RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 22.

Lördagen den 8 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående inlösen af professoren C. G. Brunii
anteckningar om och teckningar af äldre svenska byggnader.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 4, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;
äfvensom

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, med anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 4 i lagen för rikets
ständers bank den 1 mars 1830.

Företogs val af en ledamot i statsutskottet efter herr Odelberg;
och befans efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedd:

herr Casparsson.....................med 71 röster.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 29 sistlidne mars
bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i
Första Kammarens Prof. 1893. N:o 22. 1

N:o 22.

2

Lördagen den 8 April, f. m.

14 kap. jordabalken samt lag angående ändring i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Herr Annerstedt: Jag anhåller att få göra den hemställan,
som är sedvanlig vid behandlingen af vidlyftiga lagförslag, nemligen
att ifrågavarande utlåtande skall punktvis samt det af utskottet i
första punkten tillstyrkta lagförslaget paragrafvis föredragas, att af
lagförslagets paragrafer ej skola uppläsas andra än de, beträffande
hvilka uppläsning begäres, att, först sedan hvartdera lagförslaget blifva
genomgånget, detsammas rubrik samt derefter utskottets hemställan
rörande förslaget skall föredragas, äfvensom att, för den händelse
lagförslagen eller något af dem i vissa delar komma att af den
ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet skall lemnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkningar,
som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

1 punkten.

Utskottets förslag till lag angående bevisning inför rätta.
1 §■

Herr af Buren: Ehuru jag icke är lagfaren, har jag dock af
den föreliggande lagen hlifvit på ett synnerligen smärtsamt sätt berörd.
Frågar jag: är den nödig, är den nyttig eller är den af behofvet
påkallad, måste jag med den förmåga, jag eger att pröfva
lagens olika delar, derpå svara ett bestämdt och afgjordt nej. När
jag läser justitierådet Skarins reservation vid den kongl. propositionen,
kan jag ej annat än uttrycka min förvåning öfver att den nu
föreliggande lagen har framkommit. Han säger, bland annat:

»I afseende på den fria bevispröfningens företräde framför legala
bevisningsregler torde, såsom i de flesta grenar af lagstiftningen, det
väl kunna med sanning sägas, att intet lagbud kan så uppställas, att
genom dess tillämpning i hvarje afsedt fall det materiel rätta så
fullständigt uppnås, som det för en af laghud obunden domare är
möjligt, under förutsättning att han är fullkomligt rättrådig, samvetsgrann
och för sitt värf skicklig.

Men der dessa förutsättningar hos domaren saknas — och vid
lagstiftning kan man ju ej utgå från antagandet, att de alltid förefinnas
— lära till förekommande af godtycklighet och ojemnhet i
lagskipningen formella bestämmelser ej kunna undvaras, och det
torde väl just vara erfarenheten om domarenas ofullkomlighet, som

3 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

först föranledt införandet af de legala bevisningsregler, som man nu
vill afskaffa.»

Vidare säger han, att förslaget innehåller en dualism, så att
»rätten kunde i ena fallet, oaktadt en bevisning, som från den legala
bevisningsteoriens synpunkt vore alldeles fullständig (t. ex. i brottmål
eget erkännande, bekräftadt af ojäfviga vittnens sammanstämmande
utsaga), likväl förklara sig deraf ej öfvertygad och på den grund
uttala sitt »icke skyldig», och deremot i andra fallet t. ex. allenast
på grund af ena partens för rätten fullt trovärdiga utsaga eller intyg
af ett vittne, som sedan befunnits j afvigt, förklara den omständighet
styrkt, hvarpå målets utgång beror. — Förslaget föreskrifver ej ens,
att rätten skall i sitt utslag redogöra för hvad som ligger till grund
för dess uttalande om hvad som må gälla som bevisadt eller ej.»

Hänvisande till detta justitierådet Skarins uttalande, i hvilket
jag för min ringa del instämmer, ber jag, herr talman, att få yrka
afslag.

Herr Annerstedt: Den föregående talaren har, under åberopande
af ett inom högsta domstolen af en dess ledamot afgifvet
yttrande, yrkat afslag på den föreliggande kongl. propositionen. Det
är en gammal erfarenhet, att olika meningar förekomma bland jurister.
Så har varit och så kommer förmodligen att städse förblifva. Men
å andra sidan bör man vid arbetet å lagstiftningens utveckling noga
taga sig till vara för att med förbiseende af allt annat, som i ett
ärende förekommit, fästa sig vid uttalanden af en eller två personer.
Samme talare yttrade, att ifrågavarande lagförslag hvarken var nödigt
eller nyttigt. Emot detta uttalande vill jag åberopa, att vid 1874 års
riksdag, då inrättandet af nya lagberedningen beslöts, såsom grund
derför i Riksdagens skrifvelse till Konungen anfördes, att behofvet
af genomgripande reformer så väl i flere delar af civillagen som i
rättegångsordningen vore alltför stort och oafvisligt för att de ökade
kostnader, som derför skulle erfordras, kunde utgöra hinder. Och
under detta ärendes behandling inom kamrarne uttalades utan gensägelse
af en ledamot i medkammaren, att nyss anförda uttryck skulle
vändas om så, att det skulle heta, att behofvet af reform i rättegångsordningen
är så stort och påtagligt, att denna del af lagstiftningen
behöfde i främsta rummet omarbetas. Det kunde då icke väcka
någon förvåning, att Kongl. Maj:t vid fastställande af instruktion för
nya lagberedningen satte detta ärende bland de främsta, som skulle
tagas under behandling, sedan lagberedningen afslutat resten af de
ärenden, som varit hänvisade till lagbyrån, men af denna ej hunnit
slutbehandlas, nemligen utsökningslagen och nya vattenrätten. Lagberedningen
fullgjorde sitt uppdrag på det sätt, som man då ansåg
vara lämpligast för att påskynda fortgången af arbetet på en ny
processordning. Beredningen uppstälde nemligen vissa allmänna grunder,
som efter beredningens åsigt borde följas vid utarbetandet af

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forte.)

N:0 22. 4 Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till flen nya rättegångsordningen, och öfverlemnade dessa grunder eller
bevisning16 det s- principbetänkandet till Kongl. Maj:t, som derefter sammaninför
råtta, kallade den förstärkta lagberedningen, sammansatt af jurister från de
(Forts.) olika instanserna samt af de mest framstående och för frågans framgång
inom Riksdagen mest intresserade riksdagsmän. Den förstärkta lagberedningen
tillstyrkte enhälligt den princip, som ligger till grund
för det lagförslag, som nu föreligger till kammarens behandling. Och
detta tillstyrkande afgafs utan att vara förknippadt med någon genomgripande
domstolsreform i landet. Majoriteten eller nära nog samtlige
ledamöterna i förstärkta beredningen uttalade sammanstämmande,
att för närvarande ej någon reform af domstolsorganisationen vore
behöflig och med landets förhållanden och den allmänna rättsuppfattningen
förenlig. Sådant oaktadt tillstyrktes utan skiljaktighet af den
förstärkta lagberedningen den princip, som nu blifvit föremål för anmärkningar
från åtskilliga båll. Under sådana förhållanden torde
man kunna åberopa, att Riksdagen sjelf bar uttalat sig för bebofvet
af en reform i den rigtning, som nu är i fråga. Vidare torde man,
om man granskat de anmärkningar, som mot detta förslag framkommit,
icke kunna anses komma med något alltför djerft påstående,
då man säger, att några egentligen sakliga anmärkningar knappast
framkommit mot det sätt, hvarpå förslaget blifvit uppgjordt och nu
föreligger till Riksdagens antagande. Äfven dess motståndare erkänna,
att förslaget i sina flesta detaljer innefattar beaktansvärda och icke
ringa framsteg utöfver den nu gällande lagstiftningen. Det återstår
då endast att taga i öfvervägande, om sjelfva den grundsats, hvarpå
förslaget bvilar, oaktadt den blifvit omfattad af, om jag så får säga,
en delegation af Riksdagen — ty något annat kan ej den förstärkta
lagberedningen kallas — kan anses medföra sådan fara för en rigtig
rättskipning, att förslaget trots sina förtjenster bör förkastas. Om
denna fråga opartiskt öfverväges, tror jag man kan påstå, att denna
grundsats ej kan innebära de vådor man vill tillskrifva densamma,
ty grundsatsen är redan tillämpad i vår rättskipning. Såsom 1734
års lag i 17 kap. rättegångsbalken är affattad, tillämpas den ej i
fråga om bevisningsfrågors afgörande, och detta af det enkla skälet,
att sedan rättsutvecklingen gått derhän, att från lagstiftningen afskilts
de komplement, som voro den nödvändiga förutsättningen för att
grundsatsen i 1734 års lag skulle kunna tillämpas, hafva förhållandena
helt naturligt tvungit rättskiparen att inslå på den fria bevispröfningens
bana. Det är nemligen tydligt för en hvar, som tagit
kännedom om de olika rättssystemen, att de legala bevisreglerna, såsom
de i 1734 års lag förekomma, nemligen att tu vittnen äro fullt
bevis, att på ett vittne ej någon kan fällas, utan skall ådömas värjemålsed
samt att i lifssak värjemålsed ej kan ådömas — att, säger
jag, dessa rättsregler ovilkorligen förutsätta något, hvarigenom rättskipningen
ej afstannar. Detta var icke något annat än de bestämmelser,
de regler, som återfinnas i slutet af 37 §, nemligen att i grafva
brottmål domaren egde att försöka att med svårare fängelse få san -

5 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. in.

ningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas mot
den anklagade. Det var det ena komplementet. Det andra var att
uppfattningen af värjemålseden allmänt var sådan, att origtigt aflagd
ed var sällsynt. Under sådana förhållanden kunde vid lagskipningen
1734 års lag följas. Men i samma stund dessa båda komplement
borttogos, så att domaren ej eger att i grafva brottmål använda svårare
fängelse för att få sanningen i dagen, samt värjemålseden ej kan
under alla förhållanden anses innebära den trygghet, som detta institut
från början var afsedt att skapa, och i följd af en annan
uppfattning om dess lämplighet allt mera varsamhet börjat användas,
återstod ej något annat än att tillämpa den fria bevispröfningen, och
den fria bevispröfningen har trots ordalydelsen i 1734 års lag blifvit
tillämpad och tillämpas ännu i den dag nu är. Detta har äfven
icke kunnat annat än erkännas af dem, som framstält anmärkningar
mot den kongl. propositionen; både af den ledamot i högsta domstolen,
hvars yttrande nyss åberopades, och i den reservation, som
inom utskottet en lagkunnig ledamot afgifvit, erkännes detta. Under
sådana förhållanden torde man vara berättigad påstå, att ett uttalande
i den nya lagen af denna princip icke kan medföra någon som helst
våda för rättskipningen. Tvärtom förefaller det mig uppenbart, att
den nya lagen skall i detta fall till följd af de öfriga bestämmelser,
som der finnas, utgöra en betydligt större garanti för en rigtig och
varsam tillämpning af denna grundsats, än den regellösa tillämpning
deraf, som nu måste förefinnas. Under sådana förhållanden och då
man icke torde kunna frånkänna vigten och betydelsen äfven inom
detta område af en lagstiftning, som i och för sig sjelf utgör ett
systematiskt helt, torde den utväg, som inom utskottet förordats af
en reservant, eller att, med förkastande af nu föreliggande fullständiga
och väl affattade lagförslag, inskränka sig till att upphäfva ett par
punkter i 17 kap. rättegångsbalken, ej vara en utväg, som från lagskipningens
synpunkt kan vara att tillråda. Fäster man sig vid de
särskilda bestämmelserna i förslaget, synes den föreslagna lagens företräden
framför den gällande kunna lätt påvisas. Jag behöfver ej gå
längre än till 2 §, hvars bestämmelser om bevisning i fråga om
skadestånd fylla ett behof, som är länge kändt i detta såsom ock i
andra land. Det torde icke för någon vara okändt, att inom de
moderna samhällena länge rådt en ifrig klagan öfver hvad man med
ett gängse uttryck brukar benämna skadeståndsprocessernas nödlidande!
Den legala bevisteorien visar den fullständigaste oförmåga att åstadkomma
den bevisning, som i sådana processer är erforderlig för ett
rättvist afgörande. Går man vidare till bestämmelserna i andra kapitlet
om vittnesbevisning, torde man ej kunna förneka, att förslaget
genom borttagande af en del obehöfliga jäfsanledningar, genom en
lämpligare och rigtigare anordning för vittnenas afhörande, genom
beredande af trygghet och lätthet för vittnena att utfå ersättning m. m.
måste anses i många delar innebära så väsentliga fördelar mot den nu
gällande lagstiftningen, att det icke synes mig rätt, om kammaren

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22. 6

Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

förkastade dessa framsteg. Och det derpå följande kapitlet om sakkunnige
torde af alla erkännas vara egnadt att fylla ett mycket ofta
kändt behof inom vår process. Då nu härtill kommer, att dessa
detaljbestämmelser i förslaget äro så valda och affattade, att den
anmärkning, som framkommit, att förslaget icke kunde stå tillsammans
med de förhållanden inom processen i öfrigt, som i vårt land förekomma,
synes mig vara helt och hållet grundlös, då redan Kongl.
Maj:t och ännu mer lagutskottet med den yttersta varsamhet ordnat
hithörande rättsförhållanden och noga tillsett, att de nya bestämmelserna
ej äro annorlunda tillämpade på vår process, än som väl kan
stå tillsamman med domstolsorganisationen och öfriga processuella
regler, så torde alla skäl tala för ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Slutligen tillåter jag mig endast bemöta två anmärkningar. Den
ena är den, att det nya förslaget väl skulle i och för sig sjelf vara
lämpligt, men satt i händerna på en oerfaren domare vid våra häradsrätter
skulle innebära allt för ringa trygghet för en rättvis dom.
Häremot synes med skäl kunna erinras, att en sådan trygghet ej
längre gifves med de bestämmelser, som finnas i 17 kap. rättegångsbalken.
Det ar redan framhållet, att de legala bevisregler, som der
finnas, icke vidare kunna tillämpas, och den dermed sammanhängande
farhågan att genom fri bevispröfning i oerfarna händer våda skulle
kunna uppstå, att en person, som t. ex. uppsatt en skriftlig afhandling
och försett den med två ojäfviga vittnen, sådant oaktadt ej
skulle vara säker, att denna skriftliga handling eller de två vittnenas
sammanstämmande berättelse skulle utgöra fullt bevis. Härvid kan
erinras, att det lär väl aldrig hafva funnits och kommer säkerligen
aldrig att finnas hvarken i detta eller andra land någon domare, hur ung
och oerfaren han än må vara, som, när två ojäfviga vittnen sammanstämmande
intyga en sak, och mot deras trovärdighet eller utsaga
icke något förekommit, kan underlåta att erkänna detta vara för sig
öfvertygande och således utgöra fullt bevis. Detta är klart, då lagförslaget
utgår derifrån, att domaren vid målets afgörande är skyldig
att följa sin objektiva öfvertygelse om hvad som i målet är sant,
och således det subjektiva godtycket är lika mycket uteslutet från
den fria bevispröfningen som från den legala bevisteorien. Den
andra anmärkningen är den, att den fria bevispröfningen för sitt
genomförande förutsätter införande af jury. Hvar och en, som eger
kännedom om huru en jury tillämpar hevisregler och om de undersökningar,
som förefinnas angående juryns rätt att följa sin inre
öfvertygelse, oberoende af den yttre objektiva bevisningen — hvilket
oberoende just innebär den största fara, som juryinrättningen för
med sig —- torde nödgas erkänna, att den svenska domstolsorganisationen
med all säkerhet kan anses vara vida bättre skickad att rätt
tillämpa de grundsatser, som innehållas i den fria bevispröfningen, än
en jury skulle vara. Således långt ifrån att införandet af den fria
bevispröfningen kan anses böra uppskjutas, till dess juryfrågan här i
landet blifvit löst i öfverensstämmelse med deras åsigter, som önska

7 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

införandet af eu sådan domstolsorganisation, kan man med skäl säga,
att den nuvarande domstolsorganisationen snarare än jurysystemet medgifver
införandet af fri bevispröfning utan den ringaste fara för rättskipningens
säkerhet.

På alla dessa skäl, till kvilka åtskilligt annat skulle kunnat
läggas, men hvarmed jag ej vill upptaga kammarens tid, ber jag att
vördsamt få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Eken man: Den fråga, som nu föreligger till Riksdagens

behandling, torde få anses vara eu af de allra vigtigaste, som innevarande
Riksdag fått till sitt afgörande. Jag tror derför, att det
kan vara lämpligt och klokt, att saken skärskådas från mer än en
sida. En sida har nu skärskådats dels genom den framställning,
som ligger i utskottets betänkande, dels genom det anförande, hvartill
kammaren nyss lyssnat från lagutskottets högt ärade ordförande. För
min del vill jag genast tillkännagifva, att jag har en helt annan
mening än den, som uttalats af utskottet och dess ordförande.

Den fråga, som här föreligger är, såsom synes, förslag till lag
angående bevisning inför rätta. Enligt den nu gällande lagen normeras
dessa bestämmelser i 17 kap. rättegångsbalken på följande sätt.
Jag ber att få åberopa blott några få ord, som i koncentrerad form
innehålla just hvad som är föreskrifvet. Det heter der: »Käranden
åligger sitt käromål lagligen bevisa eller vare svaranden fri. Vänder
svaranden någon omständighet före, att sig dermed värja; hör ock han
med bevis den styrka». Vidare, att den parten eger vitsord, »som
bästa vittnen häfver, de der klaraste skäl och omständigheter vid
handen gifva»; samt att »äro å båda sidor jemngoda bevis och vittnen;
då gällen de, som svaranden värja, förty att domaren eger hellre fria
än falla». Med dessa enkla, tydliga ord är det bestämdt, huru det
nu skall ske. I den nya lagen heter det på följande sätt: »I rättegång
galle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid noggrant öfvervägande
af allt, som i målet förekommit, finner sig öfvertygad». Den
hittills brukliga metoden kunna vi ju kalla den legala bevispröfningen,
ehuru jag allt för väl vet, att »den legala bevispröfningen» i rent
vetenskaplig mening ej är till fullo genomförd i vår rättegångsordning.
Men till skilnad från den andra, som kallas den fria bevispröfningen,
torde vi kalla den hittills varande bevismetoden för den legala.

Nu anför lagutskottet såsom ett hufvudsakligt skäl för antagandet
af det nu framlagda förslaget, att man derigenom endast skulle legalisera
redan befintlig praxis, med andra ord, att domstolarne redan nu
skulle, ehuru det ej är lagstadgadt, iakttaga en sådan fri bevispröfning
som den, hvilken man nu vill hafva bestämd i lagen. Jag vågar
dock påstå, att så ej är förhållandet. Det är sant, att domstolarna
allt mer och mer hafva antagit en friare tolkning af dessa bevisningsregler,
äfvensom att understundom i undantagsfall denna friare tolkning
gått något i den rigtning, hvari man här vill göra en lagbestämmelse.
Men genom denna lagbestämmelse skulle man upphöja undan -

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta
(Forts.)

N:0 22. 8

Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag• till taget till regel, ocli det är något vida mer och vigtigare än att legal“l
evisning^6 ^sera något redan befintligt. Derför att saken således enligt min
inför rätta, åsigt visst icke är af så ringa omfattning, som här är framstäldt, utan
(Ports.) tvärtom i sig innebär en fullständig nyhet, finner jag för min del
visserligen icke något skäl för ett af slag; ty denna nyhet kan vara,
och jag vågar påstå att den är, i och för sig i teoretiskt hänseende
fullt rigtig. Men den stora frågan är denna: passar denna nya metod,
denna nya så att säga instruktion vid bevispröfningen, passar den
för våra domstolar med deras nuvarande organisation? Detta är hufvudfrågan,
hvilken först och främst måste besvaras.

