RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:27)

i a o

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 15 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
banko- och lagutskottets den 8 och 11 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1, med anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 4 i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830.

1 punkten.

Herr Sandberg: Jag tror det vara min pligt att hår i kammaren,
liksom jag gjort det i utskottet, uttala mina betänkligheter
mot det nu föredragna förslaget. Det synes mig vara förenadt med
en viss våda att från de medel, öfver hvilka bankofullmägtige kunna
fritt disponera, till grundfonden öfverflytta 5,000,000 kronor. Förhållanden
hafva inträffat och kunna åter inträffa, som tvinga fullmägtige
att. i utlandet försälja en betydlig del af de obligationer, som
banken innehar. Om en sådan eventualitet inträder, lära de 1,630,000
kronor, som efter 5,000 000 kronors öfverflyttning till grundfonden
finnas qvar såsom reserverade medel, icke långt förslå, utan i sådant
fall blifver det snart nödvändigt att tillgripa reservfonden, hvilket
i mer än ett hänseende synes mig mindre önskvärdt.

Af detta skäl och då fullmägtige hafva förklarat, att något behof
att förstärka riksbankens grundfond icke för närvarande förefinnes,
tror jag mig hafva anledning att yrka afslag å förevarande hemställan.
Jag tager mig äfven friheten nämna, dels att utskottets beslut
fattats efter votering med 9 röster mot 7, dels att bankofullmägtiges
yttrande i denna fråga ännu mer än vanligt hade karakteren
af ett orakelsvar, som kunde tydas på mer än ett sått.

I detta anförande instämde herr Bergström.

Sedan öfverläggningen rörande den nu föredragna punkten ansetts
slutad, yttrade herr talmannen, att i afseende på densamma

Första Kammarsm Prof. 1893. N:o 27. 1

Ökning af
riksbankens
grundfond.

11:0 27.

Ökning af
riksbankens
grundfond.

(Forts.)

Förslag till
ändring af
§74 regerings
j ormen -

Lördagen den 15 april, e. m.

under öfverläggningen endast blifvit yrkadt, att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan och vidare på afslag derå, samt förklarade sig
anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller hvad sammansätta banko- och lagutskottet hemstält
i 1 punkten af sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 35;
Nej — 34.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 11 och 12 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
•proposition med förslag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen,
dels ock väckta motioner om ändring af samma § i regeringsformen.

Herr statsrådet friherre Rappe: Den utgång, denna fråga under

förmiddagen fick i Andra Kammaren och det sått, på hvilket kammaren
kom till denna utgång, gifva otvetydigt vid handen, att frågan
kan bringas till slut endast derigenom, att Andra Kammarens beslut
vinner äfven denna kammares bifall. Om man då granskar det förslacr,
till hvilket Andra Kammaren kommit, så skiljer det sig från
Kongl. Maj:ts först derigenom, att i början blifvit insatta orden »enligt
beslut af Konungen i statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse»,
och vidare derigenom, att orden »vare sig för rikets skyddande
från inblandning i krig mellan främmande magter eller för hotande
krigsfaras afvärjande eller för utförande af redan uppkommet krig»
blifvit utbytta mot orden: »vare sig för upprätthållande af rikets
neutralitet, derest den vid krig mellan främmande magter af någon

N:o 27.

Lördagen den 15 april, e, m.

bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande Förslag till
af ett befaradt eller börjadt angrepp». ändring af

Med afseende på det första tillägget eller »enligt beslut af ^74forman
Konungen i statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse», (-Forts)
så torde vid det förhållande, att man för visso icke kan tänka sig en
mobilisering i vårt land, utan att en riksdagskallelse utfärdas, detta
tillägg väl kunna försvara sin plats. Under 10 års tid har jag varit
chef för generalstaben och har derunder så noga som möjligt satt
mig in i de åtgärder, som äro nödvändiga, om vårt land skulle råka
i den olyckliga ställning att nödgas ställa sina stridskrafter på krigsfot.
Jag tror, att man väl kan såga, att ett så omfattande företag
icke lärer kunna sättas i verket utan Riksdagens medverkan. Sålunda
torde med afseende å detta tillägg ingenting vara att anmärka.

Med afseende åter på den andra förändringen eller utbytet af
orden »vare sig för rikets skyddande från inblandning i krig mellan
främmande magter eller för hotande krigsfaras afvärjande eller för
utförande af redan uppkommet krig» mot orden »vare sig för upprätthållande
af rikets neutralitet, derest den vid krig mellan främmande
makter af någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas,
eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp», synes
mig visserligen den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen vara att föredraga,
men då det här gäller att antingen se det föreliggande förslaget
förkastadt och således stå qvar vid 74 § i dess nuvarande
lydelse eller antaga det af Andra Kammaren bifallna förslaget, så
synes mig ingen tvekan kunna råda om hvad patriotismen bjuder att
besluta. Ty af alla åtgärder, som kunna tänkas för ordnande af vårt
lands försvar, finnes för närvarande icke någon, som år vigtigare än
den, att en reqvisitionslag blir antagen. Skola vi göra oss färdiga
att gå emot en fiende och mobilisering följaktligen skall ega rum, så
är för visso af nöden, att de härför erforderliga bestämmelserna finnas
utfärdade för alla myndigheter, som med mobiliseringen skola taga
befattning. Sådana bestämmelser finnas ock utfärdade. Det finnes
för hvarje dag och hvarje timme angifvet ,hvad hvar och en har att göra.

Hela detta maskineri, hela detta arbete tjenar emellertid till intet.
om icke en sådan vigtig del af mobiliseringen som en ögonblicklig
anskaffning af hästar och fordon möjliggöres, och det kan icke ske
på annat sätt än genom en ordnad reqvisitionslag.

Skulle förslaget, i den form, som af Andra Kammaren antagits,
här vinna bifall, så har man emellertid lyckats finna en utväg att
mobilisera med vederbörlig hastighet. Sedan, om fienden under krigets
lopp skulle komma in i vårt land och vi nödgas afvisa honom,
skulle vi ju med den ifrågavarande grundlagsparagrafens nuvarande
lydelse vara förhindrade att vidtaga någon som helst åtgärd
för att skaffa oss de förnödenheter, som finnas i den landsända, der
kriget föres, och det skulle i stället vara fienden, som finge draga
nytta af allt. Kn dylik sakernas ställning är äfven, militäriskt sent,
alldeles outhärdlig. Kunna vi deremot ställa så till, att vi beröfva
fienden de tillgångar, som han nödvändigtvis behöfver för att kunna
utföra kriget, och att de i stället komma oss till godo, hafva vi ut -

K:o 87.

förtid} till
ändring af
§ 74 regering*
formen

(Forts.''

Lördagen den 15 April, e, m.

sigt att vinna framgång, om landets arme i öfrigt år tillfredsställande
organiserad.

Af alla dessa skäl synes mig böra framgå, att, om det gäller att
välja mellan det nuvarande tillståndet och att besluta grundlagspara frafens

lydelse enligt Andra Kammarens beslut, lärer ingen tvekan
öra råda om hvad som bör göras.

Friherre Klinckowström: Efter det yttrande, som chefen för

landtförsvarsdepartementet nu haft, och hvari han förordat, att kammaren
måtte med afslag å konstitutionsutskottets förslag biträda den
reservation, enligt hvilken Andra Kammaren fattat sitt beslut i denna
fråga, har jag icke vidare att tillägga än att på det högsta rekommendera
denna reservation och biträda densamma, på sätt departementschefen
förordat.

Herr Bergius: Med afseende på det uttalande, som chefen för

landtförsvarsdepartementet nu gjort för antagande af den af herr Hedin
m. fl. afgifna reservation, som i Andra Kammaren blifvit utan
vidare meningsskiljaktighet antagen, och då denna reservation i hufvudsak
icke väsentligen skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, får
jag ehuru jag visserligen anser, att reservationen i formelt hänseende
icke är fullt tillfredsställande, yrka, att Första Kammaren måtte till
hvilande antaga det förelag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen.
som innefattas i den af herr Hedin m. fl. afgifna reservationen.

Grefve Douglas: Såsom kammaren behagade finna af de vid

utskottsbetänkandet fogade reservationer, rådde icke inom utskottet
någon meningsskiljaktighet derom, att en reqvisitionslag är behöflig,
icke heller derom, att den är behöflig just i detta ögonblick för att sätta
allmänheten och myndigheterna i tillfälle att under fredliga förhållanden
lära känna lagens alla detaljer och tänka sig in i de former, under hvilka
den kan verka, så att i farans stund, då uppmärksamheten är afledd
på så många andra håll, lagen måtte kunna verka utan stridigheter.

Meningsskiljaktigheterna gälde en helt annan sak. b rån reservanternas
sida begärdes vissa garantier mot missbruk af leqvisitionslao-en,
och deraf vållades reservationen. Då vi nu af herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet hafva hört, att regeringen
icke har något emot att sådana garantier upptagas i 74 § regeringsformen,
så har jag naturligtvis icke någon anledning att yrka bifall
till utskottets förslag. Det är endast mot motiveringen i den Hedniska
reservationen, som jag vill inlägga en bestämd gensaga. Da utskottets
majoritet utgick från den åsigten, att icke något som helst
skäl förefans att göra en inskränkning i Konungens magt med afseende
på de former, under hvilka beslutet om krigsmagtens partiella
eller fullständiga mobilisering borde fattas, så utgick man å den
andra sidan från den tanken, att ögonblicket nu vore gynsamt att
en gång för alla fastslå, att beslut derom böra fattas i statsrådet och
omedelbart efterföljas af Riksdagens inkallande. Men den Hedinska
reservationen går mycket längre. l)en utgår från den tanken ~—
som jag åtminstone finner på intet sått hafva bekräftats af en att marig

5 Nso 27.

Lördagen den 15 April, e. ni.

erfarenhet — att Konungen skulle kunna genom vissa åtgärder såsom
truppsammandragningar, öfningsläger i närheten af gränsen åsamka
riket krigiska förvecklingar, ja, rent af reta våra grannar att anfalla
oss. Från denna, jag kan gerna säga orimliga fruktan härleder sig
behofvet af garantier mot att åtminstone icke den nya, nu föreslagna
reqvisitionslagen skulle kunna underlätta dylika tilltag. Jag får
öppet erkänna, att jag ej på något sätt delar denna fruktan. Jag
tror visst icke, att ett sådant missbruk af reqvisitionslagen skulle
kunna ega rum. Jag är å andra sidan fullt förvissad om att, ifall
rikets krigsmagt blefve satt på krigsfot, beslutet härom icke fattades,
utan att statsrådets ledamöter hördes, och helt naturligt skulle kort
derefter de stora utgifter, som äro förenade med mobilisering, nödvändiggöra
Riksdagens inkallande, äfven utan att bestämmelser härom
förekomma i regeringsformens 74 §, som ju handlar uteslutande om
reqvisitionslagen. Men då jag från regeringens sida hör, att man
rent af önskar sådana bestämmelser intagna, så har jag naturligtvis
icke det ringaste deremot. Jag skulle dock för min del önskat, att
herr Ljungmans reservation hade antagits, hvilken reservation år både
till formen mera tillfredsställande och till innehållet fullt betryggande
samt derjemte icke är belamrad med en för Kongl. Maj:t så pass
sårande motivering som den i den Hedinska reservationen förekommande.
Jag vill derjemte uttala den uttryckliga förhoppning, att de
temligen dunkla ordalag, i hvilka det bestämmes, när reqvisitionslagen
kan träda i verksamhet, aldrig måtte komma att tolkas så, att
lagen kan tråda i kraft först sedan kriget redan utbrutit, ty jag tror,
att lagen just skulle vara till största nytta, når det gälde att genom
en väpnad neutralitet söka trygga freden.

Under uttalande af mitt bestämda ogillande af motiveringen i
den Hedinska reservationen, ber jag få tillkännagifva, att jag icke
har något emot dess kläm.

Förlag till
ändring af

§ 74 rtgtringtfermtn.

(Forte.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande utlåtande endast yrkats, af friherre
Klinckowström, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från det förslag, som innefattades i den af herr
Hedin med flere vid utlåtandet fogade reservation, skulle antaga det
i denna reservation framstälda förslag till ändrad lydelse af § 74
regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och
förklarades (len senare propositionen vara med ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 11 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o
23, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af §§ 7,
11, 12, 28 och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen, dels
om upphäfvande af § JO regeringsformen och ändring af §§ 4, 7, 38, 105
och 106 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen, dels ock om

K:0 27.

Om ändring
i formen för
ministeriella
ärendens behandling
m. m.

6 Lördagen den 15 April. e. m.

ändring af §§ 12, 13 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2
riksdagsordningen.

1 punkten.

Herr Björnstjerna: Utskottets motivering är så tillräckligt

bevisande, att jag visserligen icke borde hafva någonting att tillägga,
och Andra Kammaren har ju äfven, efter hvad jag förnummit, bifallit
det slut, hvartill utskottet kommit. Det skulle således kunna anses
vara alldeles öfverflödigt för mig att här yttra något, så mycket
mera som det väl finnes få, om ens någon ledamot inom denna
kammare, som skulle vilja biträda de af herr Hedin väckta motionerna.
Då emellertid dessa eller liknande så ofta återkommit —
herr Hedin uppgifver sjelf, att det år nu vid 10:de riksdagen sedan
år 1856 — och man från åtskilliga håll fästat mycket stort afseende
vid dessa motioner, anser jag mig dock böra upptaga ett par punkter
i desamma till närmare granskning, så mycket mera som en sådan
granskning, så vidt jag minnes, icke förekommit hår i kammaren och
jag vågar påstå, icke heller i Andra Kammaren, tv då skulle kammaren
sannolikt icke vid föregående tillfällen hafva antagit dem. Jag har
icke varit i tillfälle att gå till baka till alla de Riksdagar, vid hvilka
motionären åberopar att liknande förslag blifvit väckta, men har dock
sett, att 1884 väcktes alldeles ordagrant samma förslag af samme motionär,
och det bifölls då af Andra Kammaren med 84 röster emot 62.

I den ena motionen föreslås, att g 11 regeringsformen skulle lyda
på följande sätt:

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter, skola af ministern för utrikes ärendena
beredas och inför Konungen i statsrådet föredragas. Alla meddelanden
i ministeriella mål till främmande magt eller Konungens
sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, efter
föregående behandling i statsrådet eke genom ministern för utrikes
ärendena.

»Utan afseende å ärendets beskaffenhet», d. v. s. det obetydligaste
mål, som kan röra Sveriges förhållande till utlandet, skall
föret föredragas i statsrådet. Utrikesministern skulle icke ens ega
rätt att till Konnngens sändebud i utlandet skrifva något, som rör
vårt förhållande till utländska magter, utan att det förut varit föredraget
i statsrådet. Det vore verkligen att betunga statsrådet med
ganska många göromål. Enligt diariet hos utrikesdepartementet afsändes
derifrån under förlidet år till våra beskickningar 1,337 skrifvelser.
Om nu icke alla dessa, kanske icke större delen af dem, voro
af sådan beskaffenhet, att de kunde betraktas såsom rörande Sveriges
förhållande till utlandet, var dock otvifvelaktigt ett mycket stort antal
af denna beskaffenhet. Och huru skulle det väl gå, när en främmande
diplomat kommer till ministern för utrikes ärendena med den
allra enklaste förfrågan om sådant, som kunde anses falla under
denna paragraf. Jag vill förutsätta, för att taga ämnen för dagen,
att den främmande diplomaten frågar honom, huruvida våra underhandlingar
om en handelstraktat med Schweiz äro började, eller om vi

H:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m. 7

antagit den belgiska regeringens inbjudning att deltaga uti industri- Om ändring
utställningen i Antwerpen eller om andra dylika alldagliga frågor.

