslut, och efter den utredning, som lemnas, skulle kunna
tillämpas eventuelt å en annan kassa, som står under direktionens lärarnes
vård, nemligen elementarlärarnas enke- och pupillkassa. Nu medgif- enke- och
ver jag gerna, att det icke är någon synnerlig anledning att antaga, pupillkassa.
att samma gynsamma förhållanden, som bär antagas förefinnas, skulle (Forts.)
råda der, men det är i alla fall af vigt, att man har klart för sig,
om det är en förhöjning af de äldre, en gång bestämda pensionerna,
som ifrågasättes eller icke. I allmänhet är en förhöjning i äldre,
redan utgående pensioner en ganska vansklig sak, och jag tror icke,
att Riksdagen i allmänhet visat sig synnerligen böjd derför, om också
Riksdagen vid åtskilliga tillfällen, liksom regeringen, funnit lämpligt,
att för framtiden procenten skulle komma att utgå med förhöjdt belopp.
Jag kan visserligen af klämmens uttryck, att samtliga pensioner
utgå med högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu är fallet,
sluta mig till, att meningen skulle hafva varit, att den högre procenten
skall omfatta icke blott de framtida pensionerna, utan äfven dem
som nu utgå, men vid jemförelse med Andra Kammarens beslut i
ämnet finner man, att ordet samtliga der refererar sig till en föregående
sats, som icke har ingått i klämmen i Första Kammarens
tillfälliga utskotts betänkande, nemligen »dels att pensionerna, som
utgå med lägre delaktighetsbelopp, skola förhöjas, dels samtliga pensioner»
o. s. v. Ordet samtliga är tydligen föranledt deraf, att man
först talat om pensioner med lägre delaktighetsbelopp än 700 kronor
och derefter kommit till det mera omfattande begreppet eller alla pensioner;
och då en förhöjning i alla händelser skulle komma att företagas
med nu utgående pensioner med lägre delaktighetsbelopp än 700
kronor, vore det icke underligt, om denna förhöjning äfven sträckte
sig till en procentförhöjning, då jag antager, att omskrifning af pensionsbrefven
i alla händelser skulle komma att ega rum. Det kan
visserligen vara tvifvelaktigt, huruvida man, för procentförhöjning af
de ursprungliga pensionsbeloppen, skall behöfva omskrifva alla pensionsbrefven,
men framför allt är det af vigt, att man kommer på
det klara med utskottets mening, hvilken af motiveringen icke fullt
tydligt framgår. För min del har jag icke något emot, att äfven
denna fråga, som ju i det hela är af mindre betydenhet, ekonomiskt
taget, kommer under Kongl. Maj:ts ompröfning, allra helst Kongl.

Maj:t nog lärer taga i öfvervägande, om något principskäl ställer sig
deremot eller icke. Men hvad jag under nuvarande förhållanden
skulle önska, det vore ett bestämdt uttalande, om utskottet verkligen
tänkt sig, att, trots det att en förhöjning i delaktighetsbeloppen icke
skulle ega rum, en procentförhöjning i alla fall skulle medgifvas för
nu utgående pensioner af sådan storlek.

Jag har nu intet yrkande att göra, helst jag i sak är ense med
utskottet.

Herr Wieselgren: På den fråga, som den siste ärade talaren
slutade med att framföra, vill jag gifva ett jakande svar. Det är
visserligen sant, att man från rent teknisk synpunkt kan hafva

N:o 30. 48 Lördagen den 22 April, f. m.

Om förbätt- åtskilliga invändningar mot så beskaffade åtgöranden som de ifrågaring
af pen- varande; men i betraktande af den ringa ekonomiska betydelse
Si°folkskolen oc^ omfattning> som frågan i förevarande del eger, har utskottet
1 lärarnes ansett, att af billighetsskäl och med hänsyn till de ömmande omenke-
och ständigheter, som bär förefinnas, det önskemålet borde i möjlig
pupillkassa. måtto tillgodoses.

(Forts.) Ordet samtliga, hvars dubbla tydning den ärade talaren påpe kade,

har verkligen i Andra Kammarens beslut den betydelse, som
han ifrågasatte. Men äfven med borttagande af den del deraf, som
Första Kammarens tillfälliga utskott föreslagit böra uteslutas, har
ordet samtliga på sio innehafvande plats en betydelse, som torde få
anses vara fullt språkrigtig.

Sjelfva hufvudfrågan deremot kunde ju föranleda mera tveksamhet,
då så nyss som förlidet år Kongl. Maj:t ansett, att med den ifrågasatta
utredningen borde tills vidare anstå. Utskottet har dock på
grund af i betänkandet anförda skäl hållit före, att en sådan utredning
vore önsklig, och utskottet har i detta fall hemtat särskildt stöd
af det uttalande, som herr ecklesiastikministern afgaf, då frågan förekom
i Andra Kammaren, der han yttrade, att en utredning i förevarande
afseende, om än icke nödvändig, dock måste erkännas nyttig.
Särskildt tror jag, att man i några af hans slutord kunde finna en
antydan om att det icke skulle vara Kongl. Maj:t oangenämt, om
Riksdagen sjelf påtoge sig det ansvar, som kunde ligga i en begäran
om utredning i en fråga, der utsigterna, såsom den föregående ärade
talaren yttrade, kanske i allmänhet ansåges vara större än de i verkligheten
komme att visa sig vara.

Då den föregående ärade talaren icke gjorde något yrkande, inskränker
jag mig till att anhålla om bifall till utskottets förslag. .

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält; och som Andra Kammarens beslut
i frågan således icke blifvit oförändradt antaget, skulle, jemlikt 63 §
3 mom. riksdagsordningen, ärendet till Andra Kammaren återlemnas
till förnyad behandling.

Om åstad- Föredrogs å ny o Första Kammarens tillfälliga utskotts den 11
kommande och 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
af en svensk förslag om begäran om utredning rörande åstadkommande af en
artis tik0 svensk arbetsstatistik.

Herr Almström: Innan jag går att afgifva mitt votum i denna
fråga skulle jag önska, att af de herrar ledamöter i tillfälliga utskottet,
som äro här närvarande, erhålla några upplysningar. För det första
skulle jag önska veta, huru utskottet tänkt sig, att den särdeles vidlyftiga
undersökning, som här är ifrågasatt, skall kunna verkställas.
Vidare önskade jag få veta, hvilka resultat anses kunna ernås vid
denna undersöknbig och på hvilket sätt man vill bringa undersökningens
resultat till gagn för arbetsklassen. Skulle af det svar, som

Lördagen den 22 April, f. m. 49 N:o 30.

jag får, framgå, att något verkligt gagn för arbetsklassen vinnes Om åstadgenom
denna undersökning, skall jag gifva min röst för motionen, kommande
Skulle det deremot visa sig, att genom den företagna Undersöknin- ^rbetssta^
gen endast skall hopas ett statistiskt material, som icke kommer att
lända till någon praktisk nytta, kan jag icke vara med om den- (Forts.)
samma.

