RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 8 april, e m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades sex protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs ä nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 29 sistlidue
mars och den 5 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen i fråga om
mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms okränkbarhet
till sjös under krigstid.

Herr af Burén: Då jag tecknat under det förslag, som nu före ligger,

anhåller jag att få yttra några ord.

Ivändt är, att såväl försvarsfrågan som fredsfrågan äro angelägenheter,
som stå på dagordningen i hela den civiliserade verkjern Man
har sagt mig, att en fredsvän icke kan vara eu försvarsvän. Detta
har smärtat mig, ty jag känner med mig sjelf, att ingen skilnad är
emellan en fredsvän och en försvarsvän, om icke den, att en fredsvän
är mycket angelägnare än en försvarsvän att försvara sitt land, just derför
att han vill hafva fred. Olikheten ligger deruti, att fredssaken gäller alla
folk och alla land, då deremot försvarsfrågan gäller mitt eget land och mitt
eget folk. Det är under denna förutsättning, som jag i hvarje fredsstiftande
ser ett litet korn, ett litet frö, som, om det planteras och
vattnas, kan bära de rikaste frukter. Jag tror att den tid skall komma,
då allt krig med storm och blodig klädnad skall uppbrännas och
af eld förtärdt varda, men jag vet ej, när den tiden kommer, lika litet
som jag vet, när min sista stund kommer, men ingenting är säkrare,
ingenting vissare, än att den kommer. För närvarande måste jag instämma
i hvad den danske konungen för några dagar sedan yttrade
Första Kammarens 1''rot. 1893. N:o 2’. 1

Om skydd för
enskild, egendom
till sjös
under krig.

N:0 23. 2

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd för till en deputation, som till honom öfverlemnade en adress med flera hundra
tusen underskrifter. Konungen svarade den på följande sätt: »Jag
under krig* tlelar eder önskan, att krigen måtte försvinna och att uppkommande
(Forte ) tvistigheter måtte afgöras genom skiljedomstolar, men jag ser utomordentliga
svårigheter yppa sig för uppnående af ett sådant önskningsmål.
Det vore derför fruktlöst, om jag toge initiativet till fredssakens befrämjande.
Om deremot en stor europeisk magt går i spetsen, skola
Danmarks konung och regering helt visst följa efter». Hvarför går
nu icke eu stor europeisk magt i spetsen? Jo, emedan på jorden
ondskan är öfvermåttan stor. Jag har hört store män yttra, att krig
ej allenast äro nödiga, utan äfven nyttiga. I viss mån kan ju detta
vara sant, om man tager krigen såsom eu välförtjent straffdom för att
väcka menniskorna till besinning. Men ett mycket stort midt är det,
och derför helsar jag med glädje hvarje yttring, som går ut på att
afskaffa det gissel, som heter krig.

Det är derför, herr talman, jag tager mig friheten att till den
oskyldiga motion, som nu föreligger, yrka bifall.

Friherre Klinckow ström: Då jag varit en af motionärerna i

denna fråga, ber jag att med kammarens benägna tillåtelse fä redogöra
för densamma i dess helhet. Jag gör det så mycket hellre som, efter
hvad jag har tyckt mig finna under flera år tillbaka, den s. k. fredsoch
skiljedomstolsföreningen, hvarifrån denna fråga egentligen utgått
till Europas flesta kulturländers parlamentariska församlingar, icke rönt
det välvilliga tillmötesgående, som frågan i sig sjelf i så hög grad
förtjenar.

Den första internationella freds- och skiljedomstolsföreningen bildades
ungefär i början af 1880-talet i London, och i följd af dess humanistiska
beskaffenhet spredo sig filialföreningar af densamma med ganska
stor hastighet i de flesta europeiska kulturstater. Men då dessa föreningar,
som vanligtvis årligen sammanträffa i någon större europeisk hufvudstad,
sågo att ingen större framgång var att på den vägen ernå, beslöts
i slutet af 1880-talet, att jemte denna internationella fredsförening
äfven skulle stiftas en internationell parlamentarisk freds- och skiljedomstolsförening,
till hvilken såsom medlemmar endast mottogos ledamöter
af de olika staternas parlamentariska församlingar. Denna senare
förening, hvars sista allmänna möte egde rum i Schweiz och som har
sin centralstyrelse i Bern, har sedan dess verkat mycket godt, på sätt
jag längre fram i detta mitt yttrande skall redogöra för.

Ändamålet med såväl den första som den af mig sist nämnda
föreningen är eu storartad humanistisk och allmänt mensklig välgörenhet
och afser att till den största möjliga grad undvika och minska
krigen nationerna emellan med alla från desamma oskiljaktiga ohyggligheter
och grymheter, och mig synes, att det borde vara för hvarje
fosterlandsvän, antingen han tillhör föreningen eller icke, en sa stor

Lördagen den 8 April, e. m.

N o 23.

och vigtig fråga, att han åtminstone borde skänka bifall och understöd
åt dess bemödanden.

Vi önska nemligen, i stora drag betraktadt och utan att här ingå
i programmets mindre vigtiga detaljer, vi önska förekomma anledningar
till krig emellan folken; vi önska hänskjuta tvistemål emellan staterna
till skiljedomstolar, och vi önska uti mellanfolkliga traktater upptaga
åtgärder, som syfta derhän, och slutligen önska vi skydda enskild
egendom till sjös under krigstid. Af dessa fyra punkter borde hvar
och eu, som vill betrakta dem med oförvillad blick, finna, att det filett
stort mensklighetens och humanitetens mål vi syfta till, och det
vore sorgligt att tänka, att det skulle tillbakaskjutas åt den kammare,
som ju bör gå i spetsen för både humanitetens och mensklighetens
fordringar i vårt land.

Det är icke möjligt, ej heller ville jag besvära kammaren med
att uppräkna de ansträngningar, bemödanden och kostnader, som nu för
tiden äro en följd af ett tillstånd i hela Europa, som utan att kunna
benämnas krig likvisst medfört för nationerna sådana uppoffringar under
årtionden och flera årtionden, att snart sagdt herrar statistici i
alla länder tro, och med skäl, att korta krig skulle vara mindre bedröfliga
till sina verkningar, än denna s. k. väpnade fred, som hotar
att alldeles förstöra folken. Jag vill blott nämna några siffror, så att
hvar och eu, som ej närmare följt med dessa frågor, måtte deraf
kunna bilda sig något så när en tanke och en åsigt om hvad mina
ord betyda.

Redan år 1887, enligt en då synlig uppgift, uppgingo utlandets
stridskrafter på fredsfot, således ständig tjenstgöring, till 3,194,176
man och på krigsfot till 12,488,276 man. Under åren 1887 —1888,
således under två år, hade Europa sammanlagdt eu armé i fredstid
af 3,092,000 man och i krigstid 17 millioner soldater. De sammanlagda
militära utgifterna härför uppgingo till 2 milliarder 520 millioner
kronor. I denna väpning möter Sverige med eu armé af 174,000 man,
deraf 138,000 man beväring. Jag vill ej här nämna den andra delen
af försvarsverket åtminstone för de flesta stater, som räkna såväl landsom
sjögränser. Jag har uppgifter derom här, men med dem vill jag
ej besvära kammaren, de äro så kolossala, att man bäfvar derför.
Jag vill blott nämna, att från och med 1871—1890 konsumerades för
de olika stormagternas flottor: i Frankrike 3,636 millioner francs, i England
4,336, i Tyskland 1,000, i Österrike 470, i Italien 1,100 och i Ryssland
1,980, allt millioner francs. Lägger jag nu slutligen dertill några
uppgifter för att visa, hvarthän det ohejdade krigförandet stater emellan
kan leda, dervid väl är att märka, att ofta ingår folkens medgifvande
i eu mycket ringa, ofta uti ingen grad till dessa krig, så kunna herrarna
fä ett någorlunda begrepp om hvarthän detta ohejdade krigiska
tillstånd kan föra. Det är eu lång tidrymd uppgifterna gälla, men
de blifva derigenom så mycket mera öfverskådliga.

Sedan 1793 hafva verldens civiliserade stater fört många krig

Om skydd för
enskild egen
dom till sjös
under krig.
(Forts.)

N:0 23 4

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd fin
enskild egendom
till sjös
under krig
(Forts.)

med åtföljande kostnader och förluster af menniskolif. Men jag vill
icke uppräkna alla krig och för hvarje krig de förluster som skett i
döda och de kostnader det medfört, blott nämna, att intill den stora
fred i Europa, som följt på de sista tysk-franska och rysk-turkiska
krigen, hafva kostnaderna för dessa krig sedan år 1793 uppgått till
49 milliarder 906 millioner kronor samt antalet dödade till 4,470,000
man. Men häri ingå icke de kanske ännu mycket större förluster i
menniskolif och i synnerhet förluster af egendom och välfärd, som uppstått
genom de plundringar och den ruin, som fiendtliga arméer hafva
åstadkommit i fiendens land, der de förtrampat all civilisation, alla
näringar och all verksamhet. Hvarje menniskovän måste väl undrande
fråga, huru mycket till mensklighetens bästa, till fattigdomens minskande
och upphörande, till de fredliga arbetenas befordran, industriens
uppblomstring, handel, konster och vetenskaper o. s. v. skulle hafva
kunnat åstadkommits för de medel, som kräfts af dessa oftast för efter -verlden onödiga kraftyttringar, krigen.