Då skulle, icke utrikesministern ega rätt att svara derpå. Han måste tendens besäga:
»Jag bär om ursäkt, men jag måste föredraga er fråga i handling m.m.
statsrådet, innan jag kan svara». Det är ju alldeles påtagligt, att (Forts.)
utrikesministern under den förmiddag i veckan, som vanligtvis år
anslagen att taga emot främmande diplomater, af kvilka en stor del
då brukar komma upp till honom för att samtala om hvarjehanda,
formligen måste sitta med grundlagsparagrafen för sina ö^on och
tänka: är detta ett mål, på hvilket jag kan svara, rör det bveriges
förhållande till utlandet i något afseende? Om saken är ån så obetydlig,
får han icke svara derpå, utan nödgas inskränka sig till den
förklaring, att han skall anteckna frågan och föredraga den i statsrådet.
Detta skulle ju i högsta grad göra honom och oss — löjliga.

Och våra olyckliga diplomater utomlands, de kunde ju lika litet
som ministern för utrikes ärendena få nämna någonting till främmande
ministrar, inlåta sig i samtal med en utrikes diplomat eller
någon regering utomlands, iy de få naturligtvis icke heller svara på
någonting, som rör Sveriges förhållande till utländska magter, innan
de skrifvit hem och frågan blifvit föredragen i statsrådet. Kan
man tänka sig något så befängdt?

För att taga ett annat mycket vanligt exempel. När en främmande
ministerplats blir ledig, är bruket, att det främmande landets
regering gör en hemställan till vår regering, huruvida den eller den
personen skulle väl mottagas till platsens fyllande. Vanligen kommer
ett telegram ifrån det främmande landet med fråga: godkänner
ni den personen, är det eder ange: ämt, om denne blir utsedd till
minister? Den diplomatiska etik- tten fordrar, att man så fort som
möjligt svarar härpå. Det brukar vanligen ske samma eller påföljande
dag, på det att det i< ke skall se ut, som om man vore tveksam och
först måste höra sig för »ngående personen i fråga. Detta vore utan
tvifvel en sak, som rörde rikets förhållande till främmande magter,
ty om hit kommer en främmande minister, som är obehaglig, kan
han verkligen ställa till åtskilligt trassel. Men det vore på samma
gång en fråga, som rörde båda de förenade rikena, och då måste
norska regeringen först höras. Förloppet skulle då blifva följande:
ministern för utrikes ärendena skifver till norska statsrådsafdelningen
i Stockholm; denne skrifver till regeringen i Kristiania, regeringen i
Kristiania remitterar ärendet ''ill det departement, till hvilket det
anses höra och då, »departemcnts-indstillingen» blir färdig, Finnas
denna till regeringen i Kristiania, der den behandlas, hvarefter beslutet
sedan sändes till statsrådsafdelningen i Stockholm, hvilken skall
föredraga ärendet inför Konungen i norskt statsråd. Då beslutar
Kongl. Maj:t, att ärendet skall remitteras till utrikesministerns behandling.
Då frågan kommit så långt, sammankallar utrikesministern
en svensk-norsk statsrådsberedning, i hvilken målet föredrages. Sedan
skall hållas sammansatt svenskt och norskt statsråd, hvari ärendet
föredruges inför Konungen, och då alla dessa protokoll blifvit vederbörligen
justerade, kan den andra regeringen få svar, efter måhända

H:o 27.

Om ändring
i formen för
miniiteriella
ärendens behandling
m. m

(Forts.)

Lördagen den 15 April, e. m.

två eller tre veckors förlopp. Vi skulle komma i ett besynnerligt
förhållande, och vårt land skulle betraktas som ett verkligt Abdera.

Men saken har också en annan ganska allvarlig sida. Om man
tänker sig, huru det i början af detta århundrade såg ut, när en
envåldsherskare och inkräktare var ett plågoris för hela Europa,
så att ett förbund måste slutas mellan nationerna för att besegra
honom; eller om icke ett sådant fall skulle inträffa, utan måhända
det mera sannolika, att en revolutionär rörelse under den röda fanan
gripit omkring sig, då anarkister och socialister störtat troner och
regeringar, hotande samhällena i deras grundvalar, och denna fara
blefve så öfverhängande, att de konservativa element, som ännu finnas
qvar, måste sammansluta sig för att bekämpa densamma; om då
främmande regeringar anmodade oss att med dem sluta förbund, och
en hemlig plan dertill framlades, då skulle vi svara: ja, men vi
måste först remittera frågan till hörande af svenska statsrådet, som
består af 10 personer, och det norska statsrådet, som likaledes utgöres
af 10 personer.

Skulle samma beklagliga förhållande, som nu råder i Norge, der
fortfara, nödgades man måhända tillägga, att troligen kommer icke
den norska regeringen att yttra sig, innan den hört den norska
vensterföreningen, och att det vore ganska sannolikt, att de hemliga
förslagen ofördröjligen komme att stå tryckta i den norska regeringens
organ i Kristiania. Vi blefve då naturligtvis utskrattade, och det
hela blefve icke något af.

Af huru ofantligt stor vigt ett sådant förbund kan vara, derpå
hafva vi bevis i det försvarsförbund, som slöts mellan Tyskland och
Österrike år 1879 och som sedermera blifvit förökadt till en trippelallians
genom Italiens tillslutning, hvilket förbund utan tvifvel mägtigt
bidragit att upprätthålla freden i Europa. Denna traktat ingicks
den 7 oktober 1879, men den publicerades icke förr än i februari
1888. Man visste, att den fans, men man visste icke hvad den
innehöll.

Vi hafva sjelfva ett ganska slående exempel från 1812 i den
öfverenskommelse, som då egde rum i Abo mellan kejsar Alexander
och Karl Johan, och hvilken skulle hållas hemlig. Att derigenom
lades grunden till Norges frihet, veta vi alla. Derefter förenade sig
flere af Europas stormagter om samma traktat, hvarigenom Europa samtyckte
till Norges lösslitande från Danmark och förenande med Sverige.
Sedermera var det de svenska vapnen, som tvungo konungen af Danmark
att samtycka till denna skilsmessa. Det var denna traktat i Abo, det var
svensk statskonst och svenska vapen, som genomdrefvo Norges frihet.

Jag vet, att den nu varande generationen i Norge icke vill höra
talas om någonting annat, än att norrmännen sjelfva, utan något bistånd
från annat håll, vunnit sin sjelfständighet, men historiens årsböcker
tala ett annat språk. Då Eidsvoldsmännen samlades och
antogo sin konstitution, är det påtagligt, att deras allvarliga mening
var alldeles icke en fullständig skilsmessa från Danmark, och det gör
dem heder, att de ville fortfarande vara förenade med sitt gamla
moderland. Det är ju alldeles tydligt, att det icke var deras mening
att skilja sig definitivt från Danmark, eftersom de den 17 maj, som

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m,

firas såsom Norges frihetsdag, utropade Danmarks tronföljare till sin
konung, och då hade ju, såvida icke Sverige kommit emellan, Norge
helt naturligt återgått till föreningen med Danmark, når denna kronprins
besteg Danmarks tron. I Danmark herskade enväldet i 40 år
efteråt; huru hade det då gått med den fria norska konstitutionen?
Utan tvifvel kan det vara högst vigtigt under utomordentliga förhållanden,
då stora faror hota, att kunna sluta ett sådant förbund,
utan att åtminstone 20 statsråd skola deröfver yttra sig. Detta anser
jag vara alldeles uppenbart; likasom ock att, om man icke vill se
spöken på ljusa dagen, det är förenadt med mycket större fara att
klafbinda regeringen, på det sått motionären föreslagit, än att lemna
en regering med de konstitutionella begrepp, som nu alltmera gjort
sig gällande, och det ansvar, som drabbar regeringens ledamöter och
naturligtvis äfven Konungen, fria händer. Jag tror icke, att deraf
är någon fara att emotse.

Nu kommer jag till en annan punkt, som utskottet alldeles icke
berört och hvilken, såvidt jag minnes, icke heller vid föregående tillfällen
blifvit berörd, men som innebär den mest öfverhångande fara.
Den ser i motionen högst menlös ut. I 28 § regeringsformen föreslås
blott, att orden »inom riket», måtte uteslutas; inga motiv anföras
härför. Ser man på 28 § regeringsformen, har den i början följande
lydelse: »Konungen eger att i statsrådet utnämna och befordra infödde
svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre
och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmagter derå
utfärdar». Dessa två ord, »inom riket», stå likväl icke der för ro
skull. De hafva den allra största betydelse. Vi hafva nemligen en
mängd tjenster utom riket, till hvilka Konungen nu får befordra utländingar,
men om dessa ord »inom riket» borttoges, då egde
Konungen icke rättighet att befordra till några tjenster vare sig inom
eller utom riket andra än infödde svenske mån, med undantag af
sådana tjenster, som stå i samma paragraf senare uppräknade. Det
heter nemligen der vidare: »Konungen vare likväl obetaget att, efter
vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska läraretjensterna likväl
undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid
andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, äfvensom
till läkarebefattningur, kalla och befordra äfven utländske män
af utmärkt förtjenst, de der den rena evangeliska läran bekänna.
Likaledes må Konungen kunna uti militära embeten nyttja utländske
män af sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarne».
Men bland dessa undantag omnämnas icke konsuler. Till
konsuler har således hittills kunnat utnämnas utländske män, enär
grundlagen blott till tjenster inom riket inskränker Konungens magt
att nämna andra än svenske män. Vi behöfva icke gå längre än till
Berlin, Dresden, Wien, Budapest, Mimehen, Frankfurt am M»in,
Briissel, Hannover o. s. v., så skola vi finna, att utlänske män der
äro konsuler. Och dessa konsuler äro af mycket stor nytta. De
hafva inga. eller så godt som inga, inkomster af tjensten, då dessa
städer icke åro sjöhamnar der afgifter från fartygen inflyta. Man
söker derför att pa dylika platser få framstående och förmögna

Om ändring
i formen för
minitteriella
ärenden* beknip
äling m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Om ändring
i formen jör
ministeriella
ärendens behandling
m. m,

(Forts.,)

Lördagen den 15 april, e. m.

personer, hvilka, för att få konsulstiteln, underkasta sig möda och
ofta ratt betydliga kostnader för att bistå våra landsmän. Det finnes
många af dessa konsuler, som gästfritt taga emot våra landsmän och
understödja dem som äro i behof. De äro i flera afseenden till
största gagn. Man skulle då, efter motionärens förslag, icke kunna
nämna sådana, och man fick nog vara utan konsuler på dessa och
många flera ställen. I de flesta östasiatiska, australiska och andra
aflägsna hamnar hafva vi endast utlåndingar till konsuler. Skall
man nu vara nödsakad att umbära dessa, vore det mycket ledsamt.
Men det är icke nog dermed. Norrmännen äro icke infödde svenske
män. Genom att borttaga dessa två ord, skulle alla norrmän uteslutas
ifrån att kunna blifva konsuler. Och dermed vore ju den
norska vensterns syfte vunnet att åtskilja det nu gemensamma konsulatväsendet.
Denna betydelse skulle uteslutandet af dessa två små ord
hafva, och det blefve då från Sveriges sida som gemensamheten upphäfts!
Det gäller här nemligen sådana tjenster, som den nyss upplästa 28 §
afser: »hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmagter derå
utfärdar». Konungen nämner i statsrådet konsulerna och utfärdar
fullmagter för dem. Möjligen har motionären tänkt sig, att så ej
vore fallet och att Konungen icke utfärdar fullmagter för konsuler.
Här har jag emellertid en sådan konsulsfullmagt, alldeles lika lydande

med andra fullmagter: »Vi Oscar med Guds nåde--— utnämne

och förordne» o. s. v. Sådana fullmagter undertecknas också alltid
af Konungen. Godkändes motionen, skulle således ingen annan än
eu svensk man kunna nämnas till konsul.

Beträffande våra diplomater, kan ju förebäras, att de icke hafva fullmagter.
Våra ministrar i utlandet få nemligen endast kreditiv, så
att det skulle icke bestämdt strida emot grundlagens ordalydelse, om
dertill nämnas äfven norrmän, sä länge fullmagter ej för dem utfärdas.
Men om ett af Konungen undertecknadt kreditiv skall betraktas
som fullmagt, blefve den naturliga följden, att ingen norrman
kunde nämnas till minister, och att sålunda äfven vår diplomati skildes
ifrån den norska. Då fick Norge sin egen utrikesminister, tack vare
herr Hedins motion och i följd af att dessa 2 ord borttoges ur den
28 § regeringsformen.

Det förefaller verkligen förvånande, att en man, med ett sådant
skarpsinne och så erfaren i allmänna värf som motionären, hvilken i
flera är varit ledamot af konstitutionsutskottet och så länge hållit på
med denna samma motion, icke skulle hafva märkt allt detta. Man
skulle verkligen kunna misstänka, att han dervid velat gå den norska
vensterns ärenden. Men vare det långt ifrån mig att tänka så illa
om en svensk riksdagsman, vare sig herr Hedin eller någon annan.

Den ärade motionären yttrade för 3 år sedan i Andra Kammaren,
på sitt vanliga älskvärda sätt, att det då behagade honom att vid
sakta eld steka Kongl. Maj:ts rådgifvare. Jag har endast velat gifva
hans motion en kall dusch, hvilken jag hoppas varit sådan, att vi ej
måtte få igen den, åtminstone på mycket länge.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Lördagen den 15 April, e. in.

N:o 27,

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 12 innevarande
april bordlagda betänkande n:o 13, angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.

Om förhöjd
tillverkningsskatt
för bränvin
af majs

m. m.

Herr Odelberg, Tbeodor: Herr talman! Då icke någon be gärt

ordet i denna fråga, och jag för min del icke vill vara med om,
att utskottets hemställan bifalles utan någon protest från Första
Kammaren, ber jag att få yttra några ord.

Att motionären kunnat komma fram med ett sådant förslag
som det föreliggande, år mindre att förvåna sig öfver, då man
vet att han representerar ett lån, som i stor skala bedrifver bränvinsbränning
nästan uteslutande af potatis, men att bevillningsutskottet
kunnat, på sått skett, förorda hans motion och föreslå en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, det förvånar mig i sanning. Utskottet har visserligen
sagt, att bränvinstillverkningen i vårt land är underkastad en undantagslagstiftning,
men ej får man vål drifva denna undantagslagstiftning
så långt, att man helt hållet förbjuder tillverkning af bränvin
af säd och till och med tillverkning af pressjäst, hvilket ovilkorligen
skulle blifva en följd, i fall herr Olssons förslag skulle blifva lag.

Herr Olsson säger i sin motion, att »tusentals mindre jordbrukare gå
sin undergång till mötes, derest Riksdagen icke beslutar en högre
beskattning, på bränvin tillverkadt af hvete, råg, majs, ris och mjöl,
alla slag. Detta tal låter verkligen mycket ynkligt, men för personer,
som åro något hemma i denna handtering, är det verkligen löjligt.
Förhållandet är snarare, att om en person skulle våga sig på
att under nuvarande förhållanden, utan i samband med jästberedning
tillverka bränvin af hvete, råg eller ris, ginge han säkert sin undergång
till mötes i konkurrensen med potatisbränvinsbrånningen. Det
enda sädesslag, som möjligen kan upptaga konkurrensen med potatisen,
är majs, såvida detta sädesslag kan köpas för mycket billigt pris. Jag
skall be att med ett par exempel att få belysa detta påstående.

Af 100 kilogram majs erhålles i ett rationelt skött bränneri 70 liter
bränvin. Med brånvinets nuvarande pris, 15 öre per liter, skatten
frånräknad, reali-eras 100 kilogram majs till 10 kronor 50 öre. men
då majs under förliden höst och innevarande vinter galt 11, 11,50
ä 12 kronor per 100 kilogram, ehuruväl detta sädesslag nu, då brånvinsbränningsperioden
snart är slut, nedgått något i pris, följer häraf
att alfallet, dranken, icke allenast måcte betala alla tillverkningskostnader,
utan äfven 1 krona för hvarje 100 kilogram inmåskad majs.