Medan jag bar ordet, ber jag få påpeka, att en undersökning,
sådan den af motionären är framstäld, är en af de vidlyftigaste, som
gerna kan verkställas. Den afser att undersöka antalet af de i de
särskilda yrke:,a anstälda arbetare, fördelade efter ålder, kön och
civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön, med eller utan premie,
styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden; arbetslokalernas tillstånd,
helsovådliga inflytelser m. in.; arbetarens utgifter för sitt uppehälle;
födans beskaffenhet; lifsmedelsprisen; bostadsfrågan, hustruns
sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker; olycksfall i arbetet;
sparkassor och insättningar i sparbanker; kooperativa företag;
inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella, intellektuella
och moraliska fromma o. s. v. Det är, som herrarne torde finna, ett
område så vidsträckt, att jag, för min del, icke kan fatta, huru en
sådan undersökning skall kunna verkställas.

Kan jag emellertid på dessa frågor erhålla ett svar, som tillfredsställer
mig, skall jag med nöje skänka mitt bifall till motionen.

Kår jag icke ett sådant svar, måste jag yrka afslag på densamma.

Herr Wieselgren: Det var mycket svåra frågor, som den ärade
talaren stälde på utskottet. Jag skulle kunna svara, att om utskottet
vore i stånd att gifva honom tillfredsställande svar på dessa hans
spörsmål, skulle den ifrågasatta skrifvelsen vara fullkomligt onödig,
enär utskottet då borde redan haft till sitt förfogande allt det material
och alla de upplysningar, dem man ifrågasatt att Kongl. Magt
skulle anskaffa. Kammaren har säkerligen ganska lätt för att inse,
att ett tillfälligt utskott icke är i stånd att åvägabringa en så vidlyftig
och detaljerad utredning, som skulle satt utskottet i stånd att,
på ett tillfredsställande sätt, besvara den ärade talarens frågor.

Hvad deremot utskottet haft ganska lätt att för sig klargöra,
det är behofvet af en ytterligare utredning i denna stora och vigtiga
samhällsfråga, som af motionen oss förelagts, och hvilken man ej
kan förvägra omdömet, att den i mångt och mycket ännu är ganska
mörk. Jag vågar påminna om det bekanta yttrandet af en stor skald,
som, då han låg på sitt dödsläger, uttalade önskan om »mera ljus».

Äfven vi finna mycket mörker i de förhållanden, som råda inom
samhället; jag tror då icke, att samhället bör vänta till dess det har
gått så långt, att vi stå inför dödsryckningarne af den gamla och
stadgade samhällsordningen, innan man kommer sig för att begära
»mera ljus». Den ifrågavarande motionen tror jag har sin stora betydelse
just i känslan af att vi behöfva mera upplysning i fråga om
tillståndet inom de stora samhällslager, hvilkas förhållanden icke
ännu äro tillräckligt klargjorda. Det är på detta som vigten måste
läggas; och då jag föreställer mig, att Första Kammaren är lika angelägen,
som någon annan, att i detta fall tillmötesgå de kraf på
Första Kammarens Prot. 1893. N:o 30. 4

N:o 30.

Om åstadkommande

af en svensk
arbetsstatistik.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

ökad upplysning och på utredande af frågan om sättet för vinnande
af härför nödiga uppgifter, har jag icke kunnat tänka, att icke Första
Kammaren också gerna skall vilja tillmötesgå motionen.

Det är ju tydligt, att man icke får draga den slutsatsen af de
rader, .-om den förste ärade talaren uppläste af utskottets betänkande,
att det vore meningen att på en gång störta sig öfver alla de frågor,
som der äro omhandlade. Meningen är naturligtvis, att man successivt
skall komma till dem, att man efter sig företeende anledningar
skall företaga den ena då och den andra aå och på det viset slutligen
åstadkomma ett material, som säkerligen måste komma att vara
till stort gagn, icke minst vid utredningen af de särskilda frågor,
som då och då kunna dyka upp, och för hvilkas klara utredning vi
för närvarande sakna nödiga förutsättningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Den siste ärade talaren svarade på min fråga,
att det vore svårt att lemna ett svar på densamma, och det finner
jag nog att det måste vara. Den ärade talaren yttrade vidare, att
det icke varit utskottets mening, att det skulle verkställas undersökning
på hela det område, som innefattas i motionen, åtminstone icke
att denna undersökning skulle verkställas på en gång. Det synes
mig, som om det hade varit utskottets skyldighet att, innan det lemnaae
sitt bifall till motionen, undersöka detta område något mera
och der utplocka, hvad som varit möjligt och hvad som varit omöjligt
att verkställa och, om det måhända önskade att hela området
skulle undersökas, då angifva, på hvad sätt detta skulle ske, eller ock
tydligen angifva, att det icke varit meningen att verkställa en sådan
undersökning öfverallt, utan begränsa denna till en undersökning
på vissa områden och under vissa perioder. Såsom motionen är affattad,
kan jag icke se, att regeringen af densamma kan hafva någon
ledning vid sitt åtgörande. Jag kan icke fatta motionen på annat
sätt, än att regeringen anmodas att så fort som möjligt låta verkställa
en undersökning på hela området, hvilket jag anser vara alldeles
omöjligt. Jag säger ännu en gång, att det hade varit önskvärdt,
om utskottet begränsat detta område inom möjliga gränser,
då jag, för min del, icke behöft yttra mig öfver detsamma. Jag ber
ännu en gång att få upprepa, att vill man förbättra den arbetande
klassens ställning och är det ett verkligt ändamål man vill vinna,
gör man det icke med blotta undersökningar i allmänhet, utan man
måste se till, att undersökningarna blifva sådana, att de kunna begagnas
och att man af dem kan komma till något praktiskt resultat.
Om dessa undersökningar skulle verkställas till det föreslagna omfånget,
kan jag icke se annat, än att man icke på en lång tid skulle
erhålla något resultat.

Herr Tamm: Då i fjor friherre Klinckowströms motion om för bättring

i arbetsklassens ställning var före, tog jag mig friheten, redan
då, att påpeka, att jag såsom utgångspunkt flor ett sådant arbete
ansåg det fordras först och främst statistisk utredning om de förhållanden
i motionen beröras. Jag hade redan då något satt mig in i

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

frågan genom att hafva studerat den i Massachusetts upprättade Om åstadbyråns
arbeten i denna väg, och jag hade ytterligare i sommar nöjet kommande
att hafva besök här under någon tid af en person, som på arbetshy- arbetlTta^
rån i Washington var anstäld såsom tredje man och hvilken var ut- tistik.
skickad till Europa för att der under två års tid studera en särskild (Forts.)
fråga, nemligen arbetsklassens bostäder, hvilken fråga i Amerika och
särskild! i New-York är under lösning. Derigenom fick jag tillfälle
att lära kämm det arbetssätt, som der användes, och den organisation,
på hvilken Messa byråar äro grundade, och slutligen de svårigheter,
som der hafva mött ett dylikt arbetssätt. Jag skall då be att
i korthet få framställa, huru detta arbetssätt är anordnadt, emedan
då kanske kunna häfvas i någon mån de farhågor, som af den förste
talaren äro befarade.

