RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:20
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Första Kammaren. N:o 20.
Fredagen den 24 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll af följande lydelse:
1893
den 23 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att, jemlikt
71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige i
riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit utsedda till
ordförande :
herr Pehr Jakob von Ehrenheim, f. d. statsråd ...... med 48 röster;
öfrige fullmägtige:
herr Johan Wolter Arnberg, filosofie doktor............ med 48 röster,
» Tom Liljewalch, f. d. stadsmäklare. __....... »48 »
» Magnus Julius Neijber, f. d. stadsmäklare ...... »48 »
» Henrik Ragnar Törnebladh, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ............ »48 »
» Sixten Gabriel von Friesen, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare ........................... »24 »
» Erling Ribbing, kabinettskammarherre ............ »24 »
de båda sistnämnda efter lottning mellan herr Larsson, Fiss Olof,
ledamot af Riksdagens Första Kammare, och herr Jonsson, Olof, i Hof,
ledamot af Riksdagens Andra Kammare, hvilka jemväl erhållit hvardera
24 röster;
Första Kammarens Prat. 1893. N:o 20.
1
N:o 20. 2
Fredagen den 24 Mars.
suppleanter:
herr Karl Georg Herlitz, vice häradshöfding............ med 48 röster,
» Christian Axel Weinberg, vice häradshöfding______ » 47 »
» Carl Erik Ekgren, kamererare, vice ordförande
hos Stockholms stadsfullmägtige.................. a 46 »
C. E. Casparsson. Hugo Tamm.
Anders Persson. Wilh. Walldén.
År 1893 den 23 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldkontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos efter val
-
förrättningens slut hafva blifvit utsedde till
ordförande :
herr Frans Albert Anderson, generaldirektör, ledamot
af Riksdagens Första Kammare.................. med 48 röster;
öfrige fullmägtige:
herr Otto Magnus Höglund, grosshandlare ............ med 48 röster,
» Johan Johansson i Noraskog, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare ....... »48 »
friherre Johan Nordenfalk, godsegare ..................... » 48 »
herr Oscar Wilhelm Odelberg, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ..... » 48 »
» Per Samzelius, statskommisarie, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ................... »48 »
» Edvard Sederholm, ledamot af Riksdagens Första
Kammare ............................................. » 48 »
suppleanter:
herr Erik Wilhelm Lilliesköld, kamererare............... med 48 röster,
» C. J. August Wall, vice häradshöfding............ »47 »
» Nils Olsson i Attersta, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare ................... » 46 »
C. E. Casparsson. Hugo Tamm.
Anders Persson. Wilh. Walldén.
Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af kammarens protokoll underrättas om
deras innehåll med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf,
som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.
Fredagen den 24 Mars.
3 N:0 20.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning
inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag angående
ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855.
Företogs val af ytterligare fyra suppleanter i lagutskottet; och
befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedda:
herr Falk, Helmer......................................... ... med 36 röster,
» Berg, Lars................................................ »35 »
» Roman ................................................. » 35 »
» Almgren, Oscar.......................................... » 35 »
sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit genom
lottning bestämd.
Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 22 och
23 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 53, 60, 61 och 71 regeringsformen
samt § 40 riksdagsordningen, så ock om ändring i vissa afseenden
af § 69 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 22 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o
15, i anledning af väckt motion om ändring af dels § 6 regeringsformen
i vissa delar, dels ock § 15 regeringsformen.
1 och 2 ''punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
3 punkten.
Herr Alin: Såsom herrarne känna var en motion i samma syfte Om inrättande
väckt vid näst föregående riksdag. Den afstyrktes af konstitutions- af ett nytt statsutskottet,
men utskottets utlåtande åtföljdes af en reservation af flere departement.
bland dess ledamöter från Andra Kammaren, hvilka hemstälde, att Riksdagen
måtte till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse af hufvudsakligen
.samma syfte som den, hvilken nu af utskottet föreslås. Utskottet hade
motiverat sin hemställan med, bland annat, följande: »Utskottet anser
sig för sin del icke tillförlitligen kunna bedöma, huru vida den före
-
:0 20 4
Fredagen den 24 Mars.
inrättande slagna grundlagsändringen skulle vara nyttig för regeringsarbetet i dess
afett nytt stats- lie]|iet,'' och utskottet eger ej heller den insigt i alla de på frågan inspår
emen verpan(]e omständigheter, att utskottet derpå kan grunda ett omdöme
^ 0 8,1 huru vida, i händelse inrättandet af ett nytt statsdepartement skulle
anses vara af nöden, det företrädesvis skulle vara just kommunikationsväsendet,
som borde derinom få plats. Om man erkänner att
frågor finnas af den beskaffenhet, att framställning derom till Riksdagen
företrädesvis bör komma från regeringen, så lärer man väl utan
vidare åt föreliggande förslag, som afser ordnandet af den Konungen
ensamt anförtrodda statsförvaltningen, böra tillerkänna just eu dylik
egenskap. En lagstiftning i den af motionären förordade rigtning
förutsätter, enligt utskottets uppfattning, i främsta rummet, att regeringen
sjelf anser åtgärden nyttig och nödig; och då utskottet icke,
på grund af hvad i ämnet förevarit, kan anse sig ega visshet i afseende
på detta förhållande, torde alltså Riksdagen lämpligen böra afvakta,
huru vida Kong], Maj:t möjligen kan finna en förändrad anordning af
statsdepartementen vara af behofvet påkallad.» Utskottets hemställan
bifölls inom denna kammare, utan att något yrkande på bifall till reservationen
framstäldes.
Detta var i fjor. Nu har utskottet med afseende på detta ärende
kommit in med en annan hemställan, utan att, så vidt jag funnit, af
vare sig motionen eller utskottets utlåtande framgår, att några förhållanden
sedan förra året inträdt, som bort föranleda utskottet, eller
böra föranleda kammaren att i denna fråga följa en annan uppfattning
än den, som de då hyllade. Utskottet har visserligen framhållit det
kända förhållandet, att vid olika tillfallen hafva förslag gående i rigtning
mot inrättande af ett nytt statsdepartement framstälts, men utskottet
har ej nu visat, att enigheten i fråga om hvilka ärenden skulle
komma under det ifrågavarande departementet har blifvit större i år
än vid föregående tillfällen. Utskottet har visserligen tagit sig före
att omnämna, hvad enligt utskottets åsigt borde höra under ifrågavarande
departement, men för min del kan jag vid utskottets ifrågavarande
uttalande icke fästa synnerlig vigt. Den utredning, som inom
utskottet lemnades, var till den grad bristfällig, att den jemte åtskilligt
löst tal hufvudsakligen bestod i en hänvisning till en Kongl. Maj:ts
proposition år 1857, således för 30 å 40 år sedan. Det tyckes också
hafva varit känslan häraf, som föranledt utskottet att i ett föregående
stycke påpeka, att »otvifvelaktigt regeringen torde bättre än Riksdagen
vara i stånd att bestämma, hvilka hufvudgrupper af regeringsärenden
företrädesvis böra under det nya departementet sammanföras>>, ett
erkännande som, efter hvad mig synes, är af den beskaffenhet, att utskottet
bort hafva stannat vid samma slut, som det, hvartill utskottet
föregående år kom och hvarvid äfven denna kammare då stannade.
Jag hemställer, att, då icke något sedan nästföregående år inträffat,
som bör föranleda ändring i det beslut, som då fattades, kammaren
måtte afslå utskottets framställning.
Fredagen den 24 Mars.
N:o 20.
Herr Billing: Utan att jag derför torde böra misstänkas för allt Om inrättande
för stor lust att göra förändringar i rikets grundlagar, har jag mera ^^artement''
än en gång under denna riksdag ansett mig böra skilja mig från fler- ''
talet af mina kamrater inom konstitutionsutskottet från denna kammare.
Så nu också i denna punkt. Den föregående talaren erinrade
om hvad som förekom här vid sistlidne lagtima riksdag, att samma
fråga äfven då förekom och att Första Kammaren utan votering afslog
en framställning liknande den, hvilken nu gjorts af denna Riksdags
konstitutionsutskott. Jag ber då att först fa fasta uppmärksamheten
på, att skilnaden mellan hvad som förelåg för kammaren 1892 och
nu dock icke är så oväsentlig. Först och främst förelåg då till
kammarens beslutande ett af enskild motionär framstäldt formuleradt
förslag till förändring af 6 § regeringsformen, och för det andra var
förslaget om inrättande af ett nytt statsdepartement förbundet i samma
punkt med förslaget om sammanslagning af de två försvarsdepartementen.