Man måste med skäl medgifva, att de försök, som fosterlandsvänner
bjuda till att åstadkomma för att minska internationella tvistigheter
och få dem hänskjutna till skiljedomstolar, borde bära frukt och
borde med begärlighet omfattas af både folken och regeringarna. Det
är att beklaga att så ej skett, men det oaktadt har vår verksamhet
ej gått spårlöst förbi i verlden. Under den tid, som denna här skildrade
fredssaken existerat, hafva vi uppgifter om 60 olika fäll, der
skiljedomstolars utlåtanden blifvit godkända, och herrarne veta litet
hvar, som följa med tidningarnas uppgifter, att senast har i en mycket
omtvistad fråga, rörande fisket i Behringshafvet, såväl den amerikanska
som den storbritanniska regeringen underkastat sig en sådan skiljedom,
och hvar och en af dessa stater har valt skiljedomare för att afdöma
denna fråga, som under forna tider kanske skulle hafva kostat många
millioner i penningar och många tusen stackars soldaters och sjömäns
lif, förutom all den materiel, som skulle hafva blifvit förstörd. De
hafva nemligen, såväl Nordamerika som England, valt en skiljedomstol
af 7 medlemmar, 2 af England valde, 2 af Nordamerika och de öfriga
3 af respektive konungen af Italien, konungen af Sverige-Norge samt
franska republiken. Det är en stor heder för vårt land och dess
väusälle konung att han har blifvit anmodad att utse skiljedomare i
en så vigtig tvistefråga emellan dessa stora stater.

Det har, såsom jag nämnde i början af detta föredrag, inträffat,
och det existerar beklagligtvis ännu, att man gör sig en helt origtig
föreställning om våra åsigter rörande landets försvar. Den förste talaren
har redan påpekat det, och jag är sjelf ett lefvande bevis derpå, att
man kan vara eu varm vän af försvaret och samtidigt tillhöra eu
freds- och skiljedomstolsförening. Jag har den ovärdiga äran att vara
ledamot i den internationella allmänna fredsföreningens filial i Sverige,
och jag har, såsom herrarne torde hafva sig bekant, med både nit och,
jag vågar säga, framgång sökt att i min ringa mån befordra den stora

Lördagen den 8 April, e. m.

5 N:o 23.

frågan om vårt landtförsvars omorganisation, som förekom vid den Om skydd för

urtima riksdagen och då bragtes till ett lyckligt slut. Jag har vid

denna riksdag, när Kongl Maj:ts proposition om femte hufvudtiteln

eller sjöförsvaret remitterades från denna kammare, yttrat mig icke (Forts)

blott med värme för det fasta byggnadsanslaget, som Kongl. Maj:t

begärt, utan äfven gått längre och önskat, att sjöförsvaret måtte sättas

på eu sådan fot, att vi kunna försvara våra kuster, hvilket enligt min

åsigt ej kan ske utan genom ett större lån, som upptages i främmande

land och hvarigenom vi fortare kunna bygga det antal sjömateriel, som

fordras för att kunna skydda våra kuster och kuststäder. När frågan

om anslagen till denna hufvudtitel förekommer i kammaren, skall jag,

om min helsa tillåter mig att då närvara, vidare yttra mig derom.

Jag har här en massa materialier för att redogöra för både den
allmänna fredsföreningens och den internationella freds- och skiljedomstolsföreningens
verksamhet under olika tider, men jag vågar icke
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk derför. Dock önskade jag
att här få uppläsa en öfversättning af den senaste bulletinen, som numera
trycke» i centralstyrelsen för den internationella parlamentariska
freds- och skiljedomstolsföreningen i Bern och som kringskickas på
vissa tider med rätt korta mellanrum till alla fredsvänner i Europas
alla parlamentariska församlingar. Det är meningen att redogöra för
de senaste företeelserna, som intressera freds- och skiljedomsstolsföreningarna,
och jag hoppas, att det ej skall kunna anses för en förlorad
tid, om jag uppläser en af mig gjord öfversättning af den senaste
bulletinen, utfärdad den 23 maj detta år i Bern: »Motionen angående
skiljedomstolar mellan Nordamerikas förenta stater, inlemnad i engelska
underhuset af M. Randa] (''remer, skulle diskuteras den 7 sistlidne
mars. Den irländska frågan och andra mera brådskande frågor föranledde
en modifikation i denna dagordning, och den ifrågavarande
öfverläggningen har måst uppskjutas. Ifrågavarande fråga om skiljedom
skall utvecklas af motionären, understödd af sir John Lubbock,
en inflytelserik talare, och har motionen alla förutsättningar att röna
framgång. Detta skulle vara af eu lycklig betydelse för den interparlamentariska
rörelsen, om England och den stora amerikanska republiken,
emellan hvilka stora magter tvistigheter lätt kunna uppstå,
medgåfve på förhand, genom eu traktat i passande form, att hänskjuta
dessa tvister till eu skiljedomstols utslag». Som jag nämnde, har det
skett i den stora tvistefrågan om fisket i Behringssund. »Danska
Folketinget, som redan den 12 november 1892 har beslutat antaga Nordamerikas
förenta staters anbud, har blifvit gjordt uppmärksamt på
frågan om skydd för enskild egendom till sjös under krigstid, genom
eu interpellation af herr Bluhme, sjelf ledamot af den interparlamentariska
konferensen. Interpellanten har blifvit skickligt understödd af
herr Bajer, som har påmint om det initiativ, Danmark vid flera tillfällen
har tagit för regleringen af internationella frågor af ett högt
värde. Konseljpresidenten Estrup har svarat på regeringens vägnar,

N:0 23 G

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd för att denna skall förena sig med öfriga magter, i fall en konferens blefve
samman''''a^a^ för att uttala sig om skydd för privat egendom och
hinder krlfj* handelsfartyg». Detta är detsamma som vi nu begära. En senare
(Fort?) underrättelse, som stod att läsa i Stockholms Dagblad den 30 mars,
upplyste att eD stor deputation, på sätt den förste talaren redan anfört,
infunnit sig hos Danmarks konung och åt honom rönt ett delvis
ganska fördelaktigt svar och mottagande.

»Den danska parlamentariska gruppen, som gillar principen om
internationell skiljedom, räknar redan 16 ledamöter i Landstinget och
69 ledamöter inom Folketinget; detta utgör majoritet inom danska
riksdagen. Ministerns för utrikesärendena uti Rumänien herr Lahovarys
förhoppning finner jag realiserad inom Danmark. Detta senare
lands anslutning till skiljedomsfrågan är så mycket mera märklig, som
presidenten för denna grupp inom riksdagen är äfven president för
sjelfva Folketinget.

Den österrikiska skiljedomsgruppen utgöres af 52 ledamöter af
deputerade kammaren i detta land; denna grupp kommer snart att
tillökas med ett visst antal af herrehusets ledamöter, som furst Starhemberg
är sysselsatt att förena med ifrågavarande grupp.

Nederländerna har ej heller visat sig overksamt för den vigtiga
skiljedomsfrågan: 39 ledamöter af detta lands första och 54 ledamöter
af dess andra kammare hafva ingått såsom ledamöter.

Uti Ullgarn har gruppen för skiljedom räknat ett trettiotal ledamöter,
som snart torde fördubblas, tack vare deputeraden Pazmandys
bemödanden. Större delen af denna grupp har tillkännagifvit sin
önskan att deltaga uti konferensen i Kristiania. Låtom oss för att
afsluta denna krönika anmäla två nyligen utgifna publikationer, Indika
kunna med framgång rådfrågas af alla vänner af de mellanfolkliga
skiljedomstolarna: den ena af dessa publikationer är »Constitulion ■ (Flin
tribunal iht er national* par Sir Edmond Hornby, f. d. engelsk diplomat,
f. d. domare i öfverdomstolen för konsulatärenden i Konstantinopel,
för Levanten, Kina och Japan, som under sin mångåriga tjenstetid
förvärfvade en stor kunskap om hithörande ärenden; — den andra
af ifrågavarande publikationer bär titel »De la paix perpétuelle» af
hofrådet och senatorn Neumann, professor vid Wiens universitet.
Detta senare arbete är utgifvet 1875 på tyska. M. S. de Catrone
i Paris har gifvit oss en fransk öfversättning deraf».

Jag ber om ursäkt för att jag kanske för länge uppehållit herrarue
med uppläsandet häraf, men det har skett för att visa, att vår fråga räknar
ganska betydliga parlamentariska krafter i de flesta kulturländerna.

Man har, bland annat, sökt angripa denna fredsfråga med den
anmärkningen — hvilken jag hört från vissa håll — att det i andra
länder skulle finnas ledamöter i denna freds- och skiljedomsförening,
Indika vore socialister och liberala af en ganska tvifvelaktig färg. Jag
känner icke — det får jag bekänna — Indika personer som tillhöra
dessa till tusentals personer i alla land uppgående föreningar, så att

Lördagen den S April, e. in.

7 N:0 23.

jag kan icke bestämdt gendrifva en sådan uppgift; men jag vågar
dock betvifla'' densamma, intill dess man namngifver personerna, och
jag är fullt öfvertvgad om, att man icke har skäl att betvifla deras
menniskovänliga afsigter. Det fins en gammal biblisk liknelse, mine
herrar, som vi litet hvar känna till — om hvetet och ogräset. Inför
vår Herre ville apostlarna rycka upp ogräset och kasta det i elden,
innan hvetet var moget. Men vår Frälsare vägrade sitt bifall dertill
och sade: låt dem växa tillsammans, till dess skördetiden kommer, då
hvetet inbergas i ladorna och ogräset kastas i elden. Jag tror, att vi
fä gå till väga ungefär på samma sätt, och icke förkasta en god sak
derför, att den möjligen stundom kan räkna en eller annan ovärdig deltagare
— om sä är förhållandet, hvarpå jag ännu vågar tvifla — när saken
i sig sjelf är af eri stor mensklig och humanistisk vigt för alla folk.
Jag tror, att vår fråga, som har blifvit bearbetad af freds- och skiljedomsföreningen,
är af den ofantliga vigt för hela menskligheten och
dess framtida kultur, att man icke bör af en sådan anledning —■ hvilken
jag hoppas icke kan bevisas — förkasta hela saken.