Huru ställer sig nu förhållandet vid potatishrännerierna i Kristianstads
lån? Man kan antaga, att potatis, odlad i södra Sverige, innehåller
18 proc. stärkelse. Ett hundra kilogram potatis af förenämnda
stärkelsehalt lemnar 20 liter bränvin, och då en hektoliter
potatis väger 73 kilogram och bränvinet betalas med 15 öre, realise -

N:o 27.

Om förhöjd
tillverkning sskatt
för bränvin
aj majs
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 15 April, e. m.

ras under sådana förhållanden, och under antagande att dranken
betalar tillverkningskostnaderna, en hektoliter potatis till 2 kronor 19
öre eller 57 ä 58 öre per kubikfot. Med ett sådant pris behöfva ej
potatisodlarne i Kristianstads län blifva ruinerade.

Vidare säger motionären: »Hvad pressjästfabrikationen inom vårt

land beträffar, kan jag icke föreställa mig, att denna skulle lida något
otillbörligt intrång genom en högre beskattning på det bränvin,
som tillverkas af dessa förutnämnda ädlare produkter». Huru ställer
sig här förhållandet? Vid jästfabrikerna användas råg, majs, bohvete
och korn. Af 100 kilogram spanmål, blandad råg, korn och bohvete,
som under denna vinter betingat ett pris af 12 ä 13 kronor —
erhållas 10 kilogram ren jäst och 40 å 42 liter bränvin. Till följd
af konkurrensen såväl mellan landets som ock med Norges fabrikanter,
hvilka sednare på grund af mellanrikslagens bestämmelser tullfritt
hit införa sin jäst, betingar ett kilogram ren jäst ej mer än 75
å 80 öre. „ Jästen betalar således 100 kilogram råvara med 7 kronor
50 öre. Återstoden af råvarans anskaffningskostnad, 5 kronor, och
ändå mer, ty vid denna fabrikation kan ej vara tal om, att affallet
skall kunna betala tillverknings- och distributionskostnaderna, måste
betäckas genom bränvinet. Lägges nu eu med 10 öre för hvarje liter
förhöjd skatt på detta bränvin, tror jag man med skäl kan förespå
dessa fabrikers undergång.

Af bevillningsutskottets betänkande finna vi ock, att af den
qvantitet råg, 4,562,221 kilogram, som under tillverkningsåret
1891—1892 förarbetats i landets brånnerier och jästfabriker, den ojemförligt
största delen, eller 4,447,458 kilogram, användts till jästberedning.

Utan att nu vilja yttra mig om de svårigheter, för att ej såga
omöjligheter, som skulle uppstå för en verksam kontroll, derest bränvin,
tillverkadt af olika råämnen, belädes med olika hög skatt, vill jag
blott fästa mig vid motionärens påstående, att det skulle vara en nationalekonomisk
förlust att tillverka bränvin af majs eller utländska råvaror.

Lika litet som jag kan erkänna, att det är en nationalekonomisk
förlust att importera råvaror för att deraf tillverka artificiella gödningsämnen
eller ryskt benmjöl eller foderkakor, som ej inom landet
kunna tillverkas, lika litet kan jag erkänna, att det är en nationalekonomisk
förlust att importera majs, som ej hos oss kan odlas, för att
af detta sädesslags minst värdefulla beståndsdel, stärkelsen, tillverka
alkohol samt af dess mest värdefulla beståndsdelar, protein och fett,
frambringa mejeriprodukter och kött.

På grund af hvad jag haft äran anföra och då jag icke är vän
af några inskränkningar i näringsfriheten, ber jag, herr talman, att i
svenska jordbrukets intresse få yrka afslag på utskottets hemställan
i förevarande betänkande.

Grefve Klingspor: Då denna fråga förevar i bevillnings utskottet,

var jag icke der närvarande, och jag glömde att låta till betänkandet
anteckna, att jag icke deltagit i ärendets behandling.
Emellertid anhåller jag att få på de skäl, den föregående talaren redan
så tydligt framstält, yrka afslag på bevillningsutskottets hemställan
i detta betänkande.

K:o 27.

Lijrdagen den 15 April, o. in.

Herr Stephens: Som icke heller jag var närvarande i bevill ningsutskottet,

då denna fråga der slutbehandlades, får jag med den
siste ärade talaren förena mig om att å utskottets förevarande hemställan
yrka afslag.

Friherre Barnekow: Som jag varit närvarande, då denna fråga

behandlades i bevillningsutskottet och deltagit i dess beslut, skall
jag be att få här förklara orsaken, hvarför jag biträdt detsamma.

Det har icke varit främmande för utskottet, att många svårigheter
skulle uppstå, om förhöjd tillverkningsskatt skulle åsättas bränvin,
tillverkadt af här afsedda ämnen, särskildt hvad beträffar kontrollen;
men just derför har utskottet icke velat antaga motionen, sådan den
föreligger. Motionären begär nemligen att regeringen skall göra en
utredning i den rigtning, motionären angifvit, samt till Riusdagen inkomma
med förslag, men utskottet önskar en utredning, huruvida
icke bränvin, tillverkadt af ifrågavarande ämnen, skulle kunna åsättas
förhöjd tillverkningsskatt, och att det måtte efterses, om sådant kan
ske utan alltför stora svårigheter, samt anhåller att regeringen, derest
detta befinnes kunna ske, måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser i ämnet. För det fall, att regeringen
finner allt för stora svårigheter möta mot sakens genomförande,
begär således icke utskottet, att regeringen skall framkomma med
något förslag.

Jag vill tillika fästa kammarens uppmärksamhet på att år 1884,
om jag icke misstager mig, ett liknande förslag, som här år i fråga,
kom från regeringen. Detta af regeringen framlagda förslag blef
visserligen icke antaget af Riksdagen, men det visar i allt fall, att
kontrollen icke är omöjlig att åstadkomma. Hvad har då sedan dess
inträffat, som skulle göra förslaget omöjligt? Tull på spanmål har
införts, och denna tull skulle göra att pressjästfabriker nu icke kunna
konkurrera med de norska, tack vare denna utmärkta mellanrikslag,
som. i parentes sagdt, vid alla tillfällen och på alla områden står i
vägen för vår industri. Industriidkare på alla områden säga också:
Bevare oss för mellanrikslagen, ty den förderfvar vår industri!
Och nu skulle efter en föregående talares åsigt detta förslaget ytterligen
försvåra pressjästberedningen här i landet, ett påstående som
kanske ej är alldeles obefogadt, men hvad kontrollen beträffar, så tror
jag deremot, att den med god vilja kan åstadkommas, och hvad som
mest framkallat denna motion är väl, att tullen å majs förra året
nedsattes.

Gifvet och klart är dock, att man å de platser i landet, der man
icke använder potatis till bränvinsbränning, utan endast producerar
bränvin af säd, skall vara mot förslaget. Jag kan icke såga, huru
denna förändring skulle komma att drabba dessa fabriker, men just
derför har jag varit med om att gå in till regeringen med en begäran
om undersökning, ty det har icke varit utskottets mening att undertrycka
någon industri.

Jag vill till sist påpeka, att om detta förslag kan realiseras,
kunde den majs som användes till foder göras billigare genom att nedsätta
tullen å densamma, hvilket jag anser skulle vara en vinst för

Om förhöjd
tillverkningsskatt
för bränvin
af majs
m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. in.

Om förhöjd
tillverkning sskatt
för bränvin
af majs
m. m.

(Forts.)

jordbruket, och Till derför i jordbrukets intresse be, att den ifrågasatta
skrifveleen må aflåtas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Grefve Hamilton: Lyckligtvis är jag icke bränvinsbrännare

eller odlare af potatis, afsedd för bränvinsbränning, hvadan jag ej
ämnar såsom sådan beröra utskottets förslag.

Med fog kan påstås, att all undantagslagstiftning är olämplig.
Äfven jag erkänner detta, för så vida ej undantagslagstiftningen understödjer
sedlighet och nykterhet. Hår gäller det dessutom icke att
stifta en ny undantagslag, utan blott att förändra en redan befintlig.

Det är icke utan, att den åsigt med fog gjort sig gällande, att
bränvinsbränningen endast borde tålas såsom en binäring till landtbruket
i de orter, der jordmånen är af så klen beskaffenhet, att den
icke kan bära annat än råg och potatis, och torde anledningen hvarför
skilnaden mellan tullen på bränvin, 75 öre, och tillverkningsskatten
derför 50 öre, således 25 öre, är så stor, sökas i lagstiftarnes
önskan att hindra införandet af en vara, som förpestar vårt folk. Man
har också lyckats utestänga utländskt råbränvin i flytande form, men
deremot icke den råvara, som inkommer i form af majs. Under sista
fem åren ha införts nära nog 40 millioner kilogram majs, och större
delen af detta har gått till bränvinspannorna. Emellertid för bränvin,
som deraf frambringats, har ingalunda erlagts någon förhöjd tull
eller skatt af 25 öre per liter, utan blott 2 öre, motsvarande tullen
på majs.

Jag kan icke inse annat, än att förslaget är i nykterhetens intresse.
Frågan är för öfrigt icke ny, den har framburits i Riksdagen
flera gånger förut af en af Andra Kammarens mest framstående ledamöter,
numera aflidne Sven Nilsson i Efveröd.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag har begärt ordet endast för
att få till protokollet uttala, att jag med största nöje vill förena mig
i en motion och ett yrkande, som gå i rakt protektionistisk retning,
en rigtning hvilken jag tillhör, helst jag med sann tillfredsställelse
funnit att en motionär, som, lika som flere, hvilka instämt med honom,
är en utbildad frihandlare, kommit med ett sådant förslag. Det
är icke första gången jag funnit, att de ifrigaste frihandlarne äro protektionister,
så snart det gäller dem sjelfve eller deras ort, och hår
har man ett tydligt bevis härpå. Jag vill ej förlora tillfället att visa,
att jag är protektionist äfven när det gäller dem, som äro frihandlare
i alla andra afseenden.

Det sades nyss, att jordmånen i vissa delar af Skåne år så mager,
att man der icke kan producera annat än råg och potatis. Jag
tror väl icke att skälet ligger häruti, ty om jag jemför jorden i norra
Sverige med den i Skåne, så skulle der icke heller kunna produceras
annat än råg och potatis, och knappast det. men vi hafva likväl
ingen bränvinsbränning och hålla i alla fall på med vårt jordbruk.
Det är också icke derför jag vill bifalla utskottets förslag, utan jag
gör det derför, att detta förslag går ut på att skydda svenska närin -

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

gar. Hvarje sådant förslag vill jag biträda, äfven då förslaget fram- Om förhöja
kommer från den sidan, som ropar högt emot når det gäller sådana tilhcrknimgsfrågor,
som kunna tillämpas äfven utom den ort, motionärerna tillhöra.ma''”''

Jag ber att få med nöje instämma i utskottets förslag, hvilket ”"m.
går i den rigtning jag önskar, då det afser att skydda svensk näring. (Forts.)

Herr Reuterswärd: Ehuru jag också erkänner mig vara protektionist,
kan jag likväl icke gå så långt som den siste ärade talaren
och gå frihandlarnes ärenden samt deras önskningar till mötes,
när det passar in för dem att vara protektionistiskt sinnade.

Vi hafva till och med haft en kongl. proposition i nu föreliggande
ämne, men det var under andra förhållanden, då frihandeln florerade
här i landet. Ganska märkvärdigt är, att fastän det låter som om
frågan blifvit väckt i protektionistiskt intresse, så rör den blott ett
enskildt intresse för vissa orter. Frågan år alldeles för vigtig för
att man skulle här i en hastig vändning låta dåra sig af de förespeglingar,
som ordföranden i bevillningsutskottet här framhållit, då
han sade, att han ansåge det helt oskyldigt att skrifva till Kongl.

Maj:t och begära en utredning. Detta besvär kan man dock bespara
Kongl. Maj:t, ty den förste talaren har så tydligt visat att, utom det
origtiga, som ligger i sjelfva förslaget, detta skulle förutsätta en nästan
otänkbar möjlighet att kunna kontrollera det bränvin, som tillverkas
af majs eller andra slag af utlänska sädesprodukter.

Jag kan icke heller se, att förslaget skulle vara i sedlighetens
intresse. Jag kan icke finna att den, som dricker potatisbrånvin, är
en sedligare drinkare än den, som förtär bränvin af majs. Det kan
vara samma sak. Icke tror jag således, att förslagets genomförande
skulle upphjelpa sedligheten i landet.

Jag yrkar afslag ä utskottets hemställan.

Grefve Hamilton: Jag tror mig icke hafva sagt, att sedligheten
blir större derför att man dricker bränvin af potatis i stället för bränvin
af majs, utan mitt yttrande afsåg att antyda att, derest svårigheter uppstå
för tillverkning af majsbränvin, mindre bränvin blir bråndt i vårt land.

Herr Xisser: Jag har icke samma rättighet att undanskylla

mig från delaktighet uti utskottets förslag som de föregående talare,
hviika icke vid ärendets behandling närvarit i utskottet.

Jag var tillstädes då beslutet fattades och jag röstade dervid nej,
men har begått den försumligheten att icke reservera mig. Emellertid
vill jag nu förklara, att jag icke varit med om utskottets förslag
och således kommer att rösta mot detsamma.

Hvad beträffar den omständighet, som af grefve Hamilton framhållits,
att nemligen genom införande af majs större bränvinstillverkning
framkallades, så kan ju detta förekommas genom att sätta
högre tull på majs, men anser jag deremot nu föreslagna högre accisen
på bränvinstillverkningen af majs m. m. olämplig och oberättigad.

Herr O del ber g, Theodor: Då jag förra gången hade ordet,

påpekade jag omöjligheten af en verksam kontroll, derest bränvin.

N:o 27.

Om förhöjd

tillverkning *-

skatt för brun
vin af majs
n. m.
(Forts.)

Lördagen den 15 April, e. m.

tillverkadt af olika råvaror, skulle beläggas med olika hög skatt, men
då nu friherre Barnekow yttrat, att sådan möjlighet skulle förefinnas,
ber jag med några ord få bemöta detta påstående. Kontrollen blir
omöjlig vid potatisbrånnerierna. Som herrarne torde hafva sig bekant,
tillverkas bränvin på så sätt, att den krossade potatisen eller säden vid
viss temperatur behandlas med malt. Härigenom förvandlas stärkelsen
till socker, hvilket åter genom tillsats af jäst förvandlas till alkohol.
Denna jäst beredes i allmänhet numera i brånnerierna af grönmalt af
korn, men understundom måste, för att erhålla det största möjliga
utbyte af råvarorna, härtill användas torrmalt och rågmjöl. Så snart
rågmjöl användes i hur liten qvantitet som helst i en mäskning af en
så stor qvantitet potatis som t. ex. 50 hektoliter, så skall det deraf
producerade bränvinet, enligt motionärens förslag, beläggas med högre
skatt. Huru skall man emellertid kunna begära, att tillverkningen i
dess minsta detaljer vid alla tillfällen skall kunna öfvervakas af kontrollören,
ty den i bränneriet uppstälda kontrollapparaten angifver ej om
bränvinet, som rinner genom densamma, år tillverkadt af potatis eller säd.

Jag vrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan.

Friherre Barnekow: Jag vill göra den föregående talaren

uppmärksam på, att regeringen förut framlagt förslag i denna retning
och således bör hafva utredt denna fråga om kontrollen. Jag
har ock i detta ämne samtalat med en mycket sakkunnig person,
hvilken förklarade, att kontrollen visserligen vore svår, men ingalunda
omöjlig att åstadkomma.

Ett yttrande har fälts, som jag måste taga fasta på, nemligen
att här vore fråga om ett ortsintresse och icke ett protektionistiskt intresse,
men hvad är ett protektionistiskt intresse i mångafall annat än ortsintresse?
Protektionismen vill ju blott söka till ett heltsammanföradeolikaintressena
på olika orter. Hvad nu för öfrigt angår protektionismen, anser jag, att
ingen finnes, som i verkligheten icke är protektionist. Omnågontillexempel
kommer med yxan mot en person, så höjer han armén till skydd
och är i så fall" protektionist. Och talar jag till en kapitalist om
progressiv beskattning på inkomst, genast är han protektionist i det
fallet, att han vill skydda sig deremot.