Nu är denna sista fråga behandlad i eu särskild punkt, som
kammaren redan har afgjort, och här föreligger ej något bestämdt formuleradt
förslag till ändring af 6 §, utan i dess ställe blott förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning och derpå beroende
framtida förslag. Utskottet har gillat det skäl, som i fjor särskilt
anfördes mot motionen, nemligen att utredning af och förslag till den
grundlagsförändring, hvarom här är fråga, bör framkomma från Kongl.
Maj:ts regering; och utskottet hemställer nu allenast om en skrifvelse
i detta syfte.
Det förekommer mig nu, som om det vore alldeles omöjligt att
bestrida, att en förändring i det syfte, som utskottet föreslagit, är både
högst nödig och nyttig. Ända sedan år 1840 har det varit erkändt,
att den fördelning af regeringsärendena, som då anordnades, icke fullt
motsvarade det för handen varande behofvet; och detta kan nu heller
ingen bestrida. Sedan 1840 har en oerhörd utveckling af regeringsärendena
tillkommit. Jag vill här blott fästa uppmärksamheten på
allt det myckna, som sammanhänger med vårt jernvägskommunikationsväsen.
Och att göromålen för särskildt civil- och ecklesiastikdepartementens
chefer äfven i framtiden komma att ökas, derom kan ingen
tvifla, som tänker på, huru ett folks lif utvecklas och fördjupas åt
alla håll. Särskildt veta vi ju, att på dagordningen står den stora
fråga, som kallas arbetarefrågan. Ingen bestrider alltså med fog, att
ett behof af förändring här föreligger. Det har erkänts från alla håll,
ej minst från regeringens sida. Utskottets betänkande upplyser derom,
att regeringen redan år 1857 framlade förslag om ett nytt departement
för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter. Regeringen förnyade
sin framställning 1868, sedan återigen 1885, och dessutom har
frågan lagts fram för Riksdagen — jag tror vid ej mindre än sju riksdagar
— på grund utaf från enskilde motionärer framburna förslag.
Under sådana förhållanden lär det väl vara omöjligt att bestrida, att
en förändring uti det angifna syftet är nödig och nyttig. Det enda
N:o 20 O
Fredagen den 24 Mars.
Om inrättande skal, som, så vidt jag förstått, kunnat anföras mot bifall till utskottets
af ett nytt stat*-''hemställan, är det, att man icke skulle vara enig eller åtminstone icke
. '' fullt enig om, Indika ärenden borde läggas under det nya departementet.
Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att aldrig har väl
enigheten härom varit närmare eller större än just i närvarande ögonblick,
då konstitutionsutskottet visserligen icke bestämt, Indika ärenden
borde läggas under det nya departementet, men dock autydt, hvilka
det ansett företrädesvis böra dit hänföras, nemligen sådana som röra
kommunikationsanstalter, allmänna arbeten och handeln, samt den af
utskottet uttalade meningen i det allra närmaste sammanfaller med
Kongl. Maj:ts förslag 1857 om inrättande af ett nytt departement för
allmänna arbeten och kommunikationsanstalter. Då nu utskottet ej
på något sätt vill binda regeringens åtgärder i fråga om utredning
eller förslag, utan blott vill gifva åt Kongl. Maj:ts regering det stöd,
som ligger i en Riksdagens skrifvelse att framkomma med detta förslag,
synes det mig som om afgjordt öfvervägande skäl tala för bifall till
konstitutionsutskottets förslag, och jag anhåller att få yrka ett sådant bifall.
Herr Nyström: Efter herr Billings yttrande kan jag fatta mig
helt kort och egentligen inskränka mig till att instämma med honom,
men så mycket vill jag säga, att herr Alins argumentation utan tvifvel
skulle vara god, derest det gälde, att Riksdagen nu skulle besluta
detta departement, d. v. s. för sin del besluta öfver detsamma med
hela dess innebörd och verksamhet. Men detta är det likväl ej fråga
om. Den saken kommer att underkastas en ny och särskild pröfning,
om motionen går igenom. Meningen är ju blott att förklara att kammaren
för sin del funnit detsamma, som Kongl. Maj:t för sin del för
länge sedan funnit, eller att arbetena äro på ett ojemnt sätt hopade
på vissa departement, att dessa behöfva en lättnad i arbetsbördan och
att tidens framsteg samt de industriella upptäckterna medföra ett
extra arbete, som kräfver och ropar efter en särskild målsman. Alla
dessa förhållanden böra bestämma kammaren att uttrycka sin mening
om att något dylikt är af behofvet påkalladt. Huru det sedermera
skall organiseras blir framtidens och närmast regeringens omsorg, så
att kammarens uppträdande i detta fall endast afser att lemna regeringen
ett stöd genom sitt uttalande att äfven kammaren för sin del
insett nödvändigheten af denna reform, såsom regeringen förut gjort
det. — Och om så är, att kammaren genom att i dag bifalla förslaget
kan i någon mån fortskynda dessa åtgärder och stödja och uppmuntra
regeringen att snart nog komma med ett förslag, hvilket dock otvifvelaktigt
förr eller senare tränger sig fram, har kammaren på denna
förmiddag gjort en god gerning.
Jag tillstyrker bifall till utskottets hemställan.
Herr Forssell: För min del kan jag icke biträda utskottets beslag
i denna punkt och vill i största korthet angifva skälet. Detta
7 N o 20.
Fredagen den 24 Mars.
är, att jag anser ökningen af departementschefernas antal tjena till Om inrättande
nästan ingenting. Det finnes vissa brister i vår statsrädsorganisation, d^arttmtnt''
som härstamma från äldre tider med andra forhållanden. Den väsent- (ports (
ligaste bristen ligger deruti, att statsrådets verksamhet omfattar tvenne
i viss män heterogena uppgifter, å ena sidan administrativ lagstiftning,
å andra sidan administrativ rättskipning eller afgörandet af besvärsmål.
Dessa olika grenar af statsrådets verksamhet äro till sitt skaplynne
så skilda, att deras samtida behandling måste verka förlamande
på departementschefernas, på statsrådets och regeringens verksamhet i
dess helhet. Förr än man får den bristen afhjelpt gagnar det till ingenting,
om man också vill förvandla alla de nuvarande statsråden till
departementschefer, och förr än man insett, att boten måste sökas, der
felet ligger, uträttas ingenting med en skrifvelse till Kongl. Magt i
det af utskottet angifna syftet.
Jag anhåller om afslag på utskottets hemställan.
Herr Samzelius: Såsom ledamot af konstitutionsutskottet vid
1892 års lagtima riksdag tillhörde jag den majoritet inom utskottet,
som afstyrkte hr Ljungmans då i ämnet väckta motion, och jag har
sedermera icke funnit anledning att frånträda den åsigt, som ligger
till grund för utskottets väl motiverade utlåtande, hvilket af denna
ärade kammare då godkändes. Väl är det mig bekant, att civildepartementet
är öfverhopadt af göromål, hvilka med hvarje år tillväxa,
men jag anser ej motionären, icke ens utskottet, vara nog inne
i saken för att kunna bedöma på hvad sätt denna olägenhet lämpligast
bör afhjelpas. Ordnandet af denna del af den åt Konungen anförtrodda
statsförvaltningen är nemligen en fråga af beskaffenhet, att
Riksdagen synes böra afvakta framställning i densamma från Kongl.
Maj:ts regering, hvilken icke lärer underlåta att, utan någon särskild
påtryckning från Riksdagens sida, framkomma med förslag i ämnet,
då tiden derför anses lämplig. Konstitutionsutskottet har hittills icke
plägat i omogna och outredda frågor föreslå Riksdagen att besvära
Kongl. Maj:t med några skrifvelser, utan utskottet har, då det funnit
föreslagna grundlagsförändringar vara högst nödiga och nyttiga, sjelft
formulerat de föreslagna förändringarna och icke besvärat Kongl.
Maj:t dermed, på sätt flere andra utskott plägat tillvägagå. Jag kan
icke ens påminna mig att från och med år 1867, då den nya riksdagsordningen
började tillämpas, konstitutionsutskottet vid något tillfälle
föreslagit en sådan åtgärd. I förevarande fall synes det vara så
mycket olämpligare, som redigerandet af grundlagsstadgandet är ofantligt
enkelt och inskränker sig till införande i regeringsformen af det
utaf motionären föreslagna ordet »samfärdseldepartementet», ett ord,
som i förbigående sagdt, icke synes mig tilltalande. Hufvudsaken är
departementets organisation, upprättande åt dess stat och framför allt
— hvad som äfven fordras för att föra krig — pengar, pengar,
pengar. Utan sådana blir den föreslagna grundlagsförändringen, äfven
N:0 20.
Fredagen den 24 Mars.
<len blott en död bokstaf, jemförlig med åtskilliga ännu
^departement (Jvarstaende stadganden i grundlagen om institutioner och embeten,
(Forts.) som numera icke finnas, derför att medel numera icke utgå.
