RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o28.

''SMU»'':.- •• ; -v1 »i f ■!-i ,.1 -

'' i ! ro y, r.i / , f; '' •

Onsdagen den 19 april, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 25, dels i anledning af
väckt motion om ändring af gällande grundlagsbestämmelser i afseende
å _ tiden för lagtima riksdags sammanträde, dels ock med
förslag till ändrad lydelse af § 49 regeringsformen samt 8 2, 8

10, § 20, § 32 mom. 1, § 33, § 34, § 37 mom. 1 och § 45 riksdags ordningen; statsutskottets

memorial och utlåtande)!:

.n:o 58, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster;

n:.°. ,r*''^ 1 anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

disposition åt inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i
qvarteren Edelman mindre och Krabaten i Stockholm m. m.;

ni:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

öfverlåtelse till staden Visby af vissa kronan tillhöriga tomter i
nämnda stad;

n:o 61, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande riksstatens femte hufvudtitel; och

n:o 62, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel
hörande frågor;

sammansätta. stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående delning
af Hernösanas stift än äfven en i ämnet väckt motion; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9
kap. 1 § giftermålsbalken;

Föräta Kammarens Prof. 1H93. N:a 2H.

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändringar i
gällande patentlag, i syfte att obehöriga patentbeteckningar måtte

förhindras m. m.; ;■ ” aMI*

n:o 44, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i
syfte att bereda vissa enskilda tjensteman samma skydd som
statens mot förnärmelser i deras tjensteutöfning;

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för
dödande af björn och varg;

n:o 46, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj :t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; samt

n:o 47, i anledning af väckta motioner om lagstiftning angående
invallning.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtanden n:is 2 och 3.

Föredrogos och lades till handlingarna bevillningsutskottet»
nästlidne dag bordlagda memorial:

n:o 19, angående tullbevillningen; och

n:o 20, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 13 angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.

Föredrogos. men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 39—41
och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 10.

Ändringar i Föredrogs å nyo statsutskottets den 14 och 15 i denna månad
organisationer, bordlagda utlåtande n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts proposi^rtiiiérkltps
ti011 angående vissa ändringar i organisationen af Karlskrona
m. m. artillericorps m. m.

Friherre von Offer: Den kongl. proposition, som ligger till
grund för det nu föredragna betänkandet, afser dels att till ett
helt sammanföra, hvad som under nuvarande förhållanden är fragmentariskt,
dels att genom en vidsträcktare tillämpning af den
numera utsträckta värnpligten, genom en omorganisation gorå
dessa fragment, som nu äro otillräckliga för det ändamål, hvartill
de äro afsedda, tillräckliga att fylla icke allenast detta ändamål,
utan hela behofvet af positions- och fästningsartilleri för den be -

Onsdafjen den 19 April, f. in. 3

fastade orten Karlskrona. Den ena delen eller den, hvartill sista
årets lagtima Riksdag anvisade medel, utgöres af befäls- och nnderbefälskader
till bemanningen a sjöbefästningarna vid Karlskrona.
Den skulle utgöras af 50 man befäl och underbefäl samt 100 man
af korpralsgrad. Denna del är för närvarande upptagen å den
stat, som samma Riksdag godkände till grund för en fästningsartillericorps
för befästningarna vid Karlskrona.

Den andra delen, det andra fragmentet, består af den trupp,
som är afsedd till sjöbefästningarnas försvar och skulle utgöra
400 man, antagna medelst kontrakt på åtta år. Denna del tillhör
för närvarande sjömanscorpsen och är upptagen på dess stat. Dessa
båda fragment, äro således för närvarande uppförda å två skilda
stater, och ett sammanförande af dem torde derför ensamt i och
för sig berättiga till Kongl. Maj:ts nu gjorda framställning. Men
det ar icke nog härmed. Denna trupp är icke tillräcklig för hela
behofvet, för siöbefästningarna. Den är beräknad vara till fyllest
endast och allenast för öfningen af den beväring, som erfordras
för att komplettera bemanningen. För att den skulle blifva tillräcklig
för hela behofvet för sjöbefästningarna, skulle erfordras
ytterligare 11 officerare och 43 man underbefäl. Detta tillskott,
som vid mobilisering skulle erfordras, hade man tänkt sig kunna
erhållas dels från flottans reserv och dels genom uppflyttning från
lägre grad. Men genom den nu föreslagna omorganisationen, genom
vidsträckt tillämpning af den utsträckta allmänna värnpligten
■skulle truppen efter förevarande förslag blifva tillräcklig, såsom
jag nyss _ nämnde, att fylla behofvet af fästnings- och positionsartilleri
icke endast för sjöbefästningarna, utan för hela den betastade
orten Karlskrona, således äfven för befästningarna åt landsidan,
Osearsvärnslinierna och befästningarna på öarne, samt än
ytterligare till att fjdla ett behof, som eljest enligt mobiliseringsplanen
skulle hafva fylts från Karlsborg, nemligen hvad som erfordrades
för en rörlig artilleripark. Da nu jemväl detta mål genom
den föreslagna organisationen kan ernås, utan att ett enda
öre behöfver begäras af Riksdagen dertill, sä borde det vara goda
sakskäl, som skulle kunna anföras för att förmå Riksdagen afslå
det föreliggande förslaget.

Att man från den otillräckliga stamtruppen nu har kunnat
komma till en för hela det omnämnda behofvet tillräcklig, beror,
såsom jag nyss nämnde, på eu utsträckt tillämpning af den allmänna
värnpligten. Ty uppenbart är ju, att om, såsom förhållandet
är, den nuvarande fasta kadern är antagen dels för så lång tid,
den är tjenstbar, och dels för en tid af ti ar, truppen skall lemna
endast obetydligt antal f. d. stamanstälde, hvilket tillskott ju är
och maste vara af eu så stor betydelse för hvarje nutida organisation.
Att detta kunnat försiggå utan att begära ökade medel,
beror naturligtvis dels derpå, att korporalskadern icke vidare skulle
blifva fast och dels derpå, att det nu för 8 är antagna manskapet
hädanefter skulle antagas för kortare tid eller 3 år. Mot förslaget
kan visserligen göras den invändningen, att det icke behöfde

N:o 28.

Andringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
m. m.
(Forts.)

N:o 88.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Ändringar i brådskas, helst den komité, som uppgjort detta förslag, förmenat
organisationen a^t me([ framläggandet till Riksdagen af den förevarande frågan
K«rlskrona skulle kunna anstå till år 1895. Men när komitén framstälde
ar“,*r,tCn°T!,S detta förslag, skedde det under antagande af, dels att Kongl. Maj:ts
(Forts.) regering skulle anse sig kunna använda de medel, som äro af Riksdagen
anvisade till den nuvarande stamtruppen, för rekrytering
efter det nya systemet, och dels att Kongl. Maj:ts regering skulle
kunna finna det vara lämpligt och utterbär! i afseende på officersposterna
vid den nya corpsen att under tiden tillsätta endast sådana,
som efter det nya förslaget skulle hafva icke lägre lön än efter
den nuvarande staten. Det kan ju kanske dock med skäl sägas,
att det är försigtigare och äfven i andra afseenden lämpligare, att
Kongl. Maj:ts regering, innan den beträder denna väg, inhemta!''
Riksdagens yttrande. Särskild! har, hvad beträffar officerstillsättningen,
sedan komitén var samlad, visat sig ett förhållande, som
gör det högst önskvärdt, att den förändrade staten fastställes och
omorganisationen genomföres tidigare än som komitén afsett. Ty
på de förfrågningar, som hafva gjorts såväl till flottans, officerare,
från hvilka en stor kontingent påräknades, som till artilleriofficerarne,
har från flottan kommit endast ett svar, nemligen från eu
officer, som redan uppnått 57 ars ålder och för närvarande är pa
reservstaten, och från artilleriregementena en mängd svar, deri
officerarne emellertid säga, att de vilja komma in på corpsen endast
under den förutsättning, att lönestaten der blifver densamma som
vid öfriga fästningsartillericorpser, d. v. s. att de vid den nya corpsen
icke skulle erhålla lägre lön än vid de andra corpserna.

Under dessa förhållanden synes mig klart, att Kongl. Maj:ts
regering har handlat fullkomligt rätt, då den nu framlagt förslaget
till Riksdagens godkännande. Och det kan väl icke vara
annat än till fördel för det hela, att, om ock dermed kunnat anstå
ett eller två ar ännu. förslaget likväl nu har framkommit.

Jag skall icke, åtminstone för närvarande, upptaga kammarens
tid med att bemöta de skäl, som af utskottet anförts mot det
föreliggande förslaget. Jag anser nemligen, att de anförda fördelar,
som genom förslagets godkännande skulle vinnas, äro så störa och,
då de icke äro förenade med ett enda öres ökad utgift, så tillfredsställande
samt att intet hållbart sakskäl blifvit anfördt, hvarför
förslaget icke borde antagas. På denna grund anhåller jag att få
yrka bifall till Kong]. Maj:ts förslag.

Friherre Gripenstedt: Det är hvarken eu lätt eller angenäm
sak att här uppträda såsom opponent, men då jag inom utskottet
intagit en annan ståndpunkt än den föregående värde talaren och
fortfarande intager samma ståndpunkt, ankaller jag att något få
motivera densamma.

Till en början synes mig något egendomligt att året efter,
sedan eu organisation är antagen för ifrågavarande corps, framkomma
med förslag till en ny organisation. Och icke nog dermed.
Enligt statsrådsprotokollet ställes i utsigt ytterligare en ny orga -

Onsdagen den li* April, f. ni.

N:o 28.

nisation, nemligen corpsens sammanslagning med Vaxholms artillericorps,
i sammanhang hvarmed, icke annat än hvad jag kan finna,
skulle följa corpsens öfverflyttning till armén. Jag tror mig kunna
våga denna gissning, enär eorpsen fullt likställes med Vaxholms
artillericorps. skulle erhålla egen intendentur och en normalstat,
uppgjord i öfverensstämmelse med arméns normalstater. Jag frågar,
hvarför skall denna omorganisation nu ske? Af friherre von Offer
har lemnats det svar, att den bör ske, på det att ifrågavarande
corps måtte kunna åtaga sig artilleriförsvaret af hela den befästade
orten Karlskrona, icke endast af sjöbefästningarna, utan äfven af
Oskarsvärnslinierna och öarne. Dessutom förekommer i den reservation,
som af honom jemte nagra andra undertecknats, ett annat
motiv, nemligen att denna corps skulle öfvertaga all garnisonstjenstgöring
i Karlskrona. Jag skall be att först få halla mig
dertill. Det säges visserligen, att eu sådan anordning skulle vara
till stor nytta lör sjömanscorpsen, hvars utbildning derigenom icke
skulle hindras af garnisonstjenstgöringen. Det är mycket sant.
Men denna artillericorps behöfver väl äfven utbildning. Och jag
tycker, att det är härd t att belägga denna corps med den stränga
vakttjenstgöringen. hvilken är eu af de mest betungande tjenstgöringar,
som finnas. Här i Stockholm rader eu allmän önskan
bland gamisonsmanskapet, att denna tjenstgöring måtte lindras
så mycket som möjligt, och att då belägga eu liten corps om 360
man med denna tjenstgöring, anser jag icke rättvist. Dessutom
tror jag, att eorpsen genom densamma skulle blifva nedsatt.

Sedan kommer jag till det motiv, som den föregående värde
talaren nyss nämnde, nemligen att denna ny organiserade corps skulle
vara tillräcklig att öfvertaga hela artilleriförsvaret, utan att någon
ökning af det redan beviljade an slagsbeloppet erfordrades. Det, är
ett mycket stort mål, men jag kan icke neka till, att jag något
tvifiar på, att dessa beräkningar fullt hålla streck.

Beträffande till en början kostnaden, skall jag, utan att inga
i några närmare detaljer, be att få påvisa ett par må vara små
fel i beräkningarna. På inkomstsidan bland de anslagstitlar, som
äro afsedda att öfverföras från sjömanscorpsen till fä stinngsartillericorpsen,
upptages anslaget till aflöning med 60,799 kronor 4 öre.
Men enligt bilaga 111 till komitébetänkandet, uppgjord af marinförvaltningen
och således egande officiel! vitsord, skulle 4 af anslaget
till sjömanscorpsens aflöning icke utgöra sistnämnda belopp,
utan endast 53,928 kronor, detta beroende derpå, att till sjömanscorpsens
aflöning är afsedt endast 390,981 kronor. Visserligen är
dessutom afsedt att af annat anslag utgå till den del af sjömanscorpsen,
som gör sjötjenst, såsom dagaflöning 39,906 kronor; men,
då fästningsartillericorpsen icke skulle göra sjötjenst, kan den icke
få del deraf. På utgiftssidan upptages bland annat kostnaden för
uniformeringen af manskapet. Skulle corpsens beklädnad bli densamma
som för sjömanscorpsens, skulle kostnaden derför visserligen
uppgå till i normalstaten upptagna 108 kronor per är, men skulle
beklädnaden såsom departementschefen föreslagit blifva såsom Vax -

Andringar i
organisationen
tf Karlskrona
artillericorps
m. m.
(Korts.)

H:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Ändringar i holms artillericorps skulle kostnaden uppgå till 120 kronor 45 öre.
organisationen j afseende på denna uniformering må det tillåtas mig att säga
Par or(i- Visserligen vet jag, att Riksdagen icke har någon
°r * bestämmanderätt i afseende på uniformen, utan att denna rätt

(Forts.) tillkommer Kongl. Maj:t allena, men då här gjorts, så att säga, en
hemställan i frågan, får jag säga, att jag för min del anser, att
det vore att föredraga, om denna corps finge bibehålla den enkla
och praktiska sjömansdrägten i stället för att iföras den föreslagna
sjöhusarsuniformen. Äfven hvad beträffar armén tror jag att det
är ett önskningsmål, som vi böra söka uppnå, att få vår armés
beklädnad så enkel och fältmessig som möjligt, på samma gång
som vacker och tilltalande. Den nya tränguniformen såsom ett
exempel uppfyller icke, efter hvad jag tror, dessa fordringar.

Jag har nu hållit mig till kostnaden och sökt påvisa, att beräkningarna
derutinnan icke precis hålla streck. Men nu är frågan:
skulle verkligen med en obetydligt ökad kostnad denna artillericorps
kunna uppfylla, hvad som med densamma afsetts? Det förefaller
mig otroligt, att så mycket, som påståtts, skulle kunna vinnas
genom eu så obetydlig ökning af corpsen som den föreslagna. Enligt
den stat, som förra året antogs, skulle corpsen utgöras af 26 officerare,
24 underofficerare, 100 man fast stam och 400 man af de
sjömanscorpsen förut tillhörande fästningsartillerikompanierna, således
tillsammans 500 man, hvartill vid mobilisering komme f. d.
stamanstälde och beväring. Enligt det nya förslaget skulle corpsen
utgöras af 30 officerare, 28 underofficerare och 360 man samt dessutom
reservbefäl, f. d. stamanstälde och beväring. Offieerarne skulle
således ökas med 4 och underofficerarne med 4, men manskapet
skulle minskas med 140 man. Visserligen skulle vid mobilisering
flere f. d. stamanstälde komma till, men å andra sidan måste
nämnda brist af 140 man först fyllas, innan man kan tala om
något öfverskott af stamanstälde. Dessutom vet jag icke, om beräkningen
i fråga om stamanstälde kan vara fullt rigtig. Man
måste nemligen beräkna, att ett antal åt desse dör, utvandrar eller
försvinner på annat sätt, och vidare är att beakta, att det kan
vara svårt att få i hop dem, spridda som de äro öfver hela landet.
Deremot föreställer jag mig, att adresserna å de personer, som
fortfarande äro i tjenst, men permitterade, äro bättre kända, och
att dessa personer lättare kunna bringas tillsammans.

Hvad friherre von Offer nämnde derom, att den förändrade
värnpligten vore orsaken till, att detta förslag framkommit, kan
jag icke första. Att beväringen nu skall öfvas nittio dagar i
stället för såsom förut fyratiotva dagar, behöfver efter mitt förmenande
icke verka någon förändring i organisationen. De f. d.
stamanstälde voro äfven enligt 1885 års värpligtslag skyldige att
tjenstgöra ända till fylda 32 ar.

Om jag således, såsom sagdt, hyser mina betänkligheter om
rigtigheten af dessa uträkningar, sa frågas: hvad är då anledningen
till att detta förslag till omorganisation kommit fram? Var den
förra organisationen omöjlig att bygga på? Den instruktion, som

Onsdagen den 19 April, f. in.

Nso 28.

förra året utfärdades till komitén, innehöll i de fyra första punkterna,
att komitén skulle vid afgifvandet af förslaget hålla sig till
det Riksdagens beslut, som samma år var fattadt, samt inom
gränserna af de anslag, som då beviljats. I femte punkten står
visserligen, att komitén tillika skulle afgifva förslag om, huruvida
icke framdeles denna corps möjligen skulle kunna organiseras så,
att den skulle kunna öfvertaga försvaret af alla Karlskronas befästningar.
Emellertid utgick komitén från femte punkten. Jag
antager derför, att komitén ansett den dåvarande organisationen
icke vara lämplig att bygga pa. Jag frågar: hvarför icke? Var
det befäl, underbefäl eller manskap, som icke kunde anskaffas?
Enligt den komitébetänkandet vidfogade reservationen anser nuvarande
kommendanten i Karlskrona, kommendör Ulf, att det manskap,
som fäns, var ganska lämpligt. Och han förordar icke någon
omorganisation. Tvärtom säger han, att både hos befäl och manskap
fordras en viss sjövana för att de skola kunna uppfylla sina
åligganden inom dessa sjöbefästningar. De hafva samma slags
kanoner att handtera som flottans manskap, böra äfven kunna bedöma
fartygens manövrering etc. Hvad beträffar värfningen af
dessa fästningskompanier, har den slagit ganska val ut. .lag tror,
att de äro i det närmaste fulltaliga. Visserligen har befäl och
underbefäl ej hittills kunnat tillsättas, men det tror jag hufvudsakligen
får tillskrifvas den omständigheten, att de ännu icke tillförsäkrats
någon pension. Den, som tillhör corps vid armén eller
flottan, och egen rätt till pension, söker icke transport till denna
corps, der han icke är säker om att fä nämnda förmån.