Herr Reuterswärd: Jag fruktar, att den siste talaren misstagit

sig, då han säde att regeringen för flera år sedan utredt frågan, huru
kontroll skulle anordnas vid bränvinstillverkning af majs. Detta är
ett misstag, tv den kongl. proposition, han syftade på, gick ut på att
förbjuda all användning af majs vid bränvinebränning. Kontrollen
är icke svår, då man säger, att det får icke till brännerierna föras
ett enda kilgoram majs; den kontroll, som då behöfs, kan hvem som
helst utöfva, På de skäl herr Odelberg framhållit måste det vara
alldeles omöjligt att kontrollera, om det begagnas någon liten qvantitet
majs till måskningen. Man kan icke göra en apparat, som ståndigt
och jemt kontrollerar, om ett bränneri blandar majs med potatisen.
och utvisar hvilket bränvin derför borde högre beskattas. Hvarför
stifta lagar, som skulle medföra så mycken oreda? Jag fortfar
att yrka afslag på utskottets förslag.

17 K:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr tal- Om Jtrhaji
mannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande betänkande hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen m. m?3*
vara med öfvervägande ja besvarad. (Forts.)

Grefve Hamilton begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstuingsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 17;

Nej — 89.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 11 och 12 i denna månad bordlagda memorial:

n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten
10:o) i utskottets betänkande n:o 7 angående vissa delar af tull•bevillningen,
och

n:o 16, i anledning af återremiss af punkten 3:o) af utskottets
betänkande n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 11 och 12 innevarande månad Om uppUfbordlagda
utlåtande n:o 26, i anledning af vackt motion angående «•»* «/>*•''-upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet m. m. *•"■*•*■*0’’-

ielter i futt

Herr Hasselrot: Då jag nu tillåter mig att inför kammaren Un&a°,m,fm*
förorda det förslag till skrifvelse, som innefattas i den reservation,
hvilken jag fogat till utskottets betänkande, anhåller jag att få fästa
kammarens uppmärksamhet derå, att detta skrifvelseförslag väsentligen
skiljer sig från det förslag, som utskottets majoritet framstält
och som vid föregående tillfällen varit föremål för kammarens pröfning.
Utskottet föreslår nemligen, att Riksdagen i skrifvelse anhåller,

Första Kammarens Prof. 1893. N‘.o 27. 2

N:o 27.

Om upphäfvande
af fideikommies-stiftelser
i fast
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

Lördagen den 15 April. e. m.

det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslå^ till lao-, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommissstiftelser
i fast egendom på landet upphäfvas, samt erforderliga bestämmelser
i öfrigt — således ett positivt och bestämdt yrkande på
upphäfvande! af dessa familjefideikommiss. Mitt förslag innefattar
deremot en begäran att Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning om
beskaffenheten och omfånget af bestående familjefideikommiss-stiftelser
rörande fast egendom å landet, täcktes taga under öfvervägande,
huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser må kunna upphäfvas
eller så förändras, att, enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt eller under andra lämpliga vilkor och förbehåll, dessa
stiftelser må kunna upphöra, samt för Riksdagen framlägga förslag
till de stadgande^ hvartill den verkstälda utredningen kan föranleda
— sålunda ett förslag derom, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande.
om och huru någon förändring kan ega rum i nu.gällande
bestämmelser rörande familjefideikommiss. Vid formuleringen af
detta förslag har jag tagit till ledning de yttranden, som förut blifvit
fälda i denna kammare vid behandlingen af förevarande fråga, och
jag vågar hoppas att jag derigenom undanröjt betänkligheterna hos
alfa dem, hvilka icke af principiella skäl motsätta sig all förändring i
nu gällande bestämmelser på ifrågavarande område.

Bland dem, som sålunda af principiella skål motsätta sig hvarje
ändring, är lagutskottets ärade ordförande, och, om jag får döma
efter hans uttalande i denna fråga för två år sedan, detta hufvudsakligen
af den anledning att han anser bestämmelser om familjefideikommiesens
upphäfvande skola komma att verka retroaktivt, hvilket
enligt allmänna grunder en civillag icke får göra. Jag har deremot
en motsatt uppfattning och anser, att dermed att en civillag icke får
verka retroaktivt bör förstås, att civillagen icke får göra intrång på
bestående rättsförhållanden emellan personer, som, då lagen stiftas,
ega någon rättighet eller förmån. Och något sådant år nu icke ifrågasatt.
De personer, som födas, sedan den nya lagen tillkommit, få
rätta sig efter de bestämmelser, lagen innehåller. Enahanda uppfattning0
har ock delats af flertalet jurister, som härstädes uppträdt i
denna fråga, äfvensom af en framstående råttslärd i Andra Kammaren
vid 1882 års riksdag Att man äfven i andra kulturstater haft
samma uppfattning framgår deraf, att fideikommiss-institutionen blifvit
upphåfd i flera länder, i Frankrike, Nederländerna och Italien, samt
att såväl i Preussens som i Danmarks grundlagar blifvit .stadgadt,
att bestämmelser framdeles skulle göras derom, att fideikommiss skulle
kunna öfvergå till fri egendom. Ifrågavarande stadgande i. Preussens
grundlag har visserligen sedermera blifvit åndradt och i Danmark
har icke någon sådan bestämmelse om fideikommissen, som den grundlagen
ifrågasatt, ännu kommit till stånd, men derigenom att dylika
stadganden införts i landets grundlag hafva dock statsmagterna derstädes
fastslagit sin befogenhet att lagstifta å detta område. Jag hyser
ock den öfvertygelsen, att samma rättsuppfattning funnits och fortfarande
finnes i vårt land. Annorlunda kan jag icke tolka kongl. förordningen
den 3 april 1810. Ehuru de flesta bestämmelser om upprättande
af fideikommiss innehålla förbud mot fideikommissegendomene

Lördagen den 15 April, e. m.

N:o 27.

intecknande eller bortbytande, är nemligen genom kongl. förordningen Om upphåfden
3 april 1810 stadgadt, att Kongl. Maj:t eger att med högstavanie
domstolen medgifva intecknande eller bortbytande af sådan egendom
och dessutom att tillåta ändring af sådana bestämmelser i de gamla egendom pa
fideikommissbrefven, som numera befunnits mindre lämpliga. Enligt landet m. »,
min uppfattning hafva dessa bestämmelser lika mycken retroaktiv (Forts.)
kraft som de nu ifrågasatta. Lagutskottets förre ärade ordförande
har uttalat under en diskussion, som här i frågan förevarit, att 1810
års lagstiftare uppenbarligen ansett stadgandena i fideikommissbrefven
såsom speciallagar, som Konung och högsta domstolen kunde förklara.

Men äro dessa bestämmelser att anse såsom speciallagar, som kunna
förklaras af Konung och högsta domstolen, så ligger det i öppen
dag, att de också kunna ändras af Konung och Riksdag.

Jag tror således, att kammaren kan låta alla betänkligheter i
fråga härom fara och uteslutande fästa sig vid, huru vida en ändring
af det bestående är lämplig eller ej. I detta afseende skall jag icke
trötta kammaren med att upprepa allt hvad jag tror kunde anföras,
utan vill jag endast fästa mig vid några kufvudpunkter.

Först och främst är härvid att märka, att statistiska uppgifter
utvisa, att taxeringsvärdet å den jord, som ligger under fideikommissband,
utgör ungefär ’/20 af taxeringsvärdet af all svensk jord å landet,
och i Malmöhus lån uppgår taxeringsvärdet å fideikommissen till
Vi0 samt i Södermanlands län till nära */u taxeringsvärdet å jorden
på landet. Går jag vidare till hemmantalet, så intaga, enligt
hvad motionären uppgifver, fideikommissen nära 10 procent af den
privata jorden inom Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands,
Stockholms, Upsala, Örebro och Vestmanlands län — sålunda
våra rikaste och bördigaste län — och utgöra särskilt inom
Malmöhus län omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands
omkring 16 samt inom Stockholms omkring 13 procent.

Det är således icke någon obetydlig del af Sveriges jord, som lyder
under fideikommissband, men detta band utgör enligt min mening ett
icke oväsentligt hinder för jordens ändamålsenliga bruk. Det ligger
i sakens natur, att man i vår tid icke kan väl sköta åtminstone större
jordpossessioner utan att derpå nedlägga betydliga kostnader, men i
fideikommissinstitutionen ligger ett väsentligt hinder häremot. Innehafvaren
af ett fideikommiss vet icke, om han eller hans familj får
åtnjuta frukterna af på egendomen nedlagdt kapital; han kan befara
att hvad han derå nedlägger kan komma att tillfalla, i lyckligaste
fall, ett af barnen, men möjligen en aflägsen slägting. De öfriga
barnen få deraf intet och sålunda ligger det nära till hands att icke
göra sådana utgifter. Den frestelsen ligger tvärtom nära för fideikommissarien
att sköta egendomen så, att han, äfven på bekostnad
af dess framtida bestånd, må kunna lemna något efter sig åt de
arfvingar, som eljest icke skulle få något. Dessa farhågor hafva också
visat sig grundade. Jag vågar påstå, att ett stort antal fideikommiss,
särdeles de medelstora och mindre, vanskötas. Villigt erkänner jag,
att det finnes fideikomiss, som äro fullkomliga mönstergårdar, men
dessa höra i min tanke till undantagen.

Jag ber vidare att få påpeka det förhållandet, att det börjar blifva

N:0 27.

Om upphäfvande
affidei■
kcmmiss-ltif■
t ther i fast
egendom på
landet m. m.
(Forts.)

Lördagen den 15 April, e. m.

allt mera vanligt, att då ett fideikommiss öfvergår från eu slägt till
en annan, det afträdande sterbhuset gör sig skyldigt till en oerhörd
sköfling af jord, skog, alléer och byggnader, utan att detta kan hindras.
Nu säger man, att äfven andra egendomar än fideikommiss på
detta sått vanskötas och sköflas. Ja visst, men den vanskötsel, den
sköfling, jag talar om, är just en följd af fideikommissinstitutionen.
Denna anledning till sådant förfarande bör undanrödjas, äfven om vi
icke kunna undanrödja alla andra anledningar dertill.

Går jag till slägten, så tror jag, att det för aflägsna slågtingar
till en fide^ommissarie kan medföra föga glädje och gagn att en
ledamot af slägten sitter i rikedom och välstånd. Ser jag på en
syskonkrets, hvilken växer upp under sådana vanor, som råda i rik
mans hus, kan jag icke finna, att förhållandet för de yngre syskonen
är till någon fördel. Den dag kommer, då en annan fideikommissarie
inträder i egendomen och dessa syskon få då nöja sig med antingen
ett bittert nådebröd hos denne eller ock söka förtjena sitt bröd på
egen hand, något hvartill deras vanor och uppfostran i allmänhet icke
gjort dem skicklige. Ett dylikt förhållande kan icke vara egnadt att
inom familjen fostra känslor af kärlek, enighet och förtroende; mera
naturligt år. om split, bitterhet och afund blifva rådande, äfven om
dessa känslor ej så ofta läggas i dagen.

Jag tillåter mig för öfrigt betona, att det alls icke är ifrågasatt
att beröfva slägten något, det är endast ifrågasatt att gifva slägten
eganderått till egendom, hvartill den hittills haft allenast ständig besittningsrätt.
Derigenom kan hända och kommer äfven möjligen i
ett flertal fall att inträffa, att fideikommissen komma att gå ur slägten,
men valutan för fideikommissen skall dock komma att finnas qvar.
Och jag vet icke hvarför man skall antaga, att de slägtmedlemmar,
som få denna valuta, nödvändigt skola förslösa densamma; lika antagligt
år ju att de skola förkofra den, och i detta fall har man i
stället för en slägt, der en medlem är rik och de andra fattiga, en
slägt, hvars alla eller flesta grenar åro välburgna, ehuru icke i sådan
omfattning som förut den ende fideikommissarien.

Det kunde vara mycket att tillägga, men jag skall icke längre
upptaga kammarens tid, utan det sagda må vara nog. Frågan är så
genomdebatterad i denna kammare, att jag icke vill vidare trötta.
Dock vill jag ytterligare erinra, att det under senare år med mer
eller mindre skäl förebråtts denna kammare, att den skulle motsätta
sig alla reformer, samt att vid flere tillfällen inflytelserika röster inom
kammaren höjt sig för att kammaren skulle lemna denna negativa
ståndpunkt och i likhet med de stora konservativa partierna i åtskilliga
andra länder ställa sig i spetsen för reformarbetet. För min
del tror jag att, om man verkligen vill börja ett sådant arbete, dst
knappast finnes något mera lämpligt föremål derför än en institution,
som är af den beskaffenhet, att jag tviflar på att, om den nu icke
funnes, någon röst skulle höja sig för att införa densamma.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till min i ärendet afgifna reservation.

Herr Claöson: Utom de skäl emot upphäfvandet af fideikommiss-stiftelserna,
som många gånger blifvit här anförda och hvilka

N:0 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

jag, eom blott tillerkänner full giltighet åt ett bland dem, nemligen Om upphåj det

rättsliga, icke vill nu upprepa, förekommer i år ett ytterligare

skäl, som borde omkring afslagsyrkandet samla icke blott dem, som telser ,•

försvara fideikommissinstitutionen, utan äfven en stor del af dem, som egendom på

önska dess afskaffande. Detta skäl är, att den motion, som föranledt landet m. tu.

utskottets hemställan, är alldeles för ensidig; motionären har sett frå- (Forts.)

gan uteslutande ur jordbrukets synpunkt, utgående derifrån att om

den jord, som tillhör fideikommissen, kunde styckas, flere personer

kunde förvärfva jordegendom. Han har alldeles förbisett sakens

sociala sida, hvilken af den föregående talaren så varmt framhållits,

det oegentliga deri att inom rika familjer vid familjefadrens död ett

bland barnen blefve rikt och de andre fattige. Jag tror, att, om man

vill afskaffa familjefideikommissen, man icke får grunda detta ensidigt

på jordbrukets intresse, utan äfven hafva för ögonen de öfriga skålen

för en sådan åtgärd. Så förforo 1810 års lagstiftare, hvilkas arbete

meningen är att vi skola fortsätta. De gjorde icke någon skilnad

emellan fastighet i stad och fastighet på landet. Det vore dessutom

så mycket mera olämpligt att nu göra en sådan skilnad, som på senare

tider fideikommiss på landet flerstädes blifvit utbytta mot fideikommiss

i stad. Mig synes ock, att denna fråga icke så brådskar, att ej det

vore mycket bättre, äfven från deras synpunkt, som vilja framgång

åt reformen i en eller annan form, att vänta till ett annat år, då

någon vän af en sådan reform kunde väcka förslag derom, icke uti

den inskränkta form, som här föreligger, utan i en mera omfattande.

Det är visserligen sant, att herr Hasselrots förelag är en högst
väsentlig modifikation, hvarigenom af skälen emot fideikommissinstitutionens
upphäfvande det rättsliga mildras och de öfriga borde alldeles
hafva förlorat sin udd, men äfven detta förslag lider af det felet, som
visserligen icke är herr Ilasselrots utan motionärens, att det icke omfattar
mera än en dei af fideikommissfastigheterna, nemligen de, som
äro belägna på landet, och att således genom ett beslut i sådan retning
lagstiftningen skulle blifva inkonseqvent.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka afslag både på
motionen och utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström: Jag har den äran att tillhöra en

familj, som innehar ett fideikommiss, men jag är den yngste sonen och
har ingen förhoppning att blifva delaktig deraf. Detta oaktadt kommer
jag nu liksom för tre år sedan att bestämdt uppträda mot den
åsigt, som gjort sig gällande i lagutskottets föreliggande betänkande,
och äfven mot hvad herr Hasselrot i denna fråga anfört. Jag finner
det nemligen vara både hårdt och orättvist att neka fortvaron af
fideikommiss-stiftelserna på landet, hvilka likväl för närvarande innehafva»
af 167 personer och i värde uppgå till något mer än 104
millioner kronor. Det är ju fortfarande tillåtet att inrätta fideikommissstiftelser
i penningekapital och, efter hvad jag nyss förnummit af en
bland kammarens främste juridiska auktoriteter, herr Bergström, vore
det mycket tvifvel underkastadt, huruvida man icke ännu egde rätt
att äfven stifta fideikomiss af fastighet i stad, ty enligt hans åsigt
skulle detta gå för sig.