I penningfrågor är emellertid konstitutionsutskottet ingen auktoritet.
Hufvudfrågan faller inom annat utskotts kompetens och det
synes mig derför som konstitutionsutskottet, som har att sysselsätta
sig med förbättringen af grundlagarne, men ej med organisation
af nya statsdepartement och anvisande derför af nödiga medel, bort
lugna sig och icke taga initiativet i eu så beskaffad fråga som den
förevarande. Man har visserligen sagt, att man dermed endast åsyftade
att gifva ett stöd åt Kongl. Maj:t, för att en proposition i ämnet
måtte till Riksdagen framkomma; men jag förstår, upprigtigt
sagdb icke hvari detta stöd består, då man icke gjort saken klarare
för sig än inom utskottet, der det icke finnes två personer, som i
denna fråga tänka fullt lika. Innan man stöder en sak, måste man,
enligt mitt förmenande, hafva för sig fullt klart hvad man skall''
stödja. Ingenting är farligare än att biträda dessa s. k. »oskyldiga»
skrivelser, hvilka säga just ingenting, men som sedan åberopas
som eu kraftig viljeyttring af Riksdagen, hvilken, då den sagt a, också
maste säga b. Ett färskt exempel hafva vi derpå, hvarmed jag dock
icke vill trötta kammaren.
Härmed vill jag. för ingen del antyda, att jag skulle komma att
motsätta mig ett blifvande förslag från Kong! Maj:t, som på ett
lämpligt sätt afhjelpte de olägenheter, som nu onekligen förefinnas. Men
med ett sådant förslag kan Kongl. Maj:t, utan att erhålla någon skrifv.
se j ämnet, till Riksdagen inkomma. I)å skrifvelsen sålunda, enligt
mitt förmenande, är öfverflödig och icke innehåller rmgaste ledning
för frågans lösning, yrkar jag, herr talman, afslag å det framstälda
förslaget.
Herr Annerstedt: Det är redan förut af en talare framhållet,
att det rätta botemedlet i detta ämne ej bör sökas i inrättande af nya
departement, utan måste sökas i en omorganisation af statsrådets verksamhet,
hvarigenom från den högsta administrativa myndigheten, den
rikets styrelse handhafvande myndigheten, afskiljas sådana ärenden,
som egentligen ej höra dit, utan lämpligast böra behandlas af domaremagten.
Han har från administrativ synpunkt framhållit nödvändigheten
att införa en förbättrad anordning för afgörandet af de administrativa
besvärsmålen. Man måste instämma i hans yttrande äfven
då man ser saken i främsta rummet från rättskipningens synpunkt.
Det är lätt att inse, att Konungens rådgifvare, hvilka äro och måste
vara i främsta rummet upptagna af omsorgen om rikets styrelse och
lösningen af de mången gång invecklade administrativa frågor, som
under hvarje tid föreligga, icke kunna vara de mest lämpliga personer
att samtidigt med detta arbete, som tager deras krafter fullständigt i
anspråk, i sista instans afgöra administrativa besvärsmål, t. ex. pröfva,
Fredagen den 24 Mars.
9 N:C 20.
om en flottled bör gå på högra eller venstra sidan af ett vattendrag,
om X. eller Y:s inkomst skall taxeras till 10,000 kr. eller 5,000 kr.,
om bolaget A:s beskattning skall delas på B. och C. kommuner eller
några andra sådana o. s. v. Om man genomgår förteckningen på de
administrativa besvärsmålen, skall man lätt finna, att alla sådana frågor
fordra för sitt rätta afgörande mera tid och andra förutsättningar
än hvad statsrådets ledamöter, om de skola kunna i öfrigt rätt
fullgöra sina uppgifter, äro i tillfälle att egna åt dessa frågor. Af
sådana skäl är enligt min mening äfven från den administrativa rättskipningens
synpunkt den föregående talarens yrkande om afslagpå
utskottets hemställan väl grundad!; och jag instämmer deri.
Herr Nyström: 1 fråga om de bristfiilligheter i statsrådets organisation
och arbetssätt, som påpekats af herrar Forssell och Annerstedt,
tror jag, att man kan ena sig derom, att de äro stora och påkalla den
reform, som dessa herrar framhållit. Men jag håller före, att denna
felaktighet, denna bristfällighet, denna sjukdom blir hvarken bättre
eller sämre, om det kommer till ett nytt, här ifrågasatt departement.
Utsigten att erhålla bot och hjelp är utan tvifvel ej sämre, väl snarare
bättre, om man i alla fall nu vidtager en åtgärd, som obestridligen
har till påföljd, att en stor mängd löpande ärenden blir bättre skött
och en mängd ärenden mindre eftersatt än hvad nu är förhållandet.
Jag vill blott säga, att man kan allt för väl besluta den ifrågavarande
skrifvelsen och således befordra inrättandet af ett nytt behöfligt departement
utan att derför i någon mån jäfva rigtigheten af hvad herrar
Forssell och Annerstedt framhållit eller försvåra afhjelpandet af de
svårigheter de påvisat. Jag anser derför, att deras argumentation icke
träffar saken, utan att man här har bevisat allt hvad man bör bevisa,
om man säger, att en stor mängd ärenden af ifrågavarande art
tynga för mycket ett departement, som dessutom har mycket att göra,
och att de skulle bli bättre behandlade, om för dem inrättades ett eget
departement. Detta i afseende på herrar Forssells och Annerstedts
anmärkningar.
Hvad herr Samzelius sagt går ut på, att sedan sista gången en
skrifvelse härom afslogs, har ingenting förekommit, som nu kunde
påkalla ett annat resultat. Jo, det har det visst gjort! En hel mängd
vigtiga saker. Det har pågått en utveckling af samfärdselmedlen, af
industrien, af handeln o. s. v. i högst väsentlig mån, som påkallar
en massa nya handläggningar och göromål. Och framför allt har det,
såsom herr Billing påpekat, förekommit vissa framsteg i afseende på
arbetarefrågans behandling, som med növändighet kräfva nya arbetskrafter
och ny målsman, för hvilka man på detta sätt bereder rum.
Det är icke meningen, att det omedelbart skall förekomma några beslut,
men såsom dessa frågor nu stå — och om jag är rätt underrättad,
komma de att framträda i former, vidt skilda och olika mot
hvad man tänkt sig — är deras kraf på uppmärksamhet och behand -
Om inrättande
af ett nytt statsdepartement.
(Forts.)
N:o 20. 10
Fredagen den 24 Mars.
Om inrättande
af ett nytt statsdepartement.
(Forts.!
ling ett mycket kraftigt skäl att i tid bereda nödigt utrymme och
nödig arbetskraft.
Således dels principiella frågor dels eu massa löpande administrativa
frågor påkallade denna nya arbetsfördelning, detta nya målsmanskap,
och då man icke begär något annat än att säga, att man instämmer
i deD mening regeringen sjelf så många gånger uttalat och på det
sättet gifver regeringen det stöd, hvars värde herr Samzélius betviflar,
men jag sätter mycket högt, kan jag ej finna någon anledning att vägra
denna framställning, om icke den, att konstitutionsutskottet denna gång
förordat en skrifvelse, hvilket ju är ett mindre vanligt förfaringssätt.
Men om saken ock är mindre vanlig, kan den dock derför vara förnuftig,
och om så är, bör ovanligheten ej utgöra något hinder. På
dessa skäl, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.
Herr Ekenman: Såvida jag kunnat rätt förstå den debatt, som
här pågått, är innebörden af de skäl, som framhållits emot utskottets
förslag, egentligen den, att man äfven borde vidtaga vissa förändringar
i organisationen inom sjelfva statsdepartementen för att vinna det mål,
man här åsyftat. Ja väl, jag tror nog, att det kan så vara. Men åt
den omständigheten, att man framdeles bör komplettera hvad här är
föreslaget med ytterligare förändringar i organisativt hänseende, kan
jag ej komma till den konklusion, att man bör säga nej till hvad här
föresiagits. Man säger vidare, att saken ej fått nog utredning och
klarhet. Jag frågar: fins det ej utredning och klarhet nog derom, att
civildepartementet är öfverhopadt af göromål af den mest olikartade
beskaffenhet och att något till förbättring deraf bör göras? Jag vinner
också målet i icke oväsentlig grad genom inrättande af ett nytt
departement, på sätt utskottet föreslagit, just för dessa ärenden, som
särskildt påpekats, nemligen de som röra kommunikationsväsendet.