För öfrigt uttalas i förra årets statsrådsprotokoll, att befälet
och underbefälet borde hufvudsakligen rekryteras från flottan.
Detta var, efter hvad jag tror, rigtigt, så länge meningen var, att
denna corps skulle försvara hufvudsakligen sjöbefästningarna. Nu
har man emellertid ej lyckats erhålla något befäl, och möjligt är.
att äfven framdeles svårigheter härutinnan skulle möta. .lag står
icke här för att afgifva förslag. Må det dock tillåtas mig att
hemställa, huruvida man icke skulle kunna öka flottans officers- och
underofficerscorpser och kommendera en del deraf till holmarne, i fäll
dessa anses såsom en sådan förvisningsort, att man icke kan få
folk dit frivilligt.

Möjligt är ju, att en omorganisation framdeles behöfver verkställas
— det vill jag icke bestrida — men om den skall ske, tror
jag ^ det vara skäl att åtminstone för manskapet antaga samma
värfningsgrunder som för den blifvande sjömanscorpsen. Nu vet man
visserligen icke, huruvida förslaget om densamma kommer att antagas
eller förkastas. Men deri föreslås andra grunder för anvärfningen
än dem, som föreslås för fästningsartillericorpsen. För denna
senare föreslås eu värfningstid af 3 år. Denna är icke lika läng
med den nuvarande för fästningscorpsen gällande, som är 8 år, icke
med den värfningstid, som för den blifvande sjömanscorpsen är föreslagen
eller 6 år, deraf 2 år 4 månader skulle utgöra tjenstgöringstiden
och återstoden den tid, under hvilken manskapet skulle vara

Andringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
m. m.
(Forts.)

X:o 28.

Onsdngen den 19 April, f. m.

Ändringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
in. m.

(Forts.)

tjenstefritt. ock icke heller lika lång med värfningstiden för Vaxholms
artillericorps, der tjenstgöringstiden är två år. Jag anser
således, att man kan vänta något med denna omorganisation, och
att det för närvarande icke är någon brådska, i .synnerhet som —
hvarom den föregående talaren upplyste — komitén sjelf i sitt förslag
hemstält till Kong! Maj:t, att förslaget till omorganisation
måtte framläggas för 1895 års Riksdag, för att kunna taga sin
början 1896. Deremot anser jag, att pensionsförhållandena vid
ifrågavarande corps böra snarast möjligt ordnas; och anhåller jag
derför om proposition på min reservation.

Herr statsrådet. Christerson: Med anledning af några framställningar,
som nyss gjordes af eu ärad talare, skall jag be få
nämna nagra ord. Det anmärktes först, att man kommit fram med
förslaget redan aret efter, sedan organisationen blifvit bifallen.
Det är visserligen sant, att det är året efter, men enär ingenting
är vid organisationen ännu afgjordt, kan intet sägas behöfva göras
om annat än pa papperet. Den organisation, som förut existerat
endast på papperet och nu skulle tillämpas, visade sig innebära så
stora svårigheter vid utförandet, att man, på grund af det yttrande,
som afgifvits af den derför tillsatta komitén, ansett sig icke böra
fortgå i den rigtning, som förslaget angifver, utan i stället tilllämpa
komiténs förslag. Om man har beslutat sig för att utföra
ett arbete eller bygga, och man emellertid finner, att ritningarna
behöfva ändras eller någon konstruktion rättas, bör man väl göra
detta först. Man har val funnit, att man icke borde genast komma
efter med ett nytt förslag, men på de grunder, jag anfört, tyckte
man det vara klokt att icke fördröja saken, utan söka få felen
afhjelpta sa fort som möjligt.

Hvad sammanslagningen beträffar, har jag under den tid. jag
varit i tillfälle att följa med denna fråga i dess olika skeden, icke
eu enda gång hört talas om någon förestående sammanslagning,
och dessutom torde faran af en sådan icke vara alltför stor, emedan
den icke kan göras utan med Riksdagens medgifvande.

Det har vidare talats om beklädnaden och kostnaden för densamma.
Det är visserligen sant, att denna har upptagits i artilleriets
stat till 120 kronor och här till 108 kronor, men det har man gjort
på grund af de underrättelser, som inhemtats från olika håll. Jag
har för min del fästat mig vid de besparingar, som kunnat göras
på beklädnaden vid flottan, d. v. s. den besparing, som tillkommer
karlen, på den grund att han väl vårdar och aktar sina kläder. För
att uppmuntra detta tillfaller honom eu viss del af skilnaden mellan
anslagssumman och hvad som tinnes qvar. Det kan således göras
besparingar äfven på denna summa, och jag har fått ett ytterligare
stöd derför, då jag hört, att i Danmark beklädnadskostnaden för
en karl i sjömanscorpsen utgör 75 kronor om året, eller 6 kronor 50 öre
i månaden. Således tror jag för min del icke, att detta torde utgöra
anledning till några betänkligheter. Hvad sjelfva uniformen beträffar,
så, då corpsen var afsedd att vara en fästningsartillericorps.

Onsdag™ den 19 April, f. in.

X:o 28.

sä låg naturligtvis artilleriuniformen nära till hands, enär corpsen
skulle tjenstgöra till lands såsom artilleri. Jag har aldrig ens
utomlands sett, att en artillericorps, som tjenstgör till lands, är klädd
i sjömansdrägter. För öfrigt tycker jag, att då vi hafva eu fästningsartillericorps
förut, och detta är en fästningsartillericorps samt
deras tjenstgöring, är densamma, de också höra vara lika klädda.
Detta är emellertid en sak åt underordnad betydelse, föreställer
jag mig.

Hvad otillräckligheten af befälet beträffar, såsom anmärkts, har
jag trott på de uppgifter, som stå i betänkandet, i synnerhet som i
denna kommission finnas officerare från artilleriet och generalstaben,
hvilka enligt min åsigt äro fullt kompetenta att bedöma den befälstyrka,
som skulle behöfvas. Hvad de permitterade, som äfven
talats om, beträffar, har erfarenheten icke visat vid fästningsartilleriet,
huru många som kunna vara att vid mobilisering påräkna,
men hvad de öfriga beträffar, har resultatet visat, att det
endast är eu del af de permitterade, som vid mobilisering kunna
påräknas, eller efter de uppgifter, som lemnats från stationsbefälen
på åtskilliga stationer, i medeltal endast 40 %, deribland icke inberäknade
de. som hafva rymt. Således tror jag icke, att man får
räkna på att hafva fulla antalet personer.

Hvad sjömanskapet beträffar, som åberopats och som eu reservant
i. kommissionen tyckes fästa mycken vigt vid, kan jag icke
neka till, att denna reservation förvånar mig i hög grad, derför
att den nuvarande truppen ingalunda är någon sjötrupp. De, som
permitteras, behöfva icke fara på sjön utom mellan Karlskrona och
fästningarne under sin tjenstgöringstid, och det kommer äfven det
i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna manskapet att göra. Det
enda skulle hafva varit, om vi kunnat få en eller annan sjöofficer
dit, men det skulle endast hafva varit under denna persons tjenstetid.
. Vid gjorda förfrågningar har man kommit till det resultat,
att ingen .anmält sig att ingå i corpsen, utom en enda på reservstaten,
hvilken är 57 år gammal och således icke lämplig att gå
in i den nya corpsen.

Detta sjömanskap, hvarom reservanten talat, har han velat
motivera med, att det skulle förefinnas någon olikhet mellan artilleriets
verksamhet vid Karlskrona och dess verksamhet vid OscarFredriksborg.
För min del tror jag icke. att det finnes någon
skilnad. Man har i båda fallen att skjuta på rörliga mål, i båda
fallen står man på fast mark. Man har dessutom vid såväl den
ena som andra fästningen att påräkna sjöofficerare, som enligt mobiliseringsplanen
ställas till kommendantens förfogande för att
lemna honom de upplysningar, som kunna behöfvas. Således kan
jag icke finna, att detta sjömanskap har något att betyda.

Beträffande rekryteringen från flottan, så nämnde jag nyss,

vid de förfrågningar, som utgingo, inkom endast en anmälan.
Således står man i den ställning, att man icke har några officerare
att öfva beväringen med, som är inkallad till den 1 juli. Från
flottan kommer ingen. Från artilleriet, derifrån man visserligen

Andringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
in. m.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, t'', in

Ändringar i vid förfrågan fatt anbud, bär det svarats under vissa förbehåll och
organisationen j det man vill hafva upplysningar, huru denna corps skall

gt Karlskrona pj-£ya inrättad. angående löneförmåner och dylikt. Således kan
m. m. man för närvarande icke med säkerhet påräkna någon enda otncer.
iForts.) Det antyddes, att man kunde låta flottans officerare gå ut på

holmarne, hvarest de skulle tjenstgöra såsom befäl för det artilleri,
som skulle kunna behöfva vid krigst infälle der uppställas. Derpå
får jag svara, att först och främst finnes det ingen sjöofficer att
tillgå. Vår materiel, så liten, gammal och föråldrad den än är,
tager dock i händelse af krig sa många officerare i anspråk, att
det ej återstår nagra att placera på holmarna. Dessutom ingår i
bestvckningen på holmarna eu eld, som flottans officerare icke hafva
någon erfarenhet af. Det kommer att ingå ganska mycket kasteld,
deruti artilleriofficerarne naturligtvis måste vara mera hemmastadda.

Vidare har man anmärkt, att värfningstiden vore olika. För
min del tycker jag, att det är eu lyckligt vald tid, tre år, som är
föreslagen af kommissionen och jemväl föreslagits i Kongl. Maj:ts
proposition. Det har icke föreslagits två år, beroende derpå att
vid Vaxholm den der bestämda tiden, två år, befunnits för kort.
Man hinner icke meddela manskapet den utbildning, som behöfves,
för att det skall kunna vara användbart vid inkallande. Man bär
icke tagit sex år, eftersom man kan nöja sig med tre år. Dertill
kommer, att de permitterade äro dyrt folk, som man måste betala
under permitteringen, men som man icke är säker på att hafva
till hands, då man behöfver dem.

.lag skall icke upptaga kammarens tid längre.

Friherre von Kraemer: Efter herr sjöministerns föredragåterstår
för mig icke mycket att säga, men, då jag anmält mig
för att yttra mig, må det ursäktas, att jag, som i första hand haft
att göra med detta betänkandes behandling i utskottet, till hvad
han så sakrikt anfört dock bifogar några ord. Utskottet säger,
satt redan året derefter, innan någon erfarenhet vunnits om den
beslutade organisationen, vidtaga förändring i densamma, synes
utskottet i och för sig icke lämpligt.. Om man vid eu ny organisation
genast kommer under fund med, att den är behäftad med
så vigtiga grundfel, som här förefinnas, och hvilka äro så störa,
att man icke kan erhålla befäl och troligen icke heller kan erhålla
en del manskap, så måtte väl i allt förnufts namn vara skäl att
genast vidtaga förändringar i dessa afseenden och icke först börja
att uppsätta enligt planen för att sedermera få rifva ned det och
göra om det. En omständighet, der detta mitt resonnement torde
gälla ännu mer, är det, att, såsom bekant, Riksdagen beviljade på
statsutskottets förslag förra året i punkt 4:o till femte hufvudtiteln
189,600 kronor för uppsättning af den nya fästningsartillericorpsen
och ändrade Kongl. Maj:ts proposition i så måtto, att detta anslag
gjordes till reservationsanslag, på grund hvaraf det sedermera i
punkt 21:o omnämnda anslag af 67,000 kr. till byggnader åt corpsen
afslogs, så att byggnaderna skulle genom besparingar på reserva -

Onsdagen den li) April, f.

N:o 28.

tionsanslaget utföras. Men då var det beräknadt, att dessa byggnader
skulle uppföras på Kungsholmen. Då sedermera de sakkunnige
började att närmare granska utrymmet på Kungsholmen,
befans det, att dessa byggnader icke kunde läggas i ett skyddadt
läge, utan komme att ligga utsatta för fiendens eld och således blifva
nedskjutna, och icke nog dermed utan äfven förorsaka stor manspillan
bland manskapet genom splint från dem. Kan man tänka
sig något olämpligare, än att enligt beslutet i fjor man skulle börja
uppföra byggnader på Kungsholmen, som man, om det gälde all val'',
skulle nödgas rifva juni igen! Detta ensamt måtte väl vara
tillräckligt skäl för Kongl. Maj:t att framkomma med de ändringsförslag,
som äro nödvändiga, innan en sådan dårskap blir begången,
att man skulle uppföra hus på Kungsholmen, som man skulle nödgas
nedrifva vid första krig. Det var således nödvändigt att föreslå
eu förändring i detaljer i beslutet, och jag finner Kongl. Maj:ts
åtgärd att vända sig till Riksdagen högst berättigad. Då Kongl.
Maj:t det gjort, har Kongl. Maj:t dock icke begärt något ytterligare
anslag, utan har Kongl. Maj:t nöjt sig med det i fjor ''beviljade,
189,600 kronor, plus de delar af fyra anslag, som finnas här
uppräknade och som redan nu utgått till de två fästningskompanier,
som skola med corpsen förenas. Det är nog möjligt, att det i
riksdagstaktiskt hänseende hade varit klokare, om Kongl. Maj:t
icke varit sa blygsam, utan begärt ett ytterligare tillägg kontant
i och för dessa förändringar, men icke kunde man då säga, att
Kongl. Maj:t stält sig till efterrättelse de önskningar, som ofta
och vid många tillfällen tydligt blifvit uttalade i afseende på både
fjerde och femte hufvudtitelns anslag: kunna då icke myndig heterna

hålla sig inom de anslag, som äro gifna ? Här har Kongl.
Maj:t gjort det. Att då påbörda Kongl. Maj:t detta såsom ett fel!
Jag säger, som en ledamot af statsutskottet sade, då det i samma
betänkande förekom två andra alldeles motsatta anmärkningar:
Det är icke godt att vara Kongl. Maj:t under sådana förhållanden!
Friherre Gripenstedt ville icke, att redan året derefter en sådan förändring
.skulle vidtagas. Da inträffar den olägenheten, att man
vidhåller dessa misstag. Man har värfva! folk på 8 år, hvilket
icke är lämpligt, i stället för på tre år och har uppfört byggnader,
som man måste nedrifva. Detta är en anmärkning, som förfaller
af sig sjelf.

Vidare har Friherre Gripenstedt ansett det vara origtigt, att det
är förutsatt, att denna corps skulle bestrida garnisonstjenst i Karlskrona.
Men ony en sådan garnisonstjenst är nödvändig, måtte det
väl vara lämpligare att taga af eu sådan artillerieorps än att
flottans, manskap, som sä väl behöfver sin tjenstgöringstid till
utbildning i sitt svåra yrke, tages till eu sådan tjenstgöring, som
ligger så fjerran från dess egentliga göromål. 1 alla händelser
torde väl eorpsens garnisonstjenst kunna inskränkas till en ren
obetydlighet.

Friherre Gripenstedt kan icke förstå, huru eu sä kraftig verkan
som den, hvilken är omtalad i några reservanters motivering och

Andringar i
organisationen
af Karlskrona
artillerieorps
m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 19 April. f. m.

Ändringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
in. in.

(Forts.)

äfven i Kongl. Maj:ts proposition, skulle kunna åstadkommas derigenom.
att corpsen förstärktes med 8 officerare, helst som manskapet
skulle minskas. Denna förstärkning af 8 officerare torde
icke vara sä oväsentlig, då det är fråga om att exercera icke fullt
500 man beväring, som skulle till denna corps anslås.

Hvad åter minskningen af manskapet beträffar, får friherre
(fripenstedt ursäkta mig, att mig synes det vara ett misstag att
kalla det så, äfven om det kan bokstafligen försvaras, ty visserligen
skulle corpsen. som förut varit 500 man, nu utgöra endast
360 man. Men af hvilken beskaffenhet voro dessa 500 man? Jo,
100 man skulle nyuppsättas, men de 400. som skulle öfverflyttas,
skulle antagas på den gamla staten på 8 år och vara i tjenstgöring
3 år och 5 månader och permitterade 4 år och 7 månader. Resultatet
häraf blir, att med den förra organisationen af corpsen skulle
sommartiden komma att vara i tjenstgöring 300 man, men under
vintern 250 man, dä deremot nu 360 man, hvaraf corpsen skulle
bestå, skulle vara i tjenstgöring hela året. Effektivt skulle således
manskapsstyrkan högst betydligt ökas i stället för minskas. Icke
heller bör man förbise, att Kongl. Maj: t, lika litet som någon åt
oss andra, kunde vid den föregående lagtima riksdagen förutse, att
det gamla önskningsmålet, att få de 90 dagarne, skulle så snart
blifva en verklighet, ty man bör besinna, hvilken annan valör dessa
beväringar hafva, då de exercerat 90 dagar, än då de hade den
alldeles otillräckliga öfningstiden af 42 dagar.

Mig synes, att det således föreligger dels stora förändringar i sak
genom värnpligtslagens ändring, dels erfarenhetsrön genom de första
försöken att realisera fjorårets beslut, och hvad sålunda förekommit
har mer än tillräckligt berättigat Kongl Maj:t att framkomma
med ett förslag i ämnet just nu. innan dessa ofördelaktiga omständigheter
åstadkommit ett resultat, som sedermera måst åter borttagas.
något som icke allenast varit en besynnerlig omgång, utan
ock ovilkorligen skulle hafva medfört extra kostnader.

Friherre Grripenstedt har anmärkt, att marinförvaltningen ansett,
att ifrågavarande af Kongl. Maj:t begärda anslag varit för högt
beräknadt. Kongl. Maj:t har begärt 4 29 af fyra uppräknade anslag
på hufvudtiteln, af Indika redan nu just 4/,„ användes till de fyra
fästningsartillerikompanierna. Det första af dessa är anslaget till
aflöning, hvaraf denna andel utgör 60,799 kronor 4 öre. Marinförvaltningen
ansåg, såsom friherre (fripenstedt riktigt uppgå!’, att
ifrågavarande andel deraf icke borde vara mer än 53,920 kronor,
men komitén, som granskade och undersökte saken, fann marinförvaltningens
anmärkning icke böra föranleda till någon åtgärd,
och begärde på anförda skäl 60,799 kronor 4 öre. Detta är således
en utagerad sak.