_ Jag vill då först framhålla, att det ingalunda är fråga om att
statistiskt behandla alla de frågor, som i motionen äro omnämnda.

Der uppräknas endast exempel på frågor, hvilka såväl i Amerikas
olika stater som i Europas arbetsbyråar, efter olika behof, hafva
visat sig böra bearbetas. Naturligtvis finnas för hvarje land olika
frågor, sona der måste tagas upp, men det, som karakteriserar denna
statistik till skilnad från annan sådan, är, att den ingalunda behöfver
vara eller, är en fortlöpande statistik, såsom t. ex. den öfver födda
och döda i Sverige, utan den pågår så, att när en särskild fråga uppkommer,
behandlas den, tills den blir ett afslutadt helt, och lägges
derefter å sido tills vidare. Dessa böcker, för öfrigt högst lättfattligt
och populärt skrifna, delas i Amerika sedermera gratis ut till hvem
som vill hafva dem; af sådan vigt anser man denna statistik der.

Det sätt, hvarpå dessa statistiska uppgifter upphemtas, är dock
det mest karakteristiska. Det är ju klart, och det veta herrarne alla,
att i afseende på dessa frågor det är omöjligt att förfara på sådant
sätt, att man för insamling af upplysningar använder frågeformulär.

På denna grund har också den byrå, som först sattes i gång i Amerika
af kapten Wahlin, inrättats på det viset, att å byrån sitta 2 å

3 personer, under hvilka tjenstgör en liten stab af efter behof 2, 3,

4 eller flera personer, som på ort och ställe tager reda på och undersöker
den fråga, som är under behandling. Dessa senare personer
resa då ikring, anställa på ort och ställe förhör med t. ex. arbetsgifvare
och arbetare; och så uppstår det material, som sedermera
skall bearbetas. Det är alldeles samma sätt, som börjat begagnas
äfven här i Sverige. Lorénska stiftelsens styrelse har gjort ett försök
i sådan rigtning för åstadkommande af utredning af den vigtiga
frågan, om stattorparesystemet, stortorpare- eller småtorparesystemet
i Östergötland visat sig vara det bästa. Samma sätt användes dess
värre också, som herrarne allt för träl känna, af dem som hafva ett
helt annat syfte än vi, nemligen af socialistiska agitatorer. Det är
på statistiken dessa söka stödja sig, väl vetande, hvad magt synbart
faktiska siffror utöfva på hopen. De kasta sig med förkärlek på just
arbetarefrågor, och man möter här och hvar statistiska uppgifter om
arbetsklassens ställning, hvilka användas i syfte att väcka missnöje
och hat mot arbetsgifvare. Detta arbete är redan i gång och bedrif -

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

Om åstadkommande

af en svensk
arbetsstatistik.

(Forts.)

ves på ett sådant sätt, att det är nödvändigt att möta med uppgifter,
som äro konstaterade, fasta och icke gjorda i något partisyfte.

Då det utbröt strejk i Norberg, hörde man från det socialistiska
hållet uppgifter om att arbetarne der hade det så dåligt och huru
de hade det sämre der än på andra ställen. Det fans ingen möjlighet
att konstatera, huru det verkligen förhöll sig och huruvida de
löneförmåner, som der erbjödos, voro sämre eller bättre än på andra
ställen. Hade nu en sådan föreslagen byrå på förhand utredt, huru
det verkligen varit stäldt med aflöningsförhållandena, %>etingsprisen
etc. vid våra svenska grufvor, hade mycken agitation undvikits.

Det är ett annat påstående, som man ständigt och jemt hör, att
landtbruksarbetarne hafva det så mycket sämre än arbetarne i städerna.
Detta är dock icke säkert, och det fordras ett bättre och
större material, än som nu finnes, för att kunna påstå detta och
kunna beräkna, huru jordbruksarbetarnes naturaförmåner ställa sig
tillsammans med lönen, jemfördt med de löner, som betalas i städerna,
efter afdrag af den höga hyran och annat. Det är med ett ord en
mängd sådana frågor, som det vore ofantligt vigtigt att få besvarade.

Det är ingalunda meningen, att byrån skall kasta sig öfver allt
möjligt, som jag redan sagt. Den skall taga under behandling det,
som är specielt för våra förhållanden: sådant som rörer svenska
arbetsgivare och svenska arbetare — inom olika grenar af arbetsfältet,
sådant det ter sig hos oss. Meningen är således helt enkelt,
att den ifrågavarande byrån skall under Kongl. Maj:ts ledning få
i uppdrag att taga reda på och samla verkligt material i den ena
eller den andra hit hörande frågan. Staten sjelf har behof häraf.
Arbetareförsäkringskomitén och den ena komitén efter den andra
hafva samlat sådana upplysningar. Det är naturligt att det kan göras
bättre, pålitligare och säkrare, då det finnes personer, som både genom
vana och duglighet kunna rigta sitt intresse på och verkställa dessa
utredningar, än genom att skicka ut frågeformulär, hvarå svaren till
en stor del äro ganska osäkra. De olika uppgifterna skola sedan
ställas tillhopa, den ena med den andra. Detta vore af största vigt
icke endast för staten utan äfven för den enskilde, som i många fall
skulle hafva ledning häraf.

Vid Husqvarna pläga vi understundom hålla sammanträden, då
man diskuterar olika ämnen. En fråga, som för ett par år sedan
diskuterades, var angående de olika orsakerna till emigrationen. Då
var det en arbetare, som uppträdde och yttrade: »Ni har sagt, att
lönerna äro mycket lägre här än utomlands. Jag har rest både i
Amerika, Frankrike och Italien och haft arbete öfverallt, der jag
varit, och jag kan säga, att det är sant att en specialarbetare utomlands
har ofantligt mycket högre lön än här, men å andra sidan pressar
man ner lönen för den arbetare, som icke är specialist, så mycket
som möjligt, så att om man tager medelinkomsten, som en vanlig
duglig arbetare brukar få, hafva arbetarne här lika bra som der. I
beböfven icke något annat vittnesbörd, än att jag rest igenom dessa
länder och arbetat i dem alla och dock återvändt till gamla Sverige
igen.»