Detta har under de senaste åren utvecklats på ett så oerhördt sätt,
att de dithörande ärenden, hvilkas utredning och anordning kräfva
Kongl. Maj:ts pröfning, allt mer och mer ökats. Det kan icke vara
annat än lämpligt, att dessa ärenden få en särskild pröfning af en
person inom Konungens råd, som särskildt lagt sig vinn om sådana
frågor och framför allt har tid att egna dem den grundliga behandling
de kräfva. Det är således, enligt min åsigt, ganska talande och vigtiga
skäl, som förefinnas för utskottets förslag. Nu säger man det oaktadt
från reservanternas sida, att det ej är nödigt och nyttigt att komma
med den föreslagna förändringen. Jag skall för min del vända om
den satsen. Är det nödigt, är det nyttigt, att Första Kammaren säger
nej till ett förslag af den art, som nu föreligger? Fins här ej uttryck
nog för en opinion, då den delas af vår utskottsmajoritet, som består
af flere ledamöter från Första Kammaren och af alla från Andra Kammaren?
Ligger icke något deri? Jag för min del tror, att det är
både nödigt och nyttigt att bifalla hvad utskottet här föreslagit, men
Fredagen den 24 Mars.
11 N:o 20.
jag dristar mig tro, att det ej är klokt och lämpligt att afslå det.
Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande puukt hemstält och vidare på afslag
derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i B punkten
af sitt utlåtande n:o 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—45;
Nej—32.
Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets nedannämnda,
den 22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtanden och memorial:
n:o 16, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §§
35 och 36 regeringsformen,
n:o IT, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 87
mom. 1 samt § 17, § 22, § 28 mom. 2 och § 89 regeringsformen,
så ock om ändring i visst afseende af § 106 regeringsformen,
n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i visst afseende
af §§ 38 och 106 regeringsformen, sä ock motion om ändrad lydelse
af § 9 regeringsformen,
n:o 19, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42
regeringsformen, samt
n:o 20, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande n:o 5>
N:o 20. 12 Fredagen den 24 Mars.
rörande väckt motion om ändrad lydelse af 51 m. fl. §§ regeringsformen,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
22 och 23 innevarande mars bordlagda utlåtanden:
u:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition, angående
ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen,
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria
Kristina Olsson från Raseberg i Skaraborgs län,
n:o 45, i anledning af väckt motion om godtgörelse till åboen
Carl Nilsson i Berg för utgift, som han i egenskap af förmyndare för
aflidne arrendatorns af militiebostället Berg i Qville socken omyndiga
barn fått vidkännas såsom arrendeskilnad för nämnda boställe, och
n:o 46, i anledning af väckt motion om restitution åt Göteborgs
museum af 1,034 kronor 90 öre, utgörande erlagd tull för vissa af
nämnda museum från utlandet införskrifna konstverk,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 48, angående
beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.
1 och 2 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
3 punkten.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
22 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse,
för bildande af Kungsörs köping, af mark från Kungsörs kungsladugård,
Fredagen den 24 Mars.
13 N:0 20.
n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende, och
n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 22 och 23 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af dels Kongl.
''Maj:ts proposition, dels ock väckta motioner rörande ändrad lydelse
af 4 och 11 §§ i förordningen angående patent den 16 maj 1884, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 22 och 23 i denna månad bord- Om inskränklagda
utlåtande n:o 24, i anledning af Kongl. Mai:ts proposition med niyJ/orivar?*
förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken. ten yör om)/n.
digs fordran
Herr Annerstedt: Såsom skäl för sitt afstyrkande af föreva- kos föräldrar
rande kongl. proposition har utskottet åberopat, att förmyndaren efter eKe^^myn''
öfverenskommelse med myndlingen skulle kunna underlåta att afgifva
den redovisning, som förmyndaren åligger, och på sådant sätt föranleda
dertill, att förmånsrätten efter oskäligt lång tid ännu qvarstode,
hvilket för den allmänna krediten skulle medföra vådor och
olägenheter.
Vid betraktande af denna fråga bör man dock i främsta rummet
fasta sin uppmärksamhet vid beskaffenheten af det rättsförhållande,
som förefinnes emellan förmyndare och myndling. Man bör erinra
sig, att förmyndaren till förvaltning emottagit myndlingens medel,
hvilka efter sakens natur fortfarande äro myndlingens och icke förmyndarens
tillhörighet, så att de värdepapper och dylikt, som förmyndaren
öfvertag^, tillhöra myndlingen. Af 2 § 17 kap. handelsbalken
framgår nu, att den separationsrätt, som sålunda tillkommer
myndling, icke är begränsad till någon viss tid. Huru många år som
helst må hafva förflutit, myndlingen är i alla fall berättigad att ur förmyndarens
bo, om denne gjort konkurs, uttaga sina värdepapper och
handlingar. Rätteligen borde naturligtvis förmyndaren icke förvandla
dessa myndlingens tillhörigheter, och gör han det, borde han genom påskrift
å hvad som sättes i stället angifva, att detta är myndlingens egendom.
Deraf följer, att om en förmyndare rätt förvaltat sitt förmynderskap,
skall, derest han råkar på obestånd, i hans bo finnas tillgångar,
tillhöriga myndlingen, hvilka såsom myndlingens egendom kunna af
denne påyrkas böra ur boet uttagas, och detta huru lång tid som
N:C 20.
Om inskränkning
i fortvar on
af förmånsrätten
för omyndigs
fordran
hos föräldrar
eller förmyndare.
(Forts.)
14 Fredagen den 24 Mars.
helst efter förmynderskapets upphörande. Sådan är vår gällande lag.
Och jag förmodar, att någon ändring af lagen i denna del icke bör
ifrågasättas, då, huru mycket man vill inskränka myndlingens rätt,
man väl icke kali sätta i fråga att ställa myndlingen i sämre belägenhet
än andra personer, hvilkas egendom linnes i gäldenärens bo. Vid
sådant förhållande synes lagstiftaren böra iakttaga den största försigtighet,
då han vill begränsa den förmånsrätt, hvilken är det enda
skydd, som lagstiftningen för närvarande gifver myndling emot eu
sådan förvandling af myndlingens tillhörigheter, att desamma helt och
hållet undandragas honom vid förmyndarens konkurs. Mången gång
har i denna kammare framhållits, att förmyndarelagstiftningen på de
flesta ställen här i landet ännu är sådan, att den lemnar för liten
trygghet för myndlings medel. Vid detta förhållande kan det icke
vara skäl att göra en lagförändring, hvarigenom den ringa trygghet,
som finnes, minskas och att, om man anser att tiden för förmånsrätten
i någon mån skulle kunna begränsas, göra denna begränsning med
så ovarsam hand, att myndlingens rätt verkligen sättes i fara.
Nu säger lagutskottet, att den kongl. propositionen är otillfredsställande
derför, att myndling efter fylda 21 år är berättigad vidtaga
de åtgärder, som erfordras för att fa redovisning af förmyndaren och
utfå sina tillhörigheter. Utskottet förbiser härvid helt och hållet den
ställning, som mången gång, kanske i de flesta fall råder emellan förmyndare
och myndling. Förhållandet är nemligen, att i allmänhet
fader eller moder är förmyndare för sina barn, och det torde ligga i
sakens natur att, åtminstone i de fall der ett godt förhållande råder
mellan föräldrar och barn, barnet betänker sig länge, innan det på
faderns eller moderns förklaring att: »det är omöjligt för mig att nu
lemna redovisning, men den skall snart följa», svara med ett instämmande
till domstol. Det enda sätt, på hvilket man, efter lagutskottets
sätt att se saken, skulle kunna tänka sig myndlingens rätt skyddad,
är nemligen, att myndlingen, så fort han fylt 21, år instämmer fadern
eller modern och förskaffar sig åläggande för denne vid vite att lemna
redovisning. Ty väl att märka är, att stämningen till domstol och
yrkandet på redovisning icke i och för sig gifver någon redovisning.
År nemligen redovisning icke lemnad, kan domstolen dervid icke
göra annat än att förelägga den redovisningsskyldige vid vite att
inom viss tid afgifva redovisning. Betänker man nu derjemte, att
efter vanlig praxis tillvägagåendet icke kan blifva annat än att, i de
fall, då den redovisningsskyldige icke åtnöjes med det i underrättens dom
gifna föreläggande, den högre domstolen måste förelägga ny tid och
nytt vite för redovisningens afgifvande, är lätt att inse, att en god
del af tiden för förmånsrätten eller kanske alla de tre åren kunna gå
förbi, utan att redovisningsräkning blifvit afgifven, eller åtminstone
utan att myndlingen har fått sina tillhörigheter till sig utlemnade.
På dessa skäl finner jag det vara väl funnet, att i propositionen
myndlingens och förmyndarens ömsesidiga förhållande blifvit så be
-
Fredagen den 24 Mars.