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e, va.

Om upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser
i fast
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

En mycket vigtigare del af denna fråga, hvilken jag nu vill med
några ord beröra, har emellertid blifvit förbisedd af herr Hasselrot.
Om man nemligen icke skulle vidare hålla heliga de bestämmelser,
som under det ena århundradet efter det andra blifvit gjorda af personer
i syfte att deras ofta med svett och möda förvårfvade kapital
måtte disponeras till deras egen slägts uppehållande, så vet jag ingen
anledning, hvarför man skulle mera helighålla de dispositioner, hvilka
ofta af dessa personer uti samma testamentshandling som den, hvilken
innehåller fideikomissbestämmelserna, äro gjorda till förmån för
till exempel kyrkor, hospital, fattigvården eller andra barmhertighetsinrättningar.
Når det ena slaget af stiftelser icke skulle för Riksdagen
vara heliga, hvarför skulle det andra vara det? Det nu väckta
förslaget blefve ett prejudikat att i en framtid, når nöd för landet
påkomme, äfven stryka dessa för fromma ändamål gjorda testamentariska
dispositioner, och hvilka oordningar ett dylikt beslut skulle
medföra, torde enhvar med liten eftertanke kunna inse. För öfrigt
äro alla på laglig väg gjorda bestämmelser om årsföljd för den äldste
sonen hela vägen igenom att betrakta såsom fideikommiss, och hvad
är i sj elfva verket det högsta i landet, nemligen arfsföljden till kronan,
annat ån ett fideikommiss? Det är blott i följd af en lagstiftning,
hvilken har samma grunder som fideikommiss-stiftelserna, som en konungs
äldste son ärfver kronan efter honom, son efter son. Med ett ord,
det skulle vara förenadt med de allra största faror för bestående förhållanden
att fatta ett beslut i enlighet med vare sig lagutskottets
förslag eller herr Hasselrots reservation, då derigenom skulle skapas
ett prejudikat, som i så många rigtningar kunde i en framtid missbrukas.

Herr Hasselrot har nämnt, att fideikommissegendomar i allmänhet
skulle förvaltas sämre och mindre följas med tidens förändringar till
ett bättre i fråga om jordbrukets skötsel ån mindre privata egendomar,
hvarför, om jag rätt uppfattat hans mening, han ansåge önskvärdt
att fideikommissen blefve styckade. Efter den erfarenhet, jag har, är
det dock just på de större egendomarne, som de bästa brukningssätten
och de nyare metoderna både kunna och blifva införda, så att
det tvärtom är de små jordbrukarne, som hafva mycket svårare än
de större att följa med sin tid och utveckla ett intensivt jordbruk.
Om han från sin ort har en annan erfarenhet, så beklagar jag denna
ort, men jag tror, att hvad jag nämnt skall i allmänhet befinnas vara
förhållandet i hela riket. Beklagligtvis komma många fideikomissstiftelser
att upphöra hans bön förutan, ty på grund af den lätthet
innehafvarne af fideikommissegendomar nu för liden h afva att vinna regeringens
bifall till dessa egendomars intecknande, behöfves det blott,
såsom litet hvar vet, att innehafvarne icke betala ränta på lånen, i
hvilket fall egendomen försåljes på exekutiv auktion, för att fideikommissen
skola komma att upphöra. Detta är beklagligt, men jag
har nästan aldrig sett, att regeringen afslagit en begäran att inteckna
fideikommiss, ehuru dessa inteckningar ofta afse ganska höga belopp.

Herr Ilasselrot hade ännu ett skål för borttagande af fideikommissrätten
och upphäfvande af de nuvarande fideikommissen på landet deri,
att de yngre sönerna skulle genom den uppfostran, de erhöllo i fa -

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m,

miljer, der fadern var fideikommissarie, få en riktning för hela sitt lif, 0m,up?hJ1/:
att detta skulle blifva, om ja? så får säga, en missräkning. Jag hop -pas, att herr Ilasselrot icke finner detta vara resultatet af min upp- ulter < j-a,t
fostran. Jag år den yngste sonen af sju barn och har aldrig ärft egendom på
en tolfskilling från mitt hem, men jag står mig, Gud ske lof, rätt bra. landa m. «.

Jag yrkar afslag. (Forts.)

Herr Dickson, Robert: Visserligen måste man medgifva, att

den af herr Hasselrot afgifna reservationen står ofantligt mycket framför
utskottets förslag, men jag anser dock de principiella skål, som
tala mot en förändring i detta hänseende, vara så vigtiga, att de böra
föranleda till afslag. De fideikommiss-stiftelser, som i landet finnes,
hafva tillkommet i forna tider i enlighet med den lagstiftning, som
då var gällande. Att nu ändra en afliden persons förfoganden vore
ett våld, för såvidt dessa icke kunde anses stå i strid med statens
väl, men så är icke förhållandet. De fideikommiss, som finnas, äro
icke af så särdeles stor betydelse. I jemförelse med hela den fasta
förmögenhet, som finnes i landet, utgöra de knappt fem procent.

Att dessa egendomar åro illa skötta kan endast sägas undantagsvis.

Såvidt jag kunnat finna under min verksamhet i olika delar af riket,
åro fideikommissen bland de bäst skötta egendomar. Fideikommisarierna
hafva gått i spetsen för sina provinser och med betydliga uppoffringar
omändrat förhållandena på sina egendomar. Man kan således
icke ur den synpunkten finna skäl för förändringen. Om någon
testamentsrtiftelse innehållit någon bestämmelse, som under nuvarande
förhållanden visat sig mindre lämplig, har en sådan genom användande
af 1810 års förordning kunnat ändras. Jag tror, att det som mest
bidrager till att göra folk benäget för en förändring härutinnan är
en föreställning om det obilliga deri, att ett af syskonen får mera
ån de andra. Men det kan ju hända, att en person, hvilken har en
frände eller vän med flere barn, genom testamente lemnar en af dessa
syskon en penningsumma eller en fastighet utan att gifva de öfriga
syskonen något. Icke kan det vara origtigt. Precis detsamma föreligger
i fråga om fideikommissen. Fideikommissgifvaren bestämmer ju,
att ett af barnen skall ärfva den fasta egendomen. Om de öfriga
syskonen vid fadrens död måste afstå från fideikommisset, så hafva de
dock alltid haft förmånen att hafva fått uppfostran. Det kan hända,
att om fideikommisset icke funnits, de icke ens haft den fördelen.

Jag ber att få yrka afslug såväl å reservationen som å utskottets
hemställan.

Herr Annerstedt: Efter de två näst föregående talarne hur

jag icke mycket att tillägga, men jag anser mig likväl skyldig att i
kammarens minne återföra den diskussion, som för tre år sedan bär
de rum. under hvilken diskussion frågan blef allsidigt behandlad.

1 tutet af denna behandling blef, att kammaren, som året förut
knapp majoritet utslagit eu motion i samma syfte, vid detta tillle
afslog motionen med flit röster mot 38. Sedan den tiden synes
mig icke något hafva inträffat, som bör föranleda borsta Ivammuren
att° afvika från det beslut, som den efter moget öfvervägande för 3
år seden fattade.

5:# 27.

L>4

Lördagen den 15 April, e. m.

Om npphtf- Hvad beträffar det skäl, som den första talaren anförde, nemli&en
att första Kammaren skulle visa sig reformvänlig genom att
ttUtr‘i Jäst bifalla hans förslag, tror jag att för dem af kammarens ledamöter,
tgendom på. som anse, att bifall till hans förslag icke kan ske på annat sätt än
landet m m. genom en rättskränkmng, det vore ett ganska origtigt sätt att visa
(Forts.) ein reformvänlighet och vinna popularitet. Den förste talaren förklarade
visserligen, att han icke kunde erkänna, att det vore en rättskränkning,
som ifrågasattes, men hans påstående synes mig vederlagdt genom
den erinran, att en rättskränkning kan begås icke blott mot
fysiska personer utan äfyen mot moraliska personer, mot privata samhällen,
eller mot stiftelser på det sätt. att man i oträngdt mål ingriper
i deras rättsförhållanden.

Under diskussionen för tre år sedan utvecklade åtskilliga talare
utförligt anledningen, hvarför man icke kunde säga, att förhållandena
i vårt land vore sådana, att de skulle motivera och tillåta, att ifråvarande
lagstiftning gåfves retroaktiv verkan, och den uppfattningen
delades af icke få talare vid detta tillfälle, att 1810 års lagstiftare —
äfven om man utgår från de principer, som den förste talaren ville
göra gällande — tätt ordnat förevarande förhållande, då de stadgade,
att fideikommiss för framtiden icke doge stiftas i fast egendom, och på
samma gång tilläde den föreskrift, att, om under föregående tider
inrättade fideikommiss åro förknippade med sådana vilkor och förbehåll,
som äro oförenliga med nutidens förhållanden, må Kongl. Maj:t förklara,
att bestämmelserna angående fideikommiss-stiftelserna skall jemka?
så, att de med de nutida förhållanden bringas i öfverensstämmelse.

En föregående talare har redan påpekat, att fideikommissegendom
på landet icke förekommer i den omfattning, att man, vare sig för
jordbruksnäringens förkofran eller för uppkomsten af ett fritt jordbrukarestånd
eller af någon annan anledning bör vara tvungen att
vidtaga några revolutionära åtgärder. Det har äfven påpekats hvilket
procenttal taxeringsväi det å dessa fideikommiss utgör i förhållande
till taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter å landet. Och
jemför man förhållandet emellan nämnda procenttal och den procent
fideikommhsegendomarnes mantal utgör af summan utaf alla mantal
i riket, skall man finna, att lånst ifrån att dessa fambjefideikommiss i
allmänhet i landet äro så illa skötta, så utsugna, att deras taxeringsvärde
skulle vara lägre, än medeltaxeringsvärdet å fast egendom på
landet, ett alldeles motsatt förhållande eger rum. Och det är naturligt,
att så skall vara förhållandet, ty de af denna kammares ärade
ledamöter, som sysselsatt sig med större jordbruk, skola helt säkert
instämma i påstående! att ett större jordbruk icke kan drifvas med
någon som helst fördel, såvidt det icke skötes ordentligt. En liten
jordbrukare kan, oaktadt han icke sköter sin jord väl, dock genom
eget aneträngdt arbete draga sig fram, men en större jordbrukare,
som sköter sin egendom illa, kan icke ega bestånd och detta t-"
hållande leder till den allmänna regeln att antingen lemna fide!
miss-stiftelserna ingen inkomst åt sina innehafvare eller också m.
egendomarna skötas på ett sätt, som i det stora hela utgör en föresy.
för landets öfriga jordbrukare. Detta betonades för tre år sedan med
mycket styrka just med afseende på de provinser hår i landet, som

>;« 27.

Lördagen den 15 April, e. m. 25

den förste talaren anförde såsom exempel derpå, att jorden vore efter
talarens åsigt oproportionerligt belastad med fideikommissegenskap.
Under sådana förhållanden och då det synes mig, att den tabell, som
lagutskottet bifogat sitt betänkande, utgör ett kraftigt bevis derpå,
att det bär i landet är fullkomligt onödigt att införa en förändring i
lagstiftningen i den rigtning, som den förste talaren framhöll såsom
så högst nödigt, utan att reformens genomförande kan lämpligast öfverlemnas
åt den kraft, som ensam förmår på ett rättvist sätt åstadkomma
denna reform — nemligen tiden. En jemförelse mellan den
tabell, som lagutskottet i år bifogat sitt betänkande och den tabell,
som bifogades betänkandet i ämnet för 3 år sedan utvisar nemligen
— hvilket icke kan vara oväntadt för någon, som sysselsatt sig med
hithörande frågor — att taxeringsvärdet å fideikommissen på 5 år, d.
v. s. från 1885 till 1890, minskats med två och en half million. Denna
minskning synes böra för dem, hvilka ifra för fideikomissens afskaffande
på hvilket sätt som helst, utgöra tillräcklig tröst, att äfven
om deras bemödanden att på annat sått afskaffa fideikommissen icke
lyckas, denna instution dock så småningom kommer att afskaffas genom
förhållandenas egen natur, och tidens inverkan, alltsedan lagstiftningen
genom 1810 års förordning förbjudit upprättandet af nya
fideikommiss i fast egendom i stället för dem, som sålunda upphöra.
Med allt erkännande af det moderata sätt, hvarpå reservanten affattat
sin skiljaktiga mening, måste jag dock fästa uppmärksamheten derpå,
att reservationen dock gifvits den lydelse, att en möjlig sammanjemkning
af Första Kammarens beslut, om det går i reservantens rigtniDg,
och Andra Kammarens beslut icke kan ske på annat sätt, än att det
moderata och försigtiga i reservationens affattning komme att försvinna
och den del af reservationen, som går i samma rigtning som
Andra Kammarens beslut, komme att qvarstå. Då reservanten nemligen
hemetält rom skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl.
Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten och omfånget af
bestående familjefideikommiss-stiftelser rörande fast egendom å landet,
täcktes taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser om
dylika stiftelser må kunna upphäfvas eller så förändras, att, enligt
öfverenskommelse inom vederbörande slägt eller under andra lämpliga
vilkor och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för
Riksdagen framlägga förslag till de stadganden, hvartill den verketälda
utredningen kan föranleda» och Andra Kammaren förmodligen
beslutar att ingå till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom
de i riket bestående familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom
på landet upphäfvas, kan en sammanjemkning mellan dessa beslut icke
försiggå på annat sätt, än att man tager första delen af reservantens
förslag och stryker bort den senare delen. Slutligen torde det tillåtas
mig att i kammarens minne få återkalla den utförliga framställning,
som här för tre år sedan af en ledamot lcmnades, hvari tydligt
visades, med hvilken rättskränkning en upplösning af fideikommissstiftelserna
skulle vara förbunden, derest egendomen i sista egarens hund
skulle blifva arfvejord.

Af dessa skäl vågar jag anhålla, att kammaren med fasthållande

Om upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser
i fatt
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser
i fast
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

26 Lördagen den 15 April, e. in.

af sitt för tre år sedan fattade beslut ville afslå såväl utskottets hemställan
som reservationen.

Herr Boström, Filip: Jag har två gånger förut haft tillfälle

att i denna ärade kammare uttala min ståndpunkt till föreliggande
fråga. Jag skall nu, då frågan kommit åter, icke trötta kammaren
med att upprepa de skäl jag förut anfört, utan ber att i allo få instämma
med den förste talaren. För min del hade jag gerna sett,
att denna fråga fått hvila ännu några år. Jag tror icke, att Första
Kammaren skall nu vara benägen att fatta beslut i öfverensstämmelse
med det föreliggande förslaget, men jag är öfvertygad, att den tiden
kommer och kommer snart, då ett annat förhållande inträffar.

Den andra ärade talaren yttrade, att motionen vore alldeles för
ensidig. Om så äfven vore förhållandet, så föreställer jag mig, att
om Riksdagen ingår till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
förslag i ämnet, Kongl. Maj:t kommer att föreslå de tillägg, som med
afseende på de uteslutna fideikommisegendomarne kunna anses vara
nödiga.

Det har sagts, att frågan icke vore brådskande. Det är sant.
Men icke bör man väl för den skull frångå sin ståndpunkt oph yrka
på uppskof, når man anser förändringen vara rigtig och rättvis.