I utlandet har man på många ställen fri hevispröfning, dock
ingalunda öfverallt. Vi få derför icke föreställa oss att, emedan vi
här hafva en hevispröfning, som mera närmar sig den legala, vi skulle
befinna oss alldeles på efterkälken i detta afseende. Ingalunda. Men
på de ställen, der den fria bevispröfningen användes, har man vissa
garantier i domstolarnes organisation, i det att domstolarne antingen
äro kollegiala eller jurydomstolar, hvaremot vid enmansdom stolar, med
den befogenhet dessa hos oss hafva, icke, så vidt jag vet, förekommer
fri hevispröfning.

Nu säger man, att hos dessa våra svenska domstolar — jag håller
mig nu särskilt till landtdomstolarne — finnes ett element, som
innebär en sådan garanti, nemligen nämnden. Jag tror, att få domare
hålla denna institution högre än jag och få kunna skatta dess värde
högre. Den är väl skickad för den bevisningsinstruktion, som nu
gäller, och fyller väl den uppgift, som nu är den sålunda förelagd.
Men något helt annat är att på densamma inpassa någonting alldeles
nytt och gifva åt nämnden skyldighet att tillämpa den fria bevispröfningen,
som enligt min åsigt förutsätter större juridiska insigter
och ett skarpare juridiskt omdöme, än man kan påräkna hos de personer,
hvaraf en häradsnämnd i allmänhet är sammansatt. Jag går
ännu längre. Jag påstår, att om man skulle kunna tänka sig, att en
nämnd i något fall vore så sammansatt, att den bestode af personer,
fullt kompetenta för denna fria hevispröfning, saknade den dock med
sin nuvarande organisation tillräcklig befogenhet; ty nämnden har
blott kollektiv röst: endast när den är enhällig, kan den gorå dom.
Helt annorlunda är förhållandet med en domstol, der hvar och en
ledamot skall afgifva sitt särskilda votum. Jag för min del är derför
alldeles öfvertvgad om att derest denna lag, sådan den nu föreligger,
skulle antagas, kommer man snart att finna, att den ej väl
lämpar sig såsom instruktion för våra landtdomstolar med deras nuvarande
organisation. Något botemedel måste då finnas. Ja, det
blefve påtagligen att förändra dessa domstolars organisation, att antingen
göra dem kollegiala eller förändra dem till jurydomstolar.
År det så, att statsmagterna åstunda en dylik förändring af domstolarna
— må de då pröfva den saken i rätter ordning, men ej i
den ordning, att de först gorå en instruktion, som passar för annorlunda
organiserade domstolar, och sedan omorganisera de nuvarande

9 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

domstolarne för att få instruktionen att passa för dem. Detta är att
gå i origtig ordning. Det är att förlikna vid en person, som beslutat
sig för att bygga ett bus och gör i ordning inredningen, innan ban
ännu fått ritningar för sjelfva huset. Det kan väl ej vara rigtigt,
och jag tror, att hvad jag nu anfört är fullt tillräckligt för afböjande
af det nu föreliggande förslaget.

Nu hafva kammarens ledamöter af en annan talare hört sägas
ungefär motsatsen till hvad jag sagt, och efter mig komma sannolikt
många att yttra sig i ungefärligen samma rigtning som han. Här är
ej, kommer man nog att säga, fråga om att minska nämndens betydelse,
tvärtom, man vill göra dess betydelse mycket större. Ja, det
gäller då att noga väga mot hvarandra de skäl, som frambragts från
båda sidorna.

Jag ber dock att till ledning för bedömandet få tillägga, att då
det gäller en sak af så utomordentlig vigt och betydelse, som föreliggande,
är det skäl att erinra sig den gyllne regeln vid all lagstiftning,
att man måste först hafva klart och tydligt utredt, att ett
behof finnes af en lagförändring, och för det andra, att hvad man vill
sätta i stället för det gamla bestående är alldeles afgjordt bättre än
hvad vi förut hafva.

Jag frågar då först: är här verkligen ådagalagdt, att vår rättegångsordning
lider af så stora bristfälligheter, att det är nödvändigt vidtaga
en så genomgripande förändring, som den nu föreslagna? Jag
vågar bestrida det.

Men om man säger, att jag har orätt i denna min uppfattning,
då går jag öfver till nästa fråga: är det klart, att hvad som här är
föreslaget är bättre än hvad vi hafva? År detta klart och tydligt?
Härvid torde följande beaktas. När frågan behandlades i högsta
domstolen, voro der två ledamöter, som bestämdt motsatte sig förslaget
och derför androgo skäl, som synas mig vara klara och tydliga samt
fullt tillräckliga för att gifva stöd för den åsigt jag uttalat. Så kom
frågan till lagutskottet, och af dess utlåtande finner kammaren, hurusom
vid paragraf på paragraf ganska väsentliga ändringar blifvit
gjorda. Emellanåt mötas vi af hela sidor, der det knappt finnes ett
enda ord qvar af det ursprungliga förslaget. Rubrik och paragrafnummer
är stundom det enda som qvarlemnats. Det är alldeles som
när man efter en stor eldsvåda och några års mellanskof återser en
stad med ny uppförda hus: af det gamla återstår ej mer än gatuskyltarne
och husnumren. Förändringarna äro verkligen så stora, att
sällan har väl ett lagförslag, som framlagts till Riksdagen, genomgått
en så hård behandling i lagutskottet, som detta. Och när man kommer
till slutet af utlåtandet, finner man der en hel serie af reservationer.
Lagutskottets vice ordförande afböjer förslaget, landtmännen
från Andra Kammaren inom utskottet göra detsamma enhälligt.
Reservationer finnas äfven mot rena detaljbestämmelser — med ett
ord, man möter vid frågans behandling, allt från behandlingen i högsta
domstolen intill dess att den nu ligger på kamrarnes bord, olika

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Ports.)

N:o 22. 10

Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till
lag angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

meningar, tvekan och tvifvel från alla håll. Då så är förhållandet,
gäller en tredje regel för lagstiftaren, den nemligen: att uti tvifvelaktiga
fall är det klokast och bäst att icke förändra det bestående.
Det är ock med rätta sagdt, att, om representationen beträffande en
anslagsfråga begår ett misstag, det kan rättas vid ett senare tillfälle
genom att då iakttaga större sparsamhet, men att, om Riksdagen gör
sig skyldig till ett misstag på lagstiftningens område, det är vida
olyckligare och ödesdigrare till sina följder.

Här är vidare yttradt under det myckna ordande om frågan,
som egt rum så inom Riksdagen som utom den, att man nedlagt
mycket arbete på detta förslag, samt att detsamma föranledt stor
kostnad samt mera i den vägen. Ja, mine herrar, det kan vara sant,
men icke bör val af den omständigheten, att mycket arbete nedlagts
på ett visst lagstiftningsområde, dragas den bestämda slutsatsen, att
det sålunda framkomna förslaget skall antagas. Det kan jag åtminstone
ej finna. Jag vill beträffande här i fråga varande påminna om,
huruledes för åtskilliga år sedan det fans en stark opinion inom landet
för vidtagande af en genomgripande omorganisation af våra domstolar.
Men jag tror, att ju mera arbete man nedlagt på denna fråga, dess
mer har meningen ändrats i det afseendet, och allt mer och mer erfar
man nu, att allmänna tanken är den, att det ej alls är så illa stäldt
med vårt domstolsväsende som man förr antagit. Det är till och med
möjligt, säger man, att vid jemförelse mellan våra domstolar och utlandets
det kan befinnas, att våra i vissa afseenden erbjuda fördelar
framför utlandets.

Då jag, mine herrar, anser, att här icke blifvit andragna några
fullgiltiga skäl för antagande af det föreliggande förslaget; då jag
vidare icke kan finna annat, än att reformer och förbättringar kunna
ske i den ordning, som af en ärad reservant i lagutskottet framstälts,
till hvilken reservant, utskottets vice ordförande, jag sluter mig, dervid
anknytande den mening, att i främsta rummet åtgärder böra vidtagas
till befordrande af en större skyndsamhet i rättskipningen än nu
eger rum; då jag alltså på grund häraf ej kan biträda det framlagda
lagförslaget, anhåller jag, herr talman, om afslag på den föredragna
punkten.

Herr Claeson: Jemte det att jag till alla delar instämmer i

de skäl för bifall till förslaget, hvilka framburits af lagutskottets ärade
ordförande, ber jag att särskildt få bemöta något af hvad den senaste
ärade talaren anfört.

Han började med att uppläsa 17 kap. 33 § rättegångsbalken, som
lyder så: »Käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa; eller vare
svaranden fri. Tänder svaranden någon omständighet före, att sig
dermed värja; bör ock han med bevis den styrka.»

Denna paragraf fann talaren vara synnerligen tillfredsställande,
och lagutskottet har så mycket mindre haft något att invända mot
den, som det låtit denna paragraf orubbad qvarstå. Den upphäfves

11 N:o 22.

Lördagen den 8 April. f. m.

ingalunda genom den nu föreslagna lagen, som blott afser att domaren
må friare pröfva, livad som är laga bevis eller icke.

Vidare anförde den föregående talaren såsom skäl för lagens
förkastande, att det slag af domstolar, i kvilka såväl ban som jag äro
ordförande, skulle vara odugliga att handhafva eu sådan lag, att, äfven
om lagen i sig sjelf vore god, våra domstolars organisation, specielt
våra häradsrätters, vore sådan, att vi ej vore vuxne lagen. Jag tror
för min del, att detta är orättvist. Vi hafva gjort ett experiment i
liknande fall förut vid våra domstolar. Vi hafva infört en lagreform,
som jag anser vara mycket beslägtad med denna, då vi, i stället för
lagens gamla bestämmelser, att för hvarje brott skulle följa ett till
siffran noga bestämdt straff, fingo infördt det s. k. latitudsystemet.
Man fann, att de fixerade straffbestämmelserna ledde till origtigheter,
att lagstiftaren icke kunde förutse på förhand, om ej lagens bestämmelse
i ett fall vore för sträng, i ett annat för mild. Då infördes
latitudsystemet med visst minimi- och visst maximistraff för hvarje
slag af brott, hvilket system allt mera utvecklats och nu går så långt,
att t. ex. i en paragraf domaren har att vid straffets bestämmande
välja emellan 5 kronors böter och 4 års straffarbete. Det är gifvet,
att vid tillämpningen af detta latitudsystem subjektiviteten eller
domarens personliga uppfattning af frågan skall i viss mån göra sig
gällande. Det är möjligt, att deraf i en del fall inträffat, att den
ena domstolen dömt strängare eller mildare än den andra, men jag
undrar ändå, om det finnes någon i vårt land, som skulle önska tillbaka
de gamla fixa straffbestämmelserna i stället för latitudsystemet.

Synnerligt liknande är, efter min åsigt, förhållandet med den
fria bevispröfningen, eller att, i stället för att lagen nu en gång för
alla fixerat, att så mycket fordras för full bevisning, så mycket skall
ett vittne gälla, så mycket liknelser och omständigheter o. s. v.,
öfverlemnas enligt förslaget detta åt domarens eget bepröfvande i
hvarje särskild! fall, eller, med andra ord, domaren skall icke blott
räkna utan äfven väga bevisningsmedlen. Jag tror ej, att det skall
blifva svårare för våra underdomstolar på landet att väga bevisningsmedlen,
än att väga skälen för ett strängare eller lindrigare straff
inom en bred latitud, eller att denna reform i någon mån är farligare
än den, som då infördes. Jag vill ej bestrida, att icke en annan
domstolsorganisation af många anses såsom ett önskningsmål, men
den nu föreslagna reformen är lämplig äfven med den nuvarande
domstolsorganisationen, och vi sakna anledning antaga, att vi få en
sådan domstolsorganisation, som en del påyrkar, förr än en mycket
lång tidsföljd förflutit. Kan det då vara klokt att under en lång tid
behålla en lag, hvilken uti decennier ansetts bristfällig och som man
i decennier velat utbyta just emot den nu föreslagna lagen? Det
synes mig fullständigt orimligt, och jag tror, att det vore särdeles
orättvist, om för våra landtdomstolars skull icke denna bevisningslag
skulle gå igenom, en lag, hvilken enligt min tanke så ytterligt väl
behöfs just vid landtdomstolarne; ty hvar är det väl, som bevisningen

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22. 12

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

spelår sin största roll, om ej just vid underdomstolarne? Om nu kan
sägas, att det skall kunna inträffa, att en eller annan af dessa unga
jurister, som tidtals sitta som ordförande i häradsrätter, begår misstag
vid tillämpningen af en friare bevispröfning genom att anse
bevisningen fullständig, der den beböfde kompletteras, eller tvärtom,
så är det ju att märka, att det finnes två instanser öfver häradsrätterna,
och de kunna ju rätta begångna felaktigheter i detta afseende. För
min del anser jag, att antalet af olika domslut de olika domarena
emellan icke med visshet hehöfver bli större, om denna lag genomföres,
utan kanske tvärtom blir mindre.

För närvarande är det så, att, som redan af lagutskottets ordförande
påvisats, den allmänna meningen i landet, den allmänna rättskänslan
samt domarens eget samvete rent af fordrar, att domaren ej
så strängt låter binda sig vid de legala bevisningsreglerna, som man
kan tycka, att han efter ordalydelsen bör göra. Men jag antager,
att i de fall, der olika meningar förefunnits emellan olika domare,
huruvida en sak är bevisad eller icke, detta ofta berott ej derpå, att
icke båda äro öfvertygade om sanningen af hvad som visats, utan
derpå, att den ene domaren vågar mindre än den andre frigöra sig
från de legala fordringarna. År det icke rent af en rättvisa, att
domaren blir befriad från den svåra ställningen att, såsom nu ofta
måste ske, välja emellan hvad lagens bokstaf bjuder och hvad som
måste betraktas såsom dess anda och hvad allmänna rättsmedvetandet
fordrar. Jag tror således ej mycket på talet om faran för en orätt
tillämpning af denna lag, jag anser den innebära ett betydligt framsteg,
och jag finner särskilt ordalagen uti första stycket af första
paragrafen mycket tillfredsställande. Det är ingen sanning, när man
säger, att domaren härigenom skulle få mera rätt att döma efter godtycke
än förut. Det finnes en paragraf på annat ställe i vår rättegångsbalk,
der det säges, att dom skall grundas på skäl och ej på godtycke.
Denna paragraf är icke uppbäfd, och någon annan subjektivitet är
icke tillåten i den nya lagen, än den som ständigt måste finnas, eller
att domarens personliga åskådningssätt ej kan alldeles vara borta.
Ty den dömande verksamheten frambringas ej genom några maskiner,
är ej automatisk, utan den frambringas genom menniskohjernor, och
då måste äfven domarens subjektiva uppfattning kunna få uttryck i
domen. Vore ej detta händelsen, skulle man icke kunna tala om
mera eller mindre skickliga domare, och det skulle ej kunna förekomma
någon annan skiljaktighet i domsluten än som berodde på
den ene domarens uppenbara okunnighet eller förbiseende.

Jag ber således att på det lifligaste få instämma uti yrkandet
om bifall till denna paragraf.

På samma gång vill jag dock säga, att, då jag icke bar reserverat
mig mot någon detalj i utskottets betänkande, detta ej berott på att
jag funnit hvarje punkt i lagen sådan som jag helst önskat den, utan
derpå att mina betänkligheter delvis varit endast formella och i öfrigt
ej haft så stor betydelse, att jag derför velat genom en reservation

Lördagen den 8 April, f. m. 13

i någon mån försvaga förslaget i dess helhet. Jag vill nu nämna i
hvilka afseenden jag skulle önskat lagen annorlunda.

Jag har ej velat hafva uti 1 § inflickade orden: »i domen skola
angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar sin öfvertygelse»,
och det uteslutande af formel! skäl — denna föreskrift återfinnes
nemligen redan på sin rätta plats i 24 kap. rättegångsbalken.

Jag anser ej, att det varit nödigt att i 3 och 4 §§ omtala betydelsen
af eget erkännande, då man ej i lagen angifvit betydelsen
af indicier, vittnesbevisning och sådant.

Jag skulle för min del ej haft någonting emot att taga det af Kongl.
Maj:t framstälda förslaget till parts ed, hvilket jag anser stå i närmare
öfverensstämmelse med det nya systemet, men, då majoriteten inom
utskottet ansåg det vara ett för stort afsteg från det gamla åskådningssättet,
så ville jag ej reservera mig emot det af utskottet framlagda
förslag till kapitlet om parts ed. I en punkt har utskottet
gjort en ändring, som enligt min mening är en försämring af det
kongl. förslaget och som tyckes mig ej vara val motiverad, nemligen
sista stycket af 8 §. Denna lags grundtanke har varit att så litet
som möjligt genom jäf beröfva domaren de bevisningsmedel, som äro
tillgängliga. För den skull föreslås: »Ej skall det räknas för jäf,
att vittne är i det förhållande här är nämndt till någon, som väl å
tjenstens vägnar eller i egenskap af förmyndare eller såsom syssloman
för kommun, bolag eller förening förer talan i målet, men sjelf icke
eger sådan del i saken, som enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af
målets utgång vänta synnerlig nytta eller skada.»

Denna paragraf skulle jag velat bibehålla oförändrad. Nu har
utskottet gjort den ändring, att ej skall det räknas för jäf, när i tvistemål
förmyndare utför myndlings talan eller syssloman förer talan för
kommun, bolag eller förening, men väl när åklagare för talan i brottmål,
ehuru jag för min del anser åklagarens ställning i sådana mål,
dem han anhängiggör endast å tjenstens vägnar, utan ringaste fördel
för honom sjelf, vara mindre personligen berörd af målets utgång än
de ofvannämnde personerna.

Emellertid har jag nu ej något annat yrkande att göra än bifall
till den föreliggande lagparagrafen.

Herr Rudebeck: Det har af en talare, som är landtdomare,

här framhållits så ofantligt stora betänkligheter mot det föreliggande
förslaget, att jag finner mig manad att uttala min åsigt i frågan, då
den är fullkomligt stridande mot den ärade talarens. Långt ifrån
att jag anser, att det föreliggande förslaget skulle medföra några
olägenheter eller vådor, är jag tvärtom varmt och på det innerligaste
öfvertygad derom, att det fyller ett länge och allvarligt kändt behof.
För den, som under en längre följd af år varit landtdomare och ordförande
i en häradsrätt, är det svårt att förstå, huru man kan komma
till en sådan mening om den fria bevispröfningens behöflighet eller
icke behöflighet, som den ärade talaren här uttalat. Hvarom är det

N:o 22.

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22. 14

Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till
lag avgående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

egentligen fråga i detta fall? Jo, det är fråga om att bestämma genom
lag livad som varit praxis under eu lång följd af år, det är fråga om
att i lagen gifva ett fullständigt uttryck åt ett behof, som, säga hvad
man vill, dock verkligen varit länge kändt. Det påstås emellertid
nu af denne talare, att det icke är någon allmän önskan härom, och
såsom ett bevis derpå anfördes de reservationer inom utskottet, som
afgifvits af landtmän från Andra Kammaren. Men enligt mitt förmenande
stå deras uttalanden långt ifrån i öfverensstämmelse med,
tvärtom i rak strid emot, hvad som varit och är den allmänna meningen.
Det klagas så i tal som i pressen, icke blott stundom utan
mycket ofta deröfver, att domstolarnes beslut utfalla i en rigtning,
som enligt allmänt menskligt omdöme icke öfverensstämmer med
hvad som verkligen måste vara rätt och sant på grund af den bevisning,
som faktiskt föreligger, fastän denna bevisning icke är framkommen
efter de i lagen angifna regler. Det är ett klagomål som
ofta höres: skall nu verkligen detta, som enligt mensklig öfvertygelse
är bevisadt, icke få anses vara bevisadt endast derför, att en regel
om ett särskild! bevismedel icke är uppfyld. Det är derför, säger
jag ännu en gång, en stor brist i den nuvarande lagstiftningen, hvilken
brist äfven framtvingat en praxis vid sidan af lagen, som man vill
genom detta lagförslag afhjelpa.