Det finnes en mängd frågor, som den lilla byrån skulle kunna,

Lördagen den 22 April, f. m. 53 N;o 30.

under en god ledning, taga upp, den ena efter den andra. Det är Om åstadicke
meningen, att den skall löpa fältet rundt, utan den skulle taga kommande
de specialfrågor, hvilka kunna ligga före eller kunna vara af stun- af e,n svens^
dens omständigheter föranledda, och af sådana frågor finnas flera, ^tistik0
som äro i allmänt intresse både för arbetsgifvaren och arbetstagaren; (Forts)
säkert är, att byrån icke skulle komma att sakna sysselsättning. Det
skulle verka godt, om man kunde få sådana uppgifter, att man kunde
försvara sig emot anfall, som i våra dagar göras. Jag tror icke, att
arbetsgifvarne skulle önska något bättre än att få framstälda dessa
förhållanden i en rätt dager. Så mycket känner jag arbetsgifvarne,
att i många fall kan det vara okunnighet, men det är icke bristande
god vilja, . som gör, att de icke ordna dessa förhållanden på bästa
sätt med sina arbetare.

Således har jag försökt för den förste ärade talaren redogöra för
huru jag praktiskt tänkt mig, att efter de mönster, som utomlands
allmänt äro rådande, denna byrå skulle kunna och böra anordnas.

Jag tror, såsom sagdt, att om saken ordnas på detta sätt, vore det
en god insats till dessa sociala frågors lösning.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla det föreliggande förslaget,
hvilket egentligen afser, att Kongl. Maj:t måtte tillse, huru
andra sådana arbetsbyråar äro inrättade och efter de mönster, som
finnas, söka åstadkomma något, som är praktiskt och passande för
våra förhållanden, om utredningen dertill gifver anledning.

Herr Larsson, Liss Olof: Om jag för min del vore öfver tygad

om att här endast vore fråga om den lilla byrå, hvarom den
föregående talaren yttrade, så skulle jag kanske icke vara rädd för
att bifalla förslaget; men det föreföll mig, då jag läste motionen,
som om en sådan byrå skulle komma att omfatta hela vårt land och
sysselsätta sig både med statistik och andra uppgifter. Jag har nu
icke motionen till hands, men jag har läst den. Utskottet upplyser
här på sid. 7, hvad denna byrå skulle komma att syssla med, och
dock är detta blott en del af hvad motionären framhållit. Det har
åberopats Amerikaförhållanden. Ja, om vi vore så rika som Amerika,
så kunde vi kanske stå ut med någonting sådant som här är i fråga.

Jag tror vidare, att om de kostnader, som blefve förenade med
detta storartade företag, om det finge en sådan utsträckning, som
motionären tänkt sig, komme de s. k. arbctarnc till godo i stället för
att läggas ned på s. k. statistik, så skulle de varda betydligt mera
hjelpta än när de endast bjudas på statistik. Jag tror fullt och fast,
att detta kommer att blifva en ganska dyr affär.

Den ifrågavarande byrån skulle, såsom en talare antydde, kunna
skicka ut folk och t. ex. vid strejker, såsom den vid Norberg, taga
reda på förhållanden o. s. v. Men, mine herrar, hvad hjelper detta
emot strejker? Vid Norberg valde de ju sm; kompromissarie!'', som
foro dit och undersökte förhållandena och fälde dom, men då domen
var fäld, brydde arbetarne sig helt enkelt icke om den. Möjligt är
visserligen, att man skulle få någon nytta af en sådan byrå och en
sådan statistik, och intressant kunde det måhända vara att få de upp -

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

Om åstadkommande

af en svensk
arbetsstatistik.

(Forts.)

gifter, som motionären påpekat, men jag betviflar högeligen, att det
komme att motsvara kostnaderna.

Motionären talar om tvenne grupper: den ena omfattande arbetarne,
fördelade efter ålder, kön, vidare arbetarnes ekonomiska tillstånd,
flit m. m., och så skulle man taga reda på, hvar hustrurna
varit, när de varit ute o. s. v., — det talas dock icke om någon redogörelse
för hvar männen varit, när de varit borta från hemmet —;
och dessutom skulle man taga reda på hvad arbetaren begagnar utaf
olika slag af lifsmedel etc. etc. Skall den lilla byrån kunna åstadkomma
utredning i allt detta, så vore det i sanning märkvärdigt!

Det skulle väl också, synes det mig, vara af lika mycket intresse
att få reda på huru arbetarna och arbetsgifvarne på landet, t. ex.
bönderna och deras arbetare, hafva det med afseende å bostäder, huru
de lefva och hvad de äta o. s. v. På det sättet finge man en fortgående
statistik. Men då tror jag också, att vi icke finge göra annat
än sysselsätta oss med statistik och kanske tillsätta en byrå större än
något af våra embetsverk. Nog får man statistik alltid, ja så att
man rent af lassar ner sig med sådan, men jag föreställer mig likväl,
att man icke skall kunna draga så synnerligen säkra slutsatser
deraf, och för att endast tillfredsställa någras nyfikenhet eller att
tillskapa sysselsättning åt en mängd folk, äfven om de äro i behof
deraf, är ej skäl nog för mig.

Det förefaller mig, som om man här står inför ett företag så
storartadt och dyrbart, att jag för min del åtminstone icke vill vara
med om att kasta ut pengar på något sådant, äfven om det, såsom
detta, till en början ser helt oskyldigt ut. Här har talats om att det
skulle blifva endast en liten byrå. Jag tror tvärtom, att den blir så
stor, att man rent af kommer att drunkna i all den statistik man
här vill tillskapa. Det synes mig derför vara bättre att stämma i
bäcken, innan man kommer i den störa ån, der ingen dam är möjlig.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Fränekel: Det kan väl icke förnekas, att begge statsmagterna
redan för länge sedan erkänt, att arbetarfrågan såsom sådan är
ett ganska svårlöst problem, och går man in på den satsen, tror jag
att de, som vilja lösa detta problem, måste förfara på samma sätt som
alla, hvilka vilja lösa problem, nemligen att skaffa sig säkra faktorer
och klara förutsättningar. Beträffande faktorerna kan jag på grund
af den erfarenhet jag varit i tillfälle att vinna såsom ledamot af
arbetarförsäkringskomitén 1888 säga, att några sådana för här ifrågavarande
ändamål icke äro att finna här i landet. Och hvad förutsättningarna
angår ber jag få nämna, att de resultat, som då framlades
på grund af komiténs undersökningar, voro stödda på utländska
förutsättningar, derför att några förutsättningar, grundade på säkra
undersökningar här i landet, alldeles icke funnos.

Man skulle ju kunna tro, att, då man redan gjort så mycket i
den rigtning, som jag nyss tagit mig friheten påpeka, man borde
hafva så att säga börjat i rätta ändan, att man således skulle hafva
börjat med eu undersökning i det syfte, hvarom motionen talar. Men
man har ty värr måst gå en annan väg. Man har ansett vissa lag -

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

förslag vara af den vigt för just denna fråga, att man ansett sig icke Om åstad kunna

vänta, tills dessa undersökningar blifvit gjorda, utan man har kommande

tillsatt komitéer för att åstadkomma en lagstiftning, sådan den P^arbetlstadetta
sätt kunde blifva. Hvad har också följden blifvit häraf? Jo, tistik.
att den första lag, som hos oss framkom i denna rigtning, nemligen (Forts.)
»lagen om minderåriges användande i fabriker», var i den grad
bristfällig, att den först och främst i vissa fall alls icke kunde tilllämpas
sådan den fans, och att den sedan under sin korta tillämp ningstid

visat sig medföra så stora olägenheter, att den snart nog

måste omarbetas.