Friherre Klinckowström yttrade, att man bör helighålla de bestämmelser,
som testator fästat vid institutionen. Jag tager mig då
friheten att fråga honom, huru många af dessa bestämmelser under
nuvarande förhållanden hållas heliga? Fideikommissbrefven äro i
allmänhet så gamla och affattade på så uråldrigt sätt och under så
egendomliga förhållanden, att en hel massa af dessa bestämmelser
hafva på ansökan af fideikommissarien och efter högsta domstolens
hörande måst upphäfvas, emedan de icke varit tidsenliga. Det finnes
t. ex. en föreskrift att man icke får afverka skog. Fideikommissarien
går in till Kongl. Maj:t och förklarar, att bestämmelsen är olämplig,
enär skogen står och ruttnar ner, och så får han rättighet och tillstånd
att göra sådant våld mot den döde mannens bestämmelse. Så
är äfven förhållandet med lån. I de flesta fideikommissbref stadgas,
att inga lån få å egendomen upptagas, men vi se nästan dagligen i
tidningarna, att högsta domstolen lemnat sitt tillstånd till att sådana få
upptagas. Med afseende på dessa lån skall jag be att få omnämna
en sak, som jag tillät mig påpeka redan i mitt första anförande i detta
ärende. Jag tror icke, att det sätt, hvarpå högsta domstolen för
närvarande beviljar upptagande af lån, är rigtigt. Jag tror att det
vore ganska lämpligt, om medlen sattes i taka händer, så att man
kunde vara viss om, att de användas för det ändamål, som i ansökningen
uppgifvits. Men jag vågar försäkra, att under nuvarande
förhållanden är detta ofta nog icke händelsen. Penningarna användas
ofta för helt andra ändamål, än de af sökanden uppgiga. Kongl.
Maj:t fastställer alltid, att lånen skola upptagas i sådan penninginrättning,
som medgifver årlig afbetalning af skulden, men jpg känner
fall, då icke heller detta vilkor efterlefts, utan lånet tagits i en sådan
anstalt, der hela kapitalet fått stå qvar. Äfven känner man fall, der
så små afbetalningar blifvit gjorda under en lång följd af år, att
kapitalets minskning varit så godt som ingenting.

Lördagen don 15 April, e. in. 27 N:0 27.

Här bär talats om att fideikommissen vanskötas. Jagskall be Om upph&fatt
i kammarens minne få fästa ett anförande af en numera afliden
högt ärad ledamot af denna kammare från Skåne sista gången
denna fråga var före i kammaren, vid hvilket tillfälle han på det egendom på
bestämdaste protesterade mot, att de fideikommiss i Skåne, som han landet m. «.
kände till, vore illa skötta. Jag gifver honom fullkomligt rätt deri. (Forts.)
Jag skulle aldrig våga påstå, att dessa stora fideikommiss vanskötas.

Tvärtom får jag förklara, att fideikommissidén af deras innehafvare
på det utmärktaste sätt upprätthålles. Men så är icke förhållandet
inom andra trakter af landet. Jag känner till, och jag tror, att den
siste ärade talaren icke heller är alldeles okunnig om, att. sådant förhållande
icke gäller på andra håll. Jag har varit med om många
sådana fall, så att jag kan med bestämdhet påstå, att en ganska stor
del af dessa fideikommiss äro så illa skötta, att de icke hafva något
motstycke i sin trakt.

Den högt aktade ordföranden i lagutskottet förklarade, att ingenting
inträffat, som motiverade denna förändring. Derpå svarar jag
precis detsamma, som på herr Claösons yttrande, att »ingenting brådskar»,
att om vi önska en förändring, så år det ingenting eom hindrar
oss att göra den nu.

Herr Hasselrot har framlagt ett modifieradt förslag, och då detta
förslag öfverensstämmer med de anföranden i detta hänseende, som
förut i kammaren blifvit hållna föreställer jag mig, att kammaren
icke skall hafva några störa betänkligheter mot att gå in på detta
förslag, och derför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr von Strokirch: En numera afliden, af oss alla högt årad,

ledamot af denna kammare, ryttmästaren Hallenborg yttrade för tre
år sedan gent mot herr Hasselrot:

»Jag bär emellertid begärt ordet hufvudsakligen derför, att såsom
det vigtigaste skälet till en sådan åtgärd har så väl af utskottet som
af föregående talare framhållits den omständigheten, att dessa fideikommiss
skötas illa. Då jag i detta hänseende mycket vål känner
förhållandena i den provins jag tillhör, der dels i Kristianstads län
fideikommissegendomarne åro 10 om ett sammanlagdt taxeringsvärde
af 11,223,500 kronor, och dels i Malmöhus län 17 om 32,176,300
kronor, eller tillhopa representerade ett taxeringsvärde af mer
än 43 millioner kronor, således nära hälften af alla samtliga
fideikommissegendomars i riket taxeringsvärde, ber jag att få yttra
några ord om dessa skånska fideikommiss, hvilket jag anser mig så
mycket hellre kunna göra, som jag icke talar i egen sak, och jag är
öfvertygad att. hvar och en, som haft tillfälle att besöka dessa egendomar
och vill se saken opartiskt, måste intyga att fideikommissen i
Skåne tillhöra de egendomar, som skötas bäst. Der vidtagas stora
förbättringar. De gå i spetsen för alla vigtiga förändringar inom
landtbruket, och de hufva, hvad som är ytterst nödvändigt i en provins,
der benägenheten att vårda skogen år mycket ringa, infört en
rationell skogsskötsel. Genom organisationen af dessa fideikommiss
hafva införts så kullade nfvelsgårdar, som skapat en mycket talrik
klass af större arrendatorer, hvilket" i hög grad bidragit till åkerbrukets
förbättrande, tv, enligt mitt förmenande, utgör det ett vilkor

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

Om upphäfvande
af fidei•
kommiis-stiftelser
i fast
egendom pd
landet m. m.
(Forts.)

för en klok nationalekonomi att icke onödigt stycka jorden i de minsta
'' möjliga delar, utan att äfven större jordbrukare finnas, hvilka i många
afseenden kunna tjena till mönster för de mindre. Jag skall icke
uppdaga kammarens tid genom att uppgifva namnen på dessa fidei—
kommiseegendomar. hvilka jag alla besökt; jag har blott velat uttala
det totalomdöme att, då man såsom skäl för fideikommissens afskaffande
anfört att de skötas dåligt, är det i hög grad orättvist att
skåra alla öfver en kam, utan bör man låta rättvisa vederfaras dem,
som äro belägna i den provins, som jag tillhör.

Den siste ärade talaren sade, att de svenska fideikommissen upptaga
>/20 af hela landets jord. Detta är ett misstag, ty de upptaga endast
Vjo af svenska jordens taxeringsvärde, och det är något helt annat. Det är
en stor skilnad mellan t. ex. 1,000 tunnland jord taxerade till 500 kronor
per tunnland och 1,000 tunnland taxerade till 50 kronor per tunnland.
För att komma upp till V20 Sveriges areal fordras en mångdubbelt
större rymd ån som nu innehafves af fideikommissen. Om fideikommissen
verkligen upptoge ''/jo af Sveriges jord, då skulle man må
hända med skäl kunna klaga öfver att utrymme saknades för öfrige
svenske män att förvärfva sig fastighet på landet, men så år ingalunda
förhållandet, och derför kan man vara lugn för att här finnes
och kommer i långliga tider att finnas tillfälle att förvärfva jord utan
hinder af dessa fastigheter. Man bör hafva detta klart för sig, innan
man påstår, att fideikommissen upptaga den jemförelsevis större delen
af Sveriges jord.

Den ärade talaren yttrade äfven något derom, att fideikommissen
på ett ohyggligt sått vanskötas under fardagstiden. Men andra egendomar,
som öfvergå från det ena sterbhuset till det andra, kunna
under denna tid lika väl n isshandlas som fideikommissen, och det år
ju lika skamligt när sådant sker å de förra som å de senare egendomarne.
Jag tror således icke, att det exemplet kan anföras såsom
ett särskildt btvis för att fideikommissen vanskötas.

Samme talare påstod ock, att det gemenligen uppväcker en stark
ovilja inom familjekretsen, när blott en medlem eger tillträda fideikommisset,
och de öfriga få ingenting. Härom kan jag icke yttra
mig vidare än hvad jag erfarit inom de familjer, hvilka jag personligen
känner, och j><g måste bekänna, att jag, för min del, icke hört
några klagomål i nu anmärkta hänseende. Tvärtom har jag flerstädes
från dem, som nu skulle anses förfördelade, hört de varmaste
uttalanden om fideikommissinstitutionen, och att de visst icke önskade
dess borttagande. Den torde således icke hafva ländt till förfång för
dem. Andra utanför stående personer hafva, utgående från nationalekonomiska
eller sociala synpunkter, beklagat sig deröfver, men icke
de förment förorättade, för hvilka de göra sig till målsmän. När
man vill argumentera för en sak, den må vara huru ädel som helst,
må man akta sig för att framkasta skål, som icke äro hållbara. t>

På dessa skäl yrkade han afslag på utskottets då framstälda
förslag.

Då jag till fullo instämmer uti hvad ryttmästaren Hallenberg
för tre år sedan yttrade, ber jag härmed att äfven få yrka afslag å
utskottets hemställan.

Lördagen den 15 April, e. m, 20

Herr Björnstjerna: Som redan flera talare uttalat de åsigter,

jag hyser, skall jag vara helt kort, men jag har aldrig låtit denna
fråga gå förbi — då jag varit närvarande — utan att uttala mig mot
den föreslagna åtgärden, hvilken jag, i motsats till den näst föregående
talaren, anser vara en himmelskriande orättvisa.

Hvad motionären anfört till förmån för sin motion år verkligen
så besynnerligt, att jag icke kan underlåta att något upptaga aet.
Han åberopar, att han 1891 väckte en motion om beredande af lättnad
för obemedlade eller mindre bemedlade att kunna förvärfva sjelfständig
jordegendom. Denna motion hade framgång. Detta förslag
går nu i samma rigtning, men, säger han, som den öfriga jorden i
riket i allmänhet år så mycket intecknad, är det svårt för dessa
obemedlade att komma åt denna jord, men fideikommissen äro i allmänhet
icke intecknade och derför skall det vara lättare att komma
åt den jorden, och på den grund bör man, enligt motionärens åsigt,
stycka fideikommissen, på det att dessa obemedlade skola kunna få
köpa ointecknad jord! Man kan dock förutse, att naturligtvis blir
deras första åtgärd att inteckna den jorden. Om nu förhållandet
vore här, som i England, att det vore mycket svårt att få köpa jord,
kunde det så vara, men här eger ett alldeles motsatt förhållande rum.
Beklagligtvis är en stor del — för att icke säga den största delen —
af Sveriges jord ständigt till salu.

En talare yttrade, att en stor olägenhet af fideikommissen vore
att när de skulle öfvergå från en familj till en annan, före man ofta
mycket illa med dem under fardagsåret, särskilt derigenom, att man
sköflade skogen. Det händer dock ganska sällan, att fideikommiss
öfvergå från en familj till en annan, men det händer alla dagar, att
personer, som icke ega någonting, köpa jord och sedan söka betala
sitt köp genom att afverka skogen och fara illa med jorden. Är det
denna fördel man vill bereda åt fideikommissen? I stället för att
löpa fara att någon gång med långa mellanrum under fardagstiden
fara illa, skulle de styckas för att gå i handel och så kanske hvart
tionde år sköflas för att betala köpeskillingen. — Samma ärade talare,
herr Hasselnöt, uppmanade Första Kammaren att icke nu motsätta
sig denna reform, derför att kammaren har rykte om sig att motsätta
sig reformer i allmänhet. Jag bestrider, att kammaren motsätter
sig nyttiga reformer. Har Första Kammaren motsatt sig den
väsentligaste reformen, den som rör vårt försvar? Nej, det är Andra
Kammaren, som satt sig deremot. Reformer af tvetydigt eller intet
värde gör Första Kammaren rätt uti att motsätta sig. Sådana reformer
t. ex. som föreslogos i herr Hedins nyss afslagna motioner,
har Första Kammaren allt skäl att icke godkänna. Den ärade talarens
yttrande påminde mig verkligen om en historia från den gamla
riddarhustiden, då en mycket reformvänlig riddarhustalare en gång
förklarade, att han erkände det föreliggande förslaget vara sämre,
än hvad man hade, men dock icke sä mycket sämre, att det icke
kunde antagas, och då vore det i alla fall en reform. Och så är
det verkligen äfven här: det är en reform och således böra vi antaga
ett förslag, som vi ogilla, och som vi anse skadligt och orättvist.

5:o 27.

Om upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser
i fast
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

H:o 27.

Om upphäfvande
af fidtitommiis-stiftelser
i fast
egendom på.
landet m. m.

(Forts.>

Lördagen deri 15 April, e. m.

Utskottet och motionären anföra flera länder, der denna reform
blifvit genomförd. Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid, att det
är i allmänhet under revolutionära tider, som sådana reformer hafva
genomförts. I Frankrike var det 1849, i Italien 1865, vid tiden för
den italienska enhetens bildande och dyningarne efter den af Garibaldi
uppväckta revolutionära rörelsen. Men i Danmark, säger utskottet,
och åberopar sig derpå, att der i grundlagen blifvit infördt, att intet
län, stamhus eller fideikommissgods kan för framtiden upprättas, och
att'' genom lag skall närmare ordnas, huru de nu bestående kunna
öfvergå till fri egendom. Genom statsmagternas samfålda beslut
skulle5 denna sista bestämmelse träda i verket, men ännu åtminstone
har detta beslut om en småningom skeende öfvergång icke blifvit
fattadt. Det var redan i grundlagen af 1849, som beslutet om upphäfvandet
af fideikommissen först infördes, och detta upprepades
sedermera i grundlagen af 1866, men ännu är ingen åtgärd vidtagen
dermed, och det ser verkligen ut, som om fideikommissen skulle
blifva qvar i Danmark. Jag skulle icke båttre önska än att i öfverensstämmelse
med hvad herr Boström tycktes anse lämpligt för att
icke fideikommissegendomarne måtte förfaras, sådana bestämmelser
funnes hos oss som nu i Danmark, så att de icke finge intecknas på
annat sått, ån Kongl. Maj:t föreskrifver, att afbetalning^ på skulden
skedde enligt Kongl. Majits föreskrift och att de upplånta beloppen
verkligen användas till de dermed afsedda ändamålen. Det är högst
beklagligt att så icke är förhållandet hos oss, men så år det i Danmark”
Det finne3 en förmyndarekammare, som, då någon fideikommissarie
vansköter sitt gods, sätter honom under förmynderskap.
Detta borde införas hos oss, men icke löses svårigheten genom fideikommissens
afskaffande; ty det vore sannerligen en stor orättvisa att med
familjefideikommiss, som stiftats måhända för mer ån hundra år
sedan, hvarigenom egendomen bibehållits i slägten och den nuvarande
innehafvaren blifvit en rik man, gorå såsom man gjort i andra länder
och helt simpelt förvandla dessa egendomar till arfvejord till förmån
för den dåvarande innehafvaren, som alldeles icke egde denna jord
och kanske icke heller hade egt någon förmögenhet, om icke fideikommisset
funnits. Jag erkänner, att om något skall göras, bör det
gå i den rigtning herr Hasselrot föreslagit, men hoppas, att Första
Kammaren måtte nu med lika stor majoritet som 1891, då omröstningen
gaf till resultat 93 röster mot 38, afslå det föreliggande
förslaget.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag skulle icke hafva begärt ordet i

denna fråga, om jag icke af andra göromål vant förhindrad att deltaga
i lagutskottets sammanträden, då denna motion behandlades, och
jaa bär således begärt ordet för att i protokollet få antecknadt, att
hade jag vid nämnda tillfälle varit närvarande, skulle jag hafva instämt
i den reservation, herr Hasselrot afgifvit. Jag hade tänkt angifva
skälet, hvarför jag skulle hafva gjort detta, men dels har herr
Hasselrot redan anfört, såsom jag tycker, goda skäl för sin reserva -

Lördagen den 15 April, e, m.