Det har vidare yttrats, att den föreslagna nya lagen skulle lemna
tillfälle för domaren till godtycke. Det är ju gifvet, att om en
domare glömsk af sin pligt faller för en sådan svaghet, så är det
knappast möjligt att derför finna tillräckliga korrektiv. Men då nu
särskildt den förste talaren yttrade, att det icke i lagen finnes något
korrektiv mot en sådan godtycklighet, vill jag erinra, att han uteglömde
helt och hållet det sista momentet i 1 § af lagutskottets
föreliggande förslag, som säger, att i domen skola angifvas de hufvudsakliga
skäl, hvarå rätten grundar sin öfvertygelse. Med en sådan
bestämmelse, hvars uppfyllande ej kan åsidosättas utan ansvarspåföljd,
kan jag icke finna annat, än att faran för godtycke hos domaren är
förebygd. Det heter i lagberedningens yttrande, att ju mindre den
juridiska sanningspröfningens regler aflägsna sig från den allmänna,
vanligt menskliga, ju mera förtroende får den i folkets uppfattning
och ju bättre blir resultatet. Ja, så har hittills, så vidt jag kunnat
finna, den allmänna åsigten verkligen varit, men i strid deremot stå
besynnerligt nog de reservationer, som af de nämnde landtmännen
blifvit afgifna, och huru reservanterna kunna så tala är mig ofattligt.

Vidare har en talare yttrat, att den föreslagna lagen skulle föranleda,
ja nödvändiggöra eu omorganisation af underdomstolarne i den
rigtning, att jury kommer att införas. Skulle följden af lagen blifva
den, då skulle jag för min del visst icke vilja medverka till dess
antagande, men jag kan omöjligen finna något skäl, hvarför det
skulle blifva ett sådant resultat.

Det har ock sagts, att genom denna lag om bevisning, särskildt
genom dess 1 §, skulle för domaren betydelsen af vittnesbevisningen

15 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

blifva helt och hållet omintetgjord eller underkänd. Jag vill i detta
afseende åberopa, hvad lagutskottets ärade ordförande för en stund
sedan framhöll, att det lärer väl icke komma i fråga, att någon
domare tillåter sig, med stöd af den föreslagna lagen, att lemna utan
afseende något, som af två ojäfviga vittnen intygats eller vitsordats.
Kraften af en sådan bevisning lärer val icke i någon mån minskas
genom denna lag.

Af föregående talare hafva blifvit utförligt framhållna de ytterligare
skäl, som höra vara bestämmande för antagande af det nu
föreliggande lagförslaget, och med instämmande i dessa skäl får jag
vördsamt yrka bifall till förslaget.

Herr Larsson, Liss Olof: Icke lärer väl någon i kammaren
vänta, att jag skulle gifva någon ytterligare utredning i frågan utöfver
den, som redan blifvit lemnad från deras sida, hvilka förordat
förslaget. Men jag bar ansett mig ändå böra begära ordet derför,
att det kan vara af något intresse att höra, huru en icke jurist har
bedömt den föreliggande frågan. Vi hafva hört det förut från en icke
jurist, som talat mot förslaget, och derför har jag ansett mig böra
yttra några ord om huru jag tänkt mig saken, då jag är för detsamma.
Jag vill säga, till eu början, att om förslaget skulle falla,
och det är möjligt att det gör det, om icke här, så i medkammaren,
så sker derigenom, enligt mitt förmenande, icke någon riksolyeka,
ehuru ett stort arbete då kommer att blifva bortkastadt, och man,
enligt min tro, då begår en handling, som man sedermera skall finna
icke varit klok. Man klagar ständigt öfver, icke minst i medkammaren,
att det går så sakta med lagstiftningsarbetet. Jag tillhör
icke deras antal, som deltaga i dessa klagomål, men märkvärdigt är
det, att när något förslag af större betydelse framkommer, som lyckligen
har passerat de många skärseldar, det har att genomgå, innan
det kommer till Riksdagen, då söker man endast efter förevändningar
att slå i hjel ett sådant förslag. Den ene hänger upp sig på en
småsak, den andre på en annan, och så summerar man ihop, och till
slut får man en majoritet, som kan aflifva nästan hvarje förslag,
som kommer fram. Som sagdt, tror jag icke det är någon riksolycka,
om förslaget icke går igenom, men det skulle vara önskligt,
att man sluppe höra så mycken klagan öfver långsamhet i lagstiftningsarbetet,
när man visar sig så litet hugad att gå fram på den vägen,
då ett fullständigt utarbetadt förslag nu blifvit framlagdt.

Jag skulle, äfven jag, kunna hafva åtskilliga invändningar att
göra mot det föreliggande förslaget, men i hufvudsak har jag gillat
detsamma, och jag är lifligt öfvertygad, att om ett stort förslag
någonsin skall kunna gå igenom, så måste man jemka med de små
anmärkningar, man kan hafva att göra mot den ena eller andra
paragrafen i förslaget, ty gör man icke detta, kan man aldrig vinna
bifall till något förslag.

Jag har aldrig suttit såsom nämndeman och sålunda aldrig del -

Förslag till
lag angående
bevisning
inför lätta.
(Forts.1

N:o 22. 16

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. na.

tagit i fällande af någon dom, men jag minnes från förstärkta lagberedningen,
hvad der klagades öfver, och det har äfven förefallit mig
bra hårdt för en domstol, om den skall strängt följa de legala
bevisningsreglerna och nödgas fälla domar, som rent af enligt dess
öfvertygelse äro orättfärdiga. Men med ett strängt följande af de
legala bevisningsreglerna måste domstolen göra det i vissa fall, och
det kan ju icke annat än förefalla mycket motbjudande. Derför
har också, såsom det påstås, och härom voro alla jurister inom lagutskottet
ense, utbildat sig den praxis inom vår domarecorps, att
man börjat tillämpa en bevispröfning på sidan om lagen och i strid med
den gamla lagen af 1734. Man har funnit det alldeles omöjligt att
icke göra så. Nu säger visserligen en domare här, att detta förekommer
endast undantagsvis, under det andra påstå, att så icke är
fallet. Men då är det väl ändå värre, om den ena domstolen
tillämpar en sådan bevispröfning, men den andra icke gör det. Då
är det ytterst nödvändigt, att det stadgas i lagen, att alla hafva en
sådan bevispröfning, ty att en domstol gör så och eu annan så, det
visar icke obehöfligheten af den föreliggande lagen, utan tvärtom
nödvändigheten af att stadga i lag hvad som utbildat sig i praxis.

Nu skulle man, i fall man afslår det föreliggande förslaget, dermed
också hafva förklarat, att någon sådan bevispröfning icke får ega rum,
som hittills har tillämpats under eu lång följd af år. Man skulle
således återgå till den legala bevisformen i 1734 års lag. Här skulle
således blifva en återgång i vårt lagstiftningsarbete, det skulle blifva
en reaktion. Det är ju ett förskräckligt ord, som användes mycket
på eu del håll. Jag är icke rädd för det ordet, men det är märkvärdigt
att nu från det håll, der detta ord mest användes såsom en
skräckbild, få höra, att här är det alls icke farligt med reaktionen.
Hvad som nu tillämpas skall man öfvergifva och gå tillbaka till hvad
som stadgades för öfver hundra år sedan. Men det är så med talet
om reaktion, att det menas icke så allvarligt, som det låter. Om man
nu anser, att det skulle vara olyckligt att medgifva eu fri bevispröfning,
då kan man väl icke heller annat än alldeles förbjuda den. Icke kan
man väl låta det fortgå bredvid lagen, som man anser origtigt, och
då blir det, som sagdt, eu återgång.

Det har i synnerhet framhållits, att det skulle blifva en stor
fara för rättskipningen, om man lade en sådan magt i domstolens
händer. Jag vet icke, hvad som berättigar till en sådan farhåga.
För min del hyser jag fullt förtroende till våra domstolar, och jag
hyser icke den ringaste fruktan för att genom lag lägga i deras hand,
hvad de redan hafva nödgats tillegna sig bredvid lagen för att kunna
utöfva rättskipningen på ett tillfredsställande sätt. Man säger, att
vi hafva enmansdomstolar på landet, och jag blef mycket förvånad i
lagutskottet, då jag der fick höra det af åtskilliga landsortsrepresentanter,
som på det sättet ville resonera bort all betydelse af nämnden.
Jag sätter den folkvalda nämnden högt och hade trott, att
alla skulle göra det, och att åtminstone icke landtmännen i främsta

17 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

rummet skulle vilja vara med om att kasta sten på den del af domstolen,
som de sjelfva få utse. För min del hyser jag alls icke någon
fruktan för att lägga i domstolens hand denna magt, så legaliserad
och ordnad, som den nu föreligger i förslaget. Jag mins från
min ungdom, hvilken förskräckelse man hörde uttalas på många håll
mot den magt, som lades i domstolens hand, när man utvidgade det
så kallade latitudsystemet; och jag tyckte sjelf, att när domstolen
hade att välja mellan böter, fängelse, straffarbete och allt möjligt,
så såg det litet kusligt ut. Men redan då hyste jag förtroende för
våra domstolar, ty det är hederligt och dugligt folk, som sitta i domstolarne,
och jag tänkte: de förstå det nog bättre. Nu har det ock
gått derhän, att jag vågar tro, att det icke finnes någon, som skulle
vilja taga bort latitudsystemet och återinföra lagbestämda straff för
hvarje brott. Man har således kommit till erfarenhet om, huru nödvändigt
det var, att få detta system genomfördt, och huru samvetsgrant
våra domstolar hafva tillämpat den magt, som då lades i deras
hand. Jag är öfvertygad om, att i fall man genom denna lag lägger
en ytterligare magt i domstolarnes hand, så skall man snart vinna
samma erfarenhet, som i det förra fallet, nemligen att våra domstolar
skola veta att med samvetsgrannhet och skicklighet handhafva äfven
den nya lagen till allas belåtenhet, så att det inom få år icke skall
finnas någon, som skulle önska en återgång till det gamla.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan slutar med
att yrka bifall till förslaget. Jag har reserverat mig mot en paragraf
och kommer kanske att yttra några ord, då den föredrages, men i det
stora hela är jag för förslaget och skulle för min del icke vilja låta
det falla, ens om den paragraf antages, som är föreslagen i strid mot
min åsigt.

Herr Sjöcrona: I denna vigtiga lagfråga synes det mig vara
skäl, att de kammarens jurister, som icke haft tillfälle att deltaga i
lagutskottets förhandlingar, angifva sin ståndpunkt. Jag har derför
tillåtit mig att begära ordet, utan att likväl derigenom vilja, på minsta
vis antyda, att jag tror, att kammaren skulle fästa särskild vigt vid
min åsigt i saken. Här är emellertid redan yttradt så mycket deri,
att jag kan fatta mig ganska kort. Jag skall helt kort och godt tillkännagifva,
att, ehuru jag möjligen skulle kunnat önska, att detta
lagförslag varit mindre omständligt och vidlyftigt i hvarjehanda saker,
som synas mig följa af sig sjelfva och hvarom icke behöft lagstadgas,
så finner jag dock förslaget på det hela taget vara särdeles förtjenstfullt
och utgöra en följdrigtig tillämpning af förhållandena och rättsbegreppen,
sådana de här i vårt land hafva utvecklat sig. Jag hyser
sålunda icke någon tvekan att gifva min röst för detta förslag.

Hvad särskild! angår den fria hevispröfningen, hvarom den nu
föredragna 1 § handlar, så tror jag, att så, som denna paragraf är affattad,
den innebär en säkrare borgen för en god och rigtig bevispröfning,
än den nu gällande lagen innebär, ty paragrafens sista moment
Föräta Kammarens Prof. 189Ö. N:o 22. 2

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22. 18

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

innehåller, såsom redan förut blifvit erinradt, en mycket god garanti
för, att domaren icke skall förhasta sig, då han förklarar sig öfvertygad
om ett faktum, som inverkar på målets utgång. Detta moment
innehåller nemligen, att i domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl,
hvarå rätten grundar sin öfvertygelse.

En talare, som sjelf är ordinarie häradshöfding, har motsatt sig
detta förslag hufvudsakligen på två skäl. Det ena var, att, ehuru
han ansåg förslaget i teorien rigtigt, våra domstolar särskildt på landet
icke skulle vara väl egnade för tillämpningen af en sådan lag om
bevisning. Det har länge varit ett tal, som ideligen upprepats, att
våra laudtdomstolar icke skulle vara lämpliga, särskildt när i dem
fungerar en yngre jurist såsom ordförande. Men jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att detta tal aldrig har beledsagats med någon
egentlig bevisning, och, så vidt min erfarenhet gifver vid handen, saknar
detta tal allt skäl. Jag tror, att det svenska folket kan vara ganska,
belåtet med sina landtdomstolar, och att just här kan och hör tilllämpas,
hvad den nämnde talaren yttrade, att man icke skall utbyta.
hvad man har, förr än man kan sätta något verkligt bättre i stället.

Detta var hans andra skäl mot lagförslagets antagande, men då
jag är öfvertygad om, att föreliggande förslag är mycket bättre än
gällande bestämmelser i ämnet, tillåter jag mig att yrka bifall till
förslaget i den del, som nu är föredragen.

Herr Bergström: Det låter icke förneka sig, att justitierådet
Skärm med hvilken justitierådet Glimstedt instämt, i sitt yttrande
smidt temligen goda vapen mot antagande af den fria bevispröfningen.
Af dessa vapen har man också i denna kammare vetat att begagna
sig. Den förste talaren uppläste flere och rätt långa stycken ur
justitierådet Skarins yttrande. Den tredje talaren i ordningen gjorde
sig väl icke skyldig härtill, men han eftersade det, hvarmed justitierådet
Skarin inleder sitt yttrande. Denne åberopar, huru förträffligt
rättegångsbalkens 17 kapitel bestämmer hufvudgrundsatsen i fråga om
bevisningsskyldigheten, då det säges, att »käranden åligger sitt käromål
lagligen bevisa eller vare svaranden fri. Yänder svaranden någon
omständighet före, att sig dermed värja; bör ock han med bevis den
styrka». I 20 § heter det, att den parten eger vitsord, »som bästa,
vittnen häfver, de der klaraste skäl och omständigheter vid handen
gifva»; samt att »äro å båda sidor jemngoda bevis och vittnen; då
gällen de, som svaranden värja, förty att domaren eger hellre fria
än fälla.»

Villigt medgifves, att de åberopade reglerna äro gifna i ett kortfattadt,
tydligt och klart språk. Men jag tillåter mig härvid mot
justitierådet Skarin och den, som eftersade honom, nämna, att i förevarande
lagförslag fråga alls icke är att afgöra något om bevisskyldigheten,
utan frågan är, huru förebragt bevisning skall bedömas
och pröfvas. Afgörandet af frågan om, hvem bevisskyldigheten eller
den så kallade bevisbördan åligger, måste man hufvudsakligen och

19 N:o 22.

Löedagen den 8 April, f. m.

förnämligast söka och finna i den konstitutiva rätten och endast i
dess stora allmänlighet inom rättegångsbalkens område. Yänder man
sig till den konstitutiva rätten, kommer man snart på det klara med,
hvem bevisningsskyldigheten i fråga om visst rättsärende, som utgör
föremål för tvist, åligger.

Det är sagdt, och enligt min mening med all sanning, att den
legala bevisningsteorin i sina hufvuddrag icke vidare eger bestånd i
vårt land. Detta förhållande har den tredje talaren i ordningen väsentligen
förnekat och menat på, att man blott i sällsynta undantagsfall
frångått den legala bevisningsteorin och inlåtit sig på den fria bevispröfningen.
I detta afseende tillåter jag mig mot honom åberopa
följande yttrande af ett justitieråd: »Under trycket af dessa och andra
dylika från hvarje legal bevisteori mer eller mindre oskiljaktiga
olägenheter, har på senare tiden den svenska domstolspraxis, visserligen
på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse med
den upplysta allmänna meningen här i landet, mer och mer utvecklat
sig i rigtningen mot fri bevispröfning, så att det system, som med
detta uttryck betecknas, i sjelfva verket numera redan är med vår
lagskipning i hufvudsakliga delar införlifvadt. Sålunda lärer näppeligen
någon svensk domare för närvarande anse sig förhindrad att
antaga ett af endera parten uppgifvet förhållande, om hvars sanning
domaren blifvit genom hvad i målet förekommit fullt och fast öfvertygad,
såsom lagligen styrkt, äfven om detsamma icke blifvit af motparten
erkändt eller af tvenne sammanstämmande vittnen vitsordadt.
Och öfver hufvud har den så kallade circumstantiella bevisningen tillvunnit
sig en vigt och betydelse, som ingalunda tillerkännes den i
1734 års lag.»

För min del är jag förvissad om, att den juridiska erfarenhet,
som iimehafves af detta justitieråd, är så stor, att hvad den tredje
talaren i motsats mot hans erfarenhet yttrade icke kan tillerkännas
något vitsord. Kärande talare anförde vidare till stöd för sin mening,
att, så vidt han hade sig bekant, funnos icke ens i utlandet några
enmansdomstolar, hvilka egde att fritt pröfva förekommande bevisning.
Han misstager sig i detta hänseende. I England finnas de så kallade
country courts eller grefskapsdomstolarne, hvilka bestå af en domare
och hafva fri bevispröfning. I Tyskland finnas de så kallade Amtsgerichte,
hvilka bestå af en domare och, såsom man kan finna af den
tyska civilprocessordningen, hafva fri bevispröfning. Slutligen förekomma
i Österrike enmansdomstolar i bagatellsaker, hvilka domstolar
ega fri bevispröfning.

För att nu hålla oss till de svenska förhållandena, är min mening
den, att den legala bevisningsteorin ålägger domarens samvete ett
olidligt tvång, från hvilket han på ett eller annat sätt måste frigöra
sig. Jag vill omförmäla ett fall från min yngsta domaretid, hvilket
visar, huruledes domaren råkar i pligtkollision och måste bryta mot
en regel eller en annan. Det var en person, som var tilltalad för rån.
Han var förvunnen till brottet genom ett vittne och en omständighet,

Förslag till
lag angående
bevisning
inför råtta.
(Fort».)

N:o 22. 20

Förtlag till
lag angående
bevitning
inför råtta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

eu ganska god omständighet visserligen, ty han hade befunnits innehafva
af de rånade sakerna. Enligt 1734 års lag — om jag minnes
rätt 20 kap. 9 § missgerningsbalken — skulle en rånare, som med
fullt våld tagit något från eu annan, äfven om kroppslig misshandel
icke egt rum, mista lifvet. Jag hade nu valet mellan att antingen
bryta mot den gamla goda domareregeln, att domaren icke skall »göra
den saklös, som saker är» — ty för hvarje förnuftigt tänkande menniska
var denne man saker till rånet — eller och bryta mot den
legala bevisningsteorin. I 17 kap. 32 § rättegångsbalken står nemligen:
»Nu är i svårare brottmål mer än hälft bevis emot den, som anklagas,
och nekar han ändå gerningen, finner domaren, att fara är om mened;
lemne saken till framtiden, då den kan uppenbar varda». Uppenbart
var ju, att man icke kunde ålägga värjemålsed i ett mål, som gick
på lifvets förlust. Jag skulle således, om jag följt lagen, då mer än
half bevisning förefans, hafva förklarat, att den tilltalade icke kunde
fällas åt saken, utan att denna borde lemnas åt framtiden, då den
kunde uppenbar varda. Det var en svår kollision för en ung domare.
Jag löste den på det sätt, att jag förbisåg den legala bevisregeln och
dömde mannen. Och hvad mera är, utslaget blef faststäldt både af
hofrätten och högsta domstolen. Der har kammaren ett exempel på,
huru man snart sagdt är tvungen att öfverträda bestämmelserna i
17 kap. rättegångsbalken.