Nyss innan Riksdagen öppnades, kom till mig såsom ordförande
i den internationella parlamentariska fredskongressens filial i Sverige
en skrifvelse med begäran, att vi skulle hvar och en i sin mån genom
motioner intressera oss för följande frågor:

l:o) Konferensen uppmanar sina medlemmar inom de olika parlamenten,
som de tillhöra, att söka föranleda deras respektive regeringar
förena sig om en internationel konferens för att erkänna den folkrättsliga
grundsatsen om privategendoms oantastlighet på sjön under krigstid.

2:o) Konferensen uttalar den önskan, att en skiljedomsklausul uti
handelsfördragen beträffande skydd för industriel, litterarisk och de sköna
konsternas egendom, som hänskjutes till parlamenten, måtte upptagas.

3:o) Medlemmarne från de vid konferensen representerade parlamenten
inbjudas att inom de lagstiftande församlingar, som de tillhöra,
framställa det förslag till sina respektive regeringar att antaga
Nordamerikas förenade staters anbud beträffande införande af allmänna
skiljed om sfordrag.

Dessa Nordamerikas förenade stater kafva nemligen lyckats förena
med sig, efter hvad jag vill minnas, alla stater på den amerikanska
kontinenten för att öfverenskomma om denna punkt rörande skiljedomstol.
Vår fredsförening, den parlamentariska, samlades vid riksdagens
början, och den räknade visserligen — beklagligtvis — icke
många ledamöter i denna kammare, jag tror att det var blott sex,
men deremot räknade Andra Kammaren bland sina ledamöter 56 deltagare
i den parlamentariska internationella fredsföreningen i Sverige.
Vi kommo öfverens om att endast söka vinna förord och tillmötesgående
inom Riksdagen för den punkt, som afsåg privat egendoms
skyddande under krigstid för krigets fasor och ohyggligheter. Följden
deraf blef två identiska motioner, den ena väckt i Första Kammaren
af herrar Adelsköld, Nyström, Klinckowström, Stridsberg, Sanne och

Om skydd för
enskild egendom
till sjös
under krig.
(Forts.)

N:o 23. 8

Lördagen den 8 April, e. in.

Om skydd för af Burén, samt ilen andra i Andra Kammaren väckt af 56 ledamöter;
Tom''tillhö* * hv''lka motioner, på grund af deri anförda skäl, begäres, att enskild
under krig.''* egendom till sjös under krigstid .skulle vara skyddad för krigets ohygg(Forts.
) bgheter. Denna motion blef i Första Kammaren — jag tror icke, att
Andra Kammaren ännu bär behandlat motionen — remitterad till dess
tillfälliga utskott n:o 1. Jag vet icke på hvad grund, ty utskottet
var, såsom herrarne mycket väl ha sig bekant, af kammaren tillsatt
för helt andra ändamål, hufvudsakligen jernvägsauläggningar i Norrland.
Men denna fråga kom dit, måhända derför att jag fans bland dess
ledamöters antal; och utan att tadla utskottet, som har behandlat motionen,
vågar jag påstå, att den kom icke på rätt ställe. Jag skall nu
be att få lemna ett svar på utskottets betänkande, hvari jag, som jag
nyss nämnde, icke har någon de], eftersom jag genast i början hörde,
hvad jag icke borde hafva hört förrän i slutet, nemligen att utskottet
först beslutit sig för att afslå motionen och sedermera sökte upp de
skäl, som möjligen .skulle kunna gifvas för att försvara en sådan åtgärd.
Det gjorde, att när jag fatt höra, hvad de fyra återstående ledamöterna
hade beslutit, bad jag blott att få anteckna min reservation och har
för öfrigt ingen del i utskottets utlåtande. Jag skall likväl be att fä
åtminstone med några ord besvara utskottets utlåtande. Detta böljar
egentligen med att redogöra för hvad som förstås med krigskontraband
på grund af kongl. kungörelserna den 8 april 1854 och den 13 september
1855. Det är en sak, som enligt mitt enfaldiga begrepp icke
hör till denna fråga; men derpå stöder sedermera utskottet litet längre
fram en del af de skäl, det angifver för af slag af motionen. Derefter
har utskottet, för att fylla betänkaudet med någonting, andragit, hvad
tänkare och rättslärde i denna fråga yttrat för och hvad andra rättslärare
yttrat emot att skydda enskild egendom till sjös under krigstid.
Jag säger uppriktigt, att de rättslärare, som försvara detta skydd, äro
naturligtvis sådana, som jag mest tycker om, men utskottet måtte hafva
tyckt om motsatsen, fastän utskottet här säger helt beskedligt: »Ehuru
tungt vägande skäl synas kunna åberopas till stöd för grundsatsen
om enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid, anser sig
utskottet dock icke kunna förorda någon framställning i ämnet till
Kongl. Maj:t.» Med all respekt för utskottets utmärkte män kan jag
icke neka, att detta dock är allt för summariskt, när man behandlar
en så pass vigtig och allmännyttig fråga, som denna för hela rnenskligheten
är. Sedan utskottet nemligen angifvit herrar rättslärdes åsigter
för och emot, slutar det med en persons yttrande, som skulle utgöra
sjelfva klämmen och stödet för utskottets behandling af motionen, nemligen
den tyske rikskansleren grefve von Caprivi. Det var ju att
kunna på förhand veta, att Caprivi ej kan annat än understödja ökade
militärbördor och ökade kostnader för försvaret, antingen han vill eller
icke, ty han har sjelf med egna ord förklarat: jag står här såsom eu
militär och lyder min kejsare och konung i det han befaller mig alt
göra. Så har han äfven gjort i denna fråga, hvarför hans votum verk -

Lördagen den 8 April, e. m.

9 N:0 23.

ligen skulle kunnat saklöst uteblifva i detta utskotts betänkande. Mig Om skydd för
synes, att både rättvisa och billighet uppbära denna fråga inför hvarje
opartisk betraktare af densamma, och jag är öfvertygad om att den °™der krig!
tyske rikskanslern von Caprivi kommer torr att falla undan, än denna (Forts)
fråga kan undanskjutas eller dödas inom de europeiska samhällena
och folken.

Jag hade visst ännu mycket annat att andraga om utskottets besynnerliga
sätt att resonera, i synnerhet på sill. 5, der utskottet
säger, att hvad tjenar det till, att Kougl. Maj:t får veta Riksdagens
mening i denna fråga, han kommer ändå att, i fall de stora staterna
förena sig till en konferens för att taga frågan i betraktande, biträda
densamma, såsom käudt är att konungen af Danmark redan svarat.

Men, mine herrar, det gifves dock tillfällen, dä Kongl. Maj:t skulle
vara rätt belåten — och kanske få vi snart se dagas ett sådant tillfälle
— att genom ett uttalande från Riksdagen finna stöd för sina
fosterländska handlingar och beslut. På denna grund och då det icke
är frågan om strid och krig, då naturligtvis den råa styrkan gör sig
till största delen gällande för att vinna seger, utan det är frågan om
humanitet och mensklighet, är jag öfvertygad om, att ett mindre land,
styrdt, såsom vi hafva lyckan att erfara, af en både sant upplyst och
menniskovänlig monark, skall kunna vinna mycket insteg och göra
■sig väl hördt i den stora konseljen af Europas magter i eu sådan
fråga, som här föreligger. Jag vill icke längre upptaga kammarens
tid, och tackar för, att kammaren godhetsfullt åhört mig med tålamod.

Efter hvad jag anfört, önskar jag naturligtvis afslag på utskottets
hemställan och bifall till vår motion i denna fråga.

Herr Björnstjerna: Utan tvifvel äro vi alla varma fredsvänner

och vi inse mer än väl de stora och förfärliga olyckor, som alltid åtfölja
kriget. Kunde vårt ord bidraga något till att lindra krigets lidanden,
skulle vi helt säkert gerna gifva vår röst till förmån för det här
föreliggande förslaget. Men detta är ett af dessa välmenande och
opraktiska förslag, som man med så mycken förkärlek behandlar vid
dessa nu på modet blifna fredskonfereuser. Motionärerna yrka, att
enskild egendom till sjös skall under krigstid vara fridlyst på samma
sätt som enskild egendom till lands. Man skulle deraf kunna sluta
till att enskild egendom till lands i denna stund är bättre skyddad
än enskild egendom till sjös. Men förhållandet är diametralt motsatt.

Enskild egendom till sjös är skyddad genom Paris-deklarationen sålunda,
att under neutral Hägg äro både fartyg och egendom skyddade,
och neutral egendom i ett fiendtligt fartyg är äfven skyddad, — allt
med undantag af krigskontraband. Hvad beträffar blottad, skall jag
komma dertill längre fram. För närvarande kali således under krigstid
allt gods med undantag af krigskontraband gå fritt på sjön äfven
till fiendtligt lands hamnar och der införas. Det är fullkomligt skyddadt
under alla eventualiteter, sävidt det ej inlastas i ett fiendtligt far -

N:0 23. 10

Lördagen den 8 April, e. ra.