Den nästa fråga som förekom var den, som gaf anledning till
den nyssnämnda arbetarförsäkringskomitén. Denna komité aflemnade
sitt förslag, som herrarne torde påminna sig, 1888, och i det utlåtande
denna komité afgaf förekommer följande yttrande, hvilket äfven åberopas
i motionen: »Enär statistiska undersökningar öfver arbetareförhållanden,
hvilka i flera främmande länder intaga en så vigtig plats,
hos oss nästan alldeles saknas, har komitén på de spörsmål, dess
uppdrag omfattar, sett sig nödsakad att i första hand införskaffa erforderliga
uppgifter, hvilket, såsom är lätt förklarligt, varit förenadt
med ej obetydliga svårigheter och föranledt en ganska stor tidsutdrägt
i komiténs arbeten.» Efter att hafva prisat den beredvillighet,
hvarmed såväl myndigheter som arbetsgivare gått komitén till
hända, yttrar den: »Det är dock gifvet att för det fulla gagnet af
dylika utredningar erfordras, att de fortsättas under längre tidrymder
eller åtminstone periodiskt förnyas».

Ser man på det arbete denna arbetareförsäkringskomité lemnat
och på det genomgående statistiska arbete, som på denna korta tid
kunde genom komiténs försorg åstadkommas, torde man vara på det
klara med att detta arbete nu är så godt som förloradt, emedan en
stor del af denna statistik icke kunnat fortsättas, och att, om några
undersökningar i samma syfte nu skulle företagas, samma sak måste
börjas på nytt.

Om jag nu går till den senaste »nya arbetarförsäkringskomitén»,
hvars betänkande vi fått utdeladt här i dagarne, finna vi på samma
sätt, att, ehuru denna komité fått ett material, som samlats af den
föregående arbetarförsäkringskomitén, den ändå sett sig nödsakad
att ånyo göra undersökningar och det oaktadt förklara tiden vara så
mycket för kort, att resultatet blifvit origtigt eller åtminstone högst
otillförlitligt.

Här har vidare genom dessa begge komitéer blifvit föreslaget,
dels, i den lag, som förelagts Riksdagen angående olycksfallsförsäkring,
att inrätta den s. k. riksförsäkringsanstalten, dels af den senare
komitén framkommit ett förslag om en särskild pensionsstyrelse. —

Ingenting ligger ju närmare till hands än att, om Riksdagen kommer
att i en eller annan form bifalla ett så beskaffadt arrangement, denna
styrelse får sig uppdraget att undersöka just det som här önskats,
nemligen på hvad sätt sådana uppgifter skola kunna samlas. Men då
synes det mig alldeles för tidigt att tala om hvilket embetsverk, som
möjligen skall kunna taga denna fråga om hand. Ty jag kan icke tänka
mig, såsom en talare yttrat, att Första Kammaren med sin klara insigt och

N:o 30.

Om åstadkommande

af en svensk
arbetsstatistik.

(Forts.)

Lördagen den 22 April, f. m.

sin erfarenhet i denna fråga skulle vilja för den kostnad, som deraf kan
föranledas, rygga tillbaka för att lemna sitt bifall till den undersökning,
motionären begärt. — Här föreligger dock ett det tydligaste
bevis just på hvad herr Tamm påvisade, att vill man möta orättvisa
beskyllningar och opåkallade invändningar från agitatorernas sida, så
skall man möta dem med verkliga siffror, med siffror, som »äfven
arbetarne kunna förstå». Jag ber att i detta fall få nämna, att jag
senast i torsdags afton genom ett exempel fick klart för mig hvad
en sådan utredning betyder.

I Stockholms kommunalstyrelse väckte nemligen en motionär förslag
om att staden skulle, så att säga, på rak arm införa 10 timmars arbetsdag
för sina arbetare. Sedan motionen blifvit delgifven de stadens olika
verk och inrättningar, som sysselsätta arbetsfolk, fick man från dem
alla afstyrkande svar, på ett så lämpligt och väl motiveradt sätt affattade,
att motionären, sedan han läst dem, troligtvis sjelf kom till
det resultat, att, skulle stadsfullmägtige på grund af dessa afstyrkanden
fatta beslut, så skulle hans motion varda lemnad utan afseende.
Hvad gjorde han då? Han vände sig till en särskild grupp, nemligen
gasverksarbetarne, och sökte ur deras sjukkassor få fram siffror som
visade, att de i viss mån skulle vara öfveransträngda. Men innan
denna utredning till stadsfullmägtige inlemnades, fann sig det förberedande
utskottet föranlåtet att inhemta nytt utlåtande af gasverksstyrelsen.
Då befans, efter det utlåtande, som öfveringeniören för
gasverket afgaf, att vid jemförelse, som gjordes af honom med andra
verkstäders arbetsfolk, ställningen och omständigheterna voro ovanligt
fördelaktiga just för gasverksstyrelsens arbetare. Jag tror således,
att motionären härigenom skall komma att finna, att äfven i denna
del hans förslag blifvit vederbörligen vederlagdt.

Jag har med detta velat visa, att, kan man så småningom —
och derom är ju intet tvifvel — åstadkomma en utredning i det
syfte motionären här föreslagit, tror jag man gagnar frågan och att
man faktiskt förhindrar många tvister, som annars måste uppstå.
Jag är icke ense med motionären i afseende å det sätt, på hvilket
han indelar sina undersökningar, nemligen i två grupper, den som
afser undersökning af arbetarförhållandena och den som afser undersökning
af affärsförhållandena. Jag anser nemligen att den första är
den, som man egentligen här har att göra med, den andra hör deremot
icke hit. Jag har visserligen hört uppgifvas, att skälet, hvarför
motionären äfven medtagit den andra gruppen, är, att han ville tillse,
om alla industrier vore mägtiga att bära ett och annat onus, som af
undersökningarna möjligen kunde blifva eu följd. Men jag kan icke
finna, att Kongl. Maj:t, i fall en skrifvelse kommer till stånd, är bunden
vid den gruppering motionären tänkt sig. Då härtill kommer,
att skrifvelsen uteslutande reducerar sig till en hemställan, »att Kongl.
Maj:t ville låta undersöka på hvad sätt sådana siffror lämpligast kunna
samlas» och man, med den erfarenhet man har från andra länder,
bör hafva klart för sig, att denna fråga icke kan uppskjutas, utan
förr eller senare måste framträda, hvarom för öfrigt vittna de många
undersökningar genom komitéer, som på Riksdagens eget initiativ
redan blifvit gjorda i samma syfte, ber jag, herr talman, att få yrka

Lördagen den 22 April, f. m.