K.o 27.

tion, dels hafva dessa sedermera ytterligare utvecklats af herr Boström,
med hvilken jag således också ber att få instämma.

Jag kan, i få ord sagdt, icke finna annat, än att det nog måste
väcka åtskilligas uppmärksamhet och förefalla dem mindre rigtigt,
att då allmänna lagen säger, att dör fader, ärfver son hälften och
dotter hälften, eller att syskon skola ärfva lika. Andra uråldriga lagbestämmelser
finnas, som säga: detta gäller endast somliga, det gäller
icke alla svenska medborgare; om de råka vara son eller dotter till
en fideikommissinnehafvare, gäller icke den för alla andra svenska
medborgare stadgade lagen, utan ett undantag skall ske. Det är
gifvet, att sådant icke kan undgå att väcka uppmärksamhet och förvåning
bland dem, som icke äro så inne i dessa frågor. Man säger
visserligen att det skulle blifva rättskränkning, om fideikommissen
skulle upphäfvas, sedan de upprättats under en tid. som tillät stiftandet
af dylika. Ja, mine herrar, om Riksdagen skulle anse sig bunden
af sådana omständigheter, så undrar jag hvart vi skulle
komma med lagstiftningen i de flesta fall. Huru många gånger och
huru ofta förekommer icke, att man ändrar en lag, under hvilken
kontrakt blifvit ingångna, som sedan till följd af den ändrade lagstiftningen
upphäfvas. Jag erinrar, såsom exempel i det fallet, om den
särskilda skogslagstiftningen för Norrbottens län. Det var då icke
fråga om de redan ingångna kontrakten. Dem brydde man sig
alldeles icke om, ehuru ingångca under fullt laga former utan stiftade
en lag, som man tyckte vara lämplig för lånet. Jag skulle
kunna åberopa många dylika fall, då man ändrat lagarne på ett sått,
som, om jag så får säga, kränker den enskildes rätt och rubbar mellan
enskilde, med stöd af gällande lag, ingångna förbindelser, men för
det stora hela och för det allmänna bästa måste de enskildes intressen
vika, och så torde man äfven böra se saken i detta fall. Det har
blifvit sagdt af en talare, som varmt förordade fideikommissens bibehållande,
att de komme att upphöra af sig sjelfva, på det sätt, att
fideikommissinnehafvaren tillätes att upptaga lån, som intecknades i
egendomen, hvilken sedan lätteligen kunde säljas på exekutiv auktion, och
detta ''skulle blifva slutet på fideikommissråtten. Han har således sjelf
erkänt, att här icke är fråga om något orubbligt, i alla tider bestående,
utan att denna institution kan upphäfvas. Det värsta härvid är
dock, att på detta sätt upphäfvas somliga, men somliga icke. Nu
skulle jag för min del icke hafva sagt ett ord, om här vore fråga
om att i ett enda tag upphäfva fideikommissråtten och fideikommissen,
sådana som de förefinnas, men hår föreligger endast hvad som påyrkas
i herr Hasselrots reservation, som går derpå ut, att Riksdagen i
skrifvelse skulle anhålla, att Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning
om beskaffenheten och omfånget af bestående familjefideikommisstiftelser
rörande fäst egendom å landet, täcktes taga under öfvervägande,
huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser må kunna upphäfvas
eller så förändras, att enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt eller under andra lämpliga vilkor och förbehåll dessa stiftelser
må kunna upphöra, samt för Riksdagen framlägga förslag i ämnet. Mine
herrar, det kan ju icke skada att få eu sådan utredning; den ene
säger så och den andre så, låt oss då få en utredning från Kongl.

Om upphäfvande
af Jideikommustiftelser
i fatt
egendom på
landet m. n,

(Forts.)

■Jf:« 27. 32 I/irdagen den 15 April, e. in.

Om upphof- Maj:t. Eller äro herrarne rädda för att denna utredning kommer att
vande ajjidei-att <]en vändpunkt, som herrarne intaga, är alldeles ohållbar?
kommits-stf/- man £ter g^ker på, att så icke är fallet, icke behöfver man då

egendom på vara rådd för att Kongl. Maj:t vare sig kränker lag eller enskildes
landet m. m. rättigheter. Låt oss få en utredning, som visar, hvart och huru vi
(Forts.) böra i denna sak gå. Skulle den visa, att hvad som föreslås, kränker

rätten, skulle jag aldrig säga ett ord, sedan vi fått det utredt, men
det är hittills icke utredt, och jag tycker att ur den synpunkten alla,
både de, som vilja upphäfva fideikommissen, och de, som vilja bibehålla
dem, skulle kunna vara med om denna skrifvelse. Man kan
icke vänta, att denna fråga skall dö ut, äfven om Första Kammaren
nu afslår både utskottets förslag och reservationen. Den kommer åter,
till dess en sådan utredning i ämnet erhålles, som visar, att det icke
rätteligen låter sig göra, att upphäfva fideikommissen. Då skall kammaren
med stöd af en sådan utredning kunna såga nej. En sådan
utredning är således ur alla synpunkter behöflig, och ett beslut, sådant
herr Hasselrot föreslagit, kan, såvidt jag förstår, icke i något fall
binda Första Kammaren eller Riksdagen, hvilka, sedan utredningen
skett, hafva sin öppna och fullkomliga rätt att efter sig företeende
omständigheter på grund af denna utredning fatta sitt beslut.

Jag ber således för min del att få yrka afslag på utskottets förslag
och bifall till den af herr Hasselrot afgifna reservationen.

Grefve Klingspor: Då denna fråga var före för tre år sedan,

var jag lifligt öfvertygad om olämpligheten af att skrifva till Kongl.
Maj:t och begära att få en utredning, och jag vill endast tillkännagifva
för kammaren, att jag nu har samma åsigt, som jag då hade.
Tillika vill jag anhålla att få bemöta något af hvad herr Hasselrot
anförde. Han sade nemligen, bland annat, att fideikommissen utgjorde
i/20 af den svenska jorden, flan kan ju hafva rätt i att deras kapitalvärde
utgör 4 å 5 procent af jordegendomens i Sverige uppskattade
taxeringsvärde, men jemför man fideikommissegendomarnes areal med
arealen af hela riket, skall man komma till ett helt annat resultat.
Utan att misstaga sig, kan man beräkna, att fideikommissegendomarnes
areal icke upptager mer än 1/1 procent af hela rikets, och detta är
ju en försvinnande liten del. Vi veta, att af Sveriges hela areal
kommer ungefär 2/3 på Norrland, men i Norrland finnes ju mycket få
fideikommiss. Under förra året upphäfdes af dessa fideikommiss det, som
hade den största arealen, tillsammans omkring 50,000 tunnland, och
de, som återstå, äro mycket obetydliga. Ett upphäfvande af fideikommissen
skulle således för Norrland hafva sa godt som ingen betydelse.
I de andra delarne åt landet, i Svea- och Götaland, år proportionen
något annorlunda, men äfven der år ifrågavarande egendomars
areal ganska ringa i förhållande till det hela.

Herr Hasselrot sade, att fideikommissen utgjorde stora komplexer,
och i allmänhet är ju detta fallet, men dessa störa komplexer äro delade
i mindre arrendegårdar och utarrenderade till personer, som i allmänhet
äro skicklige jordbrukare och långe bibehålla sina arrenden. De
kunna äfven vara säkra att få vara i orubbad besittning deraf, så
långe de sköta sig. Herr Boström nämnde, att fideikommissen i Söder -

N:o 27.

Lördagen den 15 April, o. in. 33

manland icke sköttes bra; jag kan för min del upplysa att de i Vester- Om upph&fgötland
nog skötas bra i allmänhet, ehuru det naturligtvis finnes ett och rande af fideiannat
undantag, men de större komplexen skötas i allmänhet bättre,
än de mindre och äro vanligen föredömen i det rationella jordbruket, egendom på

Vidare nämnde herr Hasselrot, att fideikommissinnehafvare, som landet m. m,
sutte i goda ekonomiska omständigheter, gåfve sina yngre barn en (Fortsj
sådan uppfostran, att de sedan icke kunde reda sig. Det vore beklagligt,
om en god uppfostran skulle leda till ett sådant resultat, att den,
som åtnjutit en sådan, skulle, då han kommer ut i lifvet på egen
hand, icke kunna reda sig. Jag tror tvärtom, att en sådan person
säkerligen reder sig bättre än en annan, som icke fått en dylik uppfostran.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, utan yrkar afslag
på så vål utskottets förslag som på herr Hasselrots reservation

Herr Berg, Gustaf: Till de rättsliga, historiska och national ekonomiska

skäl, som här blifvit framlagda mot den föreslagna reformen
och hvilka jag för min del äfven anser kraftigt tala emot förslaget,
skall jag bedja att få foga ännu ett skäl, och"det ett politiskt.

I vårt politiska lif finnes nu ett element, som är af mycken vigt
och enligt mitt förmenande aldrig bör der saknas, nemligen de stora
godsegarnes klass. Vårt politiska lif kan icke uteslutande nöja sig
med, icke tillräckligt tillgodoses af hemmansegarnes samt de lägre och
högre embets och tjenstemännens klasser; derför äfven finnas°de bildade,
ekonomiskt oberoende godsegarne. Nu tendera emellertid jordbruksförhållandena
i vårt land derhän, att denna klass af godsegare
allt mera minskas; och borttages nu fideikommissinstitutionen skall
efter min öfvertygelse antalet af de stora godsegarne allt mera komma
att minskas. Erfarenheten visar äfven att fideikommissinnehafvarne
deltagit i det politiska lifvet och der gjort en ganska mägtig insats.
Erfarenheten visar det specielt från denna kammare, tv densamma
har både bland de medlemmar, som nu äro borta och äfven bland
dem, som finnas qvar, att räkna åtskilliga fideikommissarier, eom måste
anses såsom kammarens prydnader.

Då jag således anser hvarje steg. som i väsentlig mån skulle
minska denna de stora jordegarnes klass ganska betänkligt, finner jag
äfven häri ett skål att yrka afslag jj4~ såväl utskottets som herr
Hasselrots förslag.

Friherre Leij onhufvud, Sten: Hår har redan mycket ordats i

den föreliggande frågan, och de grunder, på hvilka motionären stöder
sitt förslag, hafva redan blifvit bemötta, men hvad jao- isynnerhet
fäst mig vid är, att, om man fullföljer den grund, som förnämligast
vant för motionären bestämmande, nemligen olämpligheten af de störa
jordkomplexernas fortvaro, så förefaller det. att han bort vända
sig mot alla större jordegare och föreslå afskaffande! af alla större
jordbruksfastigheter. Men jag tror, att detta vore att gå för långt och
stöta vä! mycket på socialism, för att här inom denna kammare kunna
påräkna understöd. Då jag sålunda i princip är emot fideikommissegendomarnes
på landet upphäfvande, är jag dock på samma gång

Första Kammaren s Prat. N:o 27. ;;

N:0 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

Om upphäfvande
af Jideihommissstif teleer

i fast
egendom pa
landet m. m.

(Forts.)

af den åsigten, att det vore nyttigt eller nära nog nödvändigt att få
en jemkning i den vägen, hvilken jag tycker att herr Hasselrot genom
sin reservation slagit in. Här är redan förut nämndt att genom den
1810 medgifna rättigheten att få inteckna fideikommiss en sprängkil
mot denna institution åstadkommits. Motionären säger visserligen, att
denna utväg att anskaffa rörelsekapital icke är mycket använd, och
möjligen äro de större egendomskomplexen jemförelsevis mindre intecknade,
men nog år detta fallet med ganska många fideikommiss,
och detta så långt som Kong]. Maj:t kunnat medgifva. När nu
så år förhållandet, händer det ju ganska ofta, att en fideikommissinnehafvare
lägger ned mycket arbete och penningar på sitt fideikommiss,
men dock med vemod ser den tiden an, då han måste
afhända alla sina barn, utom det äldsta, den förmögenhet han kunnat
skapa. För att motväga detta begär han att ytterligare få inteckna
egendomen om det låter sig göra, och till slut år egendomen så intecknad,
att en blifvande fideikommissarie icke på något sätt kan
öfvertaga eller sköta densamma, utan den måste utlemnas på arrende.
Det är då först, som det af några talare omnämnda förhållandet inträder,
att egendomen vanskötes, men för öfrigt tror jag, att fideikommissen
skötas vål och varit föregångare för de mindre jordbruken.
Då jag emellertid är af den åsigten, att, liksom inteckningar en gång
beviljats mot vissa vilkor och vissa skyldigheter, det äfven skulle
genom den af herr Hasselrot föreslagna skrifvelsen kunna åstadkommas
en utredning, huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser
må kunna upphäfvas eller så förändras, att enligt öfverenskommelse
inom vederbörande slägt eller under andra lämpliga vilkor och förbehåll
dessa stiftelser må kunna upphöra, tillåter jag mig att förorda
ifrågavarande skrifvelseförslag. Jag tror för min del, att det vore
rättare, om slägten på detta sätt kunde upphäfva fideikommissen, än
att egendomen till slut försäljes på exekutiv auktion, hvarigenom
familjen totalt ruineras. Då är det båttre att, om sådant år möjligt,
hämma i bäcken och åstadkomma en realisation på bättre vilkor

Det enda, som möjligen skulle hindra mig att biträda denna
reservation är, att denna skrifvelse förutsätter att den endast skall
röra fast egendom på landet. Jag kan egentligen icke inse, hvarför
icke äfven fideikommissegendomar i stad böra komma under samma
kategori. Jag har visserligen hört sägas, att Kongl. Maj:t, vid pröfning
af saken möjligen också skulle kunna afse dessa egendomar, och
under denna förutsättning tillåter jag mig att förorda herr Hasselrots
reservation.

Herr Bergström: I denna fråga har jag yttrat mig så ofta och

så vidlyftigt, att det nästan bär mig emot att vidare tala i ämnet,
men jag har dock funnit mig föranlåten att säga några ord.

Såsom en föregående talare anmärkte, äro motionärens motiv sådana,
att de röja — jag vet knappt hvad jag skall nyttja
för ord för att beteckna hvad jag tänxer, men jag säger — lystnad
att för vinnande af åsyftadt ändamål komma åt fideikommissen. Deremot
år herr Hasselrots reservation mycket mjukt affattad, så mjukt,
att jag på den vill tillämpa ett yttrande af en gammal medeltidsskald,

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. ni. 35

eom sjöng på latin: »Fistula dulce c anit, volucrem dum decipit
anceps». Det är på svenska: r>Ljuft klingar gillrarens flöjt, då

fågeln han lockar i garnet». Men jag är för min del öfvertygad
derom, att oaktadt den ytterligare uppmjukning, som herr Larsson
sökt gifva denna reservation, Kammaren skall veta att stå emot
lockelsen.

Herr Larsson förmenade, att det bör anses vara en oskyldig begäran
då man, såsom det föreslås, anhåller om en utredning, huruvida
man råttsligen kan upphäfva fideikommissen. För min del behöfver
jag icke någon utredning häraf, enär jag anser mig kunna bedöma,
hvad som rättsligen kan ske eller icke, och jag är viss att denna
kammare icke heller genom ett bifall till herr Hasselrots reservation
vill förklara sig omyndig och icke vara i stånd att bedöma, huruvida
upphäfvandet af fideikommissen rättsligen kan ske eller icke utan öfverlemna
saken till utredning af Kongl. Maj:t.