Den omtalade reservationen af kommendör Ulff förefaller mig
såsom ett uttryck af den ultrakonservatism, som vid alla förändringar
gerna finner någon malsman. År det väl rimligt att
göra så mycket väsen, som der gjorts, deraf att några underofficerare
med olika bildningsgrad i tjensten tilltalas med samma titel?

Onsdagen den 19 April, f. in.

Jf:o 28.

Det t örespeglas att deraf svåra disciplinära olägenheter skulle

3stå. Jag kan icke tänka mig, att icke befälet skall kunna hålla
i på underbefälet så mycket, att sådant icke skall kunna ske.
Vidare anmärkte reservanten, att det icke fans några signalmän
i den nya corpsen. Jag vågar icke nu gå in pa en sådan
detaljfråga, men det förefaller mig vid första påseende att, om så
skulle finnas behöflig!, sådana mycket lätt skulle kunna utbildas.
I alla fall måste dä denna fråga tillhöra en detalj af exercisreglementet,
och det kan icke vara lämpligt, att Riksdagen skall bevilja
denna corps, under förutsättning att ett på visst sätt bestämdt
exercisreglemente skall följas. Detta torde vara en fråga, som hör
lemnas åt Kongl. Maj:ts afgörande.

För min del skulle jag gerna sluta mig till den särskilda motivering,
som anförts af reservanterna, herrar von Hedenberg, friherre
von Offer, Casparsson och Pettersson. Den är i vissa afseende)!
bättre och koncisare än den, som förekommer i Kongl.
Majrts proposition. Det är emellertid dervid en hake. Det star
deruti, att utskottet tunnit det vara ådagalagdt, som derefter förekommer.
Jag vågar icke taga pa mig, att detta skulle vara »ådagalagdt».
Det uppgifves visserligen i Kongl. Maj:ts proposition, att
denna artillericorps efter omorganisationen bör blifva tillräcklig
för ändamålet, men någon detalj bevisning derför bär jag icke funnit.
Icke heller har af friherre von Otter yrkats bifall till den särskilda
motiveringen. .Tåg anser det derför rådligast att, oaktadt
denna motiverings förtjenster i öfrigt, endast, lika med friherre von
Otter, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Klingspor: Det är naturligtvis en ganska obehaglig
sak, dä eu kongl. proposition, som lagts fram det ena året, behötver
så att säga tagas tillbaka det andra eller åtminstone de
förslag, som i den kongl. propositionen innehållas, befinnas omöjliga
att genomföra. Jag vill dock derför icke klandra, att dä den, som
skall genomföra förslaget, finner det omöjligt att göra detta på ett
tillfredsställande sätt, han Öppet säger ifrån, detta måste man
lemna allt erkännande, men da denna omständighet, att det föreliggande
förslaget innebär en ändring i en sä nyligen beslutad
organisation gifvetvis kommer att öka svårigheten att fa saken
genomförd och ganska lätt gifver anledning till ogillande, är det
möjligt, att det icke detta år går att genomföra saken. För den
händelse, att den nu skulle falla, ber jag derför att få yttra några
ord att tänka på, då saken, såsom naturligtvis i så fall sker, kommer
att tagas upp igen.

Man kan da antingen ställa sig i likhet med friherre Gripenstedt
på den uppfattningen, att organisationen af artilleriet bör
hålla sig inom femte hufvudtiteln, inom flottan, med de närmare
detaljer, som deraf följa. Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
nämnde, att flottans officerare icke kunna räcka
till att åstadkomma denna ökade artilleritjenst. Häremot måste
sägas, att den ifrågasatta ökningen af personal bl ifver ju densamma,

Andringar i
organisationen
a f Karlskrona
artillericorps
m. m.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. in.

Ändringar i
organisationen
af Karlskrona
artillericorps
m. vt.
(Forts.)

vare sig den lägges direkt till flottan eller särskildt upprättad
corps, så att någon brist ur den synpunkten icke borde komma i
fråga. Man kan icke frångå, att med Karlskronas läge mycket
synes tala för att försvaret af Karlskronas inlopp omedelbart upptages
af flottan sjelf, för hvilken artilleritjensten ju icke bör anses
främmande. Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har
emellertid ställ sig på den rakt motsatta ståndpunkten, men han
har icke tagit steget fullt ut, och detta gör, att jag tror, att om
han vidhåller att gå åt det hall. dit det kongl. förslaget synes
peka, det blir nödvändigt att taga steget fullt ut och öfverflytta
artillericorpsen från femte till fjerde hufvudtiteln. Då undviker
man en sådan anomali som den nu uppstående, ty en artillericorps
i Karlskrona, organiserad såsom den nu föreslås, tror jag aldrig
kan blifva någon enhet. Den skall medföra svårigheter och är
något, som man ofta kommer att stöta sig på.

Således är afsigten med mitt uppträdande att hemställa, att
om vid närmare granskning det befinnes, att organisationen måste
gå åt det häll, dit den förevarande kongl. propositionen pekar, det
vore Oneklig!, att steget toges fullt ut, och artillericorpsen i Karlskrona
blefve organiserad i likhet med öfriga fästningsartillericorpser
och under gemensamt befäl med dessa, så att samma bestämmelser
komme att gälla om anskaffande af officerare, manskapets rekryterande
o. s. v. Jag tror, att detta skulle vara fördelaktigt.

Hvad angår den reservation, som blifvit afgifven af friherre
von Offer med flere, så har jag icke kunnat underskrifva densamma,
på grund af livad deri yttras om att den föreslagna artillericorpsen
skulle kunna bestrida garnisonstjensten i Karlskrona. Om
det än är olämpligt, att flottans manskap gör sådan tjenst, måste
det ock erkännas, att artillerister icke heller lämpa sig dertill.
Naturligtvis är det nödvändigt, att den trupp, som finnes, får göra
garnisonstjenst, vare sig den tillhör flottan, artilleriet eller infanteriet,
men saken bör icke betonas på det sätt, som skett i reservationen.

Med afseende a värfningen, är det gifvetvis eu förbättring att
förkorta värfningstiden. Det är icke fördelaktigt och kan icke försvaras
att hafva en så lång värfningstid som den nuvarande.

Jag anser, att, då i Kongl. Maj ds förslag ligger eu del förbättringar,
det vore origtigt att icke understödja detsamma, äfven
om förslaget också icke skall kunna åstadkomma de resultat, som
vederbörande tänkt sig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande under öfverläggningen yrkats:
Do) att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj ds i ämnet gjorda framställning och 2:o) af friherre
Gripenstedt, att Kongl. Maj ds framställning, i hvad den anginge
pensioneringen för befäl och underbefäl med vederlikar vid
Karlskrona artillericorps, skulle bifallas, men i (ifrigt afslas.

Sedermera gjordes först proposition på bifall till utskottets
hemställan och vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

båda yrkanden, och förklarades propositionen på afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
vara med öfvervägande ja besvarad.

k öredrogs å nyo statsutskottets den 14 och 15 innevarande Ändrad stat
månad bordlagda utlåtande n:o 6 b, i anledning af Kongl. Maj:ts för flottans
proposition med förändrad stat för flottans sjömanscorps. sjömamcorp«.

Herr von Hedenberg: Den fråga, som nyss förevar, egde,

ehuru i och för sig synnerligen vigtig, dock icke samma genomgripande
betydelse som den nu föreliggande, hvilken afser hela
flottans bemanning. Den föreslagna förändringen skall ovedersägligen
tillföra flottan en betydlig förbättring, i det att den kommer
att öka antalet af de fast anstälde med 500 man och minska de
värfvades antal med lika många; men då i det statsrådsprotokoll,
som bifogats den kongl. propositionen, är framhållet, att af de permitterade
årsklasserna vid en mobilisering icke torde återkomma
mer än hälften, synes förslaget derjemte ställa i utsigt ett fortgående
i samma rigtning för att nå det slutliga målet för flottans
bemanning, hvilket torde få anses vara en ensartad stam och sjöbeväring.
Under _ sådana förhållanden, och då vid behandlingen af
frågan om fästningsartilleriets nya organisation hörts så många
skarpa anmärkningar derom, att man icke redan borde ändra en
nyligen beslutad organisation, så har ett rent bifall till Kongl.

Maj:ts proposition icke kunnat yrkas, utan är det bifall till densamma,
som föreslagits af alla reservanterna i utskottet utom en,
så till vida vilkorligt, att det i den nådiga propositionen gifna förslaget
till organisation af flottans bemanning borde få anses såsom
ett öfvergångsförslag. Härigenom vinnas alla fördelarne i det
kongl. förslaget, hvaribland företrädesvis må nämnas det ökade
antalet förhandsmän samt sjöbeväringens tillgodogörande enligt urtima
Riksdagens beslut, hvaremot man undgår förslagets enda olägenhet,
hvilken skulle ligga deri, att, om förslaget antages undei’
den form, hvari det ursprungligen förekommer, detta skulle försvåra
ett fortgående på den väg, hvarå man genom förslaget inslagit,
och hvilken jag anser vara den rätta.

På dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till det förslag, hvari reservanferna tillstyrkt bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Herr hålk, Helmer: Det torde vara för kammarens leda möter

bekant, att 1887 års Riksdag pa Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning beslöt en förändrad organisation af det till flottans
bemanning afsedda manskapet. Jag ber att i största korthet få
erinra om hufvuddragen af denna organisation.

Den afsåg upphäfvandet af båtsmansinstitutionen, och att båtsmanshållet
skulle sättas på vakans samt de inflytande vakans -

N:o ‘28.

Onsdagen , ilen li* April, f. in.

Andrad stat
för flottans
sjömanscorj>8.
(Forts.)

afgifterna ingå till statsverket; Riksdagen anvisade i stället ett
anslag af 533,797 kronor till uppsättande af eu sjömanscorps af
4,000 man, deraf dels en fast, längre tid tjenande stam om 1,100
man med ständig tjenstgöring och dels eu värf v ad stam af 2,900
man med 8 års kapitulationstid och en tjenstgöring under 3 år och
5 månader, samt tvångs-permitterad under 4 ar och 7 månader.
Aflöningen skulle utgöras dels af eu lena af 50 kronor för hela
tjenstetiden, dels af månadsaflöning, olika för olika klasser, äfvensom
dagaflöning under tjenstgöring. För lägsta klassen utgjorde
månadslönen 5 kronor i månaden. De permitterade skulle uppbära
halfva månadslönen vid hvarje års slut, hvaremot den återstående
hälften skulle innehållas till kapitulationstidens slut. De
af kammarens ledamöter, som bevistat 1887 ars riksdag och deltagit
i behandlingen af detta ärende, torde erinra sig, att under
debatten härom i kammaren åtskilliga betänkligheter uttalades mot
den föreslagna organisationen. Dessa betänkligheter gingo hufvudsakligen
ut derpå, att det icke vore välbetänkt att öfvergifva den
gamla bepröfvade båtsmansinstitutionen, hvilken, skyddad af grundlagshelgd,
under alla förhållanden försäkrade flottan om behöfligt
manskap, hvarjemte det erinrades, att man i alla händelser borde
från vakanssättningen undantaga så stort antal nummer, som vore
erforderligt att förse beväringsbataljonerna med den stam, hvaraf de
voro i saknad. Det anfördes derjemte, att värf ning vore en mycket
osäker grund för manskapets anskaffande, helst aflöningen syntes
otillräcklig för erhållande af dugliga sjömän. Dessutom befarade
man, att de permitterade — och icke mindre än fyra årsklasser skulle
permitteras — icke skulle komma att infinna sig, då de inkallades
till tjenstgöring. Jag tror, att man måste erkänna, att de sex år,
som sedan dess förflutit, visat att farhågorna icke varit ogrundade.
Jag vill nu icke uppehålla mig vid båtsmanshållets vakanssättning;
detta är en fait accompli och saken kan icke hjelpas. Jag tror
likväl, att man skulle hafva besparat sig mycken möda och många
svårigheter, om man tagit undan åtminstone så pass många båtsmanskompanier,
att de räckt till stam för beväringsbataljonerna i
Norrland, Halland och Blekinge. Dessa truppdelar hade derigenom
försäkrats om erhållande af nödig stamtrupp, hvilket nu står i vida
fältet. Hvad värfningen beträffar, så visade sig snart, att den
gick mycket trögt. Tvenne är hade ock knappast förflutit, innan
man fann sig föranlåten att ändra vilkoren för antagandet. Först
var det vilkor bestämdt, att rekryt icke fick vara under 18 eller
öfver 22 år, men åldersgränsen nedsattes snart till 17 år på ena
sidan och höjdes till 23 år den andra. Följden deraf blef, att man
fick eu hop outvecklade 17-åringar med otillräckliga kroppskrafter,
samt 23-åringar, hvilka äro för gamla att från grunden uppfostras
till sjömän. Emellertid fick man på detta sätt folk, men hvad som
var hufvudsaken att erhålla, nemligen sjöfolk, det fick man icke.
Det är en känd sak, att den allra största delen af dem, som värfvats,
icke äro sjömän, utan tillhöra helt andra yrken. Såsom
exempel härpå vill jag anföra, att jag enligt uppgift, som jag er -

Onsdagen den 19 April, f. in.

5:o 28.

erhållit, af 570 man, som värfvats vid Stockholms station, icke Ändrad stut
mer än 40 förut varit sjömän, utan hade alla de andra tillhört för flottan.
hvarjehanda andra yrken. Hvad permitteringen beträffar, hafva vi
visserligen ingen erfarenhet ännu, då de permitterade hittills icke (Fort"'')
varit inkallade, och för närvarande endast tvä årsklasser. 1888 och
1889 års, äro permitterade, men det är också kändt, att man icke
har anledning förmoda, att någon särdeles stor del af de permitterade
skall på kallelse inställa sig till tjenstgöring. Omkring två
tredjedelar af dem lära nemligen vara permitterade till utrikes
ort, och i Kong! Maj:ts proposition antydes, att man icke hoppas
på, att mer än högst 50 procent skall inställa sig. Såsom vi nyss
Iiörde åt herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
skulle det till och med egentligen vara blott 35 ä 40 procent, man
hoppades på att få till baka. Nu är att märka, att tlenna beräkning
afser fredstid. Huru många skola då inställa sig, i fall inkallandet
sker under krigstid? Hen frågan kan ju icke säkert
besvaras, men då man icke hoppas på mer än 40 procent under
fred, hur manga tror man då skola under lerig återkomma af dessa
permitterade, som, till stor del kringspridda på alla verldens haf,
tjenstgöra på kofferdifartyg? Het skulle efter all sannolikhet inträffa,
att af de 4 årsklasser af den värfvade stammen, tillsammans
1,450 man, hvilka skola vara permitterade, blott eu mycket ringa de!
åtlydde kallelsen till tjenstgöring och att, till följd deraf, flottans
bemanning blefve på ett betänkligt sätt äfventyrad. Under diskussionen
i denna fråga vid 1887 års riksdag yttrade dåvarande sjöministern:
»för flottan behöfva vi sjömän, icke landtmän». Hetta
är nog riktigt, men denna fordran qvarstår fortfarande ouppfyld.

Han yttrade vidare: »Hen nya corpsen skall hufvudsakligen utgöras
åt sjöfolk, af hvilka flertalet under sommaren äro inmönstrade på
kustfartyg. Be skulle äfven vara skyldige att tid efter annan
uppgiga sia vistelseort och hvarmed de sysselsatte sig o. s. v.,
hvarjemte de icke utan särskild permission finge vistas utom riket
och dess angränsande farvatten. Uppfylla de icke dessa åligganden,
förlora de den innestående aflöningen. Ur denna synpunkt tror jag
således icke, att någon fara föreligger». Hvad jag nu haft äran
anföra torde emellertid bevisa, att denna fara verkligen föreligger.

Under sådana förhållanden måste man val erkänna, att fullgiltiga
skäl förefinnas för den ändring i den år 1887 organiserade
sjömanscorpsen, som innehålles i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.
Såsom kammaren af handlingarna torde hafva inhemtat, gården
na ändring hufvudsakligen ut på att minska den värfvade stammen
från 2,500 till 1,500 man samt att förkorta värfningstiden
frän 8 år — eu värfningstid af 8 år är nemligen lika omöjlig till
sjös'' sola till lands — till l! ar. Genom dessa förändringar skulle
arskontingenten af rekryter minskas från 3(52 till 250 man; man
behöfde måhända icke längre antaga hvarken minderårige eller
öfverärige, rekryteringen skulle underlättas och medgifva större
urval åt till sjömän passande folk, och på samma gång skulle antalet
permitterade betydligt minskas, enär permissionstiden in Förxta

Kammaren* Prof. IHU3. N:o 2K. •>

N:o 28.

Onsdagen den 18 April. f. m.

Ändrad stat skränktes från den nuvarande 4 år och 7 månader till 3 år och 8
för flottans månader, och den olägenhet, som detta permissionssystem medför,
sjomanscorps. g|,u]]e således äfven minskas.