N:o 30.

bifall till Andra Kammarens beslut i frågan och således äfven bifall Om åstadtill
motionen.

af en svensk
arbetsstatistik.

Herr Ekenman: En talare, som nyss yttrade sig, tog saken från
en skämtsam sida. Jag kan för min del icke fatta, att denna sak
har någon skämtsam sida, utan att den tvärtom innebär det djupaste
allvar.

Jag tror äfven, att då man här talat så mycket om de olika
omständigheter, motionären i sitt förslag uppräknar, har man gifvit
frågan större dimensioner än den rätteligen eger, ty hvad utskottet
föreslår är icke detsamma som motionären skrifver. Hvad som här
helt enkelt är före, är ju — hvilket väl ingen lär förneka — att, om
arbetarfrågan är den måhända största fråga, som för närvarande föreligger
icke endast för vår representation utan för folken i allmänhet,
och om vidare uppgifter att lösa åtminstone någon del af denna
fråga är en af de största uppgifter, man kan ställa på en representation,
så måste man också lemna nödiga medel att åstadkomma denna
lösning. Bland de nödiga medlen är gifvetvis att räkna tillgången
på ett statistiskt material, mer eller mindre vidlyftigt. De komitéer,
hvilka hittills på den svenska representationens ursprungliga initativ
hafva behandlat arbetarfrågan, hafva skaffat sig detta statistiska material
genom tillfälliga undersökningar. Hvad som nu är föreslaget
skulle jag vilja kalla mera ett förslag om att åstadkomma en permanent
enquéte. Huru meningarna än må vara delade om detta, vågar
jag dock fråga: skulle det vara lämpligt att man, såsom en talare
föreslog, genom ett afslag på hvad som här föreligger på rak arm
afklippte hela pröfningen, huruvida det vore ändamålsenligt, att en
sådan statistisk undersökning sker i den ena eller andra formen?
År det icke snarare mera förenligt med den betänksamhet, som plägar
utmärka Första Kammarens beslut och arbeten, att man låter denna
undersökning föregå beslutet. Något annat är här icke hemstäldt om,
än att en sådan utredning får ske, och denna utredning har visserligen
icke några stora proportioner, utan kan antagligen lätt nog
verkställas utan stor apparat. Jag vågar således vördsamt hemställa
till Första Kammaren, om det skulle vara politiskt klokt att afslå
hvad som här föreslagits. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Friherre Klinckowström: Vid denna sena timme villjagicke

uppehålla kammaren annat än med några få ord; men jag har blifvit
uppkallad af det yttrande herr Tamm fälde i sitt anförande, då han
nämnde, att jag vid föregående riksdag inlemnat en motion rörande
arbetarfrågan i dess helhet, en motion, hvilken han ifrigt och lyckligt
bidrog att nedslagta, något som jag på det högsta beklagar. Hade
den kommit fram till Kongl. Maj:ts vetskap och kännedom uti en
underdånig skrifvelse, tror jag, att den nu ifrågavarande skrifvelsen
hade varit obehöflig. Men nu är jag af samma åsigt som de fleste
talare, hvilka förordat Andra Kammarens beslut i frågan; och jag kan
icke neka till, att det förvånar mig mycket, att en stor arbetsgifvare
här midt emot mig, herr Almström, på förhand förklarat, att han
komme att votera mot detsamma, såvida icke det tillfälliga utskottet

N:o SO. 58 Lördagen den 22 April, f. m.

Om åstad- kunde gifva en tillfredsställande upplysning om alla de frågor, som
kommande motionären här har framstält i sammanhang med den statistiska utarbeta*
ta- C redningcn. Herr Wieselgren har, synes det mig, mycket rigtigt förtistik.
klarat omöjligheten för utskottet att göra det, emedan detta just skulle
(Forts.) hvila på de myndigheter som komme att formeras i den byrå som
särskildt skulle hafva att upptaga och bearbeta alla dylika upplysningar.
Utskottet kunde hafva'' gått längre och samlat skarpare bevis
för dessa frågors nödvändighet genom att anföra det ofantliga statistiska
arbete, hvilket såväl i Frankrike och Belgien som i andra
land pågått och fortfarande pågår för att studera arbetsklassens verkliga
tillstånd och behof. Arbetarfrågan är, mine herrar, af en ofantlig
och bjudande vigt och tränger sig på alla kultursamhällen på
ett sätt, som hotar ganska väsentligt det nuvarande tillståndets fortvaro,
detta synnerligast sedan arbetarklassen förenat sig med socialisterna,
som ju utgöra en klass menniskor, hvilka vilja upphäfva
samhälle, egendom, familjelif, religion, allt som anses för heligt inom
det bestående samhället, för att bilda en anarki, jag vet intet annat
namn för den idealstat, som de tro sig kunna bilda, men hvilken icke
ligger inom möjlighetens område.

Huru skall man nu hejda den pågående arbetarrörelsen, som blir
allt vidsträcktare och våldsammare, mine herrar, om man icke känner
till arbetarklassens verkliga tillstånd och behof? Det anser jag omöjligt!
Och derför måste en utredning företagas, måste dessa statistiska
undersökningar pågå i hela vårt land för att finna hvad arbetarnes
verkliga tillstånd och behof är.

För att icke förlänga mitt yttrande, som annars kunde vara
ganska länge, skall jag endast varmt bedja kammaren biträda det beslut
i frågan, som Andra Kammaren redan fattat.

Herr Almström: Jag är talaren på uplandsbänken mycket

tacksam för de upplysningar han lemnade; de innehålla dock något
positivt, de angåfvo verkligen något bestämdt mål, som skulle vinnas
genom denna undersökning. Jag skall derför, under förutsättning
att en blifvande undersökning må begränsas inom det möjligas område
och att dess rigtning blir sådan, som både af herr Tamm och
herr Fränekel angifvits, icke motsätta mig denna motion, ehuru jag
måste uttrycka den mening, att man genom insamlandet af dessa
statistiska uppgifter bra litet förbättrar arbetarnes ställning. Det är
nog sant, att såsom allmän regel kan sägas, att för att afhjelpa ett
missförhållande måste man känna det. Men på det område, hvarom
nu är fråga, äro förhållandena så vexlande och de missförhållanden,
som förefinnas, i de flesta fall omöjliga att på lagstiftningens väg
afhjelpa, äfven om en statistik kommer att visa att de äro skärande,
att jag fruktar att icke mycket vinnes genom undersökningar. Något
kan dock vinnas, och under förutsättning att rigtningen blir den, som
angifvits af herrar Tamm och Fränekel, skall jag icke motsätta mig
motionen.

Herr Almgren, Oscar: Då den senaste talaren återtagit det

yrkande han sagt sig ämna göra, skulle jag kunna afstå från ordet,

N:o 30.

Lördagen den 22 April, f. m.

men, då jag antager, att uppfattningen i denna fråga är delad inom
kammaren, skall jag tillåta mig att säga några ord, och skall jag dervid
betrakta frågan uteslutande ur industriens synpunkt.