Nu kommer jag till något egendomligt. Man öfverträder den
legala bevisningsteorien i gröfre brottmål, emedan samhällets väl fordrar,
att den brottsling, som enligt en förnuftig slutledning måste anses
skyldig, blifver dömd, men i småsaker, då fråga är t. ex. om olaga
utskänkning af bränvin, dömer man till edgång. Hvilken motsägelse
i detta förhållande. Om en person blifvit genom ett vittne öfvertygad
att hafva olofligen utskänkt bränvin, dömes han i regel icke till ansvar,
utan ålägges honom först edgång. Om nu i lag blifver förklarad!,
att bevispröfningen är fri, kommer i dylika fall säkerligen
icke denna värjemålsed, hvilken man ju helst skulle se afskaffad,
att användas.

Jag är icke den, som vill nedsätta vårt svenska rättegångsförfarande.
Tvärtom. I många delar har detsamma hållit sig fritt från
de öfverdrifter och felaktigheter, till hvilka de utländska rättegångsordningarna
gjort sig skyldiga. Men ett är visst, det nemligen, att
hvad den tredje talaren i ordningen yttrade derom, att utländingarna
borde komma till oss för att hemta mönster till ett förnuftigt ordnadt
rättegångsväsende, icke håller streck. Säkert är, att de icke skola
göra det. De, länder som införlifvat sig med tanken på en koncentrerad
omedelbar och muntlig förhandling, på hvilken omedelbarligen följer
dom, komma sannerligen icke att hemta mönster från vår rättegångsordning,
som är belamrad med ett olidligt mångskrifveri. Jag yrkar
bifall till den föredragna paragrafen.

21 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på god- “j
kännande af nu förevarande paragraf och vidare på afslag derå, samt inför råtta.
förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara (Forts.)
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § af lagutskottets i utlåtandet n:o 25
framstälda förslag till lag angående bevisning inför rätta, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås berörda paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 89;
Nej — 28.

5 §.

Godkändes.

3 §■

Herr Öländer: Jag har deltagit i förevarande utlåtande. Men

ehuru jag icke reserverat mig mot ifrågavarande punkt, har jag icke
kunnat biträda densamma i dess helhet. Utskottet har i likhet med
lagberedningen ansett parts erkännande inför rätta såsom ett bevismedel
i såväl civila mål som brottmål. Utskottet har således gifvit
erkännandet samma principiella betydelse i båda dessa slag af mål,
oaktadt de till såväl innebörd som processledning äro från hvarandra
temligen åtskilda. Att parts erkännande i brottmål är ett bevismedel,
derom äro ju alla ense. Att det likväl i dylika mål icke ensamt
innefattar fullt laga bevis, derom är väl ej heller någon tvist; och i
4 § af Kongl. Maj:ts förslag är denna tanke klart och tydligt uttalad.
Häremot har utskottet, som synes mest hafva fäst uppmärksamheten
vid de mindre brottmålen, gifvit åt parts erkännande äfven i dessa
mål karakteren af fullt laga bevis, såvidt icke några omständigheter
finnas, som förringa dess tillförlitlighet. Utskottet fordrar således strängt

N:o 22. 22

Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

taget äfven i de gröfsta brottmål icke någon annan bevisning än det
egna erkännandet. Yår nuvarande lag gör åtminstone derifrån undantag
i fråga om mål, som gå på lif, i hvilka den fordrar omständigheter,
som bestyrka erkännandet. Något dylikt känner icke utskottets
förslag till. Enligt detsamma är erkännandet alldeles nog, så vidt
icke förhållanden finnas, som förringa dess betydelse. Men dessa förhållanden,
hvem skall framdraga dem, hvem skall bevisa dem? Icke
åklagaren, tv man kan ej begära, att han skall försvaga den till styrkande
af hans åtal redan förebragta bevisningen. Icke heller den
tilltalade, ty det låter ju icke tänka sig, att han skulle bidraga att
bevisa att han ljugit. Följden blifver naturligtvis den, att dessa förhållanden,
om de ock förefinnas och kanske förefinnas i sådan mängd,
att de kullkasta hela det gjorda erkännandet, aldrig komma fram och
att det egna erkännandet blir den enda bevisningen och detta äfven
i de gröfsta brottmål, enär något undantag i fråga om dessa ej blifvit
af utskottet föreslaget. Det är väl dock att gå något för långt, och
ingalunda göres dermed, hvad förevarande förslag afser att göra, bevispröfningen
mera fri. Tvärtom bindes derigenom domaren vid ett
bevismedel, som kanske icke är i stånd att gifva honom den öfvertygelse
om sakförhållandets tillvaro, som 1 § förutsätter. — För min
del anser jag således 4 §, sådan den lyder enligt Kong! Maj:ts förslag,
vara mera tilltalande och i hvilket fall som helst mera principielt

vigtig Min

anmärkning gäller emellertid egentligen civila mål och der
träffar den sjelfva principen. Äfven i dessa mål har utskottet, såsom
jag nyss nämnde, hyllat principen om parts erkännande såsom ett bevismedel
och i öfverensstämmelse dermed redigerat förevarande paragraf
i denna del. Jag kan icke biträda denna uppfattning, hvilken
ej heller delas af många andra jurister vare sig i Sverige eller i utlandet,
exempelvis Tyskland, der en helt annan princip tillämpas. Enligt
denna princip, hvilken jag för min del biträder, är erkännandet inför
rätta icke ett bevismedel utan en användning af partens fria dispositionsrätt.
Likasom en fri och myndig man eger rätt att fritt förfoga
öfver sina tillgångar, sin förmögenhet, sina civila rättigheter, bör
han väl ock i en rättegång ega samma fria förfogande genom att erkänna
ett sakförhållande, hvarigenom han kan förlora något af dessa
tillgångar eller dessa civila rättigheter, och dermed på samma gång
befria motparten från den bevisskyldighet, denne eljest i detta afseende
skulle åligga. En rättegång bör och kan väl icke få röra sig om
något annat, än det som verkligen är tvisfigt. Rigtigheten af det
ostridiga har domstolen i sjelfva verket icke rätt att bedöma. Det
är endast det stridiga, som är draget under dess pröfning, vare sig
detta är ett sakförhållande eller följden af ett sakförhållande. Är
deremot sakförhållandet ostridigt och endast påföljden af detsamma
det s. k. »quid jurist, tvist underkastad, har, det påstår jag, domstolen
icke rätt att pröfva något annat än denna. Nu har emellertid
utskottet i enlighet med den princip, som det omfattat, i paragrafens

23 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

gista punkt föreskrifvit, att, om ett erkännande finnes vara osant,
skall detsamma, oaktadt det fritt och otvunget afgifvits och oaktadt
det ej blifvit återtaget, lemnas utan afseende. Detta förefaller mig,
enligt den princip, som jag hyllar och som hyllas äfven i utlandet,
dock vara ett förmynderskap öfver den myndige mannen, ett ingrepp
i hans rätt att fritt förfoga öfver sina civila rättigheter. Jag skall
belysa saken med ett exempel. A stämmer B med yrkande om utbekommande
af fordran på grund af en skuldsedel, som är undertecknad
med B:s namn. B har dock ej underskrifvit skuldsedeln.
Hans namn har blifvit förfalskadt, men då B granskar underskriften,
finner han, att förfalskningen är gjord af t. ex. hans egen son, och
han vill naturligtvis icke blottställa denne. Då frågar jag, skall B
icke vara berättigad att erkänna skuldsedelns rigtighet och skall detta
erkännande icke få tagas för godt, om också domstolen är viss på att
det icke är sant — ty domstolen kan ju hafva sig bekant att B vid
den tid då skuldsedeln utfärdats varit bortrest eller sjuk eller eljes
förhindrad att underskrifva densamma. Skall, säger jag, ett sådant
erkännande icke få tagas för godt? Nej, säger utskottet, ett dylikt
erkännande bör icke hafva gällande kraft. Erkännandet är uppenbart
osant, och åt detsamma får således icke gifvas något afseende. Af
lagberedningen har sagts, att detta förfarande öfverensstämmer med
den hos oss allmänt förekommande uppfattningen. Jag betviflar, att
så är förhållandet.

På grund af hvad jag nu sagt skulle jag önska, att förevarande
paragraf erhölle en annan redaktion, som mera öfverensstämde med
den af mig uttalade dispositionsprincipen och äfven något försvagade
erkännandets i brottmål bindande kraft, sådan den här är föreslagen.
Detta skulle kunna mycket lätt åstadkommas genom att i paragrafens
lista punkt ordet »vidare» framför ordet »bevisning» horttoges och
att hvad som i paragrafen förekommer särskildt om erkännandet i
brottmål, förändrades till öfverensstämmelse med 4 § i Kongl. Maj ds
förslag och framför allt, att hvad i paragrafens sista punkt stadgas
derom, att erkännande, som finnes vara uppenbart osant, skall lemnas
utan afseende, helt och hållet borttoges. Detta stadgande, i den ordställning
det här förekommer, refererar sig till både civila mål och
brottmål; men i fråga om de förra är stadgandet naturligtvis origtigt,
om man hyllar dispositionsprincipen, och i fråga om brottmål är det
alldeles obehöflig! och till och med innefattande en tavtologi, då strax
förut angående erkännandet i brottmål säges, att, om några omständigheter
förekomma, som förringa dess tillförlitlighet, skall erkännandet
icke hafva samma beviskraft som eljes, och det naturligtvis icke kan
finnas någon omständighet, som mera förringar erkännandets beviskraft,
än om erkännandet finnes vara uppenbart osant. Denna sammanställning
förefaller mig derför egendomlig, och det är mig fullkomligt
obegripligt hvarför stadgandet blifvit af utskottet ryckt från
dess sammanhang med bestämmelserna om civila mål, der det i Kongl.
Maj ds förslag rätteligen fått sin plats, .l ag skulle, säger jag, önska,

Förtlag till
lag angående
beviming
inför råtta.
(Forts.)

N:0 22. 24

Färglag till
lag angående
bevisning
infor rätta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

att en sådan omredaktion, som jag nu antydt, vidtoges, men, då jag
icke vet, om jag härutinnan får något understöd, och en omredaktion
här i kammaren på rak arm är vansklig att göra samt jag icke önskar
begära återremiss till utskottet, vill jag för närvarande icke framställa
något yrkande.

Herr Annerstedt: Den föregående talaren har bragt på tal

den mycket omtvistade frågan, huruvida erkännandet i civila mål är
att uppfatta såsom eu disposition eller som ett bevismedel. Jag vill
nu icke upptaga herrarnes tid med att utförligare ingå i någon doktrinär
framställning om hvilketdera antagandet är det rigtigaste enligt svensk
rätt. Jag vill endast säga så mycket: den teori, hvilken den föregående
talaren framstält, nemligen att i fråga om civila mål erkännandet
skulle utgöra en disposition, den är hemtad från Tyskland, och är
intet annat än en qvarlefva af den gamla legala bevisteorien. Detta
kan man finna deraf, att i de länder, som af ålder haft fri bevispröfning
införlifvad med sin processrätt, såsom Frankrike och England,
en sådan åskådning icke slagit rot.

Hvad vår egen rätt beträffar, så har den föregående talaren betvifla!,
att den allmänna uppfattningen skulle vara att erkänandet i
civila mål är att anse såsom ett bevismedel. Jag vill dock häremot
åberopa, att lagberedningen i sitt principbetänkande affattat den paragraf,
som handlar om eget erkännande så, att det tydligen framgår,
att detta erkännande måste betraktas såsom ett bevismedel; vidare
att då sedermera lagberedningen med ny sammansättning uppgjorde
förslag till lag om bevisning inför rätta, pluraliteten derinom fortfarande
hyllade samma betraktelsesätt; samt slutligen att af protokollet
öfver lagförslagets granskning i högsta domstolen framgår att dess
pluralitet icke afvikit från lagberedningens uppfattning. Jag befarar
dessutom icke att motsägas af praktiska jurister, om jag påstår, att
i händelse en person i en civil process instält sig genom ombud och
detta ombud på grund af något missförstånd gjort ett origtigt erkännande
om något faktiskt förhållande, men sakegaren nästa gång,
målet kommer före, infinner sig personligen och åstadkommer fullständig
bevisning derom att det faktiska förhållandet icke förhåller
sig så, som ombudet erkänt, utan tvärtom, att, säger jag, i dylikt
fall majoriteten af svenske domare skola rubricera erkännandet såsom
ett bevismedel och icke såsom en disposition, och att således, då det
af ombudet gjorda erkännandet ådagalagts icke vara med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, domstolen icke kommer att fästa sig
dervid. Likaledes tror jag, att det skulle möta mycken gensaga hos
den svenska allmänheten om man skulle vid bedömandet af betydelsen
af ett erkännande tillämpa dispositionsprincipen. Såsom en konseqvent
tillämpning utaf denna princip följer nemligen, att man måste
affatta lagen så, att ett erkännande skall kunna återkallas allenast i
det fall, att man kan visa sig hafva varit tvungen eller förledd att
afgifva detsamma. Detta skulle då blifva enda möjligheten att kunna

25 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m,

återkalla ett erkännande och, äfven om man aldrig så mycket kunde Förslag till
visa att det gjorts af misstag, skulle detta icke hjelpa; jag tror att ^^mUning*
den allmänna uppfattningen skulle anse detta icke vara rigtigt. inför råtta.

Slutligen har den siste talaren gjort några erinringar med afse- (Forts.)
ende å redaktionen af ifrågavarande paragraf. Naturligtvis skulle jag
för min del anse det kongl. förslagets redaktion vara att föredraga
framför den af utskottet framlagda. Men, på sätt här många gånger
yttrats och hvari den, som deltagit i detta ärendets behandling, måste
instämma, är det omöjligt att åstadkomma något mera omfattande
lagförslag, om icke de, som taga del i dess utarbetande, äro benägna
att i detaljer offra något af hvad de för sin del anse vara det bästa.

Då nu utskottets flertal ansett, att den i 4 § af Kongl. Maj:ts proposition
använda redaktion kunde i fråga om de ringare brottmålen
gifva anledning till en misstydning, har jag i utskottet biträdt den
redaktion, som här föreligger. Jag tror ej heller, att den affattning,
paragrafen erhållit, kan hafva den verkan i fråga om gröfre brottmål,
som den föregående talaren ansåg, ty med afseende å dessa mål skola
öfriga nu gällande bestämmelser fortfarande tillämpas, och dessa innehålla,
att domaren är skyldig att undersöka rätta förhållandet samt
efterforska i främsta rummet brottets verklighet och dernäst den tilltalades
skuld. Denna skyldighet, som innefattas uti domarens uppdrag
att leda processen, är icke i någon mån borttagen genom det nu
föreliggande förslaget. Den af den föregående talaren uttalade farhågan
att en domare skulle kunna komma att nöja sig med en tilltalads
blotta erkännande och underlåta att närmare undersöka förhållandet,
kan således icke förverkligas utan att den domare, som så
förfore, skulle göra sig skyldig till tjenstefel.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den
nu föredragna paragrafen.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

4-13 §§.

Godkändes.

14 §.

Herr Wieselgren: Jag har endast velat tillkännagifva att de

anmärkningar, jag mot vittnesedens lydelse framstält för flera år sedan,
då frågan var före i Riksdagen, dem vidhåller jag ännu. De fel,
jag då anmärkte i denna eds lydelse, äro alla bibehållna. Felen bestå
först och främst i ett upprepande af samma begrepp två gånger, i

N:o 22. 26 Lördagen den 8 April, f. m.

Förtlag till enlighet med hvad man förr i verlden ansåg med nödvändighet tilllabfritninode
höra det högtidliga språk, som kräfdes närhelst man ville yttra sig i
inför''råtta, retorisk genre, men som ett vårdadt språk ej nu medgifver, och dessert».
) utom är här att märka ett rent språkfel, med hvilket böjningen af
ordet »händt» är hehäftadt. I edsformuläret förekomma de dubbla
uttrycken »lofvar och svär», »vittna och gifva till känna», händt och
sant vara» — hvilka sistnämnda ord i stället borde heta: »hafva
händt och vara sant», såsom språkrigtigheten kräfver. Jag kan icke
annat än förundra mig deröfver att man icke under lagförslagets behandling
ännu funnit tiden mogen för att åstadkomma de enkla förändringar
i edsformuläret, som hehöfvas för att bringa detsamma i
öfverensstämmelse med vanligt språkbruk nu för tiden.

Jag har icke något yrkande att framställa; utan har jag endast
velat tillkännagifva, att jag i denna fråga qvarstår på samma ståndpunkt,
som jag förut intagit.

Herr Annerstedt: Jag torde få angifva att anledningen, hvar för

icke någon ändring i vittnesedens lydelse blifvit föreslagen, har
varit en önskan att icke till de många omtvistade punkter, som lagförslaget
innehåller, lägga ännu en, så ömtålig som frågan om edens
lydelse. Denna fråga är dessutom så fristående, att de, som önska
en förändring, alltför väl kunna särskildt derom väcka förslag. Gifvet
är, att om man börjar att med afseende å något uttryck ändra lydelsen
af vittneseden, också den frågan ligger före, huru denna ed hör lyda
med afseende å begynnelse- och slutorden, och det är tvisten härom,
som man ansett höra öfverlemnas till ett lämpligare tillfälle än det
nuvarande.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes nu förevarande
paragraf.

15 §.

Godkändes.

16 §.

Herr Hasselrot: Såsom af utskottets betänkande synes, har
jag afgifvit reservation emot lydelsen af den nu föredragna paragrafen.
Den ledande principen i hela detta lagförslag är väl den, att man
skall försöka att komma sanningen så nära som möjligt, men i denna
princip har man måst göra åtskilliga inskränkningar, t. ex. med afseende
å nära slägtskap till endera parten. Förhör med vittne, som
står i sådant förhållande till en part, tillätes ej. Vidare innehåller
15 § den bestämmelse, att vittne ej må utan sitt medgifvande höras
angående omständighet, hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller
någon, till hvilken vittnet står i förhållande af närmare slägtskap

Lördagen den 8 April, f. m. 27

eller svågerlag, för åtal. Och i 16 § stadgas, att en person i vissa
fall är frikallad från att vittna om hvad han på grund af embete,
tjenst eller annan befattning fått sig bekant. Likaså är i sista punkten
af samma paragraf intagen en bestämmelse, på grund hvaraf
rättegångsombud kan fria sig från att vittna om hvad han fått sig
förtrodt af sin hufvudman.