(Forts.) Utom dessa skäl, hvilka jag för min del anser ensamt för sig

vara fullt giltiga skäl för den föreslagna nya anordningen, förekommer
dock ännu en ytterst vigtig omständighet till stöd derför,
och detta är, att det med den nuvarande anordningen är omöjligt
att gifva sj Öb ev äring en den öfning, som den behöfver. Den urtima
Riksdagen utsträckte öfningstiden till 90 dagar, men det befans
snart, att det icke utan väsentlig tillökning af flottans såväl
befäls- och underbefälspersonal som materiel lät sig göra att med
sjömanscorpsens nuvarande organisation öfva sjöbeväringen vid flottan
under dessa 90 dagar. Derför blefvo ock de i sammanhang med
sjöbeväringens förlängda vapenöfningar erforderliga anslagstillökningar
beräknade efter den grund, att öfningarna skulle ega rum i land,
under befäl från armén, under 60 dagar och under de återstående
30 dagarne ombord å fartyg under befäl från flottan. Det är likväl
nästan stora anspråk, man har, då man begär att beväringen på 90
dagar skall hinna inöfvas både till soldater och sjömän. Hvar och
en erkänner ju, att 90 dagar äro otillräckliga att inöfva vare sig det
ena eller andra yrket. Nu tyckes man emellertid fordra, att båda
skola inläras på en tid. som är otillräcklig för ettdera. Hvartill
skulle det också tjena att först öfva denna beväring till lands för
att sedan låta den öfvergå till flottan under annat befäl? De
färdigheter såsom soldater, beväringen kan inlära, äro af mycket
ringa gagn vid flottan och skola snart glömmas bort. En sådan
anordning som den nuvarande är ju omöjlig att bibehålla, och då
Kongl. Maj:ts förslag afser att icke blott afhjelpa de störa bristerna
i organisationen af sjömanscorpsen, Titan äfven möjliggör sådana
anordningar, hvarigenom den nödvändiga öfningen af de för flottans
bemanning afsedda värnpligtige kan under ledning af flottans eget
befäl ega rum under hela den tid, som enligt värnpligtslagen är
för dessa öfningar bestämd, så synas väl alla möjliga skäl tala för
ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Detta har emellertid icke utskottet tyckt. Dess egentliga skäl
synes vara, att, då öfvergångstiden för 1887 års organisation ännu
icke är förbi, det icke vore skäl att göra en förändring. Det är
visserligen sant, att två år deraf återstå, men då man under de
sex år, som redan förgått, funnit det vara omöjligt att uppehålla
den nuvarande anordningen, är det då skäl att vänta med att göra
en förändring? Det finnes äfven ett annat skäl i utskottets betänkande,
och detta är, att man väntar sig så mycket af sjöbeväringen,
att man tror att denna skall kunna ersätta den värfvare
stammen. Ja, detta är möjligt, men då bör man val åtminstone
ställa sa till, att denna beväring öfvas hela tiden vid flottan,
ty om den verkligen kan med 90 dagars öfning ersätta den värfvade
stammen, så är det omöjligt med endast 30 dagars öfning.
Och kan beväringen verkligen vara en ersättning för den värfvade
stammen, så är det ju en fördel att denna minskas till 1,500 man.

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

Den urtima Riksdagen har nyligen beslutat eu förändrad eller
förbättrad organisation af vårt landtförsvar. Man hyser stora förhoppningar
på denna organisation, och i flera afseenden med allt
skal. Huruvida den kommer att motsvara alla dessa förhoppningar,
får framtiden utvisa. Bland de kraf, som på organisationen ställas
af ganska många, är det dock tvenne, som icke torde kunna uppfyllas
utan att armén eger stöd af en temligen stark flotta. Det
ena är att hindra en öfver sjön kommande fiende att landstiga på
vår kust, och det andra att den skall kunna skydda vår neutralitet.
Huruvida armén med sin nuvarande organisation skall kunna uppfylla
det första krafvet, eller att hindra en landstigning på våra
kuster, derom har mycket tvistats, och derom kan man ju ytterligare
tvista. Jag skall nu ej yttra mig i detta ämne. Men man
bör icke kunna tvista om, att det är omöjligt att skydda vår neutralitet
utan en temligen stark flotta. Detta ligger i sakens natur
och har många gånger blifvit i kammaren framhållet, senast för
några dagar sedan under diskussionen rörande femte hufvudtiteln.
Jag vill också blott tillåta mig att framhålla, att eu fiende skall,
endast genom att blockera våra kuster och utan att ett enda skott
behof ver lossas, kunna tvinga oss till snart sagdt hvad som helst.
Hn blockad af våra kuster och deraf härflytande hämmad in- och
utförsel blott under två — tre månader är tillräcklig att ruinera
hela vårt land. Mahända är det känslan häraf, som på senare
tider höjt intresset för sjöförsvaret, och måhända är det samma
känsla, som dikterat kammarens nyligen enhälligt fattade beslut
att gifva ett fast byggnadsanslag åt flottan. Men om vi vilja förbättra
fartygsmaterielen, skola vi då försumma det lefvande försvaret,
försumma att gifva beväringen den öfning, som för densamma
är oundgänglig? Och det är lika mycket en försummelse deraf att
öfva sjöbeväringen 60 dagar till lands och 30 dagar vid flottan,
som det skulle vara, om man t. ex. folie på den idén att öfva den
armén tilldelade bevaring 60 dagar vid flottan och 30 dagar till lands.

Under sådana förhallanden synas väl alla möjliga skäl tala
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och detta så mycket mera,
som icke derigenom något högre anslag skulle tagas i anspråk utom
den obetydliga ökning, som skulle bestå deri, att förslagsanslaget
för beväringens vapenöfningar skulle möjligen något starkare anlitas,
än annars blefve förhållandet.

Reservanterna från denna kammare hafva nu yrkat bifall till
sin reservation. Den innehåller i hufvudsak detsamma som Kongl..
Maj:ts förslag, men den förutsätter tillika, att den nya organisationen
skulle vara en öfvergång till något annat. Det står dock
icke tydligen angifvet, hvartill den skulle vara eu öfvergång, och
på grund häraf kan jag icke förena mig med reservanterna, utan
yrkar, att kammaren mätte med afslag å utskottets hemställan bifalla
Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre von Krmmer: Da jag af anteckningslistan hos talmannen
säg, att öfverste Falk anmält sig, skyndade jag, efter gam -

Andrad stat
för flottans
sjömanscorps.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den April, f. in.

Ändrad stat
för flottans
sjömanscorps.
(Forts.)

mai vana, att äfven anmäla mig. Men jag erkänner nu, att jag
blef besviken i min förväntan, ty det material till yttrande, som
jag fraktade, att lian skulle lemna, har helt och hållet uteblifvit. Jag
har nemligen funnit, att vi i denna fråga stå på samma linie,
utom möjligen med afseende å den i förbigående uttalade farhågan,
att den nya arméorganisationen icke i någon mån skulle bidraga
till upprätthållandet af vår neutralitet. 1 det fallet äro vi icke
af samma tanke, ty jag tror, att medvetandet hos den magt, som
skulle vilja tvinga oss att öfvergifva vår neutralitet, att den icke
skulle kunna göra oss stor skada till lands, skall underlätta upprätthållande
af vår neutralitet, om också i första hand denna roll
tillhör sjöförsvaret, såsom också talaren anmärkte.

Jag har således icke mycket att tillägga till hvad herr Falk
yttrade, men vill, för den händelse att någon dervid fäst sig, påpeka
att här är ett liknande förhållande med det, som egde rum
med den corps, hvarom nyss var fråga. Här är också endast skenbart
föreslagen en minskning i corpsens personal, ty den nuvarande
sjömanscorpsen räknar, sedan fästningsartilleri kompanierna^ 400
man, frånräknats, tillsammans 3,600 man, medan den af Kongl.
Maj:t föreslagna icke skulle utgöra mer än 3,100 man — således
en skenbar minskning af 500 man — men denna minskning ersättes
mer än väl deraf, att enligt Kongl. Maj:ts proposition det
skulle finnas 1,600 man fast anstäldt och endast 1,500 man värfvadt
manskap, under det att de fast anstälde nu utgöra endast
1,100, men de värfvade 2,500. Dessa 500 man, hvarmed det fast
anstälda manskapet skulle ökas, finnas alltid till hands, hvaremot
det Överskjutande antalet värfvade enligt den nuvarande organisationen
möjligen under kritiska tider icke kan fås reda på och icke
heller kan vara i stånd att inställa sig, äfven med den basta vilja
i ver Iden, om nemligen dessa personer äro ute och segla på aflägsna
farvatten. Förhållandet är således här detsamma som vid den i
förra utlåtandet omhandlade corpsen, att nemligen, medan förslaget
innebär en skenbar minskning i corpsens styrka, det i verkligheten
medför eu ökning i den effektiva styrkan.

Hvad utskottets motivering angår, sä är denna sä kort, att
derom icke kan vara mycket att säga. Men der finnes dock en
enda sak, från hvilken jag icke är helt och hållet skiljaktig. Det
talas der om det origtiga uti att icke företaga några ändringar i
sjömanscorpsen innan öfvergångstiden för genomförande af corpsens
förändrade organisation tilländagå^, Nu anser jag det visserligen
icke origtigt att vidtaga lämpliga ändringar i denna organisation,
äfven innan öfvergångstiden är slut, om särskilda skäl derför finnas.
Men dervid är att märka en annan sak; och har Jag deruti orätt,
så anhåller jag, att mina betänkligheter måtte blifva af sakkunnig
person häfda. I statsutskottets betänkande n:r 5 vid 1387 års
riksdag säges följande:

»På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet pa
sådant sätt tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning, att
utskottet hemställer:

Onsdagen den 19 April, f. in.

N:o 28.

sa) att,---det nuvarande båtsman shållet må sättas på

vakans---under vilkor:

dels att Riksdagen till båtsmanshållets ersättande med en till
flottans bemanning afsedd sjömanscorps af 4,000 man» — siffran är
fastslagen — »så organiserad, att de nuvarande matros- samt eldareoch
handtverkskompanierna uppbringas till en styrka af 1,100 man,
som utgör sjömanscorpsens fasta stam; att en värfvad stamtrupp
af 2,900 man uppsättes med en antagningstid af 8 år samt rekryteras
med 362 ä 363 man om året; o. s. v.». — Man ser, att det är
mångahanda detaljer intagna såsom vilkor för beviljandet. I följande
punkt tillstyrkes beviljande af ett anslag på ordinarie stat
af 533,797 kronor, hvilken summa dock icke skulle genast utgå,
utan skulle anslaget till flottans aflöning ökas med i jemnadt tal
67,000 kronor om året under 8 års tid. Denna tid är således icke
slut förr än år 1895. Nu fruktar jag, att möjligtvis vedersakare
af flottans intressen kunde, om förslaget ginge igenom, taga sig
anledning att yrka att fortsättningen af ökningen af anslaget med
67,000 kronor under de återstående tre åren icke skulle ega rum,
när man afviker från de i första momentet angifna vilkor. Jag
har blott velat påpeka denna fara, på det att vederbörande måtte
taga den i betraktande, då anledning är att antaga, att hvad här
talas endast är en förberedande åtgärd, och att förslaget kommer
att underkastas Kongl. Maj:ts förnyade granskning. Det är kanske
icke skäl att vidare tala om saken, ty om någon möjlighet kan
finnas att få nyss omhandlade corps att gå igenom, så torde deremot
detta förslags öde vara på förhand gifvet.

Jag har emellertid icke kunnat sluta mig till den motivering,
som förekommer i den särskilda reservationen, hufvudsakligen på
den grund att det, såsom herr Falk ock anförde, der står ordet
»öfvergång». Det är icke lämpligt att, om man vill förorda ett
förslag, tala om att det skall vara en öfvergång till något annat,
ty deri innebäres ett yttrande, att det hade varit så godt att vänta
och göra allt på en gång.

De orsaker till förslagets framläggande, som ligga i värnpligtslagen,
äro af föregående talare så tillräckligt papekade, att
jag icke behöfver dervid uppehålla mig.

Ehuru saken således är nära på förtviflad, vill jag icke underlåta
att, lika med hvad jag gjort i utskottet, äfven nu yrka bifall
till Kong]. Maj:ts förslag.

Friherre von Offer: Jag anhåller att få yttra några ord med
anledning af de båda sista talarnes yttranden.

När vid 1887 års riksdag flottans sjömanscorps uppsattes —
låt oss lägga märke dertill — ålade värnpligtslagen de värnpligtig^
endast 42 dagars öfning. Under sådana förhållanden var det
icke möjligt att för flottans ändamål tillgodogöra sig de värnpligtige
i någon högre grad, och det var ju under dessa förhållanden
naturligt, att, då båtsmanshållet skulle sättas på vakans, man fick
tänka sig någon annan utväg, hvarigenom man vunne en beman -

Andrad stat
för flottans
sjömanscorps.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. in.

Ändrad stat
för flottans
sjömanscorps.
(Forts.)

ning, som kunde ersätta båtsmännen. Detta skedde derigenom, att
manskapet skulle anställas • för åtta år, men då det icke kunde
hållas i tjenst hela tiden, skulle det oafbrutet tjenstgöra o år och
5 månader, men vara tjenstledigt de sista 4 åren och 7 manaderna.''
Den nya sjömanscorpsen visade dock icke det tillfredsställande resultat,
som man väntat, det måste man medgifva, men detta var
likväl icke fallet i det hänseende, som den siste ärade talaren anförde,
då lian uppgaf, att värfningen gick trögt, ty denna gick
raskt, men man fick icke det folk, som man ville hafva. Vid
Stockholms station fick man sålunda icke mer än fyrtio, som förut
varit sjömän, ett förhållande, som ju måste vara betänkligt. Deri
har man således icke vunnit det resultat, man väntat. Förhållandet
är, att det är blott undantagsvis, som någon af detta manskap
varit sjöman. Det stora flertalet har tillhört alla möjliga professioner,
men mycket litet sjömansyrket. Det är möjligt, att till
någon del tiden, då antagningen sker, verkar härtill, ty det har
åtminstone af sjömanshusombudsmännen framhållits, att ville man

fora antagningen på hösten, så skulle man erhålla sjöfolk, medan
etta deremot på våren är alldeles omöjligt. Emellertid hafva vi
nu vid urtima riksdagen fatt 90 dagars öfning för de värnpligtige,
och den erfarenhet, som vunnits under mellantiden mellan 1887 och
nu, angående flottans sjöbeväring, är sådan, att man gör sig de
allra bästa förhoppningar om densamma. Detta visar sig icke
blott i intellektuel! hänseende, utan äfven med afseende å deras
conduite. I intellektuelt hänseende hafva de visat sig snart sagdt
oöf ver träff liga. Jag kan säga detta, derför att på de 48 dagar,
hvarunder de öfvats, de förvärfvat sig en sådan insigt i handteringen
af det vapen, som de, i händelse af krig, äro kallade att sköta,
att man rent af förvånar sig deröfver. Det har väckt den allra
största tillfredsställelse inom flottan. I afseende å conduiten vill
jag anmärka, att förra året, då de värnpligtiges antal var 617,
förekom blott en enda anmärkning, en enda bestraffning egde rum.
Följaktligen anser jag, att den erfarenhet, man vunnit af sjöbeväringen,
är den, att med den förlängda öfningstiden man deraf skall
få så godt material, att man i vidsträcktare grad än Kongl. Maj:t
föreslagit kan förändra organisationen af sjömanscorpsens värfvade
stam. Det är detta reservanterna velat framhålla genom sin motivering.
Icke någon kan motsäga nödvändigheten af hvad Kongl.
May.t föreslagit i sin proposition i det hänseendet att en reorganisation
är eu nödvändighet och att det icke går an att bibehålla
den sådan den är. Den uppgift, som man ställer på sjöbeväringen,
skulle helt och hållet förfelas, om den skulle komma
att fortfarande exerceras 60 dagar af arméns officerare för att sedan
SO dagar exerceras af flottans. Det kan icke hos de värnpligtige
verka det intresse för vapnet och den utbildning för tjensten vid
flottan, som man kunde hoppas, om de på detta sätt skola lemnas
från det ena befälet till det andra. Men på samma gång man
inser nödvändigheten häraf, har man velat genom reservationen
framhålla önskvärdheten deraf, att man än ytterligare må tillgodo -

Onsdageu den 19 April. f. in.

N:o 28.

göra sig den utsträckta värnpligten. Om, såsom en föregående
talare upplyste, endast fyrtio procent af de permitterade anses
komma in i händelse af mobilisering, och af dessa somliga uppbära
under den tid de äro tjenstlediga 240 kronor, andra 120 och andra
60 kronor om året, kan det då försvaras, att man bibehåller denna
organisation, då man i följd af värnpligtslagen får dem in i alla fall
såsom f. d. stamanstälde. Jag anser, att det icke kan försvaras, i
synnerhet som man nu har skäl att ställa så störa förhoppningar

Eå sjöbeväringen. Det är af dessa skäl jag velat litet motsäga,
vad föregående talare anfört i afsende å reservationen, till hvilken
jag emellertid anhåller om bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande under öfverläggningen
framstälts följande yrkanden: l:o) att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning och 2:o) af herr von Hedenberg, att Kongl.
Maj:ts framställning skulle bifallas med den motivering, som intagits
i den af herr Ekenman med flere vid utlåtandet afgifna
reservation.

Härefter gjordes först proposition på bifall till utskottets hemställan
och vidare propositioner jemlikt nyssnämnda båda yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
14 och 15 i denna månad bordlagda memorial och utlåtanden:

n:o 54, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret,

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra landskamrerarebostället V2 mantal
Grytan n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält för
Norrlands artilleriregemente, och

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället 1 mantal Vesterlösa
n:o 1 i Östergötlands län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 14 och 15 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 57, i anledning af väckt motion i
fråga om utredning och förslag angående afskrifning af den från
viss jord inom Skåne in. 11. provinser utgående kyrkofonden.

Herr Billing: De anspråk, som framkallat detta statsutskottets
betänkande, och som statsutskottet nu understödt, hafva framkommit
åtskilliga gånger, och ingen undrar derpå, att den, som

Ändrad stat
för flottans
sjömanscorps.
(Forts.)

Om afskrifning
af kyrkofonden.

N:o 28.

Om afskrif ning

af kyrko tionden.

(Forts.)

24 Onsdagen den 19 April, f. in.

bär på sig lagd en pålaga, önskar att från densamma blifva befriad.
Men en annan sak är. om lian detta bör blifva, om verkligen det
af statsutskottet förordade bör af Riksdagen bifallas.