Om skydd för tyg. Det är endast de fiendtliga fartygen, som äro utsatta för att
uppbringas, och den magt, som är svagare till sjös, gör således under
sinder kria* krig bäst i att låta sina fartyg ligga i hamn. Sina varor kan den
•{Forte.} skicka ut på andra magters fartyg, och då äro de fredade. Det är
visserligen hardt för sjöfartsnäringen, att fartygen maste ligga qvar i
hamnarne för att ej löpa fara att bli uppbringade. Men huru många
andra näringar är det icke, som i ett af fiender besatt land bli tillintetgjorda?
Sjöfarten får dela samma öde som alla dessa andra näringar.
Det har visserligen varit fråga om att stifta lag i eu humanare
rigtning för krigföringen till lands, men deraf blef intet. På den
menniskoälskande kejsar Alexander II:s föranstaltande samlades en
konferens i Brussel 1874, som utarbetade ett förslag, det mildaste,
som under nuvarande förhållanden var tänkbart att få gällande under
krig. Men detta förslag föll; det ledde icke till någon åtgärd. Det
var mycket svårt att fa konferensen till stånd, emedan England motsatte
sig, och det var endast under uttryckligt förbehåll, att ej fråga
skulle der upptagas om lagstiftning för kriget till sjös, som England
samtyckte att deltaga i konferensen. England hade redan med svårighet
samtyckt till Paris-deklarationens bestämmelser om skydd för
enskild egendom till sjös. Men som sagdt var, konferensen i Brussel
ledde ej till något resultat, hufvudsakligast derför, att England gjorde
alla möjliga svårigheter. Jag anser det vara till heder för Kong!.
Maj:ts regering, att den var — om jag ej missminner mig — den
första bland de ganska få regeringar, som i officiel note till ryska
regeringen förklarade sig villig att återupptaga underhandlingarna på
de grunder, som blifvit i Briissel uppstäda. Men flere bland stormagterna
ville icke ingå derpå, så att för närvarande fins ingen lagstiftning
till skydd för egendom till lands, under det för egendom till
sjös redan finnes en ganska fullständig sådan — åtminstone så fullständig
man kan hoppas att nu få den.

För att nu gifva ett litet begrepp om, i hvad mån egendom till
lands är skyddad, skall jag åberopa det sista fransk-tyska kriget, då
likväl de humanaste åsigter blefvo tillämpade, som under något krig
följts —- desamma, som sedermera följdes under det stora rysk-turkiska
kriget. Då förklarade nemligen kejsar Alexander, att han skulle följa
dessa grundsatser, som i Brusselkonferensen blifvit sammanfattade, och
det var något så när hvad som redan tillämpats i Frankrike af de
tyska arméerna. — Men huru går det till, när fienden inbryter i landet?
Han utskrifver reqvisitioner af alla möjliga slag, kontributioner,
reqvisitiouer af födoämnen, fourrage, beklädnadspersedlar, hästar, fordon
in. m. För dessa lemnar han visserligen qvittenser, och dessa
qvittenser får sedermera den förlorande parten betala vid fredsslutet,
sä vida han har lust att göra det, om det gäller hans egna undersåtar.
Men icke nog dermed! Man har ju under krig till lands full rätt att
skjuta ned hela städer med dess civila invånare, som ej kunna försvara
sig. Icke blott deras egendom, utan äfven de sjelfva bli ned -

Lördagen den 8 April, e. in.

11 N:0 23.

skjutna. Sä snart en stad är befästad och till och med om den ej är Om skydd för
det, men blott bjuder till att försvara sig, är fienden fullt berättigad
i denna stund att skjuta ned den staden. Så går det till vid krig
till lands. Om man beräknar de otaliga förlusterna, som uppkomma (Forts)

genom afbrott i samfärdseln, industrien, handeln, jernvägar, telegraf,
post och allt, som står stilla, om man besinnar, att skördar bli nedtrampade,
åkerbruket och annat arbete hindras, byar uppbrännas och
alla andra olyckor, så blifva förlusterna härvid så kolossala för den
enskilda egendomen till lands, att de, som kunna drabba den enskilda
egendomen till sjös, äro ett rent lappri vid jemförelse dermed. Om
man blott tänker på, Indika förluster å enskild egendom inträffade
under staden Paris belägring, hvad Paris derigenom led jemte dess
rika och tätt befolkade omgifning, som blef totalt ruinerad, gå dessa
förluster troligen till milliarder, när deremot enligt motionärens uppgift
värdet af de 75 tyska handelsfartyg jemte laster, som af franska
flottan uppbringats, belöpte sig till allenast 17 millioner francs, Indika
Frankrike vid fredsslutet måste utbetala! När blott de enskilda förlusterna
vid Paris’ belägring voro så ojemförligt mycket större, vore
det väl mer skäl för dessa välmenande herrar att i främsta rummet
söka stifta någon lag, som kunde mildra lidandena vid krigföringen
till lands. Men de ha ej ens tänkt på att skydda landets inbyggare
från att bli ihjelskjutna och få sina städer och byar förstörda af fiendtliga
flottor. Man är så angelägen att rädda ett handelsfartyg, ehuru
det skulle ju ej bli uppbrändt eller besättningen nedskjuten. Motionärerna
vilja icke, att man skall få taga ett fiendtligt fartyg, ehuru
intet hinder finnes för att från flottan skjuta ned en fiendtlig stad.

Hvem minnes icke, när senast Alexandrin bombarderades af engelsmännen,
då slöra delar af staden nedskötos och eu mängd menniskor
dödades, eller hur engelska flottan härjade och brände enskild egendom
längs finska kusten under krimkriget?

Vi hafva också alla läst om engelska flottans årliga öfningar, då,
så snart några af de fartyg, som föreställa fienden, lyckats obehindradt
inkomma till någon större engelsk stad, dessa genast låta af myndigheterna
utfärda bevis, att staden af dem ålagts betydliga kontributioner.

Detta exempel har vår egen flotta begynt följa, åtminstone förlidet
år. Bär sitter landshöfdingen i Hernösand, som kan intyga,
att några af våra fartyg voro der och på sådant sätt gjorde utskrifningar.
Det ser således icke ut, som om meningen vore att uppgifva
den rätten under krig. Förnämsta anledningen, hvarför det nu torde
vara omöjligt att få någon humanare lagstiftning till sjös än den, som
redan -finnes, är emellertid den, att blokaden är ett ofantligt mägtigt,
vapen, eller kan åtminstone vara det under krig. Motionärerna uppgifva,
att blokaden af de tyska hamnarna genom franska flottan under
det sista kriget gjorde mycket liten skada, derför att Tyskland kunde
förse sig med afla sina förnödenheter landvägen. Ja, men alla länder

N:o 23. 12

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd för äro icke så belägna, att de hafva landgränser på tre sidor. Om man
domtiul^s täu^er S’S ett krig emellan den nuvarande trippelalliansen och Turkiet
under krig! ® ena sklan och Ryssland å den andra, så skulle eu blokad af de
(Forts.) ryska hamnarne naturligen blifva mycket farlig för Ryssland, tv det
kunde då icke alls få in några förnödenheter. Tänker man sig eu
allians mellan flera andra stora sjömagter, som lyckades tillintetgöra
den engelska örlogsflotta!! och blokera de engelska hamnarne, blefve
detta ett afgörande slag. England kunde då icke många veckor hålla
sig, ty hungersnöd skulle snart inträffa. Det vapen, som ligger i bio
kaden, är således högst vigtigt, så att de stora sjömagterna sannolikt
aldrig skola afhända sig det.

Motionärerna anföra, att för de förenade rikena, som äro till
största delen hafomflutna, skulle det vara önskvärdare än för andra,
om ett sådant beslut kunde fattas, hvarigenom äfven blokaden komme
att upphöra.

Får man icke taga främmande egendom till sjös, blifver naturligen
blokaden betydelselös. Om ett fartyg, som blokerar en hamn,
endast far afvisa fartyg, som vilja löpa in eller ut, men icke far taga
dem som pris, tjenar nemligen blokaden till ingenting, tv dä förnyar
blokadbrytaren ständigt sina försök, till dess han lyckas. Således kan
man icke fridlysa enskild egendom till sjös helt och hållet och behålla
blokaden. Men det ligger mycken sanning i att för de förenade
rikena skulle det vara särdeles fördelaktigt, om någon sådan åtgärd
kunde vidtagas. I Norge minnes man säkert ännu, hvilket mägtigt
vapen blokaden var J814, när hungersnöd uppstod i landet, så att
denna blokad allena var tillräcklig att göra allt fortsatt motstånd från
norrmännens sida omöjligt. Så länge den Skandinaviska halfön har
den lyckan att lyda under samma spira, och jag hoppas och är öfvertygad
om, att detta skall fortfarande komma att räcka i sekler, till
båda nationernas bästa; så länge detta förhållande fortfar, blir en
fiendtlig blokad mindre farlig, tv våra kuster äro sä vidsträckta, våra
skärgårdar så talrika, och våra hamnar så många, att ingen flotta i
verlden lärer kunna blokera de flesta af dessa hamnar samtidigt, utan
vi skulle ändå ständigt kunna få tillförsel från olika håll. Helt annat
blefve förhållandet i den olyckliga händelse, att unionen skulle komma
att sprängas, hvilket eu af partiyra förblindad stortingsmajoritet nu
synes arbeta på. Det skulle vara ett ömsesidigt sjelfmord af begge
nationerna, och jag är öfvertygad om, att den sans och det förnuft
finnes på båda sidor om Kölen, att detta aldrig skall komma att ske.