Till dessa omständigheter, som medgifva befrielse från skyldigheten
att vittna, skulle jag vilja ytterligare lägga eu. Jag skulle nemligen
önska, att när en person i förtroende och mellan fyra ögon fått höra
någon omständighet, han icke skulle vara skyldig att utan vederbörandes
medgifvande derom vittna. I fråga om brottmål finnes en
sådan bestämmelse i vår nuvarande lag och den lyder sålunda: »Som
hvarken lagen fordrar att vittnen om sådant, som emellan fyra ögon
sagdt blifvit, bör vittna, eller på sådana vittnesmål, när de med laga
skäl ej bestyrkas eller af parten vidkännas, något afseende hafvas
bör, eftersom eljest icke allenast all förtrolig sammanlefnad och vänskap
förstöras skulle, utan ock all säkerhet om lif, ära och egendom
sätfas i äfventyr; alltså skall hvad i dylika fall under fyra ögon
talas, hvarken berättelsevis eller som skäl i dom eller utslag införas».

Jag tror, att det ligger mycket goda skäl till grund för
denna bestämmelse och, så vidt jag har mig bekant, har den
hittills icke vållat någon olägenhet. Då en person som kallats att
vittna under den aflagda eden har upplyst: jag vet icke annat i
saken än hvad jag fått höra i förtroende och mellan fyra ögon; så
har han sluppit att yttra sig.

Jag håller äfven före, att det vore nyttigt och riktigt, att en
sådan bestämmelse komme att finnas äfven beträffande civila mål.
Ett justitieråd har också vid lagförslagets granskning i denna fråga
yttrat följande: »En person kan ofta komma i behof att rörande
någon sin civila eller kriminella angelägenhet förtro sig åt en vän
eller en yrkesmessig rådgifvare utan att vilja anlita denne att föra
talan i rättegång eller deri biträda. Sådant torde böra vara tillåtet
utan risk att hvad i detta ändamål i förtroende och under förbehåll
af tystnad meddelas, skall komma att genom ett eventuelt vittnesmål
offentliggöras».

Eu invänder man emot yrkandet, att i lagen måtte införas en
dylik bestämmelse, att det icke är någon fara att hvad en person
omtalar till en annan i förtroende skall komma längre; det skulle
nemligen ytterst sällan inträffa, att den, som mottoge förtroendet,
blefve åberopad såsom vittne. Jag fruktar emellertid att så icke är
förhållandet. Om det nemligen är kändt, att en person har en god
vän, och den förre blir instämd såsom svarande i vare sig ett civilt
mål eller ett brottmål, ligger det ganska nära till hands för motparten
att kalla in den gode vännen såsom vittne i förhoppning att
denne skall hafva fatt höra något, som kunde vara graverande för
svaranden. Det kan dock icke vara rigtigt, att lagen ålägger en

N:o 22.

Färglag til
lag angående
bevisning
inför råtta.
(Forts.)

N:o 22. 28

Förslag till
lag angående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. va.

person i en sådan ställning till ena parten att vittna om hvad han
kan hafva hört af denne. På landet är det icke ovanligt, att då
folket hyser förtroende för en prest eller domare eller någon annan
person, man temligen allmänt vänder sig till denne för att erhålla
råd och upplysningar i sina enskilda angelägenheter, dervid åtskilliga
förhållanden, som böra hållas hemliga, måste omtalas. Skall nu en
person, som på sådant sätt fått veta förhållanden, hvilka på det
allra närmaste beröra andras väl och ve, kunna tvingas att i ett
vittnesmål yppa hvad han derom känner? Man kan ock tänka sig,
att eu person kommer till en annan och säger: jag skall tala om eu
vigtig sak för er, om jag får ert hedersord att icke yppa det. Den
andre lofvar detta och får veta hemligheten, men blir sedermera
åberopad såsom vittne emot den, som gifvit honom förtroendet, och
han kommer då i den ställning, att han måste antingen bryta vittneseden
eller sitt ord.

På dessa grunder tror jag, att ett skäligt undseende för hvad
som betingas af sammanlefnaden förtroliga vänner, och under vissa
förhållanden äfven andre personer emellan, fordrar icke blott att man
bibehåller de bestämmelser, som uti ifrågavarande hänseende finnas
beträffande brottmål, utan äfven att desamma utsträckas att gälla
äfven för tvistemål.

Det är emellertid ett misstag gjordt vid reservationens skriftliga
affattning. Sådan den lyder skulle jag yrkat, att till 16 § måtte
fogas följande tillägg: »Utan parts medgifvande må ej heller någon
såsom vittne höras om hvad parten för honom i förtroende eller
mellan fyra ögon omtalat». Men mitt yrkande var och är, att denna
punkt måtte insättas i stället för sista punkten i 16 §. Godkännes
mitt förslag, blir nemligen sista punkten i 16 § obehöflig, och det
är om en sådan förändring i paragrafen, som jag nu får framställa
yrkande.

Herr Annerstedt: Anledningen, hvarför det af den föregående
talaren framstälda förslaget till ändring i den föredragna paragrafen
icke blifvit ifrågasatt under ärendets föregående behandling, angafs
redan af lagberedningen i dess principbetänkande. Lagberedningen
åberopar nemligen, att bestämmelsen i den gamla författningen af år
1754, hvilken sedermera ansetts icke hafva tillämpning i fråga om
annat än brottmål, äfven beträffande sådana mål icke kan anses fullt
rigtig, enär det allmännas intresse af sanningens upplysning synes
kräfva, att äfven sådana personer, som uppgifva sig hafva i förtroende
fått veta något, må, derest så behöfves, kunna höras såsom vittnen.
Man har till borttagandet af 1754 års författning äfven en annan
anledning, nemligen den att detta lagbud åberopas såsom svepskäl af
personer, som önska att undandraga sig att aflägga vittnesmål, deri
de skulle komma att yppa omständigheter, som vore skadliga för
någon, för hvilken de hysa vänskap eller fruktan. Detta måste ock
vara det vanligaste fallet, då detta stadgande åberopas, ty det ligger

29 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

i sakens natur, att ett verkligt förtroende som gifvits, icke sprider
sig längre än till den person, som erhållit detsamma, och således
kommer icke något förhör med denne att kunna ega rum. Man kan
nemligen antaga, att rätten icke inkallar andra personer såsom vittnen
än sådana, om hvilka det är kändt, att de sjelfva sett eller hört
något; det måste åtminstone alltid höra till undantagen, att en ransakning
skötes så, att man inkallar personer på den blotta förhoppningen,
att de skola i förtroende fått höra något af den tilltalade.
Jag vill icke neka, att sådana fall kunna förekomma, men de måste
förblifva undantag, och ifrågavarande bestämmelse synes böra afpassas
så, att den är lämplig, icke för undantagsförhållandet, utan för de
vanliga fallen. Slutligen äfven om man skulle anse att 1754 års
författning emellertid bör bibehållas, finnes i alla händelser intet
skäl att utsträcka densamma från att gälla blott brottmål till att
omfatta både civila mål och brottmål.

På dessa skäl får jag hemställa om bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Bergström: Med det åberopade kongl. brefvet af den
24 april 1754 råder ett egendomligt förhållande; det är väl i de vidlyftigare
lagsamlingarne intaget såsom ett kongl. bref till Åbo hofrätt,
men huruvida detta bref är en allmän författning eller ett yttrande
af Kongl. Maj:t i ett särskildt mål, lär icke kunna utredas.

Jag vet, att för längre tid sedan en jurist härom anstalt mycket
noggranna efterforskningar i riksarkivet, men originalet till detta
bref bar icke stått att återfinna. Detta förhållande är nu visserligen
icke något hinder för att den bestämmelse, som deri innehålles, skulle
kunna upptagas i den nya bevisningslagen; men jag finner det mycket
betänkligt, om kammaren skulle, såsom herr Hasselrot yrkat, upptaga
innehållet af detta bref bland bestämmelserna i den nya lagen. Jag
tror visserligen, att sådana fall af förtroenden kunna förekomma, att
ett vittne är fullt berättigadt att säga till domaren: denna omständighet
är mig meddelad under heligt och dyrt förtroende, och jag

omtalar den icke. Efter en sådan förklaring kan icke domaren komma
längre. Jag tror ock, att det bör öfverlemnas åt vittnets eget omdöme,
om det skall omtala något, som blifvit vittnet i djupaste förtroende
meddeladt eller icke. Deremot anser jag det vara något
mycket betänkligt att i lagen inrymma en sådan bestämmelse, som
här föreslagits, ty det gifves icke något vanligare förfaringssätt för
bakdantare än att gå omkring till den ene och andre och säga: »jag
skall tala om något för dig i förtroende», och derpå meddela något
förklenande om en annan. Sedan håller dock den, för hvilken förhållandet
omtalats, icke sitt ord att förtiga det. Jag frågar nu: hur
skall det vara möjligt att komma åt dylika bakdantare, om en sådan
bestämmelse, som den herr Hasselrot föreslagit, kommer in i lagen
och hvar och en skulle hafva den att krypa bakom? Jag afråder

Förslag till
lag avgående
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22. 30

Lördagen dea 8 April, f. rn.

Förslag till derför kammaren på det bestämdaste att lyssna till hvad herr Hassel"!™t
föreslagit.

inför rätta.

(Forts.) Herr Claeson: Jag skall bedja att få instämma i hvad de båda

siste talarne yttrat Det är ytterst svårt att uppdraga någon gräns
för hvad som skall anses vara sagdt i förtroende och mellan fyra
ögon. Särskild! finnes det ett slags mål, mycket ofta förekommande
vid häradsrätterna, hvilka ömsevis handläggas såsom civilmål och
brottmål och i hvilka det nästan aldrig finnas några åsyna vittnen.
Der är ofta icke någon annan bevisning att tillgå än hvad svaranden
erkänt för den ene eller andre, och detta vanligen på tu man hand,
och under ett slags förtroende, som visserligen är af annan art än
det, hvilket understundom gifves prest eller annan med honom jemförlig
person. Ett sådant stadgande som det af reservanterna föreslagna
är väl egnadt att förleda vittnen i sådana mål att förtiga
hvad dem blifvit sagdt mellan fyra ögon. Jag tror ock, att denna
ömhet för gifna förtroenden är företrädesvis teoretisk, och att en utsträckning
af den nuvarande bestämmelsen i detta afseende till alla
mål skall komma att medföra betydande praktiska olägenheter. Då
man ]u dessutom vill genom den nya lagen söka att öka det tillgängliga
bevismaterielet, förefaller det särdeles olämpligt att minska
detsamma genom ett sådant stadgande som det här föreslagna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Mot det förslag, jag framlagt, har framstälts
hufvudsakligen den anmärkning, att en sådan bestämmelse, som den
mitt förslag innehåller, skulle användas företrädesvis såsom svepskäl
för att slippa berätta något som vore för en part skadligt eller olämpligt.
Jag tror icke att detta är farligt. Bestämmelsen skulle icke
få begagnas såsom svepskäl, ty man skulle på den aflagda vittneseden
intyga, att hvad man fått veta har man fått veta i förtroende mellan fyra
ögon. Först efter en sådan utsago skulle man efter mitt förslag kunna
undandraga sig att yppa hvad man vet. För så vidt jag förstod herr
Bergström rätt, så utgick han derifrån att, om någon förklarade att
han fått veta något under så högtidliga förhållanden, som här äro i
fråga, så skulle domaren ega att befria honom från att omtala hvad
han sålunda erfarit. Men så är det ty värr icke. Funnes denna
rättighet för domaren, vore ju olägenheterna afhjelpta. Det är just
för att bereda domaren denna utväg, som jag velat införa denna
ändring i den nu föredragna paragrafen. Jag tror också, att en sådan
rätttighet har lika mycket skäl för sig i civila mål som i
brottmål.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Hasselrot, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att andra punkten utbyttes mot

3i rr:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

en punkt af följande lydelse: »Utan parts medgifvande må ej heller
någon såsom vittne höras om hvad parten för honom i förtroende och
mellan fyra ögon omtalat».

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande utan ändring vara
med öfvervägande ja besvarad.

17—84 §§, kapitelöfverskrifterna och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragning af
lagförslagets olika delar fattade beslut.

2 punkten.

De i punkten framställa lagförslag.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom de beslut kammaren fattat vid föredragning
af de särskilda lagförslagen.

Föredrogs å ny o konstitutionsutskottets den 5 och 6 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af dels väckt motion
om ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen samt §§ 71, 72
och 73 riksdagsordningen, dels motion om ändrad lydelse af § 71
riksdagsordningen, dels ock motion om ändring af § 72 riksdagsordningen.

Herr Bergius: Jag hemställer att föredragningen af detta betänkande
må ske sålunda, att först föredrages första punkten om
ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen; derefter i ett sammanhang
andra, tredje och fjerde punkterna; derefter femte punkten;
derefter sjette punkten, så vidt den afser ändring af § 72 riksdagsordningen;
och slutligen samma punkt, så vidt den afser frågan om
ändring af § 73 riksdagsordningen.

Denna hemställan blef på gjord proposition bifallen.

Förslag till
lag angåendt
bevisning
inför rätta.
(Forts.)

N:o 22.

32

Lördagen den 8 April. f. m.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Förslag till
ändrad lydelse
af § 71
riksdagsordningen.

2, 3 och 4 punkterna.

Herr Berg, Gustaf: Utskottets samtlige ledamöter synas ense
derom, att tiden för fullmägtigskapet bör förlängas, och alla tyckas
äfven anse, att denna förlängning bör ske så, att fullmägtigskapet
utsträckes till en tidsperiod af tre år. Det bör ju också vara tydligt,
att de allra bästa krafter och förmågor på ifrågavarande område lättare
skola kunna vinnas, om mandatet afser tre år, än om mandatet
skall göras beroende af årliga omval. Men om enighet i detta afseende
kunnat vinnas inom utskottet, så är det deremot en annan
omständighet, som föranledt skiljaktiga meningar. Utskottets flertal
bar nemligen ansett, att omsättning af ledamöter bör beredas genom
årliga omval på det sätt, att två ledamöter årligen väljas, under det
att reservanterna hållit före, att sådana årliga omval icke böra ega
rum utan att mandatet för samtlige fullmägtige skall gälla för samma
treårsperiod. Frågar man nu, hvad anledningen är till denna reservanternas
mening, så ber jag att få säga, att reservanterna varit öfvertygade
derom, att genom ett sådant årligt val af två ledamöter skulle
komma att blifva regel, hvad man alltjemt velat undvika och inskränka,
ehuru man lyckats uti detta försök, nemligen lottning mellan de båda
kamrarnes särskilda kandidater. Hvar särskild kammares valmän
skola helt säkert vid det fall, att årligen väljas endast två fullmägtige,
komma att ännu bestämdare, än eljest och nu är fallet, hålla på sina
kandidater, då de veta, att kontinuiteten inom fullmägtige i alla
fall kommer att bevaras derigenom att fyra ledamöter qvarsitta fullt
sadelfasta. Sker valet deremot på det sätt, reservanterna föreslagit,
att alla fullmägtige väljas på en gång, så är det enligt mitt förmenande,
klart, att valmännen icke våga så ytterst envist hålla på sina.
meningar eller på olika sidor uppställa i alla eller i de flesta delar
olika listor, då derigenom äfventyras, att alla kandidater sättas på
lottning och man kan riskera, att endast nya och oförsökta krafter
inkomma. I ena fallet komma dessa strider om fullmägtigskapet,
dessa strider, som inom landet följas med en ingalunda tilltalande
uppmärksamhet, att förnyas hvarje år; i andra fallet åter —- det fall
som reservanterna föreslagit — komma dessa strider att inskränkas
till åtminstone hvart tredje år. Vill man nu fastslå såsom en regel
detta lottningssystem, då anvisar utskottets förslag den bestämda vägen
dertill, men, vill man inskränka lotta ingssystemet så långt ske kan,
då bör man, enligt min åsigt, följa reservanterna.

Slutligen är det äfven en annan skiljaktighet mellan utskottets
och reservanternas förslag, den nemligen att utskottet anser, att ordföranden
inom fullmägtige skall utses af valmännen, under det att
reservanterna lika med senaste bankkomité velat göra gällande den

33 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

åsigt att fullmägtige sjelfve skola välja sin ordförande, Och frågar Förslag till
man efter anledningen, hvarför reservanterna i det hänseendet anslutit §^7l

sig till hankkomiténs uppfattning, så blir svaret det, att man ansett, riksdagsatt
fullmägtige äro bättre i stånd att bedöma, hvem som eger de bästa ordningen.
insigterna i att leda deras förhandlingar, än valmännen äro i tillfälle (Forts.)]
att göra.

Den nu föreliggande frågan har återkommit gång efter annan,
och det är ju möjligt att den ännu en eller annan gång återkommer.

Vid förra riksdagen antog emellertid denna kammare utan votering
samma förslag, som reservanterna nu åter framlagt. Äfven då anfördes
hufvudsakligen samma skäl, som jag från reservanternas synpunkt
nu sökt göra gällande. Om dessa skäl sålunda icke äro nya,
torde å andra sidan de skäl, som komma att anföras för utskottets
förslag, hufvudsakligen blifva ett återupprepande af hvad som då och
förut anförts i denna gamla tvistefråga.

Under förhoppning, att kammaren gillar de af reservanterna anförda
skäl, vågar jag yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr von Strokirch: Föreliggande förslag till ändring i § 71

riksdagsordningen har, såsom herrame finna, lyckats tillvinna sig en
■öfvervägande majoritet i konstitutionsutskottet äfven från ledamöter
från Andra Kammaren, och det är enligt mitt förmenande ett mycket
godt förslag, som afser såväl att åvägabringa kontinuitet inom bankens
förvaltning och styrelse som ock att medföra minsta möjliga divergenser
och sådana politiska agitationer, som ofta nog förekommit vid
val af fullmägtige i banken. Att bidraga till vinnandet af två sådana
mål vore för nu innevarande Riksdag en ganska stor seger, och jag
vill tillägga, en ganska stor seger öfver sig sjelf.

Att fästa sig vid det skäl, som reservanterna framhållit, dertill
förefaller det mig icke nu vara större anledning än år 1891, då
kammaren godkände det skäl, som utskottet nu framhållit och på
hvilket skäl utskottet grundat sin framställning. Första Kammaren
antog nemligen år 1891 efter diskussion men utan votering ett så
beskaifadt förslag som det nu föreliggande.

Jag inskränker mig nu till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström: Vi voro detts*-år i konstitutionsutskottet fjorton

ledamöter, hvilka lyckades förena våra meningar om ett förslag, hvilket
alltså blef utskottets. Dermed är också en af de invändningar, som
framstälts mot detta förslag, bemött, den nemligen, att det framkommit
från en ringa del af utskottets besättning, och att meningarna varit i
ifrigt så sönderdelade, att man icke kunnat få reda på hvad utskottet
egentligen afsett. Denna gång hafva vi förenat oss, och detta förhållande
innefattar, förutom den vinst jag redan nämnt, äfven en
bättre utsigt till förslagets framgång i Andra Kammaren.

Men i ett fall har full öfverensstämmelse uppnåtts äfven mellan
majoriteten och de tre reservanterna — jag frånräknar då de särskilda
Första Kammarens Prat. 1893. N:o 22. 3

N:o 22. 34

Lördagen den 8 April, f. in.