Ehuru, så vidt man kan af betänkandet se, statsutskottet stått
enhälligt om sitt förslag, kan jag icke underlåta att yrka afslag
å detsamma. Man fordrar, att kyrkotionde!! — jag tänker nu särskilt
på den kyrkotionde, som tillfaller kyrkorna i våra sydliga
provinser — skall borttagas. För detta yrkande anför man två
skal. Det ena är det, att afskrifningen af kyrkofonden skulle
vara eu nödvändig konseqvens af de förut af Riksdagen beslutade
afskrifningarna af andra grundskatter af olika natur. Jag vill
icke bestrida, att kyrkofonden bar samma natur som åtskilliga
redan afskrifna grundskatter, men dermed är väl icke sagdt, att
den bör afskrifvas. Afskrifningen af grundskatter har icke, åtminstone
icke enbart, skett på grund af samma grundskatters egen
olämplighet, utan för att uppnå ett stort och mycket önskligt syfte.
.Tåg ber att gent emot det anförda skälet få framställa denna enkla
fråga: Om vissa personer hafva fått åtskilliga befrielser från

skatter, är det då nödvändigt ocli rigtigt, att dessa, derför att de
tätt åtskilliga befrielser, skola få ytterligare befrielser? Man skulle
väl snarare kunna säga, att, hafva de fått sådana befrielser, så
böra de icke få dessa lättnader dessutom.

Det andra skälet, som anföres för förslaget, är, att genom
lagen den 12 juni 1885 kyrkobyggnadsskyldigketen, som förut ålåg
endast jorden, delvis ålagts äfven alla dem, som skatta för inkomst
af kapital eller arbete, således alla skattskyldige. Nu säger man:
när nu genom denna lag kyrkobyggnadsskyldigheten öfverflyttats
från jorden till andra skattdragande, så skulle konsqvensen fordra,
att den i mantal satta jorden i de södra provinserna skulle befrias
från den denna jord särskildt åliggande skyldighet och således
äfven denna skyldighet flyttas öfver till andra skattdragande.
Gent emot detta skal ber jag att få framställa denna enklafråga:
Om någon, som hittills haft skyldighet att ensam bekosta något,
får denna skyldighet i viss mån delad med andra, fordrar då konseqvensen,
att den förre kastar äfven sin särskilda börda öfver på
dessa andra, att således de, som fått en del af denna skyldighet
år 1885, nu skola taga del i den andra parten? Jag tror icke, att
rättvisan och icke heller några konseqvenser kräfva detta.

Det är emellertid icke af motvilja mot en skattejemkning, som
jag yrkar afslag å utskottets betänkande, utan af en annan grund.
Det för mig här mest betydande är, att kyrkorna i de södra provinserna
hafva allt jemt haft såsom sin välfångna egendom inkomsten
af denna kyrkotionde. Denna kyrkotionde är för de allra
flesta kyrkor deras enda eller åtminstone hufvudsakliga inkomst.
Med denna inkomst bestridas kyrkoreparationer och andra mindre
utgifter, som tillhöra kyrkornas underhåll. Är det väl nu rigtigt
och lämpligt att beröfva kyrkorna denna deras säkra och ofta
enda inkomst, för att några, som köpt jorden med denna kyrkotionde
såsom skatt, och som beräknat denna kyrkotionde såsom en

Onsdagen den 19 April, f. in.

N:o 28.

jorden åliggande skyldighet, skola derifrån helt och hållet befrias V Om afskrifHvad
som är visst är det, att kyrkorna i de södra provin serna nin9 k''Jrk°-genom en sådan åtgärd skulle komma att ställas i stor för- tlondmlägenhet.
(>ortB->

Nu invänder man, att i det öfriga Sverige kyrkorna icke hafva
kyrkotionde. Derpå svaras, att om det finnes några kyrkor i landet,
som hafva en fördel, skola de beröfvas densamma, derför att
icke alla kyrkor i landet hafva densamma? Vidare invänder man,
att om kyrkorna icke hafva egna inkomster, få församlingarna
tillskjuta, hvad kyrkorna behöfva. Gent emot detta vill jag säga,
att det dock är en stor fördel att icke stå alldeles fattig. Detta
gäller enskilda personer och det gäller äfven institutioner. Och
särskildt är det så stäldt i dessa provinser, att församlingarna
under århundraden varit vana vid, att kyrkorna underhållit sig
sjelfva, och att de icke behöft göra några insamlingar till kyrkornas
behof. Det skulle fordras lång tid, innan de blefve vana härvid
såsom församlingarna i det öfriga Sverige det äro.

Det ^ förefaller mig derför, som om Första Kammaren borde
bevara åt kyrkorna deras rätt och de inkomster, de under århundraden
haft, och det är derför, som jag yrkar af slag å utskottets
hemställan.

Herr Tornerhjelm: I olikhet med den föregående talaren får
jag yrka bifall till statsutskottets förslag. Jag tror en sådan utredning,
som utskottet föreslår, fullkomligt berättigad, och en derpå
följande afskrifning af ifrågavarande kyrkotionde anser jag vara
eu gifven konseqvens af det beslut angående grundskatternas afskrifning,
_ som ^ förliden höst fattades. Förhållandet är nemligen
det, att vid reformationstiden, som medförde förändring i afseende
på tionden, var tillvägagåendet härmed olika i Sverige och i Danmark.
Af denna skatt, som förut utgick till kyrkan, blef i det
öfriga Sverige indragna till kronan och förvandlade till kronotionde,
och endast den återstående tredjedelen eller presttionden
bibehölls åt presterskapet. I Danmark åter indrogs endast 1/3 till
kronan, 1/3 bibehölls till presterskapets aflöning, och den sista tredjedelen
anslogs till kyrkorna in. in. Genom den afskrifning af
grundskatterna, som nu skett, har äfven kronotionden afskrifvits,
men detta betyder för Skåne, Halland och Blekinge afskrifning af
endast */., af den gamla tionden, och för det öfriga Sverige 2/3
deraf. Jag tycker då, att rättvisan fordrar, att de s. k. eröfradé
provinserna finge tillgodonjuta en ytterligare afskrifning, motsvarande
den tredjedel af kronotionden, som i det öfriga Sverige
borttagits, och jag tror icke det skulle möta oöfvervinneliga
svårigheter att rätta det missförhållande, som här är i fråga. Fn
del åt'' denna kyrkotionde användes såsom bekant till ändamål och
institutioner, som annars bekostas af statsmedel, och utgår under
vissa egendomliga titlar, som t. ex. »biskopens studieskatt», »lazarettstunna»
in. fl., men enligt skattekomiténs utredning utgör den
endast något mer än 54,000 kronor, och för min del tror jag, att

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om afskrifning
af kyrkotionden.

(Forts.)

i denna del saken ganska lätt genom statens mellankomst skulle
kunna ordnas, och en afskrifning verkställas. Största delen utgår
dock till kyrkornas byggnad och underhåll, men på tvenne olika
sätt. I de patronella pastoraten tillfaller denna tionde patronus
med vilkor och skyldighet för denne att bygga och underhålla
kyrkan. I de icke patronella pastoraten går ifrågavarande skatt
till kyrkokassa^ hvarmed i främsta rummet kyrkans nybyggnad
och underhåll bestrides, men ur hvilken kassa, i en del församlingar,
äfven bestrides aflöningen af en del kyrkliga och kommunala
embeten, såsom klockare, skollärare in. in., hvilka enligt särskilt
medgifvande dermed få aflönas. Genom att i dessa församlingar
afskrifva kyrkotionde^ skulle naturligtvis kyrkorna beröfvas
största delen af de medel, hvarmed de nu byggas och underhållas,
men resultatet skulle endast blifva det, att allmänna lagens bestämmelser
i fråga om kyrkornas byggnad och underhåll komme
att tillämpas äfven här, och jag kan icke se något ondt deri, ty
nämnda bestämmelser komme då att gälla hela riket, såsom de äro
afsedda att göra. Den föregående talaren uttalade sin farhåga, att
kyrkorna skulle komma i förlägenhet, då församlingarna icke vore
vana att på annat sätt och efter de annars gällande grunderna
bidraga till deras nybyggnad och underhåll, men jag tror icke, att
dermed är så farligt. Jag vet icke, hvarför församlingarna i det
sydliga Sverige skulle hafva mindre intresse för sina kyrkors byggnad
och underhåll än i det öfriga Sverige, och vi hafva sett exempel
på, att, vid byggandet af kyrkor inom församlingar med mycket
klena kyrkokassor, den dervid uppstående bristen måst fyllas genom
bidrag, utgående enligt de allmänt gällande grunderna för
kyrkobyggnadsskyldigheten, och församlingarna hafva ganska villigt
åtagit sig detta onus. I fråga om de patronella pastoraten, komme
nog ordnandet af denna sak att möta större svårigheter, men jag
tror, att, om patroni erbjudas befrielse från kyrkornas byggande
och underhåll mot det de afsåga sig de dertill afsedda inkomsterna,
ganska många skola med nöje ingå på en sådan öfverenskommelse,
ty såsom affär betraktad är sakernas nuvarande ordning för åtskilliga
ej vidare fördelaktig. Jag tror, att det i allmänhet skulle
lyckas mycket bra att fä sådana överenskommelser till stånd, och
skulle någon patronus icke derpå vilja ingå, får väl ersättning
gifvas efter samma grunder, som i fråga om kyrkors byggnad och
underhåll finnes i lag föreskrifvet, hvarom äfven skatteregleringskomitén
afgifvit ett otryckt förslag. Att i detta fall öfverflytta
byggnads- och underhållsskyldigheten från dem, den för närvarande
åligger, så att den från i mantal satt jord komme att öfvergå
äfven till andra skattetitlar, är precis detsamma, som man i fråga
om vissa andra onera redan genomfort. Så är fallet med tingshusbyggnad,
som förut ålegat i mantal satt jord, men numera tillhör
äfven andra beskattningsföremål, dock så, att jordbruksfastigheter
bidraga i något större proportion än andra beskattningsföremål.
Detta är således ett ytterligare steg i rigtning, att beskattningen
i hela riket blir likartad, att uiidantagsförhållandena i de södra

Onsdagen den It) April, f. m. 27

provinserna upphäfvas, samt att lagen tillämpas lika öfver allt.
Då jag således anser detta förslag komma att lända till borttagande
af gamla oegentligbeter, som ännu förefinnas, och oöfverstigliga
binder icke möta för dess genomförande, anhåller jag att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber om ursäkt, att jag icke kan instämma
med herr Tornerhjelm, utan ställer mig helt och hållet på
den förste talarens i ämnet ståndpunkt. För min del kan jag alldeles
icke i det föreliggande förslaget se en nödvändig konseqvens
•af grundskatternas afskrifning eller finna, att denna bör draga
med sig en afskrifning af skatter, som äro att hänföra till kommunalnatur.
Så vidt jag vet, användes kyrkotionden hufvudsakligen
till kyrkors byggande och reparation, för hvilka ändamål man i
andra kommuner får tillskjuta anslag, och skulle denna kyrkotionde
afskrifvas, så fordrar konseqvensen måhända, att man får
ställa snart sagdt hela vår beskattning på afskrifning. Vi böra
tänka på det stora statsändamål, som var förenadt med grundskatternas
afskrifning; det var det enda möjliga sättet att få vårt
försvar ordnadt på ett tidsenligt sätt. Vid den afskrifning, som
är ifrågasatt, gäller det icke att vinna någon förmån, som till ersättning
skulle tillfalla staten, utan det blir, såsom redan är sagdt,
en skänk till dem, som nu äro skyldige att utgöra kyrkotionden,
men då jag för min del icke vill vara med om dylika presenter,
tillåter jag mig att, liksom den första talaren, yrka afslag på utskottets
hemställan.

Herr Anderson, F. Albert: Såsom den andre talaren i ordningen
yttrade, utgår kyrkotionden i Skåne dels till statsändamål
och dels till församlingarnas egna behof. Hvad som utgår till
statsändamål utgör omkring 54,000 kronor om året. Fn del af
denna tionde är anslagen till Lunds universitet, och förhållandet
med densamma är således alldeles lika som med den till staten
ingående kronotionde!!. Då man beslutit afskrifning af grundskatterna,
kronotionde deri inbegripen, ligger det derför ganska
nära till hands, att den kyrkotionde, som utgöres till statsändamål,
äfven afskrifves. Men om en sådan afskrifning verkstäldes, skulle
fördel derigenom beredas endast vissa hemman, nemligen dem, som
hafva att utgöra denna tionde; de andra hemmanen skulle ingen
fördel derigenom vinna, och frågan stode fortfarande olöst. Den
öfriga delen af kronotionde!!, som församlingarna sjelfva använda
för sina kyrkobyggnader, eller hvilka patronatsinnehafvarne åtnjuta
mot skyldighet att underhålla kyrkan, uppgår till omkring 195,GOD
kronor om året. I Skåne och Halland utgår den efter markegångspris
och löses i Blekinge och Bohuslän med ett visst lågt kontant
belopp. Fördelad på så många församlingar, som finnas i dessa
provinser, är åtminstone i flertalet fäll kyrkotionden för hvarje
församling föga betydande. Jag känner icke så noga till förhållandena,
men skulle tro, att den i många fall knappast är ti 11-

N:o 28.

Om afskrif ning

af kyrko tionden.

(Forts.)

]*:o 28.

Om afskrif ning

af kyrko fonden.

(Forte.)

28 Onsdagen den 19 April, f. in.

facklig för kyrkans underhåll. Man har, på sätt den förste !iligt
ärade talaren nämnde, genom lag 1885 faststält nya bestämmelser
i afseende på byggnad och underhåll af kyrka, och man vidtog
dervid förändringar i sådan rigtning, att dels de, som förut icke
voro skyldige att deltaga i kyrkobyggnad och underhåll af kyrka,
Iingo sig detta ålagdt och dels de, som förut dermed voro hårdast
betungade, iingo lindring, och jag kan icke se, hvarför man icke
skulle kunna i de sydliga provinserna lösa frågan om kyrkofonden
i öfverensstämmelse med de grundsatser, som gjorde sig gällande
vid antagandet af 1885 års lag. Då uppstår fråga om den rätt,
som i afseende på kyrkotionde]! tillkommer patronatsinnehafvare
mot skyldighet för dem att underhålla kyrka, och i det fallet kan
naturligtvis icke afskrifning ske, utan att öfverenskommelse förut
är träffad med innehafvare af patronatsrätt. Jag är öfvertygad
om, att en reform här är lämplig, men jag tror också, att den bör
ske med mycken varsamhet, och särskild^ hvad den tionde angår,
som icke användes för statsändamål, genomföras under vida längre
tidrymd än den, som af Riksdagen nyligen blifvit bestämd för
grundskatternas afskrifning. Det liar redan gjorts en framställning
till Kongl. Maj:t angående reglering af kyrkofonden, och jag vet,
att man infordrat utlåtanden från hvarenda församling i Skåne
och Halland i ämnet. Man har således redan ett mycket stort
material för frågans utredande och lösning, dock kan det hända,
att ytterligare upplysningar behöfva infordras. Emellertid har
statsutskottet enligt min uppfattning varit mycket försigtigt vid
affattandet af sitt förslag, i det utskottet endast hemställer, att
Riksdagen måtte begära, »att Kongl. Maj:t täcktes efter föregången
utredning till Riksdagen inkomma med förslag angående sättet och
cilkoren för afskrifning af den å viss jord inom Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän utgående kyrkofonden, ocli då jag icke kan
se något ondt i en sådan framställning, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekenman: En talare, som helt nyligen hade ordet,
yttrade, att föreliggande fråga egentligen vore en lokalfråga och
hufvudsakligen berörde ett visst provinsintresse. Jag vågar i det
afseendet erinra att, när de s. k. stora frågorna afgjordes vid den
urtima riksdagen, mycket behandlades, om hvilket man kunde säga,
att det hade en viss lokal anstrykning utan att man ansåg det
hinderligt för pröfningen. Emellertid vore det väl underligt, och
nog skulle det taga sig egendomligt ut, om, sedan vid den urtima
riksdagen, då den stora försvarsfrågan lyckligen afgjorts och i
sammanhang dermed grundskatterna afskrefvos, vi icke äfven skulle
afskrifva den skatt, som nu är i fråga och som är likstäld med de
sålunda redan afskrifna grundskatterna. Hvarför afskrifningen icke
skedde vid den urtima riksdagen, berodde derpå, att vid behandlingen
af grundskatteafskrifningen någon särskild kongl. proposition
rörande afskrifning af kyrkofonden icke förelåg, och. det påtagligen
derför, att saken icke var utredd. Som utredning icke

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

kunde då åstadkommas utan att uppehålla de öfriga ärendenas be- Om afskrifhandling,
fann man lämpligt att låta med saken anstå. Jag ber ’“n9t"{jf^ko
derför, att man måtte taga frågan för hvad den är, nemligen en
konseqvens af det beslut, som fattades i fråga om grundskatterna or 9
vid den urtima riksdagen. Det skulle väl ej vara lämpligt, att
man nu undandroge sig denna konseqvens.

På grund af hvad jag haft äran anföra, yrkar jag bifall till
det föreliggande förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 57, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 55.

Nej — 49.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 14 och
15 i denna månad bordlagda memorial n:o 17, angående kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten 2 i utskottets
betänkande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o
2 med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 14 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af motion
angående utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. af -

N:o 2S.

Onsdagen den 19 April, f. m.

betalningslån och om ändrad lydelse af § 32 i reglementet för
riksbanken, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad

lagbestämmelse bordlagda utlåtande n:o 35, i anledning af väckt motion angående
om kyrhovär- kyrkovärdars tillsättande för viss tid.

dars väljande 17

Herr Billing: Nyss hade jag det obehaget att uppträda mot
ett enhälligt statsutskott; jag bär nu obehaget att anse mig böra
uppträda mot ett enhälligt lagutskott.

Den här föredragna frågan kan naturligtvis icke sägas vara
af synnerligen stor vigt, men för den, som är inne i förhållandena,
saknar den dock icke betydelse. Liksom lagutskottet vet jag väl,
att i åtskilliga församlingar redan nu kyrkovärdarne stälts på
omval, men också att i det öfvervägande flertalet af församlingar
nämnda kommunala uppdrag utföres utan att göras beroende af
omval. Jag är öfvertygad, att den sistnämnda ordningen vid val
af kyrkovärdar är den med lagen rätteligen öfverensstämmande.
Nu föreslår lagutskottet, att kyrkovärdar skola liksom öfriga ledamöter
i kyrkorådet utses för en tid af fyra år, och motionären
anför till stöd för sitt yrkande härom egentligen blott det enda
skälet, att kyrkovärdarne, då de nu icke få omväljas, kunna åldras
i tjensten och möjligen blifva längre qvar än rådligt vore och
längre än krafterna räckte till för dem. Jag vill icke bestrida,
att i enstaka undantagsfall sådant kan inträffa, men jag påstår
derjemte alldeles bestämdt, att sådana fåll äro undantagsfall, så
vida man icke frågar dem till råds, som vilja blifva dessa gamla
kyrkovärdars efterträdare. Lagutskottet har understrukit detta
motionärens enda skäl genom att särskildt påpeka, att det vore
betänkligt att hafva qvar dessa gamla kyrkovärdar så länge, derför
att de också hade att öfvervaka kyrkoräkenskapernas förande.