Herr Hasselrot försökte gifva en förklaring på hvad man bör
förstå dermed, att en lag icke får hafva tillbakaverkande kraft eller
verka retroaktivt, men jag kan icke gilla hans förklaring. För min
del vill jag bestämma denna sak så, att om rättsförhållanden tillkommit
med stöd af gällande lag, och sedermera en ny lag utfärdas, enligt
hvilken dylika rättsförhållanden icke vidare få fortvara, utan skola
upphäfvas. vore det att gifva den nya lagen en tillbakaverkan på
dessa rättsförhållanden, som uppkommit i full öfverensstämmelse med
den gamla lagen. Det förhåller sig ingalunda så, som herr Larsson
sade, att man nu för tiden i flera fall tilltrott sig att lagstifta på sådant
sätt, att derigenom afelutade kontrakt blifvit upphäfda. Val anförde
han exempelvis, att man så förfarit inom skogslagstiftningens
område, men att så skett år för mig fullkomligt obekant och främmande.
Han syftade förmodligen derpå, att det enligt nyare lagstiftning
är förbjudet att utsträcka afverkningsrätten till främmande
skog utöfver en tid af 20 år. Men jag har ännu icke hört talas
derom, att någon vågat gifva denna lag eu tillbakaverkande kraft på
äldre kontrakt om afverkning under längre tid. Det är således alldeles
ogrundadt, hvad herr Larsson sade om detta.

Jag anhåller att, medan jag har ordet, korteligen få rekapitulera
några af de skäl, som af mig blifvit anförda under föregående öfverläggningar
i frågan.

Hvad först och främst angår, åberopade exempel från främmande
länder, så har redan en talare, herr Björnstjerna, påpekat, att de flesta
af dessa lagbestämmelser tillkommit under revolutionära och upprörda
förhållanden och att man tagit tillbaka dylika bestämmelser, då
tiderna blifvit mer lugna. Så skedde i Preussen der under den revolutionära
rörelsen 1848 utkom en lag, att fideikommissen skulle upphäfvas,
men knappt hade lugnare förhållanden inträda innan denna
lag återtogs.

Vidare har jag förut omförmäla huru fideikommissen kunna på
fyrfaldiga sätt upphöra utan att man behöfver för sådant ändamål
skrida till en sådan lagstiftning, som nu ifrågasättes.

Ett sätt är redan omnämndt af en föregående talare, nemligen
att genom inteckning den följden kan inträffa, att ett fideikommiss blir

Om upphäfvande
afjideilcommus-stiftelser
t fast
egendom på
landet m. m.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser
i fast
egendom på
landet m. m.

(Forts J

:!ij Lördageu den 15 April. e. m.

utmätningsvis försåldt. Ett annat förhållande år då, såsom det heter
i den gamla testamentsstadgans 5 §, testamentsvilkoren finnas hafva
exspirerat och fideikommiss till följd deraf öfvergår till fri egedom.
Jag kan anföra ett exempel derpå, att ett stort fideikommiss upphäfdes
endast på grund deraf. Så skedde nemligen med det så kallade
Glimrainge strögods i Skåne. Det fans en mängd af pretendenter
cell Kongl. Maj:ts beslut i högsta domstolen blef, att vilkoren i stiftelseurkunden
exspirerat och att till följd deraf godsets egenskap af fideikommiss
skulle upphöra. Ett tredje sätt hvarpå fideikommissen kunna
upphöra är, att bestämmelserna pröfvas vara så orediga, att man icke
kan finna någon förnuftig mening i dem.

Man har icke skytt att begagna alla vapen mot fideikommissintitutionen.
Så har under en föregående strid i denna fråga reservanten
påstått, att stiftande af fideikommiss icke var medgifvet i 1734 års
lag. Jag sökte bevisa, att han hade orätt i detta sitt påstående, men
jag hade då icke till hands de dokument jag åberopade, hvilket jag
nu har. Man finner en genklang af nämnda påstående i lagutskottets
utlåtande. Sedan utskottet citerat den gamla bestämmelsen i 16
kapitlet 1 5 ärfdabalken: »Will någon man eller qvinna göra Testamente,
hafve wåld göra det mundteliga eller skrifteliga, med eller utan
willkor,» yttrar utskottet vidare: »På grund af denna bestämmelse,

som dock näppeligen kan anses innefatta ett uttryckligt fastslående
af enskildes rätt att för all framtid upprätta dylika stiftelser, ansågos
emellertid fideikommissförordnanden äfven rörande fast egendom fortfarande
tillåtliga». Det skulle sålunda enligt utskottets förmenande
blott vara ett antagande att de vo; o tillåtiiga; men jag påstår att de
voro faktiskt och verkligt tillåtna enligt 1734 års lag, och detta är hvad
jag nu i korthet skall bevisa.

Då den gamla lagkommissionen började uppgöra förslag till
ny lag, så upptogs uti det första förslaget till ärfdabalk nästan hela
innehållet af den gamla testamentsstadgan och deribland äfven 5 g,
som handlade om familjefideikommiss. Sedermera företogs en omarbetning
af det först uppgjorda förslaget — två förslag uppgjordes
nemligen, det ena af professor Lundin och det andra af ordföranden
i lagkommissionen, riksrådet grefve Cronhjelm. I 20 kapitlet upp •
tager grefve Cronhjelms förslag ungefär samma bestämmelser med
något förändrade ordalag som den gamla testamentsstadgan. Men
vid slutet af kapitlet finner man, att lagkommissionen gjort följande
anteckning: »Stockh. d. 25 Maji 1721. Hela detta capitel synes

kunna gå uth, emedan alt synes vara inneslutit i de orden med ell.
utan villkor». Dessa upplysningar äro meddelade af finnen Palmin
i hans »rättshistoriska bidrag till tolkningen af 1734 års lag». Sedan
han påvisat detta, yttrar han sig på följande sätt: iSålunda synes

det vara till full visshet ådagalagdt, att lagkommissionen, vid utarbetande
af förslagen till 1734 års lag, ingalunda förbisett de stadganden
om fideicommisser, som i 1686 års författning finnas införda, men
att likväl dessa föreskrifter, liksom mycket annat af hvad TestamenteStadgan
uti ordrik detalj innehåller, vid förnyad redaction af texten
blifvit sammandragne och hopsmält till den grad, att man derefter
och intill senaste tider knappast kunnat föreställa sig, att allt det,

N:o 27.

Lördagen den 15 April, e. m.

som förekommer i 5 punkten af nämnde författning, i sjelfva verket Om. upphåfUgger
uti XVI: 1 A. B. af vår gällande Lag och alltså kan deruturvande af A*®-dtduceras, om man blott begagnar 1686 års Stadga såsom en com- kte7serT‘f^st
mentar dertill.» _ egendom på

Slutligen ber jag att få tala litet om eu en annan art af fidei- landet m. m.
kommiss, hvilka man lemnat i ro, nemligen kronohemmannen. Såsom (Forts.)
hvar man v st, har den äldste sonen företrädesrätt att tillträda ett
kronohemman; detta slag af fideikommiss har man icke angripit. Jag
hör en ledamot af kammaren, som sitter i min närhet säga, att de äro
slut nu. Men åtskilliga finnas ännu qvar, och således qvarstår också
denna succéssionsrått. Äfven under den tid kronohemman i stor
mängd funnos i vårt land, angrep man icke ifrågavarande fideikommissrätt.
Men de störa fideikommissen kan man icke tåla.

Hade 1810 års lagstiftare varit af samma mening som motionären,
att man saklöst kunde bryta rättsförhållanden, som uppkommit
under en äldre lags giltighet, hade de sannolikt icke försummat att
upphäfva fideikommissen. Men det var hvad de icke gjorde, utan de
åtnöjde sig försigtigt med att förklara, att sådana stiftelser för framtiden
icke finge ega rum; att upphäfva redan bestående föll dem
icke in.

Jag yrkar afslag både på motionen och utskottets hemställan
samt å herr Hasselrots reservation.

Herr Larsson, Lisa Olof: Blott ett par ord. Jag måste be gära

ordet derför, att den föregående talaren öppet förklarade, att
jag hade meddelat origtiga uppgifter, emot hvilket jag måste protestera.

Jag nämnde i mitt törra yttrande såsom exempel den särskilda skogslagsuftningen
för Norrbottens län, hvilken lag sedan blifvit, om jag
minnes rätt, utsträckt äfven till Vesterbottens län. Det var sålunda
icke den lag, som sedan tillkommit i fråga om inskränkning af arrenderätten
till skog från 50 till 20 år. Den lagen gäller icke endast Norrbotten
utan den gäller hela landet. Om den lagen nämnde jag icke
ett ord, jag åberopade endast den s. k. norrbottenslagen. Det var
således icke jag, som begick misstaget, utan det synes mig vara den
ärade talaren sjelf, som gjorde detta, då han förblandade dessa två
olika lagar. I d-n s. k. norrbottenslagen gjordes betydande inskränkningar
i den fria rätt man förut hade öfver skogen. Der funnos
hundratals kontrakt ingångna under den förra lagen och före tillkomsten
af den nya lagen, genom hvilka kontrakt bestämdes, att
köparen hade oinskränkt och fri afverkningsrätt till all skog, som fans
å den arrenderade skogsmarken. Men genom denna lag, som jag
åberopade, tillkom betydliga inskränkningar i den fullständiga dispositionsrätten,
som egaren förut innehade till sin skog. Denna afverkning
fick sedan endast ske efter vissa i lagen lemnade vilkor och
föreskrifter.

Det var endast, detta jag ville säga för att freda mig emot beskyllningen
att hafva lemnat origtiga uppgifter.

Herr Ilasselrot: Huru frestande det ån vore att genmäla

åtskilligt af hvad här blifvit anfördt, skall jag icke tillåta mig detta.

N:o 27, 38 lördagen (ten 15 April, e. in

Om M-pphåj- Ed hvars öfvertygelse i frågan är säkerligen för tillfället stadgad.
nande officiel- Jag skall endast, med anledning af ett yttrande utaf lagutskottets
*eJMrT/«w« ära<le ordförande, be att få säga några ord.

egendom på Han yttrade, att, sedan frågan för två år tillbaka i denna kammare
landet m. m. förekom, ingenting nytt hade förefallit. Jo, den omständigheten är
(Forts.) ny, att det nu föreligger ett förslag till skrifvelse, som icke fans
då och hvars innehåll då af flere talare förordades. Särskilt har
lagutskottets ordförande gifvit mig anledning till innehållet af den
skrifvelse, som jag förordat. Jag ber att få läsa upp några rader af
hvad lagutskottets ordförande då yttrade. Han säde: »Vidare åbe ropar

utskottet den danska grundlagen, men har dervid förbisett den
väsentliga skilnaden mellan lydelsen i detta grundlagsstadgande och
den af utskottet föreslagna lagbestämmelsen. Danska grundlagen
säger, att genom lag skall närmare ordnas, huru de nu bestående
fideikommissgodsen hunna öfvergå till fri egendom. Detta år en
helt annan fråga. Det är ju alldeles tydligt, att frågan huruvida det
skulle vara möjligt för familjens nu varande representanter att genom
ett frivilligt beslut, som kunde anses uttrycka familjens mening, åstadkomma
någon ändring i nu gällande bestämmelser angående fideikommissegendomen,
är något helt annat, än den af lagutskottet här
föreslagna våldsamma åtgärden att ''de i riket bestående familjefideikommisg-stiftelser
i fast egendom på landet och i stad skola upphäfvas’.
Den danska grundlagens bestämmelse kan betraktas såsom eu
utveckling af den grundsats, som hos oss blef nedlagd i 1810 års
förordning.*

Enligt denna mening år ju sålunda det skrifvelseförslag jag framlagt
endast en utveckling af den grundsats, som är nedlagd i 1810
års förordning, och lärer väl näppeligen detta förslag med något rimligt
skäl kunna anses såsom något »giller». Jag tror, att det är
tillräckligt enkelt och tydligt, så att en hvar lätteligen fattar dess
mening och innebörd.

Herr Annerstedt: Med anledning af hvad af den siste talaren

blifvit uppläst och hvilket gaf honom anledning att åberopa mig såsom
försvarare till det af honom nu framlagda förslag till kammarens
beslut, vill jag endast fästa hans uppmärksamhet derpå, att, på sätt
jag redan antydde i mitt förra anförande, man kan erkänna, att
det af honom framlagda förslaget icke är i så hög grad stridande
emot sunda och rigtiga lagstiftnings grundsatser som lagutskottets
förslag. Men det af mig för tre år sedan afgifna yttrandet, hvilket
naturligen, då det afgafs, icke kunde vara så utförligt, att det upptog
alla de omständigheter, som utgöra förutsättningarne derför, innebar
i korthet ingenting annat än det, att, om förhållandena i ett land åro
sådana, att familjefideikommiss-stiftelser måste upphäfvas på grund
af de omständigheter, hvilka af mig i det vid detta tillfälle atgifna
yttrande närmare angåfvos, då år det danska tillvägagåendet det enda,
som år förenligt med sunda lagstiftningsgrundsatser. För 3 år sedan
påstod jag dock, och detta upprepar jag, att i vårt land ickeförefinnas
några sådana omständigheter, som kunna rättfärdiga ingrepp i stiftelser,
upprättade i full öfverensstämmelse med den lag,som gälde, då de stiftades.

N:o 27

Lördagen den 15 April, e. m.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande under öfverläggningen framställa
följande yrkanden: l:o) af herr Hasselrot, att kammaren skulle bifalla
hans vid utlåtandet fogade reservation, och 2:o) att kammaren skulle
afstå hvad utskottet i utlåtandet hemstält.

Sedermera gjorde herr talmannen fört proposition på bifall till
utskottets hemställan och vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda
båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på
afslag å utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herrar Hasselrot och Hoström, Filip, begärde votering, i anledning
hvaraf och sedan till kontraproposition dervid antagits bifall till
herr Hasselrots yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hasselrots vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 63;
Nej — 38.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 11
och 12 i denna månad bordlagda utlåtanden och memorial:

n:o 27, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kaD.
3 § kyrkolagen, r

n:o 28, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 16 öfver vackt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 8
handelsbalken, och

n:o 29, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa afseenden
af bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken angående förmånsrätt
för ränta,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

N:o 27.

40 Tisdagen den 18 April.

Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.

___ /''i

På framställnig af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
denna dag bordlagda betänkande n:o 18 skulle uppföras främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10.27 e. m.

)*rh»''**:*;. ''■''''fT£- '' 1 11 i •*, .•••-. t • " v

In fidem

A. von Krus enstj erna.

Tisdagen den 18 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Upplåstes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 44, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 45, till Konungen, om förhöjning i bevillningsafgiften
af bankolag med sedelutgifningsrått.

Upplästes två inkomna läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare f. d. landphöfdingen
m. m. G. Treffenberg är genom sjukdom hindrad tills vidare
att lemna sina rum intygas på heder och samvete.

Stockholm den 17 april 1893.

It M. Bruselius,

Medicine Professor.

Att professor Oscar Alm af sjukdom år förhindrad att under
de närmaste dagarne bevista Riksdagens sammanträden, intygar.
Stockholm aen 17 april 1893.

Jonas Wcern,

Med. D:r o. Professor.

N:o 27.

Tisdagen den 18 April.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 2, i anledning af .Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Lundby pastorats i Göteborgs stift prebendeegenskap m. m.; och

n:o 3, i anledning, af två motioner angående ändring i folkskolelärarepersonålens
aflöningsförhållanden;

bevillningsutskottets memorial:

n:o 19, angående tullbevillningen; och

n:o 20, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande, n:o 13, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 39, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 §
sjölagen;

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande rösträtt vid prestval; samt

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskottsutlåtandena 10, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
undersökning och förslag åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet
mellan lappar och jordegare å vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.

.Hem statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående upplåtelse till Norrköpings
stad af mark från indragna hospitalslägenheten Hospitalsholmen.

b öredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 15 i denna manad bordlagda betänkande,
n:o 18, angående allmänna bevillningen.

Friherre Barnekow, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Jag
hemställer, att detta betänkande måtte uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till det plenum, som
inträffar nästkommande lördag.

På gjord proposition biföll kammaren denna hemställan.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 27.

Nm> 27.

Tisdagen den 18 April.

Föredrogs och hån visades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stookliolm, loka Björkmans tryckeri, 1893.