Det torde vara obestridligt, att de uppgifter, som erfordras för
lagstiftaren för att kunna med oveld bedöma, huruvida föreslagna
förändringar i näringslagstiftningen äro behöfliga och nyttiga, måste
upphemtas och kontrolleras af en fullt opartisk officiel person för
att komma till sin fulla rätt. Detta gäller såväl om man inskränker
sig till undersökningar angående arbetarklassens ställning som om
man utsträcker undersökningarna till sjelfva näringarnas ekonomiska
tillstånd. I förra fallet är det af obestridlig vigt för industriidkare^
att de uppgifter, som framkomma öfver arbetarnes tillstånd, icke hufvudsakligen
lemnas af radikala organ, ty det visar sig alltid vara
ytterst svårt att från enskildt håll bemöta dylika uppgifter. I det
senare fallet — med afseende å näringarnas ekonomiska tillstånd —
är detta för fabrikanter jemväl af största vigt särskildt derför, att
tendensen nu såväl i Tyskland som hos oss går i den rigtningen,
att man ställer allt större anspråk på direkta bidrag från fabrikantens
sida till höjande af arbetarnes vilkor.

Nu är det ty värr ganska vanligt, att de upplysningar, som lemnas
från en fabrikant, öfver industriens bedröfliga ställning för tillfället
mötas med misstro. En utredning, som der vid lag lemnar faktiska,
oveldiga upplysningar, bör således vara till fabrikantens bestämda
fördel. Nu invänder man, att detta blir ju ett ytterligare
ingrepp i fabrikantens oberoende; man inrättar nya inspektörer; det
är icke nog med att vi hafva besök af inspektörer i våra fabriker,
nu skola vi äfven få dem på våra kontor för att se huru affärsställningen
är, våra kalkyler o. d. Jag får deremot genmäla, att en stor
del af våra fabriker redan nu eges af aktiebolag, som häfver skyldighet
att offentliggöra en ganska väsentlig del af de siffror, som beröra
deras ekonomiska ställning. Sammanställas nu t. ex. uppgifter
från aktiebolag, som drifva någon viss industri, om deras årliga utdelning
med den ökning eller minskning, som under samma period
egt rum beträffande enskilda fabrikanters inom samma industri bevillningstaxering,
kan man ju erhålla en ganska tillförlitlig uppgift
rörande särskildt denna närings ekonomiska tillstånd; och dervid är
det af största vigt att, i motsats mot hvad en föregående talare sade,
denna undersökning göres så fortgående och systematisk som möjligt,
ty utan en dylik fortgående, systematisk undersökning torde uppgifterna
lätt kunna blifva vilseledande. Vi hafva hittills uti kommerskollegii
uppgifter haft en statistik öfver våra näringar och arbetarförhållanden,
som varit mycket flitigt begagnad vid t. ex. tullfrågans
behandling. Men det kan icke förnekas, att i denna statistik
väsentliga luckor förekomma. Lika med en föregående talare, herr
Ekenman, har jag tänkt mig frågan så, som om det nu i främsta
rummet skulle gälla att söka komplettera dessa luckor, och det anser
jag vara något, som man icke från något håll skulle vilja motsätta
sig. Det är på den grund, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Om åstadkommande

af en svensk
arbetsstatistik.

(Ports.)

N:o 80.

Lördagen den 22 April, f. m.

Om åstad- Herr Almén: Då jag icke gjort några studier på detta område,

af°en>8ven8k ^ori^e .la£ icke hafva begärt ordet, i synnerhet dä klockan är så mycarbetssta-
ket, derest jag icke, såsom varande ledamot af utskottet, velat angifva
tistik. min ståndpunkt och hvarför jag tillstyrkt förslaget.

(Forts.) För mig liksom för enhvar som läser tidningarna framgår

uppenbarligen, att ett stort missnöje råder mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Arbetstagaren klagar öfver att hans arbete är
illa lönadt; hans anspråk gå ut på arbetstidens förkortande jemte
en högre aflöning. Arbetsgivaren å sin sida torde åtminstone i
dessa tryckta tider väl kommit under fund med, att öfver produktionskostnaderna
giver kapitalet föga eller ingen afkastning, ja, kanhända
han till och med får se kapitalet så småningom minskas. Beträdes
åter den vägen, har han den utvägen att nedlägga arbetet, hvaraf
dock skulle blifva en följd, att arbetaren drabbades af den största
olycka, som för honom är tänkbar, den att han komme att sakna
arbete. I min enfald inbillar jag mig, att arbetstagarens och arbetsgivarens
intressen alldeles sammanfalla, och den, som dem emellan
ser ett svalg, tror jag icke ser saken i stort.

Nu frågar man: är då icke något att göra mot detta missnöje?
För min del anser jag bäst, att saken i någon mån utredes;ty fastän
jag icke är arbetsgivare, tror jag dock, att arbetsgifvarnes svårigheter
icke kunna gå stort längre än de redan gjort och att arbetarnes
klagan till en del är obefogad. Få arbetarne veta, huru litet arbetsgivaren
har i behållning af sitt kapital och sin möda, nedsätta de
nog sina anspråk. En utredning på detta område tror jag skulle vara
af gagn och minska eller delvis undanrödja detta missnöje, som dagligen
växer och som slutar med strejker, hvilka kunna medföra stora
faror för det allmänna. Då frågas: är det icke värdt att göra det
försök som här angifvits för att råda bot på det onda; ty ett väsentligt
ondt förefinnes. Man har sagt, att det kostar penningar och att
dessa penningar kunde bättre komma arbetarne till godo. Hvad förslå
väl några tusen kronor, äfven om de hafva en nolla bakefter, för
alla Sveriges arbetare? Jag tror icke man kan sammanställa dessa
frågor. Tror man, att utgifterna blifva alldeles värdelösa, bör man
rösta nej! Men säkerligen beror ett sådant resonnement endast på
ett förbiseende. Ingen begär en permanent kommission, som skall
utreda dessa frågor, utan det begäres helt enkelt af Kongl. Maj:t ett
förslag angående det lämpligaste sättet att åstadkomma en arbetsstatistik,
det begäres icke en statistik förskräckligt vidlyftig eller svår
att åstadkomma, utan endast ett förslag angående sättet att åstadkomma
en statistik. Detta torde verkligen icke vara svårt att utreda, än
mindre föranleda några afskräckande kostnader. Så står det ock i
utskottets betänkande, och jag vet icke, hvarför man icke skall antaga
det såsom giltigt. Det är sålades endast angående sjelfva sättet man
vill fråga Kongl. Maj:t, men icke rörande sjelfva statistiken, ty beträffande
den antager jag, att kammaren ser åt hvilket håll den
syftar. Detta har varit bestämmande för min ståndpunkt.