Med kyrkans räkenskaper förhåller det sig enligt gällande författningar
så, att de omhänderhafvas af hela kyrkorådet. Räkenskaperna
skola föras under uppsigt af kyrkostämmans ordförande
och granskas af revisorer och af kyrkostämman. När nu dertill
kommer, att räkenskaperna äro af det mest enkla slag, synes det,
som om det icke skulle vara någon risk för att dessa räkenskaper
skulle blifva förda på ett sätt, som icke vore önskligt, för den händelse
en eller flera af kyrkovärdarne skulle vara gamla män. Det
synes mig derför, som om det anförda skälet hade så godt som
alldeles ingen betydelse.

Kyrkorådet har dessutom en helt annan uppgift än att föra
kyrkans räkenskaper. Enligt gällande författningar bär kyrkorådet
att öfvervaka religionens och sedlighetens vård inom församlingen,
och i detta uppdrag ingå många, ganska allvarliga och
grannlaga saker. Då är frågan, huruvida denna kyrkorådets förnämsta
uppgift kan lida deraf, att kyrkovärdarne icke omväljas

Onsdagen den l‘J April, f. in

N:o 28.

hvart 4:de år. eller att de understundom komma till något hög ifrågasatt
ålder. Jag ber då att få säga, att jag icke tror, att eu ledamot lagbestämmelse
blir mindre duglig till att utföra detta stycke i kyrkorådets upp- dals^väijande
gift, derför att han åldras, utan att fast hellre det att hafva några för viss tui
stadiga gamla ledamöter i kyrkorådet gifver åt kyrkorådet i denna (Forte.)
dess uppgift det mest värderika stöd. Här linnes förmodligen ingen
i denna kammare, som har så stor bekantskap med kyrkovärdar
som jag. Jag har sett dem inom tre stift i en stor massa församlingar,
och jag tvekar icke att säga, att om man ville bland
landets befolkning utse de allra yppersta representanterna för vår
allmoge, skulle man taga fram landets kyrkovärdar. Men att de
verkligen hafva denna förtjenst, och att de verkligen äro presternas
i allmänhet bästa stöd i deras verksamhet som kyrkorådets ordförande,
det beror väsentligen derpå, att de åldras i tjensten, att
de lära känna församlingens angelägenheter genom långvarig tjenstgöring
i de minsta detaljer, att de äro bekanta med församlingens
enskilda medlemmar o. s. v. Säkert är, att kyrkovärdarne äro
presternas bästa stöd i deras verksamhet som ordförande i kyrkostämman
och kyrkorådet, och att de detta äro, beror i icke oväsentlig
mån på den sjelfständiga ställning, som de hafva, i det att
de icke äro underkastade omval. Jag tror icke, att det i allmänhet
är önskvärdt, annat än när det är nödvändigt, att de, som
hafva en tjenst, äro underkastade omval hvart 4:e år, och särskilt
är det icke önskvärdt nu för tiden, då lusten att få kommunala
uppdrag börjar vara ganska liflig, och sträfvan naturligtvis linnes
hos åtskilliga unge att få mota ut de gamle. Skälen för upphäfvande
af nu gällande ordning äro verkligen icke starka, men
skälen för bevarande af den nuvarande ordningen behöfva icke
vara starka. Som jag tror^a.tf det finnes ganska störa och starka
skäl för bibehållande af den nuvarande ordningen, anhåller jag om
afslag å utskottets betänkande.

Hem Claéson: För min del har jag icke heller några starka
skäl att anföra för kyrkovärdarnes omval, då jag icke eger personlig
erfarenhet af någon olägenhet utaf det nuvarande förhållandet.
I den församling, som jag tillhör, hafva kyrkovärdarne
innehaft sina befattningar omkring 20 år utan att klagan deröfver
försports. När emellertid öfriga förtroendemän inom kommunerna
väljas på viss tid, synes konseqvensen fordra, att så blir förhållandet
äfven med kyrkovärdarne. Härtill föreligger dessutom ett
särskilt skäl deri, att i många församlingar den nuvarande lagstiftningen
uppfattats så, att hvad som gäller rörande omval af
ledamöterna i kyrkorådet äfven skulle gälla i fråga om kyrkovärdarne
såsom sjelfskrifna ledamöter i kyrkorådet, och att genom
den föreslagna lagändringen således äfven skulle vinnas enhet och
klarhet i detta afseende. Hvad skada förändringen skulle kunna
medföra, har jag för min del mycket svårt att inse, så framt man
ej hyser misstroende mot valsystemet i allmänhet. När nu detta
system af omval antagits på alla andra områden, är det svårt att

Nso 28.

Onsdagen den 19 April, f. rn.

Ifrågasatt
lagbestämmelse
om hjrkorär■dars
väljande
för viss tid.
(Forts.)

kunna säga, att kyrkovärdarne skola der vara inamovibla, att
endast dessa kommunala tjensteman icke må ombytas. Inom den
stora församling, som jag tillhör, tinnes det godt om personer, som
passa till kyrkovärdar och nämndemän, men jag har vid val af
nämndemän aldrig sett ärelystnaden spela någon otillbörlig roll,
utan vid dessa val har man i allmänhet haft tillfredsställelsen, att
de skett efter objektiva grunder. Jag är ock fullkomligt öfvertygad,
att man i de flesta socknar icke skall vara benägen att
efter 4 år välja nya kyrkovärdar, så vida de förutvarande visat sig
lämpliga. Dessa befattningar äro ju hvarken så lukrativa eller så
höga äreställen, att man har skäl att befara, det egennytta och
afundsjuka skola vid omvalen komma att spela någon roll. Då
någon fara således ej förefinnes att bifalla lagutskottets hemställan
och den deri förordade lagen går i den rigtning, som lagstiftningen
följt under de senare åren, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Reuterswärd: Den sist ärade talaren tillkännagaf, att
han icke hade några bättre skäl för bifall än de utskottet anfört,
och det höll han verkligen ord med, ty han sade väl, att det icke
var någon fara att antaga förslaget, men någon öfvervägande fördel
deraf kunde han icke påpeka. Då hemställer jag: är det skäl,
derför att det kastas fram en motion om förändring i den ena
eller andra rigtningen, att Riksdagen strax skall vara med derpå?
Annars heter det, att man är stockkonservativ och icke vill följa
med sin tid. Jag undrar hvad följden skulle blifva, om man stälde
våra tjensteman på omval. En annan gång kommer man och säger,
att alla våra tjensteman till och med domarena skola omväljas
hvart fjerde eller femte år. ^

Hvad är det, som man egentligen vill? Jo, mine herrar, man
vill nu ställa till samma valtrassel, likadana valmanövrer och agitationer
som vid val i allmänhet och riksdagsmannaval i synnerhet,
och dä jag icke kan se den ringaste fördel af den föreslagna förändringen,
tillåter jag mig yrka afslag.

Friherre Barnekow: Om jag icke misstager mig, står det i
förordningen om kyrkoråd och skolråd, att deras ledamöter skola
väljas för en tid af 4 år. Höra icke kyrkovärdarne till kyrkorådet?
Kan då tvifvel uppstå, huruvida de böra omväljas eller icke? För
min del tillhör jag en församling, der kyrkovärdarne omväljas,
hvilket jag för öfrigt tror är en tidsenlig förändring, som vi icke
böra motsätta oss.

Af hvad den siste talaren yttrade föreföll det som han gerna
skulle se. att alla slags tjensteman, till och med riksdagsmän,
valdes på lifstid, men jag hemställer, huruvida sådant vore lämpligt.
Jag tror, att det är nödvändigt, att vi få klart för oss hvad
som verkligen är lag i detta afseende, och för att få klarhet häruti,
hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 19 April, f. m.

33 N:o 28.

Herr Lundin: Jag har visserligen icke reserverat mig mot ifråga,att
utskottets hemställan, men jag anser föreliggande fråga vara
den art, att den i sitt nuvarande tillstånd icke påkallar någon för- ,om kHrk™å’
ändring. Jag har alltid hört, att presterskapet ansett sig hafva }Z Ju/Td
ett vigtigt stöd i kyrkovärdarne, och det skulle mycket förvåna (Forts)
mig, om tiderna nu förändrats så, att domarena icke skulle anse
sig hafva något stöd af nämndemännen. Förr var åtminstone den
tanken allmänt gällande, att nämndemännen voro ett stöd för
domarena. Det finnes en hel mängd ömmande frågor, som presterskapet
har att afgöra, och hvari de hafva hjelp och biträde af kyrkovärdarne,
men det är just dessa gamla och praktiska kyrkovärdar,
som känna förhållandena inom den församling, som de tillhöra,''
synnerligast ömtaliga familjeförhållanden, som skola af presterskapet
varnas i kyrkorådet och i dess närvaro.

Jag yrkar afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlik! de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvSfrad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 44;
Nej — 49.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 38.

If:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 15 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af väckt
motion om ändring i gällande bestämmelser rörande prestval, biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Om ändringar Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad
i förordningen bordlagda utlåtande n:o 37, i anledning af Kongl. Maj.ts proposiang.
försälj- f-jon angående ändringar i förordningen angående försäljning af

tahdryct maltdrycker m. m.

Herr Annerstedt: För två år sedan beslöt Första Kammaren
på hemställan af sitt tillfälliga utskott, att en motion af samma
innehåll som den nu föreliggande kongl. propositionen icke måtte
föranleda någon skrifvelse i det syfte, att de bestämmelser, hvilka
nu innehållas i den kongl. propositionen, skulle blifva införda; och
då Riksdagen sistlidet år fattade beslut i motsatt rigtning, gjorde
den detta under förutsättning, att en gräns mellan svagdricka och
öl skulle kunna uppställas. Då nu den utredning, som blifvit i
den kongl. propositionen framlagd, gifver vid handen, att en sådan
gräns, hvilken skulle vara praktiskt genomförbar vid försäljningsställena,
svårligen låter sig genomföras, synes, mig konseqvensen af
kammarens föregående beslut böra leda dertill, att nu i svaret
på den kongl. propositionen uttalas, att, då denna gräns icke kan
uppdragas, de skärpningar i fråga om försäljning af maltdrycker,
som den kongl. propositionen innehåller, icke böra vidtagas.

Det hufvudsakligaste skäl, som åberopas till stöd för de bestämmelser,
som i den kongl. propositionen omförmälas, är det, att
den nuvarande lagstiftningen icke skulle vara tillräcklig för att
stäfja de missbruk vid ölförsäljningen, som här och hvar ega rum.
Men detta påstående synes mig icke vara berättigadt, då redan
efter gällande lagstiftning Konungens befallningshafvande har fullkomligt
fria händer att, der på landsbygden oordningar förekomma,
förbjuda försäljningen. Med en sådan bestämmelse synes det icke
kunna möta någon svårighet för Konungens befallningshafvande
att, der så erfordras, uppehålla ordningen. o

Det har visserligen sagts, att det skulle möta svårighet att i
detta afseende åstadkomma bevisning, men ett sådant påstående
tror jag icke vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
ty få omständigheter, i fråga om hvilka under en rättegång kan
förekomma nödvändigheten att förete bevisning, äro i följd åt förhållandenas
egen natur så lätta att ådagalägga som den, att oordning
vid ett försäljningsställe förekommit.

På dessa, skäl vågar jag vördsamt hemställa, att kammaren i
stället för den skrifvelse, som utskottet föreslagit, måtte besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Makt anmäla, att, da
af den utredning, som blifvit i frågan verkstäld, framgar, att en
gräns mellan svagdricka och andra maltdrycker med afseende a
vilkoren för försäljning synes svårligen kunna bestämmas, de ifraga -

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

sätta vilkoren för rättigheten att försälja maltdrycker för afkantning
till mindre belopp än 10 liter synas Riksdagen icke böra
före skrifvas.

Herr Clagson: I motsats till den föregående ärade talaren
tror jag, att Riksdagen bar all anledning att vara regeringen
tacksam för det förslag, som regeringen är betänkt på att göra
till lag. Hvad är det nemligen, som vinnes genom detta förslag?
Jo, det är, att i verkligheten göres skilnad mellan försäljning till
afhemtning^ och utskänkning af öl, och detta är icke något nytt
utan har från början varit åsyftadt. Hen nuvarande lagstiftningen
bar sökt nå detta mål på annat sätt, nemligen genom förbud för den,
som köper _ öl, att. dricka ur det på säljarens område, men detta
område är ibland ej större än härifrån till protokollsförarnas bord.
Het har derför visat sig i praktiken, att denna välmenta bestämmelse
bar haft lika stort gagn för det åsyftade ändamålet, som
den medicinska fakulteten vill tillerkänna det s. k. hvita plåstret
i medicinens tjenst, det bar hvarken gjort till eller från. Het är
visserligen^ sant, att bestämmelsen, att icke mindre qvantitet än
10 liter får försäljas, icke kan utgöra någon fullständig dam mot
missbruket, men jag tror, att missbruket i ofantligt många fall
kommer att stäfjas. Jag skulle möjligen kunna tro, att dessa missbruk,
som jag i många år sett i min ort, vore en egenhet för denna
ort, om icke från nästan alla orter i landet samma klagomål framburits
i båda kamrarna. Jag tror derför, att det vore mycket
godt, om denna inskränkning lomme till stånd.

Het är visserligen illa, att en skilnad i denna lag ej kan göras
mel lan svagdricka och öl, men det betyder ganska litet, ty 10 liter
.svagdricka kosta så obetydligt och åtgå så snart i en arbetarefamilj,
att man sannerligen icke för den skull bör skjuta ifrån sig
en god lagstiftning.

På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Rudebeck: Hen förste ärade talaren yttrade, att nuvarande
bestämmelser i fråga om ölhandeln skulle vara fullt tillräckliga
att förekomma de missbruk, som så ofta öfverklagats. Jag
vågar emot detta yttrande påstå, att jag varit i tillfälle bedöma,
hurusom dessa bestämmelser, långt ifrån att vara tillfredsställande,
tvärt om äro högst otillräckliga, och det är säkert, att äfven med
de bästa bemödanden lyckas det högst sällan kommunalnämnderna
att stäfja oskicket vid ölhandeln.

Het har vidare påståtts, att det icke skulle vara svårt att
åstadkomma bevisning om oordningarne, som förekomma, der Öl försäljes
till afhemtning, men då man varit i tillfälle att se hvilka
stora besvär och svårigheter, som mött för dylik bevisnings åstadkommande,
samt huru denna bevisning sedan af Konungens befallningshafvande
och Kong! Maj:t ansetts ofullständig, när man sett
detta, då får man ock den fasta öfvertygelsen, att de nuvarande

Om ändringar
i förordningen
ang. försäljning
af vin,
maltdrycker
m. m.

(Forts.)

Nso 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

ang. försälj
ning af vin
maltdrycker
m. m.
(Forts.)

Om ändringar bestämmelserna ingalunda förmå att fylla sin uppgift. Det torde
* förordningen numera näppeligen kunna bestridas, att klagomålen öfver dessa Ölang.
försälj- k ar på lan§et äro fullkomligt berättigade. Ilessa klagomål
nmg a) vin, kafva framkoiBmit ifrån så många särskilda håll, att det icke vidåre
kan sägas, att det blott är enstaka förballanden bär eller
der, som vålla klagan.

Den, som bor på landet och. under en lång tid iöljt törhällandena
derstädes med uppmärksamhet och intresse, kan, påstår jag.
omöjligen frigöra sig från den uppfattningen, att här föreligger
vid öDiandelns utöfvande ett oskick, som icke är tillbörligt eller
kan tillåtas, och som derför ej längre bör få fortfara.

Har man den öfvertvgelsen, att talet om detta oskick är oberättigadt,
då kan jag förstå, att man icke vill gorå något, men
har man verkligen den tron, att klagomålen äro åtminstone i någon
mån berättigade, då förstår jag deremot icke, huru man kan värja
sig dermed, att det är väl bestäldt som det nu är, och påstå, att
ordning kan åstadkommas utan ändrade lagbestämmelserdå det
faktiskt visat sig, gång efter annan, att så icke låter sig gorå.
Det synes mig vara ögonskenligt, att icke detta tillstånd längre
kan godkännas.

f)å genom det af Kong].. Maj it framlagda förslaget en vinst
står att erhålla och ett korrektiv mot missbruket åstadkommes,
synes det mig vara högst betänkligt, om Riksdagen nu skulle afslå
detta Kongl. Maj:ts förslag.

Man har, bland många skäl mot förslaget, äfven talat om, att
det skulle medföra olägenheter för dem, som vilja skaffa sig Öl
för lofligt ändamål, att nödgas köpa en så stor myckenhet som
10 liter på en gång. Men jag hemställer, om^detta hinder i den
enskildes beqvämlighet verkligen bör hafva någon betydelse, när
man sträfvar till ett så vigtigt mål som det, hvilket utgör syftet
för Riksdagens framställning förut i detta ämne och Kongl. Maj:ts
nu framlagda förslag. Det synes mig, som det skälet icke ens bör
åberopas, än mindre tillerkännas något vitsord.

Så har man vidare talat om, att en annan olägenhet skulle
ligga deruti, att icke svagdricka undantages ifrån Öl. Jag medgifver,
att detta kan synas vara något olägligt, men på samma
gång tror jag, att förhållandena på _ många orter aro sådana som
förhållandena i min ort, eller att vid ölhandeln a landet ytterst
sällan, knappast någonsin, förekommer försäljning af svagdricka.
Det blir således i verkligheten icke någon olägenhet af den omständigheten,
att man icke skiljer mellan försäljningen af dessa

båda drycker. , . „ , .