Kunde något uträttas med att biträda motionärernas förslag, skulle
jag visst icke motsätta mig det, men det enda resultat deraf, man
kunde motse, vore, att de ärade herrarue skulle få den tillfredsställelsen
att vid nästa fredskonferens få tillkännagifva, att svenska riksdagen
också hade omfattat förslaget och aflåtit eu skrifvelse derom
till regeringen. Men regeringen skulle säkerligen komma i eu obehaglig
ställning, om denna skrifvelse aflätes. Vi hafva här i utskottets

13 N:o 23.

Lördagen den 8 April, e. in.

betänkande sett rikskansleren von Caprivis yttrande, som den siste Om skydd för
talaren upptog, derur dragande en slutsats, som icke hade afseende mskild, «?*»-på denna fråga. Den tyska rikskansleren slutade sitt anförande med
de orden: »att det för de förenade tyska regeringarna skulle vara (Forte/

ändamalslöst att i antydt syfte träda i förhandling med andra regeringar».
När detta äfven för de tyska regeringarna skulle vara ändamålslöst,
så torde det väl blifva ännu mera ändamalslöst för den
svenska regeringen. En sådan skrifvelse skulle säkerligen icke leda
till någon annan åtgärd än att stoppas i papperskorgen hos de främmande
regeringar, som finge emottaga densamma, och derför vill jag
icke tillstyrka eu dylik uppmaning till Kong], Maj:t, utan yrkar afsteg
å motionen och bifall till utskottets förslag.

Herr Säve: Efter det så sakrika anförande, som den siste högt

ärade talaren nyss hållit, vore,det naturligen lämpligast för mig att
afstå från ordet, helst som jag i allt väsentligt delar den åsigt, till
hvilken han kommit och hvilken han kan stödja på sin rika erfarenhet
från sin statsmannaverksamhet. Då jag emellertid nu har ordet,
anser jag mig böra säga åtminstone något.

Jag ber då att till en början få uttala, att jag mycket väl behjertar
den sant humana idé, som ligger i den föreliggande motionen.

Jag vet också, att om den svenska regeringen skulle, såsom motionärerna
önska, söka att medverka till beredande af internationell erkännande
åt den grundsats, som motionärerna förfäkta, hon äfven har
vackra traditioner från forna tider att följa. Vårt fädernesland har ju
på ett synnerligen framgångsrikt sätt i föregående århundraden sökt
medverka till mera humana bestämmelser inom den internationella sjörättens
område. Redan Karl NI sökte i eu traktat med Danmark
häfda eu åt dessa sjörättsbestämmelser, som ömkligen af Europas och
Amerikas flesta sjömagter blefvo erkända genom Paris-traktaten af år
1856, och hvarje äldre skolgosse vet, Indika stora förtjenster Gustaf
III förvärfvade sig om samma internationella sjörätt, då han sä väsentligt
medverkade till 1780 års ryktbara väpnade neutralitet. Men väl
kandi är också, Indika svårigheter måste öfvervinnas, innan man kunde
bringa erkännande åt dessa grundsatser. Huru mycket blod hade ej
flutit för deras skull, innan det stolta England ömkligen förmåddes
gifva vika för öfriga magters fordringar. Och hvad gälde det? Jo,
i hufvudsak blott att bringa England att erkänna den så naturliga
och enkla grundsatsen, att »neutral flagga gör neutralt gods». Men när
»Sverige fordom ville befordra införandet af humanitära bestämmelser i
flen internationella sjörätten, så kunde det göra det med stöd af en
stark örlogsflotta. Ad hafva icke någon sådan nu. Våra sjöofficerare
äro de förträffligaste och våra matroser äro de käckaste, men det hjelper
oj, vår flotta är för svag, och vi kunna icke nu i liknande frågor uppträda
med den auktoritet som då, när vi utgjorde en örlogsmagt till
sjös af rang. Och nu är det också fråga om något vida vigtigare än

N:0 23. 14

Lördagen flen 8 April, e. in.

Om skydd för bestämmelsen, att »neutral flagga gör neutralt gods», nu galler frågan
enskild egen- att vjnna erkännande åt den stora grundsatsen, att enskild egendom,
^under1 kri°S naturligen med undantag för krigskontraband, skall vara okränkbar
(Forts/ till sjös under krigstid, således icke blott neutral egendom, utan äfven
den egendom, som besittes af uudersåtar tillhörande de krigförande
länderna. Det var först så sent som 1856, som England gaf sitt erkännande
åt grundsatsen, att neutral flagga gör neutralt gods; det är
blott 37 år sedan dess, och jag är öfvertygad om, att det kommer att
åtgå århundraden, innan England gifver sitt erkännande åt den nya
bestämmelsen, ty skall England göra det, måste det afstå ifrån sin
ställning såsom verldshafvens belierskare eller, hvilket är detsamma,
afstå ifrån det förnämsta medel det har att upprätthålla sitt välde
öfver hafven.

Motiveringen till motionen synes mig allt annat än öfvertygande.
Genomläser man t. ex. det yttrande, som motionärerna citera efter den
bekante kännaren af folkrätten Emile de Laveleye, så framgår af detta,
att Laveleye sjelf erkänner, att den krigförande kan vara berättigad att
taga de fiendtliga handelsfartygen i besittning, fastän icke att konfiskera
dem jemte deras besättningar. Men hvad fredsvännerna åsyfta, det är
att förekomma, att enskildes fartyg skola kunna tagas i besittning åt
örlogsman. Föga lyckligare äro motionärerna med sin historik öfver
staternas uppfattning i senaste tider om den internationella grundsats,
hvarom fråga är. Af denna historik framgår i sjelfva verket, att staterna
i allmänhet blott dä vilja erkänna, att enskild egendom är okräukbar
till sjös, då deras örlogsflottor äro underlägsna grannarnes. Typiskt
i detta fall är Tyskland. År 1870, under kriget mellan detta land
och Frankrike, förbjöd den nordtyska regeringen sina örlogsman att
uppbringa franske undersåtars handelsfartyg, och den preussiske
konungen lät tillkännagifva detta för den franska regeringen, som lemnade
meddelandet obeaktadt. Ingenting kunde vara naturligare än
detta. Frankrike var 1870 en stark sjömagt, men Tyskland var det
icke, och derför låg det i Tysklands intresse att öppet förklara sig för
grundsatsen af enskild egendoms otänkbarhet till sjös.

Men nu har Tyskland ej längre samma intresse i denna fråga,
hvilket framgår af rikskansleren Caprivi’s yttrande i ämnet i tyska
riksdagen 1892, hvilket yttrande är citeradt i utskottsbetänkande!:.
Fredsvännerna hafva sålunda ej längre att räkna på den tyska regeringens
medverkan. Förhållandet är, att Tysklands örlogsflotta i vara
dagar icke är densamma som 1870; deri ligger förklaringen.

Det finnes naturligen ingen af oss, som misstänker, att de högt
ärade män, som satt sina namn under föreliggande motion, och hvilka
alla äro försvarsvänner på samma gång de äro fredsvänner, skulle på
något sätt vilja motverka det sträfvande inom vårt land, som går ut
på att söka utveckla och förstärka värt försvar till sjös och till lands.
Men jag fruktar dock, att den motion, som de framlagt, kan, om den
vinner godkännande, verka hinderligt för vårt försvarsväsens förbatt -

15 N:o 23

Lördagen den 8 April, e. m.

rande. Den kan nemligen missförstås. Jag tror, att om man söker Om skydd fäsärskilja
alla de strömningar, som under de närmast föregående åren enskM «?«>-motverkat eu förbättring af vårt härvasen, man bland dessa äfven ''''Zd^kriT
skall finna en, som haft sin egentliga utgångspunkt i eu falsk upp- U"(F^rtgT~
fattning om betydelsen af de internationella fredsvännernas hittills *

vunna resultat. Jag tror, att många af de obildade i värt land, som
icke hafva så lätt att se dessa saker klart och tydligt, faktiskt bibragts
den föreställuingen, att krigen genom fredsvännernas sträfvan
snart skola afskaftäs, och att följaktligen allt hvad vårt land
offrade för sitt försvar vore bortkastadt. En motion, sådan som
den ifrågavarande, hvilken afser att söka skydda enskildes egendom
till sjös, skulle i öfverensstämmelse härmed måhända kunna hafva
det inflytande, att personer i vårt land finge den tron, att vi icke
behöfde göra något för att öka styrkan af vårt sjöförsvar, ty sjökrig
körnare i sjelfva verket att blifva omöjliga, då man kommit derhän,
att enskild egendom vore skyddad på trafven genom de folkrättsliga
lagarne.

För öfrigt anser jag sjelfva motionen onödig, viss som jag är,
att vår svenska regering, för den händelse hon inbjudes att deltaga i
internationella öfverläggningar i detta ämne, helt visst skall ställa sig
på den sidan, der humaniteten står, äfven utan någon skrifvelse från
Riksdagen.

Jag ber derför att fä afstyrka motionen och förorda bifall till
utskottets hemställan.