15 N:0 20
stämda, att myndlingen har en viss tid efter det redovisning afgifvits Om inskränkatt
utsöka sin rätt samt under tiden förmånsrätten bibehålies. Och n™g i fortvara
det är att märka, ntt olika förmyndare emellan, d. v. s. emellan af- “omyn
trädande
och tillträdande förmyndaren, förslaget innehåller en viss tid digs fordran
för förmånsrätten. Tv motivet, som föranleder dertill, att myndling hos föräldrar
och förmyndare emellan tiden bör räknas från redovisningens afgif- el,erf°rmynvande,
saknas, då fråga är om förhållandet olika förmyndare emellan. ore''
Härtill kommer, att man synes med rätta kunna påstå, att för den urt£''''
allmänna krediten längre eller kortare tids förmånsrätt för myndlingen
är af föga betydelse. Ty förhållandet emellan den allmänna kreditens
fordringar och myndlingens rätt ordnades på ett fullt tillfredsställande
sätt, då myndlingens gamla förmånsrätt framför inteckningar, som voro
yngre än förmynderskapet, borttogs.
Lagutskottet har åberopat, att högsta domstolens alla ledamöter
funnit sig icke kunna tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag. Det är emellertid
att observera, att högsta domstolens flesta ledamöters yttrande
är aftattadt på det sätt, att inom detsamma inrymmas såväl de ledamöter,
livilka anse att icke någon som helst ändring i förevarande
förmånsrätt bör vidtagas, som ock de, hvilka anse att man måhända
kunde gå längre än Kongl, Maj:ts förslag innebär.
Under sådana förhållanden, och då det synes mig vara lagstiftarens
ovilkorliga skyldighet att tillse, att den förändring, som nu ifrågasatts,
icke går längre än att man med godt samvete kan säga, att
man tillräckligt skyddar dens rätt, hvilken sjelf icke tillräckligt kan
skydda sina rättigheter, anhåller jag, att kammaren måtte bifalla Kongl.
Maj:ts proposition. Huruvida densamma vid denna riksdag blifver
lag eller icke, synes mig vara af underordnad betydelse i jemförelse
med angelägenheten deraf, att icke något uttalande af kammaren eger
rum, som skulle kunna gifva eu sådan tydning, att ett förslag, som
inskränker den omyndiges rätt utöfver hvad den kongl. propositionen
innehåller, komme att af kammaren godkännas. Och ett afslag å
den kong], propositionen synes mig icke kunna undgå att tolkas på
detta sätt.
Herr Claeson: De s. k. tysta förmånsrätterna kunna icke, utan
att rättvisa eller billighet kränkes, helt och hållet undvaras i vår
lagstiftning, tv samhällets pligt är att skydda dem, som på grund
af statens egna lagar eller andra förhållanden icke kunna sjelfva tillvarataga
sina intressen, men det har städse ansetts såsom en ytterst
vigtig grundsats, hvilken icke minst Första Kammaren varit angelägen
att upprätthålla, att åt dessa förmånsrätter, hvilka onekligen ingripa
störande på den allmänna krediten, icke gifves större utrymme, än
nöden lcräfver. På denna grund har i fråga om den tysta förmånsrätt,
som är medgifven tjenstehjon, hvilka enligt tjenstehjonsstadgan
icke ega att få ut ett enda öre på lönen under tjenståret, eller arbetare,
hvilka i allmänhet äro förhindrade att i förskott få ut sin
N:o 20. 16
Fredagen den 24 Mars.
dåre.
(Forts.)
Om inskränk- arbetsförtjenst, bestämts endast en kort tid, under hvilken förmånsningifortvaron
rjJtten varar.
tenför^omyn- Nu gällande lag är i förevarande fall ganska knapphändig, då den
digs fordran endast säger: »Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller för
hos
föräldrar myndare ut». Säkert är dock, att lagen med omyndig å detta ställe
eller förmyn- jc^e n)enat 39 40 år gamla myndiga personer, som i en länge sedan
förfluten tid varit omyndiga. — Emellertid kräfde detta stadgande en
förtydligande förändring, och Riksdagen begärde derför i skrifvelse till
Kongl. Maj:t, att lagen skulle så ändras, att förmånsrätten begränsades
till viss tid efter det förmynderskapet upphört. Nu har i strid
häremot och i strid mot högsta domstolens mening framlagts ett förslag,
enligt hvilket tiden för förmånsrätten räknas från den dag, då
beloppet af den omyndiges fordran blifvit bestämd genom godkänd
eller oklandrad redogörelse eller laga kraft egande dom. Dermed har
man enligt min mening alldeles förlorat fast mark under fotterna.
Man får en tid, som icke är en tid. Man får eu tid, som kan snart
sagdt i oändlighet fortgå, om förmyndare och myndling komma öfverens
om att den senares medel, derest de efter myndigblifvandet fortfarande
innestå hos förmyndaren, skola skyddas framför öfriga borgenärers
genom underlåtenhet att afgifva sluträkning. Om det är någon,
som varit förmyndare för egna barn eller andre närskyld e, förefinnes
naturligtvis ett stort intresse att så förfara.
Det talades om det grannlaga förhållande, som är emellan en
före detta myndling och hans förre förmyndare. Ja, men det är ett
grannlaga förhållande äfven emellan tjenstehjon och husbonde samt
emellan arbetare och arbetsgivare. Jag har sett exempel på, att
arbetare förlorat hela sin under ett långt och mödosamt lif förvärfvade
arbetsförtjenst, derför att de låtit densamma år ifrån år innestå å
brukskontoret; men man bör icke derför taga bort den starka begränsningen
i tiden för förmånsrätten i dylika fall. Nödvändigt är ock i
nu förevarande fall att hafva eu viss utgångstidpunkt. Och det synes
mig icke vara förenadt med fara att såsom sådan taga den tid, då
förmynderskapet upphört. Enligt vår lag skall för hvarje år afgifvas
förmyndareräkning, som skall granskas af gode män, och denna räkning
ligger färdig och klar i samma stund som den omyndige blifver
myndig. Det är den lättaste sak i verlden att granska denna räkning
och godkänna densamma. Men önskar förmyndaren, att myndlingen
i sitt eget intresse icke skall godkänna räkningen, kan förmånsrätten
komma att fortfara i oändlighet, och staten komma att i decennier
skänka detta den tysta förmånsrättens skydd åt gamla myndige personer.
Detta synes mig både obehöflig! och obehörigt, och dermed
går nästan allt gagn af reformen om intet, på samma gång som en
vigtig princip blifvit bruten.
Då denna fråga år 1891 behandlades i lagutskottet, var det mycket
fråga om, att utskottet skulle formulera lagen, men man var icke
rigtigt på det klara med huru lång tid skulle tagas från det förmyn
-
Fredagen den 24 Marg,
17 N:0 20.
(Forts.)
derskapet upphört. Somliga ville ett, andra tre år, men jag tror, att Om inskränka
majoriteten önskade två år, enär den ansåg tre år vara väl mycket nf.n^.*7orft’ar?n
och ett år väl litet. Man beslöt derför lemna åt Kongl. Maj:t att ^,/j^^omynefter
utredning bestämma tiden; men ingen tänkte sig en sådan be- digs fordran
stämmelse som den nu föreslagna, hvilken icke ställer någon hållbar kos föräldrar
gräns för förmånsrätten. eller förmyn
Att
eu förmyndare kan hafva skada af, att någon tid icke finnes
bestämd, efter hvilken han kan sägas icke vidare stå i ansvar för
förmynderskapet, är alldeles gifvet, och det är olämpligt att eu eller
annan försumlig förmyndare skall vålla att öfriga förmyndare blifva
lidande. Här i kammaren har med rätta framhållits, att vår tid är
rik på hvarjehanda större eller mindre bedrägerier, hvilka man kallat
oegentligheter. Enligt min tro finnes icke något, som är mera egnadt
att framkalla dylika oegentligheter, än att tiden för förmånsrätten bestämmes
från det räkning blifvit öfverlenmad och godkänd. Antingen
kan myndlingen år efter år få ränta å det belopp, som efter föregående
redovisning skall innestå, utan att han får någon förmyndareräkning
sig förelagd till godkännande, eller ock kan han hafva fått
sådan, men denna försvunnit i det ögonblick, då fråga blifvit om att
han skulle få förmånsrätt på annans bekostnad.
På dessa och de mycket rigtiga skäl, som utskottet anfört, anser
jag att Första Kammaren bör bifalla utskottets förslag, hvarom jag
härmed vördsamt gör hemställan.
Herr Hasselrot: Den bestämmelse, som nu gäller, att förmåns
rätt
för omyndigs medel är till tiden obegränsad, har vållat stora
olägenheter och föranledt Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära ändring i detta förhållande. Det har med allt skäl väckt
ovilja, att t. ex. en person, som drifvit en större affär, då han
gör konkurs, finnes hafva drifvit hela affaren med medel tillhörande
hans förutvarande, kanske för 10 å 15 år sedan till myndig ålder
komne myndling, hvilken på så sätt varit förläggare åt affärsmannen.