Då, såsom jag haft äran anföra, det, enligt mm öfvertygelse
är af högeligen stor vigt, att en sådan lag, som den Kongl. Maj:t
nu framlagt, kommer till stånd, och då, enligt ram tanke, resuitäten
och verkningarne deraf skola skönjas till fromma och
fördel för vårt folk, ber jag vördsamt, att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

Herr Sjöcrona: Främjande af nykterhet och lagstiftning för
sådant ändamål hör till de frågor, i hvilka alla äro ense om målet
och meningsskiljaktigheter endast råda angående rätta medlen att
vinna detta mål. För min ringa del har jag, såsom styresman för
ett af Seriges största län, alltid sökt, så godt jag kunnat förstå,
att främja nykterhetssträfvandena och stäfja allt omättligt bruk
af starka drycker, i den mån sådant låtit sig göra med de medel,
som stå polismyndigheterna till buds. På det icke någon må tro,
att jag är fiende till nykterhetssträfvandet, kan jag nämna, att jag
mer än en gång fått mottaga'' offentliga tacksägelser för hvad litet jag
i det afseendet kunnat uträtta. Här i kammaren har jag emellertid
flere gånger sett mig nödsakad att uppträda emot de motioner, som
företrädesvis i Andra Kammaren framkommit i detta ämne, och
som synts mig gå alltför långt. Detta beror icke på någon inkonseqvens
från min sida, utan just derpå, att jag hyser afvikande
uppfattning med dessa motionärer angående de rätta medlen.

Enligt min tanke skall nykterhet i första rummet främjas på
öfvertygelsens väg och genom exemplets magt. Man skall söka få
inträngdt i det allmänna medvetandet, att nykterhet är en dygd
och att omättligt förtärande af starka drycker, de må nu vara
sprit- eller maltdrycker, är en föraktlig last. Detta kan man till
stor del vinna derigenom, att vår åklagaremagt och polismyndighet
göra sin skyldighet, och att de hafva medel i liänderna att fullgöra
denna sin skyldighet. Naturligtvis måste all verksamhet i denna
rigtning stödjas på en förnuftig och ändamålsenlig lagstiftning.
Enligt min uppfattning är den lagstiftning, vi nu, efter många års
sträfvanden, kommit till, så tillfredsställande, som den efter menskliga
förhållanden kan vara, ty en lagstiftning i detta ämne bör
väl framför allt vara nykter och måttfull. År den icke detta,
utan gör sig skyldig till öfverdrifter, befarar jag, att den allmänna
meningen icke kan gifva behörig helgd åt lagen, utan anser den,
såsom gående för långt, gerna kunna lemnas å sido. Jag tror, att
denna fara, särskildt för nykterheten, är större än den fara, som
man genom det nu föreliggande förslaget vill förebygga.

Den näst föregående talaren har, såsom skäl för sitt bifallsyrkande,
åberopat, att den bevisning, som åstadkommits, då man velat
hafva upphäfda eller indragna eu handlandes rättigheter att afyttra
maltdrycker till försäljning, icke skulle godkänts af Konungens befallningshafvande
och af Kongl. Maj:t. Emot detta får jag erinra
om detsamma, som jag sagt ett par gånger förut, att jag åtminstone
alltid följer den grundsatsen, att, så snart ett bestämdt faktum
uppgifves, som tyder på att verkliga oordningar hafva egt rum,
eller att oloflig utskänkning främjats genom försäljning till afhemtning,
jag aldrig häller på bevisningen, utan godkänner kommunalnämndens
beslut att förbjuda eu sådan handlande att fortsätta
med försäljningen. — Såvidt jag vet, har Kongl. Maj:t godkänt
denna uppfattning.

Naturligtvis kan en kommunalnämnd rusa åstad och utfärda
förbud under sådana omständigheter, att det icke kan godkännas

Om ändringar
i förordningen
ang. försäljning
af vin,
maltdrycker
m. m.

(Forts.)

Jf:o 28.

Onsdagen den 19 April. f. in.

Om ändringar af myndigheterna, men det kan väl icke åberopas såsom skäl, hvari
förordning en för man skulle börja med en ny lagstiftning i ämnet. Jag har
ang. forsalj- mer ^n en gång sjelf hatt ett sådant fall, då en kommunalstämma
"maltdrycker e^er nämnd tagit sig för att besluta, att all försäljning af öl inom
m. m. den kommunen skulle vara förbjuden. Jag hemställer till eder,
(Forts.) mine herrar, om verkligen Konungens befallningshafvande kan
fastställa ett sådant beslut. Nej, icke ens om det funnes aldrig
så god bevisning om att oordningar förekommit, ty ett förbud skall
rigtas emot bestämda personer, som är<j öfverbevisade om att hafva
skött sin försäljning så, att oordningarna derigenom iippkommit.

Hvad nu särskildt det föreliggande förslaget angår, ber jag
först få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att så länge maltdrycker
icke äro underkastade någon som helst beskattning, de äro
en fullkomligt fri vara, som hvar och en får efter behag köpa och
sälja, -naturligtvis så snart de icke säljas till förtäring på stället,
hvilket ju är en alldeles särskild sak. Det måste derför redan
af principiella skäl vara synnerligen betänkligt att underkasta
denna varas försäljning till afhemtning några inskränkande bestämmelser,
och sådant skall ovilkorligen leda till oegentligheter.
Att så är förhållandet kan inhemtas af det föreliggande förslaget.

Man bar nemligen funnit, att det icke gerna går an att förbjuda
en tillverkare att försälja sin egen vara i mindre myckenhet än
10 liter, och derför innehåller också 1 § 1 mom.: »hvad sålunda stadgats,
afser icke försäljning af vin eller maltdrycker till afhemtning
från tillverkningsstället.» — Huru skall nu detta tillämpas?
Är det meningen, att endast inuti sjelfva fabriken, der faten ligga,
får man sälja en mindre myckenhet än 10 liter, eller är det tilllåtet
för ett bryggeri att hafva försäljningsställe i huset bredvid
fabriken? Får det finnas försäljningsställe i huset bredvid på den ena
sidan, så får det väl äfven finnas på den andra sidan, och då skulle
ju detta kunna tolkas så, att ett bryggeri finge hafva flera än ett
försäljningsställe inom samma kommun. Nu frågar jag: om det
är tillåtet för en öltillverkare att i den kommun, der han drifver
sin tillverkning, hafva bod, der han säljer öl i mindre mått än 10
liter, hvarför skall det vara brottsligare att han säljer på ett
annat ställe, om han i behörig ordning anmält sig att der idka
handel med sin vara?

Vidare ber jag, att, såsom vid föregående tillfällen, få erinra,
att om en sådan lagstiftning som den nu föreslagna komme till
stånd, kan i en kommun, der en eller ett par ytterst långt gående
nykterhetsifrare hafva röstöfvervigt, totalt förbjudas all försäljning
af maltdrycker, så att den, som behöfver använda sådana drycker,
måste resa till eu närbelägen stad eller långt bort till en annan
socken, der det är tillåtet att köpa dessa varor, såvidt han icke
vill köpa så mycket som 10 liter på en gång.

Enligt mitt förmenande, är detta mindre lämpligt, till och
med om det vore fråga endast om Öl, men ännu mindre lämpligt
blir det, då det gäller en nödvändighetsvara för den fattige arbetaren,
som svagdricka numera är. Den fattige arbetaren vill

Onsdagen den 19 April, f. m.

39 N:o 28.

ang. försäljning
af vin,
maltdtycker
m. m.
(Forts.)

icke köpa ett så stort parti som 10 liter, och gör lian det, kan lian Om ändringar
befara, att det skämmes, innan han hunnit konsumera det, * föror mogen

Jag har förut fästat uppmärksamheten på, att öl och maltdrycker
äro en fullkomligt fri vara. En sådan lag som denna,
skulle emellertid detta oaktadt leda derhän, att om en person vore
i tillfälligt behof af maltdrycker, och han skulle vilja skaffa sig
denna vara ifrån sin granne, han icke af denna sin granne kan
få köpa ett par half butelj er, utan då skall det ställas till med
byte, och han skall lemna igen vid ett annat tillfälle, sedan han
hunnit skaffa sig erforderligt förråd. Allt detta skulle naturligtvis
leda till trassel och oreda. Och jag hemställer, om det vore
för det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande, om en person,
som icke har så noga reda på lagen, tjenar sin granne och vän
med att låta honom få ett par halfbuteljer öl eller svagdricka,
och för att slippa något vidare besvär genast mottager den ringa
betalningen, att han då skall vara underkastad bötesansvar derför.

Då Första Kammaren i fjol med ringa röstöfvervigt beslöt sig
för att bifalla det af Andra Kammaren antagna skrifvelseförslaget,
skedde detta under den uttryckliga förutsättning, att en lämplig
gränsbestämning skulle göras emellan öl och svagdricka. Denna
förutsättning har ju bortfallit, då Kongl. Maj:t ansett en sådan
gränsbestämning icke kunna ega rum. Under sådana förhållanden
hoppas jag, att kammaren nu icke skall gifva sitt bifall till detta
förslag; och då jag för min del anser, att en sådan inskränkning,
att man icke får sälja mindre än 10 liter, icke ens bör gälla Öl,
än mindre maltdrycker, tillåter jag mig yrka, att kammaren måtte
förklara sig finna, att det nu föreliggande förslaget icke bör föranleda
till lagstiftning i ämnet.

Herr statsrådet Groll: Om man genomläser 1885 års författning
rörande öl- och vinförsäljning, kan det tyckas, att bestämmelserna
deri borde kunna vara fullt tillfredsställande. Men det tydligaste
beviset för mig, att så icke är förhållandet, är den omständigheten,
att under nästan hvarje riksdag framkomma icke
allenast i Första Kammaren, utan än mera i Andra Kammaren,
motioner, åsyftande vidare inskränkning i rättigheten att sälja Öl
och vin. Dessa ständigt återkommande motioner ådagalägga för
mig, att det måste finnas ett behof, som icke tillfredsställes genom
de lagparagrafer, som vi för närvarande hafva. Det tillhör dä
lagstiftarne att undersöka, i hvad mån dessa paragrafer tarfva eu
ändring, så att de komma i öfverensstämmelse med de behof, som
göra sig gällande.

Förra Riksdagen fattades både i Första och Andra Kammaren
det beslut, att till Kongl. Maj:t göra en hemställan om utredning,
huruvida det icke kunde uppdragas en gräns emellan vanliga maltdrycker
och svagare sådana, och att, derest en sådan gräns kunde
finnas, de svagare dryckernas försäljning skulle lemnas helt och
hållet fri, men deremot bestämmelserna i afseende på de starkare
skärpas.

Ji:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. in.

Om ändringar Riksdagen har således icke tvekat att gifva ett uttryck för
aZ°rfMUj- den allmänna meningen i landet derutinnan, att försäljningen af
ning af vin, öl borde ställas under strängare bestämmelser. I denna del anser
maltdrycker jag, att regeringen har ett fullt klart och tydligt uttalande från
"*• “• Riksdagen, som regeringen icke kunnat underlåta att beakta. Men
(Forts.) härvid borde tillses, huruvida, då den gräns, som Riksdagen tänkt
sig, icke kunde utfinnas, man på grund deraf skulle lemna Riksdagens
åsigt om de starkare maltdryckernas försäljning å sido
endast derför, att man icke kunde lemna försäljningen af de svagare
maltdryckerna helt och hållet fri. Det berodde naturligtvis
på den betydelse för allmänheten, som svagdricksförsäljningen egentligen
hade. Vid undersökning häraf har regeringen för sin del
icke kunnat finna annat än att, med de bestämmelser som i förevarande
förslag för Riksdagen framlagts, man skulle till fullo
tillgodose hvad som beböfves äfven i afseende å ordnandet af svagdricksförsäljningen.
Ty äfven i afseende å denna bör man enligt
min tanke skilja emellan försäljning till afhemtning och utskänkning.
Så snart försäljningen afser minst 10 liter, gälla i afseende
å densamma de allmänna bestämmelserna rörande försäljning af
maltdrycker till afhemtning, men så snart försäljningen understiger
denna qvantitet, är varan i de flesta fall afsedd att omedelbart
konsumeras, och denna försäljning bör derför, äfven om den
blott omfattar svagdricka, stå under strängare kontroller, såsom
varande närmast hänförlig till iskänkning.

Under sådana förhållanden trodde jag icke, att förslaget skulle
möta någon egentlig tvekan i denna kammare, äfven fastän det
måste omfatta jemväl svagdricka. I verkligheten torde förslagets
bestämmelser icke komma att föranleda några inskränkningar af
större betydelse.

För min del hemställer jag derför, att kammaren måtte understödja
det nu framlagda förslaget.

Herr Dickson, Robert: För min del anser jag, i likhet med
herrar Annerstedt och Sjöcrona, att den nuvarande lagstiftningen
i fråga om försäljning af maltdrycker, rätt handhafd, bör vara tillräcklig.
Naturligtvis kan icke någon lagstiftning förekomma, att
någon gång oordningar eller fylleri ega rum. Äfven om vi erhölle
eu lagstiftning, som förbjöde införande, tillverkning och försäljning
af alkoholhaltiga drycker, torde det sannolikt förekomma,
att personer anträffades berusade. Jag tror derför den nuvarande
lagstiftningen vara tillräcklig, och jag anser det här föreslagna
sättet vara särdeles olämpligt. Det skulle helt säkert slå ut så,
att i en församling en eller två handlande erhölle tillstånd att
idka sådan försäljning i mindre mått än 10 liter, och han eller de
skulle härigenom få ett slags premium, då han eller de blefve i
tillfälle att taga något bättre betalning, men öl komme likasom
förut att finnas. Om åter inom församlingen all försäljning till
afhemtning af öl i mindre myckenhet än 10 liter skulle förbjudas,
skulle detta vara till stor olägenhet för de personer, som endast i

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

ringa mått i sitt hem använda den maltdryck, som de kunna finna Om ändringar
vara för sig fördelaktig. Jag misstänker, att man icke skall före-'' /Oordningen
komma de oordningar, som man vill afvända. Just på aflönings- m>9'' fö''''säfj''
dagarne, då det ännu finnes någon tid qvar af dagen och penningar Maltdrycker
i kassan, kommer man att inköpa Öl, och jag hemställer, om det m. m.

vore i nykterhetens intresse att föranleda folk att utsträcka sitt (Forts.)

inköp till tio liter.

Jag ber att få yrka bifall till herr Annerstedts reservation.

Herr Wieselgren: En föregående talare uttalade den grundsatsen,
att i en sådan fråga som denna går man bäst och säkrast
till väga, om man låter framstegen ske på öfvertygelsens väg. Het
är fullkomligt min uppfattning. Jag tror för min del icke, att
det är nyttigt, att lagstiftningen i sedliga frågor går längre fram
än den allmänna uppfattningen redan kommit. Men jag vågar i
motsats mot den ärade talaren påstå, att den allmänna uppfattningen
i denna fråga redan hunnit framom den ståndpunkt, på
hvilken lagstiftningen står; och det är på den grund jag kan utan
att svika min princip instämma i deras yrkande, som önska bifall
till utskottets föreliggande förslag.

Het må väl icke kunna bestridas, att så långvariga sträfvande^,
som i detta fall gjort sig gällande både inom landet och inom
Riksdagen, specielt inom Andra Kammaren, som står dessa förhållanden
närmast, måste vitsorda, att den allmänna uppfattningen
verkligen är redo för att ett nytt steg tages i denna lagstiftningsfråga.
Och jag tror, att man så mycket mindre bör betvifla detta,
som nu ifrågavarande steg var förutsatt redan 1885. Bet är på
uttagande af det steg, som Riksdagen var med om 1885, som lagstiftningen
ännu låter oss vänta.

Jag vill derjemte påpeka, att det icke endast är en fråga om
nykterhetens befrämjande, som detta lagförslag rör sig om, utan
tillika om upprätthållandet af den allmänna ordningen. På sid.

10 i utskottets betänkande, der herr civilministerns referat förekommer
af de yttranden, hvilka af en hel del länsstyrelser afgifvits,
står det: »samt att med afseende å de för allmän ordning
och sedlighet menliga följder, en dylik handel kunde medföra, denna
klagan, (d. v. s. öfver olägenheterna af att kommunerna icke egde
något inflytande i fråga om handeln med maltdrycker) icke kunde
anses obefogad.» Het gäller således icke ett kraf, som ensamt
nykterhets vänner na framstält, ett kraf om tillvaratagande af blott
nykterhetens intressen, utan ett kraf, som jemväl vännerna af allmän
ordning framstält; det afser ock, att hvad som kan göras
för dpn allmänna ordningens upprätthållande icke skall uraktlåtas.

Åtskilliga inkast hafva gjorts af åtminstone två föregående
talare angående följderna af denna lagstiftning.

Jag har aldrig uppträdt i denna fråga utan att erkänna, att
allt visst icke blir väl bestäldt i och med genomförandet af en lagstiftning
sådan som den nu föreslagna: och jag har alltid påpekat,
att den sakernas ordning, som man måste anse önskvärd, den torde

Nso 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändringar vi få vänta på, tills vi få ölskatt genomförd med deraf följande
i förordningen likartade lagstiftningsförhållanden i afseende å försäljningen af öl,
“”I ^tTvL som nu gä^a i afseende å försäljningen af bränvin. Jag är så”maltdrycker
ledes alls icke den, som vill påstå, att ingå olägenheter skola upp»>.
m. stå, sedan denna lagstiftningsåtgärd blifvit vidtagen. Men jag pa (Forts.

) står, att den innebär ett steg till det bättre, och på den grund,

herr talman, ber jag att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till lagutskottets förslag.

Herr Claeson: Jag har tagit mig friheten att ånyo begära
ordet med anledning af ett yttrande, som fäldes af en ärad talare
på jönköpingsbänken.