Herr Nyström: Jag har biträdt denna motion, mindre i förhoppning
att den nu skall bifallas — ehuru den dag nog kommer, då
sådana motioner blifva bifallna, och det enhälligt — än derför, att jag
anser det nödvändigt, att man äfven i den svenska Riksdagen skall
uppmärksamma dessa internationella frågor, som på senare tid uppstå,
och äfven här hålla lefvande sin anpart, den på Sverige belöpande
anpart, i dessa nya interparlamentariska rörelser, för Indika jag för
min del förutser en mycket stor framtid. Detta är den vigtigaste
delen af saken. Det gäller, att den svenska Riksdagen skall visa, att
den icke står alldeles främmande för denna stora rörelse, som i öfriga
länder tagit proportioner, om Indika våra svenska riksdagsmän knappast
hafva någon aning. Motionen har således värde såsom eu insats
i den rigtningen. Hos oss tyckes man tro, att alla dessa sträfvande!),
till skiljedomstolar i stället för krig, till internationella aftal
af åtskilliga slag in. in., endast äro eu tummelplats för politiska fantaster,
åt Indika blott skänkes ett medlidsamt erkännande för deras
välmenta afsigter. Men det är icke alls så i andra länder. Jag ber,
att Första Kammaren icke må döma fullt så hardt dessa sträfvande!!,
ty man må säga hvad man vill, innefatta de dock mensklighetens
framtidsförhoppningar, verldens utsigter att i framtiden gä ljusare öden
till mötes. Man må icke invända, att de äro endast välmenande buller

N:0 23. 16

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd för vid en och annan fredskongress. Jag tror, för min del, att det är få af
enskild egen- niensklighetens stora lifsintressen, som börjat på annat sätt. Jag är
''''v-nder krlr öfvertygad om att, vill man granska deras historia, så skall man få
(Forte 1 '' se- att C^e a^a börjat med svaga ansatser, Indika först mött samma
omilda bedömande, som det nu ifrågavarande sträfvandet här mött,
men Indika sedermera visat sig hafva lifsvigtig innebörd. Huru var
det t. ex., när slafveriets afskaffande först kom på tal? Ingen trodde,
att det skulle blifva annat än en välmenande filantropisk ansats. Och
för att taga ett annat exempel, som är ganska märkvärdigt; jag påminner
mig från Tacitus ett uttryck, som är åt stort intresse, men
icke så mycket uppmärksammats. Han har kommit att tänka på möjligheten
af konstitutionella monarkier, men säger ock dervid, att det
är en sak, som man förr kan prisa än sätta i verket, och komme
denna statsform i verket, så skulle den icke blifva långlifvad, säger
han. På det sättet förhåller det sig med sådana ansatser, och man
får icke ringakta dem, i fall man tror, att de kunna växa till sig till
niensklighetens fromma. Det är med afseende på dessa två spörsmål,
som jag tillåtit mig att beröra, nemligen å ena sidan de internationella
förslagen och å andra sidan den interparlamentariska rörelsen, ett
högst anmärkningsvärd t förhållande. Suveränerna hafva oupphörligen
tillfällen, och begagna sig äfven af dessa tillfallen, att sammanträffa
och rådgöra med hvarandra. A andra sidan finnes det knappast någon
korporation, för att börja med ministrarne och sluta med barnmorskorna,
som icke sammanträffar och har sina kongresser, och man
kommer naturligen derifrån med eu viss behållning med värdefulla
lärdomar. Men i hela verlden befinnes, att de vigtigaste korporationerna
af alla, d. v. s. parlamenten, hafva icke någon direkt beröring
med hvarandra. Det är tid att göra slut på detta förhållande,
och deri ligger det vigtigaste sträfvandet af alla dem, som jag omnämnde.
Det är af vigt, att parlamenten komma tillsamman, att de
lära känna hvarandras erfarenhet, att de åtminstone i afseende på de
parlamentariska formerna och arbetssätten kunna visa, hvad godt den
ene har framför den andre. Jag vill säga, att komme det till cn sådan
rådföring, till ett sådant umgänge, så skulle säkerligen den svenska
Riksdagen stå såsom en läromästare framför de flesta andra genom
de lyckliga former, som vi vunnit, t, ex. genom våra gemensamma
voteringar, våra utskottsval, vår justitieombudsman och annat mer.
Se der hvad vi skulle kunna lära andra, och vi skulle i stället få lärdomar
af de andra. Det är således denna interparlameutarism, som
jag anser vigtigast, och såsom en insats deri vill jag helst betrakta
detta förslag.

Men om man nu har sagt och tror, att dessa saker äro så svaga,
att de knappast förtjena uppmärksamhet, har jag delvis medgifvit
detta, men de äro dock icke fullt så obetydliga, som herrarne tro.
Det förnäma engelska parlamentet har funnit sig nödsakadt att träda
ut ur sin isolering, af hvilken det i så många år har skrutit, för att

Lördagen den 8 April, e. m.

17 N:0 23.

söka understöd för sträfvande!!, liknande detta, af systerparlamenten.
Jag tiar här i min hand en inbjudning, i hvilken äro delaktiga 129
ledamöter af det engelska parlamentet. Det är ett vackert tidens tecken,
att så många parlamentsledamöter velat utsträcka handen till
ömsesidig samverkan med andra parlament. På samma sätt har det
gått i andra länder, och den, som har sett redogörelser och program
för de stora festligheterna i Amerika under utställningen detta år,
lärer finna, hvilken betydelse dessa interparlamentariska sträfvanden
hafva.

Eu talare, herr Säve, har sagt, att sådana bestämmelser, som de
här ifrågavarande, försöker man åvägabringa endast så länge man är
svag på hafvet, men när man är stark, gör man det icke. Nej, förlåt
mig, Italien har gjort försök i den vägen, och Italien är stark på
hafvet; Amerika har gjort det, och Amerika är mycket starkt och
kommer inom få år att blifva det ännu mer, men ändå har det icke
dragit sig för att befordra dessa sträfvanden. Men man säger, att svaga
stater hafva just icke mycket att göra med eller vinna af detta sträfvande.
Jag är af den meningen, att för dessa just är det ett vigtigt
intresse, ty endast genom att införa en rättsordning kunna de svaga
staterna lefva med samma trygghet som de starka.

Det är som inom den enskilda staten, der endast med tillhjelp
af regeringsmagt och rättsordning en svagare medborgare kan lefva i
trygghet tillsammans med en starkare. Och derför ligger det just i
de svagare staternas intresse, att eu sådan ordning kommer till stånd.
Man säger, att de kunna ingenting uträtta. Danmark har på senare
tiden vunnit ganska mycket genom sitt deltagande i dessa sträfvanden.
Och en talare här har påmint om den vackra insats, Sverige förut
gjort just i dessa sträfvanden. Herr Hedin skrifver om »de grundsatser,
som beteckna sjörättens utveckling till rättvisa och humanitet»,
att man kunde ock nämna dem de skandinaviska, då de nordiska staterna
kämpat ärorikt i främsta ledet för den neutrala sjöhandelns frihet
och dermed skrifvit ett vackert blad i folkrättens historia. De
svagare staterna hafva .således gagn häraf, och de svagare staterna
I ifva tillfälle att uträtta något genom att deltaga i detta nutidens
sträfvande.

Jag får tillägga en sak, som kanske icke väl upptages af mina
meningsfränder i denna sak. Det måste erkännas, att den internationella
och interparlamentariska rörelsen för närvarande öfver hela verlden
har blifvit eu vensterrörelse. Börjar man med Norge, ser man,
att just de starkaste venstermännen drifva denna sak. I Danmark
likaså. I Frankrike likaså. I Italien återfinna vi Imbriani, Italiens
»braständare»; likaså åtminstone i viss mån Pandolfi. I Tyskland äro
både Baumbach och Barth »freisinnig». I England ledes rörelsen i
väsentlig grad af en parlamentsledamot, mr Randal Cremer, utgifvare
af ett vensterblad, »The Arbitrator», som stundom sänker sig till en
ganska rå ton och ofta vanställes af stygga anfall mot försvarsvänligFörsta
Kammarens Prot. 189.3. N:o 23. 2

Om skydd för
enskild egendom
till sjös
under krig.
(Forts.)

N:0 23. 18

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd fö
enskild egendom
till sjös
under krig.
(Forts)

''het, patriotism och sådant. Detta är ett sorgligt faktum. Jag har
icke velat förena mig med denna rörelse, derför att jag icke vetat,
hvar jag under sådana förhållanden skulle höra hemma. Man skall
måhända säga, att förhållandet inom denna kammare utgör en vederläggning
af det sagda, då åtminstone en af de talare, som här uppträdt
och som anslutit sig till rörelsen, väl icke kan kallas eu vensterman
(ty med ett eller annat förstulet och kärligt ögonkast åt det hållet
räknas ju icke så noga). Men detta torde väl få anses såsom ett
undantag, som icke upphäfver regeln, att denna rörelse är en vensterrörelse;
hvilket försvagar densamma i högsta grad, ty hvart skola vi
taga vägen, som hafva samma syfte, men finna det svårt att, då rörelsen
fått en så utpräglad rigtning åt venster, arbeta tillsammans med
de andra.

Hvad sjelfva frågan beträffar, har en ansedd man, som i denna
sak måste betraktas såsom en stor auktoritet, sagt, att yrkandena äro
oklara, att de icke väl stämma öfverens med verkligheten, att, då man
säger att man vill för egendom till sjös börda samma rättighet som
för egendom till lands, dermed ingenting vore vunnet, enär egendom
till lands är illa skyddad, såsom förhållandet nu är. Jag ber om ursäkt,
att jag trots allt detta håller mig till auktoriteten af den man,
som jag med någon rätt kan kalla min aflidne vän, Emile de Laveleye.
Han framhåller uttryckligen, att, huru än må vara med sådana
våldsbragder och skadegörelser som bombarderingar och dylikt, så,
om saken begränsas till frågan om egendom, är dock ej till lands lofgifvet,
enligt folkrätt och folksed, att anställa plundring af sådan enskild
egendom, som ej är försvarad. Men att icke blott taga i besittning
utan formligen tillegna sig och derefter försälja ett fartyg med
last, det är dock eu plundring, som, såvidt jag förstår, icke har sitt
motstycke till lands. Således är det fullt rigtigt och icke motsägelse
att vilja för egendom till sjös reklamera samma skydd som för egendom
till lands, så att icke fienden skall kunna tillegna sig och genast
realisera egendomen utan att anspråk på ersättning kan framställas.
Med skäl säges, att ett sådant våld grundar sig på en föråldrad åskådning.

Hvad bokaden beträffar, är frågan derom besvarad genom Emile
de Laveleyes framställning, att man icke kan förneka en krigförande
magt att till och med taga i besittning eller omöjliggöra för krigsbruk
ett fiendtligt handelsfartyg, men att man deremot kan lägga sig emot,
att detsamma blifver fiendens egendom, att fienden disponerar och försäljer
detsamma. Jag kan ej finna annat än att motionen i detta fall
innehåller saker, som val kunna försvaras.