Det stora missnöje, som råder, och som jag tror till en del vara
föranledt af okunnighet, skulle en utredning möjligen kunna minska,
och då här icke är fråga om något nytt embetsverk eller eu perma -

Lördagen den 22 April, f. m. 61 N:o 30.

nent komité, utan endast om lämpligaste sättet att åstadkomma en Om åstadarbetsstatistik,
synes det mig vara skäl att bifalla utskottets hem- kommande
8tällan. Jag tror också, att det är klokt från Första Kammarens sida, arbetshus
der arbetsgifvarne ju utgöra ett flertal, att icke vara rädd för en tistik.

sådan utredning, ty efter mitt förstånd hafva arbetsgifvarne mycket (Forts.)

att vinna, men litet eller intet att förlora af densamma. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Philipson: Då jag för min del är öfvertygad om att

mycket skall vinnas genom den ifrågasatta statistiken, många påståenden
visa sig falska och missbruk lättare uppdagas, samt kostnaderna
för arbetet med dess upprättande icke torde behöfva blifva betydliga,
utan tvärtom obetydliga, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Larsson Liss Olof: Då jag åter begärde ordet, var det

icke för att ingå i något bemötande af hvad som sagts mot hvad jag
yttrade eller af hvad som blifvit anfördt till förmån för utskottets
betänkande. Då jag förra gången yttrade mig, var det egentligen för
att få till protokollet uttalad min mening, nemligen att jag är fullt
öfvertygad, att dessa kostnader komma att blifva så stora och nyttan
så ringa för framtiden, att jag tror den som lefver så länge att han
får se resultatet skall finna, huru obetänksamt man gifvit sig i väg
på detta område. Jag tänker icke begära votering, men yrkar afslag,
och har velat hafva detta mitt uttalande till protokollet. Jag tror
icke, att vi kunna afvisa de högröstade arbetarne och deras kraf med
att endast och allenast samla statistik eller tillsätta komitéer. Vi
hafva försökt det förut, t. ex. då man ansåg sig kunna afhjelpa så
mycket genom att få till stånd den stora arbetarförsäkringskomitén.
Vi fingo den, den kostade mycket penningar, vi fingo mycket statistik
— men hvad mer? Ingenting. Har missnöjet aftagit sedan dess?
Nej, men vi ha sedan fått en ytterligare arbetarförsäkringskomité och
ett nytt betänkande med statistik och förslag, men innan man
hunnit taga del af detta, skall man börja med något nytt. Jag tror
icke, att arbetarne låta afspisa sig med att man säger till dem: vänta,
vi hålla nu på med en fortgående statistik — ja, huru långt skall
den fortlöpa — lef på det en tid, tills ni få se, huru den slår ut.
Jag tror, som sagdt, icke, att de låta afspisa sig med detta.

Det är icke af någon som helst ovilja mot arbetarne, vare sig i
städerna eller på landet, som jag begärt ordet. Tvärtom. Vore jag
det ringaste öfvertygad om att man skulle åstadkomma något nyttigt,
något till deras fördel genom att bifalla förslaget, skulle jag vara
den förste att rösta för detsamma. Men det är den öfvertygelsen
jag saknar, och derför har jag velat hafva min mening uttalad. Jag
önskar att framtiden skall visa, att jag haft orätt och de rätt som yrka,
att man skall gifva sig ut på detta fält.

Herr Sandberg: Hvarje tid har sina älsklingsidéer, hvilkas

förverkligande ofta nog bedrifves med större fart och ifver än önskvärdt
och nyttigt är. En sådan älsklingsidé i vår tid är statistiken.

N:o SO. 62 Lördagen den 22 April, f. m.

Om åstad- Den, som har någon reda på huru föga säkra och pålitliga de primärat^en^svmsk
uPPe^tcr ofta äro, på hvilka statistiken uppför sina stolta byggnader,
arbetssta- kan ’c^a> såsom flertalet, i så hög grad beundra dessa palats.
tistik. Jag tager mig friheten, fastän det icke hör till ämnet, visa, huru

(Forts.) långt herrar statistik kunna gå. För ett tiotal år tillbaka eller mera
utkom ett förslag till redogörelse för läroverken, öfver hvilket förslag
infordrades rektorernas yttranden. Detta förslag upptog en
märkvärdig tabell, som skulle innehålla uppgift om »afgångna lärjungars
fördelning efter blifvande lefnadsbanor.» Jag ber att få tilllägga,
att denna tabell, som naturligtvis med rätta skarpt kriticerades
af rektorerna, i det sunda förnuftets namn utströks ur den faststälda
planen för läroverkens årsredogörelser.

Här är nu ifrågasatt att ytterligare göra statistiska undersökningar,
genom hvilka man tror sig gagna arhetarne. Jag anser, i likhet
med herr Liss Olof Larsson, att arbetaren icke får den minsta nytta
häraf. Jag tror, att förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
är af så ömtålig och grannlaga natur, att ett dylikt undersökande
med kringsändande af emissarier just skulle framkalla missnöje, der
sådant förut icke funnits. Att kostnaderna skulle blifva betydliga
och kanske icke stanna förr än vid flera hundra tusentals kronor,
derom kan man vara öfvertygad. Jag kan således icke annat än
uttala den åsigt, att det vore olyckligt, om man skulle antaga motionärens
förslag.

Jag vill också be herrarne litet tänka på, från hvilket håll denna
motion utgått. Den har icke utgått från ett håll, der man söker att
stödja och bevara samhället, utan den har utgått från dem i Andra
Kammaren, som önska samhällets omstörtande ju förr desto hellre.
I Andra Kammaren bifölls detta förslag med en obetydlig pluralitet
af 100 mot 93. För min del tror jag att man har anledning säga,
att de samhällsbevarande funnos bland de 93. Jag tänker dock icke
begära votering.

Herr Berg, Gustaf: Då tiden år långt framskriden, skall jag
icke tillåta mig att längre än en half minut taga kammarens tid i
anspråk. Jag begagnar denna halfva minut att säga, att jag skulle
för min ringa del djupt beklaga, om Första Kammaren nu afsloge
det föreliggande förslaget. En sådant afslag skulle innebära, att man
fruktade upplysningar i denna sak; och jag vågar säga, att efter min
åsigt allt, hvad som kan medverka att skaffa upplysning och utredning
i denna, den största sociala fråga, som nutiden bär i sitt sköte,
alltid bör af denna kammare befrämjas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Jemte det jag instämmer i hvad herr Berg
nyss yttrade, ber jag såsom min åsigt få uttala, att upphofvet till
motionen helt säkert varit ett allvarligt bemödande att främja samhällets
bästa.

I detta anförande instämde friherre af Ugglas.

N:o 80.

Lördagen den 22 April, f. m.

Efter det öfverläggningen beträffande förevarande utlåtande förklarats
slutad, gjordes i enlighet med derunder framstälda yrkanden
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i utlåtandet hemstält
och vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, v a med öfvervägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 28,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 62 och 69 regeringsformen
samt § 65 riksdagsordningen.

På begäran af herr Hasselrot beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från den 24 i denna månad.

Kammaren åtskildes kl. 4.oi e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.