Han sade nemligen, att genom antagande af detta förslag
skulle ett monopol beredas, och det ansåg han olämpligt. Nej,
mina herrar, det blir icke något monopol, men det är för kommunerna
ytterst vigtigt att, i stället för att ölhandeln nu faktiskt
mången gång ligger i händerna på det sämsta folk man kan leta
fram i socknen, kommunalnämnden skall hafva något att säga vid
handelsrättighetens beviljande och kunna till- eller afstyrka en
ansökan. Jag är nemligen af den mening, att den, som handlar
med öl för försäljning till afhemtning och sköter sin handel hyggligt
och icke gör boden till en ölkrog, gerna må få idka denna
rörelse så, att äfven smärre belopp än tio liter säljas. Och det är
en stor vinst att man kan hoppas, att sådana personer, för att fa
sälja äfven smärre belopp, skola vilja förvärfva tillstånd dertill
och underställa kommunernas pröfning, om de äro värda att få
sådant eller icke.

Vidare sades, att flere kunder slå sig ihop och köpa den större
qvantiteten, och då drickes det så mycket mera. Så går det dock
sällan till, utan vanligen springer arbetaren in på en stund, som
han har ledig, till ölhandlaren och kastar i sig 2, 3 å 4 halfbuteljer
öl; men det kan han icke hädanefter göra. Någon gång
kan det ersättas genom att flere slå sig ihop; men på tio gånger,
som tillfälle förut erbjöds, skulle det nu kanske icke kunna ske
mera än en eller två gånger, och det är ju alltid en vinst att det
icke kan ske så ofta.

Herr Annerstedt: Mot det yttrandet, att ifrågavarande lagstiftning
skulle vara ett steg i den rätta rigtningen såväl i nykterhetens
som i den allmänna ordningens intresse, anhåller jag endast
att få påpeka två omständigheter. Den ena är erfarenheten från
vårt grannland Danmark, der, enligt hvad från tillförlitligt håll
uppgifvits, sedan ölförsäljningen blifvit underkastad större inskränkningar
än förut, bränvinskonsumtionen och dermed förenade
olägenheter i betydlig mån tilltagit. Den andra omständigheten
är den, att, så länge s. k. »salning» förekommer, torde det vara
ytterst tvifvelaktigt, om med den nu ifrågasatta lagstiftningen
något verkligen skulle uträttas för att befordra ordningen inom
kommunerna. Man får till de nuvarande olägenheterna vid öl -

Onsdagen den 19 April, f. m.

S:o 28.

handeln ytterligare en, som man alltför väl känner till från brän- Om ändringar
vinsförsäljningen, och det enda korrektiv, som finnes att deremot! förordningen
använda, nemligen efterföljande lagföring, lärer i fråga om ölhandeln
visa sig fullkomligt vanmägtigt att förhindra ifrågavarande maltdrycker
missbruk. m. m.

(Forts.)

Herr Öländer: Det är gifvet, att det var ett önskningsmål,
att man skulle kunna skilja Öl från svagdricka och endast tillämpa
de strängare bestämmelserna på ölet. Detta ingick kanske också i
Riksdagens förutsättning, då den förra året antog den skrifvelse
till Kongl. Maj:t, som ligger till grund för detta förslag. Men vi
skola också betänka hvilken stor skilnad det är mellan hvad som
då föreslogs och hvad som innehålles i det nu föreliggande förslaget.
Da var det fråga om att helt och hållet skilja ölhandeln
från annan handel, och detta kunde ju, om det tillämpades på svagdricka,
medföra ganska stora olägenheter. Men mig tyckes, som
om regeringen, då den icke såg sig kunna i afseende å vilkoren för
försäljningen skilja svagdricka!; från ölet, gått en särdeles lämplig
medelväg. Dä den bestämt ett minimum af 10 liter, kan man icke
gerna med något skäl påstå, att en dylik bestämmelse på något
sätt inverkar hämmande på handeln med svagdricka. Ty mindre
qvantitet svagdricka än 10 liter torde väl icke något ordentligt
hushåll i vanliga fall behöfva inköpa, och icke lär fara förefinnas,
att denna vara köpes till förtäring på stället, ett missbruk som
endast torde vara förbehållet handeln med öl. Den ifrågasatta bestämmelsen
träffar således icke försäljningen af svagdricka, åtminstone
icke på något nämnvärdt sätt, i följd hvaraf den invändning,
de flesta talare gjort i detta hänseende, icke torde kunna
innebära något giltigt skäl att afstyrka det framstälda förslaget.

En talare har sagt, att det är endast på öfvertygelsens väg
man bör söka befrämja nykterheten. Han uppgaf samtidigt, att
han blifvit särskildt firad, derför att han i många afseenden vidtagit
åtgärder, hvarigenom nykterheten befordrats. Men jag undrar,
om det verkligen endast var med öfvertygelsens hjelp han då
befrämjade nykterheten, om det icke tvärtom var verkliga positiva
åtgärder, som han med tillämpning af lagens stadganden för sådant
ändamål vidtog.

Han påstod vidare, att med de stadganden, som för närvarande
finnas och enligt hvilka man kan helt och hållet förbjuda en handlande
att sälja öl, allt är väl bestäldt.

Härtill ber jag få invända, att dessa stadganden funnits redan
länge, och dock hafva öfverallt i skilda delar af landet anspråk
framstälts på nya inskränkningar. Detta visar tydligen, att dessa
stadganden varit och äro otillräckliga. Han motsade sig äfven
sjelf, då han nämnde om, huru lätt det är att tillmötesgå en kommuns
begäran om inskränkning i rättigheten för handlande att
sälja öl; det behöfdes blott, sade han, ett bestämdt faktum, för att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle gilla och fastställa ett af
kommunalnämnden i sådant afseende fattadt beslut. Ja! Men ett

N:o 28.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändringar bestämdt faktum skall ju bevisas. Icke kan val Kong! Maj:ts bei
förordningen fallningshafvande gerna fastställa ett beslut af kommunalnämnden,
nin ^af‘vin om i(:^e något visst faktum finnes bevisadt, som ligger till grund
”maltdrycker för förbudet, och det är i åstadkommandet af denna bevisning, som
m. m. svårigheten ligger. Han tilläde vidare, att endast om kommunal(Forts.
) nämnden kommer fram med ett omoget förslag, kan man icke fastställa
det. Hvarför är det omoget? Jo, just derför att intet bevis
finnes, som styrker nödvändigheten af den begärda inskränkningen;
men jag är fullt öfvertygad, att det är få kommunalstyrelser som
komma fram med en dylik begäran, om ingen anledning dertill
förefinnes.

Jag medger, att åtskilliga svårigheter kunna vara med förslaget
förenade särskild! i afseende å försäljning af öl på tillverkningsstället.
Men man kan ju uppställa svårigheter öfverallt,
och missbruk kunna äfven förekomma, som ligga så nära laglighetens
gräns, att de nästan upphöra att vara missbruk. För sådana
obetydligheter får man emellertid ej undandraga sig att fullfölja
en lagstiftning, som har ett så vigtigt ändamål som det nu
förevarande. Och diet skulle förefalla mig besynnerligt, om Riksdagen
nu skulle afvisa ett förslag, som grundar sig på dess eget
beslut förra året. ett beslut som äfven Första Kammaren fattade
med stor majoritet — och ingalunda med liten sådan, på sätt eu
talare påstod, ty endast 24 röster voro i denna kammare mot förslaget,
under det att de öfriga tillstyrkte den föreslagna skrifvelsen.

På dessa skäl anhåller jag, att kammaren måtte understödja
det nu föreliggande förslaget och bifalla lagutskottets hemställan.

Grefve Lagerbjelke: Man har sagt, att den nuvarande lagstiftningen
i det ämne, som här är föremål för öfverläggning, skulle
vara tillräcklig att stäfja missbruken. Jag anhåller derför att få
berätta något, som för icke länge sedan tilldrog sig.

Det var en herre, som sålde Öl och svagdricka, icke till förtäring
på stället, utan till afhemtning, men för att skaffa sig större
förtjenst vidtalade han i hemlighet en granne att på dennes mark
strax bredvid bygga en mycket treflig löfsal med bänkar och stolar.
Sedermera gick folk och köpte öl hos ölhandlaren, hvarefter de
gingo snedt öfver vägen och satte sig att sjunga och skoja i löfsalen.
Den som sålde ölet rådde naturligtvis icke för hvart de
togo vägen, och lika litet rådde hans granne för att de satte sig
i hans löfsal. Jag hemställer, om den nuvarande lagstiftningen är
tillräcklig att stäfja sådant.

Herr Sjöcrona: Eu talare har vändt sig mot mitt yttrande,
att, så snart ett bestämdt faktum fans uppgifvet, som utgjorde
kriterium på att oordningar egde rum eller att försäljningen bedrefs
på sådant sätt, att den kunde anses liktydig med oloflig utskänkning,
kunde myndigheterna förbjuda en sådan försäljning till afhemtning,
ty ett sådant faktum, yttrade han, skall bevisas, och
full bevisning är svår att åstadkomma. Ja, mine herrar, det be -

Onsdagen den 19 April, f. in.

N:o 28.

ror på hvad man i detta fall menar med bevis. För min del följer
jag den grundsatsen, att, då en kommunalnämnd uppgifver ett sådant
faktum, tillerkänner jag kommunalnämnden i det afseendet
vitsord och fordrar intet bevis i sådana mål. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
brukar icke höra vittnen i sådana fall, utan har
full magt att tillerkänna kommunalnämnden vitsord, och följer
man den grundsatsen, tror jag verkligen att man mycket väl kan
stäf]a alla sådana oordningar, och särskildt tror jag det vara förhållandet
i det fall, som nyss anfördes af en mycket högt aktad
ledamot af kammaren. Vore nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fullt öfvertygad om att den ölförsäliare, han talade om,
träffat aftal med grannen, att denne skulle tillhandahålla eu löfsal
för förtäringen och detta fans gifva anledning till stoj och oväsen,
skulle jag icke tveka att fastställa kommunalnämndens beslut om
förbud.

Medan jag har ordet, skall jag bedja att med afseende å hvad
som yttrats om att skapa monopol inom församlingarne få fästa
uppmärksamheten på, att sådant mycket väl kan hända, om vi
stifta en sådan lag som denna; ty då har kommunen i sin hand
att tillerkänna en enda handlande rättigheten att försälja maltdrycker
till afhemtning, och det blir en lönande affär, det veta vi
alla. Yi veta ju t. ex., att det finnes flere gästgifverier, der man
erbjuder sig att göra skjutsen för intet, blott för ölförsäljningens
skull. Och har man kommit derhän, att det i en stor kommun
är en enda handlande, som får sälja Öl, så är steget icke långt
till, att det blir med ölförsäljningen som med bränvinsförsäljningen.
att den som önskar få denna rättighet får betala något visst belopp
till kommunen för att erhålla den, och då kan det hända, att
kommunens uppmärksamhet på sättet att drifva en sådan försäljning
icke blir så skarp, som den annars borde vara.

Jag har framstält ett särskildt yrkande, men som detta i
sjelfva verket går ut på detsamma som herr Annerstedts, skall jag.
för att icke besvära kammaren med att besvara proposition å mitt
yrkande, gerna afstå derifrån och biträda herr Annerstedts förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Det ser nästan rrt, som om några
skulle hafva ångrat sig sedan i fjol och som om man tyckte, att
man kanske då tog ett för stort steg, då man i skrifvelse till
Kongl. Makt anhöll om det förslag, som nu föreligger, eftersom
man nu vill afslå det.

Så vidt jag vet och jag tror, att man skall kunna vitsorda
sanningen deraf, framkallade det beslut, Första Kammaren i fjol
fattade, då kammaren för sin del beslöt en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i detta ämne, hvilket så många gånger förevarit till öfverläggning,
en allmän glädje inom landet. Åtminstone i min hemtrakt
vet jag, att det framkallade icke endast glädje utan mycken
glädje öfver att man ändtligen vunnit en seger på nykterhetens
område genom den skrifvelse, som då beslöts; och man antog äfven,
att Kongl. Maj:t skulle bifalla hvad Riksdagen sålunda begärt.

Om ändringar
i förordningen
ang. försäljning
af vin,
maltdrycker
m. m.

(Forts.)

N:o 28.

Om ändringar
i förordningen
ang. försäljning
af vin,
maltdrycker
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, f. m.

Man säger nn att, ifall oordningar och ofog under nuvarande
förhållanden uppstå, så kan man hota detta genom att förbjuda
försäljningen och stämma ölförsäljarne, och på det sättet kan man
komma till rätta med dessa oordningar. Men vore det då icke
bättre, om man. kunde få lagen ändrad så, att man helt enkelt
kunde förekomma oordningar, i stället för att hafva en lag, som
genom sin bristfällighet först gifver anledning till oordningar,
Indika man sedermera får försöka att på laglig väg städja.

För min del yrkar jag på det varmaste bifall till hvad lagutskottet
föreslagit eller »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anmäler, att Riksdagen vid ifrågavarande förslag icke har
något att erinra». Och jag är viss om, att det skulle göra ett
ytterst nedslående intryck i landet, om man skulle finna, att
Riksdagen nu återtoge hvad den i fjol anhöll om hos Kongl. Maj:t,
ty i fråga om dessa 10 liter till afhemtning fans då ingen tvekan.
Efter så många myndigheters hörande och sedan Kongl. Maj:t
kommit till Riksdagen med ett sådant förslag, skulle det se hra
besynnerligt ut, och nykterhetens vänner skulle hafva svårt att
fatta de skäl, som förelegat för en sådan åtgärd af Första Kammaren.
Vi höra dock märka, att alla dessa nykterhetssträfvanden,
som göras i landet, äro en sak, som är till stort gagn för fosterlandet,
och då bör man också skänka den åtminstone så mycket
erkännande och så mycken hjelp, som ligger i det af Kongl. Maj:t nu
framstälda förslaget. Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Stråle: Sistlidne riksdags skrifvelse omfattade två frågor;
den ena rörde möjligheten att beträffande vilkoren för försäljning
särskilja svagdricka från andra maltdrycker, den andra
afsåg att handel med öl ej skulle få ega rum tillsammans med
annan handel. Hvad den sistnämnda frågan beträffar, skulle jag,
om jag icke varit af sjukdom hindrad att närvara i kammaren,
hafva på det allvarsammaste bestridt lämpligheten af det beslut,
som i detta hänseende fattades. Frågan synes emellertid, åtminstone
för det närvarande, vara förfallen.

Hvad angår ölhandeln i en vanlig handelsbod, torde det vara
uppenbart, att de oupphörliga önskningar, som framstälts i motioner
och på annat sätt, visa, att någon förändring i gällande bestämmelser
måste ega rum. Visserligen måste jag medgifva, att
den förändring i afseende å ölförsäljningen, som nu föreslagits, kan
medföra en eller annan olägenhet, men fördelarne deraf synas mig
vara mycket öfvervägande, och förslaget går en medelväg. Äfven
jag känner från min föregående embetstid svårigheten att understundom
kunna stäfja oskick vid ölförsäljning i handelsbodar, och
jag betviflar icke, att dylika fall, som den ärade talaren på södermani
andsbänken anförde, inträffa litet emellanåt. Men blir det lag,
som nu är ifrågasatt, förmodar jag, att de allra flesta anledningar
till missnöje med ölhandeln i handelsbodar på landet skola upphöra.
För min del beder jag att få yrka bifall till lagutskottets
betänkande.

Onsdagen den 19 April, f. m.

N:o 28.

Herr Öländer: Jag ber om ursäkt, att jag å nyo tager kam-Om ändringar
marens tid i anspråk, men jag har ett par ord att tillägga till1 förordnmgtn
hvad den ärade talaren på södermanlandsbänken anförde angående Igafvin,
det sätt, hvarpå ölförsäljning till afhemtning missbrukas till ut- maltdrycker
skänkning. Han nämnde, att ölförsäljare erhållit tillåtelse att be- m. m.

gagna en löfsal på sin grannes mark och der bedrifvit utskänk- (Forts.)

ningen. Att kringgå rättigheten att sälja Öl till afhemtning för
att göra den till en maskerad utskänkning är redan en så allmänt
och länge iakttagen praxis, och de sätt, på hvilka man härvid går
tillväga, äro så mångfaldiga, att det blefve svårt att uppräkna
dem alla. Men det farligaste och äfven det vanligaste sättet är,
att det å försäljningsstället inköpta ölet ntdrickes utanför boden
på den der förbi löpande landsvägen, der då hopar af fulla och
oregerliga menniskor uppehålla sig, störande ordningen och hindrande
de resande att komma fram på ett sätt, som på många ställen är
både farligt och upprörande. Jag hoppas, att dylikt skall i ganska
hög grad kunna förhindras, om det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget
blir lag. Vi hafva sett hvilken verkan en liknande inskränkning
haft på försäljningen af vin; den har betydligt förminskat
de missbruk, som vid sådan försäljning förut förekommo,
och jag hoppas och tror, att den äfven skall hafva en dylik inverkan
i fråga om den försäljning, hvarom nu är fråga.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Annerstedt, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och godkänna det förslag,
som innefattades i hans vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Annerstedt med flere begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och godkännes det
förslag, som innefattas i herr Annerstedts vid utlåtandet fogade
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 66;
Nej — 40.

Onsdagen den 19 April, f. m.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 15 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 38, i anledning af väckta
motioner om ändrade bestämmelser i fråga om skyldighet för egare
af afsöndrad jord att till stamhemmanet utgöra vissa afgälder, biföll-
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 46, med anhållan att koncession ej måtte utan Riksdagens
hörande lemnas å jernvägsanläggning inom Norrbotten, och

n:o 47, angående val af suppleant för fullmägtige i riksbanken
i anledning af uppkommen ledighet,

dels till Riksdagens förordnande, n:o 48, för grosshandlanden
Hjalmar Horngren att vara suppleant för fullmägtige i riksbanken.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att grosshandlaren, kommendören herr P. Em. Lithander, som
lider af lungkatarr, i följd deraf icke utan fara för sin hälsa kan
infinna sig vid riksdagen, intygar på heder och samvete.

Göteborg den 18 april 1893.

Öl. Im. Carlander.

Legit. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lundeberg
under tio dagar från och med den 23 innevarande april och herr
Cederberg under tre veckor från den 24 i samma månad.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3.o 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1893. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.