Förslag till meningar, som uttalats af herrar Hedin och Ljungman — nemligen i
Mse™/ l§ ''~> ;l^''seen^e på treårsperioden. Våra tre kamrater i utskottet anse nemriksdags-
ligen, likasom vi, att för banko- och riksgäldsfullmägtige behöfves en
ordningen, längre funktionstid än den nu föreskrifna. Man kan mycket väl låna
(Forts.) reservanternas argumentation, då de yttra sig derom, att det är förenadt
med större svårigheter att för riksbankens tjenst förvärfva fullt
lämpliga personer, om valen ske för ett år, än om de ega rum för
tre år Detsamma är fallet med det stora argumentet om kontinuiteten.
Allt detta gäller äfven för oss. Yi hafva det gemensamt med
reservanterna, att vi anse fullmägtige böra väljas för tre år och icke
för ett år. Men dermed skilja vi oss också åt. Reservanterna vilja,
att alla sju skola väljas hvart tredje år, medan åter vi önska, att
ordföranden skall väljas med kontinuerlig tjenstgöringstid, men att
af de öfrige två årligen underkastas omval. Man har varit angelägen
att införa detta sätt på många ställen i delegationer och styrelser m. m.,
der det förut icke funnits. Härvid ersätter man ledamöter genom
en sådan cirkulation, och man har funnit att äfven kontinuiteten derigenom
vida bättre bevaras. —- Hvad som för oss och säkerligen
också för kammaren måste vara afgörande är naturligen önskningsmålet
att till hvad pris som helst köpa oss undan den svåra faran, att
riksbankens och riksgäldskontorets styrelser skola på en gång ombytas.
Jag tillät mig förra året säga, och jag upprepar det äfven nu, att
jag ej förstår, att någon vill låta sakens nuvarande skick fortfara.
Mig förefaller det såsom en af de största oegentligheterna i vårt
statslif, att man skall lemna en möjlighet qvar, att — beroende på ett
politiskt vindkast —- utan någon öfvergångstid bankens styrelse kan
halka öfver i nya händer och öfvertagas af nya styresmän, som icke
hafva ens en timme för att taga kännedom om förhållandena, om
bankens förbindelser, om dess kunder, dess affärscoutymer m. m.; att
lemna qvar en så hotande fara för vårt lands ekonomi synes mig
omöjligt, och har det anförda för oss varit bestämmande, då vi
föreslagit cirkulation eller gradvis skeende återval. Genom reservanternas
förslag skulle man väl undanrödja den fara, som nu en gång
om året hänger öfver riksbanken och riksgäldskontoret, men låta den
återkomma hvart tredje år och då med samlad kraft, ty det gäller
då arfvode för tre år, hvilket naturligen är mycket mera lockande,
än om det vore fråga om ett,år. Och jag förmodar att för dessa
tillfällen, då alla sju fullmägtige skola omväljas på en gång, vi komma
att bevittna de allra märkvärdigaste ansträngningar för de nya valen.
Detta begränsas, om man inskränker omvalen till två om året. Jag
anser, att man kan vinna en helt annan kontinuitet och soliditet
i riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning, om ordföranden är
fast tillsatt och ombytena af fullmägtige inskränkas till två om året,
än om det vådliga lottspelet i stor skala — lottningen om intet eller
allt — skall kunna spelas hvart tredje år. Yi hafva derför varit
angelägna att undanrödja denna fara, och detta är och förblir sjelfva
hufvudargumentet för vårt förslag.

35 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

När nu den ärade ledamot, som började debatten i denna fråga,
åberopade hvad som skedde förra året, då Första Kammaren utan
votering antog det förslag, som framlagts af de tre reservanterna
från denna kammare, så komma vi å vår sida med en helt annorlunda
bevisande meritförteckning. Man stod förra året gent emot ett ytterst
splittradt konstitutionsutskott; man visste knappast i denna förvirring,
hvilken mening som var utskottets. Man kunde då också utan ringaste
äfventyr förkasta förslaget, då saken icke skulle komma till
afgörande före år 1894. Det kunde då allt för väl läggas å sido, och
under sådana förhållanden förkastades det utan votering. Men hvad
betyder detta mot följande meritlista!

I afseende å sjelfva grundsatsen, att tillsättning af riksbankens
styrelse skall ske på cirkulation, föreligger, att denna grundsats föreslagits
af Kongl. Maj:t vid 1866 års riksdag; att samma grundsats
framlagts af Kongl. Maj:t vid 1890 års riksdag; att förslaget då förordades
af konstitutionsutskottet och antogs, hvad angår sagda grundsats,
af båda kammarne, ehuruväl det var åtskilligt annat som skilde
mellan kamrarne — men denna grundsats genomlöpte likväl då hela
serien — Kongl. Maj:t, konstitutionsutskottet och båda kamrarne—;
och, vidare, att ifrågavarande grundsats återkom i motioner vid 1891
års riksdag, då konstitutionsutskottet tillstyrkte och Första Kammaren
antog ett förslag i förevarande syfte. Gent emot en sådan historisk
serie förmenar jag, att det betyder ganska litet att förra året under
sådana förhållanden, som jag antydt, Första Kammaren skilde sig
derifrån med tydligt medvetande att det borde återupptagas i år.

Vidare har herr Berg sagt, att han icke anförde andra än de
gamla skälen för det förslag, reservanterna omfattat, och han förmenade,
att vi, som förorda utskottets förslag, icke heller skola framställa
några nya skäl. Men vi hafva likväl nya skäl, som, efter hvad jag
tror, skola väga tungt vid afgörandet. Vi hafva att påpeka en lottning af
ovanligt upprörande beskaffenhet, hvilken bådar mycket ondt för det
nuvarande systemets framtid. Vidare är det nu ock sista året af treårsperioden,
och förkastas förslaget nu, kan det icke åter framkomma förr
än efter fyra år, hvaremot, om Första Kammaren nu vidhåller sin mening
från år 1891, det kan blifva en ända på detta elände år 1894. Kamrarne
hafva då ny pröfningsrätt år 1894 och kunna genom förslagets antagande
nu sätta sig i stånd att, om vid den förnyade pröfningen
detta förslag gillas, få förändringen genomförd nästa år. Men, om
förslaget nu förkastas, så fastslås för längre tid det nuvarande systemet,
om hvilket det väl icke finnes mer än en mening, den nemligen, att
det är synnerligen betänkligt och farligt. Medan jag talar om denna
fara, så vill jag nämna, att man påstått att faran af att vid nya val
hvart tredje år hela uppsättningen skall blifva eu annan är temligen
uppkonstruerad, .lag vill till svar härå, jemte hänvisande till hvad
som skett vid senaste val, blott påminna om, huru vid omval af Andra
Kammaren majoriteten der kan omkastas och hvad som då kan ske.
Det kan hända, att den nya majoriteten kommer med helt nya män

Förslag till
ändrad lydelse
af § n
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22. 36

Förslag till
ändrad lydelse
af § 71
riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

och vidhåller dessa med det allvar, att allt ställes på lottning. Derför
att majoriteten i Andra Kammaren kan sålunda omkastas, förefinnes
denna fara, och förefinnes den också endast i svag grad, är den till
och med snart sagdt en uppkonstruerad möjlighet, så är faran likväl
tillräckligt stor, för att man skall söka få slut derpå. I reservanternas
förslag q var står emellertid denna fara. Och härvid vill jag åter erinra
om lottningen det senaste året. Men det allra vigtigaste och
nyaste skälet är, att, efter hvad jag tror, frågans läge i Andra Kammaren
är vida gynsammare nu, än det på lång tid varit, att döma
efter den tillslutning förevarande af utskottets majoritet omfattade
förslag inom utskottet vunnit från ledamöter af Andra Kammaren.

Under sådana förhållanden vågar jag tro, att Första Kammaren,
der säkert hvar enda man är lika ifrig att få det nuvarande systemet
ändradt, nu skall, väl icke genomföra förändringen, men lemna en
möjlighet öppen att nästa år, om man då finner utskottets förslag
hafva goda skål för sig, få förändringen genomförd, och att kammaren
således skall blifva trogen sina grundsatser från föregående år, särskilt
år 1891, genom att nu antaga konstitutionsutskottets förslag,
till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Sandberg: Jag begärde ordet för att tillkännagifva, att
jag, ehuru icke synnerligen belåten med det förslag, som konstitutionsutskottets
majoritet nu framlagt, likväl kommer att gifva min röst
för bifall till detsammas antagande att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling. Förslaget är dock onekligen en förbättring i det nuvarande
tillståndet, och de farhågor, som en föregående talare uttalade,
att man hvarje år skulle få anställa lottning om två, äro åtminstone
icke större än de vådor, som skulle kunna uppstå, om man hvart
tredje år skulle vara nödsakad att lotta om alla sex.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Vid förliden riksdag hade jag
tillfälle att yttra mig, då fråga förelåg angående antagande af liknande
förslag till ändring i riksdagsordningen. Den mening, som jag då
hyste, att det framlagda förslaget icke vore nödigt eller nyttigt, hyser
jag fortfarande. Jag kan icke dela herr Nyströms uppfattning, att
man skulle vara berättigad att kalla de förhållanden, som ega rum
vid valen af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, sedan
det nya statsskicket infördes, för ett elände, eller att man skulle vara
berättigad att säga, att dessa val alltid skulle vara förenade med fara.
Så vidt jag kan se, tala omständigheterna tillräckligt tydligt för, att
dessa val i det stora hela försiggått på ett för riksbanken och riksgäldskontoret
ganska lyckligt sätt under den tid, som det nya statsskicket
fungerat. Alltså föreligger icke i erfarenheten något bestämdt
skäl att påyrka ändring i nu gällande stadganden. Deremot skall jag
gerna och villigt medgifva, att om fullmägtige i de båda verken finge
väljas för längre tid än nu är stadgadt, t. ex. för tre år i stället för
ett år, så vore det visserligen en förbättring, men jag vill icke vara

Lördagen den 8 April, f. m.

37 N:o 22.

med om att köpa denna förbättring på det vilkor, som nu af utskottet
förutsattes, eller att två fullmägtige skulle omväljas hvarje år i hvardera
verket. Ty det förefaller mig tydligt och klart, att om hittills en eller
annan gång lottning måst anställas, när valet galt alla sju, är det
mycket större anledning att antaga, att lottning kommer att ega rum, när
valet endast omfattar två fullmägtige. Det skulle till äfventyra kunna inträffa,
att samtlige fullmägtige en dag voro tillsatta efter lottning, och
lotten, mine herrar, är en dålig väljare. Jag kan icke förstå, att utskottets
förslag, sådant som det blifvit nppstäldt, är tillräckligt betryggande.
Låt vara, att majoritet finnes för detsamma i Andra
Kammaren, jag vill dock icke vara med om att med min röst bidraga
till, att det af sådant skäl antages såsom Infilande till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksdag.

Deremot skall jag, för den händelse votering begäres om reservanternas
försigtigare framställning, kunna rösta för bifall till densamma.

Herr Ericsson: Om jag hade vetat, att den föregående talaren
skulle uppträda och uttala samma åsigter, som jag sjelf tänkt framställa
-—- och naturligtvis gjort det på bättre sätt än jag kan göra —
hade jag icke begärt ordet. Men jag begärde ordet, då jag hörde
min Arän Sandberg, som annars icke är bland dem, som vilja
vara med om stora förändringar, yttra sig så, som han gjorde. Jag
kände mig då uppfordrad att söka förtaga det intryck, som han måhända
gjort på den ärade kammaren.

Jag kan icke finna, att det nu uppstäda förslaget innebär någon
lycklig lösning af en fråga, som verkligen fordrar en lösning. Jag
finner samma olägenheter qvarstående, som funnits förut, och i ännu
större mån. Vi hafva hvarje år valt sju fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret, och faktiskt har aldrig förr än i år fråga uppstått att
utbyta två eller tre af de förutvarande. Det är först vid innevarande
års riksdag, som det visat sig så stor dissénsus, att mer än en persons
utbyte ifrågasatts. Vanligen har icke ens en enda uteslutits. Men
jag frågar, om herrarne tro, att det skulle blifva mer öfverensstämmelse,
i fall två fullmägtige hvarje år ovikorligen skulle underkastas
omval? Tvärtom! Jag är säker på, att det då hvarje gång
skulle blifva strid och bråk, och att följden deraf skulle blifva densamma
som hittills, eller lottning. Vi hafva då icke kommit från det
olyckliga tillstånd, som en föregående ärad talare utmålade med så
hjerta färger, kanske allt för hjerta, ty lottning mellan två dugliga
personer är väl icke någonting så farligt.

På denna grund, och då enligt mitt förmenande icke någon förbättring
genom förslaget skulle vinnas, skulle jag helst se, att man
icke gjorde någon förändring, tv man bör icke i onödan tumma på
grundlagen, men då jag finner, att reservanternas förslag iir för mig
mer tilltalande än det nuvarande tillståndet, kan jag gerna sluta mig
till det, om det vinner kammarens bifall. De nuvarande svårigheterna

Förtlag till
ändrad lydelse
af § 71
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22. 38

Lördagen den 8 April, f. m.

Fotlag till komme då icke att inträffa oftare än hvart tredje år, och det tycker
delte™/ §*71 ja? ftfven bör kunna lugna herr Nyström.
riksdags- Jag her således att till alla delar få yrka af slag på utskottets

ordningen, förslag och bifall till reservanternas.

(Forts )

Herr L Biländer: På samma gång jag ber att få fullständigt
instämma i herr Nyströms yttrande i denna fråga, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets förslag. Jag har så mycket större anledning
att göra det, som utskottets förslag i allt väsentligt öfverensstämmer
med den motion, som jag hade äran väcka i denna fråga förlidet år.
Då man nu synes hafva kommit till enig åsigt om nödvändigheten
af, att fullmägtige i de båda penningförvaltande verken väljas för så
lång tid, att de få sitta qvar, till dess de från det första inträdet
hinna att någorlunda sätta sig in i de angelägenheter, som dessa verk
hafva att ombesörja, vore det beklagligt, om man icke också kunde
blifva ense om nödvändigheten att bibehålla kontinuiteten i dessa
styrelser. Jag föreställer mig, att detta vinnes bäst på det sätt, utskottet
nu föreslagit, nemligen att icke alla omväljas på en gång, utan
att man inskränker sig till två för hvarje år.

Då jag för tillfället är besvärad af en svår heshet, skall jag icke
upprepa några af de skäl, hvilka jag förliden riksdag hade äran anföra
dels i min motion, dels under debatten härom, utan blott upprepa
yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström: Blott några få ord till genmäle mot en talare
här till höger. Dessa argument, som kommo från hans sida, känner
jag till från föregående år. De äro hufvudsakligen två. Det har icke
inträffat någon svårare olycka, alltså — ehuru vanlig försigtighet
bjuder att förekomma olyckan — bör man vänta, till dess olyckan
inträffat, och han tviflade icke på att vi något hvar vore rätt belåtna
med det nuvarande systemet. Men jag kan icke kalla sakernas nuvarande
betänkliga skick annat än ett elände, detta icke minst med
ledning af hvad som skett detta år. Man bör derför icke vänta, till
dess olyckan inträffat; ty inträffar här olyckan, är den af den beskaffenhet,
att vi skola hårdt drabbas af anklagelsen att icke i tid
hafva försökt mota densamma. Dernäst förekommer det andra skälet,
som äfven upprepats af herr Berg, att om man ombyter två fullmägtige
hvarje år, ligger deri större lockelse till lottning, än om man
hvart tredje år ombyter alla sju. Jag kan icke förstå detta skäl, ty
det enda resonnement, som skulle leda derhän, skulle vara det, att
då riksbankens skötsel i alla fall vore betryggad genom de fyra fullmägtige,
som sitta qvar, så kan man gerna roa sig med den" sporten
att anställa lottning om de två, som skola årligen väljas. Jag tviflar
på att man finner ett så oförnuftigt resonnement hos någon valman.

Hvad herr Ericsson beträffar, så kan väl det argumentet han
anförde, att det icke vore någonting så farligt att vid val till fullmägtige
lottning anställes mellan två dugliga personer, icke utgöra skäl

39 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

för honom att förkasta utskottets majoritets förslag, som — dock en- Fotlag till
■dast i värsta fall — skulle kunna föra till ett sådant resultat. delte‘af H

Jag tillåter mig att ännu en gång, innan jag lemnar detta ämne, riktdagtframhålla
vigten af att Första Kammaren för sig håller möjligheten ordningen.
■öppen att redan nästa år lösa frågan. Kammaren har, om förslaget (i orts.)
nu antages, betänketid att pröfva de af utskottet anförda skälen och
förkasta dem, om de befinnas ohållbara, och kammaren bör icke beröfva
sig möjligheten att redan nästa år, ifall utskottets skäl och utskottets
förslag befunnits goda, antaga desamma. Derför yrkar jag
fortfarande bifall till utskottets förslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Blott några få ord! Jag

har icke, såsom den siste ärade talaren refererade mitt yttrande,
tillåtit mig förklara, att man borde vänta med vidtagande af försigtighetsmått,
till dess olycka inträffat. Men jag har tillåtit mig
påstå, att de af den ärade talaren förordade försigtighetsmåtten icke
äro några försigtighetsmått. De äro en försämring af de nuvarande
förhållandena och innebära ett ökande af de faror och obehag, som af
lottningen till äfventyrs nu någon gång kunna uppstå, ty det är ytterst
sannolikt, att, då man endast hade att välja två, lottning vid hvarje
riksdag skulle ifrågakomma.

Herr Alin: Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma
med den siste ärade talaren.

Det kan för visso rigtas befogade anmärkningar mot det nuvarande
tillståndet; men det är alldeles icke sagdt, att hvarje förändring
deri är en förbättring, och den förändring, som af konstitutionsutskottet
nu är föreslagen, synes mig vara en bestämd försämring.

Skälen för denna åsigt äro af den siste ärade talaren anförda och
behöfva ej upprepas.

Förbättringen skulle ligga deri — har den förnämsta malsmannen
för utskottets mening under debatten förklarat — att man
skulle undanrödja faran att få alla fullmägtige ombytta på en gång.

Den faran bär hittills icke visat sig. Men den odiösa lottningen,
den skall, äfven om utskottets förslag godkännes, årligen återkomma
med miust samma visshet, som den under nu gällande stadganden
återkommer. Genom reservanternas förslag åter vinnes en obestridlig
och ovilkorlig förbättring i det nuvarande tillståndet, i det samtlige
fullmägtige skulle väljas för en tid af tre år. Detta är eu så obestridlig
förbättring, att det synes, som om man borde kunna ena sig
om att antaga detta förslag, i synnerhet som kammaren föregående
år enade sig derom.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Friherre Barnekow: Da jag under flera ar haft tillfälle att
på nära håll se, huru det tillgår vid valen af dessa fullmägtige, kan
jag icke annat iln uttala en önskan, att någon ändring i desamma

N:° 22. 40

Lördagen den 8 April, f. m.

Föfslag till måtte ske. Här föreligger nu eu af utskottet föreslagen ändring,
aei»e af §7i som 3ag tror vara i A era hänseenden både lämplig och nyttig. Det
riksdagi- är dessutom en ändring, som vi hafva utsigt att snart få, hvilket vi
ordningen, deremot icke skulle vinna genom antagande af reservanternas förslag,
(i orts.) Derför kommer jag att lemna mitt bifall till utskottets förslag. Om
vi antoge reservanternas förslag, blefve ju följden deraf den, att alla
fullmägtige hvart tredje år stäldes på omval. Men huru tillgick vid
senaste valet? I år hade Andra Kammaren uppstält fyra nya ledamöter
att på en gång inträda i riksbankens styrelse. Det kan väl
icke vara rätt att af sex ombyta fyra. Genom lottnmgen blef det
händelsevis endast tre nya, som gingo in. För min del tror jag det
vore lämpligare, bättre och tidsenligare på allt sätt att ombyta endast
två hvarje år.

Jag anser detta förslag vara godt och bättre än något annat,
som vi nu kunna få, och derför anhåller jag om bifall till detsamma.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Enligt min

öfvertygelse är hvarken det ena eller det andra förslaget definitivt
godt. Hvilket man än väljer, återstår i alla fall ganska mycket att
önska.