Myndlingen tager med förmånsrätt ut allt sitt, under det oprioriterade
borgenärer få ingenting. Desse senare hafva dock icke haft
någon möjlighet att förskaffa sig kännedom om berörda förhållande,
utan varit i god tro, då de inledde affärsförhållanden med ifrågavarande
person. — En rättelse i detta förhållande har således ansetts behöflig
och rigtig, och Riksdagen begärde derför en lag, som skulle begränsa
förmånsrätten för omyndigs fordran till viss tid efter det förmynderskapet
upphört.
Nu har emellertid Kongl. Maj:t framlagt ett förslag derom, att
ifrågvarande förmånsrätt måtte upphöra, icke viss tid efter det förmynderskapet
utgått, utan viss tid efter det förmyndareräkning afgifvits
samt godkänts eller lemnats oklandrad. Häremot invänder ett justitieråd,
att en lag af det innehåll förslaget utmärker i de flesta fall skulle blifva
utan verkan och med synnerlig lätthet kunna i de fall, der den eljest
Första Kammarens Prot. 1893. N:o 20. 2
N:0 20. 18
Fredagen den 24 Mars.
Om inskränkning
i fortvar on
af förmånsrätten
för omyndigs
fordran
hos föräldrar
eller förmyndare.
(Forts.)
vore tillämplig, kringgås. Öfrige sex justitieråd säga — att den åtskilnad
i fråga om förmånsrätten, hvilken skulle blifva beroende deraf,
huru vida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke, synes sakna inre
berättigande och kunna föranleda betydande praktiska olägenheter. I
tillämpningen torde ock det föreslagna stadgandet komma att visa
sig vara lätt att kringgå och i följd deraf komma att verka mycket
ojemnt — medföra förlust för den samvetsgranne, men icke träffa den mindre
nogräknade. Mycket starka anmärkningar hafva således af högsta
domstolens samtlige ledamöter framstälts mot föreliggande förslag.
Jag tror ock, att dessa anmärkningar icke sakna berättigande. Naturligt
är, att det i regel är omöjligt för tredje man att veta, om och
när emellan förmyndare och myndling räkning blifvit afgifven och
godkänd. Och om, derest räkning afgifvits, förmyndare och myndling
sins emellan kommit öfverens om att hålla tyst härmed, blifver med
en lag sådan som den, hvilken nu ifrågasatts, förhållandet precis detsamma
som hittills.
Skälet, hvarför man icke vill, på sätt Riksdagen i sin skrifvelse
ifrågasatt, bestämma en viss tid från det förmynderskapet upphört, är,
såsom den förste talaren nämnde, skälig hänsyn till det grannlaga
förhållande, som eger rum mellan myndlingen och hans förmyndare,
särskildt i det fall att föräldrar äro förmyndare. Den förste talaren
framhöll, att lagutskottet skulle förbisett detta. Detta har lagutskottet
dock icke gjort. Utan tvifvel skulle lagutskottet gillat hvarje
bestämmelse i sådant syfte, derest grunden för det framlagda förslaget
icke varit sådan, att efter utskottets åsigt dermed ingenting väsentligt
viunes.
Här föreligger icke nu något positivt förslag i den rigtning, som
Riksdagen begärt och som lagutskottet ville förorda, utan här gäller
det blott att visa att det förslag, som Kongl. Magt framstält, icke är
tillfredsställande. Enligt detta skulle ju förmånsrätten förloras 3 år
efter det godkänd eller oklandrad räkning är lemnad. Nu är emellertid
förhållandet, att svårigheten för en fader ligger i regeln icke
deri att för den myndig blifne sonen uppgöra en räkning öfver förmynderskapet,
utan svårigheten är att lemna ut penningarna ur sin rörelse,
då han har dem bundna. Det skall således icke vara sällsynt, att
en räkning verkligen lemnas och godkännes, då sonen är 21 år, men att
fadren behåller penningarna. Under sådana förhållanden vinnes genom
Kongl. Maj:ts förslag ingenting beträffande de granulagenhetshänsyn,
som man så mycket fästat sig vid, tv förmånsrätten förloras
bär 3 år efter räkningens aflemnande, om tidpunkten derför är
uppenbar, och förhållandet blefve då för myndlingen icke fördelaktigare,
än om förmånsrätten räknades frän tiden för förinynderskapets upphörande.
Men tiden för räkningens afgifvande kan, som sagdt, fördöljas,
och dä är man inne på olägenheternas område, och lockelsen
blir stor för vederbörande att gifva sig in på det svikliga förfarandets
farliga stråt.
Fredagen den 24 Mara.
19 N:o 20.
Lagutskottets ärade ordförande yttrade, att den egendom, som Om inskränkförmyndaren
fick om händer, faktiskt tillhörde myndlingen, och om
förmyndaren hade någon del af denna egendom i behåll, skulle den ten för omynvid
konkurs afskiljas. Detta är alldeles rigtigt, men då den ärade digs fordran
talaren ansåg att man i analogi dermed skulle kunna säga, att den kos föräldrar
egendom, som förmyndaren förvandlat till penningar, också borde stå elIer/^™yn''
under samma skydd som den egendom, hvilken individuelt fans i /p>ort8\
behåll, tror jag, att han från den ståndpånkt som han intagit har bevisat
för mycket, ty genom eu tillämpning af denna åsigt skulle man komma
just till den lagbestämmelse, som nu är gällande, och sålunda till
att förmånsrätten aldrig skulle upphöra, men ingalunda till sådana
bestämmelser, som innefattas i Kongl Maj:ts förslag. Eganderätten
skulle finnas qvar för de saker, som äro i behåll, och förmånsrätten
stå qvar för den egendom, som är förvandlad.
Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Sjöcrona: Då vid 1891 års riksdag af lagutskottet behandlades
en motion i detta ämne, så rådde i lagutskottet, likasom
vid denna riksdag, icke mer än en mening derom, att från lagstiftarens
sida något borde göras för att förekomma det förhållande, som
nu kan ega rum, att omyndigs medel fa innestå hos förmyndaren med
förmånsrätt under vida längre tid, än som kan vara tillbörligt, och
att derigenom ett mycket känbart förfång tillskyndas andra borgenärer.
Den afgifna motionen var emellertid ej så affattad, att lagutskottet
hade fullt fria händer att afgifva ett fullständigt förslag i ämnet,
och lagutskottet kan ju i allt fall icke lämpligen under den korta
tiden för .Riksdagens samvaro fungera såsom lagberedning och utarbeta
fullständiga lagförslag. Vid sådant förhållande stannade lagutskottet
1891 vid att föreslå, hvad också Riksdagen beslöt, eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om en sådan lagbestämmelse,
hvarigenom den i 17 kap. 10 § handelsbalk^] stadgade förmånsrätt
för omyndigs fordran begränsades till viss tid efter det förmynderskapet
upphört. Nu har Kongl. Magt i sin proposition föreslagit, att
i det fåll, då förmynderskapet öfvergå!- från en förmyndare till en
annan, förmånsrätten skall upphöra inom 3 år efter det äldre förmynderskapets
upphörande, eller sålunda, såsom Riksdagen ifrågasatt,
inom viss tid efter det förmynderskapet upphört. Denna del af
Kongl. Maj:ts förslag synes sålunda kunna och böra tillfredsställa alla.
Men i det fall, att förmynderskapet upphört derigenom, att myndlingen
sjelf blifvit myndig, har Kongl. Maj:t, som vi veta, föreslagit en
begränsning så, att såsom terminus a quo räknas tiden, dä redogörelse
för förmynderskapet blifvit afgifven. 3 år derefter skall förmånsrätten
upphöra. Detta är ju emellertid obestridligen ett steg i
den rätta rigtningen, och på de skäl, som lagutskottets ordförande
redan anfört, anser jag, att detta steg nu bör tagas. Skulle man under
tillämpningen af lagen framdeles finna, att man i denna mycket
N:o 20.
Om inskränkning
i fortvaron
af förmånsrätten
för omyndigs
fordran
hos föräldrar
eller förmyndare.
(Forts.)
20 Fredagen den 24 Mars.
grannlaga och svårlösta fråga skulle kunna gå längre med behörigt
skyddande af å ena sidan myndlingens och å den andra borgenärernas
rätt, så är ju intet hinder för att då, när frågan fatt ytterligare erforderlig
utredning, å nyo lagstifta i ämnet.
Det bär blifvit invändt, att om detta förslag blefve lag, skulle
myndlingen under decennier kunna få åtnjuta förmånsrätt för sina
medel. Jag vill i afseende derpå endast erinra, att för sådana medel,
säväl som för andra fordringar, gäller preskriptionsrätt. Låter en
myndling sina medel allt för länge stå inne, kan hans fordringsrätt
blifva preskriberad.