Det synes mig också, att, då utskottet har börjat sin epilog med
att säga, att det finnes tungt vägande skäl för saken, det måste ligga
någon sanning deri, att egendom till sjös är sämre skyddad än till
lands och att det således är förnuftigt att begära, att den i förra fallet
blifver lika skyddad som i senare fallet. Jag vågar icke göra nå -

Lördagen den 8 April, e. no.

10 N:0 23.

got yrkande. Jag vill endast sluta med att begära af eder, mine her- Om skydd för
rar, litet medkänsla för dessa sträf vanden, som, de må vara aldrig så
svaga nu, afse att vinna fred på jorden. Det är icke rätt att be- °nd(T
handla dessa frågor med en medlidsam öfverlägsenhet, ty jag tror (Forts.)
ändå, att i denna svaga början ligger uppslaget till vigtiga och stora
framtidsvinningar.

Herr Adelsköld: En föregående talare har framhållit fördelen

i synnerhet för svagare stater af sådana internationella överenskommelser,
som hafva till mål att, så vidt möjligt är, förekomma krig och
deraf följande olyckor och förluster.

Hvad särskilt vårt land beträffar, vore en öfverenskommelse,
sådan som motionärerna afse, säkert af ganska stor betydelse. Yi
hafva nemligen, såsom bekant, en icke obetydlig handelsflotta, men
knappast någon marin, hvarmed denna flotta under kommande krig
kan försvaras. Vidare kan en fiendtlig magt, som är oss öfverlägsen
till sjös, genom blokad hindra all tillförsel och derigenom utsätta oss
för att rent af svälta i hjel. Eu ärad talare, generalen Björnstjerna, anförde
nyss, att så var förhållandet i Norge år 1814 samt att norrmännen
höllo då på att svälta i hjel i följd af blokaden. Och jag vet
icke, hvarför icke samma förhållande skulle kunna inträffa äfven här
i Sverige under ett kommande krig, allra helst som våra grannmagters
örlogsflottor under de senare åren blifvit så betydligt förstärkta, under
det att vår flotta stått stilla och icke utvecklats.

För Sverige vore det således, oafsedt de stora förlusterna för handelssjöfarten,
alldeles otvifvelaktigt förenadt med stora fördelar, om en
sådan internationel öfverenskommelse, som motionärerna afse, skulle
kunna träffas.

Allt detta har så fullständigt utvecklats af de talare, som förut
yttrat sig till förmån för motionen, att jag icke skall längre upptaga
kammarens tid med några bevis om den saken. Men deremot vill
jag, med anledning af den siste talarens yttrande, att fredsvännerna i
de olika länderna hufvudsakligen bestå af venstermän, upplysa om
att så är icke öfver allt förhållandet. Jag medgifver gerna, att flertalet
af fredsvännerna består af framsynta, frisinnade personer, hvilka anse
kriget såsom eu qvarlefva från barbariets dagar; och bland dem finnas
eu mängd framstående personligheter, som icke kunna misstänkas för
omstörtningstankar. I England t. ex. består styrelsen för »the International
arbitration and peace association» af följande personer: markisen
af Bristol, markisen af Ripon, hertigen af Derby, biskopen af
London, biskopen af Durham, lord Hobhouse, sir John Lubbock m. p.
och Philip Stanhope m. p. Jag är visserligen icke personligen bekant
med någon af dessa gentlemän, men är alldeles säker, att icke någon
af dem är nihilist eller ytterlig venstermän.

I Tyskland är vice talmannen i tyska riksdagen Baumbach ledamot
af internationella parlamentariska fredsföreningen, och i Italien

N:o 23. 20

Om skydd Jo''
enskild egendom
till sjös
under krig.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, e. m.

r presidenten Biancheri m. fl. I öfriga länder finnas en hel mängd
mycket framstående personer, hvilka icke kunna kallas omstörtare, som
äro ledare af de parlamentariska fredsangelägenheterna och arbeta för
skiljedom i stället för krig.

Här i Sverige har tanken om skiljedom icke haft att påräkna
sympatier af de s. k. »stormännen», ty något sådant namn finnes icke
i skiljedomsföreningens rullor. Frågan har betraktats med motvilja
och hån, och fredsvännerna hafva betecknats såsom »nihilister», d. v. s.
sådana, som icke vilja göra något för landets försvar.

Den förste talaren har fullkomligt upplyst kammaren om huru
härmed förhåller sig, och den andre i ordningen omnämnde, att han,
ehuru fredsvän, bidragit så långt i hans förmåga stått till försvarets
utveckling vid urtima riksdagen. Och jag känner en varm fredsvän,
men lika varm försvarsvän, som vid samma urtima riksdag 1892 framlade
ett förslag till försvarets ordnande på ett tidsenligt och mycket
effektivt sätt, gruudadt på Sveriges naturförhållanden och tillgångar.

Man får således icke skära fredsvännerna öfver en kam och anse
dem alla såsom nihilister.

Fredsvännernas planer voro till en början något utopiska.

De voro nemligen nog sangviniska att tro sig kunna åstadkomma
krigens upphörande. Men sedan de kommit under fund om, att sådant
i denna militarismens guldålder icke är tänkbart, hafva de, i afvaktan
på att folken förr eller senare skola kommendera »ned med vapnen»,
inskränkt sina åtgöranden till att arbeta för att krigen göras mindre
barbariska, att neutralisera hafven och de stora internationella farlederna
och slutligen att söka åstadkomma, så vidt möjligt är, skiljedom i
tvister nationerna emellan.

Och i betraktande af de förfärliga faror och de oerhörda risker,
hvarmed ett kommande krig är förenadt, då millioner menniskor med
de förfärligaste vapen komma att förgöra hvarandra, samt omöjligheterna
att på förhand kunna beräkna resultatet, är väl antagligt, att
sunda förnuftet skall göra sin röst gällande och skiljedom i stället för
allt för riskabla krig komma att afgöra allt flere tvister nationerna
emellan.

Af föregående talare äro redan omnämnda många sådana tvister,
som otvifvelaktigt skulle föranledt blodiga krig, om icke nationerna
hade föredragit att låta dem afgöras genom skiljedom, och den sista
tvistefråga, som nu på ett förnuftigt sätt kommer att afgöras på detta
sätt genom skiljedom, är striden om fisket i Behringssund, i hvilken
skiljedomstol Hans Maj:t Konungen af Sverige erhållit utmärkelsen att
tillsätta en ledamot.

Jag för min del och, såsom jag tror, alla fredsvänner våga således
hysa den djerfva förhoppningen, att skiljedomen skall komma att mer
och mer göra sig gällande, och att krigen förr eller senare skola
komma att betraktas såsom någonting omenskligt. Och hafva freds -

21 N:0 23.

Lördagen den 8 April, e. m.

vännerna lyckats i delta sträfvande, hafva de för visso icke lefvat Om skydd för
förgäfves. enskild egen Jag

anhåller om bifall till motionen. dom till sjös

under krig.

Herr Dickson, Kobert: Vid behandlingen af motionen har ^ ^

utskottet i största korthet redogjort för, de skäl, som å de olika sidorna
anförts i fråga om enskild egendoms otänkbarhet till sjös, utan
att dock tillåta sig uttala något vidare omdöme, just derför att utskottet
för sitt afstyrkande af motionen haft ett helt annat skäl, det nemligen
att det icke synes vara utsigt att vinna någon lösning af frågan
genom åtgärder från de förenade rikenas sida. Af de talare, som
yttrat sig, har jag icke hört någon framkomma med något kraftigare
försvar för åsigten om enskild egendoms okränkbarhet till sjös, och ej
heller har jag hört någon kunna påstå, att någon vidare utsigt skulle
finnas för en öfverenskommelse mellan de olika staterna. Hvad som
anförts har mera varit redogörelser för åtskilliga fredskongresser.

Utskottets uppfattning har emellertid styrkts genom den sakliga
utredning, som af herr Björnstjerna lemnats. Och äfven af motionärernas
anföranden framgår, att utskottet för sin åsigt har stöd i yttranden
af sådana personer, som Konungen och konseljpresidenten i Danmark.
Då man således kan vara ense om, att något icke kan vinnas
genom skrifvelse till Kongl. Maj:t, torde vara onödigt att besvära
Kongl. Maj:t med eu sådan. Den skulle troligtvis blott komma att
under en följd af är figurera i justitieombudsmannens berättelse bland
oafgjorda riksdagsskrifvelser. Ty det är väl icke någon som tror, att,
i händelse skrifvelsen beslutas, kabinettssekreteraren skall blifva i tillfälle
att beträffande samma skrifvelse anteckna ungefär följande: Vid
anmälan af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefalt ministern för
utrikes ärendena att med främmande magter inleda underhandlingar;
och har på inbjudan af Hans Maj:t Konungen en internationel konferens
församlats i Stockholm, dervid i ämnet träffats en öfverenskommelse,
som ratificerats.

Jag föreställer mig, att motionärerna icke vidare hålla på aflåtande
af eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, då de vunnit hvad de afsett, nemligen
frågans bringande på tal, och jag yrkar bifall till betänkandet

Friherre von Otter: Skulle jag af den förda diskussionen döma,

hvarom här i afton vore fråga, skulle jag svara, att här måtte vara
fråga om aflåtande af en skrifvelse till förmån för afväpning, till förmån
för den eviga freden. Det är på denna grund, som flere af talarne
hafva kunnat uppräkna namn på framstående engelska statsmän, hvilka
säkerligen, likasom så många andra inom den civiliserade verlden, äro
stora fredsvänner, men helt visst aldrig någonsin skulle med sin röst
understödja något sådant, som här i afton föreligger. Ty om denna sak,
skydd för enskild egendom till sjös, under hvad förhållande som helst,
tror jag, att man med skäl kan säga såsom tyske rikskansleren, att

N o 23. 22

Lördagen den 8 April, e. m.