Jag kommer emellertid att rösta för utskottets förslag. Jagtänker
dervid icke så mycket på de fredliga och lugna förhållanden,
som nu råda, utan på dem, som kunna uppstå, om vi få krig eller
annan stor oro i landet. Låtom oss tänka oss, att sådant inträffar,
och att riksbanken blir hårdt ansträngd genom uttagande af guld och
svårigheten att anskaffa sådant. Utförseln hämmas, kursen på utlandet
stiger, guldagiot inträder, och deraf alstras olyckor och missnöjen. Har
dertill riksbanken -—- hvilket icke är omöjligt och hvarpå vi haft exempel
— kommit in i affärer med riksgäldskontoret genom att inköpa obligationer
eller öfvertaga lån o. s. v., blir bankens ställning ytterligare
farlig. Följden deraf kan blifva den, att opinionen vänder sig mot
den ganska oskyldiga bankstyrelsen och i ett tag sopar bort den helt
och hållet. Nye män, representerande oppositionen och tillsatte af
den för dagen herskande opinionen, träda till styret och införa nya
grundsatser för bankens styrelse och förvaltning, och sådana omkastningar
anser jag för penningeväsendet och landets ekonomi vara det
farligaste, som kan hända. Kan man deremot icke sätta in flere än
två nya ledamöter på en gång, är det att hoppas, att de återstående
skola bilda majoritet och, om de äro erfarne och sansade, kunna
hålla emot omhvälfningarne. Af detta skäl anser jag den omtalade
kontinuiteten vara af stort värde, och oaktadt jag för öfrigt icke
anser förslaget vara mycket att hålla på, kommer jag att af detta
skäl rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Behm: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå, att
med antagande af reservanternas förslag det mål, hvartill man vill

41 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f, m.

komma, icke på något sätt skulle vinnas, ty — en uppfattning, som
också uttalades inom utskottet — det finnes ingen utsigt till, att
Andra Kammaren skulle acceptera ett sådant förslag. Det visade
sig inom utskottet bland ledamöterna från Andra Kammaren en alldeles
deciderad opinion för sådan successiv förnyelse af bankofullmägtige,
som utskottets majoritet föreslagit, och jag tror derför,
att ett antagande af reservanternas förslag vore liktydigt med frågans
objelpliga fall för denna gång.

På denna grund anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag både icke tänkt yttra mig i denna
fråga, men då så olika meningar göra sig gällande, anser jag, att
hvar och en, som bildat sig ett omdöme i frågan, också bör uttala
sig.

Jag skulle djupt beklaga, om Riksdagen skulle gå till ända, utan
att man sökt få en ändring i det nu gällande förhållandet. En föregående
talare påpekade, att om förslaget nu faller, blir det ett uppskof
på fyra år, men hvarje förbättring anser jag böra accepteras.
Ku vet man, att längre, än hvad utskottet kommit, kan man icke
förmå Andra Kammaren att gå. Ehuru jag helst hade velat acceptera
reservanternas förslag, hemställer jag för den skull, då jag icke
har något val, och jag önskar en förbättring just på de skäl, som
friherre Leijonhufvud åberopade, om icke Kammaren ville bifalla
utskottets förslag. Det är dock under kritiska tider ofantligt mycket
bättre att icke kunna omsätta mer än en tredjedel af fullmägtige.
Hela vår bankstyrelse kan med nu gällande bestämmelser blifva ombytt
genom en tillfällig opinionsvind. Vp få icke sätta frågan på sin
spets utan hellre taga ett godt förslag. Är detta förslag godt? Ja,
vi må pröfva, om det icke är fullkomligt godt, och om så icke är,
om tre år söka komma målet närmare, än vi för närvarande äro.
Derför, mine herrar, säger jag, tveken icke ett ögonblick att åtminstone
till hvilande antaga det förslag, som nu räckes eder från utskottet.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Rudebeck: Det yttrades af en föregående talare, att detta
förslag skulle vara någonting alldeles nytt, och att icke förut något
likartadt förekommit. Jag ber då endast få erinra — något som
äfven är framhållet i konstitutionsutskottets utlåtande — att ett förslag,
i det närmaste öfvereusstämmande med det förevarande, till
188(5 års riksdag framlades af Kongl. Maj:t, livilket förslag innehöll,
att fullmägtige i riksbanken skulle väljas hvart tredje år, ordföranden
särskildt, och af de öfriga sex två årligen afgå. Således är det alls
icke någon ny princip eller någon ny tanke, som uttalats i detta
hänseende, utan den har förut varit under bedömande och ompröfning.

Jag har endast velat nämna detta och ber att med anslutning

Förtlag till
ändrad lydelse
af § 71
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22. 42 Lördagen den 8 April, f. m.

Förslag till till hvad de ärade talare anfört, som yrkat bifall till utskottets fördels^af
<f"-; s''atL fä, instämma i detta yrkande.
riksdagsordningen.
Herr Reuterswärd: Jag glömde alldeles att påpeka en särdeles

(Forts.) vigtig omständighet. Man har sagt, att det vore ingen fara å färde,
men jag vågar påstå, att förhållandena redan äro ganska betänkliga.
Yi hafva nemligen redan kommit så långt, att i riksbankens styrelse
finnas hvarken jordbruket eller industrien representerade; och jag
vågar påstå, att det innebär en ganska stor våda för framtiden, att
valet kan falla så, att det blir ett stads- och icke ett statsintresse,
som framkallas. Detta bör ändras ju förr dess hellre. Jag kan
dessutom icke föreställa mig, att kontinuiteten rubbas derigenom, att
man bestämmer, att blott en tredjedel bland fullmägtige skola afgå.
Och jag kan icke se, hvarför det skulle vara förenadt med större
vådor att omvälja två, än om det gälde sex, helst de afgående kunna
återväljas.

Jag tycker alla skäl tala för att vidtaga den förändring, som
här är föreslagen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu föredragna punkterna yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock af herr Berg, Gustaf, att
kammaren skulle såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till ändrad lydelse af §§71 och 73 riksdagsordningen,
som innefattades i den af honom jemte herrar Bergius
och Alin vid 4 punkten afgifna reservation, samt bifalla hvad utskottet
i nu ifrågavarande punkter för öfrigt hemstält.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till hvad utskottet hemstält
vara med öfvervägande ja besvarad.

5 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt 6'' punkten, så vidt rörde § 72 riksdagsordningen,

ändrad

§n riksdags- Herr Berg, Gustaf: Under åberopande af de skal, som finnas
* ordningen, anförda i den af herrar Bergius och Alin jemte mig afgifna reservationen,
äfvensom af den sakrika diskussion, som öfver detta ärende
hölls under förra riksdagen, anhåller jag att få yrka afslag å utskottets
nu framlagda förslag i 6:te punkten, hvilket förslag i fjor
af kammaren utan votering förkastades. Detta förslag är fullkomligt
öfverensstämmande med fjorårets förslag utom i en enda punkt, den
nemligen, att utskottet nu föreslår borttagande af den afgörande röst,
som ordföranden i statsrevisionen för närvarande eger. Reservanterna

43 N:o 22.

Lördagen den 8 April, t. m.

hafva icke funnit något skäl för borttagande af denna ordförandens
afgörande röst och hafva således icke heller ansett sig böra tillstyrka
bifall af förslaget derom. Efter reservanternas uppfattning föreligger
icke någon anledning att öka lottningarnas antal. Lotten är, såsom
en högt ärad talare nyss anförde, en dålig väljare, och ordförandens
afgörande röst synes i sådant hänseende vara att bestämdt föredraga.
Den hör åtminstone blifva konseqventare i likartade frågor än hvad
lotten brukar visa sig.

Jag skall sålunda taga mig friheten att yrka af slag å utskottets
förslag och bifall till den af herrar Bergius och Alin samt mig afgifna
reservationen.

Herr Nyström: Ty värr var det fallet med de argument, som
brukades i fråga om den nu afgjorda punkten, att de voro skåpmat, som
vi redan förut smakat på, men ännu mer torde det blifva fallet med hvad
som kommer att anföras angående den här föreslagna förändringen af
statsrevisionen. Jag kan dock icke göra annat än i största korthet påpeka
de skäl, som jag förra året framhöll, och då de, så vidt jag kan
finna, ej blifvit vederlagda, hafva de äfven blifvit anförda såsom stöd
för utskottets förslag. Jag skall, som sagdt, endast så att säga anföra
rubrikerna. De flesta af kammarens ledamöter torde komma i håg
innehållet.

Det skäl, som först och främst talar för att man bör inrätta två
skilda revisioner, är detta: den ena gäller Riksdagens verk och den
andra statsverket. Riksdagen bär alltid varit angelägen att skilja
mellan dessa två. I vår historia har sedan lång tid denna tendens
varit tydlig, och att en del af revisionen gäller Riksdagens verk, är
ett bestämdt skäl att hålla den skild från den andra.

Det andra skälet är mycket vigtigare, och det är, att vid granskningen
af Riksdagens verk behöfvas andra qvalifikationer än de, som
äro nödvändiga i fråga om statsrevisionen. Der behofves kännedom
af lefvande språk, af matematik och framför allt insigt i finans- och
bankärenden, fordringar, som icke kunna eller behöfva ifrågasättas för
dem, som skola sätta sig in i statsverket och dess räkenskaper, då
de äfven utan dessa qvalifikationer kunna göra fullgod tjenst; men i
fråga om riksbanken och särskilt riksgäldskontoret kan man för en
revision icke vara utan dessa egenskaper.

Vidare är att märka, att grundlagen inrymmer åt revisionen af
riksbanken och riksgäldskontoret en helt annan plats och tjensteförrättning
än åt statsrevisionen. I förra fallet skola revisorerna i viss
mån deltaga i förvaltningen; de skola till laga beifran befordra förseelser
af tjenstemännen, de skola rådgöra med fullmägtige, pröfva
och afgöra besvär, allt funktioner, som äro för riksbankens och riksgäldkontorets
revision likartade, men naturligtvis icke återfinnas, då
det gäller statsverkets revision. Riksdagen har tydligen förutsatt, att
revisionerna i fråga om Riksdagens egna verk skola samverka med

Ifrågasatt
ändrad
lydelse af
72 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22.

Ifrågasatt
ändrad
lydelse af
§ 72 riksdagsordningen.

(Forts.)

44 Lördagen den 8 April. f. m.

fullmägtige på ett sätt, som naturligtvis icke kan komma i fråga vid
statsrevisionen.

Jag förmenar, att i dessa tre omständigheter — att de verk, som
utgöra föremål för granskningen, äro till sin natur från hvarandra
skilda, att göromålens art betinga olika qvalifikationer hos dem, som
skola utföra dem, och slutligen den omständigheten, att funktionerna
också äro i viss mån olika — ligga fullgoda skäl att skilja revisionen
i tvenne. Det vigtigaste skälet härför är dock naturligtvis det, att
revisionen med de nuvarande arbetskrafterna på ett ytterligt otillfredsställande
sätt fuilgöres, och detta gäller specielt riksbanken och riksgäldskontoret.
Det finnes icke arbetskrafter öfver för dessa verk, då
fördelningen af arbetet sker på sätt, som på senaste tiden egt rum.
En tredjedel af revisorerna, eller 4 personer, få i uppdrag att granska
icke blott sjette hufvudtiteln med alla derunder upptagna verk och
inrättningar, hvaribland märkas landsstaterna samt jernvägar och andra
medel för samfärdsel m. m., utan äfven som påbröd — och det betraktas
såsom sådant —- riksbankens och riksgäldskontorets räkenskaper
och förvaltning. Och härvid anser man rigtigt och lämpligt, att de
skola medhinna denna granskning på två månader, under det att
revisorerna för afdelningskontoren jemte biträde på samma tid hafva
att granska dessas jemförelsevis obetydliga räkenskaper. Nu säger
man visserligen, att förhållandet i de båda fallen icke är analogt,
då i det senare fallet granskningen äfven omfattar sifferrevisionen,
men derför finnas ju särskilda biträden. Det står fast, att man låter
revisionsarbetet vid afdelningskontoren utföras af fyra personer, under
det man föreställer sig, att samma antal revisorer är tillräckligt för
riksbanken, riksgäldskontoret och sjette hufvudtiteln. Men det går
äfven derefter. Man hinner icke se mer än de allra vigtigaste handlingarna
och får i öfrigt lita på mellanhänder, på af tjenstemännen utarbetade
öfversigter och listor, utan att kunna kontrollera öfverensstämmelsen
med böckerna. På samma sätt försiggår inventeringen
efter uppgjorda listor, som revisorerna få taga utan att hinna se efter,
att inventeringen ens någorlunda öfverensstämmer. Men detta är icke
inventering och detta är icke revision. Det är således för mig alldeles
klart, att revisionspersonalen är otillräcklig, den måste ökas,
och i samband med detta ändamål torde det vara rigtigast och bäst
att skilja revisionen i tvenne. Under sådana förhållanden vill jag
icke upptaga kammarens tid med uppräknande af de additionella skäl,
som tala derför. För den, som icke vill sluta ögonen till, torde det
nämnda vara tillräckligt.

Endast en sak till. Det vigtigaste argument, som förekom under
den föregående diskussionen, var. att det vore till så stor fördel för
revisionen, om de, hvilka granskat riksbankens och riksgäldskontorets
räkenskaper, hade tillfälle att i statsrevisionens plenum framlägga
det resultat, hvartill de kommit. Jag tillät mig derom det kanske
öfverdrifna uttrycket, som emellertid icke togs väl upp, att detta
framläggande kunde karakteriseras såsom en föredragning, hållen af

45 N:o 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

de fåkunnige inför de okunnige; och detta vidhåller jag. De andra
revisorerna hafva händerna fulla med arbete, och då kan man icke
begära, att de skola sätta sig in i alla dessa bank- och riksgäldsfrågor,
som af den tredje afdelningen läggas på bordet. Men detta
bör icke få passera såsom det är. Revisorernas plenum har i alla
■fall fullt upp med arbete, och det hör till de sällsyntaste undantagen,
att, då de olika afdelningarna äro fullt upptagna af sina egna arbeten,
någon granskning egnas åt de papper, som framläggas af tredje afdelningen.
Jag håller före, att revisionens plenum är af litet värde
för granskningen af de ifrågavarande räkenskaperna, och jag anser,
att sex revisorer tillsammans skulle utgöra ett plenum, inför livilket
bank- och andra dylika ärenden kunde med fördel framläggas, då
alla medlemmarne förut sysselsatt sig med dem. Nu säger man, att
sex personer icke kunna utgöra ett plenum, hvars afgörande kunde
tillmätas vigt och anseende, men jag får hänvisa till andra bankrevisioner,
der man nöjer sig med tre personer och finner detta vara
tillräckligt för en mångsidig kontroll och för arbetets tillfredsställande
utförande. Jag kan således icke finna, att skälet angående plenum
rubbar min mening på ringaste sätt.

Slutligen har man anfört att, om revisorerna, som nu visserligen
hafva händerna fulla med arbete, fördelade sig på annat sätt, skulle
det blifva bättre. Men tror man verkligen, att sex personer, om de
äro fullt sysselsatta, kunna få krafterna att räcka till för betydligt
■ökadt arbete, blott genom att gruppera sig på ett förändradt sätt.
Såvida de äro fullt upptagna, kommer man icke längre, huru man
än fördelar dem. Jag anser, att alla tre afdelningarna nu hafva
fullt upp med arbete, och jag kan då icke inse, att statsrevisionen
skall vinna genom en annan fördelning, tv om man reserverar tredje
afdelningen för riksbanken och riksgäldskontoret samt öfverflyttår
sjette hufvudtiteln på de andra två afdelningarna, få dessa för mycket
att göra. De finge sitt granskningsmateriel ökadt med landsböckerna,
jernvägstrafikens redogörelser m. fl. vidlyftiga räkenskaper och blefve
derigenom alldeles urståndsätta att utföra sina uppdrag.

Då jag således finner, att revisionens arbetskrafter äro otillräckliga,
särskild! i afseende på riksbanken och riksgäldskontoret, och då
jag anser dessa inrättningars natur påkalla särskilda för dem afsedda
revisorer, då dessa revisorers befogenhet är en annan och vidsträcktare
än den, som tillkommer statsrevisionen i allmänhet, och då riksbanken
och riksgäldskontoret i konstitutionel! hänseende äro skilda
från statsverket, ligger i dessa omständigheter för mig ett fullgiltigt
skäl att fortfarande, herr talman, yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Enligt min upp fattning

är den föreslagna förändringen af beskaffenhet att vara temligen
öfverflödig. Det beror naturligtvis på, hvilka anspråk man limpa
statsrevisionen och livilket program man uppställer för dess verk -

Ifrågasatt
ändrad
lydelse af
72 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22. 46 Lördagen den 8 April, f. m.

Ifrågasatt samhet. Fordrar man, att statsrevisionen bör granska i detalj, såsom
ändrad kammarrätten, då är personalen otillräcklig, men i sådant fall finge
§72 riksdags- man sätta till ett verk, som arbetade året om, och då komme statsordningen.
revisionen in på ett område, som tillhör särskilda embetsverk, hvilkas
(Forts.) uppgift är en sådan detaljgranskning. Men om revisionen afbåller
sig från siffergranskning och småsaker och nöjer sig med att bedöma,
hvad den beliöfver bedöma och hvad som bör komma till Riksdagens
kännedom, då är jag öfvertygad, att revisionen i fråga om personalen
är tillräcklig. I afseende på tiden kan icke revisorernas samvaro utsträckas,
om de skola hinna afsluta sina arbeten i tid, så att vederbörande
må kunna afgifva förklaring öfver gjorda anmärkningar och
allt vara färdigt att föreläggas en följande Riksdag. Jag bar förut
som min åsigt uttalat, att rätta vägen icke är att öka revisionens befogenhet
eller antal, utan att revisionen ett år hufvudsakligen toge
sig före en viss del af statsverkets räkenskaper till grundligare genomgående
och ett annat år en annan del deraf. Sålunda skulle statsverkets
förvaltning efter någon tid hafva blifvit granskad tillräckligen
i detalj. Äfven borde samma revisorer flera år å rad återväljas.

Den föregående talaren yttrade, att olika qvalifikationer vore af
nöden för statsverkets revisorer och för riksbankens och riksgäldskontorets,
men jag tillåter mig fråga honom, om lian anser, att qvalifikationerna
någonsin varit afgörande vid val af ifrågavarande funktionärer.
Så vidt jag kan finna, har så icke varit förhållandet. Ofta
bar det gått så till, att den som önskat sig detta förtroendeuppdrag
äfven blifvit vald, och anledningen till denna önskan bar kanske endast
varit, att han velat komma upp till Stockholm vid den tiden
eller någon annan dylik bevekelsegrund. Detta är min erfarenhet
sedan trettio år tillbaka, och det synes mig således tills vidare icke
mycket värdt att tala om qvalifikationerna för de olika slagen af
revisorer. Deremot anser jag den erfarenheten, som förvärfvats under
flera års revisionsarbete, vara af mycket värde.

Äfven talades om att man under nuvarande förhållanden aldrig
hunne med en grundlig inventering af banken. Men en inventering
så fullständig, att revisorerna skulle kunna genomräkna alla sedelbuntar
och ansvara för alla siffrorna i räkenskapen, eller granska
lånebandlingarnes säkerhet och värde, måste medgifvas vara omöjlig.
Säkerhet i detta afseende är möjlig endast derigenom, att bankstyrelsen
ligger i dag för dag. Jag bar sjelf varit revisor i en bank under
många år •—- jag bar också varit statsrevisor —- och jag vet att i
nämnda bank, som är ofantligt mycket mindre än riksbanken, en så
grundlig inventering är omöjlig. Det kan icke bjelpas, man får antaga,
att sedelbundtarne äro rigtiga, och nöja sig med att lånehandlingarna
äro kompletta.