Jag skall af dessa skäl tillåta mig att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Herr Bergström: På sätt näst föregående talare anmärkte, är
förevarande ärende af mycket grannlaga natur. För min del tror jag
icke, att frågan kan blifva vid denna riksdag löst i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts proposition, ty jag är viss på, att Andra Kammaren
bifaller utskottets betänkande; och vid ett sådant beslut har
frågan denna riksdag förfallit. Vid sådant förhållande är det icke af
någon stor betydelse, huruvida denna kammare bifaller eller afslår
Kongl. Maj:ts proposition, ty frågan kommer att falla genom Andra
Kammarens beslut. Men ett enkelt afslag å Kongl. Maj:ts proposition
i öfverensstämmelse med utskottets hemställan skulle jemväl
innebära ett godkännande af utskottets motiv, och det är flera af
dessa motiv, hvilka jag för min del anser mig icke kunna godkänna. Jag
är nemligen ej viss på, att utskottets uttalade åsigt, att utgångspunkten
för beräkningen af den tid, under hvilken den tysta förmånsrätten må
fortfara, bör beräknas från det förmynderskapet upphört. Den förste
ärade talaren, lagutskottets ordförande, har anfört enligt min tanke
goda skäl, hvarför man bör taga hänsyn till, att en redovisning icke
alltid blir så fort, som önskligt vore, fordrad. Det är således skäl,
enligt mitt förmenande, att ifrågasätta, om icke äfven den tid, då
redovisning lemnas, bör spela någon ro] vid lösningen af denna fråga.
Att förslaget i sig sjelf icke är så absolut förkastligt, som utskottet
antydt, bevisas deraf, att så erfarne, lagkunnige män som de,
hvilka sutto i lagkomité och äldre lagberedningen, hafva föreslagit
hvad nu Kongl. Maj:t har upptagit. Vidare tillåter jag mig att fasta
uppmärksamheten på, att mycket af hvad som är anfördt i denna
fråga egentligen skulle hafva sin giltighet, om den gamla lagen vore
oförändrad, enligt hvilken omyndigs fordran i afseende på förmånsrätt
konkurrerade med intecknad fordran, men sedan detta nu är
ändradt, och någon konflikt mellan intecknad fordran och omyndigs
fordran ej kan ega rum, är det icke så betänkligt att bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, som det skulle varit under den tid, då fastighetskrediten
var hotad genom denna tysta förmånsrätt. Det lider intet
tvifvel, att den, som inlåter sig i affärer med en annan, kan förskaffa
Fredagen den 24 Mars.
21 N:0 20.
sig underrättelse, huruvida denne änuu häftar för något oredovisadt Om inshränkförmynderskap.
Han kan genom förmynderskapsroteln se, om den, n‘n?.^^or,>^*a^.<”,
med hvilken han inlåter sig i affärer, varit förmyndare, och finner^,/jiJr omyn.
han, att förhållandet varit sådant, men att förmynderskapet upphört, digs fordran
kan han vända sig till den andre och fråga: »har ni redt eder frän ho$ föräldrar
det förmynderskapet, kan jag vara säker för att icke någon förmåns- ellerj£™Vn''
rätt för er myndlings fordran änuu eger rum?» Och kan den, till
hvilken frågan ställes, icke svara tillfredsställande i det hänseendet, '' ''
då inlåter man sig icke med honom. Ett sätt att få frågan hänskjuta!
till ytterligare öfvervägande vore, om denna kammare nu ville
bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Sådant innebure åtminstone, att
kammaren icke obetingadt godkänner de motiv, hvilka lagutskottet
har anfört för af slag å samma proposition.
Herr Öländer: Den andre och den tredje talaren i ordningen
synas mig hafva så tydligt och klart vederlagt de skäl, som den förste
talaren anfört för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att jag kau
fatta mig mycket kort. Men jag tror, att för de herrar, som icke äro
jurister, ett exempel skulle vara det allra mest öfvertygande. Jag
skall då bedja att få förutsätta, att den lag, som nu af Kongl. Maj:t
föreslås, redan gäller, och att den galt i åtskilliga år. Vi antaga, att
en person har varit förmyndare för eu omyndig och att han afträdt
detta förmyndarskap t. ex. den 31 december 1889. Nu äro 3 år förgångna
sedan dess, och den f. d. förmyndaren är en affärsman; han
gör affarer, han behöfver upptaga lån, och det finnes personer, som
äro villiga att försträcka honom erforderliga penningar, kunniga, som
de äro om, att han har en liten förmögenhet, så att de ej behöfva befara
att förlora på honom. Men de veta på samma gäng, att han
varit förmyndare för nyssnämnda myndling, och att denne varit egare
af ett stort kapital, för hvars utfående han har förmånsrätt i den afgångne
förmyndarens egendom. Nu äro visserligen 3 år förgångna,
sedan han afträdt förmynderskapet, men man sväfvar ändock i okunnighet
om, huruvida denna förmånsrätt är slut eller fortfar, ty detta
är enligt förevarande lag beroende på, icke när förmynderskapet tog
slut, utan när räkning öfver detsamma blifvit afgifven, och icke nog
''dermed, denna räkning skall dessutom vara antingen oklandrad eller
godkänd. Men härom känner man ingenting. Intet officielt bevis
härom finnes att tillgå. När myndlingen blef myndig, och när förmynderskapet
upphörde, derom kau man erhålla tillförlitlig uppgift
från presterskap och domslut, men tiden, då godkänd räkning blifvit
afgifven, får man på annan väg förskaffa sig kännedom om. Huru fä
reda på detta? Det finnes icke några officiella handlingar härom, det
är en omständighet, som är känd endast af tvä personer: den förre
förmyndaren och den förre myndlingen. Man måste då fråga desse,
men hvad de svara har icke någon juridisk betydelse, ty ett enskildt
erkännande gäller ingenting inför rätta. Man frågar emellertid för
-
N o 20. 22
Fredagen den 24 Mars.
Om inskränk- myndaren, den som skall låna, och säger: »jag skall gerna låna er de
T/förmålZät meM ni begär, men ni har haft ett förmynderskap, är ni fri från
ten för omyn- detta och har förmånsrätten derför upphört?» »Ja, svarar han, jag
digs fordran har för mer än 3 år sedan afgifvit redovisning, och denna är godhos
föräldrar känd.» Men detta svar är väl ej alltid så tillförlitligt. Den som beeller/a™yn~
höfvel'' låna kan, för att vinna sitt syfte, lätt framställa saken i eu
(Forts) anllan dager än den rätta. Man vågar således ej lita härpå, utan man
frågar då den andre personen, den förre myndlingen. Denne vitsordar
kanske rigtigheten af sin förre förmyndares uppgift; men detta har
heller ingen betydelse inför rätta eller inför tredje man. Han medgifver
visserligen, att han fatt redovisning, men det kan hända, att äfven
myndlingen talar osant, och detta kan ske icke blott in mala fide
utan ock måhända någon gång in bona fide, i god tro på uppgiftens
sanning. Myndlingen kan visserligen vara i komplott med förmyndaren
om att lemna en dylik uppgift för att bereda förmyndaren lätthet
att få det sökta lånet, säker som myndlingen är att ändå få ut
sitt, derför att han har sin förmånsrätt i behåll. Men han kan också
vara in bona fide; han kan hafva fått redovisning för en del af de
omhänderhafda medlen, men icke för alla, och han känner måhända
icke till att han eger andra tillgångar än redovisningen upptager;
men sedan far han reda derpå, han har icke godkänt den afgifna räkningen,
och förmånsrätten fortfar alltså. Nu frågar jag: kan en så
oviss tidpunkt, som icke är officiel, som ingen annan känner än desse
två personer, hvilkas uppgifter man icke kan lita på, kan den lämpligen
vara den terminus a quo, hvarifrån den tid bör beräknas, efter
hvars slut en så vigtig rättighet som förmånsrätt skall upphöra. Det
är något, synes mig, som strider emot den stadga och den säkerhet,
som i fråga om förmånsrätt böra ega rum, och äfvenledes emot innehållet
i den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för ifrågavarande
lagförändring och deri Riksdagen uttryckligen uttalade den mening,
att tiden borde beräknas från det förmynderskapet upphört.
En talare sade, att om man antoge detta förslag, vore det ett
steg i den rätta rigtningen; mig synes deremot, att det vore ett steg
i alldeles orätt rigtning. Man gör derigenom de olägenheter, man vill
afhjelpa, större och icke mindre.
Jag vill icke förlänga diskussionen genom att yttra mig vidlyftigare,
då föregående talare tillräckligt vederlagt de skäl, som blifvit
anförda emot utskottets betänkande, till hvilket jag derför yrkar bifall.