Om skydd /ordet ät'' fullkomligt ändamålslöst att söka derutinnan åstadkomma eu
enskild egevr öfverenskommelse. Den andre värde talaren, friherre Klinckowström,
(l?mder krig8 sac^e visserligen, att detta yttrande icke hade någon betydelse, af det
(Forts) att rikskansleren såsom militär endast talade i sin kejsares namn.

Jag skall då be att få anföra några ord, som han för några dagar sedan
eller i början af Mars månad detta år just i denna sak yttrade i tyska
riksdagen. Han yttrade, att i hans tanke — således talade han då i
eget namn — förslaget att genom internationel öfverenskommelse under
krigstid skydda enskild egendom till sjös vore outförbart. Detta är
ock min öfvertygelse. Jag skall be att få taga ett par exempel. Motionärernas
mening är ju den, att fiendtlig flagga skulle skydda fiendtligt
gods. Antag att krig utbröte mellan Ryssland och England, mellan,
såsom man så betecknande i afseende å deras militära magt brukar
kalla dem, elefanten och hvalfisken. Skulle man kunna tänka sig, att
hvalfisken skulle medgifva att till elefanten fördes något, som vore
möjligt för hvalfisken att under vägen förstöra. Det ligger i sakens
natur, att England, som hufvudsakligen är en sjömagt, måste begagna
sig af denna sin öfverlägsenhet, och just på den grund är det för
England omöjligt att gå in på grundsatsen att enskild egendom bör
vara skyddad till sjös. — Jag vill taga ett annat exempel. Antag
att Storbritannien vore i krig med kontinenten. Förut under detta
århundrade har det varit fallet, att större delen af det europeiska fastlandet
varit i krig med England. Vilkoret för att fastlandet skulle
kunna med framgång föra detta krig vore, att Englands flotta blefve
förstörd. Men om så blefve förhållandet, tror jag icke, att de kontinentala
magterna skulle mycket besvära sig med att skicka någon
armé öfver till England. De skulle endast blokera Englands kuster,
afskära all tillförsel dit och på det sättet få kriget afslutadt. Skulle
nu fiendtligt gods vara skyddadt under fiendtlig flagga, skulle Englands
handelsfartyg under kriget kunna fortfarande tillföra England
förnödenheter. — Det är alldeles uppenbart, att en sak sådan som
denna aldrig kan godkännas vare sig af England eller af någon annan
sjömagt.

I motionen förekommer ett yttrande, vid hvilket jag äfven vill
fasta mig. Der påvisas af motionärerna två utvägar, hvarpå Kongl.
Maj:ts regering skulle kunna bidraga till förevarande önskniugsmål.
Den ena skulle vara att deltaga i en allmän kongress i detta syfte,
om någon sådan komme till stånd. Den andra vore att söka träffa
öfverenskommelse med särskilda stater. Hvad den första utvägen beträffar,
förmodar jag, att icke någon finnes, som tror, att Kongl. Maj:ts
regering, om en sådan allmän konferens skulle komma till stånd, icke
på det allra lifligaste skulle understödja det yrkande, som här frarnstälts
af motionärerna. Men en sådan allmän konferens kommer helt
visst icke till stånd, och detta på do skäl, som af tyska rikskansleren
anförts, och enär, efter hvad här antydts, åtminstone England alltid
skall motsätta sig eu sådan. Hvad åter den andra utvägen beträffar,

Lördagen den 8 April, e. m.

23 N:0 23.

för jag för min del säga, att det är ej ens rätt att sätta i fråga, att Om skydd, för
Kongl. Maj:ts regering skulle på det sättet söka inleda underhandlin- enskild egengar.
För att kunna inleda underhandlingar fordras väl att vara något f3

sa nar hkstald med den, med hvilken man skall underhandla, att ,p f
kunna sätta något emot i fall man något begär. Men så är icke för- °r
hallandet med oss. Konungen öfver Sverige och Norge har att under
krig försvara en ofantligt stor handelsflotta, den näst största i verlden.

Denna flotta är naturligtvis utsatt för att förstöras af fiendens kryssare.
Men, mine herrar, för hvilken förstöring är en mot oss fiendtlig
magts handelsflotta utsatt? Ingen, derför att vi sakna det vapen, som
erfordras för att kunna i det fallet göra hvad vi skulle göra. Under
sådana förhållanden, när man har mycket att skydda och ingenting,
hvarmed man kan skada pa lika sätt, tror jag icke, att man bör sätta
i fråga, att någon framställning i ifrågavarande hänseende skall kunna
göras.

Den andre värde talaren yttrade, att han trodde, att den tanke,
som ligger i denna motion, skulle fortlefva längre än den tyska rikskanslern.
Ja, derom är jag fullkomligt öfvertygad. Ty denna tanke
kommer att lefva lika länge, som krigen komma att lefva. Derför
tror jag också, att fredsvännerna, de som verkligen vilja verka i den
rigtning, hvaråt motionen ytterst syftar, borde vända sina tankar åt
det stora målet att söka afvända krigen. Ty lyckas de deri, så afvända
de äfven hvad som motionärerna här satt sig före. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Benedicks: Då jag olyckligtvis tillhör de fyra olyckspåsar,
som varit med i utskottet och »suttit och letat efter motiv för afslag»
till denna motion, tager jag mig friheten svara herr ordföranden för
den parlamentariska fredsföreningens filial i Sverige några ord. — Det
var så långt ifrån, att vi behöfde söka motiv för utslag till denna
motion, som motionärerna sjelfva varit nog vänliga att i motionen påvisa de
grunder, som bestämde mig för afslag. De hafva nämligen upplyst
om, att både Fngland och Tyskland, våra antagliga allierade en gång,
satt sig emot det syfte, för hvilket motionärerna kämpa. Han beklagade
sig öfver att motionen blifvit så illa bemött; han klagade öfver
att den behandlats alldeles för summariskt. Att friherre Klinckowström
anser fem tättryckta sidor vara en alldeles för summarisk behandling
förvånar mig ingalunda. Jag tror i alla fall, att det är alldeles
tillräckligt för detta ändamål. Vidare antog han, att han skulle
anses vara en socialist eller liberal af tvifvelaktig färg. Jag tror ej
detta, utan snarare att han var spiritist, då han anförde ett protokoll
af den 23 maj detta år. Jag far i öfrigt ansluta mig till de ledamöter
af kammaren, som yrkat afslag å motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hem -

N:0 23. 24

Lördagen den 8 April, e. m.

stält skulle bifallas, dels ock, utaf herr af Buren med flere, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinckowström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstuingsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
fallit sålunda:

Ja—59.

Nej—10.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 29 nästlidne mars och den 5 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 6, i anledning af väckt fråga om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 9.06 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 11 April.

25 N:0 23.

Tisdagen den 11 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, ryttmästaren Nils
Fock i följd af sjukdom (kontusion å venstra höften) tills vidare icke
kan infinna sig vid Riksdagen, intygas härmed.

Ruder Tibro den 4 april 1893.

O. Ekelund,

l:ste bataljonsläkare vid kgl.
lifregementets husarer.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 31, till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 6 regeringsformen.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 32, om ändring i förordningen angående stämpelafgiften den
5 september 1890; och

n:o 33, om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891.

Fänta Kammaren* Prof. 1893. N:o 23.

N:o 23. 26

Tisdagen den 11 April.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 22, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen, dels ock väckta motioner

om ändring af samma § i regeringsformen; och

n:o 23, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af

§§ 7, 11, 12, 28 och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen,
dels om upphäfvande af § 15 regeringsformen och ändring af §§ 4,
7, 38, 105 och 106 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen,
dels ock om ändring af §§ 12, 13 och 105 regeringsformen samt §
38 mom. 2 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 13, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

n:o 14, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten
8:o b) af utskottets betänkande n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen; n:o

15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten
10:o) i utskottets betänkande n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen;
och

n:o 16, i anledning af återremiss af punkten 3:o) af utskottets betänkande
n:o 7 angående vissa delar af tullbevillningen;

bankoutskottets memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition
med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande
af nya afdelningskontor af riksbanken;

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 26, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
fideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet m. m.;

n:o 27, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kap.
3 § kyrkolagen;

n:o 28, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 16 öfver väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelsbalken; n:o

29, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa afseenden
af bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken angående förmånsrätt
för ränta;

n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
oäkta barns arfsrätt;

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändring af gällande bestämmelser
i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan;

27 N:o 23.

Tisdagen den 11 April.

n-o 32, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets hemställan
i andra punkten af dess utlåtande n:o 10 öfver väckta motioner
om utsträckning af allmän åklagares atalsrätt i vissa fall;

n-o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen; och

n:o 34, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 7, i anledning af motion angående vidtagande af anordningar
för att bereda beväringsynglingar kunskaper i rätt- och välskrifning
samt i räkning;

n:o 8. i anledning af väckt motion om förbättring i de nu\arande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa; samt

n:o 9, i anledning af väckt förslag om begäran om utredning rörande
åstadkommande af en svensk arbetsstatistik.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 207, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, åsyftande
befrielse för fattigvårdsstyrelse i gränskommun från dess befattning
med fortskaffande af från grannlanden hitförpassade nödstälde svenske
undersåtar m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 209, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion
om latinskrifningens upphörande vid de allmänna läroverken, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n.o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran, statsutskottets
den 8 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is4 och 9
äfvensom sammansatta banko- och lagutskottets nämnda dag bordlagda
utlåtande n:o 1.

N:o 23. 28

Tisdagen den 11 April.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.41 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1893.