Jag vill icke nu gå djupare in i saken, utan jag tillåter mig att
instämma med den föregående talaren, som yrkade afslag.

Lördagen den 8 April, f. in.

47 N:o 22.

Herr Cavalli: .Tåg liar under föregående år, då denna fråga Ifrågasatt

varit före i Riksdagen, icke yttrat mig i densamma och skulle näppe- , ä^rad
ligen i dag hafva tagit till ordet, om icke en föregående talare yttrat g 72 Riksdagsåtskilligt,
som jag icke kan godkänna. Dock torde det vara i sin ordningen.
ordning, att jag, då jag fungerat såsom statsrevisor, icke nöjer mig (Forts.)
med att endast tiga och rösta emot det förevarande förslaget, utan
uttalar min mening i saken, som är den, att denna förändring alldeles
icke är lämplig eller tjenlig. Hen ärade talaren på göteborgsbänken
sade, att det var skåpmat, som han skulle servera oss, och det var
verkligen också skåpmat, ty han begagnade ord för ord samma uttryck
och slagord, som han använde förra året.

Hvad nu angår qvalifikationerna, hvarom så mycket talats, har
den näst föregående talaren, friherre Leijonhufvud, redan yttrat sig
derom, men jag vill dock uttala min oförstälda förvåning deröfver,
att herr Nyström kunde draga den slutsatsen, att de särskilda qvalifikationerna
hittills i allmänhet saknats inom revisionen. Så vidt jag
vet, hafva medlemmarne af statsrevisionen i allmänhet ansetts fullkomligt
kompetenta och ega de derför erforderliga qvalifikationer och
säkerligen större än de mycket enkla, som herr Nyström till protokollet
förra året angaf såsom nödvändiga. »Det kan icke nekas» sade han,

»att för dem, som skola revidera riksbanken och riksgäldskontoret,
behöfvas särskilda egenskaper — något matematik här, någon kännedom
i lefvande språk der, för att de må kunna följa med protokollen
och sätta sig in i de särskilda meddelandena från utländska finansmagter,
men framför allt någon insigt i bank och finansfrågor, hvilket
man ju i allmänhet ej förutsätter hos dem, som skola revidera statsverkets
olika afdelningar.» Detta är ju icke höga qvalifikationer,
men jag vet verkligen icke, hvarför talaren icke ifrågasatte »något
matematik här», såsom han kallade det, för dem, som utses att revidera
statsverkets räkenskaper. Jag tror icke man kan granska dem
utan att hafva några kunskaper i matematik.

Nej, det är nog så, att det finnes andra skäl för den föreslagna
förändringen. Man vill gifva en större utsträckning åt statsrevisionen
och skaffa användning åt ett större antal personer. Och hvarför det?

Några större fel finner man icke i statsförvaltningen, och några särskilda
missgrepp eller Övergrepp hafva, så vidt jag vet, icke förekommit.
Det är dess bättre så, att statsrevisionen hos oss endast är
negativ, och dess negativa betydelse är stor, men att derutöfver vilja
utsträcka den vore icke nyttigt.

Den ärade talaren på göteborgsbänken sade, att tiden för revisionen
vore för knapp. För en grundlig revision är den måhända
allt för kort, och om man vill utsträcka sin granskning derhän, att
den, såsom han en gång betecknande yttrat, kommer att omfatta allt
mellan himmel och jord, då är tiden mycket för kort, men vill man
hålla revisionen inom de lagliga gränser, som derför äro bestämda,
tror jag tiden är tillräcklig, i synnerhet om man väljer lämpliga personer,
som hafva vilja och förmåga att egna sig åt sin uppgift samt

N:o 22. 48

Ifrågatatt
ändrad
lydelse af
§ 72 riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 8 April, f. m.

icke af annat arbete ock andra uppdrag dragas bort från revisionen,
utan derå nedlägga sin arbetsförmåga och sitt intresse, i stället för
att betrakta revisorskapet blott såsom en poste d’honneurs. Jag har
under min revisorstid sett olika verkningar af den olika uppfattning
man haft af sina skyldigheter. Jag har sett dem, som arbetat, och
dem, som icke velat finna sig nti statsrevisionens nuvarande obetydlighet;
man har velat gifva den eu storpolitisk betydelse, och detta
är ju ett litet steg i den rigtningen.

Den ärade talaren upprepade några af sina slagord från förra
årets diskussion; han nämnde, bland annat, att tredje afdelningens
framläggande af frågor rörande bank- och riksgäldsverken i revisionens
plenum vore en föredragning af de fåkunnige inför de okunnige. Ja,
mine herrar, det låter ju mycket bra, och med den ärade talarens
störa oratoriska förmåga gör det kanske ett visst intryck, men jag
minnes dock — jag hade den äran att vara kamrat med talaren —-,
att de »okunnige» många gånger, då frågor förelädes dem af de »fåkunnige»,
icke voro sämre än de senare, och jag frågar, om det kan
vara lämpligt att till en delegation af endast 6 personer lemna afgörandet
af så vigtiga frågor, som kunna förekomma vid revisionen af
riksbanken och riksgäldskontoret. För min del är jag lifligt öfvertygad
derom, att den skärseld, de »fåkunniges» förslag få undergå i
plenum, mycket väl är på sin plats, och om någon gång ett grand af
okunnighet der visas, finnes derjemte ofta ett grand af försigtighet
och betänksamhet, som icke skadar. Dermed vill jag icke rigta mot
3:dje afdelningen beskyllning för oförsigtighet, men det är naturligt,
att flera ögon se annorlunda och mera i samma sak än få.

Det är dock så, att en förändring af statsrevisionen måhända hör
ske, men inom de gränser, som nu äro för densamma gällande. En
annan fördelning af arbetet på afdelningarna kan enligt min uppfattning
lämpligen verkställas, och detta naturligtvis utan någon förändring
i grundlagen. Deremot skall jag för min del icke motsätta
mig den förändring, som här af utskottet föreslås i andra mom., eller
att den afgörande röst, som vid lika röstetal nu tillkommer revisorernas
ordförande, icke vidare må vara honom förbehållen. Många
skäl tala derför, och jag behöfver icke upprepa dem. Jag tillåter
mig derför yrka afslag på lista och 3:dje mom. af förevarande paragraf
samt bifall till det 2:dra momentet.

Herr Fränekel: Då jag för min del biträdt det beslut, som

föregående års statsrevisorer fattade, att göra framställning hos Riksdagen
om en sådan förändring, att de nu gällande instruktionerna
för revisorerna af statsverket och af riksbanken och riksgäldskontoret
skulle sammanfattas till en enda, så kan jag naturligtvis icke gå in
på det förslag, som här framstälts, att öka revisorernas antal med
ytterligare 6 och på sådant sätt skilja revisionen af statsverket från
revisionen af banken och riksgäldskontoret. Jag kan nemligen för
min del icke finna annat än att de bestämmelser, som nu förefinnas,

49 N:0 22.

Lördagen den 8 April, f. m.

äro särdeles lyckligt valda, i det att nemligen en afdelning af revisionen
specielt underkastar banken och riksgäldskontoret granskning
och att, sedan denna blifvit gjord, den sedan i plenum äfven behandlas
af de öfriga revisorerna. Jag tror, att just deri ligger en särdeles
stor trygghet och anser det vara en lyckligt funnen anordning.
Här har blifvit sagdt, att revisionen icke kan blifva genomgripande
och att det vore skäl att skilja den i tvenne, derför att det å ena
sidan gälde statens och å andra sidan Riksdagens verk och inrättningar.
Men jag hemställer, huru vida det verkligen är behöflig!,
såsom äfven framhållits, att underkasta Riksdagens egna förvaltande
verk, riksbanken och riksgäldskontoret, en så genomgående revision
som statsverket. Jag tror icke att det är növändigt, tv vi böra ihågkomma,
att dessa verk förvaltas af Riksdagens egna förtroendemän,
och att särskilda siffergranskare derjemte finnas att tillgå inom verken;
och vid sådant förhållande borde revisorerna under den tid, som nu
är dem tillmätt, kunna finna, huru vida något verkligt skäl till
anmärkning föreligger eller icke. Herrarne torde sjelfva af de revisionsberättelser,
som föreligga från de senare åren, kunna bedöma,
huru många berättigade anmärkningar särskild! mot dessa verk kunnat
framställas. Jag tror de äro ganska få. Går man ut från den åsigten,
att revisionen, medan den pågår, bör åstadkomma genomgripande förändringar
eller rent af omhvälfningar i dessa verks förvaltning, då
medgifver jag gerna, att revisionstiden är för knapp, men jag tror icke
att detta är meningen med dess verksamhet. Meningen är, så vidt
jag kan finna, den, att den bör med uppmärksamhet följa det arbete,
som Riksdagens valde förtroendemän utföra under den tid de hafva
detta förtroende å Riksdagens vägnar. Jag får dessutom påpeka, att
en hel mängd frågor, som komma inför revisionen af såväl banken
som riksgäldskontoret, ofta äro af den beskaffenhet, att de kräfva behandling
i sammanhang med likartade frågor från statsverket. Under
sådana förhållanden tror jag det skulle vara en ovilkorlig försämring
att skilja revisionerna åt, och ännu större skulle försämringen blifva,
om antalet revisorer derigenom behöfde ökas. Om man dessutom står
på den ståndpunkten, som inom Riksdagen 1882 var den allmänna,
att en förändring i rigtning att åstadkomma en för hela revisionen
gemensam instruktion vore önsklig, frågar jag, om det icke nu vore
att gå i alldeles motsatt rigtning, i fall man nu skilde revisionen åt
i tvenne, en för statsverket och en för banken och riksgäldskontoret.

För min del kan jag således icke annat än på det bestämdaste
yrka afslag på de delar af utskottets hemställan, som angå denna
sak. Deremot instämmer jag med herr Cavalli deruti, att äfven jag
anser en fördel för revisionens arbete kunna vinnas, om ordföranden
icke medgåfves utslagsröst vid lika röstetal. Det kan icke förnekas,
att denna bestämmelse medför den olägenheten just i afseende på
ordförandens val, att man härvid lägger större vigt på att få en ledamot
från den ena eller den andra kammaren till ordförande, än att
den valde är den för ordförandeplatsen lämpligaste, och då man i
flinta Kammaren» Prut. 181)3. N:« 22. 4

Ifrågasatt
ändrad
lydelse af
72 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22. 50 Lördagen den 8 April, f. m.

Ifrågasatt detta fall torde böra gå till väga på samma sätt som i Riksdagens utskott
l ^deUe^af oc^ an(^ra delegationer, tror jag det vore bättre att låta lottsedeln
§n riksdags- gifva utslaget. Jag ber således att i detta fall få instämma med herr
ordningen. Cavalli och yrkar afslag på l:sta och 3:dje mom. samt bifall till det 2:dra.

(Forts.)

Herr Nyström: Friherre Leijonhufvuds påminnelse mot konstitutionsutskottets
förslag skall jag bedja att endast med ett par ord
få bemöta.

Den första var den stående anmärkningen, att revisionen icke
bör tillåtas gå i detalj, utan bör vara öfversigtlig. Ja, mine herrar,
detta tal är fåfängt, ty det är ju faststäldt i 6 § af instruktionen,
att revisorerna »hufvudsakligen böra granska dispositionerna, förvaltningen
och resultaten på det hela». Jag kan försäkra, att då jag
påstod mig kunna bevisa, att tiden icke räcker till, så är det just
för det öfversigtliga arbetet, som friherre Leijonhufvud talade om.

Vidare sade friherre Leijonhufvud, att revisorerna icke väljas
med hänsyn till de derför nödiga qvalifikationerna. Det är ledsamt,
om så icke sker, men jag kan icke inse, hvarför det icke skulle
komma att ske. Säkert är, att om riksbanken och riksgäldskontoret
finge sin särskilda revision, skulle en dylik förändring hafva ett
mycket godt inflytande i det nämnda hänseendet, ty då lärer icke
någon vilja betvifla, att man komme att välja sakkunnige och för det
särskilda ändamålet lämplige granskare.

Friherre Leijonhufvud ansåg vidare, att man kunde vänta ett
godt resutlat af den nuvarande statsrevisionen, om samma revisorer
flera gånger återvaldes, och han förordade, att man skulle företaga
sig för hvarje år en del af räkenskaperna till närmare granskning
och fortsätta, der man slutade ett föregående år. Men detta är icke
öfverensstämmande med grundlagen, tv meningen är att granska och
öfverse det hela.

Herr Cavalli talade om skåpmat; jag hade den ärligheten att
sjelf gifva min anrättning detta namn; men herr Cavalli serverade
sin skåpmat i en mera omstufvad, dock fullt igenkänlig form. Vid
den tid, han sjelf satt i statsrevisionen, sade han sig hafva funnit,
att alla dess medlemmar hade dessa särskilda qvalifikationer, som jag
antydde, och för att visa, huru obetydliga vissa af dessa qvalifikationer
vore, läste han upp en del af mitt anförande, som handlade derom,
och »så dugtiga voro vi alla», ansåg han. Visserligen säges det och
gäller särskilt om min ärade motståndare, att »Zuversicht ist Mutter
grosser Thaten», men jag är dock icke så alldeles säker på medlets
verkan i detta fall. Om jag t. ex. skulle tillåta mig fråga herr Cavalli,
huruvida han kan uträkna eller kontrollera den effektiva räntan, hvad
blefve väl då svaret? Och huru är det med de främmande språken?
Jag fruktar, att det vid eu dylik examen blefve mera än ett underbetyg.
Jag vill således på inga vilkor gå in på, att statsrevisorerna,
såsom de nu väljas, alla äro i besittning af qvalifikationer, nödiga
för en verklig revision af riksbanken och riksgäldskontoret.

Lördagen den 8 April, f. m.

51 N:o 22.

Vidare påstod samme talare, att hvad som här nu afsåges endast Ifrågatatt
vore att utvidga revisionens magt samt att gifva den en storpolitisk ändrad
betydelse, och han antydde äfven, att man ville skaffa ärelystna per- § biktdag tsoner
plats. Detta har jag icke hört talas om och kan naturligtvis ordningen.
icke veta, huru det tillgår, när plats skall skaffas åt ärelystna per- (Forts.)
soner. Men det kan jag försäkra, att nu är icke fråga om att utvidga
revisionens politiska betydelse, utan hvad som afses är detta:
att skaffa riksbanken och riksgäldskontoret en sakkunnig och duglig
revision, och häri ligger icke den ringaste skymt af den betänkliga
inblandning, som herr Cavalli antydt. Mitt yrkande, och jag tror,
att detta varit vägledande för konstitutionsutskottet, hade till utgångspunkt
att först och sist skaffa banken och riksgäldskontoret dugliga,
bankmessiga och erfarna revisorer, och jag kan icke precis finna några
högpolitiska vyer i detta.

Vidare säger han: är det rätt att lemna åt 6 sakkunnige män
kontrollen öfver riksbanken och riksgäldskontoret, då 4 personer, som
icke äro sakkunnige, böra kunna utföra detta uppdrag och göra det
bättre än de, som hafva större förmåga att arbeta och större insigt i
saken? Jag tror ej på den beräkningen.

Så talade han om plenum-argumentet och sade, att det icke vore
så dåligt; i plenum skedde vigtiga förändringar, då tredje afdelningens
förslag möttes af en kraftig och klarsynt kritik. Att sådana förändringar
skedde, kan jag icke påminna mig; jag var dock närvarande,
då denna kraftiga och klarsynta kritik skulle hafva utöfvats, men jag
har intet minne deraf. Jag minnes endast, att några ärenden pro
forma bordlädes och afgjordes utan vidare granskning.

Det är märkvärdigt, att fastän herr Cavalli icke kan vara med om,
hvad jag anser vara godt och nyttigt i utskottets förslag, förordar
han dock en del deraf och just den del, som jag för min del icke
kan vara med om. Det är otur, tv då herr Cavalli säger nej och
kritiserar, kan jag icke vara med, och då han kommer med ett positivt
förslag, är jag lika litet med derom, ty jag förmenar, att vi hafva
nog af lottning för öfrigt såväl i Riksdagen som i utskotten, och då
ordförande väljes i statsrevisionen, så —- låt vara, att det då kan
blifva lottning ■— är det nog en af de mest framstående ledamöterna,
som väljes. Jag håller före, att om hans röst tillätes vara afgörande
i vissa fall, är det presumtion för att frågorna bättre afgöras, än om
det oupphörligt lottas, helst som det kan inträffa — och detta är ju
lottningens svaga sida — att precis likartade ärenden blifva afgjorda
ena gången på ett sätt, andra gången på ett annat. Sålunda skulle
revisionsberättelsen kunna få ett mycket egendomligt utseende. Jag
kan derför icke finna, att den föreslagna förändringen är en förbättring,
ehuru jag varit med derom för att få enighet inom utskottet,
och kan icke herr Cavalli göra något annat än att införa denna förändring,
så tror jag ej, att han gagnat saken.

Jag yrkar fortlarande bifall till konstitutionsutskottets förslag.

N:o 22. 52

Ifrågasatt
ändrad
lydelse af
§ 72 riksdagsordningen.

(Forte.)

Lördagen den 8 April, f. m.

Herr Cavalli: Jag har icke begärt ordet för att byta ord med
den siste talaren, ehuru i hans anförande nog finnes mångt och mycket,
som kunde påkalla ett svar. Jag vill endast med anledning af hans
yttrande beträffande förmågan att räkna ut den effektiva räntan upplysa,
att jag icke satt på den afdelning, som hade att granska riksbankens
och riksgäldskontorets räkenskaper, men herr Nyström satt
der, och då förmodar jag, att räntan kunde blifva ordentligt uträknad.

Det yrkande, jag tillät mig göra om bifall till utskottets förslag
beträffande 2 mom. af 72 §, framstälde jag i tanke att fullständig
formulering till momentet, äfven för det fall, att vid omröstning rösterna
äro lika, fans uti utskottets förslag, men då jag finner, att så icke
är förhållandet, nödgas jag afstå från mitt yrkande i denna del, och
jag anhåller i stället om af slag på utskottets hela hemställan.

Herr Fränekel: Då jag instämt i herr Cavallis yrkande om
bifall till utskottets förslag beträffande 2 mom. af 72 §, men
detta yrkande hlifvit af herr Cavalli på anförda skäl återtaget, får
jag i likhet med herr Cavalli yrka på rent afslag å utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i afseende på den nu föredragna delen af ifrågavarande punkt
hemstält och vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

6 punkten, så vidt angick § 73 riksdagsordningen.

Herr Bergius: Det förslag, som utskottet här framlagt om ändrad
lydelse af § 73 riksdagsordningen, är helt och hållet framkalladt af
det förslag, som utskottet framlagt om ändrad lydelse af 72 § riksdagsordningen.
Då nu utskottets förslag beträffande 72 § blifvit afslaget,
torde deraf följa, att förslaget angående 73 § bör afslås.

Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan i denna del.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande del af den föredragna punkten endast
blifvit yrkadt afslag å hvad utskottet hemstält.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 28, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

Lördagen den 8 April, f. m. 58 N:0 22.

angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende
;

n:o 29, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående samma
ämne; och (

n:o 30, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag för utrotande af ollonborrar.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade koDgl. propositionen.

Friherre Leijonhufmd, Broder Abraham, afgaf en motion,
n:o 26, med förslag till ändrad lydelse af §§ 2 och 3 i tryckfrihetsförordningen.

På gjord proposition hänvisades denna motion till konstitutionsutskottet.

Kammaren åtskildes kl. 3.07 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Flinta Kammarens Frat. 1893. N;u 22.

5