Herr Annerstedt: Oaktadt den siste talaren slutade med att
säga, att föregående talare vederlagt de skäl, som blifvit af mig anförda,
vill jag dock taga mig friheten fästa uppmärksamheten på två
omständigheter, som synas vara värda att taga i betraktande, då man
vill till sin rätta betydelse uppskatta de skäl, hvilka af åtskilliga talare
äro framstälda mot den kongl. propositionen. Den ena omständigheten
är, att skrifkonsten är uppfunnen, och att det derför icke
Fredagen den 24 Mars.
23 N:o 20.
möter den ringaste svårighet för den, som vill vara säker derpå, att Om inskränken
person lemnat redovisning för ett förmynderskap, att skaffa sig ningifort Harem
bestyrkt afskrift af det erkännande om aflemnad förmyndareredovis- aJ f°™ansratning,
som jag ar viss pa, att ingen förmyndare for sin egen säkerhets digs fordran
skull lärer underlåta att taga, då han lemnar redovisningen. Således hos föräldrar
kan detta förhållande utan svårighet fullkomligt styrkas. eller förmyn
Den
andra omständigheten är, att då åtskilliga talare med styrka dare''
framhållit möjligheten att genom bedrägeri och svek ställa så till, att (Forts)
resultatet blir ett annat än det åsyftade, kammaren torde finna, att
om ej förevarande proposition, utan en annan lag i ämnet blifver antagen,
men eu förmyndare och hans myndling vilja genom svek och
bedrägeri åstadkomma, att vid inträffad konkurs af den, som varit förmyndare,
en del af den sistnämndes medel skall komma myndlingen
till godo, så kan nästan hvilken som helst angifva många utvägar, på
hvilka detta kan ske, och dessa utvägar blifva hvarken flera eller kraftigare,
om denna lag antages eller förkastas. Det torde icke vara
lämpligt att här berätta några af de tillställningar, som göras för att
undanskaffa en konkursgäldenärs egendom, men om man tager kännedom
om några rättegångshandlingar angående gäldenärer, tilltalade för
bedräglig konkurs, skall man finna, huru mångskiftande tillvägagåendet
dervid kan gestalta sig. På den grund vågar jag påstå, att om denna
lag är rigtig i de långt öfvervägande fall, då det är fråga om hederliga
och rättsinniga förmyndare och myndlingar, så behöfver lagen
icke förkastas derför, att den någon gång kan användas i bedrägligt
syfte.
Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Hasselrot: Det var med anledning af herr Bergströms
yttrande, jag begärde ordet. Han påpekade, att det vore sannolikt,
att det nu föreliggande lagförslaget skulle falla i Andra Kammaren,
och att sålunda någon lagstiftning vid denna riksdag i alla händelser
icke skulle komma i fråga, men att det vore önskligt, att Första Kammaren
godkände Kongl. Maj:ts förslag och derigenom uttalade sitt
ogillande af de motiv för afslag å detsamma, som anförts i lagutskottets
betänkande. Jag tror, för min del, att ett sådant tillvägagående skulle
vara ytterst ödesdigert för frågans slutliga lösning. Derigenom hade
vi afsagt oss så godt som al! tanke på någon förbättrad lagstiftning
i denna fråga. Hade Första Kammaren uttalat sitt godkännande af
de principer, som föreligga i Kongl. Maj:ts förslag, så är det väl icke
sannolikt, att man från regeringen kunde vänta ett förslag i annan
rigtniug, och ett förslag i den rigtning, Kongl. Maj:t angifvit, har väl
icke någon utsigt i Andra Kammaren, och, jag hoppas åtminstone så,
icke här heller. Förslaget är ingalunda, såsom herr Sjöcrona säger,
ett steg i rätt rigtning, det är alldeles motsatsen, enär antagandet af
detsamma skulle försvåra eller åtminstone fördröja en sådan bestämmelse,
N:0 20. 24
Fredagen den 24 Mars.
Om inskränk- gom Riksdagen begärt och lagutskottet förordat. I Finland, der 1864
ningifortcaron ant0gS en sådan lag, som Kongl. Maj:t nu ifrågasatt, dock med den
uJjö^omyn- förändring, att förmånsrätten qvarstod endast ett år efter det förmyndigs
fordran daren afgifvit redovisning, har denna lag måst suppleras med den
hos föräldrar bestämmelsen, att den, som blifvit myndig, skulle, för att bibehålla sin
eller förmyn• förmånsrätt, inom tre år efter det förmvnderskapet upphört, hafva sökt
^iaai i.,, 11.,, u I IM V. uuau vill it 1.,liv,liv. i. v. ...i Jlllan.
Herr Annerstedt: Till den upplysning, som den siste ärade
talaren nyss lemnade, synes det vara nödigt att göra det tillägget, att
i Finland konkurrera inteckningar och förmynderskap med hvarandra.
Således står man der ännu qvar på en ståndpunkt, som vi länge sedan
öfvergifvit.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, samt förklarade sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Herr Annerstedt begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 24, röstar
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Vid slutet af den häröfver austälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
förpligtande för förmyndaren att afgifva redovisning.
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Ja—46.
Nej—22.
Fredagen den 24 Mars.
25 N:o 20.
Upplästes en inlemnad skrifvelse, så lydande:
Till Riksdagens Första Kammare.
Då Riksdagen hedrat mig med uppdraget att vara fullmägtig i
riksgäldskontoret, torde det icke vara lämpligt att jag derjemte bibehåller
min plats såsom ledamot i statsutskottet, hvarför jag anhåller
att kammaren måtte tillåta mig derifrån afgå.
Stockholm den 24 mars 1893.
Wilhelm Odelberg.
På gjord proposition beslöt kammaren befria herr Odelberg från
nppdraget att vara ledamot i statsutskottet.
Herr talmannen yttrade derefter att han finge föreslå, det kammaren
ville besluta att vid det sammanträde, som komme att hållas
den 8 nästinstundande april, företaga val af en ledamot i statsutskottet
efter herr Odelberg.
Detta förslag antogs.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1.02 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Ftirita Kammaren<> I\ot. 1893. N:o 20.
3
N:o 20. 26
Onedagen den 29 Mars.
Onsdagen den 29 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Herr statsrådet Oroll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda nådiga
propositioner till Riksdagen:
l:o) om ändringar i förordningen angående försäljning af vin,
maltdrycker m. m.;
2:o) angående upplåtande af mark från förra landskamrerarebostället
V2 mantal Grytan n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält
för Norrlands artilleriregemente; och
3:o) angående öfverlåtelse till staden Visby af vissa kronan tillhöriga
tomter i nämnda stad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial n:o 53, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af utskottets utlåtande n:o 40 öfver Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster;
bankoutskottets
utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
i fråga om mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms
okränkbarhet till sjös under krigstid; och
n:o 6, i anledning af väckt fråga om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att enhålla gemensam expedition i lagfartsärenden,
Onsdagen den 29 Mars.
27 N:o 20.
Upplästes följande skrifvelse:
Till Riksdagens Första Kammare.
Fullmägtige i riksbanken fa härmed vördsamt anmäla, att vice
häradshöfdingen C. A. Weinberg i skrifvelse till fullmägtiges ordförande
afsagt sig det honom vid innevarande riksdag meddelade uppdrag att
vara andre suppleant i riksbankens styrelse.
Stockholm den 27 mars 1893.
Pehr Ehrenheim.
Erling Ribbing. J. TF. Arnberg. M. J. Neijber.
R. Törnebladh. Tom Liljewalch. Sixten von Friesen.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att med
anledning af berörda afsägelse val af en suppleant för fullmägtige i
riksbanken skulle företagas; och uppdrog kammaren verkställigheten
häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan tillsatta valmän
och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken
jemte deras suppleanter.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökniugslagen;
n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken;
n:o
26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen angående patent den 16 maj
1884; samt
n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 19, angående val af fullmägtige i riksbanken; och
n:o 20, angående val af fullmägtige i riksgäldskoutoret;
dels ock till Riksdagens förordnanden:
n:o 21, för fullmägtige i riksbanken;
n:o 22, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;
N:0 20. 28
Onsdagen den 29 Mars.
n:o 23, för fullmägtige i riksgäldskontoret; och
n:o 24, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 25.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts denna
dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen om ändringar i förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
under sammanträdet aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen
:
l:o) angående upplåtande af mark från förra landskamrerarebostället
V2 mantal Grytan n:o 2 i Brunflo socken af Jemtlands län till skjutfält
för Norrlands artilleriregemente; och
2:o) angående öfverlåtelse till staden Visby af vissa kronan tillhöriga
tomter i nämnda stad.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Justerades protokollen för den 18, 21 och 22 i denna månad.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3.21 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Iduna Tryckeri Aktiebolag, 1893.